Bildbomb

Jag har spenderat hela dagen med att titta igenom bilderna från gårdagen, radera mer än hälften av dem, redigera dem och sedan skicka en drös av dem till ett par personer. Jag har även spenderat dagen med att besvara på era kommentarer, vilket var på tiden. Kort sagt har jag spenderat hela dagen framför datorn. Det är verkligen nu man bör ifrågasätta vilket liv jag har.

Men jag tänkte slänga upp ett par bilder från gårdagen (inte alla då jag inte har tillåtelse från alla).





Dessa två togs visserligen i torsdags
















Jag hoppas att det inte blev alltför många bilder nu.
Det är synd att jag inte kan visa er alla; det är just de jag inte kan (eller vill då många bilder är på min brorson) visa som blev de bästa, men jag antar att det är så livet ter sig :)

Jag hoppas att ni får en bra Valborg!

//Lisa

Själsfrände

Jag är inte en skeptiker då jag säger att jag inte tror på själsfrände. I alla fall inte i den bemärkelse att en själsfrände är ens eviga kärlek som man ska dela hela sitt liv med för att uppnå total lycka. Jag tror nämligen inte att det bara finns en person för var och en av oss. Älskar man någon så älskar man någon, och i många fall upptäcker man att man kan älska en person mer än vad man först trodde var möjligt.

För mig är en själsfrände någon man kan lita på; någon som man kan prata med vad det än gäller, någon som man kan be om råd och någon som kan slå till en i skallen om man gjort något fel. För mig är en själsfrände någon som får en att må bättre under längre sikt. Det kan vara vem som helst; en pojk-/flickvän, en familjemedlem eller en vän. Jag tror dessutom att det inte finns en själsfrände. Med tanke på att man har så många olika personligheter dras man till olika personer som alla kan vara bra för en på ett eller annat sätt. Man glömmer så lätt bort att ordet "själsfrände" egentligen inte är synonymt med "evig kärlek". Man glömmer dessutom bort att evig kärlek inte är synonymt med äkta kärlek.

Anledningen till varför jag började skriva om detta är för att jag tittar på en romantisk dramafilm (recenssion kommer senare) där man tar upp just ord som själsfrände, evig kärlek och äkta kärlek. Evig kärlek behöver inte vara den typ av kärlek man kan känna till en pojk-/flickvän, och äkta kärlek... För mig finns det ingen oäkta kärlek. Om det inte är äkta kärlek är det inte kärlek. Att det med tiden kan svalna tyder inte på att kärleken varit oäkta. Det tyder bara på att den inte var evig.


Jag gillar att se mig som en romantiker just för att jag tänker annorlunda jämfört med många andra.
För mig innebär inte presenter att man älskar någon.
Det är gesten i sig som är viktigast, och för mig spelar det ingen roll vad det är för gest.
För mig finns det ingen en enda person för var och en av oss
då jag tror att vi kan älska så många fler än bara en person.
För mig finns det ingen evig kärlek som bara kommer och varar.
 För mig är evig kärlek någonting man får kämpa för;
 allt som är värt att hålla tag i är sådant man får kämpa för att inte förlora greppet om.
Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkontakt eller inte,
men jag vet att det inte är något jag vill vara med om.
Jag finner stor glädje i att lära känna en person och i att känna känslor växa för denne.



En själsfrände är inte bara en person som man kan spendera ett helt liv med. Det är en person som får en att bli bättre människor.
Evig kärlek är en form av kärlek som man får kämpa för att kunna behålla, och det kan även handla om kärleken till sig själv. Det är inget som kommer av sig självt som genom ett trollslag.
Äkta kärlek... Jag har visserligen aldrig varit i ett förhållande, men jag har svårt att tro att det finns någonting annat än äkta kärlek. Så länge den varar är den äkta.

//Lisa

Dagen innan varborg

...och syrran tar studenten.
Nej, det är inget skämt; hon ska ta studenten idag. Anledningen till varför det är så tidigt är för att hon har haft så mycket praktik på skolan under årens gång. Praktiken har börjat några timmar innan skoldagen, och fortsatt under stora delar av kvällen samt helger. Att ta studenten tidigt är kompensation för allt arbete.

I vilket fall som helst är det ett par saker som ska göras innan vi åker iväg; först ska jag klä på mig, men jag ska även hämta ut blommor och slå in presenten då det glömdes bort i all "städ-yra". Huh, det var tydligen bara det som skulle göras, så det kanske inte var så mycket trots allt. Det betyder dock inte att jag inte ska skynda mig för att få ett och annat gjort.

Jag hoppas att ni får en underbar fredag!

//Lisa

En hjälpande hand

Det känns som att det är så sällan man ber varandra om hjälp, än mindre erbjuder sig den -- framför allt när det gäller personer vi inte känner. Det är inte alltid att en person med barnvagn får hjälp med att komma på och av bussen, vilket jag tycker är pinsamt; det är trots allt inte så svårt att erbjuda en hjälpande hand.
Det är inte heller alltid man håller upp dörren för någon som skulle kunna behöva det -- någon med en stor resväska, eller kanske rent utav någon med rullator. Om det finns en knapp vid sidan som öppnar dörren åt en är det många som använder det som en ursäkt till att inte hålla upp dörren för personen bakom. Återigen är det pinsamt. Man förlorar tio sekunder på det, men vad skulle man annars göra under dessa tio sekunder? Det hade varit någonting helt annat om det vore tio minuter och om man hade bråttom till ett tåg, men det är knappast sannolikt att man står och håller upp en dörr i tio minuter, eller vad säger ni?

Jag försöker vara så hjälpsam som möjligt då jag vet hur mycket det kan betyda.
Jag har tre väldigt starka minnen; ett är från förra året, ett annat är från förra månaden och det tredje är från idag. Just minnet från förra året är nog det mest betydelsefulla av dessa tre. En man i en rullstol hade bråttom till en buss, och han frågade mig om jag kunde skjutsa honom längs med perrongen till utgången. Flera personer hade vänt ryggen åt honom när han kom rullandes förbi, men jag hade faktiskt tänkt att fråga honom om jag kunde hjälpa till då han såg så trött och utmattad ut. När han bad mig om hjälp var det därför en självklarhet för mig att ställa upp, och jag kan fortfarande minnas hur glad han blev. Jag ser fortfarande hans ansikte när det sken upp, och jag minns att han kunde prata med mig som att det vore det mest naturliga i världen; som om vi känt varandra i åratals.



Händelsen från förra månaden ägde rum när jag skulle vänta på min mormor. Jag hade kommit till avtalad plats lite tidigare än henne, så jag lutade mig mot en vägg med musik i öronen. Förbi mig gick en kvinna med en vagn fylld med lådor. Tyvärr ramlade flera lådor ner på marken då en rem från vagnen hade gått av. Jag frågade henne om hon behövde hjälp, men hon trodde inte att det var nödvändigt, men jag hjälpte ändå till med att försöka få lådorna på plats. När det inte gick frågade hon ändå om jag kunde hjälpa henne med dem upp för trappan. Även detta var en självklarhet för mig, trots att vi tog hissen istället för trapporna. Jag hade trots allt tid, och jag hade ingenting att förlora på det. Visserligen var det inget jag tänkte på (det var det faktiskt inte), men det är ett argument till varför man ska sträcka ut en hjälpande hand när den kommer till användning; Vad förlorar man på det?

Just idag (tekniskt sätt igår) var det en man som skulle tejpa upp en skylt gällande det senaste erbjudandet för den butik han arbetar på. Detta ägde rum då jag och mamma åkte iväg till Farsta för ett par ärenden, och visserligen bad han mig inte om hjälp. Det visade sig även att han inte behövde den, men jag kände ändå att jag skulle fråga honom utifall att. Det är väl det minsta man kan göra, eller är det bara jag som känner så?

En liten gest kan göra mer än vad man tror.
Men ändå verkar det som att man gärna hoppar över de mindre gesterna för att slå på någonting stort.

//Lisa

Ljuva torsdag

Okej, denna torsdag har inte varit så ljuv, men man kan ju alltid vara försöka vara positiv.
Vädermässigt har det varit underbart, och jag fick till två bilder idag. Att det var på ett träd femtio meter hemifrån är en annan femma, men det veror helt och hållet på hur man ser det.

Jag har tvättat under kvällen, och jag ska återgå till städnignen. Som tur är innebär det inte mycket arbete, bara lite dammsugning, men det är inget jag känner för att göra. Jag vet att det är nödvändigt, och jag vet att det kommer att kännas skönt när det är avklarat, men mina fötter bultar efter att ha sprungit upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan och efter att ha sprungit ner till mataffären... Äh, om jag börjar nu kan jag vila igen om en halvtimme. Den tanken är inte så farlig :)

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

I detta ögonblick



Jag vet att glass så här pass sent är mer än onyttigt, men det är just det som gör det så mycket godare :p
Nej, det blir ingen mer glass på hela månaden efter det här.

//Lisa 

300 sidor senare

Jag känner att jag har varit duktig idag; utöver den bok som jag satt och läste på Kungliga biblioteket (en bok jag dessutom läste ut) har jag även hunnit med att läsa 100 sidor ur "David Copperfield". Jag har som mål att läsa ut den inom den här månaden. Eller rättare sagt; det var mitt mål, men jag har inte hunnit läsa den på ett tag vilket har gjort att jag har 700 sidor kvar att läsa. Det skulle jag visserligen kunna klara av på sju dagar, men frågan är om det är någonting jag kommer att orka. Visst, jag älskar att läsa, men när det är så soligt och fint utomhus är det just promenader jag prioriterar.

Den bok jag läste idag är en bok skriven av Nobelpristagaren Imre Kertész.
Mannen utan öde är ingen självbiografisk bok, även om den är baserad på de händelser som Kertész själv var med om när han som 15-åring deporterades till koncentrationslägret Auschwitz.

Boken inleds starkt när den 15-åriga György tar avsked av sin far som ska skickas till arbetsläger, men den övergår till en lidelsefri beskrivning om vad som händer härnäst. Efter att fadern skickats till arbetsläger tvingas György att arbeta vid ett tegelbruk. På väg till arbetet stoppas han av en polis vid bussen, och detta leder till att han deporteras till olika koncentrationsläger -- däribland Auschwitz. Varken han själv eller hans kamrater förstår allvaret i det hela då de inte fått det förklarat tidigare. Kanske beror det på att ingen riktigt vet vad som försigår på lägrena, men alltsom tiden går kommer han i fund med allvaret i det hela och han väljer att acceptera situationen då det inte finns någonting man kan göra åt saken.

Till skillnad från andra böcker som handlar om Förintelsen tar denna bok inte upp några större känslointryck -- man känner inte av någon ångest i det Kertész berättar, och man känner inte av klaustrofobin på samma sätt. På många sätt har denna bok beskrivits som en besvikelse av förväntan p.g.a. just dessa skäl, och jag kände lite likadant när jag väl läste boken. Det är först i slutet man får någon typ av förklaring. När György återvänder efter att ha deporterats från koncentraionsläger till koncentrationsläger ska han försöka återvända till sitt hem. Han stötter på en herre som frågar honom om han har suttit i koncentrationsläger. György svarar då "ja", och nämner i sambandet ordet "naturligtvis". Alla hemskheter som hände på koncentraionslägrena blev med tiden naturligt, och det är det som gör denna bok så kraftfull. Alla människor känner till hemskheterna som försigick där, men det är inte många som tänker på att det med tiden blev ren rutin och att det med tiden blev naturligt då det inte fanns några andra möjligheter.

Det närmsta man kan komma till känslointryck under den tiden György är fast i koncentraionsläger är när han berättar om känslan av svält och hur den tomma känslan i magen växer sig allt större. När jag läste detta parti slog det mig plötsligt att han inte berättar hur han känner -- han berättar hur det var. När man läser andra böcker, som innehåller större känslointryck, kan man få en större inblick vad just denna person gick igenom. Man får inget större intryck hur det var för andra. Även om just "Mannen utan öde" inte lämnar ifrån sig lika tydliga spår blir det ändå mer påtagligt att det var så det gick till.

På många sätt är denna bok väldigt lättläst, men på många sätt blir man enerverad över att historien berättas så pass vardagligt. Om man ska läsa den behöver man därför lite tålamod, för när det kommer till kritan är det en bra bok även om det inte är helt uppenbart i början.

//Lisa

Ett nattligt äventyr

Igår åkte jag iväg till min syrras/Linns studentskiva, och även om jag inte kunde vara där så länge så var det kul. Samtidigt kanske det var bäst att jag bara kunde vara där i ungefär en timme; jag blev riktigt varm och lite yr mot slutet. Jag vet inte om det har något med lokalen att göra, eller om det var för att jag en kvart tidigare hade tagit min astmamedicin.
Självklart tog jag ett par bilder, och det gjorde även Natta som följde med, men det fick bli min digitalkamera. Bilderna blev inte så bra, även om inställningen gav en häftig effekt. Å andra sidan kan det vara svårt att få till bra bilder på en klubb där alla dansar.







När jag och syrran kom hem kunde vi inte ta oss in genom porten. Klockan var runt halv ett på kvällen, och det var något fel på dörren; vi har en speciell bricka som gör att man kan ta sig in, men det kunde inte vi. Vi funderade på att försöka klätta upp via balkongen, men den var lite för högt upp. Vi övervägde även att klättra upp på ett mindre tak som ligger precis under köksfönstret, men det gick inte heller. Vi kom nästan till den grad då vi övervägde att krossa fönstret till dörren, men vi visste inte hur det skulle gå till då glaset är väldigt tjockt.
Som tur var kunde syrran ställa sig i rätt läge för att kunna ta en titt på anslagstavlan som finns precis innanför dörren. En kvart efter att hon hade ringt efter hjälp kom en väktare. Han kunde inte göra någonting åt just den dörren, men han kunde släppa in oss via en av de andra portarna för att sedan låta oss gå genom källargången.

Nej, nu måste jag springa iväg för att ta mig in till biblioteket och sedan skolan.
Jag hoppas att ni får en bra dag!

//Lisa

I wear because I care

Idag har H&M påbörjat sin kampanj "Fashion against AIDS".
Jag har inte skrivit om det tidigare, men jag älskar det koncept man har tagit upp. Dels handlar det om att HIV/AIDS inte uppmärksammas på det sätt som det förtjänar. Det är trots allt inte bara prostituerade och narkomaner som blir drabbade. Vem som helst kan bli smittad. Det som är så hemskt är att det varje år infaller Internationella AIDS-dagen, men den går förbi helt obemärkt bland så många personer. Det är bra att man uppmärksammar bröstcancer under oktober månad, men även AIDS förtjänar den uppmärksammheten. Man kan idag leva med HIV, men det är fortfarande ingen tillvaro man bör riskera att hamna i.
Bortsett från att detta ämne uppmärksammas är jag även glad över att man använder sig av kläder/mode för att göra det. Modeindustrin har verkligen tagit över världen och det är underbart att åtminstone ett företag har bestämt sig för att använda sig utav det. Man använder sin position för ett gott ändamål, och jag hoppas verkligen att folk att köpa de plagg som säljs under denna kampanj. Det är trots allt 25% av intäkterna från dessa kläder som går till AIDS-forskningen. Om det inte är värt att lägga pengar på vet jag inte vad som är värt längre.

Jag kom hem från stan för ett tag sedan, och jag sprang in på H&M för att köpa ett av dessa plagg. Jag blev otroligt nöjd med det jag valde, och det fanns så mycket mer jag vill ha. Visst, dessa plagg kanske är lite dyrare, men jag tror (och hoppas!) verkligen att det kommer att bli värt det i slutändan.



Denna parkas kostade 399:-, och jag är så nöjd med det köpet, och det skulle jag ha varit även om knappt 100:- gått till AIDS-forskningen. Tyget är helt underbart (så härligt luftigt och svalkande), och man kan inte göra någonting annat än att älska modellen :)
Klicka här om ni vill se mer ur kollektionen


Som sagt; "I wear because I care".

//Lisa

Underbara tisdag

Det slog mig precis att det här är sista tisdagen för månaden. Det känns så konstigt att maj snart är här. Ah, så underbart det är -- maj är min favoritmånad just för att det finns så mycket liv i luften då, och för att värmen är underbar. Att det är lite för tidigt för att bada kan jag förbise :)

Hittills har jag inte gjort mycket idag; jag hade en tanke om att åka in till Kungliga biblioteket, men det blev inte av. Med tanke på att jag gjorde en lånebeställning under påskhelgen kom beställningen in örst idag, vilket gör att boken är framme först runt fyra. Jag ska försöka hinna med att åka in imorgon istället, för ikväll hinner jag inte. Jag ska iväg på en studentskiva, och jag håller på att välja ut de rätta kläderna. Jag tror att jag har hittat någonting, men jag är fortfarande lite osäker.

Vad ska ni hitta på idag?

//Lisa

Den genuina personen


Man får ständigt råd på hur man ska vara som person; man ska vara mer öppen, man ska vara roligare, man ska inte läsa så mycket (det har i alla fall jag fått höra), man ska ha andra kläder på sig etc. Men frågan är vad dessa råd ger när det kommer till kritan. Enligt mina erfarenheter handlar det trots allt inte om "Var mer öppen för nya människor och möjligheter, för annars riskerar du att missa så mycket i livet". Det har snarare handlat om "Var mer öppen så att du får fler vänner". Det är alltid trevligt att höra sådant...

Men vad hände med råden som att man ska vara sig själv, att man ska vara genuin? I spel av falskhet och uppbyggda fasader glömmer man bort det som är viktigast. Hur kan man ens förvänta sig att få folk att gilla en om man inte ens kan vara sig själv?
Hur kan man förvänta sig att folk ska gilla en om man låter andra falla för en fasad man byggt upp?



//Lisa

En dag på stan

Ah, jag känner mig så lättad, och så glad!
Varför?
För att jag blivit lite stressad över skolan; jag ska läsa två böcker tills på onsdag, men jag har inte fått tag på dem. Jag hittade dem på ett bibliotek som öppnar imorgon, men det är läsesalslån på dem vilket innebär att jag inte kan ta med dem hem. Kort sagt skulle det innebära att jag skulle läsa 500 sidor på ett biblitek imorgon, men det behöver jag inte göra nu. Jag åkte in till stan relativt tidigt och jag förväntade att jag skulle bli tvungen att rusa mellan olika bokhandlar. Istället hittade jag den bok jag var ute efter (den tjockare, en på 300 sidor) efter enbart fem minuter. I väntan på att Natta skulle komma satte jag mig ner och läste boken. På 1½ timme har jag läst mer än två tredjedelar, så jag har bara 70 sidor kvar nu. Jag antar att jag kan spendera en dryg halvtimme med boken innan jag går och lägger mig :p

Som jag sade träffade jag Natta inne i stan, och vi mötte även upp Linn och Tessan där. Vi gjorde inte särskilt mycket; vi gick runt för det mesta (okej, det var det enda vi gjorde), men å så mysigt det var att gå runt i centrala Stockholm i solskenet :D























Jag köpte dessa på Designtorget; det blev fyra skålar och två muggar för 50:- styck. Sammanlagt blev det 300 kronor, så det blev perfekt då jag skulle använda mitt presentkort på 300 kronor (jag fick det i födelsedagspresent förra året av min morbror, och för en gångs skull kom jag ihåg att ta med mig presentkortet).

 

Hur har er annandag påsk varit?

 

//Lisa

Glass i stora lass

Jag känner att jag har varit duktig idag.
Dels för att jag lyckades ta en lång promenad under eftermiddagen, men också för att jag lyckades ta ytterligare en promenad under kvällen. Jag blev precis klar med armbandet och jag har en heldag framför mig imorgon att se fram emot. Dessutom har jag hunnit plocka undan ett par saker här hemma, och trots att jag har ännu mer att plocka undan är jag lite nöjd med allt jag hunnit med idag. Just det här låter inte mycket, och det är det inte. Det är just därför jag är så nöjd med mig själv; jag tar lätt an saker som jag egentligen inte har tid med (och inte ork heller, för den delen), och vad händer? Jo, jag blir stressad och jag finner inte tid till att ta det lugnt, hämta andan och bara ta hand om mig själv. Just idag har jag klarat av att ta en sak i taget, och samtidigt hunnit ta tid för mig själv. Att jag åt lite för mycket glass för några timmar sedan är en annan sak -- man säger att man aldrig kan få nog av glass, men när man vräker i sig glass till den grad att man får ont i bröstkorgen av kölden... Ja, då har man fått i sig för mycket.

Nuför tiden tar man aldrig tid för sig själv. Det finns alltid saker man ska ta hand om innan man tar hand om sig själv. Om jag ska vara helt ärlig är det verkligen ett problem. Om man inte kan ta hand om sig själv kan man knappast ta hand om andra, och inte heller de uppgifter man själv bestämt sig för att klara av.
Förhoppningsvis förstår ni vad jag menar, och förhoppningsvis pressar ni er inte alltför hårt.

//Lisa

Björkpollen i luften





Jag visste att det fanns björkpollen i luften, men jag trodde inte att det fanns så pass mycket pollen i luften.
Det är just björkpollen jag är väldigt känslig mot, och jag antar att det här förklarar en del. Jag kanske inte var förkyld trots allt, men det är svårt att veta. Jag får inte stora problem med ögonen under pollensäsongen. Det som gör mina ögon irriterade är när min katts päls flyger omkring under våren/sommaren (varför ska katter alltid få så mycket vinterpäls?).

Har ni också problem med (björk)pollen?

//Lisa

Eftermiddagspromenad

Kan man säga så?
I vilket fall som helst gör jag det, för det var just det jag har gjort under dagen -- jag tog en längre promenad som varade i över en timme. Det är svårt att säga hur länge jag gick då jag satte mig vid en klippavsats vid en sjö ett tag. För en månad sedan fanns det fortfarande snö på marken (jag tror faktiskt att det precis hade kommit lite ny snö), men nu kan man ana sommaren runt hörnet. Jag har inte haft någonting annat än ett par byxor och linne (okej, det är två linnen) på mig idag. Innan jag gick hemifrån sade syrran att jag borde ta med mig en kofta, men det behövdes inte. Jag är glad över att jag lämnade koftan hemma, för jag blev verkligen svettig av att gå. Å andra sidan är det väl det som händer när det är ca 20-21 grader i luften ^^









Jag vet att den här bilden är något suddig, men för att vara en ordentlig in-zoomning gillade jag den :)


Vad har ni (haft) för er idag?

//Lisa

Det här med att vara blek

Jag har inte riktigt förstått varför det är lite av ett måste att vara brun; om man inte är brun ser man tydligen inte fräsch ut. Visserligen har jag ingetfräscht utseende, men det har inte med min hudfärg att göra. Jag må ha en olivfärgad underton till min hy, men när det kommer till kritan är jag rätt blek. Det är något jag trivs i, om jag ska vara helt ärlig, men det är någonting jag fått pikar för tidigare. Det var värst förra året då mitt hår var mörkbrunt; jag fick då höra att jag inte borde ha den hårfärgen för att den fick mig att se blek ut.

Under de senaste åren har jag haft problem med att bli solbrun. När jag var yngre var det inga problem, men nu är det inte lika lätt. Förra året blev jag riktigt brun, men jag blev även bränd till den grad att jag inte kunde sova normalt under tå nätter (det var efter de nätterna som blåsorna på min rygg försvann). Jag är ute mycket och rör på mig, så jag är inte blek för att jag sitter inne hela dagarna under somrarna. Att jag är blek är helt enkelt den jag är, och jag förstår inte varför det ska vara ett större problem för andra runt omkring mig än vad det är för mig. Är jag mindre fräsch bara för att jag inte kan få till en solbränna och för att jag väljer att inte ta en soldusch? Är jag mindre fräsch bara för att jag väljer att vara den jag är istället för att kleta in mig i brun-utan-sol krämer (som dessutom knappt fungerar på mig)? Det är inte logiskt någonstans.



Bilden togs förra sommaren av Linn


Att höra att jag är blek brukar jag ta som en komplimang då jag faktiskt gillar det.
Att få en massa olika tips på hur jag ska se mer brun ut tar jag som en smäll rakt i ansiktet. Det känns som att man inte vill se den för den jag är -- inklusive mitt utseende -- och att man försöker ändra på mig för att man inte ska skämmas över att bli sedd med mig. Det är en sak om jag skulle känna att jag var i behov av dessa tips, men så är inte fallet.
En anledning till varför jag tar det så hårt är för att många har försökt att ändra på mitt sätt att se ut tidigare i mitt, relativt korta, liv. Det har varit allt från min klädstil (det kan jag visserligen förstå) till min frisyr och håfärg till min vikt. Jag har hört att jag ska framhäva min bröst, att dölja mina bröst, att dölja min midja och mina höfter... Allt för att jag ska se snyggare ut. Jag tänker inte gå igenom samma sak igen.

Jag gillar det faktum att jag är blek, så låt mig få göra det.
Det är inget som gör mig mindre fräsch.
Det är definitivt inget som gör mig fulare.
Dessutom är det inget som är störande.
Om så är fallet är det knappast jag som behöver hjälp...


Det var inte meningen att jag skulle gå så hårt fram, men jag blir irriterad på folk som tror att jag är blek för att jag inte gör någonting annat än att sitta inne hela dagarna. Jag är även trött på att man ser "blekheten" som någonting fult hos mig. Om jag är ful är det knappast p.g.a. min hudton. Det är i sådana fall p.g.a. helheten (inklusive min personlighet).

//Lisa

Ett gyllene sken





En av mormors katter :)


Färg eller svartvit?







 

Jag och syrran stannade kvar ett tag hos mormor, men det var otroligt mysigt.
Precis som vanligt fick vi alldeles för mycket mat, och därefter kom huvudrätten. Skämt åsido var det väldigt gott; trots att man ångrar sig nu i efterhand var det omöjligt att bara sluta äta. Jag tror inte att det finns någon godare mat än den min mormor tillagar, men jag antar att det är något de flesta känner för det ens mor- och farföräldrar tillagar. Det kanske har något med maten som åts "förr" i Sverige, och som man glömt bort bland all annan mat. Fast om det var det som krävdes för att få hit sushi tänker jag inte sitta och klaga alltför mycket :p

Men som jag sade var jag och syrran där längre än väntat, men det var ingen fara för någon av oss. Det var rätt mysigt att komma hem till skymningsljuset, och att sedan ta en promenad i det (det är svårt att motstå en promenad när solen utger ett gyllena sken).

Ah, påsken är underbar...

//Lisa

Glad påsk!



Bildkälla


Efter att ha sett Morberg önska oss Glad Påsk i x antal veckor i ölreklamen känner jag mig lättad över att påsken äntligen är här. Dels för att jag alltid gillat påsken (jag berättar mer om det senare idag), men också för att jag har svårt för den reklamen. Jag vet inte varför, men den känns så krystad på sex olika sätt.
Om en dryg timme ska jag och syrran iväg till vår mormor för att äta en påsklunch. Först ska jag bara se till att få i mig en påskfrukost -- vad det nu innebär -- och sedan få på mig en passande tröja. frågan är bara vad det är...

Jag hoppas att ni alla får en bra påsk!

//Lisa

Mitt "hemliga" projekt



Tyvärr blev inte bilden särskilt bra, men armbandet jag håller på att knyta blir riktigt fint. Jag har fortfarande en liten bit kvar på den, men det blir jag säkert klar med på nolltid :)
Det här ska bli en försenad födelsedagspresent (hon vet redan om det), och jag måste säga att jag älskar att ge bort sådant jag själv har gjort. Det finns inget bättre man kan ge bort; i sina egengjorda presenter lägger man ner tid och energi åt att det ska bli bra. När man köper något kan man lägga ner tid och pengar, men det saknar den personliga touchen som jag älskar så. När man dessutom har de rätta redskapen hemma (jag har haft dessa garnnystan sedan jag var 14 år) blir det även onödigt att lägga ner mer pengar på någonting annat. Nej, jag säger inte det här för att jag är snål (att jag är snål är en annan femma). Jag säger det för att man inte alltid behöver leta i timmar för att kunna köpa en present. Istället kan man passa på att ge någonting personligt, och någonting som ingen annan redan har.
Det blir unikt på det sättet.

Gillar ni också att ge bort egengjorda saker i present?

//Lisa

Om det vore så enkelt


Just varma dagar som denna får mig att tänka tillbaka på de varma vår- och sommardagarna när jag var liten.
De varma dagarna jag brukade sitta på en gräsmatta med en blomma i handen.
"Älskar... Älskar inte... Älskar... Älskar inte"
När jag inte fick det svar jag ville få fram började jag på en annan blomma och lät samma ord undanfly mina läppar.
"Älskar... Älskar inte... Älskar... Älskar inte"
Tänk om kärlek hade varit lika enkelt nu som den var när man var liten...


//Lisa

Långfredag

Man känner verkligen av påskluften nu. Är det inte underbart? :)
För mig är det lite mindre underbart; näsan rinner fortfarande, och hostar gör jag också. Tanken var att jag skulle över till Natta ikväll, men jag tror tyvärr inte att det kommer att gå -- jag är ltie halvt rädd över att sätta mig på en buss just nu, och jag vill försöka vila upp mig tills imorgon då jag (förhoppningsvis) ska åka till min mormor.

Jag måste ut och handla lite snabbt, men jag tror att jag ska ta en kort promenad lite senare; det är bortåt 20 grader varmt ute, och det känns som att det är något jag måste uppleva (det är trots allt årets hittills varmaste dag) ^^

Hur har ni det idag?

//Lisa

När girighet och motivation går hand i hand

När jag tidigare idag tog en titt på framsidan av dagens tidning blev jag rätt förvånad. Tydligen ska man införa ett nytt system i Stockholm där lärare får högre lön om de lyckas få elever att höja betyg i det ämne som läraren undervisar i. Enligt en lärare som man pratat med är detta någonting som motiverar.

Det skrämmer mig lite grann. Jag vet att lärarlönen inte är den bästa, men det känns ändå fel att det finns lärare som har just pengar som en motivation. Det blir så fel att man tänker på att hjälpa elever först när pengar kommer in i bilden. Eller är det bara jag som är så pass gammalmodig som anser att det är eleverna som ska komma i första hand; i alla fall före pengar? Det känns inte som att det handlar om att man vill försöka engagera eleverna för att de ska kunna nå sin fulla potential -- det känns som att man bara tänker på att göra ett bra jobb i från sig för att det finns mer pengar i sikte.

För mig känns det även som ett rent skämt.
Jag har haft flera bra lärare under min skolgång -- grundskola som gymnasie och universitet. Just i grundskolan fick jag otroligt mycket stöd från lärarna, och jag fick den hjälp jag behövde. När jag först fick mina betyg var de väldigt medelmåttiga, men under 1½ års tid vände jag på allting (redan under andra terminen i åttan vände jag på allting). Från åttan och uppåt höjde jag mig i 11 ämnen, och i vissa ämnen hade jag höjt mig "dubbelt upp" (i två ämnen hade jag gått från G till MVG), och jag skulle inte ha gjort det om det inte vore för lärarnas skull. Jag är skyldig dem så otroligt mycket, och det bästa med det här är att jag vet att de brydde sig. Det handlade inte om pengar.
Jag kan inte tala för mina gamla lärare, men det blir ändå som ett slag i ansiktet. Det finns så många genuina lärare som verkligen gör vad de kan för att elever ska förstå hur långt de faktiskt kan gå. Tydligen finns det nu lärare som gör samma typ av jobb; samma typ av amsträngningar, men för pengarnas skull.

Tekniskt sätt har jag ingen rätt att uttala mig om detta då jag inte är en lärare och då jag inte arbetar de långa passen som kan komma med i yrket. Jag har ingen rätt att säga att det är dåligt att man vill ha mer pengar som lärare som kan kompensera vissa arbetstimmar, men jag har väl ändå rätt (som elev) att säga att jag blir...tja, förfärad över tanken om att en lärare vill att det ska gå bra för en elev för att det gör att man tjänar mer.
Elever presterar sämre i skolan nu än för 10 år sedan, om jag minns rätt, men det känns inte som att man hanterar problemet på rätt sätt. Att ha fler nationella prov gör ingen nytta då elever istället blir stressade över det, och att spotta fram mer pengar känns som en feg utväg. Tyvärr är det en feg utväg som kommer att fungera då det finns människor som är så pass giriga. Det är en sak om man engagerar sig hos en elev och försöker hjälpa denne för att sedan få pengar som ett plus i kanten, men det är en annan sak om det är pengarna som gör lärarna motiverade. Är läraryrket verkligen den rätta vägen för en om man inte låter sig motiveras och inspireras av de barn/ungdomar man omringas av?

I mina ögon är det nämligen sådant som gör att förtroende försvinner.
Men det är bara jag...

 

//Lisa

Soliga skärtorsdag

Jag vet att jag inte borde ha gått ut idag, men det gjorde jag och Gud så härligt det var!
Det var närmre 19 grader varmt ute, fåglarna kvittrade (inte för att jag hörde mycket av det när jag gick runt med MP3:n på...tja, inte högsta volym)... Oturligt nog har solen gått i moln nu, men det gör mig nästan bara gladare -- jag tog chansen att njuta av den varma och soliga dagen innan det försvann. Dessutom hostar jag inte lika mycket nu, och det skulle inte ha gjort någon skillnad om jag varit inne eller ute. Det låter omoget när jag säger det på det sättet, framför allt med tanke på att jag kan ha smittat andra med min förkylning, men en del av mig känner att om jag ändå ska må dåligt kan jag lika gärna se till att försöka njuta av det hela. Hur kan man njuta av det hela då man är fast inomhus med TV:n på non-stop?





Det märks verkligen att påsken snart är här.
Har ni några speciella "påskplaner"?

//Lisa

NUNC Inredning



En vattenkanna till balkongen?

Även om detta är ämnat för balkongen måste jag säga att skylten vore perfekt för toalettdörren.

En metallskål man skulle kunna ha till badrummet.

Gästtvålar i fransk stil. Lite överflödigt kanske, men jag tyckte att bilden var så fin ^^

Den här är så söt och charmig, och definitivt bättre än många av de tråkiga tvålförpackningarna

Jag blev faktiskt kär i den här så fort jag såg bilden.

Mjölkkanna format som ett mjölkpaket; det är verkigen någonting (onödigt) som faller mig i smaken


Är det bara jag som behöver nya koppar?

Just dessa är perfekta för mig; vi har för små skålar som inte rymmer tillräckligt med glass under sommaren, och vi har för stora som rymmer en hel måltid (är det bara jag som inte förstår grejen med att ha glass i en skål som man inte ens kan fylla?).

Jag tycker verkligen att dessa grytunderlägg är otroligt fina, och häftiga.


Jag tror att jag har hittat en butik som är alldeles rätt för mig. De har en hel del vintageinredning där, och det är en butik jag kan besöka. Man kan såklart beställa hem saker från deras hemsida, men man kan även besöka deras adress om man befinner sig i Stockholm.
Alla dessa saker kommer från NUNC Inredning, och även om man inte planerar på att köpa hem ny inredning kan man ta sig en titt på deras hemsida :)

//Lisa

Lite kurvor har aldrig skadat

Linnet jag köpte igår är rätt åtsittande.
Detsamma kan man definitivt säga om byxorna, men det är inte ovanligt när det gäller jeansleggings.
Jag visste hur plaggen skulle sitta, men jag insåg inte hur "illa" det var. Men när jag tittade mig i spegeln tänkte jag "Äh, de kommer att töjas ut snart, det är ingen fara", och det stämmer -- det är ingen fara.

Å andra sidan känner jag att jag inte ens skulle ha behövt tänka att det såg illa ut. Vad spelar det för roll att jag har en liten (eller mindre liten) plutmage, och att jag har runda höfter som inte riktigt går ihop med resten av min kropp? Det förändrar inte den jag är. Dessutom är inte som så att jag har för små kläder på mig där sömmar håller på att brista på flera håll. Jag ser banne mig bra ut i mina kläder (om jag får säga det själv) även om alla inte håller med mig om det. Det är så löjligt att jag ska behöva oroa mig över hur min kropp ser ut i vissa klädesplagg. Det är en sak att känna att man inte passar i ett visst typ av plagg, men det är en helt annan sak att känna att plaggen passar, men att man är orolig över vad andra ska tycka. Jag må ha kommit långt när det gäller min självkänsla, men det finns fortfarande en kärna av osäkerhet inom mig. Jag tror inte att det är en osäkerhet som kommer att försvinna helt och hållet. I alla fall inte i det första taget.

Vi må påstå att vi är öppna för alla olika kroppstyper, men det är en lögn om man tänker på det stora hela. Är man rund får man tydligen inte ha mer åtsittande kläder på sig. Tydligen betyder det att man inte har någon aning om hur "stor" man faktiskt är och att vissa klädesplagg blir opassande, men jag ser inget fel i det. Tänk om det inte handlar om förnekelse; tänk om det, precis som med mig, handlar om att man inte orkar bry sig om vad alla andra har att säga om sin egen kropp. När det kommer till kritan handlar det om ens egen kropp, och det är väl bra onödigt att komma med en massa gliringar om hur andra ser ut. Det enda som kommer ut från det är att man skapar en onödig osäkerhet. Visst, jag tycker att det finns gränser; man ska ha kläder som passar en rent storleksmässigt (å andra sidan är det kanske någonting man gör då man känner att större storlekar är "otillåtna" i det här samhället), och man kanske bör akta sig för att blotta sin rumpa, men jag tycker inte att rundare personer ska behöva gå runt med något som är helt täckande och figurlöst. Det är en sak om man själv väljer det, men hur lätt är det att välja någonting som inte finns?

Man kan vara löjligt vacker som pinnsmal.
Men man kan även vara löjligt vacker som kurvig/mullig/rund, eller vilken kroppstyp man har (själv är jag lite av allt ^^).

//Lisa

Onsdag

Nej, det här är inte okej.
Jag har ingen som helst kontroll över min hosta; när jag tror att den har gått över kommer den med fart igen. Jag är trött på att hosta gång efter annan -- jag vet att det är kroppens sätt att göra sig av med sådant som inte får finnas i lungorna (smuts, bakterier etc.), men det är bara irriterande och jobbigt när det går till den grad att man inte kan andas normalt.

Nej, jag ska sluta klaga -- det blev trots allt varmare idag jämfört med gårdagen, och varmare kommer det att bli under veckan. Fåglarna kvittrar som galningar utanför (vi hade faktiskt en fågel inne på vår balkong igår; stackarn blev så rädd när jag kom ut där) och träden har börjat blomma ut. Det går så fort nu, men det är just det som är så härligt. Det spelar ingen roll om jag är inomhus eller utomhus; jag tar åt mig av allting ändå. Det är bättre att göra det än att gråta över att man är sjuk och svulla kakor (istället ska jag fortsätta klaga lite och fortsätta svulla kakor efter att jag sopat bort smulorna).

Hur har ni det idag?

//Lisa

Dagens fynd

Jag kunde inte ta bilder på allt jag köpt idag, men med lite hjälp från min käre vän Google hittade jag bilder på ett par av fynden.



Det här linnet kommer från Esprit, och det kostade 299:- vilket är lite för mycket för mig, men vad gör man inte för ett bra och luftigt linne? De är perfekta till våren/sommaren, och dessutom var den riktigt skön.


Den här toppen kommer från Vero Moda, och om jag minns rätt kostade den 179:-


De flätade armbanden hittades även dem på Vero Moda, och tillsammans kostade dem 50:-
(Jag passar även på att visa den tatuering jag har på armen, som jag tror är min favorit ^^)

Utöver detta köpte jag ett par khakifärgade jeansleggings för 180:-
Kort sagt blev det en del shoppande för mig, och det kommer nog komma mer i och med att jag måste rensa ut kläder. En del plagg är för stora, och en hel del har jag inte använt på närmre två år. Jag har roliga dagar att se fram emot :)

//Lisa

I väntan på den rätte

Som jag påpekat ett par gånger tidigare har jag varit singel hela mitt liv, och det har såklart gjort till att jag än idag är oskuld. Med tanke på att jag snart är 20 år ser många det som att jag är "sent ute", men om jag ska vara helt ärlig gillar jag inte att se saken på det sättet. Jag är ingen som alltid har väntat på den rätte i form av den eviga kärleken. För mig är den rätte någon jag främst kan känna mig bekväm och trygg med. Ett par killar har försökt att ragga på mig via Internet, och det är sådant som jag inte gillar. Det är en sak om man träffar någon via Internet som man börjar prata med, och som man i senare skede börjar knyta an med, men det är en annan sak om man får ett meddelande på Facebook om att man är hur snygg som helst etc. Jag vill nämligen inte hamna i den situation där jag riskerar att bli utnyttjad, och jag vill inte heller hamna i den situation där jag riskerar att utnyttja någon annan.

Jag har blivit retad för det här, men vad ska jag göra åt saken? Ska jag hoppa i säng med första bästa kille bara för att han må vara den enda som ser mig som attraktiv eller ska jag göra det som jag känner är bäst för mig? Jag är inte arrogant när jag säger att förtjänar mer än ett one-night-stand; jag vet att jag förtjänar mer då det är mer jag vill ha. Dessutom är jag skyldig mig själv det. Det är mycket jag är missnöjd över vad jag gjort tidigare i mitt liv, och det finns ett par saker hos mig själv som jag fortfarande är lite missnöjd med (jag arbetar för att inte vara det). Just den här biten av mitt liv vill jag inte vara missnöjd över -- jag vill kunna blicka tillbaka om t.ex. 10 år och känna att jag gjorde rätt val.

Det som är roligt är att jag, i samma veva som jag blivit retad/kritiserad för det här, även blivit berömd. Det finns personer som anser att det är bra av mig att kunna tänka på mig själv på det här sättet, och några ser det som starkt eller rent utav coolt. Man ska inte behöva känna sig pressad till att ha sex av sin omgivning, och jag vet att det finns en viss press; någonting säger mig nämligen att det inte bara är jag som fått ta emot kommentarer som "Varför gjorde du inte det med den killen?" (mitt svar: "Jag kände mig obekväm med honom"). Av alla mina brister väljer man att kritisera, vad jag anser vara, mitt bästa val hittills. Jag är en person som föredrar att vänta, och att bli nöjd över mitt val, än att ha gått för fort fram för att sedan ångra det.

Så vad ska jag göra i väntan på den rätte?
Jag fortsätter vänta och hoppas på att det blir värt det i slutändan...

//Lisa

Tisdag

Som jag sade för tio sekunder sedan: "Det är ju redan tisdag idag... Herrejävlar."
Ja, jag svär väldigt mycket, även om jag inte visar det på bloggen. Jag undrar varför jag sällan skriver svordomar på bloggen, men jag antar att det har mycket med svenskalektionerna att göra -- min svensklärare sade ett par gånger att man inte ska skriva som man pratar, och man ska inte prata som man skriver.

I vilket fall har det varit en rätt lång dag idag. Dels var det för att jag vaknade ungefär en timme tidigare än vanligt, men också för att jag jag inte känner mig helt kry. Jag har två olika pollenallergier som krockar med varandra nu, och som pricket över i:et har jag åkt på en förkylning som gör att min näsa vägrar sluta rinna och min hosta är inte mycket bättre. Jag är glad över att inte ha någon feber, men samtidigt känner jag att jag kan välkomna febern med en öppen famn om det är det som krävs för att bli av med förkylningen.
Men trots detta har jag kunnat köpa ett par nya kläder; ett par jeansleggings från Vero Moda, där jag även köpte en tröja och två armband, samt ett linne från Esprit. Linnet brann iväg på lite pengar, men jag tror verkligen att det är något jag kan använda en lång tid framöver (även efter att jag färgat håret brunt igen, vilket jag kommer göra i sommar/höst, om inte tidigare). Tyvärr har jag inga bra bilder på det, men jag kan försöka med det när jag får tillgång till min syrrans helkroppsspegel. Hon använder inte den just nu, men det känns lite fel att bära ut den till vardagsrummet när hon är i närheten.

Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Måndag



Bara för att det är gott med sushi efter en någorlunda lång dag ^^


Åh, vilken dag!
Visst, den har varit härlig, men den har också varit jobbig på sitt sätt. Dels är det för att jag åkt på en förkylning (pollenallergi kombinerat med en förkylning är inte det bästa man kan uppleva), men det är inte det "värsta". Om man tänker efter har dagen inte varit så hemsk; den har varit mer irriterande.

Jag åkte in till skolan för att låna en bok på biblioteket, men avdelningen där boken finns var avstängd (den avdelningen har varit avstängd ett par veckor nu, men den förväntas öppnas under veckan -- jag visst bara inte om det var idag eller inte då ingen information kommit ut). Kort sagt fick jag sitta på tåg i sammanlagt 80 minuter utan att få tag på boken, och det gjorde jag helt i onödan då jag för några timmar sedan fick reda på att vi hade, inte bara den boken, utan hela bokserien. Vi hade den i en pocketbox som låg i en av bokhyllorna här hemma. Om jag bara hade fått för mig att titta omkring i en gul liten låda hade jag inte behövt åka till skolan, men å andra sidan förväntar man sig inte att man ska hitta en bok i en gul liten kartonglåda.

Nu på kvällen har vi i familjen ägnat oss åt städning, men än är det inte klart. Det är ett par saker som ska tas om hand i morgon, men med tanke på att det är i morgon tänker jag oroa mig över det först då. Just nu tänker jag bara oroa mig över de texter vi ska läsa, men det är inte ens någonting jag behöver oroa mig över. Överlag flyter livet på rätt bra nu, och jag hoppas att det håller i sig ett tag :)

Hur har er start på veckan sett ut?

//Lisa

"Det kommer aldrig hända mig"

Vi alla tänker så på ett eller annat sätt, och det är det som gjort att vi inte är lika försiktiga. Risker kan vara bra, men det beror också på vad det är för risker. Om man riskerar sin hälsa, och rent utav sig själv, är det knappast värt det i slutändan, eller är det bara jag som tycker det?
Det känns lite som det med tanke på att många riskerar sin hälsa. HIV är trots allt fortfarande en sjukdom som finns i Sverige, och det är inte bara en heroinmissbrukare i en mörk gränd som drabbas. Inte heller är det enbart prostituerade som drabbas av det; även den duktiga studenten med blont hår och oskyldigt blå ögon kan drabbas. Man vet allt det här, men ändå utsätter man sig själv för den risken. Just klamydia har haft en spridning bland ungdomar, och jag läste någonstans att en tredjedel av alla som drabbas är mellan åldrarna 15-19 år (jag måste visserligen kolla upp det lite närmre då jag är osäker på om källan är tillförlitlig eller inte). Som tur är kan man få antibiotika mot det, men om man inte känner av några symtom och om man inte kollar upp sådant regelbundet är det en sjukdom som kan leda till att man blir steril. Bara för att man inte vill ha barn i tonåren betyder det inte att man inte kommer att ångra sig senare, så frågan är: Är det verkligen värt det?

Jag har skrivit flera gånger om just det här; jag har skrivit flera gånger om att det bästa att göra när man har sex med någon man inte känner särskilt väl är att använda kondom. P-piller är ett bra skydd mot graviditeter, men det ger inget som helst skydd mot könssjukdomar. Tyvärr är det inte många som tänker på det. Tyvärr tänker man mer på att skydda sig mot graviditeter än att skydda sig själv. Visst, det är bra att man skyddar sig överhuvudtaget om man inte är redo för att bli förälder, men det handlar inte om enbart det. Det handlar även om att inte utsätta sig själv för någon risk. För dryga tjugo år sedan hade man inte någon bromsmedicin vid HIV-smittningar, och vi har en sådan tur som har tillgång till det nu, men det betyder inte att man ska leka med ödet. Bara för att en HIV-smittning inte behöver innebära döden i dagsläget är det ingenting man ska plocka på sig. Återigen är det någonting vi känner till, men det är även någonting vi gör väldigt lite åt om man tänker efter. Det är en sak om man i stundens hetta glömmer bort att använda kondom, men man kan inte låta sådant gro i bakhuvudet. Man kan inte tänka att det kommer att gå bra den här gången för att det gick bra förra gången. Bara för att det finns mediciner och behandlingar betyder det inte att sjukdomarna inte skadar oss, framför allt när det handlar om virus (herpes, kondylom, HIV/AIDS etc.).

Vem som helst kan drabbas av könssjukdomar. Glöm inte bort det...

//Lisa

Den inre styrkan

Alla vet vad den fysiska styrkan innebär; om man kan slänga ett ton över axeln är man allt annat än svag, men bara för att man saknar den förmågan betyder det inte att man är svag. Bara för att man kan ha problem med att bära hem matkassarna från mataffären betyder det inte att man är svag. Man glömmer trots allt bort att det är den inre styrkan som gör oss starkare som personer. Alla kan träna upp sina muskler till den punkt att man kan dra bussar efter sig, men man kan inte träna till den punkten om man saknar självdiciplin. Dessutom bör man nästan ha mer självrespekt än så -- att träna så pass mycket blir ju inte heller bra för kroppen.

Men åter till ämnet; Man glömmer bort att det är vår inre styrka som gör oss starka som personer. Frågan är bara vad man ser som en inre styrka. Om man håller tillbaka alla känslor, alla tårar, anses man som stark. Hur många gånger har man inte sagt "Jag kunde inte gråta inför honom/henne, jag var tvungen att hålla mig stark". Man är inte stark om man håller tillbaka känslor på det sättet. Man är inte stark om man låter alla känslor byggas upp inom en -- om man inte ger utlopp för hur man känner äter alla känslor upp en inifrån.

Jag trodde en gång att jag var stark då jag ständigt höll tillbaka tårarna. Nu inser jag hur dumstrid jag faktiskt var. Genom att inte gråta förnekade jag att jag behövde hjälp, eller åtminstone en kram. Det var det som gjorde mig sårbar. Man kan bli sårbar om man gråter, men om man håller allt inne blir man till sist ett vrak. Det tog mig ett par år att repa mig helt och hållet. Nej, jag blev aldrig deprimerad, men man skadar sig själv genom att hålla all sin sorg och ilska inom sig själv.
"Jag var tvungen att vara stark"... Det är en sak att vara stark, men det är en annan sak att vara martyr.
Förhoppningsvis är det någonting värt att tänka på...

//Lisa

5 anledningar till varför jag gillar min kamera










 

Jag träffade som sagt var Matilda idag, och hon hade sin hund med sig. Jag tror inte att jag träffat en härligare hund, bortsett från en av mina fastrars dalmatiner. Jag vill verkligen ha en hund, men med tanke på att vi har en katt som är otroligt skygg blir det rätt svårt med hund.
Men åter till "ämnet"; vi gick på en promenad kring Magelungen, och vi hittade en brygga som vi satte oss vid. Det var riktigt härligt; solen låg på, vinden lekte, och fåglarna svävade omkring. Att två svanar simmade runt i vattnet gjorde saken bara bättre, men det var rätt härligt att se änder i en parningslek. Det är i alla fall det vi misstänker; tre hanar flög omkring i luften medan en hona var kvar i vattnet. Något sade oss att de tre hanarna tävlade om hennes gunst. Det är verkligen i det läget man inser att det är vår :)

Jag kom hem för en timme sedan, och när jag tittade på termometern stod det att det var ca 18 grader ute. Det förvånade mig inte särskilt mycket, även om det fick mig att hoppa till av glädje. Under större delen av dagen gick jag runt utan jacka, och vi åt även en varsin glass på en utomhusservering vid Farsta Centrum. De kommande dagarna ska tydligen bli ännu varmare, och ännu härligare. Det bästa med de kommande dagarna är att Natta och Mickan kommer hem från sin Londonresa imorgon (åh, så jag har saknat dem!)

Nej, nu ska jag knalla ner till mataffären och handla ingredienser till kvällens middag.

Hur har ni det i vårvädret?

//Lisa

Söndag

Jag måste springa iväg snart, så jag försöker att fatta mig kort.
Jag ska åka in till Farsta om en dryg halvtimme för att träffa Matilda. Jag har inte träffat henne på länge, så det ska bli riktigt kul att göra det. Dessvärre har allergin krockat med en förkylning vilket gör att min näsa rinner mer än vanligt, men det är inget fara. Det värsta är att min hals är något svullen, och min röst låter alldeles dov och grötig. Kort sagt låter det som att jag varit kedjerökare i 15 år. Jag har tagit en halstablett och det har hjälpt lite; håll tummarna för att det håller hela dagen.

Nej, jag ska hoppa in i duschen lite snabbt så att jag kommer iväg (japp, jag är så pass snabb att jag har råd att vara tidsoptimistisk) ^^

Vad ska ni hitta på idag?

//Lisa

Skavsår är inget att leka med

Jag vet att mitt uppdaterande suger, men jag tänkte att det skulle vara bättre att vänta tills jag kom hem istället för att göra det på morgonen. Nu har jag trots allt något att skriva om ;)
Jag hälsade på syrran och Linn vid Solvalla idag; som jag skrev igår har de praktik där över helgen. Det är riktigt mysigt där, och jag älskar att vara kring hästar även om de skrämmer mig lite (nej, jag blir inte livrädd, jag blir bara lite extra försiktig). Jag vet inte varför det är så, men det kanske är för att jag inte har haft så bra erfarenheter kring hästar och för att de kan få tillräckligt mycket med kraft i sina sparkar att mjälten kan krossas. I vilket fall som helst har jag kommit hem nu, efter att ha suttit på ett pendeltåg i en dryg halvtimme och det efter att ha gått i en halvtimme med något trasiga skor. Jag ska försöka leta rätt på skavsårsplåster när mina fötter återhämtat sig.






























Jag har svårt att förstå varför jag känner mig...hotad, är det närmsta ordet jag kan komma på (det här skulle vara så mycket lättare på engelska då swt rätta ordet är intimidated) av hästar. Visst, de är större än människor, men jag tror att storleken gör dem mer ömsinta.
Det bästa är att hästdoften har fastnat på "skinn"jackan och att jag fortfarande är alldeles sprallig av mig efter att ha varit ute i vårluften -- det kan (nästan) inte bli bättre :)

Har ni haft det lika soligt och varmt som mig idag?

//Lisa

Jag är inte den man tror jag är...

...då man har rätt många fördomar gentemot mig, och personer med en liknande yta som mig.

Vad är det första ni tänker på när ni ser en tjej med piercing, tatueringar, skinnjacka och nitstövlar?
Tänker ni då på en tjej som kan lyssna på klassisk musik, och som älskar att läsa?
Tänker ni då på en tjej som vill göra vad hon kan för att få andra på ett gladare humör trots att det inte alltid uppskattas?
Tänker ni på en tjej som inte alls gillar att festa, och som hellre spenderar tid för sig själv eller med ett par nära vänner?

Förmodligen inte, och det är just det som "skadar" mig -- fördomarna. Jag må vara rockig, men när det kommer till musikstilar gillar jag så mycket mer än enbart rock. Jag lyssnar inte på mycket klassiskt, men Debussy är någonting jag kan lyssna på. Jag är inte på något sätt farlig, om man bortser från min klumpighet -- jag skulle aldrig tänka mig att verkligen skada någon annan människa, och jag får dåligt samvete när det sker. Bara för att jag har högklckade stövlar med nitdetaljer på betyder det inte att jag är "farlig och hård". Jag är nog den person som är...minst hård (det kändes fel att säga "mjuk" i det här sammanhanget). Det händer att jag blir smått retad av vänner efter att vi har varit på bio då jag så lätt gråter. Jag gråter även till vissa böcker, TV-serier... Ibland kan jag gråta när jag läser tidningen eller när jag tittar på nyheterna. Även blogginlägg har fått mig att gråta.



När det gäller böcker har jag aldrig läst någonting ur skräckgenren, vilket jag borde göra då jag fick en skräckbok av min morbror för några år sedan. Jag föredrar istället att läsa 1800-tals romanerna; "Pride & Prejudice", "Sense & Sensibility", "Wuthering Heights", "Jane Eyre", "Brott och Straff"... Just nu läser jag "David Copperfield", därefter ska jag läsa "Oliver Twist" innan jag fortsätter med Henry James' verk. Även dikter av Emily Dickinson ser jag som tidlösa då de är så otroligt vackert skrivna.

Vet ni hur många gånger jag ler när jag ser andra människor.
Jag hoppas alltid att jag kan få någon annan att le, men häromkring är det svårt att få det att hända. En gång förra sommaren kände jag att det var värt det, och jag fick tillbaka den känslan först idag -- ungefär 9 månader senare. Vad är det för mening med att le åt andra när man får sura miner/blickar tillbaka? Ett leende är en sådan liten gest som kan betyda mycket, och för mig betyder det mycket.

Detta går inte ihop med mina tatueringar och min läppiercing, eller hur?
Böckerna jag läser, musiken jag lyssnar på och mina intressen utgör alla en del av den jag är. Några av mina intressen ligger just i tatueringar. Läppiercingen är ett undantag när det gäller piercingar -- det är den enda jag har tänkt att ha (jag är inte intresserad av att ha någon i ögonbrynet, och inte heller i näsan, naveln, tungan eller bröstvårtorna). Man kan inte döma hunden efter håret, och med tanke på vad vi människor har varit med om under historiens gång är jag förvånad över att vi fortsätter med det -- en person är mer än sin hudfärg på samma sätt som att en person är mer än sina tatueringar.



//Lisa

Get It On




Det var ett litet tag sedan jag laddade upp en gammal låt (jag ser inte låtar från 2008 som särskilt gamla), så jag tänkte slänga upp en klassiker från 1971, som såklart finns med på soundtracket till "Billy Elliot".
Get It On -- T. Rex

(Låten är även känd som "Bang a Gong (Get It On)" då man i USA ändrade låttitel; ett annat band hade skrivit en annan låt med samma titel och man ville inte att dessa låtar skulle blandas ihop).

 

//Lisa 

Bilder från dagen

Jag fick några bilder tagna vid Solvalla, men det var inte förrän jag kom hem som jag insåg varför bilderna var i ofokus; jag hade lekt med fokusinställningarna på kameran istället för att rätta till objektivet. Ibland är jag bra seg, men jag antar att det är som man säger -- bättre sent än aldrig :)










Ni kan nog förstå hur lättad jag blev när jag upptäckte "felet".

Nej, jag ska fortsätta titta på "Billy Elliot" (det är verkligen en underbar film, det).

Jag hoppas att ni får en bra fredagskväll!


//Lisa

Solvalla, nästa

Jag är lite smått stressad just nu, så jag går rakt på sak.
Syrran ringde precis, och hon är ute själv på Solvalla; hon ska spendera helgen där tillsammans med några klasskamrater (praktik), men de andra kommer inte komma förrän senare. Därför ska jag iväg så fort som möjligt.

När jag kommer tillbaka hoppas jag på att jag har en del bilder att kunna dela med mig utav, men jag måste se om jag kan fixa kameran -- när jag var i stan häromdagen hade kameran satts på, och fokusläget ändrades. Kort sagt har fokusläget hamnat helt åt helvete, men jag hoppas på att kunna lösa det; det vore synd om jag inte fick till bra bilder (eller bilder överhuvudtaget) för en sådan "liten" sak.

Jag hoppas att ni alla har det bra!

//Lisa

Offer

Än idag markerar många tjejer sig själva som offer.
Många tjejer/kvinnor anser att det kvinnliga könet har fallit offer för patriarkatet.
Jag tycker att den synen på kvinnor utgör ett större kvinnoförtryck än vad män gör. Vad kan vara mer kvinnofientligt än synen på att kvinnor ständigt är offer?

Jag har sagt ddet flera gånger, och jag tänker göra det igen -- Sverige är inte 100% jämställt; varken könsmässigt eller etnicitets-/religionsmässigt, eller vad det nu kan vara, men vi kvinnor har det ändå väldigt bra. Man ska inte ge upp med att försöka få landet jämställt, men man måste samtidigt se att det inte är så farligt som många försöker måla upp det som. De markanta skillnaderna man målar upp mellan könen finns där för att man själv väljer att se dem, men man glömmer bort att det inte är mycket som skiljer mellan könen. Bara för att man är kille betyder det inte att man tänker på ett visst sätt, och detsamma gäller tjejer. Det finns killar som är hjärtlösa players, men det finns tjejer som beter sig likadant. Det finns tjejer som vill hitta den där speciella kärleken som kan vara livet ut, och detsamma gäller det för vissa killar. Allt beror på hur man är som person, vilken uppfostran man fått, vilka värderingar man har och främst av allt hur man själv väljer att vara. Det finns ingenting som säger att man kommer att sluta upp som en viss person bara för att man har ett visst kön; ser man sig som ett offer är det just det man blir i slutändan. Blir man behandlad som ett offer är det så man i slutändan betraktar sig själv.

"Det är inte en persons biologiska kön som bestämmer den revolutionära potentialen, utan den position han/hon väljer att inta"

-Julia Kristeva



//Lisa

Den perfekta vårdagen

I alla fall den perfekta vårmorgonen; solen skiner något otroligt nu, det är redan 11 grader varmt ute, fåglarna kvittrar som galningar och det har fram knoppar på träden. Nu pratar jag inte om de knoppar jag var så glad över att se för en månad sedan. Nej, jag pratar om löven som börjat komma fråm -- knopparna häromkring är inte längre bruna. En del av mig hoppas att de är halvt utslagna till nästa vecka, men jag tror nästan att jag får vänta lite längre än så, men visst är det en härlig tanke? :)

Det känns verkligen i luften att allt det man sett fram emot hela vintern är på väg nu. Jag upplever det nu faktiskt, om jag ska vara ärlig -- jag må älska vintern och sommaren må vara min favoritårstid, men det finns inget så härligt som våren när allt börjar komma tillbaka till liv.






I vilket fall som helst vaknade jag för en timme sedan; jag har redan duschat, fått på mig kläderna, borstat tänderna och skickat iväg ett mail. Jag känner mig stor, av någon anledning :)
Linn kommer hit om en stund (jag ska faktiskt gå och möta upp henne så att jag också kommer ut i solskenet), och tanken är att vi ska titta på en film. Samtidigt vet man inte om vädret kommer att locka oss att göra någonting annat än att sitta inne.

Jag hoppas att ni har det bra!

//Lisa

Tomhänt

Jag var inne i stan tillsammans med Linn, men tyvärr hittade vi inget.
Tanken var att vi skulle hitta lite kläder att ha på oss på hennes kommande studentskiva, med tema "B". Jag ska gå som blå/blåbär, så jag kommer hitta något till sist. Jag letade faktiskt inte så mycket efter blåa plagg, även om de flesta butiker säljer mer vitt än någonting annat; istället fokuserade vi på något Linn skulle kunna ha, men det är svårt att hitta någonting grönt i "vanliga" klädaffärer. Men vi håller på att leta vidare :)

Tyvärr tog jag inga bilder under dagen, och det var rätt synd -- vi tog en lång promenad från Stockholms Södra in till de centrala delarna av Stockholm. Vi gick ut längs kajen som går längs med Gamla Stans utkant, och vi passerade Riksdagen. Jag antar att det var bristen på solstrålar som fick mig att inte vilja ta upp kameran, men nästa gång jag går där blir det många bilder.

Nej, nu måste jag sätta mig ner och plugga lite.
Förhoppningsvis hinner jag skriva lite imorgon innan jag åker iväg till skolan.

//Lisa

Tatueringar

Trots att de flesta personerna kring min ålder väljer att tatuera sig finns det fortfarande en stor debatt kring det hela, och detsamma gäller piercingar. Än idag finns det personer som nekas arbeten p.g.a. detta trots att de har all kompetens i världen.
Är man tatuerad och/eller piercad kan man tydligen inte arbeta med barn trots att man har väldigt bra hand om dem. Anledningen skulle kunna vara att barnen skulle bli rädda, men skulle de verkligen bli det? Fler barn än vad man tror är faktiskt fascinerade av sådant. Visst, det finns de som skrämms av det, men samtidigt finns det barn som är väldigt blyga och som lätt blir rädda för nya människor. Med det i åtanke borde man nästan förhindra att vuxna personer hälsar på barn överhuvudtaget, eller hur?

Nej, det skulle vara att överdriva, men även den här debatten är överdriven.
Det känns så konstigt att jag ska kunna nekas jobb för att jag har flera tatueringar och för att jag har en piercad läpp trots att jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,2 (av 20), och då jag ägnat tre år att studera juridik. Det känns även konstigt att man inte kan se mig för den jag är, en liten nörd som läst Shakespeare i orginalspråk sedan 17-årsåldern, för att istället se en stereotyp. Det känns konstigt att man inte kan se den för den jag är då man är alltför upptagen med att lita på sina fördomar.

Frågan är om jag kommer att få en ärlig chans, eller om det är piercingen som hamnar i större fokus än mitt inre...

//Lisa

Onsdag

Jag vaknade för en halvtimme sedan (det blev så pass sent igår att det blev tidigt imorse, men boken jag läser är riktigt bra), och jag är redan pigg. Jag håller just nu på med frukosten, men det tar ett litet tag för mackorna att bli ordentligt rostade. Jag har fått på mig kläder, fixat håret, så jag att jag ätit är jag mer eller mindre redo att gå.
Jag och Linn hade en tanke om att åka in till stan idag. Visserligen hade vi hoppats på fint väder, men det kommer bli kul ändå -- man behöver inte fint väder om man har en rolig dag för övrigt framför sig med en härlig vän :)

Nej, jag måste kila vidare nu, men jag hoppas att ni alla har fått/kommer att få en bra dag!

//Lisa

Den smartare människan

Vad innebär det egentligen att vara smart, och vem är det som bestämmer att man är smart?
Jag kom att tänka på det nyss; många har sagt att jag är smart trots att jag många gånger känner mig korkad då jag inte alltid vet hur jag ska lösa ett problem som uppstår. Detta gäller inte minst då jag sitter med en svår sudoku.
Jag har tänkt flera gånger att det skulle vara kul att göra ett IQ-test, men jag är rädd för att göra det då jag är rädd över resultatet. Jag vet att det låter löjligt, men min intelligens är min svagare punkt när det kommer till min självkänsla -- man kan kalla ful och fet utan att jag tar åt mig (jag blir mer irriterad över attityden man lägger fram när man kallar någon för fetto), men när man säger att jag är korkad blir jag så pass osäker att jag börjar ifrågasätta mig själv.

Men när det kommer till kritan är det här inget som bevisar att jag är smart.
Jag är inte smart som läser mycket, och inte heller för att jag gillar att lösa sudoku.
Att jag kunde räkna ut att 14,50 multiplicerat med 25 är 362,50 i huvudet inom loppet av 20 sekunder gör mig inte heller smart. Att jag vill skryta om det tre dagar efter att jag gjort den uträkningen pekar snarare åt det motsatta hållet.
Jag tänker dock fasthålla i att jag är smart. Jag är smart som står för den jag är, för det jag tycker och för det jag gör även om jag inte är stolt över det. Jag är smart som står för de misstag som begås och som har det i åtanke till senare skede. Jag är smart som inser att världen inte är svart och vitt; jag vet att det finns fler färger än så, och jag vet att det finns många olika nyanser -- jag är smart för att jag försöker se kompromisser och lösningar istället för att tänka att det antingen måste vara det ena eller det andra.

Man är inte mer korkad än någon annan bara för att man behöver lite mer tid med att t.ex. lista ut ett mattetal.
Att man inte ger upp tyder på det.
Så innan ni gör som jag har gjort så många gånger (att hacka på er själva för att ni besvarat en fråga fel) tänk på alla de saker som gör er smarta. Tänk på att den smartare människan har mer att lära sig då denne vill lära sig -- den smartare människan är inte den som redan tror sig veta allt, och som därför inte behöver göra någonting alls.
Tänk även på att det finns olika sätt att vara smart på. Om man tar skolämnen som ett exempel; om man inte är bra på matte kanske man är bättre på språk.

//Lisa

Tisdag

Det känns inte som att det är tisdag.
Det kan ha något med förra veckan att göra; jag tappade greppet om dagarna helt och hållet då, och det har inte riktigt släppt än. Samtidigt blandade jag ihop dagarna förra veckan; jag fick för mig att jag skulle ha skola igår när det egentligen var idag. Som tur var upptäckte jag misstaget i söndags, men det är ändå sådant som gör att det känns som måndag idag.

Jag inser att mitt bloggande de senaste dagarna har varit allt annat än bra, men det är för att jag har varit tvungen att plugga en del. Jag har inte mycket kvar nu; jag har en bok som ska läsas ut till på torsdag, och som jag hoppas på att kunna hitta idag (antingen på skolans bibliotek eller i någon av bokaffärerna). Den är på ca 250 sidor, så det är inte så farligt -- för några månader sedan skulle jag läsa en bok på över 400 sidor på två dagar, och det klarade jag av. Jag är en person som gillar utmaningar (det är lite därför jag har påbörjat David Copperfield, en bok på 1095 sidor, som jag vill försöka få utläst till slutet av den här månaden).

Men hur har ni det?

//Lisa

Nätmobbning

Nätmobbning, eller mobbning överhuvudtaget, är inte hemskt.
Det är verklighet.

Vad menar jag med det här?
Menar jag att mobbning är någonting man inte ska ta på allvar; att det är lättsinnigt? Självklart inte.
Det jag menar är att man vänder blad när någonting är hemskt. Man kan läsa om en massa hemskheter i tidningar och tänka "Oj, vad hemskt", men man tänker inte mycket vidare på det. Man vänder blad och fortsätter läsa tidningen. Om man istället tittar på nyheterna på TV:n ändrar man kanal så fort allt är slut, eller så byter man kanal för att det är tråkigt. När någonting är hemskt ägnar man ingen större tanke åt saken, men när man inser att någonting är verkligt gör man någonting åt saken.
Det är så man måste se mobbning; man kan inte se det som någonting hemskt. Man kan inte se det som någonting som sker på någon avlägsen plats då det kan äga rum på skolor. Med tanke på att det sker mycket mobbning via Internet och SMS följer mobbningen med hem.

Bloggvärlden har tyvärr blivit en del av nätmobbningen.
Det är otroligt att det ska vara så; det finns bloggare som skriver ner sina åsikter som inte är direkt kränkande mot någon, och de får ändå ta en hel del smällar från läsare. Jag har aldrig förstått grejen med att skicka elaka kommentarer; man tjänar ingenting på att kalla någon "hora" över Internet, så varför göra det? Är man cool för att man klarar av att kränka en annan människa över Internet utan att behöva se vem man sårar? Är man cool för att man gömmer sig bakom en datorskärm och ett alias så att man inte kan spåra kommentaren? Nej, man är inte cool -- man är bara feg. Men hur känns det att veta att den man utsatt för mobbning försökt ta sitt eget liv? Hur känns det att veta att den person man utsatt för mobbning faktiskt "lyckats" med att ta sitt eget liv? Är det någonting man ska vara stolt över?
Knappast.

Jag har verkligen svårt att skriva om det här ämnet utan att komma av mig från min utgångspunkt, men det är för att jag blir så arg. Ens hem ska fungera som ett skydd. Ens hem är ens säkerhet, men man kan inte ens komma undan mobbning i sitt eget hem längre.
Och ändå ser man mobbning som någonting hemskt mer än som någonting verkligt som man måste hjälpas åt med för att kunna motverka det.

//Lisa

Lite jord har aldrig skadat




Jag kom hem för en stund sedan efter att ha planterat nya blommor vid pappas grav.
Det var inte bland det lättaste; jag skulle plantera om murgrönan, men dess rötter hade grävt ner sig långt ner i jorden. Det måste ha sett lustigt ut när jag stod och drog med all kraft utan att någonting hände :p
Självklart jordade jag ner mina händer och kläder, men det var inget jag inte kunde borsta/tvätta bort. Dessutom har jag aldrig förstått varför man måste se ren och fin ut dygnet runt -- lite jord har väl adrig skadat, och vad gör det att jag har lite jord på mina byxor?

Nej, nu ska jag baka muffins -- Linn tyckte att det skulle vara kul att äta dem inne i stan om några dagar. Dessutom är det alltid lika kul att baka dem :)

//Lisa

Under en stjärnklar himmel




Jag kom att tänka på detta när jag var på väg hem från Linn igår.
Jag gick hem väldigt sent, runt midnatt, och som tjej förväntas man ta bussen eller tåget.
Jag försökte inte ens hinna med bussen, och tåget kunde jag ha tagit om jag valde att gå den vägen. Men istället valde jag att gå hem. Jag valde helt enkelt att gå en två kilometer lång sträcka med musik i öronen (på låg volym såklart; jag vill fortfarande ha lite koll på min omgivning). Å ena sidan vet jag att vad som helst kunde ha hänt mig, och jag vet att det är respektlöst av mig att inte ta det till hänsyn då det finns många personer som blir överfallna.

Men samtidigt känner jag att jag inte vill bli kontrollerad på det sättet.
Jag vill inte behöva styra min tillvaro utefter sådant som förväntas av mig. Jag vet att det låter själviskt när jag säger det på det sättet, men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt. Jag älskar att ta promenader sent på kvällarna, och att kunna göra det under en stjärnklar himmel är ovanligt. Jag ville inte ge upp den möjligheten bara för att jag är tjej och för att jag förväntas vara rädd så fort det blir mörkt. Om jag hade blivit överfallen hade många lagt skulden på mig -- "Det var ditt eget fel då du var ute så sent", men det ska inte finnas någon som helst anledning till varför jag ska bli anklagad om jag blir överfallen.

Jag säger inte att jag inte är försiktig; jag håller mig till de vägar jag känner mig mest säker med, och trots att jag hade musik på lade jag till många saker i min omgivning. Jag höll ögonen öppna, och jag försökte tänka på så många detaljer som möjligt när jag såg en person på längre avstånd. Men till och med det är för mycket -- alla killar som är ute och går när det är mörkt är inte potentiella våldtäktsmän. På sätt och vis blir det ett straff för dem också; tjejer förväntas vara offer, och killar förväntas vara gärningsmän.

Jag kanske är naiv, men jag tänker inte se mig som ett offer.
Jag vill bara ha frihet att kunna ta en promenad hem oavsett hur sent det är utan att behöva oroa mig för vad som kan hända. Jag tänker inte låta den rädslan påverka mitt sätt att vara då jag inte kan njuta av stjärnor genom att titta ut från mitt sovrumsfönster.



//Lisa

Söndagspromenad













Hur kan man inte vilja ha det här?
Det är så många som vill ha sommar året om, men om man hade sommar året om skulle man gå miste om allt detta; årets första knoppar, vårblommorna, årets första fågelkvitter... Är det bara jag som blir, tja, upplyft av våren? Min favoritårstid är sommaren, men det finns ingen chans i världen att man skulle kunna förneka att våren är bra härlig den också :)

Jag och Tania tog en promenad tidigare idag, och vi gick längs en väg/stig som jag gick många gånger i höstas; en väg som kom att bli min favorit. Det är svårt att inte älska den vägen då man går i en härlig skog (med eller utan pollen i luften) med en sjö precis bredvid. Det är ännu svårare att motstå dess charm då man går förbi en del berg som sluttar ner mot vattnet -- finns det någon som inte gillar att klättra upp för ett berg för att sedan kunna sitta så nära vattnet som möjligt med solen i ansiktet? Jag ser definitivt fram emot att gå den vändan igen senare i år då isen smält helt och hållet och då man kan hitta fler blommor på flera olika håll.

Det var riktigt härligt idag.
Dels spenderade jag hela dagen tillsammans med en tjej som är riktigt underbar, dels var det blommorna, men det handlade lite grann om när jag fotade blommorna. Det var så kul att se andras reaktioner när jag låg på marken för att få till en bra vinkel på kameran. Det var lite kul när jag senare fick reda på att de börjat småprata lite om mig; av allt man kan prata om är det just jag som ligger på marken som är den största nyheten (nej, jag menar det inte på ett självupptaget sätt).
Varje gång man ser en person göra någonting oväntat eller ovanligt stannar man upp och pratar lite om det, men det slår en aldrig att man själv kan göra någonting liknande. Man behöver inte alltid vara som andra, eller göra det som förväntas. Det är inte ens pinsamt att slänga sig ner på marken med en kamera i handen -- det är rent utav roligt :)

Jag hoppas att även ni fick chansen att njuta av det fina vårvädret!

//Lisa

Filmkväll







Det blev inte så mycket bloggande igår, men det var för att jag gick hem till Linn på kvällen; vi spelade lite spel (Mario Wii -- självklart vann hon varje gång, men jag är glad över att jag kunde klättra upp i rankningen -- först femma, sedan fyra och till sist trea). Vi valde därefter att sätta på en film -- Scary Movie 3, som vi fortfarande skrattar åt (kan man göra något annat?) -- men vi hann inte se klart den då jag kände att jag behövde gå hem igen. Klockan var trots allt kring midnatt när jag gick.
I vilket fall som helst blev det mycket skratt, chips och läsk. Samtidigt måste man kunna unna sig sådana här saker lite då och då.

Just nu håller jag på med tvätten, så det kommer inte bli mycket bloggande de kommande timmarna, men när jag är klar slänger jag upp bider från dagens promenad med Tania.

Hur har ni det idag?

//Lisa

Walking Next To You



Den här låten gör mig tårögd varje gång jag hör den, och när jag tittade till pappas grav hade jag såklart denna på repeat.

Walking Next To You -- Acres















Jag älskar det faktum att snön var borta,
Att solen var framme,
Att vinden lekte med mitt uppsatta hår
Och att jag kan plantera nya blommor.
Jag älskar att jag kan ge graven lite nytt liv
För liv är just det som behövs...


//Lisa

Designändringar



Före, på sätt och vis


Efter


Jag glömde bort att ta en "före"-bild innan jag lekte med min design igår; det var något jag kom på först efteråt, så smart som jag är. Även om den övre bilden är någon månad gammal var det den som var den bästa; men det jag ville påvisa var utbytet av headern, profilbilden och att jag flyttat upp kategori-flikarna ovanför headern.
Jag, personligen, tycker att det blev bättre på det här sättet, men om det är någonting ni tycker att jag ska ändra på är det bara att säga till; även om det är min blogg, och min design, är det trots allt ni som ska kunna läsa den. Det minsta jag kan göra är att underlätta det för er :)

//Lisa

Några ego-pics har ingen dött av









Man måste inte vara världens finaste för att kunna fastna på bild, och man måste inte få till de finaste bilderna/poserna/minerna för att kunna dela med sig dem -- det är mycket roligare att tänka så :)

Klicka gärna här för att komma till den bästa och mest underbara Linn, som jag börjat gästblogga hos igen

//Lisa

"Bli av med dina celluliter"

Jag har tröttnat på de rubrikerna.
Framför allt med tanke på att så många artiklar handlar om hur man går ner i vikt, och hur man i samband med det förlorar celluliterna. Dels är det för att man inte behöver fler utseendekomplex än vad som redan finns, men det handlar även om att det är en lögn. Visst, övervikt kanske inte gör saken bättre, men man får inte celluliter för att man är "tjock". Det handlar om dålig blodcirkulation; det räcker att massera sina cellulit-drabbade områden. Att röra på sig är inte heller helt fel då även det sätter igång blodcirkulationen.

Man märker verkligen när sommaren är på väg; solen tittar fram allt oftare, temperaturen stiger, dagarna blir ljusare, Aftonbladet/Expressen fgår ut med olika Beach **** metoder och jag skriver om utseendekomplex som en galning. Jag vet att det är tjatigt, men jag vet också att det är sådant som behövs nu. Att det dessutom finns många bloggare som tränar järnet för att kunna komma i form till sommaren gör mig mer motiverad till att påpeka att man inte behöver ha den mest slimmade kroppen för att kunna se bra ut och för att kunna gå till stranden. Hur ofta tittar ni på någon med min kroppsbyggnad och blir "äcklad", eller kallar honom/henne för "ful" och "fet"?
Andra människor lägger lika lite märke till er som ni gör med andra; är man på stranden tillsammans med sina vänner är det ju vännerna man fokuserar på.

Lite celluliter tror jag inte gör så mycket, men om det är något som ni stör er på finns det en annan utväg än att banta.

//Lisa

Hej, ryggvärk

Min ryggvärk hade börjat gå över igår kväll innan jag gick och lade mig. Med tanke på att man inte håller sig i rörelse lika mycket är den stelare idag. Å andra sidan ska jag inte klaga -- det var betydligt värre igår, så det går åt rätt håll. Problemet är att jag ska tvätta senare idag/ikväll, men jag tror att jag kan förlita mig på syrrans hjälp.

Ett annat minus med den här dagen är att det har mulnat på som sjutton den senaste halvtimmen. När jag vaknade upp sken solen för fullt, och det blev nästan överdrivet varmt i mitt rum. Efter att ha låtit fönstret vara öppet medan jag tog en dusch blev jag tvungen att stänga det då det blev för kallt. Att jag dessutom var blöt gjorde inte saken bättre.

Men vad har jag att se fram emot idag?
Inte så mycket, om jag ska vara ärlig, men det är det som gör det så bra. Jag har ingenting planerat för dagen, och även om det inte finns mycket jag kan göra är det kul att ha friheten att kunna bli överraskad. Det är minst lika kul som att ha någonting planerat med ens bästa kompis. Det är kul att veta att man inte kan förvänta sig något av dagen :)

Men nog om mig; hur har ni det?

//Lisa

Ett gott skratt förlänger livet

Jag älskar att skratta, och jag älskar att försöka få andra att göra detsamma.
Problemet är att jag är rysligt bra på det förstnämnda, men inte fullt lika bra på det sistnämnda. På den fronten är jag nästan rysligt dålig, men det är en annan femma -- huvudsaken är väl ändå att man försöker?

I vilket fall som helst tror jag på det här uttrycket. Jag tror verkligen att ett gott skratt förlänger livet, men det är inte så att man ska förvänta sig att leva i 200 år bara för att man skrattar mycket. Nej, för mig handlar det mer om att man då har lättare att se livets ljusa stunder. Man spenderar så många dagar om året genom att se allt i grått, och det är på så sätt man kortar ner livet. Livet har sina dystra tider, det kan man (framför allt inte jag) förneka, men livet har minst lika många ljusa stunder. Genom att fokusera på dessa ljusa stunder tjänar man så otroligt mycket mer än om man inte skulle göra det. Man blir så mycket gladare då, och det blir så mycket lättare att sprida sin glädje till andra.

För mig innebär skrattet livsglädje.
När jag ser, eller hör fåglar, ler jag det första jag gör, men jag kan även skratta för att fågelkvittret är bland de bästa ljuden man kan höra. Det räcker inte med ett leende där, inte.
Jag kan även skratta åt mig själv när jag ramlar, och då skrattar jag åt min egna klumpighet. Dessutom är det alltid kul att se hur andra reagerar -- man är så van vid att man ska skämmas och stirra ner i marken så fort man ramlat ute på gatan, men jag ser inte vad det tjänar till. Har man ramlat så har man, och det är inget fel med det. Det är bättre att skratta åt det (om man inte har gjort sig illa ordentligt) och gå vidare.

Det finns många som gillar det faktum att jag skrattar så mycket, och mitt skratt i sig.
Samtidigt finns det personer som stör sig på detta.
Just det sistnämnda tycker jag är konstigt -- jag skrattar sällan åt någon, och om jag gör det ber jag om ursäkt.
Låter det verkligen rimligt att man ska vara irriterad på någon som är glad och som kan leva livet såsom det är meningen att den ska levas?

//Lisa

Gul- och vitrandig



Av säkert sju, åtta bilder var den här den bästa.
I vilket fall som helst är det dessa kläder jag köpte igår; linnet kommer från Carling's (99 kronor), och byxorna från Vero Moda (179 kronor).

 

Jag hoppas verkligen att ni har det bra, och att det inte är i närheten av lika blåsigt som det är här; visserligen kan man inte stänga balkongdörren ordentligt, men den har åkt (snarare flygit) upp ett flertal gånger p.g.a. vinden. Kort sagt behöver man vara väl förberedd innan man går ut -- solglasögon är en starkt rekomendation om man inte vill få sand i ögonen.

Trots att jag känt att det här är min vecka (bortsett från astmaattacken i måndags) har jag inte en sådan bra dag idag, men det är för att jag vaknade upp med ryggvärk. Jag trodde att det skulle gå över, men det har det inte gjort trot s att jag försökt att hålla mig i rörelse. Jag har inte gjort några hastiga rörelser (om man bortser från när jag satte på musik och råkade svänga till höften med lite mycket kraft) och jag har försökt massera ryggen så varssamt som möjligt, men det är nästan värre nu än vad det var tidigare. Inte ens en smärtstillande brustablett -- min "sista" utväg -- har hjälpt mig någonting, vilket får mig att tycka att jag drack något som smakade som kartong helt i onödan.
Det roliga är att det här är det enda dåliga idag. Annars är det rätt varmt ute (bortåt 14 grader), jag fick min hemtenta idag (den skickades via posten då jag inte var i skolan i måndags) och jag fick det betyg jag ville ha. Jag lade inte ner så mycket krut på den tentan då jag precis avslutat min omtenta; jag satsade på att bli godkänd, och det var det jag blev. Även om det inte var det högsta betyget är jag nöjd med det resultatet. Dessutom fick jag hem deklarationspapprena igår, och enligt en preliminär uppskattning ska jag få tillbaka en del pengar.

Som jag sade; den här veckan har inte varit så dålig, trots allt :)

//Lisa 

Onsdag











Foto: Madde
Redigering: Jag


Foto: Madde
Redigering: Jag


Tro det eller ej, men min dag började med lite shopping; jag var tvungen att köpa nya byxor och jag passade även på att köpa ett linne från Carling's (jag har ingen bild på det, men jag kan slänga upp en eller två imorgon). Det känns faktiskt lite skönt att ha lite nya kläder då jag har en del som inte passar längre. Jag måste verkligen gå igenom mina kläder i byrån -- det mesta som ligger i de lådorna är två år gamla, och jag har förlorat en del i vikt sedan dess (jag drabbades av en matförgiftning som gjorde att min aptit kom tillbaka med "full kraft" efter flera veckor).

Resten av dagen har jag spenderat med härliga kompisar; jag och Tania träffades mitt på dagen och tog en otroligt härlig promenad. Finns det någonting bättre än att ta en lång promenad (den var verkligen lång; vi gick i sammanlagt dryga två timmar, kan jag tänka mig) tillsammans med en härlig person som man kan prata om allt med? Som pricken över i:et var solen framme. Det som var lite synd var att pollenallergin gjorde sig påmind för oss båda -- den ena nös medan den andra inte kunde sluta snörvla.

Senare under dagen/tidig kväll träffade jag Linn och Madde. Tanken var att vi skulle äta kinamat, och det var så det blev. Det bästa med den restaurangen vi åkte till är att det finns en kinabuffé, och en mongolisk. De har även ett par sushi-rullar i två små lådor. Om ni inte redan visste det gillar jag verkligen sushi (min favorit är laxrullarna). Det ironiska är att jag lovade mig själv att ta bilder på maten, men när jag kom på det löftet hade jag redan ätit upp allt och var på bristningsgränsen. Livet kan vara bra underbart :)

Vi tre åkte hem till mig efteråt, och precis som jag är Madde och Linn barnsligt förtjusta i såpbubblor. Både jag och Madde använde min kamera för att försöka få bilder på bubblor i rörelse, men det var bara Madde som lyckades. Helt ärligt är jag lite avundsjuk på henne för det, men samtidigt var det ju bra att någon fick några bra bilder.

Hur har er onsdag varit?

//Lisa

Den bästa responsen

När det gäller bloggvärlden är det kommentarerna som skrivs som utgör majoriteten av responsen, om inte all respons. Den är inte alltid bra, men inte alltid dålig heller.
Men jag tror inte att jag riktigt berättat vad jag ser som bra respons. Vi har bra kommentarer där man får bra komplimanger som gör att man ler som en dåre hela dagar. Men detta är inte alltid bra respons -- för mig innebär bra respons att man får konstruktiv kritik eller att man skriver någonting som ger en tankeställare.

Jag blir lite ledsen när jag ser att vissa bloggare inte har godkänt kommentarer för att "kommenteraren" inte hållt med bloggarens åsikter. Det är i alla fall det jag antar när de enda åsikterna som kommer fram är "Jag håller med". Nej, jag säger inte att det är fel att man håller med. Jag säger bara att människor som inte håller med har lika stor rätt att göra sin röst hörd precis som alla andra. Om man lägger fram sin åsikt på ett taktfullt sätt ska det inte vara något att snacka om, men det kanske bara är jag som tänker så.
Det är, till viss del, tragiskt att det ska vara så; som bloggare skriver man ner sina åsikter, och man kan med säkerhet säga att någon kommer att läsa det. Om man skickar en kommentar är det inte säkert att man når ut till någon. Om man inte har något bättre att skriva än "Jävla hora" har man ingen rätt att få sin åsikt hörd (det är ingen åsikt -- det är bara kränkande), men om man lägger fram en poäng, en åsikt, på ett taktfullt sätt... Förtjänar man inte då att få den hörd även om den åsikten går emot bloggarens?

Den bästa responsen för mig är konstruktiv kritik och åsikter som ger en tankeställare.
Även om en annan person inte håller med mig i allt jag skriver betyder det inte att de inte förtjänar att bli hörda.
Bara för att en annan person inte håller med mig betyder det inte att jag är dålig.
Det betyder bara att det finns fler åsikter än mina egna.

Vi bloggare har lite för mycket makt...

//Lisa

Plastikturisterna

Det är ett program som skrämmer mig; inte för att det är äckligt på några sätt. Det som är skrämmande är att det är så verkligheten ser ut. Inte nog med att man är så missnöjd med sitt utseende att man genomgår den typen av operationer; man reser även långt för att kunna göra det billigare. Visserligen får man uppleva ett tropiskt paradis på köpet, men ändå. Var är vi på väg någonstans, egentligen?

Hur ska man kunna lära andra att gilla sig själv, och sitt utseende, när man själv varken gör det eller vill lära sig att göra det? Jag kanske är ute och cyklar, men samtidigt vet jag att det finns personer som inte nöjer sig med en operation -- när man skaffat sig "de perfekta brösten" är man nöjd i något år innan man ser brister i ens näsa, käkar, ögon, mage, ben, rumpa, läppar etc. Ingen av dessa operationer är lätta att gå igenom, och jag undrar om det verkligen är värt all möda. Är det inte bättre om man försöker titta på sig själv och lära sig att älska den man är? Det är mer tidskrävande, visst, men det ger så mycket mer i längden. Självkänsla är trots allt ingenting man kan få genom att skaffa den perfekta kroppen. Det är snarare tvärtom i sådana fall; att ha en bra självkänsla innebär just att man är stolt med hur man ser ut såsom man ser ut. Hur kan man vara stolt över hur man ser ut då det är artificiellt när det kommer till kritan?

Jag vill inte påstå att operationer är "att ta den enkla vägen" då rehabiliteringen kan bli oerhört krävande, men är det inte den lätta vägen man tar när man fattar det beslutet? Istället för att möta sig själv flyr man. Istället för att möta sig själv använder man sig av en utväg, för det är just det är -- en utväg.

Jag vill inte klanka ner på de som plastikopererat sig. Det jag vill försöka påpeka är att det finns andra vägar än operationer, framför allt med tanke på att det finns 15-åringar som överväger det. Framför allt med tanke på att jag som 12-åring övervägde det då jag fick höra att jag var fet och att jag hade en ful rumpa (jag visste inte att man behövde ha en fin rumpa som 12-åring, och det gör jag fortfarande inte). Det finns så mycket mer än att försöka skaffa sig den perfekta kroppen; en bra relation till sig själv, till expempel. Om man växer upp som tonåring och tror att ens inte består av någonting annat än brister är det någonting som inte stämmer. Att man dessutom gör ett program om detta för nöjes skull är värre, i mina ögon. Istället för att visa upp en mullig tjej som är stolt över sig själv visar man de personer som är så pass missnöjda med sig själva att de inte ser någon annan utväg än operationer.

Det är så härligt när man prioriterar rätt...

//Lisa

90 minuter

Jag kom hem för en dryg timme sedan efter att ha knallat runt i 1½ timme.
Jag kan säga att det känns i fötterna (det känns lite i näsan också), men det var verkligen skönt. Inte bara att det är skönt att ta längre promenader överhuvudtaget; jag träffade på en tjej från min högstadieklass, och vi hade sällskap under större delen av promenaden. Vi gick i samma gymnasieskola, så det kan ha underlättat lite, men det är så skönt när man stöter på en person man inte träffat på ett tag utan att det blir spänt och pinsamt. Det är i de lägena jag inser att vi båda har mognat sedan vi var 15 år; inte minst jag.

När jag kom hem gick jag förbi stora sop-bilar. Nej, inte de som hämtar upp sopor, utan de som sopar rent marken. Gruset på trottoaren här utanför är borta, så det är officiellt vår nu. Jag vet att några av er tycker att det är vår när man börjat med uteserveringar, men jag orkar inte vänta ytterligare två veckor för att kunna ropa "Woho, det är vår!!!".

//Lisa

Livet är ingen dans på rosor




Man brukar säga att livet inte är en dans på rosor.
Själv håller jag inte med. Det är just en dans på rosor livet är -- man vet aldrig när man kommer åt en tagg. Även om man är försiktig och trots att man ser sig för kommer taggen som en överraskning. Vissa taggar få man inte ut och vissa tagar lämnar sår efter sig som blöder mer än vad man tänkt sig.
Är det inte samma sak med livet?
Består inte livet av överraskningar, bra som dåliga, stora som små, givande som smärtsamma?

Att livet inte skulle vara en dans på rosor stämmer inte.
Det är så sant som det kan bli.
Eller vad säger ni?


//Lisa 

Pollenallergi

Jag vet att jag är långt ifrån den enda som är pollenallergiker (främst björk), men jag tänker klaga av mig lite ändå.

Jag vet inte hur det är för er, men det har hänt tidigare att allergin har gett mig lindrigare astmaattacker. Under dagen igår blev det något värre än vad jag är van vid, vilket gjorde att jag inte kunde andas normalt under ett par timmar (jag kunde inte ta djupare andetag utan att det pep till, och inte heller utan att hosta). Det var faktiskt det som gjorde att jag inte kunde ta mig till skolan igår -- magvärken hade jag kvar, men den var hanterbar.

Man skulle kunna tro att jag är van med allt detta då jag haft allergin sedan jag var fem år, men det är lika irriterande varje gång. Att jag dessutom är allergisk mot gräspollen gör det inte lättare -- det är sådant som gör att jag varit tvungen att gå på medicinering in till juli. Att vara snuvig och ha irriterande ögon in på sommaren är inte det bästa som finns, om man säger så...

Är ni också pollenallergiker?
Har ni stora problem med det?

//Lisa

Min pappas grav



Bildkälla

Jag var uppe vid min pappas grav tidigare idag, och för första gången sedan snön kom kunde man ta sig fram till hans gravsten. Man sjönk ner i den snö som fanns, men det var inte en omöjlighet att komma fram. Det känns faktiskt skönt att veta det. Det känns skönt att veta att jag snart kan gå upp till hans grav för att plantera nya blommor, och att ge hans grav lite mer färg. Det är mitt sätt att minnas honom; genom att plantera livliga blommor, med livliga färger, kommer jag ihåg livet han kunde föra med sig när han var på sitt bästa humör. För mig är det även det bästa sättet man kan hedra en annan människa; genom att inte sörja bortgången utan att fira livet som en gång fanns och att hålla i stunderna som räknas.


//Lisa

Dålig inställning leder ingenvart

Man tjänar ingenting på att ha en dålig inställning.
Det enda som händer är att man drar ner andra i en bana av dålig inställning och dåligt humör, och vem vill ha ett gäng sura människor i sin närhet? Nej, man tjänar mer på att vara glad; om inte för andras skull kan man tänka att det är för sig själv. Genom att vakna upp med en bra inställning kan man se till att man får en bra dag. Man behöver inte ha sol för att dagen ska bli bra, ochd det gäller både bildligt och bokstavligt talat. Om man ställs inför en dålig dag får man försöka vara så förberedd man kan vara, eller så tar man det som det kommer och lär sig av det till nästa gång (ta med ett paraply eller gå ut i regnet och kom ihåg att packa ner paraplyet nästa gång det är mulet -- bara för säkerhets skull).

Jag är en person som sällan är på dåligt humör. Jag vet att det inte märks på mina inlägg, men jag är en sprallig liten fjant. Jag är sällan arg, men jag kan inte förneka att jag kan reagera rätt kraftigt om någon går på mina nerver (samtidigt är det svårt att inte ta illa vid när man får höra att man inte har ett liv). Kort sagt påverkas jag rätt lätt av inställningarna runt omkring mig, och jag vet att jag inte är den enda som påverkas så pass lätt. Det är svårt att inte tygla sitt dåliga humör, och det ska man inte göra heller -- det är bättre att släppa ut det än att hålla allt inom sig, men man måste tänka på hur man släpper ut allt, och vem som drabbas av det i slutändan. Om man släpper ut sitt dåliga humör på någon annan människa drabbas denne av dåligt humör. Innan man vet ordet av det har man en ond cirkel av dåligt humör. Varför kan man inte fokusera på att sprida glädje mer än ilska?

Om ni skulle vara på dåligt humör kan ni alltid göra som jag gör:
-Klaga lite för någon vän som du kan lita på, och som du vet kan tala dig till rätta7ge dig bra råd
-Skriv ner alla tankar
-Slå på en kudde

Allt detta brukar jag göra, men i första hand tar jag en promenad. Det är det bästa man kan göra; lyssna på musik (antingen sådana låtar som får dig glad hur du än känner eller låtar som beskriver ilskan) och gå ut. Det är mer renande än vad man tror :)

//Lisa

Nya tag

Ny vecka, nya tag?
Nja -- jag tycker att "ny dag, nya tag" är mer passande då alla dagar bjuder på någonting nytt även om man varken tänker på det, eller lägger märke till det. Vilka möjligheter jag har att vänta under dagen återstår att se :)

För en gångs skull gick jag upp tidigt idag (tidigt för mig), men det var nödvändigt. Vi skulle få ventilerna uppkollade idag, och man hade inte angett några andra tider än "08-16". Jag hade visserligen behövt lite mer sömn då jag inte kunde somna på närmre två timmar (!) igår, men samtidigt är det skönt att inte känna sig helt seg nu på eftermiddagen. Å andra sidan vet jag med mig att jag behövt den där vilan lite extra mycket -- jag har haft ont i magen hela morgonen/dagen. Nej, det är inte mensvärk, även om smärtan kan beskrivas med just det. Det värsta är att jag är lite hungrig, men tanken på mat får min mage att må ännu sämre.

Nej, jag ska sluta tycka synd om mig själv; istället ska jag fortsätta lyssna på musik, "dansa" lite och förhoppningsvis åker jag inte in i min byrå igen.

Hur mår ni idag?

//Lisa

Kriga för fred

Det blir så fel när man säger att ett krig äger rum för att man vill bringa fred till ett land.
Det blir så motsägelsefullt om man vill få stopp på krig genom att själv använda sig av det.
Samtidigt finns det en viss logik i det hela -- dödar man en hel befolkning i ett land kan det inte vara någonting annat än fred där...


Jag avskyr krig, vad de än står för och vad man än vill uppnå med dem.
Men det värsta är just när man krigar utan att erkänna den verkliga orsaken bakom slagen.
Kan man verkligen göra som USA och kriga för demokrati?
Med tanke på krigen i Korea, Vietnam och Irak måste jag säga att krigen för demokrati har misslyckats totalt.
Ändå förstår man inte att detta inte är den rätta vägen att gå.
Trots att USA krigat "för demokrati" flera gånger, och trots att dessa krig blivit utdragna i flera år och trots att oskyldiga människor dör för ingen nytta fortsätter de att existera.
Hur många offer ska det "demokratiska målet" egentligen skörda?
Hur många människor ska behöva betala med sina liv för någonting som inte sker?
När ska man erkänna att det inte handlade om demokrati?
När ska man erkänna att det handlat, och handlar, om imperialistisk expansion?


Jag hyser en enorm respekt för de soldater som skickas ut i krig, men jag gillar inte anledningen till varför krig påbörjas. I all debatt kring alla de civila som skadas glömmer man bort hur mycket skada soldaterna får ta. Det är inte bara fysiska, men även psykiska. En del anser att det är karma, men jag ser det som någonting tragiskt. Soldaterna får sällan berätta sin historia; det är de civila offren som hamnar i fokus (och med all rätt!), men man får inte glömma bort att det finns soldater som tar lika mycket skada som civila. Även de får gå igenom ett helvete.


Att kriga för fred fungerar inte åt något håll.
Varken för människorna som drabbas av fler krig i hopp om fred,
eller för soldaterna som tror att de kämpar för en bättre framtid.


//Lisa

Jag vet att jag är dålig...

...men kom också ihåg att det är just det som gör mig mänsklig :)
Efter att ha städat hela dagen, och tro mig när jag säger hela; mamma tycker faktiskt att jag ska ha någon liten treat i form av glass eller choklad (min idé -- jag föredrar glass före pengar). Trots att mina fötter värker lite är det skönt att ha det gjort. Att jag är svettig och att jag inte har hunnit duscha idag är mindre skönt, så jag ska se till att få det gjort då fort som möjligt.

Jag har lite att plugga när jag duscat klart, men jag har mycket inom mig som jag vill skriva ner. Förhoppningsvis blir det inte alltför långa texter om ingenting -- tyvärr kan jag inte lova något. 

Jag hoppas att er söndag har varit bra!

En nära vän till mig fyller år idag, så ni kan väl besöka hennes blogg och lämna en kommentar eller två :)

//Lisa

A Light exists in Spring




"A Light exists in Spring
Not present on the Year
At any other period —
When March is scarcely here"


Emily Dickinson


//Lisa

Det är som det är

Internet här hemma strular, men när det fungerar som det ska igen lovar jag att svara på era kommentarer!

Jag tror att jag sagt det här tidigare, och om jag inte gjort det får jag en chans nu.
Om det är någonting jag inte gillar så är det en "det-är-som-det-är"-attityd. Visst, den har sina fördelar -- om det fungerar som en inställning till att man inte ska gräva sig ner alltför mycket i det förflutna och istället fokusera på nuet är det en väldigt bra egenskap. Men det blir inte bra om man använder sig av det som en motivering till varför man inte ska ta tag i saker och ting; "Jag har inget jobb, det är så det är"...
Värst av allt är när man använder sig av den frasen som en ursäkt för att varken göra någonting mot mobbning, eller att ens vilja göra något. Det finns ett starkt citat från Edmund Burke som lyder "The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing" (visserligen är detta citat disputerat, och det är en "variant" av det Burke en gång sade ,vilket gör detta citat -- liksom de andra -- felaktigt). Om man inte är redo att ställa sig upp mot mobbning tillåter man det att fortgå. Jag vet att man aldrig kommer att få ett slut på det; det ligger i vår natur att sätta oss över andra. Det är ett sätt att "markera sitt revir", att visa att man är den maktfulla, men det betyder inte att man bara ska acceptera det som sker och gå vidare. Ska man verkligen acceptera det faktum att det finns 11-åringar som tagit sina liv p.g.a. mobbning? Det tycker i alla fall inte jag!

Många av oss flyr från våra ansvar genom att antingen se förbi dem, och komma med ursäkten "Det är som det är", eller genom att förneka att man har en ansvarsroll. Mobbningen må aldrig ta slut, men är man mycket bättre än mobbarna om man som "åskådare" låter det fortgå?

//Lisa

Lördag





De här bilderna togs visserligen igår, men det är såhär jag ser ut idag (dock andra kläder, inget smink, men med samma miner).


Det är så skönt och milt ute just nu -- om jag såg rätt är det närmre 8 grader varmt här, och det är alldeles vindstilla. Å andra sidan är solen inte framme, så allt är allmänt grått. Det är lite tråkigt när det inte finns så mycket liv, rent vädersmässigt (de flesta klagar på regnet, men om jag ska vara helt ärlig är det betydligt värre när det bara är mulet). Som tur är finns det vissa saker som väger upp allt -- fåglar kvittrar utanför fönstret, jag har ett par muffins kvar från gårdagen (jag bakade ett par muffins och delade med mig av dem till tjejerna när vi var på bio) och min MP3 är något uppdaterad. Samtidigt kan man fråga sig vad det är för uppdatering då låtarna är sju år gamla, men det är bra låtar :)

Idag händer det inte så mycket, men jag ser fram emot det. Med tanke på att jag kom så pass sent igår ska det bli skönt att vila lite utan att behöva tänka på allt som måste fixas. Ironiskt nog har jag ett par grejer som måste fixas, men det är inte mycket -- jag ska bara panta flaskor och handla ett par saker. Som sagt, det hade kunnat vara värre.

Vad har ni för er idag?

//Lisa

"Släpp tanten"

Jag kom hem från bion för...ett bra tag sedan, om jag ska vara ärlig. Jag hade ett par saker jag behövde ta hand om när jag kom hem.



Hur många lingon finns det i världen är en underbar film; ett äkta firande till livet där det handlar om att man ska sträcka ut handen mot möjligheter trots att de verkar svåra att nå.

Filmen handlar om Alex (Sverrir Gudnason), bosatt i Stockholm tillsammans med sambon Lisa (Cecilia Forss) och dottern Josefin. Han försöker försörja sig själv som skådespelare på teatrar, men då han är alltför lat för att dels komma i tid och dels för att memorera replikerna blir han ständigt avskedad. Då han inte kan betala av räkningar, eller ens komma ihåg att hämta dottern från dagis, får Lisa nog och kastar ut honom. I ett desperat försök åker han till Hudiksvall för att övernatta hos brodern. När han sedan går till Arbetsförmedlingen får han möjlighet till att börja arbeta på dagverksamheten Paradiset...

Filmen tar upp ett viktigt ämne -- bara för att man har en utvecklingsstörning (bara en snabb kommentar -- jag avskyr det ordet!) betyder det inte att man ska tvingas hålla tillbaka. Bara för att man inte utvecklas lika snabbt som andra människor i sin omgivning betyder det inte att man ska lägga ribban så pass lågt. Man får ingen bra självkänsla om man tvingas utföra de uppgifter som andra klarar av på nolltid. Framför allt inte om man själv inte lyckas med det. Det är som jag sade till Linn: behandlar man andra som korkade, är det korkade de blir.

Man tog upp ett bra ämne, men det finns så pass många scener som blir väldigt stela, och därmed inte trovärdiga. Många karaktärer är överdrivna till den grad att man antingen blir irriterad eller att filmen förlorar mark. Den här filmen har en större livsglädje än The Ringer, som berör samma ämne, men annars är de båda filmerna väldigt lika. Å ena sidan kom denna film med någonting nytt, men å andra sidan blir det lite av en repris av någonting man redan sätt.

Trots detta är det en film jag rekomenderar; framför allt om man behöver en stor dos livsglädje. Det mest underbara med filmen är att man tar upp ouppnåeliga (heter det så?) mål för människor med en utvecklingsstörning, men det är just dessa skådespelare som gör filmen så pass sevärd.

(Jag måste dock varna att den har sina sorgliga stunder -- visserligen gråter jag till mer eller mindre allt, men jag vill ändå råda er tjejer att använda vattenfast mascara).


Betyg: 3/5

//Lisa

Första april

Med tanke på att det är första april idag, och med tanke på att jag inte har några bra aprilskämt att dela med mig av, tänkte jag överlåta det till er.
Vilket är det bästa aprilskämtet?
Hur gick det till när ni lyckades som bäst med att lura någon?

//Lisa

Dumförklarad

Jag ser mig själv som en relativt smart person.
Jag lär mig nya saker rätt snabbt, och jag behöver sällan läsa igenom instruktioner mer än en gång (jag gör det ofta av egen vilja bara för att försökra mig om att jag inte gjort någonting fel).
Men har det hänt flera gånger att jag blivit dumförklarad av människor runt omkring mig. Om det är något jag inte förstår händer det flera gånger att man förklarar det på ett övertydligt sätt, vilket bara är kränkande. Bara för att man ber om hjälp på en viss punkt betyder det inte att man är korkad -- det betyder helt enkelt att man behöver hjälp med att förstå. Det var faktiskt av den anledningen som jag flera gånger avstod från att fråga om hjälp i skolan trots att jag flera gånger faktiskt behövde det.

Än idag blir jag dumförklarad, och jag har ingen aning om varför.
Är det för att man så gärna vill trycka ner mig och för att man vet att det är där min största osäkerhet ligger? Man kan kalla mig fet utan att jag tar åt mig (jag blir däremot irriterad över attityden), men när man kallar mig korkad börjar jag ifrågasätta min egen intelligens.

Jag vet att man inte kan jämföra detta med mobbning, men jag hade ändå trott att man skulle slänga ifrån sig den attityden när man växte upp. Men det slår mig fortfarande att mobbning även förekommer bland vuxna. Med tanke på det kanske det inte är så konstigt varför man mobbar som barn; vuxna sätter trots allt exempel för barn. Om vuxna gör det, kan barn också göra det, eller hur?
Man kan inte förvänta sig att barn ska ta avstånd från mobbning om inte vuxna gör det heller.

//Lisa

Fredag

Är det bara jag som tycker att det är härligt med en ny månad?
Nja, det tror jag inte, om jag ska vara helt ärlig, men jag må vara en av de få som inte planerar på att lura någon idag. Det slutade jag med för flera år sedan; inte för att jag ser det som någonting barnsligt (det är lite barnsligt, men det är ju jag också -- livet skulle vara så mycket tråkigare om man inte var lite barnslig emellanåt). Det är för att jag aldrig kommer på någonting bra att lura andra med. Jag må vara barnslig, men jag är löjligt tråkig som person också.

Trots att det inte är så fint ute känner jag på mig att den här dagen kommer att bli riktigt bra. Till att börja med ska jag baka muffins, bara för att det är så mumsigt, och senare ikväll ska jag träffa några vänner för att äta middag och sedan gå på bio. Vilken film det blir berättar jag senare i en recension :)

Vad ska ni göra idag?

//Lisa