Sista juli

Det känns konstigt att vi redan gått in i augusti (snart). Tro mig, jag är glad över det, men det gör det hela inte mindre konstigt. Jag måste dock medge att det känns lite sorgligt att sommaren snart är slut. Jag älskar hösten, men jag skulle kunna njuta lite mer av sommaren. Kanske för att många dagar gått åt till att vara snuvig p.g.a. min pollenallergi, och med tanke på att det flera dagar knappt var 15 grader varmt ut. Det kan också ha med hela sommarkänslan överhuvudtaget att göra. Å andra sidan längtar jag tills jag kan slänga på min "gamla" (den köptes förra året) halsduk och ge mig ut på en höstpromenad med kameran i mina händer; om det är någonting jag inte lyckats med än så är det att ta fina höstbilder.

Solen skiner här hemma, och det är minst lika varmt nu som det var igår. Bättre blir det med tanke på att det inte är fullt lika kvavt idag, men frågan är om det är bättre eller värre. Min förkylning har blivit värre -- snuvan har gått ner (vilket jag är glad över då jag snöt mig minst 17 gånger i går kväll), jag har inte börjat hosta än, men känslan av att hjärnan slemmas över har inte gått ner och halsen känns inget vidare, den heller. Jag vaknade strax innan elva idag, jag gick upp, hoppade in i duschen, tog på mig kläder, åt frukost och sedan gick jag och lade mig igen. Jag vaknade för 1½ timme sedan, och under den tiden har jag inte gjort någonting annat än att titta runt på datorn och diskat.

Nej, nu tänker jag fortsätta titta på "That '70s Show" -- jag kom (nästan) halvvägs igenom den förta säsongen igår, så jag håller tummarna på att jag hinner börja titta på den andra innan jag går och lägger mig i kväll (i natt).

Vad har ni för er?

//Lisa

Ytterligare 5 hemligheter om mig

Tidigare skrev jag en lista över 5 hemligheter om mig själv. Jag kände att den listan blev så deprimerande, så jag tänkte dela med mig av ytterligare en.

1. Jag har blivit kallad "vampyr" av mina vänner för att jag tenderar att ha kalla händer, men främst för att jag är snabbare (!) och starkare än vad man skulle kunna tro. Dessutom var det främst förra året då jag hade mitt riktigt mörkbruna hår, så jag såg blek ut, och mina vammpyrtänder motbevisade ingenting. Vad som är ännu "roligare" är att jag gillade det.

2. Jag lägger inte märke till vad exakt jag säger när jag är riktigt trött, vilket lett till en hel del roliga meningar. Ett av de roligaste exemplen var när jag råkade säga att det är svårt att skriva med den hand man inte är född med. Min poäng var att det är svårt för en högerhänt person att skriva med vänster hand, och vice versa. Jag tror att vi alla kan komma överens om att jag misslyckades med att föra fram min poäng.

3. Liksom barnböcker hade jag inget större tålamod med barnprogram. När jag hade lärt mig läsa, och när jag hade lärt mig läsa tillräckligt snabbt för att kunna följa med i textningen på TV-serier var det amerikanska serier jag tittade på. Det var på så vis jag började titta på "Sabrina the teenage witch" innan jag fyllt åtta, och inom ett år hade jag börjat titta på "Charmed" (det gjorde jag främst under loven då jag fick vara uppe lite längre på kvällarna).

4. Att resa är det bästa jag vet, och det spelar ingen roll om det är med buss, tåg eller flygplan. Det spelar inte heller så stor roll hur långt jag reser så länge det är till en plats jag aldrig varit på.

5. När jag var yngre hände det att jag hade drömmar som sedan uppfylldes, och jag har haft sådana drömmar den senaste tiden. Vissa drömmar minns jag i efterhand, men andra inte -- det är först när händelsen skett som jag inser att jag varit med om exakt samma situation tidigare. Det är många som inte alls tror på mig när jag säger det här -- de flesta tror att jag varit med om liknande händelser tidigare och att jag därigenom upplever en déjà-vu, men hur ofta upplever man samma situation med samma personer och dialog två gånger?

//Lisa

Bird is the word




//Lisa

Lördag



Iste med citronsmak är riktigt gott i den här värmen :)


Jag är fortfarande förkyld.
Trots att jag bara varit det i två dagar nu börjar jag tröttna på att vara det. Igår var det riktigt fint och härligt ute, men jag kunde inte ta mig ut från lägenheten då jag mådde så pass illa. Idag lyckades jag med det, och mer därtill -- jag och syrran tog en promenad förbi Linn, för att hälsa på henne lite snabbt medan hon väntade på att resten av hennes familj skulle komma hem. "Lite snabbt" blev lite längre, men det gjorde ingenting. Inte från mitt håll i alla fall. Å andra sidan är det jag som är förkyld.

Det är inte mycket mer än det som hänt hittills. Tyvärr kommer inte mycket mer hända då jag känner mig slutkörd bara nu. Det är just det som gör det hela så mycket värre -- det är ännu finare och betydligt härligare än vad det var i går. Jag vill inte göra någonting annat än att ge mig ut på en kort promenad för att ta ett gäng bilder. Ironiskt nog är det också just det jag inte orkar med. Jag måste säga att det suger lite, men samtidigt kan jag inte klaga helt och hållet -- det är bättre att jag är sjuk nu än att jag är det nästa vecka. Förhoppningsvis hinner jag bli frisk innan min födelsedag.

Nej, jag känner mig lite deppig idag av just den anledningen. Vanligtvis skulle jag ha gått in på damnyouautocorrect.com för att bli på bättre humör (hur ledsen/arg jag än känner mig blir jag alltid på bättre humör efter att ha besökt den sidan), men jag tror inte att jag skulle orka med det idag (är det bara jag, eller är det mycket jag inte orkar med?). Istället hade jag tänkt försöka koppla in datorn i TV:n och se om jag kan hitta ett par That 70's Show-avsnitt att titta på. Där har vi en serie som aldrig kan bli uttjatad, men jag antar att jag känner så just för att det var den serien som "räddade" mig efter att pappa dött -- det var den enda serien jag klarade av att titta på.

Vad har ni haft för er idag, och vad väntar er under kvällen?

//Lisa

Sommarförkylning

Jag har inte haft någon ork idag.
Min näsa har runnit av och till hela dagen, mina ögon har varit rinniga hela dagen -- det var svårt att avgöra om jag grät över den fina dansen när jag tittade på "So You Think You Can Dance" eller om det var mina ögon som började rinna -- ,mitt huvud värker som bara den och min hals har svullnat upp. Det var länge sedan jag var förkyld, vilket jag är glad över, men jag är mindre glad över att jag blivit det nu av alla dagar under sommaren. Å andra sidan antar jag att det är bättre att jag blir sjuk nu än att jag blir det nästa vecka. Jag har mycket att se fram emot under nästa vecka. Dels börjar jag prata igen (bara fyra dagar kvar nu!), men jag fyller även år om en vecka. Visserligen är det bara dessa två, men det ligger mycket i dem.
Det känns konstigt att jag är 20 om en vecka...
Jag är så van vid att vara tonåring, och nu blir jag plötsligt vuxen som kan köpa ut från Systembolaget. Jag undrar hur många av mina vänner som kommer be mig köpa ut åt dem (bara för att försäkra er; jag köpte inte ens ut cigaretter åt kompisar när de bad mig göra det, och jag kommer knappast göra det med alkohol).

Nej, jag håller på att somna nu, och jag är bergssäker på att det har med förkylningen att göra.
Tja, det här blir någonting jag kan lära mig någonting av, och förhoppningsvis  låter jag inte min tjocktröja vara knuten kring mina höfter nästa gång jag sitter i Nynäshamn, precis intill havet, efter tio på kvällen.

//Lisa

651 timmar senare

Det känns fel att säga att jag klarat av 651 timmar då jag egentligen "bara" klarat av 432 timmar i streck utan att ha sagt ett ord (vad jag känner till; vem vet, jag kanske pratar som en galning i sömnen), men samtidigt kan man inte påstå att jag pratat under dessa 650 timmar. Jag kan inte säga att jag inte sagt ett ord, men man kan inte heller påstå att jag inte varit tyst. Det är en sådan svår linje det där. I alla fall för mig då detta var en utmaning jag verkligen ville klara av, och som jag uppenbarligen misslyckades med. En del av mig vill därför räkna ut antalet timmar från allra första början just av den anledningen; det känns inte som att man misslyckats lika mycket om man lägger till 200 timmar.

Jag önskar att jag kunde berätta mer om vad jag går igenom, men om sanningen ska fram har jag inte mycket att säga. Det är fortfarande frustrerande, och jag har knappt något tålamod gentemot andra människor. Men jag har vant mig. Jag har vant mig vid den här tillvaron, och jag vet inte riktigt vad som kommer ske nästa vecka när jag börjar prata igen -- kommer jag att vara så lättad över att kunna prata igen att jag inte kan hålla igen min mun, eller kommer jag vara så van vid tystnaden att jag fortsätter med att använda mig av kollegieblocket när jag ska besvara en fråga? Eller kommer jag kunna återgå till att vara den jag är utan större förändringar jämfört med hur jag var för en månad sedan?

Jag behöver inte längre vara på min vakt när någon talar till mig.
Jag vet hur jag ska bearbeta provokation (stänga in mig på mitt rum och läsa, alternativt sätta på musik och gå ut).
Men jag känner mig fortfarande oförskämd som inte kan hälsa på kassapersonalen i mataffären. Det enda jag kan göra är att le som en idiot och hoppas på att inga problem uppstår.

Å andra sidan har jag börjat ana mållinjen; Bara fem dagar kvar nu... Jag har faktiskt börjat fundera på vem jag ska prata med först. Just nu lutar det åt att det blir min katt :)

//Lisa

Fånga dagen











Att göra sitt bästa räcker inte alltid hela vägen fram, men man kan i alla fall vara stolt över att man gjort det man kunnat  :)

När jag tog bilderna såg de bra ut, men nu är jag inte lika förtjust i dem. Jag säger inte att de inte blev bra, men jag hade förväntat mig mer av mig själv. Å andra sidan kan jag alltid försöka tänka positivt; Jag kom ut idag överhuvudtaget, och jag hann njuta ordentligt av solen som gick in bland molnen för ett litet tag sedan. Det kunde kort sagt ha varit betydligt värre.

//Lisa

Långt ifrån den bästa

Nej, det blev ingen vilodag idag.
Å ena sidan är jag glad, då jag fått njuta av solen. Å andra sidan är jag så pass trött nu att jag inte ens orkat köpa mat för att fixa till middag. Som tur var åt jag en riktigt stor lunch (rätt sent också), så det ska nog räcka med ett par mackor.

Jag och mamma spenderade några timmar vid Vasastan, där vi promenerade, för att sedan ta en tur till Riddarholmen för att äta lunch. Jag beställde (okej, mamma beställde åt mig efter att jag gestaltat vad jag ville ha) lammfärsburgaren. Visserligen är det inte lammfärsburgare; det är lämmfärsbiffar som ligger mellan två skivor bröd, men det gör inte maträtten mindre god. Dessutom serveras det med en bulgursallad samt vitlökssås. Som jag sade var det en stor lunch, och jag orkade inte äta upp allt. Ändå beställde jag (japp, den här gången beställde jag genom att skriva en lapp) en chokladboll i samma vända som jag beställde kaffe till mamma. Jag åt inte upp hela chokladbollen, men en halva gick ändå ner i magen. Jag tycker faktiskt att det är rätt otroligt att vi klarade av att promenera genom större delen av Gamla Stan efter att ha ätit. Ännu mer förundrad är jag över att vi klarade av att göra det under ett par timmar.



Jag lärde mig någonting idag -- det är svårt att fånga spindelnät på bild.

 Sedan jag kom hem har jag tagit itu med kommentarer som trillat in, och jag hoppas innerligt att det inte är någon jag missat! Jag vet inte varför, men det har tagit emot att svara på kommentarer. Visserligen orkar jag knappt med bloggen heller nuför tiden, men det vänder säkert till nästa vecka. Med tanke på denna tystnadsgrej har jag tystat ner mig själv en hel del även här. Det är så mycket jag vill skriva och publicera, men istället håller jag antingen igen eller så låter jag högen av utkast växa sig större. Jag antar också att jag blir riktigt avtänd när merparten av kommentarer som ramlar in är "hur mår du?". Det går bra till viss gräns, men när man får samma kommentarer ett flertal gånger från samma bloggare är det lätt hänt att man börjar tvivla på sig själv som bloggare; "Är den här personen verkligen intresserad av mig, eller vill h*n bara se till att jag besöker bloggen?".

Nej, nu ska jag sluta vara deppig; jag har trots allt glass i frysen och hallon i kylen att se fram emot :)

//Lisa

De senaste dagarna



Jag var alltifrån pigg igår när jag kom hem på kvällen.
Jag berättade aldrig vad jag gjorde, men jag antar att bilden avslöjar att jag var på Grönan tillsammans med ett härligt gäng?

Jag mötte upp alla i Slussen, där vi skulle ta färjan över till Djurgården. Vi kunde definitvit ha haft bättre väder -- det regnade, och var mulet hela dagen. Men vet ni vad? Det var kul ändå. Dels beror det på att regnet inte började ösa ner förrän mot slutet, men dels beror det även på att man inte kan låta regn förstöra en hel dag och vi blev bevis på det. Har man ett bra sällskap finns det inte mycket som kan stå i vägen för en bra dag, oavsett om det är på Grönan eller i en biosalong.

Vi gjorde en hel del när vi var där; tjejerna började med att åka Vilda Musen och Kvasten. Jag valde att inte göra det då jag får svindel på tre meters höjd, men det var kul att se dem skrika vid svängarna och när deras ben hängde och dinglade i luften. De passade även på att åka Jetline, som jag efter mycket övertalande från deras sida, fortsatte att vara envis och låta min höjdskräck fatta mina beslut. Jag ska dock passa på att säga att jag åkte Twister. Jag har alltid velat åka berg- och dalbana (jag räknar inte Nyckelpigen som en berg- och dalbana), men som jag sade har min höjdskräck tagit över när jag ens övervägt det. Höjdskräcken tog över nu också, men det var först när jag var mer än halvvägs i kön; det kändes så onödigt att åka tillbaka när man har andra hälften av kön kvar -- jag ville inte ha stått där i 20 minuter helt i onödan. Onödigt blev det inte. Jag sade redan från första början att jag ville åka bredvid Linn (hon är en av dem som förstår min höjdskräck bäst), och det var inga som helst problem tills jag klämde sönder hennes hand (förlåt, Linn!).
Blev jag illamående?
Oja!
Kräktes jag?
Inte på långa vägar! Okej, långa var lite att ta i då jag blev tvungen att spänna ihop käkarna och slåss mot kväljningarna, men det var när jag redan satt i vagnen på väg uppför den första backen. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut. När jag väl trodde att vi var uppe öppnade jag ögonen, som jag hållt slutna, men vi var fortfarande på väg upp. Jag slöt dem igen, andades lugnt, och när jag öppnade dem igen var vi högst upp. Jag tror att det var där jag stirrade min största rädsla i ögonen, men det var innan vi åkte ner igen. Jag säger bara att mina ögon slöts så snabbt jag såg den resterande banan nedanför mig -- Hur högt upp var vi egentligen? -- och jag höll dem slutna resten av åkturen. Mer eller mindre. Jag önskar att de varit slutna hela resan; det var jättehärligt att ha luften i ansiktet och håret, men man missar ju hela åkturen om man inte har ögonen öppna. Självklart var det ju såklart när mina ögon var öppna som jag blev panikslagen och illamående. Som tur var åkte vi riktigt snabbt, så resan tog slut efter en kort tid (jag tvivlar nästan på att det faktiskt var två minuter). Jag ångrar inte att jag åkte Twister, men det är något jag aldrig kommer att göra igen!

Vad mer åkte vi?
Tja, vi missade inte klassikern Lustiga Huset, men min höjdpunkt var ändå när jag åkte Popexpressen. Låten som spelades är definitivt inte någon favorit, och ännu värre var det att man precis innan åkturen spelat upp "Telephone" med Lady Gaga och Beyoncé (där har vi en poplåt jag faktiskt gillar), men jag älskar åkturen. Jag blir åksjuk rätt lätt, men jag älskar att åka runt på det galna sättet. Jag vet inte hur mycket jag skrattade, men jag vet att jag fick lite kramp efter ett tag.
Bläckfisken testade jag mig på, och det var ett misstag då jag åkte den precis efter att ha åkt Twister. Man är inte högt över mark, men som jag sade klarar jag knappt av att vara tre meter över marken. För att fatta mig kort var jag något skakig efteråt p.g.a. all adrenalin som pumpades ut i mina ådror.

Blå tåget åkte vi också, radiobilarna (jag och Linn stod dock över), Fritt fall blev det för Mimmi och Madde, Flygande Mattan blev det för alla bortsett från mig (överraskad?)... Om man lägger till lunchen vi åt, glassen/munkarna vi tog oss tid till att få i oss, cidern vi drack, samt alla chokladhjul vi stannad vid på listan över saker vi gjorde...har vi fortfarande inte fått med allt. Vi hann tyvärr inte ta oss igenom alla attraktioner vi ville, men det kanske var bra. Dels för att vi redan varit där i sju timmar och att vi under den tiden gjorde en hel del, men också dels för att vi har någonting att längta tillbaka till nästa gång vi besöker det.



Idag åkte Madde till England för att jobba där i ett år (gårdagen var som en avskedsgrej för henne). Hon kommer komma tillbaka till Sverige över jul, men det är ändå inte samma sak. Där har vi en tjej jag verkligen kommer att sakna; jag har ännu inte riktigt förstått att hon är där borta nu, men samma typ av känsla hade jag när jag tog studenten. Jag antar att det kommer slå mig först när jag ska gå och lägga mig...

Jag, mamma, syrran och en liten sötnöt åkte ner till Nynäshamn under dagen, och väl där nere träffade vi på ett par vänner. Nu får jag det att låta som att vi stötte på varandra av en ren slump, och det skulle ha varit det om syrran inte haft telefonkontakt med dem medan vi satt på tåget.
Jag hann tyvärr inte göra mer än att äta lunch tillsammans med dem då jag var tvungen att åka hem för att sätta igång med tvätten. Det är någonting jag borde ha gjort redan i helgen, men det är som man säger -- "Bättre sent än aldrig". Det känns riktigt skönt att ha rena kläder igen. Om solen kikar fram imorgon, och för med sig lite värme, kanske jag kan få användning för mina favoritshorts igen.

Jag blev klar med tvätten för bara en halvtimme sedan.
Det känns i hela kroppen att jag varit ute på vift de senaste dagarna, men det är en utmattning som känns...bra. Så länge jag kan få vila ut lite grann imorgon ska det nog inte bli jobbigt :)

Det var min start på min vecka, det.
Hur har er veckostart sett ut?

//Lisa

Mardrömmar

Jag mår inte så bra längre.
Jag är inte sjuk, men jag är ständigt trött då jag har haft så många mardrömmar den här månaden. Jag vet inte alls vad det handlar om -- det är inga drömmar som håller mig vaken hela nätter. Det är snarare drömmar som inte låter mig få vila ut. Jag håller istället på att rulla in mig i mitt täcke, vilket skapar en klaustrofobisk känsla även i drömmen, vilket gör allt betydligt värre.

Men vad handlar drömmarna om?
Olika saker, men främst av allt handlar det om förvirring. Alla drömmar saknar logik, men i drömmarnas värld finns det en logik bakom allt. I mina drömmar saknas denna logik som gör att man förstår dem, och det gör att jag befinner mig i en tillvaro jag inte själv valt; en tillvaro som jag helt enkelt bara finns i för "finnandets" skull. Jag vet inte riktigt vad som sker, eller varför det sker, vilket gör att jag blir förvirrad och instängd. Det har gått till den grad att det inte finns mycket jag orkar med, och min energi tar slut snabbt. Det är inte så konstigt med tanke på den lilla goda sömn jag får.

Nej, nu ska jag -- ironiskt nog -- gå och lägga mig.
Idag har varit en lång dag (jag berättar mer om det imorgon), och jag hara ingen ork till att göra så mycket mer än att hoppa i säng.

//Lisa

554 timmar senare

Jag kan inte berätta så mycket om hur det gått idag.
Jag har hållt mig undan en hel del; jag har spenderat mer eller mindre hela dagen inomhus. Jag borde ha gått ut, men av någon anledning lockade läsning mig mer än någonting annat. Så ja, jag har läst större delen av dagen. Det var länge sedan jag gjorde det. I alla fall otvingat -- under det senaste året har jag spenderat hela dagar med näsan i böcker för skolans skull. Det är ingenting jag klagar över, men det har inte varit helt otvingat. Att för första gången på över ett år kunna begrava mig själv i en boks texter utan att behöva oroa mig över någonting. Tidigare har jag blivit störd flera gånger, men inte idag. Jag antar att jag hittat en positiv sida till denna tystnad trots allt. Det outtalade ordet kan säga mer än det uttalade, men det betyder inte att många uppskattar det. Väldigt sällan uppskattar jag det, även om jag inte brukade säga mycket innan, men jag har hittat min uppskattning nu. Det finns väldigt få sätt för mig att störa andra, så därför stör man inte mig.

Det jobbiga är fortfarande att inte kunna ha någonting att säga till om, och att jag hamnar i sitsser där jag mer eller mindre blir tvingad till att lyssna på skitsnack. Vad som iinte gör saken bättre är att jag inte kan svara på det som sägs, vilket få dem att tro att jag inte lyssnar. Kort sagt händer det att jag får lyssna på samma skitsnack mer än en gång. Det gick så långt en gång att jag blev tvungen att låtsas som att jag behövde gå på toaletten för att jag inte längre kunde stå ut med att lyssna på samma sak om och om igen.

Jag fortsätter att intala mig själv om att det inte är långt kvar nu...

//Lisa

Ett ljus för Norge



//Lisa

529 timmar senare

Jag har inget att säga.
Jag vet, jag vet, dåligt skämt, men det är det enda jag har att komma med nuför tiden. Jag har alltd varit skämtsam (vilket är en rolig kontrast till mitt tråkiga -- verkliga -- jag), men det blir allt svårare nu. Det har jag känt ett bra tag nu. Jag börjar sakna det.
Jag saknar att kunna komma med en sarkastisk kommentar som jag vet att ingen egentligen inte uppskattar, men som kan vara lite roliga emellanåt.
Jag saknar att kunna småreta mina vänner.
Jag saknar att kunna... att kunna vara mig själv, egentligen.
Mest av allt, efter att kunna prata med mina vänner, är att kunna sjunga. Jag har aldrig varit bra på det, men det är en del av den jag är. Jag har gått från att sjunga till mer eller mindre varje låt jag lyssnat på till att inte ens kunna nynna.

Jag trodde att den här biten skulle vara lättare -- att den andra halvan skulle vara lättare att klara av än den första. Det finns en viss tröst med att jag har klarat av mer än halva tiden, men den halvan tar inte slut tillräckligt snabbt. Jag har tänkt flera gånger att jag borde sluta, att jag borde börja prata igen, men det är något som säger stopp när den tanken dyker upp. Jag lovade mig själv att prata först i augusti, och det är det jag ska göra även om det har skitit sig med att vara tyst den här månaden.

Hur går det med att försöka få sig förstådd?
Helt åt helvete. Det finns fortfarande personer som vägrar anstränga sig lite för att kunna försöka förstå vad jag menar. Jag har viss tålamod med det, men när jag nickar för tredje gången (och när jag tar i så kraftigt att hakan går ner mot bröstkorgen) kanske det är dags att förstå vinken. Vi har nickat och skakat på våra huvuden i...förmodligen tusentals år, men ändå måste jag göra det flera gånger och jag måste överdriva till den grad då jag blir yr. Jag förstår att det har en del med provokation att göra, men det börjar bli löjligt. Det är även sådant som sårar mig, men varför skulle man bry sig om det då jag inte kan säga det?

Jag börjar närma mig 530 timmar.
Jag hade hoppats på att kunna vara stolt över mig själv när jag kommit över 500 timmars-strecket. Istället våndas jag bara av tanken att jag har mer än en vecka kvar.

//Lisa

En bild säger mer än tusen ord









//Lisa

Lite av allt

Det var länge sedan jag lade upp någon låt på bloggen, så jag tänkte passa på att slänga upp ett par låtar jag lyssnade på när jag låg i gräset och läste. Jag tror att vi alla kan konstatera att min musiksmak är väldigt blandad, men det är så mycket roligare att kunna lyssna på allt möjligt (jag måste dock erkänna att jag håller mig borta från hip-hop och reggae) -- det blir lättare att hitta "rätt låt till rätt tillfälle" på det sättet :)

Jag vet att jag slängt upp ett par av dessa låtar tidigare, men personligen är det låtar man inte kan få nog av (om man inte kört dem på repeat hela dagarna).



So Do You -- Hoffmaestro


Something's Got A Hold On Me -- Christina Aguilera


Stand By Me -- B.E. King


Summer -- Neverstore


Syndicate -- The Fray


The Man Who Can't Be Moved -- The Script


Time Stands Still -- The All - American Rejects


//Lisa

Ljuva sommardag





Att gå ut på en väldigt kort promenad till en liten gräsplätt, lägga mig i gräset med musik i öronen och läsa är nog en av mina hittills bästa idéer. Att försöka ta en bild på boken i gräset var en mindre bra idé; det syns inte då jag låg i skuggan, men solen sken och värmen... Vad kan jag säga om värmen? Vad behöver man säga om värmen?

Dagens planer blev minst sagt ändrade.
Grundtanken var att jag skulle till Kolmården med mamma (som inte hade varit där sedan hon var...tja, yngre än vad jag är nu) och ett par familjevänner. Jag mådde dock så pass illa igår kväll och i morse att vi bestämde att det vore bäst om jag stannade hemma. Jag mår fortfarande illa, men jag kände att jag behövde komma ut lite för att inte låta dagen gå helt till spillo. Och visst kunde jag njuta av dagen (snarare kvällen) när jag låg där i gräset med väskan under huvudet, glasögonen vilandes mot näsbenet och med boken i mina händer som jag sträckt upp i luften. Ibland behöver man inte mer för att kunna uppskatta det man har; för att kunna uppskatta livet. Nej, det är inte meningen att låta som att jag rökt på. Min mening är att försöka måla upp en bild som inte nödvändigtvis måste handla om att man springer runt i stan för att man ska kunna känna att man fångar dagen.

Vad har ni gjort idag?

//Lisa

Green Light










Märks det att jag gillar grönt?

//Lisa

Brunch med Natta













Jag vet att det här inlägget kommer lite sent, men när jag kom hem igår mådde jag inte så bra. Jag kände att det var bäst att prioritera att vila istället för att sitta vid datorn. När jag väl satte mig vid datorn skrev jag ett par inlägg som jag sparade i utkastet. Det är en hel del saker jag gått runt och tänkt på, och jag kommer behöva skriva av mig lite mer. Ni kommer få det kul att läsa igenom allt när jag publicerar dem.

Men hur hade jag det igår?
Det var riktigt kul. Vi visste inte riktigt om vi skulle fixa i ordning frukost eller lunch, så det blev helt enkelt brunch bestående av vindruvor, nätmelon, hallon, mackor (med ost, salami och -- i mitt fall -- gurkskivor), ägg, juice och te (jag gillar vanligtvis inte te, men nästa gång jag ser hallonte kommer jag inte tveka att köpa det). Självklart hade jag kameran med mig, och ett (okej, två) kollegieblock med en penna (med "en penna" menar jag såklart två pennor...plus en till). Jag gillar inte min handstil, men jag måste medge att den har blivit bättre under den här månaden. Å andra sidan skriver jag slarvigare när jag behöver få ur mig ett par meningar snabbare.

Åter till dagen; Efter att ha ätit och dukat undan tittade vi på två filmer -- "The Breakfast Club" från 1985, och "Adam" från 2009. Jag ska inte gå in alltför mycket vad dessa handlar om, men jag tror att "The Breakfast Club" är en film som passar alla -- framför allt om man gillar 80-talsfilmer. "Adam" är lite cheesy och söt, men det är lite av en "feel-good"-film, och ni alla vet att jag har en svaghet för de filmerna.

Som jag skrev mådde jag inte så bra när jag kom hem, men efter att ha fått i mig middag blev det bättre. Sedan blev det något värre, så jag gick och lade mig...tidigt är fel ord, men tidigare än vanligt. Jag mår fortfarande illa, men det är bättre nu än vad det var i morse.

//Lisa

Onsdag

God morgon!
Det är första gången på länge jag är vaken såhär pass "tidigt", och det var ännu längre sedan jag gick upp halv nio. Att jag faktiskt vaknade av mig själv halv nio är någonting jag inte gjort på ett par år, och vet ni vad? Det känns riktigt skönt! Visserligen hade jag velat sova lite längre då jag hade problem med att somna i natt, men det känns skönt att inte ha spenderat bort hela dagen med att snarka. Nu känns det verkligen som att jag har hela dagen framför mig, och på sätt och vis stämmer det. Jag ska över till Natta om mindre än en timme för att äta sen frukost/tidig lunch (jag vet inte riktigt vad det blir än), men innan jag ger mig av måste jag försöka betala lite räkningar. Jag känner mig så vuxen när jag säger det, men gör man beställningar över Internet med faktura är det räkningar man blir fast med.

Vad ska ni hitta på idag?

//Lisa

Tisdag



Foto: Natta


Foto: Natta


Foto: Natta






Tanken var att jag och Natta skulle gå på bio under kvällen, men med tanke på att det varit så soligt hela dagen (för att inte nämna härligt varmt) bestämde vi oss för att hålla oss utomhus och vänta med bion till en mulen dag. Vi köpte därför med oss lite mat och satte oss vid Nybroplan för att äta. Vi satt där ett bra tag och pratade, eller räknas det som samtal då jag satt med två pennor och ett kollegieblock medan hon skötte snacket? Bara två veckor kvar nu...

Efter att ha ätit vandrade vi vidare bort mot Djurgården för att sitta ett litet tag vid parken. Lägg märke till att vi promenerade hela vägen. Jag vet inte varför, men det är något speciellt med stockholmare och aldrig promenera; folk är mer villiga att vänta 20 minuter på att komma på en buss (det är sällan man kommer på den första som stannar) istället för att gå en kvart. Kan man tänka sig att vi dessutom tog en (väldigt kort) omväg tillbaka mot pendeltåget för att åa hem till mig lite snabbt (med lite snabbt menar jag såklart tre timmar).
Men det har varit kul idag -- Natta är en av mina närmsta och bästa vänner. Hon kan alltid få en på bättre humör, och hon är en av få som tycker att det är lite kul att jag inte pratar. Det är sådant som gör mig glad. Dels för att jag alltid gillat charader, men också för att det faktiskt finns personer som anstränger sig lite för att försöka första vad det är jag vill komma fram till.

Imorgon är tanken att jag ska över till Natta, och tidigt kommer det bli. Vi hade tänkt äta sen frukost/tidig lunch ihop. Håll tummarna för att det blir sol imorgon också!

//Lisa

Eftermiddagspromenad






Kan man spendera en solig tisdag på något bättre sätt än att ta en promenad?
Ja, det finns ett par stycken, men när man vill ha lite tid för sig själv finns det inget bättre.


//Lisa

När regnet faller





//Lisa

409 timmar senare

Jag börjar bli osäker på min matte nu, men jag tror att det är 409 timmar jag talar om.
400 timmar...
Jag säger då det, det börjar kännas nu -- jag märker på mig själv att jag drar längre, djupare och alltfler suckar bara för att kunna höra min egen röst. Just nu sitter jag faktiskt och hoppas på att inte behöva placera mig själv på ett mentalsjukhus när jag är klar. Men en buktalarkurs kanske inte skulle sitta helt fel.
Vad kan jag säga mer?
Jag är så pass van vid tystnaden att jag inte riktigt lägger märke till den längre. Men jag stötta på min största utmaning hittills tidigare idag. Vad ska jag göra när personalen i kassan råkar klicka in några av mina varor på någon annan person? Tja, det blev lite springande, lite gestaltande, lite växande irritation från kön bakom mig är någonting jag fortfarande misstänker, men till sist gick det. Vad har jag lärt mig utifrån detta? Folk blev inte så irriterade som jag först trodde att de skulle bli (de verkade inte irriterade överhuvudtaget, men man kan aldrig veta). De var väldigt tillmötesgående och gissade sig fram till vad jag var ute efter väldigt snabbt. Det var då det slog mig att ord är överflödigt i många avseenden; framför allt i ett samhälle där man inte drar nytta av rättigheten att kunna yttra sig. Jag vet inte om det bara är jag, men det känns i alla fall som att majoriteten av dagens snack i Sverige inte består av någonting annat än skit. Jag är ledsen att jag uttrycker mig på det sättet, men det känns verkligen som det. Med tanke på det har orden blivit överflödiga. Det är det som är det mest skrämmande med det hela; vetskapen om att man faktiskt kan klara sig flera dagar utan att säga något då man i grund och botten inte har något vettigt att säga.

Det finns en anledning till varför jag inte bloggar lika ofta nu som tidigare.
I början tänkte jag att jag bara skulle blogga en gång om dagen, men det gick inte, så jag höll mig till min "reservplan"; att inte skriva i min "Tankar och Åsikter"-kategori, och försöka minska ner på "Personligt"-kategorin till enbart inlägg angående min tystnad. Det gick bra de första dagarna, men jag står inte ut med att enbart hålla mig så pass ytlig. Jag är trött på att dag ut och in skriva vad jag gjort under dagen. Det är okej att andra bloggare gör så, men det är inte jag. Jag har ett par inlägg sparade som utkast för att jag blivit tvungen att skriva av mig. Dessa inlägg kommer jag publicera i augusti, så de första dagarna kommer bli lite av en inläggsbomb.
Det enda som egentligen håller mig igång när det kommer till bloggandet är kommentarerna som ramlar in, men under de senaste dagarna har jag hamnat efter med att besvara dem (jag är ledsen för det!) då jag inte blivit motiverad till att logga in här överhuvudtaget.
En annan sak som motiverar mig är bilderna jag delar med mig av, men även det skjuter jag upp på.

Det känns inte som att någonting går runt längre, och jag börjar närma mig 410 timmar...

//Lisa

387 timmar senare

Jag vet fortfarande inte om det går bättre eller sämre för mig.
Som jag skrivit tidigare har jag betydligt lättare för mig att vara tyst, men det är svårare att hålla mitt humör i schack. Jag är oerhört lättretlig nuför tiden, och det krävs inte mycket för att provocera mig. Bara när mamma bad mig titta på en bild hon tagit gjorde mig smått irriterad -- det var inte att titta på bilden i sig, utan att mötas av alla frågor som var det värsta. "Vad tycker du om den här bilden?", "Är det en bra bild?", "Kan jag lägga upp den?"... Tro mig, det hade varit en förbättring om det bara varit dessa tre frågor. Det som gör mest frustrerad i dessa situationer är att det enda jag tänker är att det enbart är hon som kan avgöra om det är en bra bild eller inte då fotografier bygger på en fotografs vission. Jag har inget utrymme att kunna säga det; jag har inget utrymme till att kunna säga emot överhuvudtaget. Bara för att jag klarat av de senaste dagarna på ett betydligt bättre sätt än tidigare betyder det inte att det har blivit lättare för mig.

Det som lyste upp min kväll något beträffande allt detta var att jag hittade information angående en kampanj som ett av FN:organen gått ut med -- blue heart campaign (om ni klickar på bilden i sidmenyn kommer ni komma till deras hemsida, så snälla, klicka er in där!). Jag kände faktiskt inte till detta tidigare, och för att visa ett stöd gentemot kampanjen ska jag försöka leta rätt på ett blått band imorgon som jag kan försöka skapa ett hjärta av. Jag tror rent utav att jag ska försöka leta rätt på någon sida, butik, eller vad som helst där man kan skapa egna tryck på klädesplagg.

//Lisa

"Fina korvar"













De tre första bilderna är tagna igår; de två översta på körsbärsträdet utanför mormors byggnad, och den tredje från min promenad.
De tre nedersta är från dagens grillning.
Bortsett från den tredje bilden (som är tagen med Sony DSLR-a290, Sony 18-55/3.5-5.6 SAM) är samtliga bilder tagna med Sony DSLR-a290, Minolta 75-300/4.5-5.6 D

 

Dagens grillning var verkligen hur skönt som helst!
Dagen började lite knakigt, om man tänker på vädret, men när vi väl kommit på plats i Tantolunden sken solen upp. Det blev så pass varmt att jag var glad över att jag valt linne och shorts som dagens klädsel. Jag ska inte förneka att det var något jag retade de andra för senare under dagen.
Något som var lite synd var att det bara var fyra som kom dit. Det är inte alls farligt, men det var tänkt att flera skulle ses idag för att grilla. Men det är som en av tjejerna sade -- det kunde ha varit värre, och vi hade det kul. Riktigt kul, faktiskt :)

//Lisa

Frågestund!

Med tanke på att jag ska iväg med ett par kompisar och grilla om en liten stund slänger jag in en snabb frågestund då jag inte vet när jag kommer hem.

//Lisa

Lördag

Jag vet inte alls var jag ska börja någonstans.
Dagen började med att jag blev tvungen att fortsätta med gårdagens städning då jag inte blev klar. Jag blev inte klar den här gången heller. För det första kom jag inte igång med det i tid, men sedan handlade det även om att jag skulle över till mormor ikväll. Jag tror inte att jag berättat det här, men fotoalbumet jag beställde hem förra veckan kom för några dagar sedan (det är ett fotoalbum som innehåller mina egna bilder som min mormor fick i försenad födelsedagspresent). Hon kunde äntligen få det idag, och jag tror att hon blev riktigt glad över det -- det verkade som det på henne när hon bläddrade igenom sidorna med bilderna, och hon sade det dessutom rätt ut. Hon nämnde även någonting om att morfar säkerligen skulle ha gillat det om han varit i livet. Jag hann tyvärr aldrig lära känna min morfar då han dog några år innan jag föddes, men genom åren har jag fått lära mig att han gillade schack och att han gillade att fotografera. Hans favoritmotiv var tydligen vattendroppar, och ironiskt nog brukade han framkalla bilderna i ett badrum. Jag är lite fascinerad över att han hade ett par intressen som jag nu har. Just intresset när det kommer till fotografi har jag plockat upp från pappa, men att jag springer ut och jagar vattendroppar efter att det regnat... Det känns nästan som att jag har en genetisk ursäkt till det nu.

I vilket fall som helst tog jag en lång promenad efter att ha kommit hem.
Efter att ha gått mer eller mindre konstant i 75 minuter var jag minst sagt varm, och mina fötter var något mörbultade. Man måste älska den känslan :)
Sedan jag kom hem har jag inte gjort mycket alls; just nu tittar jag på en film som slutar om 1½ timme. Jag vet, jag vet -- det är löjligt sent, men om det är någon film jag älskar så är det North Country.

//Lisa

336 timmar senare

Det tog lite längre tid för mig än vanligt att försöka räkna ut antalet timmar jag varit... Tyst kan jag tyvärr inte säga längre, men det har gått 336 timmar sedan jag slutade prata. Det känns mer passande att säga det -- jag har trots allt inte varit tyst de här två veckorna, men man kan inte säga att jag pratat då jag enbart yttrat tio ord. Det är tio ord för mycket, men det är samtidigt inget man kan kalla "prata".

Två veckor...
Å ena sidan går det betydigt bättre nu; Det är lättare nu än vad det var för en vecka sedan, men det är också det som gör mig mer slarvig. Det var det som satte krokben för mig för ett par dagar sedan. Tystnaden kommer mer naturligt, men att inte kunna sätta ord för sin frustration tär fortfarande. Bara för att jag är tyst betyder det inte att jag gillar att lyssna på andras skitsnack -- det betyder bara att jag inte har så mycket annat till val. Jag tror att det är någonting jag dragit stor lärdom av. Vi har rätten att kunna yttra oss fritt i Sverige, och tyvärr är det en möjlighet vi tar för givet. Jag har alltid vetat det, men det är först nu jag inser tilll vilken grad. Jag brukade försöka hålla mig borta från skitsnack redan tidigare, men nu inser jag hur illa jag egentligen var och alltid varit. Jag skäms över att behöva tänka på sådant jag sagt tidigare, och i vilka samtal jag varit delaktig i tidigare. Jag älskar mina vänner något oerhört, men jag inser också att jag hamnar bland personer som i längden inte är bra för mig. Varken den jag är nu, eller den jag vill vara i framtiden. Det är lite svårt att förklara känslan, men jag tror att ni hänger med ändå.

Jag har så konstiga drömmar nuför tiden.
I natt drömde jag att jag var ute och gick i skogen när en mans kropp plötsligt ramlar ner framför mig. Han hade varit på ett berg precis bredvid innan han ramlat ner. Huvudet hade hamnat under nacken, men han levde fortfarande. Jag minns att jag tittade bakåt för att se resten av hans grupp, men de hade inte reagerat. Jag satt på huk med mannen och funderade på att röra mig vidare för att inte behöva öppna min mun.
Det känns bra att veta att det är sådant som pågår i mitt huvud, men jag blev lite lättare när jag i vaket tillstånd kom ihåg att jag i drömmen tänkte "Äh. vafan, jag har redan pratat" för att ropa på hjälp. Hjälpen kom, men det var efter att jag vikt upp mannens huvud med han började få panik. Jag undrar om det där med huvudet under nacken har någonting med det faktum att jag såg andra Harry Potter filmen för inte så länge sedan (en av de scener jag älskar är när hans arm viker sig efter att alla benen i den trollats bort).

På sätt och vis gör drömmarna mig mer frustrerade samtidigt som de kan hjälpa mig få ur all frustration. Vanligtvis blir jag frustrerad över att de är så pass "galna" som de är (just den här drömmen är en av de mest "normala" jag haft under senare tid), men jag blir även frustrerad över att jag i verkligheten inte kan be människor runt omkring mig att sluta reta mig, att sluta prata skit, och att försöka fokusera på de bra sakerna här i livet istället för att ständigt klaga på de dåliga. I drömmarna kan det sluta på det viset. I det verkliga livet är jag mer eller mindre omringade av personer som kommer med påståenden som inte ens stämmer överens med fakta.

//Lisa

Städning på gång

Jag borde ha satt igång med städningen för länge sedan, men det har jag inte.
Jag har plockat undan lite saker, och tagit hand om disken, men inte så mycket mer än det. Är jag smart? Nja, inte riktigt. Jag har en del att göra, och ovanpå det måste jag förbi Farsta innan de stänger (visserligen stänger dem om fyra timmar, så jag tror att jag har lite andrum där), men det ska bli skönt att kunna ta hand om allt. Städning må vara bland det tråkigaste som finns, men med musik i öronen finns det inte mycket man inte skulle kunna klara av. Dessutom måste jag erkänna att det känns skönt att kunna ta hand om allting själv. Ah, hur vore livet om jag var normal?

Jag har som sagt var inte hunnit med mycket nu, men jag lovar att sätta mig ner med alla kommentarer när jag är klar.

Vad har ni för er?

//Lisa

Torsdag











Den översta bilden togs igår med Sony DSLR-a290 + Sony 18-55/3.5-5.6 SAM
De resterande togs idag med Sony DSLR-a290 + Minolta AF 75-300/4.5-5.6 D


Jag är riktigt trött, men det är på ett bra sätt.
Tror jag. Jag kom hem från en promenad för ett bra tag sedan, och jag har varit trött sedan dess. Det blev ganska långt -- framför allt om man tänker på mitt knä (som börjar kännas lite bättre nu; jag har lite problem med att huka mig ner och att gå i trappor). Sedan jag kom hem har jag tagit det lugnt och svarat på...jag vet inte hur många kommentarer. Jag är riktigt glad över all respons jag fått, men jag är så pass ovan med att få mer än 10 kommentarer på ett inlägg -- det brukar bara hända en handfull gånger per år, men nu har det skett med flera inlägg. Jag håller fortfarande på att försöka vänja mig, och om jag missat att svara på kommentarer (eller om jag besvarat samma kommentar två gånger) är jag ledsen över det.

Det är inte så mycket som hänt idag.
Jag måste dock sätta igång med middagen innan det blir alltför sent. Frågan är bara vad man ska hitta på. Det var ett tag sedan jag gjorde carbonara, men jag undrar verkligen om det är någonting jag orkar göra...

//Lisa 

Lite från gårdagen








Jag måste säga att jag älskar duvans attityd på bilden.
Bilderna är tagna med en Sony DSLR-a290, Minolta AF 75-300/4.5-5.6 D

Jag berättade aldrig att jag träffade mamma vid Mariatorget på Söder igår. Tanken var att vi skulle fika, men klockan drog iväg så vi bestämde oss för att äta vid Mosebacke. Det är otroligt fint där, men vi hamnade mitt i en regnskur när vi satt där. Det var visserligen lite mysigt (dels var vi skyddade av ett träd som sträckte ut sina grenar ovanför våra huvuden, men dels för att vi var klara vid den punkten, och det är alltid mysigt att vara ute och gå i regn), men jag tyckte ändå att maten var lite överdrivet dyr. Mamma beställlde en varsin räkmacka till oss två, och bara en räkmacka gick på 125 kronor. Vi var som sagt var hungriga vid det laget, och jag vet i alla fall att jag tänkte att det skulle vara en stor macka. Jag tänkte faktiskt att brödet skulle vara egenbakat, men istället fick vi förpackade rostmackor med majonäs, sallad och räkor på. Det var gott, men det var lite av en besvikelse med tanke på priset -- jag har smakat någonting godare och "roligare" för halva priset.
Nu låter det som att jag är otacksam, men jag var glad över att mamma kunde köpa mackan till mig. Jag blir bara lite halvt irriterad över att hon (och många andra!) fått lägga ut så mycket pengar för någonting som får plats i en förpackning.

Däremot drack jag en väldigt god cappuccino med en väldigt god hallonpaj till på ett café på Götgatan. Jag kommer inte ihåg namnet, men det är ett härligt ställe, det :)

//Lisa 

Brist på självbevarelsedrift

Jag kan lätt bli irriterad på personer som inte har mycket till självbevarelsedrift, men vad händer när jag själv hamnar i det läget? Tja, jag är inte en tillräckligt stor hycklare för att inte bli irriterad på mig själv.
För en vecka sedan slog jag i mitt knä i en stol. Till en början blev det bara ett stort blåmärke, men med tiden har det börjat göra riktigt ont. När jag vaknade upp i morse tänkte jag inte så mycket på det för att jag inte kände av det. Jag antog att det var ett bra tecken, men när jag var på väg ner till tvättstugan (jag har fortfarande två vändor kvar) kom värken tillbaka med full kraft. Jag blev rent utav tvungen att luta mig mot en vägg på vägen tillbaka.
Å ena sidan borde jag kontakta vårdcentralen i morgon, men å andra sidan vill jag inte att min egna klumpighet är skälet till varför jag måste bryta min tystnat helt och hållet. Samtidigt tänker en del av mig att det kommer att gå bra så länge jag låter benet vila, och så länge jag försöker ha benet så rakt som möjligt. Det påminner mig om en sak; jag måste sträcka ut benet.

Jag tror att vi nu håller på att bevittna priset av min dumma envishet.

//Lisa

Back in the old days

Jag och syrran tittade precis klart på en film från -- ni kommer aldrig kunna gissa det -- 1922.
Det var inte heller en Charlie Chaplin-film (det måste jag dock se igen; det var ett tag sedan sist). Nej, det var en tysk skräckfilm -- Nosferatu -- som blev bannlyst i Sverige fram till 1972 för att den ansågs vara så pass läskig. Skräckfilmerna har utvecklats de senaste 90 åren, men jag kan ändå förstå hur ansågs vara läskig på den tiden. Det är stumfilm rakt igenom -- man hör inga dialoger, och man hör inte de mystiska ljuden som man upplever i dagens filmer, men musiken framträder så mycket tydligare. Det är den som bygger upp stämningen i filmen. Det hände flera gånger att jag slutade lägga märke till handlingen för att enbart kunna lyssna på musiken.

Jag måste även erkänna att jag blev imponerad av filmen.
Den var rolig på sina håll och kanter, men det är för att vi är så pass vana vid bättre kvalitet. Med tanke på de tekniska begränsningar som fanns vid den tiden är det otroligt att man lyckades skapa sådana bra effekter. Med tanke på att filmen dessutom spelades in i 1920-talets Tyskland gör mig betydligt mer imponerad -- det var banne mig vid tidpunkten då en limpa bröd kunde kosta 201 miljarder mark.
Skådespelarna rörde sig på ett överdrivet sätt, det ska jag inte förneka, men samtidigt måste man överdriva sitt kroppsspråk när man skalar bort dialogerna. Max Schreck -- mannen som spelade Greve Orlok (även känd som Nosferatu) -- utmärkte sig. Dels för att han innehav titelrollen och att han var den läskiga mannen som alla borde fly från, men också för att han knappt använde sig av några rörelser. Hans utseende var lite väl överdrivet, och det var det man (i alla fall jag) skrattade mycket åt, men han gav ett otroligt starkt intryck genom att bara stå stilla eller när han rörde sig framåt.

Om man ska gå vidare till regisörren (F.W. Murnau)... Det finns inget att säga förutom att han var ett geni, om ni frågar mig. Det kan man märka på hans senare verk; filmen Sunrise från 1927 anses än idag vara en av de bästa filmerna genom tiderna. Jag kan inte på långa vägar börja förklara hur han använde filmtekniken, men när jag tittade på filmen kunde jag bara tänka en sak: Det finns ingen chans i världen att han hade kunnat ligga i jämn nivå med andra regissörer från sin samtid.

Vad säger ni? Är ni sugna på att se en skräckfilm från 1922?
Den må inte vara läskig för vår generation, men den är ändå sevärd. Inte minst om man är som mig och hyser ett visst intresse för filmhistoria :)







//Lisa

Sommarpromenad











Jag har varit lite seg med att uppdatera idag, men jag har också haft lite att göra.
Då menar jag det bokstavligt -- jag har inte haft mycket att göra alls. Jag spenderade en timme strax efter att ha gått upp med att börja svara på kommentarer som trillat in. Efter att ha kommit hem från en promenad satte jag mig med resten av kommentarerna, samt de som trillat in under dagen. Jag förstår inte hur större bloggare som får 100 kommentarer per inlägg klarar av att svara på alla. Jag höll på att bli galen bara nu. Missförstå mig inte, jag älskar när ni kommenterar och ger mig feedback, men det känns inte som att jag har så pass mycket tid som jag hade velat.

Vädret här hemma är lite lustigt; när jag var ute sken solen, men en kvart efter att jag kom in örjade det regna. Det slutade för ett tag sedan och solen var framme en liten stund, men nu är molnen här igen och det skulle inte förvåna mig om det skulle börja regna igen. Ah, ljuva väderväxlingar som ger mig en sprängande huvudvärk...

Hur har er dag varit?

//Lisa

Bättre tankar

Jag säger då det; Damnyouautocorrect.com är den bästa sidan att besöka om man känner sig nere. Jag har spenderat den senaste halvtimmen på den sidan nu, och jag känner mig genast bättre. När man är ledsen är det så lätt hänt att man driver sig själv till att bli ännu mer ledsen, men när man är på bättre humör sker det motsatta.
Jag är fortfarande stolt över att jag inte pratade under en sådan lång period, och när jag väl sade något var det...jag tror att det var tio ord. Nu är jag tyst igen och har inte haft en önskan till att prata. Jag måste försöka bli bättre på att hålla mina impulser i schack, och jag måste hitta ett bättre sätt att kanalisera min känslor på. Mest av allt behöver jag nog försöka nå fram till de personer runt omkring mig som fortfarande inte visar något stöd -- de behöver inte stötta mig (även om det vore något att föredra), men provokationen måste få ett slut innan jag blir riktigt galen av ilska. Jag är fortfarande arg på mig själv, och jag tänker fortfarande att jag inte alls är så starkt som jag trodde att jag var, men jag får helt enkelt göra ett nytt försök nästa år. Den gången kanske jag rent utav kan nå ut till "större publik"; vem vet...

Jag har sagt det tidigare och jag gör det igen: Det här skulle bara bli lönlöst om jag inte skulle lyckas inspirera någon till att göra någonting för att uppmärksamma trafficking. På så sätt kan jag bara misslyckas när jag väl brytit tystnaden på allvar -- om jag i augusti får reda på att jag inte kunnat göra någon liten påverkan på bara en person kommer jag då erkänna att jag misslyckats.

Nej, jag ska försöka liva upp stämningen lite grann och slänga upp ett par bilder som fått mig att skratta till den punkt att tårar strömmat nedför ansiktet.


     

Samtliga bilder hittades här där ni kan läsa ytterligare 9 'autocorrects'



//Lisa

237 timmar senare

Helvete!
Jag antar att jag får skylla mig själv för att ha varit så stolt över mig, men HELVETE!
Det var inte meningen att jag skulle prata, och inte heller att jag skulle skäla ut syrran när hon började äta av maten jag höll på att laga till. Jag vet inte vad det var som hände, men samtidigt är jag inte överraskad. Någonting jag inte berättade tidigare är att få personer försöker få mig att prata, men de få personer som "fortfarande finns" gör det på maximal nivå. Jag har försökt att inte låta mig provoceras av det, men jag antar att alla personer har en gräns för hur mycket man klarar av. Min gräns gick när syrran kom in i köket med en kompis och började äta direkt ur stekpannan innan jag ens haft i svampen. Det är en sådan litten fjuttgrej, men med tanke på allt jag fått höra idag blev det droppen för min del. Det roliga är att jag stått ut med så många "håll käften" bara idag att jag tappat räkningen. Jag har fått höra "var tyst", "sluta skrik", "bara för det behöver inte du sjunga" etc. Det var lite roligt till en början, men nu blir det bara jobbigt. Vad som gör saken ännu värre är att jag inte har hittat något utlopp för att hantera frustrationen. Det räcker inte bara med att skriva av mig längre -- det har gått så långt att jag vill säga ifrån. Tyvärr är det just det jag har gjort, så istället för att prata den första augusti kommer jag att förlänga tiden som ett straff -- jag kommer istället vänta till den tredje.

Jag vet inte heller vad jag är mest arg över -- mig själv som var korkad nog att börja prata, eller bristen på stöd jag fått från vissa håll. Jag vill skylla på dem, men jag förstår själv att det inte är någonting jag kan göra då ansvaret ligger hos mig när det kommer till kritan.
Å ena sidan vill jag höra att det är okej ändå trots att det inte gått som jag hade hoppats på, men samtidigt vet jag att det inte är ord jag förtjänar. Det är ord som skulle få mig att känna mig illa till mods, men jag vill ändå uppleva den där bra känslan för en sekund eller två.

Jag vill återgå till den här morgonen då jag vaknade upp med en positiv inställning, och med en känsla i magen som berättade för mig att jag klarat av en tredjedel. Var det så mycket begärt att jag skulle ha kvar den känslan under resten av månaden? Var det så mycket begärt att kunna låta mig få känna mig stark för en gångs skull?

För en timme sedan lagade jag mat, lyssnade på musik och "dansade" till den för att jag kände mig sprallig. Det är ganska otroligt hur ens sinnesstämning kan förändras bara inom loppet av en timme...

//Lisa

232 timmar senare

Jag märker att mina inlägg om hur det går med tystnaden blir allt färre och färre, men det är för att det inte finns så mycket att berätta. Det jag kan berätta i nuläget är att jag har gått in på dag tio. Å ena sidan kunde jag inte ha varit mer stolt över mig själv, men å andra sidan betyder det att jag har 20 dagar kvar. Just den biten suger lite, men jag försöker istället fokusera på annat.

Trots att det här suger (det gör det faktiskt!) måste jag medge att det kan bli ganska roande att göra andra i min omgivning frustrerade. Det är svårt att förklara, men det känns lite som att jag börjar nå fram till andra nu. Jag tror inte att jag har fått många att tänka på trafficking, men jag tror att jag börjat nå fram när det handlar om "röstens kraft". Genom att vara tyst är det inte enbart mig själv jag begränsar -- jag begränsar även andra människors sätt att kunna kommunicera med mig. Man kan inte fråga mig "Vad tycker du om det?", eller "Vad tror du?". Okej, man kan ställa dess frågor till mig, men man måste vänta ett bra tag tills man får mitt svar då jag måste skriva ner det. Det bästa sättet att kommunicera med mig är om man ställer direkta frågor som inte kräver mer än "ja" och/eller "nej" som svar. Man är beroende av att kommunicera med varandra, och vad händer när man tar bort/begränsar den möjligheten? Som jag sade blir det inte bara jag som begränsas; genom detta begränsar jag även andra. Förhoppningsvis får de en bild om hur det kan kännas att inte kunna kommunicera klart med någon -- en bild av hur det känns att inte kunna få fram det man vill ha sagt.

//Lisa

Bildregn


























Samtliga bilder är tagna med en Sony DSLR-a290, objektiv: Minolta AF 75-300/4,5-5,6 D


//Lisa

Birds








"Blue birds,
Yellow birds,
White birds,
Black birds,
Any kind of bird.
I like birds [...]"


Okänd författare


//Lisa

 

Min mormors födelsedag





Visserligen fyller min mormor år imorgon, men vi alla bestämde oss för att fira henne idag istället -- det blir lite lättare så med tanke på att varken mamma eller min morbror har semester den kommande veckan.
Vi hade det så mysigt idag när vi åkte till Lasse i Parken vid Hornstull, och det är svårt att inte ha det. Det är ett mysigt ställe där man äter utomhus (man kan äta under tak, om man så vill). Ett minus är tyvärr att man inte kan boka bord, och är man många personer kan det bli ett problem.

I vilket fall som helst åt vi alla lunch där; syrran fick snabbt upp ögonen för en ungersk gulasch på menyn, men jag funderade ett litet tag på vad jag skulle ta. Jag bestämde mig för att beställa gulaschen jag också, och tur var det -- den var löjligt god och väldigt prisvärd. Jag ska inte gå in på alltför många detaljer då bara tanken på maten får mig att dregla.

Efter att ha ätit och fikat gick vi alla därifrån; syrran och mormor bestämde sig för att åka hem medan jag, mamma och min morbror tänkte att det skulle vara roligt om man tog en promenad kring Långholmen. Det må inte ha varit soligt, men det var oerhört milt ute, och solen skulle ha gjort vår inte så korta promenad till ett helvete. När man har möjligheterna att kunna göra någonting sådant här kan man lika gärna ta dem innan de försvinner. Självklart tog jag bilder i mängder som jag ska slänga upp alldeles strax. Jag funderar bara lite grann kring huruvida jag ska dela upp bilderna i två olika inlägg eller om jag ska nöja mig med enbart ett. Äh, vi får se hur jag gör, helt enkelt :)

Hur har er söndag varit?

//Lisa

193 timmar 45 min senare

"Jag tror att du kommer att klara det".
Det var mammas ord till mig tidigare idag när vi satt vid Kronobergsparken. Det kändes riktigt bra att få höra det då hon var en av dem som var skeptiska till att jag skulle klara av att vara tyst. Å andra sidan var det bara två, tre stycken som från första början trodde att jag skulle klara det. Det kanske är just det som fått mig att kunna komma såhär pass långt -- med tanke på att det inte var många som hade den tilltron till mig kände jag ett driv att kunna motbevisa dem. Samtidigt har jag alltid varit en målmedveten person, och min envishet är värre. När jag väl satt upp ett mål är det sällan jag inte genomför det. När det handlar om någonting jag brinner för är det ingen idé att försöka få mig på andra tankar.

Jag tror att det är vetskapen om att jag klarat av åtta dagar -- att jag klarat av mer än en fjärdedel "redan" -- som gör att jag känner att det börjar bli lite lättare nu. Jag har inte kämpat lika hårt nu för att kunna vara tyst. Det finns fortfarande de som försöker få mig att prata, men samtidigt har jag kommit till det läget där många börjar inse att jag faktiskt menar allvar; att jag faktiskt tänker genomföra detta fullt ut. Jag har kommit till det läget då många börjar se det som en bedrift från min sida, och att det är någonting man beundrar. Jag inser nu att jag låter självgod, men jag tror faktiskt att jag nått det läget. Men än är det mycket som ska göras. Dels ska jag vara tyst i ytterligare 22 dagar, och jag hoppas på att fortsätta kunna vara en inspiration och mer än så hoppas jag att det kan leda någonvart även om det blir ett litet steg. Jag vet att jag inte är i någon position där jag kan påverka världen, men jag hoppas ändå på att kunna inspirera andra till att vilja göra en påverkan. När det kommer till kritan handlar det om att sätta ner foten; att säga ifrån.

I mitt fall handlar det om trafficking.
Man gör vad man kan för att hindra det, men man pratar knappt om det. Man har idéer om vad som försigår när det gäller människohandel. Enligt mina erfarenheter finns det många fördomar om att det sker i u-länderna, men även Västvärlden är inblandad.

Läs mer om ämnet här och här.

//Lisa

Ingen dag är den andra lik















Från en kanin i Kronobergsparken till duvor och fiskmåsar på Hötorget... Jag har åkt mycket tunnelbana idag.
Hur kom jag in på tunnelbanor?
Jag och mamma åkte in till Fridhemsplan för att fika lite. Självklart kom vi iväg alltför sent (tro mig, det är självklart), men det gick bra ändå. Istället för att sitta på ett café köpte vi kaffe och en varsin bulle (okej, jag erkänner att det var mamma som betalade allt) för att sedan sätta oss på en bänk i Kronobergsparken. Det är ingen stor park, men den har en underbar charm med sina kullar. Att vi dessutom fick upp ögonen för en kanin var något extra -- harar finns det lite överallt i skogarna häromkring, men det blev lite av en överraskning att se en brun liten plutt äta gräs ett tiotal meter ifrån oss. Någonting annat som överraskade mig lite grann var att mamma satt kvar på bänken med en främling när jag kom tillbaka efter att ha sett mig omkring. Jag måste medge att han är schysst och att mamma gjorde ett bra val att prata med honom. Att det var han som började prata med henne kan vi bortse.

Mamma hade ett eget ärende vid Fridhemsplan, så jag rörde mig hemåt, men inte utan att ta en omväg. När jag närmade mig stan med tunnelbanan insåg jag att jag skulle missa pendeltåget som skulle ta mig hela vägen hem. Jag hoppade därför av vid Hötorget -- jag älskar alla de stån man sätter upp där över dagarna, men det finns en härlig känsla att sitta på trappen utanför Konserthuset även när man stängt ner och tagit bort alla stånd. Med solen i ansiktet, människor runt omkring mig och med fåglar framför mig kände jag mig med ens...fridfull.

Sommaren är bra ljuv, eller vad säger ni?

//Lisa

Fotoalbum

När jag var yngre -- nu pratar vi om den gamla goda tiden då man fortfarande använde sig av analoga kameror -- älskade jag att ta bilder med en kamera som jag fått i julklapp. Jag älskade att fylla filmrullen med (dåliga) bilder för att sedan skicka in dem på framkallning. Jag älskade när kuvertet med bilderna dök upp i brevlådan och när jag kunde titta på dem för att se resultatet. Jag har kvar det fotoalbum jag fick vid den tidpunkten. Det hann aldrig fyllas helt och hållet med bilder, och några har jag valt att ta bort av...tja, låt oss kalla det för uppenbarliga skäl.
I vilket fall som helst älskade jag det; jag älskade att kunna vänta på mina bilder och att då kunna se hur de blev. Fördelen med digitala kameror är att man kan se dem på direkten och sedan ta en ny bild på samma motiv om den första bilden inte blev bra. Man kan dela med sig av bilder på ett annat sätt som jag kommit att älska, men det är ändå inget som kan mätas upp med alla de förväntningar som byggs upp.

Men nu har jag någonting att se fram emot.
Min mormor fyller år på måndag, men vi ska fira henne imorgon. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ge henne, men när jag hade gått och lagt mig igår fick jag plötsligt en idé som jag nu fullföljt. Jag har skapat ett fotoalbum med mina egna bilder som jag ska ge henne. Att albumet inte kommer förrän nästa vecka (det kan rent utav dröja till veckan därpå) är en annan femma, men jag hoppas att hon kommer att uppskatta det ändå.

//Lisa

Fem saker om mig

Jag har säkert redan nämnt dessa tidigare, men förhoppningsvis finns det någonting nytt här ^^

1. Jag har alltid velat bli blodgivare, men det är ingenting jag kommer att kunna bli p.g.a. mina pollenalleriger -- man måste ha varit symtomfri ett litet tag innan man kan donera blod, men jag kan gå på allergimediciner upp till fem månader. Därefter har vi förkylningssäsongerna.
Apropå allergier är jag även allergisk mot råa stenfrukter (äpplen, päron, nektariner, persikor, plommon etc.), nötter, råa morötter samt jordgubbar. Just det sista är väldigt roligt. Framför allt under somrarna...

2. Jag tänder inte på muskler som mer eller mindre alla tjejer gör. Muskler är inget avtändande, men det är inget som får mig att dregla. När det kommer till utseendet bryr jag mig mer om ansiktet; ögon, leenden (smilgropar kan verkligen få mig att falla pladask på golvet)...

3. Jag har väldigt många olika intressen; jag vill lära mig mer om genetik och DNA-teknik, molikylärbiologi, biokemi, astrofysik, psykologi, beteendeanalys, kriminologi, sociologi, filosofi, religion, historia (främst 1900-talets alla krig; deras uppkomst, händelseförlopp och konsekvenser), språk (modern språk, men även språkhistoria), fotografi (det har ni säkerligen redan märkt), konst, webbdesign, skådespel, dans, musik (det skulle vara kul att vara något musikaliska -- att antingen kunna sjunga eller spela något instrument), litteratur... Med tanke på att jag har så många intressen har jag svårt att välja att studera på en specifik linje på universitet/högskolan.

4. Jag har en bra förmåga att minnas det jag läst och sådant jag hört, vilket gjort att jag lärt mig en del saker väldigt snabbt. Det är också det som fått andra att påstå att jag förmodligen har någon form av hjärnskada eller att jag är aspergisk. Jag är varken eller, och det har sårat mig när man sagt så om mig då man gjort det på ett sådant nedlåtande sätt.

5. Jag ser mig själv som en bra skribent, och en bra fotograf för att vara nybörjare (sex månader har gått sedan jag köpte min systemkamera, så jag ser mig själv fortfarande som nybörjare). Jag känner att jag är bra på det mesta, men jag har ingen talang som är utmärkande för mig. Jag önskar att jag hade det där lilla extra för att få människor att inte glömma bort mig. Jag hamnar ofta i skuggan av min syster, vilket gör att få kommer ihåg vad jag heter andra gången man ses. Tredje gången kan det gå lite bättre, men en del av mig önskar att mitt namn kunde fästa redan vid första gången. Det skulle kort sagt vara kul att inte hamna i en skugga som jag länge försökt undvika.

Nej, det var inte meningen att jag skulle bli deprimerande där mot slutet. Därför är det nog bäst om jag slutar gäspa och ser till att faktiskt gå och lägga mig.

Sov gott!

//Lisa

Skenet vid horisonten








Inte mina bästa bilder, men jag låter dem sammanfatta kvällens promenad.



//Lisa

159 timmar senare

Jag märker att min matte inte är som den en gång var, men än så länge klarar jag av att räkna ut timmarna utan att använda mig av miniräknare.
Jag vet inte riktigt om jag ska vara glad eller inte för att jag lyckats ta mig över 150-timmarsgränsen -- att jag snart tagit mig över 160-timmarsgränsen. Å ena sidan är jag lite stolt över mig själv för att jag lyckats med det, men å andra sidan börjar det bli riktigt jobbigt att inte kunna prata med mina vänner. Det är så svårt att inte kunna prata med sina bästa vänner. Framför allt när man har så mycket man vill säga till dem då de behöver tröst av något slag. Att jag dessutom har en vän som ska flytta till England vid slutet av månaden gör inte saken bättre då jag har miljontals saker att säga till henne. Det enda jag kan trösta mig med nu är att jag hittills har lyckats med den här utmaningen. Om jag lyckats med målet eller inte är en annan femma. Mitt mål var att försöka uppmärksamma trafficking då jag känner att det är ett ämne man verkligen bör uppmärksamma. Hur många vet att ca 1,2 miljoner barn (en uppskattning gjord av FN år 2010) världen över säljs för olika ändamål? Hur många vet att barn säljs till fabriker av olika slag för att arbeta 14 timmar per dygn? Det var hårt för människorna under den industriella revolutionen att arbeta under de förhållandena, och det har inte förändrats.
Hur många vet att man för ett par år sedan gjorde en uppskattning om att ca 600 svenska kvinnor blir sålda för ssexuella ändamål? Detta är enbart i Sverige; kan ni tänka er hur det ser ut i andra länder där förutsättningarna inte är särskilt bra, och där man drömmer om att kunna arbeta för att få till en lön som faktiskt räcker till?

Det är detta jag vill uppmärksamma, men jag kan bara göra så lite som att försöka. Sedan är det upp till er om ni vill läsa in er mer på ämnet eller inte. Jag vill inte vara taskig på något som helst sätt -- jag vill inte att ni ska känna er tvingade till någonting, men det skulle betyda så oerhört mycket om ni uppmärksammade det här ni med. Man behöver inte göra någonting lika radikalt som jag gör nu, men någonting...

Jag har som sagt var klarat av utmaningen hittills.
Jag gör mig nästintill oförstådd inför andra människor, om jag inte har ett kollegieblock.
Jag har ett väldigt begränsat utrymme till att få fram min åsikt.
Jag har kommit till den punkt då jag blir frustrerad över att inte kunna säga ifrån när andra försöker trycka ner mig.
Jag håller knappt någon koll på om jag yttrat ett ord eller inte, och jag kan stanna upp och tänka efter för att försöka minnas om jag sagt något eller inte.
Jag kan knappt hålla mina tankar "i schack". Det gör att jag blir flummig, vilket kan vara en bra sak, men det är även det som gör mina drömmar så pass förvirrande att jag knappt vet om jag är vaken eller om jag fortfarande drömmer när jag väl vaknat. Det som hjälper mig är att ringklockan ringer.
Men vet ni vad?
Jag känner ändå att allt det här är värt det när det kommer till kritan.

562 timmar och 36 minuter kvar nu...

//Lisa

I'm Only A Cat








I'm only a cat,
and I stay in my place...
Up there on your chair,
on your bed or your face!

I'm only a cat,
and I don't finick much...
I'm happy with cream
and anchovies and such!

I'm only a cat,
and we'll get along fine...
As long as you know
I'm not yours... you're all mine


Okänd författare


//Lisa

 

 

Torsdag












Jag börjar bli allt sämra på att hålla bloggen vid liv, men som tur är har jag börjat fylla mig själv med just det -- liv.
För första gången sedan jag blev tyst har jag spenderat dagen med Linn och Tessan. Vi tre träffades när Tessan hade lunch från sitt sommarjobb. Det blev lite intressant då jag för första gången skulle beställa min egen mat. Tyvärr tog killen i kassan papperslappen (det var något jag kom att tänka på först senare), men det hade varit kul att visa er hur det såg ut. Å andra sidan kanske det var bra att ni inte fick se min handstil.
I vilket fall som helst följde jag med Linn till frisören medan Tessan återgick till sitt jobb. Där har vi ytterligare en intressant upplevelse -- jag vet inte hur många A4-sidor jag fyllde upp bara där. Det är svårt att inte kunna prata med sin bästa vän, men som tur är är vi båda så pass vrickade att vi får kul ändå.

Det finns inte så mycket mer att säga; jag fick äta middag hos dem, jag och Linn flummade runt lite grann på deras baksida innan jag hjälpte Tessan med att plocka smultron och blåbär. Jag kom hem för en timme sedan, och nu värker mitt ena öra utav bara helvete. Vad ska man göra när en intensiv smärta plötsligt uppstår i örat? Det är inte som med handen då man kan massera den...

//Lisa

Sweet summernights














//Lisa

Onsdag










Bilderna blev inte så bra, men jag lär mig fortfarande hur jag på bästa sätt ska kunna använda objektiven.
De första tre bilderna togs med Minolta AF 75-300, och det sista med Minolta AF 28-85.


Idag har jag haft mer än kul.
Jag träffade ett par kompisar -- Natta, Felicia och Åsa -- vid Huddinge Centrum. Grundtanken var att vi skulle ha en picknick, men igår tänkte jag att det förmodligen inte skulle bli fint väder idag. Jag kunde inte ha haft mer fel, men det gick bra ändå. Istället för att fika, som vi ersatt picknicken med, köpte vi lite läsk, kakor, bullar och en varsin glass för att sätta oss i Sjödalsparken. Solen log på, värmen spred sig utan att det blev lidelsefullt. Det var verkligen den perfekta dagen på många vis. Vi fyra kom faktiskt överens om att träffas i slutet av nästa vecka för att grilla lite. Åh, det kommer bli så mysigt, och förhoppningsvis kommer det inte regna då (det skulle suga lite).

Men vad hade vi för oss idag?
Tja, det blev en hel del snack från deras sida, och mycket skrivande från min (hela två A4-sidor), men det var bara härligt. Natta började käfta lite med mig, men det var rätt kul måste jag säga. Åsas kommentar var dock underbar: "Det är orättvist att käfta mot någon som inte kan käfta tillbaks, men det kan vara farligt" (jag hade då tagit upp läskflaskan och hotat Natta lite smått).

Jag funderar på att röra mig ut igen; solen ligger fortfarande över Stockholm (tror jag; jag bor trots allt en bit utanför stan), och jag ser inget moln på himlen. Vad säger ni? Ska jag ta tillfället i akt?

//Lisa

In These Arms



Jag har alltid gillat den här låten, men under senare tid har jag inte kunnat sluta lyssna på den.
Det kanske har någonting med sommarens effekt på mig att göra, men i vilket fall som helst är det en "gammal goding" från 1992.

In These Arms -- Bon Jovi

//Lisa 

Av allt att bli retad för...

...trodde jag inte att jag skulle bli retad för det här.
Jag har nu varit tyst i 109 timmar och 35 minuter. För mig är det lite av en bedrift, men det är fortfarande många timmar kvar. Det känns ändå lite skönt att veta att man klarat av lite mer än en sjundedel, men jag har fortfarande sex sjundedelar kvar, och det börjar kännas nu. Det är inte så att jag får större lust till att prata -- det har lagt sig nu -- men jag blir fortfarande provocerad av andra till att göra det. Det har kommit till den grad då jag börjar spricka; det har kommit till den grad då jag vill ställa mig någonstans och skrika bara för att jag vet att vissa personer drar nytta av det här. Jag förväntade mig inte ett fullt stöd från dessa personer, men jag förväntade mig inte heller det här. Jag blir rent utav retad för det.
Jag är inte tyst för att man ska kunna se upp till mig, eller liknande -- det är inte mitt mål -- men jag trodde inte heller att man kunde vända detta mot mig för att antyda att jag är omogen. Det roliga är att jag inte blev ledsen när jag fick höra det här, vilket jag annars brukar bli när jag bir kallad omogon. Jag blev bara arg. Jag har svårt att se varför jag skulle vara mer omogen än en person som gör mer eller mindre allt för att få mig att prata. Vad tjänar någonting sådant där till i längden när det kommer till kritan? Man kan vara den större personen och stötta mig (vilket många gör!) då stöd är det jag behöver, eller så kan man välja att vara den som känner sig stolt över att ha förstört ett mål för en annan person för att det är roligare. Vad väljer man?

Av allt man kan reta mig för väljer några det här.
Det är i det här läget jag börjar inse vilka mina verkliga vänner är.
Om man väljer att reta mig för det här letar man efter någonting att klanka ner mig för. Man letar efter någonting för att kunna trycka ner mig. Det i sig tycker jag är patetiskt, men samtidigt blir jag lite road ju mer jag tänker på saken. Om man väljer att trycka ner mig för det här har man knappast någonting mer att gå på.

//Lisa

98 timmar senare

Det finns inte så mycket att säga om den här dagen då jag inte har gjort så mycket överhuvudtaget.
Högtrycket gav mig en huvudvärk och jag kunde inte ens säga till syrran att inte ta hem kompisar när jag mådde som jag mådde. Det är först idag jag verkligen kunnat ta del den här tystnaden. Det är först idag jag inte har haft någonting att säga till om. Visserligen blir jag ofta överkörd när jag försöker påpeka min mening, men då har jag i alla fall uttalat den. Då har jag i efterhand kunnat säga "Det är inte mitt fel att du inte lyssnade på mig". Vad ska jag säga nu? Ingenting, för jag kan inte!

Vad ska man göra när man blir berövad rätten att säga till om vem som får och inte får komma in i ens liv?
Jag kan inte tala för de som faktiskt går igenom allt detta, men utifrån det lilla jag har fått erfara de senaste dagarna handlar det om frustration, desperation och till sist börjar man dra sig tillbaka för att inte riskera att bli indragen i något.
Det jag fått uppleva är defintivt ingenting mot det så många människor får gå igenom dagligen. Dels för att jag inte har någonting att frukta, dels för att jag inte utsätts för övergrepp av olika slag av okända människor. Det jag upplever mest är frustration och en viss längtan till att bara bli lämnad i fred. Detta skiljer sig ganska mycket från att leva i skräck och den starka instinkten att vilja fly.

Det är när jag har "stängt av" som jag saker och ting har gått bra. Jag har lyckats vara tyst utan att bli frustrerad över det då jag är för mig själv och då jag håller mig sysselsatt. Promenader är det bästa, men även matlagning kan gå bra om jag har musik i öronen. Men jag har fortfarande problem med att vara kring andra, och det är det som suger. Jag älskar att vara med och kring andra människor (inte minst mina vänner). En del av mig längtar till den biten då det finns någonting inplanerat för kommande dagar, men samtidigt fasas jag lite över det då jag inte vill riskera att hamna i ett läge där jag behöver prata.

//Lisa

Med mina nya objektiv













Jag älskar mina objektiv!
Jag fick tyvärr inte mycket användning för det ena, men jag hittade ändå små tillfällen jag kunde göra det (den första bilden). Just här i närheten har jag inte lika stor användning för det jämfört med om jag skulle åka till exempelvis ett museum eller en katedral; det är ett 75-300mm's objektiv. Det är otroligt stadigt, och det kan fånga upp rörelser väldigt bra.
Det andra objektivet -- ett på 28-85mm -- är inte lika bra på närbilder som mitt standard objektiv, men däremot är det väldigt bra med porträttbilder (egobilden; det var länge sedan jag körde på det).

Jag tog mängder med bilder, men jag kan inte dela med mig av alla p.g.a. storlekarna (och p.g.a. att jag inte blev nöjd med flera stycken), men ni skulle ha sett mig när jag febrilt bytte objektiv för att få till bra bilder. Det blir lite extrajobb, men jag älskar det :)

//Lisa 

Högtryck

Jag har haft ont i huvudet mer eller mindre hela dagen, och att sova hjälpte inte ett dugg.
Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur molnen på himlen här utanför ser ut, och med tanke på att det ligger ett högtryck över Stockholm. Vad som gör det ännu värre är att jag inte fått i mig koffein idag, så jag kommer säkert krypa ner framför TV:n med en kopp kaffe, eller liknande.

Jag är lite ledsen över att det är så pass mulet idag; jag hade gärna velat gå ut och testat mina nya objekiv. Det ena kan jag använda till saker här hemma, men det andra går inte lika bra. Det är så svårt att hitta objektiv till Sony-kamerorna, och det blir ännu svårare att hitta några till Alpha-serien. Därför känns det så typiskt att jag inte kan testa objektiven när jag väl har ett par. Äh, jag får helt enkelt använda det ena lite grann och slänga upp en recenssion senare :)

Apropå högtryck; Är ni lika känsliga som jag när det kommer till tryckförändringar i luften?

//Lisa

72 timmar och 45 min senare

Jag vet inte om man kan säga att det går bättre nu eller inte.
Å ena sidan har jag varit runt många personer idag, men å andra sidan har jag varit ensam en del.
Å ena sidan har jag haft folk som sett till att jag inte pratat, men å andra sidan har frestelsen leget under näsan.
Å ena sidan försvann frestelsen när jag kom hem, men å andra sidan hade jag ingen som kunde hjälpa mig hålla koll. Jag har varit på vippen att prata flera gånger sedan jag kom hem.

Jag avskyr att jag har hamnat i det här mellanläget; den första dagen gick bra då jag höll koll på mig själv. Jag såg till att inte prata, och jag var rent utav försiktig med att öppna min mun överhuvudtaget. Nu har jag tröttnat på att hålla koll, men samtidigt har jag inte hamnat i det läge då tystnaden kommer naturligt. Med tanke på gårdagen håller jag dessutom större koll när jag är med andra, och vad händer när jag är ensam och slappnar av?
Det som gör allt så mycket värre är att jag vet med mig själv att jag  kommer kunna ha bättre koll på mig själv om jag befinner mig ensam, men som jag skrev igår vill jag inte behöva isolera mig själv från andra. Även om det skulle ge mig en bättre förståelse för den isolering från omvärlden som trafficking-offer kan få utstå är det inget jag vill behöva gå igenom. Frågan är om det är det som krävs för att jag ska kunna klara av det här.

Nu är det bara 647 timmar och 14 minuter kvar...

//Lisa

I believe I can fly








Det blir mycket svartvitt idag, men jag gillar det :)


//Lisa

Märkt för livet












Det kändes som rätt sak att redigera om bilderna för att få dem svartvita -- det blir en råare känsla då.

Min dag har varit minst sagt händelserik.
Till att börja med följde jag med Madde till tatueraren tillsammans med två av hennes kompisar (två löjligt härliga tjejer, om ni frågar mig), och jag måste passa på att säga att Madde var otroligt duktig. Nej, det var inte meningen att jag skulle få det att låta som att hon precis lärt sig använda toaletten -- tatueringen är placerad på ett rätt smärtsamt ställe då några av linjerna korsar en kota, och detta var ändå hennes första. Hon kunde verkligen hantera smärtan, och för att citera tatueraren; "Det här är rena drömmen" (han pratade om hur det var att tatuera henne).

Efter att det var klart passade vi alla på att åka till Farsta efteråt då vi ändå var i närheten. Vi åt lite där efter att ha rusat in på toaletterna och tittat runt i ett par affärer. Jag blev dock tvungen att åka hem efter att ha ätit för att ta itu med städningen här hemma. Jag blev inte helt klar med det innan jag skulle åka in till stan för att köpa två objektiv till min kamera som jag fyndat på Blocket (jag har faktiskt testat dem nu, och fy satan vad nöjd jag är med köpen!). Det blev en minst sagt intressant upplevelse; testa själva att diskutera objektiv genom att skriva i ett kollegieblock. Han var väldigt schysst, vilket gjorde saken betydligt lättare, men jag kunde ändå inte stanna länge -- jag hade som sagt var städning att ta hand om.

Jag har tagit hand om det som fanns kvar av städningen, så nu ska jag luta mig tillbaka och titta på gamla reprisavsnitt av Criminal Minds. Där har vi en serie jag aldrig kan tröttna på :)

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

47 timmar senare

Andra dagen på min tystnad.
Det har inte gått lika bra idag som igår. Igår flöt saker och ting på rätt bra. Jag var uppmärksam på att inte prata under dagens första halva, men jag behövde inte oroa mig dygnets sista timmar. Visserligen var jag ensam större delen av gårdagen, vilket kan ha bidragit. Idag råkade jag nämligen öppna min mun, och jag yttrade orden "Man ska" innan jag kom på mig själv. Jag är lite irriterad på syrran som frågade mig hur mycket vatten man ska dricka under dagen (hon kunde ha Googlat, hon kunde ha frågat mamma, men nej, hon frågade mig), men jag blev mer irriterad med mig själv -- mitt mål var 30 dagar, och jag klarade knappt av två.
Som tur är har jag inte sagt någonting mer sedan dess, och jag tänker att jag ska straffa mig själv genom att vara tyst ytterligare två timmar -- en timme per yttrat ord. Det är nu jag är lite glad över att jag tjuvstartade två timmar tidigare; det har jämnat ut sig på något sätt, men jag kommer ändå få vara tyst till midnatt natten mot 1 augusti istället för runt tio 31 juli. Visserligen var det just det jag satsade på, så det kanske var bättre det trots allt.

Jag kom precis hem från en promenad, och jag började tänka kring allt det här.
Jag måste bli mer varsam på att inte prata, och jag antar att det är det många går igenom överhuvudtaget -- att de måste vara vaksamma över att inte säga någonting, och när man väl säger något måste man akta sig för att inte säga fel ord. Det fick mig att tänka på Natasja i boken "Såld"; när hon bröt mot hallickarnas regler och yttrade sig blev hon sparkad och slagen. Detsamma gällde Iqbal Mashi...

Jag klarar av att vara tyst när jag är ensam.
Det är inga som helst problem då, men det är när jag är med andra som svårigheterna kommer. Jag känner mig så oförskämd när jag inte tackar kassörskan efter att ha fått växeln tillbaka, eller när jag stöter på någon främling som hälsar lite blygt åt mig medan jag inte gör någonting annat än att le tillbaka. Jag vill så gärna klara av det här -- det här är "min" utmaning som jag inte vill ska ligga som ett hinder framför mig -- men jag vill inte riskera att behöva isolera mig själv från andra.

Men det kanske är just det som jag behöver för att få en bredare förståelse.

//Lisa

Dropdown-menyer

Jag har fått en fråga angående dropdown-menyer, och jag ska göra mitt bästa för att berätta hur det går till. Om någonting skulle vara oklart är det bara att fråga, alternativt besöka denna sida.
Jag har valt att använda mig av den mall jag själv har som hjälpmedel; om ni vill skaffa en dropdown-meny föreslår jag att ni kopierar texten, klistrar in på Word och gör egna redigeringar för att få som ni vill ha det (samt att sudda ut mina förklaringar som står skrivet i kursiv). När ni ska överföra det till designen, använd er först av en testsida för att se att allt ser bra ut.

Dessa koder ska klistras in längst ner på Stilmallen

#navbar {
margin: -23px 0px 0px 175px; (ändra på siffrorna för att få menyerna där du vill ha dem)
padding: 0px;
height: 1em;
}

#navbar li {
list-style: none;
float: left;
}

#navbar li a {
display: block;
padding: 8px 13px;
background-color: #; (lägg till en färgkod om du vill ha en bakgrundsfärg till menyerna)
color: #E6E6E6; (färgkod för menytexten)
text-decoration: none;
font-family: Candara, Calibri, Verdana, sans-serif; (fonten för menyn...)
font-size: 14px; (...och dess storlek)
}

Se bild 1

#navbar li a:hover {
background-color: none;
font-weight: bold;
font-seize: 16px;
}

Denna kod styr vad som händer när man för pilen över menyerna; vill man inte att texten ska fetstilas är det bara att byta ut "font-weight: bold;" mot "font-weight: normal;". Om man inte heller vill att storleken ska förändras är det bara att skriva in samma tal som i den föregående koden.
Se bild 2

#navbar li ul {
display: none;
width: 10em;
background-color: #69f;
opacity:0.7;
filter:alpha
(opacity=70);
}

Denna kod styr inte mycket; det man ska lägga fokus på är bredden (width) och genomskinligheten (opacity) på undermenyn.
Se bild 3

#navbar li:hover ul, #navbar li.hover ul {
display: block;
position:
absolute; margin: 0;
padding: 0;
z-index: 1;
}

#navbar li:hover li, #navbar li.hover li {
float: none;
}

#navbar li:hover li a, #navbar li.hover li a {
background-color: #fff; (färgkod för bakgrundsfärgen på undermenyn)
border-bottom: 1px dashed #333; (detta är om man vill ha en linje under länkarna i undermenyn; man kan byta ut "dashed" mot någon annan form av linje, och detsamma gäller färgen)
color: #BABABA; (färgen på texten i undermenyn)
}

Se bild 3

#navbar li li a:hover {
background-color: none;
color: #A7A7A7;
font-weight: bold;
font-size: 16px; }

Denna kod styr vad som händer när man för pilen över länkarna i undermenyn.

Dessa koder ska in i kodmallarna (glöm inte bort att klistra in koderna i alla mallarna)

<ul id="navbar">

För en länk, utan dropdown-meny (se bild 2)

<li><a href="LÄNK 1"><NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>

För kategorier med dropdown-menyer (se bild 3)

<li><a href="">KATEGORI 1</a>
<ul>
<li><a href="LÄNK 1:1">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 1:2">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 1:3">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 1:4">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 1:5">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
</ul>
</li>
<li><a href="#">KATEGORI 2</a>
<ul>
<li><a href="LÄNK 2:1">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 2:2">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 2:3">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
</ul>
</li>
<li><a href="#">KATEGORI 3</a>
<ul>
<li><a href="LÄNK 3:1">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 3:2">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 3:3">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 3:4">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
<li><a href="LÄNK 3:5">NAMN PÅ LÄNKEN</a></li>
</ul>
</li>
</ul> (Den här koden är viktig att lägga till där ni vill att koden ska ta slut; jag glömde ha med den av misstag, och ni kan tänka er hur bra det blev).





Pilen kom inte med på bilden, men den ligger över "Hem"-länken, vilket gör texten något fetare jämfört med de andra.




Nu är det bara frågan om var man ska placera denna kod någonstans. Om man vill ha den ovanför headern placerar man koderna ovanför:
<div id="header">

Vill man istället ha den under headern är det bara att placera koderna under </div> tillhörande header-koden.

Det bästa är dock att placera koden i header för att sedan flytta dem med hjälp av margin (den under #navbar { i Stilmallen); på så sätt kan man placera menyerna under, ovanför och mitt i headern utan att behöva krångla i kodmallarna.

Det är inte lätt att få sina dropdown-menyer på det sätt som man själv vill, så ni får ha lite tålamod -- det är inte lätt att hålla reda på alla koder, men jag hoppas att jag kunnat hälpa er på traven utan att ha gjort saker och ting värre.

//Lisa

Svårt att bestämma sig

Jag har alltid haft svårt att fatta beslut. I alla fall när det kommer till de flesta; det händer ofta att jag velar mellan två, tre olika val. Värst är det när jag inte vet vad jag vill äta på någon restaurang. Det slutar ofta med att jag frågar de andra "Vad vill jag ha?" bara för att själv slippa bestämma.
Just när det gäller bloggdesignen har jag samma typ av svårigheter. Vissa saker var väldigt självklara för min del (som att enbart köra på en enkel vit bakgrund), men när det kommer till detaljerna har jag haft större problem.

Jag är nöjd med hur jag har fått till det nu, men jag ska fixa till ytterligare ett par ändringar (håll tummarna för att det inte går åt skogen). Jag har en idé om hur jag ska ha det, men jag vet inte vilka "byggstenar" jag ska använda mig av. Återigen är det fråga om vad jag ska välja.

Nej, snart ska jag och mamma ut och fika, och jag tror att jag ska spruta på lite parfym innan jag går hemifrån då jag fått ett par stycken de senaste åren. Frågan är bara vilken av alla...fyra? -- jag ska välja. Hmmm...

//Lisa

Bilder från dagen






















//Lisa

Designbyte

Jag trodde att jag skulle kunna ha kvar min gamla betydligt längre, men jag tröttnade på den för flera veckor sedan, faktiskt. Förhoppningsvis kan jag behålla denna i mer än fem månader; den är lite mindre färgglad, men den blir samtidigt väldigt enkel och stilren. Jag ska dessutom slänga in ett par detaljer för att göra designen mer personlig. Dessutom ska jag göra en ny header (vilket jag inte ser fram emot då jag är så dålig på sådant).

Jag kommer nog inte bli klar ikväll/i natt, men jag fortsätter med att fixa med den i morgon. Om det är någonting som ser knas ut är det bara att skriva en kommentar -- det finns en chans att det är någonting jag inte hunnit justera, men det finns också en chans att det har blivit något fel med någon av koderna. Tyvärr händer det ofta, så snälla säg till om det skulle vara något.

//Lisa

17 timmar senare

Hittills har det faktiskt gått riktigt bra med min tystnad.
Jag tjuvstartade på det igår, och har nu varit tyst i 17 timmar. Jag trodde inte att jag ens skulle klara av det såhär pass länge, men det har jag. Jag antar att det är lättare att ta en dag i taget istället för att se det stora hela. Å andra sidan är det lätt för mig nu att säga "idag har det gått bra" -- hur det kommer låta om fyra dagar har jag än så länge ingen aning om.



Klicka på bilden om ni vill läsa mer om trafficking; det är faktiskt någonting jag rekommenderar...

 

Jag ska försöka ta en promenad i solskenet nu, men frågan är om det verkligen är någonting jag vill. Bortsett från solen, och det faktum att det är 30 grader här hemma, är luften otroligt kvav och fuktig. Kort sagt klibbas man fast i kläder och skor så fort man rört sig 50 meter utanför dörren.
Vad har ni för er?

//Lisa

Borta bra, men hemma bäst




















I mitt fall handlar det mer om den engelska motsvarigheten till ordspråket; "There's no place like home".
Jag har inte berättat det här (i bloggen), men för ungefär två veckor sedan bokade jag bussbiljetter som skulle ta mig till och från Norrköping. Att ta sig ner dit var inte det lättaste; på väg in till stan stannade pendeltåget ett par hundra meter från perrongen, och innan dess hade den rört sig långsamt framåt. Detta bidrog till att tåget blev närmre tio minuter försenat. Jag blev inte alls stressad när min tjugo minuters marginal plötsligt blev tio minuter. Bättre blev det inte av att jag inte såg min buss på tavlorna. Utan den informationen skulle jag inte kunna ta mig till rätt gate. Jag frågade om hjälp, men blev hänvisad till informationsdisken mitt emot. Allt gick bra där; kvinnan vid disken berättade att bussens slutdestination var Göteborg, och att det var den bussen jag skulle ta. Med en fyra minuters marginal gick jag så fort jag förmågade till rätt gate, och kom på bussen med en marginal på två minuter.

Väl i Norrköping träffade jag Marcus som var snäll nog att visa mig stan. Norrköping är tyvärr ingen stad som man ofta åker till. Jag har inte varit där på 13 år, och det är för att så många ser staden som tråkig. Om jag ska vara ärlig är det just den inställningen som gör hela upplevelsen tråkig. När det kommer till kritan är Norrköping en väldigt fin stad. Det har inte bara med strömmarna och alléerna att göra; det är stadens charm överhuvudtaget.

Jag kom hem igen för drygt 2½ timme sedan, efter lite strul; bussen blev en halvtimme försenad, och vi hamnade i en mindre bilkö precis utanför Tumba där man håller på med vägarbete. Trots att jag bara var borta över dagen, och trots att dagen har varit minst sagt trevlig, kändes det skönt att komma hem. Jag har ännu inte slängt mig i sängen, men det är bara en tidsfråga innan jag gör det.

//Lisa

24 timmar kvar

Om 24 timmar pratar jag inte längre.
Om 24 timmar har stängt min mun för att öppna den först i augusti.
Många har frågat mig varför jag gör detta, och det har nästan börjat komma till den grad då jag vill strunta i det. Men det kommer jag inte göra. Jag hoppas i alla fall på att jag inte gör det.

Min första tanke var att göra detta för alla offer till trafficking. Det är nutidens form av slaveri. Vi alla vet om att det sker; vi alla vet om att kvinnor säljs som sexslavar runt om i världen. Vi alla vet om att barn säljs till arbete, eller som barnsoldater. Men man uppmärksammar inte det på det sätt som man borde göra.
Detta var min första tanke.
Min andra tanke blev att göra det för syrianernas skull då så många människor dött i demonstrationerna för demokrati. Under flera dagar lutade jag åt detta; det kändes mer aktuellt än vad trafficking gör. Jag var inte på topp när jag tänkte så -- det finns inget mer aktuellt än trafficking. Man kan så lätt hamna i ett mönster där man säljs för olika ändamål, och som offer för detta har man ingen rätt att kunna uttala sin egen mening. Har man en gång blivit köpt är man inte längre människa. Man är en vara.

Genom att göra det här hoppas jag att man kan uppmärksamma trafficking på samma sätt som Tyson Ritter (min inspiration i allt detta) lyckats uppmärksamma läget i Haiti bland tusentals människor. Jag vet att jag inte kan nå ut till samma skara, men det betyder inte att jag inte tänker försöka. Det låter så fel när jag säger det på det sättet; jag är inte ute efter PR. Det enda jag vill är att ämnet trafficking "hamnar på kartan", så att säga. Det enda jag vill är att man kan prata om det. Trafficking må vara någonting som sker i tystnad, men bara för att det inte hörs betyder det inte att det inte finns. Jag ber er därför om en tjänst.
Ni behöver inte följa min resa (eller vad man kan kalla det) under juli, men skriv någonting om det. Bloggare eller inte, skriv om det på ett eller annat sätt. Det är allt jag ber om...



Min första instinkt var att vara tyst för alla de som faller offer för trafficking.
Jag ska följa den instinkten.
Om 23 timmar, 26 minuter, x antal sekunder...



//Lisa