Det sista av 2011







Dessa bilder blir (troligtivs) inte de sista jag tar för det här året, men det blir de sista jag lägger upp på bloggen. Det känns konstigt att det redan är nyår -- att det redan är 2012.
Så vad har jag planerat för det här året innan jordens undergång nästa vinter? Tja, jag planerar att planera in min 22:a födelsedag år 2013.

Om mindre än en timme ska jag åka för att träffa ett par vänner för att fira nyår. Det ska bli kul att inte fira nyår hemma för en gångs skull; de senaste åren har jag fått vara själv, faktiskt...

//Lisa

13 myter

Hos regeringens hemsida har man publicerat en lista över 13 myter gällande bl.a. invandring för att öka toleransen, och för att "svara" på alla de högerextremistiska sidorna som finns.


"Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land."

Vem räknas som svensk, egentligen? De som är blonda och bleka, men som försöker dölja detta genom att sola sönder sig själva på ett solarium? Tja, i sådana fall stämmer det. Men för att svenskar ska hamna i en minoritet måste svenskar sluta föda barn. Man glömmer bort att ett barn som föds i Sverige är svenskt även om dennes föräldrar är utlandsfödda. Man glömmer också bort att man kan få svenskt medborgarskap -- och därmed vara svensk -- även om man är utlandsfödd och har ett medborgarskap därifrån.


"Myt 2: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl."

Om man saknar flyktingskäl är man inte flykting. Det finns en anledning till varför det bygger på ordet "fly". Tänk efter lite själva...


"Myt 3: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land."

Jag skulle bli förvånad om Sverige ens är på väg att bli ett religiöst land.


"Myt 4: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan."

Jag har faktiskt inget minne av att vi blivittillsagda att inte sjunga nationalsången i skolan; vi gjorde det ett fåtal gånger, och så länge alla -- oavsett hudfärg och bakgrund -- får vara med finns det inga problem med det. Att det däremot har stämplats som någonting rasistiskt är dumt, och det är ingenting som kommer från invandrare. Om jag ska vara helt ärlig tror jag att de flesta, även utlandsfödda, skulle tycka om att vara med och sjunga den svenska nationalsången. Det är inte sången i sig som är rasistisk, det är hur vissa har valt att använda den. Att den svenska nationalsången är rätt dålig (jag hoppas att ingen tar illa upp) är en annan femma.


"Myt 5: Skolorna får inte längre servera fläskkött."

Det har jag varit med om ett par gånger -- under den vegetariska dagen, men då har inget kött serverats.


"Myt 6: Judarna kontrollerar medier och politik i Sverige, USA och flera andra länder."

Låt mig gissa; det var även judarna som låg bakom Förintelsen?


"Myt 7: Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner."

Det har alltid funnits kvinnofientliga traditioner. De må inte ha varit något specifikt för Sverige som helhet, men det har alltid förekommit kvinnomisshandel på vissa håll.


"Myt 8: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet."

Och högerextremister arbetar som missionärer?

När jag skrev ett arbete om ungdomsbrottslighet för ett par år sedan ramlade jag över en statistik som sade att invandrare var överrepresenterade i stölder, rån och skadegörelse, pch det man diskuterade där var dessa personers situation. Hur mycket tjänar en utländskfödd person här i Sverige egentligen? Är det tillräckligt för att kunna försörja en familj, eller behöver man extra pengar från annat håll? Just skadegörelse var någonting fler ungdomar gjorde och här diskuterade man om det kan bero på frustration över löften om någonting bättre. Känner inte ni också att ni vill slå sönder någonting som tillhör en person som gjort er förbannade?


"Myt 9: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år."

Man hör så många historier om alla invandrare som kommer hit för att få socialbidrag, men man glömmer bort de invandrare som gör ett riktigt bra arbete. Man kan inte konstatera hur ekonomin ser ut med invandrare, och hur mycket detta skulle kosta, men man kan ta en titt på vad som hände Ugandas ekonomi under 70-talets andra hälft då Idi Amin fick för sig att det vore en bra idé att utvisa judar och asiater. Kort sagt gick det riktigt dåligt...


"Myt 10: Invandringen leder till lönedumpning."

Det kan det göra -- jag har i alla fall hört skräckhistorier om att invandrare anställts som billigare arbetskraft som gör att priserna kan sänkas något. Men jag tror verkligen att det är någonting som drabbar dem själva i större grad än svenskar.


"Myt 11: Invandrarna tar jobben från svenskar."

Som en gammal kompis till mig sade; Om man vill ha de jobben får man sluta vara så j***a lat.

Eller som en annan kompis sade; Om svenskar vill ha de "skitjobb" som många gånger ges till invandrare, trots deras höga utbildning, får man väl se till att ta dem.

Enligt min egen erfarenhet; Jag gillar den tandhygenisten jag gick till för ett par år sedan. Han var rolig och lättade upp stämningen innan mina tänder skulle röntgas (varför ska de mojängerna göra så ont)


"Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist."

Lite, faktiskt, om man kritiserar på fel sätt. Det är ingen myt; det är bara att gå runt på gatorna och höra efter. Men samtidigt får man skylla sig själv om man anser att alla invandrare ska drivas ut för att lämna mer plats åt svenskarna.


"Myt 13: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof."

Tja, jag tycker att det är en katastrof så det kan vara sant. Det jag tycker är en katastrof är inte invandringen i sig, eller dess politik i sig, utan det som politiken inte tar upp -- segregationen.


Det är intressant att man tagit upp dessa myter och argumenterat för hur de är felaktiga, och jag hoppas att de kan utgöra någonting bra. Jag är bara lite rädd över vilka myter man valt att ta upp då några inte känns aktuella, och då det finns flera aktuella idag.


Jag hade inte något direkt syfte med det här inlägget -- jag ville bara vara lite cynisk.

 

//Lisa

In progress



Jag menar inte bara teckningen i sig. Jag vet att den inte är fin (tro mig, det är den inte), men samtidigt har jag mycket att lära och mycket att ge. Frågan är bara när jag får lust att ge.
Om jag ska vara helt ärlig är jag överraskad att jag lyckades med kindbenen. Näsan är också någonting jag är glad över att jag lyckats med (hittills), men det är inte så svårt att få till den med en smutsig stompfer.

Håret är dock min största utmaning, precis som alltid. Jag har försökt teckna hår flera gånger tidigare, men jag har aldrig riktigt lyckats med det. Dels beror det på att jag inte vet hur jag ska få fram de olika kontrasterna, men det handlar också om att jag saknar tålamodet som krävs. Bara det jag har gjort nu av håret har tagit över en timme. Nej, får jag håret att se någorlunda bra ut är jag nöjd :)

//Lisa

Den perfekta ytan



Tyvärr ser det inte mycket bättre ut i verkligheten, men samtidigt är det bara en skiss.
Jag har alltid gillat att rita, men jag tror att många av er har märkt av att jag är lite av en perfektionist som förväntar sig resultat redan från första början. Jag är inte särskilt bra på att rita, även om jag lyckats ett par gånger. Men häromdagen fick jag lust till det, och jag har kommit en bit längre än visat på bilden. Just med tanke på att jag inte är särskilt bra på att rita av motiv struntar jag i det helt och hållet och försöker förvränga så mycket som möjligt -- den långa halsen, de stora ögonen... Jag tror till och med att jag ska smala av käklinjerna också.

Allt behöver inte vara perfekt.
Det är det jag försöker säga, även om det inte är tydligt. Bara för att ens teckningar inte ser verkliga ut betyder det inte att de är dåliga. Klarar man inte av att rita porträtt kan man alltid röra sig vidare och hitta på någonting nytt. Detsamma gäller allt annat, om man tänker efter...

//Lisa

Heldag på stan



Just den här bilden har jag "lekt med" i x antal timmar, för att få fram snygga effekter. Efter tre timmar bestämde jag mig för en redigering som tog mindre än tre minuter. Jag vet verkligen hur man spenderar tiden rätt...

Dagen har varit härlig, men dyr. Jag brukar inte spendera pengar på det här sättet, men idag blev det så. Jag får kompensera genom att inte spendera överhuvudtaget i januari. Vilket kan bli svårt då jag med största sannolikhet behöver köpa nya skolböcker. Jag hoppas verkligen att jag kan få tag på ett gäng (!) på olika bibliotek. Om inte; Har någon av er studerat sociologi tidigare? Kan ni tänka er att sälja böckerna till ett lägre pris än hos bokhandeln, eller kanske rent utav låna ut dem? (Märks det att jag är en desperat, arbetslös student?)

Otroligt -- jag gick från att tala om en härlig dag till skol- och ekonomiångest på bara ett stycke. Det måste vara rekord, även för mig.
I vilket fall som helst träffade jag ett gäng härliga vänner -- Linn, Tessan, Madde (på bilden) och Mickan. Det var meningen att vi skulle ha träffats i söndags, men jag var så pass hostig då att det inte gick. Dessutom åkte mamma på en ordentlig förkylning -- att hon inte orkade ha ett gäng tjejer här känns ganska självklart i det läget. Som tur var kunde vi ses idag (trots att inte alla kunde); tjejerna verkade i alla fall glada över vad jag köpt till dem, och bara det är lättnad då jag är allt annat än bra på att välja ut de rätta julklapparna. Det bjöds även på mycket skratt; framför allt mot slutet då både jag och Madde började bli trötta (visserligen kan jag inte tala för henne, men det vore mindre genant om jag inte var den enda som var trött).

Snart är det ju nyår (som om ni inte redan lagt märke till det). Har ni några speciella planer?

//Lisa

Kan detta vara jag?




Mycket av det stämmer på mig, så ja, jag är officiellt en pingvin.

Jag gillar vanligtvis inte dessa tester, och av någon anledning fortsätter jag göra dem, men det här var löjligt enkelt. Det var inte många frågor man skulle besvara, och för min del prickade man in en hel del.

Vilket djur blev du?

//Lisa

Att ständigt försöka räcka till

Vi har alla varit där, eller hur?
Vi har alla försökt göra vad vi kan för att passa in -- för att räcka till -- på alla sätt som möjligt, av den enkla anledningen att vi vill bli accepterade. Antingen försöker man göra allt man kan för att bevara sitt utseende, eller så gör man vad man kan för att skapa ett nytt ansikte. På samma sätt jobbar många för att klara av skolan och för att kunna garantera sig själv en framtid. Många försöker balansera dessa två, och många försöker samtidigt få in "popularitet" i ekvationen för att inte bli stämplad som den utan liv.
Lyckades jag pricka med allt, eller var det något jag glömde?

I vilket fall som helst arbetar man ofta med att vara bäst i allt man gör, vad man än gör. Oavsett om man struntar i popularitet och utseende för att klara av skolan, eller om man fokuserar på sitt utseende och popularitet för att man inte klarar av skolan har man som mål att ständigt göra bättre ifrån sig. Det är bra i sig, om det inte vore för att man måste vara bättre än alla andra. Förstår ni hur jag tänker?
-Har man "en gång" haft ett visst utseende måste man bibehålla det. Så fort man börjar gå upp i vikt pratar man snabbt om att man måste banta. Just det här har jag märkt av bland många tjejer. Varför vet jag inte -- jag kan säga att det beror på den bild som målas upp i samhället, men det kan likväl handla om att utseendet är det enda man kan kontrollera. När man börjar förlora kontrollen över det också antar jag att man känner att man behöver återfå den på ett eller annat sätt.
Det dumma är att det finns ett krav på tjejer att man måste vara snygg. Jag kan inte tala för killar, men det är säkert likadant där, och även där är det ouppnåeliga mål flera gånger. Tjejer har som press att banta ihjäl sig, och killar har som press att träna ihjäl sig. Hur man än vrider och vänder på saken blir man dessutom bemött efter hur man ser ut, och utifrån egna erfarenheter blir man ofta förbisedd om man har ett alldagligt utseende. I alla fall i den "verkliga" världen.

-Är man inte populär och har många vänner är det ett tecken på att man inte har något liv. Att man inte festar varje helg, eller åtminstone varje chans man får, är man rent sagt konstig. Man tänker inte på att det inte är något personen kort och gott inte gillar att festa, för det vore någonting konstigt, eller hur? Det är trots allt vanligare att man försöker övertyga någon att dricka tills man är full än att man gör det motsatta.

-Att vara duktig i skolan är främst en press man har på sig själv, men man ska inte förneka att samma press kommer från omgivningen. På samma sätt som omgivningen pressar en att vara snygg -- att vårda sitt yttre -- och att vara populär pressar ens omgivning på att man ska vara bra i skolan. Hur i helvete ska det gå till egentligen? Just att det inte alltid räcker att man gjort sitt bästa är ännu värre. Jag tror att många av er vet vad jag menar; ni får höra att det är ert bästa som räknas, men när det kommer till kritan är det bra resultat som räknas. Vad händer när man gjort sitt bästa, men ändå slutat upp med dåliga resultat?

Jag vill kunna säga att det enda ni ska behöva pressa er själva till att göra är att vara just er själva, men någonting säger mig att ni inte skulle tro mig. Jag skulle inte bli förvånad -- det handlar inte om att vara sig själv nuför tiden. Det handlar snarare om att man ska leva upp till andras bild av en. Frågan är bara vilken bild man har av sig själv i slutändan.

//Lisa

Att älska sig själv

Av alla man kan älska glömmer man bort den viktigaste -- sig själv.
Att älska sig själv handar inte om att ständigt placera sig själv i centrum, att placera sig själv ovanför andra. Det handlar kort och gott om att man ska acceptera sig själv för den man är, för hur man ser ut. Det handlar även om att ständigt vara öppen för att utvecklas -- för att växa.


Born This Way -- Lady Gaga

Unpretty -- TLC

Beautiful -- Christina Aguilera

Black Or White -- Michael Jackson

Misfit -- Amy Studt

//Lisa

Mellandagsrea




Ni får ursäkta de dåliga bilderna; det är riktigt dåligt ljus i hallen, inte minst när det är mörkt utomhus.

Jag älskar mellandagsrean. Visst, det blir lite fullt i butikerna, och visst blir det lite väl många kvinnor med småbarn som gråter, men rean i sig gillar jag verkligen. Jag fick visserligen betala fullt pris för den blå tröjan (249 :- från H&M), men det var 50% rea på jackan, så den gick på 150 :- (även den från H&M).
Jag fick även tag på ett par byxor och en ny väska. Det var fullt pris på byxorna, men priset på väskan var nedsatt med 70%. I alla fall jämfört med orginalpriset; priset har blivit nedsatt ett par gånger tidigare.

Alla grejerna betalades med ett presentkort jag fick av mamma i julklapp -- ett presentkort som gäller alla butiker i Farsta Centrum

Har ni utnyttjat mellandagsrean än?

//Lisa

Plan B

I många avseenden hamnar jag i min syrras skugga.
Det vet vi båda, och det är ingenting vi arbetar för ska hända -- det är någonting som händer för att vi har de personligheterna. Syrran är social och utåtriktad. Jag är öppen av mig som person, men jag är så pass blyg att jag sällan tar egna initiativ. Att syrran dessutom är betydligt snyggare än mig har även det gjort att jag hamnar i skymundan. Just där finns det ingenting jag kan göra åt, om jag inte opererar mitt ansikte till den punkt där man inte längre känner igen mig.
Det är så jag har levt, och det är inget jag är ledsen över. Det är så det är, och man får göra det bästa av situationen. I mitt fall... Det finns inget att säga då jag aldrig haft ett behov av att vara populär och omtyckt. Gillar man inte mig så gör man det inte. Det är okej för min del, så länge man inte kallar mig bimbo. Jag håller hårt om mina vänner, och det kan i vissa fall (*hosthost*) gå till överdrift, men över lag går jag min egen väg. Jag vet att jag har vänner, men mer än så vet jag att jag kan lita på dem när det verkligen gäller. Dock finns det en negativ sida med allt. Det har hänt mer än en gång att killar försökt stöta på min syrra och att de försöker stöta på mig när de inser att de inte kan få min syrra. Med tanke på hur jag ser ut och att jag varit singel hela livet förväntas jag vara... tacksam är fel ord att använda sig av, men jag har fått höra att jag inte har utrymme att vara kräsen när det gäller killar. Det har sagts på skoj, men det är ändå sådant som sårar.

Men det är också så större delen av mitt liv sett ut; jag har alltid varit "den andra", jag har ofta varit den man kommer till i andra hand. Fler gånger har jag varit den man får nöja sig med. Det kombinerat med att jag förväntas vara tacksam... Vad ska jag vara tacksam över? Att inte tas för den jag är? Att ses som en reserv?

Folk har kallat mig kräsen, och sagt att jag inte är i rätt position att vara det. Saken är den att jag inte är kräsen. Man ser mig som kräsen för att jag vet vilken typ av person jag förtjänar -- en typ av person som jag är skyldig mig själv. En person som kan respektera mig för den jag är, och som kan se mina brister utan att försköna dem och utan att se mig som en sämre person.

//Lisa

Dagen efter



Mamma fotograferade samma motiv, och det inspirerade mig (jag är tävlingsinrikad till den punkt då det blir omoget och löjligt)

Hur har er jul varit?

//Lisa

Julafton med familjen



Vad kan man säga om gårdagen?
Jag, mamma och syrran åkte hem till mormor för att äta löjligt god jullunch tillsammans med tja, mormor, men även morbrodern. Kalle Anka var såklart ett måste, liksom "Kan du vissla Johanna". Även efterrätt bestående av mormors tårta (den består av egengjorda chokladtårtbottnar där grädde smetas ut mellan varje tårtbotten -- den toppas även med grädde, konserverade mandarinklyftor och eventuellt Noblesse).
Kvällen avslutades med öppning av julklappar.

Det är samma sak år ut och år in. Jag älskar det.
Å ena sidan avskyr jag rutiner då jag inte vill leva enligt ett schema, men samtidigt är det någonting som sätterr saker i rullning. Just när det gäller julen tror jag att det är bra med traditioner. Dels beror det på synen om "den svenska traditionen", vad det nu innebär (är det bara jag, eller har det blivit lite av min catch phrase?), och när det gäler julen finns det ingen specifik jultradition. Alla har sina egna, och det är det som är så kul med julen -- julen för med en gemenskap människor emellan (okej, människor som firar jul), men samtidigt finns det ingenting som är gemensamt för hur man firar jul. Det enda som är "gemensamt" är hur det ser ut år ut och år in; lite förändras, men man ser fram emot dagen desto mer.
Kanske har det med tryggheten att göra som jag gillar denna årliga tradition. Vad som än händer förändras sällan denna tradition. Kanske har det med hur jag associerar denna tradition med julen. Jag älskar julen -- en gång om året släpper folk sina hämningar och är genuint trevliga mot varandra, oavsett vilka det är man stöter på.

Så, årets jul var mer eller mindre likadan som förra året, och året dessförinnan.
Jag hade inte kunnat begära mer :)

//Lisa

Brodyren


Bild från i går -- en bild jag lovade er för redan två dagar sedan, men till mitt försvar hade jag inte kommit såhär pass långt då :)


Bild tagen för fem minuter sedan, med webcameran tyvärr.

Jag har inte mycket kvar nu, men det är fortfarande sådant som kan ta tid. Men jag har bestämt mig för att bli klar innan jag går och lägger mig. Inte bara med brodyren i sig utan hela presenten -- den ska även ramas in och sedan slås in.

Som jag sade till syrran och en kompis tidigare ikväll; Är det bara jag eller hör jag hemma [år] 1956?

//Lisa

Snart är julen här



Väldigt bokstavligt också :)
God jul på er alla! ♥

//Lisa

"JAG HATAR FULA MÄNNISKOR"



Jag hatar också fula människor, men till skillnad från den här tjejen tycker jag inte att folk är fula p.g.a. sina utseenden. Det finns människor som är mindre attraktiva än andra, och det finns människor man attraheras mer av än andra, men i min värld har ingen fult utseende. Det finns de som brukar säga att det bara är fula människor som säger att skönheten sitter på insidan, och med tanke på att jag är lika attraktiv som en guldfisk kan man faktiskt kritisera mitt sätt att tänka. Min kritik blir dock i sådana fall hur man kan leva i en värld där man enbart ska dömas för sitt utseende. Ska riktigt smarta, och riktigt underbara, människor inte få ta någon plats för att de inte har det rätta utseendet? Ska riktigt smarta och underbara människor inte få visa hur smarta de är just för att de ser bra ut?

När jag klickade mig vidare till YouTube-länken såg jag att merparten ogillar videon -- 3 354 personer ogillar den (ni 3 354 är guld värda!), men 146 gillar den. Det är ett litet antal i det stora hela, men det är fortfarande för mycket. När ska man växa upp och inse att utseendet inte betyder allt, och att det är någonting som inte varar för evigt? Okej, jag erkänner att det kan vara för evigt om man är villig att lägga ut de pengarna för att sedan begravas som en enda stor silikonklump.

Någonting motsägelsefullt med denna video är att hon säger att hon blir bättre behandlad för att hon ser bra ut samtidigt som hon påstår att hon blev utsatt för mobbning och att hon därigenom fått en fobi gentemot fula människor -- för att mobbarna var fula.
För det första: Lägg märke till det uppenbara.
För det andra: Jag har också blivit mobbad. En av dessa har utländska rötter, men inte f*n går jag runt och säger att jag hatar invandrare. De var också smala, men inte heller hatar jag smala. Jag har kompisar som även dem blivit utsatta för mobbning, och inte heller dem har någon fobi på det sättet. Visst, vi kan känna obehag i vissa situationer, men det beror mer på situationen och människorna än det faktum att vi blivit mobbade. Jag vill ogärna misstro någon som säger att man blivit utsatt för mobbning, men det är inget som väcker den typen av fobi gentemot en viss typ av person.

När jag sedan besöker hennes blogg, för att se om videon var ett skämt eller inte, såg jag rubriken på ett inlägg som hon skrivit. "Fula människor har dåligt självförtroende". Är det då rätt att ge dem ännu sämre självförtroende? Ska man ge människor så pass dålig självkänsla, och dåligt självförtroende, att de går in i ett självdestruktivt beteende? Varför är man så benägen att skada varandra på det sättet? Det är i sådana lägen jag inte kan sluta tänka på människans inställning till (andra) djur. Människor ställer sig över djur i en hierarki. Människan ställer sig själva utanför djurriket, rättare sagt, utan att tänka på att människor faktiskt är djur. Människor anser sig vara bättre än djur, men djur dödar/skadar inte varandra enbart för sakens skull som människor gör. Man har pratat om att djur saknar empatiförmåga, men vad gör inte människor i sådana fall?

De som kommenterat den här videon håller inte med henne, vilket jag är lättad över, men jag gillar inte hur de skriver till henne. Man är inte bättre än henne om man kallar henne fet och ful. Man gör trots allt samma sak som hon gör i det läget, vilket inte är okej. Det räcker att det finns en person som gör denna typ av skada. Det behövs inte fler.

Just det här tar mig tillbaka till den tid jag utsattes för mobbning. Det tar mig också tillbaka till de åren jag kallades för ful, och de åren jag intalade mig själv att jag var så pass ful och vidrig att jag på många sätt försvann in i mig själv. Lärare försökte locka fram mitt rätta jag i klassrummen, men det gjorde mig mer indragen då jag försökte göra så mycket som möjligt för att inte synas. Jag skrev en hel del hemska texter, som inte var sanna, men som ändå visade på "den mörka plats jag befann mig i", eller vad man kan säga. Än idag blir jag jämförd med personer runt omkring mig på det utseendemässiga planet, och än idag tar jag illa vid när jag gång efter annan får höra att jag inte är lika snygg som den och den och den. Jag blir lika illa till mods när jag väl får höra att jag ser bra ut för att jag har svårt att tro det. Jag vet med mig själv att jag ser bra ut, men det är i mina egna ögon. Jag har svårt att tro att någon annan tycker likadant som mig med tanke på allt jag fått höra genom åren. Genom, mer eller mindre, hela tonåren.
Jag vill inte att någon ska gå igenom samma sak som jag gjorde. Jag var aldrig självmordsbenägen, men jag hamnade i ett självdestruktivt mönster. Jag har tagit mig ur det, men det finns vissa erfarenheter vars spår aldrig försvinner. För mig är det misstron om att andra verkligen finner mig attraktiv, och det kan jag leva med så länge jag inte blir jämförd med andra.

//Lisa

Den stora vida verkstaden

Eller, kanske inte.
Men mycket gjort har jag fått idag. Bortsett från att ha börjat svara på era kommentarer som trillat in (det var på tiden) har jag kommit en bit på mormors julklapp. Jag har fortfarande ett 40-tal kommentarer att besvara, men jag har kommit en bit på vägen. Detsamma gäller julklappen -- jag ska slänga upp en bild på hur långt jag har kommit, men jag vill göra klart ett par saker först. Men jag kan säga med säkerhet att jag har mindre än hälften kvar nu, och bara det känns befriande. Det är den sista julklappen, och jag hoppas på att bli klar med den i morgon så att jag kan rama in den. Dock innebär det att jag måste åka till Farsta för att faktiskt köpa en ram på Clas Olsson, men det fixar jag snabbt. Hoppas jag.

Så, vad mer har jag gjort?
Jag har hunnit hjälpa mamma med att slänga in saker i badrummet. Vi köpte inredningsdetaljer i går för att inte stöka ned det nya badrummet, och vi har fått in det mesta nu, om inte allt. Jag har hunnit vara nere i källaren för att hämta upp julgranspyntet. Japp, granen är på plats i vardagsrummet nu. Det vi alla väntar på nu är att grenarna ska "sänkas ner". Det är det som är nackdelen med "granstrumporna", eller vad man vill kalla dem, men de är lite av ett måste om man vill få hem den på några som helst sätt.

Det känns som att jag gjort betydligt mer idag och det slår mig först nu hur oproduktiv jag varit idag. Samtidigt har jag pysslat med sådant som tar lite tid (inte minst brodyren, som mormor ska få). Jag är dock glad över att jag inte låtit dagen gå till spillo -- jag har faktiskt gjort någonting.

//Lisa

Uppdrag: Julklappar

Jag är klar nu
Eller så klar som jag kan bli. Nej, det stämmer inte heller.
Alla julklapparna är inköpta nu, och de är alla inslagna. Alla förutom mormors, vill säga. Jag arbetade aldrig med hennes julklapp i går, men jag hoppas på att kunna göra det ikväll. Om inte annat har jag större delen av morgondagen fri för att kunna fortsätta, och förhoppningsvis avsluta. Jag har inte kommit särskilt långt, men jag har inte heller arbetat länge. Men jag ska inte förneka att jag faktiskt kommit en bit på vägen; det är ett rätt stort motiv jag ska arbeta med. Det trots att jag redan tagit bort ett par detaljer för att få det mindre, och trots att jag råkade missa ett stygn på bredden som komplicerat en del (ett fel ledde till flera fel, vilket har lett till ett smalare motiv, vilket inte är helt fel om man tänker på det).

Dagen har därmed varit händelserik.
Förutom att ha inhandlat de sista julklapparna har jag även varit i skolan, ätit lunch med mamma som jag mötte upp efteråt (det var tillsammans med henne som jag köpte de sista klapparna), åkt till Farsta för att "hjälpa" mamma med hennes julklappsinköp (och för att fika -- äntligen fick jag i mig den cheesecake jag varit sugen på så länge!)... Syrran möötte upp oss där med bilen för att vi alla skulle kunna åka till Bauhaus som inte alls ligger i närheten (med bil tar det nog 15-20 min). Vi har som tanke att piffa till badrummet, så självklart köpte vi allt annat än det vi faktiskt behövde.
På vägen hem plockade vi dessutom en gran, och nu är jag hemma sedan 4 timmar tillbaka.

Märks det att jag är trött?
Det är jag. Jag fick inte mycket sömn i natt då jag hostade så mycket, och bättre blev det inte av att jag vaknade mer än en timme innan jag skulle upp. Av hostan. Min hals börjar göra riktigt ont nu, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har druckit varm choklad, som brukar hjälpa mot halsen, men det lindrar inte hostan som gör att jag får ont i halsen igen. Att operera bort lungorna känns lite väl drastiskt... Har ni några bra tips?

Det var inte meningen att det skulle bli ett "Idag-gjorde-jag-det-här-och-sen-det-här"-inlägg, men jag har knappt någon energi kvar överhuvudtaget

//Lisa

Julhandeln avklarad (nästan)

Jag har en julklapp jag måste köpa, ytterligare en jag vill köpa (men jag vet inte vad), men det tar jag hand om i morgon. Det gick verkligen bra för mig när jag åkte till Farsta idag efter att ha varit i skolan för att arbeta på ett mindre grupparbete som skulle vara klart tills i morgon. Klara blev vi, och klar blev jag i Farsta. Den julklappen jag ska köpa går inte att få tag på där. Förhoppningsvis finns den borta vid Odenplan, men om inte annat kan jag åka till ett annat ställe inne i Stockholm. Det blir då inte "orginaljulklappen", den present jag haft i åtanke från början, men det blir i alla fall någonting denna person kommer att gilla. Det är jag i alla fall säker på :)

Med tanke på att jag inte slagit in julklapparna än kan jag inte slänga upp en bild på dem, och med tanke på att jag inte arbetat vidare på mormors julklapp kan jag inte slänga upp en bild på den heller. Innan jag sätter mig med den tänkte jag därför tipsa lite snabbt om Beauty Zone. Jag blev tipsad om företaget via Adara Magazine, och jag gjorde en beställning natten mot söndagen. Paketet kunde hämtas ut redan idag, till min stora glädje! Man skyndar säkert iväg beställning såhär kring jul, men i vilket fall som helst gick det oerhört snabbt, så det kanske är något för er som ännu inte är klar med julhandeln. När man besöker sidan får man intrycket av att produkterna enbart inriktar sig till tjejer/kvinnor, men de har en del herrprodukter också (som student på genusvetenskapen var jag tvungen att poängtera det). Dessutom har man reat flera varor, vilket är perfekt för oss studenter ;)

//Lisa

Nörden inom mig


Click to Mix and Solve

Click to Mix and Solve

Click to Mix and Solve

Click to Mix and Solve

Jag är en nörd, jag vet, men jag tycker ändå att det är kul att lägga pussel på Internet. Visst, bitarna är mindre och färre och man kan inte lägga ut bitarna för att få en bra överblick, men man slipper ha en massa bitar på golvet och över Internet behöver man bara stänga ned webläsaren istället för att städa bort allt. Dessutom hamnar inga bitar i dammsugaren så att man måste gå igenom hela påsen för att få fram varje bit för att i slutändan skaka fram ett par bitar från själva slangen. Skulle ni tro mig om jag sade att det aldrig hänt mig?

//Lisa

Hej, mitt vinterland












Nu är vintern verkligen här. Jag kan inte beskriva hur glad jag är -- det är det här jag väntat på i flera månader! :D

//Lisa

Dumma hosta...

Mindre än en vecka kvar till jul, och jag tror att jag gått och blivit sjuk. Så länge jag inte behöver kura ihop mig i syrrans säng för att titta på Kalle Anka nästa vecka medan de andra firar jul hos mormor blir jag glad, men det gör inte saken mindre irriterande.

Jag kom i säng riktigt sent i går, men utöver det kunde jag inte somna på närmre två timmar p.g.a. att jag hostade så pass mycket. När det väl lagt sig, och när jag väl börjat somna, kommer en till hostattack som väcker mig. Det har fortsatt vara så hela dagen (till min stora glädje), så ni kan tänka er hur kul det var när jag tidigare skulle flytta runt på syrrans däck och taket till en billucka bara för att kunna komma åt julpyntet tidigare idag.

Jag hade som mål att försöka ta mig ut för att julhandla idag.
Det kan jag med gott samvete säga att jag misslyckats med totalt. Men jag och mamma har pratat om att åka ut för att julhandla senare i veckan. Det ska bli av då. Det måste det bli. För bådas del.
Apropå senare i veckan ska vi även inhandla en julgran (nej, vi har inte hunnit med det heller), vilket jag ser fram emot. Man kan inte ha en jul utan gran, eller vad säger ni? Så är det i alla fall för min del -- jag älskar doften av den mer än själva granen i sig. En del av syrran tycker att vi ska köpa en plastgran, men vari ligger det roliga med det? Den bara dammig och så sprider den ingen doft. Doftsprayer är någonting man kan använda sig av, men det kräver också att man inte är allergisk mot dem. Japp, det är nu jag hoppar upp och ner och ropar "Jag är allergiker, jag är allergiker" som att det vore någonting att vara stolt över.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Att bara sova drygt fem timmar (om ens det -- jag vaknade flera gånger efter att jag somnat p.g.a. hostan) sätter sina spår.

//Lisa

Fjärde advent




Mindre än en vecka kvar till jul. Åh, så kul/härligt/underbart det ska bli!

//Lisa

Före och efter





Själv föredrar jag de redigerade bilderna, men ni kanske tycker annorlunda...?

//Lisa

Daughter of the week?


En gammal bild från förra vintern. Varför kan inte snön lägga sig på marken/fönsterbrädan?

Jag känner nästan att jag förtjänar ett sådant pris (i form av en kanelbulle, en muffins och/eller -- helst och -- ett par kakor); de senaste tre dagarna har jag nästan inte gjort någonting annat än att städa, jag har lagat mat, diskat (i mängder!)... Nu har jag dessutom tagit upp julpyntet från källaren, och det var inte det lättaste. För att komma åt källarfrådet blev jag tvungen att flytta på en baklucka samt fyra däck. Väl i källarförådet var jag tvungen att sträcka mig, och vrida mig i konstiga positioner. Det är i de stunderna jag är glad över att jag är så pass avundsjuk på dansarna från "So You Think You Can Dance" att jag försöker göra vad jag kan för att bli vig. Åtminstone vigare...
För att fylla på listan har jag dessutom hand om tvättstugan just nu; jag sitter framför datorn mellan vändorna.

Så, tycker ni att jag förtjänar en kanelbulle, en muffins och(/eller) ett par kakor?

//Lisa

"'Du ser inte ut som en stjärna'"

Efter att ha läst en intervju hos Adara (i stort efterhand -- om man nu kan säga så -- jag vet, men bättre sent än aldrig) kan jag inte sluta tänka på alla krav som  krävs för att kunna lyckas inom vissa brancher. Det är läskigt, när man tänker efter. Vad som är ännu värre är att man sväljer det.
För att kunna lyckas som musiker måste man se ut som en stjärna.
För att kunna lyckas som skådespelare måste man se ut som en stjärna.
För att kunna lyckas som allmän TV-personlighet måste man se ut som en stjärna.
För att kunna lyckas som modell måste man...tja, kanske inte se ut som en stjärna, men man måste se ut som en modell.
Det roliga är att det inte finns några direkta bestämmelser för hur man ska kunna se ut som en stjärna. För modeller är det lite annorlunda, men även där är det löjligt var man dragit gränserna någonstans. För att fatta mig kort känns det som att man måste ha ett utseende som får, främst tjejer, att avsky sina egna utseenden och vilja svälta sig själva. Samtidigt får man inte vara för smal; dels får man inte se sjuk ut, men man får inte heller ses som ohälsosam -- hur ska man kunna vara en bra förebild om man är ohälsosam?

Det är sorgligt att man inte längre fokuserar på talangen; att utseendet har blivit viktigare än förmedling och/eller röst. Det gäller för hur man än ser ut, oavsett om man är smal, kurvig, mullig eller "fet" (vad det nu innebär...) och tyvärr är det något man glömmer bort. Man glömmer så lätt bort personen bakom ansiktet.

För att återgå till min största fråga; Vad är det som bestämmer att man ser ut som en stjärna?
För mig har det aldrig handlat om utseendet i sig -- midjemåttet har aldrig varit något avgörande i mina ögon, och inte heller längden på benen. Men det finns personliga drag som förändrar det yttre skendet. Man märker så lätt vem som har hög självkänsla, och högt självförtroende, bara genom att titta på en. Ett stort leende är någonting som kan få en att glittra, för att inte nämna karisma.
Å andra sidan kan den största stjärnan finnas i den mest tillbakadragna personen -- hos den som inte vågar ta för sig av rädsla för att stjäla någons plats i rampljuset. Hos den som man vet kommer förbli jordnära vad som än sker.

Adele sade en gång "I'm not going to lose weight because someone tells me to. I make music to be a musician not to be on the cover of Playboy". Det är just "I make music to be a musician" som fastnade hos mig. Det är så det ska vara, och Adele är dessutom ett praktexempel på vad jag försöker säga -- hon må vara trådsmal, men det gör inte henne sämre som musiker.

Man kan aldrig förutbestämma vem som kommer att bli stjärna eller inte genom att bara titta på denne. Ögonen må dras till de som har självkänsla och självförtroende, till de som ständigt har ett leende på läpparna och de som har karisma. Precis som stjärnorna på himlen lyser dessa lite starkare, och det är dessa som drar till sig människors blickar -- människors uppmärksamhet. Men man får inte glömma bort att det är en människas alla egenskaper som väcker intresse. Den sanna stjärnan är inte den som lyser starkast -- det är den som lyser längst.

//Lisa

Dagens... (Läs "Nattens")

Dagens humör: GLAD! (Tack vare den första snön som föll ner under dagen) :D

Dagens mående: Lite hostig, men än så länge går det bra

Dagens borde: Lägga mig tidigare

Dagens look: Svarta jeansleggings, grått linne, lila kofta och grå tygkeps. Japp, jag är en modemedvetens värsta mardröm.

Dagens planer: Läsa igenom en massa (!) inlägg från en mängd olika bloggare, samt besvara ett 70 tal kommentarer som jag inte varit motiverad till att besvara tidigare. Får dock se vad jag hinner med just nu...

Dagens fundering: Varför måste man säga att man är dålig för att kunna höra att man är bra?

Dagens beroende: "Get It Hot" -- AC/DC

Dagens tråkigaste: Att jag fortfarande inte kommit någon längre vart med julklapparna

Dagens överraskning: En ny Twitter-följare (jag vet hur löjligt det låter, men det gör inte mig mindre glad för det)

//Lisa

En vecka kvar

...och sedan är det jul!
Det är inte klokt hur fort tiden gått, eller är det bara jag som känner så? Å ena sidan är det helt underbart då jag ser fram emot julen så mycket, men samtidigt känns det som att tiden rinner i väg lite för snabbt -- man hinner knappt med allt man har inplanerat. Tanken var att jag skulle försöka ge mig ut för att handla lite fler julklappar idag, men när butikerna stängde var jag inte ens färdig med att städa vardagsrummet. Ja, ni kan tänka er hur min lördag sett ut. Mina jeans är otroligt dammiga efter att jag varit tvungen att krypa på golvet för att få rent elementet i köket, men det var (nästan) värt det. Det är klart att det blir dammigt när ett stambyte pågår, och värre blir det när hallen och vardagsrummet är så pass belamrat med saker att man inte ens känner sig tillräckligt motiverad för att städa. Det är lite så det sett ut de senaste veckorna, men nu var det dags att få allt undanröjt. Vi lyckades inte helt då vi sov lite för länge (hoppsan), men vi fick undan det mest och vi kommer fortsätta i morgon. Det är inte mycket som ska fixas då, så jag hoppas att jag hinner åka förbi Farsta för att se om jag hittar något. Min enda chans, bortsett från i morgon, blir i sådana fall på måndag, men frågan är hur mycket "ork" jag kommer ha då med tanke på att jag har föreläsning under dagen. Ork vet jag med mig om att jag kommer ha, rent fysiskt, men motiverad att åka fram och tillbaka brukar jag sällan vara. Framför allt inte nu då jag fortfarande har en hel (!) del kvar på min mormors julklapp. I värsta fall får jag ge henne den på nyår, eller något...

Nej, men det märks att julen är på ingång.
Julfilmer visas på TV, julmusiik spelas lite överallt (inte för att jag märker av det särskilt mycket då jag haft AC/DC på repeat)... Här hemma ska även julpyntet upp så snart som möjligt -- kanske i morgon -- och snart ska vi köpa in en julgran. Kan det bli mycket härligare?

//Lisa

Jag älskar jultiden!

Inte minst nu i år!
Stambytet är officiellt klart; vi har nu kunnat använda toalett, handfat och dusch i lägenheten för första gången på åtta veckor, och jag har bara en sak att säga: Herrej***ar vad skönt! Nu behöver jag inte längre springa nedför två trappor för att sedan springa ca 50 meter innan jag kommer fram till närmsta toalett. Min största rädsla hittills har varit att åka på en matförgiftning. Det är ingenting jag skulle vilja åka ut för nu heller, men det känns betydligt tryggare att veta att man inte riskerar att förstöra en hel källargång efter att ha ätit dålig kyckling.

Vi fick klartecken för flera timmar sedan, men under kvällen har jag haft händerna fulla.
Innan stambytet drog i gång packade jag, mamma och syrran ner en massa prylar från badrummet och köket, samt porslin och glas. Vi fyllde fyra flyttlådor (visserligen bara till hälften). Jag packade upp allt detta och satte upp allt i köket respektive badrummet. Med porslinet blev det en hel del arbete; en del glas och fat var dammiga, så jag kände att det var lika bra att diska av allt innan jag föste in det i skåpen. Bara att diska av allt tog ett tag -- jag fick dessutom diska i flera omgångar -- men att få in allt i skåpen tog inte alls i närheten av lika lång tid som jag trodde att det skulle göra.
Bortsett från det har jag flyttat tillbaka möblerna. Innan stambytet föste vi in möbler från hallen in till vardagsrummet, som även det fick möbleras om för att allt skulle kunna få plats. Tja, jag flyttade tillbaka allt. Nu ser lägenheten mer eller mindre ut som den gjorde innan. Bortsett från det nya badrummet och den nya fläkten ovanför spisen. Det är så fint att man kan bli galen!



Det härligaste med dagen var att hantverkarna lämnat ett par presenter; ett instruktionshäfte på hur man sköter det nya badrummet, en handduk och till sist en liten julgrupp med en amaryllis. Jag vet inte om de gjort så med de andra lägenheterna -- de man började med redan i somras -- men jag gillar att tro att det är julhelgen runt hörnet som drar fram det bästa hos var och en av oss :)

Under helgen är det städning på hög nivå som gäller, och sedan ska vi försöka få upp julpyntet. Även julgran ska in i lägenheten. Trots att det åskade idag måste jag säga att julkänslan spridit sig som en löpeld inom mig. Jag har till och med gått runt och visslat på julsånger.

Hur är det med er och er julkänsla?

//Lisa

Julgodis

Vad är ert favoritjulgodis?
Min var knäck. Läs var. Det är lite surt att jag inte kan äta det längre. Det jag har kvar nu är ischoklad. Visserligen kan fudge vara riktigt gott, men det fastnar så lätt mellan tänderna. Lussebullar har jag tyvärr slutat gilla. Visserligen har jag inte gillat det sedan jag var åtta-nio år, men det är en annan femma.




Men jag har ändå bestämt mig för att försöka göra lite julgodis. Så, vad tycker ni att jag ska göra?

//Lisa

Det här med gåvor...

Vad är värst för er?
Att inte få en julklapp av en person ni själva gett någonting dyrt till, eller att få en julklapp av denne person som gör det tydligt att han/hon inte ville ge något från första början?

Det är det som är det hemska med juletiderna; Jag hör ständigt personer säga att de är stressade över att de måste köpa något. För mig känns det tragiskt; det är en sak om man känner sig stressad för att man känner att man inte hinner köpa alla presenter man vill köpa, men det är en annan sak att känna att man inte hinner köpa allt man måste. Julhelgen ska inte vara något tvång, och allt ska inte behöva gå ut på att konsumera. Visst, jag har köpt ett par julklappar, men jag har gjort en hel del själv genom åren och även i år gör jag någonting själv till min mormor. Vad Comviq-reklamen än säger handlar julen mer om gesterna och tanken än julklappen i sig. En av de finaste julklapparna jag fått var en pepparkaka som föreställde mig som tre kompisar gjorde. Jag är rätt säker på att den inte kostade mycket pengar, men som jag sade är det en av de finaste gåvorna jag fått.

Jag tenderar att köpa rätt dyra saker till mina vänner. Eller dyra och dyra; priserna kan gå upp över ett par hundra kronor (den dyraste julklappen jag någonsin köpt har gått på över 500 kronor). Vad har jag fått höra från andra? "Tror du att du kommer få något som kostar lika mycket?"
Nej, det tror jag inte, men det är bara för att jag har förhoppningar om att personerna jag vistas med är tillräckligt smarta för att inse att de inte ska spendera så mycket pengar på mig. Dessutom tänker jag inte förvänta mig en sådan dyr julklapp; bara för att en sak är dyrare än den andra betyder det inte att den har ett högre värde. Det som ger gåvor värde är hur de tas emot. Samtidigt ska jag inte förneka att jag skulle bli lite irriterad om jag fick en burk coca-cola i julklapp. I det fallet är det bättre än ingen julklapp alls; ska man ge någonting ska man göra det, och då får man lägga någon form av tanke bakom den oavsett vad den tanken innebär. Återigen ska jag inte förneka att jag inte köpt dåliga julklappar under årens gång, men då har jag åtminstone haft en tanke i skallen -- "Jag vill ge den här personen något".

Jag märker att jag bara babblar på här, så jag ska försöka avrunda.
Krav och måsten har börjat ersätta gemenskapen under julhelgen. Även om man inte firar jul tror jag att man kan ta del av andan som sprids inom Västvärlden/i Sverige. Det känns nästan som att man försöker bevisa något med sina julklappar. Om det inte är "Jag köpte en dyrare julklapp till dig än den du gav mig, vilket betyder att jag är en bättre vän" kan det vara "Jag fick fler julklappar än dig". Julen har förvandlats till någonting materiellt. Vad hände med de enkla gesterna, eller gesterna överhuvudtaget? Måste man betala dyra pengar för att en julklapp ska kunna uppskattas?

//Lisa

Några av de bästa presenterna...



...är de man gör själv.
Det tycker jag i alla fall.
Så därför har jag köpt tyg och tråd för att kunna göra en korsstygnsbrodyr. Jag använder mig av en brodyr jag hittade för ett par år sedan, och som jag rotade fram igen (det är synd att jag inte vet vem som gjort den; det kan vara min farmor, men det kan likväl vara min gammelmoster -- min farmors syster), som mall. Jag försökte leta efter mönster på nätet, men Google ville inte samarbeta med mig här. I vilket fall som helst har jag lite att arbeta med, men jag tror att det kan bli kul.

Bara för att jag är en "modern kvinna" betyder det inte att jag inte gillar att sy; framför allt inte när det gäller korsstygn som är så pass enkelt -- man behöver trots allt inte maskin till det ^^

//Lisa

De första julklapparna

Det är först nu jag börjat julhandla, men det är för att jag inte riktigt kommit in i julandan. Men det är på gång, det känner jag. Det är bara så irriterande att det fortfarande är så pass milt ute som det är; ingen snö kan jag leva med några dagar till, men då ska det banne mig vara minusgrader! Frågan är bara vem man ska klaga till -- amerikanerna som kör bil utan tanke på miljön, svenskar som gör detsamma...? Jag gillar inte den globala uppvärmningen.

Jag hittade inte mycket idag, men jag hittade mer än Linn och Madde som varit inne i stan några timmar längre; jag åkte hemifrån tidigt idag, men mitt första stopp var skolan. Jag mötte upp några av mina klasskamrater för att fortsätta på det grupparbete vi påbörjade i går. Vi lyckades avsluta idag, men grupparbetet är inte särskilt krävande; man ska bara skriva två-tre sidor, och det är någonting vi blev klara med på sammanlagt tre timmar. Likadant var det förra veckan. Och förhoppningsvis blir det så nästa vecka.
Efter att vi var klara åkte jag som sagt var in till stan för att möta upp Linn och Madde. Vi sprang runt i olika butiker, men det är rätt svårt att hitta någonting där. Jag lyckades, men det var inte mycket. Det som är bra med stan är att man har tillgång till en massa butiker. Nackdelen är att man inte har alla butiker ihopklungade; en julklapp kunde jag köpa i en butik på Drottninggatan. En annan på Kungsgatan. Det kanske inte säger mycket för er som bor utanför Stockholm, men det ni behöver veta är att butikerna befinner sig på olika gator istället för i en och samma byggnad. Jag kommer säkert åka till(baka till) Farsta för att hitta de resterande klapparna. Jag åkte dit tillsammans med Linn efter att ha varit inne i stan, och efter att ha vinkat av Madde på vägen -- det var en liten omväg hem. Linn skulle visserligen ha mat, och jag blev sugen på Chili Cheese balls från Burger King. Men främst av allt sprang jag in i en av butikerna för att försöka hitta en julklapp till min morbror.
På den fronten hamnade jag på minus.
Men förhoppningsvis blir det bättre lycka i morgon.

Sedan jag kom hem har jag... Jag visar i ett annat inlägg ;)

//Lisa

Skola...Skola...Skola...

...och det fortsätter.
Just under denna delkurs ska vi skriva ihop kortare analyser i grupp, vilket gör att man måste ses i skolan för att kunna skriva ihop allt. Det är inget fel i sig, men vi är en sådan pass stor grupp att alla inte kan vissa dagar. Idag kunde inte två, och i morgon kan inte en av oss tre som träffades. Jag och F ska tillbaka till skolan i morgon för att träffa de andra. Det är inte jobbigt, inte på långa vägar, men det hade varit så mycket enklare om man kunnat ses en timme innan seminariet började för att där diskutera i mindre grupper den litteratur man läst för att sedan ha en öppen diskussion i klassen. Visserligen skulle det vara lite jobbigt att åka in till skolan för att vara där en timme tidigare då jag...tja, jag är för lat för att gå upp tidigt på mornarna.

Nej, nu ska jag i väg till Farsta för att möta upp mamma. Sedan är det plugg som gäller igen, men det blir inte mycket; jag ska bara läsa igenom ett par böcker (inte hela) som kan komma till användning inför morgondagen.

//Lisa

Herrej***ar!

Hur hann klockan bli halv tolv? När började det bli mörkt redan vid tre-tiden på eftermiddagen? Varför slutade man sända Criminal Minds på vardagskvällarna? Jag börjar sakna det...

Nej, men det har varit en rätt hektisk dag, men så härlig på många sätt. Okej, på alla sätt!
För det första har jag inte behövt använda kryckorna idag. Svullnaden och blånaden som fanns kvar i går kväll försvann över natten. Jag har lite problem med att lägga hela vikten på foten, vilket gör att det spänner åt lite när jag går i trappor, men värre än så är det inte. Jag har kvar kryckorna hemma utifall att, men än så länge ser det bra ut.
För det andra var dagens föreläsning intressant och minst sagt underhållande -- vi fick läsa, och kritisera, en artikel där man intervjuat en man som dragit olika slutsatser kring det sexuella beteendet bland apor och människor. Den här mannen studerar ödlor.
För det tredje åkte jag och syrran till IKEA en kort stund efter att jag kommit hem. Badrummet är snart klart så vi tänkte att det skulle vara en bra idé att fylla på lite badrumsgrejer såsom nya handdukar, nya behållare för tandborstar, en ny badgolvsmatta samt en ny toaborste. Jag köpte även en ny vägglampa att ha ovanför sängen -- den jag har nu går inte att använda, vilket inte är det roligaste när jag vill sätta mig ner för att läsa. Samtidigt passade jag på att köpa nya sängklader då jag bara har ett påslakan som passar mitt täcke (när det ligger i tvätten lånar jag påslakan av mamma). Men jag ska inte förneka att det var svårt att inte köpa mer. Jag älskar att vandra omkring på IKEA, att titta på köken och sovrummen man ställer upp. Det är synd att man inte kan köpa allt, men det är ingen nackdel. Nackdelen är att varuhuset stänger klockan åtta på kvällen. Man får inte mycket tid att vara där; åtminstone inte tillräckligt. Å andra sidan gillar jag inredning -- drar jag med mig någon som avskyr det är tio timmars öppettider mer än nog.
För det fjärde åkte jag och syrran därefter till ett stall tillsammans med en kompis. Visserligen började jag hosta efter ett tag (astma), men det var först mot slutet av besöket, så det kunde ha varit värre. Hästar är lite skrämmande (inte läskiga, men intimidating), men de är så fina. När man dessutom har fått deras förtroende är de mindre skrämmande. Men det var inte det bästa -- en av stallskötarna, och hästägarna, hade sin hund med sig. Jag vet inte vad det är, men hundar tenderar att gilla mig, och det gjorde även denna. Jag har tassavtryck på min jacka nu :)

Så, det var min dag i korthet. Hur har ni haft det?

//Lisa

Tredje Advent



Mindre än två veckor kvar till jul, och jag börjar känna av julstämningen!
Men det kanske är på tiden att jag börjar leta efter julklappar, eller vad säger ni?

//Lisa

Redo för en ny utmaning

Tidigare i år -- det var för ett bra tag sedan -- ville jag att ni skulle utmana mig genom att skriva en kommentar om vilken maträtt jag skulle försöka ge mig på. Jag fick ett förslag -- kåldolmar -- som jag ännu inte försökt mig på då det tar så pass lång tid och då det är så mycket som ska göras. Jag gillar att göra mycket på en gång, men även jag har en gräns. Det betyder dock inte att jag inte ska försöka mig på det, men det kommer dröja ett tag tills jag gör det.

Jag vill att ni gör samma sak nu; Skriv en kommentar till detta inlägg om en maträtt jag ska ge mig på. Kan vara vilken som helst bara det inte är alltför svårt eller krävande (jag är trots allt universitetsstudent). Jag vill ha lite inspiration kring vad jag ska testa mig på då jag känner att jag "går runt i cirklar" -- jag återgår till samma maträtter gång efter annan. Det blir rätt fantasilöst efter ett tag.

//Lisa

Dålig update

Jag är sur på mig själv som inte uppdaterar som jag ska; jag känner själv att jag vill/behöver skriva av mig lite oftare, men ibland har jag verkligen ingen lust. Det kan bero på vad som helst -- dåligt väder, texter jag läst, personer jag vistas kring... Ja, kort sagt tappar jag motivation så fort jag känner mig nere. Men jag hoppas att det vänder nu till jul då jag får en paus i allt pluggande, och då min fot -- förhoppningsvis! -- är bättre. Jag längtar tills jag kan bege mig ut på en promenad. Det känns som att det var så länge sedan sist. Jag saknar dessutom att kunna använda mig av min kamera, och här hemma finns det inte mycket roligt att fotografera. Jag gillar att försöka fånga stunder mer än att skapa dem. Kort sagt gillar jag inte att arrangera "fina miljöer" som jag kan ta bilder på bara för att ha någonting att fotografera. Det är faktiskt lite därför jag längtar tills snön kommer; jag har ett träd utanför mitt fönster vars grenar fångar upp snön på ett vackert sätt :)

Nej, nu ska jag återgå till att oroa mig över min fot -- är det verkligen bra att den fortfarande är lite blåaktig mer än en vecka efter att jag stukat den?

//Lisa

Nobelfesten

Nej, jag kom aldrig i väg till klassåterträffen, vilket... Jag säger det rakt ut -- DET SUGER!
Det suger att jag har så ont i foten att jag inte ens har lust att hoppa ner till källaren för att kunna gå på toaletten trots att jag själv känner att det är någonting jag behöver. Det suger att jag sitter hemma på en lördagskväll när jag egentligen vill vara någon annanstans. Jag bryr mig sällan om att jag stannar hemma på lördagar då jag gillar att vara för mig själv, men nu var jag så inställd på att inte vara hemma och det har jag varit i flera veckor. Till råge på allt tittar jag på TV-bevakningen av Nobelfesten (någon gång måste vara den första) och att jag "tvingas" lyssna på intervjuare som inte talar jättebra engelska. Det är en sak att ha en brytning, men det finns väl någon måtta?
Ja, jag är sur nu -- som pricken över i:et har jag inte fått någon kram på flera dagar, och jag är en "kramare".

Men jag måste medge att det är ganska roande att se Nobelfesten.
-Det har varit mycket fokus på vad kungafamiljen har på sig ikväll, och så har man gjort jämförelser med tidigare år. Som ni vet är jag inte mycket för mode, men när blev kungafamiljens klädval "större" än Nobelpristagarna?
-Den andra Nobelpristagaren för kvällen höll sitt tal för en stund sedan, och vissa ser rent sagt uttråkade ut. Jag har sett ett par himlande ögon, vilket är hemskt när man tänker på det (att man inte respekterar varandra mer än så), men samtidigt är det lite kul att se att personerna runt omkring fortfarande bara är människor som har svårt att klara av mer än 10 minuters långa tal.
-En kvinna ser ut att somna just nu (kl 22:21). Det var henne man fick se när den tredje talaren sade "Thanks for your attention".

Allt har sina roliga(re) stunder

//Lisa

Klassåterträff

Jag har velat fram- och tillbaka, men jag bestämde mig för att åka i väg för att träffa personer från min högstadieklass; när jag ringde en av tjejerna (det är faktiskt hon som är värd) insåg jag hur mycket jag faktiskt saknade henne, och de andra som ska komma.
Det som gjort att jag velat så pass mycket är inte för att jag våndats över att träffa alla igen; förra veckan såg jag fram emot det en hel del, tro det eller ej, men min fot är fortfarande inte helt bra. Blånaden finns fortfarande kvar, vilket skrämmer mig lite. Om det inte blivit bättre till på måndag... Tja, jag har heldag i skolan då, så jag hinner inte boka tid hos läkaren, så om foten inte är bra tills på tisdag. Det blev riktigt illa i går kväll -- jag övervägde att ta den värktablett jag fick recept på i onsdags (samma värktablett som gav mig så pass kraftig yrsel och illamående att jag inte kunde fungera i torsdags). Tyvärr finns det fortfarande en chans att jag inte kan ta mig dit p.g.a. foten, men då är valet baserat på vad jag klarar av och inte på tveksamheter kring vad jag klarar av. Det där var ingen mening jag trodde att jag skulle behöva skriva.

Vi får se hur det blir

//Lisa

"Farliga" tankar vid midnatt

"You have to get lost to find yourself. Somebody smart said that"
Jag gillar det citatet; att det krävs att man måste vara vilsen för att kunna finna sig själv. Någon smart sade det. Vem vet, det kanske stämmer -- kanske stämmer det att man finner sitt rätta jag när man är så pass vilsen att man inte kan finna någon annan än sig själv. Det kanske är det som är den rätta lösningen.
Men om man redan känner sig så pass vilsen till den grad där allt blir...tja, inte lönlöst, men när man hamnar i ett läge där man inte ens kan finna sig själv -- när det är anledningen till varför man är så vilsen, ja, vad händer då? Fortsätter man att vara vilsen just för att man så desperat letar efter sig själv eller lyckas man till sist ta sig ut?

Nej, jag blir så förvirrad på mig själv ibland.
Det måste vara irriterande för er att ständigt läsa om det, men samtidigt finns det en del tankar och känslor som måste komma ut. Tidigare tänkte jag inte så mycket på det; förra året tänkte jag "Jag är bara 19, det kommer när det kommer", men nu är jag 20 och jag är kvar på samma plats. Efter ett år -- nej, efter två år -- är jag fortfarande kvar på samma plats. Jag har inte rört mig ett steg, och vad säger det?
Jag studerar kurs efter kuurs på universitetet just för att inte behöva sitta och rulla tummarna, men jag känner att även det tar på krafterna. Dessa kurser ger ingenting. De är intressanta, men de får mig inte att röra mig framåt. Så vad kommer att få mig att röra mig framåt? Genom att försöka jaga mina drömmar? Jag har fått det väldigt klart för mig att det är en omöjlighet med tanke på hur jag ser ut, med tanke på att jag inte är tillräckligt smart, och så vidare. Det är sådant som gör mig ännu mer vilsen; om jag inte är tillräcklig som person för att kunna jaga sådant jag vill ha, vem är jag i sådana fall? Vad kan jag jaga?

Jag vet att jag inte borde ta åt mig alltför mycket när jag får dessa kommentarer, men det är betydligt lättare sagt än gjort. Framför allt med tanke på att man attackerar min största osäkerhet. Jag är trött på att gång på gång höra att jag är dum i huvudet, att jag är korkad, att jag inte fattar ett skit, men med tanke på att jag hört det så många gånger av fel/rätt personer (beroende på hur man ser det) kan jag inte förmå mig själv att inte fundera om det trots allt är så det är.

"You have to get lost to find yourself"
Jag undrar om jag inte är för vilsen för att kunna finna mig själv.
Å andra sidan; Vem vet...

//Lisa

Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town



Bara för att jag är så glad över att Pearl Jam kommer till Stockholm nästa sommar tänkte jag att det skulle vara passande att slänga upp en låt jag haft på repeat :)

Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town -- Pearl Jam

//Lisa

Vad jag inte förväntade mig

Rubriken är lite väl dramatisk för situationen, men det var verkligen inget jag förväntade mig.
Jag fick ett recept på kraftigt smärtstillande i går när jag var hos läkaren med tanke på att jag tagit så många Burana de senaste dagarna. Mamma berättade sedan för mig att det var något morfin-liknande ämne, och det märktes efter att jag hade tagit en tablett i går kväll -- smärtan i min fot "försvann". Jag tänkte att det var rena himmelriket, men det var tills jag vaknade upp i morse. Jag brukar normalt sätt inte drabbas av biverkningar -- inte ens när jag gick på penicilin förra året och skulle ta fyra tabletter dagligen kände jag av magbesvär.
Med dessa tabletter är yrsel och illamående vanligt (förekommer hos fler än 1 av 10 personer). Jag visste bara inte hur kraftig yrsel man kunde få. Jag klarade knappt av att gå upp ur sängen, än mindre att ta mig ner till toaletten (tro mig, det var en riktig utmaning). När syrran frågade hur pass yr jag var kunde jag inte komma med en bättre jämförelse än när jag, för några år sedan, var så pass febrig och yr att mamma blev tvungen att ringa mormor för att få hjälp. Jag fick ingen feber, men yrsel var värre i morse än den gången jag var sjuk.

Jag har därför inte gjort mycket idag. Jag kunde inte ta mig till skolan. Jag kunde inte göra något överhuvudtaget, och det inkluderar att äta. Jag försökte äta lunch, men det var omöjligt. Jag klarade av att äta för först några timmar sedan. Fram tills dess har jag sovit. Jag har varit vaken i ett par omgångar för att gå på toa och för att få i mig något att dricka (muntorrhet var en annan biverkning) och jag passade på att vara inne på datorn lite då och då, men annars har jag sovit hela dagen. Jag hoppas bara att jag kan somna ikväll, men det tror jag nästan att jag kan -- jag är trött redan nu. Varför har jag ingen aning om; jag sov trots allt hela dagen.

Nej, jag ska inte ta den där värktabletten igen. Värken i foten försvann, men det var inte värt det med tanke på de biverkningar som uppstod. Fy, säger jag bara...

//Lisa

Bandage och kryckor

Jag tror inte att det undgått någon att jag stukade min fot i lördags. Om det undgått er; Jag stukade foten i lördags. Jag missde det sista trappsteget när jag var på väg nedför en trappa. När jag hade 8 cm höga klackskor på mig. Ja, det gjorde ont. Det gör det fortfarande, men nu har det gått lite längre än vad jag hoppats på. Bortsett från svullnad såg mamma i går att det börjat bli blått. Det är inget ovanligt, men för att vara på säkra sidan ringde jag Vårdcentralen idag för att få en tid hos läkaren. Det fick jag rätt snabbt då det var drop-in. Nu staplar jag runt på kryckor, i alla fall, vilket inte alls är någonting ovanligt (lägg märke till tung sarkasm). Visst är det lite gulligt av människor att hålla sig ur vägen så att jag kan få utrymme att komma förbi, men det går nästan till överdrift i vissa fall. En bilist stannade för en person som skulle över vägen, och stod kvar där och lät mig gå över. Det i sig är bara rent hyfs, men när jag inte ens nått övergångsstället är det faktiskt okej att köra vidare. Jag ska inte säga att jag är otacksam då föraren ändå lät mig gå över, men samtidigt vet jag att det aldrig skulle ha hänt om jag inte haft kryckorna.

Hur är det annars, då?
Bara för att jag är så självcentrerad som jag är kommer jag själv besvara på den frågan.
Om man bortser från foten, och nu händerna efter att ha använt kryckorna ett tag, är allt bara bra. Jag åkte in till skolan idag för att träffa ett par tjejer från gruppen för att skriva på ett litet grupparbete. Vi blev klara efter ett par timmar, så det var bara att åka hem då. När jag väl var hemma bestämde jag mig för att ringa Vårdcentralen, och resten vet ni. Just nu sitter jag i syrrans rum och tittar på Grey's anatomy. Men det är inte programmet jag fokuserar på, tro det eller ej. Nej, jag sitter och dagdrömmer om sushi. Tror ni att jag kan övertala mamma att köpa med sig det hem? Jag vill ogärna bära hem på en påse...

//Lisa

"Du och dina jävla ord"

Det var det en av mina vänner sade till mig för ett par år sedan. Just när man skriver ner det kan det se ut som kritik, men det var det inte. Inte alls. Hon sade det på ett skämtsamt sätt, och jag har valt att ta det som en komplimang. Visserligen är jag inte bra när det gäller ord, och det märks när jag ska sätta mig ner med gamla högskoleprov som finns på nätet (det är i de fallen jag är glad över att jag har tillräckligt höga gymnasiebetyg för att kunna komma in på de flesta skolor). Många ord "plockar jag upp på vägen" i samband med att jag läser. Ibland hittar man "finare" svenska ord i engelskan (jämför engelskans "emotional" med svenskans "emotionell"), men som jag sade är jag dålig på ord rent allmänt. Det känns ganska ironiskt med tanke på att jag hyser en viss fascination över just ord. Jag är fascinerad över ordens betydelse och hur mycket de kan påvera en människor -- hur hårt de kan såra en, hur glad man kan bli av dem... Jag fascineras också hur vissa ord kan vara "finare" än andra, trots att de har samma innebörd. Om man tar emotionell som ett exempel; det är ett lite finare ord än känslomässig, men de har ändå samma betydelse. Beror det på hur dessa används? Att "känslomässig" används i en bredare grad, bland fler människor? Är det just det som gör ord finare -- att vissa ord inte används i breda kretsar och nästan uteslutande bland välutbildade människor?

Det skapar nästan bara ännu fler frågor än besvarar. Inte för att det var någon direkt fråga som ställdes, men ni förstår nog vad jag menar. Vad är det som gör att vissa ord anses mer passande i vissa kretsar jämfört med andra? Det är många sådana tankar jag haft i huvudet under universitetstiden då jag skrivit på mina hemtentor, samt andra uppgifter. Inom universitetsvärlden måste man skriva akademiska texter, vilket innebär ett oerhört formellt (och i många avseenden, tråkigt) språk. Texter man läser är strukturerade på det sättet, och visst kan de vara intressanta, men vissa är så opersonliga som de kan bli just för att man lagt så stort fokus på vilka ord man ska använda sig av. Om det är någonting som talar för ens person så är det just hur man uttrycker sig, oavsett om det är med hjäp av text eller dialog (innan ni frågar; ja, det var första gången jag använde mig av ordet "dialog" i det här sammanhanget, och ja, det kändes konstigt). Vad har man kvar när man tar bort det? Det blir tråkigt. Det blir akademiskt. Jag gillar att man inte ska ha några värderingar i akademiska texter, men det finns en gräns mellan värderingar, fint språk och ingen personlighet.

För att återknyta till början; Jag fascineras av ord, och dess betydelser.
Men ibland undrar jag om orden många av oss använder idag är nödvändiga eller om vi nått en punkt där det är överflödigt. Lägg märke till vad många -- däribland jag själv -- säger i telefon när en kompis ringt upp. Hur många av alla de ord som sägs är verkligen nödvändiga?

//Lisa

Snösnösnö!

Åh, vad jag älskar det här!
Det har inte snöat mycket; idag har det inte snöat någonting, men temperaturen har sjunkit. Det har varit minusgrader hela dagen. Om jag uppfattat det rätt kommer temperaturen att sjunka något till i morgon. Nu börjar vintern komma, och det var på tiden! Visst, snö i november är lite tidigt, men gröna knoppar på träden i november är inte helt okej det heller. Det är nu vinterkänslan börjar växa, och med det växer julkänslorna. Jag ser verkligen fram emot att köpa julklappar nu. Jag vet att det finns personer som redan gjort det -- vissa för flera månader sedan -- men jag väntar hellre in julkänslan istället för att börja för tidigt oavsett hur sent det blir. Jag längtar tills att kunna åka till Farsta Centrum när de ställt upp en massa olika stånd på torget... Det är det som är så härligt med Hötorget; det finns stånd där året om, och när vinterkylan drar förbi blir det en av mina favoritplatser. Jag ska inte förneka att tilltalet är det bästa, men jag gillar ändå stämningen. Det är något med det som får mig att drömma mig bort till Paris.

Nej, jag gillar verkligen vintern, och jag förstår inte varför man klagar så mycket över den. Jag har full förståelse om man fastnar på en tågperrong i 2 timmar här i Stockholmstrakterna bara för att kunna ta sig hem från skolan, och när SJ-tågen aldrig kommer fram och att det enda man får som kompensation är en kopp kaffe, men bortsett från det då? Vi vet alla att snö är kallt och blött. Det är ingen nyhet, så det är bara att klä sig efter vädret. Om man går runt i converse när det är snöstorm och -14 grader ute får man faktiskt skylla sig själv om man börjar frysa.

Det var allt från mig. För den här timmen.
Eller...?

//Lisa

Bitter 85-åring

Japp, det är det jag känner mig som nu -- efter två dagar.
Jag nämnde i går att min fot svullnat upp, och den svullnade upp ännu mer i natt. Det blev lite av ett helvete när jag skulle försöka somna i natt; min fot värkte så mycket att jag blev tvungen att linda in den, men det var inte det värsta. Medan jag sov hamnade min fot i ett fel läge, vilket hände ett par gånger. Med fel läge menar jag inte att den hamnat i "farligt" läge, men det var tillräckligt fel för att jag skulle vakna upp av smärtan.

Jag var dumstridig som gick ut idag, men jag kunde inte motstå solskenet eller frosten på marken. Självklart är det någonting som kommit att bita mig i baken nu under kvällen. Jag har varit nära på att gråta ett par gånger p.g.a. smärtan. Det kanske inte säger mycket då jag gråter mycket, men ha det här i åtanke -- inte ens när jag tatuerade foten var jag nära på att gråta. Jag älskar min fottatuering, men det finns ingen chans i helvetet att jag tatuerar den andra för att det gjorde så pass ont. Detta går att jämföras med när jag tatuerade benet; då jag pluggade samtidigt som tatueraren arbetade. Jag har tagit en värktablett nu, så förhoppningsvis släpper värken något. Det känns så fel att jag klagar över min fot när jag tittar på SOS Västkust där en man har skadade revben.

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Första frosten





Första frosten är det egentligen inte, men det känns inte som att det räknas om den inte håller till efter nio på morgonen. Denna höll sig till... Nej, frosten finns fortfarande kvar, faktiskt. Tydligen har det snöat här i närheten också. Att det inte snöat här för fem öre är en annan femma, men jag håller tummarna nu! :)

//Lisa

Breaking Dawn part 1

Jag skulle egentligen ha skrivit en recenssion om denna film för en vecka sedan, men av någon anledning har det inte blivit av, men jag antar att det är som man säger -- bättre sent än aldrig. Eller inte -- det tog mig en timme att skriva detta, och om ni lyckas läsa igenom allt kommer jag döpa mitt, förhoppningsvis, framtida barn efter er.
Samtliga bilder har jag Googlat fram, och jag har inte funnit alla källor till dem. Jag ville bara klargöra att de inte, på några som helst sätt, tillhör mig.

Till att börja med måste jag säga att många andra recensenter har varit orättvis mot denna film då de gått in på filmens handling för att kritisera denne. Det har varit mycket snack kring moralen som byggs upp i denna film, och man har försökt föra en feministisk diskussion. Själv känner jag att det är någonting man borde ha tagit upp i samband med att boken kom ut. Om det är någonting man vill diskutera i samband med filmen kan man såklart göra det, men det ska inte ske i en recenssion! Det som ska bedömmas i en film är manuset, regin, musiken, skådespelarna m.m. Självklart ska handlingen bedömas, men man kan inte kritisera en film för dess handling då den baseras på en bok -- i alla fall inte om filmen är boken trogen! Man kan inte förvänta sig att filmskapare ska basera en film på en bok och ändra varenda liten detalj för att undvika stora debatter. Det finns självklart en del saker som behöver ändras, men det är svårt att göra "Breaking Dawn" om man inte har med ett bröllop eller en graviditet. Det är just det boken bygger på!


Nej, nu över till filmen i sig.
Det är rätt svårt att bedöma den här filmen; liksom "Harry Potter and the Deathly Hallows part 1" bygger denna film upp inför kommande film. Det är inte mycket spänning då den kommer i kommande del. Filmen ger inget avslut då avslutet kommer i nästa film. Liksom de två sista Harry Potter-filmerna är det svårt att bedöma den ena utan att bedöma den andra. Det betyder dock inte att det inte var ett bra val att man delade upp boken i två filmatiseringar. Många scener spelas mer eller mindre förbi; de visas för att inte göra publiken alltför besvikna, men samtidigt utvecklar man inte dem på ett sätt som krävs. Vad får man då? En sörja, rent sagt.
Personligen fanns det en scen som jag sett fram emot att se. Det är en scen i boken som får mig att gråta floder då det är så vackert. Den scenen visas i filmen, men man spolar förbi den för att kunna få plats med allt annat som sker. Med tanke på att filmen inte är så fasligt lång (knappt två timmar) hade man kunnat tillägga ett par minuter för just detta.
Det är just detta som gör det svårt att bedöma skådespeleriet på ett rättvist sätt.

Skådespelet har inte varit bra under filmernas gång. Ni får säga vad ni vill, men tyvärr är det så.
Kristen Stewart har visat i andra filmer att hon kan agera (att hon kan agera betydligt bättre, i alla fall). Jag föll aldrig för henne när jag först såg henne i Twilight. Hennes rolltolkning i den filmen kändes, rent sagt, entonig. Hon har dock bevisat i andra filmer att hon kan vara mer tredimensionell. Just det började komma fram i Eclipse, och det kom fram även i denna film. Jag ska inte förneka att det var många scener då jag ville att hon skulle ha mer attityd -- ha mer av den sarkastiska attityden Bella faktiskt har i böckerna, men det finns en viss trovärdighet i hennes agerande när hon är alldeles utmärglad p.g.a. graviditeten.

Om man utgår från Stewart kan man dra en fin parallell till Taylor Lautner. Just scenerna mellan dessa två var, mer eller mindre, magiska. Jag vet att skådespelarna står varandra nära, och det gör att Bella/Jacob-relationen faller dem mer naturligt att spela -- de behöver inte spela. När det gäller Lautner, för övrigt, har jag inte så många kommentarer. Han är, till skillnad från de andra, inte stel (jag återkommer om det) i sitt agerande. Han är inte heller enformig, men samtidigt finns det så mycket mer han kunde ha gjort. Åtminstone i sina repliker som känns mekaniska.

Om man går vidare till den tredje personen...
Först vill jag bara veta hur många som väntat på att jag ska nämna Robert Pattinson. Sedan vill jag veta hur många hatmail jag kommer få efter det här.
Jag ska inte säga att han var dålig, för det var han inte, men det saknades någonting. Han var inte stel, och inte heller enformig, men det saknas liv i hans repliker. Det kanske beror på att Pattinson går djupare ner med rösten för att kunna tala som Edward, och att han måste tillta en amerikansk accent, men man kan inte skylla på det i all evighet. Framför allt inte med tanke på att han dels gjort fler amerikanska filmer utanför Twilight-serien, och dels med tanke på den energi som kommer fram under de scener där Edward ska vara arg.


Resten av vampyrerna då?
Tja, man måste älska Kellan Lutz som Emmett. Inte minst hans min när han går upp på scenen under bröllopsmottagningen för att fråga om mikrofonen fungerar. Men därefter hamnar han i ett stelt läge. Situationen vampyrerna befinner sig i när Bella och Edward kommer hem från sin smekmånad är spänd, men det finns en gräns mellan ett spänt läge och mekaniska repliker.
Tyvärr gillade jag inte alls Jackson Rathbones tolkning av Jasper. Jag gillar honom som skådespelare -- inte minst efter att ha sett honom i Criminal Minds, där han gjorde ett riktigt bra jobb -- men jag kunde inte sluta tänka på att det såg ut som att någon limmat fast en lyktstolpe på hans rygg.
Jag ska inte gå in på resten av familjen då jag är rädd för att upprepa mig själv. Detsamma gäller varulvarna.

Som jag skrev tidigare är det svårt att bedöma skådespelarnas insatser då många scener spolas förbi väldigt snabbt. Det är just för att man aldrig får reda på varför alla är så pass stela som de är; beror det på de som skådespelare, eller beror det på deras tolkningar av sina karaktärer som inte får utrymme att visas? Rathbone har alltid varit stel som Jasper, men det har ändå funnits en viss logik i det. I denna film såg man inte logiken. Att många av replikerna känns stela är för att de är väldigt opersonliga. Man kan ofta göra repliker till sina egna som skådespelare, men när samma repliker sagts om och om igen i olika filmer finns det inte många andra sätt att uttrycka dem på. Stephenie Meyer använde sig av denna typ av repliker i sina böcker, men manusförfattaren har slängt in ännu fler utan att kontrastera dem med mer realistiska repliker. Melissa Rosenberg har tidigare skrivit manus för ungdomsserier (däribland O.C.) och det märks så tydligt i denna filmserie. För mig har denna filmserie inte känts som filmer, utan mer som utdragna avsnitt för en ungdomsserie jag förväntar mig ska sändas på Kanal 5. Flera gånger kommer jag på mig själv att skådespelarna inte fått mycket att agera efter då de givits dessa manus. De har trots allt bevisat att de kan göra bättre ifrån sig...


Jag ska inte nämna mycket om regin då det inte finns mycket att berätta. För mig kändes det som att Condon höll samma spår som David Slade (regissören bakom Eclipse). Catherine Hardwick (Twilight) fokuserade på manuset och att replikerna blev sagda. Chris Weitz (New Moon) försökte få in känslan bakom replikerna. Slade och Condon utvecklade detta för att bygga upp relationerna mellan karaktärerna. Just för dessa två filmer var relationerna en viktig byggsten. Detsamma gäller för de två första, men just med tanke på att relationerna mellan karaktärerna förändras så mycket under de två sista filmerna blir det en prioritering. Utifrån det manus han kunde arbeta med kan jag våga påstå att han gjorde ett lyckat jobb, men samtidigt återstår en film att se. Jag har utgått så mycket från denna film, utifrån förhoppningar om att nästa film blir bättre (att alla blir mer avslappnade då Bellas blod inte får vampyrerna att bokstavligt talat törsta efter henne).

Innan jag avslutar vill jag bara nämna några av filmens höjdpunkter.
Bröllopet, var definitivt en av dem. Det var som jag hade tänkt mig; stort och "over the top", men ändå makalöst vackert (det var trots allt Alice som planerade det hela). Men det var just vigselscenen i sig som talade så mycket. Det var en klyschig scen, men man tänkte på någonting som få filmer tagit upp.
Efter att ha sagt sina "I do":s kysser Edward och Bella varandra. Medan kameran cirkulerar runt dem ser man att alla åskådare försvunnit, och det inkluderar prästen. De två har hamnat i en egen bubbla av total lycket där ingen annan finns med. Det är de två, och de två för evigt.
Någonting som gjorde saken ännu finare var att man återanvände en låt från den första filmen -- "Flightless Bird, American Mouth" av Iron & Wine. I första filmen spelades den upp under balscenen, när Edward och Bella skilt sig från folkmängden och när de dansar i lusthuset. I denna film spelades den upp under vigseln, där de återigen skilt sig från folkmängden om än på ett mer psykiskt sätt än fysiskt. Man har dock inte återanvänt enbart denna låt från första filmen. "Bella's Lullabuy", som inte ens är en vaggvisa, spelades upp igen. Ni som hört den vet att det finns en melankolisk underton i den visan, och när man spelar upp den i vad som borde vara en av filmens finaste stunder förstörs den. Carter Burwell (Twilight, Breaking Dawn part 1 & 2) kan skriva vackra pianostycken, men detta var inte ett av dem, och det återanvändes fel. Säg vad ni vill, men musiken gör en hel del.

Filmens verkliga höjdpunkt var dock Billy Burke (Charlie).


Är filmen bra eller dålig?
Den är trogen boken, vilket jag gillar. Den har sina stunder där man dras med i handlingen, men samtidigt undrar man en hel del över skådespelarnas insatser. Jag vill ge filmen 3/5, men det bygger på just förväntningarna om att skådespelarna kommer att vara bättre i kommande del. Rolltolkningarna kanske får en förklaring i kommande del, och om så är fallet kan jag definitivt ge denna en trea. Annars är den en stadig tvåa.

//Lisa

Quirky

Jag ramlade över en härlig sida där man kan beställa hem saker med en, minst sagt, flexibel design. Tyvärr är det ett amerikanskt företag, men det betyder inte att man inte kan titta på bilderna, eller hur? :)









Klicka på bilderna för att läsa mer om produkterna

Det finns en mängd saker, och av någon anledning sitter jag med ett stort leende när jag besöker websidan. Det bästa är produkterna som säljs baseras på/inspireras av idéer från andra personer oavsett om man är privatperson eller företagare. Det är i alla fall så jag tolkat det när jag besökt hemsidan.

Så, hur lyder er dom? Är ni som jag och sitter med ett leende när ni bläddrar bland prylarna, eller är det bara jag som är lika quirky som designerna?

//Lisa

Svullen fot...

...men jag blev inte en bitter 85-åring förrän på kvällen då jag skulle ner till toaletten. Nej, jag gillar verkligen inte att gå ner för 2 trappor. Inte heller gillar jag att gå upp för dem. Den var inte svullen i går, den var svullen i morse och nu är det ännu värre. Om det inte blir bättre till i morgon ska jag nog linda in den. Samtidigt kanske det är en bra idé om jag inte går i högklackat, men otroligt nog gör det faktiskt mindre ont när jag gör det. Å andra sidan hålls fotleden utsträckt då. Det känns mindre när jag tar mina steg, men samtidigt vet jag med mig att foten behöver sina rörelser.

I vilket fall som helst åkte jag hem till Linn och Tessan för att fira Linns födelsedag ett par dagar i efterskott. Det bjöds på tårta och middag, vilket var löjligt gott. Därutöver hade jag bakat mina cupcakes tidigare under dagen som jag tog med mig. Ah, det känns så härligt att kunna baka igen, och med tanke på att jag hade kvar glasyr i kylen kände jag att det var en bra idé att bli av med den. Alla verkade gilla dem i alla fall, vilket var härligt. Jag har redan tänkt ut vad jag vill göra härnäst, men hur jag gör får ni se framöver. Förhoppningsvis ställer jag mig och gör dessa cupcakes, men jag måste leka lite mer med tanken, samt receptet, för att det ska bli mitt eget.
Men det jag har i åtanke är cupcakes med inspiration från den amerikanska desserten Key Lime Pie samt en något mer annorlunda glasyr att toppa med. Vi får se hur det blir med det, men önska mig gärna lycka till på den fronten! :)

Det är lite i dessa lägen jag funderar på att testa olika idéer, olika recept, för att sätta ihop någon egen cupcake-bok, eller receptbok av något slag. Men jag antar att jag behöver någon form av utbildning för att verkligen kunna göra det; hur många skulle ta mig på allvar inom den branchen om jag sade att jag har som hobby att baka, och att det i sig inte är ett yrke jag vill hålla på med även om jag vill dela med mig av recept? Hur många skulle ta en amatör på allvar?

Nej, jag måste sluta grubbla alltför mycket om min framtid då det bara ger mig ångest. Japp, det ger mig ångest -- jag har haft svårt att sova flera nätter p.g.a. det, och häromnatten hade jag en konstig dröm om det. I drömmen fick jag påbörja en journalistikutbildning, och det hela slutade med att jag stängdes in i ett skåp. Frågan är om det betyder om jag ska börja på den utbildningen innan jag känner mig så pass instängd eller om tanken på att arbeta som journalist stänger in mig. Tyvärr är det det sistnämnda; jag har stor respekt för duktiga journalister, och för de som pluggar för att en dag bli det, men stort sett är den svenska journalistiken ett rent skämt.

Helvete, nu börjar jag grubbla igen!
Jag kanske ska säga "Godnatt och hej då" innan jag börjar skriva att jag inte har någon som helst framtid såsom jag håller på just nu.

//Lisa

Den längsta dagen på länge

Enligt min mening, i alla fall.
In till stan runt ett och stanna där i 11 timmar. Japp, det sätter sina spår det. Men hur kommer det sig att jag var där inne så länge? Enkelt, jag blev dit tvingad utan att ha gjort motstånd. Kort sagt stannade jag kvar där frivilligt, men det är ingenting jag vill erkänna. Tyvärr är jag för trött för att ljuga.

Det hela började med -- om jag får inleda med en överdramatisk replik -- att jag och mamma åkte in till Stockholms Södra för att därifrån ta oss till Gamla Stan med tunnelbanan, för att därifrån gå till Skeppsholmen för att därifrån... Nej, vi stannade faktiskt kvar på Skeppsholmen; målet var att ta oss till Moderna muséet som har en underbar utställning med Cy Twombly, J.M.W. Turner och Claude Monet. Jag älskar kontrasten mellan dessa konstnärer; Turner och Monet skapade strukturer i sina målningar, men på väldigt olika sätt. Monet använde så många färger som möjligt för att skapa strukturer. I vissa fall blev dessa strukturer abstrakta, men visst kan man ana en bro bland träden. Turner, däremot, använde så få färger som möjligt, men i många nyanser för att få fram olika typer av ljus och skuggor. Även Twombly använde få färger, men han höll sig till abstrakt konst. Min favorit med honom består av en serie kallad "Hero and Leandro". Jag förstod mig först inte på "Orpheus", men ju mer jag tittade på den desto mer fantiserade jag om O:et som tar över målningen. Jag antar att det är det som är meningen med den typen av tavlor -- syrran har flera gånger sagt att hon inte förstår sig på konstnärer som målar en svart prick på en vit duk, men jag antar att det är för att betraktaren själv ska skapa en egen historia utifrån sin egen fantasi. Trots att de strukturella konstverken har ett bredare djup lämnar de inte mycket för fantasin. Det var så O:et förvandlades till en hoppande klump som desperat letar efter vänner.
Det är med hjälp av denna typ av konst man lär känna sig själv.
Så varför såg jag en klump som desperat letar efter vänner?
Ju mer jag tänker på det var det inte vänner i sig; det var snarare en vän -- en annan klump.

Vi blev, i alla fall, kvar där ett tag då vi även passade på att titta på ett par fotoutställningar. Jag vet inte hur många jag såg, men bara att gå runt och titta bland de olika fotografierna tog över 1½ timme. Bilder som fortfarande finns kvar på min näthinna är journalistikfotografier från 1930-talets slut -- från det spanska inbördeskriget.

För att nu fatta mig kort; Jag och mamma tog bussen till Stockholms Central för att där äta lite. Vi hade fikat innan vi tittat på de olika utställningarna, men vi båda var riktigt hungriga efteråt. Med tanke på att jag skulle träffa Natta senare under kvällen valde jag att äta någonting litet -- en macka. Tyvärr var den inte så liten som jag hade hoppats på, men god var den, och hungrig var jag fortfarande efteråt. Det var därför bra att jag och Natta snabbt gick mot biografen för att köpa biljetter till "Breaking Dawn part 1" (jag återgår till mitt första argument -- jag blev dit tvingad, men det var roligare att se filmen denna gång då biosalongen var fullpackad, vilket kan jämföras med i måndags då vi bara var tre pers i hela salongen). Jag förundras fortfarande över hur bra effekterna är kring Bella; man har verkligen fått henne att se sjuk ut. Det ser dock lite konstigt ut att man gjort hennes käke dubbelt så bred som den är i verkligheten.

Jag kom hem för 2½ timme sedan, och har inte gjort så mycket sedan dess. Med tanke på att jag inte kan få nog av film tittade jag på "Stranger than fiction". Jag är inget stort fan av Will Ferrell, men den filmen var riktigt bra. Å andra sidan gillar jag Emma Thompson, Dustin Hoffman och Maggie Gyllenhaal, så det finns en chans att jag är partisk till filmen p.g.a. dem.

Kort sagt har jag haft en lång dag, men en bra än. Ja, i alla fall tills jag snubblade i en trappa. Det var det sista trappsteget, och jag ramlade inte omkull, men jag vrickade till min fot i 8 cm klackar. Den är fortfarande stram, vilket känns bra nu då jag ska ner till badrummet i källaren för att borsta tänder och gå på toa, men den är inte svullen så förhoppningsvis känns den bättre i morgon. Om inte kommer jag att vara mer bitter än en 85-åring som hamnat mitt i julrushen på jakten efter ett mjölkpaket i mataffären.

//Lisa

5 sanningar om mig själv

Jag hade helt glömt bort jag skulle skriva den här listan den första varje månad. Bättre sent än aldrig, eller hur?

1. Min favoritsyssla när jag har tid att ta kol på är sudoku. Det kanske är lite av en överraskning då jag dessutom älskar att läsa.

2. De flesta lever för sin familj, sina vänner och eventuella pojk- eller flickvänner. Jag älskar mina vänner och min familj, men det som motiverar mig varje dag är framtiden. Det är så lite jag upplevt som jag känner att jag vill uppleva innan jag dör. Jag vet inte vad framtiden för med sig för min del, men det är värt att lista ut det. Ironiskt nog är det just framtiden som gör att jag känner mig osäker kring mig själv då jag inte vet vad komma skall -- kommer jag få uppleva allt det där jag vill uppleva?

3. Jag vet inte alls hur man flirtar. På sätt och vis är det nog bra då jag aldrig gör till mig och "förvandlas" till någon jag inte är.

4. Jag har blivit kallad slampa, subba, bitch, hora och bimbo. Varför?
-För att jag har stora bröst Slampa
-För att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker (dock försöker jag se till att inte säga någonting som direkt sårar, men ibland är det svårt att inte kritisera någons beteende när denne säger rent förlolämpande saker bara för att förolämpa) Subba och bitch
-För att jag går som en Hora
-För att jag är...korkad? Jag är knappast korkad, även om jag ibland inte är den smartaste. Bimbo

5. När jag gjort Internetbaserade IQ-test har jag fått ett resultat som skulle få mig att platsa i Mensa. Tyvärr är jag för rädd för att göra ett riktigt test då jag är rädd att jag ska få ett medelvärde som resultat. Smart är det enda jag identifierar mig i. Att få höra att jag är i medel gällande intelligens är som för en före detta modell att få höra att hon ser alldaglig ut. Jag vet att det finns många olika intelligenser och att jag inte ska snärja in mig alltför mycket på IQ-baserade tester, men osäkerheten finns fortfarande där...

//Lisa

"Fäll ner toasitsen!"

Tro mig, jag har fått höra det ett par gånger och jag är glad över att det inte riktas mot mig (jag måste dock erkänna att det hade varit kul). Just nu de senaste veckorna har jag fått höra... Inte just den meningen, men jag har fått höra klagomål. Med tanke på stambytet får vi alla i denna port (samt ytterligare två) dela på toaletter. Självklart blir vissa kvinnor irriterade över att männen inte fäller ner toasitsen efter sig, och om jag ska vara ärlig är det en löjlig sak att bli irriterad över. Av allt man kan bli irriterad på blir man irriterad över den sekund det tar att fälla ner sitsen själv. Blir man irriterad över en sådan liten sak letar man bara efter saker att vara irriterad över, och det är bra löjligt -- varför ska man gå runt och vara irriterad gång efter annan? Är det inte bättre att försöka vara glad?

Dessutom känner jag inte till någon kille som skulle få för sig att bli irriterad över att tjejer aldrig fäller upp toasitsen efter sig. Om män ska fälla ner sitsarna för att vara artiga mot kvinnorna, och ha dem i åtanke, borde kvinnor göra detsamma. Jag vet, jag vet -- det blir något motsägelsefullt när jag, som genusvetenskapsstuderande, säger att kvinnor ska uppvakta män, men det är inte riktigt det jag säger. Eller kanske lite, men min poäng är att kvinnor inte kan förvänta sig saker från män om man själv inte är redo att göra detsamma. Det gäller inte bara när det handlar om toaletter, och det handlar inte bara om relationer mellan killar och tjejer, män och kvinnor. Det handlar om alla former av relationer och förhållanden.
Man kan inte förvänta sig en massa presenter om man själv inte är redo att ge lika mycket.
Man kan inte förvänta sig romantik om man själv inte är redo att vara romantisk.
Man kan inte förvänta sig att få frukost i sängen om man själv inte är redo att ta hand om disken efteråt.

Är man inte redo att ge, är man inte redo att ta

//Lisa

Cupcakes



Jag har aldrig bakat någonting såhär gott -- mina chokladmuffins, som jag vet att Linn gillar, smakar illa jämfört med dessa.

Om ni vill testa er på det här rekommenderar jag att ni börjar med att göra glasyren, om det är någonting ni vill ha. Ni ser när ni läser...

Muffins (ca 12 stycken)
100 g mörk blockchoklad
1 apelsin
1 citron
3 dl mjöl
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
1 krm salt
1½ dl socker
2 ägg
100 g smält smör, alternativt 1 dl flytande margarin (personligen föredrar jag det sistnämnda)

1. Hacka upp chokladen
2. Riv skalet på apelsinen och citronen med hjälp av ett rivjärn
3. Sätt ugnen på 175 grader (man kan göra detta först, men det tar så pass lång tid att fixa chokladen, apelsinen och citronen att man kan sätta på ugnen i efterhand)
4. Blanda mjölet, vaniljsockret, bakpulvret och saltet i en skål
5. Vispa socker och smör poräst i en separat bunke. Tillsätt ett ägg i taget, och vispa ned det.
6. Rör ner "mjöl-blandningen" och tillsätt mjölk efter behag (dock inte mer än ½ dl) Kallt vatten går också bra
7. Rör till sist ner den hackade chokladen samt det rivna apelsin- och citronskalet
8. Häll över i muffinsformar/muffinsplåtar och låt grädda mitt i ugnen i 20 min

Glasyr (ca 24 muffins; japp, jag gillar glasyr)
8 msk kakao
5 dl floursocker
1 tsk vaniljsocker
En klick flytande margarin
1 dl varmt vatten
1 dl kallt vatten

1. Blanda 6 msk kakao med det varma vattnet i en skål/bunke. Rör tills kakaon smält ner i vattnet.
2. Sila ned floursockret (ett tips är att hälla i floursockret i silen som man antingen håller ovanför bunken eller som man lägger ovanpå den för att med en sked röra runt i sockret medan den faller ner i "kakao-blandningen")
3. När allt socker ligger i bunken ska du vänta med att röra ner tills du tillsatt det kalla vattnet.
4. Tillsätt 2 msk kakao och vaniljsockret innan ni tillsätter klicken smör för en mildare smak (är dock inget måste)
Om glasyren fortfarande är lös i konsistensen är det bara att tillsätta några av de torra ingredienserna, men var försiktig med vilka mått du använder -- använda tesked om det blir ett måste.
5. Ställ in i kylskåpet en timme
Om den fortfarande är lös i konsistensen gör du som ovannämnt, men försök undvika att tillsätta mer socker då glasyren redan är så pass söt som den är

Det skulle vara kul om ni ville testa på det här, för det är så löjligt gott.
Om ni inte vill ha så mycket glasyr är det såklart bara att halvera receptet. Själv har jag glasyr kvar i en liten bunke i kylen som jag ska använda till nästa omgång muffins.

//Lisa

World AIDS Day

Varje år, den 1 december, skriver jag om just detta ämne -- HIV/AIDS i samband med World AIDS Day. Dels handlar det om att jag vill uppmärksamma denna dag. Alla vet om att oktober är bröstcancermånader, men hur många vet att det finns en HIV/AIDS-dag? När jag har frågat runt bland andra tidigare har otroligt få känt till denna dag. Ungdomar som vuxna.
Jag känner ingen som blivit drabbad av detta, men jag är ändå passionerad när det kommer till denna fråga just för att jag inte vill att någon jag känner ska drabbas. Jag vill inte att någon ska drabbas överhuvudtaget, men det sker en stor spridning just nu. Det sker en spridnng av andra könssjukdomar också just för att man inte skyddar sig. I länder som Sverige glömmer man så lätt bort att det finns könssjukdomar trots att man läser flera rapporter om att det skett en spridning av exempelvis klamydia. Man glömmer så lätt bort att vem som helst -- drogmissbrukare som nyktra personer, homosexuella som hetero- och bisexuella, svarta som vita och alla där emellan -- kan drabbas, och det är så lätt att man gör det. Man tänker så sällan på könssjukdomar nu. Det man ska skydda sig mot är graviditeter, och till det räcker p-piller.

Det är så många som struntar i kondom då det förstör stämningen när man ska dra på sig en, men blir stämningen verkligen bättre om man fyra månader sedan säger "Ja, hej...Ehm, grattis på födelsedagen... Jag har HIV, bara så att du vet det". Är det inte bättre att dra på kondomen för att undvika det samtalet? För att undvika diagnosen? För att undvika medicineringen?
År 2009 dog 1,8 miljoner människor till följd av AIDS.
16,6 miljoner barn (0-17 år) blev föräldralösa till följd av det.
Antalet barn som samma år levde med HIV/AIDS uppgick mot 2,5 miljoner.
2,5 miljoner barn! Jag vet inte hur många barn det finns i Sverige, men med tanke på att hela den svenska befolkningen uppgår mot 9 miljoner kan man räkna med att antalet barn hamnar nära det antalet barn som lever med HIV/AIDS.
3000 människor drabbas varje dag.
Vill man verkligen vara en av dem?

Jag tänker inte slå er med en pekpinne och säga "Använd kondom, för i helvete" som om jag vore en väldigt liberal nunna. Jag tänker istället påpeka hur respektlöst det är! Människor med HIV har inte längre ett val att inte leva med det, men som frisk har man det. Man har ett val att se till att kondom används, att åtminstone minska risken för att bli smittat markant. Man har ett val att använda kondom då man vet vilka risker som medförs om man struntar i den, bortsett från graviditeter. Många tänker "Det kommer inte hända mig". Om det stämmer, varför händer det då? Det är inte en viss typ av människor som smittas, även om det finns större riskgrupper än andra. Men alla kan smittas.
Det sker så lätt.
Och det är så lätt att förhindra det.

Jag kan inte sluta tänka på alla de människor som dör varje år, på alla de människor som förlorar en älskad varje år, på alla människor som får nyheten barje dag och på deras anhöriga. Jag kan inte sluta tänka på alla de barn som dör varje år, på alla barn som blir utan föräldrar varje år.

Som jag sade, det händer så lätt.
Och det är så lätt att förhindra det.
Men ändå struntar många i det.
Tills man själv, en dag, hamnar där.

//Lisa