Mitt 2012

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 
Japp; jag började jobba. Det är lite (!) löjligt att det dröjde så länge, men jag måste samtidigt medge att det var bättre att vänta lite längre och göra någonting jag ändå trivs med än att hoppa på något som jag var osäker på.

Höll du några av dina nyårslöften? 
Jag gjorde aldrig några löften förra året. Tror jag...

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, ett par stycken

Dog någon som stod dig nära?
Nej

Vilka länder besökte du? 
Jag har bara varit i Sverige (jag hoppas verkligen på ändring till det kommande året!)

Är det något du saknat år 2012 som du vill ha år 2013?
Lite nya/fler resor

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Inget, egentligen. Det finns en massa datum, det finns inga datum... Jag minns stunderna mer än datumen.

Vad var din största framgång 2012? 
Att jag tog tag i mitt liv -- att jag, för en gångs skull, valde att leva mitt liv efter mina egna begär mer än andras.

Största misstaget? 
Vad menas som misstag? ;) (Jag har gjort en hel del fel, men jag har lärt mig massor av dem; räknas dessa fel ändå som misstag?)

Har du varit sjuk eller skadat dig? 
Jag har stukat en och annan kroppsdel, men värre än så har det inte varit. 

Bästa köpet? 
Muse-biljetterna. Tyvärr ställdes konserten in, men de var det bästa köpet.

Vad spenderade du mest pengar på? 
SL-kort

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Okej, jag ser det där som en kuggfråga; jag är sällan "oglad" :)

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? 
"Walk Over Me" -- The All-American Rejects

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Både och, faktiskt. De stunder jag varit riktigt glad, har jag varit gladare än tidigare. Men de få gånger jag bivit riktigt ledsen har jag varit just det -- riktigt jävla-skit ledsen (ursäkta min franska)

Vad önskar du att du gjort mer? 
Ingenting faktiskt, nu när jag tänker efter. Visst, jag hade gärna rest mer, men nu har jag (förhoppningsvis) någoting att se fram emot

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Legat i soffan och låtit dagar passera


Blev du kär i år? 
Sadly, no

Favoritprogram på TV? 
Jag kan inte välja mellan Grey's Anatomy eller Criminal Minds. Och nu måste jag även slänga in The Big Bang Theory

Bästa boken du läste i år? 
Jäklar vad svår... "Drottningens juvelsmycke", tror jag

Största musikaliska upptäckten? 
The Naked And Famous

Något du önskade dig och fick när du fyllde år? 
Pengar till Muse-biljetter

Något du önskade dig men inte fick? 
Nope

Vad gjorde du på din födelsedag 2012? 
Först lunch med mamma, syrran och en familjevän. Då var det soligt och fint, men på kvällen började det regna riktigt ordentligt, så grillkvällen jag planerat vid en strand ställdes in i sista stund och istället blev det en middag hemma.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Ja; till att börja med kunde det ha varit soligt resten av min födelsedag

Hur skulle du beskriva din stil år 2012? 
Jeans och skjortor. Enkelt och rutigt.

Vad fick dig att må bra? 
Jobbet och nya vänner

Vilken kändis var du mest sugen på? 
Jag vill inte riskera besöksförbud

Vem saknade du? 
Inte så mycket "vem" som "vilka"; gamla gymnasievänner som jag tappat kontaken med.

De bästa nya människorna du träffade?
"Sociologerna" <3
 

Mitt liv i 8 ord

 
 

Sista söndagen på året

...och den, vad jag kan minnas, värsta dagen på det här året.
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag hade en av de konstigaste starterna på dagen. Det var som att leva i en av mina återkommande mardrömmar (bokstavligt talat!), men med vetskapen om att det här är verkligheten och att jag inte kommer kunna ta mig ur det. Jag har fortfarande inte skakat av mig känslan (och ångesten över det hela) helt och hållet, men jag hoppas att den försvinner inom de kommande dagarna. 
Som pricken över i:et har jag haft fingrarna och händerna uppe i mitt hår hela dagen. Det är en ovana jag har -- när jag blir ängslig eller nervös av mig kan jag inte hålla händerna borta från håret. Idag var jag både ängslig och nervös, vilket gjorde min arbetsdag svårare än nödvändigt. Det kombinerat med fett hår... Som jag sade, det var pricken över i:et. Mamma sade på kvällen, efter att jag slutat, att det inte syntes, men det känns. Det är egentligen en småsak, men det var en småsak jag kunde ha klarat mig utan.
 
Men nog om det!
Snart är det nyår, och då är det nya tag som gäller. I alla fall för min del; även det bokstavligt. Dels för att jag jobbar nyårsdagen (årets första pass -- för mig och butiken), men också för att jag har en tid för nästa tatuering inbokad på onsdag. Jag behöver även fixa nytt pass och jag ska -- jag har redan smått påbörjat -- försöka spara ihop lite pengar och försöka ta mig utomlands senare i år. Jag behöver verkligen komma ut och resa lite, känner jag. Var jag hamnar är en annan femma. Irland skulle vara mysigt (om inte annat, nytt), men jag saknar verkligen London. New York är också en plats jag vill åka till (på ett eller annat sätt ska jag besöka The Metropolitan Museum of Art innan jag dör), men det är lite väl dyrt för mig än så länge. Detsamma gäller för Thailand, men det vore underbart att kunna åka dit -- inte för värmen, solens, strändernas och definitivt inte för plastikoperationernas skull. Nej, jag vill åka dit för att kunna besöka Tigertemplet.
 
Det är en av mina önskningar inför 2013; att få komma ut och resa lite. Inom Sverige, som utom (jag har banne mig inte ens varit på Gotland än, så varför inte börja där?). Det och att slippa "Jorden kommer att gå under snart"-profetior. Jorden kommer inte att gå under för att människor säger att den kommer gå under; Jorden kommer att gå under antingen för att den helt enkelt går under eller för att människor spränger bort den. 
Bara under 2011 skulle Jorden ha gått under två gånger, och för att inte nämna den stora hysterin kring år 2012:s undergång. Livet är för kort för att ständigt oroa sig över sådant -- framför allt när de kommer från så många idiotiska håll.
 
Nu när jag fått ur mig ett och annat;
 
Vad har ni för förväntningar inför år 2013?
Har ni några speciella mål ni vill uppnå? Finns det någonting ni skulle vilja slippa?
 

Fredag

38,4.
Det känns mysigt att vara så pass febrig.
Samtidigt är jag inte direkt överraskad; jag var febrig redan i måndags, och arbetade på juldagen. Jag upptäckte att jag var febrig lite för sent på kvällen, och gick upp morgonen därpå för ett sjutimmarspass. Det är klart att det sätter sina spår. Men jag hoppas på att bli bättre till nyår, och det av två skäl -- två arbetspass. Jag skulle egentligen ha jobbat idag, men jag fick sjukanmäla mig. Så mycket för ingen sjuk dag i december... Jag får helt enkelt försöka satsa på att hålla mig "sjukanmälsfri" under januari. Det borde jag väl klara av. Eller?
Om inte annat får jag sätta min tro till februari.
 
Jag tog mig ut på en kort promenad tidigare idag.
Inte för att man kan kalla det promenad; jag var borta i en halvtimme, och jag räknar med tiden det tog för mig att handla. Men bara det fick mig att... Tja, om man säger såhär; innan jag gick ut tvekade jag, men jag bestämde mig för att göra det för att jag visste att jag skulle ångra att inte vara ute i solskenet när det väl var framme (det var länge sedan vi hade sol här hemma). Självklart ångrade jag att jag varit ute. Jag mådde så dåligt när jag kom in igen att jag kurade ihop mig under en filt framför Glee. Tro det eller ej, men jag var ruggig och frusen i flera timmar. Inte ens när jag rörde på mig fick jag upp värmen ordenligt. Jag vet att det är en effekt av febern, men det gör det hela bara mer irriterande. Det räcker inte med att man har feber, att man känner sig trött och allmänt äcklig -- man måste frysa mellan svettningarna också!
Det är alltid lika trevligt...
 
Jag är för trött för att orka göra någonting särskilt, men det har varit samma visa de senaste dagarna; jag har suttit framför datorn och TVn, lyssnat på musik emellanåt (mer än emallanåt, för att vara helt ärlig) och sedan läst. Jag börjar verkligen bli trött på dessa rutiner, men jag vet inte vad annat jag kan göra? Vad brukar ni göra förutom detta?
 

Hemligheten? Kanel!

För tre dagar sedan lovade jag att jag skulle slänga upp recept.
Vi kan nog alla konstatera att det inte är gjort.
 
Jag höll mig aldrig till de klassiska julbakverken; jag gillar inte lussebullar eller saffransbullar (det är någonting med saffran i någonting degigt som jag inte gillar -- däremot tackar jag inte nej till paella). Så inför, och under, julafton gjorde jag en chokladtryffel och -- föga överraskande -- cupcakes. Som jag skrev för tre dagar sedan behöver man bara kanel för att få fram en julig känsla. Det är lite lustigt, men det är så det är. Eller hur? :)
 
Jag tog ingen bild på chokladtryffeln, och jag hittar ingen på Internet heller. Jag följde ett recept från en dessert- och bakverksbok jag fick förra julen mer eller mindre till punkt och pricka. 
 
Chokladtryffel med akaciahonung och kaksmulor

2½ dl grädde
150 g finhackad mörk choklad
2 msk akaciahonung
 
50 g smält smör
2 msk råsocker
2 msk strösocker
½ dl havregryn
½ dl vetemjöl
½ tsk vaniljsocker
 
Koka upp grädden och häll den över chokladen. Låt stå i ca 5 minuter. 
Tillsätt honungen och vispa hårt. Fyll i portionskoppar och låt vila i rumstemperatur minst 5 timmar. Rör samman de övriga ingredienserna och arbeta ihop till en smulig deg. Strö den på en bakplåtspappersklädd plåt.
Grädda i 175 grader i ca 15 min, låt svalna. Strö smulorna över tryffeln.
Servera rumstempererad.
 
(Recept av Claes Karlsson)
 
Som jag sade följde jag receptet mer eller mindre punkt till pricka, men jag gjorde ett par ändringar.
Till att börja med är jag osäker på vad som menas med "vispa hårt", men det jag gjorde var att ta fram en elvisp. Istället för att använda mig av båda visparna, så att säga, satte jag bara i en och vispade på "medel" i några minuter. 
Jag valde även att tillsätta lite chilipeppar för att få ett sting i det. Om ni skulle göra detta, se då till att det inte blir för mycket -- det är trots allt inte meningen att tryffeln ska vara stark.
Jag valde dessutom att inte låta tryffeln stå i fem timmar. Visserligen gjorde jag denna bit kvällen innan och jag ställde därför in tryffelarna i kylen över natten efter att ha fyllt tre glas. Jag ställde fram dem dagen därpå. 
 
Med kaksmulorna...
Tja, jag ersatte 50 g smält smör med ½ dl flytande margarin. När man arbetar ihop ingredienserna till en deg blir den dock lite för krämig för att vara smulig, men det är inga större problem; det är bara att plocka isär degen och lägga bitar lite varstans på plåten. När de är färdiggräddade, är bitarna oerhört spröda och man kan själv smula över dem över tryffeln.
Jag hade inte heller råsocker hemma, och jag brydde mig inte om att köpa det, så jag tog bort det från receptet och använde mig av 3 msk strösocker allt som allt istället. 
 
Och nu...mina cupcakes.
(ca 10-12 st)
 
1 dl flytande margarin/100 g smält smör (jag föredrar det första; om inte annat behöver man inte värma upp spisen)
1½ dl strösocker
2 ägg
2½ dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
1 krm salt
½ dl mjölk
2-5 krm kanel (allt enligt er smak)
 
Vispa margarinet och sockret poröst innan du tillsätter äggen.
Blanda ihop de torra ingredienserna (förutom kanelen) i en skål och vispa ner detta i ägg-smör-socker-blandningen. Tillsätt sedan mjölk och till sist kanelen. Grädda i mitten av ugnen i 175 grader i 25 minuter.
 
Frosting
175 gram smör
3¾ dl fluorsocker
200 g mörk choklad
 
Börja med att smälta chokladen.
Det rekommenderade sättet är att göra det över ett varmt vattenbad (bryt chokladen i bitar, lägg den i en bunke och placera bunken ovanpå en kastrull med kokande vatten), men man kan även smälta det direkt i en kastrull. Häll då i lite flytande margarin i kastrullen och tillsätt chokladen (i bitar) när margarinet börjat smälta. Rör ständigt om och ställ av kastrullen så fort chokladen smält.
 
Skär upp smöret i bitar och lägg dessa i en bunke. Tillsätt fluorsockret och börja vispa (med elvisp).
I det här läget är det viktigt att smöret inte är alltför kallt (är det det kommer smöret fastna i vispen istället för att blandas med sockret). Om det skulle vara kallt är det bara att snabbt tillsätta den smälta chokladen med den fortfarande är något varm -- värmen mjukar upp smöret. 
Därefter är det bara att spritsa frostingen på muffinsarna, så fort de svalnat, och ni kommer ha mycket över för att kunna äta det själva ;)
 

*

 
 

En tuff dag på jobbet

Det var ett och annat som ställde till det i butiken idag.
Dels var det kortterminaln som inte fungerade p.g.a. övrbelastning. Det var så redan igårkväll, och det hade inte förändrats under dagen. Jag blev tvungen att hänvisa till en bankomat flera gånger under dagen, vilket i sig tog emot då det var snorhalt på marken.
Om jag får vara självisk måste jag även tillägga att det blev svårt med växel. Man kan inte ta ut 20- eller 50-lappar från bankomater, och det fanns inte mycket växel i kassaskåpet heller för den delen... Inte annat än mynt i alla fall, men de försvann fort, de också.
En annan sak som ställde till det var allt vatten som drogs in i butiken. Det brukar vara ett problem såhär års, och värre är det nu när snön vräker ner. Men jag fick en hel del gjort, och jag antar att det är det som är det viktigaste, men jag måste ändå erkänna att jag var glad när J kom för att byta av mig.
 
Det tog inte slut där, dock!
Tanken var att jag skulle åka iväg för att köpa de allra sista presenterna efter jobbet, men det strulade sig när jag skulle räkna ihop min kassa att jag precis skulle missa min buss efter att ha lämnat av mina saker hemma. Jag bestämde mig för att ta bussen efter, men när jag väl skulle gå hemifrån kände jag direkt att jag inte orkade. Mina fötter bultade efter att ha stått hela dagen, och jag... Tja, jag orkade helt enkelt inte. Jag hoppas inte att någon av dem har någonting emot att deras presenter köptes under mellandagsrean... Skulle ni ha det?
Så vad menade jag med att det inte tog slut efter jobbet? Tja, jag och mamma hjälptes åt med att få upp julpyntet, då vi inte fick upp det igår, och jag har förberett morgondagens dessert. Det kommer krävas lite bakning, men utöver det är jag färdig med den (jag slänger upp receptet imorgon). Jag ska upp tidigt imorgon för att dels avsluta den och för att baka ett gäng cupcakes. Det är inte riktigt det man tänker sig när man tänker på "julbak", men det är det jag ska göra -- jag gillar trots allt inte lussebullar, och pepparkakor har jag tyvärr tröttnat på. Jag gillar att äta ett par stycken, men jag är inte "redo" att baka egna. Så istället ska jag baka cupcakes, och för att göra dem "juliga" ska jag ha i kanel. Det är det som är det intressanta med kanel; så länge man inte har det i kanelbullar åknyter man det till julen. Det spelar ingen roll vad man bakar (om det är någonting annat än kanelbullar, vill säga) eller tillagar; så fort man har något kryddmått kanel i det blir det plötsligt juligt. 
 
Nej, nu måste jag verkligen lägga ifrån mig datorn och börja slå in presenter.
Man skulle kunna tro att jag gjort det tidigare, men på något vänster har det helt enkelt inte blivit av.
 

Inför julen

Med tanke på att det är efter midnatt är det officiellt en dag kvar till jul.
Är ni lika uppsplelta som jag är?
Jag älskar julen. Jag älskar stämningen bland alla människor -- alla blir så mycket trevligare kring jul, om man håller sig borta från de stora varuhusen de sista dagarna innan julafton. 
 
Idag har jag städat som en galning. Jag blev alrig helt klar när jag städade i -- när var det? -- torsdags, och det är inte så konstigt med tanke på att jag jobbade på kvällen. Så idag drog jag på mig mina shorts och skrubbade rent badrummet. Det tog mig ett tag, kan jag säga er; badrum blir smutsigare än man tror, även om de tenderar att bli mindre dammiga än exempelvis vardagsrum. 
 
 
Jag ska inte skriva så mycket mer; jag ska upp "tidigt" imorgon för att jobba.
Inte för att det är tidigt, men det är tillräckligt tidigt för att jag ska behöva sätta klockan på väckning och för att jag -- tveklöst! -- ska bli arg på att den ringer och väcker mig. 
Jag hann även pynta granen idag. Självklart med mammas hjälp, precis som med städningen, men jag tänker ändå ta åt mig lite ära. 
 
Som jag sade är det jobb som gäller för min del imorgon, och därefter blir det att dels panik-handla de sista klapparna och dels förbereda ett och annat inför julafton.
 

Efter jobbet

Jag kom hem för ungefär 2½ timme sedan, och ni anar inte hur trött jag är!
Det känns hemskt att säga så. Visserligen blev det åtta timmar idag, men jag är inte i närheten av de 40 timmar som de flesta arbetar i veckan. Med det i åtanke känns det inte som att jag har mycket att klaga över, men trött är jag ändå.
 
Jag vet att det var ett litet tag sedan jag skrev, men jag hade ingen ork att skriva efter jobbet i onsdags och igår hann jag inte skriva. Jag sätter dessutom ogärna på datorn innan jobbet -- om jag inte behöver göra det gör jag inte det. Det är löjligt -- det erkänner till och med jag! -- men jag känner mig bara pressad om jag har på datorn innan jag ska iväg till jobbet. Inte minst om jag ska arbeta i "bortabutiken". Jag vet inte varför det är så, men det är inget som egentligen skadar (varken mig eller andra), så det är inget jag tänker vidare på.
Som jag sade var jag alltför trött i onsdags att jag inte orkade skriva.
Det var lite konstigt med tanke på att det inte alls var en hektisk dag. Långt ifrån -- jag hann rent utav läsa ut en bok jag kämpat med ett tag. Å andra sidan var det omständigt för mig att ta mig hem. Sådant kan ta på krafterna, men det känns inte som att det var så pass omständigt att det skulle ha tagit på alla mina krafter. Jag antar att det kommer att förbli ett mysterium...
 
Igår då?
Jag var inte alls lika trött igår som i onsdags. Det är någonting som förvånar mig; innan jag åkte iväg till jobbet påbörjade jag städningen av lägenheten. Jag kom en bit på vägen också, och det gjorde mig trött redan innan jag åkte in för att jobba. Det var dessutom mer hektiskt Det är därför jag inte kunde blogga mer än att jag inte hade någon ork. Tanken var att jag skulle ha jobbat nu ikväll, men med tanke på ett och annat blev det inte av. Istället fick jag jobba nu på morgonen vilket var, tro det eller ej, att föredra. Visst, det blev tidigt (det var bara att sätta igång klockan sju imorse), men... Nej, jag kan inte säga det på ett annat sätt -- det var att föredra. Jag har jobbat en "lönings-fredagkväll" tidigare, och det var ett helvete. Visst, det blev rätt mycket idag, och det hade varit värre om jag inte haft hjälp (som regel arbetar man själv i butiken, men just nu har vi en praktikant) men det var inte i närheten av så mycket som jag vet att det kan bli. Som jag är säker på att det kommer att bli senare ikväll.
 
Jag är ledig imorgon, till min stora glädje.
Jag trivs fortfarande riktigt bra på mitt jobb, men det ska bli skönt att få morgondagen ledig. För att vara helt ärlig ser jag fram emot nästa vecka, då jag är ledig två dagar på raken. Jag har inte varit det på... Jag vet inte hur länge. Nej, det har inte gått så lång tid (tror jag). Däremot har jag tappat allt som har med tidsuppfattning att göra. Det jag vet är att det snart är jul.
Kan ni tro det? Att det redan är jul?
Och efter det är det nyår...
Var tog tiden vägen?
 

Christmas shopping

 
 
Har ni också kommit in i julstämningen, eller väntar ni med det tills skolan är slut för terminen?
Jag vet att det var så för mig förra året; jag var så upptagen med skolan att jag inte kunde se fram emot jul förrän jullovet började. En del av mig känner så nu också, för att vara ärlig, för jag har en del arbetspass att se fram emot, men det är svårt att inte dras med i allt. Det är svårt att inte bli påverkad av alla människor som julhandlar och som, trots irritation och stress, kan le åt andra människor och önska andra "God jul".
Visserligen har jag varit dålig på det sistnämnda, så det är någonting jag får tänka på -- framför allt med tanke på att det är mindre än en vecka kvar. Kan ni förstå det? Det kan då inte jag, men glad är jag! :)
 
Jag har haft en riktigt bra dag idag.
Jag åkte in till stan för att leta efter julklappar, och lite födelsedagspresenter, och jag är nu mer eller mindre klar med julklappsinköpen. Jag har någon klapp kvar, men det kan jag nog fixa på lördag då jag är ledig.
Men det är inte det som utgjort dagens höjdpunkt. Det kom snarare som en lättnad när jag insåg att jag nästan är klar med inköpen. Nej, det härligaste var att jag stötte på Rinki på Åhléns City, av alla platser. Vad som var ännu roligare är att ingen av oss egentligen hade en tanke på att gå in dit, men det gjorde vi och vi sprang på varandra. Jag måste erkänna att jag älskar när sådant händer.
I vilket fall som helst fikade vi lite, och pratade om allt möjligt i... Jag tappade koll på tiden, för att vara helt ärlig. Det är det jag älskar med bra samtal; man kan prata timme efter timme utan att överhuvudtaget ta en titt på klockan. Jag gjorde det först när jag såg att det började mörkna ute. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det börjar mörkna redan innan halv fyra, och det börjar ännu tidigare molniga dagar som denna. 
 
Rinki var så snäll så som hjälpte mig med att leta efter julklappar. Hon hjälpte mig att hitta ett par stycken, och... Vanligtvis brukar jag vilja julhandla själv och göra det i mitt eget tempo, men det var roligt att ha med henne och jag behövde verkligen hjälp -- mer hjälp än vad jag insåg, för att vara helt ärlig.
 
Hur har ni haft det idag?
 

Helgen som gått

Det känns inte som att jag haft mycket för mig, men nu när jag tänker efter...
Tja, jag har inte haft mycket för mig, men på något vis har jag blivit trött.
I lördags arbetade jag kvällspasset i butiken här hemma (nära, och bra), men jag kunde inte arbeta hela passet då jag råkade ut för en allergisk reaktion. Någon kom in i butiken och åt jordnötter. Jag hade inte min medicin med mig och jag upptäckte det sent. Vanligtvis kan jag känna av på doften och där förbereda mig, men jag var rätt snuvig i lördags och kände ingen doft. Jag tänkte inte heller så mycket på det när jag började hosta lite lätt, men det var där det började gå utför, så att säga. Vad som var ännu värre än att behöva stänga tidigare var att jag blev tvungen att köra ut kunder då jag fick riktigt svårt att andas. Som tur var tog de sig ut snabbt när jag nämnde "jordnötter" och några undrade rent utav om jag skulle klara mig. Rent generellt gillar jag inte mänskligheten som helhet, men det är i dessa stunder det är svårt att inte gilla människor. 
 
Men jag tog mig hem i lördag, och allt gick bra. Jag hamnade faktiskt i soffan, framför TV:n, och tog det lugnt framför "Mary Poppins" (det roliga med den filmen är att "den sorgliga stunden" är när hon måste lämna barnen när hon knappt gjort något för att hjälpa till -- det var trots allt Bert som fick barnen att inse att de behöver vara sin pappas stöd på samma sätt som han fick pappan att inse att han behöver finnas till hands för sina barn). 
 
Gårdagen var inte fullt lika dramatisk. Inga jordnötter inblandade, där inte, till min stora lättnad.
Jag kan kort och gott säga att jag åkte iväg för att köpa ett par julklappar. Bokstavligt talat ett par; jag kommer inte träffa min mormor eller morbror på jul, så jag skulle köpa julklappar till dem för att kunna lämna av dem hemma hos mormor idag. Låter kanske lite konstigt, men att åka hem till min mormor kräver pendeltåg och spårvagn. Att förlita sig på kollektivtrafiken på julafton (framför allt på kvällen, när man ska ta sig hem) är inte det smartaste.
I vilket fall som helst var det meningen att jag skulle köpa två julklappar.
När jag kom hem, efter 1½ timme, hade jag två påsar och en väska full av julklappar, och även ett par födelsedagspresenter. Det är vad jag kallar effektivitet.
Att jag sedan mötte upp en kompis för att ta en promenad... Å ena sidan är det alltid härligt att ta en promenad -- ännu härligare blir det med härligt sällskap -- men jag var så uppvarvad när jag kom hem. Jag kunde inte varva ner. rent fysiskt var jag utmattad, men jag kunde inte sluta tänka på... Tja, allt och inget. Jag försökte till och med skriva av mig, och det hjälpte. I några minuter. Sedan var jag igång igen, och det fanns ingen som helst hejd på det! Vad ska man göra när man tänker på flera saker parallellt med varandra och när man även har en låt på hjärnan som spelas i bakgrunden, så att säga?
 
Det hjälper inte att läsa.
Det hjälper inte att skriva.
Det hjälper inte ens att lösa sudoku.
Jag brukar vara för trött, rent fysiskt, att ge upp försöken med att somna. Även när jag inte är det hjälper det sällan att gå upp och röra mig lite för att bli av med energi (jag rör mig långsamt då, såklart, för att inte få igång adrenalin).
Det hjälper inte att lyssna på lugn musik då låten/låtarna fastnar i skallen.
Vad gör ni när ni får problem att sova?
 

Newtown, Connecticut

 
"The majority of those who died today were children — beautiful, little kids between the ages of 5 and 10 years old. They had their entire lives ahead of them — birthdays, graduations, weddings, kids of their own."
Barack Obama
 

Jag tvivlar på att det undgått någon vad som hände i Newtown, Connecticut igår.
Tyvärr tvivlar jag också på att det undgått någon vad förövaren heter och hur gammal han var.
Det blev ett stort spektakel kring det då han bar på sin brors identifikationer. Men det hade blivit ett stort spektakel om det i vilket fall som helst. När sådana här saker händer vill man rikta all sin energi åt den som låg bakom skjutningarna för att ha någon att beskylla; för att ha någon att rikta sin ilska på, och även sina frågor. Tyvärr är det dennes namn som bir ihågkommet istället för de som föll offer.
Det enda man vet om dessa offer är att majoriteten var barn mellan 5-10 år.
Det man vet om förövaren är hans namn och hans ålder. Man vet vad man ska kalla honom, man vet vilket år han är född. Men vad vet man om alla som dog? Inget, om man tänker efter. Framför allt när det gäller de lärare som dog. Samma sak har det varit med de flesta dödsskjutningar, och serie-/massmord överhuvudtaget. Man kommer alltid minnas förövarens namn. Det är det namnet man lägger på minnet, vilket är...frustrerande. De som verkligen förtjänar att bli ihågkomna hamnar ofta i skuggan av förövaren. Visst, det finns fall där det är omöjligt att komma ihåg alla namnen på offren (det är svårt att komma ihåg namnen på de 12 miljoner människor som dog på koncentrationslägrena under andra världskriget) och i det läget är det bra att minnas "mannen bakom det hela", men jag tycker fortfarande inte om att det är denne som ska hamna i rampljuset och lämna resten i skuggan. Även bland andra världskrigets offer finns det några som "sticker ut" och som man kommer ihåg (exempelvis Anne Frank och hennes familj), men hur många känner till namnen på alla de som dog i Norge i juli förra året? Det har gått 1½ år, men det är Breiviks namn man lagt på minnet mer än offrens. 
Samma sak sker i USA vid varje dödsskjutning.
 
Jag vet att jag skriver väldigt flamsigt nu och jag känner själv att mina tankar befinner sig överalllt och ingenstans. Men det är en sak jag inte kan sluta på och det är hur lätt det är att bli känd för att ha dödat någon. Visst, det finns många mördare som man går obemärkta, om man tänker i media-sammanhang, men de mördare som får ett namn av tidningarna/nyhetsinlslagen förblir kända.
Till skillnad från deras offer.
 

Underbara fredag

Jag kunde faktiskt inte hålla mig från att inte sätta klockan på väckning.
Jag stod inte ut med tanken om att riskera att sova bort hela dagen. Det visade sig sedan att jag inte hade behövt göra det; jag vaknade innan klockan ringde då telefonen ringde.
 
Men det var bra att jag kom upp i tid!
Jag piggnade till rätt tidigt, och var tidigt full av energi. Att solen var framme gjorde saken bara roligare och det gav mig motivation till att göra något jag velat (och behövt) göra ett tag nu -- något jag skjutit på i jag-vet-inte-hur-många-veckor. Jag åkte till tatueraren för att boka in en tid.
Jag hade hoppats på att få en tid innan nyår, men man kan inte få allt i livet. Dessutom behöver jag inte vänta alltför länge; jag har fått en tid den andra januari. Jag kunde ha fått en tidigare tid om det inte hade varit för tatueringens omfång. Jag visade en bild för honom, och han sade att det kan komma att ta hela dagen. Det är inte mig emot -- jag älskar att vara inne i studion. Att avvara en hel dag för att vara där är inte direkt någon förlust om man säger så.
 
Men åh, så spänd jag är!
Jag är mer spänd inför detta än vad jag var inför Muse-konserten. Jag är lite halvt rädd över att ha erkänt det för mig själv (och nu för er) med tanke på att konserten ställdes in och med tanke på att bandet inte gått ut med något nya datum för Sverige-spelningar. Bland det sista jag vill nu är att någonting händer som gör att jag inte kan skaffa den här tatueringen. Exempelvis att jorden går under.
 
Utöver bokningen... Tja, jag har inte gjort så mycket mer än det.
Jag tog ingen promenad i solskenet; när jag väl kom hem från tatueraren var jag rätt frusen, och jag fick inte upp värmen igen förrän timmar senare. Men det hindrade inte mig från att använda mig av kameran och ta ett par bilder (se mitt tidigare inlägg). Det hindrade inte heller mig från att känna att jag inte slösade bort den här dagen.
 
Nej, nu ska jag läsa lite. Jag har bara 40 sidor kvar att läsa ur en bok och det skulle vara kul att få det gjort innan jag går och lägger mig.
Jag hoppas ni får en trevlig kväll!

Outside my window

 
 
 
"Sunshine is delicious, rain is refreshing, wind braces us up, snow is exhilarating; there is really no such thing as bad weather, only different kinds of good weather"
John Ruskin
 

Torsdag

Det var mer hektiskt på jobbet än vad jag trodde att det skulle vara.
Det är ett par grejer som krånglat idag; dels var det en dörr -- en dörr som måste vara låst -- som hade frusit fast i ett halvöppet läge. Den var inte stängd, så man kunde inte låsa den. Den var inte öppen, så man kunde inte dra i dörren och stänga den. Just den dörren var ett problem hela dagen; G, som arbetade innan mig, hade testat allt för att få upp den dörren. Som jag skrev kan man stänga den om den är öppen.
Jag gjorde försök med den också, och det gick efter någon timme. Vid det laget visste jag inte om jag skulle hoppa eller gråta av glädje. Kunderna som kom in i butiken fick fatta beslutet åt mig. Jag var glad i det tysta. Det roliga är att jag inte vet vad jag gjorde för att få upp den. Jag antar att G hade värmt upp den riktigt ordenligt, utan att vara medveten om det. 
 
Jag fick även ta emot en packetleverans -- en leverans som var flera timmar försenad. Det var inte ens meningen att jag skulle ta emot den, men det var så det blev. Vanligtvis brukar dem komma på dagarna, kring lunch, då det inte är lika många kunder i butiken. Men även då är det mycket att stå i. På måndagar och tisdagar är man två stycken som hjälps åt med paketen, och då funkar det. Det går inte som smort, det är fortfarande mycket, men det funkar. Jag hade tur att vädret hindrade människor från att ta sig ut och att det fick de flesta att vilja ta sig hem så fort som möjligt, men det betyder inte att det inte blev mycket att stå i.
 
Men imorgon är jag ledig, och tro mig när jag säger att jag ska ta nytta av det. 
Jag ska strunta i att sätta klockan på väckning, och helt enkelt sova ut imorgon.
Tror jag. Jag har försökt att strunta i att sätta klockan på väckning tidigare, men tanken att sova ut utan "störningar"... Jag är rädd för att sova till efter tolv -- att sova bort hela dagen. Det har hänt flera gånger, men då har det varit sommar och jag har kunnat ta igen min missade dag på kvällen (kvällspromenader på somrarna är bland det bästa som finns), men samma sak känner jag inte att jag kan göra nu. Framför allt med tanke på att jag jobbar så "mycket" som jag gör. Jag kan inte säga att jag jobbar mycket då mina arbetstimmar inte närmar sig 40 per vecka på långa vägar, men jag jobbar tillräckligt mycket för att bli obekväm med tanken om att låta en dag gå till spillo.
 
Som tur är har min torsdag inte gått till spillo ;)
 

Efter halva veckan

Jag gillar inte den här veckan.
Jag jobbade i måndags, och igen igår. Jag är ledig idag, jobbar imorgon, ledig på fredag, jobbar lördag, ledig söndag och som det ser ut ska jag jobba måndag. Jag gillar verkligen mitt jobb, men det tar på krafterna att jobba varannan dag. Det jag kan säga är att jag har två kvällspass att se fram emot. Jag föredrar att arbeta på kvällarna; visst, det är fler människor som kommer in i butiken då, och det är lätt hänt att långa köer bildas, men det är inte i närheten av hur mycket det kan bli på mornarna. Bara för att nämna ett exempel; Igår fick vi in en paketleverans (nästan 60 stycken) samt tobak. Det blev så mycket att göra att jag inte ens hann äta.
 
Det kommer bli lite jobbigt, men det är inte det som gör att jag inte gillar den här veckan.
Jag försöker se det bästa hos andra människor. Jag vet att det gör mig naiv, men jag tror att det är viktigare att se människors "goda" sidor än de dåliga. Nu har jag börjat se dåliga sidor hos vissa, som jag trodde jag kände, och jag pratar inte om egoism eller liknande. Visst, det är sådant man inte alltid gillar, men det är någonting man får stå ut med. Med vissa personer är det rent utav någonting man kan stå ut med då de bra sidorna väger över.
Men för mig spelar det ingen roll hur snäll man är, och hur många bra sidor man än har -- det finns inget som väger över för homofobi, främlingsfientlighet och/eller rasism. Jag har börjat inse att vissa personer i mitt liv "uppvisar" två av tre av dessa punkter.
Alla har rätt till en egen åsikt -- det säger inte jag emot! Det är också därför jag är väl medveten om vad jag har för åsikter och jag gör vad jag kan för att yttra dem. Om människor anses sig ha rätt att se ner på HBTQ-personer kort och gott för att de är HBTQ-personer, anser jag mig att ha rätt att inte gilla det. Vad vill man få ut av att avsky bl.a. bögar? Det hjälper inte någon med någonting, eller hur? Bara för att man hatar bögar betyder det inte att de kommer att "tänka om" och bli hetero. Sexualitet är inget man väljer -- det är någonting man har. Det är någonting man föds med. De flesta är heterosexuella, och därför är det just det som ses som normalt, men hur många är det som valt att vara hetero? Jag vet själv att det inte var ett val för mig. Jag bestämde aldrig att jag skulle gilla killar -- det blev helt enkelt som så.
Så länge ens sexualitet inte skadar någon har man ingen rätt att sprida något hat. 
 
Efter knappt en halv vecka av jag-vet-inte-vad...
För att vara helt ärlig kan jag inte säga att jag ser fram emot nästa halva.
 

Vad är det egentligen frågan om?

Jag har inget emot Sverige; jag trivs med att bo här och det är här jag är hemma.
Men det finns en sak jag verkligen har svårt för -- varför måste det vara antingen eller? -Varför är man svensk eller inte? I Sverige kan man inte vara iransk-svensk eller fransk-svensk på samma sätt som man kan vara fransk-amerikan i USA. Antingen är man svensk eller iranier/fransk och är man född utomlands kan man inte identifiera sig själv som det förstnämnda utan att stöta på skeptiska blickar/kommentarer. Framför allt inte om man har ett utseende som är helt olik den bild av hur svenskar bör se ut. 
 
Jag läser ständigt statusuppdateringar på Facebook, och även blogginlägg, om att det är förbjudet att sjunga nationalsången, att det är förbjudet att ha sin skolavslutning i kyrkor o.s.v. Saken är den att det inte stämmer fullt ut; visst, det är vissa skolor som infört vissa former av förbud, och förändringar. Men det är det. Det är inget som står i lagen -- det står ingenting i lagtexten om att man inte får sjunga nationalsången, och inte heller att man inte får fira exempelvis julavslutningarna i kyrkan. Det är någonting som skolorna har fattat beslut om.
Jag förstår inte heller varför så många gör en sådan stor sak om det; jag har aldrig haft någon skolavslutning i kyrkan. Jag har bara varit på skolan, och jag ser inget problem med det. Visst, vi har sjungit ett par psalmer, och de är såklart religiösa, men jag har alltid tyckt att det finns något annat budskap i dem än enbart religiösa. Detsamma gör jag när jag tänker på Jesus som symbol -- för mig har han aldrig varit en symbol för en religion och evigt liv, utan för ovillkorlig kärlek gentemot människor. 
 
Varför skriver jag om detta?
För att jag är trött på att de flesta verkar skylla på förändringar på "icke-svenskar". De flesta verkar skylla på förändringar på andra istället för att tänka att det kanske rent utav är en naturlig utveckling, så att säga. Det finns skolor där avslutningarna äger rum i de redan befintliga lokalerna, och det finns skolor som haft så i årtionden. Det beror inte på att det skulle vara rasistiskt att ha skolavslutningar i kyrkor med tanke på de många muslimer som bor i Sverige -- det kan helt enkelt handla om att man inte får plats med 1 000 personer i en kyrka (det fanns närmre 900 elever på min grundskola när jag slutade nian; en avslutning med elever, personal och föräldrar skulle kräva en katedral). Dessutom kan det likväl handla om att religion inte har en lika stor plats i samhället som förr. Om man jämför antalet religiösa under 1950-talet med 2010-talet kan man ana en viss skillnad.
Det jag har att säga är att alltfler skolor säkert skulle ha fattat detta beslut även om invandringen var betydligt mindre. Frågan är bara vem man skulle ha lagt skulden på i det läget.
 
 
Många har nu också börjat klaga över det omtalade böneutropet i Fittja.
Just moskén i Fittja stod färdigt redan 2007, men har inte använts då böneutrop inte varit tillåtna. Visst, i de länder där islam är den främsta religionen sker böneutropet 5 gånger dagligen, vilket skulle kunna ses som en störning för de icke-muslimer som bor i närheten av moskén, men att införa så pass många böneutrop är inget som är aktuellt. Enligt en artikel från SvD räcker det med 1-2 gånger i veckan.
Det man reagerat på är att Sverige håller på att förlora sin svenskhet, men vad är svenskhet?
Jag har ställt den frågan många gånger, men aldrig fått något svar. För att vara helt ärlig tycker jag att det är något dubbelmoraliskt att säga att en nation, med säkerhet, håller på att förlora någonting viktigt när man inte ens själv vet vad det är för något. Om man inte känner till vad som går förlorat kan man knappast påstå att det har stor betydelse. Det är i det läget jag känner att människor vill bråka enbart för bråkandets skull.
Om inte annat kan jag säga det här: Att förbjuda böneutrop enbart för att det är ett böneutrop -- för att det är någonting som förknippas med någonting "icke-kristet" -- inskränker religionsfriheten. Religionsfriheten är någonting Sverige står för, om man ska lita på grundlagen, och genom att inskränka denna rättighet (genom att mer eller mindre kritisera och baktala denna rättighet)... Tja, det kanske bara är jag, men det är sådant som gör att Sverige förlorar sin "svenskhet". Jag avskyr att skriva svenskhet i det här sammanhanget; det handlar snarare om värderingar.
Man kan även säga såhär; Vad skiljer sig ett, två böneutrop i vecken och klingande kyrkklockor en gång i veckan åt? Man hör kyrkklockor en gång i veckan, så varför skulle man inte kunna "stå ut med" böneutrop en gång i veckan?
 
(Bara för att jag tyckte att bilden var något passande)
 
Hur kan man återknyta detta till mitt första stycke?
Tja...kompromisslösheten.
Man är väldigt kompromisslös när det gäller var man kommer från -- man är antingen svensk, eller så är man inte det. Man kan inte kalla sig iransk-svensk. Inte såvitt jag vet, och det är rätt tragiskt om man tänker efter. 
Samma kompromisslöshet finns det när det gäller bl.a. religion. Islam är inget som förknippas med Sverige; det är något som förknippas med "dem" -- invandrarna. På samma sätt som man antingen är svensk eller inte, är man antingen kristen eller inte. Det roliga är att detta även verkar gälla de som inte är religiösa; det gör inget att jag inte är kristen då det (tydligen) är underförstått att jag skulle vara kristen om jag var religiös.
 
När ska man inse att det som skapar en svensk nation är de människor som ser sig själv som svenskar på ett eller annat sätt (antingen som "svensk" eller, exempelvis, "spansk-svensk")? Traditioner, kulturer och allt-annat-man-kan-komma-att-tänka-på förändras ständigt (Sverige var trots allt, en gång i tiden, inte kristet på några som helst sätt; om det inte hade förekommit några som helst förändringar över tid skulle den rådande religionen fortfarande vara asatron) men så länge det finns människor som identifierar sig som svenskar kan man tala om en svensk nation.
 
Så varför denna angelägenhet att frysa ut människor istället för att inkludera dem?
 
 
Fotnot: Bildkällorna är okända
 

"7 tips till ett längre liv"

För några dagar sedan publicerade Aftonbladet en artikel (jag kan tyvärr inte hitta den nu, men man får säkert fram den med hjälp av Google) där man tipsade om vad man skulle göra för att förlänga sitt liv. De hade inte fel i sin artikel; de tog upp de mest grundläggande -- att man inte ska röka, man ska dricka i rätt mängd när/om man dricker alkohol, man ska äta frukt och grönt varje dag och kombinera detta med rätt form av motion. Det här är någonting man har vetat om länge, men det är värt att trycka på dessa punkter lite mer då så många väljer att förbise dem.
Men även jag har ett par tips på hur man kan få ett längre liv.
 
1. Titta åt båda hållen innan du går över vägen.
2. Reta inte upp någon som lagar mat; framför allt inte om denne håller i en köttkniv. 
3. Säg inte åt en kvinna med svår mensvärk att lugna ner sig själv när hon blir frustrerad. 
4. Rök inte (nu pratar jag inte enbart cigaretter).
5. Ät inte jordnötter i närheten av mig.
6. Gå inte in i ett öde hus, i en öde stad där en rad människor dött av okänd orsak.
7. Spring inte över järnvägsspår.
Just denna punkt saknar allt som har med ironisk ton att göra. Jag menar verkligen när jag säger att man inte ska springa över järnvägen. Det förekommer oftare än man tror, och det är så lätt hänt att man blir dödad av ett tåg. Om man inte blir dödad riskerar man att bli ordentligt skadad.
Bara för att det inte finns ett tåg i närheten betyder det inte att man inte kommer fastna på spåret, att man inte kommer ramla... När detta händer på en bilväg kan man bli påkörd, det vet alla. Men på en väg finns det en chans att föraren hinner reagera tillräckligt snabbt för att hinna bromsa i tid. Detsamma kan man inte säga om tågen då de rör sig betydligt hastigare.
 
 

Det här med dans

Jag kan inte påstå att jag inte avundas personer som kan rita/måla.
Detsamma gäller personer som kan skriva -- personer som kan måla upp starka bilder genom att enbart använda sig av ord, personer som kan säga så mycket genom det skrivna ordet utan att ha fyllt ut ett helt papper.
Jag kan definitivt säga detsamma om personer som kan skapa konststycken genom musik och som även där lyckas förmedla någonting starkt, och rent utav vackert, genom att använda sig av så få medel (musikinstrument och även ord) som möjligt.
Men jag avundas dansare ännu mer. Framför allt om de är bra; om de lyckas ta sig förbi "uppträdandet" för att nå fram på ett mer känslomässigt plan.
För mig är dans den sanna konstformen. 
 
Vad man ofta glömmer bort är den styrka som krävs i dans. Det är det som gör att jag blir arg när någon kille spottar ur sig att "han måste vara bög" när han talar om en manlig balettdansare (modern dans faller också under den kategorin) då han sysslar med någonting "omaskulint". Ja, vissa av de dansarna råkar vara bögar, men det är inte min poäng här. 
Inte bara krävs det en fysisk styrka att genomföra det som krävs i dessa dansformer. Det krävs full kontroll över sin kropp när det kommer till de tekniska delarna -- linjerna som man ska hålla, fokusen och även hållningen. Utöver krävs en inre styrka då båda danserna är väldigt uttrycksfulla. Om man dansar med en partner kan man inte förbise detta; det kan krävas mycket tillit och styrkan att kunna leda varandra. 
 
Bara de styrkor som krävs för att kunna skapa en bra dans kan vara slående.
Men det är inte det som betyder mest för mig, även om de spelar en stor roll.
Nej, det som hänför mig är hur mycket man kan uttrycka sig. Att se ett riktigt bra dansnummer får mig alltid att tänka på Ronan Keatings "When You Say Nothing At All". Det är just de orden jag tänker på; "You say it best When you say nothing at all". För det är just det som sker. Riktigt bra dansarna är de bästa "uttryckarna" just för att de inte säger någonting. Inte med ord. Istället använder de sig av rörelser och kroppsspråk, och dessa kan uttrycka så mycket mer än det skrivna/sagda ordet. De använder dessutom sig själva. Även om man inte varit i samma historia som den bakom en koreografi krävs det att man relaterar sig till någon del av det. I alla fall om man ska få dansnummret att nå hela vägen fram. De kan inte distansera sig själva på några som helst sätt. 
Med sina rörelser kan de skapa någonting mer vackert, mer kraftfullt och mer hjärtskärande än den finaste målningen, den sorgligaste låten och den mest förkrossade dikten kombinerat. 
 
 
Just när man (jag) ser denna video kan jag inte tänka någonting annat än att koreografin är ett sant konstverk. 
Och innan ni kallar killen för bög då "hans" dansform är "tjejig", och därmed dålig/inte tillräckligt bra; Tänk på styrkan som faktiskt krävs för att klara av det han gör.
 

Förkyld och nöjd

Det börjar bli irritande, att bli förkyld gång efter annan. Men jag är säker på att det har en hel del med säsongen att göra, för att inte nämna kylan och snön. När man jobbar i butik kommer man i kontakt med en mängd (!) olika människor, och det är inte så värst konstigt att man åker på någonting där. Det hör tyvärr till, men som tur var är man medveten om det och får lov att vara sjuk. Så länge det inte blir flera gånger i månaden gör det inte så mycket, men mitt mål är att inte missa en dag på jobbet den här månaden.
 
Snuvig är jag så att det skriker om det (jag skojar inte när jag säger att jag ser ut som renen Rudolf), och mamma berättade att jag hostade rätt kraftigt i natt -- medan jag sov. Har ni någonsin hostat i sömnen? Det är rätt jobbigt, framför allt om det gör så att man vaknar. Som tur var vaknade jag inte av hostan, och jag gillar att jag inte behövde vara medveten om att jag hostade, men samtidigt är det jobbigt att vakna upp med känslan av att någon sandpapprat min hals. 
Så vad är det som gör att jag känner mig så nöjd?
Jag vet inte varför, men jag hade ingen lust att titta på någon film idag. Vanligtvis brukar jag få lust att göra det när jag känner mig vissen, men idag fick jag en rejäl lust att läsa. Jag passade därför på att läsa en bok som jag lånat av en vän (en bok som jag haft i mer än en månad trots att jag lovade henne att hon skulle få tillbaka den innan en månad gått -- till mitt försvar var boken jag läste innan något långtråkig och tung). Jag ska börja på nästa bok snart, och även den boken är lånad (dock av en annan vän). Jag hoppas att det ska ta lite kortare tid att läsa den. Om inte annat tror jag att den är lite mer anpassad för äldre ungdomar mer än vuxna, som den bok jag precis avslutat, så förhoppningsvis blir jag klar med den lite snabbare. Om inte annat ska jag försöka ägna (hela) morgondagen åt att läsa. 
 
Vi måste prata om Kevin (eng. We need to talk about Kevin) är definitivt en bok jag rekommenderar. Dock är den lite seg i början, men när man kommer in i den sitter man fast!
 
Det var så länge sedan jag gjorde det; bara satte mig ner och läste utan några andra uppehåll, annat än när jag åt och diskade. Och när jag gick på toaletten; för mycket information -- tro mig, jag vet -- men till och med ni måste erkänna att det är något av en lättnad att jag inte läste någon annans bok på toaletten.
Det finns någonting rofyllt i det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, och jag antar att det är därför jag inte sätter mig ner och läser på det sätt jag gjort nu idag så ofta. Jag gjorde det en del i somras, men då hade jag som mål att läsa x antal böcker. Det har jag inte haft sedan dess, så jag har inte lagt ner lika mycket tid på läsning som jag hade velat göra.
Den här helgen har, i det avseendet, fått en annorlunda start, och det kommer att hålla i sig även imorgon om jag får någonting att säga till om ;)
 

Vad? Va? Hur? VA?

Ibland (mer än ibland) vet jag varken ut eller in. 
Oftast handlar det om de mest vardagliga saker, som var jag lagt nycklarna någonstans eller att jag springer runt som en galning och letar efter min mobil så fort jag hör den ringa. Att jag nu dessutom bytt ringsignal gör inte saken lättare för mig. 
 
Vad som verkligen kan göra mig förvirrad är bemötandet av mig, och hur det kan skiljas åt från person till person. Dessa skillnader blir mer markanta på somrarna; det kan fortfarande hända att folk tittar med en ogillande blick på mina tatueringar (jag hamnade mitt emot en äldre dam på tåget i våras, och hon fick syn på min fottatuering som hon inte heller kunde sluta titta på) samtidigt som andra kan få syn på samma tatuering och tappa hakan av förbryllan. 
Vad som fascinerar mig mest är hur förvånade folk blir när någon erbjuder en hjälpande hand. Nu pratar jag inte om att man kan känna en våg av tacksamhet -- jag vet med mig själv att det händer mig. Nej, jag menar att många blir genuint förvånande. Alltför många, om ni frågar mig. Det är i det läget jag inte vet om jag ska vara glad eller ledsen -- glad över att de blir så pass glada som de kan bli, eller ledsen för att en hjälpande hand inte borde vara så pass ovanligt som det verkar vara.
 
Det som förbryllar mig mest dock är hur vissa läser av mitt ansikte och mina ansiktsuttryck.
Jag gillar att le. Mer än så kan jag inte säga. Jag vet inte varför jag gör det, men jag gillar verkligen att göra det. Jag försöker, utöver det, le åt så många människor som jag stöter på på mina promenader som möjligt. Ibland ler de tillbaka, vissa hälsar rent utav (det är dessa personer som kan göra min dag), men det händer inte alltid. Det hindrar inte mig från att fortsätta le och detta har jag tagit med mig till jobbet -- dels för att jag genuint gillar att möta nya människor (oavsett hur blyg jag är), men också för att jag själv tycker att det är trevligare att försöka sprida lite glädje. Den principen har jag med mig även när jag handlar, och det har misstolkats av många. 
Så, för att klargöra en sak; Bara för att jag ler betyder det inte att jag flirtar.
 

Bitterljuva torsdag

Hela dagen har känts lite bitterljuv.
Å ena sidan gillar jag att jobba, och jag såg fram emot det redan imorse. Å andra sidan var kaoset med tågen inte över från gårdagen (dock var det inte lika illa som igår -- inte på långa vägar!) och bara det fick mig att tappa lusten.
Jag åkte in, och väl där blev jag glad igen. Men sedan blev jag rastlös för att det fanns så lite att göra. Jag hade en bok med mig som jag läste, men precis som alltid glömde jag mina glasögon här hemma. Det gick dock bättre än jag trodde att det skulle göra; jag fick inte ont i huvudet, och inte heller ögonen, även om det gick lite segt att läsa. 
 
Det har varit värre, men också bättre, nu på kvällen.
Å ena sidan har jag mer energi nu än vad jag hade igår (det finns en anledning till varför jag inte skrev igår, och det var för att jag kände mig halvt död -- jag trodde ett tag att jag hade åkt på en riktigt hög feber, men min kroppstemperatur var på normal nivå), trots att jag jobbat och trots att resan dit OCH hem tog längre tid än vanligt. Utöver det pratade jag med Linn, som precis påbörjat sitt nya jobb, och jag blev så glad när jag fick höra att det går bra för henne och att hon trivs där; hur kan man inte bli glad för sin väns skull i det läget?
Men samtidigt kunde -- kan! -- jag inte sluta tänka på att det var idag som jag skulle ha varit på Muse-konserten tillsammans med henne. Visserligen ser det ut som att det löste sig rätt bra med tanke på att vi båda jobbade idag, men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Jag hade sett fram emot konserten så länge. Det jag hoppas på nu är att de kommer till Sverige i sommar. De har inte gått ut med någon datum än, men datum för Norge-spelningarna är fastställda i slutet av juli. Om jag ska vara helt ärlig hoppas jag på att de kommer hit till Sverige och spelar någon gång den första veckan av augusti (ja, jag hade min födelsedag i åtanke), men jag försöker att inte tänka alltför mycket kring de banorna.
 
Vädermässigt då?
Tja, det har inte varit alltför kallt, vilket har varit skönt då man inte frusit halvt ihjäl i väntan på tåg och buss. Å andra sidan har det varit nollgradigt idag. På några dagar har temperaturen höjts med 12 grader, och även om jag är glad över att det inte längre är -12 ute nu är jag rädd att temperaturen kommer att fortsätta stiga och att snön smälter bort fortare än vad jag vill att den ska göra. Säg vad ni vill om snö, men december månad ska inte vara "snölös" någon dag. 
Visserligen är jag glad över att vi fått någon snö överhuvudtaget den här säsongen, men det räcker inte med en dryg vecka för mig. Jag har inte ens hunnit vara inne i stan än och gått runt bland dekorationerna där med snön på marken. 
Mina händer har även börjat bli bättre. Tidigare i veckan var de så torra att huden höll på att spricka lite här och var trots att jag använde hudkräm. Jag blev tvungen att använda hudkräm även idag, men händerna har inte kliat. Å andra sidan har mina läppar blivit alltmer nariga. Imorse var de så torra att de nästan såg bruna ut. Jag vet inte alls hur det gick till -- jag visste inte ens att det kunde hända.
 
Ja, jag medger att jag bara letade efter saker där mot slutet, men allt som allt har det ändå varit en bitterljuv dag. Inte minst med konserten, och allt. Men jag tror att de flesta dagar ser ut så här, för var och en av oss. Vad man fokuserar på utgör en stor del av de vi är. Fokuserar man alltför mycket på det dåliga, eller fokuserar man alltför mycket på det som är bra? Försöker man se det positiva i mesta, och är lite ledsen över någon "punkt" eller är man negativ kring det mesta och glad över att dagen är slut?
Jag vet en sak, dock, och det är att jag försöker göra det bästa av situationen.
 

Morgon och kväll

Jag känner mig halvt död nu.
Jag skrev igår att jag skulle öppna butiken igen, vilket jag gjorde imorse. Det var bara att springa upp så fort ringklockan ringde klockan sex, hoppa in i duschen och fixa mig i ordning så gott det gick (det är trots allt mig vi pratar om; jag bryr mig inte mycket om mitt utseende ens när jag sovit länge, än mindre klockan 6 på morgonen).
Det var mycket som skulle göras i butiken, men som tur var kom chefen in två timmar innan mitt skift slutade (det var då hennes började) och hjälpte mig med ett och annat. 
Jag slutade 12, gick hem, åt lunch, vilade... Och sedan var det jobb igen.
En av mina kollegor ringde och sade att hon inte kunde komma. Jag sade till chefen att jag kunde ta det passet, men bara om absolut ingen annan kunde. En del av mig ångrar det lite, men samtidigt skulle chefen ha hamnat i ett väldigt pressat läge om jag inte hade kunnat hoppa in. Dessutom märkte jag att det tog emot för henne att låta mig arbeta igen, men vad ska man göra i det läget? Det må ha blivit många timmar idag, men jag fick i alla fall några timmars rast, så det hade kunnat vara värre.
 
Men, som sagt, jag känner mig halvt död nu.
Jag är trött efter att ha gått upp så tidigt, men jag är fortfarande uppvarvad efter att ha arbetat så sent. Det är som om min kropp är redo för att gå i ide samtidigt som min hjärna beter sig som Duracell-kaninen. För framtida generationer hoppas jag att evoultionen skapar en on/off-knapp för hjärnan. "Oj, nu tänker jag för mycket igen -- off", och så somnar man.
Tänk hur mycket pengar som skulle sparas in (av privatpersoner) på valium...
 

Vad innebär det att vara svensk?

I och med det ökade stödet för SD har jag börjat ställa mig denna fråga allt oftare.
Vad innebär det egentligen att vara svensk?
Vissa påstår att en invandrares barn inte kan bli svensk/svenska på några som helst vägar, trots att dessa är födda i Sverige. Vissa hävdar att även deras barn inte kan bli svenska. Och inte heller deras barn. Frågan är hur långt man ska gå då -- hur många generationer "på svensk mark" krävs det för att man ska kunna vara svensk? Människan uppkom inte i Sverige, så alla invånare i Sverige har rötter i andra länder. Frågan är bara hur långt bak i tiden man behöver gå för att finna dessa rötter. Finns det en gräns, och var går den någonstans? Om det inte finns en gräns kan man inte tala om svenskar överhuvudtaget -- inte ens samerna, som är de svenska urinvånarna.
Om det finns en gräns; Räknas jag som svensk? Jag är född i Sverige, mina föräldrar är födda i Sverige, deras föräldrar är födda i Sverige och deras föräldrar är födda i Sverige. Går man tillbaka en generation till befinner man sig i Frankrike och Belgien.
 
Innebär det att se svensk ut?
I sådana fall, vad innebär det att ha ett svenskt utseende? Mitt utseende förknippas ofta med medelhavsområdena; olivfärgad hud (blek, visserligen, men fortfarande olivfärgad), gröna ögon och brunt hår... Jag har inga som helst ytliga attribut som pekar på att jag skulle vara svensk -- i alla fall inte om man utgår efter den svenska stereotypen; blond, ljushyad, blåögd och lång.
 
Innebär det att fira de svenska traditionerna, såsom jul och påsk?
Jag tänker inte ens gå in på det alltför djupt då varken jul eller påsk är svenska helgdagar i grund och botten. Det var helger vi tog till oss i samband med att Kristendomen kom till Sverige. Vad vikingarna firade innan dess känner få till. Midsommar är en av dessa helger som firades av vikingarna, och det är någonting vi fortfarande firar idag, men inte av samma skäl. Vi firar sommarsolståndet -- att det inte blir mörkt på vissa håll i landet -- medan man för ca 1 000 år sedan firade att mörkret återvände. 
En annan svensk tradition är den svenska nationaldagen, men det var för bara några år sedan som den dagen blev en helgdag och jag firar den ändå inte. 
 
Innebär det att känna till Sveriges historia?
För det första är det löjligt få som känner till den överhuvudtaget, och dessutom är jag mer insatt i Amerikas historia. Gör detta mig till amerikan?
 
Om det inte räcker med att vara född i Sverige, tala svenska, skriva svenska, förstå svenska och/eller ha ett svenskt medborgarskap, vad krävs då (bortsett från att också känna sig svensk)? 
Vad krävs det för att kunna klassa sig som svensk i ett samhälle där svenskhet ständigt ska definieras?
 

6 på morgonen

Jag är inte gjord för att gå upp så tidigt.
Jag var pigg imorse, efter att ha kommit igång, men jag är allt annat än pigg nu. Jag ska rent utav gå och lägga mig snart. Det blir första gången på länge jag går och lägger mig innan elva på kvällen. Det känns konstigt, men det måste ju göras.
 
Jag öppnade butiken idag.
Just den butiken där jag bor öppnar klockan sju på morgonen. Det är tur att jag bor så pass nära som jag gör; det räcker med att jag springer upp klockan sex på morgonen. Jag hinner göra det jag ska göra; duscha, klä på mig, fixa té och borsta tänder. Frukost (mackor) fixar jag till kvällen innan och jag äter det på jobbet. Inte bara hinner jag göra allt detta -- jag är tillräckligt snabb för att få en bra marginal innan jag ska öppna. Det är bra det; då kan jag ta mig till butiken och förbereda en del innan jag öppnar för "allmänheten". 
Just på måndagar och tisdagar är morgonpassen väldigt korta. Jag börjar sju, och slutar 12. Då har man hela dagen på sig att göra sådant man vill. Till en viss grad.
En del av mig ville ta en tupplur direkt efter att ha kommit hem, men jag ville inte riskera att sova hela dagen och vara uppe hela natten. Framför allt inte då jag ska öppna imorgon igen.
Återigen ska jag upp klockan 6 på morgonen. 
 
Vi får se hur det går...
 

Allt för Sverige

 En del av mig gillar verkligen det programmet, och det är det som får mig att titta på det.
Jag tycker att det är häftigt att se hur andra personer -- inte enbart amerikaner! -- omfamnar en annan kultur som sin egen. Även om man har rötter kring dessa kulturer är man inte uppvuxen i det och på många sätt är det främmande.
Jag tycker också om hur långt deltagarna går för att ta reda på mer om sina rötter och att de är redo att inte bara ta reda på sin familjs historik/släktträd, men att de även har ett intresse att lära sig om den tid och de villkor deras förfäder levde i och hur detta påverkade dem. Jag vet inte varför jag berörs så mycket av just detta, men det är så det är. Jag antar att det är för att jag beundrar de värderingar om familjeband som får dem att söka så långt bak som 100 år för att finna sina rötter. Det kanske bara är jag, men det känns som att svenskar (personer som är födda i Sverige och vars föräldrar+mor- och farföräldrar också är det), rent generellt, inte känner samma typ av driv då familjebanden inte är lika viktiga. 
Som jag sade, det kanske bara är jag...
 
Men det finns också en del av mig som inte gillar programmet och som inte förstår varför jag väjer att titta på det.
Jag försöker lista ut varför det är en utslagningstävling. Man söker ingen talang där priset är pengar eller ett kontrakt av olika slag. Med talangtävlingar är det inte bara vinnaren som får nya möjligheter, även om en vinst är mer prestigefyllt än en tredje plats. 
Det man vinner i denna tävling är en träff med släktingar man inte visste man hade.
Jag har svårt att förstå varför bara en deltagare ska ha den rätten. Ska det verkligen vara så svårt att låta 10 personer delta, låta 10 personer vara kvar i x antal veckor och låta alla få träffa sina släktingar? Ja, jag håller med att det inte skulle finnas någon spänning i det, men det skulle finnas betydligt mer hjärta då man kan fokusera helt och hållet på resan mer än en tävling.
Om inte annat kan man fråga sig exakt vad det är de tävlar i/om.
I Idol/X-factor tävlar man om titeln för den bästa musikern.
I So You Think You Can Dance tävlar man om titeln om USA:s favoritdansare.
Vad tävlar man om här? Att vara den bäste svensken? Och hur är man den bäste svensken? Man kör gaffeltruck, man lär sig landskapsflaggorna... Jag kan inte köra gaffeltruck, och jag känner till enbart en landskapsflagga -- betyder det att jag är dålig svensk?
Knappast, men om jag sattes på prov där jag skulle bevisa mig själv som den bättre svensken, skulle jag förlora. Det är inget jag har emot, för att vara helt ärlig -- jag är hellre en bra människa än en bra svensk.
 

World AIDS Day

Varje år skriver jag om detta.
Många av mina vänner, och för att inte nämna min familj, är irriterade för att jag talar om detta och drar djupa suckar så fort jag tar upp HIV/AIDS, men jag bryr mig inte. Saken är den att man behöver prata mer om det. Kunskaperna om sjukdomen har ökat sedan 80-talet då man började få nys om det och då man kunde fastställa en diagnos, men det betyder inte att kunskaperna ligger på den nivå den bör ligga på.
 
*
Man blir inte smittad av HIV genom myggbett.
*
HIV sprids inte via salivet -- saliv må vara en kroppsvätska, men det är ingen kroppsvätska som sprider HIV. Kort sagt; man blir inte smittad genom att kyssa en HIV-smittad. Däremot finns det organisationer världen över som avråder från "French kissing" då det, rent teoretiskt, skulle öka chansen att komma i kontakt med smittat blod. Dock finns det inga fall där smittan förts vidare via kyssar. 
*
...Man blir inte heller smittad genom att röra vid någon som är smittad, så man behöver inte hålla ett avstånd på ett par hundra meter från någon som är drabbad. Inte heller blir man smittad om man skulle få smittat blod på armen, eller liknande. Däremot kan man bli smittad via blodtransfusioner, men den risken finns inte i Sverige (och många andra länder) då man testar blodet för smittor av olika slag -- däribland HIV.
*
Det är inte bara bögar, narkomaner och afrikaner som drabbas. Ja, man upptäckte sjukdomen i USA bland just bögar och narkomaner, och ett tag trodde man att sjukdomen var begränsad till homosexuella män (AIDS kallades då GRID -- Gay-related immune deficiency,  som på svenska kan översättas till "Homosexualitetsrelaterad immunbristsyndrom"). 
I och med upptäckten kunde man börja spåra sjukdomen tillbaka till Östafrika, men bara för att man kan spåra sjukdomen till Östafrika betyder det inte att afrikaner har en annan benägenhet att bli sjuk i HIV. Vem som helst kan bli drabbad -- fattig som rik, tjej som kille, homo som hetero och bi, europé som afrikan, nord- och sydamerikan... 
 
Även om att få diagnosen HIV inte har samma innebör för 20 år sedan, betyder det inte att det är en sjukdom man kan bli kvitt. Ja, man kan leva med HIV idag med hjälp av bromsmediciner (något som inte fanns för 20 år sedan), men det finns inget botemedel mot det. Att få HIV idag är inte detsamma som att få en dödsdom -- inte i länder som Sverige -- men det betyder inte att det är en sjukdom man vill gå runt med. Det är trots allt inte som förkylning; det finns inget som botar det heller, men till skillnad från förkylning, blir man inte kvitt HIV med vila och C-Vitamin. 
Tänk därför på att skydda er när ni har sex!
P-piller utgör ett bra skydd mot graviditeter -- det utgör ett bättre skydd än kondomer -- men kondomer är det enda skydd som finns mot könssjukdomar utöver avhållsamhet. Det finns extra tunna kondomer för bättre känsla men som ändå kan bidra med något skydd. 
 
Vad många inte vet är att man även kan bli smittad av oralsex.
Chansen är oerhört liten (enligt svenska Wikipedia-sidan är chansen en på tiotusen, men ha i åtanke att det är Wikipedia), men den finns, och det är någonting som få känner till. Trots att man upptäckte ett sådant samband i USA år 2000 -- för 12 år sedan -- kommer det som en nyhet för många. Själv fick jag reda på det för mindre än ett år sedan.
Det som händer är att viruset fångas upp av slemhinnor i bl.a. mun och hals. Risken att drabbas av HIV på detta sätt ökar om man bl.a. har sperma i munnen. Enligt den svenska wikipedia sidan är risken att få HIV genom oralsex 1 på 10 000, men ha i åtanke att det är den svenska wikipedia sidan, så chansen är allt annat än stor, men som jag sade; risken finns.
 
Någonting annat som skrämmer mig, bortsett från okunskapen och fördomarna gentemot HIV/AIDS och smittade personer, är att få verkar ha viljan att testa sig. Det är bra om man, överhuvudtaget, testar sig regelbundet för olika sjukdomar när man börjat ha sex. Inte bara kan man påbörja en behandling tidigt, man kan även minska spridning. Just HIV syns inte i blodet förrän månader efter att kroppen åkt på viruset och det kan gå flera år innan symtom visar sig. Detsamma gäller faktiskt klamydia; alla märker inte av symtomen för klamydia.
 
Vem som helst kan drabbas, så det är bara att försöka förhindra att man själv blir smittad. På så sätt vet man med sig att man inte för smittan vidare.