Jag gillar inte SL

Inte efter det här, i alla fall.
Det gick bra att ta mig hem från skolan. Det var i alla fall det jag kände när jag klev av tunnelbanan vid Stockholms central och insåg att jag faktiskt skulle hinna med pendeltåget. Den var någon minut försenad, men sådant händer. Jag tänkte att det inte skulle vara några större problem då man pratade om att signalfelet som ägt rum tidigare under dagen drabbade främst de norrgående tågen. När mitt tåg rullade in klev jag på, jag lyckades få en sittplats, men först efter en station, och tåget rullade vidare. Sedan kom Årstaberg.
Där blev vi fast i närmre en halvtimme. Man ropade gång på gång ut i högtalaren att tåget snart skulle gå. Men det gjorde det inte. Det var minst sagt frustrerande, och jag var inte den enda som ständigt tittade på klockan. När tåget väl började rulla vidare spred sig en lättnad. Den varade inte länge. När vi närmade oss Älvsjö ropar man ut att tåget ska tas ur trafik, så det var bara att kliva av. 40 minuter efter min avresa från Stockholms central har jag kommit tre stationer. Det var irriterande/frustrerande, men det värsta var att ingen av oss passagerare visste när nästa tåg skulle komma, och vi visste inte heller vilket spår den skulle avgå från. Tåget som skulle tas ur trafik stod kvar vid perrongen ett bra tag, och ett tag övervägde jag att ta pendeltåget tillbaka till Centralen för att därifrån ta tunnelbana till Farsta för att därefter ta bussen hem. Det skulle ha ineburit en... Det hade faktiskt tagit över en timme, och jag hade redan varit "på resande fot" i över en timme. Som tur var kunde syrran, som jag pratade med, hämta upp mig med bilen. Det var skönt det, men jag undrar vad som hade hänt om syrran inte haft bil...

Det är svårt att se, men den vita linjen visar sträckan jag faktiskt åkte, den röda linjen visar resten sträckan jag skulle ha åkt om det inte blivit några problem och den orangea linjen visar hur jag skulle ha åkt om syrran inte hämtat upp mig. Den svarta pricken mitt i allt visar att jag skulle ha blivit tvungen att byta från tåg till buss; inget annat. Som ni kan förstå var jag glad över syrrans lösning över det hela...

Nej, jag är fortfarande irriterad. Sådana här saker kan hända, men man måste försöka vara mer öppen om information. Framför allt när man får höra att det tåg man åker med ska tas ur trafik och att man måste byta. Jag vet inte hur länge jag hade behövt vänta på nästa tåg. Det värsta var att förseningarna pågick in på kvällen; det var ett tåg som skulle rulla in en timme innan det faktiskt kom. Stackars människor som väntade på att tåget skulle komma/på att få kliva av.

//Lisa

Dag 8 - En låt som får mig att gråta

Jag kunde omöjligen välja en.
Jag kunde omöjligen välja fem.
Eller tio.
Så därför slänger jag upp femton. Lyssna igenom alla om ni känner för det, välj er favorit eller välj någon ni inte hört tidigare. Visserligen har jag lagt upp några av dessa tidigare, och några är rätt kända, men ni som följt mig ett tag vet hur mycket/lätt jag gråter.

A Dustland Fairytale -- The Killers

Chasing Cars -- Snow Patrol

Chasing Pavements -- Adele

Cold Desert -- Kings of Leon

Dare You To Move -- Switchfoot

Disenchanted -- My Chemical Romance

Everything -- Lifehouse

Fix You -- Coldplay

Flightless Bird, American Mouth -- Iron & Wine

Nøthing -- The Script

Stop And Stare -- OneRepublic

Straightjacket Feeling -- The All - American Rejects

Thinking Of You -- Big Scary

Walking Next To You -- Acres

Where We Gonna Go From Here -- Mat Kearney

//Lisa

Tvätt, plugg och annat tråk...

Visserligen är det inte tråkigt att läsa igenom gamla inlägg på Bloglovin, men det kan ta emot när man är inne på nr 40 av samma bloggare. Det är inte så att det tar emot att läsa inlägg från den personen, men när man har 185 inlägg att läsa vill man bara komma ikapp. Jag måste gå in där oftare; det är vissa bloggare vars inlägg jag inte läst sedan 10 oktober, om inte ännu längre bak. Japp, jag är en dålig bloggare, och jag väljre att  skylla på studierna trots att jag vet med mig att det handlar om ren lathet. Men på senare tid har det tagit emot att vara en del av bloggvärlden överhuvudtaget. Jag älskar fortfarande att skriva, vad det än är, och jag skriver för min egen skull mer än för någon annans. Dock betyder det inte att jag inte uppskattar all den respons jag får, men på senare tid har jag fått mer "Hur mår du?" än faktisk respons. Det är trevligt att ni vill veta hur det är med mig, men när man får tio sådana kommentarer dagligen under en viss period börjar man -- eller åtminstone jag -- ifrågasätta vad det egentligen handlar om. Bryr man sig verkligen, eller vill man bara på ett lätt sätt hamna på Mest aktiva-listan på Blogg.se's hemsida? Just när man ställer den frågan behöver man inte ens anstränga sig. Det räcker med att skriva en mening, kopiera den och klistra in på de första 165 bloggarna man kikar in hos. Vad blir det för mening om man lägger ner tid och själ till en text där man reflekterar över en del, och där man vill försöka få andra att själva tänka efter, när allt man får tillbaka är "Hur mår du?". Det var gulligt i början, men nu tar det emot att svara på dessa kommentarer. Värst av allt är när man får samma fråga flera gånger om av samma person till samma inlägg/under samma dag.

Person: "vad gör du? :)"
Jag (en timme senare): "Inget speciellt. Vad har du för dig, då?"
Person (fem minuter senare): "ska snart i väg o shoppa. Du då?"
Jag: (drygt två ½ timme senare) "Tja, nu försöker jag läsa igenom ett par texter till skolan. Hur var det att shoppa?"
Person: (en halvtimme senare) "De va skitkul :D va har du för dig?"

Irriterande? Ja, något...
(För er som undrar vad jag gör just nu; Jag tvättar. För er som undrar hur jag mår; Jag har migrän och måste tvätta. Det kunde alltså ha varit bättre. För er som fortfarande undrar vad jag gör; Läs inlägget istället för att fråga).

Det var inte alls meningen att jag skulle bli så här irriterad, men jag känner att jag blir tvungen att säga i från när det är samma sak om och om igen. Ni får gärna fråga vad jag håller på med och hur jag mår, men skriv gärna (!) en kommentar som har med inlägget att göra innan ni ställer frågan. Jag kan skriva en punkt-för-punkt-lista på kommentarssidan att det är detta jag vill, men samtidigt känner jag att det är ren hyffs att faktiskt läsa igenom inläggen innan man skriver något. Känner inte ni samma sak med era inlägg, ni som har en blogg?

//Lisa

Bilder från gårdagen





Jag fick inte till många bra bilder; att dessa tre blev de bästa kanske säger en del.
Någonting som jag tycker var otroligt härligt var att en kvinna kom fram till mig och frågade om jag fick till några bra bilder. Vi pratade faktiskt lite efteråt, och det är just det jag finner så härligt. Just nu lever vi i vår egna lilla värld där man sällan tar sig modet att prata med en främmande person. Hon gjorde det, och det gör henne till min nya idol.

//Lisa

När klockan börjar närma sig halv tolv...

Tre frågor om förhållanden

Är du singel? - Inte i min fantasivärld
Tror du på kärlek vid första ögonkastet ? - Inte mellan en främmande man och kvinna, men mellan en kvinna och hennes nyfödda barn.
Hur många har du varit kär i? - Har aldrig upplevt den kärleken

Tio frågor om dig själv
Namn? - Lisa
När fyller du år? - 6 augusti
Några piercingar? - I läppen, och vill ta i örat (det är otroligt att jag inte gjort det än)
Vad har du på dig just nu? - Svarta strumpbyxor, svarta shorts, vitt linne, vit tunnstickad tröja, svart hatt, min älskade ring, min klocka och två svarta armband. Japp, här känner jag mig färgglad.
Vilken årstid är bäst? - Måste jag välja?
Hur ser den perfekta morgonen ut för dig? - Vakna upp till solsken, fåglar som sjunger och doften av rostat bröd
Vad tycker du mest om hos dig själv? - Mycket, tro det eller ej. Min integritet är en egenskap.
Vad är du bra på? - Jadu... Sjunga falskt?
Vem älskar du mest på denna jorden? - Inte ens efter att ha kört "Ole Dole Doff" kan jag välja någon.
Sover du hellre själv än tillsammans med någon? - Just nu under hösten/vintern sover jag helst tillsammans med någon. Problemet är att denne "någon" är så fiktiv som det går.

5 frågor om dina vänner

Vem vet allt om dig? - Ingen, men Linn och Natta är två som vet mest.

Vem är den roligaste av dina vänner? - Kan...inte...välja

Vem är snyggast av dina vänner? - Alla mina vänner är snygga :)

Vem är den du helst har filmkväll med? - Jag drar hellre ihop ett stort gäng! :D

Vem av dina vänner är mest "evil"? - Tja, man kan aldrig veta vad Madde har i åtanke (dum-dum-duuum) xD


10 Frågor om din familj

Vem står dig närmast? - Min mormor

Var du bra kontakt med båda dina föräldrar? - Inte sedan pappa dog

Vem är farligast i din familj? - Min treåriga brorson -- han är inte så farlig nu, men redan som treåring är han charmigare än många 16-åringar. Tänk er när han blir 16... ;)

Vem ser roligast ut i din familj? - Jag -- med mitt korta hår ser jag antingen ut som ett penntroll eller Robert Pattinson i Twilight.

Vem är coolast? - Vår familj består mestadels av rökare och nördar. Det är svårt att räkna ut vem av alla nördar som är den coolaste :)

Har ni något husdjur? - Inte längre (tror ni jag kan övertala mamma att adoptera en hund/katt?)

Vem har du mest gemensamt med? - Brorsan, tror jag.

Vem står för underhållningen? - TV:n

Vem sover du oftast med? - Mina fötter

Roligaste kvällen med familjen? - Roligaste var det inte, men en av de bästa -- när jag och syrran var små, och när mamma jobbade till sent på kvällen, brukade vi två övertala pappa till att visa gamla diabilder från hans olika resor. Just den sista gången minns jag såväl. Jag vet inte hur många bilder vi gick igenom, och jag vet inte hur många historier pappa drog upp, men jag kommer ihåg inlevelsen i hans röst och det fick mig att vilja resa utomlands för att upptäcka världen på ett annat sätt. Tidigare ville jag åka utomlands bara för sakens skull, men nu ville jag verkligen se världen. Jag visste bara inte hur jag skulle hantera flygresorna, men det har visat sig över tidens gång att jag verkligen gillar att flyga.


10 frågor om idag

Vad har du gjort idag? - Träffat Natta, Sallwa och ett gäng "nya" personer från deras klass över en lunch.

Vad ska du göra nu? - Titta på "That '70s Show" och sedan sova.

Har du gjort något dåligt idag? - Jag har tappat bort en av mina ringar (inte min favorit, som tur är).

Vad har du ätit idag? - En halmburgare till lunch och två Billy's pan pizza (har jag nämnt att vi inte kan laga mat på ytterligare 3 veckor?) till middag. Jag glömde faktiskt bort att äta frukost.

Har du duschat idag? - Nope -- jag har precis gått över till att tvätta håret enbart varannan dag nu ^^

Är du trött nu? - Oja!

Vad händer i morgon ? - Tanken var att jag skulle träffa gamla klasskamrater från högstadiet, men med tanke på att en kompis till mig är i Stockholm nu och återvänder till skolan redan på söndag, ska jag försöka träffa henne (jag har saknat den pricken ^^).

Går du i skolan? - Japp.

Har du varit i skolan idag? - Nope (bara för att förtydliga det; jag har inte skola varje dag -- det är schemalagt så).


ANNAT

Hur mår du just nu? - Tröööööööött!!!

Har du piercat dig? - Ja.

Är du hungrig nu? - Inte ett dugg.

Vad är klockan nu just nu? - 23:51.

Vilka sidor på Internet är du inne på just nu? - Twitter och bloggen.


TELEFON/MOBIL
Vem ringde dig senast? - Mamma.
Vem ringde du senast? - Mamma (jag såg först inte att hon ringt).
Vem sms:a till dig senast? - Angie.
Vem sms:a du till senast? - Angie.

FAMILJ

Hur länge sen var det du träffa din morsa? - För fem sekunder sedan.

Hur länge sen var det du träffa din farsa? - Ganska så exakt fem år och nio månader sedan.


Övrigt

Gillar du punk? - THE CLASH!!! :D

Har du sminkat dig idag? - Nej, och det var ett tag jag gjorde det.


MUSIK
Lyssnar du på musik just nu? - Nej, faktiskt inte...
Vilket är ditt favoritband/artist? - Jag har tre favoritband; Muse, Bon Jovi och The All - American Rejects.
Vad gillar du för musik? - Allt möjligt, men inte hiphop eller house.

KLÄDER
Har du fler än 4 linnen? - Jag har fem :p
Har du fler än 3 jeans? - Räknas jeansleggings? Annars inte.
Har du fler än 5 tröjor? - Oja -- ni ska se min låda med just stickade tröjor (min favoritlåda)!

SMINK OCH HÅR

Använder du mascara? - Ibland, så...

Använder du wax? - Det måste jag

Använder du ögonskugga? - Nej.

Använder du kajal? - Nej, men "vanlig" ögonpenna i samma veva jag drar på mig mascara.

Använder du hårspray? - Allergisk.

Använder du volymspray? - Det skulle se väldigt roligt ut om jag gjorde det.

Andänder du mousse? - Inte längre.

Använder du deodorant? - Jajamensan!

Använder du skinspray? - Hur många sprayer behöver man?

Använder du parfym? - Oerhört (!) sällan.

Använder du läppglans/läppstift? - Nej.

Använder du brunkräm? - Nej.

Använder du rouge? - Nej.

Uppsatt hår eller hängande? - Utsläppt, men jag kan få upp lite hår i en tofs.

Plattar/lockar du håret varje dag? - Jag vill inte riskera att bränna bort min hårbotten.

Målar du tånaglarna efter varje gång du duschat? - Nej, jag klär på mig.


KÄRLEK

Är du kär just nu? - Nej.

Har du kysst någon idag? - Nej.

Har du ett förhållande? - Nej.

Är du romantisk? - Jag ser mig själv som det, men på ett okonventionellt sätt (jag ser bowling som den ultimata första dejten-aktivitet då man kan lära känna varandra så pass väl då -- försök göra det i en biosalong).

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? - Jag är mer av en förhållandetyp (som ironsikt nog aldrig varit i ett).

Har du varit tillsammans med två samtidigt? - Nej, en skulle räcka mer än gott och väl för mig.

Vem sov du senast bredvid? - Måste skriva katten.

Har du någon gång velat ha ditt syskons pojkvän/flickvän? - Nej; syrran har fått ha sina pojkvänner för sig, och så ska det förbli.

Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn på armen? - Nej :p


//Lisa

Dag 7 - Mina djur

Oj, det här kan ta ett tag...

Jag har sammanlagt haft tre katter. Under ett par år hade vi alla tre samtidigt. Det roliga är att vi inte köpt någon av dem. På många sätt adopterade vi dem, men inte från ett djurhem. Alla tre valde att komma till oss, precis som många andra katter, men dessa valde att stanna. Vi visste inte var den första kom ifrån förrän han försvann i över en månad för att sedan återvända till oss igen med ett katthalsband. När vi besökte hans "riktiga" ägare såg vi att de hade flera katter som de tog hand om väl, men vi kunde också se varför han valde att vara hos oss med tanke på att han fick så mycket mer uppmärksamhet som den enda katten i vårt hus.

Katt nr 2 köptes av ett par grannar till oss. Hon och katt nr 1 blev bra kompisar och lekte väldigt mycket (det var väldigt roligt att se, må jag säga). Hon kom till oss flera gånger, åt mycket och sov över en hel del. Vi anade att hon inte blev omskött på rätt sätt, skulle man kunna säga. De som köpt henne vanvårdade aldrig henne, men hon togs inte om hand. Till sist var hon hos oss så pass ofta att vi såg henne som vår.

Det var faktiskt nr 2 som kom med nr 3 -- den katt som vi senare kom att kalla Vitass. Han hade det lite tjorvigt, kan man säga. Han bodde hos en familj men skickades till dennes familjemedlemmar -- de grannar jag nämnt ovan. Han följde efter katt nr 2 var hon än gick, även när hon gick hem till oss. Han var så skygg och så rädd för människor att han sprang och gömde sig när inte katt nr 2 var i närheten (inom en meters radie). Vi fick höra att han alltid varit så, men med tanke på att han var betydligt skyggare gentemot barn och vuxna män jämfört med kvinnor antog vi att han vanvårdats på ett eller annat sätt. Att han under årens gång blivit mer social tyder även på det då han känt sig tryggare hos oss, men han reagerar fortfarande på vissa ljud och han kurar ofta ihop sig på "skyddade" platser (höga bokhyllor, hörn som är gömda bakom gardiner).

Nu har vi ingen katt kvar.
När vi hade alla tre bodde vi i ett hus, men vi flyttade till en betydligt mindre lägenhet för flera år sedan. Katt nr 1 och 2 flyttades till min mormor där de fortfarande bor kvar. Vitass, däremot, behöll vi. Det var först för två veckor sedan vi flyttade honom till min morbror i samband med stambytet. Han trivs där väldigt bra, så det lutar åt att han kommer att få stanna där permanent. Jag saknar min lilla hårboll, men så länge han trivs och mår bra är jag glad. Det hade kunnat sluta betydligt värre; om han inte hade klarat av att bo där hade han med största sannolikhet blivit avlivad. Så, som jag sade, så länge han mår bra är jag glad. Visst vill jag ha honom här, men tyvärr finns inte det alternativet.

Jag känner mig lite löjligt när jag skriver om honom såhär, men man blir så fäst vid sina djur. Framför allt när de springer fram till en när man kommit hem från skolan, som hoppar upp i ens knä så fort man blir ledsen och som greppar tag i ens finger med sin tass för att sedan dra den närmre sig. Men samtidigt måste jag medge att det varit skönt att inte ha honom över hela tangentbordet när jag försökt skriva på mina essäer till skolan.

Har ni några/något husdjur?

//Lisa

"Son of a Bitch!"

Dessa klipp visas i ett avsnitt som sänds om några veckor, men om ni inte kan vänta tills dess kan ni titta nu. Det är ingenting viktigt för avsnittet i sig, som är riktigt bra, och man kan skratta åt det flera gånger om. Perfekt även för de som inte gillar Criminal Minds :)


//Lisa

Vad innebär det?

Under kursens gång har vi pratat om olika former av maskuliniteter -- manligheter som hamnar i förtryck, manligheter som dominerar, manligheter som antagit en överdriven form... Det var intressant att läsa om det. Vad som än mer intressant var att läsa en teori som utgår från att sådant som är manligt är allt sådant som inte är kvinnligt. Specifikt, eller hur? Men det är sådant som fått mig tänka på vad en "riktig" kvinna/man är. För att kunna ses som tjej/kvinna måste man trots allt bete sig på ett visst sätt för att inte ses som konstig. Det roliga är att det inte finns några fasta punkter man måste uppfylla, men ändå finns normen där. Som tjej måste man tydligen vägra gå ut från huset utan smink och tydligen måste man gilla att shoppa. Det finns tjejer som anser att man inte ska ha några åsikter för att ses som tjejig tjej. Är detta ett par anledningar till varför jag lätt hamnar utanför? För att jag sällan bär smink, att jag sällan shoppar och att jag kan göra det inom loppet av en timme när jag väl känner att jag behöver något och att jag har så pass starka åsikter som jag har? Att jag dessutom går till frissören frivilligt för att säga "Kan du kapa av allt hår?" gör saken kanske inte bättre...

Det finns de som anser att jag är...häftig, kanske man kan kalla det, just för att jag är som jag är. De flesta killar jag känner anser att jag är nördig, konstig och smått (!) tråkig, men det är allt. Det är fler killar som lyssnar på mig än tjejer. Det finns såklart tjejer som lyssnar på mig, och det är dessa tjejer som tar till sig mina åsikter som mest, men det är fortfarande fler killar som lyssnar. Så var kommer synen att en tjejig tjej inte ska ha åsikter, men att hon inte ska vara blåst, ifrån? Den kommer knappast från killar. Det är i alla fall inte så jag känner och upplevt, men samtidigt känns det löjligt att det är den bilden tjejer har av sig själva.

Jag vet att jag är väldigt vag nu, men jag har en poäng.
Det finns så många tjejer som har någonting vettigt att säga, men som sällan får en ärlig chans att kunna bevisa det. Framför allt inom bloggvärlden. För att lyckas som bloggare måste man ha ett starkt intresse för mode. Det är kul för de tjejer som har det intresset och lyckas, men vad händer med de tjejer som vill lyckas men som inte har intresset? Ska man redan nu säga "Tyvärr, det kommer inte gå bra för dig för att du inte tar upp rätt sak"? Det är det jag avskyr med bloggvärlden; i det stora hela är den så ytlig att man kan bli galen. Det finns bara vissa typer av bloggar/blogginlägg som får uppmärksamhet. Jag förstår att man inte kan vara allvarlig gång efter annan, men det finns en gräns. Tyvärr känns det som att den gränsen överskridits. Beror detta på att majoriteten av bloggvärlden består av tjejer? Är det så att man inte kan lyckas som bloggare i Sverige om man inte har ett modeintresse för att man inte ses som en riktig tjej då?

I hela diskussionen kring att allt som är manligt är sådant som inte är kvinnligt glömmer man bort att det inte finns någonting som säger vad kvinnligt egentligen är. På så sätt kan man vända på frågan; Allt som inte är manligt är kvinnligt, men även det är ett problem. Jag är kvinna, och jag ser mig själv som en, men jag har egenskaper som anses manliga. Det gör inte mig mindre kvinnlig.

Vad jag försöker säga är att man lägger för mycket fokus på vad som ses som manligt/kvinnligt istället för att lista ut vem man är som person. Vad spelar det för roll att man som tjej inte gillar smink och att man som kille gillar dans då detta inte definierar ens personlighet? För mig är det väldigt enkelt; Kan man indentifiera sig som kvinna är man det, och detsamma gäller manlighet. Om man inte kan identifiera sig med det kön man fötts med blir det något svårare, och det är en anledning till varför man bör akta sig för att klanka ner transsexualitet. Vad man är definierar inte vem man är.

//Lisa

Lång torsdag

Det var inte meningen att jag skulle vänta såhär pass sent med att skriva, men det blev så.
Skola, stan med Linn, mer eller mindre hem, middag hos mormor och sedan hem igen. Min första tanke efter att ha skrivit det var "Det känns som att jag pendlat mycket", men jag insåg direkt efteråt att det inte är ett dugg vitsigt trots att jag faktiskt åkt pendeltåg fram och tillbaka större delen av dagen. Jag må vara tråkig, men nu är jag i alla fall tillräckligt smart för att inse vad jag inte borde säga. Att jag gör det ändå är en annan femma.

Trots att jag höll på att somna under dagens seminarium måste jag säga att vi tog upp intressanta saker. Vi har precis påbörjat ett nytt delmoment där vi ska utgå från stat och politik i fråga om genus. Trots att jag ser mig själv mer som humanist än feminist finns det ett visst intresse för detta. Å andra sidan är jag intresserad av kvantfysik. Okej, det är inte helt sant; jag är mer intresserad av att ens förstå mig på fysik. Kort sagt har jag intressen lite varstans. För mig handlar det inte så mycket om ämnet i sig utan hur de förmedlas. Fysik kan vara intressant om man har en engagerad lärare som tar sig tid att få en att förstå vad man menar, och hisstoria kan vara ointressant om man har en lärare som inte bryr sig överhuvudtaget. Okej, det var inte det som var meningen med inlägget; I samband med detta seminarium skulle man leta upp en artikel att diskutera med en klasskamrat. Jag hittade en som jag tyckte var intressant -- den går ut på att jämställdheten med största sannolikhet kommer att "slå" Sverige under 2020-talet. I alla fall om man utgår från antalet timmar vardera kön spenderar med hemmasysslor. Det som var synd var dock att man inte tog upp olika faktorer som kan vara avgörande. Man pratar om att det skulle vara ojämställt för att kvinnor arbetar i hemmet mer än män, men det behöver nödvändigtvist inte vara ojämställt. Det tar, exempelvist, längre tid att tillaga mat än att diska undan kastrullerna. Om kvinnan lagar mat medan mannen diskar skulle hon alltså vara "förtryckt" (det är ett alldeles för starkt ord i detta sammanhang!) för att hennes syssla tagit längre tid trots att de båda är nödvändiga.
Samtidigt finns det familjer i Sverige som invandrat från ett annat land (vad brukar man annars invandra från?) utbildning för kvinnor inte alltid är givet. I de lägena blir det lätt hänt att dessa kvinnor utför hemmasysslor, och det beror inte på ojämställdhet inom familjerna utan bland lagarna inom hemlandet.

Någonting vi också diskuterade är den fysiska ansträngningen. Jag vet inte hur det är med er, men utifrån egna erfarenheter vet jag att det är vanligare att kvinnor utför de lättare sysslorna, de som inte kräver lika stor ansträngning rent fysiskt, än män som resulterar i att kvinnor dels arbetar längre, dels utför fler sysslor. Men vore det mer jämlikt om mannen utförde lika många sysslor under lika lång tid som kvinnor om de fortfarande får utföra de tyngre arbetena?
Det är så svårt att säga om det kan bli jämställt inom hemmen under 2020-talet då synen på detta varierar så pass mycket. Det någon anser är förtryck anser någon annan är ett tecken på jämlikhet. Just på den fronten kan man egentligen inte dra några tidslinjer, men jag håller med denna skribent om en sak -- Det är på tiden att den pessimistiska synen kring hushållet slopas.

Nej, nu ska jag inte uttråka er mer! :)

//Lisa

Designändringar

Jag funderar på att göra ett par ändringar i min design; främst av allt vill jag skapa ytterligare en sidmeny. Jag vet hur man får till en, men då ligger sidmenyerna på varsina ställen om inläggen (sidmeny-inlägg-sidmeny). Vet ni om det är möjligt att få båda sidmenyerna på en och samma sida? (inlägg-sidmeny-sidmeny) Jag testade att fixa till det för ett par månader sedan, men sidmenyn vägrade dyka upp, och till råge på allt strulade hela min design till sig -- typsnitten ändrades, liksom färgerna. Det är i dessa lägen jag är glad över att jag har en testsida där jag skapar bloggdesigner -- annars hade det varit jobbigt. Det tog mig trots allt två dagar att fixa till denna fullt ut då ingenting ville hamna rätt.

Japp, det är mitt största problem.
Glöm att jag är så pass trött att jag kan somna här och nu och att jag har ont i huvudet på grund av det. Glöm att ett stambyte är i gång här hemma, och att jag (liksom resten av familjen och hyresgästerna i denna port) måste springa ned för trappor och genom en källargång innan jag når en toalett (det är irriterande när man är riktigt kissnödig, må jag säga er). Glöm att jag börjat känna av min astma p.g.a. dammet som flyger runt här. Nej, mitt största problem är hur jag ska få till min bloggdesign. Är det bara jag som känner att det är dags för mig att omprioritera vissa saker?

//Lisa

Dag 6 - Dem saker jag ofta funderar på

Jag brukar sällan återgå till samma funderingar, men jag kan rabbla upp ett par funderingar jag har i skallen nu

-Varför ska så många personer inom bloggvärlden ha urusel grammatik? Det är en sak att göra misstag, men jag är trött på att läsa inlägg som saknar kommatecken, punkter, stora bokstäver och framför allt g:et i "Jag". Ett tryck på en tangent kan göra stor skillnad!

-Är jag den enda (20-åriga) tjejen som föredrar att vistas utan smink? Jag bryr mig inte om jag har smink eller inte, jag ser lika tråkig ut i vilket fall, men det är så skönt att veta att man inte behöver tvätta av ansiktet när jag ska sova.

-Är jag den enda som har stake nog att säga att jag är så "ocool" som man kan bli? Jag gillar att jag är en nörd, och jag strävar inte längre för att kunna passa in bland andra till den grad att jag inte längre är mig själv. Jag är trots allt inte 12 år längre...

-Varför ska människor på pendeltågen vara så bittra gång efter annan? Det är en sak att längta tillbaka till sängen när man beger sig ut på mornarna, men det är bra löjligt att blockera tomma platser på tåget så att ingen annan får chans att sätta sig ner bara för att man själv inte vill sitta bredvid en annan person. Folk är inte så pass svettiga så tidigt att man bör undvika dem. Om man är rädd för att bli dödad är chansen lika stor oavsett om man sitter mitt emot någon, eller "snett-mitt-emot".

-Kan man med hjälp av hypnos "öppna upp" hjärnan och använda stor del av dess kapacitet? Jag skulle inte ha något emot om jag kunde läsa lika snabbt som Spencer Reid, som den Criminal Minds-nörd jag är (20 000 ord i minuten skulle sitta fint när jag pluggar).

-Hur kommer det sig att man svarar "Nej, du ser bra ut" när man konstaterar att man gått upp lite i vikt? Vem sade någonting om att vara ful?

-Har jag dålig andedräkt?

//Lisa

Några bilder att dela med mig utav

Jag har haft vissa bilder liggandes i datorn som togs för en vecka sedan, andra förra helgen och ytterligare ett par stycken från idag. Att jag väljer att inte visa alla är en annan femma.
Dessa bilder är långt ifrån de bästa jag tagit, och just därför skulle det vara kul om ni kunde komma med konstruktiv kritik.











Så, vad bör jag tänka på?

//Lisa

Dag 5 - Det här hade jag på mig idag

Jag har ingen bild, så ni får använd fantasin istället.

-Svarta jeansleggings
-Svart top med rosor på (inte min favorit)
-Stickad tröja över (därför var det okej att klä sig i rosor); mer eller mindre khakifärgad
-Svarta strumpor
-Svarta trosor
-Svart BH

Det var allt, om man inte vill tillägga mina ytterkläder; en svart trenchcoat och ett par svarta kilklackskor.
Samt min färgglada väska för att bryta av det svarta. Det märks att jag var trött/något dyster när jag vaknade upp i morse, eller hur?

//Lisa

Alldeles för mycket för lilla mig

Åh, jag håller på att bli galen -- tar det aldrig slut?!
Nej, det är inte stambytet jag talar om, eller de (för mig) tidiga timmarna som gör att jag slocknar mitt på dagen. Nej, det jag pratar om är antalet inlägg jag ska läsa igenom och antalet kommentarer jag måste besvara. Det finns verkligen ingen ände på det, och jag förstår inte hur bloggare som får 50 kommentarer dagligen klarar av det. Jag håller på att bli galen bara nu, och jag har knappt fått in några kommentarer den här månaden. Det är riktigt synd då jag älskar att få respons på det jag lägger upp. Å andra sidan betyder det också att jag inte får "Hur mår du?"-kommentarer 58 gånger dagligen. Jag har ingenting emot att man ställer den frågan, men det beror på hur man väver in den. Jag bloggar inte för att bli känd, eller för att besvara samma fråga 10 gånger. Jag gör det för att försöka bidra med någonting; mina tankar, om inte annat. Tyvärr tappar jag lusten när jag får in så många opersonliga kommentarer; Det finns en anledning (oftast) till varför jag skriver. Att jag många gånger berättar om min dag är en annan femma, och det är inlägg jag själv inte tycker är kul att skriva, men det är kul att i efterhand läsa vad man gjorde en dag för två år sedan för att uppleva den stunden igen oavsett vad det var.

Nej, nog om det -- jag har lite att ta igen. Eller ska jag skjuta upp det tills i morgon istället? Hmm...

//Lisa

Dag 1 av 35/49

Det beror helt och hållet på hur man ser det; stambytet kommer hålla på i sju veckor. 49 dagar sammanlagt, 35 arbetsdagar. Än så länge känns det okej, men det är inte så att allt kommer vara över om en vecka. Nej, det kommer bli två månader, och det är klart att allt kan hinna ändra sig under månadernas gång. Det får mig faktiskt att tänka på i somras under den perioden jag var tyst; de första dagarna kändes det helt okej, men en vecka senare stod jag inte ut mer.

Jag vet inte vad det är, men badrummet känns betydligt mindre nu än vad det gjorde innan -- då verkade det ändå troligt att vi faktiskt hade utrymme för ett badkar...

Det som är jobbigast med det här är inte att man måste springa ner till källaren och fortsätta mot port 9 (vi bor vid port 3) så fort man känner sig kissnödig. Det kommer säkerligen bli det jobbigaste om man åker på matförgiftning, vilket gör att jag överväger att hålla mig till vegetarisk kost, men det värsta nu är att vi inte kan laga mat på 4 veckor. Eller, laga maten kan vi göra, men vi kan inte diska undan kastrullerna. Man har satt upp ett handfat med tillgång till vatten i trapphuset, men att stå i ett ekande trapphus och diska är inget att rekomendera. Anledningen till varför vi inte kan hålla oss inne i lägenheten är att avloppen är avstängda då även köket ska gå igenom en liten förändring. 4 veckor utan matlagning... Vi är inte strandsatta gällande mat, men jag kommer sakna att själv få slänga ihop någonting gott.

Att gå upp halv sju är fortfarande rätt ovant för min del, men samtidigt har jag bara gjort det en gång (i morse). I morgon väntar en ny, tidig dag, men till skillnad från idag ska jag inte åka hem till mormor på morgon för att sedan åka i väg till skolan (visserligen kom jag aldrig i väg dit p.g.a. olika saker, men det är tanken som räknas). Om jag orkar hade jag en tanke om att ta en morgonpromenad i morgondiset. Det förutsätter såklart att jag kommer ut och att dimma drar in. Det var så fint i morse, så jag hoppas att samma sak händer i morgon. Håll tummarna för det! :)

//Lisa

Dag 4 - Typ av killar jag faller för

Det här är anledningen till varför jag inte fyllt på listan på ett tag. Jag har egentligen inte en speciell typ av killar jag faller för. Rent utseendemässigt bryr jag mig inte om magrutor (det känns som att jag är den enda tjejen som inte gör det), eller muskler överhuvudtaget. När det kommer till utseenden gillar jag ansiktet -- kindben, ögon och leenden (smilgropar!). Jag ska inte förneka att tatueringar är någonting som bokstavligt talat kan få mig att börja dregla, så det kanske är just därför jag behöver en kille som inte har det -- jag tror att det skulle förstöra stämningen om jag har på mig en haklapp varje gång man ses.

När det kommer till personligheten är det genuinitet jag faller för. Jag älskar när en person kan visa en genuin glädje, en genuin sorg, en genuin ilska... Jag gillar dessutom killar som har någon form av passion i livet, och det spelar inte så stor roll vad det är så länge det är någonting som driver honom. Just denna beskrivning kan falla in på vem som helst, och det är just därför jag inte har en direkt smak när det gäller killar. Jag har en ganska specifik smak gällande utseende, men det är inte utseendet som är det avgörande. Utseendet fångar min uppmärksamhet för en stund eller två, men det är personligheten som fångar mitt intresse.

Om man istället vänder på frågan blir de betydligt lättare; Typ av killar jag INTE faller för.
Enkelt -- jag faller inte för killar som tror att de är allt. Det är en sak att ha självförtroende, men det är en annan sak att tro att man kan bete sig hur som helst gentemot andra bara för att man tror att man är någon. Jag har fått nog av översittare, helt enkelt.
Jag faller inte heller för raggningsrepliker eller personer som använder sig av dem. Vad försöker man bevisa genom att använda sig av dem? Nej, om ni killar tycker att en tjej är snygg är det bara att säga det rakt ut istället för att försöka ragga upp henne. "Jag hoppas att du inte tar illa upp, men du är jävligt snygg. Ville bara säga det". Ärlighet kanske inte får en i säng efter fem minuter då det inte är lika uppenbart att det är det man vill, men det är det som funkar i längden. Dessutom är riskerna att få en drink över sig något mindre. Som jag skrev tidigare; Jag faller för genuinitet.

Vad faller jag för när det gäller intressen?
Det är inte mycket där heller. Som jag sade handlar det mer om att man har någon form av passion i livet som driver en -- det är någonting jag beundrar -- och man kan hitta gemensamma intressen med tiden då dessa tenderar att smitta av sig på varandra. I takt med att man åldras utvecklas man också, och jag vet med mig att jag inte kommer ha exakt samma intressen om tre år som jag har nu. Det enda jag "kräver" är samma typ av musiksmak, som i mitt fall innebär allt möjligt bortsett från hip-hop och house (helst rock, men man kan inte få allt).

Jag kan rabbla upp alla egenskaper som min drömkille har, men det finns ingen poäng i det. När det kommer till kritan är min drömkille en verklig person som kan gilla mig för den jag är, och som dessutom har en personlighet som jag kan gilla oavsett brister.

//Lisa

Lugnt i plugget, men inte i hemmet

Mina fötter borde inte bulta som de gör, men det är inget jag kan hjälpa. Det är inte som att jag slagit mina fötter med en stekpanna (även om det ger en rolig bild). Nej, vi i familjen har haft fullt upp hela dagen. Vi har rensat ut badrummet och delar av köket inför stambytet som tar fart i morgon. Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte. Å ena sidan är det bra att det blir gjort -- äntligen -- då det varit snack om det ett bra tag. Å andra sidan måste vi leva med det, och det kommer bli alla annat än kul när nästa hemtenta ska in (nästa månad, redan). Vi kommer inte ha möjlighet att laga mat på en månad, vilket suger lite. Jag gillar trots allt att laga mat. Värst av allt kommer vara omställningen, och att jag inte är i skolan varje dag. Jag hoppas att jag inte blir galen av allt ljud, och av att inte kunna röra mig helt fritt här hemma under sju veckors tid, men det är mig vi pratar om -- jag kommer bli galen av att inte kunna laga mat, eller att inte kunna sjunga då halva lägenheten ekar.

Jag skriver detta för att förvarna er om att jag säkerligen kommer att låta som en bitter gammal kärring (ursäkta mitt ordval; jag är trött) de kommande veckorna.

//Lisa

Sjunga falskt i all ära

Eller är det bara jag som tänker så?

Alla kan inte vara bra på att sjunga. Vissa är bättre än andra, men det är så det är och det gäller inte bara med sång. Det finns personer som kan agera, och det finns personer som inte kan det. Det finns personer som kan rita, och det finns personer som inte kan det. Det finns personer som läser snabbt och "avancerade" böcker och det finns personer som läser ännu snabbare och i en högre nivå, eller vad man vill kalla det. Men bara för att man är dålig på någonting betyder det inte att man ska tas ifrån rätten. Jag kan inte rita, men jag slutar inte med det. Jag kan definitivt inte sjunga, men återigen är det ingenting jag kommer sluta med bara för att folk säger att jag är dålig. Jag vet redan att jag är dålig; Om jag inte slutat hittills kommer jag aldrig göra det. Till skillnaden från skrivandet kommer jag aldrig kunna utvecklas inom sång då jag är mer eller mindre helt tondöv, och det är just det jag menar med "Sjunga falskt i all ära". Kan man inte sjunga rent, men älskar att sjunga, då ska man banne mig kunna sjunga falskt. Man kan trots allt inte förvänta sig att alla ska vara bra på allt.

Jag antar att jag känner så starkt för det här just för att folk skrattat åt mig när jag sjungit och att folk sagt åt mig att sluta för att det inte låter bra. Det är inte så att jag blir sårad av det i sig -- jag är van att göra bort mig (så klumpig som jag är) -- men jag älskar att sjunga, och det är det som sårar mig. Att jag inte kan göra det jag vill. Det är inte så att jag förväntar mig att vinna Grammy's eller någonting. Jag gillar bara att känna mig fri för en sång eller två (eller 34). Vad jag inte gillar är pressen på att jag måste vara perfekt. Jag gillar inte pressen på att behöva visa en perfekt yta, vad det nu innebär, och av alla mina brister är denna min favorit.

Jag kan inte sjunga för fem öre.
Men jag älskar det ändå.

//Lisa

Det går inte att ta allt bokstavligt


Den bästa insändaren jag har läst; det här är verkligen sartir när den är som bäst!

Det finns personer som talar om olika sexualiteter (inte heterosexualiteten) som någonting onaturligt. Det är inte naturligt att ha sex med personer av samma kön, det är inte naturligt att genomgå operationer för att byta sitt kön etc. Det värsta är att man använder sig av religion för att styrka sina argument, men på vilka sätt skulle det gå? Bibeln säger si och så, men vem skrevs Bibeln av och i vilken tid? Det var knappast Gud som satt i himlen och skrev en bok på en ännu-icke-uppfunnen iMac för att sedan skicka ner den till människor. Om Gud finns (jag är agnostiker, så jag vill ogärna tala om Gud som en faktisk, "fast" varelse då jag tror att gudomligheten finns i oss alla) har människor då rätt av avgöra vad Han tycker? "Det står i Bibeln..." Det står dessutom i Bibeln att man icke skall döma, men den regeln verkar vara något man mer än gärna förbiser när det gäller vissa personer som anses synda. Låt dömandet ligga hos Gud själv istället -- på så sätt kan "vanliga" människor fokusera på sådant som är viktigt. Människor, såsom de är utifrån personligheter och inte vad de är utifrån sexualitet.

Om man ska fortsätta på spåret om att det inte är naturligt att byta sitt kön så kan jag slänga in att jag håller med. Nej, det är inte natuligt att byta sitt kön, men det är inte heller naturligt att få sin blindtarm bortopererad eller att genomgå en hjärttransplantion. Ingen operation är naturlig, men de allra flesta operationer är nödvändiga, och det är det man bör fokusera på. Ett nytt hjärta för en person med hjärtsvikt är nödvändigt, och tyvärr är det något som kräver en annans liv -- ett liv som försvann redan innan hjärtat togs ut (enligt mig är man inte vid liv om man är hjärndöd). En operation av blindtarmen är också nödvändig, och bara den enkla operation jag gick igenom som liten var nödvändig för mig för att det inte skulle uppstå komplikationer i takt med att jag växte upp (det var något med tarmen, ett genetiskt problem). På samma sätt är det nödvändigt för transsexuella att kunna byta kön, även om det inte är anatomiskt livsavgörande.

Det är inte naturligt att vi som människor ska sprida ett hat gentemot varandra baserat på ingenting annat än fördomar. Det är inte heller någonting som är nödvändigt. Vad bidrar det till? Vad bidrar mobbning gentemot andra, gentemot HBTQ-personer, till? Självmord? Jag vet inte hur det är med er, men självmord är definitivt någonting jag anser att samhället kan leva utan. Jag pratar inte utifrån ekonomiska aspekter nu, vilket verkar vara det enda argument man använder sig av (att självmordsförsök kostar skattebetalarna flera hundratusen, eller vad det nu var). Nej, jag tänker på människorna. Ingen ska behöva lida så pass mycket att man till sist inte ser någon annan väg ut, och ingen ska behöva leva med skulden av att någon i sin närhet tog sitt liv när man själv borde ha anat tecken och försökt hindra det (ja, jag talar utifrån egna erfarenheter nu). Om man är beredd på att trakassera människor till den grad där de försöker ta sina liv, eller "lyckas" (vad det nu innebär) med det, är man inte rätt person att döma andra för "felaktigt beteende". Att driva någon till döden är betydligt värre än att vara i ett förhållande med någon av samma kön. Det senare talar trots allt om kärlek.

Tydligen säger Bibeln att homosexualitet är en synd, men att stena en flicka för att hon vanhedrat familjenamnet då det framkommer att hon inte är oskuld under bröllopsnatten är helt okej enligt Bibeln. Ska man utgå från synder och dess bestraffning utifrån de regler Bibeln tar upp ska man utgå från alla. Det är antingen det eller att inte utgå från dem överhuvudtaget för att istället fokusera på människan. Jag röstar för det senare alternativet.

//Lisa

Hoppsan...

Med tanke på att jag inte längre har någon press gällande skolarbete (press finns det fortfarande, men inte alls lika stor nu när hemtentan är inlämnad), så jag hade en tanke om att sätta mig ner för att besvara ett par kommentarer. Redan nu har jag besvarat ett par stycken, och jag måste be om ursäkt redan nu -- jag märkte att jag besvarade på kommentarer jag redan besvarat på, och jag märkte också att jag var för snabb med att läsa vem som skrev kommentaren. Jag har alltså besvarat en kommentar till "fel" person. Om ni märker av att jag gjort det så är jag ledsen, och jag ska se till att vara mer uppmärksam på det.

Det var allt jag ville säga för tillfället...

//Lisa

Dag 3 - Sex saker jag måste göra i mitt liv

1. Skriva en bok. Även om jag inte har som mål att få en bok publicerad vill jag ha en bok skriven.

2. Resa till olika delar av världen (den listan kommer att komma senare)

3. Skaffa ett jobb jag kan trivas med. Det handlar inte bara om att få ett tillfälligt jobb nu i ung ålder, men att hitta ett fast jobb -- att på något sätt hitta min plats och få klart för mig vad jag vill göra med min framtid -- där jag känner att jag kan bidra med någonting. Kanske inte till världen, men bidra till någonting för mig själv. Känslan av att jag faktiskt gör någonting istället för att pendla mellan plugg och ett läge där jag mer eller mindre bara rullar tummarna.

4. Jag har alltid velat ha barn, så det är såklart ett måste. Bara för att klargöra saken; Nej, jag menar inte nu. Jag vet med mig att jag inte är redo på ett tag, men det är en framtid jag vill ha. Visst skulle jag gärna vilja gå igenom graviditetsprocessen, men det är inget måste på det sättet -- jag vill helt enkelt ha ett barn, och för mig spelar det ingen roll om det är ett barn jag själv klämmer ut (det där lät fel) eller om det är ett barn jag adopterar.

5. Donationer.
Jag menar inte pengar när jag säger det. Jag håller på att spara ut mitt hår för att i ett senare skede kunna donera det. Tyvärr tror jag inte att jag kan donera blod p.g.a. mina allergier. Rättare sagt, jag är väldigt säker på det, men jag tror att jag ska prata med en läkare om det för att vara på säkra sidan. Jag vill även tala med en läkare om hur mina chanser att kunna donera benmärg ser ut. Till sist har vi mina organ, men de behåller jag gärna. Man får mer än gärna plocka ut dem när jag inte längre behöver dem, och så länge de fortfarande kan fungera hos någon annan person (kort sagt när jag är hjärndöd).

6. Det här hör lite ihop med den fjärde punkten, och i nuläget är det just det som känns viktigast för mig -- att bli kär (för att återigen klargöra en sak; För mig är "kär" synonymt med "förälskad", och jag gillar inte att skriva "förälskad" då det känns som att jag önskar att bli "för älskad" -- jag vill ha någon att älska, och om denne person älskar mig tillbaka vore det minst sagt ett härligt plus i kanten).

//Lisa

Lite, inte mycket, lite

Det är en filmreplik jag och syrran gillar, men jag kommer inte ihåg vad filmen heter nu på rak arm. Äh, det kommer säkert fram på ett eller annat sätt.
Jag har fortfarande lite kvar på min hemtenta, men det är inte mycket. Jag måste upp tidigt i morgon hur jag än vrider och vänder på det, så jag kan lika gärna spendera ett par timmar med plugget då för att sedan åka in till skolan för att lämna in det. Jag vet inte vilken känsla som är störst -- lättnaden över att snart vara klar, eller "skräcken" inför resultatet. Jag är rätt säker på att jag inte kommer bli underkänd på detta, men tyvärr vet man aldrig. Tyvärr vill jag dessutom ha ett högre betyg än C på detta, men det tvivlar jag nästan på. Ingen betygspress här, inte...

Men som sagt, det är inte mycket kvar som ska göras, och nu hoppas jag bara på att jag inte stöter på skrivkramp. Det var det som gjorde att jag gav upp nu. Jag gav upp med texten då jag inte kom på vad jag skulle skriva, och skriva mer behöver jag göra. Istället har jag spenderat lite tid åt att redigera texten, att redigera källhänvisningarna, och bara sådant kan ta lång tid. Nu är det  gjort i alla fall. Min största oro nu är om jag får tillräckligt mycket tid i morgon till att avsluta det hela. Jag har ett utrymme på fem timmar. Det borde väl ändå räcka? Eller? Nej, nu är jag nervös. Jag kanske borde försöka skriva klart ikväll trots allt.

Åh, fy, det var inte riktigt detta som var meningen -- vid inläggets början kändes det som att jag hade kontroll på läget, men nu är jag alldeles nervös och ängslig igen. Jag skyller på den press som lagts på mig genom årens gång om att jag "måste" prestera väl i skolan. Att vara ängslig över en sådan här sak är vad man ser som felprioritering. Jag är trött på att prioritera fel.

//Lisa

Dag 2 - Fem saker jag är beroende av

1. MUSIK!
Det är det enda som verkligen får mig att fungera. När jag städar, diskar, bäddar sängen, handlar, åker buss/tåg, promenerar lyssnar jag på musik (om jag inte har sällskap av en kompis, såklart). Det muntrar upp mig när jag är ledsen, det får mig att bli ännu gladare när jag redan känner att jag har en bra dag och främst av allt lugnar det ned mig när jag känner mig stressad.

2. Böcker. Ah, böcker... Det är synd att så pass få människor gillar att läsa; att man hellre väntar på filmatiseringen. Man missar så mycket genom att enbart titta på filmerna.

3. Criminal Minds

4. Grey's Anatomy

5. The Big Bang Theory

Behöver jag säga någonting mer?

//Lisa

Sedan gårdagen...


Detta har jag suttit med i två dagar.
Den muntliga diskussionen jag har till i morgon är mer eller mindre förberedd (det är svårt att avgöra då så mycket kommer fram under diskussionerna i sig), men jag har fortfarande två sidor kvar av hemtentan att skriva samt en hel del redigering. Ni ser de gula markörerna -- det är sådant jag inte orkar ta hand om just nu.
Nej, nu blir det bara att fortsätta skriva, försöka komma en liten bit på vägen, och sedan somna av ren utmattning. Herrejävlar -- jag har suttit och pluggat sammanlagt 8 timmar idag. Det känns, kan jag säga er...

//Lisa

Dag 1 - Fyra saker jag stör mig på

1. Min förbaskade lugg som alltid ska vara i vägen när jag pluggar.

En lösning jag inte är glad över att behöva vidta

2. Att jag inte får chansen, tiden till att plugg när jag verkligen behöver det. Det ska ständigt dyka upp nya saker som jag måste ta hand om. Jag stör mig på att jag har ett måste från mig själv och min omgivning att jag måste klara av mina studier samtidigt som jag ska klara av så mycket annat runt omkring mig. Det finns en gräns för hur mycket jag klarar av, och frågan är vad som krävs för att andra ska se den gräns som jag redan nu ser -- ska jag behöva gå in i väggen igen för att kunna påvisa att det är för mycket?

3. Folk som envisas med att äta jordnötter på offentliga platser, exempelvis tåg och bussar. Snälla, sluta med det!

4. Folk som sprayar på mer parfym/hårspray/deodorant än nödvändigt. Det luktar inte gott om en när man sprutat en halv flaska parfym över hela sig, och jag är irriterad över att få hostattacker p.g.a. det. Ni som gör så -- skärp er! (Jag hoppas att ingen tar illa upp, men mina lungor klarar inte av hur mycket som helst).

//Lisa

En lista, inget mer

Det skulle vara kul att testa på en sådan här lista någon gång, så jag kör igång nu då

Dag 1 - Fyra saker jag stör mig på
Dag 2 - Fem saker jag är beroende av
Dag 3 - Sex saker jag måste göra i mitt liv
Dag 4 - Typ av killar jag faller för
Dag 5 - Det här hade jag på mig idag
Dag 6 - Dem saker jag ofta funderar på
Dag 7 - Mina djur
Dag 8 - En låt som får mig att gråta
Dag 9 - Mina rädslor
Dag 10 - Vad jag vill ha för tatuering
Dag 11 - Fem platser jag vill åka till
Dag 12 - Vad jag tycker om homosexualitet
Dag 13 - En bild på mig som liten
Dag 14 - Vad jag skulle göra om jag vann en miljon
Dag 15 - En bild på mig som är ett år gammal
Dag 16 - Det här åt jag idag
Dag 17 - Mina favoritartister
Dag 18 - Min bästavän

Hämtad från underbaraste/bästa/såvitt-jag-vet  längsta Linn

//Lisa

Fortfarande vid liv...knappt

Jag har en del kvar. Jag har tänkt lite (löjligt lite!) kring den muntliga diskussion vi inom gruppen ska föra. När det gäller hemtentan har jag kommit en bit, men det är fortfarande en hel del kvar. Jag är färdig med den andra frågan, jag har kommit en bit på den första (här struntar man i följden) men den sista frågan... Det är fortfarande ett mysterium för mig. Jag ska försöka leta rätt på en artikelserie och se om jag kan få inspiration därifrån. Jag hoppas bara att jag får tag på den.
Än så länge har det känts helt okej med hemtentan. Visst, jag har stött på problem, men just med den frågan jag sysslar med nu har det flutit på rätt ordentligt. Jag är säker på att jag blir klar med den ikväll, och förhoppningsvis kan jag komma en bit på den sista frågan. Det skulle verkligen vara underbart; då har jag inte lika mycket att ta itu med i morgon, då jag ändå måste redigera allt.

Nej, jag lämnar skolsnacket bakom mig nu. Istället ska jag sätta mig ner och plugga för att om en halvtimme springa ned till tvättstugan. Därefter blir det mer plugg.
Den sista vändan ner till tvättstugan.
Mer plugg.
Mer plugg.
Mer plugg.
Leta runt efter någonting annat att göra på Internet (exempelvis Twitter eller pussel).
Och till sist mer plugg innan jag svimmar.

Låter det som en bra planering?

//Lisa

Levande begravd

Jag har inte dött än, och jag planerar inte på att göra det på ett bra tag (jag hade tänkt leva tills jag blir minst 85 år gammal -- låter det som en bra idé?). Däremot är jag begravd under läxor som måste göras, men som jag inte tillåts göra. Med tanke på att jag är den enda här hemma som inte jobbar förväntas jag ta hand om hushållet. Det är inte mig emot om jag får tid för mig själv och för mina studier. Än så länge finns det inte mycket dagtid, och med stambytet som ska påbörjas nästa vecka kommer jag vara beroende av att kunna plugga under dagarna. Men självklart är det under denna tid jag ska städa, plocka, diska etc. Jag måste erkänna att det inte är något jag brukar göra varje dag, men det är också någonting jag får äta upp. Jag säger inte att jag inte förstår hur de tänker, men samtidigt känner jag att... Bara för att jag inte har skola varje dag betyder det inte att jag inte är upptagen med annat. Inte minst denna vecka då jag har en hemtenta att lämna in på fredag (med tanke på att den ska lämnas in i pappersformat på skolan senast klockan tre måste jag vara klar till på torsdag, och jag har knappt börjat -- ajdå).

Idag har varit en... jag vet inte hur man kan beskriva det. Det känns fel att säga jobbig, framför allt när jag jämför det med de andra som varit kring mig under dagen, men helt lätt har det inte varit. Febern har stigit, och utöver det var jag tvungen att gå upp tidigare idag, och självklart vaknade jag innan väckarklockan ringde. Elen skulle dras om här hemma, och arbetet skulle börja redan kvart över sju. Det låter jobbigt, men jag fick möjligheten att sova ut under eftermiddagen (jag sov av och till i ett par timmar -- febern tenderar att dra med sig mardrömmar som inte låter mig sova ut ordentligt).

Som jag sade pluggar jag för fullt, och jag hoppas på att bli klar med en del redan i natt. Jag har antecknat lite, men jag behöver fylla ut pappret riktigt ordentligt. Önska mig lycka till!

//Lisa

Dum, dummare, dummast

Som de flesta av er vet (tror jag; jag hoppas att jag inte gör en generalisering nu) hur jag reagerar när man kallar mig dum och korkad. Det är min Akilleshäl; man kan kalla mig fet och ful utan att jag tar åt mig (visserligen beror det också på vem det kommer från), men när man påstår att jag är korkad har man trampat mig på tårna. Det är jag öppen med, och jag vet inte om det varit någonting bra eller dåligt -- det finns personer som kallar mig "dum" i en alltstörre grad, men samtidigt förstår jag att de enbart säger det för att kunna trycka ner mig när alla andra alternativ börjar ta slut. Kort sagt kan man säga att jag, å ena sidan, blir förolämpad i en större grad, men å andra sidan får även jag utrymme att se över vilka människor jag vill ha i min närhet -- vill jag verkligen ha människor i min närhet som förolämpar enbart för förolämpandets skull?

Tyvärr är det en logik som fungerar först efteråt. I den stunden, när man får en av de värsta förolämpningarna kastade mot sig, är det svårt att tänka logiskt. Det enda man känner är stinget när orden kommer. Ni vet alla vad jag pratar om, eller hur? Först kommer osäkerheten, man börjar tvivla på sig själv, man börjar ifrågasätta delar av sig själv. Det är först när man får tid att tänka efter som man inser att orden saknar grund. Sedan börjar allt om igen när nästa person ska förolämpa en...
Jag har aldrig varit smal (om man inte räknar när jag var 10 år), så att höra att jag är fet är någonting som irriterar mig mer än någonting annat då det är en sådan onödig kommentar.
Jag har aldrig varit den mest attraktiva tjejen och det har jag accepterat.
Men jag har alltid varit smart. Jag har varit det på olika sätt, men smart har jag alltid varit på ett eller annat sätt, men det är inte någonting som alltid erkänts. Det är där min största svaghet, min största osäkerhet, ligger -- om jag inte är smart, vad är jag då?

Nu när jag sitter här och tänker i efterhand på allt det här måste jag trots allt erkänna att man dumförklarar sig själv genom att försöka dumförklara mig. Under mitt tredje år på gymnasiet åkte jag mer eller mindre in i väggen (ironiskt nog gick jag bokstavligt talat in i ett par stycken då) och jag såg ingen anledning till varför jag skulle fortsätta. Jag gjorde alla mina uppgifter, men de var inte ens halvhjärtade. Trots det lyckades jag få ett par MVG:n det året och som slutbetyg hade jag 18,2 poäng (jag tror att det var det) i ett snitt på max 20. Förra året klarade jag av, vad jag i efterhand fick höra, en av skolans svåraste kurser, och under denna kurs har jag fått en smiley på en av mina uppsatser (ja, jag ville bara få in det på ett eller annat sätt). Jag gjorde ett Internetbaserat IQ-test där jag fick resultatet "Du har en IQ på 136 eller högre". Å andra sidan gjorde jag ett annat som sade att jag hade en IQ på 124, men det testet ställde en massa frågor som kunde tolkas som kuggfrågor (lite grann som "Hur många bokstäver har alfabetet?"). Samtidigt var det Internetbaserade test, så man kan aldrig veta var min egentliga IQ ligger någonstans. Min poäng är att jag är smart, och utöver detta är jag faktiskt streetsmart (i alla fall lite). På vilket sätt skulle jag vara korkad?

Jag skriver inte detta för att på något sätt få någon av er att känna er osäkra, eller liknande. Min intelligens är den enda egentliga styrka jag har. Det är det och min integritet. Jag har ingen egentlig anledning till att vara så pass osäker som jag är när det kommer till den punkten, men det är jag. Att jag blivit pressad genom åren har inte gjort saken bättre. Man vet att det är illa när man tittar ner på sina betyg, ser ett G bland 30 betyg bestående av mer än 20 MVG:n och blir ledsen.
Det är i de lägena jag undrar var osäkerheten kommmer ifrån. Kommer de från en själv, eller är de ett resultat av jantelagen? Att man inte får vara stolt över sig själv? Är det därför man gång på gång försöker bevisa för sig själv att man har någonting att vara stolt över? Att man gång på gång försöker bevisa det för andra?

Det här blev betydligt längre än vad jag räknat med, men det var skönt att få kunna skriva av sig. Om ni orkat läsa igenom allt förtjänar ni all cred i världen för det. Jag vill bara, innan jag går och lägger mig, säga att vi alla människor har någon form av styrka som man ska vara stolt över. Om det inte handlar om högt IQ kanske det handlar om högt EQ. Handlar det inte om kreativitet kanske det handlar om logik. Om det inte handlar om retoriksa talanger kanske det handlar om karisma. Listan fortsätter, och jag hoppas att ni alla kan finna er styrka och hålla fast vid den!

//Lisa

Måndag

Nej, usch!
Jag är trött på att vara förkyld och febrig, och ännu tröttare är jag nu 3½ timme efter att jag dammsugit delar av lägenheten för att sedan höra att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag gjorde inte ett bra jobb, det är inte det jag säger. Jag säger bara att jag fick höra det efter att jag förklarat att jag inte var klar. Det tyckte jag var lustigt. Och irriterande. Mest frustrerande, men jag drack vatten då och var bara glad över att kunna släcka törsten.

Jag var i skolan en vända idag också för att gå på en föreläsning som min tutor höll i. Det var så intressant, men jag började frysa så pass mycket under den andra halvan att jag drömde mig bort till min säng, mitt tjocka täcke och varm choklad. Jag har ännu inte druckit varm choklad, men jag har ätit glass. Jag blev ganska varm nu på kvällen, men nu fryser jag återigen som en galning. Jag vet inte om det beror på att jag gick runt utan min tjocktröja med alla fönster öppna eller om det är glassen. Själv tror jag att det är för att jag gick ut utan jacka lite snabbt, men jag var så pass varm då att jag inte ens kunde stå ut med tanken att ta på mig en jacka.

Nej, nu ska jag fortsätta... Vem försöker jag ljuga för; jag har inte ens börjat plugga än. Vilket jag bör göra med tanke på hemtentan som ska in på fredag. Hehe...

//Lisa

Helgen som gått

Hejhej!
Jag vet att min blogg har varit tråkig under veckan, men med tanke på allt skolarbete jag har nu är det inte så konstigt. Jag sprang ju runt inne i stan för att få tag på en bok (för att dagen efter få reda på att boken fanns på det första biblioteket jag var inne på) som jag behövde läsa till dagen därpå. Jag hann inte läsa ut den, men jag hann läsa det avsnitt som var relevant. I torsdags var det dels skola, men sedan skulle jag även hjälpa till med att få katten till min morbror. Det här vet ni alla redan. Vad ni kanske inte vet är att jag började känna mig sjuk i fredags vilket gjorde att större delen av dagen spenderades i sängen (syrras säng -- det är trots allt hon som har TV:n, hehe...).
Gårdagen var något jobbigare. Jag blev tvungen att åka förbi skolan för att lämna tillbaka en bok jag lånade förra helgen -- den bok jag trodde att jag skulle behöva den veckan, som jag egentligen behöver denna vecka. Som tur var skulle jag bara läsa ett kapitel, vilket jag hann med under resans gång. Det är bara synd att jag inte hann läsa ut boken då det är min tutor (lärare) som skrivit den.

Så vad väntar mig idag?
Vi ska hälsa på morbrodern om en stund, men när jag kommer hem måste jag verkligen sätta mig ner och plugga. Bortsett från ett par texter som ska vara utläst tills i morgon har jag en hemtenta som ska in på fredag, och efter morgondagens föreläsning har jag en muntlig diskussion att förbereda till på torsdag. Ah, vilken härlig vecka detta kommer bli...

//Lisa 

Nya bilder





Om de är fina/bra eller inte är en annan femma; själv är jag bara glad över att jag äntligen tog mig ut, och att jag fick användning för kameran.

//Lisa

Adele


Chasing Pavements

Hometown Glory

Rolling In The Deep

Set Fire To The Rain

Someone Like You

//Lisa

Det är faktiskt okej

Jag sitter och lyssnar på Adele.
"Chasing Pavement", "Hometown Glory", "Someone Like You", "Rolling In The Deep", "Set Fire To The Rain"... Det är låtar man kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna. Hon är en av de få artisterna som verkligen kan sjunga. Hon har en fantastisk röst som är stark redan som den är, men att hon sjunger med en sådan känsla gör att man dras med i låtarna. Man blir berörd (jag tvekar att jag är den enda som gråtit till Someone Like You och Chasing Pavements). I viss mån kan man även finna en viss tröst i hennes låtar, i hennes röst, i hennes kapacitet att känna.
Man kan fortsätta att skriva om hennes musik på det här sättet. Finns det någonting dåligt man kan finna om henne? Nej, det kan man verkligen inte, men ändå är hon en person som fått ta emot kritik för sin vikt. Jag har sagt det så många gånger att det börjat förlorat sin kraft, men jag kan verkligen inte förstå varför en kvinna som Adele -- varför någon överhuvudtaget -- ska bli dömd för sin vikt, varför man ska behöva höra att man måste gå ner i vikt för att kunna bevisa sin talang. En talang, eller flera, är någonting man själv besitter, och såvitt jag vet är det ingenting som försämras p.g.a. vikt. Skulle Adele bli en bättre artist om hon gick ner i vikt? Tja, det finns inget som tyder på det.
Skulle hon bli bättre som person om hon gick ner i vikt?
Återigen finns det inget som tyder på det.
Skulle hon bli vackrare?
Vad tyder på det?

Som tur är är det inte många som ställer sig alltför kritiskt till hennes vikt, men man ställer sig ofta kritiskt till personer som har "fel" vikt, vad det nu innebär. Är man inte för fet är man för smal. Antingen har man för stora kurvor eller så har man inga alls. Det finns inget mellanläge där det är okej att se ut som man gör. Återigen är det ingenting jag förstår. Skönhet har ingen vikt, men den har ett ansikte som speglar sitt inre jag (ett av mina citat jag gillar att använda mig av, bara för att jag är så pass egenkär). Ändå är det just där man placerar skönhet. På vikten.

//Lisa

Lite lite tid, lite lite av allt

Så, gick det bra med plugget i går kväll? Nja, inte riktigt, men det gick tillräckligt bra för att kunna fatta mig tillräckligt kort vid diskussionen på dagens seminarium. Tyvärr har vi bara seminarium i en timme; det är verkligen sådant man kan dra ut en timme till, men det är klart att det inte skulle kunna gå ihop då det är så pass många grupper som ska använda sig av klassrummet under dagen.
Jag vet i alla fall med mig själv att jag hade kunnat prata betydligt mer än vad jag faktiskt gjorde, men när det bara var 15 minuter kvar, och när jag visste att ytterligare fyra personer skulle prata var det bara att försöka fatta mig så kort som möjligt. Tyvärr slutade det även med att jag pratade lite snabbt vid vissa punkter, men förhoppningsvis gick det bra.

Nu på kvällen var det ett annat projekt som krävde lite energi. Med tanke på den stamrenorvering som pågår i porten bredvid, och med tanke på att vi själva snart ska gå igenom en, var det bäst att flytta katten till min morbror. Vi hade lite tur att han frivilligt kunde gå in i buren och lägga sig där, men när han blev inlåst kom paniken. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta -- han kan göra i från sig riktigt roliga ljud i de lägena, men samtidigt vill man inte skratta åt någon som är panikslagen. Värre blev det när vi skulle ut och åka.
Det första ni bör veta om honom är att han är den skyggaste katt min äldre bror aldrig sett. Katten spenderade ett par dagar hos morbrodern för ett par år sedan, i samband med flytt, under ett par dagar. Det slutade med att han låg under en säng utan att vare sig äta eller gå på lådan. Ikväll var han framme och nosade på allt han kom i kontakt med, även om han gömde sig bakom soffan.
Jag är ledsen att jag börjar tala om min förra katt som om jag vore den galna kattdamen från Simpsons, men jag är glad över att han har det bra och att han varit framme och nosat på maten. Med tanke på att han inte åt på tre-fyra dagar, eller hur länge det nu var, för så många år sedan var jag lite rädd att samma sak skulle hända nu. Framför allt med tanke på att han ska bo där i minst åtta veckor (om han stormtrivs blir det permanent).

Nej, nu ska jag sluta prata om katter (även om jag är lite sugen på att adoptera en kattunge). Om jag kunde prata om hundar skulle jag göra det, men istället väljer jag att fortsätta vara tråkig.

Jag hoppas att ni haft en bra dag!

//Lisa

Lite kvar, men det går an



Jag fick tag på boken jag skulle ha läst i helgen. Och ja, det är rätt bok. Jag dubbelkollade.
Efter att ha knallat runt inne i stan i över en timme fick jag tag på den på Arkitekturmuséets bibliotek. Jag är glad över att jag fick tag på den, men jag har fortfarande dåligt samvete över att min klasskamrat, som jag stötte på väl inne på biblioteket, inte fick tag på den. Den boken biblioteket hade var deras enda exemplar (inne?). Vi pratade lite grann kring vem av oss som skulle ta den, och hon sade att jag kunde ta den då jag kom till biblioteket först. Jag borde ha varit lika ödmjuk som henne där, och tyvärr är det alltid lättare att vara efterklok än att vara klok för stunden. Jag hoppas bara att hon fick tag på den på annat håll -- det har varit svårt att hitta den.

Hur är det med mig annars?
Trött.
Jag vaknade i morse strax efter sju när lägenheterna i porten bredvid fick sina badrumsväggar nedrivna. Japp, de går igenom stambytet nu, och snart är det vår tur. Jag har inte gått upp kring sju på mornarna sedan jag gick på högstadiet. Med gymnasiet gick upp tidigast halv åtta, och det hände löjligt sällan. Jag låter så självgod och bortskämd nu, men det är en omställning. Framför allt med tanke på att jag inte har all möjlighet att plugga om dagarna då jag förväntas sköta de flesta hushållssysslorna här hemma (det är inte konstigt med tanke på att det främst är jag som är hemma). Det gör såklart att jag pluggar in på småtimmarna, och jag måste verkligen börja omprioritera vissa saker. Jag vet bara inte hur jag ska få tid till att kunna prioritera mig själv.

Jag kommer inte sträckläsa hela boken nu. Jag gjorde ett försök, och kom en bit på vägen, men jag somnade nästan. Jag kommer därför fokusera på den del av boken jag själv känner att jag kan dra nytta av. Men det är ändå ca 50 sidor att läsa. Jag ska sätta mig ner med dem sidorna så fort Grey's Anatomy har slutat. Det är så kul -- jag har redan sett avsnittet, jag vet redan vad som kommer hända och vad som kommer sägas, men jag vill ändå se det avsnittet igen. Samma sak är det med Criminal Minds -- jag har redan sett de avsnitten som sänts i USA, men när jag såg reklamen för säsongsstarten blev jag nästintill lyrisk :)

Har ni också roliga vanor, eller vad man kan kalla dem?

//Lisa

DH+B&J=Glad Lisa

Jag hade en period då jag inte tittade på Desperate Housewives, men jag har tagit upp det igen (det gjorde jag visserligen redan förra året). Jag vet inte om det är för att det här är den sista säsongen eller om det är för att alla hjälpt till för att dölja ett mord och drabbats av skuldkänslor, men det här är en spännande säsong.

Det fanns en femte bild där jag flirtade med glassen. Jag tror jag funnit anledningen till varför jag fortfarande är singel.

//Lisa

Nr 6


Nej, det är inte tatueringen som är krokig -- det är jag som är det.

Så, vad tycker ni?
Som jag skrivit tidigare är denna tatuering den som betyder mest, och det handlar inte om att man inte ska tappa bort mig när jag hamnar på bårhuset. Nej, det går lite djupare än så. Det var ett bra tag sedan jag utsattes för mobbning, men det är sådant som fortfarande sitter kvar. Jag kommer fortfarande ihåg vad de personerna gjorde mot mig och de namn jag fick höra. Nu kan ingen ta mitt namn ifrån mig, och angående textraden... Tja, det blir någonting fint för mina gamla mobbare att titta på (dessutom älskar jag låten).

Så, frågan ni alla vill ställa: "Gjorde det ont?".
Just textraden kändes inte så mycket; det kittlades faktiskt en del i början, men när jag vant mig lite mer vid det var det inte så farligt. Det som kändes var namnet som går över ryggraden. Det var värst vid den nedre delen av S:et och övre delen av A:et (när konturerna ritades, vill säga -- när skuggningarna lades på var det långt ifrån smärtsamt).
Just när skuggningarna lades var jag nära på att somna. Jag fick inte tillräckligt med sömn då man höll på att såga och borra i porten bredvid -- stamrenorveringen har påbörjats där, och om några veckor är det vår tur -- vilket väckte mig. Visserligen var det bra att jag kunde komma upp tidigare för att bl.a. kunna baka, men lite extra sömn hade inte heller skadat.

Tog det lång tid?
Inte alls så lång tid som man skulle kunna tro -- jag kom dit runt 12 och gick ut drygt tre timmar senare. Det var inte som så att vi började tatuera så fort jag kom fram; skissen skulle klistras upp på ryggen, den skulle torka till sig lite också när den väl var fast och "bara" det tog ett litet tag. Just att fästa den på ryggen tog ett tag, men det är mycket man ska se över där -- det var två skisser som skulle upp på ryggen (namnet och textraden). Att se till att de är i jämnhöjd med varandra är inte det lättaste att fixa till, men tatueraren lyckades verkligen med det! :)

//Lisa

Cupcakes


Det här är vad jag haft för mig nu på morgonen. Snart är det dags för mig att åka iväg och tatuera mig :)

//Lisa

Inga muffins idag heller

...och jag som hade sett fram emot att baka några. Om jag går upp lite tidigare i morgon ska jag säkert hinna baka några innan jag ska i väg och tatuera mig (åh, snart är det dags :D). Jag kan säkert förbereda ett par saker redan nu; jag kan trots allt hacka upp chokladen redan nu och även riva apelsinskalet. Det är de jobbigaste sakerna att göra, faktiskt så det är bara bra om jag får det gjort.

Det gick rätt bra i skolan idag, trots att jag inte läst boken. Det visade sig att de flesta inte heller hade fått tag på den. Om jag ska vara ärlig känns det lite skönt att inte vara den enda, även om det innebär att många kan få lite problem med denna veckas uppgift (som, som tur är, är muntlig). Om jag ska vara helt ärlig tror jag att den här uppgiften kan bli den lättaste då man kan få hjälp av sina klasskamrater att utveckla sina tankegångar.
Om man fortsätter att fokusera på allt positiva idag; När jag kom hem från skolan var Linn "redan" här hemma då hon spenderat större delen av sin dag med syrran. Hon stannade över på middag -- lasagne, som syrran lagade (mums!) -- och när klockan blev tillräckligt mycket rörde hon sig hemåt. Jag följde med och bestämde mig för att gå hem. Visst, det var något kyligt, men det var friskt, vilket kändes bra.

Till det lite mindre bra... Jag nämnde att jag skulle städa idag, vilket jag gjorde, men det hamnar inte på någon "sida" då det inte är kul att städa, men då det är skönt att ha det gjort. Nej, det som drog ner min dag var att min jordnötsallergi gjorde sig påmind. Jag kan ta min astmamedicin för det, men jag tog den för 1½ timme sedan, och jag skakar fortfarande p.g.a. adrenalinet som pumpas ut i mina ådror. Det är minst sagt en härlig känsla och bättre blir det inte av att jag klickar på fel tangenter gång efter annan.

Hur har er måndag varit?

//Lisa

Mitt tråkiga jag

Jag är ledsen över att min blogg varit så tråkig nu de senaste dagarna, men det är för att jag haft lite att göra under den senaste tiden. Ironiskt nog får jag störst lust att skriva då jag är som tröttast, och då fungerar jag knappt tillräckligt mycket för att ens kunna stava rätt.
Tyvärr kommer det inte bli mycket uppdaterande idag heller; jag ska snart iväg till en föreläsning (vi får se hur det går; jag har inte läst boken vi skulle ha läst tills idag för att jag hade varit på jakt efter fel bok -- en bok jag dessutom hittade till min stora glädje). Efter att jag kommit hem måste jag hjälpa till med att städa, och därefter är tanken att jag ska laga mat och baka muffins till morgondagen. Åh, vad jag ser fram emot morgondagen! Jag ska då skaffa min efterlängtade tatuering. Det är bra att bunkra upp med socker då man förlorar en del under "processen" -- vad kan vara mer perfekt än muffins i det läget?

Nej, nu måste jag rusa vidare. Vi hörs när vi hörs, helt enkelt!

//Lisa

En stickad tröja

Det har varit så mysigt att idag ha kunnat dra på sig en stickad tröja för att det har varit så pass kallt. Att jag fryser just nu är en annan femma, men datorn jag har vilad mot mina ben är bra uppvärmande :)

Tanken var att jag skulle plugga idag, och vi blåljuga om det genom att säga att jag har gjort det. Som tur var är det inte mycket som ska läsas även om det är bra om jag får det gjort ikväll. Nej, istället har jag, syrran och mamma spenderat större delen av dagen vid Farsta gård för att dels äta lunch och dels fika. Att jag träffade på en gammal kompis från gymnasiet var en rolig överraskning. En annan rolig överraskning var när jag, syrran och en kompis vi plockat upp på vägen (det var i samma vända som mamma blev avsläpt) åkte för att storhandla. Vi har inte kunnat storhandla på år och dar då vi inte haft någon bil tidigare, men i samband med att syrran skaffat körkort och köpt en bil har det kunnat vara möjligt. Vi såg därför till att det blev av idag, och det slutade med att vi var i mataffären i över en timme för att plocka på oss mat som kan komma att räcka nästan hela veckan. Är det inte underbart? Vi köpte en massa annat också, och med tanke på hur långt kvittot blev var det sammanlagda priset en trevlig överraskning det med.

Nej, jag ska inte babbla på så mycket mer. Jag önskar att jag hade bilder från dagen, men självklart glömde jag kameran hemma. Det är en rolig sak att upptäcka när man hittar en Captain Morgan burk hängandes i ett träd, men syrran tog en bild som jag hoppas på att kunna låna.

//Lisa

Lördag


Jag bjuder på denna gamla goding en gång till -- jag blev faktiskt riktigt stolt över den här när jag tog den i somras :)

Ojojoj, vilken dag det varit.
Till att börja med var jag tvungen att åka till skolan för att låna en bok från biblioteket (jag är så glad över att jag fick tag på den; den är svår att få tag på, den ska läsas till på måndag och jag såg bara ett exemplar i bokhyllan). Jag var klar där inom loppet av fem minuter. Min första tanke var att åka hem och ta det lugnt, men när jag kom till tunnelbanan fick jag större lust att åka hela vägen med tåget för att hälsa på min mormor. En tågresa, en bussresa, två kapitel (jag gillar att läsa när jag åker buss) och två telefonsamtal senare var jag hemma hos henne.
Vi hade det så trevligt; Det är alltid kul att prata med henne. Dels för att hon är en av de få jag känner som tittar på nyheterna, så jag får lite nya inblickar från henne, men samtidigt kan man prata med henne om allt. Det som gör henne ännu härligare är att hon har en viss självdistans (jag är rätt säker på att det är från henne jag själv fått det från). Vi åt i alla fall riktigt god mat, och hon slängde fram ett par bitar av en äppelkaka hon bakat tidigare. Jag var proppmätt, men jag kunde ändå få i mig två bitar för att det var så pass gott. Vad är det med mormödrar och utsökt matlagning?

När jag kom hem på kvällen gjorde syrran sig i ordning inför en födelsedagsfest. Hon hade ett par gemensamma kompisar här under tiden, så under nästan två timmar hade vi det rätt kul -- många skämt (inga från min sida) och många skratt (lite väl många från min sida). Det är precis så det ska vara på en lördagkväll, även om det hade varit roligare om de kunnat stanna lite längre. Men äh, det är som det är helt enkelt -- jag har ingen rätt att be dem stanna och strunta i deras kompis som fyller år. Det är inte heller något jag vill göra, när det kommer till kritan. Jag klagar därför inte; Jag tittar istället på film och ska snart hämta lite glass och ett glas vin. Där har vi en lördagskväll för "de ensamma", och jag tycker att det är helt underbart :)

Vad har ni haft för er denna lördag?

//Lisa

"Bra diskussion!"

Skolan styr mitt liv alltför mycket nu, men jag kan inte få ut de orden ur skallen.
Förra veckan skulle vi skriva en mindre uppsats/essä om heteronormativitet (kort sagt den heterosexuella normen; den norm som dels säger att man ska vara heterosexuell, men att man dessutom ska vara det på rätt sätt -- bl.a. att man ska vara gift med en person av samma etnicitet och åldersgrupp). Man skulle skriva utifrån en aktuell företeelse. Jag valde att skriva utifrån Modern Family. För mig kändes det som den sämsta texten jag skrivit dittills, men det visade sig att det inte var det. Jag har skrivit åtminstone en bättre text, men det gick så bra på denna att jag kan spricka av glädje. Visserligen älskar jag konstruktiv kritik, men det betyder inte att jag inte blir glad när den enda kommentaren som finns med på pappret (det var text på båda sidor av pappret) är just "Bra diskussion!" Jag tror att det nu är bevisat att Modern Family är ett bra program.

Jag åkte in till skolan idag för att ha en opponering om den essä jag skrivit de senaste två dagarna. Det gick bättre än vad jag trodde, om jag ska vara helt ärlig. Betydligt bättre rent utav. Jag brukar vara så petig med sådana grejer att jag känner mig som en ragata när jag börjar kommentera de andra texterna. För några år sedan vågade jag inte vara så petig. Nu vågar jag, men jisses vad taskig jag känner mig -- här har personer lagt ner lika mycket tid och energi (med all sannolikhet mer tid och energi) som jag på att få färdig en text, och få bra resultat på det, och så kommer jag och ska förstöra allt.
Nej, nu ska jag sluta älta kring det. Nu på kvällen träffade jag nämligen underbaraste Madde tillsammans med några av hennes alla vänner (ett par gemensamma vänner). Hon åker tillbaka till England i morgon, om jag minns rätt, och med tanke på att hon fyller år idag var vi ute för att fira henne. Det blev dock en kort kväll för min del. Jag vet inte varför, men jag har varit trött hela dagen, och jag kände att jag inte skulle orka följa med ut till en nattklubb. Men att sitta på Hellströms vid Söder i en timme var betydligt bättre än ingenting. Med tanke på att jag var rätt trött efter den enda timmen var det perfekt. Eller perfekt och perfekt -- perfekt hade det varit om jag orkat följa med dem till klubben. Jag är inte mycket för nattklubbar, men jag gillar verkligen att umgås med vänner. Framför allt när en av dem åker tillbaka till England för ytterligare en månad.

En väldigt (!) dålig bild från när jag var ute på en nattklubb senast. Det var min syrras/Linns/Maddes studentskiva för över fem månader sedan.

Tja, det var det det. Jag tror faktiskt att jag ska sätta mig ner och läsa nu :)

//Lisa

Det här med gängkriminalitet

Jag såg på DN:s hemsida nu att en S-politiker vill införa ett nytt system när det gäller medborgarskap här i Sverige för personer från utlandet. Dels går det ut på att kunna införa ett medborgarskap snabbt i Sverige, vilket jag ser som en bra sak, men man ska även sättas på prövotid. Begår man grova brott under den här perioden ska man som invandrare kunna utvisas, och detta är för att ta kontroll över gängkriminaliteten i framför allt Malmö.
Låter det som en bra sak? Det tycker inte jag.

Jag vet att många inte gillar invandrare som kommer hit till Sverige för att begå brott det första de gör, och jag är inte heller förtjust i det. Jag är lika förtjust i det som när svenskfödda begår samma brott. Alla typer av människor begår brott, men ändå är det bara en viss typ människor som skulle utvisas. Tydligen är inte fängelse tillräckligt avskräckande enligt denna politiker, men det kan man väl säga om vem som helst -- det är inte ovanligt att en person får sitta i fängelse flera gånger om i sitt liv, eller hur, och det har ingenting med härkomst att göra.

Om man tittar på gäng är det inte enbart personer med invandrarbakgrund som går med i kriminella gäng/organisationer. Jag tror knappast att personer från Irak skulle komma hit och tänka "Jag borde bli nynazist". Man går inte med i gäng bara för att man inte är "infödd". Det är så mycket mer än så, och det är på tiden att man förstår att världen inte är uppdelad i infödda och invandrare -- när det kommer till kritan är vi trots allt alla människor.
Jag har ingen som helst aning om varför man går med i gäng, men det skulle inte överraska mig om det handlar om gemenskap. Jag kanske drar alla över en kam här, och följer stereotypen, men är det inte större chans att den utstötta människan hamnar i ett gäng än att den personen med många vänner gör det? Det kanske bara är jag som fått en fel bild i skallen, men är det inte så att den utstötta människan söker sig till personer som en gång var i samma sits som man själv? Handlar inte gäng trots allt om missnöje och att de skapas för att kunna visa upp sitt missnöja gentemot samhället? Är utvisning verkligen den rätta vägen att gå i det läget? Genom att utvisa gäng skapar man inte en lösning på problemet -- dessa personer kommer med all säkerhet skapa gäng i andra länder, och då har man bara förskjutit problemet. Dessutom finns det så många gäng i Sverige att det inte skulle hålla i längden.

Jag har inte studerat kriminologi på den nivå där jag kan tala om gäng på det här sättet, men lite logiskt måste man väl ändå tänka. Det finns "vita" gäng på samma sätt som det finns "icke-vita" gäng (vad det nu innebär). Om man bekämpar gängkriminalitet bland personer med invandrarbakgrund, och som jag sade, hur ska man då bekämpa nynazismen?

//Lisa

Dagens...


Denna bjuder vi på

Dagens humör: Jag är riktigt peppad; Madde är tillbaka i Sverige över helgen, och det ska såklart firas!

Dagens mående: Jag har inte riktigt bestämt mig än, men dåligt mår jag inte :)

Dagens borde: Se till att få min bok utläst då det inte är mycket kvar; jag vill så gärna påbörja någon jag inte läst.

Dagens outfit: Byxor och skjorta. Det får duga.

Dagens planer: Åka till skolan, komma hem från skolan och senare på kvällen blir det firande med ett gäng kompisar. Jag hoppas på att jag ska hinna baka däremellan, men det tvivlar jag på. Man kan dock alltid hoppas.

Dagens fundering: Jag undrar om jag skulle utnyttja min förmåga att kunna förvandla mig till en fågel när jag vill, om den förmågan fanns, för att kunna bajsa på människor jag inte gillar...

Dagens beroende: Som alltid är det musik, men jag måste medge att jag är beroende av nya hörlurar då mina gått sönder. Typiskt...

Dagens tråkigaste: Att inte hinna baka, men vi håller tummarna för att jag har fel där

Dagens överraskning: Att min katt ligger kvar i min säng på mornarna när jag vaknar -- jag tenderar att sparkas i sömnen då jag ofta drömmer att jag springer.

//Lisa

Mycket plugg, inget liv

Det är lite så det känns nu, tyvärr.
Jag kom en bit i pluggandet redan i går, men jag spånade mer än att faktiskt "skriva" (vi måste försöka förhålla oss till akademiskt skrivande). Jag gick upp tidigare idag än vad jag annars brukar göra för att dels läsa igenom ett par texter, dels tillägga ett par saker till min text, men främst av allt -- redigera den. Bara det sistnämnda tog ett par timmar. Att jag är klar med det är både skönt, men samtidigt läskigt då det är så mycket jag vill ändra på nu i efterhand.

Sedan jag slutade plugga har jag inte gjort mycket; det var så grått och trist ute (lägg märke till att jag säger "grått och trist", om det hade regnat hade det i alla fall varit något), så jag satte mig ner vid datorn för att titta på de Criminal Minds avsnitt som släppts i USA. Jag kommer såklart bänka mig ner framför TV:n varje torsdag när det börjar sändas igen, men ibland är det kul att se samma avsnitt mer än en gång då man får en annan infallsvinkel -- stämmer början överens med slutet? Det är så många serier som missar det, och jag läste en bok för ett par år sedan som missat det totalt (början hängde inte ihop med det som avslöjades i slutet för fem öre -- kvinnan hade ringt sin väninna en kväll för att senare hittas hängd i köket, och det visade sig senare att maken dödat henne tillsammans med sin älskarrinna, men i det tidsutrymmet man talade om skulle samtalet aldrig ha ägts rum).


Få se vad har jag mer gjort?
Jag har läst. Det är så skönt att kunna hitta stunder då man bara kan läsa. Jag köpte David Nichols "One Day" för över en månad sedan, men jag har fortfarande inte hunnit läsa ut den p.g.a. skolarbete. Nu har jag kommit en bit på vägen, och jag säger bara en sak -- jag är kär i boken. Den är helt underbar, så effektfull och det är häftigt att Nichols använt sig av samma mönster Virgina Woolf använde sig av under sin tid. Man får följa två personer, och när dessa två spenderar tid med varandra växlas perspektiven över från den ena till den andra med hjälp av en yttre händelse (det kan vara när någon pratar, eller helt enkelt när en främmande person går förbi).

Vad har ni haft för er denna torsdag?

//Lisa

Hoppsanhoppsan!

Hur kommer det sig att jag lyckas glömma bort skolarbete?
Jag visste att jag hade uppgiften att skriva -- det är svårt att glömma bort det när man ska skriva en uppsats varje vecka -- men det var en sak jag inte alls tänkte på. Vanligtvis ska texten lämnas in till läraren vid varje seminarium, och denna vecka är det först på fredag istället för i morgon. Självklart hade jag glömt bort att vi måste skicka in texten till klasskamrater för att få kommentarer från dem redan i morgon. Redan och redan, det är kanske lite att ta i, men det slog mig för bara några timmar sedan att jag inte alls har morgondagen på mig att plugga.

Inte förrän nu. Jag har verkligen kommit i gång med uppsatsen (under 1½ timme har jag kommit lite mer än halvvägs), jag har inte stött på skrivkramp (ta i trä!) och jag har redan kommit halvvägs. Visserligen spånar jag mer nu, men om jag går upp lite tidigare i morgon för att redigera det jag skrivit ska det inte vara några problem.

Jag vet att det är tråkigt för er att gång på gång läsa om skolarbetet, men tyvärr är det det som styr merparten av min vardag nuför tiden. Förhoppningsvis blir det lite lättare vid nästa delmoment; jag tror nämligen inte att vi har samma typ av uppsatsskrivning då. Det kanske är någonting jag bör kolla upp, vid närmre eftertanke...

//Lisa

Pussel


Click to Mix and Solve
80 bitar


Click to Mix and Solve
100 bitar


Click to Mix and Solve

154 bitar (min personliga favorit)


Jag älskar att lägga pussel, men det är så krångligt med att få till det hemma; det enda bordet man kan använda sig av för att kunna lägga ett pussel är matbordet, vilket inte är en höjdare. Det som finns kvar då är golvet, men det är inte alltid bekvämt (det är sällan det är bekvämt) och det är inte heller något som får plats i mitt lilla rum. Istället för att lägga pussel på vardagsrumsgolvet eller i syrrans rum har jag börjat använda mig av Jigzone, och det är först nu jag själv laddat upp en bild för att kunna skapa ett pussel av det. Det skulle vara kul om ni själva ville testa på det, men jag förstår också att alla inte är lika nördiga som jag är.

Säg gärna vad ni tycker! :)

//Lisa

Allt som väntar

Jag vet inte alls vad jag borde göra just nu; å ena sidan vill jag ta en promenad (vem vill inte det när solen skiner?), men samtidigt har jag tvättstugan om 1½ timme och jag bör sätta mig ner med skolarbete. Jag behöver också tänka ut vad jag ska fixa till middag ikväll, och med tanke på att jag har just tvättstugan till klockan sju är det inte mycket jag kan fixa. Jag hade en tanke om att försöka baka också, men det får jag skjuta upp tills i morgon (den möjligheten finns då jag inte har skola förrän på fredag). Jag vill också gå på toaletten, men jag har på mig ett par byxor som saknar resår just för att jag inte har andra kläder att ha på mig. När blev livet såhär komplicerat?

Hur jag än gör ska jag i alla fall tvätta, äta middag och titta på Grey's Anatomy. Hur det än blir får kvällen ett bra avslut, och det är alltid något :)

//Lisa

Pimp my blog


Före och efter

Nja, det är inte mycket som ändrats med bloggen, men jag har lagt in en widget från Twitter i sidmenyn (jag måste verkligen få ordning på min sidmeny och skapa två spalter, men det fungerar inte särskilt bra med den design jag har nu). Det kanske verkar lite överflödigt, men jag hoppas att det ska bli som en friskare fläkt på bloggen. Jag är lite flummig av mig som person, och Twitter ger mig möjligheten att visa det på ett helt annat sätt. Visserligen skulle det vara roligt om ni följde mig (nej, jag fiskar inte alls efter fler följare), men jag vet också att Twitter inte är någonting alla har, så nu har ni helt enkelt möjligheten att kika in här (jag riktar mig främst till dig, Linn :p)

Apropå Twitter: Har ni några Twitter-konton? Det skulle vara kul att följa er :)

//Lisa

Redigerade vs Oreedigerade


Den oredigerade (bilden ovan) eller den redigerade?


Den oredigerade eller den redigerade?


Den oredigerade eller den redigerade?

//Lisa

I skrivande stund...

Så, efter ett par härliga timmar med en underbar vän inne på Söder är jag hemma. Det har jag varit ett litet tag nu, men jag har varit upptagen med att börja fixa med middagen. Just nu ligger potatisarna i ugnen, och om 45 minuter hoppas jag på att ha hasselbackspotatis serverat med stekt fläskfilé och stekta... Kan man säga grönsaker när det handlar om hackad lök samt skivad purjolök och skurna champinjoner? Vad man än kallar det är det det jag lagar till, och det är någonting som är rysligt gott! :)

Potatisarna som står i ugnen

Nej, nu ska jag börja hacka upp grönsakerna innan jag förbereder fläskfilén; det sista jag vill är att jäkta mot slutet. Sådant är bara stressigt.

//Lisa

Miniuppdate

En väldigt kort en; Jag är inte mycket för uppdateringar bestående av tre rader text, men jag känner mig så skrivsugen att jag kan bli galen.
Klockan är bara kvart över tolv, och ändå har jag redan en bra dag. Solen skiner, färgerna på träden utanför mitt fönster lyser, jag är påklädd och jag ska träffa en nära vän om en dryg timme. Visserligen är mitt ett (slätt) helvete, men med lite vax ska det säkert gå. Om inte kan jag alltid slänga på mig min hatt och låtsas som ingenting. När jag tänker efter är det ett bra alternativ hur man än vrider och vänder på det. Problemet är bara att det blåser rätt rejält ute (är det bara jag som tycker att det ser roligt ut när en tidning far över vägen?). Men man kan ju inte få allt här i världen, eller vad säger ni? Det gäller helt enkelt att hitta de positiva inslagen i sin vardag och fokusera på dem! :)

//Lisa

Det här med håret

Jag klippte av mycket av mitt hår för drygt en månad sedan.
Riktigt mycket faktiskt, men jag gillar verkligen hur det blev, så det är inga klagomål på den fronten. Inte heller har kommentarerna bland andra varit dåliga, även om det blev en del kommentarer innan jag klippte håret. Anledning till varför jag klippte av så pass mycket var att jag hade en lång utväxt efter att i vintras/våras färgat håret rött. Jag ville inte färga om utväxten, och jag tröttnade så pass mycket på utväxtlinjen (kan man säga så?) att jag valde att klippa det kort. En anledning till varför jag inte ville färga om utväxten var för att jag vill kunna donera mitt hår, och det går inte när det är färgat.
Det är någonting jag fått kritik för.

Tre veckor innan jag klippte håret, och det var uppsatt (inte för att håret var mycket längre än vad bilden visar, men ändå)

Jag vill inte donera hår för att få uppmärksamhet för det, men det känns som en riktigt konstig sak att få kritik för. Många har frågat mig varför, och det är ingenting jag kan besvara konkret. Det är helt enkelt någonting jag vill göra, och dessutom är det inget som skadar mig. Kort sagt ser jag ingen anledning till varför jag inte skulle göra det.
Jag fick frågan om jag får pengar för det. Nej. Om jag skulle få pengar för det skulle det inte vara donation, eller hur? Det kostar inte pengar att låta hår växa ut, och jag behöver klippa det hur jag än vrider och vänder på det, så inga pengar går egentligen förlorade. Visst, jag behöver en inkomst, men jag behöver en som tillkommer varje månad -- inte vart tredje år.

Andra har sagt att det är en dum och fix idé, och att jag inte bör göra det då jag ser mycket bättre ut nu.
Jag vet inte hur jag ska reagera till detta. Om man vill försöka få mig att göra något ska man, för det första, inte använda sig av mitt utseende för att föra ett argument. Jag har spenderat så många år av mitt liv att tänka/känna att jag skulle behöva 58 olika plastikoperationer för att ens bli alldaglig. Jag blir smickrad när jag får höra att jag är snygg, jag är trots allt människa, men det är ingenting jag eftersträvar då jag vet att jag är mer än det. Samtidigt känner jag också att om det är någonting som gör mig snygg är det inte enbart mitt hår.
Att det skulle vara en fix idé... Okej, jag erkänner att det är lite av en fix idé, men vad gör det i det här läget? Det sker sällan att jag backar undan från ett beslut när jag väl fattat det. Om jag skulle backa mig ur från det här beslutet har ni all tillåtelse att slå mig i backhuvudet.

Så det ser ut nu

Det här är ingenting som kräver någon form av stöd, men det skulle vara skönt att för en gångs skull kunna fatta ett beslut som inte blir kritiserat. Skulle ni få för er att kritisera en person som säger "Hej, jag vill donera mtt hår"? Vad jag gör med mitt hår är lite av min ensak. Dessutom är det inte som så att jag tänker att jag ska låta det växa ut tills det når min höft bara för att kunna ha någonting att tända på. Det är bara hår som ska klippas av, men ändå är det så många som motsätter sig i det. Varför ska det vara så? Är det så pass okonventionellt för en tjej/kvinna (vad kan jag kalla mig själv?) att självmant donera hår? Är det så okonventionellt för en tjej/kvinna som anser att femininitet inte sitter i hår/smink/kläder?

Jag tvivlar på att någon skulle kritisera mig om jag började donera blod. Tyvärr är det inget jag kan göra p.g.a. allergier som överlappar förkylningar (jag har en period i augusti som skulle kunna fungera, om man utgår från de kriterier jag läst, men de kanske inte stämmer). Det jag kan donera är mina organ, men jag behåller hjärna dem för mig själv ett tag till. Det jag har kvar att kunna donera är mitt hår. Jag ska dessutom läsa på lite mer om vad som krävs för att kunna donera benmärg, men det är en annan femma...

//Lisa

Big Brother


Det här är en något annorlunda låt, men jag gillar den verkligen.
Än så länge är detta den enda låt bandet kommit ut med, om jag inte misstar mig, och jag ser fram emot att kunna höra nästa :)

Big Brother -- Water Knot (klicka här om ni vill följa dem via Twitter)

//Lisa

Brustet hjärta

På många sätt blir det så oerhört fel att jag ska kommentera, och komma med råd, till personer som går igenom ett uppbrott eller som på andra sätt fått sitt hjärta krossat då jag själv inte varit i den sitsen. Jag har aldrig blivit dumpad, ingen har varit otrogen mot mig och jag kan inte heller tänka mig hur det skulle kännas att bli sårad på det sättet då jag inte ens har varit i ett förhållande; Jag kan inte tänka mig hur en person som är älskad på det sättet skulle kunna lämna mig då jag aldrig haft en sådan person i mitt liv. Ändå försöker jag komma med råd, och jag försöker förstå vad personen går igenom. Bara för att jag inte har den erfarenheten betyder det inte att jag inte kan förstå känslan av ett brustet hjärta.


Det finns olika typer av brustna hjärtan. Jag har haft personer i mitt liv som jag sett som mina vänner, men som svikit mig i olika lägen där jag fått ta en stor smäll för någonting de gjort. Jag har haft personer i mitt liv som jag sett som vänner som sprungit sin väg så fort jag närmat mig när de varit med sina kompisar, men som betett sig bra gentemot mig när vi varit ensamma. Jag har bollats fram och tillbaka av olika personer utan att inse att de var anledningen till att jag mådde skit. Jag må inte veta hur det känns att ha en pojkvän som lämnar en, men jag vet hur det känns att bli utelämnad utan att förstå vad som hänt, och varför.
Min värsta hjärtesorg (det låter så mycket bättre på engelska; My worst heartbreak) är den jag går igenom nu. Att inte ha någon vid min sida i det avseendet. Jag har varit singel hela livet, men jag är ingen singeltjej. Jag vet med mig själv att jag fungerar bättre i ett förhållande än som singel. Visst, jag älskar självständigheten, men vem säger att man inte kan vara självständig även i ett förhållande? Jag ser fram emot att kunna ha någon som får mig att känna att jag tillhör (jag har vänner som jag älskar, men det händer så ofta att jag känner att jag inte hör till -- det är ingen fara, men känslan av tillhörighet är någonting jag vill uppleva på djupet). Främst av allt vill jag ha någon att älska med den intensiteten; någon som ser mig för den jag är och inte bara den jag ser ut att vara. Jag vill ha någon som ser och erkänner mina brister, men som fortfarande uppskattar mig för den jag är. Jag vill ha någon vid min sida som inte valt mig i andra hand efter att den första personen man försökt stöta på inte svarat. På många sätt är det här inte mycket att begära, men för mig är det nästa så det börjar kännas nu.

Jag har dock inte kommit till det absolut värsta än.
Det som kan få mig att ligga kvar i sängen i över en timme efter att jag vaknat är att jag vaknat ur en dröm som känts så pass verklig att det verkliga livet slår mig i magen. Några av de bästa drömmarna jag haft har bestått av mig med en annan person. Vi har inte gjort någonting, men ändå är jag lycklig över att vara där och nu istället för någon annan plats. Det som gör det så hemskt är vetskapen om att det inte är verkligt så fort man vaknat ur drömmen. Viljan att återgå till drömmen, att jaga den drömmen, istället för att möta verkligheten är den värsta känslan som finns då det får mig att jaga något som aldrig tillhört mig. Även om det är så lite som en känsla...

//Lisa

En söndagspromenad

Oj, vad trött jag är nu. Jag kom hem för några timmar sedan, men det känns att jag varit ute och gått nästan hela dagen. Jag vet inte riktigt helt säkert, men jag tror att jag var ute i tre timmar. Visserligen tog jag bussen hem efter att ha tagit en omväg till Farsta Centrum -- om man inte tar omvägar kan det ta upp till 45 minuter att gå dit. Idag tog det över 1½ timme. Men skönt var det. Solen låg inte på lika mycket idag jämfört med gårdagen. Det var tur det då jag gick ut med min skinnjacka. Det blev inte fullt lika varmt, men det var nästan det som var synd; någonting jag älskar med hösten är den friska luften, men det blev ganska mulet där vid slutet av min promenad att luften inte var lika frisk som den varit tidigare.



Den sista bilden är min personliga favorit

Nej, jag ska inte klaga över vädret. Istället ska jag äta lite middag (rester från i går, och det blev riktigt gott, om jag får säga det själv), titta mer på TV, eventuellt någon film, och så får vi hoppas att mitt huvud slutar bulta inom kort (det har gått en timme sedan huvudvärken kom, och jag hoppas bara att det inte blir värre).

//Lisa

Bilder från gårdagen






Det är inte de bästa bilderna jag tagit, men de är bättre än några av de tidigare höstbilderna jag lagt upp, vilket betyder en sak -- förbättring/utveckling på G :)

//Lisa

Lite av min egen stil

Jag är inte mycket för mode och trender, men visst blir även jag inspirerad av olika klädesplagg. Inte minst nu när man kommit in på hösten, och höstmodet fyller butikerna. Just i år är det mycket fuskpäls (som det varit tidigare år) och många skinnkläder (främst skinnbyxor). Jag håller mig borta från de båda. Just nu till hösten föredrar jag antingen basplaggen som ger en avslappnad, men ändå en stilren look, samt stickade tröjor och halsdukar i varma pastellfärger.
När det gäller basplaggen har min favoritoutfit (hittills!) bestått av, tja, basfärger. Det har varit svart och vitt, bortsett från min trenchcoat som är ljust khakibeige.


Det enda jag faktiskt äger från detta collage är shortsen, men det här är ändå i samma stil som den outfit jag gillar -- med strumpbyxor under shortsen, och med den vita skjortan instoppade i byxorna kan man få en punk/rock/jazzig look (i alla fall om man slänger in en hatt i ekvationen). Just med tanke på att det är höst nu är boots någonting att föredra på fötterna. Med tanke på att jag är ganska kort föredrar jag boots med antingen kilklack eller vanlig klack, men man kan såklart köra på utan. Som jag sade använder jag en khakibeige trenchcoat, men om man vill kan man såklart använda sig av en kavaj (bra är det om den är tillräckligt kort för att kunna sluta i höjd med shortsen). En stilren look som fungerar till allt, men det är en ganska tråkig look som man får krydda till med sin personlighet.

Det börjar bli så pass sent nu att det nästan är tidigt, så jag ska krypa ner i säng nu. Jag kommer att slänga upp lite andra collage i morgon som kan ge en bild av min något annorlunda klädsmak :)

//Lisa

Fem saker ni inte visste om mig...

Here we go again; ett par fem saker ni kanske inte vet om mig. Ni får gärna ställa någon form av fråga som ni vill att jag tar upp nästa månad, och som funkar till det här temat ;)

1. Jag har fler amerikanska följare på Twitter än vad jag har svenska. Det tycker jag är lite kul.

2. Den bästa komplimangen man kan ge mig är att säga att jag är konstig. Jag gillar att höra att jag är smart emellanåt, men helst av allt är jag konstig -- det är så tråkigt att vara normal och precis som alla andra.

3. Den "roligaste" förolämpningen jag åkt på är ordet "slampa". Jag tycker att det är en rolig förolämpning i vilket fall som helst då det är uppenbart att man enbart använder sig av det för att trycka ner någon utan anledning (man kan inte bli mer patetisk som person om man gör vad man kan för att trycka ner en person utan anledning bara för att kunna känna sig viktig), men det roliga är att jag har en alldeles för stor nörd inom mig för att kunna få plats med en slampa (det där blev en konstig mening).

4. För att understryka nördigheten; Min favorit webbplats är Jigzone.com. Man lägger pussel där. Det är så sjukt kul! :)

5. Jag har aldrig varit i New York, men en del av mig skulle gärna vilja bo där. Antingen det, Vancouver eller London. Märks det att jag gillar engelsktalande länder?

//Lisa

The Outsiders



Jag ska inte säga så mycket om låten; Luta er tillbaka och lyssna på den oavsett om ni hört den tidigare eller inte. Det är det enda jag kan säga :)

The Outsiders -- Needtobreathe

//Lisa

1 oktober

Jag borde ha uppdaterat vid det här laget, men jag har varit lite upptagen med annat. Att svara på kommentarer borde vara en av dem, men det är det inte. Jag ska dock sätta mig ner och besvara dem så fort jag blir klar här, och jag ska försöka bli klar med det ikväll. Jag satt en liten bit in på natten med att besvara alla de obesvarade kommentarerna, och jag kom inte ens halvvägs. Jag är en dålig bloggare, jag.

Kort sagt kommer det dyka upp lite nytt här; Med tanke på att det är en ny månad tänkte jag slänga upp en "5-saker-ni-inte-visste-om-mig"-lista. Jag ska även försöka komma ihåg att slänga upp åtminstone en låt då det var länge sedan (det är någonting som förvånar mig; Jag har lyssnat på så många olika låtar de senaste veckorna). Jag är inte en modeinriktad person, och jag håller definitivt inte koll på trenderna, men jag tänkte försöka slänga upp ett collage på ett par saker jag gillar -- antingen var för sig eller i kombination till varandra.
Det var bloggen det. På det mer "personliga" planet har jag ett par saker att ta itu med -- jag tog en promenad tidigare idag (även bilder kommer komma upp), jag tog precis hand om disken, men jag har inte ätit middag än. Jag ska även handla, men jag måste vänta in de andra två som inte är hemma nu (jag vet trots allt inte vad de vill ha) och dessutom finns det inte så mycket pengar att handla för.
Gällande skolan har jag inte läst igenom någon av de texter vi ska läsa tills på måndag. Det var nog ingen större överraskning, och av någon anledning tycker jag att det är roligt att dela med sig av sådant.

//Lisa