Det här med kulturer...

SD har många gånger konstaterat att muslimer utgör ett hot mot den svenska kulturen.
Det roliga är att de inte förklarar vilken kultur de talar om. Det roliga är att de inte har någon aning om vad de talar om överhuvudtaget (de pratar gång på gång om hur mycket invandrare kostar svenskarna, men man glömmer bort att det finns många svenskar som kostar pengar och invandrare som tjänar). Det är visserligen inte min poäng nu; min poäng är att det inte finns någon specifik definition av vad kultur är, så hur ska man kunna hota den? Det finns personer som anser att konst, teater och opera är kultur. Såvitt jag vet har inte muslimer klottrat på Dramaten. På den fronten är kulturen intakt.

Man pratar om kultur i form av bl.a. musik.
Ja, vi vet alla att "svenskar" (vita) lyssnar på klassiskt medan "invandrare" (icke-vita) lyssnar på rap. Alla lyssnar på olika typer av musik -- oavsett etnicitet. Nej, det är inte det.
Språket då?
Språk utgör den större delen av kulturen, inte sant? Men skulle den förstöras av muslimer som kommer hit från Irak? Nej, knappast. Inte med tanke på att det, bara i Sverige, talas en mängd olika språk. Om man dessutom ska tala om språk som någonting som förstör kulturen bör man stänga ner alla engelsktalande TV-program som sänds, dubba alla intervjuer med personer som inte talar svenska när dessa inslag visas på nyheterna och man bör förbjuda musik då merparten av den musik vi lyssnar på är på just engelska.

Religion? Är det någonting muslimer förstör?
Tja, i sådana fall är det någonting även judar och agnostiker/ateister gör.
Utveckling och kunskap?
Det finns inget som säger att muslimer är mer korkade än svenskar. Om jag ska vara helt ärlig är inte muslimer det största problemet -- det är fjortisarna.
Lagarna?
Anser man att det är fel av muslimer att använda sig av sharialagarna? Tja, på den punkten håller jag med, men det gör även många muslimer.
Handlar det om traditioner?
Kan någon av er se mig i ögonen och säga att ni skulle be en amerikan att dra åt helvete för att han/hon firar Thanksgiving när inte vi gör det?

Vi pratade om kultur på dagens föreläsning. Som jag sade finns det inget som faststället vad kultur är; vi har finkulturen som växte fram under renässansen som innefattar konst och teater, etc. Vi har populärkulturen som innefattar sådant som är populärt bland folket, vad det nu innebär då olika former av kultur präglar olika grupper av människor. Språket är en avgörande faktor, men det handlar inte om orden i sig utan hur de används -- hur de uttrycks.
Så vad är det som förstörs av muslimer egentligen?
Enligt mina erfarenheter; Ingenting mer än vad som förstörs av resten av oss.

//Lisa

Dagens middag




Det är inte okej att utsätta någon för mobbning; kom ihåg det

Tessan och Linn hjälptes åt med middagen; lax i ugn med potatis. Till laxen gjorde de även en sås (Linns recept) bestående av stekta grönsaker. Laxen lades i en form med spenat och ärtor innan såsen hälldes på, och sedan var det ugnen som gällde. Det var löjligt gott.
Vi kallar rätten Lax à la Linn

//Lisa

När Internet slutar fungera...

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så här beroende av Internet, men det är jag. Det är lite irriterande (!) att veta att man inte ens kan göra skolarbete utan Internet, framför allt när det handlar om större uppgifter där man måste ta en ordentlig titt på uppgiften som lagts upp på Internet via skolan. Som tur var har jag inte mycket plugg nu, men det är fortfarande irriterande när Internet bestämmer sig för en revolt.
Det hände så mycket i går som jag ville berätta om. Okej, det var inte så mycket som hände, men det var ändå mycket jag ville berätta om. För det första såg jag "Breaking dawn part 1", och tro mig när jag säger att jag har en del att säga om den.
För det andra åt jag en otroligt god lax och spenatpaj på ett café i Gamla Stan. Jag kommer dock inte ihåg namnet.
Jag gick även förbi julmarknaden innan jag promenerade till Stockholms central. Bäst av allt var att jag gjorde allt detta med Linn. Som avslutning på dagen drack jag en kopp varm choklad; det blev en perfekt avslutning på en perfekt dag -- kan man spendera dagar på ett bättre sätt än genom att vara med en vän, eller flera?

Jag hann bli klar med hemtentan, också.
Jag hade kommit en bra bit på kvällen, och tänkte att det inte var mycket kvar. Sedan insåg jag att jag behövde redigera en hel sida, en del andra stycken och dessutom behövde jag utveckla ett påstående för att därefter redigera källhänvisningen innan jag till sist skulle tillägga en källförteckning. Jag är fortfarande överraskad över att jag klarade av allt detta innan klockan tre mitt i natten. Jag blev klar halv tre. Japp, jag var trött vid det laget. Jag blev ännu tröttare när stormen slog mot fönsterrutorna och höll mig vaken i ytterligare två timmar. Det blev rätt läskigt ett tag; jag har ett träd utanför mitt fönster, om om vinden kan få min sovrumsdörr att slå i dörrkarmen trots att fönstret är stängt... Tja, det finns inte mycket som talar för att ett träd inte skulle kunna välta in i mitt rum i det läget. Min största oro var dock inte att få glas över halva mig (det är faktiskt omöjligt då jag ligger vid andra änden av rummet, och då jag är skyddad av mitt höga skrivbord). Nej, det var att behöva ringa till hyresvärden för att kunna få ett nytt fönster; jag var orolig över att bli försenad med inlämningen av hemtentan. Som tur var hann jag med det, med flera timmars marginal, men det fick ett pris. Enbart 4 timmars sömn.

Det var gott med varm choklad i går :)

Idag har inte mycket hänt; jag åkte in till stan för att leta reda på en present till Linn (som fyller år i morgon!). Jag hittade en också. Jag har dock inte slagit in den än, så det är något jag bör (ska!) göra nu :)

//Lisa

Avslut på dagen


En kopp varm choklas med mini-marshmallows, toppad med kanel. Kan det verkligen bli bättre än så? Ja, det kunde ha varit snö ute, men det är en annan femma.

//Lisa

Första advent




//Lisa

Vad var det som hände?



Förhoppningsvis ser ni det markerande området, och förhoppningsvis inser ni hur mycket det faktiskt är. Det är det här jag saknar med gymnasiet; när jag skulle skriva en uppsats (framför allt till svenskan) brukade det inte ta mer än ett par timmar trots att jag skulle skriva betydligt mer. Skillnaden är att man kunde skriva betydligt friare under gymnasiet; när man kommer upp till universitetet ska det vara så formellt som möjligt. Jag är inte särskilt formell av mig -- jag kan vara det via språket när jag vill, men jag har fortfarande en "icke-akademisk"-infallsvinkel.
I vilket fall som helst har jag markerat allt jag skrivit idag, och jag har inte arbetat länge med den här texten om man räknar antalet timmar. Jag satte mig ner med den först runt halv ett, jag tog en lång paus för att kunna äta lunch och för inte så länge sedan var det adventsfika som gällde. Dessutom har jag suttit mig ner framför bl.a. bloggen och Facebook samt sprungit runt i den halvan av lägenheten som mamma inte befinner sig i samtidigt som lyssnat på musik. Kort sagt går det betydligt bättre för mig idag jämfört med i går, men nu har jag påbörjat den del av texten som jag är bra på -- kritiskt tänkande. Det kändes rätt fel att säga det, om jag ska vara ärlig...

Det bästa är att jag fick tid till att redigera den del av texten jag skrev i går. Jag stötte på skrivkramp när jag öppnade dokumentet, men efter att ha flyttat runt vissa stycken och efter att ha omformulerat vissa meningar gick det betydligt bättre -- saker och ting började flyta på. Bäst av allt är att jag vet vad jag ska ta upp härnäst, vilka exempel jag ska ta upp och förhoppningsvis överskrider jag inte max-gränsen för arbetet.

Jag vet att jag är tråkig som pratar om skolan, men det ska bli så skönt att bli av med det här!
Att jag har 50 texter att läsa igenom tills på onsdag (och ytterligare ett par tills på fredag) är en annan femma, men det ska säkert gå. Så länge jag hittar alla ser jag ingen anledning till varför det inte skulle gå bra. Så vida inte mina ögon bestämmer sig för att sluta fungera...

//Lisa

Dålig juridikstudent

Okej, före detta juridikstudent. Student är också att ta i då jag bara gick på gymnasiet. Juridikelev är mer passande, men i vilket fall som helst var jag en dålig en, insåg jag precis.
Jag har skrivit mycket om våldtäkt och vad jag tycker om hanteringen av det, men jag har aldrig tagit en nära titt på lagen som säger:

"Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

 

Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90)."

 

Jag gillar det faktum att lagen är väldigt bred, och innefattar en hel del när det gäller våldtäkt. Jag gillar inte praktiken kring det hela. Vad jag inte har tänkt på är att lagen inte säger någonting om tjejen säger "nej". Det måste förekomma någon form av hot och tvång, men inte ett enkelt nej. Det är svårt för en kille att inte framstås som hotfull när han går emot tjejens ord då hon säger nej, men ändå. Visserligen är det löjligt att man ska behöva skriva in i en lag att nej betyder nej; det var trots allt någonting man fick lära sig på dagis, men samtidigt är det någonting som inte alltid respekteras.

Jag har alltid utgått från att det stått med i lagen att nej är nej, men det stämmer inte fullt ut. Om man tittar på prejudikat kan man säkert få fram något, men det står ingenting i lagtexten om det. Det står ingenting om samtycke här, och det som skrämmer mig är att man kan utnyttja den "luckan". Å andra sidan är det väl sedvana att samtycke ska gälla, och sedvana är också någonting som ska följas, men man får inte heller glömma bort att inte alla känner till den. Man tittar ofta mer på lagen än på saker och ting runt om. Det sista jag vill ska hända är att en man vid ett polisförhör ska kunna säga att allt kvinnan gjorde var att säga nej -- att det inte förekom något som helst våld och att mannen inte såg sitt beteende som hotfullt på några som helst sätt och att han är ledsen om hon tolkade det på det sättet. Det sista jag vill är att mannen ska kunna säga att kvinnan bara spelade svårflirtad för att det är så kvinnor göra, och tyvärr finns den bilden kvar -- bilden av att kvinnor egentligen inte ska vilja ha sex. Den bilden håller på att rasera, tack och lov för det, men den bilden finns som sagt var fortfarande. Hur många tjejer har inte blivit kallade slampor p.g.a. den anledning att de varit öppna med sin sexualitet?

Det kanske inte är såhär pass enkelt trots allt...

Jag hoppas verkligen inte att jag "gett tips" på hur man ska våldta en tjej och komma undan med det. Jag ville bara försöka visa mig kritiskt till det här. Lagen i sig är säkert utformad på så sätt att samtycke när det kommer till sex är en självklarhet. Det är en självklarhet i alla lägen och det är ingenting man bör påpeka i en lag då det är så pass självklart. Vi alla blir sura när personer lånar någonting utan att ha bett om lov -- utan att ha något samtycke. Tror inte ni att samma sak gäller sex?

//Lisa

Läs, kommentera, skicka

Finns det någon anledning för mig att lägga ner en massa tid och energi på ett inlägg för att försöka komma fram till en poäng -- för att försöka få fram ett par tankar jag gått runt med under dagen -- när dessa inlägg ignoreras? Finns det någon anledning för mig att ge er tips på böcker att läsa, pjäser att läsa, när dessa inlägg ignoreras? Just nu känns det inte som det. Att inte få några som helst kommentarer på ett inlägg är bättre än att få samma kommentarer från samma personer gång efter annan där man antingen frågar hur man mår, vad man gör eller där man helt enkelt skriver "Fin blogg". Jag gillar att höra att min blogg är fin, men med tanke på att jag vet att det är en kommentar man skriver, kopierar för att sedan klistra in på varendra blogg man stöter på känns det så långt ifrån äkta som det bara går. Är det verkligen så jobbigt att läsa igenom mina inlägg och skriva en egen reflekterande tanke, eller ska man hålla sig så kort och ytligt som möjligt för att få någon form av respons på det som faktiskt skrivs?

De största och "roligaste" (jag föredrar personliga) bloggarna är modebloggarna, och det är dessa bloggar som får en del respons. Men samtidigt behöver man inte heller alltid skriva mer än "Snygg outfit! :)". Jag är inte den typen av person; jag kan inte basera en blogg på att enbart lägga upp bilder på kläder då jag, när det kommer till kritan, inte bryr mig om det. Jag kan få till en del snygga outfits, men jag har aldrig stått lutad mot en vägg och undrat vad i helvete jag ska ha på mig. Okej, det har hänt ett par gånger samma dag som jag ska tvätta, men då finns det inte mycket kvar i byrån att utgå efter. Just när det gäller kläder slänger jag på mig det första jag ser, och sedan bär det av.
Smink kan jag inte heller skriva om då jag, som regel, inte använder det. När jag varit som mest sminkad har jag haft brunkräm, ögonpenna och mascara på mig och det har jag inte haft sedan min studentskiva. Just den dagen var jag något (!) trött då jag haft problem med att sova och dessutom hade jag tatuerat mig tidigare den dagen.

Oj, nu kom jag från ämnet igen!
Det jag försöker säga är att jag inte kan skriva om ämnen som är populära inom bloggvärlden då det inte är den jag är. Vill ni inte läsa mina tråkiga texter behöver ni inte göra det, men då behöver ni inte heller kommentera med "Hur mår du?", "Vad gör du?", "Fin blogg" och/eller "Kika gärna in på min blogg och kommentera". Tips om ni vill att jag ska kommentera: Skriv en vettig kommentar! Vii ni ha respons från mig är det bara att läsa igenom texterna jag skrivit och kommentera utifrån dem. Vill ni inflika med någonting eget (som "fin blogg") kan ni göra det, men kommentera först och främst texten i sig.

Så, för att besvara alla frågorna:
-Jag är stressad över hemtentan, som ska in i morgon, då jag är långt ifrån klar med den.
-Jag skriver på min hemtenta, och äter pepparkakor emellanåt då det är så gott
-Din blogg är säkert fin den med, på ditt speciella lilla vis. Så, nu vet du det.
-Nej, jag tänker inte kika in på din blogg och skriva en kommentar då jag inte hinner med det tramset för tillfället.

Jag undrar hur många som kommer fråga hur jag mår nu...

//Lisa

Apropå Shakespeare...

Jag nämnde i mitt förra inlägg några av Shakespeares pjäser.
Han blev riktigt känd för sina tragedier, men han skrev underbara komedier också. Min favoritkomedi -- min favoritpjäs överhuvudtaget -- av honom är "En midsommarnatts dröm" (orginaltitel: "A Midsummer Night's dream", och ja, jag läste den på engelse -- pjäserna är finare på engelska än på svenska).


När jag ändå är på G med pjäser kan jag samtidigt rekommendera två andra klassiker som jag tycker är helt underbara att läsa; den första är en tragedi skriven under antikens Grekland, och den andra är en komedi skriven under den franska klassicismen. "Kung Oidipus" av Sofokles, som de flesta hört talas om (jag är säker på att ni alla hört talas om den även om ni inte känner igen namnet) och "Tartuffe" av Molière.
Ytterligare en pjäs som är oerhört underhållande är Samuel Becketts "I väntan på Godot" (orginaltitel: En attendant Godot). Jag har inte kunnat läsa några av dessa pjäser i orginalspråk, men det är för att min franska är lite för knakig för det och jag har glömt bort det mesta från mina språklektioner i antikens grekiska. Jag hoppas att ni snappade upp min sarkasm i det sistnämnda. Om inte är jag betydligt tråkigare än vad jag först trodde.

Har ni några pjäser/litterära verk som ni själva gillar att läsa? Verk som ses som klassiker, menar jag?

//Lisa

Hämnd föder hämnd

Jag har stött på den värsta skrivkrampen jag någonsin varit med om. Tyvärr har det resulterat i att jag tittar på en rätt dålig film. Jag gillar Kevin Bacon, men den här filmen är bra överdriven. Å andra sidan har det fått mig att tänka på en sak; samma tanke jag fick för två år sedan då jag skrev en uppsats om Shakespeare där jag drog vissa kopplingar utifrån ett par av hans pjäser. Hans tragedier, för att vara mer specifik. Hämnd som föder hämnd.

Filmen, Death Sentence, handlar om en man vars son blir mördad på en bensinmack i, vad som först verkar vara, samband med ett rån på en bensinmack. I själva verket blev sonen mördad av en ung man som "biljett" in i ett kriminellt gäng. Denna man blir snabbt identifierad av fadern, som var det enda vittnet, men åklagaren är rädd för att yrka på livstid då det istället kan ge en friande dom av juryn -- det är så lätt att känna empati för en ung man som pressas till att mörda för att kunna komma in i ett gäng. Tydligen.
Fadern drar sig då undan från att vittna och söker istället upp denna unga man som slutar i att mannen blir dödad. Gänget inser snabbt vad som skett och börjar jaga fadern för att hämnas. Fadern lyckas klara sig, men till priset av ännu en gängmedlem (men det var efter löpning på x antal kilometer genom gränder, skolgård, kartonglådor, kök och parkeringshus, efter att fadern smygit sig upp mot den gängmedlem som lyckats följa efter honom och slagit hans huvud mot först asfalten och sedan smält igen en bildörr mot hans huvud x antal gånger). Ni kan nog gissa er fram till vad som händer när ett paket senare anländer till hans kontor; ett paket med en bild på hans familj, med sträck över varje familjemedlemm (förutom honom själv). När han knappar in telefonnummret på baksidan av fotografiet hör han en mansröst säga "Jag bestämmer vem som ska dö".

Filmen har sina fina stunder, men det är väldigt typiskt för sådana här filmer; man visar goda stunder mellan två personer innan den ena mördas och innan den andra blir så pass hämndlysten att man själv blir galen. Jag har aldrig förstått mig på hämnd i det avseendet. Inte sedan jag var runt 11, i alla fall. Ibland är det bäst att gå iväg. Det kan ses som fegt, men vad vinner man på genom att ständigt hämnas. När A hämnas på B vill B hämnas tillbaka på A, och så fortsätter det i en evig cirkel.
När jag skrev om Shakespeare skrev jag som sagt var om ämnet hämnd. Shakespeare verkar ha insett samma sak som jag själv insåg. "Romeo & Julia", "Hamlet, prins av Danmark", "Othello"... Familjernas hämndaktioner och hat gentemot varandra i "Romeo och Julia" slutar i att de älskade dör då det är förbjudet för dem att älska varandra. Hamlet ska hämnas sin faders död genom att döda farbrodern, och hur slutar den pjäsen egentligen? Hamlet hugger ned sin älskades, Ofelias, fader i tron om att han var farbrodern vilket resulterar i att Ofelia... många anser att hon blir galen, själv tänker jag att hon blev deprimerad då hon sedan begick självmord. Hennes bror Laertes, som mist två av sina familjemedlemmar, fylls även han av hämndlystnad och vill döda Hamlet. Det hela slutar med att Hamlet blir lurad till en fäktningsmatch mot farbrodern och Laertes. Laertes har, bortsett från att ha tagit med sig sitt svärd, smort in bladet med gift samt förgiftat vin som hälts upp i en bägare som en "plan b" utifall att han skulle misslyckas med att döda Hamlet. Det slutar istället med att drottningen, Hamlet mor, dricker vinet, Laertes blir nedhuggen av Hamlet som även dödar sin farbror innan han själv dör.
"Othello"... Där är det svartsjukedrama som skapar hämndlystnad i samband med att Jago övertalar Othello om att hans hustru bedrar honom. Othello blir blind av svartsjuka till den grad där han mördar hustrun. När han får reda på att hustrun aldrig varit otrogen, att Jago ljugit, begår han sitt liv.

Oj, det blev lite mycket Shakespeare här, men förstår ni var jag vill komma någon vart?
Även om hämnd inte nödvändigtvis leder till att människor dör som flugor bidrar hämnd inte till någonting. Om det är något gör hämnd saker och ting betydligt värre än vad det egentligen bör vara. Man glömmer dessutom bort en viktig sak; genom att hämnas på en person hamnar man på samma låga nivå som denne. Man ska alltid sträva efter att vara en bättre människa, om ni frågar mig, och man ska alltid sträva efter att visa att man kan bli det. I vilket universum är man en bättre människa om man slår tillbaka med samma mynt?
Just när det gäller mord -- som i Hamlet, men främst den här filmen... Oavsett om man dödar i hämnd eller inte är man fortfarande en mördare. Kan man leva med att man orsakat en annan människa, en annan förälder, samma smärta som man själv varit med om när ens barn blivit dödad?

Har ni någonsin fått ut någonting bra från hämnd?

Nej, nu ska jag fortsätta se filmen; Kevin Bacon går runt och skjuter flera människor timmar efter att ha vaknat upp från en koma efter att han blivit skjuten och mmisshandlad. Inte nog med att han skjuter dem; han sköt precis av ett ben. Kan man ens skjuta av ett ben med automatvapen?

//Lisa

Alla förtjänar en paus

Jag bestämde mig för att ta en promenad i alla fall. Jag fick ingenting gjort här hemma, så jag bestämde mig för att gå ut.
Kameran tog jag också med mig.
Bilder tog jag.
Bilder förde jag över till datorn innan jag raderade dem från kameran.
Ironiskt nog raderade jag även dem från datorn av misstag. Både från mappen och från papperskorgen.
Jag är för sur på mig själv för att kunna skriva mer -- bilderna var så fina, och de kunde ha blivit finare om jag kunnat redigera dem. Nej, jag är definitivt inte glad. Nu måste jag dessutom fortsätta skriva på hemtentan, vilket är svårt då min skrivbordsstol är trasig, och då kanten på datorn åker in i mina handleder. Jag önskar att jag kunde höja upp stolen, men varje gång jag gör det åker den hela vägen ner igen så fort jag sätter mig. Syrran sade tidigare under dagen att hon kunde hjälpa mig med det, men hon har inte hört av sig sedan vi pratade senast.

Jag hoppas att ni har fått en bättre lördag!

//Lisa

30 min senare



På 30 minuter har jag skrivit en mening på 24 ord. Jag känner hur kreativiteten flödar...

//Lisa

Hårdare tag

I går hade jag en gruppredovisning, som för min del gick åt helvete. Inte nog med att jag har scenskräck, jag var så pass febrig och illamående att jag glömde bort allt jag skulle säga trots att jag gick igenom det tillsammans med de övriga i gruppen (det där kändes överdrivet opersonligt att skriva) en timme innan redovisningen i sig. Jag är besviken på mig själv, och jag hoppas att jag inte sänkte för de andra då de gjorde ett fantastiskt arbete.

Idag, och i morgon, blir det ännu mer plugg att se fram emot då en hemtenta ska in på måndag. Vi fick mycket tid till att skriva den, och att arbeta med grupparbetet, men det är svårt att arbeta på två olika arbeten samtidigt. Oavsett hur mycket tid man har på sig prioriterar man alltid ett arbete först, och med tanke på att grupparbeten inte är färdiga innan redovisningen kommer detta bli en utmaning. Men jag ska försöka pusha på mig själv de kommande två dagarna så att jag får det gjort. Det suger bara att det är så fint väder ute just nu; det hade varit kul att kunna känna "Jag kan banne mig ta en promenad". Febern är nere nu -- nästan helt borta -- så på den fronten är det lugnt. Det är det som gör det så mycket värre; jag kan inte känna att jag inte skulle ha kunnat gå ut även om jag inte hade haft plugg att ta mig igenom. Men om jag lägger på ett kol (när har jag någonsin gjort det, egentligen?) kanske jag kan ta en kort promenad om några timmar. Det dumma är bara att det är mörkt om några timmar.

Önska mig lycka till!

//Lisa

I min ensamhet

Jag gillar, tro det eller ej, att vara ensam.
Jag gillar att kunna vara för mig själv, att kunna sluta in mig i mina tankar. Främst av allt gillar jag att kunna ta itu med saker och ting, inklusive vardagen, i min egen takt. Jag vet att många tycker att det är hemskt att vara för sig själv, och det är inte konstigt med tanke på hur det ser ut i dagens läge. Idag värdesätter man inte intelligens på samma sätt som man en gång gjorde; nu är det den sociala statusen som spelar störst roll. Det är i alla fall så jag har upplevt det som. Det är rätt dumt med tanke på att man har med sig sin intelligens hela livet, men populariteten man ansträngde så hårt för att få under tonåren försvinner under årens gång. Vad har man kvar då?

Som jag sade är det inte konstigt att man har svårt att vara för sig själv nuför tiden. Om det inte handlar om takten runt omkring en som rusar i all hast beror det på, vad jag märkt bland vissa runt omkring mig, bekräftelse på att man är någon. På ett sätt är det faktiskt sorgligt att man söker bekräftelse bland andra människor än hos sig själv. Jag undrar faktiskt vad allt handlar om när det kommer till kritan; beror det på någon slags rädsla över att inte bli ihågkommen om man en dag plötsligt skulle dö? Beror det på en rädsla över att inte göra någon som helst påverkan, oavsett om det är en större eller mindre påverkan?

Jag gillar att vara för mig själv.
Det kan visserligen bero på att jag "tvingades" vara själv flera gånger när jag var yngre då ingen ville vara med mig. Jag vet inte vad ni tycker, men det är en betydligt trevligare känsla att veta att man själv gjort valet att dra sig undan än vetskapen om att man blivit lämnad. Samtidigt har jag aldrig känt ett starkt behov av att ständigt vara med mina kompisar till varje pris. Jag har kontakt med ett par kompisar, men så länge jag vet att de fortfarande är mina vänner... Tja, det är bekräftelse nog.
Dels kan det också bero på att det inte finns många personer jag kan ha vettiga samtal med. Som tur är har jag ett par stycken, men det är fler som ber mig att vara tyst, eller som börjar himla med ögonen så fort jag börjar prata. Bara för att jag föredrar att prata om historia och problematisera vissa samhällsområden istället för att prata om smink, bantning och önskemål om att ha stora bröst... (Skulle ni tro mig om jag sade att det är i dessa lägen jag saknar mina killkompisar?)

Jag antar att jag är lite av en filosof i det avseendet; att jag gillar att sluta mig in i mina egna tankar.
Synd att man inte kan starta en karriär som filosof på samma sätt som under antikens Grekland/upplysningstiden.

//Lisa

Strömavbrott

Nja, strömavbrott var jag inte med om. Inte i den "klassiska" bemärkelsen, i alla fall. Nej, vi fick en lapp förra veckan där man berättade att elen skulle stängas av under dagen. Visserligen är det inte väsentligt för dagens händelser, även om det förklarar varför jag inte har dåligt samvete över att inte ha spenderat hela dagen med att plugga. Men lite har jag faktiskt kunnat göra; jag har staplat upp punkter jag vill försöka få med. Om jag inte får med allt är det ingen fara -- så länge jag inte fastnar någonstans på vägen och känner att jag inte kan komma på någonting mer att skriva kommer det (förhoppningsvis) gå bra. Dessutom har jag lyckats få tag på en bok som är relevant för arbetet på skolbiblioteket, så det ska säkert gå bra.

Jag spenderade hela dagen med Linn.
Hon följde med mig ut till universitetet, där jag såklart lånade boken. Men det var efter att vi ätit lunch (finns det någonting godare än thaimat?), och innan vi tog en varsin fika och innan jag sprang runt i bokaffärer på campusområdet för att få tag på en bok som inte fanns. Som avslut på det hela valde vi att åka in till stan för att titta på juldekorationerna, som jag fotograferade och slängde upp i det tidigare inlägget, men vi tog en omväg dit. Istället för att åka direkt in till stan med tunnelbanan valde vi att åka Roslagsbanan till Östra station. Tidigare under dagen hade jag påpekat för Linn att byggnaderna på universitetsområdet...inte är de finaste, och för att ha någonting att jämföra med tänkte jag att det skulle vara en bra idé att jämföra universitetet med KTH:s huvudbyggnad. Det finns verkligen en viss skillnad mellan den huvudbyggnaden och Södra huset på Frescati...

Jag var, minst sagt, trött när jag kom hem. Det var även då illamåendet från gårdagen kom tillbaka, vilket inte var det roligaste, men det lade sig under kvällens gång.

Vi var inte där länge; vi gick tillbaka till tunnelbanan för att åka in till stan. Men vi gjorde en "sista-minuten-ändring" och hoppade av vid Östermalmstorg istället. Vi var båda sugna på att se kupolen man ställt upp vid Sturegallerian. När vi kom fram blev vi glatt överraskade att man placerat Alvin och gänget där inne. Jag är inte så förtjust i filmerna (visserligen har jag bara sett första), men jag gillar jordekorrar oavsett om de är verkliga, datoranimerade eller tecknade.

Vi vandrade därifrån vidare mot Hötorget via Kungsgatan, och jisses vad fint det är där! Jag tror faktiskt att det är finare där än Drottninggatan. Jag hoppas att kunna gå längs den gatan en kväll då tunga snöflingor faller ner.
Men det mest spektakulära var, enligt mig, fontänen vid Sergels torg. Jag kan inte beskriva det tillräckligt med ord. Det bästa vore om ni själva såg det, men jag kan försöka ta en bra bild över det hela (åtminstone en övergripande bild) som jag kan lägga upp. Frågan är bara när... :p

//Lisa

Julpynt








Man måste älska Stockholm den här tiden på året. Jag älskar när juldekorationerna dyker upp (i alla fall när första advent lurar runt hörnet), och i år har man verkligen slagit på stort. Jag vet inte varför, men stort har det blivit. Det har gått över over-the-top-gränsen, men enligt mig är det av rätt slag.
Kort sagt; ni som bor utanför Stockholmstrakten bör ta er in till Stockholm. Framför allt om ni gillar juldekorationer. Det är definitivt finast när snö ligger på marken, men då tar det också 8 gånger så lång tid att ta sig fram (jag undrar hur SJ kommer att hantera denna vinter).

//Lisa

För att bryta stereotypen...

Ja, vad krävs för att bryta stereotypen?
Vissa försöker göra det redan nu genom att inte låta flickor leka med dockor och att förkasta färgen rosa för dessa. Med pojkar går det dock bra; det är någonting man uppmuntrar till. Jag måste vara den enda genusvetenskapsstudenten som inte tycker att det här är bra. Är det bara jag som ser en problematik i att säga till en flicka "Nej, du får inte ha rosa på dig för det gör dig tjejig"? Jag säger inte att det inte finns en problematik i att flickor inte får gilla blått då det är "killigt" (någonting jag själv var med om -- någonting jag nu i efterhand inser inte var någonting bra med dagisverksamheten); jag säger att det finns en likadan problematik. Tänk efter själva. Om man bryr sig så mycket om att bryta de så kallade könsrollerna genom att uppmuntra till motsatsen skapar man nya "könsroller", och då är man tillbaka på ruta ett.

Tyvärr kommer man inte kunna bryta stereotyperna.
Hur vet jag det?
För att man lägger alltför fokus på dem. Stereotyperna och "könsrollerna" har högre prioritering än barnen själva. Det är det jag älskar med min barndom; jag och syrran fick leka med vad vi ville, så länge det inte var dödligt, utan att mamma och pappa fick oss att känna oss konstiga. Ville vi ha en varsin leksaksbil var det inga problem. Ville vi leka med en...bondgårdsbräda, skulle man kunna kalla det (det var en bräda man själv kunde stapla upp staket för att kunna skapa en inhängnad för får/getter, och det fanns en stallbyggnad där ljud av hästar spelades upp när man tryckte på en knapp -- det var en av mina favoriter, och jag blev så ledsen när knapparna började gå sönder). Vi fick chansen att gå vår egen väg. Tyvärr blev vi "instyrda" av övrig omgivning, men så länge vi kunde vara oss själva i hemmet gick det bra. Men jag ska inte förneka att vi köpte/önskade oss Barbie-dockor när vi blev lite äldre. Jag kan inte tala för syrran, men för min del handlade det mer om att försöka vara som de andra flickorna i min ålder. Japp, jag gick emot mig själv för att kunna passa in redan som 6-/7-åring. Ni kan tänka er vilka problem jag fick som 13-åring.

Jag är alldeles för trött för att kunna få ner hälften av mina tankar kring det här, men jag kan avsluta med att man ofta läser sig in alltför mycket på det här. Låter man inte en pojke leka med dockor är man ofeministisk och omodern som inte kan låta pojkens feminina sidor utvecklas. Låter man honom göra det anses man vara konstig och man ställer sig kritiskt till att pojken inte kommer växa upp till en "riktigt" kille/man. Vad hände med pojkens val?
Just när det gäller barn bör man inte slänga in feministiska åsikter hit och dit bara för att forma ett modernt samhälle. Ska man ens forma ett modernt samhälle måste man låta barnen veta att det är okej att vara den man är, oavsett vem man är (så länge den man är inte går ut på att tvinga folk att såga av sina egna fötter). Det är det enda sättet att bryta stereotypen, nu när jag tänker efter; att inte påtvinga någon annan sina egna värderingar och att låta varandra utveckla sina egna ståndpunkter/principer. Man måste trots allt få rätten att skapa sin egen väg, eller vad säger ni?

//Lisa

Vattnet forsar




Japp, vi har fått klartecken för att kunna använda kranen i köket.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det var riktigt skönt att kunna diska för en gångs skull.

Mina drömmar är små, men de är mina drömmar. Nu ska jag försöka skapa en karriär, vi ses

//Lisa

35 olika Excel-dokument senare...

Det stämmer inte helt. Det var 33 dokument.
Jag letade efter statistik till grupparbetet, och bara det tog mig halva natten att gå igenom. Men det var värt det i slutändan. Tror jag. Det tog lite för lång tid, och det hände ett par gånger att jag var tvungen att gå tillbaka till vissa dokument då jag missat...tja, en hel del. Men slutresultatet blev bra, även om det tog mina krafter. Det gick så långt att jag hade svårt att ta mig upp i morse. Okej, det stämmer inte; jag fick ett samtal ett tag innan klockan skulle ringa, så jag sprang upp i ren panik. Jag älskar min ringsignal, men Supermassive Black Hole är ingen bra låt att vakna upp till.
Nej, men jag har mått illa hela dagenl, och värst var det i morse. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag inte tog mig till skolan idag (det var ingenting jag ville riskera), men jag hoppas att allt gått bra ändå. Jag skrev över allt jag hittade i går på ett par papper som jag skrev över till två Word-dokument. Jag har pratat i telefon med en av tjejerna ett par gånger under dagens gång, men jag har fortfarande dåligt samvete.

Jag har fortfarande en del plugg att ta mig igenom; dels ska jag skriva till en sak för grupparbetet (med tanke på hur mycket de andra gjort idag är det definitivt ingenting jag klagar över!), men jag måste också se till att påbörja min hemtenta. Än så länge är den fortfarande icke-existerande, men jag har fått lite ny info kring den som kommer underlätta en del :)

//Lisa

Ännu en heldag

...men inte i samma avseende som i går.
Större delen av dagen har gått åt till att plugga. Vi har ett grupparbete att redovisa på fredag, så gruppen träffades idag för att...tja, för att få ihop något. Vi har arbetat på varsina håll, men det var först idag vi träffades för att kunna arbeta på riktigt. Vi spenderade ett par timmar i skolan, och vi kom en bra bit på vägen. Vi vet på ett ungefär vad vi ska ta upp, hur vi ska lägga upp det... Vi ska finslipa på allt i morgon, och då kommer vi säkert sitta lite längre. Men det känns bra nu; jag har känt mig så omotiverad den senaste tiden när det gäller skolan, men nu börjar allt lätta. Jag hoppas bara att det håller i sig.

Sedan jag kom hem har jag... Tvättat. Jag har pluggat lite, men det har inte gått bra då jag inte kunnat lägga ner min energi i det. Det har jag inte heller kunnat göra sedan jag blev klar i tvättstugan då jag bara känt mig trött och utmattad, men jag ska ta tag i saken. Efter att jag har duschat.

Nej, jag ska inte skriva mycket mer. Jag ville bara dela med mig av andra goda nyheter -- vi har rinnande vatten i köket nu! Vi har inte haft det på en månad, men nu är det fixat! Vi ska dock höra med hantverkarna om det är helt säkert att vi kan använda oss av kranen (man kan trots allt aldrig bli för säker). Det sista vi vill är att vi använder kranen för att sedan få höra att det var lite för tidigt för det när rören faller samman. Men som det ser ut nu har vi tillgång till rinnande vatten i lägenheten. Vet ni vad det innebär? Om vi får klartecken från hantverkarna kommer jag kunna ställa mig och laga mat -- riktig mat! -- för första gången på över en månad! Det är så underbart att jag vill hoppa runt. Men det går inte för att syrran sover. Och för att jag redan har ett blåmärke på benet efter att ha gått in i en sängstome.

//Lisa

Heldag

Idag var första dagen jag hade heldag i skolan.
Det kändes ovant.
Men jag åt god lunch i skolan, så det kunde ha varit värre.

Det värsta med dagen var ändå starten. Jag kunde inte sova i natt då jag låg och frös trots att fönstret var stängt, och trots att elementet var på...inte max, men nästan. Det är det som är det värsta med feberfrossor, men febern har gått ner under dagen. Det är alltid något, eller hur?
När jag vaknade i morse (japp, jag lyckades somna till sist) mådde jag minst sagt illa och var inte alls upplagd för att åka till skolan. Det gjorde jag ändå. Nej, jag gjorde det inte för att jag är en bra student -- jag gjorde det för att jag, i sista stund (och av en ren slump!) upptäckte att det var obligatorisk närvaro.

20 minuter senare -- japp, det tog bara 20 min för mig att bli klar -- stod jag på perrongen för att ta pendeltåget mot Stockholms central. Självklart kom jag aldrig så långt; man ropade ut i högtalarna att det var stora förseningar mellan Älvsjö och Stockholms central, och de som hade bråttom till Centralen (däribland jag själv) rekomenderades att ta tunnelbanan från Farsta strand. Självklart blev det det jag fick göra. Därefter var det ytterligare en tunnelbanan till skolan. Istället för två tåg blev det alltså tre, och istället för en 40 minuters resa (inklusiva väntetider) blev det en resa på över en timme. Det är otroligt att jag bara kom 10 minuter för sent.

Sedan jag kom hem... Har jag inte gjort så mycket. Det var meningen att jag skulle tvätta, men det är uppskjutet tills i morgon. Tur var det, för jag fick riktigt ont i magen under kvällen. Jag hoppas inte att det var paellan jag åt till lunch. För det första skulle det innebära en hel del problem för mig i morgon, men jag gillar det för mycket för att kunna sluta med det. Åh, paella...

Nej, jag måste sluta innan jag blir hungrig igen.

//Lisa

Snart är vintern här

Är det bara jag som ser fram emot snön och kylan nu till vintern?
Visst, det finns en gräns ör hur mycket jag klarar av, men längtar gör jag ändå. Hur kan man inte gilla snön? Många anser att det är kallt och blött, men majoriteten av dessa har på sig tygskor. Det är ett tips: Ha inte tygskor på er under vintern! Inget illa menat, men ni får faktiskt skylla er själva om ni har på er vår/sommarskor under årets kallasta månader. Det är klart att det blir blött när vattnet från snön tränger sig in i tyget.
Andra faktorer som gör att man inte gillar snön är den kaotiska tågtrafiken, inte minst här i Stockholm. Jag brydde mig inte ens om att försöka ta mig till skolan flera kvällar (kvällskurs) förra året då flera tåg varit 1½ timme försenade under dagen. Mot kvällen började det närma sig två timmar. Att ta mig till skolan skulle inte ha varit något problem, då ett av tågen avgick kring den tid som jag annars skulle ha åkt, men jag ville inte riskera att fastna vid Stockholms central i flera timmar klockan nio på kvällen. Så nej, det ser jag inte fram emot. Jag må vara smått galen, men lite förnuft har jag faktiskt.

En bild jag tog förra vintern

Men som jag sade; Jag längtar verkligen till snön nu.
Tänk er själva de soliga vinterdagarna, när de väl kommer, och att ni springer ut för att...vad vet jag? Tänk er helt enkelt att ni är ute någon timme eller två med kompisar och att, när ni sedan kommer in, kurar ihop er i en soffa, tittar på film och dricker varm choklad (eller någon annan varm dryck). Hur underbart är inte det?

Sedan har vi julen... Ah, underbara jul!
Jag älskar att julhandla. Jag älskar att gå runt i julpyntade butiker för att leta rätt på den rätta julklappen till kompisar/familj. Jag kan faktiskt sitta framför en dator för att leta i timmar för att sedan beställa hem saker till kompisar (jag gjorde det förra året; det är rätt praktiskt, och riktigt bra när man är kraftigt förkyld). Jag gillar inte att krocka in i massa människor, men jag gillar ändå den typen av folksamlingar, den typen av julanda som sprider sig som en löpeld. Många ser denna period som stressig för att man "måste" köpa julklappar, men det finns inget måste i det. Antingen vill man köpa julklappar, eller så vill man det inte. "Måste" är ett tvång och det är inte så det ska vara -- det ska, som sagt var, handla om vilja.
Inte nog med julklappsinhandlingen älskar jag att kunna klä en gran, men mest av allt älskar jag doften av den.

Vi har haft som en tradition de senaste åren att på julafton åka hem till mormor för att fira med den lilla släkt vi har här i Stockholm. På juldagen har jag, syrran och ett par vänner haft vår egna lilla jul där vi äter upp rester från föregående dag. Dagen därpå fyller en av mina närmsta vänner år. Dagen därpå fyller syrran år. Dagen därpå funder jag på att sluta äta.
Och sedan är det nyår.
Behöver jag verkligen säga någonting mer?


Det är ett par saker jag ser fram emot med vintern.
Vad ser ni fram emot?

//Lisa

Death And All His Friends



Jag bryr mig inte ens om att skriva en beskrivning; Lyssna bara!
Death And All His Friends -- Coldplay

//Lisa

Dagens...



Dagens humör: Jag vet inte riktigt; jag är lite seg nu

Dagens mående: Det kunde ha varit bättre, men efter ett par värktabletter under dagens gång känns det okej

Dagens borde: Flytta mig från syrrans säng (done!)

Dagens look: Tja, jag håller mig till "mysfaktor-tema". Japp, det får duga

Dagens planer: Ta en dusch

Dagens fundering: Hur reaagerar man om man fått reda på av en kedjerökande läkare att man drabbats av lungcancer och måste sluta röka? Kan man ta läkaren på allvar trots den allvarliga situationen?

Dagens beroende: Har inte haft något större beroende idag

Dagens tråkigaste: Att det fanns så lite stämning på dagens julmarknad, men det är säkert för att det är lite för tidigt för det

Dagens överraskning: Att Stockholms mässan hade studentrabatt. Det var en härlig överraskning :)

//Lisa

Från fotomässa i Älvsjö...





...till julmarknad i Gamla Stan.
Jag älskar julmarknaderna i Gamla Stan, men det är lite för tidigt med det nu; det är en sak om man hade börjat med det nästa helg, då det ändå är första advent, men kring mitten av november... Som jag sade, det är lite för tidigt. Jag älskar julen, och jag brukar fyllas av julkänsla rätt tidigt, men jag försöker alltid hålla igen för att inte bli av med julkänslan innan jul. Hittills har jag aldrig misslyckats med det, men samtidigt antar jag att det är svårt att inte få julkänslor när människor önskar en "God jul" bara när man går hem från mataffären. Julen är härlig på många sätt, men det ger inte skäl till varför man ska börja med allt så tidigt. Jag gillar inte att julen har blivit ett sådant stort jippo som det blivit.

Men nog om julen!
Idag åkte jag in till Stockholms mässan tillsammans med mamma och Micke BQ för att gå på Fotomässan. Jag är lite ledsen över att jag inte hittade något; jag hade en tanke om att åtminstone titta på ett nytt objektiv (jag har inte råd med att köpa ett nytt). Alla kameratillverkare hade varsina stånd, men Sony hade inte mycket att visa när det gällde objektiv. Jag hoppades även på att hitta filter, men det gjorde jag inte. Förhoppningsvis hittar jag filter på annat håll :)
Men bortsett från det var det riktigt kul. Det var bra sällskap, och dessutom bjöd man på riktigt fina utställningar. Man kunde även köpa böcker/manualer för olika redigeringsprogram. Självklart kunde man inte köpa en manual för det program jag själv har, men man kan ju inte få allt.

Fotomässan håller på i morgon också, så om ni får tid till att åka dit är det definitivt något jag rekomenderar. Inte minst för er som gillar fotografering.

Ett tips till er som är studenter (över 18 år) -- ta med er studentlegitimation!

//Lisa

Vad hände med musiken?

Jag vet att jag för flera dagar sedan lovade att jag skulle slänga upp ett par akustiska låtar som jag satt och lyssnade på en kväll/en natt, men jag kommer inte ihåg vilka låtar jag lyssnade på, vilket suger. Jag vill såklart dela med mig utav några av dem istället för att leta upp nya att lyssna på och dela med mig, men det senare kommer att hända i vilket fall som helst. Men om ni gillar akustisk musik föreslår jag att ni går in här. Nej, vet ni vad -- kika in där oavsett vad ni gillar. Det är svårt att inte hitta en låt man gillar där även om man inte gillar akustiskt (å andra sidan; Är det ens möjligt att inte gilla akustisk musik?)

Men om man återgår till frågan: "Vad hände med musiken?"
Ja, vad hände med den?
Jag vet inte bara om det är någonting som hänt i Sverige, men det spelas upp alltför få bra låtar nuför tiden. På radio, på klubbar, privat... Visserligen har jag rätt svårt för housemusik, som verkligen fått en fart här i Sverige, och det är klart att det kan bidra, men jag brukar kunna lyssna på det mesta och gilla det. Jag tycker att det är kul att man "utforskar" andra musikstilar, men det finns en gräns mellan att utforska musikstilar för att utvecklas -- eller för att helt enkelt experimentera -- och att hoppa på den senaste trenden för att kunna tjäna pengar. Dessutom är jag trött på att höra dåliga mixar av redan bra låtar -- där har vi ett bra sätt att förstöra dem. Och för vadå? För att tjäna pengar?

Jag önskar att musik enbart handlade om musik. Det är en sak att man som musiker kan tjäna en hel del pengar på sitt yrke, men det är en annan sak att göra musik för pengarnas skull. Det känns tyvärr som att det är där vi hamnat. Musiken idag saknar generellt den själ som fanns under 1940- och 1950-talen. Till och med låtar från 1960-talets början har mer själ än många låtar idag. Det är det som får mig att undra huruvida det är musikglädje som genomsyrar musikbranchen, eller om det är showglädje.
Eller är det bara som så att de svenska radiostationerna väljer att uppmärksamma "fel" typ av låtar, för att låta de bra sångerna hamna i skuggan för att de inte gjort lika stort genomslag i övriga världen?

//Lisa

Utmaning

Det där var inte kul...
Jag diskade tidigare idag. Det säger kanske inte så mycket när man inte vet att vi här hemma inte har tillgång till något vatten. Det finns en kran i trapphuset, men den ligger väldigt lågt ner (nära mina knän), och att stå lutad över den vasken i 40 minuter tär på ryggen. Jag känner mig så självisk som klagar över det när jag vet att syrran och Linn har det betydligt värre, men jag tänker klaga ändå. Jag tänker rent utav äta lite glass, men säg inget till Anna Skipper. En del av mig känner trots allt att jag förtjänar det. Framför allt efter att precis ha duschat. Där har vi dagens utmaning. Fasiken vad ont det gjorde när jag skulle sträcka mig efter duschmunstycket.

Efter att ha slutat skolan stannade jag kvar ett par timmar tillsammans med en klasskamrat för att försöka arbeta vidare med grupparbetet. Vi har hittat en del information som vi får läsa igenom och strukturera upp för att...förhoppningsvis ha kommit någon vart tills på måndag.
För att fatta mig kort åkte jag därefter in till stan för att möta upp Felicia. Med tanke på att jag kom fram tidigare bestämde jag mig för att gå runt i ett par affärer. Mitt första stop var H&M. Mitt andra stop var ännu en H&M-butik. Jag letade efter ett par vantar till min syrra då jag slarvade bort hennes par för ett par dagar sedan (hur många "par" finns det i den meningen?). Jag hittade inga i varken butik 1 eller 2, men jag bestämde mig för två par i den andra butiken. Jag lovade mig själv att inte handla mer. Det löftet bröts efter en kvart då jag gick in på Bengans på Drottninggatan. Till mitt försvar hittade jag ett Led Zeppelin-album. Jag lämnar det där...

Ni vet redan vad jag gjort här hemma; diskat i 40 minuter. Det var egentligen inte mycket disk, men jag fick springa i flera omgångar -- man kan trots allt inte bära hur mycket disk som helst uppför/nedför en trappa. Sammanlagt tror jag att det blev sex vändor, så jag fick lite motion också. Ännu ett skäl till varför jag kan äta lite glass. Japp, jag letar efter långsökta skäl, jag...

//Lisa

Dagens...


En bild från i våras; jag hittade denna tidigare idag, när jag satt vid den stationära datorn (den har inte använts under flera månader, och jag kände att det var på tiden att jag satte mig där, men jag blev tvungen att flytta på mig och sitter nu med min laptop).
Jag älskar hösten, och jag ser fram emot vintern något oerhört, men jisses vad jag längtar tills körsbärsblommen börjar blomstra igen. Kan det inte bli vår snart?

Dagens humör: Dåligt, och bättre blev det inte när jag läste denna artikel/text

Dagens mående: Illamåendet har inte gått över, och efter att ha läst artikeln nämnt ovan är det betydligt värre. Usch, säger jag bara!!

Dagens borde: Ta på ett par strumpor; jag fryser om mina tår.

Dagens look: Dålig hårdag med bekväma kläder. Jag måste medge att det har varit en liten mysfaktor :)

Dagens planer: Titta på Grey's Anatomy

Dagens fundering: Jag undrar om människan kommer att gå igenom en evolution som leder till att "vi" en dag kommer kunna andas under vatten.

Dagens beroende: Mjölk. De var ett tag sedan jag drack det, av någon dum anledning, men jag öppnade en förpackning idag och redan nu har det gått åt en del. Men det är ju så fruktansvärt gott! :)

Dagens tråkigaste: Att vi inte har en till förpackning i kylen. Jag tror nämligen inte att vi har tillräckligt mycket mjölk för att jag ska kunna värma upp lite o'boy.

Dagens överraskning: Att jag kunde få i gång den stationära datorn; den har varit avstängd sedan juli.

//Lisa

Inte den bästa starten

Jag har inte haft den bästa veckan, känner jag nu.
Jag har mått lite sisådär de senaste dagarna, och ovanpå det blev jag smått irriterad under föreläsningen i måndags då jag inte fick ett svar på min fråga. Jag har ingenting emot det i sig, men om man inte har ett svar tycker jag att man ska vara ärlig om det, oavsett om man är lärare eller inte. Jag skulle inte ha lagt stor vikt på det om det inte skett tidigare i andra sammanhang i skolan. Visserligen har det inte hänt mot mig förrän "nu", men det har hänt tidigare. Jag vet att jag är löjlig som lägger så stor vikt på det hela, men det känns ändå som att... Man fick mer svar på gymnasiet än nu på universitetet, och det känns så fel. Man ska få lika många svar i vilket fall som helst, och det blir så löjligt om man studerar på högre nivå utan att få svar på de frågor man har -- om man ändå måste leta efter svaren för egen hand kan man lika gärna strunta i att plugga. Tyvärr är det lite så jag känner.
Nämnde jag tidigare att jag är på dåligt humör idag?

Jag vet inte varför, om jag ska vara ärlig.
Jag hade en bra dag i går tillsammans med Felicia, och vi besökte vår gamla skola innan vi tog en promenad. Det var riktigt skönt, även om jag förlorade känseln i min arm i takt med att solen gick ner, och jag var säker på att gårdagens humör skulle hålla i sig idag också. Istället har jag bara mått allmänt dåligt och varit på allmänt dåligt humör. Det roliga är att jag inte känner mig febrig eller... Jo, lite illamående är jag, men det är inget man bör räkna med. Jag känner mig bara seg och...äcklig, av någon anledning.

Det blir lite fel när man säger att man inte fått den bästa starten på veckan då man befinner sig mitt i veckan, men jag har inte fått en bra start, jag fick en bättre fortsättning som sjönk igen. Frågan är bara vad som väntar de kommande dagarna...

//Lisa

Är det verkligen relevant?

Jag läste precis recensionen om "Breaking dawn part 1" i DN.
Det sänkte mitt humör,kan jag säga er, och jag var inte på särskilt gott humör innan.
Jag blev inte heller överraskad över att det var en kvinnlig skribent. Det var inte för att hon var dålig, utan för att hon såg antifeministiska drag som jag tycker är irrelevanta. Visserligen har jag inte sett filmen än, men jag har läst boken. Man kanske får mer inblick när man gör det än när man ser filmen, men vad vet jag?

SPOILER-ALERT FÖR ER SOM INTE VET VAD SOM KOMMER HÄNDA!



För det första nämns att Bella måste finna sin styrka hos männen kring henne
Man tar upp nervositeten inför bröllopet, att hon är osäker när hon går nedför altaret, men att hon finner styrka hos Edward när hon får syn på honom. Till den stunden har hennes pappa varit tvungen att hjälpa till med att dra henne, tydligen. Detta beskrivs väldigt tydligt i boken, och jag ser det inte som att hon är svag som inte klarar av någonting utan männen. Det är lite som Chandler beskrev för Monica i vänner när de gifte sig -- "I thought this would be the most difficult thing that I ever had to do, but when I saw you walking down the aisle I realized how simple it was". Visserligen gick inte Edward nedför altaret, men det är samma princip; man våndas hur svårt det kommer vara innan man inser hur lätt det är.


För det andra nämns det att hon gifter sig som 18-åring (vilken skam!)
Det är det som är synd att man inte ser mycket av i Eclipse; att hon faktiskt motsätter sig i det. Att hon mer eller mindre skriker ut att det är pinsamt att gifta sig så pass ung då det i dagens läge skulle innebära att hon är på smällen. Visst, jag tycker också att det är lite väl tidigt att gifta sig som 18-/19-åring, men samtidigt är det synd att vi inte lever i en enklare tid där 1+1 kan bli 2.

För det tredje nämns graviditeten som riskerar hennes liv
Återigen går det över till någonting feministiskt; att hon riskerar sitt liv för ett ofött barn, och att detta väcker debattfrågan. I en tidigare text jag läste pratade man om att Stephenie Meyer är mormon och att hon därför inte gjorde att Bella valde abort före att behålla barnet trots att vampyrerna kring henne avrådde henne från att göra det och trots att barnet, mer eller mindre, äter upp henne inifrån (det är innan alla inser att barnet vill att Bella ska dricka blod).
Jag har aldrig sett det som en debatt eller som någonting religiöst. Det finns kvinnor som föder barn trots att de kanske inte klarar av det, även när de är för abort. För mig handlar det inte om principer; det handlar om kärlek så stor att man själv skulle kunna dö för det. I boken säger Bella "I can't hurt him any more than I could pick up a gun and shoot you. I love him". Vissa personer inser hur mycket skada man kan ta om man fortsätter en graviditet och gör en abort, men andra hoppas på att kunna klara sig just för att kunna se en okänd liten krabat som man lärt sig älska. Jag kanske reagerar så starkt för att jag på något sätt kan relatera mig till hennes känslor; jag vet med mig själv att jag inte skulle kunna göra abort, trots att jag är för det, av den "enkla" anledningen att jag inte har det inom mig. Jag vet att jag skulle föda barnet om jag blev gravid nu -- jag tror till och med att jag skulle göra det även om jag blivit gravid i samband med våldtäkt -- men jag hoppas att jag är stark nog att kunna adoptera bort honom/henne.


För det fjärde talas det lite om filmen i sig
Hela recensionen är en kritik mot kvinnosynen, men det talas inte om filmen i sig -- just kvinnosynen skulle man i sådana fall ha diskuterat när boken släpptes. Det är svårt att basera en film på en bok när manuset inte stämmer överens med boken, eller är det bara jag som känner så?
Man kunde ha talat om skådespelarnas insatser, men det gjorde man inte.
Man kunde ha talat om regin, men det gjorde man inte.
Man kunde ha talat om manuset (även när en film bygger på en bok kan manuset suga; det är tyvärr det jag känner med de tidigare filmerna), men det gjorde man inte.
Istället hakar man upp sig alltför mycket på hur kvinnorna (Bella) beskrivs, och man fokuserar på svagheten. Man glömmer bort att det krävs en styrka för att gå emot männens råd att göra abort för att själv behålla barnet. Man talar för Guds skull mer om den första filmen än denna, och ville jag läsa en recension om den skulle jag googla fram en.

Det är alltid kul när man försöker skapa en viss debatt/diskussion utifrån vissa ämnen (jag tycker att det är kul att läsa om andra personers åsikter och ståndpunkter), men att försöka föra en debatt med en filmrecension tycker jag är, tja, löjligt. Som jag sade är det filmen man vill läsa om, inte en (bitter?) kvinnas syn på alla anti-feministiska drag. Jag tror att vi alla fattat att världen, inklusiva Sverige och USA, inte är såpass jämställt som många tror, men att ständigt leta efter fel har blivit så uttjatande att det är löjligt. Det får mig att tänka på det en kompis till en kompis berättade -- att han fick en utskällning av en kvinna efter att han hållt upp dörren för henne ("Tror du att jag är en svag kvinna som inte klarar av att öppna dörren själv!?").

Någon måtta får det väl ändå vara

//Lisa

Dagens...

Dagens humör: Glad!

Dagens mående: Lite illamående, men det går säkeret över snart :)

Dagens borde: Just nu: Sova!!!

Dagens look: Morgonfrilla med kläder. Jag börjar gilla min morgonfrilla; nu när det börjat växa ut en del är det bara bra när det är så ruffsigt som möjligt ^^

Dagens planer: Sova

Dagens fundering: Om man skulle klyva en människa på mitten (lodrät), skulle ryggraden klyvas den med, eller skulle den ena halvan vara utan ryggrad? Japp, det är sådant här jag tänker på...

Dagens beroende: Varm choklad -- jag kan verkligen inte få nog av det

Dagens tråkigaste: Att inte ha stött på flera lärare när jag hälsade på mitt gamla gymnasium tidigare idag.

Dagens överraskning: Att min förre detta klassföreståndare kom ihåg mitt namn. Jag hade inte henne i många ämnen, och det har gått ett tag sedan sist, och sådant händer mig så sällan. Jag blev glad :)

//Lisa

Vad vet jag?

Var jag än går/vistas ser jag par.
Överallt.
När jag sitter på en bänk inne i stan är det svårt att undvika det, och samma sak när jag är ute på en promenad i det soliga vädret -- inte minst under våren/sommaren. Det är inte heller ovanligt att man ser två personer kyssa varandra på något av tågen på väg in till skolan, eller höra en tjej prata med en pojk-/flickvän en bit bort (nej, det är inte så att jag tjuvlyssnar; jag råkar bara snappa upp det när en låt på MP3:n tagit slut). Jag avundas alltid dessa personer just för att de har någon. Jag älskar mina vänner, men det räcker inte. Inte för mig, i alla fall. (Jag hoppas inte att någon tar illa upp!)

Det är alltid lika bitterljuvt när jag hamnar i de situationerna. Jag är så glad för deras skull, men samtidigt känner en del av mig -- den arroganta och självcentrerande delen -- att det är så orättvist att jag inte har någon. Det är alltid lika bitterljuvt att se andra så pass lyckliga när jag själv alltid velat uppleva det. Vad som gör saken ännu värre är att jag inte kan finna det inom mig att ens vara lite sur på dem för att jag är avundsjuk -- det är någonting som kommer efteråt. I den stunden, när jag ser dem, kan jag inte vara någonting annat än glad för deras skull, men i efterhand blir jag smått irriterad då det är lättare att vara det än att vara ledsen. Japp, jag är en självcentrerad "liten" flicka...

Men om sanningen ska fram kan jag leva med detta. Även om jag blir ledsen har jag fortfarande förmågan att vara glad för alla pars skull, och när det kommer till kritan är det just det jag är. Glad. Vad jag har svårt att förstå är hur personer kan slänga iväg det de har för, tja, ingenting. Jag är trött på att se killar som försummar sina flickvänner, och tjejer som försummar sina pojkvänner. Jag är så trött på att se personer som vägrar kompromissa med den man är tillsammans med; att det ska vara allt eller inget. Jag säger inte att man ska ge upp allt för en pojk-/flickvän, men... Nej, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner.
Jag vet att det kommer gånger då man bråkar, och ibland blossar de upp, men att det finns så många som bråkar över småsaker gång efter annan... Jag kanske hamnar själv där någon dag, vad vet jag? -- men jag kan inte se mig själv som den typen av person. Livet är för värdefullt för att man ska bråka om smågrejer gång efter annan. Personer är för värdefulla för att man ska bråka med dem för varenda minsta lilla sak. Personer är för värdefulla för att förstora upp varje bråk istället för att försöka lösa dem.

Men återigen; det är lätt för mig att säga det då jag inte varit där själv, eller hur?

//Lisa

Kaotisk måndag

Jag tror aldrig att jag varit med om någonting liknande!
För er som inte vet går vi igenom ett stambyte här hemma som gör att vi inte har tillgång till badrummet. Inte heller har vi full tillgång till köket; vi kan fortfarande vistas där, men att laga mat är oerhört svårt och att diska... Det är inget man kan göra överhuvudtaget. Som tur var finns det Dusch/WC-rum i källargången, där vardera rum har ett par badrum. Det har fungerat bra hittills, även om det blir lite kritiskt att på mornarna springa nedför två trappor för att därefter ta sig till port 9 (vi bor vid port 3).
I torsdags stängde man dock av vattnet till dessa rum för att kunna arbeta med avloppen.
Det var inga problem då vattnet sattes på igen strax efter fyra.
Idag blev det dock värre.
Jag var nere i badrummet ett tag efter att ha kommit hem från skolan, men då hade vattnet inte satts på. Det hade inte heller satts på när jag var nere igen klockan fem. Vi i familjen började tro att vattnet ääven skulle vara avstängt över natten, då samma procedur ska ske även i morgon. För att fatta mig kort ringde vi runt en massa till varandra för att försöka se hur vi skulle kunna lösa detta, och vi började ringa runt till vänner och familjemedlemmar. Det var innan det visade sig att vattnet faktiskt satts på igen -- det hade blivit någon försening med det hela, så det löste sig till slut. Även om det tog ett tag.

En gammal bild, men det är lite såhär jag känner mig nu i efterhand

Jag kan inte tala för de andra, men för mig blev det kaotiskt.
Jag blev illa tvungen att åka in till Farsta centrum för att kunna gå på en toalett (japp, det blev så pass kritiskt), och jag passade på att äta middag där också. Innan ni frågar; Ja, jag åt själv, och skönt var det också. Vad som var mindre skönt var att klockan började närma sig halv sju, jag var riktigt hungrig, men jag hade inte fått tag på någonstans att sova. Uppenbarligen var detta innan jag fick reda på att man kunde använda badrummen i källargången, men jag blev stressad. Jag kunde såklart sova hos min morbror, men han bor på andra sidan stan, och för att ta mig dit behöver jag åka två tåg. Det är någonting jag gärna undviker sent på kvällen med packning.

Som jag sade har allt löst sig, men det blev verkligen struligt där.
Någonting bra är i alla fall att jag träffade på två gamla klasskamrater som jag inte sett på länge, vilket var härligt. Men jag tror fortfarande att jag kommer ha ett par mardrömmar i natt där allt kring mig faller samman. De drömmarna är inte ovanliga vid dessa sammanhang. Mardrömmar överhuvudtaget är inte särskilt ovanliga -- häromnatten drömde jag att syrran och hennes pojkvän blev torterade av två kvinnor, som även misshandlade mig. Som pricken över i:et arbetade de inom polisen, och dessa två kopplades till fallet.

Skulle ni tro mig om jag sade att jag inte är mycket för konspirationsteorier?

//Lisa

Dag 16 - Det här åt jag idag

Jag har inte haft en bra dag i matväg (till mitt försvar har jag inte mått så bra de senaste dagarna), så döm mig inte!

-Tekakor med smör och en varsin kalkonskiva (med gurka ovanpå hade det varit ännu godare)
-En kanelbulle
-En porion spaghetti med hummer- och laxsås (bland det godaste jag ätit på länge)
-Glass

Märker ni att jag hoppade över lunchen?
Min frukost blev tyvärr (eller mindre tyvärr -- jag hade svårt att somna i natt) så pass sen att jag inte hann äta lunch innan jag skulle i väg till skolan. Jag kom hem igen strax innan fyra, och det känns så dumt att äta lunch då med tanke på att man ska äta middag lite drygt en timme senare. I mitt fall blev det drygt två timmar senare. Ja, jag var väldigt hungrig, men min middag serverades i en stor portion. Jag må ha älskat den där pastarätten, men jag längtar tills jag kan laga min egen mat igen. Det är -- förhoppningsvis! -- inte långt kvar tills jag kan göra det.

//Lisa

Dag 15 - En bild på mig som är ett år gammal


Jisses, vad konstigt det känns att se den här bilden.
Självklart tänker jag främst på håret; då tyckte jag att det var kort, men nu när jag tittar på det längtar jag tills mitt hår blir så där långt igen -- jag älskar mitt korta hår, men jag saknar det långa.

//Lisa

Fars dag

Jag har inte firat Fars dag på sex år, men jag kommer ihåg det så väl.
Jag hade inte hunnit köpa någonting till pappa, och jag ville verkligen ge honom någonting då jag fått så mycket av honom. Det var därför lite tur i oturen att han jobbade den dagen -- tur för mig, otur för honom. Jag fick möjlighet att kunna köpa en present till honom; en present jag fick överta efter att han dog. Det är så kul hur vissa presenter kan roa människor i alla åldrar, men jag antar att jättenallebjörnar har den charmen. Vem kan inte gilla dem? Jag vet att pappa gillade den. Jag kommer inte ihåg om det var han eller syrran som döpte den, men på något vänster fick den namnet "Farsan".

Just efter att han dog kändes det viktigt för mig att inte glmma bort stunderna, oavsett hur stora de var. Ibland är det trots allt de mindre stunderna som räknas. Det finns de som undrat om det inte är sådant som gör ont, men så är det faktiskt inte. Inte nu, i alla fall. Det hade varit värre om jag suttit här och nu utan att ha haft några minnen av honom överhuvudtaget. Jag vill inte tänka på honom som aska i en urna under jord; jag vill tänka på honom som den person han en gång var.

Man inser inte alltid vad man har innan man förlorat det.

//Lisa

Lördag

Oj, vilken dag!
Det har främst bestått av tvättning och skolarbete. Vet ni hur svårt det är att finna information kring vårt ämne till grupparbetet? I alla fall för min del; Jag försöker leta upp lagstadgar från olika länder. Det går inte så bra, men jag har hittat det jag behöver för några av Europas länder i alla fall. Det mesta är dock sammanställningar, men när man läser en av sammanställningarna ser man att man fått till Sveriges system på ett felaktigt sätt vilket får mig att tänka att källan inte är fullt tillförlitlig. Varför ska det finnas så många otillförlitliga källor?

Nej, jag tänker ta en paus från allt sådant nu.
Jag satte mig framför datorn i går och lyssnade igenom x antal akustiska låtar; vissa som jag hört tidigare, men också ett par jag inte hört alls. Jag tänkte att jag skulle slänga upp ett par stycken ;)

//Lisa

Dag 14 - Vad jag skulle göra om jag vann en miljon

Det är så svårt, det där.
Å ena sidan vill jag tro att jag är en tillräckligt bra person som kan donera en del av pengarna, men samtidigt vill jag ha en del att spara inför min oroväckande-osäker-nästintill-icke-existerande-framtid. Det är så mycket jag vill göra, överhuvudtaget. Bortsett från att resa vill jag ta gitarrlektioner och danslektion, och bara Gud vet hur mycket pengar som skulle gå åt till det. Jag må vara snabblärd, men koordinerad är jag inte och tyvärr krävs koordination på båda.
Samtidigt är det så mycket jag vill ha, rent materiellt. Nu menar jag inte bilar (även om det finns en bil jag gärna vill ha) eller liknande. Nej, jag skulle vilja ha ett rum fyllt med böcker, filmer och LP-/CD-skivor -- ett eget litet "krypin" helt enkelt.

Jag känner mig så ytlig när jag skriver detta, men om sanningen ska fram har jag ingen aning om vad jag skulle prioritera först om jag vann så mycket pengar. Skulle jag satsa på mig själv, eller skulle jag försöka dela upp det mellan mig själv och olika organisationer som agerar runt om i världen?
Det är det som kan vara så skrämmande med så pass stora summor pengar -- vad kommer man lägga allt på? Kommer man slösa bort allt i första stund, eller väntar man till slutet av året? Hur länge skulle pengarna räcka? Behöver jag ens den summan? Om inte borde jag donea bort det, men samtidigt är det bra om man sparar undan en del... Jag låter mer paranoid nu än vad jag faktiskt är, men som jag sade vet jag inte hur jag skulle tänka. Skulle jag donera en del, eller skulle jag behålla allting själv? Det är så enkelt att sitta här och säga vad man skulle göra "innan" det sker.

Så vad skulle jag göra om jag vann en miljon?
Jag skulle bli förvirrad...

//Lisa

Sammanställning

Som jag lovade för ett par dagar sedan skulle jag sammanställa den diskussion jag ville försöka föra. Tyvärr har jag ingen sammanställning. Jag fick en massa kommentarer, som först gjorde mig glad, men när jag läste kommentarerna insåg jag snabbt att ingen av dessa hade någonting med diskussionen att göra -- det var svar på kommentarer jag själv skickat. Ännu ett misslyckat projekt, men vad ska man göra?
Jag kan inte tvinga någon till att delta i det om man inte vill, men samtidigt känns det som att många inte vågar ta ställning till sådana saker, eller saker överhuvudtaget. Antingen vågar man inte, eller så väljer man att inte göra det för att det är betydligt enklare -- för att det är enklare att inte ta ställning, att slippa tänka efter vad man har för åsikter...

Jag vet att jag reagerar starkare på det än vad jag borde göra.
Jag vet att det bara var en liten sak, och att det inte var en betydelsefull diskussion jag försökte skapa, men det känns ändå som ett förgäves försök då jag tvivlar på att någon ens brytt sig om att läsa igenom inlägget. Det blir så tydligt när man får flera kommentarer för ett inlägg, men ingen kommentar har någonting med det att göra. På många sätt känns det som att det är så mycket man bryr sig -- inte ett dugg.

Nej, jag ska fortsätta lyssna på musik och sluta deppa.

//Lisa

A Lack Of Color



Jag erkänner det; jag är kär i den här låten
A Lack Of Color -- Death Cab For Cutie

//Lisa

Dagens...


Visserligen från i går, men ändå

Dagens humör: Över lag... Rofylld

Dagens mående: Bättre än i går, vilket alltid är något :)

Dagens borde: Just nu: Sova.

Dagens look: "Jag-orkade-inte-bry-mig-om-vad-jag-slängde-på-mig-när-jag-klev-upp-i-morse"-looken. Och en hatt

Dagens planer: Sova

Dagens fundering: Jag undrar om jag kan nå 100 följare på Twitter innan jag fyller 100

Dagens beroende: Kanelbulle, av någon rolig anledning

Dagens tråkigaste: Att behöva gå upp extra tidigt för att kunna gå på toaletten och borsta tänderna innan vattnet i byggnaden stängdes av.

Dagens överraskning: När en mysig katt sprang fram till mig efter att jag suttit på en brygga (jag måste bara tala om den fina utsikten över sjön under skenet av en fullmåne -- så underbart!). Han -- jag är rätt säker på att det var en hane, i alla fall -- var så kelsjuk, och så mysig. Bara för det saknar jag "min" lilla plutt...

//Lisa

Spegel, spegel på väggen där...

Vi alla har gjort det.
Åtminstone de flesta av oss.
Vi må inte ha stått framför en spegel och ställt frågan "Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är", men vi har stått framför en spegel och kritiserat alla möjliga drag. Vi har stått där och börjat ifrågasätta hur någon kan älska en. Anledningen till att jag skriver "vi" är att det var så jag spenderade nästan hela mitt tonårsliv. Man glömmer, tyvärr, gärna bort att spegeln inte kan reflektera den man är som person. Den man ser i spegelln är inte en reflektion av den man är, bara av den man ser ut, och hur man än ser ut kan man alltid finna någon brist. Det spelar ingen roll om man är smal eller rund, har långa ben eller korta, har fylliga läppar eller tunna, har en liten eller stor näsa, har små eller stora örsnibbar... Man kan alltid hitta brister hos sig själv när man börjar leta efter dem, men detsamma gäller även åt det motsatta hållet -- man hittar alltid någonting positivt hos sig själv om man letar efter de egenskaperna.

Just detta får mig att tänka på just Snövit.
Drottningen frågar gång på gång om hon är vackrast, och varje gång får hon svaret att hon är den vackraste, men det är innan Snövit hunnit växa upp till att bli en vacker kvinna. Det är när den dagen inträffar som drottningen får svaret att hon inte är den vackraste i landet.
Man kan dra kopplingar till dagens samhälle, trots att sagan är minst 700 år gammal. Drottningens fåfänga ställs på något sätt emot Snövits ödmjukhet. Snövit är inte bara den fagraste i landet, hon är också den oskyldigaste. Drottningen har dock en hämndlystnad som grundar sig i det yttre, som dessutom saknar alla gränser.

Jag kom att tänka på detta tidigare idag, och det har alltid varit så i sagorna; Sagornas hjältinnor har alltid varit de vackraste, medan de ondskefulla kvinnorna hamnat i skuggan av dessa. Den som skiljer sig åt är Fiona i Shrek, men inte ens när hon visat upp sin nattliga skepnad ryggar man tillbaka åt tanken av henne, om hon nu skulle ha varit en verklig person. Det finns en anledning till varför hjältinnorna har beskrivits som de vackraste i sagorna. Och jag tycker att det är på tiden att vi själva skriver sagor utifrån oss själva där vi är hjältarna/hjältinnorna. Istället för att ständigt utgå från andra, och placera oss själva i skuggan, bör vi utgå från oss själva. Alla är vackra på sitt sätt -- både utseendemässigt och på det inre planet -- och det finns ingen anledning till varför man ska utgå från andras skönhet för att därefter utesluta sin. Däremot kan man se på andra för att kunna identifiera sina skönheter; man ska aldrig titta på någon annan innan man granskar sig själv för att sedan tänka "Jag måste gå ner i vikt" trots att man har ett BMI på 21,3 (bara som ett exempel). Man kan däremot försöka finna likheter hos andra. Förhoppningsvis förstår ni vad jag menar.

Man måste placera sig själv i centrum i sitt eget liv.
Med det menar jag inte att man ska bli en egocentrisk jubelåsna. Jag menar helt enkelt att man på något sätt ska ta över sitt eget liv. Vem har sagt att man inte kan se bra ut även om man har lite hull kring magen? Vem har sagt att man inte kan se bra ut även om man har en lite för stor näsa?
Vem har sagt att man inte kan bli älskad för att man har "fel" utseende?

//Lisa

Hur gick det till?

Jag har knappt uppdaterat idag, men ändå har så pass många (många för mig) besökt min blogg idag. Japp, jag är tillräckligt egenkär för att lägga märke till det, men det får mig också att undra vad som hänt. Har jag blivit länkad utan att veta om det? Har jag med ens blivit betydigt mer intressant i takt med att jag skrivit tråkigare inlägg?


Nej, nu ska jag sluta vara egenkär.
Jag tittade precis på ett nyhetsinslag som nämnde att en kvinna blivit påkörd av en bil vid korsningen Sveavägen/Kungsgatan inne i Stockholm idag vid lunchtid. Jag var där runt lunchtid tillsammans med ett par kompisar från kursen/klassen. Jag åkte hem tidigare på grund av vissa omständigheter (jag svimmade nästan två gånger under det första -- av två -- seminariet i samband med studiebesöket på Riksdagen), men jag vet inte var mina kompisar befann sig vid tiden för olyckan. Jag kan inte sluta vara orolig för att det var någon av dem som skadades, även om det bara var lindrigt. Det fanns dessutom fler personer från klassen i närheten -- tänk om det var någon av dem?
Jag oroar mig säkert i onödan, men jag kan inte sluta tänka på det sättet. Vem det än var som blev påkörd är jag glad över att det inte var så pass allvarligt som jag först trodde att det var. Det är trots allt Stockholms innerstad vi pratar om; När det sker en olycka kan det lätt bli så mycket värre än det som hände idag. Jag hoppas bara att kvinnan är okej -- rent fysiskt är hon det, men hälsa handlar mer om det kroppsliga, eller hur?

Ett tredje "Hur-gick-det-till"-stunder: Hur hamnade jag framför gamla reprisavsnitt av Criminal Minds när jag lovade mig själv att jag skulle sova vid det här laget? Vattnet stängs av i hela byggnaden -- inklusive de badrum i källargången jag, familjen och flera andra familjer använder -- tidigt i morgon, och jag måste vara klar med tandborstning etc. innan klockan sju.

//Lisa

If I ask you...

Jag håller på att försöka leta upp lite information kring det grupparbete vi ska arbeta med tills slutet av denna månad (jisses, vilken tråkig mening det där blev). Jag vet inte riktigt om det går bra eller inte; jag har inte kommit långt än, men om jag kan komma in i någon slags bana -- om jag kan komma in i något slags flyt -- tror jag att allt kommer att lösa sig snabbare än vad jag tror. Just nu har jag bara letat information gällande detta ämne i Sverige och ska börja leta reda på information kring vad som gäller i andra länder.
Det finns en sak jag vill be er om. Jag vet inte om det är någonting man kan använda sig av än, men det skulle ändå vara kul om ni själva kunde skriva vad ni tycker om sexköpslagen här i Sverige, eller om prostitution överhuvudtaget. Som jag sade vet jag inte om det är någonting man kan komma att använda sig av i arbetet, men det kan vara användbart att veta vad ni tycker för att få en bild av det hela.
Ni får mer än gärna vara anonyma, men skriv gärna in er ålder på ett eller annat sätt (exempelvis i e-mail rutan om ni vill hålla det hemligt från andra).
Hjälper ni mig med det här, då jag ber om det?
//Lisa

A Walk In The Woods




Det var betydligt ljusare än bilderna påvisar, men jag gillar att göra mina bilder mer dramatiska med hjälp av bl a Picasa 3 så fort jag får chansen :)
//Lisa

Det var kul så länge det varade

För att gå rakt på sak -- solen sken idag.
Solen sken idag!
Ni kan säkert ana hur glad jag var när jag upptäckte det. Solen hade inte varit framme på över en vecka, och nu var den det. Idag var första dagen på över en vecka jag såg blå himmel. Ja, jag kommer att vara euforisk över det här ett par dagar framöver. Framför allt om solen kikar fram i morgon också (hoppashoppashoppas!).

Jag hade ett par planer idag, men tyvärr ställdes de in. Å andra sidan är det uppskjutet tills på fredag så jag har någonting att se fram emot de kommande dagarna. Det där lät lite väl pessimistiskt; jag har faktiskt en del att se fram emot under veckan. Till och med när det gäller skolan; i morgon ska vi på ett studiebesök till Riksdagen för att träffa två representanter från två olika partier. Om det inte blir givande kan man alltid finna underhållning i det. Visserligen i efterhand, men fortfarande underhållning (när jag läste igenom SD:s program inför förra årets val kunde jag inte sluta skratta åt motsägelsefullheten).

På torsdag har jag ett seminarium som kan bli intressant. Om inte är jag klar till klockan 12 och har hela dagen framför mig; det är bättre det än att ha seminarie mitt på dagen. Man kan inte göra något på förmiddagen då man har en tid att passa, och efteråt har hela dagen gått förbi. Visserligen behöver jag plugga på torsdag, men då har jag det gjort, i alla fall :)

//Lisa

Diskussion!

Det skulle i alla fall vara kul att försöka starta en diskussion här på bloggen för att se vad ni alla har att säga; många gånger skriver jag texter som jag sedan får många "Jag håller med"-svar. Nu får ni chansen att skriva exakt vad ni tycker. Ni kan vara anonyma om ni vill -- jag kommer inte att döma någon, men skriv med sunt förnuft. På fredag presenterar jag "resultaten".
Innan jag ställer frågan vill jag bara säga att det skulle vara kul om ni ville vara med att ta den här chansen; det är så sällan jag får chansen att höra vad ni tycker trots att ni får höra en hel del om mina åsikter. Om det går bra denna gång kommer jag att testa samma sak varje måndag ett par veckor framöver för att sedan skapa en kategori. Om inte...tja, då väntar jag tills jag har ett tusentals följare via Bloglovin, d.v.s. när jag är 85 år gammal.

Diskussion: Vad har ni för tankar kring bloddonationer?
Är det någonting ni själva varit med om -- att ha gett blod? Var det ett självklart val?
Är det någonting ni funderat på att göra?
Har ni varit i behov av donerat blod efter att ha varit med i en olycka, eller liknande?
Ni som inte vill ge blod, hur tänker ni?

Låt tankarna flöda; som jag sade skulle det vara kul att starta en diskussion.

//Lisa

Global uppvärmning?



Bilden togs idag.
Ni behöver inte tro mig, men den finns kvar på min kamera och kan "användas" som bevis.
Är det bara jag som tycker att det inte är okej att man ser dessa blommor i november? Är det bara jag som inte tycker om att det är 10 grader varmt utomhus (i alla fall kring Stockholmsområdet) nu i november? Jag gillar inte novembervädret -- grått, tråkigt, livlöst och oinspirerande -- men jag längtar till den mysiga novemberkylan. Jag vill inte behöva svettas ihjäl under en stickad tröja; det ska vara mysigt att ha på sig dem nu. Det är inte heller meningen att man ska se nya knoppar på träden.

Jag ska inte predika alltför mycket kring miljön, men snälla, tänk på vad ni gör!
Om ni har möjligheten att åka kommunalt eller gå/cykla istället för att åka bil -- gör det. Försök källsortera och tänk över elförbrukning. Jag vet att många anser att det är för sent, att det inte finns någonting man kan göra åt nu, men det stämmer inte. Miljön har förbättrats något oerhört sedan 1970-talet, i alla fall inom Europa. Även mätningar av ozonlagret gav positiva överraskningar förra året, tror jag att det var. Även om man inte kan bidra till en omedelbar förbättring behöver man inte bidra till en försämring. Prata inte heller om att den globala uppvärmningen skulle vara något påhitt från regeringens sida, eller något -- det här är ingen konspiration. Jag tror inte heller att några idioter världen över står med värmefläktar på Arktis och säger "Åh, jag hoppas att isen smälter snart".

Nej, nu ska jag kura ner mig och hoppas på att temperaturen sjunker de kommande dagarna. Jag hoppas även på sol, för det kommer behövas i morgon :)

//Lisa

Helgen som gått

Vädret har verkligen gjort mig inspirationslös.
Jag fick världens sug att skriva tidigare idag, så jag loggade in på bloggen för att mötas av en tom, vit skärm. Vanligtvis brukar mina fingrar röra sig snabb över tangenterna, jag brukar låta inspirationen flöda, men det fanns ingen inspiration idag. Det har hänt förut, men jag brukar få tillbaka den efter ett par timmar. Det fick jag inte. Egentligen har jag ingen inspiration nu heller, men när jag börjar känna av sticket i fingrarna kan jag inte längre motstå -- jag måste få skriva!

Det enda jag kan berätta om helgen är... Tja, inte mycket alls.
I går gick jag upp till pappas grav tillsammans med mamma för att plantera lite nya blommor för att därefter tända ett ljus inne i kyrkan. Några timmar senare satt jag på ett café med en pajbit framför mig, återigen tillsammans med mamma. Syrran och Linn anslöt sig till oss efter att ha jobbat hela dagen. Det var det.
Idag vaknade jag, tittade på film, vred till mitt knä på något vänster, det svullnade upp till dubbel storlek, svullnaden gick ner även om det gjorde ont större delen av dagen... Jag är ledsen att det blir tråkig läsning, men nämnde jag att jag saknar all inspiration i världen? Inte ens när jag kikar igenom andra bloggar får jag inspiration. Det är irriterande, och jag gillar det inte alls. Vad jag inte heller gillar är att MTV visar EMA nu, men det är inget jag kan se på då vi inte längre har MVT. Jag tittade sällan på det innan man blev tvungen att beta extra för att kunna komma åt den kanalen, men jag gillar musikshowwerna, och MTV Movie Awards kan vara rätt roliga. Å andra sidan måste jag medge att det är skönt att inte längre ha en musikkanal som inte spelar upp någon musik efter halv tio på morgonen.

Ni som har tillgång till MTV och tittar/tittat på EMA -- Hur var den?

//Lisa

Dag 13 - En bild på mig själv som liten


Jag tror att jag var tre år här. Det roliga är att jag faktiskt har ett vagt minne av det där; jag har ett vagt minne av hur jag älskade att klättra upp för den där backen. Det var som ett litet äventyr för mig. Att behöva gå ner var inget jag gillade, men samtidigt betydde det att jag kunde klättra upp igen. Någonting jag inte insåg förrän jag började klättra igen.

//Lisa

Är detta jag?






Lingvistisk (språklig) intelligens: Människor med väl utvecklad lingvistisk förmåga har stort ordförråd, god förmåga att tala, läsa och uttrycka sig i skrift, ett uttalat språköra och lätt för att lära sig främmande språk.Vidare tycker lingvisten om att lösa korsord, skriva brev samt fyller utan problem i blanketter och samlar fakta. Han/Hon uppskattar språkligt korrekta formuleringar och är bra på att förklara sammanhang.

Kroppslig-kinestetisk intelligens: Här finner vi människorna som gärna arbetar med händerna, som älskar att uttrycka sig med sin kropp i idrott, dans och andra fysiska utmaningar. Kinestetikern provar sig fram för att lära sig nya saker, är bra på att skruva ihop monteringsfärdiga möbler, handarbeta, hobbyarbeta, leka med barn, laga mat och att baka. Han/Hon kommer bättre ihåg det som provats med händerna än det som bara beskrivits teoretiskt. I denna intelligens ingår speciella fysiska färdigheter som t ex koordination, balans, fingerfärdighet, styrka, smidighet och hastighet.

Musikalisk intelligens: Människor med musikalisk intelligens är intresserade både av att lyssna och själv utöva musik. De är bra på att känna igen melodier, slogans och sångverser och har stor förmåga att uppfatta, urskilja olikheter, omforma och uttrycka olika sorters musik. I denna intelligens ingår känsla för rytm, tonhöjd, melodi och klangfärg hos ett musikstycke.

Hittad här



Man vet att man är desperat när man vänder sig till Google för att ta reda på vem man är.
Har jag fått ett svar? Inte riktigt. Jag vet att jag behöver "göra resan själv", eller hur man nu kan uttrycka sig, men jag är för lat för det, och en del av mig känner att jag inte har tid med det. Jag vill veta vem jag är så att jag kan finna min egen väg och börja forma min framtid. Jag gillar att ta dagarna som de kommer, även om jag håller vissa saker inplanerade, men samtidigt vill jag ha en säkrad framtid. Jag vill inte veta vad jag ska bli, vad som kommer hända med mig; jag vill bara veta att jag kommer någonvart. Just nu står jag bara och stampar på samma plats, och det är minst sagt frustrerande. Det är mycket jag tvekar på när det gäller mig, och även det är frustrerande. Jag spenderade så många år av mitt liv att springa undan, gömma mig, från mig själv. Vad händer nu när jag är i desperat behov av att lära känna mig? Nu när jag faktiskt vill lära känna mig själv? Jag känner inte igen den jag är nu. Inte om man jämför med den jag var för ett par år sedan. Jag vet inte riktigt än om det skett en bra eller dålig utveckling.

Jag känner verkligen att jag behöver lite hjälp på traven, men var/vem vänder man sig till? Google var mitt förstahandsval, men är jag verkligen så charmig som den försa bilden "säger" att jag är? Är jag verkligen lojal? Det är den bilden jag haft av mig själv, men stämmer den verkligen?

Jag antar att det inte spelar någon roll hur många genvägar man försöker ta; Att finna sig själv är alltid en svår sak att göra. Jag förväntade mig inte att få svar, men jag hade hoppats på lite hjälp på traven -- en spark i rumpan. Nu är jag snarare mer förvirrad än vad jag var tidigare.

//Lisa

Lördag

Idag var jag uppe vid min pappas grav för första gången på... Jag vet inte hur länge, förmodligen tre månader. Jag tror visserligen att jag var där och tittade till lite snabbt för två månader sedan, men i vilket fall som helst har det gått ett bra tag. Jag borde verkligen titta till den betydligt oftare; det är en sak om man bor en bit bort från gravplatsen, men jag bor på fem minuters gångsavstånd, med klackskor och långsamt tempo.
Jag vet inte varför jag är där så sällan. Det tar inte mycket tid, trots allt, och det är inget som gör mig sorgsen. Jag vet att han inte mådde bra den sista tiden vid livet, och trots att jag saknar honom gillar jag tanken att han har det bättre. Jag kan inte tänka att han är försvunnen. I don't ever wanna believe that when we die we all leave
Jag brukar titta till graven rätt ofta under vårarna och somrarna, men det är just för att jag finner en viss sinnesro på kyrkogårdar. Inte minst under kvällarna då det är milt i luften. Jag har gått vidare, även om jag ofta tänker på honom, och det är ett skäl till varför jag klarat av att besöka graven utan att känna... Besvär, är det rätta ordet i det här sammanhanget.

Nej, jag ska inte gå djupare ner i det. Jag är alldeles för trött för det. Jag vet inte vad det är, men någonting gör mig trött trots att jag får tillräckligt mycket sömn. Kanske är det vädret, kanske är det maten (bara två veckor till tills vi kan laga vår egna mat här hemma)... Jag vet inte vad det är, men vad det än är gör det mig seg och jag får ofta hjärnsläpp. Det är irriterande när man försöker prata med personer då man inte kommer på vilka ord man ska använda sig av. Värst är det när jag börjar blanda ihop olika namn.

Vad har ni gjort denna lördag?

//Lisa

Det här med tester

Jag tycker att det är kul att göra personlighetstester, EQ- och IQ-tester över Internet. Det är kul att se vilka resultat man får fram, men man måste ha i åtanke att de är väldigt bristfäldiga. Just när med de två förstnämnda beskrivs situationer man aldrig skulle kunna sätta sig in i, och dessutom presenteras sällan alternativ man själv skulle använda sig av. Jag gjorde precis ett EQ-test där en "fråga" beskriver en situation där jag passar ett gäng fyraåringar i en park och sedan märker av att barnen inte vill leka med en av flickorna. Bland alternativen som presenterades fanns a) Att hålla mig utanför, b) Hjälper flickan att komma på något som gör att de andra vill leka med henne, c) Säger åt henne att sluta gråta och d) Försöker distrahera henne genom att säga vad hon ska leka med istället.

Som jag sade; Testerna är bristfälliga, och de berättar inte så mycket när det kommer till kritan även om det är kul att få reda på var resultatet hamnar någonstans. Jag skulle inte välja något av de ovanstående exemplen; Jag skulle försöka samla ihop barnen och fråga varför de inte kan leka tillsammans för att sedan komma på någonting som fungerar för alla. Om samma situation uppstår igen skulle jag själv leka med flickan. Helt ärligt tror jag faktiskt att det skulle vara mitt förstahandsval -- så fort jag får en ursäkt till att leka tar jag den (hihi ^^).

Personlighetstester är roligast, om ni frågar mig. Man kan få fram så många roliga resultat; jag fick ett där man sade att ett passade yrke för mig skulle vara bl.a. präst eller religionslärare. Samtidigt stod det även skribent och svenskalärare, vilket är samma förslag jag fått av kompisar. Ett annat test jag gjorde placerade skådespelaryrket, jornalistikyrket och författarskapet som de tre förstnämnda yrkena. Därefter kom bl.a. skribent, dansare och artist. Tja, jag gillar att dansa, men bra på det är jag knappast.
Jag håller faktiskt på att leta efter det sistnämnda testet för att se vad man sade om mig, men jag kan alltid vända mig till det sistnämnda -- det hade dock varit kul att jämföra de båda resultaten med varandra. Å andra sidan är det nog bara jag som tycker att sådant är kul.

IQ-tester berättar ingenting om ens intelligens då det finns så många intelligenser. Är man inte smart inom ett visst område är man smart inom ett annat. Så enkelt är det. Så varför är jag så intresserad av dessa tester? Jag vet inte riktigt. En del av mig försöker fortfarande finna mig själv. Det är någonting man brukar göra under tonåren, men under den större delen av tonåren hade jag stora problem med mig själv att jag fokuserade mer på dem än på mig själv som person. Att pappa dog mitt i smeten gjorde definitivt inte saker och ting lättare, och jag fick anta en "äldre" roll -- en roll som tilldelades mer än valdes ut av mig. Jag vet inte vem jag är, så jag vänder mig till tester ihop om att få svar. Jag har en bild av mig själv, men den bilden består av en karismatisk person, vilket jag är säker på att vi alla kan konstatera att jag inte är. Glad må jag vara, men karismatisk är jag inte, även om bilden är tilltalande.


Men frågan kvarstår; Vem är jag egentligen som person, bortsett från en tjej som skriver "egentligen" lite väl ofta?

//Lisa

Dag 12 - Vad jag tycker om homosexualitet

Jag tycker att det är en dum sak att ta upp överhuvudtaget. Vad finns det att tycka om homosexualitet egentligen? Ingen i världen skulle fråga mig vad jag tycker om heterosexualitet, men att fråga vad man tycker om homosexualitet är okej... Det är inte bara kring denna blogglista jag stött på det, och det är hemskt. Är homosexualitet så pass oaccepterat att man måste ta reda på vad folk tycker om det? Kärlek är kärlek, oavsett vad. Så länge den är ömsesidig förstår jag inte varför det fortfarande är så pass omtalat som det är.

Jag har inga åsikter om homosexualitet i sig, men jag har många åsikter om attityden kring den.
Vad tjänar man på som homofob? Vad tjänar man på att vägra acceptera människor såsom de är trots att de inte utgör någon skada?
Vad tjänar man på att sprida hat när man lika gärna kan göra det motsatta?
Vad tjänar man på att utsätta en person för mobbning bara för att man är homosexuell? Vad försöker man uppnå? Stolthet över att få en person att må dåligt? Att kanske rent utav få en person att ta sitt liv? Jo, det är en sak man ska vara stolt över -- det är någonting som bör skrivas in i ett CV... Homosexualitet är inget man kan "bota"; det är någonting man är, inte en sjukdom som vuxit fram över tid. Så varför ska man mobba någon för det (eller överhuvudtaget)? Hoppas man på att man kan mobba bort homosexualitet? Ta en titt över historien, i sådana fall -- homosexualitet var straffbelagt under större delen av 1900-talets första hälft, men att man skickades till straffarbete gjorde inte de homosexuella mer hetero. Att homosexuella sedan fick genomgå elchocksbehandlingar för att bli "frisk" från homosexualitet förändrade inte heller det sexualiteten. Om varken straffarbete eller elchocksbehandlingar kunnat "bota" homosexualitet, varför skulle mobbning göra det? Varför ska man vara så angelägen om att tillföra så pass mycket skada?

Att homosexuella föväntas komma ut är en annan sak som jag stör mig på. Om de själva känner att det är någonting som de behöver göra är det en annan sak, men har man inte kommit ut är man inte homosexuell. Det är lite av den synen man har, eller hur? Det är just därför jag inte vill att mitt framtida barn (ta i trä) ska behöva komma ut ur garderoben, så att säga -- för mig är det helt oväsentligen huruvida han/hon är homo eller hetero så länge han/hon är lycklig. Jag vill hellre att mitt barn lever lyckligt som homosexuell i ett homosexuellt förhållande än som olycklig homosexuell i ett heterosexuellt förhållande.

Det som skrämmer mig mest är att man finner anledningar till att inte acceptera homosexualitet i religionen. Dels är det skrämmande att man förlitar sig på "regler" som skrev för över 1500 år sedan, men att man gör det utan att se dubbelmoralen i det hela. De tio budorden säger trots allt att man inte skall döma någon, men ändå gör man det. De tio budorden säger dessutom att man inte ska ljuga. Om man hamnar i helvetet för att man ljuger samtidigt som man hamnar i helvetet för att man är homosexuell...tja, i vilket fall som helst hamnar man i helvetet -- då kan man väl lika gärna leva ett ärigt liv, eler hur? Är man homosexuell och agerar som hetero ljuger man för sin omgivning, men främst av allt sig själv.

Homosexualitet är inte mer konstigt än bi- och heterosexualitet. När det kommer till kritan är det kärlek, och när det kommer till kritan är homosexuella människor de också. Det är på tiden att man ser det, eller vad säger ni?

//Lisa

Fem sanningar om mig själv

Jag skulle ha gjort det här i tisdags, om jag kommit ihåg det.

1. Jag har en stark självkänsla, men det är något som kommit först under de senaste åren. Efter att ha spenderat år efter år med att se mig själv som ful och motbjudande bestämde jag mig helt enkelt för att vända på det. Det stod mellan det valet eller att fortsätta må dåligt över den jag var. Jag var ett lätt val; framför allt med tanke på att jag kände -- och känner" -- att livet är för kort för att rata andra, och sig själv.

2. Jag lyssnar inte på radio då det inte finns en kanal som funkar för mig. Jag lyssnar i första hand på rock, men jag gillar så många andra stilar också, för att inte nämna låtar från olika tider. Jag kan lyssna på 50-tals musik, 60-tals, 70-tals, 80-tals, 90-tals... Mix megapol har bra blandningar om man tänker över tid, men inte när det gäller olika genre. Rockklassiker är en favoritkanal, men det är just enbart rock. Vi har Bandit, men hur ofta spelar de 50-tals musik? Återigen är det dessutom enbart rock. NRJ är i sådana fall en bra kanal det med, men där är det nästan bara samma låtar som spelas om och om igen, och det är inte alltid bra låtar. Vad ska man göra när man är ett fan till Buddy Holly, AC/DC, Bon Jovi, Pearl Jam, Muse, The All - American Rejects, Lady Gaga och Adele? Ska man hoppas på att de två sistnämnda plötsligt får en idé att sjunga rock istället? Inte riktigt...

3. Jag följer inte Idol, men jag är intresserad av hur det går i tävlingarna. Jag vet inte vad det är, men det är något med det som inte tilltalar mig. Det handlar inte om tävlingskonceptet, för i sådana fall skulle jag inte gilla So You Think You Can Dance (älskar det!), men det är något med det som inte lyckats fånga mitt fulla intresse. Det är när tävlingen börjar röra sig mot sitt slut, när finalen närmar sig, som det blir mer intressant.

4. En del av mig vill flytta till New York. Dels för att New York ligger närmre än Vancouver, men också för att... Jag vet inte om det är en (dum) fördom jag har, men det känns som att det finns fler möjligheter i New York än här i Sverige. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna klara av det; jag skulle sakna mina vänner alltför mycket.

5. Jag gråter en hel del.
Det är ingenting nytt, men det är sådant som gör att jag ses som svag. Att många dessutom ser mig som fysiskt svag gör mig irriterad det också. Jag är inte den mest muskulösa personen, men det gör mig inte svag. Jag har problem med att lyfta vissa saker, men det är för att jag ofta inte finner den rätta balansen. Har ni någonsin försökt lyfta en stor, tung låda och lyckats hålla taget om den när den börjar svikta åt vänster? Jag är inte fysiskt svag. Jag är bara klumpig.
Jag är inte psykiskt svag för att jag gråter en hel del. Jag gråter sällan för min egen skull, och även när jag gör det handlar det inte om att jag inte fått min vilja igenom.

//Lisa

Dagens...

Dagens humör: Dåligt...

Dagens mående: Jag har fortfarande ont i huvudet, därav det dåliga humöret, men förhoppningsvis ska lite glass få mig att må bättre :)

Dagens borde: Svara på kommentarer

Dagens look: När jag har hatten på är det ingen fara, men vad händer när man har hatt på sig i nio timmar sträck? Japp, världens hattfrilla...

Dagens planer: Titta på Simpsons, Family Guy, Criminal Minds... Perfekta fredagskvällen för de utan liv. Man måste älska det ;)

Dagens fundering: Hur många gånger har Kelso sagt "BURN!" i "That '70s Show"?


Dagens beroende: Ben&Jerry's

Dagens tråkigaste: Vädret, inspirationslösheten...

Dagens överraskning: Att vitlöksbrödet jag åt idag faktiskt var gott.

//Lisa

Fotoprogram


För det första: Tack så mycket! Jag vet att jag inte är den bästa fotografen, och jag blir så glad när jag får höra/läsa att jag är bra på det -- det är trots allt ett intresse jag haft sedan länge. Men kom gärna med konstruktiv kritik/råd på vad jag kan tänka på i framtiden.
Inte för att det har med kommentaren i sig att göra; Jag är trött och börjar då lätt flamsa.

Jag använder inga avancerade program. I första hand är det Picasa 3 jag använder. För er som inte vet är det ett fotoprogram som laddas ner gratis via Google (klicka här om ni är intresserade). Man kan inte göra större redigeringar, som i PhotoShop, men man får en -- enligt mig -- tillräcklig bredd för att kunna redigera de bilder man tagit. Ovanpå det köpte jag Photoshop Elements 8 förra året. Jag kan använda det lite då och då, men det händer rätt sällan. Det är främst när jag behöver justera ljuset som jag använder det. Jag håller på att försöka lära mig om man kan justera om färgerna; med Picasa kan man förhöja färgerna eller lägga över färgtoner om man så vill, mne det har kommit dagar då jag vill dra ner på vissa färger för att kunna lyfta fram andra. Som jag sade håller jag på att lära mig hur man kan göra det, men framåt går det.

Jag hoppas att det var svar nog, och jag borde veta bättre än att besvara frågor när jag är trött.

//Lisa

Dag 11 - Fem platser jag vill åka till

1. New York
Jag är inte intresserad av att åka dit för att shoppa, eller något. Nej, det finns så mycket i den staden jag vill uppleva. Någonting jag alltid velat göra är att besöka Central Park, oavsett vilken årstid det är. Under våren och sommaren vill jag bara promenera där -- körbärsblommen som blommar under våren är någonting jag ser fram emot varje år, och jag älskar att vara omringad av färgerna under hösten. Under sommaren... Jag vill helt enkelt bara vara där den fjärde juli, och se fyrverkerierna. När det kommer till vintern är jag mer intresserad av tanken att kunna åka skridskor i parken.
Jag är dessutom intresserad av The Metropolitan Museum of Art, och New York Public Library kan ha en del intressanta utställningar, men jag vet inte riktigt om man får besöka det som turist.
Ett måste för min del är däremot att besöka Ground Zero monumenten. Jag vet inte varför; jag hade ingen kontakt med någon av alla de som dog den dagen, men jag känner ändå att jag vill/behöver besöka det.

Central Park under våren och hösten -- blir inte ni också lite sugna?

2. Fiji
Fiji är en enda stor ögrupp, och det spelar ingen roll vilken ö, vilken stad, jag åker till så länge jag kan få chansen att se korallreven och fiskarna. Stora Barriärrevet utanför den australiensiska kusten är det största korallrevet i världen, men de korallrev utanför Fijis kuster tillhör några av de vackraste. Jag är inte mycket för sola och bada hela dagar, och åker därför helst inte till tropiska länder där man inte gör så mycket mer, men när det gäller Fiji kan man göra ett undantag.

Ett paradis jag alltid drömt om att en dag få besöka

3. Thailand
Återigen kan jag inte riktigt bestämma mig var jag vill åka då det finns så mycket i Thailand att uppleva. Inte minst Tigertemplet, Bangkok (man kan inte besöka ett land utan att besöka huvudstaden) och för att inte nämna alla öar man kan besöka. Återigen har vi ett tropiskt land många besöker för att sola och bada, men det är så löjligt vackert där att man blir galen.



4. Washington D.C.
Apropå besöka huvudstaden när man besöker landet; Att åka till Washington D.C. skulle vara otroligt. Behöver jag verkligen förklara varför? Monumenten, museerna... Det skulle dessutom vara kul att gå den väg där Martin Luther King jr marscherade 28 augusti 1963, marschen som inleddes med hans kända tal ("I have a dream"), marschen som innefattade hundratudentals människor.

Bild från 28 augusti 1963. Bildkällan är okänd.

5. Rom
Att uppleva Italien är lite av ett måste för mig, även om jag inte kan ett enda italienskt ord. Maten, kulturen... Man kan nog inte begära mer av en stad än det Rom har att erbjuda, om man ska lita på alla de bilder jag har sett.


Fontana di Trevi

Utöver detta finns det en mängd andra platser jag vill besöka; Venedig, Milano, Florens, Dublin, Edinburgh, London (igen), Paris (igen), Nice, Seattle, Vancouver, Montreal, Bergen, Canberra, Sydney, Tokyo... Kort sagt vill jag åka världen runt, men det krävs en hel del pengar. Å ena sidan vill jag upptäcka världen, men å andra sidan är jag rädd att "förstöra" mystiken över det hela. Världen känns mer åtråvärd ju mindre man känner till den.

//Lisa

Alla krossade hjärtans dag

Jag måste medge att jag tycker att det är riktigt sorgligt att man vi införa en sådan dag. Jag kan förstå att singlar som fått sina hjärtan krossade vill ha en dag för sig själva då det finns en speciell dag för par, men jag tycker fortfarande att det är sorgligt. Jag har varit singel hela livet och har aldrig sett alla hjärtans dag som någonting att våndas över. Det jag våndas mest över är all nougatfylld choklad som säljs. Jag älskar nougat.

Det känns som att man hakat upp sig alltför mycket på att alla hjärtans dag enbart ska utgå från par, och det känns som att man hakat upp sig på att det är det kärlek innebär -- att man har en flick- eller pojkvän. Varför kan man bara inte ta till sig dagen för att hylla de man älskar? Familj, vänner... Kärlek är trots allt så mycket mer än att ha en partner, även om det är en kraftfull kärlek. Dessutom känner en del av mig att vi redan nu spenderar för mycket tid med att sörja det vi inte har, eller sådant vi haft men förlorat, istället för att hylla det som finns. Jag förstår att jag låter kall när jag säger det, men en del av mig känner trots allt så. Dessutom spenderar många singlar alla hjärtans dag genom att -- kort och gott -- tycka synd om sig själva för att man inte har en pojk-/flickvän. Den dagen finns redan; ska man skapa en ny sådan dag där kärlekspar inte kan hylla sin kärlek till varandra för att det är "fel" dag?

Det finns mycket kärlek i världen, men inte tillräckligt. Det vi behöver är snarare fler dagar där man kan hylla varandra för de vi är.

//Den-enda-singeltjejen-som-är-emot-alla-krossade-hjärtans-dag

Hjärngympa



Man har börjat dela ut dessa kort på Systembolaget. Själv tycker jag att det var en rolig idé, även om jag såg fram emot en tablettask. Jag testade det på tåget in till skolan. Det var i alla fall det jag skulle göra, men istället fick jag kämpa med att få upp plasten. Det roliga var att jag löste det första problemet innan jag fick upp den. Det pinsamma var att det tog längre tid att få bort plasten än att faktiskt lösa problemet.

Jag satte mig med det nu här hemma. På mindre än en halvtimme hade jag gått igenom alla kort, och jag måste erkänna att jag var något besviken. Jag hade fel på fem kort, men det var slarvfel; sådant jag missade när jag tittade på korten. Jag gav upp på tre av dem då jag inte orkade rota fram mina läsglasögon, och då det plötsligt blev lite att läsa. Jag gillar utmaningar, som ni kanske märker, men detta blev ingen utmaning för min del...

Är det fler än jag som känner så, eller är jag den enda?

//Lisa

Dagens...



En bild jag tog för några dagar sedan. Den är nästintill överredigerad, men det var verkligen så pass färgglatt när bilden togs :)

Dagens humör: Jag vet inte riktigt, om jag ska vara helt ärlig...

Dagens mående: Jag har haft ont i huvudet större delen av dagen, och det släppte för en liten stund sedan. Ni får bestämma hur jag mår.

Dagens borde: Plugga; jag har en bok att läsa tills i morgon.

Dagens look: "Jag-vaknade-för-20-min-sedan-och-orkade-inte-fixa-håret"-looken, trots att jag spenderade en halvtimme med att försöka få till det.

Dagens planer: Titta klart på Grey's Anatomy (hihi)

Dagens fundering: Varför är det bara killar som ska kunna odla skägg? Det verkar opraktiskt att raka av det gång efter annan, men samtidigt verkar det så praktiskt att kunna odla ett under vintersäsongerna.

Dagens beroende: Vettig mat -- vi kan inte laga mat här hemma, och jag har inte ätit hos min mormor sedan torsdags.

Dagens tråkigaste: Vädret.

Dagens överraskning: Att jag har kunnat sova ut de senaste dagarna; att jag inte blivit väckt av hantverkarna som kommer in i lägenheten för att arbeta med badrummet. Det har varit skönt :)

//Lisa

Dag 10 - Vad jag vill ha för tatuering

Nu blev listan lite roligare, framför allt efter mina tyngre/dystra inlägg.
Jag och Linn diskuterade denna fråga så fort jag såg den på listan för ett litet tag sedan, och vi hade ganska kul när vi pratade om det -- finns det verkligen något mer jag vill ha? Tro det eller ej, men det finns fler motiv jag har i åtanke. När jag får barn (ta i trä) vill jag tatuera in deras handavtryck.

Samtidigt skulle jag kunna göra en sleeve med delfiner bara för att kunna säga "My hand is a dolphin"


//Lisa

Några förberedelser

Denna månad kommer att bli ett helvete, om man tänker skolmässigt. Förutom en hemtenta som ska lämnas in den 28:e ska ett grupparbete göras och presenteras inför helklass. Som tur är har vi schemalagda skoldagar -- eller det kanske bara är en, nu när jag tänker efter -- där vi får arbeta med det, men med tanke på att dessa två "krockar" med varandra kommer det bli allt annat än kul. Å andra sidan har hemtentan redan skickats ut, så man kan förbereda det redan nu. Ni kan gissa er fram till vad jag ska göra.

Tyvärr är det enda jag ska göra idag. Precis som i går är allt bara grått utomhus; grått och livlöst. Jag gillar inte dessa dagar, men jag antar att jag kan göra som jag gjorde i går -- gå ut och sluta sura. Det fungerar varje gång :)

Hur är det med er idag?

//Lisa

Dag 9 - Mina rädslor

Om man börjar med de mer "ytliga" rädslorna så har vi såklart min höjdskräck och klaustrofobi.
Höjdskräcken är någonting jag är "född" med. Det är en rädsla jag haft så långt jag kan minnas, och de flesta minnen jag har kvar från när jag var liten bygger på höga höjder oavsett om det var i verkligheten eller mardrömmar. Det är en sådan dum rädsla, egentligen. Bara när jag står på en stol kan jag börja svaja, och jag måste ha någonting att hålla tag i för att försäkra mig om att jag inte ska ramla. Det är så dumt med tanke på att jag 1) vet med mig att jag inte kommer att ramla så länge jag håller mig still och 2) att jag vet att jag inte kommer slå mig hårt om jag ramlar. Men rädslan finns där, och det finns inte mycket jag kan göra åt det. När den väl kommer slår den till så pass hårt att jag får panik. Det har hänt att jag fått problem med att andas, vilket gjort mig ännu mer panikslagen. Det är många som sagt att det bara är att ta mig till höga höjder och avvänja mig. Problemet är bara att det inte fungerar; Jag vänjer mig vid miljöer, inte vid höjder. Det finns en bro som går högt över ett järnvägsspår här i närheten som jag klarar av att gå över efter månader av träning. Utsätts jag för samma höjd vid en annan plats slår skräcken in. Att man säger att det bara är att träna bort höjdskräcken har blivit någonting som provocerar mig; för att vänja mig vid höjder måste jag utsättas för flera olika höjder vid mer eller mindre varje plats. Världen är inte så pass liten som man säger att den är...

Klaustrofobin var någonting som växte fram efter att pappa dog.
Det handlade om att jag inte fick utrymme, helt enkelt. Många pratade med mig som om de visste vad jag gick igenom. Det händer alltid att man pratar på det viset, men i mitt fall kändes det mer som att man förväntade sig att jag skulle känna på ett visst sätt, vilket jag inte gjorde. I och med det blev jag fången i mig själv då jag inte kände att jag kunde ge utlopp för mina verkliga känslor. Det dröjde inte länge förrän det eskalerade.
Jag tänker mig inte att väggarna kommer allt närmre mig när jag befinner mig i ett trångt rum. Att befinna mig i ett trångt rum ger mig inte panik, men det ger mig ett obehag som gör mig illamående. Obehaget grundar sig i de känslor jag hade för så många år sedan. Det är just detta som gör att en av mina värsta mardrömmar är att bli levande begravd, och det är därför jag aldrig sett -- och aldrig kommer att se! -- filmen "Buried".


Om man går till de djupare rädslorna har jag en som utmärker sig; Rädslan av att aldrig kunna räcka till.
Jag tänker ofta på hur andra skulle minnas mig om jag plötslig dog inom kommande år. Skulle man minnas mig som den person jag hoppas att jag är, eller skulle man minnas mig som en person med en hemsk personlighet? Skulle man minnas mig som en tjej som försökte ge allt, eller skulle man minnas mig som den som ständigt gav upp? Det finns en anledning till varför jag har en sådan prestationsångest i mycket av det jag gör. Det är för att jag är så pass rädd över att bli ihågkommen på fel sätt, oavsett om jag är vid liv eller död, eller att inte bli ihågkommen överhuvudtaget. Jag spenderade flera år med att fundera ut vem/vilka som skulle sakna mig om jag plötsligt försvann och om det ens skulle märkas. Jag försöker alltså prestera så mycket som möjligt för att på något sätt lämna ett litet avtryck, och det är en anledning till varför jag är så pass aktiv inom Internet.
Det känns så löjligt när man beskriver det på det här sättet, och återigen är detta en av konsekvenserna efter mobbningen. På många sätt har jag gått vidare, och jag försöker att inte låta det styra mitt liv, men just den här biten är det som påverkat mig mest. Det är den här biten som får mig att bli en aning för klängig gentemot många av mina kompisar, bara för att försäkra mig om att jag fortfarande har dem vid min sida, och det är den biten som fått mig att tveka huruvida jag är någon man kan bli riktigt kär i överhuvudtaget. Jag har slutat tänka i de banorna nu, men det finns fortfarande spår av osäkerhet på det planet.

Till sist har vi de mest uppenbara rädslorna: Att återigen förlora en älskad, när någon smyger upp bakom en för att säga "Bu" (att bli skrämd på det sättet är visserligen kul), att promenera utomhus när det är mörkt (det är någonting jag gillar att göra då jag gillar mörker, men visst är jag mer uppmärksam på ljud och människor), att byggställningen man går under ska braka ner på en, att vara utan Internet för en dag -- eller mer...

//Lisa

Before and After








Berätta vad ni tycker; Vad bör jag tänka på när jag fotograferar?
Om inte annat kan ni alltid berätta vilka bilder ni föredrar -- Har ni någon favorit? Föredrar ni de redigerade eller oredigerade? Är jag jobbig som inte kan sluta ställa dessa dumma frågor som jag dessutom tvingar er att besvara?

//Lisa

Vända den sura minen


Togs med min inbyggda webcamera; bilden såg bättre ut då, men bilderna är också väldigt små...

För att fatta mig kort; Jag vaknade, jag kände att det inte skulle bli en bra dag. Det blev det inte heller. Det var ingenting speciellt, men jag kände mig så grå då vädret var grått. Visserligen gillar jag regn, så det kanske inte blir lika stor kraft i mina ord när jag säger "Det regnade inte ens!". Jag gillar regn just för att det för med sig någon form av rörelse och liv. När det är mulet är det bara dött. Framför allt nu när hösten dragit in och när det inte finns några fåglar i luften. Som tur är har just hösten dragit in, så när en vind sveper förbi faller flera löv ned från trädgrenarna. Det är det lilla liv som finns ute nu, och det är frustrerande att känna sig inspirationslös (om det nu är ett ord).

Jag tog tag i kragen, jackan och bestämde mig för att gå ut. Med musik i öronen kan man klara av nästan vad som helst, och jag måste medge att jag inte kunde motstå att leka med löven som låg på marken. Åh, kommer ni ihåg när man var liten och kastade löv runt omkring sig som små galningar utan att det ansågs konstigt? Vad hände med rätten att vara barnslig även som 20-åring?
Nej, vi ska äta nu, men jag kommer slänga upp bilder senare! :)

//Lisa