Pajdags

Jag gjorde ett försök på den där pajen, och jag måste säga att det luktar gott här hemma. Jag följde ett eget recept; pajdegen hittade jag visserligen ett bra recept på, och när det kommer till fyllningen gjorde jag samma grund som man använder till en ost- och skinkpaj. I alla fall enligt en receptbok jag fick för några år sedan, men jag tror inte att det var ett bra recept. I vilket fall som helst har jag ställt fram pajen för att svalna. Det gjorde jag för ett tag sedan faktiskt, men det är sällan jag brukar äta när jag mår illa. Ironiskt nog mår jag illa p.g.a. hungern.

Nej, jag ska försöka få i mig mat nu. Som jag sade baserade jag en del av mitt recept på ett ganska dåligt ett, så receptet kommer inte att dyka upp nu, men när jag testat att göra en ny blir ni de första som får reda på det ;)

//Lisa

Gatuvåldet

Jag hittade ingen statistik, men jag läste en artikel om att 40 000 människor råkade ut för någon typ av gatuvåld år 2004, men det är en uppskattning -- den verkliga siffran beräknar man ha varit betydligt högre, och man kan ställa sig frågan hur det ser ut idag. Enligt en undersökning av Rädda barnen dör i genomsnitt 115 personer mellan 10-24 år varje år.

Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer än det.
Helt ärligt är jag trött på det. Jag är trött på att ständigt läsa om unga flickor som blivit våldtagna på vägen hem. Jag är trött på att läsa om 15-åringar som blivit misshandlade i samband med gängkriminalitet. Jag är trött på att vara rädd så fort jag är utomhus så fort det har blivit mörkt.
Jag har så svårt att förstå varför vi ska förstöra för oss själva på det här sättet. När jag är ute på mina promenader mitt på dagen brukar jag le mot människor jag möter, och framför allt under senaste tiden har jag fått leenden tillbaka. Ändå ska den här optimismen förvändlas till skeptism så fort solen gått ner. Det är sorgligt, och rent utav tragiskt, att det gått så pass långt att många blir rädda så fort man inte längre står ensam på en stig. Är det verkligen så det ska vara?



Jag har lärt mig att man kommer mycket längre i livet om man visar omtanke gentemot andra människor. Det är det som gör att man blir respekterad som person. Man är inte respekterad om man sprider skräck bland andra, och det är inte heller på det sättet man får någon dominans, men det är den skeva bilden man fått. Jag vet inte alls om det är någonting som bidrar till gatuvåldet, men vad skulle det annars vara? Våldtar man någon för att man är avundsjuk över den snygga väskan? Knappast. Är det av samma skäl man hotar någon till livet för att en drogaffär gått fel? Jag skulle bli väldigt överraskad om så var fallet.

Om man inte förstår hur fel det är att döda en annan människa, inte minst ett barn på tio år, hur fungerar man ens som person då? Om det är någonting jag märkt när jag läst tidningar är det att dessa typer av brott begås av personer som vill uppnå en dominansposition, men hur dominant är man om man hoppar på en människa som är i underläge?
Man är inte dominant som person om man smyger sig upp bakom en kvinna och attackerar henne.
Man är inte dominant om man som vuxen person dödar en tioåring.
Man är inte dominant om man misshandlar en person till döds tillsammans med sju kompisar.
Man är bara äckligt feg!

Flera gånger har dödsoffer för gatuvåldet uppmärksammats i tidningar. De mest uppmärksammade är John Hron, Riccardo Campogiani och Therese Johansson-Rojo. Gång på gång går man ihop för att uttala sig om gatuvåldet, och sitt missnöje över det, men samtidigt utsätts en annan människa för det. Medmänsklighet ska inte behöva vara en utmaning -- det ska vara instinktsfullt. Ska det verkligen behöva vara svårare i praktiken än vad det är i teorin?

Vad har ni att säga om gatuvåld? Har ni några erfarenheter kring det?

En kompis till mig, samt några av hennes kompisar, har skapat en sida på Facebook om just detta. Gå gärna in och gilla sidan här

//Lisa

Sommarkänslor













Jag har verkligen sommarkänslor nu :D
Det handlar inte bara om värmen och det faktum att solen bränner på. Nej, det är mer än så. Dels handlar det om att sommarlovet börjar närma sig för många, och den typen av förväntan sprider sig som en löpeld. Jag tycker att det är kul med tanke på att jag för två månader sedan knappt hade några vårkänslor.

//Lisa

Tisdag

Jag vet inte varför, men jag känner mig otroligt seg idag.
Jag kom i säng rätt sent igår, så det kan vara en anledning, men jag fick ändå tillräckligt mycket sömn så det kan inte vara det. Inte heller tror jag att jag fått för mycket sömn då jag sov åtta timmar. Men det kanske lättar under dagen; jag hade nämligen tänkt att ta en kort promenad i solskenet då det inte blev av igår. Apropå igår gjorde jag aldrig den där pajen jag pratade om; det är rätt svårt att göra en kycklingpaj när kycklingen i mataffären tagit slut. Jag hittade dock en bra form jag kan använda mig av, så jag hoppas på att kunna göra pajen ikväll :)

Men vad gjorde jag igår?
Jag bänkade mig framför TV:n och tittade på filmen Se7en. Jag har velat se den otroligt länge, och den filmen är riktigt bra -- det är först när man tänker på det som man inser hur nervpirrande filmen är. Slutet måste jag dock säga är ganska dåligt. Okej, dåligt var lite att ta i, men slutet var så flörutsägbart som det kan bli. Å andra sidan kan man inte få allt här i livet.

Hur har ni det idag?

//Lisa

Måndagsshopping

Jag, syrran och en kompis åkte in till Farsta centrum idag för att leta lite kläder och andra prylar (syrran behövde bl.a. en ny högtalarsladd), så jag har spenderat hela dagen tillsammans med dem. Jag kunde köpa sådant jag var ute efter; ett par byxor och ett par skor. Det känns som att jag köper byxor jämt och ständigt nu, men det behövs; en del byxor har gått sönder, men andra har blivit för stora för mig. När det kommer till skor... Jag vet att jag köpte ett par för inte alls länge sedan, men jag tror att dessa kommer att bli betydligt mer behändiga.



Om man knyter åt banden upptill knäna får byxorna, tro det eller ej, en bättre passform.
De kommer från Vero Moda (ONLY) och kostar 300:-


En nära vän till mig köpte ett par liknande för några dagar sedan, men i en annan färg. Hon tipsade dem till mig, och jag föll direkt för det rutiga mönstret.
Dessa kommer från Stadium och kostar 199:-


Just nu håller jag på med tvätten, vilket inte är så roligt. Visst ska det bli skönt att få rena kläder igen (jag skulle egentligen ha tvättat förra veckan, men att springa upp och ner till tvättstugan med 38 graders feber är inget att rekommendera) men samtidigt vill jag bara vara ute med kameran. Efter många regniga dagar har solen återvänt, och den har fört med sig värmen -- här hemma är det bortåt 23 grader varmt. Förhoppningsvis är det lika skönt när jag är klar.

För några dagar sedan skrev jag att jag skulle göra en kycklingpaj till middag så fort jag blivit frisk. Om jag hittar en bra pajform ska jag försöka mig på detta ikväll (håll tummarna för att det kommer att gå bra) ^^

Hur har ni det idag?

//Lisa

Söndag

Jag känner mig utmattad på så många sätt.
Det är inte så konstigt om man tänker efter; jag hade svåra problem med att somna i natt. Problemen blev så pass stora att jag inte ens somnade i natt. Klockan hann bli efter fem imorse innan jag kunde somna. Tanken var att jag skulle tvätta imorse, men det var jag tvungen att hoppa över då jag behövde sova ut. Trots att jag kunde sova ut två timmar extra fick jag knappt sex timmars sömn. Man skulle kunna tro att jag skulle behöva sova nu, men jag har fått i mig en del koffein idag.

Det var trevligt hemma hos min mormor; jag tog ett par bilder, men jag undrar om någon av dem blev bra; bilderna var inte många, och vinklarna var konstiga. För att göra en lång historia kort vill jag ogärna slänga mig ned på mormors golv för att få till en bra bild. Jag inser hur ironiskt det låter med tanke på att jag lagt mig på marken utomhus för att få till bra bilder.

För några dagar sedan hittade jag ett gammalt videoband som pappa använt för att spela in en av "Monty Pythons flygande cirkus"-säsongerna. Det är så kul att titta på den här serien. Dels handlar det om att det är en komediserie, men jag finner även en viss charm i de gamla TV-serierna. Dessutom känns det lite lustigt att veta med sig att man tittar på en 40-år gammal TV-serie :p



Är ni också Monty Python fans?

//Lisa

Mors Dag

Jag har inte mycket tid nu; jag har inte hunnit köpa några blommor än, och blomsteraffären stänger om en kvart tror jag. För att fatta mig kort ska jag köpa blommor för att sedan åka hem till min mormor. Det känns skönt att känna sig tillräckligt bra för att kunna göra det. Framför allt med tanke på att jag var rädd för att inte kunna göra det bara för några dagar sedan.

Jag skriver mer när jag kommer hem, och jag passar på att önska alla mödrar en glad Mors dag!

//Lisa

Beautiful Ones



Om man fortsätter på 90-talsspåret och delar med sig av en låt från -96...
Jag tror att jag är den enda inom min kompiskrets som gillar den här låten. Men det bevisar lite hur annorlunda min musiksmak är, och hur varierad den ^^
Beautiful Ones -- Suede

//Lisa

90-talsinspiration




Jag har verkligen hittat min favoritbutik nu. 
Det är inte bara 90-tals musik jag gillar, jag gillar även många av de kläder som användes då. Jag kan titta på gamla 90-tals filmer/serier och tänka att jag skulle vilja ha shortsen som skådespelerskan använder (det händer främst när jag tittar på de första säsongerna av Vänner).

Beyond Retro är en brittisk... klädkedja känns lite som att ta i, då det bara finns tre butiker i London, men det är inte det som är det bästa. Jag har missat att det finns en Beyond Retro-butik här i Stockholm, och när jag tittar på priserna på deras hemsida inser jag att det inte är så dyrt som man skulle kunna tro.

Åh, varför kan jag inte fylla år nästa vecka istället för om dryga två månader? Jag avskyr min bortskämda sida, men när jag ser dessa plagg kan jag inte kväva den.

//Lisa

Calippo shots



Jag kommer ihåg när Solero Shots kom ut när jag var yngre. Den glassen blev riktigt populär. Även om jag inte gillade den särskilt mycket var det lite synd att Solero var tvungen att dra tillbaka den glassen, men det var för att många svalda de små locken. Calippo har, enligt min mening, kommit med någonting bättre. Smaken må inte vara densamma, men apelsinsmaken är något att föredra (i alla fall för min del). Om man bortser fån smaken är förpackningen betydligt mer behändig; det finns inget litet lock som ska bort. Istället ska man skruva på locket innan man kan slänga i sig glassen; detta gör det betydligt svårare för barn att svälja små plastbitar som riskerar att fastna i halsen, och dessutom kan man återförsluta burken och slänga in glassen när den börjar smälta. Smälta gör den tyvärr lätt, och den fastnar på förpackningens insida. Tyvärr är det det första man måste göra när man plockat ur den ur frysen; antingen krama om förpackningen tills glassen börjat smälta, eller banka loss de små glasskulorna så att man kan äta dem.
Den här glassen må vara god, men jag tror ändå att jag kommer hålla mig till Magnum-glassarna (man hinner trots allt äta upp chokladöverdraget innan den börjar smälta).

Om jag ska betygsätta den (okej, jag medger att det var hela grejen med inlägget) får jag ge den 3/5, men det är för att jag gillar apelsinsmaken.

Har ni smakat Calippo shots? Vad tyckte ni om den?

//Lisa

Det finns inga ursäkter

Det händer att jag blir irriterad på personer som ständigt säger att de vill få bättre självkänsla/självförtroende, men som sedan säger att det inte är möjligt.
Jag vill inte låta hård; jag vet hur svårt det är att förbättra sin självkänsla. Jag vet hur svårt det är att stänga ute alla dåliga tankar om sig själv för att fokusera på sina goda sidor, men det blir så mycket svårare om man ständigt önskar att man kunde göra det istället för att göra det. Det är därför jag blir irriterad; jag gillar inte en person mindre för det, det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag blir irriterad över attityden -- jag blir irriterad över att man sätter upp sina egna hinder då sådant förstör för en själv. Jag blir även irriterad över att man sedan påstår att hindrena inte kan rivas ner, men vet ni vad? De kan rivas ner, och det finns egentligen ingen ursäkt till varför man inte skulle göra det.  

Så vad är mitt råd?
Tänk inte för mycket på vad ni önskar att kunna göra, och försök att få det gjort istället (så länge det fortfarande är lagligt, och så länge det inte sårar någon annan -- inte minst er själva -- på ett eller annat sätt). Vill ni få bättre självkänsla? Titta er i spegeln varje dag och lista ut minst tre saker som är bra med ert utseende. Tänk inte för mycket på det -- gör det bara. Tänk inte på vad andra må tycka; Vad anser ni själva om er själva? Tycker ni verkligen att ni är fula, eller vad det nu kan vara, eller är det något ni har övertalats till att tycka?

Som jag sade, tänk inte för mycket.
Vill ni bli mer självsäkra? Arbeta på det istället för att tänka att det är en omöjlighet.
Vill ni bli smartare? Sätt er ner med en bok istället för att supa järnet.
Vill ni bli livligare? Omfamna livet istället för att undanfly det.
Vill ni få en mer positiv inställning? Slopa den negativa inställningen.

//Lisa

Novellskrivning

Jag påbörjade en novell för ett bra tag sedan (en kompis till mig utmanade mig att skriva en), men med tanke på att jag haft fullt upp och varit sjuk hade jag glömt bort den totalt. Det var först i natt som jag kom att tänka på den, och just nu skriver jag för fullt. Jag hoppas på att den blir bra; den växlar lite över tid, och jag hoppas att det framkommer. Jag hade tänkt att skicka den till ett par vänner först och be dem läsa igenom/kommentera texten, men jag undrar nu om ni vill få samma möjlighet? Ska jag publicera novellen här på bloggen när allt är klart, eller vill ni hellre att jag behåller den för mig själv?



Ett par anteckningar för novellen; en slarvig teckning och några namn att använda sig av.


//Lisa

Pride and Prejudice




...eller Stolthet och Fördom, som den heter på svenska, skriven av Jane Austen.

Boken handlar om Elizabeth, en av fem döttrar till Mr och Mrs Bennet. Hon och hennes familj lever ett väldigt enkelt liv i ett litet hus på landet. När två unga män anländer till området är Elizabeth den enda bland döttrarna som inte fylls av upphetsning, men denna upphetsning vänder när det är tydligt att en av dessa män, Mr Bingley, fått upp ögonen för den äldre systern Jane. Hon får även problem med att hålla sitt huvud kallt när hon träffar Mr Darcy...

 
Jag ska inte gå in alltför långt på handlingen; om jag gör det vet jag med mig själv att jag aldrig kommer att kunna få ett slut på berättandet (Linn vet det alltför väl). Det jag kan säga är att denna bok tillhör en av mina favoriter. Jag hyser en viss kärlek för 1800-talsromanerna, och just epoken som denna bok skrevs under (romantiken) är en tid som alltid har fascinerat mig. Vad som fascinerat mig ännu mer är hur Jane Austen bröt mot den romantiska trenden. I sin romandebut Sense and Sensibility (svensk översättning: "Förnuft och Känsla") ställer Austen romantiken mot dess föregångare Upplysningstiden, och det känns som att hon fortsätter in på samma spår även i denna bok. Elizabeth styrs mycket av sina känslor när hon stöter på nya personer, och hon låter den första anblicken styra. Det gör att hon inte lär känna deras verkliga karaktärer. Elizabeth antar att Mr Darcy är en tråkig man som saknar humor, och som dessutom är fördomsfull. Ju längre in i historien man kommer desto tydligare blir det att det är Elizabeth själv som varit fördomsfull gentemot honom. Det motsatta sker med Mr Wickham (jag undrar inte om namnet bygger på ordet Wicked; elak, ond) -- hans ädla jag framträder mer i bokens början, men i och med att historien fortlöper får man lära känna hans sanna karaktär som bygger på svek och dubbelspel.

Precis som med personbeskrivningarna är inte heller miljöbeskrivningarna detaljerade, men det är av olika slag. De vaga personbeskrivningarna gör att olika karaktärer får frihet att växa under berättelsens gång. Detta gör dem oförutsägbara, men samtidigt blir man inte överraskad över handlingarna. Man får veta lite mer kring varje person ju mer man stöter på dem.
När det kommer till miljöbeskrivningarna beskrivs miljöerna bara en gång trots att de är återkommande. När miljön dyker upp första gången ges en väldigt vag beskrivning, men det ger läsaren en större frihet att själv kunna använda sin fantasi. Beskrivningarna som ges utgör snarare en ram för vilken fantasien ska befinna sig i mer än "tavlan" i sig. Förstår ni hur jag menar?




Så vad är det med denna bok jag gillar?
Med tanke på de vaga beskrivningarna skulle man kunna tro att jag inte alls gillade denna bok, men det finns delar i boken som beskrivs med stor detalj, och det är realationerna mellan de olika personerna samt reaktionerna. Man kan lätt förstå sig på relationen mellan Mr och Mrs Bennet genom att bara läsa dialogerna mellan dem; dels ger dialogerna i sig antydningar hur det står till, men det är hur den ena reagerar på vad den andra säger som ger den slutgiltiga bilden. Jag gillar hur relationerna och reaktionerna hamnar i större fokus än miljöerna, och till viss del även personerna.

Om ni inte har läst boken bör ni göra det; det finns trots allt en anledning till varför den fortfarande levt kvar efter 200 år

//Lisa

Fredag

Åh, vad seg jag känner mig idag.
Jag började hosta en del igår, och självklart var det det som höll mig vaken halva natten. Å andra sidan gav det mig tid till att läsa lite ur en bok jag inte läst under hela månaden, så det kanske var bra på sitt sätt trots allt. Det som var mindre bra var att jag hade en massa oroliga drömmar. Lägg märke till att jag skrev massa, för jag vaknade fyra gånger, om jag räknat rätt. Självklart gjorde det att jag sov vidare till tolv-snåret, och att jag bestämde mig för att vila ytterligare en timme. Nej, jag börjar bli trött på det här. Jag hoppas bara att jag hinner bli frisk under helgen så att jag kan träffa min mormor i samband med Mors dag.

Apropå Mors dag; har ni någonting speciellt planerat för den dagen?

//Lisa

Torsdag

Jag gillar inte att vara sjuk.
Vad som är det värsta är att jag varit sjuk så pass länge, och det enda jag vill göra är att springa ut. Visst, jag kom ut tidigare idag, men jag kom inte längre än till baksidan, och för mig räknas det inte.
Jag ser fram emot att bli frisk; jag ser fram emot att kunna ta en lång promenad med musik i öronen. Jag vill kunna laga till egen mat igen (jag hade tänkt köra på någonting stort när jag blir frisk -- kycklingpaj med spenat och fetaost, hur låter det?). Jag vill kunna baka igen (jag måste lämna muffins bakom mig och börja baka kanelbullar). Jag vill kunna lösa sudoku utan att tänka att siffrorna ser roliga ut.

Nej, jag ska sluta klaga och börja läsa nu. Förhoppningsvis kommer jag inte till ett läge där bokstäverna ser lustiga ut. Bara för att jag skrev det kan jag inte sluta tänka på att våra bokstäver faktiskt ser lustiga ut. Det börjar gå för långt nu...

//Lisa

Än finns skönheten kvar




In a world of war, destruction and betrayal
We tend to forget its beauty



//Lisa

Bortkastade möjligheter

Jag blir minst sagt irriterad på människor som kastar bort sin utbildning helt utan vidare.
Det är en sak om man under gymnasietiden känner att man gjort fel val angående linje och att man sedan byter till någonting annat, men det är en annan sak om man ger upp helt och hållet för att man inte orkar. Jag blir irriterad på människor som slutar bry sig om sin utbildning. Jag vet att man kan klara sig i världen utan utbildning, och det är inte därför jag blir irriterad. Nej, jag blir irriterad över att man kastar bort en möjlighet till utbildning som så många andra inte har. Det finns så många barn i världen som mer än någonting annat vill få rätt till utbildning. Vad gör vi som har den rätten? Tja, många slänger den möjligheten i väggen för att man helt enkelt inte orkar.
Jag kanske låter lite väl hård nu, men det är så jag känner. Jag ska inte förneka att jag gick in i väggen under det sista året på gymnasiet (just den sista terminen blev lite av ett helvete för mig) och jag ska inte förneka att jag på flera sätt gav upp, men jag gjorde alla uppgifter som skulle göras. Det "enda" som hände var att jag inte gav mitt allt; jag gav knappt någonting, men jag gav någonting just för att inte slänga allt åt sidan. Det är inte värt det att helt enkelt strunta i allt för att man inte orkar. Även om betyg bara är ett par bokstäver på ett papper som inte talar för en hel potential så betyder det inte att man inte ska satsa. Trots att jag gick ut gymnasiet med ett högt snitt är jag inte stolt över de flesta av mina betyg, men jag kan i alla fall säga att jag gjorde mitt bästa i den situationen, och mer än så kan man inte begära av mig. Jag kan inte begära mer av mig själv än det.

Hur skoltrötta ni än må vara, ge inte upp!
Utbildning ger så många möjligheter, och det är möjligheter som inte många har. Inte ens i USA har många tillgång till utbildning p.g.a. kostnadsfrågor, men här i Sverige är utbildningen gratis. Ska man ta någonting sådant för givet när det finns miljontals (om inte miljardtals) människor som inte ens har möjlighet att ta del av det?

//Lisa

Random songs

Jag har haft lite att ta itu med här hemma; jag städade tidigare under dagen, och jag har pluggat lite också. Att jag inte gjort någonting däremellan är en annan femma, men jag har varit så trött att jag inte kunnat skriva ordentligt. Det har jag fortfarande problem med, så jag tänkte bjuda på ett par låtar som alltid får mig att le och att gunga lite smått på huvudet (varför jag gör det vet jag inte).



Just The Way You Are -- Bruno Mars


For The First Time -- The Script


Your Star -- The All - American Rejects


1, 2, 3 (I'm Ready To Go) -- Okänt band (det finns rent utav en chans att låten har en annan titel)


Margarita -- Spin Doctors


Har ni några låtar som får er att le som fån? ^^

//Lisa 

Frukost i sängen?

Nej, knappast, men det känns så mycket bättre att kunna göra i ordning sin frukost själv. De senaste dagarna har jag haft energin till det, jag ska inte påstå någonting annat, men det är först idag jag får ett bra tillfälle att göra det. Med tanke på att jag ska försöka städa senare tänkte jag dessutom köra på något större än vanligt. Om sanningen ska fram gillar jag äggröra, och jag söker ständigt anledningar till varför jag ska äta det.





Hur har starten för er dag sett ut?

//Lisa

Den nakna sanningen

Det är många som har felaktiga fördomar gentemot mig.
Det är egentligen ingenting man kan komma undan; var man än går kommer det alltid finnas människor som har idéer om hur man är som person. Det jobbiga är bara att många verkar förvänta sig att jag ska vara en fjortisliknande idiot med ett stort hålrum mellan öronen bara för att jag bloggar. Att bloggen dessutom kommit att utgöra en stor del av min vardag har inte gjort saken bättre. Det är mer än en person, som med en typisk "fjortisröst", sagt "Tjatja, bloggen" i min närhet för att ge mig en pik. Alltid lika trevligt...

Jag ser mig själv som ansvarsfull; jag försöker ta hand om städningen här hemma, jag tar hand om tvätten, en stor del av matlagningen och dessutom har jag skola som jag försöker sköta. Det är även jag som får avbeställa böcker från bokklubbar som jag inte ens är med i (ironiskt nog glömde jag bort att avbeställa två böcker från en bokklubb jag själv är med i). Det är sådant som får många att tro att jag är en "duktig flicka" som inte vill göra min mamma arg. Det har ingenting med det att göra; visst, jag finner ingen nytta med att jobba för att göra min mamma arg, men jag städar och håller på för att det är sådant som måste göras. Jag fyller 20 år om bara några månader (nej, Linn, jag vill inte ha en rullator i födelsedagspresent), och jag ser ingen mening med att försöka ta mig runt i min tillvaro med hjälp av andra. Det räcker med att jag bor kvar hemma och hur ska jag kunna klara mig i "den verkliga världen" om jag inte ens kan ta mig runt här hemma? Det är därför jag gör som jag gör.

Många ser mig som tråkig då jag inte festar, och då jag inte dricker mig full. Jag kan dricka något med alkohol om jag är på restaurang med kompisar eller familj, men mer än så är det inte. Om sanningen ska fram är det inte det som gör mig tråkig -- att jag inte är rolig, det gör mig tråkig.

Jag älskar att läsa lika mycket som jag älskar att lösa sudoku (sudoku är roligare än korsord, om ni frågar mig).
Det är två saker som gör mig nördig -- en tredje sak är att jag gillar att lägga pussel så pass mycket att jag letar upp sidor på Internet där jag kan lägga pussel. Men om jag inte vore en liten nörd skulle jag inte vara den jag är. Att vara nördig är den jag är, och det är någonting jag gillar. Det var någonting som gjorde mig impopulär för dryga fem år sedan, men det är någonting som jag verkligen gillar nu. Om jag hade fallit för grupptrycket och börjat röka som 12-åring hade jag säkert haft ångest över det att behöva sluta. Om jag hade fallit för grupptrycket och börjat festa redlöst som 14-/15-åring hade jag säkert struntat i min utbildning helt och hållet. Även om jag inte riktigt vet vad jag vill göra med mitt liv är det bra att jag har många valmöjligheter.

Jag må vara tråkig.
Jag må vara nördig.
Men vad gör det?
Jag har någonting som räknas, och det är ett innehåll mellan öronen.

//Lisa

Ljuva enkelhet, var tog du vägen?

Jag, syrran och en av hennes vänner tittade på Lilja 4-ever igår. Om ni inte sett den filmen är det något ni bör göra (dock utan smink).


Filmen handlar om 16-åriga Lilja som ser fram emot flytten till USA mer än någonting annat. Precis som Lilja, och hennes mamma, är moderns pojkvän ryss, men till skillnad från dem är han bosatt i Amerika.
När modern talar om för Lilja att hon själv ska flytta i förväg tillsammans med pojkvännen börjar den värld som Lilja byggt upp i sina drömmar sakta rasa samman. Lilja tror att hon kan stanna kvar i mammans lägenhet.
Hon tror att hon kommer att få pengar av modern tills hon kan flytta.
Hon tror att mostern ska ta hand om henne.
Hon tror att hon en dag ska kunna följa efter.
Men allt som lämnas med henne är falska förhoppningar och en moster som slänger ut henne från lägenheten för att sedan placeras i en annan lägenhet i en sunkig byggnad. För att undanfly verkligheten börjar hon använda sig av droger tillsammans med sina kompisar, men verkligheten finner henne. När pengarna börjar sina, när elen stängs av under vintern, har Lilja inget annat val än att hitta ett jobb -- något hon egentligen inte kan göra då hon fortfarande går i skolan. Hon påbörjar ett liv som prostituerad; ett liv som hon blivit introducerad till av en vän. En vän som sade att det inte var så farligt, och att man får mycket pengar. Det är inget liv Lilja gillar, men hon blir upprymd av pengarna som hon får.

När hon en dag träffar Andrej ger han henne drömmar om ett bättre liv på andra sidan Östersjön; han lovar henne att hon kan tjäna mer på en månad i Sverige än vad en läkare gör i Ryssland. Hon ser en utväg och tar möjligheten att kunna finna en bättre tillvaro. Vem hade kunnat ana henne vad som faktiskt väntade henne? Inte hon, i alla fall -- minst av allt hon...

 

Många kan anse att den här filmen är tråkig -- den utspelar sig i tråkiga miljöer, det är sällan någon bakgrundsmusik dyker upp och när de väl dyker upp är det samma låtar. Kameran går fram och tillbaka mellan olika personer, vilket kan bli jobbigt efter ett tag, men det är just dessa effekter som ger filmen sin kraft. Visst, man skulle ha kunnat ha en större variation på bakgrundsmusiken, och man behövde inte ha svängt så mycket med kameran, men det är det. Vissa filmer (exempelvis Harry Potter) kräver att man har många effekter -- för att inte nämna snygga! -- men annars är jag trött på filmer som enbart byggs upp av snygga effekter. Om man skalade bort alla effekter skulle man sitta kvar med enbart s**t. Den här filmen är så "avskalad" som den kan bli, och den når hela vägen. Det är någonting som karaktäriserar Lukas Moodyson som regissör, om ni frågar mig. Hans filmer är väldigt enkla, men de når hela vägen p.g.a. en bra historia som inte behöver en massa runt omkring. Förutom Lilja 4-ever slog Fucking Åmål och Tillsammans genom stort, så man kan verkligen fråga sig om snygga effekter är någonting nödvändigt, eller om det utgör ett bra sätt att göra sig av med pengar.

//Lisa

Pash Priority







Foto: Linn
Redigering: Jag (bara för att jag älskar svartvita bilder så mycket fick det bli en sådan redigering också -- det var den här bilden som fungerade bäst som svartvit)




Det är i de här lägena jag inte gillar mitt objektiv. Vissa bilder blev rätt bra, men jag var tvungen att radera ett fyrtiotal från kameran för att de var så pass suddiga. Jag får nog ta och beställa hem ett nytt objektiv snart.
I vilket fall som helst ångrar jag inte att jag tog mig till deras spelning igår. Jag har lyssnat på deras låtar tidigare, och deras musik faller mig verkligen i smaken (och nej, det beror inte på att jag gått i samma klass med en av bandmedlemmarna).

//Lisa

Söndag

Ah, vilken härig dag.
Värmen börjar komma tillbaka, solen skiner för fullt, och jag ligger hemma med feber och illamående. Dagen kunde ha varit bättre, men jag är glad över att jag kom iväg igår -- jag kunde gå iväg på den där spelningen jag pratade om, och jag kunde även ta ett par bilder. Jag ska slänga upp dem på bloggen så fort jag skickat iväg dem till några av bandmedlemmarna.

Vad har jag gjort idag, då?
Tja, inte mycket -- jag tog en kort promenad tidigare idag. Det var skönt, men när jag kom hem kände jag av illamåendet och febern. En lunch, en värktablett och en skål glass senare mår jag lite bättre, men det är fortfarande inte helt bra. Varför ska det alltid vara så fint ute när man mår dåligt?



Glass med chokladsås och konserverade persikohalvor -- mums (det kanska bara är jag som tycker att det är gott, men ha i åtanke att jag är allergisk mot råa persikor)


Nej, nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv.
Ni får ha det så bra!

//Lisa

Det vet jag nu


Jag har flera gånger tänkt att tiden på högstadiet var den värsta perioden i mitt liv.
Jag brukade skylla på människorna runt omkring mig för det.
Men jag vet nu att det aldrig var de som utgjorde något problem --
jag förstår nu att det var jag som satte mig själv i kläm.
Om sanningen ska fram har jag vetat det ett tag nu, men det är ingenting jag velat erkänna.

Jag ångrar inte det jag tidigare sagt eller skrivit.
Jag ångrar det jag tyckt och tänkt;
jag ångrar att jag agerade på det sätt jag gjorde och att jag aldrig tog mitt ansvar för det.
Jag menar fortfarande att tiden på högstadiet var den värsta,
men det har mer med personliga skäl än sådant som ägde rum på skolan att göra.
Jag var inte perfekt under den tiden, och jag är allt annat än perfekt nu, men jag lär mig.
Jag förstår nu att det till en början var jag som stötte bort människor.
När jag väl skulle släppa in personerna igen visste jag inte hur jag skulle agera;
när man hållt någon/några ute så länge kan man inte förvänta sig att man ska bli mottagen med öppna armar.



Under flera år skyllde jag på mina gamla klasskamrater,
men när jag träffar dem i efterhand inser jag hur fel jag hade.
När jag tänker tillbaka på de första åren inser jag hur fel jag hade, och hur fel jag alltid haft.
Jag förstår nu, och har gjort det ett tag, att jag inte kan ge andra skulden
för att jag inte känner att jag passar in någonstans.
Det var det som var problemet -- att jag inte kände någon samhörighet med någon annan.
Ingen förtjänar att "straffas" för mina problem.
Det vet jag nu.


//Lisa

Än är det inte över

Min uppdatering har varit allt annat än bra idag, men det är min blogg så jag bestämmer :p
Nej, men jag spenderade några timmar utanför min gamla gymnasieskola tidigare idag. Jag vet att det låter konstigt i det sammanhanget, men skolan annordnar varje år en liten festival där bl.a. musikelever får uppträda. Man låter ävan andra band uppträda (förra året uppträdde Blowsight). En av killarna från min förra klass ska uppträda med sitt band senare ikväll, så jag ska iväg igen om någon timme.

Jag gick uppenbarligen hem mitt i allt, men det var nog bra att jag gjorde det -- jag kom hem i god tid för att kunna äta lite (jag ska erkänna att det var mer än lite) och för att kunna ta en cider med några kompisar på ett värdshus vi har i närheten. Det blev två xide istället, men det var riktigt härligt att sitta ute på verandan med solen i ansiktet. Att vi dessutom träffade ett gäng killar som var riktigt schyssta var en annan femma. Jag kan dock inte ljuga och säga att det inte är skönt att vara hemma igen. Jag älskar mina vänner, och jag älskar att vara med dem minst lika mycket som jag älskar att träffa nya människor, men jag värdesätter även den tid jag kan få för mig själv. Det är det jag har just nu då jag gick i förväg -- lite tid för mig själv. Jag må låta självisk när jag säger det, men jag tycker att det är skönt att inte behöva tänka på någon annan än mig själv för någon stund, eller två.

Nej, jag bör byta kläder innan jag går iväg igen.
Jag ska försöka få till några bilder den här gången. Jag ska även försöka se till att ta några den här gången :)

//Lisa

Le jeu qu'on appelle la vie

Det var länge sedan jag använde mig av franska i annat sammanhang än svordomar (jag vet inte varför, men jag älskar att säga "merde"). Jag har saknat det; jag brukade älska franskalektionerna när jag var yngre. Jag vet inte varför, men när det kommer till språk har jag haft det rätt lätt för mig att lära mig nya saker. Det var inte många som gillade franskan, och visst fanns det dagar då jag nästan våndades över att gå till lektionerna (under högstadiet fick jag MVG efter MVG i franska att jag blev så rädd för att göra något misstag som inte "levde upp" till det), men annars gillade jag det.

Le jeu qu'on appelle la vie
Jag hoppas att jag har skrivit rätt, för om jag har översatt fel kan man verkligen ifrågasätta mina sex års studier av franska (visserligen i skolan, men ändå).

Det känns som att man så lätt glömmer bort de små sakerna i livet. Det känns inte som att man uppskattar de små stunderna man faktiskt ges. Istället för att njuta av solen och den värme som finns ska man drömma sig bort till sommaren och sedan klaga över att det inte är tillräckligt varmt ute. Är det bara jag som kan nöja mig med våren då det är mer än tillräckligt? Jag må vara pollenallergiker, men i min värld finns det inget bättre än att se grönskan ta fart bland träden. Jag älskar att se pollen/frön (vad är det egentligen?) från maskrosor flyga i luften. Jag älskar att vakna upp till fågelkvitter om mornarna. Jag längtar verkligen till sommaren, men om det var det enda jag kunde se fram emot skulle jag gå miste om det våren har att erbjuda. Jag skulle gå miste om "Le jeu qu'on appelle la vie" -- Leken man kallar livet.

Je viens de jouer le jeu qu'on appelle la vie; faites-vous la même chose?

//Lisa

Fredag

Solen skiner, fåglarna kvittrar, pollen flyger i luften...
Personligen hade jag kunnat klara mig utan pollen, men det hör till säsongen och med tanke på att det bidrar till all grönska ska jag inte klaga alltför mycket. Jag tänker bara sura lite över att all pollen inte kommer på en och samma gång för att vara över i efter en vecka. Jag vet att det skulle bli en helvetes vecka, men då skulle i alla fall allt vara över snabbt.

Nej, jag lovade mig själv att jag inte skulle klaga -- istället ska jag fokusera på solen, värmen och det faktum att jag ska träffa min mormor om en timme. Vi hade tänkt att titta på en ny dator till mamma då hennes laptop kraschade för några veckor sedan. Med tanke på att man inte kan sätta på datorn och att hårddisken försvunnit tänker vi att det skulle kosta lika mycket, om inte mer, att få den reparerad som att köpa en ny. Man kan lika gärna köra på det andra alternativet då mammas dator hade några år på nacken. När vi ändå tittar på en dator hade jag tänkt försöka fråga personalen i affären om råd när det kommer till objektiv till min kamera, men jag tänkte även fråga er lite snabbt -- Känner ni till ett bra objektiv till Sony-kamerorna som kan ta bra bilder på längre håll, och gärna bra bilder i hastighet, och som inte kostar skjortan?

Ha det bra!

//Lisa

Solvalla

När jag var hemma hos Linn tidigare idag/ikväll (tekniskt sätt var det rent utav igår) tittade jag igenom några av de bilder hon tagit under hennes praktik på Solvalla. Jag hälsade på henne och syrran en dag, och Linn tog ett par bilder på mig som jag (på sätt och vis vi) tänkte bjuda på :)









Märks det att vi har lite väl kul ihop?

//Lisa

Torsdag













Jag har spenderat dagen med två härliga busfrön; jag promenerade till dem på eftermiddagen, och jag kom hem igen för bara en timme sedan. Linn följde faktiskt med mig hem för att därefter ta bussen tillbaka. Det är nästan löjligt hur man så ofta skippar en promenad, hur kort den än må vara, för att kunna ta sig fram med buss. I Linns fall var det ett bra val, men det var ett minst lika bra val att ta en promenad tillsammans. Vi har livit så lata nyför tiden att vi knappt orkar gå i tjugo minuter. Det är antingen det eller att man är så pass kinkig av sig att man känner att en tjugominuters promenad är meningslöst.
Nej, jag ska inte fortsätta babbla på om ingenting. Hur har er torsdag varit?

//Lisa

Den bättre sidan






Vi har inte den bästa utsikten från vår balkong, men när man bickar uppåt är den inte så hemsk trots allt.

//Lisa

Mullig=Ful?

Jag började tänka på detta kring vikt och utseende; det är en sådan press på oss att man ska vara smal och vältränad. Det är en sak att vara hälsosam, men man kan vara hälsosam trots att man är mullig. Visserligen är jag inte den mest hälsosamma personen man kan hitta, men jag är inte överviktig, jag äventyrar inte min hälsa på några som helst sätt och jag är inte pinnsmal. Nej, jag har nog aldrig greppat varför den här pressen finns, men jag har uppfattat den och jag tog själv skada av den när jag tyckte att jag var fet (jag var 1,63 meter lån g och vägde 57 kg -- hur fet är man då?).

Jag har lärt att gilla mina rundare former, och det faktum att jag är mullig. Jag gillar rent utav att höra det -- jag är mullig, och jag är inte rädd att erkänna det, men det har känts som att andra inte velat erkänna det på samma sätt när de istället kallat mig kurvig. Om sanningen ska fram är jag både och, men det är inget som gör mig ful. Det har hänt att jag fått höra att jag är skitsnygg när jag påpekat att jag är mullig, men vem har sagt någonting annat? Bara för att jag är mullig betyder det inte att jag tycker att jag är ful. Visst, jag är mindre attraktiv jämfört med många, men jag orkar inte bry mig om det. Helt ärligt är det min "mullighet" som gör mig till den jag är; Jag vet att jag inte skulle bli snyggare bara för att jag blir smalare. Jag har blivit smalare (under en period verkade det som att jag inte kunde sluta gå ner i vikt), men det enda som hände var att jag behövde nya kläder.

Någonting som är värt att tänka på är att det är ens utstrålning och personlighet som antingen gör en snygg/vacker eller ful.
Tänk inte på era kroppar, tänk på er hälsa.
Tänk inte på ert yttre, tänk på ert inre.

//Lisa

Balkongen



Jag gilar verkligen vår balkong; den är mysig, och den är nästan lika stort som mitt lilla rum. Man behöver inte så mycket större yta. Även om utsikten inte är den bästa lyser solen lätt in under eftermiddagarna, och de tidiga kvällarna. Att sitta där med en bok en varm sommareftermiddag är helt underbart. Att sitta där med en kompis är ännu bättre :)
Men det finns ett par saker jag skulle villa göra om där. Det största problemet är golvet -- det blir lätt smutsigt när man planterar nya blommor (än så länge är det inga konstigheter), men golvet är så långt ifrån slätt man kan komma, vilket gör att man inte kan få bort all smuts som hamnar där.

Att balkongen behöver lite av en utresning är någonting vi ska ta itu med i sommar (hoppas jag), men de gamla krukorna och hyllan vill jag mer än gärna måla om. Åh, jag får sådana fina bilder i huvudet hur jag vill ha det. Visserligen vet jag att jag inte får göra om där (det är det som är nackdelen med hyresrätter; man måste höra av sig till hyresvärden för att få kunna göra någon förändring).

Någonting jag lärt mig de senaste månaderna är att "samlingsplatser" ska vara ljusa, men allt i vitt och grått är kanske lite väl ljust. Eller är det bara jag som känner så? Men det skulle vara kul om man kunde lägga en parkett i björk eller furu. Å andra sidan skulle ek skapa en fin kontrast med väggarna :)

//Lisa

Pollen i näsan



En bild på Natta, och nej, det var ingen seriös pose :)


Hela dagen har spenderats tillsammans med Natta framför en film med god mat och ännu godare kakor. Det är det enda som krävs för att få en lyckad dag, om ni frågar mig -- om man har bra sällskap behöver man inte ha allt annat överflödigt runt omkring. Ibland kan det till och med vara skönare med att bara ha det så enkelt som möjligt :)

Natta åkte hem för ett par timmar sedan, och under den tiden har jag inte gjort så mycket. Jag hade ett litet slagsmål med mitt mobila bredband som vägrade fungera på 1½ timme, men jag fick till sist nog och stängde av datorn. När jag satte på den igen, i samband med att jag skulle föra över ett par bilder från min kamera, ville bredbandet fungera. Det var lite frustrerande att det ville fungera först då, och att det förmodligen inte hade behövt ta sådan lång tid om jag startat om datorn från första början, men det är som man säger; "Bättre sent än aldrig". Under den tid som bredbandet inte fungerade satte jag mig först ner för att fortsätta på den novell min kompis utmanade mig att skriva. Jag har inte kommit så långt, men samtidigt har jag inte gjort ett ärligt försök med den, men det börjar gå an nu.

Jag bestämde mig dessutom för att tvätta glasskivorna på balkongen; det är glasskivor som skapar som ett litet bås när man stänger igen dem. De var fruktansvärt smutsiga, så jag tänkte att jag skulle ge det ett försök. Saken är den att vi har björkar på baksidan, så det blev lite av en katastrof när jag lyfte ner den första glasskivan (det var inte lite pollen som flög upp i min näsa). Vad som är ännu värre är att jag inte fick in glasrutan igen efter att den rengjorts. Det är svårt att förklara varför om man inte sett balkongen, men rutorna är ungefär lika höga som mig, och den ska fästas fast på två ställen -- den lägsta punkten ligger en meter upp i luften, medan den andra är i takhöjd. Att fästa fast den i den lägre punkten är inga större problem, men man måste fästa den i toppen först. Att lyfta någonting som är lika högt som en själv -- någonting som dessutom är kvadratiskt! -- är lite av en utmaning. Nej, jag kommer aldrig att göra om det här igen. Åtminstone inte ensam.

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Att låta sig inspireras

Jag är en person som tror att vi människor aldrig slutar lära oss. Det är i alla fall vad jag vill tro om oss; om man en dag kommer till en punkt där man inte vill lära sig någonting nytt, där man inte vill låta sig själv inspireras av andra och att utvecklas upphör man på något sätt att vara. Den vi är som person är den vi en gång varit, den vi nu är och den vi i framtiden kan bli. Men det kanske bara är jag som tänker så -- jag har trots allt lite för mycket tid för mig själv (på både gott och ont).

Trots att man inte tänker på det utvecklas man ständigt. Jag har åtminstone märkt det hos mig själv; inte minst när det gäller fotografering. Jag kommer ihåg när jag först började använda min systemkamera. Det är visserligen inte så svårt att komma ihåg då det var för fyra månader sedan, men trots att jag var så glad och exalterad över att ha fått tag på en till ett bra pris var jag så osäker. När jag tog de första bilderna blev jag inte alls nöjd. Jag testade att leka med inställningarna, och jag tog 12 olika bider på en och samma person för att kunna se vilken inställning som var bäst. Nu i efterhand förstår jag betydligt bättre att porträtt inställningen var det bättre valet, men det gjorde jag inte då. På bara några månader har jag gått från det till att flera gånger få höra att jag tar riktigt fina bilder. Det är någonting som betyder en del för mig, då jag fortfarande lär mig.

Trots att man inte tänker på att man ständigt lär sig gör man det. Alla lärdomar behöver gå ut på att man börjar förstå sig på Pythagoras sats, eller att man förstått sig på derivatans definition (om någon som läst matte c-kursen på gymnasiet förstått sig på detta är det fritt fram att förklara det för mig; formeln kan jag, men jag behöver veta vad det hela faktiskt går ut på). Nej, lärdomar kan även handla om någonting på ett mer personligt plan; att man klarat av någonting som man inte trodde att man skulle klara av, eller att man förstått olika sidor hos en själv etc. Att lära sig utifrån erfarenheter, utifrån de misstag man begått, är den bästa lärdomen. Att låta sig inspireras av andra är en annan.

Det här må låta klyschigt, men jag älskar att låta mig inspireras av andra, och av deras olika berättelser/resor. Det är andra personer som får mig att vilja bli bättre som människa, och det är p.g.a. den inspirationen som jag blir motiverad till att bli det. Det är med hjälp av detta som jag utvecklas som person (inte bara som fotograf och skribent -- som skribent undrar jag faktiskt om jag utvecklats till det bättre), och det är det som fått mig att förstå olika sidor av den jag är.
Förstår ni var jag försöker komma någonstans?

Som jag skrev får jag lite för mycket tid för mig själv och mina tankar, men är ni som jag och tror att inspiration, lärdom och utveckling alla utgör att vi är de vi är och att vi, på något plan, upphör att vara när detta tar slut? Om man blockerar för sin egen utveckling kan man knappast påstå att man är den man är; man är snarare den man en gång i tiden var.

Klockan är mycket, så jag kommer skylla på det; jag avskyr mina egna tankegångar när jag är trött, och jag avskyr känslan att måste skriva ned det för att få någon typ av utlopp för det. Jag hoppas att det inte blev alltför krångligt eller tröttsamt.

//Lisa

I väntan på...någonting



//Lisa

Två galna dagar

Hejhej!
Gårdagen blev inte alls som tänkt; jag hade tänkt att åka in till skolan för att låna två böcker till kursen. Skolan åkte jag till -- jag träffade faktiskt Natta där (visserligen var det något vi bestämt då hon redan var i biblioteket) -- men böckerna kunde jag inte låna. En av  böckerna stod redan som utlånad trots att den fanns i bokhyllan (den kunde jag inte göra så mycket med förutom att lämna in den), och den andra kunde jag inte låna för att det inte fanns en utsatt tid för hur länge man fick ha den. Det roliga var att jag kollat upp det på hemsidan, och där stod det att det var 30 dagars lån.
Jag följde därför med Natta till Huddinge Centrum för att låna böckerna där. Det biblioteket är helt underbart; man hittar verkligen allt där, och jag tror att jag kommer spendera många regniga dagar där i sommar.

Idag ska jag åka in till Farsta för att luncha med mamma. Jag ska faktiskt åka härifrån om 20 minuter, men som tur är har jag "redan" gjort mig i ordning. Jag tänkte att jag skulle kika in här lite snabbt, men det resulterar såklart till att jag skriver. Det som är ännu värre är att jag inte hinner tänka igenom hur jag lägger upp mina meningar, vilket... tja, det blir inte bra (förlåt för det).

Hur ser dagen ut för er?

//Lisa

Efter regn kommer solsken







Jag blev lite missnöjd med dessa bilder, men det är förmodligen p.g.a. de bilder jag tog igår.


//Lisa

God morgon, världen

Ah, en ny dag på en ny vecka.
Jag måste erkänna att jag inte gillade måndagarna särskilt mycket förut; jag ville bara att helgen skulle vara några dagar till. Å andra sidan var det då jag hade svårt med skolan. Japp, det var den goda tiden det, men jag kom att gilla dem under gymnasiet då jag fick träffa alla kompisar igen. Dessutom var måndagarna inte särskilt hektiska. I alla fall inte under det sista året.

Jag har ingen som helst aning om vad denna dag för med sig. Det ser ut att bli regn, om man tittar ut på molnen, och om det händer ska jag försöka ta en kort promenad med kameran. Det gör jag nog i vilket fall som helst, men innan jag gör något har jag lite att ta itu med. En kompis till mig gav mig en massa material som hon skrivit på, och som jag ska läsa igenom och kommentera. Det må låta tråkigt, men jag gillar att göra sådant. Dessutom är det något som får mig att känna mig... stor, på något konstigt sätt.
Den här kompisen utmanade mig även på att själv skriva en novell, så det är ett annat projekt jag ska försöka påbörja (och förhoppningsvis avsluta) idag. Åh, det blir mycket skrivning; är det inte underbart?

Hur har ni det?

//Lisa

Den större synden

Jag tittade på en dokumentär tidigare idag som handlade om transpersoner.
Man fick följa ett par personer som är på väg att byta sitt kön.
För så många är det något ofattbart, men jag förstår inte varför. Man är helt okej med att människor skönhetsopererar sig för att känna sig vackra, men man har så mycket emot att personer byter kön trots att det är det som krävs för att nå lycka. Är vi verkligen så pass inskränkta att man inte kan önska människor lycka?

En av dessa personer hade inte berättat för sina föräldrar vad som väntar härnäst. Jag är sur på mig själv för att jag inte kommer ihåg namnet, men det var en ung man i sena tonåren som väntar på att kunna byta kön. Hon (jag kommer att säga "hon" trots att det var en man då det är det som föredras) berättade om när hon kom ut som gay för sin pappa. Han blev såklart rasande. Även det är ingenting jag förstår. Det är en sak att vara orolig över sitt barn; det är bara naturligt med tanke på all homofobi som finns kvar, men om man som förälder inte ens kan visa stöd för sitt barn när det kommer till detta vad är man för typ av person då? Man är inte bättre än alla homofober som finns. Man är rent utav homofob, även om man inte vill erkänna det för sig själv (man kan inte säga att man inte har någonting emot homosexualitet när man har någonting emot att ens barn är det).

Jag vet inte vad dokumentären heter, men det var någonting som berörde mig. Dels p.g.a. den syn som fortfarande finns gentemot dessa personer. Visst, det är emot naturen att byta kön, och det är emot naturen att vara gay, men vem f*n bryr sig? Är det inte mer onaturligt att säga till en annan person att han/hon måste basera livet på en stor lögn för att kunna tillfredsställa människor runt omkring för att själv må dåligt? Dessutom får man inte glömma bort att även bilar är emot naturen, men vem skulle någonsin slå ihjäl en person bara för att han/hon har en bil?

Många anser att det är "oacceptabelt" att vara gay, bi eller trans p.g.a. religionen.
Som jag sagt så många gånger tidigare blir det så motsägelsefullt jämfört med vad Bibeln (Gamla Testamentet) säger. Enligt de tio budorden ska man inte döma andra människor och man ska inte ljuga. Genom att peka finger mot homosexuella dömer man dem, vilket är en synd. Man ska inte heller ljuga, vilket betyder att homosexuella skulle ha två olika valmöjligheter som leder till synd -- det ena alternativet är att leva ett ärligt liv utan att förtrycka sin sexualitet, och därmed begå synd, eller så måste de leva ett liv där de ljuger för sin omgivning och för sig själva. Även det är en synd. Om båda valen är syndigt kan man väl ändå låta människorna leva ett ärligt och lyckigt liv. Det är inte som att de slaktar 2 000 människor. Det är inte ens sexualitet som definierar oss som personer -- det är våra personligheter.

När det gäller transpersoner vet jag fortfarande inte vad jag ska säga.
Nej, det handlar inte om att jag inte vet vad jag tycker -- det handlar om att jag är mållös. Man kan inte rå över att man inte trivs med det kön man föddes med. Det handlar inte bara om att man som kvinna vill byta kön för att inte riskera att bli förtryckt. Nej, det är mer än så. Enligt de dokumentärer och intervjuer jag tittat på handlar det om att man inte kan identifiera sig med sitt eget kön, och att man börjar se sig mer som det andra. Under just den dokumentär jag tittade på idag sade en kvinna (som skulle börja påbörja en testosteronbehandling precis innan han -- återigen är det detta som föredras -- förlorade synen på ena ögat) som sade att om det fanns något annat sätt att bli lycklig på skulle könsbytet inte vara en nödvändighet. Men tyvärr finns finns det ingen valmöjlighet, och det har gjort att han förlorat sin familj...

Som jag sade; är vi verkligen så angelägna om att få människor att vara olyckliga?

//Lisa

Regn är mysigt










...framför allt efteråt då man kan ta fina bilder

(Jag är faktiskt lite stolt över mig själv för dessa bilder ^^)

//Lisa

Helgen som varit

Jag skrev inte mycket igår trots att en del saker hände, men det kanske var just det -- jag hade inte tid. Eller det var snarare jag som tog bort den tiden från mig själv när jag tog en promenad och när jag sedan satte mig framför TV:n på kvällen (jag må inte gilla låten "Popular", men Saade överträffade sig själv igår).

Det hela började i alla fall med att jag träffade en kompis, och tillsammans tog vi en promenad till Farsta. Vi gick inte den skogsstig som jag brukar ta, men det kanske var bättre det då det började blåsa och bli rätt kyligt. Vi pratade om allt möjligt, och ingen av oss var tyst en längre stund (det är det som är så roligt med mig; antingen är jag tystare än en mus, eller så får jag folk att önska att de kunde täppa igen min mun).



En bild jag tog på vår promenad -- är det bara jag som älskar maskrosor?


När jag kom hem på eftermiddagen var det bara att tvätta fönstrena till balkongen. Det låter enklare än vad det var -- jag tror inte att någon har tvättat de fönstrena på år och dar, så jag fick lite att bita i när jag skulle ge det ett försök. Jag måste erkänna att jag var nära på att få kramp i armen, men det gick inte så långt, som tur var. Att de fortfarande är lite smutsiga efter nästan efter att ha tvättat dem i närmre 50 minuter är en annan femma, men de är verkligen rena nu. 



Efter tredje omgången av ett av fönstrena såg trasan...tja, smutsig är nog lite av en underdrift :p


Okej, min dag kanske inte var så hektiskt som jag först målade upp det som, men som jag skrev valde jag att spendera min tid på annat håll; det är svårt att kunna motstå en promenad en härlig kväll :)

//Lisa
 

When the world says "Hello"...




...do you answer with a smile, or do you turn your back on it?

//Lisa 

Better Man




Jag tror inte att jag slängt upp den här låten på bloggen tidigare, och om jag har det är det väl bara en kul grej att den dyker upp igen? :)
Jag vet att den är tråkig i början, och att det tar ungefär 20 sekunder innan låten väl börjar, men den är riktigt bra och trots texten kan man inte hjälpa att bli glad av den. Ah, ljuva 90-tal; vad hände med din musik?

Better Man -- Pearl Jam

//Lisa 

Höjdskräck

Jag lider av höjdkräck till den grad då det blir löjligt och irrationellt.
Så har det alltid varit för mig trots att det inte är någonting jag vill; jag vet med mig att jag inte kommer att falla ner till marken bara för att jag befinner mig högt uppe i luften, men vad man vet skiljer sig en hel del från hur man känner. Det värsta är just att det finns många som anser att jag är löjlig och att jag bör sansa mig och inte bli panikslagen när jag befinner mig högt över marken, men det är så mycket lättare sagt än gjort. Det är inte som att jag själv bestiger höga höjder för att sedan säga till mig själv att få panik; det är någonting som sker. Trots att jag försöker lugna ner mig själv får jag en sådan svindel att jag blir illamående. Det ironiska är att jag gillar att flyga, men även då märker man att jag inte hanterar det till 100% då jag ogärna använder toaletten på flygplanen -- det är inte för att jag inte tycker om dem; det handlar om att jag ogärna vill resa mig upp från mitt säte.

Det är oftast såhär med de flesta fobier. I alla fall de fobier som man haft mer eller mindre sedan födseln, och inte de fobier som växer fram över tid (som homofobi). Många är rädda för spindlar, höjder såklart, trånga utrymmen... Ja, listan fortsätter, och frågan är om det finns någonting man kan göra åt det. Om man tar mitt fall igen: Jag vet att jag inte kommer att dö bara för att jag bifinner mig högt upp i luften, men ändå kan jag bli så pass rädd att jag slutar att fungera. Jag blir så rädd att jag tappar kontrollen över mig själv, vilket gör att jag sitter stelt och att jag skriker för lilla minsta grej. Det är ingenting jag vil vara, och rädslan i sig är ungefär lika rolig som de "råd" man får ta emot i efterhand. Det klassiska är att jag måste utsätta mig själv för höga höjder för att bli av med rädslan. Det fungerar inte.
Det finns en väg som går över tågspåren i närheten av var jag bor som jag brukar passera. Det var inget jag kunde göra för ett par år sedan, men jag har lärt mig att ta det steget. Problemet är att om jag skulle bli utsatt för samma höjd vid en annan plats skulle jag känna av svindeln.

Ni som har liknande fobier -- fobier som övergår till en nästintill irrationell skräck -- vet säkert vad jag talar om. Även om man vet med sig att väggarna inte kommer att dra sig närmre bara för att man befinner sig i ett trångt rum betyder det inte att en person med klaustrofobi kommer att tänka på det när paniken kryper sig allt närmre. En person med skräck för spindlar tänker inte på att en ogiftig spindel inte kan göra någonting då den är tillräckligt liten för att kunna gömma sig i en spricka i trottoaren då skräcken sprider sig. Även om man tänker på detta förändrar det ingenting -- rädslan finns fortfarande kvar.

Har ni några fobier som kan få er att reagera såhär irrationellt?

//Lisa

Kolmården, del 3

Efter att ha redigerat och raderat en väldans massa bilder har jag gått från att ha 76 bider till mindre farliga 44. Jag publicerar därför bilderna i tre olika inlägg.

Se bilderna för del 1 här

Se bilderna för del 2 här
































Jag är lite ledsen över att så många bilder blev så pass oskarpa, och jag tänker skylla på mitt objektiv; det är ett porträttobjektiv, vilket inte fungerar så bra när man ska ta bilder på längre håll.

//Lisa

Kolmården, del 2

Efter att ha redigerat och raderat en väldans massa bilder har jag gått från att ha 76 bider till mindre farliga 44. Jag publicerar därför bilderna i tre olika inlägg.

Se bilderna för del 1 här

































Jag är lite ledsen över att så många bilder blev så pass oskarpa, och jag tänker skylla på mitt objektiv; det är ett porträttobjektiv, vilket inte fungerar så bra när man ska ta bilder på längre håll.

//Lisa

Kolmården, del 1

Efter att ha redigerat och raderat en väldans massa bilder har jag gått från att ha 76 bider till mindre farliga 44. Jag publicerar därför bilderna i tre olika inlägg.





























Jag är lite ledsen över att så många bilder blev så pass oskarpa, och jag tänker skylla på mitt objektiv; det är ett porträttobjektiv, vilket inte fungerar så bra när man ska ta bilder på längre håll.

//Lisa

Fredag den trettonde

Trots att det var "otursdagen" idag har jag inte märkt av någon större otur. Några av mina vänner åkte ut för värre saker, men det värsta som hände mig var när jag brände mig på brännässlor (jag satt på huk, och för att jag är så graciös som jag är tippade jag framåt och tog emot med min hand som jag lade i brännslor utan att tänka på det -- som tur var brände jag mig bara på två fingrar).

Men annars har det varit en otroligt härlig dag; jag åkte till Kolmårdens djurpark tillsammans med 4 vänner. Visst blev det lite trångt i bilen, men det var ändå kul, och ingen mådde dåligt bak i bilen.
Vi åkte från Älvsjö rätt tidigt på morgonen (redan innan åtta) för att resa i knappt två timmar. Vi kom fram i tid för öppningen av parken, och vi åkte en bra stund efter att parken hade stängt då vi gick in i akvariumet som ligger utanför. Även om dagen på många sätt blev lång var det härligt att komma ner dit. Jag har inte varit på Kolmården sedan jag var sex år. Mycket har förändrats sedan dess, men det är fortfarande en del jag minns från den första resan. Påfåglarna, inte minst, och savannen.

Jag tog många bilder, och med många menar jag det. Jag har över 70 bilder på kameran som jag ska överföra till datorn. Jag kommer nog radera några bilder när jag väl gjort överföringen, men det kommer fortfarande vara alltför många bilder att visa upp i ett och samma inlägg. Därför hade jag tänkt dela upp det. 10 bilder per inlägg är inte så farligt, men 20 bilder vore något lättare för mig. Vad tror ni? Det är trots allt ni som (förhoppningsvis) ska titta igenom bilderna...

//Lisa

Superkvinnan



Jag har känt mig lite som Superkvinnan idag, om man bortser från det blonda håret, de långa benen och den trimmade magen. Inom loppet av fem timmar städade jag balkongen (den behöver dock tvättas av lite mer, men det är svårt att få betong rent), sköljde av alla krukor, smutstvätten blev tvättad, jag hann gå ut med sopor tre, fyra omgångar, äta och byta kläder för att sedan åka till skolan.
Sedan jag kom hem har jag...tja, ätit och handlat mat inför morgondagen. Jag ska nämligen åka ner till Kolmårdens djurpark tillsammans med ett gäng vänner. Vi kommer att vara borta bokstavligt talat hela dagen, vilket gör att jag kommer komma hem med en riktig bildbomb. Ah, bara tanken är helt underbar :)

//Lisa

Värkande fötter

Hoh, vilken morgon!
Det enda jag har gjort idag är städat. Visserligen säger det inte så mycket då jag spenderade den första timmen med att göra mig i ordning och äta frukost. Att jag tittade på TV timmen innan det är en annan femma.

Om tio minuter har jag tvättstugan, så jag ska hålla på där nere och mellan vädorna är det balkongen som får genomgå en liten make-over. Jag hade faktiskt tänkt fråga mamma om jag kan inreda om balkongen; just nu är det en massa saker som bara står och blir dammiga/jordiga till ingen nytta. Dessutom tar sakerna upp en massa onödig plats. Men som jag sade, vi får se om jag ens får göra det.

Nej, jag måste sortera tvätten nu och sedan kila ner till tvättstugan.

//Lisa

Promenadbilder














För första gången på nästan ett år behövde jag inte ta på mig flera lager kläder för att kunna gå ut på en promenad. Inte ens när skymningen kom (ja, jag var ute länge) började jag frysa.

Det är det här jag har längtat till :)

//Lisa

Onsdag

Jag gillar inte att jag behöver tänka efter vad det är för dag; även om vi inte har fasta skoldagar brukar vi sällan ha seminarie på en måndag -- de brukar landa på tisdagar, och p.g.a. seminariet i måndags gick jag igår runt och trodde att det var onnsdag, och idag tänker jag mig att det är torsdag. Nej, jag får ta och rycka upp mig.

Vad står på dagens agenda?
Städning, städning och åter städning.
Inte alls det roligaste man kan göra, men när det måste göras måste det göras.
Vad annars ska man göra?

//Lisa

Dagens picknick









Foto: Linn


Färg eller svartvit? Själv föredrar jag de svartvita :)
Foto (jag): Linn
Foto (Linn): jag



Foto: Linn


Foto: Linn


Foto: Madde


Foto: Madde


Om jag ska vara helt ärlig föredrar jag den oskarpa framför den skarpa, men det är nog bara jag

Linn hade med sig en liten vattenmelon som vi alla njöt av efter picknicken, promenaden runt sjön och efter glassen.



Jag vet att det blev många bilder, och jag hoppas att det inte blev alltför jobbigt att titta igenom alla. Det vara bara så svårt att välja ut bilder att inte slänga upp här på bloggen, men om ni tycker att det här var många bilder skulle ni ha sett hur många jag raderade.

Picknicken ägde rum vid Trekanten, nära Liljeholmen, och man kunde inte ha bett om en bättre dag. Sommarvärmen fanns, solen låg på (jag har faktiskt blivit rätt brun), vi hade musik på och för att inte nämna god mat och härliga vänner. Jag kommer inte att säga mer än så; jag låter istället bilderna tala :)

//Lisa

Över till andra sidan

Det är sällan svårt att veta vad man vill göra med sitt liv.
Alla har vi drömmar av olika slag; små som stora, kortsiktiga som långsiktiga. De är någonting att sträva efter, som ger oss motivation, men det är inte alltid man kan nå dessa drömmar. Vissa drömmar anses för storslagna och för "orealistiska" för att de ska kunna nås. Tyvärr har jag hamnat i det läget -- jag har hamnat i ett läge där mina drömmar är det enda jag kan se just nu. Det är lite synd att det har blivit så, men jag har en sådan stor passion kring skådespel och skrivande att det är det enda jag kan tänka mig att syssla med. Utanför dessa ämnen har jag ett väldigt brett intresse -- jag är intresserad av psykologi, men jag vill inte bli psykolog. Jag älskar att lära ut, men jag kan inte se mig själv som lärare. Jag älskar att fotografera, men jag är inte tillräckligt bra för att kunna bli fotograf. Jag älskar att laga mat, men jag kan inte se mig själv som kock. Jag har ett intresse för journalistik, men jag kan inte se mig själv som journalist. Däremot kan jag se mig själv som författare då jag där använder skrivandet på ett mer kreativt och artistiskt sätt. Även om jag inte har den rätta talangen kan jag se mig själv som skådespelare då man använder sig så mycket av kroppsspråket där.




Jag har tyvärr hamnat i ett läge där jag inte kan tänka mig så mycket annat, rent långsiktigt.
På ett sätt är det bra då jag har någonting att sträva mot, men det blir ett problem då detta är någonting för storslaget för mig. Livet består av många olika färger och nyanser, men just den här delen av mitt liv är väldigt svartvit med olika kontraster. Just den här biten av mitt liv består mer av "antingen eller"-faktorer än kompromisser. Just den här biten av mitt liv är den bit som jag inte kan klstra ihop för att kunna skapa en bild; för att kunna skapa en möjlighet och för att kunna se en lösning. Frågan är bara när jag kommer över till den sidan...


//Lisa

Tisdag

Hejhej ! :)
Jag har inte mycket tid på mig, men jag tänkte ändå passa på att kika in här lite snabbt -- om en halvtimme ska jag träffa Linn och Madde över en picknick vid Liljeholmen. Med tanke på vädret kan det int ebli annat än härligt. Jag har dessutom sprungit runt som en galning i hela köket under morgonen; muffisar bakade jag igår, men idag har jag bakat scones. Jag har även fixat lite skagenröra som jag ska äta med en bakpotatis och sallad. Som jag sade har det varit en hektisk morgon, men det har samtidigt varit kul och produktivt -- det är inte varje dag jag gör min egna skagenröra ;)
(Jag ska såklart vara försiktig med den; jag tar inte med mig all skagenröra, och jag ska såklart se till att den hålls nedkyld under dagen)

Jag har ett par smågrejer som måste fixas, så jag måste kila iväg nu, men vi hörs senare under dagen.
Jag hoppas att ni får en bra tisdag!

//Lisa

Bilder i sidmenyn


Carro ställde en fråga jag fått ett par gånger utanför bloggen; Hur får man bilder i sidmenyn??



Det är faktiskt inte så svårt att fixa, men jag tänker ändå gå igenom ala steg så att det inte blir några krångligheter.

Det första man behöver göra är att ladda upp en bild, och det måste vara en bild som är i samma bredd som sidmenyn, eller mindre (om bilden är bredare än menyn blir det bara knas av alltihop). Om ni skulle vara osäkra på bredden är det bara att gå in i stilmallen och titta under rubriken "side" och se vilket värde som står på "width". När ni sedan laddar upp bilden till bloggen ser ni en liten ruta där det står 400; detta är alltså värdet på bredden som ni vill att bilden ska ha. Klickar ni på den rutan dyker andra värden som ni kan välja.

När bilden är sparad är det bara att klicka på den. Bilden visas då i det format som den laddats upp, och det ni gör är att kopiera länken för den websida som bilden visas i.

Nu till "problemet": Hur man får in bilden i sidmenyn

Det är denna kod ni ska använda er av:
<p style="text-align: center;"><img class="image" scr="LÄNK TILL BILD" alt="" /></p>

(ni kan såklart ha en annan position på bilden än vad jag har; istället för center, som gör bilden centrerad, kan ni skriva in right, left eller justify)

Sedan kommer det till var man vill placera in bilden/bilderna någonstans. Jag har använt mig av en bild av min egen kodmall; de inringade områdena är koden för de bilder som ska visas, och de understrukna områdena är till för att visa var jag placerat bilderna någonstans (ovanför de olika rubrikerna). Ha i åtanke att min kodmall kan skilja sig från er då jag tagit bort koden för att visa kategorierna i sidmenyn. Ha även i åtanke att detta enbart är för en av kodmallarna (i det här fallet framsidan); om ni vill ha bilden/bilderna på de resterande mallarna måste koderna klistras in även där.



Jag hoppas att detta varit till någon hjälp.
//Lisa

Efter skolan

Jag kom hem från skolan för ett tag sedan, och jag är fortfarande rätt mållös efter dagens seminarie.
Vissa delar av lektionen var så svår; jag och en klasskamrat fick en otroligt svår dikt vi skulle försöka analysera, men det var nästintill omöjligt då dikten på fyra rader består av 350 allusioner som krockar med varandra. Det var först när man kunde koppla den till en annan text av samma skribent som man såg ett visst sammanhang, hur abstrakt det än var.

Jag har inte fått i mig någonting vettigt att äta än, men jag är lite mätt efter en wrap jag köpte på Pressbyrån i väntan på min pendel. Jag bryr mig inte om hur dyrt det är där; när man slutar så här pass sent, och när man inte ätit någonting sedan tre (jag skulle nämligen vara i skolan klockan fem, och var tvungen att åka runt fyra) är Pressbyrån en räddare i nöden.
Jag ska dock försöka få i mig lite mat så fort som möjligt så att det inte behöver bli senare än vad det redan är.

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Fixat!

Det tog inte så lång tid som jag trodde; jag kom ihåg att kopiera koderna för de krångligaste delarna av designen (större delarna av sidmenyn samt menyerna i header) -- om jag hade glömt bort att göra det hade jag blivit klar på tre-fyra dagar istället för en halvtimme. Jag passade dessutom på att uppdatera bilderna i sidmenyn också, och jag har ett par ändringar att göra med dem (jag hade tänkt beskära dem lite mer så att de sträcker sig längre). Glöm vad jag skrev tidigare; jag är riktigt glad nu! Solen skiner, värmen har kommit tillbaka, jag lyssnar på musik och det har löst sig med designen. Finns det någonting man kan klaga på?

Men med tanke på att jag var tvungen att bygga upp alla kodmallar igen finns det en chans att jag har missat något, så säg till om det skulle vara några som helst problem. Säg även till om det är någonting jag bör ändra/fixa på designen -- jag känner att jag har ett visst flyt här, så man kan lika gärna passa på ^^

//Lisa

Missnöjd

Jag är allt annat än glad just nu trots att solen skiner, trots att värmen har kommit tillbaka efter förra veckans fiasko med snön och trots att jag lyssnat på musik. Anledningen är att min blogg har krånglat alltför mycket; igår började det med att kommentarer jag godkänt inte visades, och senare på kvällen kunde mitt inlägg inte publiceras trots att jag klickade på "Spara och publicera knappen" 58 gånger. Det värsta var dock att inga inlägg visades -- varken på framsidan, arkivet eller kategorierna. Det fanns två, tre kategorier som kunde visa inlägg, men det var allt.
Efter att ha skickat ett meddelande via Hjälp-funktionen får jag ingen vidare hjälp (det enda jag fick veta var att jag skulle testa att publicera inlägget igen om det krånglade, men det var ju det som var mitt minsta problem). Jag har full förståelse över att man inte kan besvara allt, och att man inte känner till alla problem, men att inte ens kommentera mina största problem... Det kändes bara så avfärdande.

Det är först nu jag insåg att det kunde ha något med designen att göra, och efter att ha återställt alla kodmallar ser man inläggen igen. Det dåliga är bara att jag har fyra kodmallar att bygga upp igen, och det kommer att ta ett tag. Kort sagt kommer min design att se lite, som min mamma skulle ha sagt, tjosan ut. Håll tummarna för att det går bra nu.

//Lisa

Tillbaka till barndomen





Jag har aldrig testat att ta sådana här pass oskarpa bilder, och trots att resultatet inte blev som jag tänkt mig gillar jag ändå effekten.


Självklart blev denna inte så pass skarp som jag hade hoppats på, men vad ska man göra nu i efterhand?






Jag har ett par andra bilder som jag tagit under dagen, men just för att jag inte ska lägga upp alltför många bilder i ett inlägg slänger jag in dem i samband med andra texter. Förhoppningsvis kan jag få tillräckligt med inspiration från dem till att skriva ett inlägg, eller två.

Hela dagen har spenderats på platser jag antingen inte varit på alls, eller platser jag inte varit vid sedan "barnsben". Just Tyresö slott har jag inte besökt på säkerligen mer än 10 år, och på så sätt var det kul att komma ut dit. Det roliga är att jag som liten inte alls var särskilt förtjust i just det slottet, och även om jag föredrar Häringe slott (som jag nämnde igår) kunde jag idag inte motstå charmen hos byggnaden. Detsamma gäller parken som sträcker sig...jag vet inte hur långt.

Området ska man definitivt besöka om man har den möjligheten. Tyvärr är det krångligt att ta sig dit kommunalt, men det går om man verkligen vill. Annars kan man ta bil, även om det kan bli svårt att parkera.
Byggnaden är någonting otroligt (det var lite dumt av mig att inte ta bilder på det, men mamma använde min kamera alltför flitigt på den fronten, och jag vill helst inte slänga upp bilder hon själv tagit utan att ha hört med henne först). Kort sagt skulle det bli svårt att se vem som tog vilken bild, men om ni skulle vara intresserad av någon bild är det bara att söka på Google efter en :)
Min poäng: Byggnaden är otrolig, precis som parken. Det finns en sjö precis intill parken, och inte alltför långt bort finns ett mysigt café. Det finns även ett café inne i slottet, och där finns även en liten butik med inredningsdetaljer i lantligt stuk. Jag tog dock ingen bild på den inredning man kan köpa (skålen med blommorna tillhör inredningen till ett av rummen man passerar).

Efter att ha varit på slottet var det bara att åka vidare till bilmacken där mamma hyrt bilen, och därefter tog vi pendeltåget till Karlberg för att kunna äta middag på ett härligt ställe i Vasastan. Innan vi satte oss på tåget hemåt gick vi förbi Vasaparken. Just det var lite läskigt. Det var ingen farlig miljö, eller någonting liknande, men jag har inte varit där sedan jag gick i lågstadiet. När jag betraktade parken fick jag så klara minnen från när jag var där förra gången. Det är läskigt hur klart man kan komma ihåg händelser då man trodde att minnena gått förlorade...

Nej, nu har jag skrivit tillräckligt.
Jag hoppas att ni alla har haft det bra idag!

//Lisa

Shadow Of The Day



Den här låten har spelats ett par gånger idag; det här är inte deras bästa låt, men det betyder inte att det inte är en riktigt bra låt :)

Shadow Of The Day -- Linkin Park

//Lisa

Favorit i repris

God morgon på er!
Jag har "redan" varit vaken i drygt 1½ timme, men jag har inte hunnit med så mycket. Just igår hann jag duscha, klä på mig, sminka mig, äta frukost, borsta tänderna och bädda sängen inom loppet av 75 minuter. Idag har jag hunnit duscha och klä på mig. Det känns som att jag ligger på minus, men man kan inte vara "superbruden" varje dag, eller vad säger ni?

Idag ska jag och mamma ut igen, men inte mot Nynäshamn. Istället hade vi tänkt att besöka något ställe norr om Stockholm, eller de norra delarna av stan. Vi vet inte riktigt vad det blir än, men vi båda (okej, jag erkänner att det bara är hon) arbetar på det. Jag tror faktiskt att jag ska leka lite med Google; det är svårt att inte hitta någonting där, och det är svårt att inte bli inspirerad med hjälp av det. Vad skulle man göra utan Google?



Det märks verkligen att solen skiner :)


Just nu sitter jag med musiken på hög volym (som tur var MP3:n -- grannarna hade inte varit särskilt glada annars), och jag önskar att jag kunde sjunga till låtarna. Problemet är bara att jag misstänker att en anka skulle kunna vinna över mig i en karaoketävling då jag sjunger så dåligt. Kort sagt skulle varken mamma eller syrran uppskatta min "ljuva" stämma -- varken nu eller någonsin.

Nej, jag ska fixa i ordning lite frukost nu.
Vad ska ni hitta på denna söndag?

//Lisa

I skuggan av det förflutna

Man kan inte undgå att mycket händer oss människor under den tid vi växer upp, och man kan inte heller förneka att många av dessa händelser följer med livet ut. Vissa kan vara mer allvarliga än andra på både gott och ont.
Frågan är bara om man som äldre spenderar för mycket tid med att gå igenom sådant som tidigare hänt eller med att hoppas på sådant som inte ännu skett istället för att njuta av det som finns.

Jag har märkt att jag i allt större grad går tillbaka och tänker på mig själv.
Å ena sidan är det bra att jag gör det då jag ofta jämför mitt nutida jag med hur jag en gång var. Hur jag var för några år sedan, i viss grad även förra året, är någonting jag fortfarande skäms över. Som tur var inser jag hur jag en gång var, och jag arbetar på att bli den jag vill vara. Samtidigt är det svårt att veta hur man vill vara när man redan är glad över att vara den man är.
Som jag sade tenderar jag att tänka tillbaka, och det blir ett problem då jag i många fall återgår till samma punkter. Ingen har kallat mig "fet" på flera år, men det är fortfarande någonting jag kan komma att tänka på. Jag har inte blivit utsatt för mobbning på snart åtta år, men det är någonting jag många gånger återgår till. Det är bra att jag inte släpper taget om dessa minnen då de haft en stor påverkan över den jag blivit, men samtidigt behöver jag tänka framåt. Precis som med pappas bortgång behöver jag acceptera de händelser jag varit med om för att kunna blicka framåt. Nu har jag hamnat i ett läge där jag i många fall blickar bakåt för att sedan tänka "Jag hoppas att jag når hit om några år bara för att visa dem att jag inte är värdelös". Jag glömmer bort allt jag redan har, och allt jag har att vara stolt över.



En bild som jag lagt upp tidigare idag, men som jag sedan redigerat; på något vis kände jag att den hänger lite ihop med sammanhanget.


På något sätt känns det som att det liv jag har nu, det liv jag arbetat för att kunna nå, har hamnat i skuggan bakom allt som skett. Jag försöker glädjas åt allt jag åstadkommit, men det händer fortfarande att jag längtar tillbaka till den jag var då jag nu är betydligt ytligare och på många sätt dummare. Jag vet att jag blivit mer ödmjuk (ironiskt nog har jag även blivit mer arrogant, vilket är en konstig kontrast) sedan jag var 15 år, men jag undrar ibland om priset blivit min intelligens och mitt djup som person. Jag är rädd att jag förlorat mig själv i jakten på att bli den jag trott att jag alltid velat.

Det händer fortfarande att jag knappt känner igen mig själv som person...

//Lisa

Roadtrip









Färg eller svartvit?


Varken jag eller mamma lät en dag som denna passera, och det känns. Som tur var känns det på ett bra sätt :)
Vi tog som sagt var bilen ner till Nynäshamn där vi bl.a. besökte den plats där pappa hittades för drygt fem år sedan. Jag trodde först att det skulle bli för mycket för mig, men det blev det inte. Det var inte som att jag var likgiltig, utan mer som att jag accepterat det faktum att han är borta. Det gjorde jag för länge sedan, men jag märkte det på mig själv idag. Att jag accepterat hans bortgång betyder inte att jag inte saknar honom -- det betyder bara att jag på något sätt lagt det bakom mig för att kunna blicka framåt och att kunna fokusera på nuet. På det planet känns det väldigt bra.

Efter att ha fotograferat lite kring den platsen (de tre första bilderna) åkte vi vidare till Häringe slott som vi brukade besöka när jag och syrran var betydligt mindre och yngre. Vi övernattade aldrig där, men vi brukade ta en fika där under somrarna innan jag och syrran hoppade i poolen. Tyvärr råkade jag radera några av de finaste bilderna jag tog därifrån, och jag har valt att inte ladda upp andra fina bilder då det skulle bli för många, men jag kände mig lite tvungen till att slänga upp kattbilden (i två olika typer av redigeringar).

Innan vi åkte hem passerade vi syrrans förra skola där mamma blev lite väl entusiastisk över att se grisarna. Å andra sidan blev jag lite väl entusiastisk över att se några av hästarna, så jag kanske inte bör säga något :p

Hade ni det lika soligt och fint som vi hade?

//Lisa

Varma lördag

Jag hinner inte skriva så mycket nu, så jag går rakt på sak; med tanke på att det är så fint ute nu hade jag och mamma tänkt att åka ner till Nynäshamn över dagen. Dessutom har hon hyrt en bil över helgen så vi kommer såklart ta den ner dit. Rent miljömässigt tycker jag inte om bilar, och man kan uppleva mycket av naturen med tåg, men samtidigt har jag inte åkt bil dit ner på år och dar (bokstavligt talat). Åh, jag ser verkligen fram emot det :)

Nej, nu ska jag knalla vidare.
Jag hoppas att ni alla får en bra lördag!

//Lisa

Cherry blossom






Bilder från igår kväll då jag åkte till Hammarby tillsammans med mamma

 

Oj, vilken dag!
Syrran skulle köra på halkbanan idag vid Gillingebanan. Det gick tydligen bra för henne, och nu har hon "bara" uppkörningen och teoriprovet att klara av innan hon har sitt körkort. Säg inget, men jag är lite stolt över henne för det.
Med tanke på att jag inte kunde titta på när hon körde fick jag spendera närmre fyra timmar med sudoku och min korsordstidning. Det var inte det roligaste jag kunde göra, men det var kul så länge det varade. Problemet är bara att jag blir irriterad av tanken på sudoku, vilket innebär att jag inte kan hålla på med min favoritsyssla innan jag går och lägger mig. Äh, det är inte hela världen; jag har alltid min bok kvar. Jag måste säga att jag älskar den, men det känns lite väl mastigt med 1095 sidor. Det känns skönt att ha mindre än hälften kvar av boken nu. Det känns dock mindre skänt att veta att man har drygt 500 sidor kvar.

Vad har ni för er nu då?

//Lisa

Fredag

Woho, solen är framme idag, men efter veckans tidigre regn blir pollenallergin ännu mer påtaglig. Samtidigt är det sådant man får leva med, och det är sådant jag vill leva med om det innebär sol. Hur kan man inte gilla solen då man får en sådan härlig energi av den?

Idag bär det av till Gillinge; syrran ska göra halkbanan där borta, och hon ville att jag skulle med. Vem vet, jag kanske tar med mig datorn och sitter lite vid den om jag inte får vara med. Å andra sidan är frågan om jag orkar att ta med mig datorn, så det blir säkert en bok att läsa, sudokus att lösa (jag har närmre 160-170 sudokus att lösa från en bok jag fick för flera år sedan och som jag glömt bort) och en pysseltidning. Om det inte håller mig sysselsatt har jag alltid kameran. Om det fortfarande inte räcker... Tja, då behöver jag skärpa till mig.



Märks det att jag är nyduschad?
Utifall att ni skulle fråga; Nej, jag är inte naken


Vi ska åka iväg om ungefär en timme, och jag har ingen som helst aning om när jag kommer hem.
Jag tänkte därför fråga er efter lite konstruktiv kritik när det kommer till min blogg. Vad bör jag tänka mer på? Vad bör jag förändra? Vad bör jag minska på (typ av inlägg etc.)? Vad bör jag lyfta fram? Finns det något speciellt ni själva tänkt på?

Det skulle även vara kul om ni ville berätta lite om er själva då jag berättat så mycket om mig.
-Vad heter du?
-Hur gammal är du?
-Var bor du?
-Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord?
-Har ni något speciellt motto/filosofi?

//Lisa

Lite omtanke

Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.
Oavsett om det är en nära vän eller en främling bör man tänka på varandra.
Det kan vara någonting stort, men likväl kan det vara någonting litet som får en stor betydelse.

Jag började tänka på det idag när jag satt på bussen på väg hem efter att gjort mitt ärende.
När jag kom på bussen satte jag mig vid fönstret och tittade ut med musik i öronen. När jag vände upp huvudet såg jag busschauffören kliva av bussen för att hjälpa en kvinna med en barnvagn. Jag blev alldeles varm när jag såg honom hjälpa kvinnan med att få upp barnvagnen, men samtidigt kände jag att det inte skulle ha behövts. Det fanns personer som satt nära bussdörren och som inte gjorde någonting för att ge en hjälpande hand. Jag är oerhört glad över att busschauffören hjälpte till, men jag kan inte förstå varför ingen av passagerarna kunde ställa upp på att göra detsamma. Det är inte särskilt svårt; det är bara att fråga om kvinnan, i det här fallet (ibland behöver även fäder hjälp med detta) om hon behöver hjälp. Där har man det första steget. Det andra steget är minst lika enkelt -- det är bara att hjälpa till om svaret är "ja". Jag har klarat av detta sedan jag var 13/14 år. Jag känner till personer som gjort detta sedan 11-/12-årsåldern. Visst har de varit långa för sin ålder, och starka, men om en 12-åring klarar av detta borde väl en vuxen person göra detsamma?

Jag skrev om detta rätt nyligen, men det slår mig fortfarande hur lite omtanke man visar sina medmänniskor.
Att visa omtanke behöver inte innebära att man bjuder varandra på fika och låter den andra prata ut om sina problem. Bara att visa att man finns till även för de människor man inte känner kan betyda en hel del. Det finns ingen som helst anledning till att göra saker och ting svårare för varandra än vad det behöver vara. Som jag skrev häromdagen förlorar man ingenting på att hjälpa en person med barnvagn att komma på en buss, och man förlorar inte heller någonting på att hålla upp dörren för någon som antingen behöver det, eller för någon som går precis bakom. Det enda man förlorar är tid, men om man inte har tio sekunder att spendera på någon annan bör man ta en titt på sig själv.

För mig känns det som att omtanke har blivit underskattat då många ser det som överskattat.

//Lisa

Torsdag



Jag gillar att leka med min webcamera; framför allt efter att jag hittat min hatt :)


För första gången på över en vecka -- närmre två, nu när jag tänker efter -- känner jag mig utvilad.
Tidigare har jag blivit väckt av syrran som pratat i sin mobil rätt tidigt på morgonen, mamma som lyssnat på musik på datorn, syrran som lyssnat på musik, syrran som tagit hem kompisar... Idag kunde jag sova ut för första gången på ett tag, och det behövdes verkligen. Att jag vaknade tidigt i morse för att jag fick sendrag i vaden är en annan femma, och tyvärr kan man inte bortse det helt och hållet då vaden fortfarande spänner när jag försöker gå normalt.

Jag har även lyckats vara lite produktiv; jag sprang ett litet ärende i Farsta (vilket betyder att jag köpte ett par nya hörlurar då mina förra gick sönder) och jag lyckades även aktivera ett bankkort som jag fick hemskickat för två månader sedan. Jag träffade även mamma kort efter att hon slutat jobba över en snabb fika i närheten av Hammarbyhöjden. Det bästa var ändå när jag tog mig i kragen och bestmde mig för att beställa ett par skivor. Det var inte mitt smartaste drag, rent ekonomiskt, men jag kände inte att jag skulle kunna vänta tills jag fyller år. Dessutom har jag pengar till skivor, så jag tänkte att jag skulle passa på. Jag längtar verkligen tills de kommer hem :)

Det känns skönt att inte ha gjort så mycket idag och att samtidigt inte ha låtit dagen löpa förbi. Det känns som att dagen har haft ett syfte, även om det var litet. Jag har under hela dagen haft någonting att se fram emot; när jag vaknade såg jag fram emot att kunna köpa ett par nya hörlurar, och när jag snabbt skulle kika igenom ett par saker på datorn valde jag att beställa skivor, som jag nu ser fram emot att få. När jag var klar med mitt ärende såg jag fram emot att ladda upp de bilder på körsbärsblommorna jag fotograferat, och efter det såg jag fram emot att träffa mamma för att kunna åka till Hammarbyhöjden för att ta ännu fler bilder och för att fika.
Nu ser jag fram emot att skriva och därefter läsa då jag inte hunnit med någog av det under dagen.

Jag må ha små drömmar för var dag som går, men det är mina små drömmar som får mig att fungera :)

//Lisa

Körsbärsblom







Jag låter bilderna tala för sig själva :)

 

//Lisa

Guy Love



Jag var bara tvungen att dela med mig av den här videon; dels för att jag tittar på Scrubs nu, dels för att jag och syrran pratade om det för någon timme sedan, men främst för att videon (sången) alltid får mig att skratta.



Nej, jag ska lämna datorn nu (jag ska åtminstone göra ett försök), men vi hörs imorgon :)
God natt på er!

//Lisa

Än finns det hopp

Jag kom att tänka på någonting en kompis sade till mig en gång.
Jag kommer inte vad hon sade exakt, men vi pratade om min pappa. Vi kom in på att det är många som inte tror att de skulle kunna klara av att gå vidare med livet, och att leva om de varit med om samma sak. Med tanke på att jag har kunnat göra det finns det hopp för att andra ska kunna göra detsamma. Man ska bara inte tro att det är den lättaste vägen. Man kommer inte kunna leva på samma sätt som man skulle ha gjort annars, men man lär sig att ta sig runt det hela och leva ett liv utefter det. Mitt största misstag var att fråga mig själv "varför?"; det finns inget direkt svar på det, och hur hemskt det än låter måste man inse att det är verkligheten och att ingenting kommer att ändra på det. Även om det fanns någonting man kunde göra är det inget man kan ändra på. Det man istället kan göra är att ta med sig sina erfarenheter för att försöka förhindra någonting liknande för andra.

Ni alla kanske inte vet vad jag pratar om.
Min pappa tog sitt liv för drygt fem år sedan -- när jag var 14 år. Det är svårt att förlora en förälder överhuvudtaget, och jag tänker inte säga att det är svårare att veta att han själv valde att gå bort då jag inte vet om det stämmer eller inte. På ett personligt plan tror jag att det är bland det värsta, men samtidigt slapp vi i familjen gå igenom alla rättsliga steg man behöver gå igenom när det handlar om mord. Om det hade varit t.ex. en bilolycka hade det nog mildrat slaget för oss, men samtidigt skulle det ha funnits en annan bilförare som lagt skulden på sig själv. Förmodligen hade den personen även fått våran skuld lagd över sig, och vi skulle inte ha kunnat gå vidare.

Som jag sade är det inte lätt att fortsätta med sitt liv efter att ha förlorat en förälder. Vissa klarar inte av det, men hur man än vrider och vänder på det blir det aldrig sig likt. Man måste ändå börja leva ett liv utan ens förälder. Man kan ta sig runt det, men man kan aldrig förvänta sig att såren blir läkta. Som jag sagt många gånger; Tiden läker inte alla sår, men med tiden lär man sig leva med de sår man fått.
Som jag sade ska man inte heller ställa sig frågan "Varför?"; i alla fall inte när det kommer till självmord. Hur man än vrider och vänder på det är personen död, och det finns inget man kan göra åt det. Om man går igenom alla detaljer de sista dagarna är det där man kommer fastna och man lär sig inte gå vidare. Man måste komma ihåg att det inte finns ett konkret svar på frågan, och att den enda som vet varför är den som dog. Man hade kunnat göra saker och ting annorlunda, men det finns inget som säger att det hade slutat annorlunda. Man får istället ta dessa erfarenheter med sig i livet för att försöka se till att andra inte gör samma sak. Det behöver inte vara någonting stort -- ibland kan ett simpelt "Hej" räcka.

Det första året är värst, men efter det börjar man komma in i rutiner.
Man har redan varit med om de stora helgerna, och man vet vad man ska göra till nästa gång för att få det att fungera.
Det är bara någonting litet att ha i åtanke, men mitt verkliga tips är att inte agera "starkt". Håll inga känslor inne, för det kommer att äta upp en under tidens gång. Om man känner att det inte finns någon att prata med kan man alltid skriva eller göra någonting annat för att få ut alla känslor. Ett annat råd är att försöka att aldrig glömma. Jag vet att det är svårt i början, men det är värt det i slutändan -- jag har fortfarande många minnen av min pappa då jag vägrat släppa taget om dem. Jag vill inte minnas honom som någon som valde att ta sitt liv. Jag vill minnas honom som levande.
Och det är det jag gör.

//Lisa

Sjukligt smal

Jag är glad över att jag inte är det.
Jag är glad över att inte vara sjuklig överhuvudtaget, rent viktmässigt. Jag är varken sjukligt smal, och jag är inte heller sjukligt överviktig. Jag hamnar någonstans där emellan, och även om jag inte är pinnsmal, eller har den perfekta kroppen måste jag säga att jag gillar min kropp just för att den är min.

Det var inte det jag ville komma fram till; det jag ville försöka få fram är att man har så många fördomar gentemot personer som är smala. Man tänker inte alltid på att det kan vara genetiskt och att alla inte kan gå upp i vikt. Någonting som irriterar mig är att man tar för givet att smala människor är anorketiker, bulimiker eller lider av någon typ av ätstörning. Man tar för givet att det är en vag man själv valt, och man tar för givet att det är helt okej att komma med onödiga gliringar som att tjejen är ful då hon inte har kurvor, eller att killen inte är snygg då han är för mager. Man tar för givet att det är värre att vara överviktig och bli retad för det än vad det är att bli retad för att man är för smal. I själva verket är det lika hemskt -- i vilket fall handlar det trots allt om personer som får höra gliringar angående sin vikt, eller hur?

Man tar även för givet att en anorektisk person valt att kombinera för lite mat med för mycket träning för att denne är ytlig. Jag kanske bara utgår från en stereotyp nu, men brukar det inte vara så att man drabbas av anorexia för att man känner sig så pass fet att man inte ser en annan utväg? Brukar det inte vara så att man hört under större delen av sitt liv hur "fet" man är?
Nej, man är inte ytlig om man utvecklat anorexi, och det är definitivt inget man ska bli retad över. Det är snarare någonting man behöver hjälp med att komma ifrån. Vad vinner man på att baktala en person som faktiskt behöver hjälp?

Nej, det är inte meningen att jag ska måla upp personer med anorexia som små hjälplösa offer; min mening är att försöka ändra på den syn som finns. Man får gång på gång höra att man inte ska kalla någon för "jävla fetto", men vem ska lära oss att inte kalla andra för "jävla skelett"? Är man sjuk i anorexi ska man inte behöva höra gliringar om sitt eget utseende då det kan förvärra hela saken. Är man verkligen så pass angelägen om att skicka in någon till sjukhus?
Om man inte är anorektiskt, då? Tänk om man är smal av genetiska skäl, vad ska man då göra om man bli baktalad? Vad finns det att göra om man av genetiska skäl inte kan gå upp i vikt?

//Lisa

Kinamat

Jag ska träffa Linn idag igen för att återigen äta lunch.
Jag klagar inte; dels för att jag kommer ut ur lägenheten med ett syfte (jag vandrar inte omkring och undrar var dagen för med sig), dels för att vi har samma smak när det kommer till mat, men också för att hon är en underbar person :)

Vi hade tänkt att äta kinamat, och vem kan tacka nej till det? Visserligen var jag lite mer sugen på thai, men det kan man alltid äta någon annan dag. Dagen skulle ha varit härlig om det inte regnat så mycket. Jag gillar regn, men jag vill så gärna ha sol -- framför allt efter gårdagens väderfiasko. Jag må vara bortskämd, men snö i maj finns inte i min världsbild; inte när det gäller Stockholm, i alla fall.

Nej, nu måste jag borsta tänderna och göra mig i ordning. Jag må vara smart, men jag är lite av en tidsoptimist vilket kan få mig att verka dum -- jag ska i väg om drygt en halvtimme, jag är inte klar och jag sitter vid datorn. Det kanske säger mer om mig som bloggare/datanörd än en tidsoptimist...

//Lisa

Glädjas åt någon annans död

Jag är ingen person som kan göra det.
Jag kan inte glädjas åt att någon är död. Jag kan känna mig lättad, men jag kan inte känna mig glad. Jag blev lättad när jag fick höra att Usama bin Ladin är död, men när det kommer till kritan har hans död inte löst någonting. Terrorismen exsterar fortfarande, al-Quaida existerar fortfarande och det gör även fundamentalismen. Är jag glad över att han är död? Nej. Jag är inte heller glad över att han inte var den enda som dog. Av allt som pågår i världen; med alla barn (och vuxna) som svälter ihjäl och med alla personer som dör i naturkatastrofer känner jag att ingen har rätt att dela ut rätten vem som ska leva och vem som ska dö. Det spelar ingen roll om personen i fråga dödat någon annan -- skulle jag vara en bättre person än en mördare om jag dödar honom/henne? Nej, jag skulle ha sjunkit till samma nivå. Jag håller dock med om att självförsvar är en annan sak, men om våld enbart användes i självförsvar skulle inget våld användas i slutändan.

Jag har försökt namnge den känslan jag haft de senaste två dagarna, men jag har inte lyckats då jag inte kommit på vad det är jag känner. Borde inte en del av mig vara glad över att han är död? En del av mig tänker så, men hur jag än tänker vidare slutar det aldrig upp i glädje. Jag tänkte tidigare att det kanske beror på att det fortfarande finns en viss osäkerhet hos mig -- man sade trots allt att bin Ladin med största sannolikhet dött i samband med att "hans" grotta rasade in för några år sedan. Å andra sidan hade man ingen kropp då, men det finns ändå en viss rädsla för att man om en månad eller två kommer att säga "Hoppsan, vi hade fel".
Hade min känsla med saken att göra?
Nej.
Det är först nu jag inser att det har med mig att göra. Att inte kunna glädjas över någon annans död är den jag är. Även om jag kan slänga ur mig uttryck som "Kan ingen sätta in en kula mellan ögonen på honom?" kan jag inte vara glad över att någon dött. Jag blev inte heller glad när rebellerna i Libyen fick mer vapen och när John McCain gick ut med att människorna i Libyen förtjänar en rättvis kamp. Är det bara jag som anser att de förtjänar fred?

Hur kan man ens rättfärdiga att döda en annan person?
Det är någonting som är lika slående för mig. Ingen vill förlora någon av sina förädrar, sina syskon, sina vänner, sina barn, men ändå finns det personer som kan tänka sig att beröva någon dennes förälder, syster/bror, vän och/eller barn.

Att inte kunna glädjas åt någon annans död är sådant som, i min mening, gör mig mänsklig. Å andra sidan finns det så många människor som glädjs åt andras död att det kanske är sådant som gör mig omänsklig trots allt...

//Lisa

Tisdag

Jag spenderade såklart hela dagen med Linn (vilket innebar att jag störde henne när hon pluggade samtidigt som jag kom med en strängare röst och sade åt henne att plugga när hon inte gjorde det). Jag fick även stanna över på middag, och jag kan inte börja med att försöka förklara hur gått det var -- fisken som serverades var perfekt tillagad. Jag har ätit fisk i Frankrike som inte var lika bra tillagat. Visserligen var det Paris, så det kanske inte säger så mycket (det hade varit någonting annat om jag pratat om kuststäderna). Å andra sidan; vad vet jag? ^^





Tyvärr är det inte så bra bilder, men det var det bästa jag kunde komma med. Å andra sidan ser man en markant skillnad med mitt hår, och det är det enda som räknas; det var trots allt det jag ville visa :)


//Lisa 

Snö igen?

När jag vaknade upp för ett tag sedan såg jag att det regnade. När jag gick ut en halvtimme senare så det ut som att det snöade, men till skillnad från snö gör det ont att få hagel på sig. I alla fall när det gäller bröstkorgen.
När jag loggar in på Facebook ser jag att flera vänner har klagat över snö.
Förhoppningsvis var det inte snö.
Förhoppningsvis var det som med mig; att man i första anblick trodde att det var snö när det i själva verket var hagel. Det är antingen det eller så har jag haft en väldans tur här hemma.

Nej, nu ska jag sluta prata om snö (jag kommer dessutom övertyga mig själv om hela dagen att det var hagel, och ingenting annat). Jag ska snart iväg för att möta upp Linn över en lunch. Att det inte är den nyttigaste lunchen kan man nog förbise. Framför allt med tanke på hur mycket Linn har cyklat nu under den senaste tiden och med tanke på att jag... Vad har jag gjort egentligen? Räknas långa promenader som en form av träning?

Jag hoppas att ni får en bra tisdag!

//Lisa

Brunett igen





Tanken var inte att bilderna skulle bli så pass deprimerande, men det var svårt att inte få till mörka bilder då solen inte var framme (det fanns inte mycket till ljus att leka med när jag redigerade bilderna; kameran tar nämligen inte svartvita biler såvitt jag vet). Men jag måste erkänna att jag gillar den andra bilden :)

 

Tja, det blev promenad idag, men solen var inte alltid framme. Dessutom var det skymning, vilket gjorde det lite svårare att njuta av solen. Å andra sidan blev det så mycket härligare när man kunde skymta den på längre håll; jag älskar det varma ljuset som kastas över marken, som leker med trädens löv och som möter mina ögon.

Jag sköljde ur håret för snart en timme sedan. En del av mig är lite besviken, men en annan del av mig är riktigt glad. Jag trodde att färgen skulle ha någon röd nyans, men icke sade nicke -- istället har jag blivit brunett igen. Jag har faktiskt saknat det bruna håret, så det känns kul att ha det igen även om det inte är i närheten av lika mörkt som det var innan jag blev rödhårig. Kort sagt gillar jag den hårfärg jag fått nu, men ett litet problem är att utväxten fortfarande finns kvar även om den inte är lika markant nu. Det kanske är bra. Min naturliga hårfärg är inte smickrande på mig, men jag skulle ändå vilja donera bort hår någon dag.

Tyvärr har jag ingen bild att dela mig av, men det kommer (förhoppningsvis) inom kort :)

//Lisa

Ny hårfärg

Hej på er! :)
Jag spenderade lite tid i Farsta tillsammans med Linn och Tessan, och jag hittade en hårfärg jag ska sätta i ikväll. Tyvärr hittade jag inte den hårfärg jag använde förra gången, men förhoppningsvis ska det gå bra med den jag hittade idag. Om det inte ser bra ut kan jag alltid gå runt med uppsatt hår så att ingen ser hur dåligt resultatet blev.

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på tills dess (syrran är i badrummet nu, så att färga håret skulle bli lite av en utmaning). Att gå ut med kameran är en uppenbar sysselsättning för mig; även om det är kul skulle det vara ännu roligare att göra någonting annat. Å andra sidan har man inte så mycket att välja bland klockan åtta på kvällen. Om det hade varit sommar hade jag...tja, jag hade säkert gått ut med kameran och doppat fötterna i en sjö. Det är nu jag märker hur orginell jag är.

Hur har er dag varit?

//Lisa

Ljuva förväntningar

Är jag den enda som fortfarande köper CD-skivor?
Det känns nästan som det med tanke på att de flesta har Spotify och med tanke på att man kan ladda ner låtar från Internet om man har "tur". Men jag älskar fortfarande att löpa CD-skivor, och att lyssna på dem när jag lagar bl.a. lagar mat, diskar, städar, bakar etc. Jag hoppas verkligen att det är något som inte försvinner genom åren -- jag vill inte att datorer ska ta över allt. Det där kändes bara som en konstig mening att yttra, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag vill i alla fall inte att hela min tillvaro ska centreras kring en dator, och med tanke på att jag har ett sådant stort musikintresse vill jag ha kvar åtminstone CD-skivorna trots att det kostar lite pengar.

Just nu sitter jag vid syrrans dator, och jag är inloggad på hennes Spotify och drogar The Script. Jag vet inte om jag ska beställa hem deras skivor från Ginza redan nu, eller om jag ska vänta tills jag fyller år (de skivorna skulle utgöra underbara födelsedagspresenter). Jag har mycket pengar på mitt sparkonto, men det tar ändå emot att göra en överföring mellan mina konton för att jag ska kunna köpa skivor. Samtidigt vet jag inte om jag kan vänta tre månader tills jag fyller år. Åh, det här är så svårt...

Jag älskar min systemkamera, men jag saknar ändå tiden för flera år sedan då man fortfarande kunde köpa analoga kameror och då man fick vänta ett par dagar för att få dem framkallade och hemskickade. Visst var väntan lite irriterande -- man ville bara få se bilderna -- men samtidigt var det just det som var så härligt. Efter att ha väntat en vecka fick man äntligen bilderna från en midsommar picknick, eller vad det kunde vara. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan, men alla ni som gått runt i flera dagar i väntan på någonting gott vet vad jag pratar om. I och med den digitala teknologin går man miste om förväntningarna som gör hela upplevelsen så mycket bättre.

Jag älskar musik.
Det är därför jag inte vill att skivorna ska ersättas med nedladdningar. Dels handlar det om att man missar många låtar som hamnar på skivan och som inte blir populära. Dels handlar det om förväntningarna; jag älskar att leta i timmar efter en skiva för att sedan hitta den. Jag älskar att kunna beställa hem en skiva och vänta 2-4 dagar tills jag kan sätta på den/dem.

Varför vill man önska bort den känslan?

//Lisa

Vem ska man ringa?

Jag vet att långt ifrån alla samtal som kommer in till SOS avfärdas, men det är ändå läskigt att sådant händer. Kan man verkligen lita på att man får en ambulans hemskickad till en om man ringer till SOS och ber om en då man har andnöd? Det verkar inte som det -- framför allt inte med tanke på den 23-åring som ringde efter en ambulans i vintras, och som två timmar senare hittades död i sin lägenhet p.g.a. en brusten mjälte.
Det som är lika läskigt är att hans fall inte är unikt, även om det är sällsynt.
Men det får mig ändå att tänka till; vem ska man ringa till om man behöver akut hjälp? Till vem ska man vända sig till om man slår in de tre siffrorna utan att få den respons man behöver?

Jag förundras ibland hur snabbt utvecklingen går; tekniken som ständigt förnyas, demokratin som börjar få starkare grund i olika länder, jämställdheten bland könen som förbättras... Att främlingsfientligheten växer sig allt starkare på olika håll och att homosexualitet inte är fult accepterat i dagens samhälle är två stora bakslag som tar oss tillbaka till 1900-talets början. Även bristen på medmänsklighet kan kännas rätt slående, och det handlar inte bara om det här fallet -- bilolyckor kan inträffa, och trots det finns det människor som väljer att köra förbi. För några år sedan läste jag i tidningen om en flicka som blivit våldtagen och knivskuren, och som sprungit ut naken i natten för att kunna ringa efter hjälp. Även då var det personer som körde förbi. Det har till och med gått så långt att många av oss inte ens kan erbjuda hjälp till andra som behöver det trots att det enda som krävs är att en dörr hålls öppen. Vet man med sig själv att man inte kan vara medmänsklig kanske man ska fundera över vilken typ av människa man verkligen är.

Så vem ska man vända sig till när man behöver hjälp, och när man blivit nekad den?
Vem ska man ringa om man blir avfärdad?

//Lisa

Migrän

Jag gillar inte när jag får mina migränattacker.
Jag fick en kortvarig igår, men idag blev det något värre. Jag fick så pass ont i huvudet att jag blev yr och började må illa. Efter att ha sovit i två timmar mår jag lite bättre, men jag är fortfarande seg; jag har svårt att läsa och jag testade att lösa sudoku för någon timme sedan. Det gick inte alls bra -- det tog tio minuter för mig att lösa den lätta. Det kanske inte säger så mycket, men jag brukar älska att lösa de svåra, och det är inget jag brukar ha problem med.

Det värsta är ändå att jag bara vill gå ut.
Det är så fint och soligt ute, och jag vill inte göra någonting annat än att springa ut med min kamera. Förhoppningsvis känner jag mig bättre imorgon, och förhoppningsvis är det lika fint ute då :)

Hur mår ni idag?

//Lisa