Måndag

Jag kom hem från skolan för ungefär 1½ timme sedan. Jag säger då det, middag kl. nio på kvällen är inte bra, men det uppskattas verkligen då man inte ätit någonting (om man bortser från en blodapelsin och en kexchoklad) på drygt sex timmar.
Jag har även svarat på alla kommentarer ni har skrivit (bara idag har ni skrivit dryga 35 kommentarer; det är inget som brukar hända mig, även om det mesta var spam), och jag hoppas innerligt att det inte finns någon kommentar jag glömt bort att svara på. Om så är fallet; förlåt så mycket!

Just nu tittar jag på "The Cleveland Show". Det är många som inte tycker om det, men jag gillar de ironiska inslagen i serien. De tar faktiskt upp ett bra ämne nu som jag kommer att skriva mer om senare (det är trots allt mig vi pratar om). Ni som inte sover nu, vad gör ni?

//Lisa

Äntligen klar!

Hej på er!
Jag har precis avslutat dagens plugg, men det kommer mer ikväll. Jag ska försöka läsa ikapp lite senare i veckan (jag har beställt en bok som vi skulle ha läst tills idag, men den har inte kommit än med tanke på att jag inte hann beställa den innan helgen kom).

Men hur har ni det?
Här hemma är det soligt, och löjligt fint. Jag vill nästan sticka ut med min kamera, men det kommer jag inte hinna med. Jag ska visserligen åka om tre timmar, men jag tenderar att ta så långa promenader och jag behöver äta innan jag åker iväg. Dessutom har jag lite att röja undan här hemma; inklusive mig själv.

//Lisa

Plugg in i småtimmarna

Jag håller just nu på med att läsa den sista texten för kvällen/natten, men jag kände att jag behöver en paus. Dels för att jag läst en del på datorn, vilket är jobbigt även med glasögonen på, men också för att den text jag läser nu är krävande. Det är först nu jag uppskattar styckeindelningar; det var ett stycke som varade i 2½ A4-sidor. När man säger det låter det inte mycket, men försök att läsa en text med så långa stycken utan att bli trött. Lättnaden är galet stor när man kommer till ett nytt stycke och då man äntligen kan ta en paus.

När det gäller plugget kommer det bli betydligt lättare för mig under den kommande veckan; vi har ett seminarie imorgon som jag ska gå på, men sedan har jag ingenting förrän torsdagen veckan därpå. Under den veckan ska vi läsa en massa texter, men det ser jag fram emot. Vi ska även välja att läsa antingen "Wuthering Heights" (svensk titel: Svindlande Höjder) eller "Pride and Prejudice" (svensk titel: Stolthet och Fördom), och det är här min sanna gädje kommer fram -- jag läste båda böckerna för snart två år sedan. Den förstnämnda har jag faktiskt läst flera gånger om just för att det är min favoritbok (jag älskar romantiken som epok, och just "Wuthering Heights" är så romantisk som någon bok kan bli; nu menar jag inte den bild av romantik vi har idag utan jag pratar om den romantik som epoken utgjorde).

Nej, nu ska jag läsa vidare :)

//Lisa

Utveckling är inte utveckling då den går bakåt

Förlåt för att mitt förra inlägg var osammanhängande. Det är så svårt för mig att tygla min ilska, och just i det här fallet kändes det så personligt på något sätt. Dels för att jag har nära vänner som är tillsammans med någon med annan hudfärg. De är så söta tillsammans, och jag blir alltid så glad när jag ser att det faktiskt finns människor som inte är så pass inskränkta att de inte kan vara med någon p.g.a. hudfärg. Dessutom är de så söta tillsammans att jag har svårt att se det äckliga i det hela. Kärlek är kärlek oavsett vad. Vad är egentligen vidrigast; att låta två personer få vara tillsammans, oavsett hudfärg, då de är kära i varandra eller att bryta upp dem för att den ena har "fel" hudfärg för att därefter tvinga dem att bli kär i någon annan?

När det gäller gruppledaren för SD i Trollhättan är det betydligt mer personligt.
Att vi har möjligheten att kunna blogga om vad vi vill är underbart. Det är så många som får fängelsestraff för sådant, men så är det inte här, och det är på både gott och ont. Vi får yttra oss fritt, men det ger även personer möjlighet att kränka allt och alla. Förlåt, men man ska banne mig inte skriva hetsande blogginlägg mot romer utan konsekvenser. Nej, det var inte meningen att det skulle låta som ett hot, men är det inte typiskt? Det finns en lag mot hets mot folkgrupp, och när en person som är politiskt engagerad skriver hetsande inlägg på en blogg händer ingenting. Det ska inte spela någon roll om man är aktiv i ett parti som generellt sätt har de åsikterna; hets mot folkgrupp är fortfarande hets mot folkgrupp oavsett vem det kommer ifrån.
Och som jag sade tidigare -- förkastar man romer förkastar man även mig.
Vill ni ha bort romer vill ni även ha bort mig.
Vill ni inte ha något med romer att göra; hej då!


De värsta människorna är inte muslimer, invandrare, romer eller svarta. Nej, de värsta människorna är de som är så trångsynta att de inte kan se människor för det de är. Man ser med andra ord inte människorna -- man ser de uppbyggda stereotyperna som man byggde upp för 100 år sedan. Att man dessutom har mage nog att påstå att man står för utveckling är bara skrattretande; var finns utvecklingen i ett 100 år gammalt tankesätt?


//Lisa

Vem är den verkliga idioten?


"RFSL och UR förespråkar för rasblandning. Det är så att man vill skratta. Det hade väl varit bättre om de hade gjort en film eller en bild där dessa små, söta kulturnissar är runt tre- fyra stycken och hittar den där Lisa, 15, ensam utanför en busscentral och ger efter sina primitiva behov."


Ett rasistmail som man publicerade i DN debatt tidigare under veckan. Ett mail som skickades i samband med den nya sex-och samlevnadsfilmen som UR och RFSU har arbetat med. Till skillnad från tidigare filmer skildrar man verkligheten på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare. Det finns faktiskt människor idag som ser förbi hudfärg för att kunna hitta människan.
Det här är långt ifrån det enda rasistmailet som kommit in, och det är inte det enda som publicerats i den debattartikeln, och det är verkligen något som äcklar mig. Folk har faktiskt skrivit att det är äckligt med två personer med olika hudfärger som har sex med varandra, men vad är det som är så äckligt med det? Vad är det som gör det "finare" med två vita som har sex med varandra? Det går inte ihop någonstans!

Jag har även svårt att förstå vad svarta har gjort för fel. Den enda skillnaden mellan svarta och vita är att svarta har en högre melaninhalt i sin hy som ger ett ökat skydd mot hudcancer. Om ni själva vill ha ett utökat skydd mot hudcancer kan ni sluta sola solarium istället för att vara sura, om det är det som är problemet. Det är trots allt inte alla svarta som begår brott, och det är även vita som gör det. Visst, det finns många fall där personer med utländsk bakgrund har våldtagit en flicka, men det finns en hel del vita som också gjort det. Såvitt jag vet är inte Haga-mannen en idiot från Irak som tillber Allah varje dag -- han var en idiot född i Sverige med ljusa ögon och ljust hår. Vad säger det?


Det finns så många här i Sverige, som är födda i Sverige, som gillar att skylla allt på personer med en invandrarbakgrund bara för att de själva inte vågar erkänna hur patetiska de själva är. Bara för att man kommer från Irak betyder det inte att man är mer våldsbenägen än om man kommer från Sverige. Om man ska göra en sådan liknelse kan man lika gärna slänga in att svenskar är bitchigare än britter. Det roliga är att det senare väcker mer förargelse än det förstnämnda trots att det handlar om samma sak när det kommer till kritan.
Man är inget as bara för att man flyttar hit från ett annat land. Det verkliga aset är i sådana fall den gruppledare från SD i Trollhättan som i sin blogg hetsar mot romer. Även om jag inte tillhör romerna har jag romersk bakgrund, och jag har svårt att se hur jag på några sätt skulle infektera det svenska samhället. Det är i sådana fall personer som denna gruppledare som infekterar det svenska samhället. Hur ska man kunna utveckals om man är fast i ett tankesätt som man hade för 100 år sedan?

Så, vem är den verkliga idioten? Den som kommer hit från ett annat land och begår brott och skyller på svenskar, eller svensken som begår brott och skyller på invandrare? Tja, båda är idioter -- man är ite smart om man begår brott, oavsett vad. Men när politiker begår brott (hets mot folkgrupp) reser ingen på handen och säger ifrån. De stöter bara bort hälften av Sveriges befolkning (däribland jag själv) för "landets bästa".


Jag har faktiskt svårt att se hur jag ska behöva ta emot skit för något jag inte gjort bara för att jag har en romersk bakgrund. Man kan säga vad man vill, men förkastar man romer förkastar man mig också.


//Lisa

Dagens måltid



Foto: Natta
Redigering: Jag (vi har ett konstigt ljus i köket, och jag var tvungen att reglera mättnaden lite)


Foto: Natta
Redigering: Jag (samma anledning som innan)


Foto: Natta
Redigering: Jag (bortsett från att jag ljuger)


Foto+redigering: Jag


Det är ett par stycken som frågat efter receptet på mina cupcakes, men med tanke på att det inte var jag som "hittade på det" får ni istället besöka denna sida. Det enda jag gjorde var att ändra måtten för att det inte skulle bli för mycket smet -- receptet pratar om 16 cupcakes, och jag gjorde 12 stycken.
När det gäller glasyren gjorde jag en vanlig glasyr man brukar använda på pepparkakor, men jag använde andra ingredienser för att få olika smak på dem.
-Jag hällde i chokladsås och tillsatte även rivet apelsinskal (väldigt lite; apelsinen ska trots allt inte ta över smaken om man vill få en apelsin-mörk-choklad-aktig glasyr)
Jag valde att garnera hälften av dessa med konserverade mandarinklyftor och lite chokladströssel. Den andra hälften valde jag att garnera med varma hallon (tre stycken på varje, av någon anledning) och en avbruten bit från en glasstrut.

-Med tanke på att jag värmde upp frysta hallon i en kastrul "plockade" jag upp saften från dem och tillsatta i den glasyr som jag skulle använda till de resterande muffinsarna. Efter att ha rört runt smetade jag på glasyren, och lade på ett hallon i mitten innan jag pressade ner avbrutna bitar från glasstrutar.

När det gäller middagen, som för övrigt blev riktigt god (även om jag inte använde tillräckligt mycket peppar), använde jag mig av:


-1 gul paprika
-1 röd paprika
-Gröna bönor
-Vita bönor
-Champinjoner (jag tror att det var sex, eller sju stycken)
-1 gullök
-3 morötter
-Krossade tomater
-Purjolök
-Minimajser
-½ zucchini
-Wok nudlar
-1 dl kallt vatten
-Kryddor efter behag
(salt, svartpeppar, vitpeppar, cayennepeppar, chilipulver, ingefära...)

 


Efter att ha skurit upp grönsakerna (med hjälp av Natta) började jag med att woka upp zucchinin, minimajserna och morötterna tillsammans med löken och purjolöken. När de hade börjat få lite färg hällde jag i paprikan. Jag tillsatte sedan bönorna och svampen.
När allt detta hade börjat få lite färg hällde jag i de krossade tomaterna (som inte syns på bilden). Jag kryddade maten innan jag tillsatta woknudlarna. Efter att rört ner nudlarna tillsatte jag vattnet.
Det är viktigt att ständigt röra maten så att inget bränns fast i bottnen.

Jag valde att servera detta med tortillas, men man kan såklart äta det såsom det är :)

//Lisa

Det finns för- och nackdelar med allt

...men i det här fallet är det visserligen fördelarna som väger över :)
Natta åkte hem för en timme sedan, och ni anar inte hur kul vi har haft det. Det var tänkt att vi skulle titta på filmen "Män som hatar kvinnor", men när vi insåg att vi pratade och skrattade för mycket stoppade vi filmen. Det hade då gått en halvtimme.
Mina cupcakes blev uppskattade, vilket är ett stort plus. Även maten jag lagade uppskattades (en vegetarisk wok med nudlar och tortillas), men bäst av allt var när Natta öppnade sin julklapp jag köpte till henne för 1½ månad sedan. Jag ångrar att jag inte filmade det hela, för hon blev verkligen glad.

Under den sista timmen skrattade vi åt damnyouautocorrect.com. Natta började gråta, och jag fick inte bara kramp i magen. Om jag ska vara ärlig visste jag inte att man kunde få kramp i ansiktet av skratt. Det är ganska otroligt vad man kan lära sig under en dag.

Dagens minus är nog att jag lyckades kladda ner hela köket under dagen, och att jag nu måste ta itu med det. Men det är en "uppoffring" jag kan göra flera gånger om :)

Hur har ni haft det under dagen?

//Lisa

Cupcakes



Mina cupcakes blev inte så bra -- det luktade gott när jag plockade ut dem ur ugnen, så de smakar säkert gott. Problemet är bara att jag inte lyckades med glasyren, och dessutom gjorde jag för lite. Det blev mer överdrag än glasyr, men det får banne mig fungera ändå.
Natta är på väg hit, så jag ska snart ställa mig och laga till lite middag. Jag kör på någonting vegetariskt ikväll; nudlar med wokade grönsaker och svamp. Förhoppningsvis går det bättre med det än med mina cupcakes.

Jag hade tänkt att slänga upp ett recept, men det kanske är bäst att skippa det. Istället tänker jag passa på att säga att det är löjligt gott med apelsinchoklad-glasyr. Det var den enda jag lyckades med; jag gjorde en bas till en glasyr, tillsatte chokladsås och rivet apelsinskal. Ni gör bäst i att testa på det själva :p

//Lisa

I Will Not Bow




Det var ett tag sedan jag lyssnade på den här låten senast, men jag kom att tänka på den nu på kvällen.
Jag säger bara en sak; det finns en anledning till varför den här låten har fått mer än 1600 gilla-markeringar och 11 ogilla. Tro mig när jag säger att den är bra.

I Will Not Bow -- Breaking Benjamin


//Lisa

Städastädastäda

Jag hann tyvärr inte med bakningen idag, men imorgon blir det av. Förhoppningsvis.
Jag håller just nu på att städa, då jag inte fick så mycket tid till det tidigare idag. Eller tid och tid, det handlade mest om utrymme. Det är svårt att städa när man har två stycken som springer fram och tillbaka mellan två rum och när en tredje person sitter i ett tredje rum. Vår lägenhet är inte så stor med sammanlagt fem rum och hall.

Men jag är snart klar med städningen nu, och därefter blir det... Jag har faktiskt inte bestämt mig än. Just nu lutar det åt att jag dricker ett stort glas vatten :p

Hur ser er fredagskväll ut?

//Lisa

Döm inte hunden efter håret

Jag har flera gånger fått höra att jag inte klär mig enligt min musiksmak.
Det är faktiskt en rätt korkad sak att säga. Dels för att musik och kläder inte har med varandra att göra. Man gillar en viss musikstil, och man gillar vissa typer av kläder. Det finns ingenting som säger att jag måste klä mig i t.ex. skinnjackor med nitdetaljer för att jag lyssnar på rock. Att jag gillar den typen av jackor (oäkta skinn då) är en annan femma.
Dessutom är jag en allätare när det gäller musik. Jag kan lyssna på allt från hårrock till alternative rock, till pop, till r'n'b. Även jazz och klassiskt dyker upp bland den musik jag lyssnar på. Så vad ska jag klä mig i för att kunna klä mig enligt min musikstil? Högklackade stövlar med en paljettkjol och skinnjacka med en vit peruk på huvudet och en Lady Gaga-sminkning?

Nej, jag kanske inte klär mig i min musikstil, men det är väl inget måste. Eller?
Måste man ha nitar på sig om man lyssnar på rock?
Måste man gå runt i alltför korta shorts om man lyssnar på hip-hop?
Måste man ha korta klänningar/kjolar om man lyssnar på R'n'B?
Måste man ha 15 cm höga klackskor på sig om man lyssnar på Lady Gaga?
Nej, inte enligt mig i alla fall.

//Lisa

Angående bloggdesignen


hej, hur har du fått designen att lysa igenom? krånglat massor med det!
En fråga jag fick av Emma, och som jag tänkte besvara här i bloggen :)

 

Jag hade också en hel del problem med det förut. Jag trodde att man kunde göra wrappern genomskinlig, men då blev hela bloggen genomskinlig. Det var först för någon månad sedan jag fick en snilleblixt och insåg att man kunde använda sig av två olika bilder istället.


 
Bilden till vänster är "orginalbilden", och den till höger har jag redigerat för att man ska få en genomskinlig look (det krävs inte mycket; det räcker med att man höjer ljusstyrkan).


Det som är viktigt är att man använder sig av samma "position" när man lägger in bildkoderna för att designen ska fungera, och man ska helst inte ha "center" heller.



Som ni ser har jag skrivit in "left" som "background-position" på både bakgrunden (body) och wrappern. Det fungerar lika bra med "right", men inte med "center", av någon anledning.

 

För att få en genomskinlig look hela vägen ner har jag valt att även skriva in denna kod i Stilmallen (den ska in under wrappern):

#wrapper:after {
content: ".";
display: block;
height: 0;
clear: both;
visibility: hidden;
}
Denna kod hittade jag med hjälp av DDB.

Jag hoppas att det inte blev alltför rörigt nu, men om det är någonting ni känner att ni vill ha förklarat är det bara att fråga (eller att besöka DDB) ^^

 

//Lisa

Fredag

För första gången på länge känner jag mig utvilad.
Igår kunde jag gå och lägga mig utan ångest över att jag måste söka till en ny utildning till nästa läsår, och inte heller det faktum att jag måste skaffa ett jobb oavsett hur svårt det är då mer eller mindre alla arbetsplatser letar efter personal med erfarenhet. Dessutom hade jag ingen väckarklocka som gick igång, vilket jag haft sedan innan jul.

Allt känns så fel, på något sätt. Det är trots allt inte meningen att man ska behöva gå och lägga sig för att sova med ångest. Det blir så snedvridet att en 19-åring ska behöva ha ångest över sin framtid, och ännu värre är det att det finns personer som får den typen av ångest betydligt tidigare. Borde man inte kunna få lite andrum att själv lista ut vilken väg man vill gå istället för att bli pressad till det?

Jag ska faktiskt iväg alldeles strax; jag har ett litet ärende att göra, och jag hade sedan tänkt att baka några cupcakes. Jag hoppas verkligen att det går bra -- jag har hittat bra recept på chokladcupcakes och dessutom har jag hittat en mängd olika recept på frostings (det blir tråkigt om man enbart använder sig av karamellfärg; lite olika smaker gör det hela något roligare om ni frågar mig ^^). Ovanpå det ska jag försöka hinna med att städa av lite.

//Lisa

Vad är värst?

Enligt en omröstning på Aftonbladet vill 62,5% av de som röstat hittills inte att straffet kring sexköp ska skärpas.
För mig känns det nästa som en självklarhet att sexköpare ska straffas hårdare då maxstraffet för sexköp är sex månader, och det händer alltför sällan att någon blir dömd till maxstraffet; det är snarare när tjejerna som säljer sex har tagit någon form av skada som man straffas till sex månader.

På ett sätt kan jag förstå varför få vill att man ska skärpa straffen kring sexköp. Jag vet att många tänker att tjejerna inte kommer till skada då de själva valt att sälja sig själva. Jag vet även att det finns de som tyker att tjejerna ska straffas då de plockar på sig sjukdomar och för dem vidare. Men vet ni vad? Det är inte så världen ser ut. I många fall handlar det inte om att flickan själv valt att sälja sig själv. Dels handlar det om trafficking, och det är faktiskt någonting som är betydligt vanligare i Sverige än vad man skulle kunna tro. Enligt en uppskattning från 2006, om jag minns rätt, drabbas bortåt 600 svenskar av detta. Då har man inte inräknat alla de personer som smugglas in till Sverige och som blir tvingade att sälja sig själva. Nej, vänta -- de säljer inte sig själva; det är hallickarna som säljer dem och ser till att de blir utsatta för våldtäkt flera gånger dagligen.
Man får inte heller glömma bort att det finns tjejer som är så desperata efter pengar då de inte hittar något jobb att de inte ser en annan lösning.

Dessa två punkter är ingen hemlighet, och om man tänker på det är det konstigt att maxstraffet för sexköp är så pass kort. Fast det kanske bara är jag som tycker det...

//Lisa

Torsdag



En av de bästa sakerna med att ha en systemkamera är att jag slipper redigera bilderna på Picasa för att få en bra skärpa.

Efter att ha varit hemma i över fyra timmar fryser jag fortfarande, och det säger en del när jag har en stickad tröja på mig och när jag legat under en filt och fått i mig varm mat. Som det ser ut nu kommer jag alltså inte kunna åka till skolan. Jag hade faktiskt sett fram emot det; för första gången ser jag fram emot att komma till skolan. Jag hade ett par dagar under gymnasiet, men ser jag fram emot varje föreläsning och seminarium. Kort sagt suger det att jag känner att jag inte kan åka...

Hur mår ni idag?

//Lisa

 

Morgonpromenad

Jag kom hem för drygt en halvtimme sedan efter att ha varit ute i över en timme. Det var rätt skönt att ta promenaden, men det var inte smart av mig. Det är en sak om man håller sig i närheten när det är minus tio grader ute, men jag rörde mig så långt bort jag vågade. Tanken var att jag skulle ta en dusch så fort jag kom hem, men jag skulle bara få brännskador. Bara att dra på mig byxor bränns.










Nej, nu måste jag återgå till pluggandet.

//Lisa

Onsdag

Jag vet att min uppdatering har varit mer än dålig idag, men det har varit rätt mycket för mig nu.
Jag åkte in till skolan tidigare idag för att kunna låna ett gäng böcker, och när jag kom hem var det inte bloggen jag kände att jag behövde prioritera. Jag kom hem från skolan strax innan nio (en smärre smäll man får ta när man läser en kvällskurs), och det första jag gjorde när jag kom hem var att fixa mat. Efter att ha ätit kände jag hur trött jag var, och det är inget som gett med sig den senaste timmen.

Imorgon är det skola igen, och det finns en chans att jag blir lika tråkig då som jag varit idag -- jag har en del plugg att ta hand om nu, och det kommer jag behöva göra imorgon också. Trevligt, eller hur? :p

Hur har er onsdag varit?

//Lisa

Skrattattack

Jag kunde inte hålla mig från att slänga upp de här bilderna (framför allt inte efter att Linn skrivit till mig att det var okej), så förbered er på att skratta något :p



























Det kanske bara är jag som har tråkig humor, men jag kunde inte sluta skratta när jag bläddrade igenom bilderna. Kan ni tänka er hur det var när vi satt på tåget efter att ha ätit och tog bilderna?
Tack till er tjejer!

//Lisa

Tisdag med mycket plugg

Jag avskyr när man har misstolkat uppgifter gällande skolan.
Jag ska tydligen inte läsa ut Brott och Straff till på torsdag som jag först trodde. Det betyder dock inte att jag inte ska fortsätta läsa den (jag har börjat få ett par bitsår på insidan av min läpp för att den är så spännande), men det betyder att jag har en sisådär 58 andra texter att läsa tills imorgon och torsdag. Är inte det trevligt?

Jag kom precis in på Mondo (en sida som universitetet använder sig av för att kunna skicka ut information och lägga upp uppgifter, terminsplaneringar osv.), vilket är första gången sedan terminsstarten. Det är lite jobbigt att det är så mycket som ska göras, men jag får helt enkelt lägga manken till och helt enkelt bli klar med uppgifterna. Det är tur att man har Google; de flesta texterna kan man hitta där, och de man inte hittar finner man oftast på skolbiblioteket :)


Hmm... Kanske dags att klippa luggen?

Men vad har jag haft för mig idag?
Jag träffade Linn och Madde idag vid lunch för att äta med dem, och några timmar senare åkte jag in mot stan för att träffa brorsan, min faster (som jag inte sett på kan det vara närmre ett år nu?) samt en gammal vän till henne och pappa. En massa bilder har tagits under dagen, men det är inga jag kommer att lägga upp. Jag tror inte att det är bilder som de andra vill att jag slänger upp, och jag är den typ av person som tar det säkra före det osäkra ^^
Kortsagt har jag haft en toppendag, men tyvärr måste jag spendera hela kvällen med att plugga. Jag hoppas att även ni kommer att göra samma sak om ni har mycket nu; man behöver ta pauser lite då och då, det är jag medveten om, men man måste ändå komma igenom allt plugg. Även om det är tråkigt och jobbigt är det faktiskt värt det i slutändan. Tro mig, det kan faktiskt vara skönt/kul att vara lite nördig av sig.

//Lisa

Beach 2011

Vet ni vad?
Det är någonting jag slopar.
Alla dessa "beach-år" är ingenting jag har förstått mig på. Visst, jag känner mig inte alltid helt bekväm på stranden, men samtidigt känner jag att stränderna är till för alla typer av människor. Dessutom finner jag ingen anledning till varför jag ska behöva banta för att kunna känna mig bekväm med mig själv. Ju fler bantningsmetoder man kommer med desto större blir osäkerheten bland människor -- inte minst ungdomar.
Inte minst tjejer.

Redan nu ser man många tjejer som pratar om olika bantningsmetoder och hur man på bästa sätt kan gå ner i vikt till sommaren. På många sätt är det tragiskt att det har gått så pass långt, och det värsta är att man var tredje vecka ser löpsedlar från bl.a. Aftonbladet och Expressen där man "gör reklam" för ännu fler bantningsmetoder. Kan det inte finnas någon tidning som säger att man ska vara stolt över sig själv oavsett hur man ser ut? Vi är trots allt redan tillräckligt osäkra som vi är, och vi jämför oss själva med andra redan när vi är tio år (så var det i alla fall för mig). Det känns så överflödigt att även tidningar håller på att pressa på den där osäkerheten bara för att kunna sälja fler exemplar.

 

Så, vad säger ni? Ska ni, som jag, slopa beach 2011 och helt enkelt stolt visa upp hur ni ser ut oavsett hur ni ser ut?

 

//Lisa

Migrän

Min uppdatering har inte alls varit bra idag, och någonting säger mig att jag inte kommer att skriva mer under dagen. Det är det värsta med migrän -- man kan egentligen inte göra någonting annat än att sova, men jag sov hela dagen och vill inte sova mer innan jag ska gå och lägga mig.
Nej, jag fick tyvärr ingen bra start på den här veckan, och det verkar inte som att jag är den enda som fått det. Förhoppningsvis har ni haft en bättre dag!

Nej, nu ska jag gräva ner mig under en filt och fortsätta att tycka synd om mig själv.

//Lisa

Bilder från dagen

Vissa (nästintill alla) av dessa bilder är inte så bra, men samtidigt är jag inte så bra gällande fotografering överhuvudtaget och jag blir inte bättre när jag spenderar kvällen med två flummiga personer som Linn och Tessan.



















Just den här bilden blev jag lite extra stolt över :)


Jag, Linn och Tessan åkte tillsammans in till Heron City (som liggerr vid Kungens Kurva) där vi tittade omkring i olika affärer. Vi mötte även upp Felicia efter att ha varit där ett litet tag, och vid det laget hade jag begravt kameran så långt ner i väskan som jag bara kunde. Innan vi gick till biografen åt vi thaibuffé, och jag måste nästa fråga er om det finns någonting bättre än det (bortsett från indiskt, vill säga )?

Om det är fint väder imorgon ska jag ut med kamera då också, så snälla håll tummarna för ett fint väder.

//Lisa

 

Love and other Drugs

Hej igen!
Jag kom precis hem efter att ha varit borta hela dagen, och jag kan lika gärna berätta att det faktiskt blev bio ikväll. Precis som rubriken säger blev det filmen "Love and other Drugs", och jag måste säga att jag älskar titeln. För första gången var titeln ärlig.

Filmen var, tyvärr, väldigt lik andra romantiska komedier. Killen ligger med allt och alla och möter en tjej som han inte hade tänkt bli kär i, men som sedan förändrar hans liv för alltid. Men jag måste även medge att den även var väldigt söt. Just skämten är rätt uttjatade då man visat så många av dem på reklamerna, men någonting väldigt nytt är att man lade mycket fokus på Parkinsons sjukdom. Någonting som man också tog upp var att killen (Jamie -- som spelas av Gyllenhaal) hade en otrolig dålig självkänsla och att det var mer eller mindre det som gjorde att han låg med många utan att bry sig om vilka som sårades; det var den biten han med säkerhet visste att han var bra på.
Även om filmen innehöll alla klyschor som romantiska komedier brukar innehålla hade den mer hjärta än de flesta. Om det inte hade varit för slutscenen (kille-övertalar-tjej-att-han-är-den-rätte) hade filmen blivit betydligt bättre. Men den är sevärd; det är den verkligen, men det finns en chans att jag tycker det för att man lade fokus på Parkinsons. Vi lever trots allt i ett samhälle då sjukdomar som dessa inte ska vara ett tabu, och det är på tiden att man är mer öppen om sådant...



Bara för att jag gillar svartvita bilder kände jag mig lite tvungen att göra om orginalet ^^

//Lisa

Söndag

Hej på er!
Skulle ni tro mig om jag berättade att jag vaknade för ungefär en halvtimme sedan? Tja, med tanke på att jag satt och läste Brott och Straff ända in i småtimmarna är det kanske inte så svårt att förstå att jag sov länge idag. Man kan däremot fråga sig varför jag satt och läste till fyra, men boken är så bra! Man tänker inte på tiden när man läser den. Det är faktiskt en av anledningarna till varför jag älskar böcker från romantiken. Visserligen är denna bok ingen typisk "romantik-roman" ( det är inte Charlotte Brontës romaner heller för den delen), men man skrev på ett helt annat sätt då än vad man gör nu. Samma sak gäller böcker/texter från renässansen (jag är lite av en Shakespeare-nörd, så jag var tvungen att slänga in det också).

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra idag. 
Det har varit snack om bio, så jag hoppas på det. Samtidigt vill jag även leka lite med min kamera, men det kanske är något man kan göra inne i stan ^^


Har ni några planer för dagen?


//Lisa 

Brott och Straff

"Brott och Straff" är en bok de flesta känner till.
Jag började läsa den först nu, och jag har velat läsa den länge. Dumt nog såg jag den bland pappas gamla böcker för bara några månader sedan, och jag har inte ens hunnit titta igenom den. Förrän nu. Vi ska nämligen läsa den till skolan. Jag har inte kommit särskilt långt än, men det är otroligt hur man fängslas av den redan från första början. Det är helt otroligt! Det jag älskar är att människan skildras på rätt sätt -- trots att vi alla gör fel har vi ett samvete. Det finns ingen som inte gjort misstag, och jag älskar att det finns få karaktärer som glorifieras. Huvudkaraktären stöter på en man som super bort alla pengar trots att hans familj behöver mat, men man kan ändå sympatisera med hans smärta och att alkoholen är den enda lösningen han ser. Ingenting i berättelsen är (hittills) "antingen eller".




Visst, den är väldigt tjock, men jag rekomenderar ändå att ni läser den så fort ni får tillfälle -- det finns trots allt ett skäl till varför den fortfarande är aktuell som bok efter 150 år.

//Lisa

 

Onödigt tänkande

"Jag är så ful, jag är så tjock, jag måste banta, jag har så dålig hy, min näsa är för stor, mina läppar är för tunna, mina bröst är för små, min rumpa är för stor, min lilltå är för fet"...

Jag vet att det är svårt att undvika att gå runt med dessa tankar i huvudet (det där med lilltån är nog ett undantag), men vad gör det för nytta? Man kan inte leva ett liv där man klankar ner sig själv till den grad att man inte längre trivs med sitt utseende. Vad är det för nytta att genom hela livet inte se någonting annat än sina brister hos sitt utseende? Vi alla är olika när det kommer till utseendet. Eller, vi är tillräckligt olika för att vi ska kunna vara stolta över att ha den kropp vi har, men istället för att vara just stolta väljer många av oss att jämföra oss med andra. Det kan vara bra att jämföra sig själv med andra, men det måste ske i rätt grad och på rätt sätt. Istället för att tänka att man är blek och ful och att man måste bränna sönder huden på ett solarium för att kunna bli brun kan man istället tänka på att det finns andra människor som är minst lika bleka och som är vackra. Om de är vackra "trots" sin blekhet, varför ska man själv som är lika blek behöva tänka att man är ful?

Vi spenderar alltför mycket tid med att inte gilla oss själva. Vore det inte bättre om man istället försökte vända på det där för att kunna börja gilla oss själva?

Systemkamera

Jahopp, då har man köpt en egen systemkamera.
Jag känner mig faktiskt väldigt vuxen när jag säger det, och jag har verkligen ingen aning om varför. Man är ju inte direkt vuxen av sig om man spenderar en massa pengar på en kamera när man behöver dem till någonting annat. Å andra sidan är det jag som köpt den för mina egna pengar. Jag har inte bett om pengar från annat håll, och det måste betyda någonting. Eller?

Det blev inte den kamera jag först hade sikte på då den var slut på lager, men jag fick hjälp med att välja ut en ny. Den första de rekommenderade kostade 500 kronor mer, vilket var mer än vad jag hade råd med. Istället slog jag till på en som var flera hundra kronor billigare -- en Sony DSRL A290L. Jag tror verkligen att denna blir bra för mig -- om inte annat så har jag i alla fall en kamera bättre än mobilkameran, så helt bortkastade pengar kommer det absolut inte bli. Jag kommer inte kunna använda den förrän imorgon då batteriet behöver laddas, men jag håller verkligen tummarna :)



Men har någon av er någon erfarenhet av den här kameran? Var det ett bra val?



//Lisa

Skål? Vas? Ljusstake!



Någonting jag sett flera gånger är personer/bloggare som köper nya ljusstakar. Visst är de fina, men de finaste ljusstakarna hittar man oftast hemma. Man behöver ingen "klassisk ljusstake" för att kunna sprida stämning runt om i hemmet; som på bilden räcker det med att använda sig av en vas som är tillräckligt genomskinlig för att kunna släppa ut ljus.
Om jag ska vara ärlig föredrar jag nästan detta -- genom att använda sig av vasar, eller skålar för den delen, kan man få till mer färg och ljusbrytningar.

Mitt tips till er innan ni köper något till er heminredning är att leta bland lite äldre prylar som ni inte använder särskilt ofta och se om det är något ni kan göra utifrån det :)

//Lisa

Dagens fynd



Sorgligt nog är detta den bästa bild jag kunde få. Men det är en pastellfärgad skjorta från Cubus.
79:-



En, som jag och syrran kallar det, "slutet-av-80-tals-/början-av-90-tals-tröja" från JC.
199:-



Bara för att visa hur tröjan ska sitta ;)


För att man ska kunna få en bättre blick av hur den ser ut. Ironiskt nog är bilden löjligt suddig.


Någonting jag gillar att kalla för "påstopp" :p

Den kommer från JC och kostade mig 149:-


Jag vet att den är lite stor, men det fanns bara två storlekar kvar att välja bland -- XS och L. Jag valde såklart det senare :)


En t-shirt från JC för 199:-


En tröja för 99:- från JC.

 

Jag har en lite annorlunda klädsmak, men det är det som händer när man varken läser modetidningar eller modebloggar och när man låter sig inspireras av musik som "I Fought The Law" (The Clash). I mitt fall blir det visserligen "I Fought The Trend" ^^

För er som är intresserade skrev jag ett gästbloggsinlägg hos Linn för några timmar sedan. Det skulle vara kul om ni ville titta in hos henne :)

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Hela dagen har spenderats tillsammans med syrran i Haninge Centrum. Det var inte meningen att jag skulle shoppa, men det var det som hände. Jag hittade faktiskt ett par bra fynd (de flesta plaggen reades ut) som jag ska visa er senare. Dessutom var jag på banken för att göra en överföring till mitt konto, och nu i helgen hoppas jag på att kunna köpa en ny kamera; ElGiganten har ett erbjudande som jag inte kan säga nej till (för mindre än 4 000 -- fortfarande mycket pengar, jag vet -- kan man få en kamera och ett objektiv). Så förhoppningsvis kan jag bli en stolt ägare över en bra kamera vid den här tiden imorgon. Men bara förhoppningsvis :p

Ser ni fram emot helgen lika mycket som jag gör?

//Lisa

Ett litet leende är allt som krävs


En sak jag älskar med mina promenader är människorna man möter på vägen.
Just i somras var det just detta som lockade mig mer än någonting annat. Det är alltid betydligt fler människor man går förbi under våren och sommaren om man jämför med vintern. Man går alltså förbi fler människor som ler tillbaka så fort jag själv börjar le som en glad liten dåre.

Det är faktiskt sådana leenden som kan göra min dag.
Jag kommer fortfarande ihåg en kvinna jag stötte på vars hela ansikte sken upp när jag log mot henne. Det leendet gjorde hela min vecka; inte bara för att hon log så energiskt. Det var även tanken om att jag skänkt henne glädje som gjorde mig alldeles varm (det och det faktum att det var mer än 30 grader varmt).

Trots att ett leende kan göra såhär mycket väljer många att inte le alls när de möter andra människor.
Varför ska det vara så?

//Lisa

Bevisa att man är tillräcklig


Det blir inte rimligt att allt jag gör inte är tillräckligt då jag gör så gott jag kan.
Det blir inte rimligt att jag ibland gör mer än vad jag faktiskt har ork med.
Och ändå få höra att det finns mer jag måste göra.
Det blir inte rimligt att jag ska vara den som så många bestämmer sig för att kliva på som om jag vore en matta.
Det är inte heller rimligt att jag ska behöva ta emot en massa s**t för att jag säger ifrån;
för att jag öppnar min mun och säger att jag inte kan mer.

Jag är trött på att ständigt få klart för mig att vad jag än gör så är det inte tillräckligt.
Betyder det att jag inte är tillräcklig som person?
Jag är trött på att inte få någon tillit trots att jag gång på gång bevisar att jag är någon man kan lita på.
Samtidigt är jag trött på att gång på gång bli ombedd att göra en massa människor tjänster;
om man anser att jag inte kan hålla mina löften kanske man ska vända sig till någon annan för en gångs skull.
Det skulle trots allt vara betydligt bättre.
Jag är trött på att känna mig så vuxen och ändå få höra att jag är omogen.
Jag är trött på att inte ha rätten till att kunna vara mig själv.

Jag gör så gott jag kan.
Vad mer kan man begära av mig?

 

//Lisa

Torsdag

Jag är ledsen över att inte ha skrivit någonting på hela dagen, men jag hoppas i alla fall att ni har haft en bra dag. Min har tyvärr varit mindre bra; jag mår bra, vädret har varit lite dåligt, men det kan man leva med. Nej, det som gjort den här dagen till mindre bra är att syrran har bestämt sig för att lyssna på dåliga låtar. Allt var perfekt när vi letade upp gamla Joan Jett-låtar på YouTube, men på något vänster ändrades det...

Jag var i Farsta tidigare idag för att... Tja, jag är inte helt säker varför jag åkte dit, men det gjorde jag. Jag är rätt stolt över mig själv som inte köpte några böcker. Å andra sidan gick jag inte heller förbi en bokaffär, men stolt är jag :)
Sedan jag kom hem har jag arbetat lite på en bloggdesign som jag ska "ge bort". Tyvärr fungerar det inte att ha den bakgrund som jag valt ut, men det är bara att leta vidare och se om man kan hitta något -- önska mig lycka till!


Vad har ni haft för er?

//Lisa

Onsdagkväll

Jag är glad över att min onsdagkväll är över.
Visserligen älskade jag att komma tillbaka till skolan och träffa alla igen, men samtidigt var det lite av ett helvet att ta sig dit. När jag skulle på tunnelbanan vid T-Centralen var tåget proppfullt av människor, och jag råkade slå till en tjej med min armbåge (vilket jag fortfarande har dåligt samvete över). Flera människor skulle på under resans gång, vilket inte var särskilt populärt för min del. Det låter väldigt löjligt i det sammanhanget, men ha i åtanke att jag lider av klaustrofobi.

När vi åkte förbi några av stationerna kelv människor av för att kunna låta andra gå av, och jag tyckte att det var underbart att se; det är trots allt det man ska göra om det är det som krävs. Det kändes bara jobbigt att ingen gjorde det när jag skulle ut från vagnen. Det blev jobbigt att försöka böka sig ut, och jag skulle ändå bara gå förbi en handfull personer (jag stod inträngd precis bredvid dörrarna). Ännu värre blev det när kvinnan bakom mig knuffade mig. En varning till er alla; knuffa inte tjejer när de har 8 cm höga klackskor.
Men om jag ska vara helt ärlig förstår jag inte varför man ska knuffa varandra på det viset -- det hade varit en om det hade varit ett misstag (att man ramlar in i någon), men när man faktiskt står och pressar på en annan människa som också försöker ta sig ut... Sådant är bara respektlöst, och det blir så irriterande när människor inte gör någonting för att försöka hålla sig ur vägen när man ska ut. Återigen, vad är det för mening? Man kommer ingenstans om man ska blockera för andra.

I vilket fall som helst hade jag lite otur på vägen hem också. Först missar jag tunnelbanan med en halvminuts marginal. När jag kommer till T-Centralen har mitt pendeltåg precis gått. Visserligen fick jag lite tid att köpa något att äta (och dricka) på Pressbyrån, så det blev inte en helt förkastad tid där :)

Nej, jag ska byta om till min pyjamas nu och fixa en kopp varm choklad.

//Lisa

Konsert!

Hjärtbloggen annordnar en konsert den 26:e februari i Landskrona. Om någon av er bor där, eller om någon av er råkar passera staden, åk gärna förbi Folkets Hus :)


Klicka på bilden för lite mer information.

 

Jag kommer även låta detta synas i min sidmeny ända fram till konsertens start (en liten förvarning utifall att ni skulle störa er på det).


//Lisa

Have A Nice Day




Jag ska iväg till skolan om, tja, en timme, men jag bjuder ändå på den här låten innan jag åker vidare.

Have A Nice Day -- Bon Jovi

//Lisa

En farlig tanke

Jag satt och tänkte på Hitler igår, av någon anledning.
Jag har alltid ansett att han var att j***a as (milt sagt!), men ju mer jag tänker på det kanske han var mer av en tragisk gestalt än en galen tyrann.
Nej, jag försvarar inte det han gjorde -- tro inget annat! -- men jag började tänka kring de spekulationer man har fört fram under den senaste tiden. Jag tittade nämligen på en dokumentär i somras som handlade om Eva Braun, och hon hade filmat Hitler när han skakade hand med sina manliga... Kollegor känns som fel ord här. Undersåtar? Aja, han skakade hand med dem i alla fall, och han skakade även hand med deras söner. Grejen var att han även smekte deras armar och förde sin hand upp mot deras axlar. Det är detta beteende som fått folk att undra om Hitler blev utsätt för övergrepp som barn av sin pappa. Man har även spekulerat kring att fadern skulle ha använt sig för aga, och fysisk våld kommer sällan ensam. Psykisk misshandel kommer ofta med fysisk misshandel.
Förstår ni vad jag försöker säga?

Om så är fallet är ni ruskigt smarta.
Tänk om ni själva blivit utsatt för övergrepp, misshandel på både det fysiska och psykiska planet. Hur stor är inte chansen att man då bygger upp ett självförakt? Tänk om han begick sina handlingar p.g.a. att han hade ett sådant självförakt; om man tänker efter gav han på sig människor som han förmodligen kunde identifiera sig själv med.
Som jag sade kommer psykisk misshandel ofta med fysisk; är det inte möjligt att han skulle ha fått höra att han är svag och att han vid en punk kände att han behövde bevisa sig stark?
Är det inte möjligt att han tog sin antisemitism till en fanatisk nivå just för att han själv misstogs som jude?
Är det inte möjligt att han tog sin homofobi till en fanatisk nivå för att han själv ifrågasatte sin sexualitet efter att ha blivit våldtagen år ut och år in av sin far?
Är det inte möjligt att han "straffade" fysisk och psykiskt handikappade personer för att han såg dem som svaga på samma sätt som han såg sig själv som svag? Är det inte möjligt att han, av samma anledning, "straffade" de människor som var svaga enligt rasbiologiforskningen?
Är det inte möjligt att han älskade Tyskland, och såg sig själv som tysk, för att han ville ta avstånd från sig själv och sin bakgrund som låg i Österrike?
Är det inte möjligt att han hade en "förkärlek" till långa, blonda, ljushyade och blåögda för att de har det motsatta utseendet som sig själv?

Människor som inte får hjälp agerar ut på ett eller annat sätt. Om detta skulle stämma är det ett rätt bra exempel på vad som kan hända i extrema fall.
Återigen försvarar jag inte det han gjorde (hur mycket man än avskyr sig själv ska man inte se till att gasa ihjäl 12 miljoner människor), men det är som sagt var något som fick mig att tänka igår. Ingen människa föds ond, men med tiden är det just det som kan hända.


Hitler kanske bara var en tragisk gestalt trots allt...

 

//Lisa

Vår i luften

Det låter som någonting bra, men jag tycker inte det.
Inte helhjärtat, i alla fall.
Det är fortfarande mitten av januari (jag anser att det är mitten av månaden), och snön håller på att smälta bort. Det är inte bra. Januari är en vintermånad som ska bestå av snö. Snön kan gott och väl vara kvar en månad till; eller åtminstone i två veckor till. Jag är faktiskt lite rädd att snön ska försvinna nu och komma tillbaka i slutet av mars då våren faktiskt ska ha kommit igång.

Men samtidigt måste jag medge att det är svårt att inte smittas av den strålande solen och den klarblåa himmelen som man möts av när man går ut utanför porten. Det är svårt att inte vara ute med ett stort leende på läpparna, och jag måste medge att jag älskar vårkänslorna allt detta medför.
Det är det som gör den här dagen så svår och motsägelsefull.

Om några timmar ska jag åka in till skolan (med tanke på att jag fått ett par nya läsare den senaste månaden kanske det är bäst att jag berättar att jag pluggar halvtid på universitetet -- det är en kvällskurs i litteraturvetenskap), och jag ser faktiskt fram emot det. Vi har ju inte många föreläsningar eller seminarier, och med tanke på att jag varit sjuk har jag inte varit i skolan på över en månad. Det seminatium vi skulle ha haft för ganska så exakt en månad sedan flyttades till ett annat datum två veckor tidigare. Den föreläsning jag skulle ha gått på för exakt en månad sedan (tror jag) kunde jag inte åka till p.g.a. strul med tågen och senaste gången var jag riktigt sjuk.
Jag vet att det inte var den roligaste förklaringen, men det förklarar en del (förhoppningsvis). Med tanke på att jag inte varit där på ett tag och träffat mina klasskamrater ser jag verkligen fram emot att åka in dit ikväll :)

 

//Lisa

Problem med bloggen

Jag har inställningen att jag måste granska och godkänna era kommentarer, och jag brukar godkänna nästintill alla. Mitt problem nu är att några av kommentarerna inte visas trots att jag godkänner dem gång på gång på gång. Jag har återkallat publiceringen av dem i förhoppning om att de ska kunna visas när jag godkänner dem ytterligare en gång, men nej, det fungerar inte heller.
Vet någon vad felet kan vara?

Efter att ha godkänt samma kommentarer 189 gånger om fungerar allt som det ska nu :)

//Lisa

Jag vill göra mer än att titta på...

Imorse greps ett 70-tal personer utanför Migrationsverkets förläggning i Kållered.
Det "enda" de hade gjort var att demonstrera mot utvisningen av 14 irakier som kommer att äga rum imorgon. Det var inga våldsamheter kring demonstrationen, enligt Aftonbladet -- det var istället de som inte ville gå frivilligt som greps.

Är det verkligen det här Sverige vi ska leva i?
Bland dessa irakier finns det kristna. Det finns ingen möjlighet att man i det här läget kan förneka att kristna i Irak är förföljda. Flera kristna har dött och trakasserats, och det är till detta land man skickar kristna irakier. Snacka om att vi för en bra politik i det här landet...
Även en kurdisk irakier finns med, och det kanske finns flera. Kurder i Irak har det inte heller särskilt bra, men det är inte det värsta. Det värsta är att denna kurd man fick se på TV4-nyheterna har familj och jobb här i Sverige, och Migrationsverket ser det inte som anöedning nog att låta honom få stanna i Sverige. Jag kanske har fått allt om bakfoten, men står inte regeringen för familjelivet och vill stärka familjerna? Om så är fallet, varför gör man då vad man kan för att splittra de familjer som finns? Den här personen har inte gjort någonting fel, han har en familj, han har ett bra jobb; är inte det anledning nog att låta honom stanna?
Det finns så många människor som klandrar muslimer för alla "onda händelser". Visst, i Irak är det muslimer som dödar kristna, men det är inget islam står för -- det är något islam faktiskt föraktar. Men om man är redo att klandra muslimer för detta kanske man ska tänka efter och se vilka som är värst -- svenska politiker som låter detta ske genom att inte skydda de som behöver skydd, eller de muslimer som blivit så pass hjärntvättade att de inte vet bättre? I det här fallet är det trots allt vi som har bollen, och istället för att behålla den kastar vi den vidare.

Det som jag reagerar på är även att man grep 70 personer, 70 av alla de människor som demonstrerade mot detta blev anhållna, och för vilken anledning? De var inte våldsamma -- de hade en ståndpunkt, och har fortfarande en. De har integritet och vill inte se att människor kommer till skada. Och det är dessa människor som blir anhållna. Vem ska anhålla de politiker som skickar människor till förföljelse, trakasserier och kanske rent utav döden?

//Lisa

Krystade leenden

Om det är någonting som skrämmer mig så är det krystade leenden.

Jag kom att tänka på ytterligare en reklam, och tyvärr kommer jag inte ihåg vad man gjorde reklam för. Det jag minns är att det var någon brittisk där två föräldrar sitter under ett träd med en picknickkorg och mamman ropar på barnen som springer runt ("Kids, lunch is ready"). Alla sätter sig ner under trädet och pappan delar ut saftglas. Det börjar regna, de sträcker ut armarna för att späda ut saften och n'r de drar in armarna skiner solen igen.
Genom hela reklamen ler hela familjen. Det är inte naturligt, det är bara stelt och oroväckande. Det är som att de säger "Welcome! We are the Creepy-family, and by smiling like this I'm telling you that I'll cut your head off within the next 24 minutes. You want a biscuit?"

När jag går förbi affischer med modeller som ler åt ett nytt smink blir jag faktiskt mer avtänd på att köpa det just för att det inte är naturligt att le på det sättet. Ett leende är bland det finaste som finns, men det är inget leende om det inte är genuint. Om man inte har den där värmen i blicken eller ansiktet överhuvudtaget är man bara en läskig idiot som visar tänderna, och helt ärligt börjar jag bli lite trött på hela vampyr-grejen.

Om man ska låta modeller posera med falska leenden kan man väl ändå använda sig av en banan. Det är trots allt mndre läskigt, och det är någonting man kan skratta åt ^^
//Lisa

Livet går vidare, det är inte över

Har ni sett den nya Willys-reklamen?
Jag letade runt på YouTube för att försöka hitta den, men det gjorde jag inte. Det man får se är i alla fall två kassörskor, och den ena blir "tillfrågad" om hon vill ha barn. Hon skrattar till, och hennes arbetskamrat reagerar likadant. Den första säger då att hon vill resa och leva livet innan hon skaffar barn innan hon tillägger att det inte är aktuellt.

Jag kan förstå att man känner så; att man inte riktigt är redo för barn och att man vill vänta med det. Men vad jag inte gillar är att man ser på barn som om de vore livets slut. VIsst förändras ens tillvaro, men livet tar knappast slut då. Å andra sidan är jag en person som ser fram emot att få barn i framtiden, så det kanske har med det att göra. Samtidigt kan jag inte sluta fundera kring vad "leva livet" innebär. För mig handlar det om att ta in så många intryck som möjligt, men jag är en av de få som tänker så. De flesta anser att man lever livet utifrån hur mycket man dricker, och hur många gånger i veckan man festar. Frågan är vad det är för typ av liv -- om man anser att en ständig baksmälla och en ständig smak av spya i munnen, är det verkligen ett liv man pratar om då?

Jag kritiserar inte er som lever på det sättet (även om jag är kritisk till det tankesättet), men man kan inte gå runt och tro att ens liv är över bara för att det förändras. Oavsett hur stor förändringen är har man fortfarande ett liv; det gäller bara att själv utvecklas tillsammans med förändringarna.

//Lisa

Måndag

Jag gillar att se en måndag som en ny möjlighet.
I det här fallet har det verkligen blivit som en ny möjlighet. Det här är första gången på året som jag inte behövt tänka på någonting annat än mig själv. Det där lät konstigt, jag tar om det från början; mitt år inleddes med att jag blev sjuk. Därefter var det hemtentan och ångesten över att få den gjord och avklarad som hände i luften. Nu är det bara jag.
Jag vet att det kommer vända om några dagar, men det är så skönt att inte behöva tänka på ångest eller näsdukar. Det är därför jag inte har gjort så mycket idag; jag har inte gjort någonting idag förutom att bara ta det lugnt. Det är lite av en lyx att jag har den möjligheten. Jag önskar att ni kunde göra likadant utan att behöva oroa er över att t.ex. läxorna inte blir klara.
Det är vi alla värda, trots allt.


//Lisa

Sexistiskt språk

Tydligen är det svenska språket sexistiskt.
Tydligen är alla språk sexistiska på ett eller annat sätt.
Just att ordet "människa" bygger på ordet "män" och att det är så i de flesta språk, om inte alla; engelskans (hu)man som även kan översättas till "man", franskans homme som även det betyder "man". Dessutom handlar det om vissa uttryck (som ordet "man" -- "tänk om man..."), och för att inte nämna "Amen" och "men".
Är det bara jag som tycker att det här tankesättet är löjeväckande?

Världen är inte perfekt, och många människor är sexistiska. Många styrelsesätt är sexistiska, men om man letar efter sexistiska inslag i språket går man lite väl långt, eller vad säger ni? Man får trots allt inte glömma bort att ordet "människa" är feminint trots att det bygger på "män"; har inte ni läst i böcker om den första människan och om hur hon levde? Det finns inget som tyder på att den människan skulle ha varit en man eller kvinna.
Båtar, bilar och klockor är även de feminina ord; vem har någonsin sagt "han är halv två", eller döpt sin båt till Sebastian?

Som jag sade letar man bara efter problem om man letar efter sexistiska inslag i språket vi använder, men döremot kan jag hålla med om att vi uttrycker oss rätt konstigt. En manlig kirurg kallas för kirurg, men vad kallar man den kvinnliga kirurgen? Jo, man kallar henne för just det; kvinnlig kirurg.
Om man fokuserar så mycket på sådana vardagliga ord som "man" och "men", varför ska man då glömma bort hur vi uttrycker oss?

//Lisa

Matkultur

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare eller inte, men jag tittade på Nigella för några månader sedan, och hon pratade då om att hon är mer intresserad av matkulturen i ett visst land hon planerar att åka till. Hon tittar då i kokböcker och bestämmer sig för att enbart laga maten hemma för att matkulturen är det enda man kan uppleva i ett nytt land.

Jag hoppas innerligt att hon inte menade allvar och att hon följde ett manus skrivit av en idiot, eller något.
Dels handlar det om att andra länder har mer än mat att bjuda på. Man kan knappast nöja sig med Fish'n'Chips om man funderar på att åka till London. Det finns så mycket mer att utforska i den staden.
Samma sak är det med Thailand -- man kan knappast äta thaimat och tro att man njutit av den thailändska kulturen. Om man funderar på att åka till Thailand handlar det väl ändå om att man vill uppleva miljön och människorna? Dessutom kan man inte uppleva thaimat såsom den ska vara på andra ställen än i just Thailand.
När jag åkte till Kreta fick jag smaka på grekiskt som den ska vara. Den är god här i Sverige också, men på många ställen har man "försvenskat" recepten.

Men vad tycker ni? Tycker ni som Nigella, eller håller ni med mig om att det finns mer än mat som man kan uppleva?

//Lisa

Skolpress

Det finns en sådan stor press på att man ska få bra betyg i skolan.
Man sitter och råpluggar vissa nätter inför ett prov; man går igenom alla instuderingsfrågor man fått, och för vad? För att kunna få ett bra betyg för att tio år senare inte veta vad allt handlade om? Betygen spelar ingen som helst roll om man inte kommer ihåg något. Dessutom är inte betyg någonting som tyder på ökad intelligens -- det innebär bara att man har tagit in den informationen. Bara för att man har lite svårt att ta till sig det man läser betyder det inte att man är korkad.

Vi inbillar oss verkligen att höga betyg innebär intelligens, och att lägre betyg antingen tyder på att man inte alls brytt sig eller att man inte är särskilt smart. Det är det som gjort att jag blir något panikslagen när ett större arbete ska skickas/lämnas in. Jag vet att jag är smart, men av någon anledning behöver jag en viss bekräftelse av det i form av betygen. Jag vet att det är flera stycken som går igenom någonting liknande och det har verkligen fått mig att undra; Hur bra är betyg egentligen på en skala?
Jag förstår att det är bra med betyg när man ska söka in till gymnasium/högskolor/universitet, men den pressen som kommer med betygen är inte bra. Vi glömmer så lätt bort att vi inte kan göra mer än vårt bästa. Ibland räcker det inte hela vägen, men det är inte resultatet man ska bry sig alltför mycket om. Jag vet hur ont det gör när man lägger ner hela sin själ i någonting utan att få det resultat man var ute efter, men man måste samtidigt lära sig att vara stolt över det lilla man uppnår -- vi måste lära oss bli bättre på att vara stolta när vi gör vårt bästa.

När det kommer till kritan är det just det allting handlar om.
Att göra sitt bästa.
Att hoppas på det bästa.
Att vara stolt över sig själv oavsett hur det slutar.

//Lisa

Ljuva frihet

Jag har arbetat väldigt oflitigt med hemtentan de senaste tre timmarna. Vill ni gissa hur mycket jag har kvar?
Ingenting; eller, jag ska lägga in ett par (!) fotnoter och göra en framsida, men det är inte mer än det. Jag hoppas faktiskt att det kommer gå bättre den här gången än vad det gjorde förra, men det skulle inte vara jordens undergång om jag fick samma resultat som förra gången. Jag har trots allt läst de flesta texter man skulle läsa, till skillnad från förra gången då jag enbart gjorde ett par spekulationer. Nu när jag tänker efter är det nästan konstigt att jag ens fick godkänt överhuvudtaget -- jag tror inte att läraren gjorde en felbedömning, men däremot tror jag att det krävs nästan lite för lite för att ens bli godkänd. I alla fall på den här kursen.
I vilket fall som helst hoppas jag att det blev bättre, men så länge arbetet blir godkänt är jag nöjd. Det är trots allt det handlar om när det kommer till kritan. Man måste kunna göra sitt bästa utan att känna att man inte räcker till bara för att ens bästa inte tog en till toppen.

Har ni också (mycket) plugg att ta hand om, ni som går i skolan?


Jag försöker faktiskt lista ut vad jag ska göra efter att jag är klar.
Det blir förmodligen diskning. Det låter inte kul, men det är sådant man måste ta hand om. Framför allt om det är man själv som dragit fram det. Å andra sidan är det som jag sagt så många gånger tidigare; det finns ingenting lite musik inte kan göra :)


//Lisa

The Sound of Music

Det blev en lång kväll, men det betyder inte att den blev jobbig. Tvärtom blev den väldigt rolig.
Lizzie kom över hit runt halv sex för att äta middag som jag hade lagat till (det blev min populära biffgryta, men den här gången lade jag till två morötter och tre champinjoner och det blev faktiskt ännu godare). Vi åt, vi skrattade, syrran plockade bort paprikan och  svampen. Det blev en lyckad kväll, helt enkelt! :)

Precis som rubriken säger tittade jag och Lizzie på The Sound of Music efteråt. Jag har sett den tre gånger under den senaste veckan, men det är svårt att inte gilla den; det spelar verkligen ingen roll hur man känner sig, för man blir lika glad över att se filmen i vilket fall som helst. Det finns trots allt en anledning varför den filmen fortfarande är omtalad trots att den spelades in för över 45 år sedan. Om ni inte har sett den är det ett måste.

Om jag ska vara helt ärlig älskar jag att titta på sådana här gamla filmer -- filmer från 50- och 60-talen. Jag gillar även att titta på filmer från 40-talet just för att de filmerna är bra. Nuför tiden spelar man enbart in filmer för att kunna tjäna pengar, och det händer så lätt att effekterna tar över filmen och att allt får en "blä-effekt". Det finns såklart många bra filmer som spelats in de senaste åren, men de kan inte mäta sig mot filmerna som spelades in för 50-70 år sedan. På något vänster har själen försvunnit genom tiderna, och det är tragiskt. Film är inte längre lika uppskattad som den en gång var -- nu handlar det mer om att tjäna in så mycket pengar som möjligt och att använda så många heta kändisar som möjligt för att försöka få så många som möjligt att se filmen. Tyvärr, men det händer alltför ofta att man väljer riktigt dåliga skådespelare för att man prioriterar deras utseenden före en faktiskt talang. Det är en anledning till varför jag föredrar brittiska filmer; visst, skådespelarna i många av dessa filmer ser bra ut, men man bryr sig ändå om att anlita personer med talang. Det är därför mina tre favoritfilmer är skapade av britter (Titanic, Billy Elliot och The Boat That Rocked).´

 


Min favoritscen från filmen :)

Det är kanske inte min favorit, men den är inte mindre älskvärd för det


//Lisa

Mardrömslik verklighet

West Side Story är bara en film, men den beskriver en del hur det faktiskt var en gång i tiden i USA.
De två gängen som bråkar om West Side i New York träffas på ett litet hak för att förhandla om en sista strid. De två gängen består av vita (Jets), och det andra består av puertorikaner (Sharks). När en av polismännen kommer in skickar han ut Sharks för att han har en polisbricka och har den befogenheten.

West Side Story är bara en film.
Men den är så verklig på många sätt; i alla fall när det kommer till rasismen. Visserligen har man skalat av en hel del av den rasism som ägde rum under 50-/60-talen, men det blir ändå så verkligt när man får se hur polisen behandlade människorna. De ska se till att skydda människor, inte utsätta dem för mer fara/förtryck.
Jag är glad över att saker och ting har förändrats drastiskt sedan dess, men det är just sådant här som sker på så många andra platser. Det får man inte heller glömma bort.

//Lisa

Lördag

Det känns inte som att det redan är lördag. I själva verket känns det som en söndag, så jag hade lite panik när jag vaknade igår. Jag avskyr de här dagarna precis innan man ska lämna in en större uppgift; framför allt om man har arbetat med dem under en längre tid. Men värst var det med projektarbetet -- när man har mardrömmar kring ett skolarbete vet man att man behöver en paus för att kunna skingra tankarna.
Men jag tror inte att jag har någonting att vara panikslagen över. Jag hoppas inte det i alla fall (paniken brukar komma efter att jag skickat/lämnat in ett arbete).

Tanken var att jag skulle träffa Lizzie under eftermiddagen, men vi har skjutit upp det till ikväll istället. Jag tittar därför på filmen West Side Story. Jag har inte kommit så långt in i filmen, men än så länge är den bra. Det är så många jag har pratat med som inte alls tycker att den är bra, men samtidigt kommer det från personer som föredrar att se filmer där bilar exploderar hit och dit och då föraren lyckas krypa ut ur bilen och säga att han ska skjuta sönder allt och alla innan det sker.

 

Har ni några speciella planer för dagen?

//Lisa

Ofelias Hus

Hur mycket jag än älskar den moderna stilen det amerikanske Spacify använder i sin heminredning måste jag medge att jag älskar vintage. För er som känner likadant måste jag rekomendera Ofelias Hus. Det är nästintill omöjligt för mig att titta igenom de olika sidorna utan att känna att jag vill köpa något, om inte allt. Det gäller även fågelburarna trots att jag inte har fåglar.






Klicka på bilderna om ni vill läsa mer om dem.



Om ni gillar detta ska ni verkligen se resten, och just nu finns det många erbjudanden om man är sugen på att köpa något. Även om ni inte vill köpa något rekomenderar jag ändå att ni kikar förbi där lite snabbt -- det är ögongodis när den är som bäst (när man talar om inredning) ^^

//Lisa

Efterlysning: Manliga bloggare!



Bloggvärlden domineras av tjejer.
Det finns ingen chans att komma undan det. Det är lite dumt med tanke på att det finns så många killar som är bra på att skriva. Det som är ännu värre är att väldigt (!) få manliga bloggare lyckas ta sig upp till ytan och bli uppmärksammade.
Jag har stött på ett par manliga bloggare som fångat mig.
Problemet är att det är ett par, och inte många.
Så vilka manliga bloggare rekomenderar ni?

//Lisa

Knäppskalle

Tjatja!
Dem flesta vet säkert inte vem jag är, eller.. Ingen vet i princip vem jag är. Tänkte kort beskriva mig, eftersom att Lisa är så godhjärtad och tvingar mig att skriva. Hon skrev på min blogg, och vill därför att jag ska göra detsamma på hennes.
Jag har faktiskt gjort 2 tidigare inlägg här, så jag kallas så fint för gästbloggare. Dessvärre vill Lisa att jag ska skriva ÄNNU mer inlägg, jag menar.. 2 inlägg på 1år räcker väl gott nog? Tycker hon börjar bli girig! Haha! :)

Jag och Lisa har känt varandra några år nu, och jag tycker att hon är lika knäpp nu som då. Lisa har väldigt speciell humor och brukar till 99.99999% göra narr av sig själv. Sa jag att hon var knäpp?

Lisa har väldigt mycket energi, vilket inte direkt blir bättre när hon druckigt kaffe och Pepsi.. Hon bli väldigt eldig och studsig.. Lika eldig som färgen på hennes hår.. Det säger väl ett och annat?! Men hon är jävligt snäll, och emellanåt klumpig som få.. ;)

/Linn

"Det är dags för fredagsmys"

Jag blir allt sämre och sämre på att uppdatera. Frågan är om det är bra eller dåligt; enligt syrran är det bara bra då hon slipper höra mig säga "jag ska bara skriva klart inlägget". Det är relativt bra enligt mig också, men det är bara nu när jag har lite annat att tänka på. Som tur är ska hemtentan in snart, så jag kommer att vara mer aktiv igen nästa vecka.
En annan bra nyhet är att jag nästan är klar med hemtentan nu. Jag har en fråga att besvara på, och jag har ett par texter att kolla upp för att kunna ge stöd åt mina hypoteser, men det bör inte ta så lång tid. Jag har därför gott samvete över att jag spenderat hela dagen tillsammans med Linn. Det har varit riktigt skönt att ha spenderat tid med en kompis, och att det är min bästa kompis gör saken bättre. Att jag dessutom lyckades få tag på 4 böcker för ett sammanlagt pris på 260 kronor är helt underbart, men det gör såklart att jag har mängder att läsa. Att en av de böckerna är "David Copperfield" kan ses som någonting bra och dåligt; bra boksmak, men dålig smak när det gäller smalare böcker (sidantalet hamnar på närmre 1 100 sidor, så det blir lite av en utmaning).

Apropå utmaningar; jag och Linn har utmanat varandra att vi ska skriva hos varandra varje fredag. Jag har precis avslutat ett inlägg hos hennes blogg, och hon kommer själv att skriva hos min senare ikväll :)

Jag hoppas att ni alla får en bra start på helgen!

//Lisa

Hemtentan

Jag är inte lite korkad som sitter med min hemtenta halv tre mitt i natten.
Det är verkligen lustigt; vid den förra hemtentan arbetade jag bara de två sista dagarna. Nu har jag ägnat...tja, tre dagar med det och det är verkligen intressant. Förra gången ville jag bara få det gjort för att inte bli underkänd -- nu vill jag göra bra ifrån mig för att visa att jag kan det här. Jag kommer säkert misslyckas med det, men jag har i alla fall kul nu. Det låter konstigt, men det är faktiskt kul. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det även är jobbigt, men vilka fördelar kommer inte med nackdelar?

Förra gången skulle vi skriva om litteraturen mellan antiken och medeltiden. Trots att vissa verk från den tiden är otroliga (inte minst "Kung Oidipus" och "Den gudomliga komedin"), men det finns ett annat liv i renässansböckerna som jag har förälskat mig i. Dessutom är det svårt att inte hänföras av upplysningstidens romaner (ni har väl hört talas om "Gullivers resor"?) och det var under den romantiska epoken som några av mina favoritböcker skrevs. Visserligen har vi inte kommit så långt än, men under nästa delkurs ska vi läsa "Pride and Prejudice" ("Stolthet och Fördom" på svenska). Det är faktiskt min favoritroman av Jane Austen jag har läst hittills, men min absoluta favoritbok är "Wuthering Heights" ("Svindlande Höjder") som vi också ska läsa.

Jag är riktigt trött nu, om ni undrar varför jag babblar på, men jag kommer till min poäng nu. Det är nu när jag läser dessa delkurser som jag verkligen inser varför jag valde att plugga denna kurs. Med den här uppgiften känner jag ingen ångest för att jag ska misslyckas, och jag ger uppgiften mer tid än vad jag gjort sedan andra året på gymnasiet (om man bortser från mitt projektarbete). För första gången på länge kämpar jag inte för att få till ett bra betyg, eller bara för att förmå mig själv att bli klar. Nej, den här gången handlar det om att jag har en passion för det här och det handlar även om att jag vill arbeta så hårt med den här uppgiften som möjligt för att få kunna känna mig stolt över mig själv.
Det är någonting som är så viktigt att kunna sträva efter; att göra sig själv stolt. Inte att göra så många människor runt omkring stolta. När det kommer till kritan måste man fråga sig om man själv är nöjd med det man åstadkommit. Om man har gjort sitt bästa ska man kunna vara stolt oavsett vilket resultat det ger.

Sträva efter att göra er stolta över er själva istället för att nå höga betyg för att kunna tillfredsställa andras krav.



Jag njuter på en bild där jag är invirad i en filt (jag misstänker nästan att jag stängt av elementet) och har mina (älskade) glasögon på mig :)


//Lisa

Homosexuellas rätt till adoption

Homosexuella har enligt svensk lag rätt till att adoptera.
Men det är inte alla länder som vill gå in i ett samarbete som gör detta fullt möjligt.
Men det är inte det som stör mig mest.

När jag sökte på information kring detta ämne -- jag tänkte ta reda på när lagen kom till, för jag vet att det inte alls hände för många år sedan alls -- men istället hamnade jag hos en diskuterande text som jag inte ens kunde läsa klart. Jag förstår verkligen inte varför många har en sådan dålig attityd till att låta homosexuella adoptera. Var ligger skadan i det?
Någonting som personen tog upp var att barnet skulle utsättas för mobbning. Visst, den risken finns, men det är inte den enda anledningen till varför man blir utsatt för mobbning. Jag blev kallad för fet och ful. Även om jag inte är lika stor nu som jag var då (jag var faktiskt mindre/smalare då) är jag inte mer attraktiv. Det skulle innebära att jag inte skulle kunna skaffa barn för att de skulle få mina fula gener och bli mobbade de också.
Säg vad ni vill, men det är samma sak.
Dessutom är det en till sak jag inte förstår; varför ska homosexuella behöva ge upp det ena för att få det andra? Det är inte rätt att homosexuella ska behöva ge upp rätten att skaffa barn för att kunna vara med den person de älskar, men de ska inte heller behöva ge upp den personen för att kunna få barn. Ingen människa ska behöva göra det. Det är inte ens sexualitet som avgör om man är bra som förälder.

//Lisa

Torsdag

Jag åkte iväg till skolan idag för att få tag på en bok från biblioteket.
Jag blev inte lite glad när jag såg att boken stod i bokhyllan. Jag böev även glad över att allt hade gått så bra -- när jag kom till tunnelbanan (jag måste byta från pendeltåget till tunnelbanan vid T-Centralen) kom tåget. Jag var faktiskt i skolan på rekordtid, men det tog också rekordlång tid för mig att komma hem. Det var ett ganska stort minus -- jag kom till baka till pendeltåget tio minuter innan tåget skulle komma. Det låter väldigt skönt, och jag tänkte så jag också. Tills jag fick reda på att det tåget jag väntade på inte alls skulle komma och jag skulle bli tvungen att vänta ytterligare en kvart.
Det var lite irriterande, men det var inte så farligt; jag sprang faktiskt upp till Pressbyrån för att köpa något att dricka och något att äta (inte för att jag kunde äta innan jag kom hem), men det kändes lite drygt när tåget var försenat och när det tog lite extra lång tid för tåget att åka vidare.

Det var ingen fara om man tänker efter, men jag var så trött då jag vaknade tidigt på morgonen (jag var redo att åka hemifrån strax innan halv tio imorse) och då jag inte kunnat somna om. Det är den tröttheten som gjort att jag inte kunnat plugga nu på eftermiddagen, men nu blir det en ändring på det. Jag har fått upp värmen, jag känner mig piggare och jag har precis gjort ett par träningsövningen. Innan ni frågar; nej, jag försöker inte gå ner i vikt. Jag såg en utmaning på Facebook som jag bestämde mig för att hoppa på -- ni som inte känner mig bör veta att jag har svårt att motstå en utmaning när den dyker upp ;)



Det är svårt att inte få upp värmen i den här tröjan.
Den hittade jag på Carling's för 200:- under mellandagsrean -- den är värd alla kronor, och mer därtill :)


Jag vet att många av er har börjat skolan nu; hur går det?

//Lisa

 

Min stora framgång

Jag kom aldrig iväg till skolan, så det bär av dit imorgon.
Istället har jag försökt arbeta med min hemtenta på andra sätt -- jag har skrivit en hel del i mitt kollegieblock, och kommit fram till olika hypoteser även om det bara var en. Jag har även kommit en bit till på min bok, och om jag fortsätter i den här takten... Jag tror verkligen att jag kommer lyckas att bli klar med den. Jag hoppas i alla fall på det. Det slog mig just att om jag blir klar med den (okej, när jag blir klar med den) kommer det bli det största jag någonsin har gjort. Jag bryr mig inte om den skulle bli publicerad eller inte; det är ändå min bok som jag skrivit själv, och det är någonting jag velat göra länge. Även om det inte har varit en lika stor dröm som att bli skådespelare har jag länge velat skriva en egen bok. Redan när jag gick i mellanstadiet skrev jag flera historier, och jag såg alltid till att försöka få dem att bli längre än några sidor. Jag brukade sitta på rasterna med en skrivbok i knäet och en penna i handen och bara skriva. Det var för det mesta deckarliknande berättelser eller spänning (okej, hur mycket spänning får man ned på ett papper om man är tio år?). Trots att jag inte är längre intresserad av att skriva just deckare och spänning har mitt intresse för skrivandet har inte försvunnit.

Även om allt inte blir som man tänkt finns det sådant som hålls fast år ut och år in.
Det är sådant man bör ta vara på.

//Lisa

Pausunderhållning?

Nja, kanske inte, men jag kände ändå att jag behövde ta en liten paus från pluggandet och dammsugandet. Jag har nästan kommit halvvägs nu i min hemtenta (visserligen skrev jag en del i ett kollegieblock häromdagen, och det har underlättat en hel del). Det är dock någonting jag kommer att behöva för att kunna bli klar med arbetet helt och hållet, och det är en bok från skolbiblioteket. Jag önskar att jag insett detta igår; igår var det väldigt milt och det var riktigt fint ute. Nu är det inte fullt lika milt ute, och dessutom blåser det utav bara helvete för att inte nämna snön som vräker ner.
Det här kommer att bli kul.

Nej, jag måste hoppa in i duschen och försöka reda ut håret innan jag åker iväg.

//Lisa

Pluggdags

Med tanke på att jag inte kommit så långt som jag hade hoppats på min hemtenta ska jag ägna hela dagen åt den. Men först måste jag dammsuga.
Äh, det ska säkert gå bra; det enda som krävs är en bra inställning, och jag har en bra känsla när det kommer till tentafrågorna -- de påminner lite om de typer av frågor vi skulle besvara under gymnasietiden ^^

Det innebär dock att bloggen kommer att vara löjligt tråkig idag. Det har den i och för sig varit hela veckan nu, men ni förstår vad jag menar. Jag ska försöka skriva lite senare ikväll.

//Lisa

Save Tonight

 

Jag vet att min blogg är rätt tråkig nu, så jag tänkte slänga in ytterligare en gammal goding från 1997 som får mig att känna mig bättre oavsett hur jag känner mig :)
Save Tonight -- Eagle Eye Cherry


//Lisa

Det som inte dödar en gör en starkare

Jag måste faktiskt säga att detta stämmer, men det handlar inte bara om att man blir starkare. Det handlar även om att man får en drivkraft man inte haft tidigare. Men samtidigt är det såklart frågan vad man menar med sådant som inte dödar. För mig innebär det att man kan leva, och att man inte låter den händelsen äta upp en levande.


Jag kom att tänka på den tid då jag blev utsatt för mobbning. Jag avskyr mobbning, och jag förstår inte varför man ska utsätta någon för den smärtan. Jag avskyr det mina mobbare gjorde mot mig, och jag avskyr att det pågick så länge som det gjorde. Även om det tog mig flera år att komma på det rätta spåret igen lyckades jag med det, och jag ser nu att det faktiskt är något som stärkt mig. Inte bara det, det är även något som gett mig en otrolig drivkraft. Jag vill inte bara bevisa för mig själv att jag klarar av mer än vad jag en gång trodde; jag vill även bevisa för dem att jag inte är helt värdelös -- att jag inte är värdelös överhuvudtaget!
Jag måste erkänna att jag redan nu har kommit långt.
Jag passar även på att erkänna att jag kommer att gå längre.
Det är det som är mitt mål.

 

//Lisa

Bort med julen

Det där kan verkligen misstolkas, men jag håller i vilket fall som helst på att ta bort julpyntet. Jag började med det redan tidigare idag, innan jag tog en promenad, och när jag kom hem satte jag igång med att rensa granen. Det har gått rätt bra faktiskt; visserligen har barr fastnad i mina händer, och de svider nu, men jag har bara julstjärnan kvar att ta ner. Vi får se hur det går -- det jag hoppas på först och främst är att jag når upp till toppen med hjälp av en pall. Annars får jag vänta på syrran ^^

Hur mycket jag än älskar julen ska det faktiskt bli skönt med att få bort allt och invänta våren som inte alls ligger och lurar bakom hörnet. Det kan gått och väl vara vinter ett litet tag till, men jag ser faktiskt fram emot när trädens löv slår ut och när fåglarna börjar komma tillbaka.

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

När det kommer till vapen

Det första man ser på nyheterna är skottdramat i Tuscon (Arizona) där sex personer dog och där en kongressledamot blev skjuten i huvudet. Jag måste erkänna att jag inte alls hoppas på att hon dör och att hon klarar sig från allvärligare hjärnskador, men det är ändå en sak som slår mig. Vi vet alla hur vapenhandeln är i USA; det är väldigt fritt att ha vapen i egna ägor. Det är väldigt annorlunda om man jämför med Sverige, men det är just den typen av vapenhantering som gjort att så många skolmassakrar inträffat. Man påstår att pistolerna ska se till att säkra familjen, men istället ökar man osäkerheten om man tänker rent samhällsmässigt. Dessutom är det större chans att man skadar någon i familjen med pistolen än att faktiskt skydda dem.
Vad är min poäng med detta?
Tja, den kongressledamot som blev skjuten var för denna typ av vapenhandel. Visst är det hemskt att hon ligger på sjukhuset och kämpar för sitt liv, men samtidigt kan jag inte sluta se ironin i det hela och jag undrar faktiskt om hennes åsikter kring vapen kommer att förändras eller inte.

Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan anse att den fria vapenhandeln är någonting bra. Enligt engelska Wikipedia ägde elva skjutningar rum på olika skolor runt om i USA. Sammanlagt dog tolv personer, och det är en rätt bra siffra för ett helt år om man jämför med massakern i Virginia som kostade 33 människor livet (inklusive mördaren själv). Men det är inte bra att människor kommer till den typen av skada på sin skola. Vad som är ännu värre är att det redan i år har skett en skjutning på en amerikansk skola som kostade två liv. En tredje person ligger och kämpar för livet, och denna person är skolans rektor.
Och ändå ser man vapenhandeln som någonting bra.
Jag kan verkligen se varför -- det är så bra att 18-åringar kan köpa pistoler att använda när de är missnöjda på sina rektorer. Det bygger karaktär att kunna stå upp för sin sak... (Jag hoppas att ni märkte av min sarkasm där)
Men vad sätter man upp för exempel genom att påstå att det bästa sättet att skydda sig från våld är att själv ta till med det? Man skyddar sig inte från skyttar genom att själv vara en.
Det är inte heller så det ska vara.
Varför ska man ens vara så angelägen om att skada människor på det sättet?
Nu menar jag inte bara att man skjuter människor, utan också att man medvetet sårar människor utan att känna någon större ånger över det.

//Lisa

Vinterpromenad














//Lisa

Att låta sig inspireras


Jag har för mig att det var Platon som sade att man ska överge sina köttsliga begär för att kunna ägna all sin tid åt att tänka för att kunna bli en bra filosof. Det var därför man inte skulle gifta sig. Man skulle även ägna mer tid åt sig själv och sitt eget tänkande än med andra människor.


Jag gillar en del av Platons tankar, men jag håller inte med honom om detta. För det första kan man inte utvecklas som person om man inte låter andra komma in i ens liv. Om man inte kan utvecklas som person kan man knappast utveckla ett tänkande. Dessutom handlar det även om att inspireras av andra. Var skulle vi vara utan varandra? Var skulle vi vara utan inspiration?
Jag måste erkänna att jag själv har låtit mig inspireras av ett flertal personer; min familj, mina vänner, andra bloggare, er läsare... Även personer jag läser om i tidningar eller böcker inspirerar mig, och jag tvekar på att jag är den enda som låtit mig inspireras av andra. Det är denna inspiration som gör att man får fram nya idéer och som gör att man lär känna sig själv. Enligt mig gör man ingen nytta att ta avstånd från andra människor, och inte heller att stöta bort dem. Platon trodde att det var en lösning, men genom att stöta bort andra människor skapar man bara problem för sig själv. Man får trots allt inte glömma bort att människor är flockdjur och att vi är beroende av sällskap -- det handlar inte bara om sällskap på det ytliga planet, men även det djupare. Vi behöver människor som känner våra verkliga jag.

Men jag undrar faktiskt varför vi människor ska vara så rädda för att släppa in nya människor i våra liv. Jag har full förståelse för att man inte våger bli sviken, om man blivit det flera gånger tidigare. Men samtidigt måste man försöka vara öppen -- alla människor är inte elaka, och inte alla kommer att svika en.
Jag undrar också hur man bara kan ge vissa personer en chans och inget mer än det. Om ett misstag begås stöter man genast bort en person, och det är inte heller någonting som fungerar i längden. Om man inte kan förlåta andra för de misstag som begås stöter man bort dem. Jag är en sådan typ av person som anser att det sista vi behöver är att stöta bort varandra. Om det är något man ska göra är det att hålla sina vänner nära. Istället för att ha sina fienden närmre ska man se till att man kan hålla taget om de vänner man har.


Platon pratade om att äktenskap skulle vilseleda oss från vårt tänkande, men enligt mig får man bara nya saker att tänka på. Det är faktiskt det som får mig att tänka på något Sokrates en gång sade; han sade att man för all del ska gifta sig. Om äktenskapet är lyckligt, får man chansen att leva ett lyckligt liv. Om inte blir man filosof.
Med andra ord; om någonting skiter sig får man i alla fall någonting nytt att tänka på.


//Lisa

Ett ljus i mörkret







//Lisa

Söndagspromenad

Åh, vilken lättnad!
Jag har inte varit ute på en promenad på...jag vet inte hur länge, men idag var jag ute och knalllade runt i över en timme. Med musik i öronen, och med solen som går ner kan det inte bli mycket bättre. Men det lyckades faktiskt bli bättre; jag stötte på en gammal barndomskompis, och det var kul att snacka med honom. Det var även milt ute, så jag frös inte häcken av mig och bäst av allt var att jag hittade en bra jacka att ha på mig. Min vanliga vinterjacka är riktigt bra i kyla, men nu när det är plusgrader ute är den alldeles för varm. Det gjorde att jag grävde runt lite i en av garderoberna och hittade en jacka som syrran fick för ett par år sedan. Hon använder den inte längre, så jag kan ta över den. Jag blev smått överraskad över att jag faktiskt kunde ha den -- visserligen var den för stor för syrran när hon fick den, men den är ändå tre år gammal...

I vilket fall som helst tänkte jag dela med mig av de bilder jag tog. Ha i åtanke att jag inte är en vidare fotograf, och att jag använde min mobilkamera ;)












//Lisa

Tonårsgraviditeter

Jag har försökt leta information kring tonårsgraviditeter, men jag har inte funnit så mycket. Det jag vet är att det sjönk under större delen av 2000-talet, att det ökade igen under 2009/2010 och att ökningen av aborter bland tonåringar har ökat med 64% under de senaste tio åren (men det var en mätning från 2007).
Så kort sagt; informationen kring tonårsgraviditeter suger. Jag tycker faktiskt att det är något man bör ändra på med tanke på att det är vanligare än vad man skulle kunna tro.

Det är ingen hemlighet att risken att bli gravid finns om man har sex; inte minst om det är oskyddat! Det är så många som skippar kondomen helt och hållet för högre njutning, men det är just den attityden som gör att många tonåringar smittas med bl.a. klamydia och som gör att många blir gravida. P-piller fungerar, men det fungerar bara om man tar dem. Med vissa piller ska man ta kring ett exakt klockslag med andra ger en utrymme på flera timmar, men hur man än vrider och vänder på det måste man ta p-piller dagligen för att de ska göra någon nytta. Det är flera som glömmer ta pillret för en dag och som blir gravida. Dessutom finns det personer som skippar p-piller. Varför vet jag inte, men jag vet att det händer.

Man kan inte alltid förlita sig på aborter. Det avbryter en graviditet, ja visst, men man ska inte se det som ett preventivmedel. Man ska inte tänka att man kan ha oskyddat sex för att kunna tänka att man alltid kan vända sig till aborter om man skulle bli gravid. Jag tycker att det är bra att man har den valmöjligheten, men precis som med allting annat ska man inte dra för stora fördelar av det. Bara för att man har en valmöjlighet betyder det inte att man ska vara obetänksam.

Jag har många gånger skrivit om könssjukdomar, och en del av de inläggen verkar ha blivit uppskattade. Men samtidigt vet jag att det finns en "det-där-kommer-aldrig-hända-mig"-attityd kring det hela. Faktum är att vem som helst kan drabbas, men samtidigt vet jag att det blir mer verkligt om man tar upp graviditet. Av någon anledning blir det mer verkligt om man pratar om graviditeter än om könssjukdomar, men jag kan faktiskt förstå det. När man blir gravid handlar det plötsligt inte bara om en själv; det handlar även om det barn man bär på. Hur man än vrider och vänder på det ställs man inför ett val man inte hade förväntat sig, och det blir så onödigt att man gång efter annan riskerar att sätta sig i den situationen. Det är en sak om man blir gravid av en...mer eller mindre ren slump (att kondomen spricker), men man måste ändå försöka tänka klart. Allt löser sig inte av sig självt; det är man själv som avgör vilket kan vara väldigt påfrestande. Om man inte är redo att ställas inför dessa val är man inte redo att riskera att hamna inför dem.

//Lisa

Lördag

Det känns konstigt att det redan är lördag. Men när man har spenderat flera dagar med att sova bort dagarna antar jag att det är det här som händer.
Efter att ha varit hängig flera dagar, och efter att ha varit löjligt hängig igår, känner jag mig bättre idag. Betydligt bättre faktiskt. Jag ska försöka slå på stort när det gäller dagens middag, så jag kommer att vara lite upptagen under kvällen. Jag ska även försöka bli klar med ett inlägg jag håller på att skriva på, men det kräver lite mer koncentration än vad jag har nu. Dessutom ska jag försöka mig på hemtentan senare, och även min historia. Jag har inte skrivit på den på hela veckan, så jag har lite ångest över det :p


Jag tänker bara på frasen "Varför slår du dig själv?" när jag ser den här bilden xD



//Lisa

Viktfixering

Jag kom att tänka på det här med BMI (Body Mass Index) tidigare idag, och jag började fundera kring hur bra det faktiskt är. Visst, det ger vissa "riktlinjer", men hur bra är det egentligen? Mitt BMI påvisar att jag är på gränsen till övervikt, men samtidigt har jag en relativt kraftig muskelmassa. Bara för att jag inte har några magrutor betyder det inte att jag inte har några magmuskler. Detsamma gäller mina ben.
Så är jag på gränsen till övervikt för att jag är så pass "fet" eller för att jag är fysiskt starkare än vad många tror?

Men varför ska man ens fixera sig så vid vikt? Man ser bra ut oavsett storlek, och bara för att man är rund betyder det inte att man äventyrar sin hälsa. Ibland är det faktiskt de som har en normalvikt enligt BMI som är mer ohälsosamma just för att de försöker att behålla sin vikt så mycket det bara går. Även om jag inte gymar eller tar längre promenader rör jag mycket på mig (som jag nämnt så många gånger tidigare är det svårt för mig att vara stilla när jag sätter på musik -- en gång gick det så långt att jag vaknade upp nästa dag med träningsvärk i mina lår och rumpa).

Jag är mer än min något utputande mage och mina väldigt så runda höfter, men det många ser är min vikt och det faktum att jag inte är tillräckligt smal i mångas ögon. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte, just för att jag inte har den orken och för att jag själv vet att jag inte äventyrar min hälsa. Visst, jag njuter av lite för många kakor, men samtidigt försöker jag variera min kost för att kunna få i mig allt jag behöver. Har man verkligen rätt att kräva mer än det av mig?

//Lisa

Ketchup i matlagning

Jag måste bara ställa en fråga; Hur många av er brukar använda ketchup i matlagning?
Jag brukar inte göra det, men visst händer det. Framför allt när jag gör såser som ska innehålla tomatpuré. Jag brukar såklart ha i tomatpuré -- det finns trots allt inget som kan ersätta det -- men jag älskar att tillsätta en skvätt ketchup i det. Jag vet att det låter äckligt för många av er, men tro mig när jag säger att ättikan i ketchupen kan vara en gudagåva.



//Lisa

Jantelagen

Ni känner säkert till Jantelagen, eller hur?
Det jag tycker är lite kul med den är att den består av tio satiriska budord. Budorden har blivit väldigt omtalade just för att man faktiskt ever efter dem även om man inte alltid är medveten om det. Man har tagit dessa budord på mer allvar än vad jag tror var tanken från första början -- som jag sade skrev författaren ner dessa som satir. Men om det är någonting jag inte förstår så är det varför man låter tio budord som dessa begränsa en själv.


1. Du skall icke tro, att du är något.
Tja, detta stämmer till viss del -- man ska inte tro att man är något, man ska veta att man är någon. Även om man inte är den mest kända personen betyder det inte att man inte är viktig för någon annan människa. För flera människor, faktiskt. För att vara någon krävs inget kändisskap -- det enda som krävs är att man är...tja, i mina ögon -- sig själv.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
Vad räknas som godhet? Jag säger bara en sak; är man genuin är man så god som man kan bli. Om man är en hycklande lögnare då behöver man verkligen se över sitt beteende, men det är inget som gör en ond. I grund och botten är vi faktiskt alla lika goda; jag tror inte att det finns människor som föds onda.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
Vi är alla smarta på våra sätt. Det finns de som är booksmart och de som är streetsmart. Min syrra känner inte till allt som jag vet, men samtidigt är det mycket hon vet som jag inte har någon som helst aning om. Kan man verkligen avgöra vem som är smartast då? Knappast.
Så jag kan faktiskt förstå detta budord, men man måste kunna vara stolt över det man gjort. Man kan vara stolt över det man åstadkommit utan att vara en översittare.
 
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
För mig handlar även detta om att man inte ska vara någon översittare -- man ska inte sätta sig över andra, men det betyder inte att man ska nedvärdera sig själv och tro att man inte är bra. Vi är alla bra på våra egna sätt!

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
Som jag redan sagt finns det vissa saker som vissa personer har störtre kunskap kring än andra. Man ska såklart dela med sig av den vetskap man har för att kunna lära andra, och om man inte kan lära kan man faktiskt lära sig själv.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
Tja, det finns inte så mycket jag kan säga...

7. Du skall icke tro, att du duger något till.
Alla människor duger något till. Det finns alltid någonting som man kan bidra med även om andra människor bidragit med liknande. Bara för att andra bidragit med liknande betyder det inte att någon annan bidragit med samma saker som du själv kan bidra med. Det är det ingen som kan just med tanke på att vi alla är unika.

8. Du skall icke skratta åt oss.
Okej, det här är bara sunt förnuft -- man ska inte skratta åt någon, utan med någon.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
Okej, om Hitler hade personer som brydde sig om honom (japp, han hade faktiskt det) så kan vem som helst ha någon som bryr sig om en. Glöm inte bort det!

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.
Genom att bara vara dig själv kan du lära människor runt omkring dig något.


Var dig själv!
Var stolt!

//Lisa

Two Princes



Jag måste gå och lägga mig nu, men innan jag gör det tänkte jag slänga upp en nostalgi-låt från -92.
Jag bryr mig inte om ni tycker att låten är för gammal för att lyssna på; låten är minst lika underbar som videon :)
Two Princes -- Spin Doctors

//Lisa

Något ni inte visste om mig

Jag bryr mig om miljön.
Jag köper så många ekologiska varor jag kan hitta.
Jag återvinner plast, kartonger, metaller, glas och batterier.
Och ändå älskar jag bilar.

Jag och syrran kan prata i all evighet om bilar. Vi brukar fastna vid 60-talet, även om vi kan nämna 50- och 70-talets bilar. Vi kan även leta upp några av de första modellerna på Internet. Det är det som är så kul med oss; ingen av oss har haft något riktigt tålamod för att kunna leka med dockor. Jag försökte flera gånger just för att det var det som förväntades av mig -- en flicka. Men nej, jag har alltid föredragit bilar. När vi var små hade vi en en matta med vägmönster på. Vi två brukade alltid bråka om vem mattan tillhörde, och vi brukade alltid leka med våra miniatyrbilar. Jag kommer till och med ihåg att jag hade en röd Volva.

Som sagt -- jag älskar bilar, så jag tänkte bjuda på två av mina favoriter.



Det här är min älskling.
-69 Corvette Stingray; om jag minns rätt har den här bilen en V8-motor och över 600 hästkrafter.


Lexus LF-A Roadster Concept, årsmodell 2008.
Den är inte alls lika sexig som Corvetten, men den här kan jag identifiera mig med på ett annat plan (ja, jag kan identifiera mig med en bil) -- liten, men full av kraft. Med en V10-motor och med över 500 hästkrafter... Tja, det är sådant som får mig att dregla :p


Min fråga till er; Har ni någon favoritbil?

//Lisa

Nej, nu får det vara nog

Jag har spenderat den senaste timmen med att läsa igenom alla kommentarer, och kikat in på bara-Gud-vet-hur-många-bloggar. Jag gillar faktiskt att göra det; även om kommentarerna inte är några jag väljer att godkänna svarar jag ändå på de flesta, men jag besöker alla bloggarna. Hur ska man annars kunna hitta nya bloggar och upptäcka flera typer av personer?

Men nej, nu blir det en liten kort paus från bloggen. Med kort paus menar jag inte två dagar; jag menar två timmar. Jag  har lite att göra här hemma. Det är sådant som händer när man lagar mat utan att ta undan efter sig och då man inte har en diskmaskin. Jag är verkligen en mästare på att plocka fram grejer utan att ta undan dem. Visst kan det bli jobbigt, och tro mig när jag säger att jag försöker förbättra mig på den fronten, men det går inte lika fort framåt som jag hade hoppats på. Det som är tur är att jag i alla fall vet när det är dags att röja undan :)
Synd bara att jag inte vet när jag bör kamma/borsta håret..


Jag hoppas att allt är bra med er!

//Lisa

 

Dagens look



Dagens look -- Evil Teletubbie.
Och ni som inte trodde att det fanns en femte teletubbie... :p



//Lisa

Som jag sade...

...det gör en nytta att låta kreativiteten flöda för en dag. Eller två. I mitt fall...tja, nästintill varje dag. Det går inte en dag utan att jag gör vad som faller mig in. Det är ingenting stort eller omfattande. För mig handlar det bara om att lyssna på musik och...helt enkelt se vad som händer. Det är så jag får blåmärken på mina knän, men det är det värt -- var skulle vi vara utan kreativiteten och fantasin?




Jag tror att jag gjorde lite fel -- det är nog inte såhär fattiga riddare ska se ut, men de var så pass goda att jag inte bryr mig om hur de ser ut.


En liten teckning ja fick för mig att rita.


En annan teckning jag fick för mig att rita -- jag har aldrig riktigt lyckats få fram de rundare ansiktsdragen, så istället överdriver jag "kantigheten" ^^


En liten Work In Progress


Ytterligare en liten Work In Progress


Sade jag att allt var på ett och samma pappersark?
Om jag ska vara ärlig är min favorit kolibrin -- jag har rättat till den nu (skuggat vissa ställen och näbben är rakare).


Teckningarna är inte så bra, men de är mina, så därför gillar jag dem. Det jag önskar från er nu är att försöka tänka likadant. Försök att inte jämföra ert arbete så mycket med andras, försök att inte jämföra er själva alltför mycket med andra. Glöm inte bort att det är du som är du, och att det du gör är det bästa du kan göra. Se bara till att ha armarna öppna för utveckling :)

//Lisa

Fattiga riddare

Jag måste få säga det här; min fattiga riddare är grymt goda!
Jag tillagade ett par stycken alldeles nyligen för första gången. Vanligtvis brukar jag bränna maten vid när jag testar på en ny rätt, men dessa blev perfekta :)

Jag vet att det här var onödigt, men jag kände mig lite halvt tvungen att skryta av mig -- tro mig när jag säger att det blev gott och att jag är ganka stolt över det ^^
Hur har ni det?

//Lisa

Svar på frågestunden!


en fråga som hör lite till inlägget då, skulle du vilja bli författare? :)
Det är verkligen någonting jag kan tänka mig att bli – jag älskar att skriva, och med tanke på att jag har haft som mål att skriva en bok skulle det faktiskt bli intressant om jag en dag fick någonting publicerat :)

var ser du dig själv om 10 år? jobb? familj? boende?
Oj, den var svår… Det skulle verkligen vara kul att kunna försörja sig på skrivande – oavsett om det är som bloggare, författare eller kolumnist. Skrivandet är en stor passion jag har, men en annan stor passion är även skådespel. Så om jag kan få pengar genom att utföra något av dessa skulle vara, minst sagt, underbart.

Jag hoppas verkligen att jag har hittat en kille (*ta i trä*) och jag hoppas även på att jag har barn oavsett om jag själv har klämt ut dem eller om de är adopterade. När det gäller boende hoppas jag bara att alla får plats. Om jag är singel hoppas jag att jag inte längre bor kvar hos mamma.

- vilka/vad är dina största inspirationskällor?
Rent personligt måste jag nog säga mina vänner; jag inspireras mycket av det de säger och även hur de är som personer. Jag måste även erkänna att jag själv blir en inspirationskälla för mig -- jag har utvecklats mycket under de senaste åren, och jag har börjat gilla den jag är idag (det gjorde jag visserligen för ett år sedan).
När det gäller bloggare måste jag säga att jag inspireras mycket av mindre bloggar (ta en titt i listan bland bloggar jag följer i sidmenyn; ha i åtanke att dessa bara är ett par stycken av alla jag följer). De större bloggarna som inspirerar mig är EM, Stina-Lee och Ana-Gina.

- vad gör du helst en ledig dag?
Den är enkel; lyssna på musik och dansa/sjunga till den som en idiot. Jag gillar även att ta promenader (inte minst under våren och sommaren). Jag borde faktiskt gå ut och knalla runt ett litet tag snart -- det var trots allt ett litet tag sedan sist.

[angående nyårslöften]
vad har du lovat?
Jag har lovat mig själv att skriva klart den bok jag har påbörjat :)

Tycker du att homosexuella ska få adoptera?
Självklart! Jag tycker inte att man ska behöva gå miste om att få adoptera ett barn bara för att man gillar en person av samma kön. Såvitt jag vet är det inget som skadar barnen. Jag kan till viss del förstå en del politiker när de säger att barn behöver kvinnliga och manliga förebilder (under den större delen av tonåren växte jag upp utan pappa; jag vet med mig att jag ville prata med honom om en del som jag kände att jag inte kunde prata med mamma om, men å andra sidan stod vi varandra rätt nära, så det kan ha något med det att göra) men vem har sagt att föräldrar är de enda förebilderna man kan ha?
Det är inte ens sexualitet som ska avgöra om man är lämpad för att bli förälder; det är hur man är som person.

Om du fick en önskan, vad skulle det vara då? Den måste vara "självisk", jag tror nämligen att du är precis som mig, lite för osjälvisk i vissa sammanhang och gärna prioriterar andra framför dig själv. Så om du fick unna dig vad som helst, vad skulle det vara?
Lycka.
Jag hoppas att jag en dag kan få ett jobb, och att det dessutom är ett jobb jag trivs med. Jag hoppas att jag en dag kan uppleva kärleken (för er som inte vet har jag varit singel hela mitt liv). När jag dör vill jag kunna blicka tillbaka på mitt och vara nöjd med det jag upplevt.

Vad är din favoritfärg.
Marin-/midnattsblått ^^

Tycker du att du är fin?
Ja, det gör jag faktiskt -- jag kanske inte är den mest attraktiva personen på Jorden (rättning: jag är inte den mest attraktiva människan på Jorden), men jag tycker att jag är fin på mitt egna speciella lilla sätt.

Vilken blogg är mest intressant tycker du ?
Jag måste nog faktiskt säga Fröken bitterfittans -- jag har seriöst aldrig stött på en annan bloggare som är så originell som hon är.

Vad heter du i andranamn?
Sara (mitt tredjenamn är Margareta)

Vadär ditt favoritprogram?
Oj… Det står mellan Grey’s Anatomy och Criminal Minds ^^

Om det är någonting ni undrar över är det bara att skriva en kommentar ;)

//Lisa

Låt kreativiteten flöda

Jag har börjat rita igen.
Det var ett tag sedan sist, men det går inte så dåligt som jag först trodde att det skulle göra. Jag kommer säkert aldrig bli lika duktig som många av er, men jag är duktig på mitt speciella lilla sätt. Jag har försökt rita människor, men jag har aldrig fått till proportionerna. Därför struntar jag i dem överhuvudtaget -- jag har precis märkt att man kan få till snygga teckningar även om man ger flickan en tre dubbelt så lång hals och ett kantigare ansikte :p
Jag håller just nu på med en ny teckning, och jag kan slänga upp en bild på det senare, om ni vill.

Det som är så dumt är att jag har så stora krav på mig själv. Just när det gäller teckningar måste jag få till rätt skuggningar, och jag måste få det att se bra ut. Det har ofta hänt att jag jämfört mina teckningar med andra verk ritade av personer som hållt på med sådant hela deras liv.
Jag insåg för inte så länge sedan att jag inte kan hålla på att jämföra mina bedrifter med andras. Känslan av stolthet ska inte krossas bara för att någon annan gjort ett bättre arbete. Man måste själv avgöra vad som är rimligt -- är det rimligt att jag, som ritat i två år, ska mäta mig med andra som ritat hela sina liv?
Nej.
Är det rimligt att jag ska känna mig missnöjd med ett arbete trots att jag var stolt under arbetets gång?
Nej.

Man får inte heller glömma bort att det inte finns några mått för vad som är bra. Om man tänker efter är alla bedrifter bra på sina sätt (om bedrifterna är av goda avsikter -- säg vad ni vill, men Hitlers bedrifter under bl.a. 1930-talet var långt ifrån bra även om de var storslagna).

Mitt råd till er är att göra det motsatta jag själv gjorde för några år sedan. Jag är inget större fan av uttrycket "övning ger färdighet". Jag gav upp flera gånger för att jag inte tyckte att det blev tillräckligt bra, och det enda jag fick höra var att jag skulle öva. Det stämmer, men det är inte alltid så lätt. Det man ska försöka göra är att försöka inse att man inte är dålig -- även om slutresultatet inte blev som man tänkt sig måste man tänka att det inte är dåligt. Istället kan man tänka "Okej, finns det någonting här jag kan tänka på till nästa gång?". Det är även där grunden till övningarna som ska leda till perfektion ligger.

Försök att låta kreativiteten flöda för en dag -- det behöver inte nödvändigtvis ha något med ritning att göra. Skriv, sjung, laga en maträtt på ett annat sätt bara för att du känner för det; låt fantasin få säga sitt. Tro mig när jag säger att det är sådana typer av dagar som gör en nytta :)

//Lisa

Läsning är bra -- tro mig!

Fast det kanske är något jag tycker bara för att jag är en bokmal.
Under det nya året har jag läst ut två böcker. Å andra sidan är det böcker med ett sammanlagt sidantal på 300 sidor, så det kan knappast räknas som en bedrift. Framför allt med tanke på att jag läste ut en av dem på mindre än en timme. Jag säger då det; "Den gamle och havet" är en mysig bok :)

Jag har faktiskt svårt att förstå varför man väljer att se på filmatiseringar av böcker istället för att läsa dem. Man får använda sin fantasi så mycket mer om man läser böcker, och dessutom blir det så mycket lättare att känna igen sig hos karaktärerna. Att läsa behöver inte vara tråkigt; om man ändrar sin attityd kring det är det faktiskt riktigt skönt att kunna läsa ett kapitel, eller två, innan man går och lägger sig.

Så min fråga till er är nu om ni vill anta en utmaning och läsa en bok i...ska vi säga månaden, så att pressen inte blir alltför stor?

//Lisa

Små vuxna

Det krossar mig lite grann när jag ser personer som ser ut att vara kring 11-12 år stå ute och röka.
Det krossar mig lite grann att se 13-åringar med mer utmanande kläder än en 16-åring på en fyllefest.
Det krossar mig lite grann att se sjuåringar testa på smink.
Är man så ivrig med att växa upp och att bli vuxen så snabbt som möjligt att man glömmer bort att man faktiskt är ett barn?

Jag är 19 år, och tekniskt sett är jag vuxen. Det betyder dock inte att jag har släppt mina barnsliga sidor. Det är faktiskt någonting jag försöker hålla tag i. Jag skulle upphöra med att vara jag om jag valde att ge upp min lekfullhet. Jag älskar att springa över gröna fält på somrarna, och det är ingenting jag tänker ge upp. Det är inget någon bör ge upp. Tyvärr är det just barnsligheten som är bland det första man ger upp när man blir äldre, och till vilken nytta? Världen skulle faktiskt behöva fler som är barnsliga och lekfulla. Det finns trots allt en gräns mellan att vara barnslig och att vara omogen. Det slutar oftast med att man blir omogen ju snabbare man försöker växa upp -- man försöker oftast ta igen sin barndom senare i livet, men man tar också upp en attityd som man tror att man skulle ha haft. Jag har sett det alltför många gånger...

Men vad jag inte förstår är varför den pressen finns -- varför måste man växa upp så fort som möjligt? Är det inte bättre om man njuter av sin barndom så länge som möjligt? Man kommer få tid att växa upp i senare skede än vid tolvårsåldern. Det är inte farligt att vänta med det i fem år.

 

Jag kommer själv ihåg när jag var tolv år -- redan då rökte ett par stycken i min klass, och det var personer i de yngre årskurserna som rökte. Jag tänkte inte så mycket på det då; för mig kändes det mer som en naturlig miljö än någonting annat. Att tjejerna kunde ha djupt urringade tröjor/linnen i sjuan nonchalerades bort av mig då även det kändes naturligt, men det är inte så det ska vara, eller hur? Det är först nu i efterhand jag inser hur snedvridet det faktiskt är, och det är det som får mig att undra över vilka typer av förebilder vi har. Framför allt med tanke på att jag inte lade större märke till mina klasskamrater som började använda smink i fyran. Visserligen var det främst till klassfester, men det är fortfarande inte bra. Eller?


//Lisa

Febrig

Jag är inte alls sjuk lika ofta om man jämför med förra året, men det är fortfarande inte bra att jag blir febrig så pass lätt. Mitt huvud bultar, och det blir inte bättre av att syrran lyssnar på låtar med världens bas. Men hon börjar lära sig :p

Jag vet inte hur mitt bloggande kommer att se ut de närmsta dagarna, men ni får helt enketl stå ut med att det blir lite tråkigt. Jag måste trots allt tänka på mig själv först i det här läget...

//Lisa

180 graders vändning

Jag vet inte alls vad det var som hände nu under kvällen, men någonting var det.
Efter att ha ätit middag kände jag hur trött jag var. Jag tänkte inte ås mycket på det, men till sist lev det oumbärligt. Det slutade alltså med att jag slängde mig i min säng med alla kläder på och somnade halv tio. Jag vaknade för drygt en timme sedan, men jag har inte kunnat somna om trots att det är det enda jag vill göra. Anledningen är inte för att jag mår så pass dålgit -- jag mår rätt illa nu och fryser sjukt mycket att sängen blir alltmer inbjudande. Men det var svårt att somna när syrran gick runt i hela lägenheten för att prata i telefonen och det blev inte bättre av att hon och mamma kommunicerar på varsina ställen -- mamma i köket och syrran i sitt rum. Tror inte ni att mitt sovrum ligger precis mellan dessa rum? Det kändes även kul att detta fortsatte trots att jag sade till, och trots att jag till sist kom till bristninsgränsen och skrek.

Håll tummarna för att det ska gå bra den här gången; de båda har trots allt lugnat ned sig nu... Det skulle även betyda en hel del om ni ställde ett par frågor på min frågestund.

//Lisa

Gå sin egen väg


Det är rätt få som respekterar att jag pluggar och att jag ibland har många uppgifter att ta itu med. Det är få som respekterar det för att det är få som ser det som en bra sak. Av någon anledning ser man mig som en tönt som valde att plugga på universitetet direkt efter att ha gått ut gymnasiet. Av någon anledning är det många som anser att jag är en tönt för att jag inte spenderade åtminstone ett år med att supa skallen av mig och "leva livet". Men vet ni vad? Det finns ingen mening i det. I alla fall inte i min värld.

För mig är det viktigare att gå min egen väg istället för att följa den ström som man försöker kasta mig i.

Vad är viktigast för dig?


//Lisa

Söndag

Den här dagen kommer att spenderas en hel del framför datorn.
Först och främst ska jag fixa en bloggdesign till Linn (det var faktiskt jag som bad henne om att få göra det), men därefter ska jag leta upp ett par dikter som vi ska läsa tills imorgon. Jag kan såklart leta upp dem hos skolbiblioteket, men det är alltid bra att ha försökt läst så många av dem som möjligt. Om jag hittar hälften av dem idag behöver jag bara fokusera på den andra hälften imorgon :)

Men i vilket fall som helst ska jag sätta igång med Linns design. Jag kommer att länka till hennes blogg när den är klar, ditsatt och när hon börjat blogga igen.

//Lisa

Mina svagheter är mina största styrkor

Vad menar jag med det?
Många ser mig som svag och vek för att jag inte är våldsam och för att jag sällan skriker mot andra.
Många ser mig som naiv och korkad för att jag har lätt att lita på människor -- i alla fall personer jag träffat i verkligheten.
Många glömmer bort att jag är smart på flera plan just för att jag tänker mycket med hjärtat.
Många ser detta som mina största svagheter, men vet ni vad? Jag ser dessa som mina framsta styrkor.

Jag skriker inte på andra då jag vet att man inte blir tagen på allvar om man skriker på andra utan anledning. Jag vet även att man inte blir tagen på allvar även om man har en anledning. Har inte ni känt er mer trotsiga om någon skrikit åt er? Har inte ni haft det mycket lättare att ignorera det? Dessutom är det många som anser att det är en våldsam sida som ger en mer respekt, men det stämmer inte för fem öre. Om man är rädd för någon respekterar man knappast denne. Respekt är trots allt något som ska vara ömsesidigt, och hur är "skräckspridning" detsamma som ömsesidig respekt? Tänkte väl det...

Jag ska inte förneka att det händer att jag är naiv för att jag en något stor tillit för andra, men jag är en sådan person som tänker att misstro är ännu värre. Ingen vinner på onödig misstänksamhet. Det är nästan bättre att ha lärt känna fel typer av personer att ha stött bort bra människor redan från första början.

Jag blir sårad när man ser mig som vek.
Enligt mig är man vek om man inte vågar vara sig själv.
Jag ser ingen anledning till att vara någon annan än mig själv.

//Lisa

Nackspärr

Jag fick inte riktigt den bästa starten på det här året då jag vaknade upp med nackspärr. Jag låg faktiskt kvar i sängen i ett par timmar för att lista ut hur jag skulle resa mig upp. Jag har fått i mig en värktablett nu, så nacken värker inte lika mycket, och tur är det!

I vilket fall som helst sitter jag just nu med syrran och tittar på "Min bäste väns bröllop". Det är egentligen ingen i film i min smak, men den är faktiskt rätt söt ^^

Hur har er första dag på det nya året sett ut?

//Lisa

Om sanningen ska fram...



Vad säger ni? Låter det som en bra idé?



//Lisa

Mitt 2010



Januari
Jag inledde det nya året med att starta upp tävlingar här på bloggen, och priset var ett presentkort på 300 kronor. Tyvärr gick det inte så bra med det då jag var tvungen att fiska efter deltagare, men tävlingen gick av och ironiskt nog var det min bästa kompis som vann den :p
Om man tänker rent personligt fick jag tillbaka mitt intresse för att rita igen, även om det inte alls gick bra, men det var inte det bästa med januari. Även om jag inte valde att läsa c-kursen i engelska för att kunna åka till London blev jag så glad när vi fick reda på att resan skulle bli av. Jag hade inte besökt London då, och det hade alltid varit en stad jag velat åka till.


Februari
Det var inte mycket som hände här, men jag kunde äntligen ta långa vinterpromenader utan att få lusten att hugga av mig fötterna för att slippa frysa. Tro mig, det i sig var en stor lättnad!


Mars
Den här månaden började det hända lite grejer. Först och främst köpte jag en dator till mig själv, och bara det var ett stort steg för mig. Därefter skaffade jag min andra tatuering; en kolibri som sitter på mitt högra skulderblad. Senare samma kväll ägde studentskivan rum. Även om jag nästan kollapsade av utmattning strax efter midnatt måste jag medge att det är få gånger jag haft så roligt.
Min studentmössa passade även på att dyka upp hos mig.


April
Våren började äntigen komma i april, så jag och
L tänkte att vi skulle gå runt i stan och kanske ta en sväng förbi Djurgården. Vid Djurgårdsbron hittade vi ett litet café -- visst, det är dyrt där, men med kanalen som går alldeles nedanför och med Strandvägen som utsikt är det lätt hänt att man struntar i priset och utser caféet/platsen till en favorit.
Om man tänker skolmässigt blev jag den månaden klar med mitt projektarbete. Det var något jag hade haft ångest över i flera veckor, så ni kan tänka er lättnaden när arbetet var klart.

Bloggmässigt var detta min bästa månad. Min statistik ökade ständigt, och när ett av mina inlägg dök upp på Blogg.se:s startsida sattes ett nytt rekord när det gällde läsarantalet. Det rekordet är fortfarande intakt.


Maj
Maj är min favoritmånad i vilket fall som helst, så när man får chansen att åka in till London i en vecka och när studentbalen äger rum blir månaden mer än perfekt.


Juni
Studenten -- kan man säga något mer?
Den dagen firades med familj och vänner. Även om det är en av de lyckligaste dagarna är det också en av de sorgligaste; vi fick verkligen ett underbart avslut efter skolgången, men jag grät på kvällen över hur mycket jag skulle sakna alla.


Juli
Det tog ända in till juli för mig att ta mitt första dopp, men det var verkligen värt att vänta så länge.
Många födelsedagar firades under denna månad, men med tanke på sommarlovet spenderade jag merparten av min tid med mina vänner.


Augusti
Två dagar innan min 19-årsdag skaffade jag min tredje tatuering. Det var även i augusti jag för första gången åkte till universitetet, där jag blev antagen, för att registrera mig.


September
Tyvärr spenderades de två första veckorna hemma då jag inte bara blev kraftigt förkyld, men då jag även drabbades av bihålleinflammation och fick recept på antibiotika utskrivet. Men det hindrade inte mig från att njuta av hösten som kom med en väldans fart, och jag måste medge att jag älskar den där kepsen jag hade på mig.
Att jag dessutom ställde upp i mitt första Riksdagsval kändes...vuxet, på något sätt.
Ni ser bilden där man verkligen ser hur långt mitt hår var? Tja, jag fick för mig att...


Oktober
...kapa av det och försöka få det rött. Efter två misslyckade försök gav jag upp, men det hindrade inte mig från att skaffa en läppiercing. Det var även i oktober jag var med i en manifestation mot rasism. Det är bland det mäktigaste jag varit med om, men jag måste medge att jag är besviken. Det var inte bara en manifestation mot rasism, men även kapitalism. Visst, jag är inte glad över samhällsklyftorna, men man ska hålla dessa ämnen i sär. Dessutom har jag inget emot rika personer i sig...


November
Matmässan var en gudagåva, men bortsett från det och min fjärde tatuering hände det inte särskilt mycket.


December
Ah, december... Jag älskade att leta runt på
Ginza för att hitta de perfekta julklapparna till mina vänner. Även att gå runt i affärer för att hitta några var en underbar känsla som inte ens London-resan kan mäta sig upp till.
Att jag även fick håret rött efter ett tredje försök var underbart, och jag känner att jag borde ha besökt frissan tidigare.

Denna månad var även min mest aktiva, när man tänker bloggen, och jag lyckades klistra ihop en mer permanent design som jag blev väldigt nöjd med. På det personliga planet började jag skriva på en "bok" som jag hoppas att kunna avsluta innan nästa årsskifte.



På både ett personligt plan och på ett "blogg-ligt" plan har detta varit det bästa året. Dels har jag funnit mig själv och jag vet nu vilken väg jag vill gå i livet, och jag vill tacka er alla -- läsare som bloggare, nya vänner som gamla vänner -- för att ni har hjälpt mig komma dit där jag är.
Ni tar till er så mycket av det jag skriver här på bloggen, och ni kan komma med konstruktiv kritik som är underbar. Jag har inte bara utvecklat mitt skrivande, men jag har även upptäckt min passion för det. Det är även med hjälp av bloggen som jag utvecklat en passion för fotografi -- inte att ta bilder, men faktisk fotografi, och jag hoppas att jag en dag ska kunna ta bra bilder.

Just att jag gick från att ha 10 läsare dagligen till att ha närmre 150 läsare dagligen ser jag som en av mina största framgångar. Några av er kommer säkert himla med ögonen och påpeka att det inte alls är många läsare, men för mig är det det. För mig är det en stor grej att 150 personer kan tänka sig att läsa det jag skriver. För mig är det en stor grej att 150 personer är intresserade av vad jag har att säga (skriva). Så, ja, det här har varit mitt mest framgångsrika år och jag måste erkänna att bloggen utgör en del av den framgången. Men jag måste erkänna att det är ni läsare som utgjort en ännu större del.

Gott nytt år på er!

//Lisa