Kvällspromenad















//Lisa

Torsdag

Jag blir allt sämre på att uppdatera, men det är också för att jag håller mig mer upptagen.
Idag besökte jag och Madde tatueraren för att prata om en tatuering hon ska göra nu på måndag. Det kommer verkligen bli intressant (någonting som även tatueraren påpekade), men jag tror verkligen att hon kommer att klara det -- jag undrar om hon inte har en högre smärttröskel än mig :)

Efter att ha varit hos tatueraren åkte vi vidare till Farsta för att bl.a. fika. Linn och Tessan åkte med till tatueraren, så självklart följde de båda med till Farsta. Om man bortser från att vi åt glass -- finns det någonting godare än glass i värme som denna? -- kikade vi runt en del i olika affärer, och jag hittade någonting jag aldrig trodde att jag skulle hitta. Det är en liten sak, men det är någonting som gör mig riktigt glad. Jag hittade en BH i min storlek. Bara det är någonting stort för min del, men att jag dessutom hittade ett par stycken under 300 kronor gjorde mig lyrisk. Det är ovanligt att man hittar något under ca 400-500 kronor i mitt fall, och att jag hittade någonting för 169 kronor... Att det dessutom var Cubus gör saken så mycket bättre då Cubus ligger lite varstans. Kort sagt behöver jag inte leta i all evighet för att få köpa det jag behöver, och jag behöver inte heller höra ett eko från min plånbok när jag är klar. Jag har verkligen hittat ett bra ställe att köpa underkläder på, och tro mig, det var på tiden!

Jag, Tessan och Linn har pratat om att bada lite senare ikväll, så vi får se hur det blir med det. Om det blir av kommer jag såklart slänga upp ett gäng bilder när jag kommer hem igen. Det kommer jag visserligen göra i vilket fall som helst; om vi inte kan bada kommer jag att gå ut på en promenad. Det är det som är så underbart med somrarna -- man har så många valmöjligheter på vad man kan göra när man antingen inte riktigt vet vad man vill hitta på när rastlösheten sätter igång, eller när andra planer faller i bitar. Det bästa är att det gäller dagarna såväl som kvällarna.

//Lisa

One born every minute

Det är sällan jag inte gråter till det programet.
Jag vet att det gör ont för kvinnorna som föder, men jag är ändå glad för deras skull när bebisarna kommer. Visserligen handlar det mer om när barnen väl är ute än när de är på väg, men även när kvinnorna går igenom värkarna sitter jag och ler som en dåre. Hur ont det än gör dröjer det inte länge (förhoppningsvis) innan barnet är ute, och när det väl är ute får man äntligen träffa den lilla krabat man sett fram emot att träffa under flera månaders tid. Det är det som gör mig så rörd. Det som gör mig lika rörd är att papporna ser fram emot det lika mycket som mamman, och det får mig att tänka på den kvinnan som skrev att män inte är ämnade för att ta hand om barn p.g.a. att de är för grova i sina handlingar. Det är när man ser på program som dessa som man vet hur fel hon har.

Jag brukar skoja om att jag inte är född för att vara singel; att jag är född för att vara i förhållanden (jag tror ni ser ironin i det då jag inte har varit i förhållanden). Jag är mer av en person som behöver någon annan att kunna dela min tillvaro med mer än vad jag behöver ragg och engångsligg. Det handlar inte om att jag inte klarar av självständighet. Det är så mycket mer än det som ligger och gror.
Jag är en person som alltid har velat ha barn. Jag är inte dumstridig och tänker att jag ska skaffa barn inom det närmsta året för att få bekräftelse, men jag vet också med mig att jag inte kan vänta tills jag är 30-35 innan jag skaffar barn. Jag kommer säkert få äta upp mina ord när jag hamnar i det läget, men jag ser fram emot att bli gravid, att få barn och en del av mig hoppas även på att kunna vänta tvillingar (det skulle vara så kul att ha en flicka och en pojke samtidigt).

Det är den jag är

//Lisa

Hellasgården











Foto: Madde


Foto: Madde






Foto: Tessan



Jag kom hem för flera timmar sedan, men när jag kom hem kände jag att jag ville prioritera middag före bloggen. Jag har även fått redigera och radera ett flertal bilder, men jag gillar slutresultatet :)

Tanken var att jag skulle in till Älvsjö tillsammans med Linn och Tessan för att där träffa Madde.
Tanken var att vi alla skulle åka till Hellasgården därifrån, men det blev lite ändrade planer för min del då jag vaknade med en fruktansvärd magvärk. Jag hade problem med att ta mig runt i lägenheten, så jag gick och lade mig för att sova igen efter att ha skickat ett SMS till Linn.
När jag vaknade några timmar senare mådde jag bättre; jag hade lite ont i magen, men det gick över efter någon timme. Jag åkte därför in till Hellasgården själv för att där träffa de andra. Trots att jag inte kunde vara där lika länge som dem var det riktigt härligt och mysigt -- det var varmt i luften.
Det var varmt i vattnet.
Det var soligt.
Jag hade härligt sällskap, med härlig musik i bakgrunden.
Vad mer kan man begära?

//Lisa

Dåliga raggningsrepliker

Vet de i himlen om att en av deras änglar har rymt?
Du är så söt att jag får hål i tänderna.
Har du badat i socker för att bli så söt?
Listan med dåliga repliker fortsätter...


Mycket har hänt mig de senaste åren.
Jag har inte varit med om många händelser, men jag har utvecklats något oerhört. På många plan har jag blivit den person jag länge velat vara, men på andra plan har jag plockat fram sidor som jag hade velat ha kvar under ytan. Men det viktigaste är att jag utvecklat en självkänsla. En gång i tiden kunde jag inte känna att det fanns en del av mig som jag kunde vara stolt över. När jag fick höra andra som pratade om att de var stolta över sina ansiktsdrag, eller liknande, blev jag dels förundrad över att de hade en sådan pass bra självkänsla. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att de var självupptagna som kunde hitta någonting vackert med sig själva. Jag var en hemsk liten 12-åring. Som tur var vet jag bättre nu. Vad som är ännu bättre är att jag har gjort det i flera år.

I och med detta vågar jag ta ögonkontakt med andra människor som jag möter på mina promenader. Jag är till och med tillräckligt "modig" för att kunna le mot dem. Jag kan rent utav lägga märke till vissa personer som slänger en titt åt mitt håll när de kör förbi med sina bilar. Jag är inte ute efter uppmärksamheten, men det känns ändå lite smickrande. Men allt har sin gräns.
Det är inte smickrande att man kör fram och tillbaka flera gånger bara för att få en bättre titt (detta har inte hänt mig många gånger, men det är tillräckligt många för att jag ska bli orolig).
Det är inte smickrande att höra dåliga raggningsrepliker som man hittar i alla dåliga amerikanska serier/filmer.
Det är inte heller smickrande när andra glor, och ännu mindre när de skriker efter en.

Som jag sade är jag glad över att jag inte är så pass snygg att jag blir bemött av detta mer än ett par gånger varje sommar, men det är tillräckligt för att jag ska bli irriterad. Det som irriterar mig är inte att agerandet i sig; det handlar mer om bristen på värdighet.

Vill ni få en annan person att känna sig smickrad?
Var ärlig och visa att personen är värd mer än ett par dåliga repliker.

//Lisa

Tisdagsshopping

Det var inte meningen att jag skulle komma hem med en drös kläder.
Jag skulle bara springa in på Akademibokhandeln för att köpa ett par skrivhäften och pennor. Detta gjorde jag innan jag sprang in på tre olika affärer för att köpa sammanlagt fem plagg. Det ironiska är att jag bara behövde ett av plaggen, och ett andra är bra att ha utifall att. De andra tre var rent sagt idiotiska köp, men samtidigt är det inga köp jag kommer att ångra. Tror jag...



Topp från ONLY
160:-


Basic linne från Gina Tricot
99:-



Linne från Gina Tricot
129:-



Stickad tröja från H&M
150:-
(Jag vet att det är en mammatröja, men den är mysig att ha på sig även om man inte är gravid)



Shorts från H&M
199:-

 
Jag vet faktiskt inte om jag ska vara glad över att sommarrean kommit igång, eller om jag ska vara irriterad över den. Jag kanske bör välja ett mellanting och vara arg på mig själv som faller så lätt för frestelserna. Apropå frestelser börjar jag bli riktigt sugen på glass (jag skyller på värmen).

Har ni tagit del av sommarrean än?

//Lisa

I skymningens synfält















Jag, syrran och två kompisar gick ner till en sjö som ligger i närheten (en sjö som jag förut var osäker på hur man kom dit), och vi kom dit vid perfekt tillfälle för att kunna titta på solnedgången. Det är galet hur vackert det är, och det är galet att det finns så många som tar detta för givet...

//Lisa

Sommarbilder














Jag låter bilderna tala för sig själva :)


//Lisa

 

Den något längre dagen

Ah, ljuva start på en förhoppningsvis ljuv vecka.
Det har varit en rätt händelserik dag, må jag säga. Sommarvärmen har återvänt till Stockholm, i alla fall för dagen och i alla fall i den förort jag bor i. Jag har spenderat den större delen av dagen ute i solen för att helt enkelt kunna ta del av en dag som denna innan de försvinner. Jag är inte en person som vill uppskatta allt det goda när det inte längre finns; jag vill kunna känna att jag aldrig gick miste om dem.

Jag har inte så mycket att säga, men däremot har jag en massa bilder att redigera och ladda upp. Förhoppningsvis finns det bilder jag kan radera, för annars kommer det bli en del jobb.

//Lisa

Gårdagens bilder















Det går lite bättre för mig med bilderna nu, men jag ska ge mig ut lite senare idag och jag hoppas på lite bättre tur.

Hur har ni det denna måndag?

//Lisa

Trötter

Jag vet inte vad det är med mig nuför tiden, men jag känner mig så trött. Jag kan förstå varför jag är trött nu; jag har inte fått sova ut på ett tag (varför man gillar att väcka mig tidigt på mornarna har jag ingen aning om), och jag har inte fått ta igen den sömn jag gick miste om häromdagen. Att jag fortfarande inte hittar jobb gör inte saken bättre, och det märks när pengarna börjar sina. Jag får helt enkelt återgå till min bok (jag fick skrivkramp, och jag ska försöka ta mig runt det ikväll) och hoppas på att jag kan tjäna en liten slant på den. Å andra sidan blir det svårt att tjäna pengar till denna sommar då den inte ens är i närheten av att vara klar. Äh, jag får försöka lösa det på ett eller annat sätt. Det är antingen det eller att jag spenderar en förmögenhet på Triss-lotter och hoppas på att vinna 50 kronor...

Ni som arbetar; Vad sysslar ni med? Trivs ni med arbetet?

//Lisa

Söndag

Vilken...härlig? -- dag det är.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka än; solen sken för två timmar sedan, det är så pass milt ute att jag börjat hoppas på lite värme, men nu drar en massa moln förbi. Det är så svårt att veta hur man ska göra med dagen när det blir såhär -- när det är soligt vill jag inte låta dagen gå till spillo, men när molnen drar förbi undrar jag såklart om det kommer att regna och då är det bäst om jag sitter hemma och läser. Jag gillar att kunna vara spontan, men jag vill inte riskera att hamna i ett regnväder inne i stan som slutar med att jag lönlöst kollar runt i affärer bara för att kunna ta kol på lite tid.

Nej, jag måste sluta klaga -- jag och mamma funderar trots allt på att åka ut någonstans för att fika. Jag ska försöka övertala henne till att hålla oss i närheten så att vi snabbt och enkelt kan ta oss hem om det skulle gå så långt. Om det skulle bli fint hoppas jag på att vi är tillräckligt nära för att kunna ta en promenad hem :)

//Lisa

Lördagspromenad



















Jag blev inte så nöjd med dessa bilder, men samtidigt kan man inte få allt i livet; jag har tagit bilder tidigare som till och med fått mig mållös. Det är inte så konstigt att kommande bilder blir lite av en besvikelse efter sådant, men jag hoppas på att kunna få tag på andra objektiv de kommande åren så att jag kan fånga även landskap. Det är bara så dumt att objektiv till min kamera är svåra att hitta.

Som jag berättade om tidigare åkte jag hem till min mormor idag för att äta lunch, och jag är fortfarande mätt efter all mat jag fick i mig. Om jag blir hungrig senare kommer jag bara äta någonting litet (exempelvis mackor) -- jag menar verkligen det när jag säger att det är det enda som behövs.
Det var, precis som alltid, lika kul att träffa henne, men det var något konstigt tryck i luften som gjorde att jag blev betydligt tröttare än vad jag var redan från början. När jag kom hem kände jag att det lättade, och det var därför jag bestämde mig för att gå ut och gå.

Just nu sitter jag och ritar.
Eller rättare sagt; jag försöker rita. Mina okunskaper när det kommer till ritning är så pass stora att man knappt kan kalla det för just ritning, men jag är på väg att lära mig nu (tro mig, det var på tiden).

Vad har ni (haft) för er?

//Lisa

Lördag

Jag behvde verkligen sova ut idag, men att sova till halv tolv var lite väl överdrivet. Framför allt med tanke på att mamma blev tvungen att komma in och väcka mig. Men jag antar att det är så det blir ibland; natten mot torsdagen kunde jag inte sova alls (på nio timmar sov jag 2-3 timmar), och det slog emot först igår. Som tur var kunde jag och mamma köpa en hel del kaffe under dagens lopp, så jag kunde hålla mig vaken hela dagen, men det betyder inte att jag inte var trött.

Nu har jag gjort mig i stort sett gjort mig klar; det är ett par saker jag ska göra innan jag åker hem till mormor (som jag aldrig träffade igår) för att äta lite lunch. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer om det -- det är alltid trevligt att vara hemma hos min mormor. Hon är så söt och härlig. Jag undrar nästan lite om det har någonting med den tid då man växte upp som barn, eller om det är genetiskt, men det känns som att alla mor- och farföräldrar är söta och härliga. Jag hoppas att jag själv blir det när jag blir äldre -- det sista jag vill är att bli en bitter gammal tant.

Ska ni hitta på någonting speciellt idag?

//Lisa

Midsommarafton


















Jag tror att detta sammanfattar min midsommarafton; jag och mamma åkte ut till Dalarö (vi träffade faktiskt Linn,Tessan och resten av deras familj där borta) för att avsluta dagen med att åka till Skanskvarn vid Gullmarsplan där vi båda åt grillspett. Det var så gott, och jag är fortfarande mätt efter att ha ätit det, men jag vill ha mer.

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Glad midsommar!

Då var midsommar (äntligen) här, och jag måste säga att jag är väldigt glad över det. Dels är det för att det inte regnat än (ta i trä), men också för att jag sett fram emot det här ett par dagar nu. Grundtanken var att jag skulle till min mormor över dagen då varken syrran eller mamma skulle vara hemma, men mammas midsommar blev ledig, så istället ska vi två åka iväg till Dalarö om en liten stund. Det kommer bli en resa på nästan en timme sammanlagt, men vad gör det? Det är bara mysigt att åka buss, och med tanke på att det inte är 40 grader varmt i solen blir det ännu mysigare. Man behöver egentligen inte göra så mycket mer än det; midsommar för mig handlar inte om att supa ner sig själv och andra under bordet. Det handlar om att vara med familj och vänner för att helt enkelt fira sommaren. Mer än så behöver man inte begära, om man tänker efter.



Bild från förra midsommar, som även då spenderades på Dalarö


Nej, nu måste jag springa ner till mataffären en andra runda för att köpa lite saker som jag glömde bort vid den första svängen. Därefter bär det av mot Dalarö, och självklart kommer bilder senare -- jag har laddat batteriet till kameran, så det blir inga mobilbilder här inte. Visserligen skulle det inte kunna bli några heller då jag tappat bort USB-kabeln till den.

Jag hoppas att ni får en underbar midsommar nu!

//Lisa

Priset på mänskligheten



Människor säljs överallt i världen till olika priser; prostituerade kvinnor och män förhandlar om priser i gatuhörn medan andra gör det via telefon. Andra väljer helt enkelt att sälja människor till olika ändamål för att själv få så mycket pengar som möjligt, och vad händer med människorna? De börjar behandlas som varor -- antingen kan man kräva så hårt arbete av dem att de till sist arbetar ihjäl sig, barn kan tvingas till att bära automatvapen, kvinnor (och även barn) säljs för att flera gånger om dagen bli utsatt för övergrepp...
Hur kan man sätta ett pris på en människa?
Vad är en människa värd, rent pengamässigt?
Vad är det som avgör priset?

Tänk er att ni står i en mataffär för att köpa mat, och tänk er även att ni velar mellan olika varumärken av en matvara. Det ena varumärket är billigare än de andra två, men du har hört att det andra varumärket håller vad det lovar när det gäller smakrikedomen. Det tredje märket är något dyrare än det första, men det är inte godare. Å andra sidan får man mer för pengarna om man bestämmer sig för att köpa det. Vilket märke skulle ni välja?
Tänk er nu att det är såhär människor runt om i världen kan bli behandlade.

När jag läste Lagerkvists "Dvärgen" häromdagen slogs jag av en tanke Dvärgen hade; Dvärgen kritiserar konst då modellen för tavlan/skulpturen förlorar rätten till sin egen kropp -- en kropp och ansikte används av andra personer för att de ska kunna tjäna pengar på det, och tanken om att inte kunna ha sin kropp för sig själv är någonting han föraktar.
Trots att jag gillar konst förstår jag konceptet i hans tänkande; Ingen ska behöva förlora rätten till sin egen kropp. Det är någonting man ska kunna ha för sig själv. Sin egen kropp är det viktigaste man kan ha som människa, så vad händer när man blir fråntagen den rätten? Att det dessutom inte bara handlar om förlusten av rätt till sin egen kropp när det gäller trafficking gör allt så mycket värre -- man förlorar rätten till sig själv då ens liv ligger i andras händer. Har man någonting att säga till om när man får ett vapen placerat i handen? Har man någonting att säga till om när man blir våldtagen av en torsk som betalat för en hel timme? Har man någonting att säga till om när man blir tilldelad arbetsuppgift efter arbetsuppgift som håller en fast i dåliga byggnader -- för att inte tala om dåliga förhållanden! -- 14 timmar i sträck? Nej, knappast. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om jag borde hålla mig tyst i 30 dagar för deras skull istället för syrianernas. Syrianerna har det jobbigt nu, men jag är säker på att det kommer att få ett slut förr eller senare (jag hoppas innerligt på förr, och det gäller inte bara Syrien). Tyvärr kan jag inte säga detsamma när det gäller trafficking...

Men det är inte bara inom trafficking som människor värdesätts med pengar.
Det händer även inom rättsväsendet när offer/efterlevande tilldelas skadestånd.
En kvinna som fått sin dotter mördad kan få över 200 000 kronor i skadestånd, men vem är det som bestämmer hur mycket denna mamma ska få efter att ha förlorat sitt barn? Det är bra att man kan få något ekonomiskt stöd, men att sätta ett pris på ett barn på det sättet...



I en värld där allt går att köpas med pengar har till och med människan tilldelats en prislapp


//Lisa

Vi gillar att klaga

Det är ett rent faktum; vi svenskar gillar att klaga oavsett om det är väder, TV-program, årstider... Till viss del förstår jag att man vill klaga om det är någonting man inte tycker om, och om det är någonting som går en på nerverna (hur många gånger har inte jag själv klagat?), men det blir så överflödigt när man beter sig som om man letar efter någonting att klaga över.

Regnet vräkte ner för tio minuter sedan.
Jag var ute när det började, och jag tyckte bara att det var härligt att gå hem från busshållplatsen efter att ha vinkat av Natta som spenderade större delen av kvällen här. Många klagar över hur blött och kallt det är. Om man tvingas till att vistas i regnet -- om man väntar på tåget eller bussen utan möjighet att stå under tak -- är det en sak, men det blir nästintill löjligt om man frivilligt går ut i tunna kläder och dåliga skor för att ha någonting att klaga över. Samma sak känner jag när jag hör tonårstjejer klaga hur kallt det är under vintern när de själva använder sig av tygskor när det är -14 grader kallt utomhus. Man får försöka se till att klä sig efter väder om man frivilligt ger sig ut i det. Om det inte räcker kan man inte klaga på vädret.

Just när det handlar om regn är det många som blir dystra då och känner att man inte kan göra något.
Bara för att man inte kan ligga på stranden betyder det inte att hela dagen är förstörd; den är bara förstörd så länge man själv ser till den att den är förstörd. Man kan fortfarande läsa, lyssna på musik eller testa på att gå ut i regnet någon gång för att lära sig att det inte är så farligt som man skulle kunna tro.

Nej, när det kommer till regn har jag egentligen bara en sak att säga; det är någonting oundvikligt, och om vattnet inte forsar ner i mängder som kan bli förödande ska man inte ha någonting att klaga över. Man ska istället vara glad över det. Man brukar säga att regn följs av solsken, och om det är regn som krävs för att solen ska skina kan det regna på. Det är i alla fall så jag tänker, och dessutom får man en gratis dusch som inte bildar en kö utanför badrummet.

//Lisa

Lyriska känslor

Det börjar kännas som att saker och ting börjar gå "min väg" nu.
Det låter så arrogant när jag säger det, men det känns som att saker och ting börjar lätta upp nu. Jag vet inte om det beror på mig själv, om det är sommaren som kommit eller om det är någonting annat. I vilket fall som helst börjar saker och ting vända, och det får mig att känna mig lyrisk.

Det som fick mig att tänka såhär var att jag fick se att resultaten från den förra hemtentan skickats ut. Jag blev så nervös när jag såg mailet i listan över inkorgen; jag vågade först inte titta, men ju längre jag väntade desto mer illamående blev jag. Det ironiska var att jag inte väntade särskilt länge. I vilket fall som helst klickade jag upp mailet, och jag klickade upp dokumentet som resultatet fanns på...Och jag såg att det här var mitt -- hittills -- bästa resultat. Jag har varit väldigt medioker under universitetstiden trots alla mina försök att inte vara det, men nu känner jag att mitt jobb gav resultat. Det roliga är att jag inte spenderade mycket tid med denna hemtenta, i alla fall inte om man jämför med mina tidigare hemtentor...

Om man bortser från skolan känns det som att det inte finns mycket jag inte skulle kunna klara av, och den känslan har jag gått runt med ett tag nu. Jag känner att jag utmanar mig själv på ett annat sätt nu än vad jag gjort tidigare. Trots att det inte varit stora mål har jag satt upp ett par stycken, och jag har tagit mig över mållinjen. När juni kom lovade jag mig själv att se till att läsa ut David Copperfield. Det gjorde jag. När jag var klar med den satte jag som mål att läsa ut två böcker innan jag gick och lade mig, och även detta klarade jag av. Nu har jag påbörjat en annan bok, och redan nu har jag läst en fjärdedel av boken. Om jag fortsätter i den takten kommer jag (förhoppningsvis) ha boken utläst inom den här veckan, och då har jag lyckats läsa ut fyra böcker inom loppet av en vecka.

Innan sommaren tog sin start lovade jag mig själv att bada fler gånger i år jämfört med förra året. Det målet klarade jag av på en vecka.
Jag hade som mål att försöka återuppta kontakter med gamla vänner. Förra måndagen träffade jag L, som jag inte hade sett på över två-tre månader. I morgon ska jag träffa en vän som jag inte träffat på ett halvår, och jag hoppas på att kunna träffa fler personer i takt med att sommaren fortlöper.
Jag har nu satt upp ett mål som kommer bli en av mina tuffaste utmaningar hittills, men det finns inget som pekar på att jag inte skulle klara av det.

Livet kan verkligen ha sina härliga stunder oavsett om de håller ut länge eller inte :)

//Lisa

Mitt i veckan

Det är en del saker som hänt idag.
Okej, kanske inte; det hela började med att jag sov bort halva dagen. Jag vet inte vad det är med mig; de senaste nätterna har jag sovit betydligt längre än vad jag är van vid. Visserligen är det skönt att kunna känna sig utvilad när man går upp, men det är ingen skön känsla när man tittar på klockan och inser att den passerat tolv. Jag antar att det är laddningarna i luften; jag har haft problem med att sova tidigare tiden innan åskan kommer. Det åskade rätt ordentligt igår, men det känns inte som att det åskade tillräckligt. Jag älskar det faktum att jag klagar över att det inte åskade tillräckligt mycket igår när jag borde göra det motsatta.

Men vad har jag haft för mig idag?
Jag färgade håret det första jag gjorde, men det blev inte så lyckat som jag hade hoppats på. När jag skulle klämma ut färgen ur tuben sprack den och färg sprutade ut i halva badrummet. Som tur var kunde jag få bort det mesta (det som hade hamnat i handfatet, badkaret, på toaletten och kakelväggarna), men det som hamnade på träskåpen gick inte att rädda. Jag tror att jag kommit på en anledning till varför man inte ör ha vita träskåp i ett badrum.
Att färgtuben gick av mitt itu gjorde att jag inte brydde mig om att försöka få färgen så jämn som möjligt, men det bra ändå. Mitt enda problem är att utväxten är kvar, men den är inte så påtaglig än. Jämfört med hur det var för tolv timmar sedan ser det betydligt bättre ut nu.

Nu under kvällen åkte jag in till Vasastan tillsammans med mamma för att bl.a. äta lite middag. Jag ska försöka ladda upp lite bilder, men med tanke på att jag glömdde kameran hemma blir det mobilbilder som tar lite tid att ladda upp.

Nej, jag ska inte babbla på så mycket mer.
Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Tisdag



Jag har verkligen haft fullt upp hela dagen; under eftermiddagen tog jag mig ann städningen, och jag hann inte ens bli klar innan jag skulle springa ner till tvättstugan. Jag fortsatte med städningen efter att ha varit nere den första vändan (det där kändes nästan fel att skriva), men därefter var det bara att handla och diska undan lite snabbt. Efter att ha varit nere den andra vändan började det åska (det var på tiden!) och regna som bara den; vår stackars katt blev så rädd när knallen kom. Jag måste erkänna att även jag hoppade till, och jag har inget emot åskan -- jag tycker att det kan vara mysigt vid rätt tillfällen. Som tur var låg den aldrig över området där jag bor; jag kan bara föreställa mig hur knallarna skulle ha varit då...

Med tanke på tvätten blev det en rätt (!) sen middag som jag fick stå och laga till. Det var inte mycket som skulle göras, och det är inget jag varken klagar eller klagade över, men det är inget som underlättar den trötta känslan jag gick runt med. Om något är den ännu värre nu, och jag har inte ens bäddat sängen än. Jisses, vad jag komplicerar saker och ting.

Det var min tisdag det.
Hur har eran varit?

//Lisa

Bara för sakens skull...








//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka, ny start...
Det är så det är med måndagar, men tyvärr fick jag ingen vidare start när jag i morse vaknade upp och tänkte att det var tisdag. Det blev lite om en omställning för mig där.

Jag har inte så mycket att säga; det är allmänt grått ute (ingen sol, inget regn, bara gråa moln) vilket inte är en större höjdare. Det var meningen att jag skulle tvätta idag, men jag kommer skjuta upp det tills imorgon istället. Min hand har inte läkt så pass mycket att jag vågar stå och hänga upp lakan i torkskåpet, men den har läkt tillräckligt mycket för att jag ska kunna klara mig utan bandage. Det känns lite stramt (jag har fortfarande problem med att skriva på ett vanligt papper med en vanlig penna), men det är ingen större fara. Vad som är ännu bättre är att tummen också har läkt -- för bara några dagar sedan var den i dubbel storlek jämfört med nu då muskeln svullnat upp så pass mycket.

Jag skrev igår att jag skulle läsa ut två böcker. Den ena boken skrev jag om i bloggen, och den andra läste jag ut precis innan jag gick och lade mig. Nu är bara frågan vilken bok som ska bli min nästa. Jag har Sophies val av William Styron vid sidan av mig, så det kanska kan bli något. Å andra sidan fick jag en bok i julas som jag behöver läsa, och som jag dessutom vill läsa, men samtidigt står det böcker i min bokhylla som jag fick för två år sedan, men som jag inte tagit mig igenom p.g.a. bl.a. skolan... Nej, jag vet inte vad jag ska välja... Alla är ungefär lika tjocka, så det blir onödigt om jag ska välja den tunnaste boken först.

Ah, ljuva i-landsproblem... Vad skulle man göra utan dem?

Hur har er start på veckan varit?

//Lisa

När tystnaden kommer...

Det är knappt två veckor kvar tills jag ska stänga igen min mun. Det känns lite löjligt att jag gör reklam för det, men det är mitt sätt att ladda upp och att förbereda mig. Jag är så van att kunna prata och att yttra mig, så det kommer bli lite om en omställning. Å andra sidan kanske det bara är jag som börjar noja mig.

Men hur ska detta gå till?
Tja, det kommer ske en del förändringar även kring bloggen -- det handlar inte bara om att jag ska hålla min mun stängd. Jag har tänkt att blogga varje dag, men det kommer bara bli ett inlägg. Jag vet att några ser det som fusk, men det är ett bra sätt att kunna se hur allt löper; dels för er, men även för min egen del. Som jag sade är jag så van vid att yttra mig, men vad kommer hända när jag tar bort den delen av mitt eget liv? Jag brukar kasta mig in i diskussioner då jag tycker att sådant är kul, men jag tycker att det är minst lika kul att (små)retas med mina kompisar och mest av allt att kunna skratta. Jag kommer inte sluta med det (det är lite svårt att styra över sådant), men jag ska göra det jag kan för att kväva ljudet från dem. Jag kommer att begränsa mig själv på ett sådant sätt som jag vet inte är bra, men som jag känner är nödvändigt -- det är det som behövs för att kunna känna av en bråkdel av den frustration som uppstår när man gång efter annan försöker få sin röst hörd utan att lyckas. Det är denna frustration jag ska försöka dokumentera, och jag hoppas verkligen att jag kan få en bättre förståelse och att jag kan förmedla den till andra, oavsett hur få människor det är.

Varför gör jag det här?
Som jag skrev igår har jag blivit inspirerad av Tyson Ritter som ska vara tyst i ytterligare fyra veckor, om jag tänker rätt. Han gör det för haitiernas skull -- för att de inte har en röst. Ju mer jag tänkt på det desto mer förnuftigt verkar det. Jag har tidigare försökt skriva om den typen av förtryck, men jag har fått höra att de inläggen är tråkiga. Varför inte testa på att göra det motsatta istället? Varför inte försöka göra sig hörd genom sin tystnad? Om ens röst inte kan göra någon liten förändring kanske ens tystnad kan det.
Ju mer jag tänkte på det Tyson gör desto mer insåg jag att det inte finns någon direkt anledning till varför jag inte skulle göra samma sak. Om det skiter sig har jag i alla fall gjort ett försök. Om det inte skiter sig kan jag i augusti känna att jag har lyckats!

Om ni vill kan ni bidra med pengar genom att SMS:a AKUT/AKUT 50/AKUT 200 till 72900 för att donera 100, 50 alternativt 200 kronor till Röda Korsets katastrofhjälp.

//Lisa

Barfota änglar




En sann historia om två svenska tonårstjejers flykt.
Om jakten på spänning och ett bättre liv i Asien.

20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig för att rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit.
Verkligheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.

Barfota änglar är en sann historia som inte kommer att lämna någon läsare oberörd. Den handlar om två unga svenska tjejers sökande efter sig själva och någonting bättre i främmande miljöer.

Jag påbörjade denna bok idag, och redan vid de första sidorna var jag fast.
Linnea Willén förskönar ingen av de erfarenheter hon fått uppleva, men hon skildrar sin verklighet på ett sådant sätt att man inte kan döma henne. Det är så lätt gjort att man dömer en person som prostituerar sig själv, men Willén påminner oss om att man fortfarande är mänsklig även om man prostituerar sig. Bara för att man får ut pengar av det betyder det inte att man inte känner av en skam och exploatering.

Boken är uppdelade i tre olika delar, eller stadier -- "Innan Japan", "Japan" och "Efter Japan". Det intressanta är att det inte finns en specifik del i boken som heter "Japan"; istället kommer de som avsnitt. Man får lite i taget reda på vad som hände efter att hon återvänt till Sverige, och hennes resa dit från Japan. Man får lite i taget reda på vad det var som gjorde att hennes väg ledde till att bli eskortflicka, men man får inte reda på den mest betydande händelsen förrän i slutet av boken. Det är på det här sättet som hennes berättarteknik kan ses som poetisk, men jag håller inte med om det. Som jag skrev förskönar Willén ingen av de berättelser hon har att berätta. Det är blottat rakt igenom, och det finns inga allusioner som man skulle kunna tolka på andra sätt. Det är det som skiljer denna bok från poetiken. Det är det som gör att den här blir vacker i sin brutalitet.

I sitt förord skriver Willén att denna typ av böcker tenderar att bli djupt kritiserade, och att det är sådana här berättelser som man inte vill ska berättas.
Jag håller med henne på den fronten, och jag håller också med om att det är någonting som man bör berätta. Någonting som känns väldigt vanligt här i Sverige är att man ser på prostituerade/eskortflickor som om de vore samhällets lägsta varelser och man glömmer bort vad som döljer sig bakom ytan. Även om jag inte är kristen gillar jag ändå moralen som finns i när Jesus sträcker ut en hand mot bl.a. prostituerade, och det är någonting man än idag bör ha i åtanke istället för att vända ryggen till utan att erkänna personerna som just personer.

Boken fick mig att gråta (stor överraskning där, eller hur?), den fick mig att le, den fick mig att förfäras, den fick mig att hoppas...
Den är utan tvekan läsvärd, och med tanke på att den bara är 116 sidor "tjock" kan man utan problem läsa ut den inom loppet av en dag/några timmar.

//Lisa

Lite läsning

Efter två månader läste jag äntligen ut David Copperfield. Jag låg vaken halva natten bara för att få det gjort, och det är jag glad över. Det är verkligen en tjock bok (1095 sidor), och på ungefär en vecka har jag läst 500 av dessa sidor. Anledningen till varför det tagit så lång tid är att jag haft en del böcker till skolan att läsa, och när jag blev klar med de böckerna hade jag inte längre någon ork att läsa. Jag älskar att läsa, men även jag har en gräns för hur mycket jag klarar av. Det är därför jag spenderat en hel tid med att lösa sudokus och att rita. Tyvärr har jag inte blivit bättre på något av dem...

Regnet öser ner här utanför, och det är så mysigt att det inte är sant. Jag har redan varit ute tre gånger, men med tanke på att jag fortfarande inte har blivit helt torr från senaste gången jag var ute (det var för över en timme sedan) ska jag nog sitta inne ett tag. Jag hade tänkt att läsa ett par böcker. Ni läste rätt -- ett par böcker. Jag hittade en bok i pappas bokhylla för ett par månader sedan som jag vill läsa, och jag fick ytterligare en bok hemskickad till mig från en bokklubb jag är med i. Båda böckerna är i pocketformat, texten är normalstor och vardera bok är 155 sidor "tjocka". Kort sagt kommer jag ha dem utlästa väldigt snabbt -- om jag inte blir klar med dem idag kommer jag bli förvånad (jag läser rätt snabbt). Dessutom skulle det vara kul om jag kunde säga "Jag har läst ut tre böcker inom loppet av ett dygn". Att jag påbörjade en av dessa böcker för två månader sedan är en annan femma.



Vad brukar ni hitta på när det regnar?

//Lisa

En sjätte tatuering

Nej, jag har inte skaffat en sjätte tatuering än, men jag har pratat med en tatuerare om det, och hon kan definitivt göra den. Det är samma tatuerare som gjorde min fjärde för flera månader sedan, och precis som den tatueringen kommer även nästa bli en text. Vad det ska stå berättar jag senare, men just nu behöver jag tips på bra bokstäver man kan använda sig av -- texten kommer bli rätt kort, så jag vill försöka fylla ut bokstäverna lite mer (kort sagt är det ingen större idé att tipsa om Times New Roman).



Eller ska jag köra på dessa?


Känner ni till någon bra sida där man kan hitta sådant?

//Lisa

When nature calls...












Min favorit är bilden på nyckelpigan, men bilden med biet blev riktigt klockren :)


Jag älskar att ta promenader, och jag älskar att ta bilder när jag väl är ute och går. Om det blir för många naturbilder är det bara att säga till så minskar jag ned antalet.

//Lisa

30 dagars tystnad

Leadsingern i ett av mina favoritband (The All - American Rejects), Tyson Ritter, har bestämt sig för att vara tyst i 30 dagar för haitiernas skull då de inte har en egen röst.
Jag älskar hans idé, och jag har bestämt mig för att göra likadant -- från och med andra juli ska jag vara tyst i 30 dagar. Varför jag valde just andra juli istället för att börja redan nu må vara onödigt, men det är för att jag själv ska kunna hålla reda på dagarna; det är lättare för mig att komma ihåg att jag kan prata igen första augusti istället för 18:e juli.

Tyson Ritter gör detta för haitiernas skull.
Jag kommer att göra det för syrianernas skull. Syrien är inte det enda land som behöver stöd i kampen om demokrati, det vet jag mer än väl, men det är ett land jag valt att stödja. Det är svårt -- i alla fall för mig -- att bara stå vid sidan av och titta på när flera människor dör då militärer skjuter mot dem. Det är svårt att veta att många personer i min ålder går igenom den kampen utan att kunna ha rätt till sin egen röst. Därför avsäger jag rätten till min egen röst.

Till skillnad från Tyson är jag inte i närheten av att vara känd. Jag är inte i samma stånd som honom när det kommer till att göra någon påverkan, men jag hoppas ändå. Det är allt jag kan göra just nu, och det är det enda jag tänker göra.

Men vad tror ni? Kommer jag att klara av det?

//Lisa

Lite framtidsångest i småtimmarna

Att leta efter jobb på Internet halv ett mitt i natten är inte smart.
Det känns inte så bra att veta att man med största sannolikhet kommer att lägga sig i sin säng för att somna med ett sämre sjävförtroende jämfört med vad man hade när man vaknade.

Jag känner att det inte alls går bra för mig på den fronten. Det är så många som letar efter erfarenheter, och där erfarenhet inte krävs behöver man den rätta utbildningen eller ett körkort. Det känns skönt att veta att man saknar allt. När jag valde att läsa juridikinriktningen på gymnasiet tänkte jag att det skulle ge mig en bra grund. I teorin gjorde det det, men i praktiken har det gått mindre bra. Det har rent sagt gått på minus.
Det känns verkligen som att jag gjort vad jag kunnat för att spela mina kort rätt: Jag gick ut grundskolan med (hyffsat) bra betyg för att kunna söka vidare till en studieförberedande utbildning. Det gjorde jag, och jag gick ut med rätt höga poäng. Jag fortsatte vidare till universitetet, men till vilken nytta? Jag har spenderat de senaste 13 åren med näsan framför böcker (det fjortonde året var sexårs, och där var det inte många böcker inblandade), men vad har det lett mig? För mig har detta känts som de rätta valen, men när det kommer till kritan kunde jag inte ha begått fler misstag. Jag fokuserade så mycket på skolan och på att få poäng istället för att samla på mig erfarenheter. Nu säger jag inte att man ska strunta i sin utbildning, för det ska man absolut inte göra, men samtidigt börjar jag ifrågasätta mina val av utbidningar och vad de kan ge mig i framtiden...

Jag har försökt att spela alla mina kort rätt; Jag har försökt sköta skolgången, och jag har försökt vara den bästa personen jag kan vara, men ändå är det just den här biten som s**ter sig. Jag kanske ska lyda ett råd jag fick för inte så länge sedan; att inte sikta högt...

//Lisa

The Green Zone











Jag var nära på att skriva "the wet zone", men det hade så lätt kunnat missförstås...


Jag tog en kvällspromenad med kameran. Jag räknade inte med att gå rakt in i en regnskur. Men jag måste erkänna att det var lite kul, och för att inte nämna mysigt. Man behöver inte sol och värme för att få en bra stund för sig själv. Det enda som krävs är en bra inställning, lite bra musik och i min situation en (bra!) kamera. Om man ska låsa in sig bara för att det kommer lite regn... Det är bra onödigt att spendera hälten av sin tid med att hoppas på att den andra hälften ska bli bättre.

//Lisa

 

Fredag

Det känns lite skönt att det är fredag.
Jag har alltid gillat fredagarna. Under skoltiden såg jag fram emot dem då det var sista skoldagen för veckan, men jag har även gillat dem under loven trots att det ofta tytt på att skolan snart tar sin början igen. Jag vet inte om det beror på att jag associerar fredagarna med början på helgerna och ledigheten eller om det är någonting annat, men gillar dem det gör jag. Vad som gör denna fredag ännu bättre är att det regnar nu; det regnade aldrig igår, men nu öser det ner, och det känns att trycket släppt. Nu har jag bara åskan att se fram emot, men den kommer säkert förr eller senare.

Det har inte hänt så mycket idag; Linn och Tessan kom över hit under eftermiddagen. Tillsammans med syrran tittade vi alla på "Dead man walking", och jag är glad över att jag inte hann få på mig sminket. Visserligen känner jag så om många filmer (ja, jag gråter mycket), men det är svårt att inte gråta när man ser den. Jag måste verkligen ge Sean Penn all cred som finns; det är svårt att få en publik att känna sympati för någon som personen han spelar, men han lyckas verkligen nå fram.

Jag har inte så mycket mer att skriva. Dels beror det på att det inte har hänt mycket mer, men det beror också på att min handled har svullnat upp ännu mer -- jag vaknade i morse av att jag hade mitt huvud lutat mot handen, och den extra tyngden har inte hjälpt så mycket. Någonting som är bra är att jag hittade ett väldigt bra stödbandage i en låda i en av garderoberna här hemma, och det hjälper verkligen mer än vad man tror. Men det hjälper inte tillräckligt bra för att jag ska kunna röra handen fritt utan att göra ont, så jag ska försöka vila den lite.

Hur har ni det idag?

//Lisa

Den religiösa debatten

Jag förstår inte varför religion har blivit ett omdiskuterat ämne; om man har en tro ska man ha rätt att utföra den, eller är det bara jag som tycker att religionsfrihet är någonting vi alla är värda?
Just under de senaste åren har islam bivit en omdiskuterad religion, men av vilka skäl? Det handlar såklart om alla terrorattentat som ägt rum, och de totalitära regimerna runt om i världen, men det ger ändå inget skäl till varför man ska dra alla över en kam. När det kommer till kritan finns det fortfarande 1 miljard muslimer som lyckas utöva sin tro på ett fredfullt sätt, men ändå fokuserar man så mycket på de personer som inte kan leva på ett fredfullt sätt och som ser krig överallt. Jag håller med om att det är dessa som bör uppmärksammas då det är dessa som skadar många personer, men vad som är mest skadligt är de fördomar som finns. Bara för att man är muslim betyder det inte att man avskyr kristna eller judar, och det innebär inte heller att man står för förtryck, diskriminering och våld. Om man står för våld är det för att man uppenbarligen inte har rätt värderingar, och man får inte heller glömma bort att det finns icke-religiösa personer som är våldsamma.

Jag ska inte säga att jag blev glad när ett gäng muslimer skrek "död åt kristna" efter att en pastor i Florida bränt Koranen. Det är någonting jag fått kritik för; att jag försvarar muslimer när de gör någonting sådant. Jag förstår inte varför man tänker på mig som det då jag inte alls försvarar det. När det kommer till kritan vill jag försöka bortse från religionen. Ni får säga vad ni vill, men det är inte religionen som styr hur man är som person. Det må ge vägledning för hur man ska leva sitt liv, men alla religioner går att tolka på olika sätt -- på sina egna sätt. Är man våldsam som person är det inte så konstigt att man tolkar en religion på ett våldsamt sätt. Är man fredlig som person lever man fredligt. Det gäller alla typer av människor, oavsett om man är muslim, kristen, jude eller icke-religiös. Bara för att Gamla Testamentet säger att man ska stena en kvinna till döds om man under bröllopsnatten finner att hon inte är oskuld betyder det inte att det är någonting man gör.

En bok är en bok.
En tro är en tro.
Vissa väljer att centrera boken och tron i sina levnadssätt, men precis som jag sade är det någonting man väljer. Ett sätt att leva styrs inte utifrån den tro man har. Jag har ingen religiös tro, så därför borde jag inte ha någonting gott att tro på, men det gör jag. Bara för att min tro inte ligger hos Guds godhet väljer jag att tro på människans.

//Lisa

Torsdag

Jag har stött på lite av en utmaning nu.
Igår natt hade jag rullat över min hand när den låg i en konstig ställning, och redan då gjorde det ont vid vissa tillfällen. Samma sak hände nu i natt, men nu är den definitivt stukad -- muskeln har svullnat upp, och jag får ont bara när jag vinklar tummen åt "fel" håll. Var ligger utmaningen någonstans? Det är min högra hand som kommit till skada. Jag är så högerhänt som man kan bli -- det är verkligen den hand jag är beroende av -- så ni kan tänka er hur det gick när jag skulle diska (jag hade en plasthandska över bandaget för att det inte skulle bli blött). Det tog mig mer än en halvtimme, och vanligtvis tar sådant en kvart.

Till råge på allt känns det som att det ska bli åska ikväll. Jag har inget emot åskan; jag tycker rent utav att det kan vara mysigt. Å andra sidan älskar jag alla ursäkter jag kan få för att kunna släcka ner lägenheten och läsa med tända ljus som belysning. Det som är irriterande är att det inte kommer igång -- molnen som täcker himlen är riktigt mörka, men det åskar inte. Regnar gör det inte heller. Det är kort sagt grått. När det regnar finns det i alla fall någon form av rörelse/liv utanför, men inte nu. Nej, jag gillar inte mulet väder.



Är det lika mulet hos er?


//Lisa

För vår nöjes skull

När man tar en snabb titt på skvallerblaskornas framsidor kan man börja inse vilken tur man har som inte är känd på några som helst sätt. Jag vet i alla fall att jag inte skulle vilja ha en skilsmässa eller ett uppbrott som en huvudnyhet på alla blaskor inom synhåll, och detsamma gäller andra problem. Inte minst när det kommer till missbruk.

Jag förstår inte hur man kan tänka att det är för allmänhetens bästa att veta att en känd person går igenom ett svårt missbruk. Det är en sak om kändisen själv gått ut med det i tidningar för att påvisa att kändislivet inte alltid är så glamoröst som man skulle kunna tro, men att få sitt privatliv exploaterat på det sättet... Dessutom kan man väl knappast påstå att skvallertidningar existerar för allmänhetens intresse då det uppenbarligen handlar om nöje, men vem kan seriöst finna någon typ av nöje i detta? Bara för att man är en "offentlig person" -- bara för att man sysslar med ett yrke som gör en offentlig -- betyder det inte att hela ens liv ska bli offentligt. Om man ändå ska gå ut med personernas privatliv kan man väl lika gärna ta bilder på dem när de sitter på toaletten, men vem skulle någonsin få tanken att göra det då det är att gå över gränsen?

Jag tittade på "Celebrity rehab with Dr. Drew" tidigare, och en av deltagarna sade att medierna verkligen kan driva en till självmord när de går ut med historier oavsett om de stämmer eller om de är falska. Det har faktiskt hänt att medierna har drivit människor till döden. Jag pratar såklart om när Lady Diana av Wales dog. Trots detta känns det inte som att man lär sig; så länge man kan få en bra story, och så länge man kan få till bilder som talar för den, spelar det ingen roll hur man behandlar andra människor. Är det bara jag som tycker att det är ett äckligt beteende? Jag förstår verkligen inte hur man fungerar som människa om man tänker att man kan/ska tjäna pengar på någon annans lidande. Jag förstår inte hur man fungerar som människa om man inte ser över konsekvenserna. Det är få barn som inte mår dåligt över att föräldrarna skiljer sig, men att dessutom få hela saken utspridd som om det vore öl under St. Patrick's Day... Nej, i min värld går det inte ihop.

Bara för att man är känd betyder det inte att man inte är människa.
Det betyder inte heller att andra har rätt till att försöka göra så mycket skada som möjligt när hjälp behövs som mest. Är man fast i ett drogmissbruk tror jag knappast att man är lycklig och mår bra. Vad tror ni händer om man blir oförmögen till att skaffa hjälp för att papparazzi står utanför rehabiliteringscentrena? Vad tror ni händer när skvallertidningar gör sig redo för att smutskasta en för att man söker hjälp för ett beroende? Om man behåller sitt beroende för sig själv utan att bli upptäckt -- utan att bli smutskastad! -- är det kanske inte så konstigt om man skulle fortsätta...

Har ni någonsin tänkt samma tanke?

//Lisa

Onsdag

Det känns konstigt att vi redan är halvvägs inne i juni; tiden har verkligen en tendens att dra iväg när man minst anar det.

Om en knapp halvtimme ska jag iväg till Slussen för att träffa min mormor över en bit strömming. Det ser fint ute nu, så jag hoppas att det är lika fint där borta. Jag vet dock att det är betydligt kallar där så jag har laddat upp med jacka (hur tunn den än må vara) och... Det var faktiskt allt, men jag hoppas att det blir det enda som behövs.





Ska ni göra någonting speciellt idag?

//Lisa

4 timmar i frysen

Japp, ni läste rätt; jag spenderade mer eller mindre fyra timmar i frysen idag. Frågan är bara om man kan kalla det för "frys" när man stängt av den.
I vilket fall som helst spenderade jag större delen av eftermiddagen med att frosta ur frysen, vilket ingen har gjort på minst sex år (hoppsan). Det blev kort sagt en hel del jobb då jag skulle koka upp vatten och svabba golvet när vatten rann ner från långpannorna då de blev...de blev faktiskt aldrig fyllda; de lutar en aning, så vattnet rann ut på sidorna. Nu är allting klart; det finns ingen som helst is i frysen. Det är i sådana fall glassen jag lade in där för tio minuter sedan som utgör isen i frysen. Med tanke på att jag och syrran kämpade med frysen (hon tog hand om den svåraste biten och blev fast i en halvtimme) åt vi en rätt sen middag som vi snart ska avsluta med en sen efterrätt bestående av glass, konserverade frukter och chokladsås.

Hur har det varit annars?
Tja, jag mådde kanske inte på topp mitt på dagen, men det kommer stunder då jag blir så pass ledsen. Vanligtvis kan jag vifta bort det rätt snabbt, men den här gången höll det i sig lite länge. Jag förstår nu att jag överreagerade, men det är inte alltid man inser det i "stundens hetta". Om man inte har större tankar om mig än att jag har datorskärmen mer eller mindre uppkörd i näsan är det inte bara jag som dragit mig tillbaka och hindrat någon annan för att lära känna mig -- det handlar även om att man valt att se denna sida av mig. Så länge jag har åtminstone en person som vet vem jag är så är jag nöjd, och jag vet att jag har betydligt fler. Det är det enda som räknas när det kommer till kritan -- att jag faktiskt har personer i min närhet som känner till min rätta natur och som ändå väljer att spendera tid med mig. Den tanken gör mig gladare än någonting annat, och en annan sak som håller mitt humör uppe är att det har regnat i stort sett hela kvällen. Är det bara jag som tycker att sådant är härligt? Okej, det har spruckit upp nu, men det är också härligt i sig :)








Jag förstår hur det kan verka som att jag är ute efter bekräftelse när jag skriver sådana texter som det tidigare inlägget, men det är inte alls det jag är ute efter -- genom att skriva av mig sätter jag perspektiv på saker och ting. Jag kan skriva av mig i en skrivbok, men jag behöver den kontrast man får genom att offentliggöra sina texter. Dels är det det, men det handlar även om att jag tycker att det är kul att gå tillbaka i arkivet ett par månader för att se vad jag skrivit vid tidigare tillfällen.


//Lisa

Inte som man tänkt sig

Jag försöker att inte bry mig om vad andra tänker och tycker om mig då det som spelar störst roll är hur jag täner kring mig själv. Men samtidigt kan jag inte sluta undra hur andra faktiskt tänker om mig; vad är det som får andra att minnas mig?
Tja, med tanke på att jag är en person man vanligtvis glömmer bort antar jag att jag inte gör vidare intryck. Det är sådant som kan göra mig riktigt ledsen. Allt jag vill är att i alla fall någon kommer ihåg mig. Jag är trött på att gång efter annan behöva upprepa mitt namn när man säger "Vad hette du nu igen?". En gång är okej, men när det fortsätter ett par gånger börjar jag undra vad som egentligen gick fel. Är jag verkligen så pass grå att jag inte ens är värd att bli ihågkommen?

Det som sårar mig ännu mer är hur jag vet att andra i min närhet ser på mig.
Jag har alltid velat vara den som sprider någon form av glädje, och som kan få andra att le. Jag vet att jag inte är rolig, och att jag inte kan komma med några som helst skämt, men jag har ändå hoppats på att kunna få andra att le på andra sätt. Genom att helt enkelt vara jag, vad det nu innebär. Jag vet att jag kan ge ett intryck av att vara negativ, bitter och gnällig här på bloggen, men i själva verket är jag positiv. Jag försöker att glädjas åt de mindre sakerna i livet för att alltid kunna ha något att se fram emot. Det är när jag blir sjuk som jag har lite problem med att vara glad, men när man har svårt att kunna se sig själv bortom sängen har man inte så mycket mer att se fram emot än kvällens middag.
Det är mer eller mindre nu jag inser att man inte ser mig som den spralliga, lekfulla dåren jag faktiskt är. Jag inser nu att man ser mig mer och mer som en osocial ensamvarg som spenderar alltför mycket tid vid datorn. Den vetskapen blev ett kraftigt slag igår då jag plötsligt fick tanken att om jag skulle dö nu är det så man skulle minnas mig -- man skulle inte minnas mig som livfull som försöker se människors goda egenskaper. Man skulle minnas mig som en tjej med datorskärmen fastklistrat i ansiktet. Det var inte riktigt det jag hade hoppats på...


Jag har verkligen gjort mitt bästa för att få allting rätt.
Jag har försökt att vara snäll och hjälpsam gentemot andra då jag vet hur mycket sådant kan betyda.
Jag har försökt att visa stor omtanke gentemot andra människor när det behövts.
Jag har försökt att vara den man kan prata med och be om råd när man velat det.
Jag har försökt med allt detta för att det är den jag är, och inte för att det är ett "måste".
Men på något vänster gick det tydligen snett.

Var gick det så j***a fel?

//Lisa 

En dag i Stockholm











Puh, det blev en lång dag idag, men det blev inte mindre härligt för det. Om någonting blev det snarare bättre, även om det gett en mer ekande plånbok.
Till att börja med träffade jag underbara L i Farsta och tillsammans åkte vi in till Sergels Torg för att promenera till vårt (i alla fall mitt) favoritcafé precis intill Djurgårdsbron. Visst får man betala en slant extra för maten, men det är värt pengarna då maten är god och då man samtidigt kan njuta av en underbar utsikt över Strandvägen. Att det blåste så in i h*****e var en annan femma, men det får man leva med.

Efter att ha packat ihop våra grejer vandrade vi tillbaka för att fortsätta vår "resa" genom större delen av Drottninggatan för att komma till en butik jag länge sett fram emot att besöka -- Beyond Retro. Jag ville nästan inte gå ut därifrån p.g.a. alla plagg. Jag hade några förhoppningar om att hitta shorts, och det gjorde jag. Problemet var bara att jag inte hittade några i min storlek, men jag ska försöka leta vidare i de andra Beyond Retro-butikerna som man kan hitta i Stockholm.

Innan vi sade hej då till varandra delade vi en cheesecake på Wayne's. Först blev jag överlycklig över att den inte innehöll nötter, och efter att ha tagit den första tuggan var jag fast. Jag kom till och med till det läget då jag försökte få L att prata så mycket som möjligt för att få ett par tuggor mer.
I vilket fall som helst sade vi hej då på tåget när jag hoppade av vid Gamla Stan för att möta mamma vid Riddarholmen. Så snäll som hon är bjöd hon mig på middag (lammfärsbitar med bröd och bulgursallad), men det blev jag som fick bjuda på fika. Det gjorde jag med glädje så fort vi tagit oss in till Gamla Stan.

Jag kom hem för ett par timmar sedan, men min första tanke var inte att sätta mig vid datorn (det är nog första gången på ett par månader). Visserligen var det min andra tanke, men det är en annan femma.

Hur har er måndag sett ut?

//Lisa

Måndag

Ah, en ny start på en ny vecka, och jag kan nog lova att denna start blir bättre än den förra. Dels för att jag förra måndagen fick ett migränanfall och att jag hade en del att plugga. Nu har jag varken eller, och jag ska träffa en nära vän till mig om en dryg timme -- en vän jag inte har sett sedan... kan det vara mars, eller var det april? Jag vet inte; jag vet bara att det var i samma vända som jag började använda mig av rivet apelsinskal i mina muffins.



I vilket fall som helst ska jag ta itu med ett par saker först -- mitt hår är ett av dem -- men jag hoppas att ni alla får en fin dag!

//Lisa

This = Love




Jag säger bara en sak:

" Love is why we do it
Love is worth the pain
Love is why we fall down
And get back up again"

This = Love -- The Script

//Lisa 

Gultonat
















Jag vet att jag är tråkig som knappt fotograferar någonting annat än blommor, men jag gillar blommor :)

//Lisa

Solbränna

Jag är inte mycket för solbränna; jag satsar inte på att bli brun, och jag ser inga problem med att vara blek för den delen. Är man blek så är man. Är man solbrun så är man det. Punkt slut.
Jag tänkte dock dela med mig av några råd när det kommer till solning. Tänk på att jag inte är någon hudexpert av några slag, men detta är någonting som jag märkt fungerar på mig. Jag må inte satsa på att bli brun, men under de senaste veckorna har jag blivit så pass brun att min kompis har som mål att bli brunare än mig under sin vistelse i Turkiet.

1. Smörj in dig med solskyddsfaktor
Många ser solskyddskrämer som någonting som hindrar en från att bli brun överhuvudtaget, men det stämmer inte. Det hindrar en från att bränna sönder sin hy, och om man väljer rätt solskyddsfaktor för sin hudtyp ska man kunna bli solbränd utan att se ut som en grillkorv efteråt.
Jag brukar använda mig av Niveas krämer med solskyddsfaktor 20; jag har en rätt känslig hy som lätt blir bränd om jag vistas i solen alltför länge, men den är inte så pass känslig så att jag behöver någonting starkare. Tänk på att solskyddet måste innefatta skydd mot både UVA- och UVB-strålning!

Fallen med hudcancer har ökat, och det är så dumt med att utsätta sig själv för den risken bara för att man ska bli brun snabbare. Vad är bäst i längden -- att ni riskerar cancer, eller att ni får en brunare nyans som håller ett halvår?

2. Håll dig i rörelse
Det är faktiskt en anledning till varför jag blivit så brun -- jag har tagit många, och även långa, promenader i solskenet, och det gör mig mer brun jämfört med när jag ligger stilla på stranden med ett gäng kompisar. Varför det är så vet jag inte (nämnde jag att jag inte är en expert?), men det är en erfarenhet jag fått :)

3. Låt huden återhämtas
Det är ett misstag som många gör; att inte låta huden återhämta sig tillräckligt mycket innan nästa solning. Jag fick erfara detta förra sommaren -- jag låg mer på stranden tillsammans med mina vänner än någonting annat. Det slutade med att min rygg blev sönderbränd, och den höll sig kvar ett tag då jag befann mig ute i solen igen bara några dagar därpå. Visserligen är detta lite av ett "extremfall", men i vilket fall som helst är det viktigt att man låter huden återhämta sig för att undvika brännor.
Just detta kan man tänka på redan när man solar på stranden -- växla mellan att ligga under solens strålar med att emellanåt hålla dig i skuggan och i vattnet. Om detta inte är något har jag märkt att det underlättar om man är snabb med att vända på sig (jag har märkt att det är bättre att vrida på sig t.ex. var tionde minnut istället för var tjugonde).

Återigen är detta bara någonting jag själv tänkt på när jag vistats i solen, och en expert skulle med all säkerhet säga någonting annat, men jag ville ändå dela med mig lite av det jag själv upplevt.

//Lisa

Pingstdagen



Bilden har inget med inlägget att göra


Det må inte vara lika varmt ute idag som igår, men det är betydligt fuktigare i luften vilket gör att man svettas minst lika mycket. Med tanke på det är jag glad över att det är betydligt svalare ute (det är 8 grader svalare idag jämfört med igår).
I vilket fall som helst träffade jag Linn och Tessan igår för att ta ett kvällsdopp, och mitt i allt simmande sträckte jag till en muskel. Det var inte så farligt då, men jag måste ha legat spänd under natten; när jag vaknade upp tidigare idag hade jag ont i nacken, och smärtan fortsatte ner mot axeln och skulderbladdet. Jag kanske inte bör säga "fortsatte" då jag fortfarande har ont. Jag har försökt att massera mig själv, men till och med jag vet att det var idiotiskt då jag spänner mig ännu mer då. Men det släpper säkert snart.

Jag har kunnat ta en promenad idag, och självklart tog jag med mig kameran (bilder kommer upp senare). Nu har jag ett par saker att ta hand om innan jag kan göra någonting annat.
Hur har er Pingstdag varit?

//Lisa 

Den historiska gången

Jag älskar historia.
Jag vet inte varför, men jag har alltid haft lätt för det ämnet i skolan, och det är någonting som fascinerar mig; på många sätt är vi fortfarande påverkade av vad som en gång skett oavsett hur länge sedan det var. År 1776 förklarades självständigheten i USA, och i självständighetsförklaringen kan man tyda de grunder som kom att änvändas för de Mänskliga rättigheterna som stiftades av FN närmre 200 år senare. Inte långt efter den amerikanska revolutionen tog den franska revolutionen fart, och även detta lade grund för tankegångarna för de mänskliga rättigheterna, men dessa skulle inte ha stiftats om det inte varit för andra världskriget. Det är utefter dessa konventioner som våra lagar är formade efter, så ja, på sätt och vis påverkas vi fortfarande av vad som hände under 1700-talets senare hälft.

Som jag sade är det något som fascinerar mig, men någonting jag tycker är synd är att inte hinner fokusera på 1900-talets historia under skolgången då man ska hinna läsa om så många andra händelser. Om det är någonting jag vill läsa mer om så är det de båda världskrigen (allt från skotten i Sarajevo till atombombningen i Hiroshima och Nagasaki, samt de konsekvenser som uppstod), den ryska revolutionen samt revolutionerna i Kina och Kambodja. Det var även under 1900-talet som många afrikanska länder fick deras självständighet från europeiska länder (bl.a. Storbritannien, Italien, Spanien, Belgien och Frankrike -- 1960 blev ett svårt år för Frankrike på den fronten), och vilka konsekvenser har inte detta gett? Hur många inbördeskrig har inte kämpats för att störta militärregimer som sedan ersatts av andra militärregimer?
Jag är nyfiken på vad som faktiskt hände när Sovjetunionen upplöstes 1991, och vad som till sist gjorde att Berlinmuren revs ned 1989 (jag är sur på mig själv som missade en dokumentär som sändes i samband med 20-årsdagen av Berlinmurens fall...). Jag är även nyfiken på medborgarrättsrörelserna i USA och hur de påverkat landet sedan dess.
Utöver detta har vi Koreakriget, Vietnamkriget, Israel-Palestinakonflikten, inbördeskriget i Jugoslavien...

Vad vill jag få sagt med det här?
Som jag sade är det sådana här händelser man hört talas om, men som man inte vet så mycket om, och frågan är verkligen vad som är bra med det. Om man ska kunna lära sig av historien måste man lära sig den. Det innebär även sådant som ägt rum relativt nyligen. 1900-talet beskrivs trots allt som folkmordets århundrade, men ändå läser man sig inte in så mycket på det. Jag vet att man inte kan läsa sig in på allt, men det är mycket som hänt som man inte kan ignorera.

//Lisa

Lördag

Fläktarna står på högvarv, och jag fortsätter att svettas som en gris.
Jag älskar att det är varmt och att det är soligt, men jag tycker att fuktigheten som ligger i luften häromkring är bra onödig. Dessutom är jag halvt orolig över den resterande sommaren -- jag vill inte att det ska bli som förra året då det inte regnade på nästan en månad för att sedan mötas av två veckors åskskurar. Fuktigheten som fanns i luften efteråt var ingen höjdare, och det blev definitivt inte bättre när temperaturen sköt i höjden.

Nej, jag ska inte klaga mer. Eller jo, kanske lite till med tanke på att jag behöver städa av här hemma (igen). Jag har ingenting emot att städa -- det må inte vara den roligaste sysselsättningen, men det är skönt att få allt rent igen -- men att städa när det är 30 grader varmt i skuggan är nästintill tortyr. Vi får se hur jag gör med det. Just nu tänker jag bara luta mig tillbaka och se på någon film; jag kom precis hem från en kort promenad (jag var ute i enbart en halvtimme) och jag känner mig något yr. Det är först nu jag inser att jag inte druckit särskilt mycket idag, så jag är säker på att det är vätskebrist. Förhoppningsvis är ni bättre än mig på att få i er vätska.

//Lisa

Återvinna för naturen

Jag är miljömedveten av mig som person.
Jag vet att det inte går ihop med det bilintresse jag har, men miljön har kommit att bli viktigt för mig. Jag är dock inte beredd på att gå hur långt som helst för att rädda den, men jag är beredd på att gå långt för att få andra att förstå andra alternativ. Jag skaffar inte körkort av en anledning, och det är för att man kan ta sig till de flesta platser kommunalt. Många platser jag gillar att besöka ligger dessutom inom gångsavstånd från där jag bor (jag behöver inte mycket för att bli nöjd).

Jag ser till att panta flaskor och burkar.
Jag ser till att återvinna plast, tidningar, pappkartonger, glas och metaller.
Jag ser till att inte ta alltför långa duschar för att minska på vattenförbrukningen (tyvärr stänger jag aldrig av kranen medan jag schamponerar håret).
Jag försöker att tänka på elförbrukningen, men det är just det som är min svaghet. Jag önskar att jag tänkte lika mycket på elen som allting annat.



Jag kom att tänka på det där tidigare idag när jag badade. Jag simmade ut i vattnet ett par gånger för att plocka in tomburkar som någon/några hade kastat ned från klipporna. Jag samlade även in tomma plastflaskor och ytterligare en tom burk som låg där borta.
Det må låta löjligt, men jag tycker ändå att det är ännu löjligare att bara göra så. Varför ska man kasta ut burkar i sjöar? Är det verkligen så svårt att ta med den tillbaka från stranden, eller var man nu befinner sig? Jag har full överseende för att man glömmer någonting när man går iväg, men jag vet att många väljer att lämna skräp efter sig, och till vilken nytta? Ingen alls. Jag må vara löjlig som simmar ut efter tomburkar, men jag är inte lika löjlig som de som kastar ut dem. Dessutom får jag ytterligare en ursäkt till att hoppa ned i vattnet och simma, så helt fel är det inte. Inte för min del, i alla fall...

När det kommer till återvinning... Jag vet inte vad jag ska säga. Tydligen ska Sverige vara ett bra land när det kommer till återvinning, men jag tycker ändå att man kan göra så mycket bättre ifrån sig på den fronten. Men det kanske bara är jag...

Är ni också miljömedvetna?

//Lisa

Mitt andra dopp



















Jag tog tag i kragen och badade idag tillsammans med ett gäng kompisar (jag fick inte med alla på bild).
Det kändes riktigt skönt; vattnet var svalt, men inte kallt, och det blir en sådan rolig kontrast till den varma luften. Någonting som jag tycker är kul är att jag badat lika många gånger redan denna sommar som jag gjorde under förra sommaren (det var löjligt förra året att jag inte badade så mycket).

//Lisa

Livin' in a box



Jag kom hem för en liten stund sedan efter att ha varit på Rusta för att köpa...tja, en hel del. Syrran skulle bl.a. ha ett par hantlar med vikter för att kunna träna hemma, och jag behövde en ny fläkt till mitt rum. Fläkten är nu på sin plats, och lådan till den ligger ute i vardagsrummet. Visserligen ligger katten bakom mig nu, men för fem minuter sedan var det lådan som gällde.

Jag ska inte dröja mig kvar alltför länge; syrran är nere vid en sjö och badar tillsammans med ett par kompisar. Det var meningen att jag bara skulle ställa in fläkten på rummet, men jag tänkte att det var lika bra att kika in här också. Jag är dessutom osäker på om jag ska åka dit eller inte. Jag har inga större problem med de personer hon är med just nu, men det är bara det att en av tjejerna har en hel del att säga till om när det gäller utseende, och det är inte på det bra sättet. Även om jag är väldigt säker i mig själv och min kropp blir jag illa till mods av tanken att bli baktalad. Framför allt med tanke på att jag fått ta emot en rad kommentarer tidigare... Å andra sidan skulle det vara kul att komma dit i badkläder för att kunna stå fast vid den jag är och för att helt enkelt kunna säga "So what att jag väger lite mer än dig?". Som sagt; vi får se hur jag gör...

//Lisa

Angående kameran

Jag har fått en del frågor under den senare tiden angående min kamera.

  • Jag fotar med en Sony DSLR-a290, och har gjort det sedan januari i år. Innan dess använde jag min mobilkamera då den tar bättre bilder än min digitalkamera.

  • Det objektiv jag använder är Sony 3.5-5.6/18-55 SAM, och med tanke på de porträttbilder man kan ta med den antar jag att det är, i första hand, ett porträttobjektiv även om det fungerar alldeles utmärkt till macro.

  • När jag köpte den kostade den ca 3 600 kronor på Elgiganten.

  • Är jag nöjd med kameran? Det kan ni skriva upp! :D



//Lisa

Torsdag



Tessan strax efter avslutningsceremonin


Syrran och Tessan


Linn







Åh, vilken härlig dag det har varit; solen har varit framme i flera timmar och värmen...tja, jag ska inte förneka att den tar kol på en, men det är ändå härligt :)

Tessan gick ut skolan idag (jag berättade om det igår; det var anledningen till varför jag bakade som en liten galning på kvällen), och trots att det blev många tårar från hennes och hennes klasskamraters sida tror jag ändå att hon blev glad över firandet. Vi blev trots allt ett litet gäng som åt lunch tillsammans (en otroligt god köttfärspaj som Linn hade lagat till igår) innan det bjöds på fika; en gudomlig jordgubbstårta (jag plockade såklart bort jordgubbarna) samt lite kaffebröd som jag bakade igår -- rulltårta, muffins, kärleksmums (om något mosade) samt kokosbollar. Det blev riktigt gott, men det blev lite mycket. Jag fick bära hem mina grejer igen, men det var det värt. Jag älskar att baka, och de andra gillade vad jag gjort, så det var ingen skada skedd. Jag hann tyvärr inte baka några kanelbullar igår då det blev för sent, men jag hann ställa mig med en skagenröra som Tessan, Linn och deras familj ska få äta.

Jag är ledsen om jag snurrar till det lite, men det är för att jag är lite stressad -- jag ska nämligen åka vidare till Huddinge för att träffa Natta om en dryg halvtimme. Som tur var är jag klar här, men jag vill ogärna stressa ner till bussen. 

Jag hoppas att ni får en bra kväll!

//Lisa

Avslutningsbal















Bilderna kanske inte blev så bra, men jag blev verkligen nöjd med första porträttbilden av Tessan. För att vara mina första porträttbilder är jag riktigt nöjd :)


//Lisa

Bakabakabaka

Jag har planerat in större delen av dagen för att kunna baka.
Jag har redan gjort en rulltårta (visserligen blev den något misslyckad), men jag ska även göra kärleksmums, miona apelsinchokladmuffins, kanelbullar och chokladbollar med chokladöverdrag. Om jag hinner ska jag försöka mig på en cheescake, men det tvivlar jag nästan på :p

Men varför all denna bakning?
Tja, Tessan går ut skolan imorgon, så jag ska baka till det. Jag är naturligtvis inte den enda, men ni som känner mig vet att jag älskar att laga mat/baka och att jag ständigt letar efter en ursäkt att kunna göra det :)
Men jag ska ta en liten paus nu för att åka hem till Linn och Tessan; Tessan ska göras i ordning till sin avslutningsbal ikväll, och det är definitivt inget jag vill missa.

Jag hoppas att ni får en bra onsdag!

//Lisa

Kvällsdopp





















Foto: Tessan


Foto: Tessan


Foto: Tessan


Foto: Tessan


Foto: Tessan

Samtliga bilder är tagna med en Sony DSLR-a290, och samtliga bilder är redigerade av mig med hjälp av Picasa 3


Det blev en hel del bilder att ladda upp, men jag känner mig duktig då jag hade 142 bilder på kameran från början (varav 138 var från kvällsdoppet). Jag spenderade nästan en timme med att redigera bilderna -- att redigera dem var inga problem, men att få bilderna uppladdade blev ett problem då programmet hakade upp sig ett par gånger.
Det var riktigt kul idag; vattnet var... uppfriskande, är det bästa ord man kan beskriva det med; det var rätt kallt, men det var skönt på samma gång. Jag var varm när jag kom fram till stranden, och att kliva ner i svalkande vatten var precis vad jag behövde. Jag hoppas verkligen på att jag kommer bada fler gånger denna sommar än vad jag gjorde förra året. Å andra sidan badade jag bara två gånger förra sommaren, så jag är redan halvvägs på den fronten :p

Har ni tagit era första dopp än?

//Lisa

Tisdag



Ett litet tillskott till mitt skrivbord för att skina upp min vardag. Det gör den inte, men den skiner upp skrivbordet, vilket är lite skönt när jag sitter och pluggar :)




Jag tog en paus mitt på eftermiddagen för att ta en promenad till Linn och Tessan. De skulle handla lite inför middagen, och jag behövde plåster, så det löste sig utmärkt på den fronten :p
Efter att ätit en varsin mjukglass följde jag med tjejerna hem, men jag stannade inte där så länge då jag visste med mig själv att jag hade lite kvar på hemtentan. När jag kom hem tittade jag igenom allt och kände att jag var klar. En timme senare tittade jag igenom det igen; då var jag lättad över att jag inte hade hunnit skicka in det än. Det var inte så att det var dåligt (det var i alla fall inte sämre än vanligt), men jag kände att jag behövde tillägga någonting mer. Det tog sin lilla tid, men jag fick ihop ytterligare en halv A4-sida. Nu har jag skickat iväg hemtentan, och jag måste se till att få mat i mig innan ångesten sätts in.

Okej, det är för sent. Den kom när jag laddade upp den andra bilden.
Det är alltid lika kul...

//Lisa

Toppad med hallon

Jag börjar se ljuset vid tunnelns slut när det gäller hemtentan.
Jag trodde att den här biten skulle bli den jobbigaste, då jag missat en del av frågan -- man ska nämligen använda sig av en text utifrån sekundärlitteraturen för att diskutera en dikt utifrån de punkter som tas upp där. För att göra en lång historia kort blev jag rädd över att den texten inte skulle finnas på Mondo (ett hjälpverktyg som används på universitetet; det är en sida där lärarna lägger upp kompendier av olika slag samt skoluppgifter), och om den fanns där var jag rädd över att behöva leta igenom 150 olika kompendier. Jag fick leta lite grann, men jag hade tittat igenom en innehållsförteckning och visste vilken sida jag skulle gå till. När jag läst igenom lite hittade jag det jag behövde. Det tog inte ens en kvart, och efter en halvtimmes antecknande igår kunde jag gå och lägga mig med en lättnad över bröstkorgen. Det är tack vare det som jag kommit halvvägs på den frågan, och därmed 75% av hela tentan. Bäst av allt är att jag vet vad jag ska skriva härnäst, så det ska inte ta så lång tid om jag inte distraherar mig själv :)



Dagens frukost; yoghurt med flingor toppad med hallon -- det var något otroligt gott, men det kanske är för att jag älskar hallon så mycket :)


Märks det att jag gillar pilar?

 
Hur har ni det denna soliga tisdag?

//Lisa

Vuxenpoäng

Jag hoppas i alla fall på att jag fått in ett par stycken de senaste dagarna; jag städade för några dagar sedan, jag tvättade idag samtidigt som jag pluggade, jag betalade in min första räkning någonsin igår (jag vet att det inte är någonting man bör vara glad över, men med tanke på att det var två böcker för 118 kronor så tänker jag att det är okej att vara lite glad), jag avslutar officiellt mitt första universitetsår imorgon...

Jag vet inte riktigt hur jag känner, om jag ska vara helt ärlig. Jag vet att det är oundvikligt att växa upp och att bli vuxen, men på många sätt är jag fortfarande vilsen. På ett plan känns det som att jag blir utkastad i en värld som jag egentligen inte är redo för -- jag har inte många saker klart för mig om hur jag vill ha det i mitt liv; vad vill jag åstadkomma? Jag vill kunna leva i nuet, men det är inget jag kan klara mig på länge till. Då är frågan vad jag ska göra. Det värsta är att jag har den pressen på mig -- jag närmar mig 20, så därför bör jag ha mitt liv klart för mig. Men det har jag inte. Jag har dessutom så många olika intressen, så jag kan inte heller välja en väg med hjälp av det...

Nej, jag är vilsen i en vuxenvärld jag tvingats in i.

//Lisa

Bara det sista kvar

...för att inte nämna lite till.
När det kommer till plugget har jag lyckats skriva en del. Problemet är bara att hälften är datorskrivet och att den andra hälften är uppskrivet i punktform i ett kollegieblock. Mina anteckningar ser lite roliga ut -- det är pilar och rutor överallt.



Det roliga är också att jag börjar rita ögon när jag blir lite uttråkad eller rastlös. Är jag den enda som brukar göra det?


Idag har jag inte hunnit plugga överhuvudtaget; jag har varit lite upptagen med att sortera kläder som ska tvättas ikväll (det tog faktiskt längre tid än vad det borde ha gjort), varit ute och handlat, men värst av allt blev jag tvungen att åka till Farsta för att köpa ett par nya solglasögon. Jag upptäckte under dagen att mina solglasögon gått av på mitten. Jag vet inte hur de gick sönder, men de gjorde dem. Jag blev även tvungen att rusa in och ut i ett tiotal butiker innan jag hittade solglasögon som föll mig i smaken och som dessutom passar. Då jag precis missade bussen valde jag att gå hem vilket gett en blödande häl då ett av mina skavsår gått upp.

Jag känner inte att det här är min dag, men förhoppningsvis vänder det :)
Hur har ni det denna måndag?

//Lisa

Plugg in i småtimmarna



Jag avskyr när man kommer till den punkt i sitt pluggande då saker och ting blir intressant och när man i samma vända inser att man måste gå och lägga sig snart.


Med tanke på att jag aldrig lagt upp ett "Dagens outfit"-inlägg tänkte jag köra på ett lite snabbt nu:

-
En t-shirt med en massa hål i (köptes hel på H&M förra året)
-Ett par smutsiga byxor (köptes rena på Vero Moda förra måndagen)
-Ett par nydiskade glasögon (märke; Tiger of Sweden, köptes på Synsam för drygt två år sedan)

God natt på er :)

//Lisa 

Words of wisdom


Stephenie Meyer, The Host

 Någonting värt att tänka på...

//Lisa

Generation bantningsmedel

Det finns personer som är smalare än mig som pratar om bantning och som tar preparat som kan jämföras med bantningsmedel. Att vara smalare än mig är inga svårigheter, men att prata om bantning i det läget är allt annat än smart. Jag må vara mullig, men jag är inte överviktig. Det är inte bra för mig att banta, men ändå ska personer som är smalare hålla på med sådant nu inför sommaren och stränderna. Det händer att jag frågar mig om det ens handar om osäkerhet eller om det i själva verket handlar om bekräftelse...

Ni får döma mig hur mycket ni vill, men det är så det känns nuför tiden -- att det handlar mer om bekräftelse än någonting annat. När jag hör någon tjej säga att hon är fet och att hon måste banta trots att hon uppenbarligen inte behöver det, och trots att hon uppenbarligen vet att hon inte behöver det då hon använder korta shorts, tänker jag bara på filmen "Mean Girls" när Regina säger att hon måste gå ner ett par kilo för att tvinga fram komplimanger från sina "vänner".
Hur är jag så säker på att det faktiskt inte handlar om osäkerhet i det läget? Om sanningen ska fram är jag inte helt säker, men jag vet att jag inte kunde använda korta shorts under den tid jag såg mig själv som fet. Jag har vänner som jag vet är osäkra, och de nämner bantning lika sällan som de använder korta shorts. Det är det jag lagt märke till när det kommer till osäkerhet -- man backar undan istället för att "skryta" om det. Man kan tala om det ett par gånger, men det är sällan man öppet säger att man är fet och ful. För mig handlade det om att jag var rädd att dels få det bekräftat, men också för att få veta att jag är värre än så. Det är faktiskt på senare tid som jag kallat mig själv för fet i ett par skämt för att jag vet att jag är allt annat än det.

Trots att jag ser detta som en jakt på bekräftelse kan jag inte ta miste på det tragiska här. Varför ska man behöva gå så långt för att få bekräftelse? Varifrån kommer all bantningshets? Varför ska man satsa på att bli så smal som möjligt istället för att bli så hälsosam som möjligt? Bantningsmedel eller metoder är inte bra, men den rätta kombinationen av mat och träning är det. Handlar det verkligen om att man vill vara så snygg som möjligt? Det känns bra att veta att fåfängan inte alls har satt sina spår (märk av min grova sarkasm).
När det kommer till kritan spelar inte utseendet någon roll. Det är inte ett vackert ansikte och en schysst mage som skapar lycka. Dessutom finns det ingenting som talar för att man är snyggare bara för att man är smal -- jag har gått ner en del de senaste åren (den främsta anledningen är en matförgiftning), men jag har inte blivit snyggare för det. Däremot har folk lagt märke till min energi då jag slutat se mig själv som ful.

"Generation bantningsmedel"...
Med tanke på att människor tar omvägar för att kunna köpa medel som inte ens är lagliga. Det finns en anledning till varför preparat förbjuds, men varför ska man bry sig om det när man kan få en finare kropp? Nej, det går inte ihop. Framför allt inte med tanke på att bantningsmetoder inte hjälper om man inte kombinerar mat med träning.
Som jag sade får ni döma mig hur mycket ni än vill, men jag kommer inte ändra min åsikt kring detta. Redan när jag var 14/15 år fanns det en bantningshets bland några av tjejerna i klassen, och som en av de största tjejerna (om inte den största) i klassen blev jag inte direkt inspirerad till att känna mig bra över mitt utseende. Det var alltid lika trevligt att byta om efter idrotten när de pratade om olika sätt att träna på för att på bästa sätt få till den perfekta strandkroppen inför sommaren. Det var så trevligt att jag inte åt tillräckligt mycket lunch för att klara av skoldagens sista timmar under skoltidens sista veckor.

//Lisa

Sömnbrist

Just nu i natt kuned jag sova ut, men det är första gången på ett tag. Som jag nämnde i gårdagens inlägg har jag svårt att sova när det är ljust ute, och det väcker mig dessutom väldigt lätt. Jag ska köpa ett nytt jalusi då mitt gick sönder i vintras, men det kommer dröja ett litet tag.
Som jag sade är jag glad över att ha kunnat sova ut i natt, men det är också nu jag verkligen känner av sömnbristen. Jag har problem med att hålla mig vaken redan nu och mitt huvud värker som bara den. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det var migränen som spökade...

Jag fick en hel del gjort igår. Jag kunde sätta mig ner och plugga, även om det inte var mycket jag skrev. Jag blev klar med städningen på bara några timmar och jag hann till och med laga mat. Jag skrev för ett par veckor sedan att jag kände mig som Superkvinnan, och det gjorde jag igår också. Men jag antar att varje superkvinna har sin gräns för hur mycket hon klarar av.

Jag ska försöka vila ut så att jag kan plugga senare.
Hur har ni det idag?

//Lisa

The twilight hour
















Bilderna togs vid olika tillfällen; De två första togs för två dagar sedan, och de resterande bilderna togs för ungefär två timmar sedan.


Jag älskar när dagarna går över till skymmning för att sedan övergå till mörker.
Jag trivs i mörkret; ljuset får mig att känna mig blottad på något sätt. På dagarna är det härligt med ljuset, men när natten kommer vill jag att mörkret ska omfamna mig. Nu börjar jag nästan låta som en sadistisk poet, men jag har problem med att sova när det är ljust ute, och det handlar inte om att jag blir bländad.

Men vad är det med skymmningsljuset som fascinerar mig så mycket?
Jag vet faktiskt inte. Just under sommrarna gillar jag när man kan skåda över en sjö och se när solen går ner, men det är också ett ljus som ger mig tröst med dess lugn. Efter en relativt hektiskt och lång dag känns det skönt att kunna blicka ut och se att man inte gått miste om en hel dag -- det känns skönt att veta att det finns lite kvar av dagen att ta del av innan natten kommer. Solens strålar bränner inte heller på huden till den grad att man blir galen vid den tidpunkten. Istället avger solen en växande värme som strålar ut i hela kroppen. Det är lite svalt, men på ett bra sätt...

//Lisa

Lördag

Jag tyckte att det var varmt igår, men idag är det ännu varmare -- det är redan 25 grader varmt ute, och varmare kommer det att bli. Jag vill så gärna gå ut och springa av mig lite då det här vädret gör mig alldeles sprallig, men det kommer inte gå. Med tanke på att jag inte hann plugga igår ska jag ägna mig åt det idag, och dessutom behöver jag försöka städa av här (jag ska inte göra någonting stort; bara byta sängkläder och damma av lite).





Några bilder jag tog igår innan jag åkte till Kungsträdgården


Med tanke på att jag redan har hunnit med ett och annat tror, och hoppas, jag på att bli klar med allt. Åtminstone så pass klar som jag känner att jag vill bli. Det gäller som sagt var att sätta upp små mål som man vill uppnå :)

//Lisa 

Smaka på Stockholm



Madde som äter vitlöksbröd (vitlöksbrödet var gudomligt gott!)


Linn som åt vårrullar, även om det inte syns :)


Jag testade på glasnudelsallad med räkor, men jag blev lite besviken. Salladen, för att inte nämna gurkan, smakade konstigt och jag fick bara tre räkor. Nudlarna var goda, men salladen bestod främst av just sallad.


Dumplings med kyckling- och vitlöksfyllning...


...var inget som föll Madde i smaken, men jag tycker att det är jättegott :)




Kycklingspätt i jordnötssmör.
Jag vet inte varför, men jag kan inte vara i närheten av jordnötter utan att jag börjar hosta, men jordnötssmör kan jag vara i närheten av så länge jag inte äter det. Det gjorde jag inte heller idag, men Linn och Madde gillade det :)



Jordgubbar strödda med floursocker. Det var ytterligare någonting jag inte kunde njuta av, men det doftade riktigt gott, och den lilla tuggan jag kunde ta av Linn smakade gudomligt. Det var för övrigt min första bit av en jordgubbe på fyra år.


Linn och jag köpte en rätt som kallades "Kentucky"; det var friterad kyckling med pommes frites och någon dressing. När Linn inte orkade mer tog Madde över, och kameran gavs till Linn som använde den flitigt :p




En cosmopolitan


Pink Melon


Redbull vodka


Oj, vad sent det blev!
Det var inte alls tanken, men det var det som hände; jag, Linn och Madde åkte in till stan för att ta del av "Smaka på Stockholm" i Kungsträdgården. Det var verkligen allt man kunde önska sig; härlig miljö, underbara dofter och god mat. Ett minus var det stora folkvimlet. Jag har ingenting emot människorna i sig, men jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag gick in i så många människor och att min väska slog emot ännu fler.

Efter att ha varit vid Kungsträdgården åkte vi tillbaka till Söder för att ta någon drink, eller två (eller flera). Madde tipsade om ett litet undangömt ställe efter att vi gått förbi två fullpackade utomhusbarer. Det var en riktigt bra idé hon fick; det stället är precis sådant som jag är ute efter -- livfullt, men samtidigt lugnt. Det är lite synd att de inte har något dansgolv, för musiken var bra, men utöver det kunde man inte ha bett om någonting mer.
Vi tre satt där i, ironiskt nog, tre timmar (under dessa tre timmar drack jag en drink -- Cosmopolitan, bara för att jag är ett SATC-fan -- och ett glas vin, vilket var gott även om det fick mig att känna mig äldre än vad jag är). Jag tror inte att någon på baren blev full -- det är verkligen den perfekta baren att gå till om man vill ta något att dricka med sina kompisar utan att festa.

Jag kom hem för en timme sedan. Jag har inte hunnit plugga, vilket jag ville göra ikväll, men jag har kommit en liten bit genom mina anteckningar och jag har tid imorgon. Det största problemet nu är att jag nu plötsligt känner mig utmattad. Jag ska sova snart, men jag ska bara säga en sak först; Ni anar inte hur skönt det är att inte behöva tvätta av sig smink då man inte lade på något lager från första början! ^^

//Lisa

Någonting att upprätthålla

Många gör verkligen vad som helst för att upprätthålla en fasad, eller kanske rent utav för att kunna bygga upp en. Man gör saker som man egentligen inte vill bara för att kunna imponera på någon eller för att känna att man kan passa in. En del av mig önskar bara att man kunde kämpa på lika mycket för att kunna visa sitt rätta jag. Det är någonting jag själv fått ta del av, eller vad man nu ska säga. Även jag har kämpat så hårt för att passa in, uttryckt åsikter jag egentligen inte stått för, och vad tycker jag nu i efterhand? Tja, jag skäms över att jag gjorde så. Även om det inte var "allvarliga" åsikter -- jag ändrade aldrig på min inställning till alkohol -- men det var fortfarande åsikter som sade emot vad jag faktiskt tyckte. Jag önskar att jag hade haft någon som sade att det var okej att stå ut för att man är sig själv, men det hade jag inte. Istället kunde jag få... gliringar är ett litet starkt ord, men jag fick "råd" om hur jag skulle bete mig för att inte längre vara en outsider.
Det är så sorgligt att det är så det är -- man får ständigt lära sig att det är bättre att vara unik än att vara som alla andra, men det är inte så verkligheten ser ut. Sticker man ut i mängden hamnar man lätt utanför. I alla fall i den tidiga tonåren. När man växer upp inser man att det faktiskt är helt okej att sticka ut ur mängden, och att det är sådant som är beundransvärt.

Vad vill jag försöka säga med det här?
Jag vet faktiskt inte; jag vill bara skriva av mig då jag kom att tänka på det. Om man ska kunna kämpa för att vara sig själv måste även andra runt omkring kunna acceptera att alla varken kan eller bör vara exakt likadana. Om man inte kan sticka ut ur mängden och visa att man är sig själv visar man bara att man smälter in hos alla andra, men vem lägger märke till en då? Hur ska man kunna bli tagen för den man är när man inte är sig själv?

När jag "växte upp" var det viktigt att vara populär. Ni inser nog vilket problem det varit då jag alltid varit den som gått min egen väg. Ni inser säkert vilken krock det blev när jag skulle försöka vara med den största tjejgruppen i klassen (de alla var riktigt schyssta, missförstå mig inte, men det är svårt att ta del av allt prat när man gillar att sitta tyst för sig själv).

//Lisa

Avklarade mål

På sätt och vis, i alla fall.
Jag blev klar med min novell igår, och jag har skickat den till några av mina närmsta vänner. Jag hoppas verkligen att de kan komma med kommentarer om eventuella ändringar snart :)
Jag satte även igång med hemtentan idag. Jag har tänkt en del på vad det är jag vill skriva på varje fråga (det är bara två frågor som ska besvaras), men det är först nu jag fakttiskt börjat skriva. Att det inte är dataskrivet än så länge är en annan femma, men det ska jag snart ändra på.

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Färg vs. Svartvit



















Vad säger ni? Färg eller svartvit?

//Lisa

Skrivandets kraft

Jag har alltid älskat att skriva.
Redan som liten brukade jag komma på historier som jag ville skriva ner. Jag vet nu, och jag visste redan då, att mina texter inte var bra, men det var mitt sätt att undanfly verkligheten. När saker och ting börjat falla samman runt omkring mig kunde jag sätta mig ner för att skriva; för att skapa en alternativ värld för mig. Jag brukade alltid göra huvudkaraktären till någon jag ville vara -- äldre, längre, vackrare och vanligtvis blond. Hon skulle leva i den värld jag ville vara i; en värld där hon var omtyckt av andra, en värld där hon snart blev populär för hennes enastående talanger.

Mitt i skrivandet kunde jag stanna upp och önska att mitt liv blev så. Jag kunde se en tydlig bild av mig själv som en populär tjej, och trots att jag slutat skriva kunde jag även föreställa mig hur historien skulle ha fortlöpt. När jag väl började skriva igen höll jag aldrig mig till den berättelse som jag byggt upp i mitt eget huvud, men det gjorde aldrig någonting då jag kommit på någonting mycket bättre. Jag kunde sitta och skriva i en, vad som skulle ha fungerat som, en dagbok -- jag skrev aldrig i kollegieblock, eller på datorn. Nej, jag skrev i en dagbok. Det var antingen det eller i en anteckningsbok. I vilket fall som helst kunde jag inte riva ut sidorna när jag ville avbryta min berättelse (jag avslutade sällan en berättelse då jag insåg att jag inte skulle kunna få det liv jag gav min huvudperson), så istället började jag skriva i en ny bok. Om jag inte skrivit långt på min berättelse kunde jag bläddra några sidor framåt och börja skriva där. Om jag inte kunde komma på vad jag skulle skriva kunde jag skriva mitt eget namn flera gånger om. Visserligen gav det mig en bättre handstil, men det brydde jag mig inte om. Allt jag ville göra vara att skriva...



Nu när jag skriver använder jag inte orden för att kunna undanfly min verklighet.
Jag känner nämligen inte att jag har någonting att fly från. Om jag är ledsen, eller på några som helst sätt upprörd, skriver jag av mig för att få ut alla känslor. Det sker vanligtvis i en liten bok, men det händer även att jag skriver av mig här på bloggen utan att publicera inläggen. Mitt skrivande har fått mig att kunna öppna ögonen istället för att ha de hårt slutna och hoppas på att kunna uppleva en dröm. Men en sak har inte förändrats på tio år, och det är att jag blir alldeles sluten så fort jag skriver. Jag kan stänga ute det mesta när jag låter mina fingrar arbeta längs ett tangentbord, eller när jag låter pennan löpa på ett papper. Jag tänker inte heller på hur mycket jag skriver -- jag låter orden löpa genom mig utan att hejda det. Det är varför mina texter blir så långa, och ju mer jag försöker få någon hejd på det desto värre blir mina inlägg. Ni har säkert märkt hur opersonliga många inlägg kan vara, och hur ofta jag använder mig av samma ord utan att bry mig om att kika efter en synonym, och det är för att jag försöker begränsa mig.

Jag vet att mina texter kan bli långa (som detta), men ni får stå ut med det ett tag till. Precis som för tio år sedan är jag minst lika försluten nu när jag skriver, och precis som för tio år sedan fortsätter jag att skriva långa texter. Om det inte förändrats på tio år kommer det säkerligen inte förändras överhuvudtaget.
Det är dessutom ingenting jag vill ändra på då det skulle innebära att skrivandet förlorat sin kraft och innebörd för mig.
 
Skrivandet är den jag är.

//Lisa

Onsdag











Jag har haft en rätt upptagen dag.
Till att börja med gick jag till min gamla skola för att titta på utspringet av årets treor då några av dessa är mina kompisar. Det var så kul, och det fick mig att tänka tillbaka när jag tog studenten. Jag insåg med ens att jag inte saknar den dagen, men jag antar att det har mycket med "avslutade kapitel" att göra -- jag har gjort det här, och jag behöver inte upplevelsen ytterligare en gång. Det gjorde att jag istället kunde glädjas åt alla de som sprang ut idag. Det var svårt att inte dras med i glädjeropen när man stod nedanför balkongen och blickade upp :)
När jag vaknade imorse funderade jag på att inte gå överhuvudtaget, men jag är glad över att huvudvärken försvann (jag somnade om igen) och att jag tog mig dit -- utöver mina kompisar träffade jag min förra juridiklärare. Just när det kommer till den skolans lärare finns det få man inte gillar, och min juridiklärare var definitivt en favorit. Jag vet inte om det har med ämnet han undervisar i, eller om det är för att han påminner mig om brorsan (de två är faktiskt jämngamla), men någonting är det. Att jag senare under dagen stötte på en annan lärare var pricken över i:et :)

Efter att ha kommit hem har jag spenderat min tid med syrran; hon har fått köpa en ny mobil av en kompis, men vi var tvungna att ta bort operatörslåset. Det blev vi snabbt klara med -- att låsa upp själva mobilen tog en halvtimme, och under den halvtimmen köpte jag hårfärg (ni anar inte hur glad jag är över att ha kunnat hitta någonting som jag tror kan bli den rätta färgen). En vän till mig och syrran är hemma hos oss nu, och hon ska försöka klippa mitt hår. Därefter blir det färgning, om det inte blir av imorgon.

Hur har er onsdag sett ut?

//Lisa