Obsessed with beauty








"I am obsessed with beauty. I want everything to be perfect, and of course it isn't. And that's a tough place to be because you're never satisfied."


Robert Mapplethorpe


//Lisa

 

Tomma löften

Jag inser nu att jag ständigt kommer med tomma löften om att bättra mig när det gäller bloggning och att svara på kommentarer. Jag kan lista upp bortförklaring efter bortförklaring, men när det kommer till kritan är det just bortförklaring. Men samtidigt har jag känt mig rätt vilsen den senaste tiden. Jag är nu 20 år, och jag borde ha listat ut vad jag vill göra med mitt liv, men uppenbarligen har jag inte det. Okej, det är inte helt sant -- det jag mest av allt vill bli är det jag inte kan bli. Det är i alla fall vad några i min närhet lyckats intala mig, och tyvärr har det fastnat där. Jag kan tydligen bli vad jag än vill, men allt det jag vill satsa på ingår inte i den listan.
Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig vilsen just nu.
Mitt i all 'vilsenhet' har jag tappat motivationen för en hel del, men jag hoppas på att den kommer tillbaka tillsammans med inspirationen inom kort.

Håll tummarna för mig

//Lisa

Dagen i fokus

Efter en stressig morgon var det bara att åka in till skolan.
Ni förstår exakt vad jag menar nu, eller hur?
Nej, så jag tar om det från början.

I går kväll satte jag mobilen på väckning så att jag skulle vakna ganska sent. Jag har en tendens att kunna göra mig i ordning snabbt, och denna morgon var inget undantag. På mindre än en timme hade jag ätit frukost, duschat, klätt på mig, fixat till håret (på sätt och vis) och begett mig av till tåget för att åka till skolan. Så, vad var det stressiga? Tja, jag och mamma krockade i badrummet. Jag fick hoppa in i duschen medan hon sminkade sig, vilket... Huvudsaken är att det gick bra.

Efter en nästan två timmar lång föreläsning (en intressant en också, om jag får säga det själv), och efter att faktiskt ha pratat med mer än en person (är det bara jag som tycker att det är en förbättring jämfört med gårdagen?) var det bara att åka in till stan för att möta upp Natta över en mindre snabb lunch, men även desto roligare. Vi hade dock inte så mycket för oss, men man behöver inte det för att ha en rolig stund, eller vad säger ni?

Efter att ha varit inne i stan åkte vi hem till mig, men det blev inte långvarigt för Natta som behövde åka hem efter knappa två timmar. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag gjorde efter det, annat än att jag fixade i ordning mat, men det var först senare på kvällen. Jag antar att magvärken som satte i gång efter att jag ätit blurrade ut ett par minnen. Jag hade inte märkt att jag börjat bli hungrig, och när jag väl kände av den kom den med en sådan kraft att jag blev illamående och fick ont i magen. Ironiskt nog åt jag för mycket för snabbt att jag lämnades med den i alla fall. Det som är irriterande är att magvärken inte gått över helt. Det gör inte lika ont som tidigare, och jag mår inte illa nu, men det är irriterande.

Nej, nu ska jag sluta klaga.
Hur har ni det?

//Lisa

Ett litet projekt







Foto: Natta
Redigering: Jag

Jag och Natta planerar ett litet "projekt", och jag ska använda mig utav en av dessa bilder.
Vill ni försöka gissa på vad det är?

//Lisa

Inte lika viktig

Man kommer i kontakt med många feministiska texter när man läser genusvetenskap.
Inte enbart alla texter är feministiska, men merparten är det. Det är väldigt intressant till viss del, men det är svårt att inte reagera när man läser det. Dels blir det kraftiga reaktioner när man läser om olika filosofer som kom med teorier om att kvinnors förnuft är lika stort som djurens i samma mening som man skriver att människans förnuft är det som skiljer oss från djuren (att man glömmer bort att människan faktiskt är ett djur är skrattretande). Men det som skrämmer mig är hur man diskuterar fördelningen i regeringen. Jag vet, jag vet, det är tabu att snacka politik inom bloggvärlden, men samtidigt är det ett tabu att vara stolt över sin kropp när man väger mer än 55 kg -- jag skiljer mig från mängden.

Det jag reagerar på är att man diskuterar könsfördelningen som en bra sak, och det bör man göra. Majoriteten är fortfarande män, men det är ingen stor majoritet. Man pratar dock om en fördelning; om att kvinnor är överrepresenterade när det gäller arbete med vård och omsorg, jämställdhet och familj medan män är överrepresenterade när det gäller finanser och försvar. Okej, jag håller med om att det bildas en viss segregation på det sättet, men genom att lägga den här typen av betoning på det försöker man påvisa en annan sak -- Vissa arbetsområden är bättre än andra. Bara för att omsorgsfrågorna inte hamnar i samma maktposition som finans och försvar betyder det inte att de är sämre.

Är det bara jag som tycker att det är paradoxalt att feminismen växte fram för att stärka kvinnans karaktär till viss del blivit något som skadar en? I mångas ögon anses man som förtryckt om man fattar "fel" beslut. Fattar man beslutet att vara hemmafru, och att stanna hemma med barnen, på egen hand (utan inflytande från någon annan) ska man inte behövas se som förtryckt. Om man däremot tvingas till att fatta "rätt" beslut -- ett beslut som inte går ihop med en själv -- bara för att slippa "förtryckt-stämpeln"... Tja, vad är man i det läget? Hela grejen med feminism är att man ska kunna fatta sina egna beslut, men även det har tydligen sina gränser.

//Lisa

Första skoldagen avklarad...

...och jag säger då det; jag oroade mig över ingenting. Ingen åt jordnötter (inte i närheten av mig i alla fall), men främst av allt gick jag inte vilse. Jag har i alla fall inte gjort det än, men det kan bli problem i morgon då jag ska vara i klassrum A5137 -- det finns ett härligt café precis när man kommer in i entrén, och jag vet inte hur sugen jag kommer vara på en muffins i morgon. Jag vet inte heller om jag kommer bli sugen på kaffe. Eller mat.
Och jag ska bara vara där i två timmar för en föreläsning.
Ah, vilka problem jag har...

Nej, men det var inte alls så farligt som jag först trodde.
När jag åkte hemifrån var jag så pass nervös att jag blev illamående. Å andra sidan har jag varit lite illamående av och till den senaste veckan, så det kan också ha någonting med det att göra. I vilket fall som helst kom jag upp i god tid för att hinna ta en dusch, äta frukost, ta det lugnt framför TV:n ett litet tag innan jag skulle äta en tidig lunch för att sedan gå i väg till tåget.

Väl i skolan tog jag mig en snabb titt; jag åkte i väg betydligt tidigare för att inte riskera att komma för sent. Jag tänkte att det skulle vara en bra idé om jag åkte in i tid för att se om jag skulle kunna hitta "min" sal. Det gjorde jag efter fem minuter, ironiskt nog. Men det var inte bortslösad tid att åka in en halvtimme tidigare -- jag satt ändå bara hemma och löste sudoku vid köksbordet. Okej, det kanske var bortslösad tid vid närmre eftertanke, men vad gör det när man träffar en nära vän för första gången på tre veckor när man vandrar runt utanför biblioteket? Vi ska ses inne i stan  i morgon över ens lunch efter att jag slutat min långa skoldag på två timmar :)

Men åter till dagen.
Jag pratade inte med så många idag, och jag önskar att jag kunde klandra min idiotiska blyghet för det, men jag har kommit till den punkt i mitt liv då jag helt enkelt är för gammal för att kunna göra det. Det betyder dock inte att jag inte kommer göra det. Jag är väldigt öppen av mig som person, men jag tar sällan egna initiativ. Jag hoppas dock att det ska gå bättre i morgon... Okej, i morgon kommer det inte gå bättre då jag ska upp betydligt tidigare än vad jag är van med, men på måndag då jag har mitt första tutorseminarie, ja då hoppas jag på att kunna göra sociala framsteg ;)
Håller ni tummarna för mig?

//Lisa

Det här med förebilder

Jag har många gånger fått frågan om jag har någon förebild (ni minns väl "Min kompis"-böckerna?).
Det finns vissa namn som dyker upp flera gånger när jag besvarar den frågan, men när det kommer till kritan har jag inte en förebild. Jag har flera; kändisar som mindre kända personer. Vänner som personer jag inte känner. Familj som... Finns det någon 'motsats' till familj?

Varför jag har så är vädigt enkel.
Jag vill inte ha enbart en person att se upp till. Genom att försöka se upp till så många som möjligt låter jag mig själv inspireras av dem, och jag tillåter mig själv att växa som person. Jag ser upp till personer som är jordnära samtidigt som jag ser upp till personer som drivs av en stark passion. Jag ser upp till personer som har värderingar och integritet samtidigt som jag ser upp till personer som inte är rädda att bjuda på sig själva; som inte är rädd att visa sitt rätta ansikte. Jag ser upp till personer som vågar bemöta andra med ett stort leende samtidigt som jag ser upp till blyga personer som gör vad de kan för att öppna sig för andra.
Jag ser upp till personer som har en enorm talang och som inte är rädd att visa det istället för att dölja dem.
Jag ser upp till personer som försöker finna sin talang (sina talanger) för att kunna inspirera andra.
Jag ser upp till personer som inte slösar pengar bara för att man har tillräckligt mycket för att kunna spendera flera tusen dagligen.
Jag ser, kort och gott, upp till personer som är genuina och som inte tar livet för givet.
Personer som inte tar sina möjligheter för givet.

Jag strävar efter att ständigt vara nöjd med det jag har, och det går riktigt bra. Saker och ting kunde ha varit betydligt värre för mig, men nu har jag råd med kläder. Jag har till och med en mobil jag köpte för ett par tusen kronor (satan vad jag sparade pengar då!), samt en egen laptop. Jag är inte sjuk på några som helst sätt, även om jag har ett par irriterande allergier. Jag ska inte förneka att det finns ett par saker i mitt liv som jag är mindre glad över, men jag försöker att inte älta för mycket kring det. Livet är för kort för att klaga på allt man inte har när man trots allt har mer än tillräckligt. Det är någonting jag lärt mig från mina förebilder, och jag hoppas på att kunna inspirera andra till att tänka likadant. Det må vara långsökt, men man kan ju alltid hoppas.

//Lisa

Lite skolångest

Jag är halvt orolig över att börja skolan igen.
Jag ser fram emot att påbörja en ny kurs och att träffa nya människor. Jag ser fram emot att faktiskt ha någonting att göra om dagarna till skillnad från förra året då jag bara satt hemma i väntan på någonting bättre (det är lätt hänt när man inte får tag på något jobb och när man har skola fyra timmar i veckan, om ens det). Men jag ser inte fram emot att ha lektioner i den del av skolan jag inte alls känner till. Jag har inget lokalsinne, så jag kommer ha riktigt kul när jag vandrar omkring i fel riktningar. Tja, jag vet i alla fall i vilka byggnader jag har seminarier, och det är en början.

Någonting jag inte heller ser fram emot är måndagen.
Vi har skola mellan 13.00-17.30. Det är inte en lång skoldag i sig, men det tar ungefär en timme för mig att ta mig dit. Vi har en halvtimmes rast klockan tre, och det är den enda tid som finns för att äta. Kort sagt blir det antingen en väldigt snabb (och sen) lunch som ger mig magknip -- jag får det så lätt -- eller så blir det ingen lunch alls, vilket gör att jag kommer gå utan mat i åtta timmar. Visst, jag kan ta med mig frukt, på den fronten är det lugnt. Det är inte det jag är orolig över. Ni vet alla vilket mellanmål som mättar väldigt bra, va?
Det stämmer, nötter. Inte minst jordnötter.
Japp, jag är rädd över att få en allergisk reaktion som skickar hem mig första dagen i skolan.
Det låter så löjligt när jag säger det såhär. Det är trots allt bara att säga att jag är allergisk, eller hur. Problemet är att det ibland inte är så enkelt. Det räcker med att en person tar en tugga av en Snickers för att jag ska reagera. Jag har inga problem med andedräkter, men "fria" jordnötter är någonting som orsakat kraftig hosta tidigare. Det gick så illa att jag faktiskt blivit tvungen att åka hem. Som tur är är allergin inte så pass stark att jag behöver skickas in till akuten, men det betyder inte att det inte är kul när reaktionen kommer.



Varför ska det finnas Snickers i varenda godisautomat?

//Lisa 

Black vs. White





"Contrast is what makes photography interesting"


Conrad Hall


//Lisa



Tre timmar senare

De senaste tre timmarna har spenderats med att svara på kommentarer.
Jag vet; tre timmar låter lite överdrivet, men det kanske verkar mer rimligt när jag nämner att jag drogs med i So You Think You Can Dance, och att jag under den timmen enbart svarade på tre kommentarer.

Jag kunde såklart ha dragit ner på tiden ännu mer om jag velat, men det känns så opersonligt att besvara en kommentar utan att läsa ett inlägg och kommentera det. Jag tycker att man förtjänar någon form av igenkännande om man spenderat tid och eventuell energi åt ett inlägg. Om jag ändå ska kommentera kan jag väl lika gärna kommentera inlägget. Jag vet att det är någonting som gör mig ruskigt glad, och jag hoppas att jag kan sprida någon form av glädje på det sättet.

Det har inte varit mycket bloggande för övrigt de senaste dagarna.
Det hände inte så mycket i går, och jag såg ingen anledning till att skriva "Hej, idag händer ingenting, hej då". Men om ni är nyfikna spenderade jag större delen av förmiddagen med att titta på That '70s show, och jag blev snabbt tvungen att åka förbi mammas jobb efter att snabbt ha tryckt i mig lunch. Vår skrivare här hemma gick sönder för ett par månader sedan, så jag blev beroende av mamma och hennes arbetsplats när jag behövde få mitt schema samt litteraturlista utskrivet inför skolstarten (herregud, det är snart måndag!). När jag kom hem en timme senare hade jag inte mycket tid på mig innan jag skulle börja med tvätten. Dagen avslutades med en kvällspromenad (därav bilderna) samt 'So You Think You Can Dance'. Det blev en lugn kväll helt enkelt, men jag behövde det -- de senaste kvällarna har jag mått dåligt. Under dagarna mår jag bra, men när kvällarna kommer har jag fått ont i magen som sedan fått mig att må illa. Det var värst i torsdags, och effekten låg tyvärr kvar igår.

Men nu till dagen.
Jag åkte in till skolan för att se om de hade ett par böcker jag behöver till kursen. Jag är i behov av två stycken just nu, men tyvärr hade de bara en av dem inne. Men jag ska inte klaga; en av två är bättre än ingen, eller hur? Men det gör såklart att jag kan bli tvungen att åka tillbaka dit i morgon om jag orkar. Om inte ska jag ändå dit på måndag, och då behöver jag inga böcker. Tror jag...
Även idag tog jag en kort promenad, och det är det som hänt.



Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Mitt i sensommarsolen...







...och jag väljer att redigera bilderna för en mer höstig känsla då den börjar närma sig.
Vilka bilder föredrog ni? Orginalbilderna eller de redigerade?

//Lisa

När ska det räcka?

Det är svårt att säga om brotten mot barn har ökat eller inte med tanke på att lagstiftningen ändrats, men det är inget jag bryr mig om. Jag bryr mig inte om brotten ökar eller minskar. Jag lägger större betoning på att de finns. Misshandel, våldtäkter, barnpornografiska bilder som sprids via Internet...

Det är svårt att inte reagera på det här när man ser nyhetsinslag om en man i 40-årsåldern som blivit gripen i Haninge, misstänkt för att ha misshandlat och våldtagit unga tjejer. De flesta var mellan 12-14, men det fanns en flicka som bara var sju år. Mannen blev gripen på en plats som ligger dryga fem minuter från mig med tåg -- det är så lätt att ta avståndd genom att skylla på geografin, och jag märker tyvärr själv att jag gör det, men det här kan jag inte avvisa på några som helst sätt.
När jag var sju år var mitt största problem att inte få tag på en gunga på skolgården så fort det blev rast, eller att skrapa upp mina knän när jag ramlade. En problem som sjuåring borde inte sträcka sig längre än så där, och definitivt inte så långt som att man blir skadad på det sättet av en vuxen person. Det som gör hela saken värre är att denna sjuåring inte är unik. Det finns vuxna som skadar barn i en sådan ung ålder, om inte yngre. Det finns föräldrar som gör så mot sina egna barn. Ska det vara så svårt att låta ett barn behålla sin oskuldsfullhet?

Som 12-14-åring... Tja, låt oss bara säga att det var några av mina värsta år, och det var för att jag inte riktigt kände att jag passade in någonstans. Det var få som var direkt taskiga mot mig, men jag hade svårt att känna någon samhörighet med någon annan och det gjorde att jag lätt hamnade utanför, även om det var jag som placerade mig själv där. Det är just kring den här åldern man börjar leta efter sig själv. Man försöker identifiera sig själv hos andra för att lista ut vem man själv är. Det är svårt nog som det är utan att ha blivit utsatt för övergrepp av olika slag. Är det bara jag som tycker att det räcker nu?




Jag kom att tänka på någonting för bara några månader sedan.
När jag var elva år fick jag ett meddelande via en comunitysajt från en 22-åring som frågade mig om jag gillar äldre killar. Jag var väldigt snabb och svarade 'nej' (det här var månaderna innan jag ens fick upp ögonen för killar på det sättet) och jag lämnade det där. Det var först när jag började tänka på det, när jag mindes det, som jag insåg att jag avfärdat en pedofil. Mamma och pappa hade pratat med mig om risker med att använda sig av Internet, och de sade att jag inte skulle kontakta okända personer. Jag vet ärligt talat inte vad som skulle ha hänt om jag inte hade haft det i bakhuvudet. Med mig tror jag inte att det skulle ha hänt så mycket för att han innan skrivit till en kompis -- jag bbad henne avfärda honom, och när hon gjorde det gick han vidare till mig.

Förstår ni nu vad jag menar med att man lätt kan fall offer över Internet? Att man lätt blir sårbar utan att själv märka det?

//Lisa

Before and after



Om ni undrar över minen på den första bilden; Jag var tvungen att nysa

1½ timme tog det att fixa mitt hår, men jösses vad nöjd jag är!
Jag ska inte säga så mycket mer än det; Linn och Tessan var såklart med och tittade på, och de hade lite väl kul med min kamera. Kort sagt har jag säkerligen 70 bilder att titta igenom, radera och eventuellt redigera. Jag tror dock inte att jag behöver berätta hur mycket hår som försvann -- ni ser det nog själva :)

//Lisa

Mot frisören

Om mindre än en halvtimme ska jag sätta mig hos frisören.
Jag är lite spänd faktiskt; jag vet trots allt inte om frisyren jag har i åtanke går att genomföra, men jag hoppas på att jag kan få någonting liknande; jag har en bild jag ska visa, men jag vill gärna få till någonting mer unikt. Det är lite tråkigt att ha exakt samma frisyr som någon annan. I vilket fall som helst är jag spänd, och jag har spenderat fem minuter med att få till en bra "före"-bild med hjälp av den inbyggda webkameran. Det brukar inte gå så bra när man använder sig av den, men det är bättre än inget :)

Hur har ni det idag?

//Lisa

IKEA

Nej, jag har inte varit där idag. Jag har faktiskt inte varit där på riktigt länge, till min stora besvikelse, men Linn har lovat mig att vi ska åka dit. Någon dag. Synd bara att jag inte tvingade henne lova när, men jag tror inte att det kommer bli svårt att få med henne till IKEA -- hur kan man motstå en snabb (eller mindre snabb, för den delen) tur dit?

Nej, jag har inte varit där, men katalogen har kommit. Jag har bläddrat bland sidorna utan att faktiskt tittat på något. Det är farligt att låta mig titta i en IKEA-katalog, eller vilken inredningskatalog som helst. Inte minst när man bläddrar fram till bilderna på olika kök. Det är någonting som kan hålla mig upptagen ett bra tag -- jag hamnar lätt i ett mönster av dagdrömmar om ett nyrenorverat kök. Jag gjorde till och med en lista på vad jag skulle göra om, och det är... Jag var nära på att skriva 'en hel del', men om sanningen ska fram är det allt jag vill ändra på. Det är synd att vi bor i en hyreslägenhet; det gör renorveringsprojekt så mycket svårare. Vad som gör saken ännu svårare är pengabrist.



Här ska det dreglas

//Lisa

Soliga onsdag

Solen skiner idag igen, och det är definitivt inget jag klagar över. Jag gillar att sommarvärmen kommit tillbaka -- om än inte i full kraft -- framför allt nu under sommarens sista dagar. I går på min promenad vadade jag ut i sjön, och det var löjligt skönt. Förhoppningsvis är det lika skönt i vattnet idag också, och förhoppningsvis kan jag övertala någon att följa med mig och bada. När det kommer till kritan måste jag ändå erkänna att det inte är någonting jag bryr mig om; just nu vill jag bara se till att njuta av dessa dagar innan de försvinner för säsongen.

Angående mitt tidigare inlägg; Tack så mycket för era råd!
Jag ska försöka gå ner till frisören (jag är så bortskämd när det gäller sådant -- det finns tre hårsalonger inom en 200 meters radie därifrån jag bor) senare idag/ikväll och höra med dem vad de tycker. Det finns en chans att jag behöver vänta några månader innan jag kan klippa ner det till utväxten helt och hållet. Om så är fallet kommer jag inte klippa så mycket nu. Om jag bara behöver vänta en månad eller två struntar jag nog i det helt och hållet. Det märks att jag sköter mitt hår väl, eller hur?

Nej, nu ska jag sluta blogga (och sjunga) och se till att jag faktiskt kommer ut; Vad är det för vits med att prata om att njuta av dagen utan att faktiskt göra det?

//Lisa

Ny frisyr

Jag har (äntligen!) bestämt mig för hur jag vill göra med håret.
Det gjorde jag för ett tag sedan, om jag ska vara ärlig, men det är en annan femma. Jag tänker inte färga om det då jag tänker låta min naturliga hårfärg komma fram. Det är ingen hårfärg som passar mig, tyvärr, men det är på tiden att jag gör det. Jag har inte haft min naturliga hårfärg sedan jag var 17 år, och dessutom vill jag mer än gärna donera hår. Det innebär att jag inte kan ha färgat hår, vilket är lite synd med tanke på att jag har 30 cm långt hår jag kan kapa av.

Frågan är bara hur jag ska göra med frisyren. Hur jag än vrider och vänder på det måste jag klippa mig hår -- jag har inte klippt det sedan oktober, och det är rätt slitet nu även om det inte är så pass slitet som man skulle kunna tro (jag har gått igenom 6 färgningar, en blekning och en avfärgning sedan jag klippte mig, och ändå är det bara ca 10 cm som behövs klippas bort).
Åter till min poäng; Ska jag ha kvar så mycket som längden som möjligt, eller ska jag klippa det kort? Eller ska jag rent utav vänta någon månad till för att kunna klippa bort all färgat hår?



Vilket av dessa bör jag satsa på?


Jag har ingen bra bild på mig själv, men jag har rätt kantiga ansiktsdrag med rundare kinder. Dessutom är mitt ansikte ganska brett med en smal haka i proportion till mina kindben.

 



Något åt det här hållet, alltså, bortsett från de fina kindbenen.

//Lisa

Hope is the thing with feathers




"Hope is the thing with feathers
That perches in the soul,
And sings the tune without the words,
And never stops at all"


-Emily Dickinson



//Lisa

Livets små roligheter

Dagen efter att jag fått in pengar på mitt konto får jag hem en räkning jag måste betala.
Är det vad man kallar ironi, eller vad?
Det "roliga" är att det var en påminnelse som skickats ut; jag trodde att jag betalat den räkningen tidigare (jag vet att jag skrev in siffrorna när jag skulle betala via min Internetbank), men på något vänster hade betalningen inte skickats iväg. Jag borde verkligen ha kollat upp det noga, men som tur var handlade det inte om någon större summa. Kort sagt hade jag tur där, men det är inte alla gånger man har tur.

Men nu tilll någonting roligare; Solen har varit framme hela dagen, och jag passade på att ta en lång (!) promenad tidigare idag. det var riktigt skönt, men att promenera två timmar i flipflops sätter sina spår.




Det var riktigt svårt för mig att rita upp min promenadväg, men förhoppningsvis ser ni röda linjen; den svarta pricken är "min startpunkt", och den röda pricken... Tja, jag doppade mina fötter i sjön och tog ett par bilder som jag ska visa er senare.
Jag har ingen aning om hur sträckan är, men ni får säkert en bild av det hela :)

Har ni också haft sol idag?

//Lisa

Pengarna rullar in, eller?

"Hur kan du ha så mycket pengar på ditt konto?"
Det var min syrras ord till mig tidigare idag, och svaret är väldigt enkelt; jag fick tillbaka pengar från skatteåtebäringen i fredags, men jag kunde inte lösa in checken förrän idag. Det känns skönt att ha lite pengar på mitt konto, men dessa pengar ska gå åt till att beställa hem nya skolböcker. Apropå skolan är det någonting som oroar mig en hel del -- jag ansökte om att ta hjälp av studiemedel när jag sökte in till denna kurs, men jag har inte fått någon blankett att fylla i än. Förra året kom den i mitten av augusti, och nu är det en vecka kvar tills skolan börjar. Jag vet inte alls vad jag bör/ska göra, och jag vet inte alls vem jag kan vända mig till nu. "Den kommer säkert snart"... Det finns vissa saker jag inte gillar att planera i förväg, och jag försöker ta den dag som den kommer, men om jag inte kan få ut studiebidrag för det här läsåret kommer jag att gå under rent ekonomiskt. Kort sagt kommer jag inte kunna ha råd till att plugga på universitetet och jag kommer behöva söka heltidsjobb. Det är lättare sagt än gjort, men om någon av er råkar känna till en arbetsmöjlighet för mig som kräver varken erfarenhet eller utbildning får ni gärna höra av er. Som det ser ut nu är det nästan så det måste bli... Det här var faktiskt någonting jag grubblade på i natt, vilket gjorde det riktigt svårt för mig att somna. Jag lyckades övertala mig själv att allt kommer lösa sig, men hur ska det kunna lösa sig? Det finns inte många jobb för unga idag.
På platsbanken kan man just nu söka bland dryga 20 600 jobb, och detta gäller för hela Sverige.
Inom Stockholms län finns det drygt 7 400 jobb att söka bland.
När man skalat av krav på erfarenhet och körkort, samt krav på fast arbetsort, finns det dryga 2 000 jobb att söka bland i hela Sverige, och enbart 700 inom Stockholms län.

Jag ser hur detta kan sluta bra.

//Lisa

Jag såg nu att man inte längre skickar ut blanketter angående ansökan om studiemedel, och att det är någonting man måste göra över Nätet. Om jag inte hade gått in på CSN:s hemsida för att ta reda på saken hade jag med största sannolikhet inte fått reda på det alls. Jag älskar när man slarvar med att informera...

Jakten på frihet

Som ni alla (förhoppningsvis!) vet har rebellerna i Libyen tagit över Tripoli.
Khadaffi har haft makten över Libyen i över 40 år, och som det ser ut nu verkar det som att det 40-åriga skräckväldet nått sitt slut. Med tanke på hur många människor som förlorat sina liv i jakten -- kampen! -- på friheten från detta genom åren borde jag vara glad. Lättad är jag; bara under de senaste månaderna, sedan revolten tog fart i februari tidigare i år, har flera tusentals människor dött (jag läste att man uppskattar att 20 000 människor dött). Jag har gråtit över nyhetsinslagen där man fått se allvarligt skadade människor föras till sjukhus, över att ha fått se en kvinna som grät över sin döde son. Jag är lättad över att detta lider mot sitt slut, men än är jag inte glad.

Jag tänker bara på allt som hänt under årtiondenas gång. Flera gånger har regimer störtats i militära kupper, och hur har dessa slutat? Ugandierna firade till en början Idi Amins tillkomst i regimen, men det slutade med att han blev en av Ugandas värste ledare, om inte DEN värsta. Tidigare ledare har stigit fram och lovat frihet för att istället styra sitt land med järnhand. I Irak har ingen konkret ledare stigit fram, och vad sker där just nu? USA gick in i landet "av humanitära skäl", men istället har fall av tortyr förekommit. Hur ska man då reagera när Libyens regim störtas med militära medel och att de utländska soldater som finns där nu ska agera av humanitära skäl? Kan man verkligen säga med säkerhet att Libyen blir fritt? Det sista människorna behöver är fler dödsoffer och fler lovord som man inte kan leva upp till. Europeiska länder har ställt krav på att de mänskliga rättigheterna ska efterlevas i Libyen, och jag hoppas innerligt på att det hjälper. Om inte står man inför ett nytt vägskäl -- att strunta i vad som försigår och låta fler människor dö, eller gå in i landet med militära styrkor och sätta libyerna i ytterligare en strid.

Jag är lättad över att Khadaffis tid verkar nå sitt slut. Men det är inte över än, och jag är rädd över för vad som kan komma. Mest av allt är jag rädd över att så många människor firar nu; Hur kommer de reagera om den frihet 20 000 människor dött för bara det senaste halvåret inte lurar runt hörnet trots allt?

//Lisa

Innan jag går och lägger mig...





...ville jag bara dela med mig av den här bilden.
Jag vet inte vad jag gillar mest; skrivandet, eller fotograferanadet. Jag behöver fortfarande träna upp båda "teknikerna", men det är någonting jag gillar att göra. Den främsta skillnaden är dock att jag kan lägga ner hela min själ i olika texter utan att få någon vidare respons på dem (som tur är har jag fått underbar respons under den senaste tiden, och det ska ni alla ha ett stort tack för!), medan jag kan lägga ner minimal tid på bilder och få flera kommentarer angående dem. Jag vet inte vad som är roligast -- det är alltid kul att få bra respons, men jag önskar ibland att fler skulle kunna vara villiga att titta på mina texter (att därigenom "titta" på mig). Om man lägger ner mycket tid vill man såklart ha någon form av resultat, eller är det bara jag som tänker så?

Det speciella med den här bilden är att jag lade ner några timmar för att få den så bra som möjligt. Det här var det bästa jag kunde göra, men det jag nådde fram till är jag glad över. Jag lade trots allt ner mycket tid och själ i det...

//Lisa

Stereotypernas roll

Är man en nörd har man glasögon, och man gör ingenting annat än att sitta vid datorn och/eller läsa.
Är man populär gör man varken eller; man spenderar hela dagarna med kompisar och låter allt gå till spillo.
Är man rockare, och klär sig därefter, är man plötsligt emo som inte känner till innebörden av "positiv".
Har man tatueringar är man farlig.
Detsamma gäller ansiktspiercingar.
Och listan fortsätter.

Vi har alla våra fördomar gentemot andra människor. Man kan inte undkomma dem. Vissa fördomar är bra medan vissa fördomar är minst sagt negativa. Vad som är ännu värre än negativa fördomar är när man vägrar släppa taget om dem; när man helt enkelt låter sin egen tjurskallighet stå i vägen för att lära känna en person. Vad som också är -- jag kommer inte på ett bättre ord här -- stört är att man skapar en fördom som egentligen är harmlös, men som man blåser upp. Såvitt jag vet är det ingen som sagt vad felet ligger i att vara en nörd, men tydligen är det helt fel att vara det.

Jag är nördig av mig.
Jag är inte rädd för att erkänna det; jag läser vädigt mycket, jag älskar att lösa sudoku. Om jag tittar på ett korsord och inser att jag kan svaret på en del frågor trycker jag mer än gärna ner näsan i det. Jag älskar att lägga pussel till den grad att jag gör det via Internet nu. Ja, jag är en nörd, och det är sådant jag blivit retad för. Nu menar jag inte retad på det bra sättet (då det finns en antydan av skämtsamhet i det hela); folk har gjort narr av mig för det. Men vad ska man ha kunnat göra narr av? Jag fick bra betyg i skolan -- trots att det, när det kommer till kritan, inte är mer än ett papper med en massa bokstäver på har jag skapat möjligheter för mig själv genom att inte strunta i min utbildning. Jag läser mycket, men det ger mig mer att tänka på, vilket i sin tur hjälper mig som person. Vad finns felet i det? Att jag föredrar böcker framför verkliga personer? Det gör jag inte; bara för att jag inte ständigt söker mig till personer betyder det inte att jag inte har ett liv. Jag har ett liv, men det är mitt eget.
Det är tydligen lite av ett tabu inom bloggvärlden att erkänna att man är nördig, men varför ska det vara det? Är det inte bättre att resa på sig och vara stolt för den man är, även över Internet? Man behöver inte blotta allt som sker i ens liv, men man ska inte heller dölja delar av en bara för att kunna bygga upp en image. Jag är inte rädd för att erkänna mitt nördiga 'jag', och jag är inte heller rädd för att säga att jag sticker ut ur den nördiga stereotypen.


Om sanningen ska fram sticker jag ut från alla stereotyper.
-Jag har fem tatueringar (en sjätte kommer komma inom kort), men jag är inte farligare än någon annan (jag kan inte skada insekter, än mindre djur och människor).
-Jag har en läppiercing som jag gärna visar upp, men jag visar lika gärna upp min smilgrop.
-Jag lyssnar på en hel del hårdrock.
-Jag kan dessutom lyssna på klassiskt, även om det sker sällan.
-Jag är tjej som knappt använder smink, och som dessutom inte har något större intresse för trender (jag kan titta på olika plagg, inspireras av dem, men jag håller ingen som helst koll på "vad man ska ha på sig").

Stereotyper håller inte i längden, och det gör inte fördomar heller.
Så vad har dessa för roll?

//Lisa

Inte riktigt som tänkt

















Dessa bidler är långt ifrån mina bästa, och jag vet inte riktigt om jag ska vara stolt över dem eller inte. Jag nöjer mig helt enkelt med att vara nöjd över dem, för vissa blev relativt bra trots allt.
Men nog om deppiga mig; födelsedagsfirandet började vid det gamla orangeriet ute vid Frescati (Bergianska). Vi kunde verkligen inte ha haft mer tur med vädret -- solen sken, och trots att vi satt i skuggan blev i alla fall jag tvungen att ta på mig solglasögonen för att inte behöva kisa med ögonen. Tyvärr kom vi i väg lite sent, så vi kunde inte stanna där så länge. Vi hade en tanke om att besöka Victoriahuset för att därefter röra oss mot det stora växthuset för att till sist röra oss i parken. Vi hann vara inne i Victoriahuset lite snabbt (det är så pass litet att man inte behöver vara där så länge), men det var mindre än en timme kvar tills det stora växthuset skulle stänga. Tro mig, man kan inte vara där inne i mindre än en timme. Jag och mamma var där i vintras, men syrran har inte varit där på ett tag, och hon hade sett fram emot det. Vi pratade dock om att åka in dit tillsammans någon gång -- vem vet, det kanske blir någon gång snart... :)

Bara för att vi inte tog oss till det stora växthuset betyder det inte att vi gick tillbaka till tåget med hängande läppar. Nej, vi tog en promenad genom parken bort till Plantagen innan vi rörde oss tillbaka mot tåget. Klockan hade då börjat närma sig sex, och vi var alla hungriga. Mamma fick då en idé om att ta tunnelbanan in till Mariatorget för att där äta på en indisk restaurang. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad den heter, men god mat har de och restaurangen hittar man på Timmermansgatan.

Vi kom hem igen för drygt två timmar sedan.
Jag har precis lyckats ta mig ut ur min matkoma, men trött är jag fortfarande. Jag tvekar nästan på att jag kommer orka läsa ikväll (äh, jag har morgondagen på mig), men ett par avsnitt av "That '70s Show" klarar jag nog av.

Hur har er söndag varit?

//Lisa

Födelsedagsfirande

Vi har en hel del sommarbarn i familjen; inte minst augustibarn. Idag är det mamma som fyller år, och det ska firas med en tur förbi Frescati. Om vädret håller är tanken att vi ska promenera bort till Bergianska trädgården, orangeriet och Victoriahuset. Om inte så finns alltid Naturhistoriska riksmuséet där. Det känns som en "win-win"-situation, om man bortser från att man behöver gå en bit från tåget hur man än vrider och vänder på det (om regnet öser ner med en sådan kraft att det gör ont blir det mindre roligt att ta sig dit), men nu ska vi inte vara negativa.

Jag kommer alltså vara borta hela dagen, och jag kommer med största sannolikhet slänga upp hundratalsbilder när jag kommer hem igen, men finns det någonting speciellt ni skulle vilja läsa om? Nämn ett ämne, eller någonting ni helt enkelt är intresserade av att läsa från mig i en kommentar, så sätter jag mig med det senare ikväll!

//Lisa

Samuel Beckett nästa

Jag läste ut min nionde bok för ett par dagar sedan, och i går påbörjade jag Samuel Becketts bok "Molloy", och jag hade tänkt fortsätta på hans bokserie i tre delar. Jag kan verkligen inte få nog av de klassiska böckerna, och det är på både gott och ont -- å ena sidan glöms klassikerna lätt bort av vår generation trots att de bidrar med en fantastisk läsning, men å andra sidan går jag lätt miste om många bra författare från "vår tid". Jag har försökt att dra mig ifrån klassikerna, men det går inte alls bra. Jag fortsätter att dras mot dem på samma sätt som en nattfjäril dras mot ljus.

Jag undrar varför det ska vara så; varför man inte lägger lika stor betoning på klassikerna längre.
Är det för att man inte filmatiserar klassikerna på samma sätt som man filmatiserar nutida romaner? Är det för att man inte läser överhuvudtaget och förlitar sig helt och hållet på filmatiseringarna? Det skulle inte förvåna mig; vi har blivit ganska lata av oss den senaste tiden. Det är inte alls många som faktiskt gillar läsning nu. Inte om man jämför med hur det var för exempelvis 100 år sedan. Det är någonting magiskt med filmer, men att läsa ger samma typ av intryck, om ni frågar mig. Hur kan man tycka att det är tråkigt att fångas av ordens flöde och att dras med i handlingen? När man tittar på en filmatisering blir man en åskådare som kan betrakta saker och ting på sitt eget sätt, men när man läser får man ta del av handlingen. Som jag sade; Hur kan man se det som tråkigt? Okej, jag erkänner att det kräver lite tålamod i början, men det är inte värre än när man tittar på introt till en James Bond-film (eller till "West Side Story").

Om jag utmanar er att läsa en bok inom loppet av en vecka, skulle ni göra det då?

//Lisa

Skräppost

Det är så kul vad man kan hitta bland skräpposten när man tittar igenom sina mail.
En gång fick jag ett mail angående ett erbjudande på Viagra (hmm...), och nu såg jag att jag fått ett mail från banken där man sade att någon annan person använt sig av mitt konto. Vanligtvis skulle jag bli rädd, men inte nu. Dels för att jag vet att det inte är sant, dels för att mailet skickades till min "bloggmail" som jag inte har registrerat någonstans, men främst för att det inte kom från min bank. Jag har även fått mail från olika, påstådda, företag från USA och Storbritannien där det stått att en stor summa pengar väntar på att sättas in på mitt konto då jag vunnit tävlingar. Ja, för man brukar ställa upp i utländska tävlingar...

Har ni fått konstiga mail någon gång? Vad har de handlat om?

//Lisa

Inför skolstarten

Det är många som börjat skolan nu, om man inte gör det förrän nästa vecka
I vilket fall som helst är det många som inte ser fram emot det. Nu menar jag inte att man helt enkelt vill att sommaren ska sträcka sig en vecka till eller att man vill sova ut på dagarna. Nej, det är många som inte ser fram emot det av andra skäl. Det är så skrämmande. Visst, skolan är inte något man brukar se fram emot att återvända till, men det är inget som ska ge en ångest. Jag kommer själv ihåg hur det var för mig flera gånger under grundskoletiden; jag kom alltid bra överens med alla, men jag kände mig utanför. Det kan visserligen ha haft något med mig att göra, men det hände flera gånger att jag faktiskt blev utfryst. Ville jag återgå till det? Nej, verkligen inte, men jag hade inte så mycket annat till val och det gjorde såklart att jag hade svårt att sova de sista dagarna av sommarlovet. Även slutet på julloven kunde bli helvetiska.

Jag önskar att jag kunde komma med något råd på vad man bör tänka på för att bli av känslan av ångest, men det kan jag inte. För vad man än säger kan man inte bli av med känslan helt och hållet, om man ens blir av med någon del av den. Det är det som är det värsta med det hela; att alla tröstande ord inte ger någon som helst tröst. Det var i alla fall så det var för mig. Det enda som egentligen kan hjälpa är att man försöker acceptera varandra såsom man redan är. Å andra sidan är chanserna på att det ska hända ytterst små -- inte med tanke på att man kan bli utsatt för mobbning för smågrejer. När man letar efter fel blir det till sist den enda man ser. Det är också någonting som slår mig; att man spenderar så mycket energi åt att leta efter fel när man likväl kan spendera lika mycket energi åt att leta efter sådant som är positivt. Tro mig, man mår bättre själv av att göra så, och dessutom tar ingen illa upp om man inte beter sig som en...tja, idiot.

Mobbning är ett stort problem, och det är många som blir utsatta för någon form av mobbning på skolgården. Är det verkligen så konstigt att man får ångest över att återgå dit? Nej, det kan man knappast påstå, men ändå är det just det som är stora nyheter varje år kring den 20:e augusti -- kring skolstarterna. Det är bra att man för upp det till ytan, men det måste väl ändå finnas mer man kan göra? Framför allt med tanke på att det finns lärare på olika skolor runt om i landet som avfärdar mobbning av olika skäl för att få en verklighetskoll när någon försöker ta sitt liv...

//Lisa

De senaste dagarna

Jag har inte varit så social här på bloggen de senaste dagarna, men i gengäld har jag varit mer social gentemot mina vänner och...tja, böcker. Jag har tyvärr inte kommit så pass långt i läsningen som jag hade hoppats på, men det går framåt i alla fall :)

Bortsett från att läsa har jag haft en del för mig.
I går letade jag och syrran efter en födelsedagspresent till vår morbror som fyllde år för några dagar sedan. Vi firade honom idag då ingen hade tid på hans "riktiga" födelsedag, men i vilket fall som helst tog det ett tag innan vi hittade det vi ville ha. Syrran fick en utmärkt idé om att sätta ihop en delikatesskorg där korgen skulle utgöras av en cykelkorg för barncyklar (en vit sak med stora blommor på). Vår morbror cyklar dagarna i ända -- vilket jag beundrar honom för! -- så vi tänkte att det skulle vara en rolig idé. Tyvärr hittade vi ingen sådan cykelkorg när vi åkte till Farsta centrum, men vi hittade en hel del saker att lägga i korgen -- det blev tre olika sorters marmelad, en förpackning chokladtryfflar av sex olika smaker, en påse kaffe, en påse te, en chokladkaka med smak av whiskey, en påse med vad jag tror är skorpor och till sist en flaska vin. Vi lyckades få ner allt, förutom vinet, i korgen som vi sedan slog in i celofan, men vinflaskan fick ligga utanför.
Någonting säger mig att ni frågar var vi fick tag på en cykelkorg. Vi blev faktiskt tvungna att sätta oss på en buss i ca 15-20 minuter, kan jag tänka mig, för att komma till en sportaffär. När vi väl kom dit var det inga som helst problem med att hitta en korg. När vi väl kom dit visade det även sig att Linn och Tessan var alldeles i närheten. Vi bestämde oss för att sammanstråla över en sen lunch (okej, det var bara jag och syrran som åt), men det slutade även med att hela kvällen spenderades hos dem. Det blev roliga samtal på deras terrass, otroligt god middag och sedan en rolig stund (som varade ett tag) som gav mig ett par kramper i magen. Jag och Linn spelade datorspel (Mario Wii) medan syrran och Tessan hängde över datorn. Det låter inte som en social kväll, men det blir roligt då vi alla lyckas prata med varandra, och då min gubbe ständigt lyckas bli inknuffad i ett staket.
När jag väl kom hem strax efter nio i går var jag minst sagt trött, och jag kände själv att det inte var mycket jag orkade med.



Två bilder jag tog på deras katt.


Idag firade vi som sagt var min morbror, men det var först på kvällen. Under dagen tog jag hand om tvätten. Det är som jag alltid säger; Att tvätta är långt ifrån det roligaste man kan göra, men det är banne mig skönt att ha rena kläder igen :)
Syrran kunde inte följa med för att fira morbrodern, men hon lät glad över telefonen när jag berättade att han gillade presenten han fått. Hon blev även glad då jag berättade att jag sagt att allt var hennes idé (det var det ju trots allt), så i slutändan blev allt -- minst sagt -- lyckat.



Kvällen, som spenderades på Ryssgården (ett café vid Stockholms Stadsmuseum vid Slussen), avslutades efter en god middag med en varsin kopp kaffe och en sötsak.


Hur har ni haft det?

//Lisa

Mitt bland den gröna fasaden












Jag vet att det varit mycket grönt på sistone, men jag gillar grönt :)

//Lisa

Hösten runt hörnet





Det märks att hösten väntar på att kunna runda av hörnet för att visa sig, men än är sommaren här. I alla fall delar av den.
Om jag ska vara helt ärlig ser jag fram emot hösten; jag ser fram emot färgerna som kommer fram. Jag ser fram emot att kunna slänga på mig en halsduk och en jacka för att bege mig ut med kameran. Jag vet att inte många av er är lika entusiastiska som jag är över att hösten är på ingång -- jag ser inte heller fram emot det eviga regnet (jag gillar regn, men till en viss grad) eller det gråa vädret, men jag tänker på de dagarna då solen faktiskt skiner. Tänk er själva de röda löven i träden som gnistrar i solskenet och kylan som inte riktig tbiter en kinderna, men som gör luften friskare och lättare att andas.

Erkänn, ni längtar liiiiiite... :)

//Lisa

Älskad för allt man är

Tidigare ikväll fick jag en känsla.
Jag vet inte var den kom ifrån, för det är ingen känsla jag brukar få, och det är ingen tanke som brukar slå mig. Men jag gillade tanken när den väl kom.

Jag tycker inte längre att jag är ful, men jag spenderade nästintill hela tonåren att tänka på det viset. Det var först för några år sedan som jag såg mig själv som icke-attraktiv, men inte längre ful. Det var först förra året jag kunde säga att jag ser bra ut på mitt speciella lilla sätt -- det behöver inte betyda att andra finner mig attraktiv, men det behövs inte. Jag känner ändå att jag ser bra ut. Idag var det just den tanken som slog mig, men känslan av att inte vara attraktiv i andras ögon kom inte. Istället ersattes den av ett självförtroende där jag tänkte att det inte finns någonting jag skulle kunna klara av. Det är den tanken, den känslan, som sällan slår mig, och jag önskar att den hade kunnat hålla i sig längre. Jag känner fortfarande stoftet av den, men jag vet att den kommer vara försvunnen så fort jag vaknar upp i morgon.

Det är inte många personer som tänker på det här viset; Att man kan se bra ut trots att man inte är den smalaste eller har de snyggaste benen, höfterna, rumpan eller vad det nu kan vara. När jag var yngre trodde jag att det berodde på att man helt enkelt inte var snygg, och var man inte snygg fick man inte känna sig som så. Däreftet gjorde jag som så många andra gör idag och skyller på media som sprider en skev bild av skönhetsidealen. Visst håller jag med om att medierna sätter press på en som är bra onödig, men det är trots allt människor som har den bilden. Bara för att medierna säger att man ska se ut på ett visst sätt betyder det inte att det är någonting man bör följa, men det händer ändå. Vad som är ännu värre är att man anses som arrogant och självgod om man ser sig själv som snygg. Om ni i förväg inte hade vetat att jag under mer än halva mitt liv ratat mitt utseende, och om ni enbart läste att jag tycker att jag ser bra ut, skulle säkerligen mer än hälften av er tänka "Du ser inte så bra ut som du tror". Jag vill inte vara taskig på några som helst sätt när jag skriver detta -- jag har trots allt själv gjort samma misstag, men det tyder mycket på hur vi är.
För att få någon form av bekräftelse måste man först rata sig själv.
Ratar man inte sig själv får man tillräckligt mycket bekräftelse från sig själv att man tydligen tål att bli retad.
Är det så konstigt att det krävs en hel del för att kunna komma till den punkt där man kan säga "Titta på mig, jag ser inte ut som du, men det är jag glad för!"?

Jag må inte vara den sötaste tjejen i världen.
Jag må inte ha de högsta kindbenen i världen.
Jag må inte ha de fylligaste läpparna i världen, och inte heller den rakaste näsan.
Jag må inte vara smal, och inte heller ha långa ben.
Jag må inte ha en vältränad rumpa, och inte heller vältränade armar.
Jag må inte vara den vackraste personen i världen
men jag är vacker på mitt sätt, och jag skulle inte byta ut det mot något.
Det borde inte ni heller göra.

På samma sätt som man inte får känna sig snygg får man inte heller vara stolt över det man gjort. I alla fall inte om det inte är någonting "storslaget". Jag och en kompis pratade för flera månader sedan om att vi inte kommit särskilt långt i livet; framför allt inte om man jämför med vissa kändisar i vår ålder (yngre också, för den delen!). Det är så lätt att glömma bort att man faktiskt har kommit långt i livet när man jämför sig själv med andra på det sättet. Bara för att man inte är känd betyder det inte att man inte kommit långt personligt. Bara för att man inte kommit långt internationellt betyder det inte att man inte gått igenom en lång utveckling. Bara för att man inte genomfört någonting storslaget betyder det inte att man inte ska vara stolt över det lilla man gjort. Så länge man vet att man gjort sitt bästa ska inget resultat kunna få en att bli missnöjd med sig själv -- har man gjort sitt bästa, och om man vet med sig att man gjort det, har man lyckats med någonting bara där som är värt att vara stolt över. Man ska aldrig sträva att vara den bästa bland personer, bara att vara sitt bästa "själv".

När det kommer till kritan handlar det inte om att arbeta för att få andra att älska dig.
Det handlar om att älska sig själv för allt man är värd.

//Lisa

Måndag

Tyvärr fick jag ingen vidare start på den här veckan.
Till att börja med kom jag i säng så pass sent i natt att jag inte kunde sova när jag vä skulle det. Det gjorde att jag somnade först efter fem (!) i morse, och jag sov såklart till tolv mitt på dagen. Jag fick tyvärr inte mycket gjort idag heller. Jag hade en tanke om att försöka städa undan lite, och att rent utav tvätta, men jag hade ingen som helst ork till det. Å andra sidan har jag lyckats läsa ut boken jag nämnde igår, och jag har börjat på en ny. Redan nu har jag kommit en bra bit på vägen, och jag hoppas att jag kan läsa ut den under morgondagen. Vilken bok jag ska läsa därefter vet jag inte, men det kanske blir Don Quijote igen -- senaste gången jag läste den tog jag inte till mig boken på ett sätt som den kräver (det är lätt hänt när man läser böcker till skolan), och dessutom hann jag inte läsa ut den. För att vara skriven under renässansen är den förvånandsvärt lättläst, men det kanske har med nyöversättningen att göra. "Drottningens juvelsmycke" är också en bok som jag inte tog till mig särskilt väl trots att jag fängslades av den. Problemet var väl just att jag tog till mig boken först när jag läst några hundra sidor (ironiskt nog var det just när jag tatuerade mig för femte gången som jag började ta till mig boken).

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Sju böcker hittills...

...och jag har kommit långt i en åttonde.
Å ena sidan är jag lite missnöjd över att det tagit mig ett par veckor med att läsa ut vissa böcker, men å andra sidan lyckades jag läsa ut två böcker inom samma dygn, vilket jag var riktigt stolt över. Jag börjar tänka om jag kommer kunna slå mitt personliga rekord då jag läste 11 böcker under en sommar (då räknar jag mellan 1 juni fram till 31 augusti). Jag har två veckor kvar, och kommer behöva läsa ut fyra böcker utöver den jag håller på med nu ("Sophies val" -- otroligt bra bok, men jag läser en kass översättning från 1982). Tror ni att jag kommer lyckas?

I vilket fall som helst ska jag sätta mig ner med boken nu och sedan gå och lägga mig.
Okej, det är inte helt sant -- jag behöver diska av mina glasögon först.




God natt!

//Lisa

Circle of Memory

"Circle of Memory" var en av utställningarna jag såg på Fotografiska muséet. Att den visades i rummet intill "På Andra Sidan Längtan"-utställningen gav den en ännu större kraft.




Eleanore Coppola förlorade sin son 1986, då han enbart var 22 år gammal. Under sorgearbetet deltog hon i en minnesceremoni vid en gånggrift på Irland som kom att påverka henne. Tillsammans med fem andra konstnärer återskapade hon detta, men med hjälp av höbaler istället för stenblock. På "väggarna" kan man läsa lappar som skrivits av personer som förlorat en älskad (vänstra bilden).

Jacqueline Hellman fotograferade ihop om att rädda sin vän Cizzi. Hon hoppades att hennes hårda arbete skulle ge en stärkande effekt på sin vän som led av anorexia och som skar sig i armarna. Tyvärr "lyckades" Cizzi ta sitt liv, och dessa bilder skildrar en verklighet som vi alla känner till, men som inte tillräckligt många av oss vill känna till (högra bilden).

Båda utställningarna pågår till 21 augusti


Den första utställningen man ser är "På Andra Sidan Längtan" av Jacqueline Hellman. Bilderna visas i olika bildspel på skärmar som sats upp på väggarna i rummet. I bakgrunden hör man berättelsen kring dem, men jag lade inte stor märke till det -- för mig var det bilderna som sade mer än någonting annat. Bilderna visar Cizzi och delar ur hennes liv; bl.a. när hon låg på sjukhus, och en närbild på ett öppet sår på hennes handled.
Man kan inte ignorera dessa bilder.
Man kan inte ignorera det faktum att det finns personer så pass pressade att man inte ser någon annan väg ut. Det finns personer som riktar ett finger mot de som lider av anorexi utan att veta vad det egentligen innebär. Det finns personer som rent utav säger att de som skär sig i armarna enbart gör det av uppmärksamhet, men det stämmer knappast (om det skulle vara sant är det inte heller något som är något att rikta fingret mot; kan ni tänka er hur det skulle vara om man inte kan få uppmärksamhet på något annat sätt). Det är oerhört svårt för mig att förstå hur man kan pressa sig själv till den punkt, men att man kan pressa varandra på sådant sätt är helt enkelt obeskrivligt.

När man kommer in i det andra rummet, och möts av höbalerna med de små papperslapparna, känns allt mer verkligt. Det är det som ger den första utställning en större kraft. Båda utställningarna berör. I mitt fall berör dem till den punkt att ögonen tåras upp. De små meddelandena från anhöriga är bland de vackraste man kan läsa, men också de mest hemska. Jag var nära på att bryta ihop när jag såg en lapp från en man som skrivit till sin dotter. Ingen förälder ska behöva överleva sitt barn.

Båda utställningarna är en "perfekt" hyllning till människan -- hyllning till de som en gång levt, och hyllning till de som lever än idag och minns. Även Robert Mapplethorpes bilder är en hylllning till människan och hennes skönhet. När man sedan får se en utställning "Northern Women in CHANEL" blir detta som en provokation. Jag vet inte om det är det som är meningen, men det är den effekten som ges. Hur kan man inte bli provocerad av de smala tjejerna som poserar framför kameran efter att man sett en utställning om en kvinna som led av anorexia? Hur kan man inte bli provocerad när man tidigare sett tre underbara utställningar som hyllar människan för att sedan se en som hyllar ett märke? Det var, enligt min mening, enbart en bild som talade om en människas skörhet, men jag kan inte säga mycket om resten. Modellerna gjorde ett bra jobb, och fotograferna tog bra bilder (det kan jag inte förneka), men de saknar det djupet som de tidigare utställningarna uppvisat. Det tyder mycket på vad som krävs inom modeindustrin, och vad som spelar roll. Det är tydligt att det är modet som hamnar i centrum och att man inte framhäver modellerna på så sätt som man bör. Jag har aldrig insett det så tydligt som nu, men många modebilder faller verkligen plant. För er som är intresserad av denna utställning pågår den till 11 september.

//Lisa

Robert Mapplethorpe

Jag har velat skriva om Fotografiska muséets utställningar som jag tittade på tillsammans med mamma häromdagen, men jag har inte kunnat hitta de rätta orden. Varken tidigare eller nu, men jag ger det ett ärligt försök.



 
Robert Mapplethorpe blev känd, och även censurerad, under 80-talet med hans bilder på nakna män.
Det är bland det första man får lära sig om honom, och jag kan förstå det till viss del. Det får mig att tänka på en svensk fotograf som fotograferade lättklädda män kring 1910-talet och som fick genomlida mycket kritik då han var homosexuell. Att männen var lättklädda gjorde inte så mycket då man använt sig av det inom konsten; det som väckte uppmärksamhet var att han var gay. Jag undrar om det inte var den kopplingen man drog till Mapplethorpe. Männen på hans fotografier må vara nakna, men de är långt ifrån pornografiska. Männen fick posera i olika ställningar som framhävde deras linjer och muskulatur. Det var i alla fall det jag tänkte på när jag gick runt i salen.

Många kritiker har riktat sina recensioner mot de sexuella aspekterna i hans bilder -- även stillbilderna på blommor. Man har då pratat om ståndarna och deras funktion i det ekologiska kretsloppet. Mapplethorpe själv påstod det motsatta, och om jag inte minns helt fel nämnde han något om att en blomma inte behöver vara någonting annat än just en blomma.
Man brukar säga att det är upp till betraktaren att själv avgöra vad som symboliseras i ett verk så fort det publicerats, men i det här fallet bör man nästan ha Mapplethorpes åsikt i bakhuvudet -- kanske är det som så att man ser någonting sexuellt i det för att man letar efter det. Mapplethorpe införde trots allt en "nakenstudie" (bestående av nakna män, men också nakna kvinnor -- en naken kvinna). Det ligger någonting sexuellt i det, det måste jag erkänna, men det behöver inte innebära att det är någonting som överförts till andra verk. Ibland behöver man bara se skönheten för vad den är istället för att hitta/leta efter antydningar till någonting annat. Människor har fina linjer som man lätt tar för givet. Blommor har en viss styrka som man inte lägger märke till då deras "feminitet" tar över. Barn besitter någonting oskyldigt som inte alltid varar. Det är där skönheten i hans bilder ligger i -- skönheten i sig.

//Lisa

Gårdagen i fokus














//Lisa

Allt har sina begränsningar; även jag

Jag hade fel om mig när jag sade att jag hoppades på att jag skulle kunna skärpa mig.
Jag har börjat få inspiration till att skriva, och jag arbetar fortfarande på att få upp inspirationen igen. Motivationen kan vara svårare att arbeta med. Det finns flera inlägg som jag spenderar mycket tid med, och som jag kan lägga ner hela min själ i för att försöka få det bra. Tyvärr var det ett tag sedan jag faktiskt skrev någonting bra. Jag är besviken på mig själv för det, men samtidigt känner jag att det inte är värt att lägga ner den typen av energi då majoriteten av responsen består av "Vad gör du?". Jag har ingenting emot att man ställer den frågan, och inte heller att man frågar hur jag mår, men det som känns är att jag lägger ner tid på någonting som man ser förbi enbart för att det består av mycket text eller för att det handlar om någonting annat än exempelvis mode. Jag skriver för min egen skull, men det betyder inte att jag tycker om att bli ignorerad även här.


//Lisa

Fotografiska nästa?

Jag har fått ta itu med lite saker här hemma, och utöver det registrerade jag mig hos SU tidigare idag. Nu får jag det att låta värre än var det var; till skillnad från förra året kunde jag nu registrera mig över Internet, så istället för att åka nästan 1 timme till skolan för att fixa det där blev jag klar med det på mindre än 10 minuter. Jag tog även en titt på mitt schema (jag kommer få det väldigt kul nästa termin -- nästintill alla mina torsdagar är heldagar, men jag tror att det ska kunna fungera), och min litteraturlista. Jag måste säga att jag föredrar den här listan framför den jag hade förra året. Visserligen var förra årets litteraturlista för hela året, men det fyllde ändå upp 11 A4-papper. Denna lista, som bara täcker höstterminen, fyller knappt upp 3 A4, så jag kommer att se det som ett gott omen.

Klockan börjar ticka iväg nu, men jag och mamma hade ändå tänkt att åka in till Fotografiska muséet. Frågan är om jag vill göra det nu; Jag har velat se deras utställning ett tag nu, men det känns så onödigt att åka dit NU även om de stänger om över fem timmar. Det är trots allt middagstid om bara några timmar, och någonting säger mig att vi inte kommer vara hemma förrän runt nio. Jag vet med mig själv att jag inte kommer orka laga mat då, och jag vill inte heller äta ute (vi gör det alltför ofta, och jag känner att jag behöver gammal hederlig hemlagad mat).
Vi får helt enkelt se hur det blir, men jag ska försöka se om man kan skjuta upp det till i morgon istället. På så sätt kanske man kan komma i väg i hyffsad tid.

Jag måste börja sluta klaga nu känner jag; Det är nästan det enda jag gjort de senaste dagarna, och jag gillar det inte.

//Lisa

Bilar 2





Vi såg inte 3D-versionen, men jag tror inte att det hade gjort större skillnad.
Jag måste tyvärr säga att jag inte gillade den här filmen. Jag vet inte om det beror på filmen i sig, eller om det är den svenska dubbningen, men jag hade svårt för den. Som jag sade kan det ha något med dubbningen att göra -- jag kan ärligt säga att jag tror att jag skulle uppskatta orginalversionen betydligt mer -- men filmen känns alltför utarbetad där man försökt klämma in så mycket som möjligt utan att ha lyckats hela vägen fram.

Lightning McQueen (Blixten McQueen på svenska) är en känd racerbil som tävlar världen över för att varje sommar återvända till Radiator Springs för att återförenas med sina vänner. Första dagen av sin hemkomst spenderas med bäste vännen Mater (Bärgarn på svenska), men kvällen tillbringas med flickvännen Sally på en restaurang där Mater av ren händelse "råkar" arbeta som deras servitör.
När Mater återvänder till baren för att hämta parets "vanliga" drinkar fångar ett TV-uppslag hans uppmärksamhet. En före detta oljebaron berättar om en tävling han vill annordna; en tävling som går ut på att bilarna som ställer upp enbart får använda sig av alternativa bränslen. Under ett samtal med den italienska racerbilden Francesco Bernoulli blir McQueen utmanad till att ställa upp i tävlingen, vilket han till sist gör. Resan till Japan tar sin början, och vid sin sida har McQueen sin bäste vän.
Resan blir dock inte som de tänkt sig; efter ett bråk splittras vännerna. McQueen fortsätter sitt tävlande i olika delar av Europa, och Mater följer honom hack i häl då han blivit indragen i ett spionuppdrag...

Man har försökt få med så mycket som möjligt; bilarna som använder sig av miljövänligt bränsle är "de goda" medan de som försöker få världen att bli beroende av olja är "de onda". Jag värnar om miljön, och jag gillar konceptet, men att försöka tillföra miljöpolitik i en barnfilm är inget man bör försöka sig på. Det är en sak om man tillför någon form av lärdom om miljön i en barnfilm, men att göra en tydlig linje om vilka som är goda och onda i detta spel känns bara överdrivet. Det känns dessutom som att man försökt väga upp politiken med schysst action och roliga fajtscener mellan bilarna, men långsiktigt blir det överdrivet. Mitt i allt har man försökt blanda in en vänskapsmoral (att man inte kan begära att vänner ska vara någonting de inte är). I slutändan saknas sammanhållning.
För att göra saken värre har man förbättrat grafiken i filmen.
Det ska ses som en bra sak, men jag anser att det värsta som kan hända datoranimerad film är att man försöker få den så verklig som möjligt.

Filmen har sina fina stunder, och den påvisar att det inte finns mycket man inte skulle kunna tänkas göra för sina vänner, men den tillför inget mer jämfört med den första filmen. Det är svårt att göra en uppföljare till en film, men man måste också veta om man verkligen behöver en uppföljare eller inte. I det här fallet kunde man ha nöjt sig med den första.


2/5


//Lisa

Ösande regn...

...men det betyder inte att humöret har sjunkit.
Jag har inte varit på topp idag, men jag har inte heller befunnit mig på bottnen av mitt humör. Det är bara det att jag känt mig seg större delen av dagen, men det är kanske inte så konstigt. Dels beror det på att det åskade här hemma, men det beror även på att det åskade när jag, mamma, syrran och dottern till familjevänner (vi har rent utav börjat kalla dem för vår förlängda familj) var inne på Söder i väntan på att filmen skulle börja.

Okej, jag tar allt från början -- A (det låter så opersonligt att skriva så) sov över hos oss under natten, och vi åkte alla in till Söder idag för att gå på bio då det regnade en massa (att det dessutom åskade gjorde det mer självklart för oss att gå på bio än att ta en promenad till Mariaberget). Vi valde att se "Bilar 2" (recension kommer senare), men innan vi såg filmen valde vi att äta lunch på "Söder espresso" (för er som inte vet är det ett café precis intill saluhallarna). Därefter gick jag till "The English Shop" för att titta på några böcker. Jag fick snabbt upp ögonen för Charles Dickens verk "A Tale of Two Cities" (som bara kostade 39 kronor), en bok som han själv påstod var hans bästa. Jag har inte läst "Oliver Twist" än, men jag älskade "David Copperfield", trots att den var lite väl tjock. Det typiska var att jag, efter att ha betalat för boken, fick upp ögonen för flera andra böcker som jag inte sett tidigare -- det fanns en diktsamling av Oscar Wilde, Charles Darwins böcker utgjorde små högar på en hylla, några av Virginia Woolfs böcker stod uppradade (det var synd att hennes tunna böcker på något sätt föll bakom de flera hundra sidor tjocka böcker)...

Efter att ha varit inne i handeln hade vi inte mycket tid kvar innan filmen skulle börja, men vi hann gå en snabb runda genom saluhallarna. Jag brukar sällan köpa någonting därifrån, men jag älskar att vandra omkring bland de olika stånden. Vad jag älskar ännu mer är att ställa mig vad kaffeståndet och helt enkelt dra in de olika dofterna.

Tillbaka till dagen; Efter att ha ssett filmen gick jag, syrran och mamma till ett café för att helt enkelt få kaffe i oss. Vi hade sagt 'hej då' till A som hämtades upp av sin mamma efter filmen innan vi begav oss till "Café Baresso".
Att jag och mamma beställde en varsin hallonpaj är en annan femma, men hur kan man motstå en god bit hallonpaj när den befinner sig rätt framför ögonen?



Hur överraskade blir ni över att jag tog en promenad efter att ha kommit hem?
Hur överraskade blir ni över att det här var den enda bilden som var värd att spara av alla...minst 20 stycken som jag tog?


//Lisa

Hatet på Internet

De senaste generationerna blottar sig oerhört mycket via Internet; det finns bloggar, comunitysidor som Facebook och Twitter, och utöver detta har man mailkommunikationer med varandra. Å ena sidan kan det vara bra att ha den här möjligheten -- jag vet att jag vuxit som person med hjälp av bloggandet, och med hjälp av all den respons jag fått, men all respons har inte varit bra. Med tanke på allt man kan göra på Internet blir man själv ett lätt offer för Internetmobbning. Det räcker alltså inte med att man utsätts för mobbning på skolgården, eller på väg hem från skolan. Nej, mobbningen måste tydligen följa med en hem så fort man loggar in på olika sajter.

Hur många bloggare får inte dåliga kommentarer dagligen?
Hur många bloggare får inte kommentarer som är helt oprovocerade -- som inte har någonting med saken att göra? En kommentar som helt enkelt skrivs enbart för att försöka kränka någon så mycket som möjligt?
Hur många grupper/sidor har inte skapats på Facebook för att trycka ner en annan person? Jag minns fortfarande nyheten om en sida som riktades mot en flicka som försökte ta sitt liv p.g.a. mobbningen -- en sida som vände sig till personer som inte ville ha någonting med henne att göra...
Hur många har inte fått ta emot mail som går till angrepp på ett eller annat sätt?
Hur många rykten har inte spridits över Internet?

Listan fortsätter, och det verkar inte som att det finns ett slut på eländet.
Jag tycker rent sagt att det är patetiskt att man beter sig på det sättet. Bakom en skärm kan agera hur som helst utan att behöva möta en person. Man kan inte se blicken hos den man mobbar, och man kan inte se den verkliga skadan man utgör. I det verkliga livet är det betydligt svårare, och jag antar att det är därför man har ett gäng kompisar bakom sig som bekräftar att man är "cool".
Mobbning av alla slag har alltid funnits, och kommer tyvärr alltid att finnas. Jag tycker dock inte att det är ett skäl till varför man inte ska försöka förhindra det. Om det är någonting kommer mobbningen att fortgå just för att man har den inställningen -- "Det kommer aldrig sluta, så varför försöka få ett slut på det?". Mobbningen har påverkat mig på många olika sätt, och det enda som är bra är att jag inte tror att jag skulle ha varit den person jag är idag. Det är tack vare mobbningen som jag är målmedveten, men å andra sidan tror jag att jag skulle ha utvecklat denna målmedvetenhet utan att ha gått igenom flera år av osäkerhet.

Jag kan inte tala för en mobbares skull, men jag kan som mobbad säga att man tar större skada än vad man tror. Bara för att man inte försöker ta sitt liv betyder det inte att man mår så pass dåligt till den grad att man våndas. Är det verkligen en merit att ha utsatt en person för det, eller att man fortfarande gör det?

Jag utsattes för mer mobbning i "det verkliga livet" än över Internet, men det hände ändå, och det var minst lika illa det. Nej, det var värre, för det fanns inte mycket man kunde göra åt saken. När mobbningen ägde rum på gården kunde någon vuxen alltid ingripa, men över Internet saknas den möjligheten.
Jag vet också att en person försökte sprida ett falskt rykte om mig när jag var 12, men som tur var fick det aldrig fäste då det kom från en person som de allra flesta visste inte kom bra överens med mig (hur många litar på en person när denne försöker sprida ett rykte om en tjej som inte är omtyckt?). Det kunde dock ha gått åt andra hållet, och var hade jag varit då?

Bara för att man har en yttrandefrihet betyder det inte att man ska tänja på gränserna till den punkt att man våndar en annan person.

//Lisa

Skärpning på gång!

Det kommer bli en del skärpning från min sida; dels när det gäller bloggandet i sig, och dels när det gäller att svara på kommentarer.
Jag ska inte skylla på att det är mitt Internet som krånglar, men det är en orsak -- mitt mobila bredband har slutat fungera helt och hållet, så jag ska försöka köpa ett nytt i morgon. Nej, mitt största problem har varit brist på inspiration, och därmed har jag förlorat en del motivation. Det är synd när det händer. Tidigare har jag inspirerats av nyheter; när jag läst tidningen tidigare har jag blivit inspirerad av artiklarna, och i vissa fall ledarskribenternas kolumner. Tyvärr prenumererar vi inte på en tidning som jag gillar att läsa, och jag har svårt att läsa via Internet då jag inte förstår mig på upplägget (vad är nytt, och vad publicerades förra veckan?).

Nej, som jag sade ska jag skärpa mig. Jag får helt enkelt dra ut tummen ur röven (som min mamma så fint uttryckte det) och börja läsa nyheter över Internet. Vem vet, jag kanske förstår mig på det någon dag i framtiden.

//Lisa

Musik är min glädje

Jag har en svaghet för 80- och 90-talsmusik.
Tyvärr har jag inte många CD-skivor från just "den tiden" (ja, här har vi en tjej som fortfarande köper CD-skivor), men tro mig jag jobbar på det. Det är lite synd att jag inte har större koll på låtar som släpps nuför tiden, men det är för att jag helt enkelt inte orkar med det längre. Det finns riktigt bra låtar, men samtidigt vet jag att det finns så många låtar som görs bara för sakens skull -- som enbart görs för att man kan tjäna pengar på det. Man behöver inte ha budskap i alla låtar; det skulle rent utav vara jobbigt om ingen låt var flummig, men bara för att man vill göra en flummig låt betyder det inte att man behöver göra en värdelös låt där man inte tillför någonting. Det märks kanske att jag är trött på att höra gummiankor pipa i bakgrunden på en låt samtidigt som en riktigt dålig artister sjunger, men ni märker nog själva hur det låter när man lägger upp det på det där sättet. Tyvärr finns det inget annat sätt att lägga upp det på -- gummiankor har ingenting med musik att göra!

Musik betyder så mycket för så många, men det känns som att det finns personer som gjort det till ett stort skämt nu. Musik har gjort så mycket genom åren; jag läste någonstans att de amerikanska slavarna brukade sjunga medan de arbetade på bl.a. bomullsplantagerna för att kunna beskriva smärtan. Där har vi bluesen, och det är det som lade den större delen av grunden till den musik vi lyssnar på idag.
Under 70-talet växte punken fram som en revolt mot det statliga, och om man jämför 70-talets musik med 60-talets märker man att det fanns en revolt mot begränsningar inom musiken. Det är bra att man tänjer på gränserna, men det måste finnas en viss gräns även där. Det är en sak att vara nytänkande, men man får inte låta det gå så långt att det blir löjeväckande. Tyvärr har många korsat den gränsen nu, och tyvärr är det just dessa låtar som spelas om och om igen.

//Lisa 

Drops from heaven








Har ni någon favorit bland dessa? Min är den andra, trots att den är lite (lite mer än "lite", faktiskt) grynig :)

//Lisa

Söndag

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min dag.
Å ena sidan hade jag otroligt mycket inspiration, men å andra sidan hade jag ingen större motivation idag. Jag älskar regn, men det har regnat av och till hela dagen. Emellanåt var det bara grått och tråkigt, vilket fick mig att vilja hålla mig inomhus. Jag bar mig dock ut under eftermiddagen precis när det slutat regna för att ta ett par bilder (de kommer upp lite senare), men jag kom hem relativt snabbt.

När jag gick ut under kvällen var jag borta betydligt längre. Dels beror det på att jag promenerade ner till en sjö ca 2-3 km härifrån och att jag stannade där ett litet tag, men dels beror det på att jag hamnade mitt i ett otäckt regnoväder. Till en början började regnet ösa ner i mjuka droppar, men det blev värre väldigt snabbt. På mindre än tjugo sekunder hade de mjuka dropparna övergått till någonting hård som blåste rakt i ansiktet på mig. Molnen som hade varit ljusa blev plötsligt (!) djupt gråa, och jag blev rädd över att det skulle åska. Jag skyndade mig till en busshållplats, men det tog tjugo minuter för mig att gå då jag inte kunde ta mig till den närmsta busshållplatsen -- av någon anledning finns det inga hyttar vid varje busshållplats, men jag måste erkänna att det finns hyttar vid vissa.
När jag kom fram till busshållplatsen var jag dyngsur -- mina skor, mina strumpor, mina byxor, min tjocktröja, mitt linne och min BH var alldeles blöta när jag väl kom hem. Jag har på mig mammas mjukisbyxor som jag fick låna, och jag har på mig en stickad tröja, men jag fryser fortfarande lite trots att jag varit hemma i snart tre timmar. Jag borde egentligen ha tagit en varm dusch, men jag var så pass kall att jag var rädd för att spruta varmt vatten över hela mig.

Hur har ni haft det?

//Lisa

My 20th birthday



Foto: Tessan

Foto: Tessan

Foto: Tessan

Foto: Tessan

Foto:Tessan

Foto: Linn

Samtliga bilder är tagna med Sony DSLR-a290, Minolta AF 28-80


Först promenad inne i stan, och sedan bowling.
Det kan låta som ett tråkigt födelsedagsfirande, men det var allt annat än tråkigt. Det enda som var tråkigt var att vi missade Pride-paraden då vi inte hade någon koll på var den skulle äga rum någonstans. Men det kanske var lika bra det med tanke på att vi inte hade stort tidsrum överhuvudtaget, och jag kan alltid försöka se den nästa år (jag ska bara se till att faktiskt komma ihåg det också).

Jag mötte upp Natta inne i stan runt två; med tanke på att pendeltågen bara går i halvtimmestrafik var det svårt att sammanstråla någon annan tid, men det gick bra ändå. Vi bestämde oss för att gå in på Åhlens City då Natta behövde köpa ett par saker, och med tanke på att vi hade Linn och Tessan att vänta in -- de kom en stund senare, och det roliga var att solen började kika fram igen när de kom. Tidigare hade det varit mulet, och det kom till och med en snabb regnskur.
Det var långt ifrån konstigt att Linn och Tessan kom senare; de hade letat efter födelsedagspresent till mig tidigare, och de hade fixat en korg som de fyllde med frukt (vindruvor, vad jag tror är genmanipulerade hallon och tsatsumas), en chokladkaka (mörkchoklad med hallon) samt en bakelse som jag lade in i kylskåpet när jag kom hem. Innan ni frågar var det ingen gräddbakelse, och den tålde (förhoppningsvis!) att hållas utanför kylen i ett par timmar. De var inte de enda som gett mig presenter -- Natta hade köpt en flaska vin som jag ska provsmaka vid tillfälle. Det blev lite jobbigt att gå runt på allt inne i stan, men det var inte för att det blev tungt. Jag kände att jag gick in i en del personer, och det blev inte lättare av att min relativt stora väska började falla av axeln ett antal gånger.

Okej, nu till det roliga; Jag fick hjälp med att skriva "Hug me" på en bit papper av Tessan, och med hjälp av Nattas hårnålar fästes lappen i mitt linne. Den höll sig där hela dagen, och jag blev lite ledsen över att det bara var en person som tog modet till sig och kramade mig. Men jag är gladare över att hon vågade göra det, och ännu bättre var det när hon sade att man måste ta tillfället i akt. Tänk om fler personer hade den inställningen -- vid vissa stunder är det bättre att prata stort än att utföra en handling, men det finns ännu fler stunder då man bör agera utan att tänka alltför mycket.

Efter att ha ätit kycklingspett med pommes frites (det var något vi alla valde) var det bara att skynda sig iväg till tåget för att röra oss från Gamla Stan, som vi promenerat till, till Högdalen. Väl i Högdalen träffade vi syrran, hennes pojkvän och Bella. Bella hade inte en present till mig, men hon lovade att hon skulle köpa något (folk borde lyssna mer på mig när jag säger att jag inte behöver presenter; att deras sällskap räcker mer än gott och väl), men syrran hade köpt ett presentkort från Rocks tillsammans med sin pojkvän för ett par hundra kronor. De hade även med sig mammas present, vilket var ett presentkort för ett helt varuhus för... Tja, vi säger bara att det var en hel del pengar som kommer räcka till nästa år.
Därefter var det bowling.
Behöver jag säga någonting mer?

Vi var sex personer som bowlade (Bella tittade främst på, men hon hoppade in i spelet emellanåt), och det var därför givet att vi körde tre personer på två banor. Jag fick ingen strike (första gången jag inte lyckats med det), men jag lyckades få till en spärr... Okej, det var mer än en; det hände flera gånger att klotet åkte ner i rännan för att jag sedan skulle slå ner alla käglorna.
Vi spelade i drygt två timmar, fem serier. Vi hade faktiskt kommit halvvägs på den femte innan banorna skulle stängas ner, men vi fick spela klart den sista då "värden" hade uppfattat att det var någon i vår grupp som fyllde år. För att fatta mig kort är Högdalens bowling min favoritbowlinghall :)

Tack till er alla som varit med mig under dagen, som grattat mig via SMS/Facebook och till dig som vågade ge mig en kram!

//Lisa

20 år senare

Idag är det min födelsedag, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Det känns konstigt att vara "vuxen på riktigt" nu; att inte längre vara tonåring, men att fortfarande se ut som en. Å andra sidan känns det rätt kul -- jag har inte planerat någon stor fest, eller någonting stort överhuvudtaget, men det är också det jag jag ser fram emot så pass mycket. Man behöver inte göra en stor grej av sin födelsedag för att kunna ha kul. Jag ska trots allt vara inne i stan under eftermiddagen tillsammans med ett par kompisar, och under kvällen blir det bowling. Det blir första gången på 3½ år, så vi får se om jag blivit sämre på det eller inte. Som tur är var jag inte särskilt bra från första början; det blir ingen större förlust av "talang/kunskaper", om man säger så :)



Vad ska ni hitta på idag?

//Lisa

En dag i förväg

Jag träffade ett par familjemedlemmar idag för att fira min födelsedag.
Jag fyller inte år förrän i imorgon, men vi bestämde oss för att ses idag så att jag kan vara med ett par kompisar i morgon. Tanken är att vi ska bowla på kvällen, men jag kommer även åka in till stan tillsammans med ett par stycken innan bowlingen för att... Tja, jag hoppas på att en massa bilder kommer upp, så ni får helt enkelt se då :)

Idag träffade jag i alla fall min mormor och morbror. Tillsammans med mamma, syrran och hennes pojkvän åt vi middag på en grekisk restaurang (Greken på Hörnet, som är en av mina favoritrestauranger). Jag tog med mig kameran idag, men tyvärr blev det inga bilder på middagen. Det jag kan säga är dock att lammfiléerna med dragonsåsen är gudomligt god, när jag fick syn på svärdfisken min morbror beställde ångrade jag nästan mitt val av mat, syrrans souvlaki fick min mun att vattnas och hennes pojkvän kan försäkra om att den friterade bläckfisken är god. Tyvärr har jag lite svårt för bläckfisk överhuvudtaget, så jag kan inte säga något.

Jag antar att ni är lite nyfikna på vad jag fick i present; av mormor fick jag pengar (jag vet inte hur mycket -- utöver fickpengar har hon överfört pengar till mitt konto, och jag är för rädd för att våga ta reda på hur mycket). Av min morbror fick jag ett riktigt fint armband som jag tog av mig först när jag skulle ta en bild.



Innan vi åkte hem gick jag, syrran och hennes pojkvän längs med Götgatan för att försöka leta efter lite kläder. Jag hade inga avsikter på att köpa något, men när vi klev in på Weekday föll jag för en väska som syrran övertalade mig till att köpa. Med tanke på att den reades ut för en tredjedel av orginalpriset har jag inte så dåligt samvete över inköpet.



Bild hittad HÄR


Men nog om mig -- Hur har ni haft det?

//Lisa

Torsdag, snart fredag och sedan lördag...

Jag var faktiskt tvungen att tänka efter lite om det faktiskt var torsdag idag. Det känns som att tiden har gått så snabbt nu de senaste dagarna, men jag antar att det är det som händer när man har en del att se fram emot. För två dagar sedan såg jag fram emot att kunna prata igen. Igår såg jag fram emot att få träffa Natta. Idag ser jag fram emot morgondagen då jag ska äta middag med familjen på en grekisk restaurang. Imorgon kommer jag se fram emot lördagen -- min 20-årsdag!
Och på lördag kommer jag se fram emot soligt väder då det tydligen ska regna på lördag.

Idag träffade jag Natta.
Det blev minst sagt intressant då det även innebar att det var första gången på över en månad jag pratade med henne. Jag älskar att prata med henne -- jag tror inte att det finns någonting man inte kan prata med henne om -- men det blev svårt att få fram en del ord då jag fortfarande inte är van att använda dem. När jag skriver hinner jag tänka ut i förväg vilka ord som ska användas, men den förmågan förlorar man lite när man pratar (så länge man inte följer ett manus).
I vilket fall som helst hann vi inte göra så mycket. Vi tog en kort promenad till ett badställe jag fick reda på fanns här i närheten för bara några månader sedan. Jag älskar att vara där även om jag inte badar. När man kommer fram hamnar man på ett högt berg som ger en fantastisk utsikt över sjön. Mitt på dagen har man solen i ansiktet samtidigt som man bländas av det glittrande vattnet. Fram mot kvällen kan man se ett rosa ljus kastas över himlen, vattnet och även skogen på andra sidan.

För att inte dra ut alltför mycket på historien kan jag snabbt berätta att jag och syrran tog ett snabbt dopp medan Natta och en av syrrans kompisar satt på en liten gräsplätt. Som jag sade fick det bli ett snabbt dopp då jag hade tvättstugan en timme senare. Natta var kvar även när jag tvättade, men det berodde nog på att jag tvingade henne att stanna över på middag. Som tur var blev middagen lite av en succé; jag lagade till köttfärssås med spaghetti, och alla som åt sade i alla fall att köttfärssåsen var riktigt god.

Tyvärr blev det inga bilder från dagen.
Okej, Natta hade tagit bilder på mig när jag badade, men jag vet inte om jag är redo att lägga upp bilder på mig själv där jag simmar med kisande ögon (vad annars ska man göra när man befinner sig mitt ute i en sjö med solen rakt i ansiktet?). Jag gillar att bjuda på mig själv, men även jag har gränser :p

Vad har ni gjort idag?

//Lisa

Lite från gårdagen









Igår tog jag och mamma en lång promenad genom delar av Stockholm; en promenad på ca 3 timmar. Det var trevligt :)


//Lisa

Lovebirds



Det är lite fel att kalla dessa fåglar "Lovebirds" (turturduvor), men när jag såg dem tillsammans häromdagen kunde jag inte sluta tänka på att det faktiskt var "Lovebirds" i en mer bokstavlig definition. Jag vet inte hur länge dessa två var tillsammans, men jag vet att jag inte kunde sluta titta på dem. Innan hade de suttit en bit från varandra, men sedan tog båda fåglarna små steg mot varandra. När de till sist stod bredvid varandra började de...picka på varandra, som om de kysstes. Vad som fascinerar mig mest är att jag sett dem efter den dagen.

Den dagen då bilden togs var de ensamma på taket.
Det har de inte varit sedan dess, men det är lite kul att se dem sitta en bit från varandra, ta ett par steg från varandra för att sedan backa undan när nästa fågel kommer. Jag kanske är en hopplös romantiker som tänker att det är samma fåglar. Jag har inga faktiska bevis på att det är det, men det är en känsla jag har. Det kanske är en känsla jag själv "skapat" för att kunna tänka mig att kärlek faktiskt existerar bland djur. Man talar sällan om det; Man talar om en människas djuriska instinkter i form av våld och sexuella begär, men man glömmer bort att även männsikor är djur. Om vi kan känna kärlek för andra människor bör djur kunna göra detsamma.

Det är därför dessa duvor fascinerar mig.
De påminner mig om osäkra ungdomar som inte vet vem som ska ta det första steget, och som inte vågar agera när andra finns i närheten. Vi tror oss veta var kärleken finns någonstans, och var vi ska förvänta oss den, men när det kommer till kritan kan kärleken dyka upp på oväntade håll. Även bland fåglar.

//Lisa

Vad har man om man inte har kärlek?

Jag blir så ledsen när människor säger/skriver att de inte tror på kärleken.
Hur kan man säga någonting sådant? För mig är kärleken en drivkraft -- jag har ingen pojkvän (och har aldrig haft det heller), men jag har familj, vänner och även ett husdjur. Vi människor skulle inte vara någonting utan kärleken, och jag tror att det finns mycket som tyder på det. Människor samlades för att kunna ge stöd till människor efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen för 6½ år sedan. Detsamma gjorde man för människorna på Haiti efter den jordbävning som kostade över 200 000 människor livet. Samma ska hände när en tsunami slog till mot Japan tidigare i år. Utöver detta har en andra massa händelser ägt rum, och som fått människor över hela världen att försöka sammarbeta på ett eller annat sätt. Om det inte är kärlek vet jag inte vad det är.

Inte nog med att den kärlek jag redan känner för andra människor är min drivkraft så är hoppet om en annan typ av kärlek som håller mig igång. Jag är snart (väldigt snart) 20 år, och jag har aldrig varit i ett förhållande. Jag har aldrig fått känna den verkliga känslan av att vara kär, men det betyder inte att den möjligheten har gått mig helt förlorad.
När jag var yngre var det lite av ett krav att man skulle ha pojkvän för att få någon form av status. Det gick så pass långt att en person sade till mig "Jag har i alla fall en pojkvän" för att kunna påpeka att hon var bättre och snyggare än mig. Jag har aldrig velat ha en pojkvän av den anledningen. Jag har alltid längtat efter intimiteten i att kunna dela med mig av mig själv till någon annan. Jag har ett par riktigt nära vänner som jag kan prata med om precis allting, men jag känner ändå att jag behöver någonting mer än så. Jag har alltid varit självständig, men jag skulle ändå vilja kunna...tillhöra någon annan. Om det är någon som inte ska tro på denna typ av kärlek så är det jag då jag aldrig upplevt den, men istället gör jag det motsatta. Jag gör det till ett mål. Bara för att jag inte upplevt det betyder det inte att det saknas.
Bara för att jag aldrig upplevt det betyder det inte att jag inte tror på det.
Å andra sidan har jag aldrig fått mitt hjärta krossat, så vad vet jag?

Tappar man tron på kärleken tappar man tron om livet. Kärlek är det finaste och det viktigaste vi har. Vi människor har dessutom en oerhört stor kapacitet att kunna älska, så varför skulle man inte göra det?


"Amor vincit omnia et nos cedamus amori"


Vergilius

//Lisa 

Sex Education

När jag tittade på "Sex Education" tidigare i veckan [nu, för två veckor sedan] slog det mig hur lite vi egentligen vet gällande sex och samlevnad. Jag är glad över att det inte verkar vara lika illa här i Sverige som i Storbritannien, men det är fortfarande inte helt bra. Jag hade inte många lektioner i sex och samlevnad. Som tur var hade jag en otroligt bra lärare som försökte ta upp så mycket information som möjligt, men det var först i andra terminen av sexan, om jag minns rätt. Jag utvecklades rätt tidigt, och jag visste inte riktigt var jag skulle vända mig när mina bröst först började utvecklas. Jag trodde faktiskt att det var någonting fel på mig ett tag. Jag visste vad puberteten innebar, men jag fick lära mig att man kom in i den som tonåring -- inte att man kunde det redan som 10-åring.

Jag är glad över att vi i Sverige har rätt till den här undervisningen (det är inget som garanteras i Storbritannien), men jag önskar ändå att den kunde ta lite större plats. Besök från RFSL är givande, men jag tror även att besök från RFSU kan vara lika givande. När det kommer till kritan ska sex inte vara någonting genant. Visst, man behöver inte gå in på detaljer där man beskriver olika ställningar, men man kan ändå ge det mer rum. Vi får lära oss en hel del om vetenskap, men när det kommit till den mest naturliga delen med att vara människa drar man sig genast tillbaka. På något plan känns det som att man drar sig tillbaka dels för att man anser att det är för intimt, men också för att det är djuriskt; människor har trots allt en tendens att sätta sig över andra djur. Lägg märke till att jag skrev "andra djur" -- vi männsikor är trots allt djur.

En annan del av mig tänker också att man försöker få ungdomar att ha så lite sex som möjligt.
Det är inget som kommer kunna ske. I alla fall inte via utbildningar och genom att antingen begränsa information eller att ta bort den helt och hållet. Vad man kan göra är att sprida information på hur man på bästa sätt skyddar sig mot sjukdomar. Om man ändå ska ha sex förtjänar man väl trots allt att få veta vilka konsekvenser som kan förekomma om man inte är försiktig. Man kan leva med HIV nu; det är inget som nödvändigtvis behöver utvecklas till AIDS, men det är fortfarande en allvarlig sjukdom som behöver uppmärksammas. Trots att man tänker att man redan känner till det har man oskyddat sex för att man inte tror att det kommer drabba en själv. Det finns fler saker än oönskade graviditeter man behöver skydda sig mot...

//Lisa

När plikten kallar

Jag har en otrolig respekt för trafiken.
Anledningen är ganska enkel; jag har varit nära på att bli påkörd ett par gånger (en jeep, en buss och en liten sketen Volvo) när jag korsat vägen. Dels har det berott på att jag inte varit tillräckligt uppmärksam, men det var inte Volvo-föraren heller. Man är otroligt noga med att lära ut sådant på körskolor, men ändå känns det inte som att tillräckligt många tar till sig det. Det händer fortfarande att förare inte tittar framåt när de kör, eller att de inte bromsar in när det behövs. Rattfylleri är inte heller det ovanligt, och detsamma gäller mobiltelefoner i samband med körning.

Något som slår mig gång på gång på gång är hur många som dör i samband med rattfylleri, och hur många som ändå väljer att köra bil när man är full. Okej, jag förstår att man tänker att man inte alls är full när man är fem minuter från att däcka, men kör man bil till en fest eller pub/klubb får man ändå se till att inte dricka. Vet man med sig att man inte kommer att stå emot frestelsen lämnar man bilen hemma. Svårare än så är det faktiskt inte!
Detsamma gäller det med mobiltelefoner som drar till sig förarens uppmärksamhet.

Av någon anledning har vi kommit till det läget då mobiltelefoner är viktigare än någonting annat -- när de börjar ringa måste man svara. När man får ett SMS måste man tydligen svara på det, trots att man är ute i trafiken. Vad som sker runt omkring en verkar inte spela någon större roll; det är antingen det eller så tror man sig kunna utföra fler handlingar än vad man faktiskt kan. Visst, människor kan utföra fler än en handling åt gången, men ni måste väl ändå hålla med om att ens reaktionsförmåga inte är densamma när man utför två, tre handlingar jämfört med när man utför en. Är det verkligen någonting man behöver ute i trafiken när man sitter bakom ratten? En sämre reaktionsförmåga?
Jag vet inte hur många personer jag sett bakom ratten med mobiltelefon mot örat. De må verka oskyldigt, men det är sådant som kan orsaka bilolyckor.

När började mobiltelefonerna bli viktigare än allting man lärt sig?

//Lisa

För många varför

Jag förstår inte hur man kan ge sig på en annan människa.
Jag förstår inte hur man kan misshandla en annan människa, hota en till döden, våldta en, utsätta någon för trakasserier till den grad att man inte vågar leva sitt liv såsom man annars skulle gjort... Har man verkligen så svårt att se människor för det de är -- människor? Alla människor är döttrar, söner, systrar, bröder, föräldrar, makar, vänner... Jag tror inte att någon villl se sin syster bli våldtagen, men ändå våldtas kvinnor.
Jag tror inte att någon vill få sina bröder bli ihjälslagna, men ändå råkar många tonårspojkar ut för det.
Jag tror inte att någon vill se sin mamma bli slagen, men ändå försigår kvinnomisshandel i förhållanden/äktenskap.
Jag tror inte att någon vill se sin pappa ihjälskjuten, men ändå läser man flera gånger i tidningarna om medelåldersmän som blivit ihjälskjutna. Detta gäller inte bara medelåldersmän.
Jag tror inte att någon vill se sin vän lida -- bli utsatt för mobbning bl.a. p.g.a. sin sexualitet -- men ändå finns det personer som blir utsatta för mobbning till den grad att man begår självmord.
Alla dessa personer är någons dotter eller son.

Om man inte är redo att ge sig på sin egen vän, varför skulle man då vara redo att ge sig på någon annans?

Varför vill man spilla energi åt att rata andra människor när man kan försöka göra det motsatta? Att rata, eller rent utav hata, någon är inte värt mödan.

//Lisa

Av samma värde

Jag kom i kontakt med en blogg, som jag inte ens ska länka till för att inlägget var så idiotiskt så att det inte är sant, men jag ska inte förneka att han har en bra ståndpunkt.
Mannen använde sig av ett citat (jag kan visserligen inte styrka att det faktiskt är ett citat då jag inte kan hitta det någonstans) från en av siouxindianderna som bad européerna att vända tillbaka, och att inte invadera deras land. Vi vet alla att européerna struntade i detta, och det gjorde att indianerna blev beslavade. I nutid är indianerna de mest diskriminerade folkslagen i Amerika.
Vad har detta med saken att göra?
Tja, bloggaren anser att deras öde var hemskt, och att man ska undvika att någonting liknande ska ske i Sverige och att vi alla därför ska säga stopp till invandring. Det finns en punkt i denna mening som jag håller med om. Kan ni gissa vilken det är?

Ja, det indianerna fick uppleva var hemskt, och det är någonting man borde förhindra i Sverige. Grejen är att det redan är för sent med några 100 år; samma sak som indianerna har varit med om, och fortfarande är med om, sker i Sverige. Nu pratar inte jag om den pågående invandringen -- nej, det ligger mycket djupare än så. Om man ska dra indianerna som ett argument för att stoppa invandringen kanske man bör fråga sig själv huruvida man behandlar samerna på ett rättvist sätt eller inte.
Liksom de amerikanska indianerna är samerna Sveriges urinvånare, och liksom dessa indianer är samerna det mest diskriminerade folkslaget i Sverige. Jag gillar varken rasism eller främlingsfientlighet, men om det är några som ska klaga över invandringen är det banne mig samerna. Vi som utgör resten av befolkningen kom hit till Sverige tack vare invandring oavsett om det är en generation bak i tiden, eller sju. Hur kan man vara emot invandring när det är det som byggt upp den svenska befolkningen, och hur kan man vilja se efter "svenskarnas behov" om man inte inräknar de funnits i Sverige generation efter generation?

När det kommer till kritan är vi alla människor.
Frågan är bara när man ska börja inse det...

//Lisa

Uttalade ord

Jag vet inte om jag ska vara glad eller om jag ska fortsätta känna mig...tja, bisarr.
Å ena sidan känns det otroligt befriande att kunna prata igen. Å andra sidan har jag fortfarande ont i halsen efter förkylningen, och att prata hjälper inte så mycket. Samtidigt känns det otroligt konstigt att höra min egen röst igen (så egenkär som jag är), men det är minst lika skönt att kunna sjunga igen. Inte för att jag någonsin kunnat sjunga, men ni förstår nog poängen.
Nej, det känns riktigt konstigt att prata igen, men det är skönt att kunna ta ställning till saker och ting på ett mer, för mig, hälsosamt sätt. Det känns skönt att kunna diskutera saker med syrran igen, men tyvärr är jag så ivrig med att prata att orden lätt ramlar över varandra. Jag måste tvinga mig själv att prata långsamt vilket gör att jag överartikulerar vissa ord. Väldigt många, faktiskt.

Det roligaste som hänt hittills, sedan jag började prata igen, var när jag strax efter midnatt gick ut till köket för att prata med mamma. Jag sade hej, och hon hälsade tillbaka nonchalant. Vi fortsatte prata lite -- väldigt lite; vi utbytte bara ett par meningar då mamma satt vid datorn för att redigera ett par bilder hon tagit under dagen. Hon vänder sig om till mig och frågar om en bild ser bra ut. Jag hann bara säga "Jamen, visst ser det bra ut" när hon plötsligt utropar "HERREGUD -- DU PRATAR!".

Det bästa var när jag ringde upp två av mina bästa kompisar (två systrar); Jag pratade med Tessan...jag vet inte hur länge. Linn pratade jag med i nästan en timme, och det märktes där att jag inte hade pratat på länge. Orden ramlade över varandra, jag fick inte ut någonting vettigt och jag lät meningarna flöda på samma sätt som man ibland låter tankarna flöda. Ett samtalsämne övergick till ett annat, och till sist vet man inte vad man började prata om från första början. Ah, underbart... :)

Nej, nu ska jag läsa igenom några inlägg som hamnat bland utkastet under månadens gång; Jag ska försöka redigera dem då jag i många fall skrev i "stundens hetta", men jag kommer säkert radera ett par stycken -- när man skriver mitt i natten kan det inte sluta bra.

//Lisa

Dalarö





Jag och mamma åkte till Dalarö under eftermiddagen.
Vi började med att äta en väldigt sen lunch/väldigt tidig middag (beroende på hur man ser det) -- jag beställde, via mamma såklart, lax med dillstuvad potatis. Just dillstuvad potatis är någonting jag kan få ner i mig oavsett vad. Det kanske är på tiden att jag lär mig hur man tillagar det...
Som efterrätt åt vi båda en varsin chokladkaka med grädde -- mamma fick mina jordgubbar, vilket hon inte var ledsen över, och med all rätt. Hur många tackar "nej" till jordgubbar?

Vi var inte där så länge med tanke på att bussarna därifrån bara går en gång i timmen, men jag tror ändå att vi var där tillräckligt länge. Solen låg på, men det blåste en hel del från havet och vi blev båda lite frusna. Vi passade dock på att titta i ett par småbutiker, och det var en butik som jag föll för direkt. De sålde små bunkar/skålar i en massa olika färger. Mamma tittade lite på dem och sade "Du fyller ju år snart". Jag har inte önskat mig något i födelsedagspresent (jag har redan det mesta jag vill ha, och det jag vill ha kan jag beställa hem när som helst), men i det läget kunde jag inte sluta tänka "Okej, dags att ta tillfället i akt". Jag drog därför fram en härligt grön bunke som jag skulle kunna använda mig av till bakning, men den fick jag inte. Äh, jag kan alltid åka tillbaka någon annan dag och köpa den själv :)

Det är det jag gjort idag.
Vad har ni haft för er?

//Lisa

Nature called out for me today











...and I answered with a beaming smile :)


//Lisa

Swiss roll



Jag vet att det inte ser vidare gott ut, men döm inte hunden efter håret.


Recept
3 ägg
2 dl socker
2 dl mjöl
2 tsk bakpulver
½ dl mjölk
ca 2 dl sylt

-Börja med att sätta ugnen på 250 grader

1. Vispa äggen och sockret poröst.

2. Rör ihop mjölet och bakpulvret i en separat skål för att sedan röra ner det i smeten.
Tips: För en mer "julig" smak; blanda ner 1 krm kanel och 1 krm vaniljsocker (det var det jag gjorde igår)

3. Lägg ut ett bakplåtspapper i en plåt och bred ut smeten med hjälp av en slickepott. Se till att smeten är jämn och fin, och försök att använda 30x40 cm som en riktlinje för dess storlek.

4. Släng in plåten i ugnen i fem minuter. Ta under tiden fram ett nytt bakplåtspapper och strö lite socker över den. När kakan gräddats klart ska den vändas över till det sockerströdda bakplåtspappret. Dra försiktigt av bakplåtspapper "nr. 1" och smeta ut sylt över ytan. Se till att inte smeta ut sylten alltför nära kanterna.
Sedan är det bara att rulla ihop kakan och låta den svalna.

Tips: Om ni tror att det kan bli svårt att rulla ihop kakan så som den redan är kan ni dela den i två innan ni breder på sylten.

//Lisa

24 timmar kvar

24 timmar kvar...
744 timmar senare...
Det spelar ingen större roll hur jag uttrycker det längre. Hur jag än vänder och vrider på det är det bara ett dygn kvar tills jag börjar prata igen, och jag har bara en sak att säga -- HALLELUJAH!

Vad har jag lärt mig den här månaden?
Dels har jag lärt mig att det är möjligt att kommunicera med andra oavsett om man har en röst eller inte. Det man behöver är en person, eller flera, som vill göra sig redo att försöka förstå vad man vill få sagt. Tyvärr har jag lärt mig att alla inte är redo att försöka gissa sig fram till vad det är man vill säga. Jag har lärt mig att många inte vill göra sig redo att försöka tala ett annat språk än sitt eget. Jag vet inte om det beror på att man lever i en stressad tillvaro som gör att man tappar tålamodet betydligt lättare om man inte får svar på en gång, eller om det handlar om brist på kommunikation överhuvudtaget. Det är trots allt lättare att ignorera någon som inte kan göra sig hörd.

Jag har inte fått en ärlig chans att försvara mig själv och mina åsikter.
Det lärde jag mig rätt tidigt, och det har gjort att jag låtit mig styras in på åsikter som jag egentligen inte kan stå för. "Tycker du inte om det här?". Om jag nickar kan jag snabbt gå vidare. Om jag skakar på huvudet blir det många följdfrågor som jag inte hinner besvara skriftligt. På längre sikt har jag på många sätt blivit fråntagen min rätt till åsikter. Å ena sidan har det här varit en rolig, inte minst intressant, upplevelse, men på andra sätt har det varit en av mina värsta. Jag gillar att se mig sjäv som en stark person med en stark personlighet och starka åsikter. Mycket av min personlighet har kommit fram tack vare mina ansiktsuttryck, men mina åsikter då? Jag har lärt mig lyssna till andra människor på ett helt annat sätt än tidigare, men jag har inte kunnat komma med respons. Inte ens när en person sade till mig "Man kan ju inte se om h*n ser bra ut eller inte" angående en bild jag ramlade över kunde jag säga ifrån. Vet ni hur frustrerande det är att be någon hålla klaffen och sluta vara ytlig när man inte har den möjligheten?

Det värsta är vetskapen om att det finns personer som lever på detta sätt dag ut och dag in utan att kunna se ljuset vid tunnelns slut som jag kan. Visst kan de prata, men de har ingen röst. I alla fall ingen röst man väljer att lyssna på. Flera länder saknar demokrati, och tusentals människor har mördadts bara i år i kampen om att uppnå demokrati. Utöver detta har vi de personer som man sällan pratar om, och som man varken får läsa om i tidningar eller se nyhetsinslag om. Jag kan förstå att det är svårt att göra nyhetsinslag om trafficking, men det gör inte att det är mindre verkligt. När man väl har blivit såld som sexslav, slav, barnsoldat eller vad det nu kan vara ses man inte längre som en person.

//Lisa

Rulltårta

Jag kunde tyvärr inte få en bild på rulltårtan, men om den finns kvar i morgon ska jag försöka ta en bild då.
Jag vet inte om jag har känt mig bättre eller sämre idag; det har kommit och gått i vågor. Jag är inte lika snuvig, och inte heller lika hostig (jag började hosta rätt ordentligt i går kväll), men jag blev riktigt trött under eftermiddagen. Jag är lite stolt över mig själv som lyckades hålla mig vaken -- det är svårt att göra det när man ligger lutad mot två mjuka kuddar med en bok framför sig. Ah, ljuva läsning...

I vilket fall som helst fick jag lite mer energi på kvällen, men det kan ha mycket att göra med min matlust att göra. Det var först mot kvällen jag fick min aptit tillbaka och jag kunde äta i en större mängd än vad jag gjort tidigare under dagen. Med musik i öronen är det svårt att inte få ännu mer energi, så jag fick för mig att baka en rulltårta. Visserligen krävs det inte så mycket energi till att baka en rulltårta; det jobbigaste var nog att gräva fram mjölet från ett skåp ovanför kylen. Gräva och gräva; jag blev tvungen att hoppa upp och ner för att nå upp till påsen (tolka det hur ni vill).

Jag har inte gjort många rulltårtor, och ännu färre har varit lyckade, men denna blev riktigt god. Om man bortser från att den sprack när jag rullade ihop den skulle den ha varit perfekt. Det blev en bra avslutning på en oavslutad kväll. Samma sak kände jag i förrigår efter att ha bakat chokladbollar.
Det har varit en del bakande här hemma de senaste dagarna, men matlagning har en nedlugnande effekt på mig. Oavsett hur dåligt jag mår, och hur stressad jag än är, lugnar matlagning ner mig. Det är när andra personer hamnar i vägen som jag blir stressad, och det är då allt går åt skogen. På det sättet blir det därför perfekt att laga mat när jag är sjuk -- det är lätt för mig att få lägenheten för mig själv då ingen vill riskera att bli smittad, och jag har blivit riktigt bra på att inte hosta rakt ner i maten.

Dåliga skämt åsido, när det kommer till kritan har jag ingenting att skriva om, och det märks med tanke på att jag babblat på om rulltårta. Har ni någonting ni vill babbla om?

//Lisa