So Cold



Den här låten har verkligen fastnat hos mig, även om den gör mig smått tårögd.
So Cold -- Breaking Benjamin



//Lisa

Dagens konstaterande



Sätt aldrig upp håret när det är blött för att sedan släppa ut det.
Å andra sidan är det lite ironiskt att lejonet har en lejonman...

Bara så att ni vet; mitt hår är inte lika rött som det var när jag först färgade det, men det är inte lika orange-färgat som bilden visar.


//Lisa

Någonting nytt i bloggen

Jag vill gärna komma med någonting nytt till bloggen, men jag har svårt att komma på vad det är jag vill ha. Så därför tänkte jag att någon av er skulle kunna ta del av det; Skulle ni vilja gästblogga hos mig någon gång i veckan framöver och vara den friska fläkten som min blogg behöver?

Om ja, skriv en kommentar, och glöm inte bort att bifoga eran mail (för att gästblogga krävs trots allt ett lösenord :p).

//Lisa

Promenad i solskenet













Det var ingen tvekan om saken; jag kände mig helt enkelt tvungen till att slänga på mig solglasögonen och bege mig ut för en långpromenad. Visserligen fuskade jag lite; på vägen hem tog jag en omväg till en busshållplats. Tanken var att jag skulle gå hem, men min svank började värka, så jag väntade på bussen istället.
Innan jag gick hemifrån började jag blåsa ut bubblor från balkongen, och även mitt sovrumsfönset som riktas ut mot vägen. Det var ett personer om var ute och gick; några av dem såg lite förvirrade ut, vilket inte var min mening. Jag blir alltid glad över att se såpbubblor -- jag ville helt enkelt sprida lite glädje. Förhoppningsvis var det någon som gillade det.

Hur har ni det idag?

Ni som är pollenallergiker; se till att ta medicinerna om ni inte redan gjort det. Pollensäsongen har trots allt börjat även om det fortfarande är kallt.

//Lisa

Lite senare än tänkt

Det var inte riktigt meningen att jag skulle uppdatera så pass sent, men det var så det blev.
Jag slutade betydligt tidigare än vanligt, så jag kom hem i god tid för att kunna springa in på ICA för att köpa middag. Jag har ätit så många kötträtter den senaste tiden, så jag tänkte att det skulle bli kul att äta något vegetariskt. Jag använde mig av ett par saker vi hade här hemma, men jag stekte ihop grönsaker (minimajser, haricot-verts, vita bönor, gul paprika, röd paprika, rödlök, purjolök, champinjoner och krossade tomater) och åt det tillsammans med spaghetti som jag kokade upp. Om man räknar med förberedelserna tog det ungefär en halvtimme att få ihop allt, men det är bara för att jag inte är så bra på att hacka upp lök. Dels beror det på att mina ögon börjar svida rätt snabbt, men jag hade inte så mycket problem med det idag. Nej, idag hade jag problem med att hålla i kniven -- den åkte ner på golvet. Att jag fick lök, och även paprika, att hamna på golvet har jag fortfarande svårt att greppa. Om ni undrar; jag slängde den maten i soporna, och kniven åkte rakt ner i disken.

Min poäng är att man kan äta vegetarisk mat som inte kostar alltför mycket. Jag vet att man inte kan klara sig på enbart det här som vegetarian, men det är alltid något. Jag ska inte försöka övertala er till att bli vegetarianer då jag inte är det (dumma mig), men det finns en skillnad mellan att bli vegetarian och att testa på någonting nytt som råkar vara vegetariskt. Bara för att man inte är vegetarian betyder det inte att man ska snärja in sig alltför mycket på kött.

Eller det kanske bara är jag som tycker så?

//Lisa

Vad vill ni?

Efter att ha spenderat nästan två veckor här hemma med en hemtenta ska jag tillbaka till skolan ikväll. Det känns lite nervöst; vi ska börja med en ny delkurs med en ny lärare (som vi visserligen inte träffar förrän nästa vecka), men det ska bli intressant att se hur det ska bli.
Just de senaste dagarna har det inte hänt så mycket, men det är bestämt att jag inte ska åka till London nu i april. Jag har som sagt var en vän till mig som ska praktisera där i två veckor, och hon får sällskap av en vän de båda veckorna. Tanken var att jag skulle hälsa på den sista veckan, men när jag skulle boka hotellrum fanns det inga singelrum. För att fatta mig kort skulle det bli för dyrt för mig. Det är lite synd, men det är inte hela världen -- jag och mina vänner pratar om att åka dit tillsammans vid ett annat tillfälle, så det är det jag fokuserar på just nu.

Men nu till min poäng: Med tanke på att jag inte kommer kunna skriva igen förrän efter att ha kommit hem (runt nio, kanske närmre tio om jag ska äta och titta på Grey's anatomy) tänkte jag passa på att fråga er vad ni vill se mer av i den här bloggen, eller om det är något ni tycker att jag ska förändra.

//Lisa

Inte för att man är kille

Som jag skrev tidigare idag finns det inte mycket som skiljer killar åt från tjejer; samma typ av intressen finns, och samma typ av känslor finns på "båda sidor". Det finns killar som leker med tjejer känslor, men det finns även tjejer som gör likadant mot killar. Det är inte bara tjejer som kan bli djupt sårade; det händer killar också. Killar kan vara rena idioter, men det kan även tjejer vara. Så varför ägnar man så mycket tid åt att skilja varandra åt p.g.a. kön? Är det verkligen vårat kön som styr oss? Jag som alltid trott att det handlat om individualitet.

Jag blir faktiskt sårad när jag gång på gång hör tjejer säga att killar är si och så, för det är sällan någonting bra. Det "roliga" är att jag hört tjejer med många killkompisar säga detta, och då kan man verkligen fråga sig hur de tänker. Om alla killar är idioter, varför har man killkompisar? Det motsäger sig själv ganska kraftigt, eller hur?
Men varför blir jag sårad när jag hör sådant?
Det handlar mycket om de killar/män jag både har och har haft i min omgivning. Min pappa var min bäste vän innan han dog, och man måste leta som en galning om man ska hitta en man med ett lika stort hjärta som min bror. Jag har dessutom en yngre killkompis som är som en yngre bror för mig just för att han är så pass älskvärd som han är. Det är svårt att förklara varför jag blir sårad; kritiken är inte riktad mot mig på några sätt, men en del av mig blir ändå ledsen å deras vägnar. Dessutom förstår jag mig inte på det tankesättet -- kvinnor har genom åren sagt att vi är lika värdiga som män. För mig innebär det att män och kvinnor delar samma typer av egenskaper -- goda som dåliga. Inget kön är bättre än det andra; det är personen i sig som är bättre än en annan på ett sätt, medan denne är bättre på ett annat sätt. Våra kön styr inte hur vi är som personer -- jag skulle inte ha varit mer våldsam om jag varit kille. I alla fall inte om jag skulle ha de värderingar jag har nu.

Om man ändå ska dra kille vs. tjej har mina erfarenheter sagt att killar är bättre, rent personlighetsmässigt. Visst, det finns killar som betett sig som idioter mot mig, men det är tjejer som varit riktigt taskiga. Såvitt jag kan minnas har ingen kille kallat mig fet, och ingen kille har velat göra mig till någon jag inte är (ja, jag hade ett par "tjejkompisar" för ett par år sedan som var så mot mig).
Samtidigt är det väldigt fel av mig att säga någonting sådant. Dels med tanke på att det inte är någonting jag tror på, men också för att mina närmsta vänner är tjejer.


Som jag sade, det handlar inte om könet -- det handlar om personen.
Man är en idiot för att det är den man är.
Inte för att man är kille.
Man är en player för att man är det.
Inte för att man är kille.
Man är utseendefixerad för att man är det.
Inte för att man är tjej.
Man är grinig för att man är det.
Inte för att man är tjej.
Man är fjortis för att man är det.
Inte för att man är bloggare.



//Lisa

No Way But The Hard Way



Jag har svårt att förstå att jag inte har lagt upp den här låten tidigare; jag är helt galen i den :)
No Way But The Hard Way -- Airbourne

//Lisa

Det kvinnliga begäret

Det är svårt att inte fascieras av detta då man håller på att besvara en essäfråga som handlar om just begär utifrån olika könsaspekter bland 1800-talets litteratur. Det är rätt intressant att se hur man har skildrat det kvinnliga begäret. I det här fallet är det knappt någonting alls, vilket är lite synd. Det som är mest synd är att kvinnor inte hade en lika stor utsträckning som män när det kom till författarskap.

I vilket fall som helst finns det en person som skildrat det på ett bra sätt, och hon använde sig av ett pseudonym. Japp, det var en kvinna, men det intressanta var att hon i den novellen skrev "detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar kvinnan att plåstra över alla sina känslor". På många sätt sitter just den normen kvar än idag. Även om man inte lyfter på ögonbrynen lika mycket nu som man gjorde då när man hör talas om sex innan äktenskapet finns det fortfarande en viss roll tjejer har. Det är fortfarande väldigt lätt för tjejer att få en horstämpel, trots att det inte är så för killar. Det värsta de kan bli är "player", och på sätt och vis är jag glad över det. Jag önskar bara att detsamma gällde tjejer.

Som jag sade är det lite intressant att se att utvecklingen på ett plan gått framåt, men att den på ett annat plan har stannat upp i samma läge som för knappa 200 år sedan. På många sätt förväntas tjejer fortfarande vara oskuldsfulla. Man glömmer så ofta bort att det inte är mycket som skiljer män och kvinnor åt -- det som utgör den största skillnaden mellan könen är de olika könsrollerna som är fastlagda. Det händer fortfarande att jag säger att jag är mer "grabbig" än tjejig av mig, men vem är det som bestämt att jag är mer grabbig? Jag är kvinna, och det gör mig kvinnlig. Att jag gillar att titta på sport (tennis och hockey är mina favoriter), dricka någon enstaka öl lite då och då, bilar... Är det verkligen sådant som ska definiera mig som "kille", eller är det något som ska definieras som en bild av den jag är?

Okej, jag erkänner att jag kom av mig en hel del.
Det jag försöker komma fram till är att tjejer och killar inte är så olika när det kommer till kritan -- många intressen överensstämmer, känslor (framför allt osäkerhet inför någon man gillar) överensstämmer, och det gör även begäret. Men frågan är varför man ska sådana olika syner på lust/begär utifrån de olika könen?

//Lisa

Stress över ingenting

Jag har fortfarande lite kvar på min hemtenta, men det börjar te sig nu. Det jobbiga är att jag ska skicka in den senast ikväll och jag har fastnat på en sak. Jag skulle kunna nöja mig med det jag har om det inte vore för att jag ska skriva en text på minst 6000 tecken. Självklart har jag nått 5000 tecken, så jag behöver egentligen bara skriva ytterligare ett stycke, men om vad? Jag är lite rädd över att jag kommer att skriva betydligt mer än vad man ska göra om jag börjar skriva på vissa trådar.

Egentligen är jag mer stressad än vad jag behöver vara, men det är svårt att undvika det. Jag har alltid varit någon som presterat väl, men det har vänt nu under universitetstiden. På sätt och vis är det bra för mig att inse att jag kan överleva utan att ständigt vara på topp, men samtidigt har jag börjat misstro min egen förmåga, och även min intelligens. Är jag verkligen så smart som jag tror att jag är?
Är jag verkligen så smart som jag påstått att jag är?

//Lisa

För sin egen skull?

Hur många sitter inte och råpluggar inför ett prov kvällen innan?
Tja, jag vet att jag spenderade många kvällar på det viset. För min del handlade det inte bara om att jag skjutit upp på det så pass länge -- det handlade även om att vara säker på att jag skulle komma ihåg allt inför provet. Ett MVG senare kommer jag knappt ihåg någonting av det jag pluggade in, men jag fick ändå det där MVG:t.
Man kan verkligen fråga sig om man pluggar för sin egen skull, för att man vill lära sig, eller om det handlar om att få bra betyg då det är det som "räknas".

Det är just det här som fått mig att undra vem man egentligen pluggar för -- är det för ens egen skull, eller är det för att det ska se bra ut på papper när man väl är klar? Är det för att lära sig, och för att minnas det man lärt sig på längre sikt, eller handlar det om att man har press på sig från omgivningen som anser att man ska ha höga betyg oavsett hur lite man minns en vecka senare?

//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka, nya tag...
Det är någonting jag brukar känna, men inte idag. Det blev bättre när jag kom ut på en promenad, men när jag kom hem igen rann all energi ur mig. Jag hoppas på att jag får tillbaka den, men med mig vet man aldrig (tyvärr).
Dagens plus är i alla fall att solen skiner och att jag träffade på gamla kompisar på min promenad. Jag vet inte hur länge vi pratade, men det var ett tag, och det förde med sig många skratt. Det var verkligen härligt, och känslan sitter fortfarande i :)



Har ni haft en lika vårig dag som jag har?

//Lisa

Röka för att det är coolt?

Jag tycker att det är synd, rent allmänt, att så många människor är beroende av rökning. Inte bara för nikotinets skull, men även för vanans skull. Det är synd att man dessutom kommer in i ett beroende så tidigt som man gör, och ännu värre är det när man får höra att 10-åringar röker i hopp om att det är något som skulle få dem att bli accepterade. Det är verkligen något som visar på hur långt man är redo att gå för att inte riskera att bli utstött. Frågan är bara vad man lever i för värld om man tänker att det skulle vara coolt med att röka; vad lever man i för värld om man ens försöker övertala en 10-åring till att röka?

Jag är rätt trött på den attityden -- varför måste man anta en viss roll för att bli cool, och därmed accepterad? Ska det verkligen vara så svårt att bli accepterad för den man är? Jag är trött på att se människor röka trots att de tycker att det är äckligt, men som gör det bara för att kunna vara en i gänget. Jag är trött på att man har svårt att tillhöra någonstans genom att bara vara den man är.





Vad är det som är coolt med att röka?

Är det för att det är något som får en att verka mer vuxen?
Varför ska man påskynda sin uppväxt, i sådana fall?

Är det för att alla andra gör det?
Varför ska man vara som alla andra när man kan vara unik?

Är det för att man vill vara en i gänget, att ha vänner?
Varför ska man vilja ha vänner som inte ens kan se en för den man faktiskt är?

Är det för att det är det enda sättet man kan bli accepterad för?
Varför vill man ens bli accepterad för någon man inte är?

Är det för att det finns kändisar som röker?
Varför låter man sig själv kontrolleras av någon annan på det sättet?

Som jag sade; var ligger det coola i det?



//Lisa

Halv åtta hos mig

Det tog ett litet tag, men nu är jag på bättre humör.
Jag vet inte alls vad det var med mig tidigare; det kan ha varit huvudvärken, det kan ha varit stressen (även om jag fått en hel del gjort är det fortfarande en del kvar, och känslan av att det aldrig tar slut blir överväldigande), men det kan även ha varit en rent allmän irritation på allt och alla. Det är så lätt hänt när man inte får rätten till tid för sig själv då det är det man verkligen behöver.

Men som sagt, jag känner mig lite bättre nu.
Det är svårt att inte göra det när det fortfarande är ljust ute vid halv åtta på kvällen. Jag vet att det beror på att vi har gått över till sommartid, men det är ändå härligt att kunna titta ut vid den här tiden och fortfarande se husen på andra sidan vägen. Dessutom är det ett litet sommarteckan i mina ögon; om bara några månader kan jag börja ta mina kvällspromenader igen. Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot dem varje sommar -- finns det någonting bättre än att lyssna på musik och gå ner till en badstrand för att kunna sätta sig på en klippavsats och se när solen börjar gå ner? Finns det någonting bättre än att kunna göra detta med shorts och t-shirt på sig, då det är så pass varmt ute? Jo, kanske, och det är att ta ett kvällsdopp efter en överdrivet varm sommardag -- den milda luften och det varma vattnet med en orangelysande sol är en oslagbar kombination.



En bild tagen för två år sedan då jag och Linn tog ett kvällsdopp (jag fick inte alls det att låta som en romantisk scen ur en ungdomsfilm).

Innan jag börjar babbla om att jag fortfarande har lite (!) kvar på min hemtenta (jag måste dock säga att jag kommit en liten bit på vägen nu) tänkte jag frågga er vad ni ser fram emot som mest med sommaren? Har ni något ni längtar lite extra till, eller har ni något underbart sommarminne ni vill dela med er utav?

//Lisa

Söndag

Jag känner mig så seg idag, och jag har ingen aning om varför.
Det jag vet är också att jag har en omtenta som ska skickas in idag; den är så klar som den kan bli. Problemet är att jag är så pass seg att jag inte kan läsa igenom det, och jag har knappt någon ork att göra en framsida. Pricken över i:et är såklart att jag inte är klar med den andra hemtentan, och att jag inte arbetade någonting med den. Kort sagt känner jag mig allmänt sur och bitter idag.
Det är ingen känsla jag gillar att gå runt med. Förhoppningsvis vänder det när jag väl skickat in min tenta -- kanske rent utav mina tentor. Men det är tveksamt då jag inte har tillgång till lugn och ro här hemma.

Nej, jag måste ta och rycka upp mig, bli av med min huvudvärk, sätta igång med plugget och bestämma mig för att bli glad. Är det bara jag som tycker att det låter som en bra plan?

//Lisa

Earth hour












Den sista bilden är tagen av min syster, de andra är tagna av mig


Earth hour avslutades för ett tag sedan, och jag hoppas verkligen att ni alla ställde upp på det. Det är en sådan liten sak, men det är någonting som har kommit att betyda en del för mig. Varför vet jag inte, men det har det. Dessutom känns det så löjligt att inte ställa upp på det; är man verkligen så beroende av lampljus att man inte kan ha de släckta för en timme? Är man så pass beroende av datorer och TV att man inte kan sätta sig med en bok under den där timmen? Visst blir det mörkt att enbart ha stearinljus tända, men det fungerar mer än väl. Jag och syrran hade flera ljus tända runt om i hela lägenheten. Det var otroligt mysigt, och det är någonting vi har gjort två gånger tidigare. Istället för att man har haft fokus på just det elektriska har vi kunnat spendera tid med varandra utan några egentliga avbrott. Det är någonting man tar för givet nuför tiden.

Jag blev faktiskt besviken när jag tittade ut genom fönstret under den timmen. Många hade sina lampor släckta, vilket var underbart, men minst lika många hade sina tända. Det hade varit en sak om detta hade gällt en hel dag -- då har jag full förtåelse för varför man inte vill delta -- men nu handlade det om en timme. En timme, inte mer.

Som jag sade hoppas jag att ni ställde upp.

//Lisa

Vårpromenad














Jag vet att ingen kan vara perfekt, och jag vet att jag är så långt ifrån perfekt man kan komma, men samtidigt må jag vara den enda som får till höstbilder under en vårpromenad. Om det är bra eller dåligt kan man fråga sig, men det är ändå en intressant vändning.

Jag blev klar med min omtenta igår (woho!), men jag har fortfarande den andra halvan av min hemtenta som måste göras. Den ska visserligen in först på tisdag, men det är inte en bra ursäkt. Å andra sidan betyder det att jag kan ta "ledigt" den här dagen för att kunna...tja, ta det lugnt -- titta på TV, som exempel.
Jag ska också försöka lista ut vad jag ska ta till midadag ikväll, men det enda jag tänker på är pizza. Vem vet, det kanske blir det ^^

Glöm inte bort Earth Hour ikväll halv nio!!

//Lisa

Våffeldagen



Har ni fått i er våfflor idag? ^^



//Lisa

Att känna sig fin

Det är många tjejer som använder smink för att se fina ut.
Det är många tjejer som ständigt köper nya kläder för att se fina ut.
Det är många tjejer som är rädd för att klippa sitt hår för att det är långt hår som ser finare ut.
Det är många tjejer som solar sig för att se fina ut.
Anledningen är för att man känner att man får bättre självkänsla när man ser fin ut, men så är det inte.

Nu menar jag inte att man inte känner sig bättre om man är fin, för det gör man (inte ens en fjant som jag kan förneka det), men att känna sig fin skiljer sig rätt mycket åt att ha bra självkänsla. Att ha bra självkänsla innebär inte bara att man ska känna att man ser bra ut -- det handlar om att man inte ska behöva kämpa för att få den känslan; det är någonting som redan finns inom dig. Självkänslan sitter inte i håret, kroppen, kläderna, ansiktet eller huden. Självkänsla är tankar om sig själv. Precis som ordet avslöjar handlar det om vad man har för känslor gentemot sig själv och detta går djupare ner än vad man tycker om sitt eget utseende.

Det är så många personer som vill ha en bättre självkänsla. Jag har själv kommit med ett par råd för att kunna nå upp dit, men jag har glömt bort att nämna det viktigaste rådet: Glöm bort allt det materiella. Tänk inte på kläderna, tänk inte på sminket, tänk inte på vilken nyans din hy har -- tänk på dig själv. Vad tycker du om dig själv?
Just när det kommer till självkänsla brukar många ge rådet att inte jämföra sig själv med andra. Jag har själv sagt så, men jag måste faktiskt säga att jag hade fel när jag skrev det (i alla fall enligt min mening); man ska jämföra sig själv med så många som möjligt, men man ska se till att göra det på rätt sätt. Istället för att tänka "Hon har så smala ben, det vill jag också ha" kan man istället försöka tänka "Hon är sjukt snygg, och hon har kurvor, precis som jag. Om det ser bra ut på henne måste det se bra ut på mig också".

Någonting som är värt att tänka på:
Jag är 166 cm lång, väger 68 kg och är både lite mullig och kurvig.
Om du tycker att du själv är fet och ful, vad tycker du då om mig?
Om du tycker att jag är fin (det där lät inte alls arrogant) vad hindrar dig från att tänka detsamma om din egen kropp?

//Lisa

The Collected Poems

Jag fick hem boken idag; "The collected poem of Emily Dickinson" :D



Jag har redan läst igenom ett par dikter, men det var såklart några av mina favoriter ("Success is counted sweetest", "Hope is the thing with feathers"). Det som saknas för att fullända bilden är en varm sommardag och en hängmatta på en gräsmatta. Å andra sidan är det bra att ha någonting att drömma om; i alla fall i nuläget. Jag har kommit en bit på min om- och hemtenta nu -- det enda jag har kvar är essäfrågorna, men det är inte så "enda" om man tänker efter. Det är en del som ska tittas igenom, jämföras och diskuteras. Det värsta är att jag inte har någon lust med att plugga då jag spenderat så många timmar med det de senaste dagarna. Nej, det är inte det att jag är lat. Det är bara det att jag behöver någonting som skingrar tankarna, men jag vet också vad som kommer att hända om jag sätter mig ner och tittar på en bra film. Nej, jag får helt enkelt rycka upp mig och börja plugga så att jag får det gjort.

Hur har ni det idag? Är det skönt med helg nu?

//Lisa

Nationella proven

Det har gått fyra år sedan jag skrev nationella proven i nian.
Jag skrev nationella under gymnasietiden också, men det var inte lika stressigt även om det var svårare. Å andra sidan hade jag inte flera prov som skulle göras rakt på varandra; i nian hann vi avsluta de engelska proven innan de svenska skulle göras, och därefter hade vi inte mycket tid innan matten skulle avklaras. Jag kom till och med till den punkt då jag fick mardrömmar som kretsade kring nationella; jag var så stressad, och jag hade till och med problem med att prestera bra på proven för att jag ständigt kände att det var så pass avgörande.

Men det var för fyra år sedan.
Jag vet att det är betydligt värre nu. Jag vet inte alls vad jag skulle ha gjort om jag hade varit tvungen att skriva nationella i NO-ämnena. Jag var bra i biologi och kemi, men när det kom till fysiken var jag tvungen att kämpa lite (!) extra. Jag vet att flera nationella prov ska hjälpa ungdomar att bli bättre. Det är i alla fall det som är tanken, men grejen är att det inte finns något som bevisar det. Det finns inget som bevisar att man får reda på mer ju fler prov men behöver skriva. Det är snarare tvärtom, i sådana fall. Jag minns mer från den fysikbok jag fick av min mormor för flera år sedan (en fysikbok jag läste i min egen takt under ett sommarlov) jämfört med alla de gånger jag pluggade till fysikprov. Dessutom känns det onödigt att utsätta elever för en onödig press. Visserligen bör man ju ta reda på om man får lära sig allt man bör lära sig i skolan, men det finns bättre vägar att göra det på.



Jag har svårt att sätta mig in i just den situationen, så jag tänker fråga er som går i nian hur det känns med de här proven -- blir ni stressade av dem? Hur illa är den stressen i sådana fall?

//Lisa

Tre djupa andetag...

...sedan kör vi!

Jag satt och arbetade på min omtenta igår, och jag kom en bit på vägen. Jag ska besvara tre frågor på den (varav en av dessa är en essäfråga), och jag lyckades svara på en av dem igår. Jag gick och lade mig med ett leende på läpparna (dels var det för att jag var stolt, men också för att jag var så pass övertrött), och vad kommer jag på ikväll? Jo, halva svaret, som skulle ha handlat om renässansen, handlade om tja...någonting helt annat. Jag råkade komma av mig rejält, och jag blev tvungen att radera ett långt stycke som jag hade skrivit. Som tur var har jag skrivit ett annat svar nu (som handlar om renässansen), men det blev så onödigt att jag behövde spendera drygt två timmar på det idag när jag borde ha gjort det redan igår. Jag känner mig bra dum ibland.

Som jag sade har jag besvarat den frågan "rätt" nu, och härnäst ska jag läsa igenom ännu flera texter innan jag kan gå vidare. Jag hoppas bara att jag blir klar med nästa fråga idag; jag vill så gärna bli klar med den delen av arbetet så att jag kan påbörja essäfrågorna någon gång.

Jag vet att dessa inlägg är tråkiga, men det är någonting som underlättar för mig -- genom att skriva ned vad jag gjort och vad jag har kvar att göra strukturerar jag upp det hela, och jag inser ofta att jag har överreagerat; jag inser att det inte är så mycket som jag behöver göra trots allt.

//Lisa

Betyder det här att jag är vuxen?

Jag har varit i rörelse hela dagen. Nästan.
Till att börja med åkte jag iväg till Kungliga biblioteket (som ligger vid Humlegården inne i Stockholm) för att läsa igenom en bok jag hade lånebeställt. Den var väldigt intressant, men tyvärr gav den mig inte särskilt mycket när det gäller information; den informationen som lades fram vissta jag redan, och resten var författarens egna teorier om olika verk. Men det var otroligt mysigt att besöka det biblioteket igen -- det är så otroligt fint, inomhus som utomhus.

Därefter var det bara att åka iväg till ett antikvariat en liten bit från KTH; jag var där med mormor, men man var tvungen att göra en beställning dagen innan då de flesta böcker ligger på lager. Det gick bra på den fronten också, men med tanke på att jag kom fram till KTH betydligt tidigare än vad jag tänkt mig passade jag på att ta en sen lunch på ett sött café alldeles intill roslagsbanan.

Jag har känt mig vuxen under den större delen av dagen, men det är just den känslan som får mig att ställa frågan "Vad är det som gör en vuxen?". Ska det verkligen krävas att man spenderar dagar på det sätt jag gjort idag för att få kalla sig vuxen, eller kan det inte räcka med att man fyller 18 och anses vara vuxen p.g.a. sin ålder och, förhoppningsvis, sin ansvarsförmåga?

//Lisa 

Tio saker jag inte visste om mig själv

Jag och syrran tittade på en film jag fick med mig från mormor; det är dokumentation från augusti -91 till juni -93. Kort sagt är det en film på mig och syrran från när vi var små. Det var riktigt kul att se hur man var som liten, och jag fick reda på en del saker om mig själv som jag inte visste.


-Mitt första ord var "Hej" (det är i alla fall någonting jag antar då det är det enda ord man med klarhet kan höra)

-När jag först försökte röra mig framåt "simmade" jag på torra land (jag låg på en filt och tog simtag för att röra mig framåt)

-Vid ett tillfälle försökte jag ställa mig upp -- det slutade med att jag stannade upp mitt i allt för att klia mig på rumpan (vilket var ganska svårt med tanke på blöjan jag hade på mig) innan jag ramlade ner

-När jag först började gå, det var i det stadiet jag behövde stöd, gick jag på tå (det kanske är därför jag trivs så bra med klackskor).
Om jag tänkt rätt var jag nog sju, åtta månader då -- det är lite svårt att räkna ut, men vissa filmklipp är daterade medan andra inte är det

-Jag såg ut som en eskimå i mina vinterkläder

-Jag dunkade i mitt huvud i en dörrkarm.
Det värsta är att jag misstänker att det var med vilje

-Jag älskade att bläddra i tidningar som ettåring

-Jag gillade att få andra att le (vilket jag fortfarande gör);
ett klipp visar när jag ger mamma lite av min mat (nej, det var inte barnmat) och när hon tackade med ett leende sken mitt ansikte upp. Samma sak hände när vid ett tillfälle jag fick syrran att le

-Jag fick en spark av syrran i huvudet



Det är otroligt vad man kan lära sig genom att titta på film :p

//Lisa

Bilder från dagen

Jag och mormor har verkligen varit lite överallt idag; vi började med en lunch i Gamla Stan innan vi åkte till universitetet där jag inte bara lämnade tillbaka böcker, men även där jag lånade ytterligare ett par. Därifrån åkte vi mot KTH; det finns ett antikvariat inte långt ifrån skolan, och de har en bok som jag behöver. Vad jag inte visste var att man måste beställa dem då antikvariatet har så många böcker i lager, men det var inte hela världen; jag ska bara förbi där imorgon, och sedan är det klart (jag måste ändå åka förbi Kungliga biblioteket så jag kan ta två flugor i en smäll trots att de ligger på helt olika platser).

Vi kom fram till antikvariatet en dryg halvtimme innan de öppnade, så vi tog en titt kring Engelbrektskyrkan. De hade stängt för allmänheten när vi kom fram dit, men det var ändå kul att se den.











Jag har lite dåligt samvete över att jag inte har pluggat idag, så det är någonting jag ska sätta mig ner med nu. Det finns bara ett litet problem; jag gillar "Grey's anatomy", och självklart börjar det om tio minuter.
Just när det gäller skolarbete måste jag ändå säga att jag kommit en liten bit på vägen; jag är halvklar med hemtentan, och jag har...kommit en liten bit på omtentan. Förhoppningsvis kan jag komma en längre bit på omtentan ikväll (läs i natt).

Har ni haft det bra idag?

//Lisa

Onsdag

Det var ett tag sedan jag uppdaterade såhär "tidigt", och jag måste medge att det känns lite skönt att göra det. Vad som känns mindre skönt är att jag inte ens har börjat göra mig i ordning än trots att jag ska iväg till Gamla Stan om ett litet tag för att möta upp min mormor över en senare lunch. Vi hade dessutom tänkt att åka in till ett antikvariat där jag hoppas på att kunna hitta en bok jag behöver till kursen. Därefter behöver jag åka in till skolan för att dels lämna tillbaka ett par böcker jag lånat, men främst av allt behöver jag låna ett par böcker som jag behöver till hemtentan (jag behöver titta genom en sak eller två). Det är så kul när man kommer på sådana här saker i efterhand...



Längre än såhär har jag inte kommit, men samtidigt är det lite kul att "visa upp sig" i pyjamas :)
Det är synd att inte fler bloggare gör det.


Men nog om mig; hur är det med er idag?

//Lisa

Misfit




Jag kom att tänka på den här låten tidigare idag; det var en av mina favoriter för en massa år sedan, och det är löjligt lätt att förstå varför när man lyssnar till den här texten.
Var inte rädda för att våga stå utanför mängden!

Misfit -- Amy Studt

//Lisa

Hemtex

Jag har inte skrivit mycket om inredning, men när jag väl gjort det har jag skrivit främst om IKEA och Spacify. Jag glömmer ofta bort att det finns en bra butik som säljer bra inredning, även om det inte är möblemang.
Jag vet faktiskt inte varför jag inte har nämnt Hemtex tidigare, för jag älskar den affären -- jag har köpt lakan därifrån, gardiner, kuddar och såklart filtar. Det var dit jag åkte tidigare ikväll; mitt påslakan (det enda som passar det täcka jag fick i julklapp för drygt ett år sedan) hade börjat gå sönder. Till en början var det bara ett par småhål, men jag har lyckats riva upp dem i sömnen (jag och mina mardrömmar). Kort sagt var det på tiden att jag köpte ett nytt.




Det är ingen överraskning att jag gillar randigt, eller vad säger ni?
Detta kostade 199:- (påslakan+örngott).


Jag är faktiskt sugen på att göra fler ändringar i mitt rum, men inga större än den jag redan gjort i samband med skrivbordet. Jag tänker mig bara ett par växter (framför allt murgröna). Det är egentligen inte så mycket mer man behöver för att liva upp ett rum :)

//Lisa

Glada små överraskningar

Jag kom hem precis  hem efter att ha varit ute på en promenad, och jag tror inte att ni anar hur skönt det faktiskt var. Vanligvis brukar jag gå runt med MP3:n på och drömma mig bort (man kan aldrig bli för gammal för att drömma sig bort), och det var så min promenad började. När jag kommit en liten bit på vägen träffade jag en tjej som gick i samma skola som mig; vi började prata, och vi bestämde oss för att gå runt lite tillsammans. Det blev en bit längre än vad som var tänkt, och jag lyckades se till att vi gick vilse. Som tur var hade vi gått en rak sträcka hela vägen, så att hitta tillbaka var inga problem.
Det är så underbart skönt att gå på en promenad tillsammans med någon annan person och bara prata om allt möjligt -- vad som än faller en in. Det skulle vara kul om man någon dag struntade i att SMS:a någon överhuvudtaget för att istället träffas och prata. Det är tyvärr någonting som är väldigt underskattat, och det är någonting man bör ta tag i (människor för 50 år sedan klarade sig trots allt på att göra så; varför skulle inte vi kunna göra detsamma?).

Min allergi har börjat komma igång nu, vilket är mindre bra, och vad som är ännu värre är att jag inte hittade min medicin trots att jag tog den för några dagar senast. När jag kom hem hittade jag mina tabletter på det mest uppenbara stället (det är lustigt hur det man letar efter mest redan finns framför näsan). Någonting som också gjorde mig glad var att jag, när jag öppnade upp mitt dokument för hemtentan, såg att jag nästan är klar med den första frågan som jag spenderade en timme åt igår.

Jag vet att det här inlägget verkar meningslöst, men jag har en poäng med det -- jag lovar.
Just när det gäller det sista, min hemtenta, har jag redan kommit en bit på arbetet, men jag har två frågor till att besvara varav en av dem är en essäfråga. Jag inser att jag har mycket kvar, och jag har tur som har rätt mycket tid också för den delen. Jag väljer helt enkelt att "fira" det lilla då det är det lilla vi har, när det kommer till kritan. Om man inte kan glädjas åt det lilla man har, eller det lilla man åstadkommit, hur kan man då glädjas åt de större bedrifterna?

Som jag sade; den här dagen har varit fulla av små, och mindre små, överraskningar. Det var definitivt inget jag hade förväntat mig av dagen, men det är kul att se hur livet/tillvaron ter sig ibland :)

//Lisa

Dagens look

Solen skiner så pass mycket här hemma (för att inte nämna hur varmt det är), så jag ska ut på en promenad lite snabbt. Jag och syrran har pratat om att shoppa lite (jag behöver nya byxor, någon ny tröja och definitivt nya sängkläder), och med tanke på att jag har kvar presentkort från det varuhuset tänkte jag passa på att använda upp dem innan de går ut. Men som jag sade är det bara någonting vi pratat om; jag har inga problem med att shoppa själv, men jag vet att det inte kommer att bli gjort om jag inte åker med någon annan.



Dagens look: Mode-fluga? Nörd-fluga? Idiot-fluga?
Tja, jag vet inte riktigt, bortsett från att jag ser ut som en fluga ;)


Vad har ni för planer för dagen?

//Lisa

Den snyggare kroppen

"Rasa ner i vikt"
"Få den perfekta strandkroppen"
"Kom i form till beach 20**"

Detta är bara tre av alla rubriker som jag sett de senaste åren. Det roliga är att man använder sig av samma rubriker, och samma typ av innehåll, men jag antar att det är sådant som säljer. Vem skulle vilja läsa om situationen i Nordafrika/Mellanöstern eller om de kosttillskott som är farliga för kroppen då man kan läsa om hur man på bästa sätt skaffar den "perfekta" kroppen.

Bilden av den perfekta kroppen är inget annat än skit, om ni frågar mig. Perfektion är något som ligger i betraktarens ögon -- det som är perfekt för mig är inte perfekt för någon annan. Varför ska man skada sig själv för att skaffa sig den kropp som anses vara perfekt när hälften av befolkningen föredrar någonting annat? Varför ska det vara så svårt att ta en titt på sig själv och inse att man är perfekt redan som man är? Om man behöver gå ner i vikt p.g.a. sin hälsa är det en annan sak, och detsamma är det om man gillar att träna för att hålla kroppen igång, men det ska inte behöva gå så långt att man till sist börjar rata sitt utseende. Vem är det som bestämmer att man inte ser tillräckligt bra ut? Vem är det som bestämmer att man är ful? Omgivningen? Det kan inte stämma. I alla fall inte helt och hållet.

Vissa tycker att jag ser bra ut medan andra tycker att jag är ful.
Vissa tycker att jag har en snygg kropp medan andra ser mig som fet.
Vissa tycker att jag ser söt ut medan andra tycker att jag har ett "fuckface".
Vissa tycker att jag har fina kurvor medan andra tycker att jag inte borde ha några kurvor överhuvudtaget.
En del av omgivningen har bestämt att jag är ful, men den andra delen av omgivningen har bestämt att jag är snygg.



Jag vet hur svårt det är; att slänga undan sin osäkerhet är inte det lättaste, och jag har inte blivit av med den helt och hållet, men jag försöker att tänka på någonting annat (jag försöker bl.a. tänka att jag har hört det mesta nu och att det inte biter på mig längre, och att jag är mer än min kropp). Det jag dock försöker säga är att det inte är ens utseende som gör en ful; det är ens dåliga personlighet och inställning.
Vi är alla vackra på ett eller annat sätt; både på det ytliga planet och det personliga.
Jag vet att jag sagt det så många gånger att det har blivit tjatigt, men det gör inte saken mindre sann. Det bevisar snarare motsatsen -- att det är så sant som det kan bli, men att det är otroligt få som inte kan se det hos sig själva. Det finns inget sätt man kan få en snyggare kropp då man är tillräckligt snygg/vacker som man är. Det vi måste göra är att erkänna dem hos andra, men framför allt hos oss själva.

Tre av mina yttre skönheter är mina kindben, min ena smilgrop och mina höfter. Jag bryr mig inte om ingen håller med mig om detta då detta är någonting jag gillar.
Tre av mina inre skönheter är min vetgirighet, min intelligens och min drivkraft.

Med detta utmanar jag er att göra samma sak; skriv ner minst tre saker ni gillar hos er själva, både på det utseendemässiga planet och det inre. Jag utmanar er dessutom att inte skriva någon bortförklaring till varför ni inte skulle göra det, och jag utmanar er till att själva tänka ut detta utan att rådfråga andra.

Ni är alla värda förmågan att kunna älska er själva!

//Lisa 

Måndag

Det snöade här för några dagar sedan, men nu är all den snön borta. Mer ha faktiskt smält bort, och det är inte svårt att förstå varför när det är soligt och 9 grader varmt utomhus. Det är så skönt, och så milt att det är svårt att inte gå ut. Jag var definitivt inte någon som kunde motstå det, men jag motstod en längre promenad då jag har lite plugg att ta itu med. istället gick jag till min pappas grav för att se hur det såg ut där. Tyvärr har inte mycket snö smält bort där; halva gravstenen är begravd under snö, men så fort snön försvinner därifrån ska jag försöka plantera nya blommor.





När man har haft en systemkamera bara för ett par veckor (jag vet att det är månader för min del) blir man lätt bortskämd när det gäller att få till bra bilder. Jag hade inte min kamera med mig till kyrkogården, så det blev mobilbilder. Jag hoppas att det går bra ändå :)

Är det lika soligt hos er som det är här (visserligen har det bara varit soligt de senaste två timmarna)?

//Lisa

Emily Dickinson

Jag har inte läst många av hennes dikter, men det är hon som har skrivit några av mina favoriter.
Det är lite konstigt att jag inte läst fler dikter av henne, och ännu konstigare är att jag gjorde det först i samband med den kurs jag läser just nu. Kort sagt skulle det ta mig närmre 20 år innan jag kom i kontakt med henne "på djupet", men jag antar att det är som man säger; "Bättre sent än aldrig". I det här fallet hade det nog varit bättre om jag läst hennes dikter tidigare då de är så vackert skrivna.




"Success is counted sweetest
By those who ne'er succeed.
To comprehend a nectar
Requiressorest need.

Not one of all the purple Host
Who took the Flag today
Can tell the definition
So clear of Victory

As he defeated -- dying --
On whose forbidden ear
The distant strains of triumph
Burst agonized and clear!"


När man läser den här dikten är det kanske inte så svårt att förstå varför jag beställde en samling med alla hennes dikter. Det är i alla fall det jag hoppats på att jag har gjort :p

Har ni någon favoritdikt ni skulle vilja dela med er av? Eller kanske rent utav en dikt ni sjäva skrivit...?

//Lisa

Tvåtusen



Hur kan man tänka sig jordens undergång runt hörnet när det är det här som möter oss när vi går ut?

//Lisa

Domedagen är nära?

Det är inget jag tror på. Det finns många som är lite nojiga kring det där, men finns det verkligen någonting som pekar på att Jorden kommer att gå under nästa år? Det som gjort att så många börjat tänka på det är för att det sägs att mayaindianerna har förutspått det. Jag har ingen aning om det är sant eller inte, men om det är det måste man tänka på att det inte är år 2011 för alla människor. Bara där finner man ett "hål" i spådomen. Om Jorden går under då är det för att många människor blir så pass rädda och paranoida att man förstör den själv.

Det dumma är att så många går runt nu och påstår att allt händer på en och samma gång. Visst är det så -- det är mycket som händer runt om i världen. Vi har människor som dör i Nordafrika och i Mellanöstern, och jag hoppas att det varken blir lönlöst eller att flera personer kommer till skada. Ovanpå det har vi katastrofen i Japan där tusentals människor dött i tsunamin och därefter exploderar kärnkraftsreaktorer och radioaktiva ämnen har släppts ut i luften. Så ja, allt kommer på en och samma gång, men det är bara en sak av dessa punkter som människan inte kunnat styra över till någon grad. Det är jordbävningen.

Oj, jag kom av mig lite grann. Det jag försöker säga är att man börjat leta efter skäl till att varför det skulle verka rimligt att Jorden skulle gå under. Men vår planet har varit med om värre naturkatastrofer än dessa utan att ha gått under. Ta Vesuvius vulkanutbrott år 79 e.Kr. som ett exempel; det utbrottet begravde två städer, men Jorden gick inte under. Efterskalven till en jordbävning som drabbade Kina under 1500-talet varade i sex månader, men Jorden finns fortfarande kvar.


Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta.
Förmodligen att vi inte har så mycket att vara rädda för.
Jag tänker inte leva i en tillvaro där jag tänker mig att Jorden går under nästa år.
Jag tänker leva i en tillvaro där jag tänker mig att jag kan bli 22 år, och äldre.


Är det bara jag som tycker att det är en bra idé?


//Lisa

Lite tid för en själv

Har inte vi alla haft svårt med just detta; att skapa tid för oss själva? På något vänster har vi börjat prioritera andra saker före oss själva. Om det inte är skola/jobb är det vänner, och inte minst familj. Hur många gånger har det inte hänt att vi satt oss själva i sista hand?

Jag ser inget som är bra med det här. Just när det gäller skola (just nu är det den enda erfarenhet jag har) är det så lätt hänt att man inte känner att man kan lägga en extra timme på sig själv, men vad händer istället? Man sitter framför en bok och försöker plugga, men hur bra går det egentligen på en skala? Med tanke på att man känner sig så stressad kommer man av sig mer än en gång; man börjar tänka på någonting annat samtidigt som ögonen följer texten. 20 minuter senare inser man att man läst utan att ta till sig något. På vilket sätt skulle det vara bra? Hade det inte varit bättre om man spenderat de 20 minutrarna till att ta en kort promenad, eller att bara sitta ner och ta det lugnt med musik i öronen?

Att man sätter sig själv som första prioritering innebär inte att man är självupptagen. Det handlar rent utav om sunt förnuft -- om man inte kan ta hand om sig själv kan man till sist inte ta hand om någonting. Det är lite av en norm att man inte heller får sätta sig själv först. Jag vet själv att man kan få glåpord mot sig om man väljer sig själv före andra. Om man gör det är man tydligen självisk, men om man inte gör det vad är man då? Det är bara bra att vara självisk. Det är något man måste vara. Bara för att man är självisk betyder det inte att man är självcentrisk; bara för att man är självisk innebär det inte att man plötsligt lever i en värld där man tror att allt kretsar kring ens egen existens. Att vara självisk innebär bara att man vet hur man tänker på sig själv och hur man sätter sig i första hand. Man kan trots allt inte göra mer än vad man själv orkar, och ingen har rätt att kräva mer än så. Vi alla har trots allt en gräns för hur mycket vi orkar.

//Lisa

Härliga lördag

Jag behöver verkligen bli bättre på att uppdatera, men samtidigt var det först nu jag kunde uppdatera. Visserligen hade jag lite tid tidigare idag, men då skulle jag inte ha kunnat skriva någonting annat än "Solen skiner". Det skulle faktiskt ha känts lite meningslöst att skriva det.

Jag åkte in till stan för att möta upp Linn och Madde; vi åt lunch på Wayne's innan vi shoppade lite. Visserligen var det jag som stod för shoppingen, och det var bara ett plagg, men det var kul att gå runt i olika affärer och titta lite.
Jag kom hem för över två timmar sedan, och under den tiden har jag fixat mat och läst tidningar som kommit under veckan. Jag gillar att läsa tidningen, men det är inget jag prioriterat under veckan. För att göra en lång historia kort lusläste jag sju (om inte åtta) tidningar. Japp, jag lever verkligen livet här hemma.


Bilder från dagen










Jackan jag köpte var något annorlunda jämfört med denna; den jag köpte har fem knappar framtill istället för tre, och bältet runt midjan har inget spänne. Bortsett från det är det en likadan ;)



Hur har er lördag varit?

//Lisa

Skrivkramp

Jag håller på med en bok.
Det är i alla fall vad jag gillar att kalla den; det är en text som jag skriver som ska vara i bokform.
I vilket fall som helst fick jag skrivkramp för flera veckor sedan, och det var först idag jag kunde fortsätta med berättelsen. Det är betydligt svårare än vad man tror -- när man har kommit igång med det är det inte fullt lika svårt, men det är svårt att veta hur man ska få till det i början. Det var av den anledningen jag började med att skriva slutet av berättelsen. På så sätt vet jag hur den ska te sig, och var den ska leda någonstans. När jag skrev den biten hade jag inga större problem; det jag ska göra i efterhand är att ändra på en sak eller två.

Men hur kom jag förbi den här skrivkrampen?
Det är inte första gången jag fått skrivkramp, och då menar jag även när jag har skrivit på uppsatser till skolan. Värst var det förra året då jag skrev på mitt projektarbete, men det man måste komma ihåg att tänka på är att aldrig ge upp. Om man inte kan skriva kan man säkert arbeta på andra sätt; hur ska upplägget se ut? Har du någon speciell idé du vill försöka utveckla?
Det är som en gammal musiklärare sade; En skribents största fiende är just ett blankt papper. Försök med andra ord se till att pappret fylls ut med text -- i värsta fall kan man skriva i ett block för fri hand bara för att låta tankarna/idéerna flöda.

Anledningen till varför jag skriver om det här är just för att jag vet hur stressad man kan bli av det. Det är ingen stress som man behöver gå igenom. Framför allt inte om man redan känner sig pressad på andra plan. När det kommer till kritan är det ingen stor grej, men det är något som får en att bli stressad över. Det värsta är att ju mer stressad man blir, desto mindre får man gjort.



Glöm inte bort att det alltid finns en lösning, men kom även ihåg att lösningen inte kan tvingas fram genom stress.

//Lisa

Donera pengar

Det är så mycket som sker runt världen just nu; revolutionerna kring Nordafrika och Mellanöstern är fortfarande igång. I Tunisien dog över 200 människor. I Egypen dog bortåt 600-700 personer. I Libyen har tusentals människor dött till följd av revolten, och siffrorna fortsätter att stiga. Hur många som dött kring Mellanöstern vet jag inte.
Ovanpå detta ägde en katastrof i Japan rum för bara en vecka sedan. Inte nog med att jordskalvet varade så pass länge, och att den i sig skadade (rent utav dödade) människor. Nej, landet drabbades även av en tsunami innan en av reaktorerna till ett kärnkraftverk exploderade.

Man kan såklat donera pengar till dessa människor via olika organisationer. Man kan donera direkt till människorna i Japan, men man kan även donera pengar till katastrofhjälpen. Fördelen med detta är att man kan hjälpa människor på flera olika håll, och man kan göra det via SMS. Man kan donera så "lite" som tio kronor, men även upp till 50 eller 100.

Rädda barnen: SMS:a 10KATASTROF till 72950 för att donera 10 kr; KATASTROF för att donera 50 kr.

UNICEF: SMS:a UNICEF till 72900 för att donera med 50 kr.

Läkare utan gränser: SMS:a LIV till 72990 för att donera 50 kr.

Amnesty: SMS:a AMNESTY till 72900 för att donera 50 kr (Amnesty arbetar med mänskliga rättigheter, och inte katastrofhjälp i sig, men när det gäller situationen i Nordafrika är denna organisation till stor hjälp).

Ni behöver såklart inte donera pengar om ni inte vill, men om ni vill (eller redan gjort/gör det) är det otroligt bra. Jag vet att många tänker att 10 kronor inte är mycket att ge bort, och att det därför är onödigt, men en tia är bättre än ingenting alls. Om ni inte har fyllt 18 än är det nog bäst om ni hör med föräldrar först; framför allt om ni har abonnemang på era mobiler. 

//Lisa

En bra blogg

Det är så många bloggare som skriver tips på hur man själv skapar en bra blogg.
Själv tycker jag inte om de listorna. Jag är lite nördig av mig, men jag känner ändå att de listorna inte handlar om hur man får en bra blogg, utan hur man gör för att få den framgångsrik. När det kommer till kritan finns det ingen lista man kan göra för att lägga upp hur en bra blogg ser ut. Det är upp till var och en att avgöra vad man tycker är bra.
Bara för att man uppdtaterar ofta betyder det inte att man har en bra blogg, men det kan tyda på att man har en passion för den. Så länge man har en passion är det bra, men man ska inte känna att man måste uppdatera bara för sakens skull. Visst, det är lättare för andra att hitta till bloggen, men det handlar också om vad det är man skriver. Det är trots allt inte antalet uppdateringar som gör att folk fastnar; det är vad som skrivs.

Några har även kommit med tipset om en bra bloggdesign, men det är inte heller något som utgör en bra blogg. Det är något som underlättar för läsningen av inläggen. För det är väl ändå inläggen som utgör en bra blogg, eller är jag helt ute och cyklar?

Som jag sade är det inläggen i sig som sätter sig i hjärnan, och det är det man ska fokusera på om man vill ha en bra blogg. Försök att låta personligheten lysa igenom, och se till att inläggen inte blir krystade (man märker om en bloggare skriver enbart för uppdaterandets skull). Bilder är inget måste, men precis som med bloggdesignen är det något som kan underlätta -- framför allt om man skriver längre texter. Dessutom kan det vara lite roligt att ha någonting som lyser upp inläggen, men man ska inte behöva känna sig pressad över att man inte har någon bild att visa.


Bara som ett exempel (dessutom får den här bilden mig att skratta)


Tänk på vad ni själva vill få ut av era bloggar

//Lisa

Problem med att kommentera

Är det bara min dator som hackat upp sig, eller har ni haft samma problem?
När jag har varit inne hos andra bloggar för att skriva en kommentar har den plötsligt försvunnit och jag har "skickats" till toppen av sidan igen. Om det enbart hade hänt när jag varit inne på en blogg hade det varit lite annorlunda, men hittills har det varit så för alla jag besökt.

Under den senaste kvarten har jag besvarat två av de kommentarer jag fått, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick skriva om min kommentar hos en av bloggarna. Som jag sade vet jag inte om det är min dator eller inte, men om ni inte får något svar från mig handlar det inte om att jag struntar i dem -- det handlar helt enkelt om att jag gett upp med att försöka skriva samma sak om och om och om igen.

 

//Lisa

Fullt upp

Jag har inte fått mycket vila under dagen.
Tro mig, det har varit härligt -- jag älskar när dessa dagar kommer just med tanke på att jag är så pass rastlös under dagarna.

Jag träffade såklart min bror över en lunch vid Hornstull (det finns en sushibar där, Panda Sushi). Självklart blev det smått kaotiskt innan jag skulle iväg; det blev strul nere i mataffären. P.g.a. ett datahaveri var det problem med kortbetalning, men det hade gått bra för de personerna framför mig i kön att jag tänkte att det inte skulle bli några problem. Jag borde ha tagit i trä efter att ha tänkt den tanken; när det var min tur att betala gick det såklart inte, så jag fick springa ut från affären till en bankomat för att därefter springa tillbaka in. Kort sagt tog det ca 15-20 minuter att handla (det säger en del då jag brukar göra det på fem).
När jag kom upp till lägenheten var det bara för mig att ställa in matvarorna, lägga upp mat till katten och sedan springa iväg till tåget. Självklart fastnade mina MP3-hörlurar i badrumsdörren när jag skulle böja mig ned och ta på mig skorna (badrummet ligger precis intill dörren ut till trapphuset), så jag slåss med det ett litet tag -- jag är nämligen inte bra på att knyta upp knutar. Som tur var var det en försening på tåget, men jag skyndade mig för  säkerhets skull. Det var inget jag behövde göra då jag missade tåget efter att ha fastnat med väskan vid spärrarna och då tåget kom i tid. I väntan på nästa tåg sätter jag mig ner och pluggar, vilket inte var helt fel. Problemet var bara att jag under den kvarten istället hade kunnat ta en liten macka då jag inte hunnit äta något. På sätt och vis var det dock bra att jag missade tåget. Jag kom precis i tid, och dessutom glömmer jag ständigt bort hur mättande sushi faktiskt är.


Bildlänk
Visserligen har de inte börat med uteserveringen än, men det är ändå otroligt mysigt ställe som serverar riktigt god mat :)


Jag åkte direkt till skolan därefter, och jag fick ganska mycket tid till att plugga då jag skulle vara på plats först två timmar senare. Jag fick en del gjort, så på den fronten är jag stolt över mig själv. Tyvärr är det mer plugg som väntar de kommande två veckorna då vi i klassen fick en hemtenta. Jag håller verkligen tummarna på att det kommer att gå bra den här gången.

Just nu verkar det som att många har mycket på jobbet/i skolan. Är det likadant för er också? Hur går det för er i sådana fall?

//Lisa

Torsdag

God morgon, på er!
Eller morgon, och morgon -- jag är fortfarande rätt trött, så för mig är det fortfarande morgon. Jag hoppas att min hjärna kan komma igång lite senare, för annars är jag något körd. Jag ska nämligen till skolan ikväll, och det sista man vill vara där är trött och seg.
Innan jag åker dit ska jag träffa bror min över en lunch. Jag ska åka iväg om mindre än en timme, och innan dess bör jag ha hunnit handla ett par saker. Visserligen kommer det inte ta särskilt lång tid, men det gäller ändå att vara ute i god tid.

I vilket fall som helst kommer jag inte vara hemma förrän runt nio ikväll, så jag tänkte passa på att låta er få skriva av er här på bloggen (ja, jag snodde idén från Stina-Lee, men det är en bra idé). Jag kommer inte att godkänna kommentarerna (om ni skulle föredra det, och ni kan såklart vara anonyma), så det som skrivs kommer att stanna mellan oss. Det kan handla om allt mellan himmel och jord; allt från press i skola/på jobb till dammråttan som ligger på sovrumsgolvet.

//Lisa

Den genuina ursäkten

Var tog den vägen?

Jag tittar just nu på "Uppdrag Granskning", och det handlar om en läkare som arbetat inom sjukvården de senaste tio åren trots att han fått flera klagomål angående sexuella...jag vet inte om det kan rubriceras som övergrepp (även om jag ser det som det), men trakasserier är alltför milt. Man ber trots allt inte en äldre kvinna att lägga sig på en brits för att slita av henne trosorna innan han stoppar in fingrar i slidan. Att han dessutom anmälts för våldtäkt i samband med en undersökning på en vårdcentral gör definitivt inte saken bättre.

Det som gör det hela värre är att ingen verkar ta ansvar för det som hänt. Man ska såklart inte ta ansvar för övergreppen i sig, då det var en enstaka man som begick dem, men så många personer kommer med bortförklaringar varför inget gjorts. I våldtäktsfallet kom ett klagomål in till vårdcentralen, och det var den utsatta kvinnans kontaktperson som gjorde en anmälan. Chefen för vårdcentralen skyllde på att de inte hade fått in den informationen, och att det var därför de inte gjorde något åt situationen. Det skulle vara en rimlig ursäkt om det inte var så att intervjuaren frågat varför inget gjordes när detta kom upp till ytan. En våldtäkt är en våldtäkt oavsett vad, eller hur?

Det som gör mig så förskräckt är att någon i den typen av förtroendesits utnyttjar andra. Många litar på sina läkare, och varför skulle man inte göra det? Det är trots allt meningen att läkare ska hjälpa en när man är sjuk, och i vissa lägen handlar det just om att blotta sig rent fysiskt. Bara det kan vara påfrestande för vissa, men det är någonting många klarar av just p.g.a. förtroendet som byggs upp. Vad händer när det förtroende bryts? Vem ska ta ansvar för det när ingen är villig att göra det?

//Lisa

Lite ljus i tillvaron



Just när det gäller skrivbordet var det en sak jag glömde bort att räkna med. Jag har ingen skrivbordslampa. Det var inget jag tänkte på under dagen då jag har ett fönster precis bakom mig när jag sitter där, men på kvällen märks det av. Jag kan såklart arbeta utan en lampa då jag har en i närheten (det är svårt att inte ha någonting i närheten i mitt lilla rum), men att ha någon form av ljuskälla underlättar faktiskt.
Jag plockade därför fram en liten vas som jag hade på min fönsterbräda och placerade den mitt på bordet med ett stearinljus i. Det gör faktiskt större skillnad än man tror, och dessutom har man en "elfri" ljuskälla. Man glömmer så lätt bort att man inte behöver el till allting; vi har blivit så pass beroende av el att vi blir nollställda då den slås ut. Det kanske är på tiden att man gör sig någorlunda fri från den, eller vad tycker ni?

//Lisa

Vad är det med jordnötter?

Puh, det har varit en rätt lång dag. Efter att ha spenderat lite tid med syrran åkte jag in till skolan för att låna ett par nya böcker inför bl.a. hemtentan som vi ska få imorgon. Dittills var det inga som helst problem; det enda som var störande var att jag åkte en längre väg än vad jag brukar, men det betyder även att jag fick mer tid för mig själv och för musik. Kort sagt var det skönt.
Problemet kom först när jag skulle sätta mig på pendeltåget hem från T-Centralen. Någon i närheten av mig började äta jordnötter. Jag vet inte om det var jordnötter i sig, eller om det var Snickers (jag satsar dock 50 kronor på att det var det sistnämnda), men det var tillräcklgit för att jag skulle reagera. Även om jag inte har en "renodlad" allergi mot nötter har jag en överkänslighet som gör att halsen torkas ut så fort jag får i mig det. Det låter inte så farligt, men det går till den grad att jag får problem med att andas och det händer även att jag får en känsla av att luftstrupen täpps till. Samma sak händer när jag känner doften av jordnötter.

 


Bildkälla


Jag undrar verkligen varför man är så pass mycket känsligare mot jordnötter jämfört med hasselnötter. Jag undrar också varför människor envisas med att äta jordnötter på just sådana platser. Jag har tur som kan få bukt med det hela genom att dra halsduken för munnen och näsan, men det är inget alla kan göra. I många fall är skadan redan skedd, och vad ska man göra i det läget?

Om ni skulle köpa Snickers ber jag er att äta den antingen utomhus eller när ni kommer hem. Det är betydligt lättare att hålla sig borta när man är utomhus än när man sitter på ett tåg, men man måste även komma ihåg att det finns personer som är så pass allergiska att de reagerar på andedräkten...


Brukar ni äta Snickers/jordnötter på tåg/bussar?

//Lisa

Kreativitet

Jag har aldrig sett mig själv som kreativ, men däremot har jag sett mig själv som konstnärlig. Nej, nu säger jag inte att jag är bra på att rita, men jag gillar att uttrycka mig på ett konstnärligt sätt. Det händer att jag ritar, men jag skriver för det mesta. Dessutom älskar jag att använda mitt kroppsspråk, vilket gör att jag dansar (att jag är värdelös på att dansa är en annan femma) och det är det som gör att jag åtminstone skulle vilja testa på skådespel. Att jag dessutom älskar att fotografera för att fånga vissa ögonblick är en annan sak som gör att jag ser mig själv som konstnärlig.

Jag har alltid varit avundsjuk på de som varit kreativa utan att själv inse att jag har en viss kreativitet inom mig. Det var min syster som påminde mig om detta häromdagen. Kreativitet handlar inte bara om att man skapar någonting nytt och det handlar inte bara om att skapa någonting fint/snyggt/bra. Det handlar om att skapa någonting eget genom att hämta inspiration från andra. I mitt fall handlar det om matlagning, och även inredning. Jag har inte fått bevisa min kreativa sida när det kommer till inredning, men jag har ett litet "projekt" på G (det skrivbord jag satte upp i fredags/lördags har en tråkig vägg som står mot sängen; den väggen ska jag pryda med alla brev som jag får).

Jag glömmer så lätt bort att kreativitet inte nödvändigtvis har med konst att göra, och jag glömmer lätt bort att det inte behöver vara någonting storslaget. Jag tror inte att jag är den enda som känner så, eller som har de dagarna, men man måste komma ihåg att när det väl kommer till kritan så är vi alla kreativa på våra egna sätt. Om kreativiteten inte framgår på det ena sättet kommer det fram på ett annat.


Med tanke på detta tänker jag fråga er var er kreativitet ligger någonstans.


//Lisa

Bloggpaus?


Jag har suttit ner flera gånger för att försöka få ner ord.
Det jag möts av är en tom skrivspalt.
Jag känner inte att jag har någonting att berätta, i alla fall inte nu.
Å ena sidan bör jag ta en bloggpaus, men å andra sidan älskar jag att skriva här på bloggen.
Tyvärr har bloggandet blivit en drog för mig; jag måste skriva för att få bort pirret i fingrarna.
Samtidigt är det ett beroende jag vill ha kvar.
Jag kanske borde börja städa här hemma och återkomma när jag har någonting att berätta.


//Lisa

Kraften hos brev

 

Nuför tiden skickar man mail till varandra om man vill skriva en längre text. Problemet är att ingen har ork med det, så då är det SMS som gäller. Jag klagar inte över det; det är väldigt behändigt när man behöver få tag på en person väldigt snabbt, men vad hände egentligen med de handskrivna breven? Vad hände med att låta sin egen handled göra arbetet?
Jag älskar känslan man får när man vet att man ska få ett brev. Man reagerar varje gång posten kommer, och man hoppas på att brevet ligger på en hög inanför dörren. När man äntligen ser det kommer spänningen, och man läser vad det står innan man själv skriver ett nytt brev. Därefter kommer en annan typ av spänning: "Kommer den här personen gilla vad jag skrev?".

Jag och några kompisar har bestämt oss för att skriva brev till varandra (jag ger all cred till Natta som kom på idén) just för att kunna bevara den delen av traditionen. I alla tider har vi skrivit brev, och det är synd att det ska behöva försvinna bara för teknologins skull. Det har sina fördelar, men hur mycket personlighet ligger det i mail och SMS? Man måste trycka in en massa smileys för att man ska kunna "känna igen" vem som skrev det. I brev räcker det med handstilen, och det är även handstilen som kan berätta hur man kände när man skrev. Är man ivrig blir handstilen lätt slarvig, är man arg håller man ofta pennan hårt och strecken i bokstäverna blir mer markanta.
För mig känns det även mer... Jag vet inte riktigt vilket ord som beskriver det bäst, men det känns ändå som att man lagt ner mer arbete på ett äkta brev. När man skriver på datorn kan man använda sig av synonymlistor som antingen finns på Word eller Internet. Brevet känns inte lika genuint då det inte är handskrivet. Men vem vet; det kanske bara en gammalmodig nörd som jag som tycker så.

Så vad säger ni? Ska vi försöka få tillbaka trenden med att skicka gamla hederliga brev till våra nära och kära?

//Lisa

Måndag

Det har inte gått bra för mig idag.
Jag hade satt klockan på ringning i morse, men jag gick och lade mig efter bara en kvart. Vad hände? Jag sov till kvart över två. Det värsta är att jag vill gå och lägga mig igen, men jag antar att det är en smäll man får ta när man har feber. Trots det bestämde jag mig för att gå ut på en promenad. Det var faktiskt ganska skönt; det var först när jag kom hem som "smällen" kom. Tröttheten, värken, och jag kan inte heller tänka klart. Jag har haft problem bara att skriva det här inlägget då mina fingrar kommer åt fel tangenter och då jag skriver fel ord hit och dit.

Hur har ni det idag?

//Lisa

Det gäller att uppskatta det lilla man har

Jag har ett väldigt barnsligt sinne.
Jag älskar att blåsa såpbubblor, och jag älskar att se de antingen blåsa eller sväva iväg. Det spelar ingen roll om det är en varm sommardag, eller om det är i köket medan jag diskar (det är det som är höjdpunkten när man diskar; efter att ha hällt på diskmedel klämmer jag på flaskan för att se småbubblor spruta iväg). Många tycker att jag är konstig på det sättet, men jag ser inget konstigt med det. Jag ser inte heller någonting konstigt med att jag älskar när vinden tar tag i mitt hår, eller att springa tvärs över en äng/en större gräsmatta.

Jag behöver inte mer än det för att kunna uppskatta livet. Dessutom känner jag att man måste uppleva livet för att kunna leva det, och hur kan man uppleva livet om man inte kan glädjas över det lilla man redan har?


//Lisa

Nostalgikväll

Jag och syrran har spenderat har spenderat över två timmar med att lyssna på gamla låtar från vår "barndom". Även om alla låtar inte är bra upplever man ändå den känslan man fick som åttaåring då man först hörde den. Halvvägs in i låten inser man vilken dålig musiksmak man hade på den tiden, men det hör ändå till.

Vi pratade lite tidigare om att ha flera "nostalgikvällar", men med gamla filmer i sådana fall. Vi har ett par gamla filmer här hemma, men finns det någon ni skulle rekommendera?

//Lisa

Skrivbordet



Efter att ha tagit ut min sekeritär

Under bygge

När allt blev klart i eftermiddags
(lägg märke till min katt som sitter högst upp)

 

Efter att ha spenderat x antal timmar med att rensa ur min gamla sekeritär, att ta ut det ur mitt rum, att montera upp det nya skrivbordet och efter att ha ställt in alla saker på rätt ställen är det klart. Det känns skönt att inte ha 20 böcker liggandes på byrån, att ha en arbetsyta och att ha ett eget litet krypin. Min katt verkar också gilla ändringarna då han får en ny utsiktsplats. Tyvärr består utsikten fortfarande mestadels av asfallt, men lite får man ju drömma :)

 

//Lisa

Det vankas vår











De första fyra bilderna togs i tisdags.
Den sista togs igår.
I tisdags fanns det mängder med snö på sina håll, men nu har mycket försvunnit. Det är större chans att man får grus innanför skorna än att man får snö. En annan skillnad är att man inte bara skymtar gräs här och var -- man ser det tydligt. Även om det kommer dröja ett litet tag till innan det blir grönt ser man det klart och tydligt.

Precis som igår skiner solen idag, men det är inget jag kommer att kunna njuta av. Jag satte ihop mitt skrivbord sent igår kväll, och fortsatte med det i morse. Min rygg värker, min ena hand är en enda stor blåsa och mina knän är stela efter att ha suttit ner på huk så pass många gånger. Trots allt klagande måste jag ändå säga att allt var värt det. Även om det inte ser ut som att jag fått utrymme har jag fått det. Jag får nu plats att sitta och arbeta vid ett faktiskt skrivbord. Tidigare har jag suttit i min säng, i köket eller i syrrans rum.
Efter att jag har ätit lite middag ska jag slänga upp ett par bilder för att visa hur det ser ut :)

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Hur långt ska det behöva gå?

Man läser så många gånger i bl.a. tidningar om personer som blivit mobbade i skolan.
Det har gått så långt att de utsatta försökt begå självmord, och många lyckas. Men det värsta är att man ofta beskriver självmordsförsöket som en väckarklocka trots att det funnits "varningssignaler" tidigare. Just när mobbningen sker i skolan är det så lätt att upptäcka det, om man tänker efter. Det är lätt att lägga märke till vilken person som gång efter annan får sitta själv vid ett bord i klassrummet. Framför allt när personen berättat för en lärare vad som faktiskt pågår, men tyvärr väljer vissa lärare att förbise det. Istället avfärdar man det på ett eller annat sätt, och vad leder det till? Om en person klart oc tydligt säger att han/hon känner sig utsatt för mobbning ska man ta denne på allvar istället för att fly undan från sitt ansvar. Det ska inte behöva gå så långt att tonåringar försöker ta sina liv.

"Självmordsförsöket blev som en väckarklocka"... Det är en fras som jag avskyr, för det är egentligen inget som kommer som en väckarklocka. I alla fall inte om man ska tolka det jag läst; hur kan ett självmordsförsök vara en väckarklocka om föräldrar pratat med lärare/rektorer om just mobbning? Det har funnits signaler hela tiden, men tydligen ska man inte reagera förrän en elev varit nära på att förlora sitt liv, om självmordsförsöket inte varit "lyckat".
Ett självmordsförsök är ingen väckarklocka om lärare kontaktats.
Det är ingen väckarklocka om rektorer kontaktats.
Det är ingen väckarklocka om eleven själv kommit fram till en lärare och sagt "Jag blir utsatt för mobbning".
Det som kommer som en väckarklocka är att man får sin oansvarighet bekräftad.

Det var länge sedan jag pratade om det här, men jag är fortfarande lika passionerad när det kommer till mobbning. För mig är det helt ofattbart att lärare inte kan ställa upp för elever som berättar att de utsätts för mobbning. När jag utsattes för det hade jag min lärares fulla stöd, och mobbningen ägde inte ens rum på skolan. En av mobbarna gick däremot i min klass, och när min lärare fick reda på det pratade hon med oss båda. Det var den läraren som fick mig att komma tillbaka till skolan den där terminen av mellanstadiet, och jag skolkade ändå en hel del. Jag övervägde inte självmord just för att jag visste vilket stöd jag hade. Då trodde jag att det var en självklarhet att lärare ställer upp, och det var någonting jag såg som en självklarhet till för några år sedan. Det var då jag insåg att jag hade tur.
Jag hade tur som hade stöd från skolan.

Är det bara jag som ser felet i det?

//Lisa

Härliga fredag

Efter snöovädret igår kom en massa regn. Det var härligt att kunna somna till ljudet av regnet, bortsett från att jag inte kunde somna överhuvudtaget och att regnet hade avtagit när jag äntligen kunde somna. Det var inte fullt lika trevligt...
Nu skiner solen i alla fall, och jag vill så gärna gå ut. Vi får se hur det blir med det; jag mår fortfarande inte helt bra. Samtidigt skulle det vara underbart att andas in vårluften, och försöka få en bild på knopparna (några har verkligen blivit stora nu).

Hur ska ni "fira" fredagen?

//Lisa

London i april?

Ingenting är bestämt, men jag kanske ska åka iväg till London redan nästa månad.
En nära vän till mig har praktik där i två veckor, och jag tänkte hälsa på henne den andra veckan.
Men som jag sade är inget bestämt; det finns en chans att det inte kan bli av överhuvudtaget. Jag och mamma har pratat lite om att åka till Rom i slutat av maj. Vi får helt enkelt se hur det blir, men i vilket fall som helst kommer jag att resa utomlands i vår. Åh, jag älskar verkligen att resa, vilket är väldigt konstigt. Jag är löjligt höjdrädd, men jag älskar att flyga. Visserligen har jag en liten princip jag gillar att följa -- "Bli inte orolig över att planet ska störta förrän det faktiskt störtar".

Jag är så exalterad kring det här, så jag ber om ursäkt i förväg (någonting säger mig att jag kommer att skriva om detta mer än vad jag egentligen borde göra).

Har ni varit utomlands någon gång? Vilket bästa resminne har ni?


En bild från förra årets London-resa :)


//Lisa

Jag bad inte om snön...

...det är ett som är säkert.
Det har mulet hela dagen, men det var rätt milt ute när jag vaknade. På mindre än två timmar har temperaturen sjunkit med fyra grader, och det snöar. Som tur är lägger den sig inte på marken, men det är ändå inte kul att se snön yra omkring utanför fönstret. Åh, jag som såg fram emot våren så mycket. Jag hoppas på att det inte kommer mer snö och att det inte blir kallare.

Jag ligger hemma med feber, och jag hoppas att det inte blir värre än så. Det går en maginfluensa häromkring, och jag är lite halvt rädd att även jag åkt på den. jag har inte kräkts mycket, men det har skett ofta och jag kan inte sluta må illa. Samtidigt gör jag inte det bättre för mig genom att äta upp mina muffins, så jag får skylla mig själv för det.

Hur är det med er idag?

//Lisa

En ändring, eller två

Jag hade tänkt göra denna ändring först efter att ha bytt header, men jag kände att jag inte ville vänta längre.
Men vad tycker ni? Var detta bättre eller sämre?

Före:


Efter:

(jag har flyttat alla kategorier från sidmenyn till headern, och jag fixade en drop-down-meny)


//Lisa

Små knoppar

Solen slutade skina för flera timmar sedan, men när den var framme sken den mer än mig :)
Värmen har börjat smyga sig fram här i Stockholm, snön har börjat smälta bort. På sina håll kan man även se gräs. Även om det inte är grönt är det sådant som gör mig glad.
Det bästa av allt är att små knoppar börjar skymtas på träden här utanför. Om några veckor (förhoppningsvis) kommer man höra fågelkvitter överallt. Finns det någonting bättre än våren, då allt kommer till liv igen? Jag föredrar sommaren, precis som de flesta av er, men vad kan vara bättre än livet som kommer tillbaka efter vintern? Det som förstör allt är all pollen som frigörs, men det är sådant man kan leva med.

Har våren börjat komma till er än?

//Lisa

Internationella kvinnodagen

I går var det ju internationella kvinnodagen.
Man kan nog ställa sig frågan varför jag väljer att skriva om den dagen efter.
Det är faktiskt inte så konstigt om man tänker efter. Kvinnodagen finns till för att man ska ägna en tanke, eller två, åt de kvinnor världen över som lever i ett ständigt förtryck. Själv anser jag att kvinnorna behöver mer än en dag att bli ihågkommna på. Jag är glad att det åtminstone finns en dag på året med tanke på att det är så lätt hänt för oss i Sverige att glömma bort vilket förtryck som faktiskt existerar. Vi glömmer så lätt bort att mängder med kvinnor blir våldtagna världen över utan att någon lyfter ett finger. Det har även skett att kvinnor blivit stenade till döds efter att ha blivit våldtagna. Deras brott? Äktenskapsbrott.


Vi har fortfarande en del problem i Sverige gällande jämställdheten, men när man sätter saker och ting i perspektiv inser man verkligen vilken tur vi har. Dessutom är jag rädd att det här med jämställdhet är på väg åt fel håll -- man har ett mål att få in så många kvinnliga politiker i Riksdagen som möjligt. I teorin låter det som en bra sak, men det är fel sak att sträva mot, om ni frågar mig. Jag ser det som bättre om de mest tillämpade politikerna kommer in i Riksdagen. Om man ska uppnå ett jämställt samhälle måste man se bortom könen.

Här klagar många tjejer på att killar kallar dem för slampor, horor etc. samtidigt som tjejer gör samma sak.
I andra delar av världen säljs flickor som sexslavar.
Här klagar kvinnor på olika höga lön (med all rätt!).
I andra delar av världen kan kvinnan inte ens gå ut i arbete då de inte haft någon rätt till utbildning som barn.
Här klagar många tjejer på sina pojkvänner då de träffar sina kompisar.
I andra delar av världen blir kvinnor misshandlade om de inte lyder sina män.


Vi tar så mycket för givet.
Som jag sade är det så lätt hänt när man bor i ett land som Sverige, men man glömmer bort vilken kamp många människor måste föra. Vi vet att det är en kamp, men inser vi verkligen hur hård den är? Det tvekar jag verkligen på. Det är inget man ska tänka på enbart en dag om året. De förtjänar mer än så.

//Lisa

Tisdag

Jag har spenderat hela dagen tillsammans med Natta.
Jag tror inte att jag behöver förklara med. Vi träffades i Farsta, åt lunch ihop, kom hem hit och åt muffins innan vi tog en lång promenad. Det är det jag tycker är så underbart med den typen av vänskap -- man behöver inte göra mycket för att det ska bli roligt. Enkelheten i sig är bland det bästa man kan sträva efter, och det är synd att den är så underskattad.

Idag är det den internationella kvinnodagen.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att man har en kvinnodag där man uppmärksammar alla kvinnor som lever i förtryck, och där man försöker hedra de kvinnor som levt på det sättet. Det som gör det hela svårt för mig är hur vissa kvinnor hanterar det; det finns trots allt tjejer som utnyttjar det för att få saker av sina killar. Det är en sak om pojkvännen själv väljer att köpa någonting extra, men det är inget som ska krävas. Jag är lite rädd att detta ska utvecklas till ett enda stort jippo (det har trots allt hänt med julen och Alla hjärtans Dag), för det är inte det den här dagen handlar om. Vi kvinnor i Sverige har det bra -- det är väldigt bristfälligt på sina håll, men vi har det bra. Vi har möjligheter som många andra kvinnor inte har, och jag tycker att det är dessa kvinnor som förtjänar uppmärksamhet.

Jag kom av mig lite grann; jag kan skriva mängder om just Internationella kvinnodagen, men jag behöver fatta mig kort nu då jag är hungrig. Jag skulle bara avsluta med att jag hittade en bra lista med 100 saker man bör göra innan man dör. Jag ska bara göra vissa ändringar; den är väldigt anpassad till USA och till människor utan höjdskräck (tänk om man var en av dem).

Finns det någon/några punkter ni tycker att jag ska tilllägga på den listan?

//Lisa

Två timmar senare

På två timmar har jag inte bara bakat 24 muffins -- jag har även lagat mat till familjen, och man får inte glömma bort att jag under den tiden SMS:ade lite och pratade i telefonen. Jag lyckades även hitta en lucka där jag kunde springa ner till mataffären för att köpa en sista grej jag glömt tidigare idag.
Kort sagt är jag stolt över mig själv :)

Det finns inget mer jag kan berätta om muffinsarna; jag använde samma recept som igår, men jag lade ner en bit mörk blockchoklad i sex av dem, riven apelsinskal i nästa sex, lite päronsaft i nästa sex och de sista sex blir dekorerade med konserverade mandarinklyftor. Jag önskar att ni alla kunde spendera fem sekunder i köket -- det luktar vansinnigt gott ^^

När det kommer till middagsmaten bestämde jag mig för att testa på ett av syrrans bästa matrecept -- jag brukar sällan gilla ost- och skinksås, men syrrans är underbar. Den jag gjorde blev också riktigt god, men det är inget som är bättre än orginalet, eller hur? Jag skulle gärna vilja slänga upp recpeptet på det här, men som jag sade är det inte mitt.

//Lisa

Måndag

Solen sken så fint för flera timmar sedan, men den försvann snabbt under dagen. Jag börjar sakna den nu.

Tanken var att jag skulle tvätta idag, men tvättstugorna var redan bokade för kvällen, så det blir i morgin istället. I morgon ska jag även hem till Natta (det var i alla fall det som var tanken), så jag ska ställa mig och baka ett stort gäng muffins så fort jag blir klar här. Jag tror att det kommer kunna bli lite kul; jag ska ta mitt eget råd från mitt förra inlägg och testa på någonting nytt. Jag hade tänkt att baka muffins i fyra olika omgångar (vilket ger dryga 20 muffins), och alla ska vara choklad. Det "nya" är att de alla ska ha en twist -- jag ska proppa ner choklad i den första omgången som smälter fint när de står i ugnen. Den andra omgången kommer att bli överröst med riven apelsinskal. För den tredje omgången hade jag tänkt att hälla i lite outspädd päronsaft och när det kommer till den sista... Tja, där har jag ingen aning, faktiskt. Jag pryder säkert dem med strössel, rån eller liknande.

När det kommer till middagen har jag ingen som helst aning om vad jag vill göra. Jag var inne på köttfärslimpa häromdagen, men jag är inbte riktigt sugen på det nu. Det blir säkert någonting mer lättlagat -- pasta med ost- och skinksås, kanske...
Kort sagt har jag lite att göra ikväll, men jag ser verkligen fram emot det :)


Hur ser er måndag ut?

//Lisa

Våga testa någonting nytt!

Det är så lätt hänt att man fastnar i banor där man inte tar nya språng för att kunna göra någonting nytt. Kanske handlar det om en viss rädsla, men det kan även handla om att man känner sig så pass bekväm i det liv man redan lever att man inte behöver bryta några banor. Jag hamnade själv i det mönstret för ett litet tag sedan, men det slog mig att man aldrig kan vara så pass bekväm att man inte behöver testa någonting nytt. När det kommer till kritan behöver man den utmaningen, och man behöver det där lilla självförtroendet som kommer med att man lyckats. Man behöver inte göra någonting stort; bara för att man ska testa på någonting nytt betyder det inte att man ska hoppa fallskärm eller bungyjump.
Jag har själv testat på nya saker det senaste året, även om det har handlat om matlagning. Jag har testat på en hel del, för mig, nya maträtter. Nu i veckan ska jag sätta ihop en möbel för första gången (det där lät fel, men varje gång jag försökt sätta ihop en möbel själv har syrran tagit över det hela). I somras stod jag för en trerätters middag som jag fortfarande är nöjd med.

Det är inte mycket, men det är något. Man ska alltid vara glad över det lilla man har, och det lilla man åstadkommer. När det kommer till kritan är det trots allt inte så lite; om det är någonting man blir stolt över, och som man kan blicka tillbaka till efter flera månader, är det rent utav någonting stort.

//Lisa

Jag är inte klumpig...

...jag vet bara inte hur man ser sig för.

Vid det här laget är det ingen större hemlighet att jag är en klumpig liten dåre; jag tenderar att gå in i dörrkarmar, och det är inte helt ovanligt att jag lyckas slå i mig i bokhyllor. Att jag slagit höften mot matbordet har hänt ett par gånger, och att jag slagit armbåden mot köksdörren har blivit lite av en klassiker. Det är lite pinsamt att det är så, men samtidigt känner jag att det inte är värt att gräva ner sig i sina händer bara för att man halkar i ett köpcenter. Det finns så mycket mer i livet än att skämmas över att man råkar ut för den typen av saker. Man tjänar betydligt mer på om man reser sig upp och försöker se det roliga i situationen. Dessutom hade det kunnat vara så mycket värre.

Någonting som är mindre kul är att det finns personer som gör detta med flit för att få uppmärksamhet och medlidande. Det stämmer inte på långa vägar. Jag har alltid varit klumpig, men det har blivit värre i samband med att mitt brytningsfel på mitt ena öga förvärrats. Inte blir bättre när jag får höra att jag ska skärpa mig. Jag vet inte om ni redan vet det eller inte, men det är inte särskilt kul att gå runt med en bula på knäskålen efter att ha halkat på en isfläck och hamnat fel med benet. Det är inget man gör med flit om man inte är självdestruktiv. Jag må ha haft självdestruktiva tankar kring mig själv (nej, jag har aldrig övervägt självmord, men jag ansåg att jag var så pass värdelös att jag slutade leva), men det var för flera år sedan och jag mår, generellt sätt, bra nu.

På något sätt känns det som att man väljer att se mig för den jag borde vara än den jag faktiskt är.

//Lisa

Muffins

Det kanske låter lite motsägelsefullt att jag började baka muffins när jag inte tvättat all tvätt p.g.a. huvudvärk, men det gjorde jag. Jag har varit baksugen (det där lät fel) hela dagen, men jag kom aldrig till skott med det.
Jag hittade det recept jag använde mig av när jag baka cupcakes för flera veckor sedan, men jag gjorde ett par ändringar (med det menar jag att jag inte hade någon blockchoklad och att jag tillsatte mjölk) för att få fram chokladmuffins.

För 6-8 muffins

-1½ dl mjöl
-1 tsk vaniljsocker
-1 tsk bakpulver
-½ tsk salt
-¾ dl socker
-1 ägg
-2 msk kakao
-½ dl hett vatten
-½ dl flytande margarin
-ca ¼-½ dl mjölk

1. Det första man gör är att sätta på ugnen på 175 grader.
2. Rör ihop vattnet med kakaon tills det är upplöst.
3. Blanda mjöl med vaniljsocker, bakpulver och salt.
4. Häll i det flytande margarinet i en bunke och tillsätt sockret. Vispa ihop det, och vispa sedan ner ägget.
5. Rör ner kakao- och vattenblandningen innan du tillsätter mjölken.
6. Häll över smeten i muffinsformar och låt grädda i 20 minuter.



//Lisa

Söndag

Det känns så kontigt att det redan är söndag. Vad som känns ännu konstigare är att det är mars. Jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka att det är lite väl varmt ute för att vara februari.

Vad har ni haft för er idag?
Själv har jag spenderat hela eftermiddagen med att titta på film; jag vaknade upp med en huvudvärk som vägrar ge med sig. Egentligen skulle jag behöva ta det lugnt under kvällen, men jag har tvättstugan fram till sju. Jag har redan slängt i första tvätten, men jag funderar på om jag ska skjuta på det andra lasset tills i morgon -- på så sätt blir jag klar redan vid sex ikväll. Samtidigt skulle det vara skönt om jag fick allting gjort redan idag...

Jag hoppas att ni har en bra söndag!

//Lisa

Har ni tänkt på det?

Efter att ha sett ett "Criminal Minds"-avsnitt har jag tänkt en del på hur barn kan behandlas i fosterhem.
Man ser ett par filmer och en hel del TV-serier, man läser om det i tidningar och i böcker och man hör det av andra -- fosterbarn i USA far generellt sätt illa. Men hur är det här i Sverige, egentligen? Är det någon som har tänkt på det?


Jag sökte runt på Google, och hittade ingenting när jag använde mig av svenska sökord. När jag däremot använde mig av engelska hittade jag två intressant artiklar kring just detta ämne. Enligt en artikel från 2001 gjordes en uppskattning att 85% av de amerikanska fosterbarnen hade bevittnat våld av olika slag (inklusive vapenvåld). 51% hade blivit utsatta för det.
Enligt denna artikel, som handlar om Sverige, från januari i år gjordes det en rapport 2006 som sade att 61% av kvinnorna och 42% av männen som levt i fosterfamiljer blivit utsatta för våld. Kort sagt är det inte bara USA som drar hem stora siffror på den fronten...

Jag finner verkligen inga ord för det jag känner.
Barn som kommer till fosterfamiljer har inte direkt haft det lätt -- det finns ett skäl till varför man blir omplacerad i andra familjer, och det är inte för att man var för glad och nöjd hos sin biologiska familj. Dessa barn är redan sårbara, och det är så sjukt vidrigt att det finns fosterföräldrar som kan dra nytta av den situationen. Jag kan inte heller förstå varför man ställer upp som fosterförälder om man inte ens vill ta hand om barnen, för det är just det som är grejen -- man ställer inte upp som fosterförälder för att kunna få en levande slagpåse. Man ställer upp för att man vill visa barn att det trots allt finns en framtid. Så är det i alla fall i teorin. I praktiken är det tydligen inte lika självklart.
Det finns barn som haft en kriminell bakgrund som hamnar hos fosterfamiljer. Det skulle kunna vara en "anledning" (i min värld finns det ingen vettig anledning) till varför så många blir skadade -- förtjänar man verkligen mer som kriminell än ett kok stryk? Det värsta är dock inte att barnen blir slagna; det värsta är att många växer upp utan att ha kunnat bryta den kriminella banan, och det är inte många som rör en min åt det med tanke på att det var den tillvaron personen en gång hade. Vem skulle dessutom tro på en brottsling som sade att han/hon blivit misshandlad av sina fosterföräldrar?

Jag vet att detta inte sker alla, men det är ändå någonting som är värt att tänka på.
Någonting annat som är värt att tänka på är att jag var tvungen att gå till en amerikansk (om jag tänker rätt) Internetsida för att ta reda på information kring våld inom fosterfamiljer i Sverige. Man tänker ju att det ska finnas svenska sidor där man hittar den informationen...

//Lisa

Kvällens middag

Det var länge sedan jag skrev om matlagning, men det är för att det var ett tag sedan jag lagade till någon rätt -- det är syrran som stått för det de senaste veckorna. Men jag testade på köttfärsbiffar idag, och jag måste säga att jag lyckades rätt bra. De såg inte så bra ut, men de var löjligt goda.
Till biffarna gjorde jag potatismos och så stekte jag lite grönsaker (haricot verts, purjolök och ett par champinjoner).

Potatismoset
Just när det kommer till potatismos kan man inte riktigt gå ut med ett fast recept då vi alla föredrar den olika "lös", och då det finns personer som vill ha klumpar medan andra inte vill ha det. Det man ska tänka på är att ha tillräckligt med potatis, till att börja med (jag brukar köra på 1-2 kg, men samtidigt brukar jag inte laga mat för mer än fem personer som mest). När man har kokat upp potatisen och pressat dem ska man tillsätta mjölk, smör och kryddor efter behag (salt, peppar).
Ett bra tips när det kommer till potatisen; skär dem i småbitar så tar kokningen inte lika lång tid. Dessutom behöver man inte pressa potatisen då heller -- det räcker med att man har en slev som man mosar den med, eller en visp.

Köttfärsbiffarna
När det gäller köttfärsbiffarna gick jag en liten bit utanför orginalreceptet. Jag använde mig av:
-800 g nötfärs
-1 morot
-½ gul lök
-5 msk ströbröd
-1½ dl mjölk
-1 ägg
-1 tsk socker
-Kryddor (salt, peppar etc.)

Jag började med att finhacka löken, och därefter gick jag vidare med att blanda mjölken och ströbrödet med varandra. Medan detta höll på att jäsa började jag skala och hacka upp moroten (man kan finhacka den, men det vore nästan bättre om man hackade den efter att ha rivit den).
Då ströbrödet hade jäst tillsatte jag löken, morotten, ägget, sockret och såklart köttfärsen samt kryddorna (salt, vitpeppar, svartpeppar, cayennepeppar, oregano och basilika). Efter att ha rört samman allt detta delade upp det i 14 biffar som jag stekte på medelvärme i ca 3 minuter på vardera sida.

Grönsakerna
Det finns inte så mycket att säga här; jag skar upp tre champinjoner, en halv purjolök och delade en näve haricot verts på mitten för att sedan steka upp dem i smör. Efter att det hade börjat värmas upp tillsatte jag olivolja, lite salt och vitpeppar. Svårare än så var det inte ^^


//Lisa

Min nya stol

Trots att jag tittade på "Vänner" blev jag klar med stolen på mindre än en halvtimme -- jag trodde faktiskt att man skulle behöva skruva på en del, men det enda som skulle skruvas på var...tja, en skruv. Resten skulle bara tryckas in tills man hörde ett klick. Visserligen slant jag till med handen ett par gånger (ja, jag kommer få ett eller två blåmärken på mitt lår för det), men det var inte så farligt. Det var riktigt roligt faktiskt, men å andra sidan är det sällan tråkigt att montera upp möbler. Dessutom är det löjligt roligt att leka med en snurrstol när man fått upp en. Det är så många som tycker att jag är för barnslig, och det är jag, men om jag gjorde mig av med mitt inre barn skulle jag aldrig kunna uppskatta sådana här småsaker; varför är det så viktigt att jag gör mig av med "henne" när jag ändå vet hur man ska bete sig vuxet?






Denna stol finns även i svart (eller var det grått?), och kostar 129:- på IKEA.


//Lisa

Lördag

Jag kom precis hem efter att ha tagit en lång promenad. Jag hade tänkt att ta en bild eller två på vägen, men jag var för upptagen med att halka mig fram. Jag lyckades faktiskt att ha kvar fötterna på marken, men det var lite av en utmaning när man rörde sig nerför en backe. Men jag är verkligen glad över att våren är på väg; om lite drygt en månad kommer träden förhoppningsvis vara fulla av knoppar, och jag hoppas verkligen att jag kan höra fågelkvitter var jag än går. Kan det bli mycket bättre än så? :)

Tanken var att jag skulle tvätta ikväll då jag inte fick det gjort i går, men jag undrar om jag ska ta det imorgon istället. Syrran och en kompis åkte till IKEA häromdagen, och de köpte ett nytt skrivbord till mig samt en stol (innan ni frågar hade syrran ett ärende där, så hon tog två flugor i en smäll efter att jag hade gett henne pengar). Jag tänkte att jag skulle försöka montera upp det, åtminstone stolen, och därefter behöver jag sätta igång med middagen. Dels är det för att middagen kräver lite förberedning, och dels beror det på att jag är seg på att montera upp möbler när jag tittar på "Vänner".


Hur har ni det idag?

 

//Lisa

"Vill du vara smart eller populär?"

Jag tittar på "Modern Family" just nu, och i början av avsnittet ställdes den frågan. Var det bara jag som inte blev överraskad över att svaret blev "populär"?

Jag har alltid velat vara den smarta, och på många plan arbetar jag fortfarande med det. Det handlar inte bara om att jag försöker läsa mig på så mycket som möjligt, hur stort intresset än är. Det handlar om att fatta de rätta valen vid de rätta tillfällena. För mig vore det otänkbart att ge upp det för att kunna vara populär. Vad har man för nytta av popularitet senare i livet? Det är en sak om man blivit populär för att man är den man är; det är en sak om man blivit populär tack vare att man är snäll och har karisma. Men det är en annan sak om man arbetar för att komma dit och om man offrar delar av sig själv. Är det inte viktigare att arbeta för att kunna vara sig själv än att arbeta hårt för att förneka sitt rätta jag?

//Lisa

Femte gången gilt







Jag gick till tatueraren idag för att bygga ut den tatuering jag skaffade i somras. Jag blev så nöjd med det här, men jag måste erkänna att det kittlades lite när tatueraren ritade direkt på benet. Om han hade skissat på ett papper hade man inte fått samma liv i det hela. När det kommer till tatueringen i sig är jag glad över att han inte använde konturnålen särskilt mycket -- det är den som är den värsta. Normalt sätt är det inte så farligt, men visst känns det lite när han skulle gå över skenbenet (å andra sidan var det betydligt värre när jag fick foten tatuerad).





Jag gillar verkligen skyltarna/klistermärkena som pryder väggarna :)

//Lisa

Städa, plocka, diska, tvätta, äta...

Jag tror att det är så min kväll kommer att se ut, även om det inte är i just den ordningen. Det är snarare: Bädda, äta, städa, äta, diska, äta, tvätta, sova. Om ni undrar: Vi har ganska mycket glass i frysen som jag inte bara behöver äta, men som jag även vill äta. Om vi hade haft kakor här hemma hade det varit betydligt värre.

Jag har inte nämnt detta på två veckor, men idag var det dags för att tatuera mig. Det gick riktigt bra, om man bortser från de nervryckningar jag fick. Man mäste även bortse från när tatueraren drog med nlen över skenbenet, men det var inte så farligt som man skulle kunna tro; jag satt faktiskt och läste medan han arbetade. Jag tror att jag hann läsa 50-60 sidor. Förutom det SMS:ade jag lite med Linn, åt (överraskade?) och tryckte i mig min Pepsi. Jag tog även ett par bilder som jag ska slänga upp lite senare. Jag måste hinna städa, plocka, diska, tvätta och äta innan jag gör det :p

Men hur är det med er? Jag vet att några av er har lov som snart är över, och för andra har lovet precis börjat...

//Lisa

Alltid denna förändring

Förändring och utveckling är bra, och kommer alltid att vara det, men det måste vara så till en viss gräns.
Okej, låt mig förklara.

Jag har fått en massa pikar om att jag aldrig förändrar mig -- mitt utseende -- men jag har aldrig förstått varför det har varit ett sådant stort problem för andra då jag ändå trivs med mig själv. Det var faktiskt därför det tog så lång tid för mig att färga mitt hår; jag har velat ha rött hår väldigt länge, men det var just attityden jag blev bemött med som gjorde att jag väntade. Om jag färgade mitt hår rött efter att ha låtit det vara mörkbrunt och efter att ha fått höra en massa pikar, skulle det då ha varit för min egen skull eller hade det varit för andras något snedvridna vinning?

Man rådfråger så många olika människor om vad man ska göra för typ av förändring, men man glömmer bort att rådfråga den viktigaste personen -- sig själv. Det är just det som fått mig att undra vem man gör dessa förändringar för, oavsett hur små de än är. Färgar man håret för sin egen skull, eller för att andra tycker att det är på tiden att man byter look? Köper man kläder som man aldrig skulle ha tänkt tanken på att köpa för sin egen skull eller andras?
Det låter så fånigt nu när jag skriver ned det då många gör dessa saker för sin egen skull, men man kan ändå inte förneka att det finns många som lägger den pressen på andra. Återigen kan man fråga sig varför det är så; ett par stycken störde sig på att jag var brunett och att jag såg alltför blek ut i det. Är det bara jag som ser felet i det här? Av alla saker i världen att störa sig på är min hårfärg det största problemet...

Som jag sade är förändring och utveckling bra, men det måste ske på eget initiativ.

//Lisa

Rödluvan



Är det okej att jag gillar mitt hår? ^^


//Lisa

Rödhårig

Om ni tyckte att jag hade rött hår innan ska ni se mig nu. Tyvärr har jag ingen bra bild än så länge, men jag ska försöka fixa det till ikväll.

Jag tog en liten runda förbi Farsta nu på morgonen för att köpa hårfärg. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta i färgen. Det var lite tur att den skulle sitta i länge; jag hann inte plugga klart igår, men jag fick lite tid över medan jag väntade på att färgningen skulle bli klar. Jag måste dock erkänna att jag inte kände mig helt bekväm med att sitta i min säng med tre lager plastfolie kring huvudet och med glasögonen utanpå allt -- jag fick inte in dem under foliet, och jag har problem med att läsa utan dem. Huvudsaken är ändå att jag fick färgningen klar (att den inte fäste helt och hållet på ett ställe baktill är en annan femma, men helt fel blev det ändå inte), jag blev klar med läxorna och att syrran fick ett gott skratt när hon kom in i mitt rum.

Om en timme ska jag bege mig av till gymet för att säga upp mig där. Därefter måste jag se till att få i mig mycket mat för att kunna klara av skolan, om min hals tillåter det.

Hur ser er dag ut?

//Lisa

Flammigt värre

Jag har inte blekt håret än; inte riktigt. Syrran hade i en avfärgning (visserligen hade det blekningsmedel i) som har blekt håret tillräckligt. Nej, jag är inte blond, men det är tillräckligt öjust för att jag ska kunna färga håret till den röda nyans jag är ute efter. Det är också tillräckligt fult för att jag ska känna mig tvungen att gå upp tidigt för att kunna hinna köpa hårfärg och färga det innan jag ska på möte hos gymet och innan jag åker till skolan. Det är dock inte tillräckligt fult för att jag inte ska hålla mitt löfte om att visa bilder på hur det ser ut.


Bara så att ni vet -- jag har ett par gamla pyjamasshorts på mig.







Som jag sade; flammigt värre :p

 

//Lisa

Promenad i vinter-/vårluften

Jag kom hem från min promenad för ett bra tag sedan, men jag behövde få i mig mat innan jag satte mig med någonting annat. Det var verkligen underbart att bara vara ute och gå; jag hade musiken på, jag fick inget grus i skorna, jag halkade inte och jag fick till en fin bild, och såklart en lite mindre fin :)





Nej, nu ska min syster få bleka mitt hår. Det stämmer -- jag ska gå och bli blond. Nej, det är inget permanent; jag ska färga håret rött igen, men det blir först nästa vecka. Jag kommer slänga upp en bild på hur håret blev, hur fult det än ser ut.

//Lisa

Hej, vårkänslor!

Efter att ha tagit ett par omvägar har jag äntligen kunnat logga in på bloggen; jag har velat skriva i flera timmar nu, även om jag inte har haft något att skriva, och det känns så skönt att äntligen kunna göra det nu.

Solen skiner å mycket här hemma, det är plusgrader och mycket av snön har försvunnit. Jag har börjat fyllas med vårkänslor igen, och jag hoppas nu på att de inte ska spolas bort av snön. Jag älskar snön, och vintern, men nu kan våren banne mig komma. Jag saknar allt liv -- jag saknar löven på träden, fjärilarna, nyckelpigorna, gräset, fågelkvittret... Jag längtar tills caféerna inne i bl.a. stan börjar med sin uteservering igen.
Som sagt är jag alldeles fylld av vårkänslor, och jag hoppas att det kommer att komma mer; jag märker själv hur mer levande jag blir när min omgivning blir full av liv. För att fira våren har jag, syrran och Bella ätit ett gäng glassar. Visst, det blir lite kallt, men det hör ändå till :)

Jag funderar även på att ta en promenad, men med tanke på att snön smält så pass mycket är det antingen löjligt grusigt på vägarna, eller så är det löjligt isigt och halt. kort sagt riskerar jag att halka runt med grus i skorna. Det är en härlig kombination, det :p

//Lisa

Den större nörden

Jag kan stolt meddela att jag är den största nörden man kan stöta på. I alla fall i det verkliga livet, men med tanke på att jag är en sådan stor nörd är det svårt att fånga mig på bar gärning.

Nej, men jag ser mig som en nörd, och det är något jag är stolt över. För några år sedan blev jag sårad när jag fick höra att jag var nörd, men det kan även ha berott på tonen man använde då. Tydligen är det inte bra att vara nördig av sig, och det har det aldrig varit. Helt ärligt ska man inte se det som någonting dåligt; Man skadar inte någon med att vara nördig. Vem blir sårad för att man gillar att läsa, eller att man ständigt vill lära sig någonting nytt? Såvitt jag vet har det inte skadat någon av att vara vetgirig och nyfiken (nu hoppas jag verkligen att ingen har blivit mördad och uppskuren för att en psykopat var nyfiken av hur kroppen ser ut på insidan).
Man är inte mindre som person bara för att vissa roller byggs upp i framför allt skolan.
Det är inte fel med att vara nördig av sig om det är den man är.
Och en del av mig önskar att någon hade sagt det till mig när jag kom in i tonåren -- det kan verkligen vara jobbigt att som 13-/14-åring inte kunna känna att man tillhör någonstans just för att man är den man är. Man ska inte behöva vänta tills man är 18 år innan man fullt kan lära sig att acceptera den man är.

//Lisa

Lärarlegitimation?

Låter det som en bra idé?
Tja, i praktiken gör det det, men hur är det egentligen i praktiken?
Denna lärarlegitimation ska ge lärare "högre status", och det ska hindra obehöriga lärare att lära ut. Visst, det finns en viss poäng att man ska vara behörig som lärare, men när det kommer till kritan är väl ändå pedagogik som är det viktigaste? Flera som arbetar som lärare har inte en färdig examen, och vad kommer hända med dem? De kommer behöva återgå till skolan, och det känns väl bra onödigt. Det är en sak om man inte har någon lärarutbildning överhuvudtaget, men det är en annan om man inte har alla poäng; att man behöver läsa in ett år. Är man inte bra som lärare spelar det där sista året ingen roll, och är man redan bra lärare så är man. Dessutom ser jag inte hur legitimationen skulle höja statusen i samhället. Jag tror inte att en bit papper kommer att utgöra en större skillnad för hur man ser på yrket, eller vad säger ni?

Det finns en till sak jag oroar mig över. Jag har en nära vän som studerar till att bli lärare, och en gammal barndomsvän ska påbörja den utbildningen till hösten. Man sade på nyheterna att man kan hämta ut legitimationen i sommar (om förslaget röstas igenom i Riksdagen) om man har en examen och om man arbetat i ett år. Det jag är orolig över är vad som kommer att hända de som pluggar till att bli lärare nu. Jag kanske har fått allt om bakfoten, men det låter ändå som att man inte kan få legitimationen om man arbetat i mindre än ett år, och vad händer om det blir ett krav på skolor att man ska ha legitimation? Kommer det gå så långt att bara ett fåtal nyexamerade lärare inte kan få ett jobb för att de har för lite erfarnehet? Tja, det vore inte första gången då det råder relativt hög arbetslöshet p.g.a. oerfarenhet...

Det finns så mycket mer hos en lärare än som en bit papper kan berätta. Bara för att man är behörig som lärare betyder det inte att man är bra. Lärare kan inte heller få tillbaka samma typ av status nu som för femtio år sedan då tiderna har förändrats så pass mycket. Jag förstår inte varför man ska ta en massa omvägar när det kommer till läraryrket för att sedan påstå att det skulle förhöja statusen då det inte finns någonting som pekar på det. Vissa beundrar lärare, vissa beundrar skribenter/journalister och andra beundrar räddningstjänsten. Det är inget som kommer att förändras.


Vad tror ni om lärarlegitimationen?


//Lisa

Allt är inte givet

Jag förundras hur mycket människor kan åstadkomma. Att det inte alltid är bra är en annan femma, som man tyvärr måste tänka på. Å ena sidan kämpar människor för att få frihet, å andra sidan finns det människor som förnekar människor denna frihet.

Det känns rätt otroligt att man lever kring den tid som definitivt kommer att skrivas ned i historien -- många har glömt bort förödelsen i Rwanda, men det finns ingen chans att man kommer att kunna glömma bort Jasminrevolten som tog fart för drygt två månader sedan och som fått Nordafrika, och övriga delar av arabvärlden, att vakna till. Det är otroligt hur en händelse skulle sprida sig som en löpeld för att få folk att börja kämpa för sin frihet. Samtidigt är det så hemskt att så många människor har dött. Det är hemskt att det måste ha gått såhär långt för att människor ska kunna få uppleva demokrati; det är något vi i Sverige tar för givet. Tänk er själva att inte kunna få blogga, och att riskera fängelse (om inte tortyr, och kanske rent utav döden) om ni gjorde det. Det är också någonting som jag inte har fått full grepp på; det finns så många inom bloggvärlden som skriver s**t. Nej, jag menar inte att man skriver dåligt, för vi är alla bra på våra speciella sätt, men jag menar att det finns så många som försöker trycka ner andra via sina bloggar. Det finns till och med bloggar med rasistiska budskap (inte inslag -- budskap!), och det får mig att tänka på alla som kämpar för rättvisa.

Nej, man ska inte behöva slåss för sina egna rättigheter. Samtidigt är det inte alltid givet att man har rätt till dem. Men frågan är om det är något vi inser, eller om det är något vi tar för givet...

//Lisa