Ibland vill jag bara hjälpa till

Jag vill verkligen ha ett jobb. Efter att ha varit fast vid skolbänken x antal år vill jag få ett par nya erfarenheter. I mitt fall innebär det erfarenheter -- PUNKT!
 
Men när jag läser arbetsbeskrivningar för bl.a. personlig assistent känner jag bara att jag inte vill göra någonting annat än att hjälpa till på något sätt. Mitt bankkonto behöver pengar, men en del av mig känner bara att jag vill hjälpa till mer än att jobba. Man kan tänka sig att man hjälper till genom att arbeta, men det stämmer inte alltid. Att arbeta som personlig assistent kräver i många fall att man har ett körkort (jag kanske borde arbeta på det, trots allt), men det är mer än så.
 
Jag läste en beskrivning om en person som behöver en assistent. H*n är flera år yngre än mig, lider av autism och epilepsi, kan inte prata även om än bra på att kommunicera på andra sätt. H*n  har dessutom ett fysiskt handikap som gör denne beroende av rullstol/rullator.
Resvägen hemifrån mig, kommunalt, är inte lång och en del av mig känner att det skulle vara en bra erfarenhet, men det är ett par saker som gnager mig -- vad gör man om en person skulle få ett epileptiskt anfall? Det är den biten som är lite av ett avgörande för min del. Hur vet jag att jag inte skadar personen mer?
Samtidigt känner jag att jag inte vill göra detta för pengarna. Jag vill bara vara där för personen, och familjen! Jag har faktiskt gått runt här och tänkt "Kan jag inte bara få vara deras vän". Jag vet hur det låter, men det är så jag känner. 
 
Det är svårt att förklara hur jag känner på rätt sätt. Även som vän skulle jag kunna hamna i ett läge där personen får ett anfall, men det finns ändå någonting i det hela som gör att jag inte vill arbeta. Kanske beror det på att det känns så konstigt med att "kräva" pengar för någonting jag hellre gör gratis. Jag vill helt enkelt bara hjälpa till. Det låter ocså så fel när jag uttrycker mig på det här sättet, men jag vill inte behöva ta ansvar i det här fallet. Jag vill bara göra det som känns rätt, så att säga. 
 

Augustis sista dagar

Jag berättade aldrig vad jag hade för mig igår, men helt ärligt var jag för trött för att orka skriva ner allt.
Istället fokuserade jag på att skriva av mig om någonting jag började tänka på och någonting som började gnaga mig. Jag, Linn och Tessan kom in på att när man var liten fick man svart på vitt även om det handlade om "tråkigheter" som min mormor skulle uttrycka det. När man blir äldre pratar man hellre bakom andras ryggar, och då är frågan vad som är värst -- att få höra rakt ut att man inte är omtyckt eller att bli baktalad?
 
Men jag ska inte gå in på det igen!
Jag var hemifrån i över 9 timmar. Jag åkte iväg kvart över elva för att träffa Linn i Farsta. Vi tog oss därifrån till Gamla Stan där vi mötte upp en kompis -- en tjej jag inte sett på över ett år. Jag tog inte med mig kameran, så inga bilder blev det, men jag undrar om det hade blivit det även om jag hade haft med mig den. Det skulle ha känts krystat på något sätt om jag tog bilder där inne då det inte är min typ av miljö, så att säga.
Jag försöker komma på vad vi gjorde exakt, men vi gjorde inte så mycket. Vi tre gick runt ett litet tag innan vi bestämde oss att det var dags att äta lunch. Jag ledde vägen till ett litet café (Under Kastanjen -- riktigt mysigt och definitivt någonting jag rekommenderar) där jag och Linn åt en varsin räksmörgås. Vi hade faktiskt samma beställning. Jag undrar om det är då man känt varandra lite för länge. Förmodligen är det så, men vad ska man göra? ;)
I vilket fall som helst satt vi där ett bra tag innan vi gick vidare. Återigen vandrade vi bara runt längs gatorna -- det är trots allt Gamla Stan. Man kan inte påstå att man varit där om man inte vandrat runt enbart för sakens skull. Det gäller inte minst Västerlånggatan. Jag tycker att den är rätt överskattad, om jag ska vara ärlig, men jag älskar alla dofter som uppstår där och det är en sådan härlig stämning bland alla turister att man inte kan göra någonting annat än att dras med av stämningen. Å andra sidan är jag den typen av person som lätt påverkas av stämningar runt omkring mig. Det är en anledning till varför jag inte står ut att vara i närheten av pessimister -- jag gillar inte när jag själv blir negativ, och det händer tillräckligt ofta som det redan är, även när negativ inställning inte finns någonstans i närheten av mig.
 
Det dröjde i alla fall inte länge förrän Tessan anslöt sig till oss.
Vi (okej, det var jag mer än någon annan) blev fikasugna och vi fastnade återigen på ett café (nu minns jag inte vilket, bara för det) i ytterligare några timmar. Innan jag visste ordet av var klockan närmre halv fem. Man skulle kunna tro att vi gick då, men det gjorde vi inte. Det gjorde vi först en dryg halvtimme senare. Tyvärr berodde det på mig som började bli hungrig och som började klaga.
Vi fyra delade på oss där.
På sätt och vis -- jag, Linn och Tessan promenerade in mot stan för att främst äta middag ihop. Det blev thaimat för vår del, men innan vi kom till restaurangen sprang vi in på Akademibokhandeln där jag köpte ett gäng böcker (däribland The Hunger Games-trilogin), och vi hann springa in på H&M utan att hitta någonting. 
 
Även på restaurangen blev kvar ett tag då vi började prata om allt mellan himmel och jord.
Gamla minnen från högstadiet/gymnasiet.
Mobbning.
Min koffeinkick från espresson jag druckit tidigare.
Kyckling, bönor och broccoli... 
 
Jag tror jag stannar där.
Jag lovade mig själv att hålla det kort, och trots att inlägget blev långt höll jag det faktiskt kort. Det är svårt att beskriva 9 timmar på 5 rader utan att skriva "sen" 45 gånger.
 
Idag har jag inte gjort mer än att läsa. Jag har 13 böcker utlästa nu, jag har påbörjat den fjortonde.
Jag kommer att klara av den här utmaningen, känner jag. Sammanlagt 14 böcker t.o.m. 31 augusti känns inte fullt lika omöjligt nu som det gjorde för en månad sedan. Men det kan bero på att jag läst 4 böcker bara under senaste veckan (lite drygt).
 

The limit does not exist

Ni som sett filmen (ett par gånger) vet att repliken kommer från "Mean Girls".
 
Jag har precis börjat läsa "The Hunger Games" (jag vet att jag är sen med det, men bättre sent än aldrig). Jag har inte kommit långt, men jag har redan fallit för boken.
Vad jag reagerat mest på är dock hur karaktärerna pratar om Spelen och olika utmaningar som deltagarna utsätts för under tidigare år. Ett år kastades dem ut utan tillgång till trä/ved som de kunde elda på för att behålla värmen. De flesta dog av köld.
"Not much entertainment in that."
 
Det är just den meningen som gnager i min skalle.
Jag skrev för ett tag sedan om en intervju med Jennifer Lawrence som spelar Katniss i filmatiseringen. Hon sade att den här filmen är viktig då dokusåpor blir allt grövre och grövre i takt med att människor blir mer och mer avtrubbade. I det inlägget skrev jag också att det stämmer så väl, det hon sade, då man anser att dokusåpor utan sex är tråkigt. Deltagare kan rent utav beskrivas som tråkiga för att de inte har sex. Det har blivit någonting man förväntar.
Utöver det finns det psykiska påfrestningar som man inte heller bryr sig om då man enbart är ute efter underhållningen i det hela.
 
Så var går gränsen någonstans?
Framför allt i tävlingar som "Expedition Robinsson". Jag kommer ihåg en säsong då det ena laget förlorade utmaning efter utmaning. Man kunde se att de blev smalare och smalare då de inte vann mat på ett tag och då de fick det svårt att fånga in egen fisk. Jag hoppas att tävlingen har mildrats något efter det; jag har inte sett på det programmet sedan den säsongen.
Om de inte hade fått så svårt att leva i de omständigheterna, vad hade hänt då? Hade man frågat var underhållningen fanns? Hade man pratat om hur tråkigt programmet är?
 
Jag har redan skrivit om vad jag tycker om det här, och jag fick ur mig allt redan då.
Det jag är ute efter nu är mer konkreta svar. Ni må se frågorna som retoriska, men de är ärliga. Det finns trots allt en anledning till varför man ser deltagare som inte har sex framför kameran som tråkiga, och varför det är en skandal om så sker. Det har varit gånger då det gått till den grad där man bör diskutera om det handlar om mobbning, det skvallerpressen publicerar, men istället har det framhävt underhållningen i det hela.
 
Så frågan är hur långt det kan gå när även mobbning börjar ses som någonting okej?
 

*

 
 
Bildkälla
 

Det var bättre förr

Jag kommer ihåg när man var liten och när någon från skolan skulle ha ett kalas.
Man fick då höra direkt om man var bjuden eller inte. Visst blev man ledsen när man fick höra att man själv inte var bjuden, men det gick över rätt snabbt.
I takt med att man blev äldre började man inse hur taskig (eller som man sade då; "dum") man var som sade rakt ut att man inte var bjuden. Istället började man hålla tyst om festen kring den person som inte var bjuden.
 
Jag kommer ihåg när man var liten och då man rakt ut sade om någon var dum. Man sade rakt ut om man inte gillade någon. I takt med att man började växa upp insåg man hur oartigt det var, så istället började man prata skit bakom ryggarna på varandra och man började sprida rykten. Hur dessa rykten skulle påverka andra verkade inte göra så mycket. Att det är svårt att ta tillbaka ett rykte -- även när det är falskt! -- är fortfarande inget man tänker på. Kanske för att man inte verkar tänka på konsekvenser överhuvudtaget när de inte påverkar en själv på ett mer direkt sätt.
 
Jag kommer ihåg när man var liten och då man var antingen snäll eller dum.
Smart eller dum i huvudet.
Bra eller dålig.
Rolig eller tråkig.
Det finns såklart nackdelar i det också -- att vara "antingen eller" -- man samtidigt visste man vad man var, och det fanns alltid någonting snällt någon sade om en. Var man inte smart, kunde man vara snäll, var man inte snäll kunde man vara rolig. Men vanligtvis var man lite halvt rädd för de som inte var snälla. I vilket fall som helst verkade det inte spela någon roll hur man framställde sig själv för det fanns alltid någon som gillade en, och det var det enda som räknades.
När man kommer upp till tonåren handlar det snarare om att man är "varken eller" mer än "antingen eller". Satsar man på skolan är man en nörd utan liv men gör man det inte är man lat och korkad. Festar man inte varje helg har man inte något liv då heller, och man ses som en "goodie-good"-person. Detsamma gäller om man inte blev full, även när man bestämmer sig för att gå. Festar man varje helg, blir full och orsakar någon form av skandal... Ja, vad är man inte då?
När man växer upp börjar det till sist handla om att försöka tillfredsställa så många som möjligt -- helst alla (vad det nu innebär) -- och det spelar ingen roll vem man är. I slutändan handlar det om att det inte räcker att vara sig själv.
För min del kom det först under gymnasietiden -- det kändes som att det var först då man kunde få vara sig själv. Kanske är det den nya starten som gör det hela lättare, men samtidigt kommer man till en punkt då man inser att alla är olika. Det är bara synd att det ska behöva ta sin lilla tid innan man inser det.
 
Jag kommer ihåg när jag var liten och då det faktiskt räckte med att man gjorde sitt bästa.
Man behövde inte ens få höra det -- allt man gjorde var bra, så länge man gjorde sitt bästa.
I takt med att åren går börjar man lära sig att det inte alltid räcker. Man får höra det allt oftare, men samtidigt börjar man märka att det inte alltid stämmer. Man börjar inse att man måste finna någonting man utmärker sig i.
 
Visserligen är det här någonting som berör 90-talister och äldre mer än några andra, men kommer ni ihåg när man var ute och lekte? Även när man var över 10 år var man utomhus och lekte. Man sprang hem till en kompis -- en som bodde nära, såklart -- knackade på dörren och frågade "Vill du leka med mig". När man vä träffade varandra umgicks man också.
Nu är det iPhones/smartphones som gäller. Vad man än gör ska det upp på Facebook, och vad man än gör ska mobilen alltid upp även när ingen annan hör av sig.
Nu ska även barn ha dyra mobiltelefoner. En vän till mig berättade om en fem-, kanske sexåring som pekat ut en mobiltelefon som hon ville ha och att mamman till sist gav med sig och köpte en. Snälla, kan man bara inte se till att barnet kommer ut och leker!
 
Det bästa med att vara barn var att man kunde känna fullt ut. Det fanns inget fel i att känna "jätte" om allting.
Jätteglad.
Jätteledsen.
Jättearg.
Super-duper-jätte-ivrig.
Ja, ni förstår.
Även det förlorar man ju äldre man blir.
 
Jag saknar mycket från när jag var liten.
Men någonting jag fortfarande följer är "jätte"-känslorna. Framför allt när det gäller glädje och iver. Jag vet att det är någonting som kan få mig att framstå som "childlike" men jag orkar inte bry mig om det. Om jag inte kan vara glad över de små sakerna i livet, hur kan jag då vara glad över de större sakerna?
 

Why I Am Beautiful - Part...3?- or is it 4?

 
 
Don't forget to submit your own pictures, or your own...statements (though that sounds a bit too formal/bureaucratic).
You can email me at liisiish@live.se
OR
you can send me a tweet using the hashtag #WhyIAmBeautiful 
 

Photo shoot

 
 
"Du måste fota mig meeer. Du får mig att få bättra självförtroende !"
 
Det blev lite mer än en sneak-peak på vad jag kommer att slänga upp senare.
Skylten struntade vi i när vi fick för oss att försöka få till någon bild för mitt fotoprojekt (ett projekt som tyvärr hamnat lite i skymundan, inte minst här på bloggen!). 
 
Någonting som jag märkt när jag tagit bilder på människor är att det ofta är bättre om fotografen är den som rör på sig mer än modellen. Jag vet inte hur det är för er, men jag vet med mig själv att jag inte blir bra på bilder när jag ständigt får höra hur jag ska stå, hur jag ska vinkla huvudet, hur jag inte ska blinka och så vidare.
Om modellen däremot ställer sig i en bekväm position, och fotografen är den som rör på sig för att kunna parera ljuset... Det kanske bara är jag, men det känns ändå som att det är det som gör att modellens egen skönhet kommer fram mer än om hon (/han) själv skulle försöka att se så bra ut som möjligt på bild. Just det brukar vara någonting som ställer till ett och annat då man blir så självmedveten.
 
Men återigen, det kanske bara är jag.
 

Mysfaktor på hög nivå

Jag kan inte säga att jag gillar att hösten redan slagit till här hemma, och att den slog till redan för ett par veckor sedan. Jag älskar hösten, men det är meningen att den ska komma efter sommaren. Vad hände med sommaren? Det varmaste vi haft här är nog 27 grader, och det varade i två dagar, om jag tänker rätt. Det var lite skönt att inte ha det så pass varmt att det blev omöjligt att somna, så som det var ett par dagar förra året -- för att inte nämna året innan dess! Men samtidigt har ett par dagar/nätter varit så pass fuktiga att det inte gått att somna ändå.
Det är lite synd också att vissa löv på träden förlorade sin gröna färg redan i slutet av juli...
 
Idag har det varit en riktig höstdag.
Regnet öste ner tidigare, det åskade också, det var småruggigt att jag ville kura ihop mig under en filt... Jag kurade visserligen ihop mig under ett täcke, vilket bara var skönare. Precis som igår har jag spenderat hela dagen med att läsa. Jag har läst ut sammanlagt 12 böcker under "sommaren" och jag har två kvar att läsa ut tills på fredag. Jag är rätt säker på att jag hinner, om jag ska vara helt ärlig, och om jag ska vara lite arrogant av mig. Men bara idag har jag läst ut en bok jag påbörjade för ett par dagar sedan. Det jag hade kvar av den var 200 sidor, och utöver det har jag hunnit läsa 150 sidor ur nästa bok. Med tanke på åskan och den huvudvärk det förde med sig är det... Okej, det är fortfarande inte bra för att vara mig, men det börjar gå undan nu ;)
 
Jag tror att det är det som kommer bli det bästa nu under hösten.
Jag letar "fortfarande" efter jobb, och jag har skickat ut ett par ansökningar utan att ha fått svar, och jag vet med mig själv att det kommer att bli en stressfaktor om det fortsätter hela hösten (för att inte nämna att det då kommer bli en ökad press på mig att söka in till ett par högskole-/universitetsprogram till vårterminen), men samtidigt ska det bli skönt att kunna sätta mig ner och läsa mina böcker och sådana böcker jag själv vill läsa mer än sådant som jag måste läsa till/inför en kurs. 
 
Med det sagt; har ni några boktips till mig? 
 
Jag kan läsa det mesta, men deckare är inte min favorit-genre...
Få inte heller för er att rekommendera Harlequin-romaner -- jag fck nog av det förra året under genusvetenskaps-kursen. Jag läste inte ens hela boken, men den lyckades förstöra mig för att den var så dåligt skriven. Det är den enda bok jag någonsin slängt, och jag ville bränna upp den själv för att hindra någon från att hitta den bland soporna för att sedan få för sig att läsa den själv.
 

Utgång

 
Vad händer när sju personer -- vänner -- träffas, vissa för första gången på länge?
Japp, det var en härlig kväll, ikväll :)
 
Jag åkte hem rätt tidigt, om man nu ska jämföra med hur man tänker sig att utekvällar är, men det var så det blev. Det känns skönt att vara hemma igen nu när tröttheten slår emot som jag-vet-inte-vad, men det var inte det som var anledningen till varför jag åkte.
Men nog om det!
 
Det var skönt att komma ut, om jag ska vara ärlig!
Jag fick träffa ett par härliga personer jag inte träffat sedan gymnasiet, och ett par kompisar jag inte sett på snart ett år. Natta var med, hon också -- jag har träffat henne lite oftare än bara någon gång per år, och det är alltid kul att vara med henne. Det blir så fel att jag tänker detta då en av killarna fyller år och då en av tjejerna ska åka tillbaka till sin skola snart för att börja plugga igen, men jag kan inte sluta känna att det var det här jag behövde. Även om det hade varit en alkoholfri kväll känner jag att det var det här jag behövde. Det märktes redan igår då jag var hemifrån i flera timmar för att hjälpa en vän att plugga utan att det blev så mycket plugg; jag har behövt den här typen av umgänge! Jag var med ett par vänner tidigare i veckan, men då var jag sjuk och kunde inte njuta av all på det sätt jag hade önskat. Utöver det har jag... Ja, vad har jag haft för mig egentligen?
 
Det var dock inte det här jag ville skriva om.
Av någon anledning snuddar jag alltid vid det här ämnet varje gång jag druckit; jag skriver alltid att jag aldrig varit full. Nej, det här är inte ett "bekännelse"-inlägg där jag skriver att jag antingen ljugit eller där jag talar om att jag nu är full.
Jag tänker inte säga åt någon att inte dricka, även om jag avråder 12-åringar fråna att göra det.
Jag drack för första gången när jag var 16, och bara det anses vara väldigt sent. Jag hoppas inte att det går lägre och lägre ner i åldrarna, men samtidigt vet jag att fler och fler unga (nu pratar jag om personer i tidiga tonåren, om ens det!) är så ivriga med att växa upp, och så ivriga med att kasta bort sin barndom trots att man vet med sig att man inte kommer att kunna få den tiden tillbaka. I det hela ingår vissa klädesplagg, ett visst beteende och fester oh sex kan ingå. Grejen med fester verkar vara just att man ska supa ner sig så gott det bara går, och på något sätt verkar det som att en del av det tänket fortsätter upp även när man är gammal nog för att kunna gå ut på krogen.
 
Även när jag var 18 försökte man pressa mig till att bli full. I början trodde jag att de bara skojade, och jag skojade tillbaka, men jag drack mig aldrig full. Jag fick senare höra att jag var hur tråkig som helst. Det är inget som stör mig nu när jag tänker tillbaka på det, men det visar ändå på hur hårt pressad man kan bli av det här, och att man rent utav kan få skit för det hela om man inte ger med sig.
Ja, jag vet hur stor pressen är, men på ett litet plan (min blogg är trots allt inte stor) hoppas jag ändå att jag kan visa att man inte alltid behöver ge med sig; att man inte alltid behöver bli full. Det är en sak om man råkar bli det (det är lätt hänt om man dricker en drink lite för snabbt), men det är inget man behöver satsa på. Många som blir fulla kan prata om att det är skönt att bara släppa allt och att glömma bort allt annat för en liten stund, men jag tänker att det är möjligt att göra det med rätt sällskap. Jag vet rent utav att det är möjligt att göra det med rätt sällskap. Kan man inte slappna av och släppa allt med sina vänner är det någonting som inte stämmer, om ni frågar mig.
 
Det finns en anledning till varför jag sätter en sådan tydlig gräns.
Dels beror det på att jag inte vill förlora kontrollen. Det handlar inte om att jag är ett kontrollfreak, eller något (även om jag är det). Det handlar snarare om att jag inte vågar att försätta mig i en situation där jag blir hjälplös -- där jag antingen är så pass packad att jag däckar, och där jag vaknar upp en stund senare utan att veta vad som hänt om någonting hänt eller där jag blir så pass full att jag inte kan förmå mig att röra/försvara mig om någonting skulle hända.
 
Man behöver inte vara full för att ha kul.
Man behöver inte ens dricka alkohol för att ha kul. Som barn hade man trots allt väldigt kul med sina vänner, och jag hoppas innerligt att ingen av er drack alkohol när ni var sju år gamla.
 

Torsdag

Åh, vilken lång dag det varit!
Riktigt härlig, men lång.
Jag åkte hemifrån klockan elva på morgonen, kom hem klockan åtta på kvällen, fick i mig middag först efter halv nio på kvällen, gick ut på en promenad tillsammans med en vän (en vän som känner mig tillräckligt väl för att kalla mig "konstig" fem gånger i en och samma mening) och kom hem strax innan midnatt.
Jag behöver verkligen en paus.
 
Jag är väldigt trött just nu, så jag ska inte babbla på alltför mycket.
Det enda jag kan säga är att det inte blev så mycket plugg som egentligen hade behövts, men det var kul att träffa M igen, och det var skönt att kunna prata om allt med henne. Oavsett vad tror jag ändå att jag kunde hjälpa henne. Hon hade koll på det mesta, men det fanns lite som var oklart, och helt ärligt kan jag inte förebrå henne för att tänka så. När man har begränsad tid på sig att skriva en salstenta kan man inte sväva ut alltför mycket med sina svar, men vad ska man göra när frågorna i sig är väldigt svävande?
 
Säg vad ni vill om nakenkatter, men de är söta!
Visserligen är de lite mindre söta när de bestämmer sig för att klättra upp på ens rygg när man står lutad över ett bord, och när de hellre lägger sig ner samt vrider och vänder på sig istället för att hoppa ner.
 
Nej, jag ska lägga mig nu.
 

Belles fleurs

 
 
À mon avis, elles sont très belles (même si elles sont roses)
 

90 minuter senare

Jag har spenderat kvällen med att skicka ut jobbansökningar.
Jag har faktiskt inte stora förhoppningar, men det känns ändå bra att ha gjort någonting. Att ha skickat ut ansökningar. Jag är otroligt (!) ovan vid dessa rutiner, och jag har slarvat en del med att skicka ut ansökningar, men jag hoppas på att kunna förbättra mig. Att ha skickat ut fyra ansökningar på mindre än 2 timmar ser jag som en bra start. Nu ska jag bara fortsätta med det och hoppas på att min brist på erfarenhet inte ska spela alltför stor roll. Man samtidigt vet jag att man hellre anställer någon som har erfarenhet än någon som saknar det helt och hållet (inte minst när det gäller en "gamling" som jag), men man kan ju alltid hoppas.
 
Skäl till varför man ska anställa mig:
...
 
Vad mer har hänt?
Inte mycket. Jag fick en bok utläst häromdagen och har inte mycket kvar av den jag påbörjade i förrigår. Jag läste inte mycket då, och ännu mindre igår, men bara idag har jag läst mer än 300 sidor, så det går ann. Om jag lyckas med mitt mål om 14 böcker innan sommarens slut (dvs till och med 31 augusti) kommer jag att ha läst nio böcker bara den här månaden. Det tycker jag är lite kul, att jag redan tagit mig igenom 5 böcker. Det jag har kvar är två "hela" böcker, de 200 sidor som är kvar av den jag läser nu och en tredjedel av en bok jag påbörjade för ett bra (!!) tag sedan. Jag tror faktiskt att jag kan lyckas med detta, om jag ska vara helt ärlig :)
 
När det gäller det övriga...
Det kändes inte som att febern hade gett med sig tidigare idag, men jag måste erkänna att jag känner mig lite bättre nu. Jag har spenderat större delen av dagen med att läsa, vilket har hjälpt en del. Jag lagade mat, vilket jag inte gjort på ett par dagar, och nu har jag skickat ut ansökningar. Just de två sista sakerna må verka stressande, men det känns skönt att ha fått det gjort. Just matlagning är någonting jag gillar, och det känns skönt att kunna laga mat igen utan att bli illamående, och jobbansökningarna... Jag fattade beslutet tidigare idag om att ta tag i det, och bara det beslutet gav en viss lättnad. Att ha det gjort nu har verkligen suddat bort en del av den stressen som legat över mig ett par dagar (jag samlade ihop ett gäng annonser för att kunna skicka ut ansökningar, men sedan blev jag sjuk och jag sköt då upp på det).
 
Jag hoppas att det inte vänder nu och att jag blir sämre imorgon.
Jag har inte träffat M på över en månad, och det ska bli så kul att träffa henne igen!
 

Ett par saker jag tänker på...

-Varför händer det att vissa tjejer/kvinnor framställer sig som dummare än vad de egentligen är inför en kille/man de gillar? Säg inte att det inte sker, för jag har sett det bland vuxna. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är bra dumt!
 
-Varför sitter jag fortfarande med handduken virat runt mig när jag klev ut ur duschen för över en timme sedan? Okej, det är faktiskt lite mysigt då den fortfarande är lite varm (jag gillar den "nya" handdukstorken).
 
-Jag är ledsen över den mentala bilden.
 
-Hur gör man för att ta sig fram i livet? Var börjar man någonstans?
 
-Mina lilltår ser roliga ut.
 
-Jag vet inte vad syftet med det här inlägget är; jag vill bara få ur mig så många tankar som möjligt innan jag går och lägger mig så att jag inte tänker alltför mycket på dem. Nu hoppas jag bara att det hjälper; jag ska lägga mig ner och läsa, och det brukar trigga igång ett och annat när det kommer till konstiga tankegångar.
 
-Jag är verkligen en tvättäkta pingvin. Jag undrar vilket djur Lady Gaga är.
 
-Jag tror jag glömde borsta tänderna i morse. Hoppsan...
 
-Vad har jag gjort min med tumme? Den bultar utav bara helvete, och jag har inte ens klämt den i någon dörr...
 
-Varför är det så att det anses konstigt att se sig själv som snygg? Varför är det någonting "förbjudet"? Om jag påstår att jag ser bra ut kommer jag med största sannolikhet mötas av "Du är inte så snygg som du tror" eller skratt. Om jag säger att jag är ful blir jag genast uppmuntrad. Kort sagt skulle det betyda att det är bättre att se sig själv som ful, men hur kan det vara bättre då det bidrar till en lägre självkänsla? Bidrar man inte själv till sin dåliga självkänsla finns det alltid någon annan som ser till att det blir gjort.
Med det sagt; Jag ser faktiskt bra ut. Håller ni inte med får ni göra det, men jag vet själv att jag inte kommer kunna se bättre ut än vad jag gör nu. 
 

Hjärnans alla funktioner

Om det är någonting som fascinerar mig så är det den mänskliga hjärnan.
Jag har sagt flera gånger att om jag ville studera för att bli läkare, skulle jag tveklöst ha pluggat för att bli neurolog. Hade jag stadiga händer hade jag säkert hoppat på neurokirurgi istället. Samtidigt om min fascination över hjärnan finns ligger det också någon skräck i det hela. Om det är någonting jag är rädd för så är det att drabbas av någon sjukdom som påverkar hjärnan (demens/alzheimer, tumör, aneurysm/hjärnblödning, stroke, något virus o.s.v.) och att jag förlorar kontrollen över mig själv.
 
Men någonting jag intresserar mig över är att det finns forskning som säger att kvinnor (i största allmänhet) har en mer utvecklad höger hjärnhalva än män, och att män har en mer utvecklad vänster hjärnhalva än kvinnor. För det första talar vi här om samma generaliseringar som "kvinnor har bröst, det har inte män", och för det andra vet jag vilka diskussioner som dykt upp angående det här.
Den högra hjärnhalvan står för det abstrakta och mer känslosamma tänkandet, där filosofi, tro och kreativitet gör sig påminda. Den vänstra halvan står för det logiska tänkandet -- är man bra på matte och naturvetenskap är det troligast att ens vänstra hjärnhalva är dominerande. De hetsiga diskussionerna bygger på att män inte alls är bättre än naturvetenskap än kvinnor och att kvinnor inte är dummare än män, men det är inte det forskningen säger.
Jag är faktiskt en av de som tror på denna forskning, även om den må ha brister. Oavsett vad man tror är det väldigt uppenbart att man nedvärderar det abstrakta tänkandet, och det får mig att tänka på någonting Platon påstod; att filosofer tillhör de smartaste människorna. Filosofi är abstrakt tänkande där man tänker väldigt fritt utan att förlita sig alltför mycket på vetenskap. Filosofen René Descartes bevisade inte sin existens genom att påpeka att andra människor såg honom. Han påvisade den genom tanken "Jag tänker, alltså finns jag" (Je pense donc je suis på franska).
 
Jag märker att jag kommer på sidospår igen, men min poäng är att man inte kan bestämma vilken halva som är smartare än den andra. Å ena sidan har vi fått mer vetskap om hur världen fungerar, men å andra sidan har olika religioner vuxit fram. Säg vad ni vill om religioner, men det är dessa som hjälpt till att skapa en moralisk syn, och var skulle vi vara utan moralen?
Dessutom skulle väl ingen få för sig att kalla stora filosofer som Platon och Sokrates dumma?
 
Med tankarna på detta blir jag nyfiken på vilken hjärnhalva som dominerar hos mig.
 
Jag ser kvinnan rotera åt båda hållen (ena dagen roterar hon åt det ena, andra dagen åt det andra och ibland roterar hon åt ett håll innan hon byter varv), men jag måste också medge att jag, en gång, lyckades manipulera det hela. Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde, men tittade jag på en punkt kunde jag få henne att byta varv. Så för mig är det testet inte särskilt talande.
Samtidigt vet jag hur jag är som person och vilka intressen jag har.
Jag gillar att lösa sudoku samtidigt som jag är intresserad av religion.
Jag kan vara bra med ord och språk samtidigt som jag tenderar att överdriva handgesterna när jag ska berätta om någonting.
Jag litar på fakta samtidigt som jag kan få fixa idéer som saknar grund.
Jag försöker att vara opartisk vid bråk -- att jag försöker se saker och ting från båda hållen -- samtidigt som jag gråter varje gång jag tittar och nyheterna, och samtidigt som jag kan bli intensiv (för att inte nämna hur mycket jag skrattar och hur snabbt mitt humör kan vända).
Jag gillar att läsa, men inte ens när jag läser akademiska texter kan jag inte sluta tänka i bild. Om det inte är möjligt att se det hela framför sig mer än som en text i en bok, kan jag inte ta till mig det som står. 
 
Jag har egenskaper från båda halvor.
Kanske är det en jämn uppdelning mellan dessa två, men... Nej, jag vill ändå veta, bara för skojs skull.
Jag antar att jag är något nördig på det viset.
 

Tisdag

Jag orkar inte med mitt illamående längre!
Som tur var har det stannat där, men det betyder inte att det inte är irriterande. Visserligen har jag inte vilat mycket idag, och det är klart att det kan ha en viss påverkan.
Jag åkte dock inte med mamma och mormor till konsthallen ute på Värmdö.
Igår pratade jag om att jag var osäker, men jag bestämde mig för att stanna hemma. För att göra någonting för mamma tog jag tag i städningen. Jag gjorde inte någon stor grej av det hela. Badrummet var dock ett undantag; jag kände mig lite illa tvungen till att skrubba väggarna kring duschen. Bara det tog tre kvart att fixa, om jag tänker rätt. Vi får se hur mycket vila det blir imorgon då jag kommer behöva tvätta lite av mina kläder. På torsdag ska jag i alla fall träffa M från sociologi-kursen jag läste förra terminen och på fredag blir det utgång med ett gäng härligt galna vänner :)
 
Bilden togs för ett par dagar sedan.
Man skulle kunna tro att jag hade en dålig hårdag då, men nej...
 
Nu börjar jag babbla på igen, men det finns inte mycket att säga.
"Hej, jag städade".
Det är inte mycket till ett inlägg; det är någonting man skickar iväg som ett SMS till någon som försöker flirta med en, men som man själv inte är ett dugg intresserad av. 
Jag önskar att mitt liv var mer intressant, och att jag hade mer att berätta om, men vad ska man göra? Det blir så fel om jag krystar fram ett liv bara för att kunna skriva om det. Eller är det bara jag som tycker så? (Apropå äpplen och bananer)
 

Den nya starten

Det börjar märkas att skolan är på väg att dra igång snart, och för några av er kanske det redan skett...? Om det är så; hur har det gått hittills?
 
Jag brukade alltid vara spänd inför de första skoldagarna eftre sommarlovet. Att få träffa alla igen och att få komma tillbaka i rutiner. Under grundskolan handlade det visserligen i främsta hand om nervositet över att få träffa alla igen. Vissa år var jag trots allt den man ville hålla sig så långt borta från som möjligt. Det kändes härligt, må jag säga... Men nog om det! Åtminstone för stunden. Klockan är mycket och jag ska upp tidigt imorgon.
Tror jag.
Mamma fyller år, och tanken är att åka ut till en konsthall ute vid Värmdö. Vi har därför planerat att åka med båt från Nybrokajen inne i stan, och tanken är att vi ska åka redan halv nio på morgonen, vilket innebär att vi åker hemifrån strax innan halv åtta vilket innebär upp halv sju för att stressa. Men om jag ska vara helt ärlig stressar jag hellre runt sju-tiden på morgonen än att ta det lugnt och gå upp halv sex. Om 10 minuters extra sömn gör mer än vad man tror, tänk då vad en timme betyder.
 
Som jag sade är det det som är planen.
Problemet, för mig, är bara att jag inte är frisk än. Jag har fortfarande feber, och jag hostar lite och min hals tjorvar lite, men det i sig är inga problem. Vad som är ett problem är att magen börjat krångla nu under eftermiddagen och kvällen och jag har börjat må väldigt illa. Det är i det läget man börjar tänka om en båtresa på en timme verkligen är någon bra idé. Om jag inte följer med går jag miste om en fin dag och det verkar väldigt intressant på konsthallen, för att inte nämna hur viktigt det är att fira mammas födelsedag! 
 
Vi får se hur det blir, men i säng måste jag hoppa.
 

*

 
Bildkälla
 
Mina ord är:
-Intelligence
-Love
-Experience
 
("Youth" och "Freedom" var ord nr 4+5, om man nu ska gå så långt :p)
 

*

 
 
We've all been there...
 

Jag hittade bilden här, men tumblr-sidan är rolig överhuvudtaget och är defintivit värd att kika in på ;)
 

Fem saker som irriterar mig

1. Långsamma människor.
Japp, jag irriterar mig på långsamma människor, och nu pratar jag inte om äldre personer eller personer som helt enkelt har det svårt att ta sig fram -- jag pratar om människor som vägrar röra sig snabbare. Framför allt när de tar upp mycket plats och när man inte kan ta sig runt dem. Värst är det när man faktiskt har bråttom någonstans.
 
2. Kanter av olika slag.
Framför allt dem som ligger nära golvet. Man tänker inte på dem förrän någon tå åker in i dem och... Ja, det gör riktigt ont när man slår i sig i tån på det sättet. 
 
3. Att behöva förklara för föräldrar om olika funktioner på datorer.
I vissa fall är frågorna, kort och gott, bra. Men sedan kommer man till Howard Wolowitz' läge där han tvingas förklara för sin mamma att den kuvert-liknande ikonen liknar ett kuvert. Jag kan inte bädda in klippet, men det är bara att se det här om ni vill (rekommenderas!)
 
4. Billarm.
Ja, jag vet att de har ett syfte, men det är svårt att se vilket syfte de har när man hör larmet mitt i natten och när det fortsätter att tjuta utan att någon får stopp på det. Förra gången det händer varade det i över en halvtimme innan det tog slut. Det värsta jag var med om, dock, var någon gång där ett larm tutade i närmre två timmar mitt i natten. När jag sedan försökte sova runt tre tiden satte det igång igen. Som tur var var det en fredag, men det hade likväl kunnat vara en torsdag.
 
5. Kaffeautomater.
Å ena sidan är de en gudagåva när man behöver kaffe snabbt. Å andra sidan verkar andra gradens brännskada ingå i priset, vilket man inte riktigt önskar sig. Man önskar det ännu mindre när man köper kaffe på en mack eller en Pressbyrå...
 

En BH rikare

Jag har ingen bild på den, men jag fick i alla fall tag på en idag när jag åkte iväg till Nacka Forum tillsammans med Natta. Den är inte den finaste när den är på, och den är kanske inte den mest bekväma, men den passar och det är det enda jag bryr mig om. Det är i det läget man inser hur illa det är. Jag har inte hittat en passande BH sedan januari, och även om den är på gränsen till obekväm är jag så sjukt glad!
Kort sagt, nej jag är inte lyckligt lottad.
Jag önskar verkligen att jag kunde åka till vilken H&M-butik, eller åtminstone Twilfit-butik, för att hitta någonting som passar mig, men det gör jag inte. De kan ha ett par stycken på Twilfit, men det är oerhört sällan. För att försäkra mig om att jag kan hitta en i min storlek måste jag åka tåg och buss i sammanlagt... Ja, nästan en timme. Resan hemifrån mig till Stockholms Universitet tar kortare tid.
Är jag fortfarande lyckligt lottad?
 
Visserligen var det inte det jag skulle skriva om, men det är så intressant att man ser så på mig bara för att jag har större bröst. De flesta tjejer verkar tro att jag kan få vilken kille jag vill ha. Tja, jag är 21 år och fortfarande singel, så uppenbarligen kan jag inte det. Borde jag utnyttja mina bröst mer? Gå runt i djupare uringningar och se om någon nappar då? Även om det skulle hände skulle jag få en kille jag vill ha. Jag vet att det är utseendet som väcker den första uppmärksamheten, men jag vill hellre ha någon som faktiskt är intresserad av mig, den jag är och det jag har att säga. Åtminstone ibland -- jag vet trots allt själv hur tråkig jag kan vara. 
 
Nej, återigen det var inte det jag skulle gå in på!
Det jag skulle gå in på var att... Tja, Change är verkligen min favoritbutik!
Visserligen har jag bara varit inne i den butiken i Nacka Forum, men det är också bara dit jag kan ta mig till. De har underkläder i alla storlekar -- bara BH-sortimentet går upp till J-kupor. Personalen är så trevliga där, också! Det är nästan så att jag vill ta med mig saft och bullar nästa gång jag är där bara för att kunna säga tack på något sätt. Det kanske inte säger så mycket då jag är lite halvt känd för att leta efter en ursäkt till att laga mat och baka. 
Det bästa är dock priserna. Ni som kan köpa BH:ar i vilken H&M-butik som helst har ingen aning om hur mycket BH:ar i de större storlekarna kan gå på. I värsta fall kan man få betala närmre 700 kronor. Visserligen är det lite dyrare på Change än i H&M-butikerna, men det är definitivt billigare än andra butiker där man kan komma att betala skjortan för att kunna hitta någonting som passar.
När man dessutom skaffar klubbkort får man 10% rabatt på varorna. Om man handlar för sammanlangt 1 000 kronor inom loppet av ett år blir man VIP och rabatten blir bättre. 
 

Lite hit, och lite dit

Jag hatar att vara sjuk.
Igen.
Förra gången handlade det visserligen mer om en stressreaktion över allt som pågick, men nu tror jag att jag åkt på något. Jag hoppas bara att jag kan ta mig ut för att träffa Natta imorgon. Dels för att det var ett litet tag sedan sist, men också för att jag inte har några pengar på mobilen och hoppas på att slippa behöva höra av mig.
 
Det enda som är bra är att jag kommit igång med läsningen igen.
Mitt mål är fortfarande 14 utlästa böcker under sommaren. Än så länge har jag läst ut 8, kommit mer än halvvägs på två. Den ena av dem är "Den gudomliga komedin", och tro mig, den är svår! Den är nästan lite jobbig då den är skriven på vers. Den har en sövande effekt, och med tanke på att jag gillar att läsa på kvällarna kommer jag inte särskilt långt i den. Men det är mitt minsta problem med den boken. Det är ett mästerverk -- absolut! -- men den är svår. Så jag började på en annan igår, någonting vääääldigt lättläst, som ger en fin paus i det hela.
Jag har tre "hela", en "halv" och en "tredjedel" böcker knar att läsa. Jag har mindre än två veckor på mig.
Japp, jag kommer att klara det ;)
 
Men allt läsande får mig att tänka på att jag själv borde skriva lite.
Jag har tagit ytterligare en lång paus från mitt eget skrivande, men jag har ändå kommit en liiiiiten bit på vägen. Nu vill jag nästan bara att någon ska läsa igenom det jag skrivit än så länge bara för att se om jag kan ha någonting på G här, eller om jag bör utveckla ett par grejer. Min största utmaning är också att inte försöka väva in alltför mycket. Det som är lite speciellt med den här är att det inte finns några kapitel. Kort sagt är det mycket att hålla reda på, och jag måste minnas var jag befinner mig någonstans.
Men jag hoppas på att bli klar med den någon dag...
 

Det finns mer att se

Det irriterar mig faktiskt inte när unga tjejer lägger upp bilder på sig själva när de mer eller mindre trycker upp brösten i kameran.
Nej, det beror inte på att jag är lesbisk/bi, även om ett par tjejer från högstadiet försökte sprida det ryktet.
Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är mer tragiskt än irriterande. Hur kan man beskriva det på ett annat sätt? Är det inte traagiskt att många unga tjejer tar den typen av bilder på sig själva för att de känner att de inte har någonting mer än det att bjuda på, så att säga? Vad som är ännu värre är att det finns personer som påpekar att man inte har någonting annat att bjuda på. Just där kan jag komma med egna erfarenheter; jag har fått höra så många gånger att jag inte utnyttjar mina bröst på ett sätt jag kan göra att jag seriöst överväger att göra en bröstförminskning enbart för att få ett slut på de kommentarerna. Jag är visserligen väldigt säker på mig själv och på att jag har andra förmågor, men det är inte alla tjejer som har det. Så säger man "visa mer av dina bröst" till "fel" tjejer, ja, vad tror ni händer?
Och vad tror ni händer när dessa tjejer sedan får höra att de är slampor?
 
Just det där sista är någonting jag irriterar mig på, för vem bestämmer vem som är slampa? Vad innebär det ens att vara slampa? Jag ligger inte runt, jag bär inte utmanande kläder, jag festar inte, jag super mig aldrig full och jag gillar att spendera varje kväll med att läsa. Ändå får jag höra att jag är en slampa.
Och om jag nu var den typen av tjej? Om jag nu var den tjejen som ligger runt med en massa killar, om jag var tjejen som bar utmanande kläder, om jag nu var tjejen som festade och söp mig full...? Gör inte det mig till de flesta tjejer i dagens läge? Det kanske bara är jag, men när en tjej har sex med två killar inom loppet av en månad ligger hon plötsligt runt. Utmanande kläder kan innebära ett enkelt, uringat linne man har på sig på somrarna när det blir varmt. Festa och supa... Okej, det säger allt, men ändå. Om man tänker på dessa beskrivningar skulle det innebära att alla tjejer är slampor, och de som inte är det är pryda. Så vad man än gör blir det fel, eller?
 
För att snabbt återknyta till det jag skrev i början (jag vill inte dra ut på texten mer än tillräckligt, men främst av allt vill jag sova); Nej, jag irriterar mig inte på tjejer som trycker upp brösten i kameran. Däremot är det kommentarerna kring bilden som kan vara riktigt äckliga. Ingen verkar veta vad "slampa" är för typ av person. När jag ställt den frågan har svaret bara blivit "Jamen, du vet". Uppenbarligen vet jag inte då jag ställer frågan -- varför tror du att jag inte frågar dig vad 10+68 blir?
Jag tycker att det är synd att det finns tjejer som tycker att det är nödvändigt att anspela på sitt utseende mer än någonting annat. Visst, det finns de som gör sådant för skojs skull (som en ironi/satir i vissa fall), men överhuvudtaget...!
Jag vet inte hur det är för killar på den här fronten, men jag vet hur hård pressen är för tjejer.
Det var inte ovanligt att jag fick höra att jag inte skulle visa mig alltför smart, och att jag skulle försöka se bättre ut och göra mig finare. När jag klippte av det mesta av håret förra året fick jag höra att jag måste bära smycken och framhäva min "feminitet". Det finns mer råd till tjejer för hur de ska göra sig fina mer än att lära sig vara sig själva och tycka om sig själva.
 
Jag klandrar ingen för det.
Jag säger bara som det är.
 

Sanningen kom fram till slut

 
 

Var mina fötter varit

 
 
Ja, vad kan jag säga?
Det känns som att det var evigheter sedan jag hade tid enbart för mig själv. På sätt och vis stämmer det då jag fick fullt upp med att laga till lasagnen i tisdags, men då tog jag det lugnt hela dagen. Det var först på kvällen som jag träffade Asia över en promenad, men annars fick jag den dagen för mig själv. Å andra sidan var jag så trött och seg under dagen att jag knappt klarade av någonting.
 
Men igår då?
Jag och mamma började med att åka till Bergianska trädgården ute på Frescati. Vi gick förbi Naturhistoriska muséet istället för att ta "bakvägen" (man går då förbi Roslagsbanan och svänger av för att gå nedför en backe och sedan förbi stora gräsmattor, på gränsen till fält) som vi annars brukar göra. Äh, lite variation måste man väl ändå tillföra?
Gårdagen på Bergianska... Jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Å ena sidan var det en härlig dag och jag fick till ett par fina bilder på fjärilar, men å andra sidan började jag känna mig hängig och var på dåligt humör som vägrade bli bättre p.g.a. ett och annat.
 
Och idag?
Idag fyller min morbror år, så det var bara att åka iväg in mot stan för att fira honom. Det var trevligt, även om det blev lite jobbigt att hamna utanför samtalen. Vi är inte många när vi firar födelsedagar; det är inte många "av oss" i Stockholm. Släkten från min pappas sida bor tvärs över landet, och brorsan i långt upp i Norrland. De skulle inte ha varit med och firat idag, men det är även sådant som gör att firandena på min och syrras födelsedagar blir små. Släkten på mammas sida är dock mer utspridd över landet, men få har hamnat i Stockholm. Ibland kan det vara trevligt med mindre firanden, det tycker jag verkligen, men det är lätt att hamna utanför.
Dessutom kände jag mig inte bättre från gårdagen, vilket gjorde det hela något värre, och att jag dessutom tidigare under dagen fick höra att jag klär mig på ett sätt som gör att "pattarna hänger ut" gjorde det definitivt inte bättre...
Jag kom hem för ett litet tag sedan.
Jag var ute på en snabb promenad. Kanske inte det bästa då jag mår något sämre nu, men det var ändå skönt att komma ut för lite frisk luft. Jag kände att jag behövde få vara för mig själv. Om inte annat har jag fått ta emot väldigt många glåpord de senaste dagarna som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Att ignorera det går bara till en grad, men när den gränsen överskrids... Ja, vad gör man då?
 

Bevingade små rackare

 
 
Äntligen fick jag till (någorlunda) bra bilder på fjärilar. Japp, det är faktiskt två olika fjärilar. Jag är så glad över att båda kunde hålla sig stilla tillräckligt länge för att jag skulle kunna knäppa ett par bilder :)
 

When the mosquito bites

 
 
Jag gillar inte myggor.
I alla fall inte när de kommer i mängder mot en. Som värst hade jag 12 myggbett bara på ena sidan av underarmen. Ni kan tänka er hur resten av min kropp såg ut då. Men någon enstaka mygga har jag inte så mycket emot. 
 
Ni tycker säkert att jag är dum som tänker så med tanke på alla smittor myggor kan föra med sig, men om jag ska vara helt ärlig orkar jag inte tänka i de banorna. Jag skulle inte kunna vistas kring djur överhuvudtaget då, och inte heller människor. Ja, det finns en gräns för hur lite jag tänker på smittor, men malariarisken är allt annat än stor här i Sverige. Det förekommer ett 100-tal fall årligen av malaria i Sverige, men dessa smittor "plockas upp" utomlands.
När man först får myggbett är det just klådan och utslagen man tänker på, men man tänker inte alltid på att man kan ha blivit smittad. Detsamma gäller faktiskt könssjukdomar.
 
Även människor bär på smittor. Hur annars skulle man drabbas av kraftiga epidemier?
Det kanske bara är jag, men det känns som att man blir mer varnad för myggbett än spridning av könssjukdomar. Det närmsta man kan märka av i tidningar när det gäller det senare är artiklar om spridningar av könssjukdomar, men man går inte in mer på det. Malaria talas det däremot mer om. Om inte annat vet jag att jag fick höra talas om det långt innan jag fick höra talas om könnssjukdomar. Jag fick rent utav lära mig det via ett sällskapsspel.
Någon gång kom jag över en artikel där man publicerat bilder på olika myggor; några man ska akta sig för, och några som anses mer harmlösa. Självklart förstår jag varför man inte kan lägga ut faktiska bilder på exempelvis könsvårtor, men man kan definitivt vara mer tydlig med symtomen som uppkommer. Inte minst när det gäller klamydia då symtom inte alltid framträder.
 
Jag kan inte trycka på det här tillräckligt; just i Sverige tänker man mer på att förebygga graviditeter än någonting annat, så när tjejen börjar med p-piller eller har en p-stav tänker man betydligt mindre på kondomen. Vad man inte heller tänker på, och som jag ärligt talat inte kände till, är att könssjukdomar kan spridas även vid oralsex. Jag visste att det kunde hända med herpes, men det gäller även klamydia, gonorré och HIV. Återigen har man ett problem då man kopplar spridning av könssjukdomar till penetrerat sex, men det kan även ske oralt. Chanserna är såklart betydligt mindre, men det kan fortfarande ske.
 
Man märker inte av alla myggbett.
Man märker inte av alla symtom.
Men man följer ofta upp om man fått malaria efter att man varit kring malariadrabbade områden.
Hur många testar sig regelbundet för könssjukdomar? Framför allt ungdomar...
 

Less is more

 
 
Tyvärr är det ingen bra bild på dem, men liljorna har slagit ut väldigt fint :-)
Nu väntar jag bara på att den sista knoppen ska slå ut...
 

Det är en anledning till varför jag älskar liljor så mycket; med dem är det verkligen "less is more".
Man behöver bara en kvist för att få någonting som liknar en bukett. Jag fick två när jag fyllde år, och jag kunde inte ha varit mer lyrisk. Det är knappt att blommorna får plats i vasen för att de är så många och för att de är så stora. De luktar så gott också, om ni frågar mig. Om inte annat döljer deras doft svettdoften som hännger kvar i mitt rum efter att jag vaknat efter en mardröm. 
 
I början tänker man inte mycket om dem, men när man ger dem lite tid finns det ingen hejd.
Jag vet inte varför jag gillar det, men det gör jag.
 

Trötta måndag

4½ timmes sömn.
Om ens det.
Så ni kan tänka er hur lite tålamod jag fick på mötet hos Arbetsförmedlingen när man tog upp samma saker som man tog upp vid inskrivningen. Jag tror jag skulle ha haft en annan inställning om jag inte sovit så dåligt, men just då kände jag bara att jag hade kunnat sova istället för att ta mig upp tidigt för ett möte där man tog upp information jag redan kände till. Vid ett tillfälle blev jag så trött att jag blev illamående. När jag kom hem till Linn och Tessan efteråt var jag mer eller mindre sömnfärdig. Okej, jag var mer än "mer eller mindre"; om inte den lilla soffan jag satt på hade varit för liten hade jag lagt huvudet på väskan jag hade med mig och tagit en tupplur.
 
Så varför åkte jag inte hem?
För att jag skulle storhandla, och Linn och Tessan var mer än guld värda som kunde hjälpa mig med det. Vi blev klara inom loppet av en timme, tror jag, så det tog inte särskilt lång tid. Det blev inte dyrt heller om man tänker på att kylen och frysen är full med mat, att skafferiet är mindre tomt och att förrådet av toapapper är nästintill överdrivet. Vad ska jag säga? Jag vill helt enkelt undvika att hamna i sitsen där man inser först i efterhand att toapappret är slut. 
 
Tröttheten jag kände av vände efter att ha fått i mig kaffe och socker, men nu är den tillbaka. Utöver det glömde jag bort att äta lunch helt och hållet -- på¨något vänster fick jag för mig att jag gjorde det under dagen, vilket inte stämde. Med tanke på att det skiljde drygt 9 timmar mellan mina måltider är min blodsockerhalt helt åt helvete. Det här har hänt tidigare, och jag blir så irriterad på mig själv att jag har så svårt att hålla koll på när jag äter. Man mår trots allt inte bra av att vänta så länge mellan måltider, oavsett hur mycket man småäter under den tiden.
 
Nej, jag är så trött nu att jag knappt kan tänka.
Är det nu jag säger att jag hade hoppats på att kunna läsa? 
 

Ett steg framåt

CV:t blev klart.
Den första jobbansökan har skickats in. 
Nu är det bara att vänta på att inte få något svar.
Äh, jag skickade in en ansökan i alla fall, så nu är det bara att hoppas på det bästa.
 
Imorgon är det nya tag som gäller. Jag ska upp tidigt för att kunna komma iväg på ett möta på Arbetsförmedlingen. Förhoppningsvis ska det inte ta alltför lång tid, men man vet aldrig. I vilket fall som helst ska jag därefter storhandla med mer än lite hjälp från Linn (återigen: TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!). Det ska bli skönt, framför allt med tanke på hur tomt det är i kylen/frysen, men samtidigt... Jag ser fram emot att kunna vila ut, utan att ha ett moln över mig såsom jag haft ett litet tag nu. Först var huruvida jag skulle plugga eller inte, sedan var det inskrivningen hos Arbetsförmedlingen, sedan var det mitt födelsedagsfirande, sedan var det verifieringen av mina betyg (som tog längre tid än väntat) och ett snabbt ärende hos banken, sedan var det CV:t, sedan var det mammas födelsedagspresent som skulle letas upp och köpas och idag var det sista ansökningsdagen för jobbet jag nämnde ovan...
 
Jag vet att det blev många "sedan" i den meningen. Om ni tycker att det var jobbigt att läsa det, tänk er då hur det varit för mig att leva i den smeten. 
Förhoppningsvis lugnar det ned sig något snart.
Om inte annat hoppas jag kunna få ett jobb tids nog så att det kan lugna ned sig.
 

Upon us all a little rain must fall

 
 
Which one is your favourite?
(Mine is the second one)
 

Den fördomsfulle svensken

Det finns en sida på Facebook som heter "NEJ TACK! Till moské i Sverige".
Sidan har 63 000 gilla markeringar.
Är det bara jag som känner att man borde vara lite mer accepterande än så?
 
De som klagar på moskébyggen är de som klagar på att Sverige håller på att förlora det svenska; att man inte får sjunga den svenska nationalsången för invandrare, att invandrare kommer hit utan hänsyn till vare sig svenska traditioner eller svensk kultur, att man snart inte får fira svenska helgdagar som jul och midsommar.
Det är här jag har någonting att tillägga; Sluta skolka och återgå till skolan!
 
För det första är det inte invandrare som förbjuder den svenska nationalsången. Jag tycker själv att det är dumt att man mer eller mindre rasistförklaras om man sjunger den eller om man har den svenska flaggan upphissad. För mig innebär det att man är stolt över att tillhöra den svenska befolkningen. Om man inte är rasistisk eller främlingsfientlig i sitt tillvägagångssätt (att man exempelvis använder sig av den svenska flaggan för att stärka känslan av att "dom" inte tillhör Sverige). Jag tror faktiskt inte att invandrare bryr sig om man sjunger den svenska nationalsången eller inte. Jag tror inte heller att svenskar bryr sig om att iranier sjunger den iranska nationalsången. Så länge man inte målar upp en linje där man bestämmer vem som får vara svensk och inte, tror jag verkligen inte att det finns några problem.
 
För det andra är inte alla invandrare muslimer.
Det är en intressant linje många drar -- att invandrare kommer hit och förstör svenska traditioner. Jag antar att vi pratar om jul och nyår nu? Det finns amerikaner, britter m.fl. som kommer till Sverige. De firar också jul och nyår. Firar de den svenska nationaldagen? Det kan jag inte säga, men jag vet att jag inte gör det. Betyder det att jag förstör svenska traditioner? 
Att muslimer/invandrare kommer hit utan att ta hänsyn till svenska lagar... Ja, jag håller med om att det är respektlöst. Det är lika respektlöst som att den blonda pojken Erik våldtar Hanna i en park utanför Stockholm. Svenskar begår också brott, men på något vänster glöms det bort. Förresten verkar det som att många svenskar (åtminstone 63 000) har svårt att respektera religionsfriheten som utgör en del av den svenska lagen. Om ni inte ser hycklerin i det... Jag finner inga ord för den nivå av dumhet.
När man pratar om svenska traditioner talar man om svenska högtider. Jul och midsommar kommer ofta upp.
Vet ni ens varför vi firar jul?
Det är p.g.a. Kristi födelse. Jesus föddes för det första i Jerusalem -- inte Stockholm! -- och det var inte han som sade att det skulle vara kul att göra en stor grej av sin födelsedag. Från början var det trots allt en hebreisk högtid. En hebreisk. INTE SVENSK! Att man sedan kommit fram till att Jesus inte alls föddes kring den hebreiska högtiden är en annan femma, men det var ingenting man hade i beräkningen när Bibeln skrevs.
Midsommar då?
Ja, den firas för att hylla de svenska folkdräkterna.
Tror ni verkligen det själva?
Midsommar har kommit att firas i samband med födseln av Johannes Döparen. Precis som med jul och Jesus var det en helg som firades innan kritendomens uppkomst. Jag tror dock inte att det är någonting man tänker på när man firar midommar i dagens läge. För mig har det handlat om sommarsolståndet, som inträffar kring den 20e juni varje år, och detta för med sig midnattssolen. Oavsett religion kan alla fira detta fenomen och även utifrån religiösa aspekter kan muslimer fira midsommar då Johannes Döparen anses vara en profet inom islam, kristendomen och judendomen.
 
Ska man nu börja prata om "förlora det svenska"?
Vad är svenskt?
Den svenska kulturen är ett resultat av andra kulturer. Vårt språk är influerat av tyskan så att det bara skriker om det. Under Upplysningstiden kom även franskan in i bilden. Ord som chaufför och frisör kommer från franskan. Under de senaste 100 åren har engelskan påverkat svenskan (jämför engelskans emotional med svenskans "emotionell", difference med "differens", population med "population", vocabulary med "vokabulär" etc.). 
Helgdagar?
De största helgdagarna har en religiös anknytning. Visst, man kan tala om traditioner, men det känns fel att säga åt religiösa muslimer att inte fira Ramadan när icke religiösa svenskar prompt måste fira jul för att kunna få presenter. Ramadan har åtminstone en större mening än att få pengar så att man köpa all smink i världen för att kunna se ut som någonting som kom ut ur mig när jag blev matförgiftad (förlåt, men jag är irriterad, och någon var tvungen att säga det).
Hudfärg? Hårfärg? Ögonfärg?
Om man har de tre punkterna är inte jag svensk.
Jag har en olivfärgad hudton, vilket inte är "svenskt". Den svenska stereotypen är också blond och blåögd. Jag är definitivt inte det.
Om man tänker mat, då.
Utan influenser från andra kulturer skulle vi inte ha hamburgare, pizza eller kebab (varför är de flesta främlingsfientliga så galet förtjust i kebab utan att inse var den kommer ifrån ursprungligen?). Jag kunde inte ha brytt mig mindre om det då jag älskar medelhavsmat och för att inte nämna asiatiskt! Tro mig, jag äter hellre wokade nudlar med en god chilisås till än fläsk och ärtsoppa. 
 
Det finns länder med muslimskt styre som förtrycker kristna, och ja, det är vidrigt. Men det betyder inte att samma sak ska ske mot muslimer för att "de förtjänar det". Att ge tillbaka gör aldrig rätt -- det sänker en bara till en och samma nivå.
Det finns många muslimer som är terrorister. Jag tror rent utav att de största terrorgrupperna utgörs av muslimer, men det finns en miljard muslimer världen över om jag inte minns helt fel. Ska ett par tusen tala för en miljard? Vill man bekämpa terrorn ska man bekämpa terrorn och inte islam. Islam i sig är en väldigt fredlig religion; Muhammed ska ha varit väldigt ömsint gentemot sina fruar och talat emot förtryck.
Gamla Testamentet säger det motsatta.
 
Invandrare, svensk, muslim, kristen, jude, agnostiker, ateist, vit, svart, lång, kort, brunett, blond, rödtott, svarthårig, kvinna, man... Det finns hur många sätt man kan dela in människor på, men när det kommer till kritan är vi alla människor som förtjänar att bli behandlade därefter.
Begår en svenskfödd person ett brott ska denne ställas inför rätta.
Begår en utlandsfödd person ett brott ska denne ställas inför rätta. Inte en hel nation, eller en hel religion.
 

Min favorit

 
 
Jag fick liljor av härigaste Mikaela när jag fyllde år.
Inte bara har blommor börjat slå ut (jag trodde att jag skulle ta död på dem innan de hann slå ut), men det är också första gången jag fått liljor! Ja, det gör mig glad -- det är trots allt mina favoritblommor :)
 

Everybody's got a dark side

Some seem to think I have it all -- brains, looks, a non-existent sense of humour...

Some seem to think that I'm happy. Sure, I am happy, but not because I'm smart or have good looks. And by "good looks", I actually mean "big boobs", because somehow that's one thing (technically two things) that people notice first. At least during fall and winter, when my tattoos are covered.

 

I won't deny that I'm smart. According to the test I took on Mensa's website I'm (most likely) qualified to become a member. I just have to take the monitoring test before I join Mensa, but that's another issue.

I got good grades in school, and I graduated high school with an average point of 18.1 (out of 20). What some doesn't realise is that I pushed myself to the limit in order to get those grades. In grade school I was pushed by my family and in some cases my best wasn't good enough. Even when I did great, I was never told how proud they are. Not even after graduating I was told that (unless you count a couple of Facebook status updates). Can you believe that I pushed myself to the point where I hit a wall and spent at least one week a month being sick or too exhausted to be able to do anything other than lying in my bed? Everything in order for someone to be proud of me... Over the years some has sent me some sort of message (comments on my blog, or via Facebook), but I never heard those words; "I'm proud of you".

For me, it's more important to hear that than "I love you". I never heard those words either, but I can tell I am loved by how I am treated and the gestures. But how do you show someone you're proud of them without saying anything?

I actually continued to push myself as hard as I could (not as hard during high school, though) up until just recently, when I finally made the decision not to go back to school next semester. I took a few courses (literature, gender studies and sociology) without getting a degree. I began to study at the university without knowing what I wanted to do with my life, because that's what was expected for me. I'm smart; I got good grades -- why shouldn't I continue with my studies?

The problem is just that I know exactly what I want to do.

 

Some of my teachers from high school told me I'm smart enough to do whatever I want to do. 

Most of my family don't think the same. They agree that I'm smart, yes, but what I want to do with my life isn't something they approve of.

My childhood dream is acting. I've wanted to be an actress as long as I can remember (OK, since I was eight), but I've been told one too many times that I don't have the looks for it and that I have to lose weight etc. I was also laughed in the face once.

So I gave up on that dream, and began to think about my other options.

I immediately thought of writing. I love to write, and as a kid I would come up with a story-line and I would write whenever I got the time. When I explained that this would be something I could imagine myself doing, I was told I should study to become a journalist. Trust me, if I wanted to be a journalist, I would become one.

 

This is not me being lazy and thinking that I could make a living by not doing anything. I just want to live my life for once. I spent so many years trying to please my family without fully succeeded. The only thing I can do now is to make myself proud, and how am I supposed to be proud of myself if I force myself to do something I don't want to do? The thought of working as a journalist, working in an office or working with something that doesn't allow me to express myself can actually make my stomach turn. It truly is the best feeling there is -.-

 

When it comes to my looks...

I've never been "the pretty one", or even "the good looking one". I'm actually OK with that now, believe it or not. What I'm not OK with is that my boobs have become a topic. OK, I doubt that anyone is talking about them when I'm not around (I hope not), but I've been told that the only reason why I don't have a boyfriend (yes, I'm straight) is that I don't show of my breast, and when I leave a few buttons unbuttoned in order to be able to breathe, I'm being told I look like a slut (don't worry, I always wear a top underneath my shirts). 

That always make me feel like I'm not good enough for any boy -- like all my efforts (not only in school) aren't worth it. 

 

I do think have a nice body, if I may say so myself. In some ways I love how I used to be the one no one would expect to become (somewhat) attractive, but in other ways I hate it. I hate it when I'm being judged based on my looks and when I'm told I don't use my body to get attention the way I should.

I hate that most of those comments, as I already said, are centred round my boobs. 

And on top of it, I can't find bras in my size in the "average store". 

I also have problems finding fitting shirts, and I can't wear dresses.

And people tell me I'm lucky...

 

I'm a smart girl.

I'm kind, compassionate, loyal and playful. But that's not something many see in me. As I said, I've never been the "pretty one" and I was considered ugly while growing up (some were overly open about that opinion). Do you think kids my age saw me back then? Of course not -- I was ugly. And now? Well, I get to hear that I don't use my looks and charm enough.

I can't decide which is worse.

 

Lättare än jag trodde

Jag skrev ett CV först idag.
Jag hade skrivit ett i grova drag på ett papper, men nu fick jag in det i datorn. För ett år sedan var jag rädd för att skriva ett då jag inte har någon tidigare arbetserfarenhet och jag var rädd att det lilla jag hade inte skulle fylla ut pappret, men jag kan tydligen mer än vad jag trodde. Jag har trots allt lite datorkunskaper, jag kan tala ett par språk, jag har en relativt lång lista över utbildning.
Nu hoppas jag bara att det CV:t kan göra sig bra i arbetsgivares ögon. 
 
Jag måste säga att jag önskar att jag hade fått lite mer hjälp med det här. Inte just att skriva i sig, även om jag kan behöva lite hjälp med det jag har än så länge, utan med att komma igång med det hela. Den enda "hjälp" jag fått är "Det är bara att skriva". Jag har alltid trott att man ska lägga vikt på tidigare anställningar och eventuell utbildning, men det handlar om att skriva sådant som man kan överhuvudtaget och sådant som är bra med sig själv. På den fronten har jag fått rådet att trycka på de egenskaperna och att överdriva dem, men det är inget jag kunnat göra då jag känner mig så oärlig. Ska man anställa mig ska man veta (på ett ungefär) vem man anställer. Det är så jag känner.
Det är först nu jag inser att det jag kan och vet faktiskt kan vara användbart. Jag tänker sällan på de datorkunskaper jag faktiskt har. Den lilla franska jag kan kanske också är användbart, vem vet? Och om jag bestämmer mig för att ta någon kurs i spanska... Okej, det skulle vara för min egen del mer än någonting annat. Det skulle vara kul att kunna spanska... Och italienska... Och portugisiska... Och ryska... Och kinesiska (rikskinesiska och mandarin)... Och japanska... Och arabiska... Märks det att jag vill vara en språknörd?
 
Som sagt; jag önskar att jag fått lite mer stöd i detta då det visar sig att jag kan mer än vad jag visste, och helt ärligt tror jag att det gäller de flesta.
 

Välförtjänta vuxenpoäng

Jag åkte till Arbetsförmedlingen idag för att verifiera mina betyg. Det var lite kul när det skedde då mannen jag fick träffa lade till en kommentar "Mestadels MVG". Japp, jag var tvungen att skryta lite om det.
Men det dumma var att jag fick vänta så länge. När man kommer in till Arbetsförmedlingen får man ställa sig i en kö och sedan berätta sitt ärende för de två som "jobbar där framme", så att säga. När syrran skulle verifiera sina betyg, och tidigare anställningar, kunde hon få hjälp direkt av personerna som jobbar där framme. Jag fick däremot en betjäningslapp. Nr. 27.
Jag visste att det kunde ta tid, men jag tänkte inte att det skulle ta så lång tid som det gjorde. När jag kom fram betjänades 24 och 25.
20 minuter senare: 24+25.
Det gick 50 minuter innan jag fick mina betyg verifierade, och det tog 10 minuter.
Men jag har det klart nu i alla fall, och jag gick förbi banken för att göra en insättning på mitt konto. Som tur var tog det inte ens 10 minuter (fördelen med att vara nr. 222 när nr. 221 betjänas).
 
Jag ska finslipa på mitt CV, och lista ut ett och annat. Det börjar gå bättre för mig nu, men det är en sak jag är osäker på. När jag Googlat fram olika CV:n har det funnits en "Intressen"-rubrik långt ner på pappret. Det kanske är bra att ha (om inte annat fyller det ut lite), men vad kan man skriva? Mina intressen är att skriva, lyssna på musik, fotografera, läsa, lösa sudoku, lägga pussel på Internet... Det känns inte direkt som någonting som skulle locka en arbetsgivare till att anställa mig. Snarare att supa ner mig och se vad som händer med sudokun...
 
Det märks att jag börjar bli äldre nu. Förhoppningsvis på ett bra sätt.
I vilket fall som helst känner jag att jag behöver ett jobb. Det är på tiden att jag dels kommer ut i den riktiga världen och bort från skolbänken, men jag behöver också komma bort från alla gliringar om att jag inte skulle klara av arbetsvärlden utan en utbildning då jag inte är praktiskt lagd.
Frågan är bara när det blir tid för dessa personer att stötta mig mer än att stjälpa mig och att sluta påpeka vad jag inte kan göra istället för att utmana mig och se vad jag klarar av. Jag klarade trots allt av att vara tyst i mer än 3 veckor i streck -- jag klarar av mer än de flesta tror.
 

*

 
 
Någonting jag slängde ihop (=arbetade med i 1½ timme innan jag letade efter det "perfekta" citatet i 3) nu på kvällen
 

Vuxenpoäng?

Kanske inte riktigt än, men jag tror att ett par stycken börjat ramla ner nu och att det kommer fortsätta de kommande dagarna.
-Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen för snart två veckor sedan, och jag ska försöka ta mig in dit imorgon för att verifiera min utbildning.
 
-Imorgon ska jag även gå förbi banken för att göra en insättning (jag fick en del pengar kontant i födelsedagspresent). Bara det, att gå till banken, känns ganska vuxet.
 
-Jag har inte skrivit ett CV än -- inte på datorn i alla fall. Jag har det mesta nedskrivet på papper, men det är ett par saker jag oroar mig över. 1) Att jag inte kan läsa min egen handstil och 2) att jag inte kan fylla ut pappret med det lilla jag har. Men samtidigt finns det ingen återvändo nu. Jag skriver många inlägg om hur pressad jag känner mig, och även detta är en press, men på ett bra sätt. Det här känns inte motigt på några som helst sätt. Svårt, javisst, men det känns som att jag blir pushad på ett helt annat sätt nu. Det känns riktigt bra, men jag önskar ändå att stödet från familjen var mer helhjärtat än vad det är.
 
-Jag ska skicka in en ansökan till ett jobb snart; jag ska bara skriva mitt CV. Det härliga är att arbetet kan passa både mig och en vän så jag ska försöka få henne att söka dit också. Jag tror inte att båda kan få jobb, men det skulle vara kul om en av oss kunde det. Om inte annat har vi båda försökt.
 
-Jag har beställt konsertbiljetter.
Det sistnämnda kanske inte bidrar med så många vuxenpoäng, men även vuxna beställer konsertbiljetter och... Äh, struntsamma -- JAG SKA SE MUSE!! (Japp, jag är "fortfarande" glad över det).
 
Nu ska jag faktiskt ta itu med allt detta.
Men det ska säkert gå.
Hoppas jag...
 

Om ingenting går fel...

 
 
...ska jag se Muse om knappt fyra månader!
Åh, jag längtar så j***a mycket! Jag såg dem för tre år sedan, och de är så grymma live att det är galet!
 
Muse, baby!
MUSE!!!
 

Fullt upp

För det första; Hur har det gått för er med Blogg.se?
För mig känns det nästan som en lyckträff varje gång jag lyckas logga in på mitt konto. Det är rätt sällan det sker "smärtfritt"; antingen måste jag uppdatera sidan för att "ingen data kunde tas emot", och det kan ta ett tag innan sidan laddas om igen. Sedan har vi kon som sprungit lös. Första gången jag såg den tyckte jag att den var söt, men nu har jag sett den så många gånger att jag önskar att någon kunde göra hamburgare av den.
 
Nej, men jag hade det rätt fullt upp igår. Det kanske inte var så konstigt då jag var mitt uppe i ett födelsedagsfirande ;)
Jag hade tänkt mig en grillning med ett par vänner på en strand, men det blev inte av. Jag hade sett väderleksprognoser, och de sade att det skulle regna. Jag var fortfarande optimistisk; jag tänkte att det kanske endast gällde innerstan (det brukar det göra), men regnet vräkte ner. Min plan B var att ställa in firandet och skjuta upp på det. Problemet var att regnet satte igång för sent för att jag skulle hinna ställa in det -- alla var redan på väg -- så istället blev firandet av här hemma.
Det blev minst sagt kaotiskt att ha åtta pers här hemma. Inte minst när alla fick för sig att det skulle vara en bra idé att vara i köket medan jag försökte tillaga maten. Det var mycket som hände, jag råkade bränna en del mat då jag glömt att dra ner på värmen på spisen... När jag är med om en sådan sak vet man att jag är något stressad, och mer stressad blev jag när jag blev "bortknuffad" från spisen. Det slutade med att jag nästan skrek "ut". Jag sade det bara strängt ett par gånger innan folket försvann ut till vardagsrummet. Jag kände mig riktigt taskig och otrevlig efteråt, men det finns ändå en gräns för hur mycket jag klarar av. Att bli undanknuffad från spisen och att få höra att jag inte klarar av det för att jag bara bränner maten är att gå för långt. Att ha så många personer i ett sådant litet rum blir också det för mycket. Inte minst då jag knappt fick utrymme att kunna röra mig.
Ni som också lider av klaustrofobi vet nog vad jag talar om...
 
Lilla Jax är inte så liten längre. Men söt är han fortfarande :)
 
Trots den kaotiska starten... Jag vill säga att det blev bättre, och jag tror det också. Om inte annat hoppas jag på det. Jag slutar där för att undvika (mer) tvivel.
Det dumma är att jag sedan fick höra att jag inte kan försöka annordna sådana här grejer då jag uppenbarligen inte klarar av det. Jag fick även höra att jag borde ha bett någon om hjälp med detta. Är det bara jag som tänker "Om du ändå visste att det skulle hända, varför hjälpte inte du till?". Jag trodde inte att jag skulle behöva hjälp -- om det är någonting jag inte är rädd för så är det att be om hjälp. Att be om hjälp är inte detsamma som att visa sig svag på några som helst sätt. Det är snarare viktigt att veta när man ska be om hjälp för att kunna ta sig vidare, och det är minst lika viktigt att fråga om man kan hjälpa någon annan.
Så om jag så uppenbarligen behövde hjälp, varför fick jag den inte?
 
Igår kväll var jag, kort sagt, något uppriven. Men trots kaoset är jag (fortfarande) glad över att jag kunde spendera min födesedag med vänner jag älskar. När det kommer till kritan är det också det som betyder mest :)
 

Nio hos mig

 
 
Med tanke på hur sent det blev (jag skyller på promenaden och att jag blev tvungen att återhämta mig lite grann) fick  det bli en enkel middag, men en vansinnigt god en:
Stekt lax med ris och hemmagjord sweet chilisås.
 

*

 
 
Någon som vill gissa hur långt jag gick?
 
 

Lite vardagsstress har ingen dött av

...det har bara lett till ett par hjärtattacker när det pågått under längre tid.
Jag tror knappast att detta kommer leda till någon hjärtattack, men det är tillräckligt för att göra mig rastlös när jag ska försöka sova.
 
Jag är spänd inför morgondagen.
Oavsett vad ser jag alltid fram emot min födelsedag. Tänk, om mindre 11 timmar är jag officiellt 21 år gammal. Hur gick det till egentligen? 21 år... Kan det verkligen stämma? Jag känner mig inte ens som 20, än mindre 21. Jag antar att jag börjar gå igenom 20-årskrisen som jag inte gick igenom förra året. Med "kris" menar jag känslan av att bara stå kvar på samma ställe utan att röra sig framåt. Att ha beslutat mig för att inte plugga är skönt, men jag har fortfarande press på att börja plugga igen (och snart också) vilket gör att jag känner mig ännu mer pressad. Det jag har nu är min "bok" att skriva på och vem vet om det ens blir någonting av den.
 
Men det jag är mest stressad över är morgondagen i sig.
Förra året ramlade en del gratulationer in på min tidslinje på Facebook precis efter midnatt. Jag satt inte ens vid datorn då, men mamma var inloggad på Facebook och berättade det. Hon sade även åt mig att logga in och tacka. Jag tackade ett par stycken, loggade ut. Blev återigen tjatad på att logga in och tacka. Jag fick inte vara i fred i ett par timmar där, och jag kände mig slutkörd när jag till sist fick sova. Jag är redan slutkörd. Febern är nästan borta nu, men kroppen behöver fortfarande återhämta sig. Det sista jag vill nu är att i timmar, i natt, få höra att jag måste logga in på Facebook för att tacka för alla gratulationer. Det är antingen det eller att riskera att bli kalllad ohövlig och otacksam. 
 
Jag är också lite smått stressad över att jag inte fått så många svar från mina vänner. Vi är definitivt en grupp på fyra personer, jag har fått ett par svar om att man inte kan, men det är ett par som inte svarat alls eller som ska kolla upp hur det blir. Jag älskar den lilla grupp vänner som ska komma, så det kommer inte på några vägar kunna bli en flopp om man tänker på personerna (ta i trä att vädret kommer att hålla). Det är bara det att jag vill ha raka besked istället för velande/inget svar alls. Ett "nej" är bättre än ett "vi får se". Just nu håller jag mina tummar på att de där "vi får se" blir ett "ja" och att jag får svar från de resterande sju. 
 
Är det bara jag, eller lägger jag alltför stor vikt på oviktiga saker?
 

Den normala familjen

Kärnfamiljen står mycket i fokus.
Även i reklamfilmer ser man (nästan) alltid två syskon (en pojke och en flicka) och deras två föräldrar -- en mamma och en pappa. Det är väl också ofta så man föreställer sig att en familj ska vara, och man tänker inte alltid på att det finns andra typer av familjer.
 
Under sociologikursen skulle vi utföra ett grupparbete, och vår grupp valde att behandla just ämnet familjekonstellationer. Vi intervjuade ett par människor med hjälp av bilder av olika familjer -- vi har den klassiska kärnfamiljen, en familj med två mödrar, en med två fäder, singelföräldrar (en blivande mamma och en nybliven pappa) samt en gravid man. Just när det gällde bilderna med de två kvinnorna och de två männen trodde merparten av de intervjuade att det handlade om syskon mer än äkta makar. Det var bara en som sade att dessa familjer såg ut såsom familjer borde se ut -- där total lycka rådde mer än ett läskigt, påklistrat leende på allas läppar. 
 
Visserligen var det ett väldigt litet arbete som omfattade...10 personer, tror jag, så jag kan inte tala för en generaliserande bild av det. Men jag tycker ändå att det säger en del att det ändå var ett par stycken som inte kunde greppa att det handlade om gifta par och inte syskon, trots att detta faktum upprepades. Det är illa nog att man inte drar den kopplingen på en gång, men det är värre att man står fast vid sin första tanke.
Ytterligare en sak med dessa familjer är att man påstår att barnet saknar en kvinnlig förebild med två pappor eller en manlig förebild med två mammor. Det finns de som anser att barn förtjänar både och. Själv kan jag hålla med om det sistnämnda, men jag vet inte om jag kan vara opartisk på den punkten då jag stod min pappa nära och då jag själv vet med mig att det fanns vissa saker jag hellre talade med mamma om än med pappa. Men att ha två pappor/två mammor betyder inte att man går miste om någon förebild. Jag fann nya manliga förebilder efter att pappa dött (inte minst hos min äldre bror). Om inte annat har jag vänner som jag ser upp till -- killar som tjejer!
Dessutom är det alltid roligt att se hur denna debatt lyfts upp i samband med snacket om två föräldrar med samma kön och inte ensamstående. Jag är glad över att diskussionen kring brist på förebilder inte dykt upp i samband med ensamstående, men samtidigt är det rätt hycklande. Kan barn till ensamstående föräldrar finna förebilder kan även barn inom enkönade äktenskap/partnerskap (vem har sagt att de måste vara gifta?) göra det. 
 
Någonting vi inte tog upp i vårt arbete var tanken om mer än två vårdnadshavare.
Om vi tagit med det hade arbetet blivit alldeles för stort, och vi tog upp ensamstående föräldrar, men det är också någonting som är värt att diskutera. Att vara ensamstående känns mer "normalt" än att vara en av tre -- eller kanske rent utav fyra! -- då en andra part kan dyka upp närsom helst. Men det är just det som gör att man borde leka med tanken om att ha tre föräldrar. För tänk om man har två skilda föräldrar, och att den ena sedan hittar en partner som man kommer väldigt bra överens med -- som man älskar som en förälder, rent sagt. Är det bara jag som i det läget känner att det är fel att kalla den här personen "mamma" eller "pappa"? 
 
Vill ni ha ett bättre exempel?
Tänk på serien "Vänner". Okej, det kanske inte är ett bättre exempel i sig, då det är samma exempel, men det kanske ger en bredare förståelse för det jag försöker säga. Ross och Carol är de biologiska föräldrarna till Ben, men de är skilda och Carol har sin flickvän (senare hustru) Susan. Även Susan ser fram emot när barnet ska födas och hon ser sig själv som en blivande mamma trots att hon inte håller på att föda.
Ett barn, tre föräldrar...
Det låter konstigare än vad det behöver vara.
 
Det är ytterligare en sak som går mig på nerverna.
Att man kan se olika typer av familjer som "konstiga" eller kanske rent utav "onormala". Själv tänker jag snarare: "Familj som familj". 
 

Transsexuell, transvestit, transparent...

Jag lade till "transparent" i rubriken först för att följa "translinjen", men sedan insåg jag att det finns en viss genomskinlighet i det hela när det gäller transpersoner. När man pratar om HBTQ talar man sällan om trans. Det är i alla fall så jag upplevt det som. Man talar mycket om homo- och bisexuella, men man talar inte mycket om transpersoner och just transsexualitet är någonting man borde tala mer om. Det finns så många fördomar om dessa personer. En del verkar tycker att det är fel att byta kön och att det borde räcka med att bli homo istället. Saken är bara den att det sträcker sig längre än så. Jag tror knappast att kvinnor väljer att byta sitt kön för att kunna vara med andra kvinnor på ett sätt som anses mer acceptabelt. Det finns en anledning till varför personer byter kön och det är inte för att det är bekvämare. Med tanke på alla operationer och behandlingar som krävs, är bekvämlighet knappast någonting att prata om.
Jag är själv inte trans och jag känner inte tillräckligt många som är det för att kunna tala för någon, men jag har sett dokumentärer om detta och det är otroligt vad vissa personer måste utstå för att kunna genomföra ett könsbyte. Vissa har blivit bortstötta av sina familjer, andra har blivit utsatta för våld. Ett av de värsta fallen i USA berör Brandon Teena (född Teena Brandon; rent juridiskt var han ingen man då inga operationer ännu ägt rum), då han 1993 först blev våldtagen och sedan mördad efter att en polisanmälan gjordes (där den förhörande polisen dessutom intresserade sig mer över Brandons könsidentitet än våldtäkten). Om ni inte orkar läsa om Brandon Teena eller titta på dokumentärer föreslår jag filmen "Boys Don't Cry", från år 1999
 
Detta får mig att tänka på det en kille sade i en dokumentär. Han sade att om han hade haft ett val skulle han inte gå igenom könsbytet då familjen stött bort honom, men "nu finns det inget val". I den dokumentären fick man följa fyra transpersoner, varav två av dessa var gifta med varandra. "Singlarna" pratade om att de hatade sina kroppar. Det finns en skillnad mellan att inte gilla hur man ser ut, att kanske rent utav avsky sitt utseende, och att avsky sin kropp. Det här går betydligt djupare än dålig självkänsla, och en del av mig känner/tror att fördomarna inte skulle vara lika illa om man kunde tala om det på ett annat sätt än vad man gör idag. Till att börja med skulle man tala om det, och bara det är ett steg.
 
Att jag nämnde att två av dessa fyra är gifta med varandra tog jag upp då de gick igenom svårigheterna att skaffa barn. De är båda män, födda kvinnor, men...jag kommer inte ihåg om båda hade livmodern kvar, men jag vet att den ena hade det. I USA finns det inget steriliseringstvång för könsbyte, som det gör i Sverige, men de problem man kan stöta på om man ska bli gravid är att man måste sluta upp med testosteronbehandlingarna för att sedan kunna börja med dem igen en tid efter graviditeten. Samma visa blir det när man vill ha ett barn till, och att "leka" med hormoner på det viset kan skada kroppen rejält.
Men när man såg paret med sina barn i dokumentären såg man hur värt allt detta var i deras ögon. De vill ha barn, det är allt, och det spelar ingen roll vilka konsekvenser det kan medföra. Man kan tänka "är de dumma i huvudet" hur mycket man än vill, men det finns personer som riskerar sina liv för att kunna få barn.
 
Att man i Sverige på ett sätt nekar transpersoner barn är...obeskrivligt.
Det är en sak om man skulle förbjuda det för att inte riskera att personer åker på cancer, eller något, för att ha "lekt" med hormonerna, men det beslutet bör väl ändå fattas av de personer som ändå berörs av det...? Eller är det bara jag som tänker så? För det finns ingen lag som säger att kvinnor måste sterilisera sig om en graviditet kan komma att bli ens död. Det rekommenderas starkt från läkarnas sida, men när det kommer till kritan är det personen själv som avgör vad som ska göras (om man inte behöver operera akut, och utföra en sterilisering för att rädda livet på personen). Transpersoner utsätter inte (nödvändigtvis) sitt liv för någon fara, om man tänker på det rent fysiska planet, så varför kan inte beslutet ligga i deras händer?
Man talar mycket om att barnet skulle bli utsatt för mobbning, och ja, den risken finns. Men samtidigt kan man inte förutspå vilka barn som kommer bli utsatta för mobbning eller inte. Jag tror knappast att man rekommenderade för mamma att abortera bort mig för att jag med stor sannolikhet kommer utsättas för mobbning. 
Jag tycker inte att det är rätt att låta barn ta ens strider, så att säga, och tyvärr finns den risken när transpersoner skaffar barn. Men samtidigt kommer man aldrig nå ett öppnare samhälle där man ser människan mer än könet/sexualiteten om man fortsätter på detta vis.
 
När det gäller trans finns det någonting man pratar om, och det är transvesti.
Jag tror att det är vanligare att man gör narr av manliga transvestiter än kvinnliga. Man kan se det som ett förtryck av feminitet då man finner det mer löjeväckande att se en man iförd en klänning än kvinna i byxor och då maskulinteter bemötts på ett annat sätt (man kan faktiskt se det bland politiker där kvinnliga politiker antar manliga attribut för att uppfattas som mer profissionella).
Men samtidigt ska jag inte förneka att det motsatta kan ske. När jag klippte av håret förra hösten fick jag höra att jag såg ut som transvestit, så det är inte heller helt okej för tjejer att se ut på annat sätt än just tjej. Men det är just det här som är det hemska med det. Medan transsexualitet anses som fel på alla tänkbara sätt bland vissa, ses transvesti som någonting löjeväckande. När ska man lära sig att kläder och smink bara är en utstyrsel och att de inte talar om för någonting betydande hos ens personlighet?
 
Ja, det finns en form av genomskinlighet i det hela då det känns som att man försöker se bortom trans; då man försöker se genom det. Det är som med fönster -- man vet att det finns där, men det är inget man vill tänka på när det finns annat man kan se.
Vi vet alla att trans existerar. Nu gäller det bara att prata om det utan att fördöma.
 

Kvällsmusik




 
Säg vad ni vill, men jag gillar dessa låtar.
Av någon anledning tycker jag att de passar bättre nu till kvällen (okej, natten). Framför allt "Better Days"
 

Fredag

Febern har inte gått ner helt, men med en Ibumetin och en kopp kaffe i mig kunde jag klara av den, och med god marginal! Nu fick jag det att låta som en tävling där jag sprang in i mål. Om så var fallet skulle jag definitivt inte ha vunnit. Jag tvekar på att jag ens skulle ha sprungit in i mål...
 
Nej, jag har spenderat hela dagen och kvällen tillsammans med Linn och Tessan. De plockade upp mig här hemma och därifrån bar det av till Heron City, där vi gick på bio. Jag kommer skriva en recenssion om filmen imorgon, men de flesta av er har säkert "redan" sett den då den hade premiär för tre veckor sedan -- Cockpit.
Det blev mer film under kvällen, i samma veva som vi åt middag.
 
Det hände betydligt mer under dagen, men det tänker jag inte skriva om. Det handlar inte om att det var tråkigt på några som helst sätt, och det beror inte heller på brist av respekt för tjejerna. Det beror helt enkelt på att det skulle bli för mycket att skriva, och jag har inte den orken. Framför allt inte när jag känner att jag behöver skriva om annat som jag gått runt med under förmiddagen som jag inte hann få ner.
Jag tänker inte heller köra med "det-här-är-min-typ-av-fredag"-snacket. Jag tror att ni som följt mig ett litet längre tag vet om det vid det här laget. Visst, jag kan dricka ett par öl eller ett par glas vin o.s.v. men när det kommer till kritan är det sällskapet som gör mer än alkoholen. Dessutom blir det mer...jag vill säga "intimt", men det skulle bara låta som någonting sexuellt (inte minst med tanke på att jag spenderade halva kvällen med att komma med dåliga sexskämt). Men det är just det som händer när man är ett par stycken och där man tänker mer på att umgås än att ha kul och försöka glömma bort verkligheten. Det finns trots allt olika verkligheter, och det gäller att kunna komma ihåg de verkligheter som man inte "skrämms av". Förstår ni hur jag tänker?
Jag skrämms av tanken att jag kanske inte kan få ett jobb inom kort, och det händer att jag blir rädd att jag inte kan leva upp till förväntningar även om jag nu hellre vill leva upp till mina egna krav mer än någon annans. Jag är rädd att jag inte räcker till ens i vardagen.
Men jag har mina vänner, och jag har alla små stunder som betyder guld för mig för att allt som krävs av mig är att jag finns till hands. Det låter löjligt (för att inte säga banalt), men det är så jag känner. Men ni ska nog veta att jag druckit ett glas vin och att det kan vara det som talar. 
 
Jag hoppas att ni får en bra helg nu!
 

De felaktiga kraven

Jag vet inte om det bara är jag, men det känns ändå som att det är mer av ett krav att man ska "komma ut" än någonting annat när man är HBTQ-person. När det gäller transsexualitet är det kanske lite mer viktigt då man går igenom flera omfattande operationer i samband med könsbytet och man behöver all stöd man kan få. Att den inte alltid finns inom familjen är en annan femma, vilket man borde prata om mer.
 
I vilket fall som helst var det inte det som var poängen.
Det är bara konstigt att man förväntar sig att personer som är homo eller bi ska komma ut. Om de inte gör det riskeras de att pekas ut som personer som döljer något. Ingen skulle få för sig att förvänta sig av mig att komma ut som hetero eller att skylta med det inför hela världen. Det är det som gör mig så ledsen när jag läser om kändisar som är "öppet gay" -- hur känd jag än skulle vara skulle man aldrig läsa "Lisa Fors is openly straight" på min Wikipedia-sida. 
 
Om personen själv väljer att resa sig upp och säga "Jag är bi/homo" är det en sak, men det är inget man ska behöva pressas till. Att det finns någon form av krav på den fronten talar så mycket för att sexualiteter inte är fullt accepterade och att det är viktigt att man kan peka ut de som "avviker". Varför är det så viktigt med att tala om för världen att man har en "avvikande sexualitet" när man lika gärna kan säga "jag är lycklig". För det är det handlar om, när det kommer till kritan. Det spelar ingen roll vilket kön man tänder på/blir kär i. Vad som spelar roll är att man mår bra. Eller...?
 
Åh andra läste jag tidigare ett Twitter-inlägg från en kille som skrev att han inte hade någonting emot det då han inte vill framstås som hetero. Det kanske är nödvändigt att "komma ut" ändå...
 

Vegetariskt till middag

 
 
Det kanske inte ser gott ut (definitivt inte), men det var riktigt gott!
Jag lade till paprika och zucchini, och använde mig av färsk potatis som jag kokade upp, men annars hittar ni receptet här
 

Torsdag

Man vet jag inte mår bra när jag, tidigare idag, insåg att jag missade gårdagens avsnitt av "So You Think You Can Dance". Förhoppningsvis kommer jag inte att missa reprisen nu på lördag, men det innebär också att jag ska kliva upp lite tidigare än vanligt. Äh, så länge jag kommer i säng i tid ska det nog gå bra. Frågan är bara om det är någonting jag kommer göra. Känner jag mig själv rätt...Helt ärligt, vet jag faktiskt inte om jag ens känner mig rätt.
 
Nej, men det är inte ovanligt att jag blir febrig kring den här tiden. Det har varit så de senaste åren, och det är inte så konstigt egentligen. Inte om man tänker på de senaste två åren, och inte minst det här året. De senaste två åren har det varit mycket stress kring skolan och man accepterar sin skolplats mot slutet av juli. I år har den stressen varit ännu värre då jag fattade beslutet att inte plugga och jag har fått ta konsekvenser av det. Sedan har vi den obligatoriska stressen inför min födelsedag. Jag tror att det här är första året på länge jag inte blir ifrågasatt för hur jag vill ha det. Än så länge har jag inte mötts av kommentarer som att det är tråkigt och "kan man inte göra någonting roligare istället?", och inte heller har jag stressat för att försöka få med alla. Jag tror att det är det som är en fördel med att fylla år på en måndag -- många jobbar då, och jag vet att jag nu ställt in mig på att få kan fira min födelsedag med mig.
Utöver det har jag åkt på två sömnlösa nätter som tärt på mig... Med allt detta blir det nästan logiskt att jag blir febrig, men det gör det inte mindre irriterande. Jag är så seg och jag skrattar åt allting utan att förstå vad jag skrattar åt. Jag må gilla att skratta, men det här är bara verdrivet. Dessutom har jag haft problem med att läsa. Dels går det segare och dels hänger jag inte med. Självklart är detta någonting jag skrattar åt.
 
Nu hoppas jag bara att jag kan bli på bättre humör till ikväll
 

Love ain't got no gender

För att citera Cissi Wallin (hämtad från hennes Twitter-sida):
"Vi heterosar tar det helt för givet. Att kunna hålla vem vi vill i handen utan att bli utsatta för våld och hat. Vi reflekterar sällan mer."
 
Jag vet inte vad som är värst; att det stämmer så väl, det Cissi skrev, eller att det är 2012 och att det fortfarande är "förbjudet" för vissa att öppet hålla varandra i handen. Vid det här laget borde man ha mer vett i skallen än att låta kön bestämma om man har rätt att vara kär i personen eller inte.
Det är inte längre brottsligt att vara homo i Sverige, även om det fortfarande är det i vissa länder.
Är det verkligen så konstigt att man avskaffade brottsrubriceringen? Man skadar inte någon genom sin sexualitet i sig. Om man däremot har en fetisch där man går igång på att våldta är det en annan sak, men det kan beröra vem som helst -- homo som hetero.
Så, man skadar inte någon fysiskt med att vara homo.
Vad bra att vi har det utrett.
Fram till 1970-talet sågs homosexualitet, istället för ett brott, som en psykisk sjukdom som skulle botas.
Uppenbarligen hade man fel angående den punkten. Man blev inte mindre bög bara för att man utsattes för elchocksbehandlingar. Jag kan däremot tänka mig att fler personer valde att leva i heterosexuella förhållanden. Ska man kalla det för lyckad behandling? Knappast. Inte minst med tanke på att det aldrig fanns en sjukdom att behandla från första början!
Men ändå ska det anses så stötande för vissa. 
Vilket fel begår man som homo?
 
Vilket fel begår man som transperson?
Det är sådan onödig sak, att vara så fientlig gentemot HBTQ-personer att det inte liknar någonting!
Man kan skylla det på religion hur mycket man vill, men det går inte längden då det finns djupt religiösa personer som bryr sig mer om personen än deras sexualitet. När det kommer till kritan handlar religion om kärlek, och vem har rätt att kritisera kärlek när den väk dyker upp? Kevin Michael sjöng en gång "love ain't got no color", och vet ni vad? Kärlek har inte heller kön. 
 
 
Ja, det finns citat ur Gamla Testamentet där man fördömer homosexualitet, men i Gamla Testamentet skriver man dessutom om incest utan att få det att låta fel. Om inte detta är ett tecken på att tiderna förändras, vet jag inte vad...
 
Man kan skylla på att det är fel hur mycket man än vill, men det enda som gör det "fel" är att homosexuella par inte kan få barn "på naturlig väg". Å andra sidan tror jag knappast att det finns någon i världen som enbart har sex en gång i månaden med förhoppning om att bli gravid. Om det är fel för homosexuella att ha sex för att de inte kan få barn på det sättet, är det lika fel för heterosexuella par att ha sex även de dagar/kvällar kvinnan inte har ägglossning än mindre när någon är steril. Ni vet lika mycket som jag att det inte går att resonera på det sättet, och det är bara dumt om man enbart låter den ena parten omfattas av resonemanget.
 
Man skulle kunna skylla på att det är onaturligt, men inte heller det är ett vettigt argument. Kirurgi är inte heller naturligt, men vem klagar över det? Visst, kirurgi kan bokstavligt talat vara skillnaden mellan liv och död, och detsamma gäller inte sexualitet. Att däremot bli tvingad att vara någon man inte är, eller att se sig själv som fel, kan vara det. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur många personer som tar sina liv p.g.a. den här frågan. Jag vågar inte tänka på hur många personer som faktiskt mördas eller blir misshandlade till döds p.g.a. sexualiteten.
Så åter till frågan; vad har HBTQ-personer gjort för fel?
 
Jag kommer skriva mer om detta senare under veckan, i samband med Pride-festivalen som pågår i Stockholm.
Jag måste säga att jag älskar när dessa evanemang tar fart, men när det gäller Pride... Jag tycker att det är bra att de annordnas, men jag tycker inte om det faktum att de fortfarande behövs. För det är så det är -- om homo-, bi- och transsexualitet hade varit accepterat fullt ut redan från första början hade Pride inte behövts. Om det varit accepterat fullt ut i dagens samhälle hälle hade festivalerna inte behövts. De hade säkert annordnats i vilket fall som helst, men det är just att de fortfarande behövs som får mig att skaka på huvudet.
 

Fem sanningar om mig själv

1. En gång frågade jag min NO-lärare en kemirelaterad fråga. Han visste inte svaret och skulle återkomma. Det har gått 8½ år sedan dess och jag väntar fortfarande på svar. 
 
2. Jag ser inte mig som religiös, men jag är andlig av mig. Jag tror att det finns någonting mer än vad vetenskapen kan beskriva. Jag vet till och med att det finns någonting mer än det -- det är få som tror mig om detta, men det har hänt att jag haft drömmar om sådant som sedan ska inträffa -- det är bara små vardagsgrejer, men det är något. Ni behöver inte tro mig om ni inte vill, men säg inte att jag ljuger; om jag ljög skulle jag likväl kunna dra det ännu längre och påstå att jag är synsk och att jag kan förutspå en persons framtid genom att bara titta på denne.
 
3. Folk verkar tro att jag är "flirtatious" av mig, men det är jag inte -- jag är genuint snäll och gillar att le/skratta. Tro mig, det gör livet betydligt roligare.
 
4. Jag gillar YOLO-begreppet. Jag gillar bara inte hur det används (att festa och supa sönder sig själv är inte en YOLO-stund). Man lever trots allt bara en gång och det är inget som ska slösas bort.
 
5. "Divina Commedia" ("Den gudomliga komedin") är första boken på länge som utmanat mig, läsmässigt. Senaste gången jag blev utmanad på det sättet var när jag läste "Hamlet - Princce of Denmark" för 1½ år sedan, och utmaningen däri var inte språket -- det var att hålla sig från att inte bli utmattad då pjäsen är så pass tung som den är.
Kort sagt är jag en nörd.