Heldag på stan




Det blev verkligen en heldag inne i stan, som först började med en lunch på Kafé Ryssgården tillsammans med mamma och Natta. Jag tror inte att man kan säga så mycket mer, om ni inte är intresserade av laxpuddingen jag åt och coca-colan jag drack (god och bubblig).
Vi sågs halv ett, och vi blev kvar till... Ja, hur mycket kan klockan ha varit? Två, kanske. Det jag vet är att jag och mamma fortsatte mot Stockholms medeltidasmuseum vid Norrbro medan Natta fortsatte åt ett annat håll, och jag vet att vi kom ut från muséet närmre fyra. Det må låta tråkigt, men jag tycker att muséet är intressant. Visst, ett par saker kändes lite överdrivet -- inte minst presentationen av galgbacken (rekvisitan bestod av en konstruktion av ett dött träd, bakgrunden ändrade färg och ljud av vinden som susade spelades upp, och det kändes som att man försökt bygga upp en läskig stämning). Nej, jag ska inte klaga på upplägget -- allt som allt gillade jag det. Annars skulle jag inte ha varit där inne längre än en timme. Med kilklackskor (de är mer bekväma än vanliga klackskor, men det sliter fortfaranade på fötterna).

Därefter rörde vi oss vidare in mot Gamla Stan för att dels promenera lite och dels för att mamma var fika/kaffesugen. Det finns inte mycket mer att berätta; klockan hann bli en del, jag ville åka hem, jag kom hem, jag ville ut igen, jag gick inte ut, jag ville dansa, men sedan kom jag på att jag inte kan dansa... Det gamla vanliga, helt enkelt.

(Jag är ledsen över att det blev ett "och sedan gjorde jag det här och sedan gjorde jag någonting annat"-inlägg)

//Lisa

Allt man borde vara, men allt man inte är

Jag var i skolan tidigare idag för att närvara (jag har alltid velat få in det ordet i ett blogginlägg -- varför vet jag inte, och det var inte fullt lika kul som jag hade hoppats på) vid ett seminarium. Vi kom in på en diskussion som följt med mig hem; vi pratade nämligen om begreppet queer. Ni har säkert hört talas om det -- i praktiken används det som ett begrepp för att tala om HBT-personer, men det är betydligt mer än det. Begreppet fick en ny innebörd kring 1990-talets början (1990, för att vara mer exakt) efter att det använts som skällsord i engelsktalande länder. Queer betyder nämligen avvikande, konstig, pervers etc. I vilket fall som helst användes det för att inte utelämna några personer -- kring 1970-talet pågick en kvinno- och gayrörelse i inte bara enbart Sverige. Tyvärr hände det att lesbiska hamnade utanför gayrörelsen för att kunna vara med i kvinnorörelsen, men även inom kvinnorörelsen var inte lesbiska helt välkomna. Queer kom då till för att kunna bjuda in alla.

Det var lite kort historik det, och tyvärr kommer det ta ett tag innan jag kommer till min poäng...
Med tanke på att det inte finns en konkret innebörd av ordet queer är det svårt att tillämpa det i samhället. Framför allt om man tolkar det som någonting avvikande från normer. I sådana fall skulle alla vara queer. Det finns olika normer för olika situationer, och det finns ingen människa som följer dessa normer fullt ut. Det var detta vi kom att prata lite om idag, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det. Normer är skapade av människor, men om ingen människa följer normerna fullt ut hur kommer det då sig att de kunnat skapas från första början? Ordet "norm" kommer trots allt från "normal".

Det är där det slår mig att normer inte alls bygger på sådant som är normalt, när det kommer till kritan. Det finns trots allt inget som är normalt då alla är unika. Alla har olika syn på vad som är normalt, och det är såklart någonting som bidrar, men vad är det som skapar denna syn? Så vad byggs normer på? Jo, på allt som ett samhälle borde vara. Den ideala bilden av ett par är att de består av en kvinna och en man. Det är så majoriteten av paren ser ut, men det gör inte att heterosexualitet är mer normalt än homosexualitet. Det som gör att man ser det som normalt är för att det är så man anser att samhället bör vara. Det kanske är jag som är helt ute och cyklar nu, men det är så det känns för mig -- man ser på saker och ting såsom det borde vara istället på hur det ser ut.

Det är också det som får mig att tänka på hur jag haft det under årens gång, och på hur många andra människor har det nu. Jag vet med mig själv att jag behandlats annorlunda av vissa personer jämfört med andra, och jag har fått kritik för allt jag inte är, och för allt jag inte gjort. Jag har fått höra att jag inte är som andra i min ålder; dels för att jag inte har hittat ett jobb och för att jag aldrig jobbar i mitt liv (anställ mig gärna om ni ser en lovande, ung kandidat hos mig). Om sanningen ska fram är jag inte den enda i den sitsen, och att jag inte är som andra beror inte på allt jag inte är, utan allt jag faktiskt är. Förstår ni hur jag menar?
Genom att ständigt se allt jag borde vara, allt jag inte är, går man miste om att se just mig. Detsamma gäller t.ex. homosexualitet -- genom att se två killar/två tjejer tillsammans som någonting "fel" då det "rätta" ska bestå av en man och en kvinna missar man det som spelar störst roll. Kärleken mellan dessa.

Jag vet att det blev väldigt luddigt här, men jag hoppas att ni förstår var jag vill komma någonstans. För mig känns det inte som att normer bygger på någonting som är normalt, utan för vad som anses vara normalt och därmed i vissa ideal som byggts upp. Frågan är om dessa ideal, dessa normer, verkligen stämmer överens med verkligheten då ingen följer dessa till punkt och pricka.

//Lisa

Skojar ni med mig?

Det är lite så det känns. Med tanke på att skolan tar upp så mycket tid (jag må vara i skolan enbart två gånger i veckan, men mellan dessa två dagar är det uppsatsskrivning eller inläsning som gäller. Tyvärr hamnar bloggen i tredje hand (jag måste trots allt få in mat på något vänster i listan). Trots att jag försöker uppdatera varje dag hinner jag inte besvara alla kommentarer som trillar in, även om det bara är ett fåtal. Jag gör mitt bästa, men ibland känns det inte som att tiden räcker till till allt, och jag hoppas att ni har överseende med det. Jag läser dock allt ni skrivit, och jag har tagit tilll mig det även om jag inte godkänner dem. Jag brukar främst göra det när jag får tid att svara på dem, och ironiskt nog hinner jag inte ens svara på dem i alla lägen. Bra jobbat där, Lisa...

Vad som är ännu värre är att jag får ännu mindre tid till att besöka Bloglovin för att läsa igenom alla inlägg där. Jag försöker kika in lite då och då, men stora högar av inlägg byggs ändå upp. Ni kan gissa vad jag gjort sedan jag kom hem för fyra timmar sedan. Japp, jag har läst igenom närmre 200 blogginlägg, och jag har ett par stycken kvar. Det är inte så att jag inte gillar dem, men det blir lätt tröttsamt när man börjar närma sig den tredje timmen. Det roligaste är att jag har 40 stycken kvar, jag har massvis att skriva om (åh, jag håller på att spricka!) vilket blir mindre kul för er, och dessutom har jag ett flertal kommentarer att besvara. Missta mig inte, det är sådant här jag älskar -- att kunna skriva, att få feedback och att ta del av andras texter/vardag -- men just nu ser jag inget slut på det hela.

//Lisa

Pluggar som en liten galning

Nja, inte riktigt, men jag har lyckats ta mig ur skrivkrampen. Det blev lite jobbigt dock när jag stötte på en till alldeles nyss, men det ska säkert gå ändå. Jag har kommit ungefär halvvägs nu, så det är på rätt väg i alla fall. Det dumma är att jag vet precis vad jag ska skriva, hur jag ska få in en fin övergång mellan olika ämnen utan att förlora min röda tråd, men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Det är i dessa lägen jag önskar att jag vore som Spencer Reid -- jag bryr mig inte om att han är en fiktiv karaktär, jag vill ändå ha hans hjärna. Det skulle inte skada att ha ett par doktorsgrader redan nu. Det skulle inte skada att kunna avsluta en doktorsavhandling inom loppet av en månad, men här sitter jag nu och vet inte hur jag ska fortsätta med min uppsats på 2 sidor. Jag känner mig med ens väldigt smart...

Nej, jag måste återgå till pluggandet nu. Å ena sidan är det inte alls bra att jag sätter mig med bloggen, men samtidigt blir det en fin paus mitt i allt. Håll tummarna för att det inte tar så lång tid som jag tror att det kommer göra (4½-5 timmar).

//Lisa

Skrivkramp

Jag har inte ens börjat skriva, och jag lider redan av skrivkramp. Det är verkligen vad man kallar för bra start.

Jag försöker plugga just nu. Att arbeta med min uppsats går inte så bra som jag först hade hoppats på. Vi ska skriva om queer och heteronormativitet, och jag vet exakt vad jag ska utgå från. Jag har till och med skrivit ner på ett block vad jag ska försöka ta upp, men när jag väl satte mig vid datorn... Jag har alltid haft svårt att påbörja en text, men det här börjar bli löjligt. Jag fick ett tips förra veckan om att man kan använda sig av ett citat som en inledning, men vad ska det vara för citat? Helvete... Det borde inte vara såhär svårt. Vad som gör det hela värre är att min katt envisas om att lägga sig på datorn.

Har någon av er ett tips på vad man kan göra när man stöter på skrivkramp?

//Lisa

Dagens...

Återigen får det bli en utan bild

Dagens humör: Tja, det är inte på topp, men jag har definitivt haft värre dagar

Dagens mående: Lite trött, men det får gå ändå

Dagens borde: Plugga s**ten ur mig

Dagens outfit: Stenfärgade byxor med randig tröja

Dagens planer: Funderar på att åka hem till mormor för att dels plugga där, men även för att hälsa på...

Dagens fundering: Hur tänkte man när man uppfann bröd?

Dagens beroende: Musik, musik och ännu mer musik

Dagens tråkigaste: Nämnde jag att jag måste plugga?

Dagens överraskning: Jag återkommer om det (om jag kommer ihåg)

//Lisa

Sexhierarki



Vi fick diskutera den här modellen igår på föreläsningen. Det är någonting som en antropolog lade fram under 80-talets USA, och vi fick chansen att diskutera och jämföra detta med hur det ser ut i Sverige idag. De inre "bitarna" utgör idealet när det gäller sex och de yttre...tja, låt oss bara säga att det är rena rama motsatsen.
Men vad tycker ni? Ser synen på sex olika ut i dagens svenska samhälle jämfört med den amerikanska synen för nästan 30 år sedan?

Det här är verkligen någonting man bör diskutera redan under högstadiet när man har sexualkunskap. Inte nog med att det är intressant att se hur vissa tänker; det är riktigt roligt, och det kan vara en frisk luft i utbildningen samtidigt som man faktiskt lär sig någonting av det. Är sex mellan homosexuella par ett lika laddat ämne i dagens Sverige som dåtidens USA? Helt ärligt tycker jag att det har lättat upp ganska rejält, men det beror också på hur man ser det -- sex mellan två killar känns fortfarande mer laddat än sex mellan två tjejer. Med två killar är det mer konstigt medan det är hett när det sker mellan två tjejer. Att många trekanter består av två tjejer och en kille tyder en del på det, men det kanske bara är jag som har en ogrundad fördom.
Synen på sex inom/utanför äktenskapet togs också upp -- i många avseenden är sex inom äktenskap det större idealet än det som sker utanför, men det är inget man ser som "synd" på samma sätt längre. Om man ändå talar om sex inom/utanför äktenskapet kan man lika gärna tala om det inom/utanför förhållanden. Även där har synen ändrats, och det är rätt markant bara om man tänker ett par år tillbaka. Rent generellt är det mer okej för killar att "ha tillfälliga sexpartners", men samtidigt är det många som älskar Sex and the Citys Samantha. Bara det kan säga en hel del. Men visst finns det fortfarande skillnader mellan könen -- det ses som konstigt om en kille aldrig tittat på porr samtidigt som det anses konstigt när en tjej har gjort det. Det samma gäller onani; man reagerar kraftigare när man hör talas om tjejer som onanerar än när killar gör det (det är det jag älskar med "Linas kvällsbok" -- det är den enda bok jag känner till som man tagit upp onani bland tjejer).

Den främsta skillnaden som jag tänkte på var att det känns som att man experimenterar betydligt mer nu, i alla fall som ung. Man testar sina gränser och det gör att vissa saker känns mer okej än andra. Det är många som kan tänka sig att ha trekant, att kunna ha sex utanför hemmet (kanske inte nödvändigtvis i en park, men utomhus på ett eller annat sätt -- i en bil, i en hiss etc.). Man testar sina gränser på ett annat sätt för att ta reda på vad man gillar och för att hålla saker och ting varierat. Inte heller är det stor uppståndelse när det gäller relationsskillnader. Det känns inte lika aktuellt med den debatten med tanke på hur vissa kändispar ser ut (inte minst ålderskillnaden mellan Demi Moore och Ashton Kutcher). Å andra sidan kanske det har just med ålder att göra; mina åsikter som 40-åring kanske skiljer sig från de jag har nu just för att jag är i den åldern där man experimenterar mycket. Som man sade på föreläsningen; Det känns mer okej att två 25-åringar testar på SM än att två 70-åringar gör det.
Någonting som inte är helt okej är att ta emot betalningar för sex. Lagen i Sverige "attackerar" torsken mer än den prostituerade, till skillnad från i USA, men det finns personer i Sverige utanför rättssystemet som dömer de båda lika mycket.

Man kan skriva hur mycket som helst om det här, och det ska inte ses som någonting dåligt. Bara för att man talar öppet om sex betyder det inte att man är ett perverst äckel som bör låsas in -- det är en sak att våga vara öppen och till viss del nytänkande än att vara en utagerande pedofil. Det är bra att man tar upp anatomin och könssjukdomar när man har sexualkunskap, men sex/sexualitet handlar om så mycket mer än livmoder och bitestiklar. Det handlar även om vad man själv har för syn kring vissa aspekter. Man behöver inte gå in på detaljer om egna fantasier för att kunna vara öppen. Människors drifter är bland det naturligaste bland oss människor. Man påstår att sex är djuriskt, men man får inte glömma bort att även människor är djur.

Eller vad tycker ni?

//Lisa

Ny tid, nya tag

Det låter lite fel när man formulerar sig på det sättet, men det stämmer så pass väl. Jag åkte till tatueraren idag för att höra hur mycket tatueringen jag haft i åtanke skulle kunna kosta. Jag trodde faktiskt att summan skulle hamna betydligt högre än vad den gjorde; jag trodde att jag skulle bli tvungen att vänta till efter jul med att kunna skaffa den, men icke då! Istället har jag en tid bokad om exakt två veckor. Åh, vad jag längtar!
Jag nämnde denna tatuering för flera månader sedan, men då -- liksom nu -- talade jag inte om vad det skulle bli. Nej, det blir någonting ni får se när det är klart, men det kommer bli riktigt bra. Dels är det för att den här tatueraren är minst sagt underbar, men dels handlar det även om att denna tatuering kommer att ha en personlig anknytning, till skillnad från de andra (jag måste dock säga att jag älskar de jag har nu; trots att de inte är särskilt personliga har de en betydelse för mig).

Åh, jag är så spänd inför det här! Det har gått över ett halvår sedan sist, och det är inget jag är van vid. Som 18-åring tatuerade jag mig tre gånger, och det blev ytterligare två gånger som 19-åring. Mellan varje tatuering har det fortlöpt sisådär fyra månader. Som jag sade känns det ovant att inte ha gjort det på nästan sju månader. En del av mig hoppas att ni som är sugna på att tatuera er inte blir lika beroende av det som jag börjat bli.

//Lisa

Lite mer av hösten

Jag ska bli bättre på att ta höstbilder; jag lovar.
Just dessa är jag inte ett dugg nöjd med (inte minst den sista), men det är alltid kul att slänga upp bilder hur bra/dåliga de än är för att se hur man utvecklats över tid.

//Lisa

Plugg som väntar

Japp, det är det som gäller nu. Jag har kommit en liten bit i en bok som vi ska läsa ut tills i morgon, och som det ser ut nu får jag tid även då. Dels beror det på att föreläsningen börjar senare än vad jag är van vid, men dels beror det också på att stambytet håller på att ta sin form här hemma. Under hela veckan ska vissa rör bytas ut, vilket innebär att vi inte får tillgång tilll kranvatten efter halv åtta på morgonen, och detta håller i sig fram till på kvällen. Jag ska alltså upp tidigt för att kunna borsta tänderna; det finns andra badrum man kan gå till (man har faktiskt byggt dusch- och WC-rum nere i källargången, men jag vill gärna försöka undvika det om det går). Vad som mer väntar i morgon är lunch tillsammans med Linn, och förhoppningsvis kan även Tessan följa med. Jag ska även försöka hinna besvara kommentarerna som trillat in -- det har varit svårt för mig idag då jag städade nästintill konstant i närmre fem timmar. Jag blev klar, mamma verkar vara nöjd så det är skönt att det är fixat nu. Fast jag undrar var den där muffinsen jag skulle få tog vägen...

För att fatta mig kort, och för att återgå till min huvudsakliga poäng; Jag ser fram emot morgondagen, trots att jag måste upp tidigt, då den har mycket att bjuda på. Måndagar behöver inte vara pest och pina, och förhoppningsvis lever denna måndag upp till mina förväntningar.

//Lisa

Med eller utan färg?

Vad kan jag säga? Jag gillar fåglar :)


//Lisa

Städastädastäda... Eller?

Dagens planering går ut på att städa, och åter städa. Det är lite (mer än lite, faktiskt) tråkigt, men det är sådant som måste göras emellanåt, och det är sådant som är skönt att ha avklarat. Det finns bara ett problem; Jag kan inte städa. Jag har sagt till resten av familjen att jag kan ta hand om städningen om jag får vara ensam. Den ena är inte hemma, men den andra är det och hon är mest i vägen. Jag vet inte hur länge hon blir hemma, och det är så frustrerande. Solen skiner, och jag vill kunna ta del av det. Om jag kommer i gång för sent kan jag såklart inte njuta av dagen, men samtidigt vill jag kunna börja städa så fort jag är ensam hemma. Kort sagt vill jag inte börja ta en lång promenad 20 minuter innan den tredje av oss lämnar lägenheten. Okej, det är inte helt sant; jag vill ta en promenad mer än någonting annat just nu, och jag vet med mig att jag har tid till det, men jag vet också att jag riskerar att hamna i ett läge där jag får skit för att ha lämnat lägenheten. Jag inser att det låter löjligt, men det har hänt tidigare, och det är inte särskilt roligt.

Hur det än blir är det så frustrerande att inte kunna komma till skott med någonting. Just nu sitter jag bara framför datorn och låter dagen gå förbi. Det får det bli ändring på, eller vad tycker ni?

//Lisa

Filmtips

För att fatta mig kort är jag sugen på en del filmtips. Nu menar jag inte de filmer som kommit ut rätt nyligen. Jag läste ut "Sophies val" (jag hade hellre velat läsa den på orginalspråket, men den boken fanns i en av pappas gamla bokhyllor på svenska) för ett tag sedan, och man gjorde en filmatisering av den under 80-talet. Jag är ssugen på att se den, och en annan Meryl Streep-film (har ni hört talas om "Kramer vs. Kramer"?). Men det fick mig att tänka på många äldre filmer som jag inte sett. Det finns mängder från 40-, 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talen som jag inte sett än. Det finns många filmer från 2000-talet som jag inte sett än, men om jag ska vara helt ärlig är jag mer inne på 80-tals filmerna, och de som är äldre än så.
Åter till min fråga; Har ni några bra filmtips?

//Lisa

Mycket snack, liten verkstad

Visserligen har det varit det motsatta för min del; lite snack, men en del verkstad. Jag hade nämligen en tvättstuga bokad idag, och självklart var det mitt på dagen. På sätt och vis -- jag blev precis klar, tre timmar efter att ha startat den första maskinen. Mellan vändorna har jag såklart inte gjort mycket, men disken fick jag undan, och det är alltid något. Även om det inte är mycket är det sådant som är tråkigt att ta hand om, men det är så skönt att ha fått det gjort. Dessutom känns det som att det är mer när man väl är klar med allt. Jag har bara tagit hand om tvätten och disken, men ändå känns det som att halva jobbet är gjort när det gäller städning/undanröjning. Nej, nu ska jag sluta babbla på om städning; om det är någon som lyckas babbla på om de mest tråkiga sakerna är det jag. Å andra sidan skulle jag inte vara jag om jag inte gjorde det.

Jag lyckades faktiskt ta en promenad tidigare idag för att "fira" solskenet. Det var skönt, må jag säga. Om jag inte hade lyckats komma ut innan tvättstugan hade jag inte kommit ut överhuvudtaget, och man vill såklart inte gå miste om en sådan här fin dag som det varit. Höstfärgerna har verkligen börjat komma fram nu, och i kontrast till solen... Det är dagar som dessa som tillhör dem bästa, om man tänker vädermässigt.

Jag har inte så mycket mer att säga bortsett från att jag är löjligt hungrig och att maten nu väntar på mig (det är det som är det bästa med rester -- man kan slänga in maten i micron och ha middag framför sig på mindre än fem minuter).

//Lisa

Under ytan döljer det sig en del

Vill ni veta någonting intressant?

Jag har inte förändrats mycket rent fysisk. Den enda egentliga skillnaden mellan mitt nuvarande jag och den jag var för två år sedan är min frisyr och att jag inte använder lika mycket smink. Men det är under det senaste året fler blickar dragits åt mitt håll. Det är svårt att skriva sådant om sig själv, men det är så (och nej, det är inte meningen att låta självgod). Så vad är det egentligen som förändrats under dessa år? Jag själv; min självkänsla står högre nu än någonsin, och jag märker själv att jag mår bättre och att jag är gladare. Jag är fortfarande blyg, men jag är inte tillbakadragen. Jag märker av själv vilken energi jag fått de senaste åren, även om det kommer dagar då jag inte vill göra någonting annat än att gräva ner mig själv under ett täcke.

Jag har gått igenom en hel del förändringar i och med att jag utvecklats, och bäst av allt är att det är förändringar som faktiskt syns. Man behöver inte ha ett utseende som matchar dagens ideal för att kunna ses som snygg. Jag har lagt märke till att det är energin som utgör den punkten.

Man inte glömma bort att det inte finns någon speciell mall för hur man ska se ut för att se bra ut. Det finns minst lika snygga blondiner som brunetter, långa som korta etc. Alla har sin smak när det gäller människor, och det gäller allting annat också, för den delen. Man kan inte låta sig begravas under de s.k. skönhetsidealen och tro att man är ful bara för att man inte når upp till dem. Det är inte många människor som når upp till de idealen överhuvudtaget. Det finns ingen chans att man kan ha en sådan snäv definition av skönhet, eller är det bara jag som tycker så? Är det bara jag som finner mycket vackert bland människor, och även omgivning? Är det bara jag som tycker att man inte kan vara för frispråkig när det kommer till det ordet? Är det bara jag som tycker att man ska kunna vara vacker/snygg/sexig/het även om man inte har den mest vältrimmade magen, de mest symetriska ansiktsdragen, de längsta benen...? Jag bryr mig inte om hur man ser ut; alla har rätt att kunna känna att man ser bra ut. Utseendet må inte betyda någonting i längden, men det finns ingen människa som gillar att känna sig ful och hemsk, och jag ser ingen anledning till varför det ska behöva vara så.

Vad jag inte heller kan förstå är varför man mer eller mindre blir fråntagen rätten att kunna känna sig bra angående sig själv. Gör man det, och gör man det öppet, är det inte helt ovanligt att man får höra att man inte är så snygg som man själv tror. Inget illa menat, men det finns inget som tyder på det. Det är en sak att vara arrogant och självgod, men det är en annan att vara glad över det man har.
Det har hänt mer än en gång att jag blivit bemött på ett konstigt sätt efter att ha uttryckt mig bra över mig själv. Det finns de som tycker att jag ser bra ut, medan vissa har svårt att se det. Rent kroppsligt är jag långt ifrån den snyggaste personen, och det är även något som ligger så långt från skönhetsidealen som det bara går. Jag är inte lång, jag har inte värst snygga ben och jag är inte vidare smal, men vad spelar allt detta för roll? Dels trivs jag med mig själv och den jag är, så varför ska min mage utgöra något hinder för mitt välmående? Bara för att jag inte ser ut som jag borde göra betyder det inte att det är någonting jag ogillar, eller ens bör ogilla. Jag hoppas att ni kan tänka likadant om ni inte redan gör det -- världen består av över 6 miljarder människor som alla har olika syn på vad skönhet är. Man kan inte göra alla till lags, så vad innebär det? Att man inte ska tillfredsställa någon annan än sig själv. Om någon annan gillar det är det toppen, men om man själv inte kan gilla det man redan har... Tro mig när jag säger att det inte är värt mödan.

Utseendet fångar uppmärksamheten, men det är personligheten som fångar intresset.

//Lisa

 

Lite av dagen


 


Jag har inte varit vidare aktiv idag heller, men jag har åtminstone fått chansen till att vara lite social, vilket sällan sker. Jag träffade en kompis jag inte sett sedan juli. Ni som följt mig under en längre tid vet att det var under juli jag var tyst, vilket kort sagt innebär att jag inte pratat med henne på... Jag har faktiskt ingen aning om hur länge. Vi har träffats så sällan då mycket har kommit i vägen (inte minst skolan), men vi ska försöka ändra på det nu :)

Vi gjorde inte mycket, men det är inte mycket man behöver göra. Dessutom älskar jag att fika, och bättre blev det av att vi gick till ett av mina favoritcaféer (om man bortser från Wayne's) -- Café Baresso, som ligger inne på Söder. Visserligen är det lite dyrt, men mysigt är det också.

Under kvällen tog jag en efterlängtad promenad på en dryg timme. Jag har fortfarande lite ont i fötterna, men det är sådant man får leva med :)

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Dagens (utan bild, den här gången)...

Dagens humör: Så in i helvete glad -- förkylningen börjar ge med sig, jag såg precis säsongsstarten av Criminal Minds (säsong 7 har börjat sändas i USA), det gick bra idag på seminariet (vilket jag inte hade förväntat mig)... Dagens mående: Förkyld, men det börjar ge med sig nu :)

Dagens borde: Det finns inga borden, längre

Dagens look: Jeansleggins, svarta kilklackskor, en randig, tjockare tröja som går långt ner till benen samt en halsduk. Kort sagt en outfit som behöver tvättas.

Dagens planer: Tja, dagen är över, men att läsa kan jag alltid planera in

Dagens fundering: Varför har jag inte fått en kram på länge? Luktar jag verkligen så illa?

Dagens beroende: Criminal Minds, tro det eller ej

Dagens tråkigaste: Att jag inte tog en promenad tidigare idag när jag borde ha gjort det -- det regnade under dagen, men under kvällen sken solen. Är det bara jag som gillar vattendroppar i solsken?

Dagens överraskning: Att jag inte tog en promenad i solskenet.

//Lisa

Som jag sade igår...

...mycket plugg leder till dålig uppdatering. Visserligen blev det inte så mycket plugg igår framåt eftermiddagen, men helt lugnt var det inte. Jag har gått runt med en förkylning en vecka nu, och det är nu den har brytit ut. Jag vet inte om det är bra eller dåligt -- å ena sidan kan det här betyda att jag blir frisk snart, men å andra sidan innebär det att jag måste snyta mig flera gånger dagligen. Det var värst i går -- jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick snyta mig bara inom loppet av en timme, eller två i går. Jag målar upp en trevlig bild nu, eller hur?

Gårdagen spenderades kort sagt framför TV:n med en igentäppt näsa. Framåt kvällen var det dock bara att försöka få tag på en skrivare -- universitetsmailen strular en del, och med tanke på att vi ska skriva uppsatser varje vecka vore det en bättre att lämna in uppgiften i sig istället för att försöka skicka in den via mailen gång efter annan utan att det fungerar. Självklart blev jag tvungen att maila in den här uppgiften då skrivaren inte kom upp ur lådan förrän idag. Jag hoppas bara att den uppgiften kom in -- den jag skrev förra veckan kom inte in till läraren. Som tur är har jag kvar uppsatsen på datorn så jag kan skicka den en gång till, så håll tummarna för att mailen inte strular igen.


En bild med ett par redigeringar -- det var länge sedan jag lade upp något sepiatonat, och jag kände att det skulle vara roligt att leka lite med det :)

Jag åka i väg till skolan idag. Täppt är jag fortfarande, men inte alls i samma grad som i går. Vem vet, jag kanske börjar bli frisk nu trots allt ;)
Det som är synd, när det gäller skolan, är att seminarierna inte varar längre än en timme. Med tanke på alla diskussioner som väcks till liv skulle det vara bättre om man hade två timmar. Jag förstår varför man inte har så; kursdeltagarna är uppdelade i fem grupper som har varsina seminarier under torsdagen. Klassrummet skulle då bli upptaget i 10 timmar, och det fungerar inte. Om man skulle ha seminarierna olika dagar skulle det bli något orättvist med tanke på uppsatserna. Vi får vår uppgift efter varje föreläsning, och hur skulle det vara om vissa grupper fick mer tid på sig än andra?

Nej, jag ska sluta babbla om skolan -- istället ska jag ställa mig med middagen. Det blir bara jag som äter här hemma, som det ser ut nu, men det är bara skönt att kunna fixa någonting snabbt till sig själv efter en skoldag, och när man har en rinnande näsa.

//Lisa

Mycket plugg, dålig uppdatering

Så sant som det är sagt.
Jag hade en text att läsa igenom igår -- en text på närmre 70 sidor. Jag trodde att det skulle ta en, max två timmar att läsa igenom allt. Det tog fyra. Jag trodde inte heller att jag skulle bli tvungen att använda en överstrykningspenna till en bok, men det blev jag. Den enda gången jag haft så här mycket att läsa igenom tidigare var under gymnasiet då jag arbetade med mitt projektarbete, men då kunde jag inte använda mig av överstrykningspenna då mina böcker var lånade. Det var ett helvete att skriva av allt jag tyckte var nödvändigt, så det kanske var bra att jag inte fick tag på den här på biblioteket trots allt.

Varje vecka får vi en skoluppgift -- en uppsats som ska skrivas. Den här gången trodde jag att jag skulle... Jag vet inte riktigt -- dö kännns som rätt ord, men det vore att överdriva. Jag trodde att det skulle bli betydligt svårare att skriva den än vad det visade sig att det var. Om jag gör ett bra jobb eller inte återstår att se, men än så länge har jag inte stött på många hinder. Jag fick skrivkramp vid ett tillfälle, men jag väljer att bortse från det då jag kom halvvägs genom mitt skrivande inom loppet av en timme. Jag är faktiskt lite stot över mig själv, om jag nu får vara det :)

Jag har fortfarande en del plugg att ta mig igenom nu, och jag har (till skillnad från tidigare veckor) inte möjligheten att sitta med uppgiften till i kväll -- nu ska vi nämligen börja opponera mot olika texter inom mindre grupper, men för att kunna göra det behöver man såklart uppsatserna. Jag måste kort sagt försöka få in min uppsats till min opponent så att han får en chans att läsa igenom och kommentera.

//Lisa

Av alla dåliga skämt

Jag hade lite väl kul när jag redigerade bilden, men attans vad kul det var :p
(Jag vet, jag vet -- dålig humor)

//Lisa

Obeskrivlig

Jag har fått höra ett par gånger att jag är en bra förebild, och att jag är en person värd att beundra. Varje gång jag hör/läser det... Det är svårt för mig att tro det oavsett om det kommer från en person jag känt halva livet eller om det är en person jag precis lärt känna. Hur man än vrider och vänder på det känns det fortfarande ganska overkligt att få höra att man är beundrad av någon. Det är inte så att jag inte är tacksam och tror att man ljuger, men det känns så otroligt på något sätt. Att dessutom få höra från någon man själv beundrar något otroligt att man är dennes idol... Det finns inget bra sätt att beskriva den känslan, den lyckan.

Jag har alltid varit lite av ett levande kaos; jag har inte alltid skött skolan. Det gjorde jag faktiskt först efter att pappa dog (det märks inte minst på mina betyg). Visserligen säger inte det mycket då de flesta inte lägger ner mycket tid på skolan, men det var det som var av det mildraste laget. Jag har alltid haft en arrogant sida, men den var mer påtaglig när jag var yngre -- jag var allt annat än ödmjuk då, och jag var allt annat än flexibel. När jag väl började inse mina värsta brister drog jag tillbaka dem, men det slutade med att jag drog tillbaka mig själv och inte lång tid därefter började mobbningen. Att under ett par år ha fått höra att man inte duger till till att nu få höra att jag är värd att beundra, tja, det är ett stort steg oavsett hur långt tiden gått. Om jag kan klara av det kan vem som helst göra det. Bara för att man har gått igenom en del betyder det inte att man ska begrava sig själv. Man behöver inte vända dem till sin fördel, men man kan använda sina erfarenheter för att kunna dra nytta av dem och växa med hjälp av dem. Det är just det jag gjort, och det är i det jag funnit i min styrka. Många har förutfattade meningar om att man är svag om man varit med om en del, och det värsta är att man har de förutfattade meningar om sig själva. När det kommer till kritan måste man försöka lita på sin egen förmåga och testa gränserna för att se hur mycket man faktiskt klarar av. Bara för att det finns personer som anser att man inte kan komma långt i livet betyder det inte att de har rätt.


//Lisa

Dagens...



"Gammal" bild från min födelsedag -- det var en härlig dag, det

Dagens humör: Lite smått irriterad på allt och alla, men det börjar vända

Dagens mående: Ont i huvudet (dumma migrän som förstör mina dagar)

Dagens borde: Påbörja denna veckas uppsats (åtminstone ta en titt på uppgiften)

Dagens look: Myskläder och hatt då mitt hår stod åt alla håll och kanter när jag vaknade upp efter min tupplur

Dagens planer: Har inga planer

Dagens fundering: Hur kan folk ogilla sushi? Det är en sak om man är vegetarian, men annars...

Dagens beroende: Sömn -- trots att jag redan sovit några timmar under dagen är jag fortfarande sömnig

Dagens tråkigaste: Att inte ha kunnat komma i väg till föreläsningen

Dagens överraskning: Att Google Chrome fungerar så bra med min dator när det inte fungerat på tidigare datorer
//Lisa

Google Chrome

Jag vet, jag vet -- det är en tråkig rubrik, men jag gillar att Google Chrome är mer kompatibelt med min dator än Internet Explorer. Allt går så mycket snabbare nu, vilket jag inte är van vid. Jag har dessutom upptäckt att min bloggdesign ser bättre ut med det här Internetverktyget. Jag måste faktiskt medge att det inte var någonting jag hade förväntat mig.
Få se, vad har jag haft för mig idag?
Ingenting, tyvärr. Jag menar verkligen ingenting -- jag kunde inte ens ta mig ut på en promenad efter att regnet upphört, och när solen kikade fram. Jag kunde inte ens ta mig till skolan för att gå på en föreläsning. Istället låg jag hemma med en av de värsta migränanfallen jag haft på länge. Det enda som toppar det måste har varit för några år sedan då jag låg hemma i två dagar med konstant huvudvärk. Det är vanligt att jag känner av besvären i några dagar, men huvudvärken i sig brukar gå över efter några timmar. Nu har huvudvärken hållt i sig nästan hela dagen trots att jag sov några timmar under eftermiddagen. Jag vaknade igen för lite mindre än tre timmar sedan, och ändå känner jag mig seg. Huvudvärk, känslan av att vara seg... Är det lite såhär det känns att vara bakfull? Om så är fallet förstår jag inte varför det finns personer som satsar på att bli full -- det kanske bara är jag som fått fel uppfattning, men brukar inte fylla sluta upp i baksmälla? Det är minst sagt fel sak att sträva efter...
Nej, nu ska jag äta middag. Det blev rätt sent idag, men jag har inte haft någon ork tidigare till att varken äta eller fixa mat. Nu orkar jag äta (mer eller mindre), men jag orkade inte laga till någonting själv, så det fick bli sushi. Om jag ska vara helt ärlig klagar jag inte. Det är trots allt löjligt gott! :)
Gammal bild, men jag gillar den ändå :)

Vad har ni för er?
//Lisa

Skogsmulle











//Lisa

Dagens...



Dagens humör: Grå dag, grått humör...

Dagens mående: Lite seg

Dagens borde:
Äta -- jag börjar bli lite hungrig nu

Dagens look: Väldigt ordinary med skinnjacka (inte äkta!)

Dagens planer: Städa, promenera, plugga

Dagens fundering: Hur är det ens möjligt att förstå sig på kvantfysik? Det är helt otroligt...

Dagens beroende: Solen -- den var framme i går, men idag vägrar den kika fram

Dagens tråkigaste: Att solen inte varit framme

Dagens överraskning: De två rådjuren jag såg under min promenad

//Lisa

Födelsedagsfirande hela dagen

Jag hade en tanke om att uppdatera i går, men jag hade inte mycket tid till det. Dessutom hade jag inte mycket till lust. Ta det inte på fel sätt, men när en väldigt nära vän till mig fyller år, och när större delen av dagen ska spenderas med henne, är bloggen ingenting man tänker på i första hand.
I vilket fall som helst hade vi det så otroligt kul!

Dagen började med att några av oss (inklusive födelsedagsbarnet) åkte in till Farsta för att fixa ett par grejer; jag skulle köpa en sista sak för att kompletera födelsedagspresenten. Jag köpte ett nagelvårdsprodukter för att försöka skapa ett kit (någonting min syrra och jag kom på), men det är svårt att skapa ett kit utan att ha någonting att lägga sakerna i. Jag hittade en liten, rund korg som passade utmärkt. Det roliga var när jag skulle slå in den senare på dagen -- det såg ut som en jätte-Werther.

Framåt kvällen blev det nya tag. Det blev ett litet gäng personer som träffades för att äta, och med "ett litet gäg" menar jag... Det är svårt att säga då det var ett par personer som droppade in i efterhand, men allt som allt tror jag att vi blev 13 personer.
Vi blev kvar i två timmar för att därefter röra oss vidare till en pub. Där blav vi kvar betydligt längre. Visserligen var det ett par som rörde sig hemåt tidigare än andra, och jag var en av dem. Det var en väldigt liten pub vi gick till, men den var tillräckligt stor för att ha ett dansgolv. Jag älskar att dansa (apropå det har jag ett blåmärke på knät) även om jag inte har någon som helst aning om hur man dansar, men...jag antar att jag helt enkelt är kräsen när det gäller musik och vad man kan dansa till. Jag är ingen person som bara kan hoppa till låtar -- ska det så ska det, som jag brukar säga. Det är en sak om man får energi av att hoppa, men jag är inte den typen av tjej. Jag får energi av att röra på mig; att verkligen röra på mig. Som tur var spelades den typen av musik ett par gånger, men min höjdpunkt var såklart när "Waka Waka" spelades upp. Det var faktiskt med den låten min utekväll avslutades.

Det blev dock inte roligt när jag kom hem.
Jag drack inte mycket under hela kvällen (en cider, en öl samt sammanlagt 7 småklunkar av mina kompisar drycker som till mestadels bestod av cider), men jag hade inte kunnat äta mycket till middag då jag blev mätt efter lite mer än halva portionen. Jag dansade en hel del, och det gick så långt att jag behövde ta min astmamedicin. Självklart kände jag av adrenalinet när jag satt på tåget hemåt, och det var ingen härlig tågresa. Kort sagt fick jag blodsockerfall på vägen hem, som dessutom var skakig och det hela blev inte bättre av att föraren skulle bromsa in och gasa när tåget närmade sig perrongen här hemma, och detta i samband med ren utmattning och adrenalinet som gjorde sig bemärkt... Ja, jag mådde allt annat än bra, och det slutade inte bra det heller. Det som gjorde saken ännu värre var mamma som inte trodde på mig när jag försökte berätta att jag inte alls druckit mycket. Det är i det läget man inser hur stor tilltron är.

//Lisa

Kändisgraviditeter

Jag ser fram emot den dag då jag själv blir gravid, och får barn. Jag har varit sådan så länge jag kan minnas, och det gör att jag lätt lägger märke till personer som är gravida oavsett om det är personer i min närhet eller om det helt enkelt är en kvinna som går förbi mig på tågstationen. Med tanke på hur många som är gravida nu (eller det kanske bara är jag som känner att det finns en gravid kvinna runt varje hörn?) är det inte konstigt att tänka sig att det även gäller kända personer. Jag är otroligt glad för deras skull, och för alla andra som väntar barn (och som ser fram emot det), men när man skriver om samma kändisgraviditet dag ut och dag in har det gått för långt.
Jag kikade in lite snabbt på Aftonbladets hemsida (jag förstår inte varför jag går in där då jag bara blir irriterad, men samtidigt blir jag inspirerad/motiverad), och självklart fanns det länkar till artiklar om kronprinsessans graviditet, och även Beyoncés.

Det jag blir irriterad över är att de inte får en chans att vara i fred. Vi vet alla att kronprinsessan är gravid, det gick man ut med rätt snabbt, och det är inte ovanligt att man avsäger sig tajtare kläder när magen börjar visa sig. Jag skulle själv tycka att det vore mer bekvämt med någonting som satt lösare. Det gör jag banne mig redan nu!
När det gäller Beyoncés graviditet blev jag minst lika irriterad. Jag läste inte artikeln, men länken till artikeln sade att hon gör allt för att inte visa babybulan. Jag bryr mig inte om i vilket sammanhang man kom in på det -- i vilket fall som helst är det en bra onödig kommentar. Tydligen kan man inte göra någonting rätt som gravid kändis när det gäller utseendet. Jag kommer ihåg när Britney Spears väntade sitt första barn; då kritiserade man henne för hennes vikt när det visade sig att hon inte alls väntade tvillingar som skvallertidningar först trodde. Magarna formar sig olika bland olika kvinnor och det måste man respektera istället för att kritisera. Dessutom blir jag så trött på hycklerin kring det hela. Visar man inte upp sin mage gör man tydligen allt för att dölja att man är gravid (trots att man fem veckor tidigare berättat just det), men visar man stolt upp den riskerar man att bli kritiserad för att man har "fel" sorts mage.

Graviditeter tycker jag också att man kan behålla för sig själv även som "offentlig person". Nu menar jag inte att man inte ska göra det offentligt (tyvärr är det ett måste för att undvika löjliga spekulationer). En graviditet kan vara påfrestande nog, och vad händer om man får missfall?
Jag tycker att det är hemskt att det finns personer som föds in i ett kändisskap utan att ha haft någonting att säga om saken bara för att skvallertidningar och paparazzi anser att kändisars barn tillhör offentligheten på samma sätt som kändisar gör.

Det finns många talangfulla människor som delar med sig av vad de kan, och älskar. Det gör att de hamnar i centrum bland många offentliga sammanhang, men även "offentliga personer" har rätt till ett eget privatliv. Det har vi alla.

//Lisa

Bra start på helgen

Det tycker jag i alla fall; även om den här dagen inte började bra blev den betydligt bättre allt med att timmarna gick.
Jag var ute på vift hela dagen, och tyvärr var jag lite tidsoptimistisk tidigare idag. Jag tänkte inte på att jag faktiskt skulle behöva ta ett tidigare tåg än vad jag räknat med. Det slutade kort sagt med att jag hade en halvtimme på mig att göra mig i ordning efter att ha skrivit det senare inlägget. Som tur var hade jag redan fått på mig kläder, och dessutom är jag snabb på att fixa till mig överhuvudtaget. Stressigt blev det dock då jag fick springa in på ICA för att köpa en macka att ta med mig på resan, och bättre blev det inte av att mackan var svår att äta. Smaken var det inget fel på, men det var en wrap med väldigt mjukt bröd som ständigt skulle vika sig bakåt och "spotta" ut sallad i mitt knä.

Bortsett från det finns det inget att klaga över, och inte ens en salladspottande macka är någonting att klaga över.
Dagen förde med sig en hel del överraskningar. På tåg in mot stan träffade jag den underbara, och minst sagt rara, Rinki. Hon har varit en av mina största inspirationer inom bloggvärlden, och det är en tjej jag beundrar något fruktansvärt. Att träffa henne var oerhört kul, men å andra sidan kändes det rätt nervöst. Tänk er själva hur det skulle kännas att i över ett år ha beundrat en person som ni sedan fått chansen att träffa, av en ren slump. Jag önskar att jag hade skött det hela bättre -- jag pillade alltför mycket på en räka som låg och lurade bland salladen som mackan inte hunnit spotta ut.

Vi skiljdes åt vid T-Centralen då vi skulle åt olika håll. För min del bar det av mot Nybroplan där jag skulle träffa mormor. Bara det kändes ganska tursamt då jag trodde att vi skulle ses närmre Östermalmstorg -- jag hade en tanke om att promenera hela vägen i det härliga höstvädret, men så långt kom jag inte. Klockan hade hunnit bli rätt mycket, så jag bestämde mig för att ta spårvagnen från Sergels Torg (en spårvagn jag hann komma på med bara någon minuts -- om ens det -- marginal). Väl framme såg jag min mormor som precis kommit fram.
Tillsammans såg vi en konstutställning (jag berättar mer om det senare) innan vi tog en snabb fika på Sturekatten. Därefter var det bara att åka till universitetet för att låna en bok till kursen. Den fanns visserligen inte inne, men den gick att köpa på Akademibokhandeln.
10 minuter senare var jag på väg mot Farsta där jag letade efter en födelsedagspresent till en nära vän som fyller år i helgen.



Jag hoppas att en bild från i går kan liva upp den här något (!) långrandiga texten.


Man skulle kunna tro att det var över där, men inte då!
Efter att ha kommit hem från Farsta sprang jag på (jag sprang snarare till då jag såg henne på avstånd) en gammal vän och klasskamrat. Det roliga med oss är att vi gick i samma klass när vi först började i skolan för att under låg- och mellanstadiet hamna i parallellklasser för att därefter gå i samma klass. Då menar jag inte enbart högstadiet -- av en slump hamnade vi i samma klass även under gymnasiet.
I vilket fall som helst sprang jag på henne, och vi började prata om allt möjligt. Just när man känt varandra under en sådan lång tid utan att ha setts på väldigt länge... Det känns konstigt att inte ses lika ofta längre, men samtidigt känns det inte som att det gått så lång tid när man väl ses igen. Jag kan inte riktigt förklara känslan, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar.

Förlåt att jag babblat på alltför mycket, men det är en dag som jag gärna vill återleva igen just p.g.a. alla trevliga överraskningar! :)

//Lisa

16 september

Är det bara jag som tänker att det är sjukt att vi redan är halvvägs inne i september? Att vi faktiskt kommit över den "gränsen"? Det är otroligt hur fort tiden kan gå, men visst är det underbart?

Men vad har jag haft för mig de senaste dagarna? Tja, igår hade jag skola, och jag ska inte förneka att en del av mig inte ville åka in dit. Jag trivs otroligt bra, det är inte det jag säger, men jag är omringad av läskigt smarta personer. Det är ingen fara i det heller, men jag är en person som lider av prestationsångest, och när jag hamnar i ett läge där jag inte känner att jag kan tillföra något i en diskussion... Ja, ni förstår nog själva hur jag känner mig i det läget. Jag hade dock ingenting att oroa mig över; jag kunde delta i diskussionerna, och jag gillar att tänka att jag även kunde bidra med något. Vad som är synd (!) är att jag råkade avbryta personer då jag ville slinka in med något, och det är inte riktigt tanken. Jag måste verkligen börja tänka på sådant -- jag minns själv hur mycket jag avskydde att ständigt bli avbruten mitt i en mening, att aldrig få chansen att säga det jag ville få sagt.

Efter det flöt dagen på riktigt bra; tunnelbanan rullade in precis efter att jag och en klasskamrat kommit av rulltrappan, och när jag kom fram till T-Centralen var pendeltåget försenat några minuter. Om den inte varit det hade jag missat den precis, så även där rullade det på. Jag tog en promenad några timmar efter att jag kommit hem, och när jag var "klar" ringde mamma mig och frågade om jag ville möta upp henne i Farsta. Även i det läget hade jag tur -- jag hann precis med en buss som skulle dit.
Hmm...vad mer var tursamt för mig i går?
Jo, när jag var klar i går, innan jag åkte till skolan, var det så pass sent att jag kunde äta lunch (jag börjar inte förrän 14.15 på torsdagar), så jag ställde mig och lagade till en utan att kunna äta upp allt. Jag orkade knappt hälften, men det höll mig mätt hela dagen. Tills jag kom hem. Då var det bara för mig att äta upp resterna av min mat som jag sparat i kylen, slänga in den i micron och vips :)

Idag är det mycket som ska fixas; om 1½ timme ska jag träffa min mormor och tanken är att vi ska se en utställning. Därefter måste jag åka förbi skolan för att låna en bok, och förhoppningsvis finns det tid över att kunna leta efter en present till underbaraste Bella som fyller år snart. I värsta fall kan jag leta efter en i morgon, men jag vill gärna få det gjort idag då jag vet vad jag ska köpa.

Hur ser era planer inför helgen ut?

//Lisa

Bara för att jag är tråkig

12 HAR DU:

* Ett förhållande: Bara i den fiktiva verkligheten (ni ska se min fiktiva pojkvän :p)
* En bästa vän: Japp, och några till :)
* Dejtat en av dina bästa kompisar: Det hoppas jag inte, för i sådana fall skulle jag ha glömt bort det.
* Blivit kär vid första ögonkastet: Nej.
* Fått ditt hjärta krossat: Ingen kille har gjort slut med mig, men det betyder inte att jag inte varit med om hjärtekrossande händelser...
* Skrikit åt en lärare: Inte åt, men till.
* Kysst någon och sedan ångrat dig: Faktiskt inte
* Ljugit för dina föräldrar om vart du är: Tro det eller ej, men även jag har varit tonåring en gång i tiden :p
* Några smycken som kostat över 1000 kr: Det hoppas jag inte -- jag använder sällan smycken, och att inte använda ett 1000-kronors smycke...
* Några husdjur: En lite större hårboll till katt :)
* Hamnat på polisstation: Inte ens på studiebesök :p

11 DAGENS:

* Klädsel: Svarta jeansleggings, vitt linne och en vinröd-purpur-vit rutig skjorta.
* Vill ha: Nya bakredskap
* Sjukaste: Känslan efter att ha bitit rakt på en jalapeñokärna
* Saknad: Några gamla kompisar/klasskamrater...
* Köp: Näsdroppar
* Godis: Kexchoklad :D
* Attityd: Glad och... Jag vill säga flexibel 
* Tanke när du såg dig själv i spegeln första gången i morse?: "Mina tänder ser gula ut"


10 FÖRSTA:

* Bästa kompis: Det var faktiskt ett gäng bästa kompisar jag hade på dagis, men jag kommer inte ihåg vem jag ärde känna först.  
* Kärlek: Räknas chokladtårta?
* Husdjur: En katt (han lever fortfarande, faktiskt, men han bor hos mormor)
* Semester: Paris i februari 2008
* Jobb: Räknas prao?
* Köpta skiva: ABBA - Greatest Hits (det var en födelsedagspresent från mina föräldrar)
* Piercing: Om inte de vanliga hålen i öronen räknas, läppen.
* Konsert: Muse!!! :D
* Fylla: Har aldrig varit full (jag gillar att minnas vad jag gjort)

10 SENASTE:

* Personen som sms:ade dig: Liiinn!!
* Personen som du kramade: Mamma
* Peronen som ringde dig: Mamma
* Personen som du ringde: Mormor (it's all about the family, right?)
* Personen du sa "jag älskar dig" till IVRL: Låt mig tänka...
* Alkoholdrycken: Öl (det kan vara riktigt gott ibland)
* Bilfärd: Hmm... Jag tror att det var efter att jag och några kompisar varit ute vid Hellasgården och badat.
* Filmen du såg: "Zodiac" (jag tycker att den är skitbra)
* Gången du grät: I går, tror jag 
* Måltiden: Hamburgare :)

9 SKULLE DU:

* Våga hoppa fallskärm: Aldrig i livet
* Våga hoppa bungyjump: Bara om jag var död innan
* Dejta någon med väldigt mycket tattueringar: Jag har själv ett par tatueringar; jag vill inte hyckla genom att inte dejta någon med några :p
* Kalla dig själv lycklig: Oja :)
* Hellre ta bilden än vara med på den: Det finns en anledning till varför jag har en systemkamera
* Kunna gråta över en kille: Utan tvekan
* Kunna gråta över en tjej: Tveklöst, även där (jag gråter för banne mig allting)
* Ljuga för någon: Det beror på lögnen
* Kunna springa 50mil: Sammanlagt under en livstid, ja


8 VAD:

* Gör du just nu: Ingenting, faktiskt
* Ska du göra imorgon: Träffa min mormor
* Säger du till dig själv när allt känns svårt: "Du klarar det här, din mes"
* Har du med dig in på bion: Något att dricka
* Är det för färg på dina byxor: Svarta
* Är det för väder hos dig just nu: Mörkt
* Är det första du lägger märke till hos det motsatta könet: Ansiktsdrag, hår, leende och tatueringar om han har några (det är så snyggt med tatueringar ^^)
* Skulle du göra om du vann på lotto: Jag hoppas på att kunna donera bort en del :)

7 BLANDAT:

* Är du blyg för motsatta könet?: Det motsatta, samma, djur...
* Hur gammal blir du nästa födelsedag: 21
* Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan: Japp
* Luvtröjor: Mmm, luvtröjor
* Vill du ha några tatueringar eller piercingar: Har båda, vill ha lite fler (okej, jag vill bara ha en till piercing, men tatueringar kan jag gott och väl skaffa fler)
* Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta: Det är olika; jag har fler tjejkompisar, men jag föredrar många av mina killkompisar.

4 VAL:

* Solnedgång eller soluppgång: Måste man välja?
* Sommar eller vinter: Återigen, måste man välja?
* Vilken ålder har varit bäst hittills: Hittills... 20 :p
* Sova på sida, mage eller rygg: Sida, men ibland rygg (mage har jag inte kunnat sova på sedan jag var 11-12)

//Lisa

Dagens...


 
En del av mig saknar faktiskt mitt långa hår, även om jag älskar det korta jag har nu.



Dagens humör: Glad; den här dagen har varit en av de bästa jag varit med om på länge -- allt har flytit på, jag har haft tur i vissa sammanhang och jag fick möjlighet att njuta av solen. Kan det verkligen bli mycket bättre?

Dagens mående: Lite trött och seg efter gårdagens pluggande (som slutade med två timmars redigering till klockan två mitt i natten), och snuvan från igår är kvar.

Dagens borde:
Läsa -- tro det eller ej, men det var ett tag sedan.

Dagens look: En misslyckad frisyr (varför kan inte håret lägga sig som jag vill?) med min nya favorit outfit. Kort sagt väldigt "ordinary", men jag gillar det.

Dagens planer: Titta på Criminal Minds, som visas nu, titta på That '70s Show, läsa lite... Ta det lugnt, helt enkelt :)

Dagens fundering: Får smurfar synliga blåmärken?

Dagens beroende: Solen

Dagens tråkigaste: Att jag inte hittade en BH i min storlek när jag och mamma var i Farsta lite snabbt tidigare idag, men det var ingen stor överraskning.

Dagens överraskning: Jisses vad det bränns i käften när man råkar bita rakt i en jalapeñokärna!

//Lisa

Lite från dagen










Attans vad skönt det känns att vara "back on track" när det gäller fotograferingen :)

//Lisa

itsmymoment

Jag trodde inte att det här skulle hända, men det har det och det är jag glad över.
Linn har efter många om och men skapat ännu en ny blogg, och hon har hållt igång väldigt flitigt (flitigare än mig, måste jag säga -- framför allt om man jämför med det senaste dygnet), så klicka er mer än gärna på bilden för att besöka hennes blogg :)



//Lisa 

Gammal bild, ny redigering



Inte den bästa redigeringen, men jag gillar att experimentera lite för att lyfta fram vissa effekter.


Jag hann ta en promenad tidigare idag, men det känns fortfarande inte som att jag kunde njuta av solen när den var framme. Dels var jag inte ute tillräckligt länge för det (jag var ute i mindre än en timme), men dels kunde jag inte få tillräckligt med ro för att kunna njuta. Jag är lite halvt stressad över den här essän/uppsatsen som ska in i morgon då vi i mindre grupper ska opponera mot varandras texter. Jag har ingenting emot konstruktiv kritik, men jag är rädd över att min text ska ratas helt och hållet. Märks det att jag lider av prestationsångest? Som tur är okmmer det här inte vara lika illa som under gymnasiet när vi hade en liknande uppgift till samhällskunskapen, men det är illa nog.

Nej, nu måste jag sätta mig ner och skriva. Håll tummarna över att jag inte får skrivkramp.

//Lisa

Dagens...





Dagens humör: Glad sedan jag såg ett äldre par cykla på en tandemcykel :)

Dagens mående: Snuvig, så jag är rädd över att jag åkt på en ny förkylning. Annars stressad över ännu en essä/uppsats som ska lämnas in.

Dagens borde: PLUGGA!

Dagens look: Något förstörd med vit halsduk.

Dagens planer: Äta middag, plugga, gå på toaletten...

Dagens fundering: Finns det fåglar som är höjdrädda?

Dagens beroende: Tid för mig själv

Dagens tråkigaste: Att solen skiner ute, och att jag inte kan njuta av det "på riktigt".

Dagens överraskning: Coca-cola Zero var rätt god.

//Lisa

Det här med kön...

På många punkter är kursen jag läser just nu otroligt intressant, och det som varit intressant den här veckan är att jag har läst ett par artiklar där man berör just ämnet kön och genus, och det är sådant som fått mig att tänka på just det här med kön. Antingen föds man som pojke eller flicka, men vad är det egentligen som skapar mannen respektive kvinnan? Det är trots allt mer än könet i sig, och det ser man på transexuella personer -- bara för att man föds som pojke betyder det inte att man växer upp som man.
På många sätt har vi människor blivit väldigt fixerade vid just kön och inte personen. Det är en sak om man attraheras av personer av motsatt/samma kön, men det är en annan att bli fixerad vid den punkt att man säger "han" till någon som fysiskt sätt är man, men som innerst inne är kvinna, och som inte heller döljer det.

Jag tycker att det är intressant hur många som identifierar sig själva utifrån sitt kön, och frågan är om det har med vårt kön i sig att göra eller om det har med en viss typ av uppfostran, norm. Vem vet, det kanske är en blandning av båda, men samtidigt lärde jag mig som liten att blå var en killfärg och att rosa var en tjejfärg av dagislärarna när jag var liten. När man är liten får man även klart för sig vilka typer av kläder som är killkläder, respektive tjejkläder. På så sätt tycker jag att det är bra att man kommit med UNIsex-kläder, men hur man än vrider och vänder på det belyser man just könen. Visst, killar och tjejer är olika rent fysiskt, det inser jag, men man förväntas ändå vara på ett visst sätt utifrån det kön man föddes med. Det är så tydligt att man måste uppfostras som ett av dessa då man utför operationer på de som föds med båda könsdelar. Det är alltid svårt att "lansera" någonting nytt, och just när det gäller kön är det ännu svårare, så därför tänker jag inte gå in alltför mycket på det. Det enda jag tänker säga är hur olikt barnet skulle vara om "det" uppfostrades som en flicka jämfört med om föräldrarna istället valde att uppfostra "det" som en pojke (jag känner också att det är fel att skriva "det", men tyvärr kan jag inte komma på någonting annat då varken "hon" eller "han" platsar in).

En författare skrev en gång att man inte föds kvinna -- att det är någonting man blir med tiden.
Jag håller med henne till viss del. Hon pratade om uppfostran och om att man uppfostras på olika sätt beroende på könet. Just det stämmer exakt, men samtidigt kan man fråga sig var uppfostran lett någonstans. Jag är trots allt inte den "normala" kvinnan, eller vad man kan kalla det. Jag bär som regel inte smink, och det beror inte på att jag försöker göra någon form av uppror. Det beror helt enkelt på att jag inte bryr mig om jag har mascara på eller inte, och helt ärligt orkar jag inte tvätta bort sminket på kvällarna. Inte heller orkar jag få mascara i ögonen så fort jag börjar gråta.
Jag är inte särskilt förtjust i shopping -- jag behöver ha åtminstone en person när jag känner att jag behöver kläder, för annars får jag inte saker och ting gjort. Jag föredrar sällskapet än shoppingen i sig. Jag bryr mig inte heller om hur mycket hår som klipps bort (det är trots allt bara hår!).
Jag håller dock med denna författare om att man blir kvinna med tiden på samma sätt som man blir man med tiden -- huruvida man är man eller kvinna fastslås inte alltid p.g.a. det kön man fötts med. Jag identifierar mig inte som kvinna utifrån andra kvinnor, och inte heller utifrån mina feminina egenskaper. Kvinnligheten/femininiteten kommer inifrån, och det är det som jag utgår efter.

Jag vet att jag babblat på alltför mycket redan, och tyvärr blir det mer. Framför allt då jag inte pratat om någonting som verkligen bevisar på hur könsfixerade människor kan vara. Det är skrämmande att det fortfarande finns homofober som är så pass fundamentala att de är redo att döda homosexuella. Det spelar väl ingen roll vilket kön ens partner har -- kärlek är kärlek i vilket fall som helst, och kärlek är könlöst. Så länge det är ömsesidigt finns det inget fel i det, eller är det bara jag som tycker så?

Nej, vi är väldigt könsfixerade. Till viss del är det fascinerande, men till annan del är det rent utav skrämmande att tänka på det hermafrodita barnet jag nämnde tidigare; att det faktiskt är riktigt stora skillnader mellan olika sätt att uppfostra. Jag undrar om man någonsin kommer komma till den punkt då man erkänner könens olikheter utan att låta det påverka alltför mycket...

//Lisa

Ljuva höst




Erkänn, ni är glada över att hösten är här (bortsett från regnet) :)

//Lisa

Frukost





Det blev en sovmorgon för min del, och det gjorde att jag åt en rätt sen frukost. Men å andra sidan innebar det även att jag kunde slå på någonting större än enbart mackor, och jag tackar sällan "nej" till chansen att ställa mig och göra äggröra. Det tar trots allt inte lång tid att göra det, och det är banne mig löjligt gott. Med leverpastejsmackor (jag älskar kombinationen av leverpastej och gurka) och ett glas juice... Jag vet inte hur nyttigt det är, men gott är det, och det ger mig energi. Det räcker för mig :)

//Lisa

Hur man får bort texten i headern

Det är många som stör sig på texten i headern. Framför allt när man ägnat mycket tid åt att skapa en egen bild med en personlig text (såsom jag har gjort, liksom många andra) -- i det läget vill man inte ha en text som förstör bilden.
Det är några som undrat över hur man får bort den, och det är inte så svårt som man skulle kunna tro -- man behöver inte sudda ut sitt bloggnamn bland inställningarna, men det är ett par rader som ska suddas ut.



I varje kodmall finns det en kod för headern (inringat i rött), och i denna kod finns ett par rader som styr headertexten. Det är dessa två rader (inringat i gult) som ska raderas. Enklare än så kan det inte bli, men glöm inte bort att radera dessa två rader i alla kodmallarna.

//Lisa

190 inlägg senare

Det är priset man får ta när man följer flera olika bloggar via Bloglovin utan att ha varit inne på nästan två veckor. Som tur är har jag varit inne på några av dessa bloggar ett flertal gånger, så bara där kunde jag bocka av över 40 blogginlägg. Jag måste bli bättre på det här med Bloglovin -- det är trots allt ett riktigt bra sätt (i alla fall för mig) att läsa även mindre bloggar, och att inte bli alltför påverkad av de större. Visserligen följer jag inte många storbloggar, men det blir ändå så lätt hänt att man låter sig påverkas av deras sätt att vara när man läser om dem i olika tidningar. Jag måste medge att det kommer dagar då jag önskar att jag vore någon av dessa. Inte bara för pengarnas skull, eller för arbetsmöjligheternas, men för att man är i ett läge där man kan påverka. Genom att läsa de mindre bloggarna dras jag ner på jorden igen, och istället för att önska att jag vore någon annan än mig själv väljer jag istället att försöka påverka på mitt sätt. Att jag inte når fram hela vägen (eller ens halva) är en annan femma, men det är bättre att ha försökt och misslyckats än att inte ha försökt alls -- det är där det verkliga misslyckandet ligger.

Nej, nu ska jag inte deppa; jag måste försöka hoppa i säng snart, och med tanke på all läsning jag ägnat mig åt de senaste timmarna ska det nog inte vara några som helst problem -- oavsett vad det är för läsning finner jag alltid ro i det (om det inte är fundamentala texter -- de skrämmer s**ten ur mig).

God natt!

//Lisa

Walk The Line




Idag är det exakt åtta år sedan Johnny Cash dog, så därför ville jag dela med mig en av mina favoritlåtar av honom.


//Lisa

Den perfekta 50-tals kvinnan

...eller kort och gott den perfekta 20-åringen. Själv föredrar jag det senare, men allt beror såklart på hur man väljer att se mig.
Dagen började med att jag åkte i väg till skolan, och jag måste säga att jag gillar föreläsningar mer och mer. Ni ska se mitt kollegieblock; jag tror inte att jag antecknat så mycket på föreläsningar som jag gjort de senaste gångerna. En skillnad fån förra året är förstås PowerPoint-presentationerna man använder sig av i denna kurs (det blir betydligt lättare att anteckna då), men det skulle likväl kunna handla om att jag vet vad jag ska göra för att kunna uppmärksamma det viktigaste och anteckna ner det. Föreläsningarna går inte heller lika fort fram, och det känns som att man kommer ha nytta av en hel del av det som sägs. Visst läser man om en del om ämnena som tas upp av föreläsarna, men det är bra att få en annan (för att inte nämna kortare) förklaringar.



Sedan jag kom hem har jag inte gjort mycket alls; jag har diskat, gått ut med sopor, lagat lite mat och nu tvättar jag. Så frågan är såklart om jag är den perfekta 50-tals kvinnan, eller om jag är den perfekta 20-åringen som tar hand om sådant här utan att klaga för att jag vet att det är delar av mitt ansvar? I vilket fall som helst är jag den perfekta nörden som flera gånger dagligen går in på Jigzone för att lägga pussel. Det blir inte lika stökigt som när man lägger pussel här hemma, och dessutom kan man välja motiv och antalet bitar. Ah, det är rena rama Internet-drömmen för mig...

Vad har ni för er?

//Lisa

Total Eclipse Of The Heart




Vem kan glömma bort denna 80-tals ballad?
Dels är den här låten så sjukt bra/fin att man kan sjunka ihop i ett hörn och gråta (låt mig gissa; Det är nu ni börjar lista ut en av anledningarna till varför jag bär smink så pass sällan?), men dels känner jag att låten har den rätta sinnesstämningen för denna dag.

Total Eclipse Of The Heart -- Bonnie Tyler

//Lisa 

11 september

2 996 männisor förlorade sina liv.
Över 6 000 människor blev skadade.
Över 18 000 människor har blev orsakade sjukdomar efter att ha andats in den giftiga röken.
Jag var inte en av dem som blev direkt påverkad -- jag förlorade ingen närstående i attackerna, jag befann mig inte i närheten, jag befann mig inte ens i samma kontinent -- men den här dagen gick inte mig obemärkt. Det handlade inte bara om att jag var omringad av nyhetsinslag eller dokumentärer. Det var jag själv som placerade mig där. Visst har det slutat upp i många tårar, men jag tror att det behövdes. När det kommer till kritan är det lite det den här dagen handlar om med tanke på den sorg, rädsla och förtvivlan som dagen medfört. Men det är just allt detta som enat folk runt om i världen. På något vänster delade människor runt om i världen den sorg som ägde rum för tio år sedan. För många är sorgearbetet inte över, men just den dagen för tio år sedan lade vi allt åt sidan för att följa händelseförloppet. Den dagen bevisade det hat som kunde få människor att agera på ett sådant hemskt sätt, men det blev också ett bevis på vår kapacitet att älska.




Människor grät.
Familjemedlemmar höll om varandra medan namnen på de avlidna lästes upp. Det är svårt att inte ta till sig känslor när man läser upp alla namn på de personer som satt fast i flygplanen när de kapades, när de kraschade. När de exploderade.
Det är svårt att inte ta till sig känslorna när man läser upp namnen på de brandmän, poliser och ambulanspersonal som förlorade sina liv när de försökte hjälpa människor.
Det är svårt att inte ta till sig känslorna när man läser upp namnen på de personer som hoppade ut från tornen för att undvika den olidliga hettan från elden som uppstod.
Det är svårt att undvika känslorna när man läser upp namnen på de personer som blev begravda under de raserade byggnaderna, och som inte kunde återfinnas förrän månader senare.

11 september var verkligen dagen som förändrade världen, och än idag är den olik den värld som existerade för 11 år sedan. Till följd av attentaten startades två långdragna krig. Kriget i Irak verkar vara över, men det är först efter flera fall av tortyr och grov förnedring. Kriget i Afghanistan är inte över; trots att Usama bin Ladin är död är kriget mot talibanerna inte över. I båda krigen har människor dött, och till vilken nytta?
Guantánamobasen blev den plats man skickade misstänkta terrorister, men hur många av dessa var faktiska terrorister? Hur många av de människor som kläddes av nakna och som fick höra glåpord om sina kroppar, blev fysiskt och psykiskt torterade, blev tvångsmatade under en hungerstrejk, blev inlåsta i burar under en stekande sol, blev utsatta för skendränkning, tvingades sitta i s.k. förhörsrum där man gång på gång blev lockad till att erkänna sig skyldig som terrorist var faktiska terrorister?
Muslimer har, runt om i hela världen, blivit tvungna att förklara sig själva och sin religion utan att ha gjort något, och utan att ha sympatiserat med terroristerna. Det har gått tio år, men fortfarande behöver många muslimer försvara sig själva. När ska man inse att dåden inte gjordes av muslimer utan terrorister? Jag vet att terroristerna var muslimer, men bara för att många terrorister är muslimer betyder det inte att många muslimer är terrorister.

Många tårar har spillts idag från min sida (hur många är överraskade?). Jag tror inte att jag gråtit så mycket sedan jag förlorade min pappa, men det är just det dagen har handlat om -- förlust i mängder. Jag har också gråtit över det faktum att många människor fortfarande inte kan förmå sig att älska trots att det var hat som gjorde att dåden begicks från första början.



We've got 3 000 reasons to remember this day, 1 million reasons to care for those who suffer and 1 billion reasons to love.

//Lisa 

Lördag

Idag har jag haft fullt upp. Om man ska vara oärlig.
Nej, helt oärlig är jag inte; jag åkte till Farsta tidigare idag för att vara med ett gäng kompisar. Vi satte oss på Wayne's det första vi gjorde. Dels för att äta lunch, dels för att fika, men främst för att bara hänga. På något vänster blev vi kvar där i två timmar, men åh så härligt det var! Det blev mycket snack, mycket bus, många skratt och självklart en hel del hicka (i alla fall från mitt håll).
Efter att ha gått på toa, tittat runt i någon butik, började vi alla vandra hemåt. Japp, vi bestämde oss för att gå. Jag trodde att det skulle gå åt helvete, men det gick förvånansvärt bra. När man tar på sig kilklackade skor är man inte förbered på promenad, men som jag sade gick det bra tills jag tog av mig skorna. Anledningen till varför vi gick var att vi blev sugna på att åka i en linbana vi brukade åka för flera år sedan. Problemet var att vi var osäkra på var den låg någonstans, men vi tror att vi hittat den vägen nu. I det läget skulle det dock innebära att gå uppför en backe och därmed tillbaka en liten bit mot samma riktning som vi kom ifrån.

Sedan jag kom hem har jag inte gjort mycket. Det har varit att handla, fixa med maten, äta maten och sedan tittat på finalen av So You Think You Can Dance. Jag älskar det programmet, men jag älskar framför allt finalavsnitten. Jag bryr mig inte så mycket om vem som vinner -- när man kommit till finalen är man vinnare i mina ögon -- men jag bryr mig om de danser från den gågna säsongen som visas igen. Det är alltid kul att se vilka domarna valt ut som sina favoritnummer för att jämföra med vad man själv tyckte.

Vad har jag gjort efter det då?
Tja, jag har löst...åtta, tror jag att det var, sudokus bara för att jag är den nörd jag är. Jag har lyssnat på en del musik också och låtsats att jag kan dansa (drömma kan man trots allt alltid göra).

Hur har er helg varit än så länge?

//Lisa

Splittrad

Jag är ingen person som kräver mycket av livet. Jag behöver inte allt det överflödiga, och jag behöver inte ha hela helgerna fullt uppbokade för att känna att jag har något liv. Men det jag vill ha är just det jag inte riktigt kan få.
Vi i familjen hade en tanke om att göra någonting tillsammans ikväll; bara spela spel, eller något. Det blev inte riktigt av då alla är upptagna på sina håll. Jag och syrran kunde spela ett parti Yatzy (och jag förlorade STORT!), men det var allt. Jag försöker ta ett steg tillbaka och betrakta det hela utifrån ett annat perspektiv. Jag är inte så förtjust i det jag ser. Två personer sitter vid datorer, medan den tredje pratar i telefon. Tyvärr pratar vi inte mycket med varandra längre, men jag antar att det händer ju äldre man blir. Man inser att man inte har så mycket gemensamt trots allt. Å andra sidan finner jag ingen anledning till varför man inte kan göra ett försök till att försöka återta de gamla kontakterna man en gång hade med varandra. Framför allt när det gäller familjemedlemmar.
Nu äter vi inte ens tillsammans p.g.a. jobb, skola och eventuella kompisar.
Vi pratar inte längre om vad vi ska laga till då var och en av oss får sköta sig själva. Visst, vi kan försöka tänka ut tillsammans vad man kan hitta på, och vi kan äta samma mat när den väl står färdig på spisen, men vi sätter oss inte tillsammans och pratar om sådant längre.
Inte heller åker vi ut någonstans tillsammans. Jag och syrran kan hitta på saker att göra, jag och mamma kan besöka olika platser och detsamma gäller syrran och mamma, men det är sällan vi alla tre gör någonting tillsammans.

Jag tror inte att det beror på att vi är ointresserade av varandra. Jag tror att vi har börjat förlora den sammhörighet till varandra vi en gång hade. Det gör inte saken bättre. Frågan är bara vad man kan göra...

//Lisa

Tre låtar som gör mig glad



Boxer -- The Gaslight Anthem



Move Along -- The All - American Rejects (jag vet att jag lagt upp denna tidigare, men den är ju så bra!)


Tonight Tonight -- Hot Chelle Rae

Jag vet inte varför jag blir så glad av låtarna, men det blir jag. Just med de sista känns det lite som att mycket omkring en går fel, men det finns alltid uttrymme till att gå vidare och försöka göra det bästa av det som finns kvar av livet.

//Lisa

Lost in the woods



Nej, vilse var jag inte, och inte heller var jag i en skog. Det var snarare ett litet trädtätt område, men för mig krävs det mer än träd, svamp och mossa för att utgöra en skog. I vilket fall som helst var det mysigt, och det var härligt att komma ut igen. Det var trots allt ett tag sedan sist; jag var ute på en snabb promenad i... jag tror det var tisdags, men att gå runt i mindre än en halvtimme räknas inte riktigt i min värld. Idag var jag dock ute ett bra tag, men jag måste erkänna att jag fuskade på hemvägen genom att ta bussen. Solen låg på, och mitt vatten tog slut, och jag inser nu att jag låter något överdramatisk då jag inte spenderat tid ute i öknen.
Min feber har gått ner nästan helt och hållet nu -- jag klarar mig mer än gott och väl så länge jag har något att dricka i närheten, men när man är mer än en halvtimmes gångväg hemifrån då vattnet tagit slut känns en promenad hemåt inte särskilt lockande. Å andra sidan var det inte riktigt mitt mål -- jag kom ut idag, och det är huvudsaken.

Just när jag var på väg ner till sjön, som var min "destination" gick jag in i ett gult regn -- gulnade löv från träden kring mig blåste i väg med vinden. Det är lite sorgligt att träden börjar förlora sina löv, men det är för j***a vackert när de faller ner.

Har ni, precis som jag, börjat njuta av hösten?

//Lisa

Fem saker om mig själv

Jag kanske kan göra det här en gång varje månad -- det verkar uppskattas, och det är kul att lista upp nya (förhoppningsvis nya) saker om mig själv :)

1. En gång i tiden kunde jag rita. Året var 2008, jag var rätt osäker som person, men mitt ritande kompenserade för det. Jag blev stolt över mina teckningar i en större grad jämfört med tidigare. Jag har ingen aning om vad som hände -09, men nu ska jag vara glad om jag ens klarar av att rita ett öga.



Jag ritade av en bebisbild av mig, tagen av pappa när jag var ca 5-6 månader gammal, kan jag tänka mig. Just den här teckningen ritade jag några veckor efter att jag fyllt 17.

2. Mitt intresse för fotografi har funnits väldigt länge, trots att jag stött på perioder då intresset svalnat av. Jag var fascinerad över pappas analoga systemkamera som han brukade ta med sig när vi hade picknick under härliga sommardagar. Jag fick själv en analog kamera när jag var rätt ung just för att jag ville låna pappas så mycket. En systemkamera fick jag inte, men det gjorde inte mig mindre glad. Vad behöver en åttaåring en systemkamera till?

3. Jag lärde mig tiden "först" när jag var sex år, och då menar jag inte ara klockan. Jag hade koll på dagar och månader, men när det gällde år var jag vilsen. Jag brydde mig inte så mycket om att året var 1997 och att jag föddes 1991 -- jag var sex år. Det var allt jag ehövde veta. Vad nyår innebar förstod jag inte heller -- jag brydde mig bara om att det var sista december som övergick till första januari, att mormor kunde hälsa på och att mamma och pappa väckte mig och syrran vid midnatt så att vi kunde se fyrverkerierna.

4. Jag har minnen från när jag var tre år och slog mina första kullerbyttor i vår soffa. Ironiskt nog har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde förra helgen.

5. Den första bok jag läste på engelska läste jag när jag var 11. Det låter som en bedrift, men det var den första Harry Potter boken, och jag hade redan läst den på svenska x antal gånger. Inom loppet av två år behövde jag dock inte den hjälpen -- jag läste engelska böcker som 13-/14-åring utan att ha läst en svensk översättning innan. När jag var 17 testade jag på de engelska klassikerna -- Jane Austen, Brönte-systrarna och Shakespeare. Nu har jag inget tålamod för svenska översättningar.

//Lisa

Where We Gonna Go From Here




Det var länge sedan jag lade upp en låt under denna kategori, men det är ännu längre sedan jag hörde en lika fin låt som denna. Det är riktigt synd att denna sångare inte blivit särskilt känd här i Sverige -- han är ruskigt bra.

Where We Gonna Go From Here -- Mat Kearney

//Lisa 

3½ timme senare

Det enda (mer eller mindre) jag gjort sedan jag kom hem från skolan är att besvara kommentarer som ramlat in under veckan. Jag hoppas att ni haft överseende med att jag dels haft skolarbete att ta hand om under veckan, och att jag varit sjuk. Tyvärr har bloggen, och även ni, kommit i tredje hand, men jag är nästan tillbaka nu. Febern är inte helt borta än, och inte heller illamåendet, men jag är på bättringsvägen nu.

Jag åkte in till skolan betydligt tidigare än tänkt för att dels kunna skriva ut mina arbeten för att kunna lämna in dem till läraren idag, men också för att träffa Natta. Jag hade bara ett seminarium att gå på idag, och det började först kvart över två. Jag klagar inte över det -- framför allt inte när jag spenderade 9 timmar (!) med att skriva uppsatsen i går. Jag tog visserligen ett par pauser, men det var en del att läsa och ännu mer att läsa om för att vara på den säkra sidan (det sista jag vill var att referera till åsikter som inte ens tagits upp), men allt som allt blev det nio timmar. Jag blev klar med min text först runt två, men det var en stor lättnad när jag väl blev klar. Jag kunde dock inte ta det lugnt efter att ha varit på högvarv de sista timmarna. För att lugna ned mig själv raderade jag en massa låtar från min MP3 för att ladda över nya från ett på CD-skivor (japp, jag gillar CD-skivor). Jag satte mig även ner för att lösa ett par sudokus från en bok. Ah, sudoku -- finns det något bättre tidsfördriv än det, bortsett från läsning?



Mitt i allt pluggande i går


Men åter till dagen; Jag och Natta åt lunch ihop, men det blev alldeles för mycket för mig. Jag mådde redan lite illa, men efter att ha ätit för mycket och fått i mig lite för mycket socker, blev det rent sagt jobbigt. Det värsta av illamåendet kom dock under seminariet, men jag hade en vattenflaska vid mig som kom väl till hands. Det enda som var "illa" var att jag dels blev skakig och hade svårt att hålla min hand stadig, men jag fick en liten kväljning samtidigt som jag skulle svälja vattnet. Självklart hamnade lite på min haka, men det hade kunnat vara värre -- vatten hade kunnat hamna över hela bordet.

Som jag sade har jag spenderat ett par timmar med att besvara kommentarer. Det tog faktiskt så pass lång tid att jag loggades ut från Blogg.se. Jag tror inte att det har hänt mig tidigare.

Vad har ni för er nu? Några planer inför morgondagen?

//Lisa

Vikten av studier



Det märks på mina anteckningar att jag är tillbaka på universitetet.

 Man lär sig mer av sina erfarenheter än någonting annat.
Så är det med mig i alla fall, men det finns någonting med studier som tilltalar mig. Det är inte för att jag finner en förtjusning i att plugga (jag må vara en nörd, och jag må finna de mest bisarra sakerna intressant, men jag är i grund och botten mänsklig). Nej, det är för att jag finner en förtjusning med att läsa och ta till mig andras erfarenheter och eventuell forskning. Det är alltid kul att ta reda på vad olika personer kommit fram till, och se om man själv har någonting att tillägga. Visserligen har även detta en gräns -- jag klarar inte av att läsa en lång text om nazistiska värderingar. Framför allt inte om de skrivits av nazister (jag värdesätter åsikter, men om ens åsikter går ut på att det var en bra idé att gasa ihjäl miljontals människor bara för sakens skull förtjänar man inte att bli hörd -- tyvärr)...
Okej, det var inte det jag ville säga; Man bör inte strunta helt och hållet i sin utbildning även om det är erfarenheterna som räknas när det kommer till kritan. Utbildning är inte nödvändigtvis ett mått på kunskap, och detsamma gäller betyg. Men bara för att det är så betyder det inte att man ska kasta bort sin möjlighet till utbildning. I Sverige är det trots allt en självklarhet att man ska få en skolgång, vilket inte alls är självklart runt om i världen. Det blir så snedvridet om man kastar bort den möjligheten, en möjlighet som många kämpar för, bara för att man känner sig skoltrött. Jag vet själv hur det känns att vara skoltrött, men det är ingen anledning till varför man ska sluta helt och hållet. Den enda som skadas av det är en själv, och att inte fullfölja en utbildning kan bita en i rumpan efteråt.

Jag har svårt att försöka förklara vad jag anser är vikten av att plugga. För mig är det en sådan självklarhet att man inte ska hoppa av sina studier om det inte är nödvändigt. Om man inte kan se på vilka sätt en bra utbildning kan göra för en själv... Nej, jag förstår inte hur man kan strunta i en sådan sak.

//Lisa

Plugg hela kvällen

Japp, det är det som väntar mig. Vi får varje vecka en uppgift att besvara en essäfråga, och den här veckan kände jag faktiskt till den, till skillnad från i söndags då jag slängde ihop något på drygt två timmar. Skillnaden den här gången är att jag inte kunnat tänka klart. Det kanske framgick i går -- jag hade problem med att komma ihåg småsaker, som hur jag hade en penna i handen. Febern har gått ner nu, och jag hoppas på att kunna bli klar med uppsatsen ikväll (kanske med tanke på att den ska lämnas in i morgon). Som tur är har jag kommit ungefär halvvägs -- jag har läst igenom texter jag ska använda mig av, antecknat en del, och nu ska jag "bara" sätta ihop det till en text för att skapa en diskussion. Det roliga är att jag ska använda mig av två texter, skrivna av två olika 'författare', och ska en diskussion kring hur en dialog mellan dessa skulle kunna tänkas se ut. Det låter riktigt tråkigt, men nörden inom mig ser fram emot att skriva ner det -- två feministiska idéer kontra varandra, kan det bli bättre? Jo, det kan bli betydligt bättre, men just nu nöjer jag med det här :)

Det jobbiga är bara att en av dessa skribenter skrev en text där hon förklarade att familjen har föga betydelse. Texten kommer från 60-talet, och jag måste säga att det är sorgligt att hon skrev det -- vad har hon varit med om när hon anser det? Jag lyckades ta mig ut till Farsta där jag träffade Tania över en fika, vilket gjorde mig riktigt glad, men den där texten drog ner mitt glada humör. Och det var innan jag hörde om flygkraschen i Ryssland. Nu är kraschen det enda jag kan tänka på...

//Lisa

Tisdag

Jag vet inte alls vad jag ska säga.
Dels för att jag knappt vet vad det är för dag längre. Det är förvirrande, och jag gillar inte det. Jag gillar inte heller att jag måste tänka efter riktigt ordentligt vad jag gjorde tidigare idag. Som tur är har jag inte gjort mycket idag -- jag lyckades ta en kort promenad (även om jag började må illa mot slutet), jag har spelat Yatzy i mängder (när man väl börjat är det svårt att sluta -- framför allt när man vill vinna åtminstone en gång) och nu under kvällen tog jag hand om tvätten. Ansvar är priset man får ta som vuxen, men å andra sidan har jag rätt att kalla mig vuxen. På sätt och vis. Eller kanske inte...



Jag har tyvärr (eller kanske inte så mycket "tyvärr") inget mer att dela med mig av.
Så hur har er dag varit?

//Lisa

Innan tiden rinner ut



//Lisa

Bildlös

Jag hade en tanke om att försöka slänga upp bilder från gårdagens shopping; bilder på de plagg jag köpte. Jag orkade dock inte ta egna bilder, och jag har inte hittat bilder på hemsidorna för de olika affärerna mina nya plagg kommer från. Det var lite synd, men tills vidare får det helt enkelt bli en lista.

-Ett par jeansleggings från Vero Moda (bara ett par enkla, svarta -- jag använder hellre jeansleggins än "vanliga" jeans då färgerna varar)

-En vit halsduk från Vero Moda

-En vit-cerise-purpur rutig skjorta från Dea/Axelssons

-Skor från Scorett

Som jag sade är det synd att jag inte hittat bilder. Det suger lite faktiskt, men man kan ju inte alltid få allt här i världen.

//Lisa

Söndag

Min söndag har bestått av städning, sudokulösning, shopping, feber och läxläsning. Alltid lika kul...

Dagen började med att jag fick städa.
Mer än så behöver jag nog inte säga. Jag sammade, jag gick ut med sopor i flera olika vändor, jag pantade flaskor och bäddade... Behöver man verkligen gå in på detaljer?

Dagens shopping var relativt planerat. Jag behövde ett par nya saker, och jag hittade en del (inte BH:ar, vilket inte är överraskande) plus lite mer. Utöver nya byxor ich underkläder kom jag hem med en ny skjorta, halsduk och skor. Jag kommer såklart slänga upp bilder i morgon. Just nu hinner jag inte med det, och jag orkar inte det heller tyvärr. När jag kom hem kände jag mig rätt varm, men jag tänkte att det berodde på att jag varit ute hela dagen. När jag några timmar senare kände mig ännu varmare passade jag på att kolla upp om jag faktidkt hade feber eller inte. Självklart har jag 38 graders feber, och självklart måste jag sitta med en hemläxa jag missat att man skulle göra. Att den ska in i morgon är inte en höjdare. Att jag måste åka in till skolan i morgon för att gå på ett obligatoriskt tutorseminarie känns inte heller som en höjdare just nu. Inte med tanke på att jag redan nu mår riktigt illa, och med tanke på tågresan. Jag antar dock att det är någonting man helt enkelt får svälja (tolka det hur ni vill) och försöka ta sig igenom. Det finns inte så mycket mer än det man kan göra.

Jag ville ta en liten kort paus från skrivandet med att...tja skriva, och jag är ledsen över att det blev ett avhugget inlägg. Just med tanke på att jag varit ute på vift de senaste dagarna, och att jag nu har lite att stå med, kommer jag inte heller idag besvara kommentarerna som trillat in (för er som undrar varför jag inte godkänt några: Det är för att jag ska veta vilka jag inte besvarat på än).

//Lisa

Det oundvikliga




Många ser döden som någonting negativt, och någonting som man ska förhindra till all pris.
Det är lite så det känns som. Visst, det är aldrig kul att förlora någon älskad. Jag tror inte heller att det är kul för personerna att känna att de inte har levt tillräckligt innan döden till sist slår till. Men samtidigt är det inget man bör fördröja. Jag inser att det finns en dubbelmening i det, så låt mig förklara.

Det kanske bara är jag, men det känns som att forskningen försöker ta oss allt längre in i livet. Om man är sjuk och forskningen bidrar till medicin som ger mer tid är det en sak. Men att försöka få helt friska människor att leva flera år över hundra genom forskningen känns som någonting man inte behöver göra. Ingen ska behöva dö i förtid. Men inte heller ska man känna att man levt alldeles för länge och att man vill avsluta det på ett eller annat sätt. Hur kommer världen se ut när jakten på evigt liv börjar ge resultat? Är det ens ett liv man verkligen vill leva; Vetskapen om att man aldrig någonsin kommer dö?
Själv är det just det som är min drivkraft -- jag vet att jag kan dö när som helst. Jag promenerar trots allt en del intill bilvägar, och en bil kan köra av den vilken dag som helst. Om jag dör av åldern ser jag ett slut där, och jag vill inte riskera att som gammal känna att jag inte gjorde tillräckligt när jag fortfarande hade energin. Jag kan inte leva varje dag som om den vore den sista, men jag försöker leva varje dag istället för att slösa bort dem.

Människan har alltid, om man generaliserar, varit rädd för sådant som är okänt. Till en början räckte religionen som svar, men nu när vetenskapen kritiserat religioner räcker bl.a. Bibeln inte längre som svar. Man måste själv ta reda på hur saker och ting fungerar. Till viss del är det bra. Till viss del innebär det också dock att man börjat fråga sig vad som sker efter döden. Med tanke på att man inte kan få svar på den frågan försöker man hejda den. Varför ska man hejda den naturliga gången som ser till att allt som har en början får ett slut? Varför måste man oroa sig över döden medan man fortfarande är vid liv?

Jag är långt (!) ifrån redo att dö.
Men jag är lika långt ifrån redo att leva ett evigt liv som enbart baserar sig på att invänta år efter år.

//Lisa

Mitt skrivbord




Just bilden i det inlägget (klicka här) lades upp för lite drygt ett år sedan, men jag köpte det i vintras. Men om du klickar vidare på den här länken kommer du till sidan där bordet visas :)

//Lisa

Kraften i positivt tänkande

Woho, mitt Internet fungerar igen!
Jag är rikig glad över det, trots att det bara varade under en dag. Det känns lite bortskämt på något sätt med tanke på att många är utan det i flera dagar, ibland veckor, och jag beklagar mig över en dag. Jag försod att jag blivit beroende av Internet, men jag trodde inte att det var såhär illa. Kort sagt lärde jag känna en sämre sida av mig idag.

Som jag berättade tidigare åkte jag och mamma in till Djurgården -- Rosendal närmare bestämt -- under eftermiddagen. Jag kom hem igen först runt halv sju, så det blev en lång dag på både gott och ont. "Gott" för att det var skönt att komma ut och åka till en plats jag inte varit på under flera år. Ont för att jag hamnade i någon rusning när jag tog spårvagnen till Sergels torg. Det kändes lite i armen efter att ha hållt i mig i "öglorna" som hänger ner från... taket är fel ord att använda då det är som en stolpe som går genom vagnen längs med taket, men det är betydligt lättare att skriva taket. Känseln försvann efter ett litet tag, men det gick snabbt över när jag äntligen fick utrymme för att kunna sätta mig.

Har ni lagt märke till att jag skrivit "jag" väldigt mycket de senaste meningarna istället för "vi"? Om inte ska jag hälsa mamma att ni tänker mycket på henne :p
Nej, men hon hoppade av flera stationer (eller säger man "hållplatser" när det gäller spårvagnar?) innan mig så hon ville vara kvar inne i stan. Jag skulle säkert ha varit med henne om det inte vore för att jag dels var så hungrig, och för att jag så gärna ville hem och laga mat. Jag älskar matlagning, men av någon anledning har jag inte lagat mat på ett par veckor. Det kändes skönt att kunna komma hem för att göra det. Ett plus i kanten är såklart att det finns mängder med rester över.

Min dag har varit positivt lagd, även om jag haft mina stunder (när jag är hungrig och sitter på en gungande båt från Slussen mot Djurgården kan jag bli illamående och lättirriterad trots att jag försöker hålla tillbaka det). Vädret höll inte hela vägen under dagen, men vad gör det med några regndroppar här och där? Så länge man har en positiv inställning till saker och ting i livet klarar man sig oavsett vad :)

//Lisa 

Internetlös... Typ

Nja, helt Internetlös är jag inte, men visst har det blivit en hel del strul.
Mitt mobila Internet har gett vika; hur många gånger man än försöker kan man inte komma ut på Internet. Det beror inte enbart på min sticka -- även mammas fungerar inte, så det verkar vara något strul med nätverket. Vem vet, täckningen kanske har försvunnit kring det område jag bor. I vilket fall som helst gör det att vi bara har det fasta nätverket att förlita oss på, och när en person är så pass beroende av Internet att ingen annan kan få utrymme till att använda det... Tja, det kan bli lite problem då.

Jag hoppas att allt löst sig tills vi kommer hem igen; jag och mamma hade en tanke om att åka ut till Djurgården i det fina vädret som lagt sig över Stockholm. Man måste trots allt ta vara på solen innan regnperioden kommer :)

//Lisa

Twitter



Jag har inte berättat det tidigare ("varför?" är en bra fråga man kan ställa sig), men jag skaffade ett twitter-konto för lite drygt två månader sedan. Ni som har det får gärna föja mig om ni har lust (jag kommer självklart följa er då).

//Lisa

My new happy place




"The greatest degree of inner tranquility comes from the development of love and compassion. The more we care for the happiness of others, the greater is our own sense of well-being."


Tenzin Gyatso


//Lisa

 

En promenadfylld dag

Jag brukar ta promenader (det är ingen hemlighet vid det här laget), men det händer sällan att jag går så pass mycket som jag gjort idag. Till att börja med träffade jag underbaraste Tania mitt på dagen för att ta en promenad. När jag vaknade upp i morse tänkte jag att det skulle bli den perfekta promenaddagen. Självklart glömde jag bort att ta i trä, och det började regna. Det regnade inte hela dagen, vilket nästan hade varit något att föredra. Nej, istället regnade det av och till i några timmar -- det är lite irriterande med 5 minuters skurar som kommer varje timme.
Det regnade inte så mycket medan vi gick en sträcka på... Okej, jag har dålig koll på sträckan i meter, men det tog 1½ timme att gå. Med tanke på regnet blev det väldigt kvavt och fuktigt i luften när vi kommit en bit på vägen, och till råge på allt började det även åska (som tur var mullrade det bara). Jag gillar åska, men när man befinner sig i ett område med många träd med en sjö i närheten och vid toppen av en backe en bra bit från en busshållplats så är åska inget att föredra.

Jag gick ut på den andra promenaden för bara några timmar sedan; jag kom faktiskt hem för mindre än en timme sedan, och även då var jag ute i 1½ timme (är det bara jag som känner att jag använde ordet "timme" lite många gånger i den meningen?). Jag älskar att vara med kompisar, men jag älskar att vara för mig själv minst lika mycket. Jag antar också att en del av mig vill ta vara på den tid jag har med mig själv innan jag förlorar den möjligheten. Jag ser fram emot att starta en familj någon gång i framtiden, men jag vet med mig själv att jag inte kommer kunna ha tid för mig själv på samma sätt som jag kan nu. Det gäller att ta vara på möjligheterna, eller vad säger ni?

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa