Stranger


If you refuse to know my better sides
You refuse to know me
If you refuse to accept my flaws
You refuse to accept me
If you do not want to know me
Or accept me for who I am
You want me to be a stranger
Then why do you open your mouth
Just to insult me as much as possible
When you can treat me like the stranger
You want me to be?



//Lisa

Torsdag med frågestund

Hejhej ^^
Solen skiner verkligen idag. Eller, den gjorde det för en kvart sedan -- vad som hände med den har jag ingen aning om. I vilket fall som helst är det inget jag hinner njuta av med en promenad då jag ska tvätta om drygt en halvtimme. Jag vet att det låter tråkigt, men om man har rätt inställning blir det inte så farligt. Om ni undrar; rätt inställning innebär att man tar med sig MP3:n, dansar runt i tvättrummet som en idiot och avslutar med en god middag alternativt en riktigt stor muffins.



Jag sitter här och funderar lite över en sak. Jag kommer ihåg hur jag förra året sade att jag skulle slänga in ett videoinlägg en gång varje vecka. Vi kan nog konstatera att jag inte alls gjorde ett bra jobb med det. Helt ärligt var det inte min sak -- jag har lite svårt för att prata med en kamera. Men jag funderade på att bryta den tystnaden. Jag funderade på att ha en frågestund här på bloggen och besvara frågorna med hjälp av ett videoinlägg. Jag kan inte garantera att det kommer att lyckas, men jag kan alltid göra ett försök.
Om det låter som en bra idé är det bara att skicka in frågor -- jag kommer inte göra ett videoinlägg med färre än 20 frågor.

//Lisa

Trött på personangrepp

Jag har inte blivit utsatt för något personligt angrepp här på bloggen på ett bra tag, vilket är underbart om jag får säga det själv. Det var jobbigt de gånger då det faktiskt hände, men nu godkänner jag de flesta kommentarerna jag får. Undantag är såklart spam, men jag läser fortfarande allt och tar in det jag läser även om jag inte alltid gör någonting åt saken.

På det planet är jag riktigt glad, men det betyder inte att allt är frid och fröjd. Jag stöter fortfarande på en hel del personangrepp bland andra bloggar. Om inte bland kommentarerna hos de bloggare som inte har den typ av spärr jag har, så bland inläggen. Jag blir verkligen trött på den attityden. Varför ska man lägga ner en massa energi åt att försöka såra andra människor så mycket som möjligt? Vad får man ut av det? Det är knappast roligt för någon av personerna, och helt ärligt är det ett rätt tragiskt beteende. Jag vet att det låter hårt, men hur ska man annars beskriva det? Har man en blogg anser jag att man har ett visst ansvar. Jag tycker inte att man ska behöva begränsa sig, men man måste ändå lära sig att acceptera andra människor. Om man inte gillar en viss attityd kan man alltid göra som jag och kritisera tankesättet istället för att gå till angrepp. Nu talar jag verkligen inte om kritik om att en viss bloggare uttrycker sig på ett korkat sätt eller liknande -- jag talar om de angrepp som riktar sig direkt till personer för att sedan kalla dem tragiska, patetiska etc.

Det är faktiskt här jag hittar en av de största ironierna man kan finna inom bloggvärlden -- det finns som sagt var bloggare som kallar andra "tragiska" efter att de anripit någon person. Är dessa bloggare verkligen mycket bättre själva då de gör precis samma sak? Det skulle i sådana fall innebära att de kallar sig själva för tragiska utan att riktigt förstå det.

Om jag ska vara helt ärlig anser jag inte att det finns tragiska personer, men däremot finns det tragiska beteenden. Det är just dessa typer av beteenden som gör att just blogganden på många sätt förvandlats till någonting dåligt. Jag har blivit kallad fjortis för att jag bloggar, och även om min attityd inte alltid är den bästa kan jag inte se mig själv som fjortis. Man har även tagit för givet att jag är ytlig och bloggar om enbart "Dagens outfit" och shopping (nu säger jag inte att man är ytlig om man bloggar om detta!), men det gör jag ju inte. Okej, shopping kan dyka upp lite här och var, men det är inte kärnan i min blogg. Kärnan är just dessa typer av inlägg där jag blottar mitt inre -- mina åsikter, mina tankegångar, personliga händelser...
Jag är riktigt trött på att man tar för givet att jag är en tragisk fjortis som bloggar bara för att det finns bloggare med den attityden. Detta gäller inte bara mig, men även andra skribenter som även råkar vara otrolit duktiga! Det är en av de värsta -- att bra bloggare ska hamna i skymundan för de provocerande bloggarna. Den punkten kommer på en stark andra plats -- förstaplatsen går till det faktum att många utnyttjar sina bloggare för att kränka en annan individ bara för att de kan, bara för att den makten finns då bloggar är offentliga och då bloggar har blivit en sådan stor del i dagens samhälle.

Kort sagt, vad vill jag säga med det här inlägget?
Att man inte får ut någonting av att angripa personer på sina bloggar bara för att man har den möjligheten. När det kommer tillkritan är det just det beteendet som är det mest tragiska och det är sådant som gör att man mister respekt hos andra människor. Varför ska man ens slösa en massa energi åt att se till att en människa mår dåligt när man lika gärna kan låta den energin gå till att få en annan att må bra? Det sistnämnda låter betydligt bättre, eller hur? Dessutom är det något man vinner på i längden, om man vill tänka kring de aspekterna. Det finns nämligen ett talesätt som säger att man får tre fingrar riktade tillbaka mot sig om man riktar sitt åt någon annan. Det betyder att man får mer tillbaka än det man "delar ut". Ger man s**t, är det just det man får tillbaka i en större mängd. Ger man någonting gott (nu får jag det at låta som att man delar ut muffins), får man någonting gott tillbaka i större mängd man fick.

//Lisa

En känsla som inte går att förklara...




Det var rätt bra att du tog upp det, för jag inser verkligen hur motsägelsefullt det kan vara.
Jag måste först säga att det inte alls handlar om att jag på något sätt skulle ljuga eller liknande. Jag är fullt ärlig när jag säer att jag lider av scenskräck. Jag har otroligt svårt att stå och prata inför en klass. När vi gjorde grupparbeten under gymnasiet kunde jag söka stöd hos gruppen och några gånger kunde jag be om att inte redovisa allt på en gång -- att jag helt enkelt kunde ta lite i taget för att kunna samla mina krafter igen.

Det är när jag är med i pjäser som scenskräcken blir som bortblåst. Nervositeten finns fortfarande kvar, det kan jag inte på några sätt förneka, men den överskuggas av en adrenalinkick jag får. Scenskräcken var inget jag föddes med -- det är något som växt fram i takt med att jag blev utskrattad då jag svarade fel eller då de andra eleverna började avbryta mig och i vissa fall trampa ned mig innan jag ens fått ut hela min poäng. När det gäller pjäser har detta aldrig hänt. Jag tror inte att jag är en bra skådespelare, men jag har aldrig blivit utskrattad när jag stått på scen i samband med en pjäs.
Att jag gillar att stå på scenen handlar inte om att jag på några sätt gillar uppmärksamheten. Jag är inte så förtjust i uppmärksamhet överhuvudtaget -- inte i den benämningen, i alla fall -- men jag älskar skådespel och det är någonting jag gjort sedan jag var liten. Även om jag inte alltid haft det som dröm har jag fascinerats av interaktionen mellan de olika skådespelarna.

Mitt intresse för skådespel har funnits så länge jag kan minnas, och när jag faktiskt fått beröm för vissa pjäser jag varit med i känner jag mig...upplyft, på något sätt. När man utför någonting man verkligen gillar, någonting man rent utav älskar, glömmer man bort allt annat.
Det är svårt att förklara, men det här är det bästa jag kan komma med. Jag vet att det inte är den bästa förklaringen, men jag kommer komma med en bättre när jag finner bättre ord.

//Lisa

Skolapluggpluggsovaochsovaännumer



En bild från i somras som jag gjorde om med hjälp av ett fotoprogram man kunde ladda ner gratis (gäller dock enbart i en vecka!). Jag hade lite väl kul med det, men det är nog det som är det roliga ^^


Den som blir först med att lista ut vad det står i rubriken får en länkning här på bloggen -- jag lovar!

Jag kom hem för ganska så exakt två timmar sedan efter att ha varit i skolan i drygt sex timmar. När jag åkte till skolan var mitt första mål universitetsbiblioteket då jag som sagt var skulle låna en bok därifrån. Vi hade fått i uppgift att läsa fyra pjäser som skrevs i antikens Grekland, och dessutom hade vi fått diskussionsfrågor att besvara till tre av dessa. Jag hade ingen aning om den fjärde pjäsen, så jag läste "enbart" tre stycken. Det var faktiskt inte så farligt. Helt ärligt var det riktigt kul och intressant! Jag älskar visserligen att läsa gamla pjäser, så ni kan tänka er hur mycket jag ser fram emot att läsa Shakespeare (även om jag redan läst ett par pjäser av honom) ^^

I vilket fall som helst spenderade jag 2½ timme med att läsa pjäserna, och därefter var det bara att leta upp min grupp (vi blev indelade i mindre grupper för ett par veckor sedan för att kunna diskutera texterna med varandra -- man får fram så mycket med hjälp utav diskussionerna än vad man skulle ha gjort på egen hand) för att diskutera pjäserna.

Jag vet att många av er har lite (!) svårt att förstå varför jag gillar skolan så mycket jämfört med andra. Jag ska inte förneka att jag drabbas av ångest i vissa fall (idag var det nära, men det löste sig), men det finns ingen bättre känslan att kunna studera ett ämne/en kurs som går ut på att man gör sådant man älskar tillsammans med personer som är otroligt snälla och härliga. Även läraren är tillmötesgående och tar till sig de olika teorier som dyker upp i klassrummet. Jag önskar att jag var en av de som kom med dessa teorier, men det är jag inte. Jag pratar inte ens i klassrummet, men jag är säker på att det är en osäkerhet som kommer att växa bort. Jag och min dumma blyghet (för att inte nämna scenskräck!)...

Hur har ni haft det idag?
//Lisa

Vi hörs ikväll



Nej, det är inte såhär jag ser ut idag, men jag tänkte passa på att bjuda på en mindre gammal "favorit" ;)


Jag måste in till skolan så tidigt som möjligt för att hinna läsa igenom ett par stycken i en bok. Det är tur att jag är snabb med att göra mig i ordning, och att jag redan har frukost i mig, och kläder på mig.
Jag kommer inte komma hem förrän runt halv nio som tidigast, så jag hoppas att ni får en bra dag!

//Lisa

Tid

Min kropp är trött, men min hjärna går på högvarv. Klockan är alldeles för mycket, det inser till och med jag, och jag ska upp om sju timmar. Jag måste åka in till skolan för att hinna låna en bok och börja läsa några avsnitt. Det var först idag som jag insåg att jag såg den på samma hylla som de böcker jag lånade i måndags. Om jag bara förstått då att jag skulle använda mig av den boken -- Natta pekade till och med ut den åt mig! Jag hoppas verkligen att jag hinner...

Det är dessa tankar som kretsat runt i mitt huvud den senaste kvarten, och det fick mig nu att börja tänka på en annan tanke jag fick idag på vägen hem från promenaden (jag tog bussen hem). Dagens samhälle har blivit så beroende av tid att allt kretsar kring den. Tåg, bussar, skolscheman, arbetsacheman, läggdags, uppstigning och till och med träning. Det är en del av vår vardag, och det har vi accepterat. Även jag har accepterat det, men jag undrar inte om man ändå har låtit det gå alldeles för långt. "Tid är pengar", "Dyrbar tid", "Tiden är knapp", "Tiden har runnit iväg"... Är det bara jag, eller är dessa uttryck stressrelaterade på ett eller annat sätt?

Det är det som blivit problem med tid de senaste årtiondena. Hur snabbt man än arbetar behöver man mer tid för att kunna klara av uppgiften. Hur hårt man än arbetar behöver man alltid mer tid att finslipa på de sista detaljerna för att se vad man kan göra bättre. Det handlar inte bara om pressen att man måste prestera bra som gnager en emellanåt (allt oftare bland vissa jämfört med andra). Det är även det tidsutrymmet man har givits, och när klockan börjar ticka iväg är det dagarna man börjar räkna istället för antalet kritierier man vill uppfylla (nu talar jag främst om skolarbetet). När tiden sedan är ute kan man inte heller skylla på att man inte hade tid att bli klar då alla har fått lika lång tid på sig trots att man lagt ner större möda på att bl.a. få fram en bra text.

Jag kan inte tala för människor som lever i andra delar av världen, men det känns ändå som att vi i det moderna samhället är mer fixerad av tid nu än vad vi varit tidigare och det är även vi som har de största fixeringarna i världen. Det är visserligen bra att det finns tidtabeller för tåg och bussar, men vi förlitar alldeles för myclet på dem. Hur ofta blir vi inte stressade när bussen/tåget är försenat? Hur stressade blir vi inte då vi inser att vi inte kommer komma i tid till skolan/jobbet?
Man pratar mycket om utseendefixering, och jag hade fått en bild av att den fixeringen var den största, och kanske rent utav den farligaste. Men helt ärligt är tidsfixeringen allt vanligare. Jag vet med mig i alla fall att jag tittar mer på min mobilklocka/armbandsur än vad jag gör i spegeln eller ett fönster. Att utseendefixeringen är den farligaste tror jag faktiskt fortfarande på, men jag ska inte byta spår nu.

Jag kan inte kritisera tiden. Vi är som sagt var beroende av det, men det har verkligen gått till en överdrift nu. Jag skulle faktiskt vilja klara mig en hel dag utan att oroa mig över hur mycket klockan är eller om tid överhuvudtaget. Ironiskt nog tittade jag ner på klockan i hörnet på skärmen, och det är just det som är lite av min poäng. Jag är faktiskt trött på mig själv som måste veta hur mycket klockan är i en sådan stor grad. Jag kan klara mig flera dagar utan att bry mig om mitt yttre, men när det gäller tid... Nej, det är en omöjlighet för mig.

När jag kom att tänka på detta tidigare idag (tekniskt sätt igår, då klockan passerat midnatt) funderade jag faktiskt på var denna tidsfixering började någonstans. Man kan aldrig veta om människorna från jägarstenåldern blickade upp mot himlen för att lista ut solens placering för att avgöra när det var dags att sova. Om det var så har tidsfixeringen funnits hela vår historia, så vem vet -- det kanske är någonting genetiskt...

//Lisa

Försenade promenadbilder...

...men bättre sent än aldrig, eller vad säger ni?
Jag lade över bidlerna på min dator, som saknar Internet. Jag brukar låna/sno min syrras mobila bredband eller så tar jag ut Internetkabeln ur Routern som ger mammas dator trådlöst Internet. När hon kom hem var jag tvungen att koppla in kabeln igen (även om det inte var jag som gjorde det), och jag hade ingen lust att överföra bilderna igen till den stationära datorn så det blev tyvärr rätt sent. Man skulle kunna tro att jag bör skaffa påfyllning till mitt mobila bredband, men jag är för lat och snål för det :p
Innan ni frågar; ja, jag vet att det var en krånglig förklaring och ja, vi har sammanlagt fyra datorer här hemma. Vi har alla en varsin bärbar för skola/jobb och den stationära finns för att... Egentligen är den lite onödig, men den har en del bilder lagrade som betyder en del.


I vilket fall som helst kommer bilderna nu ^^



Precis i början av min promenad, och med precis i början menar jag verkligen det. Bilden togs bara några minuter efter att jag gick hemifrån. Det är lite av en lyx att ha tåget så pass nära -- tro mig, det underlättar en hel del när jag ska till skolan. Tyvärr är det just dessa tåg som är försenade som mest under vintern.


Efter att ha gått en bra bit, har jag en ännu längre bit att gå. MIn första tanke?
"Underbart!" :D

 

Det var inte så hemskt svårt/jobbigt att ta sig runt trädet, även om jag kom att tänka på den där barnlåten; "Vi kommer till ett träd, vi kan inte gå runt den, vi måste klättra över den", eller hur den nu går. Det är en barnvisa jag inte vill gå runt med i huvudet -- det kunde ha varit "Blinka lilla stjärna" eller "Bä, bä vita lamm", men nej -- det blev denna...


Det var faktiskt här jag blev lite gladare -- vattendrag, färgglada träd (syns inte på bilden). Vad mer kan man begära?


Jag blev även gladare av en annan anledning -- jag kom att tänka på Åsnan från Shrek här:
"On the road again"






Bilden gör inte den stunden rättvisa -- det var så sjukt vackert där. Man kan faktiskt se lite av Magelungen redan på den här bilden -- det var nämligen här jag bestämde mig för att följa vattendraget ner till sjön istället för svänga upp mot huvudvägen och spara en timmes promenad. Ett val jag definitivt inte ångrar.


Säg till om ni ser sjön ^^


Om ni inte ser sjön nu, vet jag inte vad jag gör :p
Jag önskar faktiskt att jag hade haft med mig lite bröd eller något till änderna.



Det var här någonstans jag började bli nästintill lyrisk av mig -- hur kan man inte tycka att detta är vackert? Man går i utkanten av en skog med vackra träd, och med vattnet alldeles intill. Solen lyser och ger färgerna lyster samtidigt som vattnet reflekterar solljuset...


Någon mer än jag som vill bada här nästa sommar?











Jag tror faktiskt att denna är min favoritbild, men jag är osäker...


...för jag gillar faktiskt denna väldigt mycket.





Den här kommer inte från idag -- jag var ganska uttråkad häromdagen. Jag kunde inte somna p.g.a. överskottsenergi, jag hade ett kollegieblock och en bläckpenna framför mig. Man kan säga att jag hade lite väl kul med bläckpennan :p



Titta, man kan få till fina bilder trots att det inte är sommar. Jag älskar hösten och alla dess färger, men jag älskar också att delar av sommaren fortfarande finns kvar. Titta bara på de sista bilderna från promenaden -- liknar de inte några av de bilder jag tog nu i somras?
Hösten är inte så hemskt som så många säger att den är. Allt handlar verkligen om inställning -- sommaren har inte dött ut, den vilar bara och kommer komma tillbaka nästa år.

//Lisa

Dagens miner







Man måste trots allt bjuda på sig själv ;)
Dessutom behöver jag ta en titt på några av de andra bilderna från idag -- några behöver redigeras lite, så det kommer ta lite längre tid innan jag slänger upp dem.
Lovar jag er bilder, så gör jag det ^^


//Lisa

Hemma igen

Hejhej ^^
Efter att ha varit borta i två timmar, och efter att ha suttit hemma i nästan en timme, känner jag att jag kan börja skriva. Jag har lite att göra innan bilderna jag tog kommer upp, men tro mig, bilder kommer att komma upp. Jag tog ett flertal stycken, och jag hoppas att ni kommer att gilla åtminstone en av dem :)

Istället för att åka till Farsta tog jag en promenad dit. Det är en promenad på mellan 30-45 minuter beroende på vilken väg och hur snabbt/långsamt man går. För mig tog det dubbelt så lång tid då jag både gick långsamt och tog en ordentlig omväg. Det finns nämligen en sjö man går förbi på vägen, men istället för att svänga upp mot huvudvägen vid en liten korsning, borjade jag gå nerför stigen som leder ner till vattnet och den stigen föjde jag tills jag kom fram till en idrottsarena. Denna idrottsarena ligger inte alls långt ifrån köpcentrumet, men det blir ändå en liten bit, och stigen jag gick var inte direkt kort.
Klagar jag?
Inte det minsta. Jag fick låna syrrans skor då jag lätt får skavsår av mina promenadskor (det är en kartonbit som sticker ut på vardera skor precis ovanför hälarna), så det gick alldeles utmärkt. Det var lagom kallt, vilket gjorde att jag inte frös med min jacka och halsduk. Det var bara mysigt, och bättre blev det av att solen sken... Jag tror ni kommer förstå lite mer hur jag känner när ni får se bilderna om en liten (eller kanske en mindre liten) stund.

När jag kom till Farsta bestämde jag mig för att köpa mig ett nytt par skor som jag kan ha när jag vill ut och promenera. När jag gjorde det häromdagen fick jag skavsår (jag kunde inte låna syrrans skor då -- hon hade själv på sig dem) som inte läkt än, och det är inte rättvist mot syrran om jag ska låna hennes skor hela tiden. Priset på skorna var inte det bästa (699 :-, vilket är för mycket även för mig), men de är sköna att ha på sig och att gå i. Med andra ord hoppas jag att de håller i mer än en säsong. Jag köpte nya skor i våras som inte alls höll särskilt länge. Sulorna lossnade vid hälarna och tårna, så jag var tvungen att kasta dem efter drygt fyra månader. Om jag hade hittat kvittot hade jag såklart försökt byta dem (konsumentköplagen säger att man ska ha rätt till att byta ut en vara, eller få den fixad, inom 6 månader), men nu gjorde jag inte det...

Jag ska inte tråka ut er mer, men jag tänker passa på att berätta för er att jag är med i en "Dagens blogg tävling", så håll tummarna för att vinner ^^
//Lisa

Innan jag går...

...måste jag bara säga att solen skiner, löven på träden här utanför har börjat få färg och det är...tja, kallt ute. Men det är bara att ta på sig bra kläder och skor, för nu ska jag ut på den där promenaden jag tjatat om så länge! :D

Vi hörs när jag kommer tillbaka.
//Lisa

På vems bekostnad?

Jag har hört så många säga "Jag ska tydligen vara med honom" eller himlat med ögonen, sagt "Jag ska träffa henne" innan man avslutar med en sarkastisk suck.
Det enda jag tänker är; Vad i...

Om man inte vill vara med en person, ska man inte umgås med honom/henne. Så enkelt är det! Bara för att man inte är med kompisar varje dag och kväll betyder det inte att man inte har ett liv. I vissa fall kan det faktiskt vara tvärtom, och så är det med mig. Jag är inte med personer jag inte vill vara med, och jag krystar inte fram ett socialt liv bara för att inte stämplas som "idioten utan liv". Visserligen finns det en chans att jag har den stämpeln, och jag kan förstå att många inte vill ha den, men å andra sidan; vill man ha stämpeln som "idioten som krystar fram ett liv bara för att kunna vara populär"?

Jag förstår verkligen inte vad all den här pressen kommer ifrån. Varför ska det vara viktigare att ha ett socialt liv än att ta hand om sig själv och fundera ut vad det är man faktiskt vill och behöver ha? Om man vill träffa kompisar så pass mycket kan man göra det, men man vill knappast träffa en kompis om man himlar med ögonen och suckar sarkastiskt. Dessutom är man själv ingen bra kompis om man beter sig på det sättet, om ni frågar mig.

Dagens visdomsord till er; om ni inte vill träffa någon som frågar, säg "nej" från första början istället för att visa ett falskt leende när ni träffas.

//Lisa

Måndag

God kväll på er ;)
Jag har tyvärr inga bilder att dela med mig av idag, men det kommer imorgon -- så mycket kan jag säga.

Jag träffade Natta lite (betydligt) tidigare än vad vi först hade tänkt, men det gick bra ändå. Jag kunde låna böcker på biblioteket, men det blev inte på mitt bibliotekskort av den enkla anledningen att jag inte har något. Jag glömde även mitt leg här hemma, vilket gjorde att Natta lånade böckerna åt mig. Som tur var skulle jag bara läsa några avsnitt ur den idag, så jag är klar med dem (för tillfället), och jag ska försöka hitta nästa bok att låna.

Jag och Natta åkte därefter in till Kungshallen för att äta lunch. Jag skojar inte när jag säger att vi var hungriga -- under den senaste tiden har jag haft svårt att få ner så mycket mat som jag fick idag, men den här gången var det allt annat än svårt! Å andra sidan har jag aldrig lämnat kvar någon indisk rätt på tallriken, och jag är verkligen glad över att det inte blev en första gång idag ^^

Vi passade faktiskt på att gå till Lagerhaus innan vi tog en icke-snabb fika på Wayne's. Vi gjorde faktiskt inte så mycket mer än det -- vi pratade mest, och man kan verkligen prata med Natta om allt. Man kan prata om allt från rasism till skola till gristrynen, om man gör det försöket. Det är så härligt med sådana vänner.

Jag hann inte komma hem efter att varit inne i stan -- jag åkte in till skolan och var där två timmar innan vi började. Det var bra det -- jag hann läsa de avsnitten i de böcker vi hade i läxa, och jag hann även reflektera och anteckna en del. Det blev en lyckad dag med andra ord :)
Synd bara att jag inte kan säga detsamma om det här inlägget.

//Lisa

Update

God morgon på er!
Jag kunde knappt somna i natt, så jag är rätt trött nu. Vanligtvis brukar jag fortfarande sova vid den här tiden (det händer så ofta att jag vaknar runt åtta att jag beestämmer mig för att somna om), men inte idag. Jag ska nämligen åka in till skolan betydligt tidigare än vad jag annars brukar göra. Jag ska träffa Natta för en lunch där borta och därefter ska vi (åtminstone jag) försöka hitta ett par böcker på biblioteket som jag behöver låna.

Jag vet inte om jag kommer hinna hem emellan -- även om en sida av mig hoppas lite grann på det måste jag samtidigt säga att jag är ytterst osäker. Vi får helt enkelt se hur det blir ;)

//Lisa

Brimful of Asha

 

Jag blir så glad av den här låten :D
Jag såg den på MTV för några dagar sedan, och det var först nu jag kom ihåg vad bandet hette. Låten kommer tydligen från 1997, men jag har inget som helst minna av den.

Brimful of Asha -- Cornershop


//Lisa

Bilder från idag

Jag hoppas att ni är intresserade av bilderna, hur hemska några av de än är, för det tog ett tag att ladda upp dem.



Tessan ville att jag skulle ta en bild medan hon kastade löv omkring sig, och det skulle ha blivit en rätt lyckad bild om det inte vore för att ett av löven täckte hennes ansikte :p


Orginalbilden blev bättre -- jag var tvungen att göra om den en del, men då kom även en zoom in och gjorde bilden riktigt suddig. Det här är faktiskt första gången jag får in en "Dagens outfit"-bild, även om den var omedveten :p


Tessan sade att jag skulle ta fram armarna då det såg ut som att jag inte hade några. Istället valde jag att lägga fötterna bakom själva trädet. Jag må ha en tråkig humor, men jag tyckte att bilden blev ganska rolig xD


Linn ville först inte vara ensam på kortet -- jag stod faktiskt bredvid och sade "Du är inte ensam" med den djupaste rösten jag kunde förmå.


Jag fick samma problem med den här bilden som "nr. 2", vilket var synd då orginalet blev fint.


Sötisar -- långa sötisar.


Vi tre tillsammans.

Det är egentligen rätt löjligt hur länge min solbränna kan hålla i sig -- rekordet är fortfarande november, och då hade jag inte ens varit utomlands.


Jag tycker verkligen om en här bilden, även om tjejerna inte gör det.


Kanske inte världens bästa bild, men man måste älska deras leenden (synd bara att man inte ser Tessans) ^^


Tessan höll sig fast i två grenar och försökte häva sig upp. Hon lyckades faktiskt, men jag fick ingen bra bild på det.

Jag bestämde mig för att göra samma sak, men Tessan fick inte med mitt huvud.

Glöm den huvudlöse ryttaren när huvudlösa Lisa är i farten xD


Förvånad? Nja, jag fick snarare ont i benen av att hålla mig uppe på det där sättet, så jag ville ner så fort som möjligt.





Syskonen H. ;)





Jag låter dagens sista bild tala för sig själv ^^

Så, vad tyckte ni om dagens bildregn?

Ha i åtanke att bilderna togs med en mobilkamera.

 

//Lisa

En helt vanlig dag...

..med tjejerna.
Jag träffade Linn och Tessan idag. Linn träffade jag ju i tisdags, men Tessan har jag inte sett på över en månad. Den bruden har verkligen växt sedan jag träffade henne senast -- de båda är riktigt långa, och det ser ganska komiskt ut när vi tre går bredvid varandra. Även med mina högklackade skor är längdskillnaden löjligt påtaglig.

Jag köpte varken skor eller böcker idag, vilket är en bedrift från min sida då vi gick förbi bokaffärer i Farsta köpcenter där de hade rea. Det var inte så svårt att hålla sig borta från skorna då jag har så fina par här hemma. Jag har dock lite dåligt samvete över att jag kom hem med en ny skjorta, men den är så fin, så jag kunde inte motstå.

 



Bilden gör inte skjortan rättvisa...
Den kostar 199:- på H&M


Jag kom hem för inte så länge sedan -- efter att ha varit i Farsta med tjejerna åkte jag hem till dem lite snabbt. Vi gick faktiskt förbi ett riktigt fint träd (ett litet och tunt, men ett riktigt färgglatt ^^) som vi fotograferade. Vi passade även på att posera framför trädet, på skoj såklart, men några av bilderna blev riktigt söta.

Vad har ni haft för er idag?

//Lisa

Blog awards 2010

Jag var inte på Blog awards igår, så jag kanske inte har så mycket att säga till om, men det har varit ett sådant stort spektakel kring det hela de senaste månaderna. Det största "problemet" var tydligen att mindre bloggare -- såsom jag själv -- kunde köpa en egen biljett för en viss summa pengar för att komma dit.

Jag förstår verkligen inte vad problemet faktiskt är. Jag tyckte bara att det var bra att bloggare som jag skulle kunna få chansen att gå på denna typ av gala. Tidigare år har inbjudningar skickats ut till de större bloggarna, och lämnat de mindre att drömma sig bort till dem. Som mindre bloggare har man mer eller mindre "tvingats" till att inte kunna gå -- man har inte haft den möjligheten. Nu i år hade man själv ett val att antingen köpa en biljett eller att helt enkelt strunta i det. Man kunde själv göra ett val, man kunde själv bestämma över vad man skulle göra. Visst, jag kan hålla med om att det blir ganska orättvist om vissa får betala medan andra inte behöver göra det, men om man ser över det hela tycker jag att alla har fått en rättvis chans att gå på galan.

En sak jag älskar med Sverige är just att man kan bli känd genom sin blogg. Man kan bli känd genom att vara sig själv ända ut till fingertopparna, och det öppnar en del dörrar. Problemet är just att denna typ av möjlighet blivit en sådan pass stor hysteri att man utnyttjar sin blogg till fullt. Man provocerar fram läsare, och vad har det lett till? Det har lett till att många genuina bloggare fått höra att de bara bloggar för att kunna bli något, eller liknande. Jag har fått höra det, och jag har blivit kallad "fjortis" ett flertal gånger. Vanligtvis bryr jag mig inte om någon kallar mig fjortis, för jag vet själv att jag inte är det, men jag blir irriterad (och sårad) när man gör det antagandet utifrån en blogg som man inte ens har läst.
Ny har hysterin blivit så stor att man annordnar ett Blog awards varje år, vilket är lite kul i sig. Men hur blir det när man börjar kritisera/ klaga på galan? Kan man inte bara vara glad över att man fått möjligheten att vinna ett pris, och/eller att det ens finns en gala överhuvudtaget?

//Lisa

Vad ska man göra?

Jag tog en promenad tidigare ikväll.
Visst, det var mörkt, men det var riktigt skönt. Jag gick ner till sjön, som ligger närmre 3 km härifrån. När jag kom fram korsade jag en stor gräsmatta, gick in i ett litet skogsparti för att kunna sätta mig på en klippa och... Jag önskar att jag kunde njuta, men det blåste så pass kraftigt att jag började frysa riktigt ordentligt. Jag kunde inte sitta där i mer än tio minuter innan jag gick iväg.

Jag kan inte hjälpa att undra om någonting hade hänt mig. Den risken finns alltid oavsett vad, men vad hade hänt? Säg att jag skulle ha blivit våldtagen, hur ofta skulle inte jag få höra att jag var korkad att jag gick dit i mörkret? Hur många gånger skulle jag inte fått en antydan om att det var mitt fel? Borde det inte vara våldtäktsmannens fel som faktiskt utförde handlingen?

Jag håller med om att jag inte var särskilt smart som rörde mig i det området, men samtidigt kan jag inte sluta tänka:
Varför ska jag behöva vara orolig?".
Jag vet att det är så verkligheten ser ut, men jag vill inte hamna i den situationen där jag känner att jag inte kan gå ut så fort det blivit mörkt. Jag vill inte känna att jag blir begränsad till de säkra områdena (trottoaren här utanför) bara för att jag anses som korkad om jag inte håller mig där. Jag är inte korkad -- jag är på min vakt, och om jag misstänker att någon följer efter mig går jag lite snabbare, springer till bussen om den står i närheten och greppar tag om mina nycklar. En gång var det en nyvässad penna -- man ska inte leka med nyvässade pennor av en anledning...

Jag vill kunna ta mina promenader, gå var jag vill (åtminstone då det är lagligt) så det är det jag gör. Jag uppmanar inte er till att göra det p.g.a. risken att bli överfallen, och p.g.a. risken att i domstol få höra att det mer eller mindre var mitt eget fel för att jag befann mig på en mer avlägsen plats. Jag känner däremot att... Jag är helt enkelt trött på det här. Man pratar om jämställdhet hit och dit, och lönen/föräldraledighet hamnar mycket i fokus, men vad hände med de mest enkla saker som att kunna röra sig fritt oavsett klockslag? Detta gäller visserligen inte enbart tjejer/kvinnor, men ni förstår säkert poängen.

Det här är ett sådant svårt läge, om ni frågar mig. Å ena sidan har man säkerheten att tänka på, men det har ett pris -- vår frihet. För man är inte fri om man "tvingas" hålla sig inne efter mörkret, och att hålla sig till "säkra" områden om man nu skulle gå ut.
Vad ska man göra?

//Lisa

Middag

Jag tänkte faktiskt slänga in en ny kategori här på bloggen -- "Lisa tipsar". Jag vet att det inte är så orginellt, men jag tänkte i alla fall här skriva om bl.a. mattips, filmtips, boktips etc.

I vilket fall som helst lagade jag middag ikväll, med lite hjälp från syrran. Det blev fläskytterfilé med klyftpotatis. Vanligtvis gillar jag inte färdiga klyftpotatisar som man köper frysta på ICA, men syrran hade snappat upp ett tips från en av sina vänner som vi använde oss av idag.


Om ni inte gillar att titta på bilder av kött -- rått i det här fallet -- är det bara att bläddra förbi det.













Man häller ut potatisen på en plåt, och separerar dem så gott det går. Därefter häller man lite olivolja över innan man tillsätter pressade vitlöksklyftor (vi hade fyra, men det är helt upp till var och en). Därefter är det bara att röra runt och tillsätta kryddor -- salt, vit- och svartpeppar samt timjan. Var försiktig med timjan -- det är en riktigt god ört, men den tar lätt över all annan smak om man använder för mycket.

När det kommer till köttet är det bara att skiva upp den. Jag skar även bort fettet, men det är inte hela världen om det sitter kvar. Jag använder mig inte av någon marinad. Istället kryddar jag med salt, vitpeppar, grillkrydda och till sist timjan på båda sidor om köttet. För att kryddning ska "fastna" i köttet tar jag även ett finger och gnuggar in det (var det bara jag, eller lät det där nästan perverst?). Därefter är det bara att steka det i ca 10 minuter på medelvärme (se till att vända efter halva tiden) medan potatisen ligger i ugnen.
Slutresultat?
Löjligt gott! :D

Jag vill inte verka arrogant, men jag är grym på att laga mat -- i alla fall när jag lärt mig hur :p


//Lisa

Lördag

Hej på er!
Jag kom precis hem efter att ha varit i Farsta centrum tillsammans med syrran. Syrran behövde en ny mobil, och hon behövde ha med mig som kunde betala för den. Jag kommer få tillbaka pengar av henne senare, men hon har inte tillräckligt för stunden.
Köpcentret firade 50 år idag, vilket var kul i sig, men för mig och syrran blev det mindre kul. Syrran blir lätt stressad i den typen av miljö, och så har vi min klaustrofobi. Det går bra när man är på större, öppna ytor, men när man hamnar mitt i en folkmassa där människor vägrar (!) röra på sig för att släppa fram oss... Om man säger såhär -- min tröja luktar inte särskilt gott längre.

Det blev ingen promenad idag heller. Det har verkligen mulnat på nu, och det ligger ett tryck här över som gör mig alldeles trött och seg. Jag kan däremot lägga upp några bilder när jag fixar med maten, om syrran kan ta några vill säga. Det blir kanske lite tråkigt, men det är någonting annorlunda om man jämför med vilka bilder jag annars brukar ta för att sedan lägga upp.
Jag längtar redan till middagen -- jag ska steka fläskfilé och fixa i ordning klyftpotatis (med syrrans hjälp, såklart).

Nej, nu ska jag och syrran titta på en annan film som vi hyrde igår. Brothers heter den -- har någon av er sett den? Var den bra?

//Lisa

Var kommer jag hamna?

Jag har just tittat igenom över 100 (!) inlägg via Bloglovin.
Det har fått mig att inse en eller två saker. Kanske tre.

Jag följer många olika bloggar, och det enda de har gemensat är att de är personliga. Även om man inte gått in i detalj på hur ens liv och vardag ser ut utstrålar bloggarna en otroligt personlighet. Jag följer några bloggar som drivs av mer än en person, och jag kan lista ut vem av bloggarna det var som skrev. Jag tycker verkligen att sådant är underbart, och det är sådant som gör mig upprymd.
Men det har även fått mig att tänka efter, och jag har börjat reflektera en hel del över mig själv.

Var är jag påväg någonstans?
Jag vill verkligen flytta utomlands, men hur ska jag kunna göra det då jag inte har något jobb och då det ser ut som att jag inte kommer att ha ett arbete på en lång tid framöver? Hur ska jag få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna ha råd med att bo utomlands, och hur ska jag kunna arbeta utanför Sveriges gränser om jag inte ens kan arbeta inom dem?
Kommer jag ens kunna flytta hemifrån den närmsta framtiden? Det tvekar jag på. Visst, det finns vissa bekvämligheter med att bo kvar hos familjen, men en sida av mig skriker efter självständigheten. En sida av mig skriker efter att få kunna ta hand om mig själv utan att behöva ha andras behov i åtanke. En del av mig vill kunna fokusera på mig själv och min egna tillvaro för att sedan kunna lista ut vad det är jag verkligen behöver i mitt liv.

Vad har jag för framtid?
Ja, frågan säger egentligen allt. Vad har jag för framtid?
Jag har två passioner i mitt liv -- skådespel, och skrivandet. Det förstnämnda kan man stryka direkt då jag saknar all talang gällande skådespel. Jag är betydligt bättre på att skriva känner jag, och jag ser mig själv inte som en bra skribent även om många av er gör det. Jag vet inte varför det är så, men så är det. Om jag ska tjäna pengar på mitt skrivande behöver jag skriva en bok och få den publicerad. Det är antingen det, eller att arbeta som krönikör på någon tidning då jag först kan tjäna pengar på min blogg om 20 år.

En tredje sak jag kom att tänka på är att jag gnäller otroligt mycket.
Bara i det här inlägget har jag gnällt om att jag inte kan nå mina drömmar, och jag frågar mig själv vad jag har för framtid då det finns en sådan stor chans att jag hamnar med ett jobb jag inte ens känner någon passion över. Men jag har åtminstone en framtid, och en möjlighet att prata om den. Det finns så många andra som har det så mycket värre, och som inte ens hinner leva så pass länge som jag gjort. Trots att jag redan vet detta väljer jag att gnälla över mitt egna liv som om det vore så hemskt. Visst, det fanns en punkt i mitt liv då det var hemskt, men den punkten passerade jag för ett bra tag sedan, så varför fortsätter jag gnälla?

//Lisa

Soliga fredag

...som blev en mindre solig fredag.
Jag hade tänkt att gå ut på en promenad idag, då solen sken så pass starkt, men så blev det inte. Jag hade vissa ärenden att springa nu på morgonen, och därefter skulle jag följa med syrran som letar efter en praktikplats. När vi väl kom hem senare på eftermiddagen hade det hunnit mulna på ganska mycket, så min promenad blev aldrig av. Den kommer inte bli av imorgon heller, då jag ska städa, men å andra sidan kanske jag kan gå ut senare på eftermiddagen/kvällen ^^

Jag har faktiskt, till skillnad från igår, varit rätt produktiv idag. Jag röjde undan här hemma, och bäddade sängar. Jag lyckades faktiskt ta hand om disken, jag lagade mat, sprang ärenden på förmiddagen och jag har faktiskt hunnit läsa lite. Jag lyckades även få en ny kompis -- Ralph. Jag räddade honom från att drukna. Jag tror i alla fall att det var en han...
Det låg en liten skalbagge i kattens vattenskål, och jag såg den simma så jag plockade snabbt upp den. Den vägrade lämna min hand och började klättra på mig för att sedan hamna på min andra hand. Anledningen till att jag tror att det var en hane var att den helt enkelt vägrade lämna mig, och jag har en förmåga att attrahera alla djur/insekter av alla kön om man bortser från människor. Om ni stöter på en liten insekt som lystrar till namnet Ralph vet ni att det är en kompis, så döda honom inte :p
Om jag ska vara helt ärligt har jag aldrig sett något fel med insekter. Visst, getingar är inte alltid en insekt man ska leka med, men jag tycker verkligen att det är dumt att döda en insekt bara för sakens skull. Varför ska man döda en insekt? Självförsvar? Nja, jag skulle inte tro det. Rädsla? Om man är rädd ska man i sådana fall hålla sig borta istället för att mosa den. Dessutom är det insekten som har större anledning att vara rädd än vad vi har.

Nej, nu ska jag återgå till en av filmerna jag och syrran hyrde efter att ha kommit hem. Jag må ha hyrt den tidigare, men Nyckeln till frihet är en sådan bra film att man kan se den om och om igen.
Jag hoppas att ni får en bra kväll!

//Lisa

Produktivitet=noll

Jag har inte varit produktiv idag -- inte på långa vägar. Jag tänkte att jag skulle sätta mig ner och skriva på någon av mina berättelser, men det har jag inte gjort. Jag tror faktiskt att jag ska fokusera på den om mig -- den blir inte så självbiografisk även om jag tar upp händelser från mitt liv, men jag fyller den med åsikter och bra citat också. Jag funderar på om jag ska slänga upp något "kapitell" här på bloggen någon gång så att ni själva får avgöra om det är någonting ni skulle vilja läsa eller inte. Om det blir någonting läsvärt försöker jag säkert slänga upp den på Internet någon gång -- om det nu inte skulle vilja vara något ni skulle vilja betala 60 kronor för :p

Som jag sade har jag inte varit produktiv idag. Det enda jag åstadkommit är disken och matlagningen (som såklart lämnade mer disk efter sig). Imorgon får jag hoppa fallskärm bara för att kunna kompensera för dagen. Jag undrar bara om det är möjligt att få igång ett hjärta igen medan man faller -- jag är så pass höjdrädd att jag skulle få hjärtstillestånd efter max 2 sekunder i luften. Bara att stå på en pallplint är... Okej, det går faktiskt. Att däremot atå på en vanlig plint kan vara svårt om jag inte har ett rep att hålla i.

Helt seriöst funderar jag på att ta en promenad imorgon. Det beror helt på hur vädret blir, men om det är soligt kommer jag definitivt gå ut. Frågan är bara om ni vill se samma typ av bilder som jag redan tagit tidigare, men jag antar att det är bättre med samma typ av bilder/motiv än inga bilder alls. Hur mycket jag än älskar att skriva måste jag hålla med om att det blir lite roligare med åtminstone en eller två bilder per månad. Men som sagt, vi får se hur morgondagen ter sig :)

//Lisa

Romantik

Jag ser mig själv som romantisk.
Då menar jag inte att jag ser en stor säng framför mig täckt av rosenblad, och ett helt rum fyllt av stearinljus. Jag tänker på de byggstenar som definierade den romantiska eran. Jag ser mig själv som ett naturbarn -- jag älskar att vistas utomhus. Jag älskar att ta en promenad i skogen, eller sitta på ett berg vid en sjö när solen går ner. Jag älskar att höra fåglarna kvittra, och jag älskar när löven blåser iväg på hösten.
Jag är inte rädd att verkligen visa mina känslor, även om jag känner till mina gränser. Jag har lite problem med att uttrycka mina känslor i ord, men jag visar vad jag känner och jag håller knappt någonting inne. Är jag ledsen är jag inte rädd för att gråta, är jag arg är jag inte rädd för att slå en kudde och är jag glad är jag inte rädd för att hoppa på stället. Förstår ni vad jag menar?

Jag gillar inte hur man ser på romantik nuför tiden. Jag vill inte att en kille ska göra en massa saker för mig -- jag vill inte att han ska betala dyra pengar för att uppvakta mig. Jag vill inte ens att han ska spendera pengar på mig överhuvudtaget. Jag kanske är unik i mitt sätt att tänka, men jag blir verkligen sur på tjejer/kvinnor som förväntar sig att killen ska göra allt för henne på Alla Hjärtans Dag utan att hon själv gör något för honom. Om det ska vara tillräckligt mycket för killen att ha tjejen borde det vara tillräckligt för tjejen att ha killen.

Jag har varit singel hela mitt liv, och jag har problem med att hitta killar jag verkligen kan gilla. De som tagit kontakt med mig har alla sagt (skrivit) saker till mig som de tror att jag vill höra, och de har försökt lägga en massa pengar på mig. Jag blir bara illa till mods när det sker, för jag är inte den typ av person. Det spelar inte heller någon roll att jag säger att det inte är det jag vill. Jag vill inte gå till en dyr restaurang på en date -- jag vill hellre ta en promenad i en park, eller liknande. Om det är för kallt för att vara utomhus, är det bowling som jag i sådana fall föredrar. Antingen det, eller att man träffas hos någon och äter en hemlagad middag, men det är inte direkt något man bör göra första gången man träffas.
Jag ser mig själv som en romantisk person. Är jag kräsen, och ber om för mycket, om jag letar efter en kille som är lika romantisk som jag eller åtminstone definierar romantik på samma sätt som jag gör?


//Lisa

Helvete...

...vad ont det gör.
Jag försöker sitta med knäna så högt upp som möjligt, men det är svårt då jag har datorn vilandes på mina ben.

Jag lyckades ta mig till skolan. Inte för att det var någon bedrift -- magvärken hade börjat lägga sig när jag åkte in, men när jag satte mig på tåget högg det igen. Det lugnade ner sig, men magvärken försvann inte. Den blev värre, så efter att ha diskuterat de olika texterna vi skulle ha läst tillsammans med de andra i min grupp åkte jag hem. Jag tror visserligen inte att tillförde å mycket till diskussionen, men man kan alltid hoppas ^^

Min mage värker som sagt var, och det blir inte bättre av att jag är hungrig. Som tur var har syrran lagat lite mat som räcker till mig, så jag ska äta det så fort jag kan (d.v.s. nu).

//Lisa

Onsdag

Det var inte riktigt det här jag hade planerat...
Jag håller på med tvätten nu, men den är snart klar.
Jag har en magvärk som kommer och går.
Jag har inte hunnit läsa någonting.
Jag ska åka in till skolan tidigare för att träffa min grupp och ha en liten diskussion kring vad vi kommit fram till.
Vad tänkte jag med, egentligen?

Det var meningen att jag skulle läsa lite igår, men det gick inte bra alls. Jag sov riktigt dåligt i natt, så när jag vaknade imorse satte jag om klockan så sent jag kunde. Det ledde så klart till att jag inte hann läsa på morgonen.
Min magvärk som kommer och går... Ni som följt min blogg under en längre tid, kommer ni ihåg detta? Det har kommit dagar då jag haft så ont i magen att jag legat dubbelvikt i min säng i två dagar. Jag kunde inte gå till skolan, jag fick problem med att äta och att ens gå på toa var ett rent helvete. Jag har inte känt av det på länge, så nu börjar jag bli halvt rädd. Ju längre tid det går, desto ondare gör det. Jag är rädd att den ska komma ikväll när jag är skolan. Att den kommer blossa upp idag är jag säker på -- ironiskt nog är det min magkänsla som säger det. Men jag får alltid en konstig känsla i magen innan det sker. Det är visserligen bra, men det gör att jag tvekar på att åka in eller inte. Det känns riktigt löjligt att inte åka till skolan då det bara är två timmar, men samtidigt vet jag att det inte finns en chans att jag skulle klara av tågresan hem om den skulle komma tillbaka. Man kan nog säga att jag hamnat i en knivig sits här...

Jag ska även åka in till skolan tidigare för att träffa några klasskamrater. Vi blev indelade i mindre grupper förra veckan, och tillsammans ska vi diskutera de olika texterna. Det är riktigt bra inför tentorna, men återigen är jag orolig över min mage. Dessutom är jag osäker på att jag hinner äta innan jag åker, och om jag inte äter innan kommer jag inte kunna äta förrän om sex timmar.

Som jag sade -- det var inte det här jag hade planerat.

//Lisa

Vatten över huvudet?

Okej, jag vet inte alls vad jag ska ta mig till nu.
Jag har som läxa tills imorgon att läsa Homeros och Vergilius. Jag har inte den sistnämndes verk, vilket är en stor nackdel, och att jag inte hittar den någonstans för att kunna beställa den är en ännu större nackdel. Jag har läst en bok om Homeros för att få en bra inblick kring honom och jag har börjat läsa Iliaden. Det går åt helvete. Jag är så stressad över att hinna läsa ut den och Odysséen att jag inte tar in någonting av det jag läser. Jag får läsa om en massa partier, och jag blir så trött på mig själv som inte kan fokusera på att läsa ut boken. Det är i det här läget jag hade Stålmannens krafter -- om man springer så snabbt, kanske man läser så snabbt och då kanske man skulle hinna läsa ut dessa böcker i god tid.

Okej, jag måste försöka strukturera upp mina tankar...
Enligt kurslitterturlistan är det bara vissa partier vi ska läsa, så jag börjar med att läsa dem. Jag känner till en hel del om Iliaden och Odysséen, vilket är en bra fördel. Vergilius' verk Aeneiden känner jag inte alls till, men om jag läser en bra sammanfattning kanske jag får en tillräckligt bra inblick för att förstå något budskap. Jag kan säkert hitta några av sångerna på Internet.

Struktur -- det var det jag behövde, men jag känner att jag hamnar efter. Det finns en chans att jag måste hinna läsa ifatt dessa verk, men hur ska jag då hinna läsa alla de verk som jag ska hinna göra till nästa lektionstillfälle?
Jag ångrar inte att jag valde den här kursen på universitetet -- jag tror verkligen att det är den rätta för mig, men jag missade så mycket i början då jag var sjuk (jag var sjuk i två veckor, och fick börja äta antibiotika då jag drabbats av en bihåleinflammation) och det är så lätt hänt att man hamnar på efterslänten i det läget. Jag försöker komma ikapp, men jag har inte riktigt hunnit hitta mitt system än. Med system menar jag böcker. Jag har hittat en del i min pappas gamla bokhylla, och det känns som att jag inte kan sluta hitta böcker där som jag ska använda mig av till kursen. Dessutom finns det ett flertal böcker som jag vill läsa överhuvudtaget där -- bl.a. ett par om främlingsfientlighet och rasism, och jag tror verkligen att dessa kan bli riktigt intressanta ^^

Nu måste jag sätta mig ner och läsa innan jag "drunknar".

//Lisa

Tankeställare

Hejhej ^^
Jag spenderade hela dagen med Linn och Bella idag. Vi åkte till ett köcenter, och för en gångs skulle köpte jag inget som jag inte behövde. Lät det där vettigt?
Jag köpte en BH, men tro mig, det behöver jag! Bortsett från det var det inget, och jag tror att det säger en hel del om min självkontroll då vi gick för bi Akademibokhandeln och en del skoaffärer. Det sistnämnda var riktigt svår att ignorera då jag älskar höstskorna som säljs nu, och det är någonting som jag gjort de senaste åren.

När jag kom hem började jag titta igenom några av kommentarerna som ramlat in, och jag måste erkänna att jag fick en tankeställare av Kim.
Det är ingen idé att jag berättar vad jag anser om SD då jag gjort det så många gånger tidigare, och det är inte heller någon idé att jag berättar att jag anser att det är en skandal att de kom in i Riksdagen, men jag gör det ändå. Men det Kim skrev stämmer faktiskt -- många, framför allt ungdomar, inser att invandringen har blivit ett stort problem och det är bara SD som visat ett engagemang när det kommer till den frågan. Det måste väl ändå säga någonting, och jag håller med om att det finns ett problem när det kommer till invandringen.
Jag sympatiserar inte det minsta med SD på något som helst sätt då jag inte anser att lösningen på problemet är att förhindra invandringen. Det som gör invandringen till ett problem är trots allt inte invandringen i sig -- det är segregationen. Den styrande makten har problem med att kunna hantera alla de människor som kommer hit, och att ge dem vad de verkligen behöver för att må bra. Jag slår vad om att ni kommer komma med motargument som "amen, bidragen då?", och visst lever många asylsökande på bidrag, men det är för att de inte får ett arbetstillstånd förrän de fått ett klartecken från regeringen att de får stanna här. Jag vet själv hur det är att inte kunna ha jobb, och även om man kan klara sig på bidragen växer en rastlöshet fram. Dessutom finns det ingen chans i världen att man gott och väl klarar sig på bidrag och inget mer än det. För många blir det knapert, och många begår stölder för att kunna få pengar. Placerar man nya personer kring dessa områden bildas ytterigare problem på samma sätt, och man sitter till sist med en segregation så illa att det till sist är ett tågspår som skiljer invandrare från svenskar.

Men åter till tankeställaren; många ungdomar anser uppenbarligen att det finns ett problem med invandringen. Jag gör det inte, men det är ändå värt att man tar en titt på hur det verkligen ser ut. Jag tror verkligen att om de andra partierna hade lyssnat på de unga från början, och lyft fram frågan hade valet kunnat sluta annorlunda. Jag håller med om att det krävs en förändring för hur invandrare har det -- man ska inte behöva komma från ett land i krig till ett annat där man skyfflas in på första bästa plats.
Jag tänker inte ta ställning till här på bloggen huruvida de andra partierna ska samarbeta med SD eller inte, men man måste ställa sig frågan varför de kom in i Riksdagen -- vad var det som gjorde att de blev framröstade? Att utesluta dem helt och hållet vore faktiskt ett brott mot demokratin. Hur mycket man än avskyr det är det sant, och det var på den frågan jag hade uttryckt mig fel. Man har trots allt yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Även om vissa åsikter är rena s***ten måste man verkligen fråga sig varför de åsikterna finns.

Folk röstade på SD för att de anser att det är ett problem med immigrationen. I själva verket är det problem med integrationen, och det måste man lösa. SD är det enfda parti som lagt fram en riktigt kass idé på en "lösning", men det är ändå en lösning enligt många. Även om jag avskyr att säga detta måste man ta till sig något av det SD har att säga. Om man gör som de säger hoppas jag inte händer, men de kom trots allt in i Riksdagen av en anledning, eller hur?

Som jag sade sympatiserar jag inte med SD på några som helst punkter. Det är inget problem med invandringen, det är segregationen som är det verkliga problemet. Att minska på invandringen är inget man ens bör fundera på -- vad ska man göra med människor som kommer hit från en krigszon? Skicka dem vidare som om de vore kläder? Nej, det är inte en lösning. Men jag hoppas verkligen att SD:s tid i Riksdagen får partierna att öppna upp ögonen och inse att det är något som inte står riktigt rätt till. Även om man inte är öppet främlingsfientlig, blir det trots allt en viss främlingsfientlighet i samband med segregationen.

//Lisa

Inspiration

Jag kom hem från skolan för ett bra tag sedan. Det första jag gjorde när jag kom hem var att köpa mat och äta. Därefter har jag svarat på de kommentarer som trillat in (tack så mycket för dem), och det var en kommentar som verkligen fastnade hos mig.

Tyvärr kan jag inte citera kommentaren, då den var för lång för att antingen publicera den eller att memorera den. Jag ska dock sätta mig vid min dator, som lider av en ovanlig åkomma som kallas "Internet-brist", för att påbörja skriva en berättelse utöver den jag redan håller på med. Denna blir mer av en självbiografi, så vi får se vad det blir med den. Jag har redan kommit på en titel på den, bortsett från att jag faktiskt inte har det. Som jag sade blev jag inspirerad av en kommentar, och jag kommer använda mig av en fras som användes där -- "The Road Less Travelled".

Så om ni vill besöka en otroligt fin bloggare/bloggläsare/person, passa på att göra det nu :)

//Lisa

Måndag

Ännu en ny dag.
Ännu en ny vecka.

Jag har skola senare idag, så jag ska åka hemifrån om ungefär en timme. Frågan är bara vad jag ska göra under den timmen. Det är det här jag inte gillar med skolan -- kursen skulle bli alltför intensiv om man hade det uner heltid, men med halvtid blir jag uttråkad då jag inte har någonting att göra under dagarna. Det är verkligen i dessa stunder jag önskade att jag drev en större blogg -- dels för att jag skulle ha en del att göra, men också för att sådant öppnar så många dörrar för en. Men å andra sidan önskar jag främst att jag kunde tjäna en liten slant på min blogg. Nej, det handlar inte om att jag är lat och inte orkar göra någonting -- det handlar om att jag älskar att skriva, men jag har inget större intresse för just jornalistik. Jag kan tänka mig att bli författare, men vad kan jag skriva om? Mina egna erfarenheter? Då gör jag någonting som Blondinbella redan gjort, och någonting jag tror hon gjorde riktigt bra (jag har själv inte läst boken, men en nära vän till mig har det, och hon gillade den).

Det var inte meningen att jag skulle deppa -- det var meningen att jag skulle fråga er vad ni vill se mer/mindre av i bloggen. Jag vet att fler bilder är önskvärt, och jag arbetar på det.
Jag kommer inte nödvändigtvis uppfylla alla era önskemål, så självcentrisk som jag tenderar att vara, men jag tänker ta till mig allt, och se vad jag kan göra ^^


//Lisa

"Strejk om SD vinner"

Okej, det fanns ingen chans i världen att SD skulle vinna valet på det sätt att de skulle bli Riksdagens största parti, men visst har de vunnit i det avseendet att de kommit in i Riksdagen.

Det finns ett evenemang på Facebook som heter "strejk om SD vinner"
. Om ni, liksom jag, är besvikna över att SD kom in i Riksdagen; gå med i denna grupp för att vissa ert missnöje!

//Lisa

Allt har börjat spåra ur

Nu är valet över, och valvakan har dragit igång.
Vad tycker jag om det jag sett hittills?

Jag måste erkänna att jag inte är en stor beundrare för det blåa blocket, men just nu bryr jag mig inte så mycket om vilket block som vinner även om jag hoppas på det rödgröna. Det jag bryr mig mest om just nu är att SD inte ska kunna komma in i Riksdagen. Det är faktiskt det värsta som skulle kunna hända i det här läget. Jag hade verkligen hoppats på att vi utvecklats som personer, men hur kan vi ha gjort det då så pass många har kvar samma tankesätt som man hade under 50-talet? Det är inte utveckling. Det är inte ens mänskligt! Hur kan man ens kalla sig medmänniska om man dömer andra på det där sättet?
SD kom ut med falsk statistik om att invandrare skulle utgöra majoriteten av alla våldtäktsmän. Det är för det första inget man kan säga säkert -- om man tar fast en våldtäktsman frågar man knappast om denne är invandrare eller inte. Det gör att man tar den blonda pollacken som svensk och den mörka svensken som invandrare. Förstår ni vad jag försöker säga?

Jag hoppades verkligen att man skulle se igenom SD efter att detta avslöjades -- att denna "statistik" faktiskt byggde på ett s.k. sunt förnuft. Hur kan det vara sunt förnuft att en viss typ av människor skulle vara våldtäktsmän? Är man ens så korkad att man går på det? Ja, tydligen, för nu sitter vi i en sits där SD kommer att kunna ta sig in i Riksdagen. Det finns kanske några av er som sitter framför datorn, läser detta, vill slita av mitt huvud och anser att det är bra att SD får mandat, men på vilket sätt skulle det vara bra? Att man är muslim innebär inte att man är terrorist eller någon som förtrycker kvinnor. Jag har en del kompisar som är muslimer. Några av dessa är tjejer, och de har en otroligt bra kontakt med båda sina föräldrar. Är det förtryck? Nej, det är kärlek. Det finns muslimer som är terrorister, men de är fundamentala och det är just det som är farligt. Detta gäller alla religioner. Det finns protestantiska män som förtrycker sina fruar och våldtar sina barn. Det finns katolska präster som förgriper sig på barn. Vem skulle någonsin få tanken att kasta ut alla protestanter från landet och måla upp katoliker som pedofiler utifrån denna information?
I de protestantiska och katolska fallen vet alla att det handlar om fundamentalism, och man erkänner att det är farligt. När det handlar om islam anser man plötsligt att man har rätt att dra alla över en kant och påstå att de är de mest ondskefulla människor som finns.

De mest ondskefulla människorna är rasister, och främlingsfientliga personer. Ingen människa kan definieras på grund av en hudfärg. Ingen människa kan definieras på grund av religion eller geografisk bakgrund, även om detta kan forma en. Människor kan definieras utifrån handlingarna, och tyvärr måste jag säga att SD inte handlar på rätt sätt. Problemet med invandrare är inte invandrare i sig -- det är den skarpa segregationen. I ett område inte långt ifrån där jag bor är segregationen så kraftig att ett tågspår skiljer invandrare åt från svenskar.
Alla svenskar har invandrarbakgrund på ett eller annat sätt, så varför ens se upp till ett parti där man förkastar invandrare? Merparten av mina kompisar är invandrare, eller har föräldrar som föddes i ett annat land. Det är inget fel på dem! Det är faktiskt de som arbetar otroligt hårt för att kunna klara sig här, och vad får de för tack? De får höra av latmaskar till svenskar att de bara ska komma till Sverige för att ta deras jobb. Till er som sagt detta; har det någonsin slagit er att ni kunnat anstränga er lite mer?

Visste ni att det var precis så här det såg ut när Hitler fick makten för 77 år sedan?
Visste ni att det maktskiftet ledde till att 12 miljoner människor gasades ihjäl i flera delar av Europa?
Visste ni att det maktskiftet ledde till att närmre 60 miljoner människor förlorade sina liv?
Visste ni att det är 6,5 gånger fler människor än vad som bor i Sverige?


//Lisa

Valdag

Idag är det valdag. Jag tvivlar starkt på att det är någon som inte vet om det vid det här laget.
Jag är en av de alla som ska rösta, och för mig blir det även första gången. Jag vet inte om det är för att det är första gången jag röstar eller inte, men det känns lite extraviktigt. å andra sidan finns det en chans att jag tänker detsamma om fyra år då det är dags igen.

Jag har skrivit detta tidigare, men jag passar på att göra det igen -- ni som har rösträtt, rösta! Det finns trots allt så många människor som inte har chansen till att rösta, och det gäller inte bara länder i bl.a. Asien och Afrika. Även här i Sverige finns det många som inte kan rösta för att de är för unga. Ni som har chansen att rösta -- ta den! Även om ni inte vet vad ni vill rösta på kan ni alltid rösta blankt. Jag vet att många anser att man lika gärna kan strunta i att rösta om man ändå ska rösta blankt, men jag anser motsatsen. Om man ändå ska strunta i det kan man lika gärna rösta blankt bara för att kunna utnyttja den rätt som så många inte har och som så många vill ha. Vi har en möjlighet här -- vi har en möjlighet att tycka till. Ska vi sllänga bort den möjligheten bara för att vi inte orkar bry oss om politik och för att vi är allmänt ointresserade av det? Jag tycker inte det. Om man är ointresserad av politik; okej, var det, men se ändå till att göra din röst hörd.

Just idag kan jag inte sluta tänka på invånare i länder som tvingas leva i ett ständigt förtryck för att de inte kan rösta. I vissa länder påstår den styrande makten att invånarna har rösträtt -- de får rösta på vem de vill, men priset är högt om de skulle rösta på "fel" person. Dessutom förekommer det mycket valfusk att det blivit stora demonstrationer kring det hela.
Nu kommer jag låta väldigt banal, men kan ni tänka er att vara i den situationen? Kan ni tänka er att vara i en situation där ni slåss allt ni kan för att kunna få demokrati? Eller kanske inte ens demokrati, utan bara en sådan ynka lilla rättighet som rösträtt? Vi tar våra rättigheter alldeles för givna, och det är lätt hänt då vi är garanterade dessa, men det betyder inte att man inte ska utnyttja dem. Bara för att man tar saker och ting för givna betdyer det inte att de inte finns, eller hur?

Jag ska iväg för att rösta så snart jag (och mamma) är klara.
Jag hoppas att ni som kan också ska iväg och rösta.

//Lisa

I rymden finns inga känslor

Som lovat kommer en recension på den filmen ^^





 



Simon lider av Aspergers syndrom och är beroende av ett strukturerat liv fullt av rutiner. Måltiderna är anpassade utefter hans behov, liksom familjelivet. Det är hans äldre bror, Sam, som tar hand om honom och ser till att han passar tiderna. Det är även han som ser till att Simons liv är av den struktur att Simon känner sig trygg.
Simon har ett stort intresse för just fysik och rymden. När hans omgivning blir för känslofyllt upplever han det som ett kaos. Han stänger därför in sig i en tunna och drömmer sig bort till rymden. Den enda som egentligen kan övertala honom att komma ut ur tunnan är Sam.

Filmen inleds med att Sam flyttar ut ur föräldrarnas hus för att bo med flickvännen. Simons tillvaro sätts ur spel, och han stänger in sig i tunnan i flera timmar. Föräldrarna kan inte få ut honom, och till sist kommer Sam på en lösning -- att låta Simon bo tillsammans med honom och flickvännen. Även detta är en stor förändring, men han lägger snabbt upp ett schema för hur saker och ting ska fungera. Han lär sig snabbt att anpassa sig i den nya miljön, tack vare rutinerna, men då bestämmer sig Sams flickvän för att flytta ut.

Återigen förändras tillvaron för Simon som bestämmer sig för att hitta en tjej åt Sam. När Sam hittat en tjej kommer allt gå bra igen -- pizzorna kommer att serveras på lördagarna istället för fredagarna och Simon kommer återgå till att duka medan Sam lagar mat för att "en annan jävla tjej" ska kunna diska. Simon gör upp ett frågeformulär för att vetenskapligt sätt kunna hitta den perfekta tjejen till Sam. Men kärlek är svårare än ett frågeformulär som ska besvaras...


Jag gillade verkligen den här filmen. Jag fick utifrån trailern veta att det var en komedi, och jag var rädd att man skulle göra narr av sjukdomen Aspergers i sig. Det gjorde man inte, även om vissa scener blev alltför överdrivna. Bill Skarsgård är riktigt bra i rollen som Simon, som lider av en grav form av Aspbergers. Han gör sig trovärdig i filmen, vilket är nästintill otroligt i hans ålder. Det är få som skulle kunna få fram obekvämligheten han känner i sociala situationer, att kunna få fram en sida av sjukdomen som gör att man tar saker och ting bokstavligt utan att få publiken att skratta -- man lär sig gilla honom oavsett hur påfrestande hans beteende kan vara.

Ett minus med filmen är att den är överdriven på sina håll och kanter. Bortsett från det är det en otroligt fin film som man blir glad av.

 


4/5

 


//Lisa

Äkta vänskap

Vi pratade lite om det här hemma för en liten stund sedan -- vad är äkta vänskap? Vad är vänskap överhuvudtaget?

Syrran sade att det finns två olika grupper -- kompisar och vänner. Kompisarna är de man känner ytligt. Någon man hälsar på och någon som man kan prata med på ett ytligare plan (t.ex. om intressen och vad man har haft för sig under helgen). Vänner är de man kan dela mer eller mindre allt med -- ytligt som djupt.
Jag tänker faktiskt i samma banor, om jag ska vara ärlig. Men det besvarar inte vad vänskap är, eller hur? Det är riktigt svårt att veta vem som är en vän eller inte. Det har ibland visat sig att den man trodde man kunde lita på i själva verket varit den som man inte borde ha litat på från första början. Rent generellt pratar vi bakom ryggen på varandra, även de som man kallar vän, men det är inte vänskap för fem öre.

Så vad är vänskap?
Jag tänker mig faktiskt tre pelare som utgör de viktigaste ståndpunkterna -- lojalitet, kärlek och respekt. Under dessa "kategorier" kan man hitta "underkategorier". Med lojalitet kommer tillit. Med kärlek... Behöver jag säga något mer? Om man inte känner någon typ av kärlek gentemot andra människor kan ingen vänskap utvecklas. Respekt gentemot varandra innebär även att man accepterar varandra, etc. Jag tror att ni förstår hur jag tänker, och jag anser även att om någon av dessa pelare inte existerar, så existerar inte vänskapen. Det är som en eld -- tar man bort syret från elden upphör den att existera. Jag tyckte faktiskt att elden blev en bra liknelse för vänskap om man tänker på värmen som snabbt kan försvinna om man tar bort en beståndsdel.

Om jag anser att detta är vänskap, vad är då äkta vänskap för mig?
Helt ärligt tycker jag inte att det finns någon "äkta vänskap". Antingen existerar vänskapen, eller så gör den inte det. Jag har ju beskrivit vad jag anser är vänskap. Om någonting av det bryts, existerar den inte längre och kan därmed inte vara äkta då den inte finns. Finns det en vänskap, så är den äkta just för att den existerar.

Någonting säger mig att jag börjar bli för filosofisk för mitt eget bästa, men jag hoppas att ni förstår hur jag tänker. Om inte är det bara att fråga, så kan jag försöka förklara närmre senare.

Jag ser mig själv som en bra vän, men inte som en bra kompis. Jag har väldigt lätt för mig att fatta tycke för en person, och sedan älska honom/henne (som vän!). Jag är lojal, och man kan lita på mig. Man kan prata med mig om allt, och jag gör verkligen vad jag kan för att försöka lyssna. Jag försöker även hitta relaterade fall hos mig -- inte på det sätt att jag menar "det är synd om mig också", utan mer "jag har gått igenom samma sak, så jag kan tänka mig hur du känner dig och du är inte ensam". Jag respekterar folk som de är, och kan jag inte göra det tar jag avstånd från personen.
Däremot är jag en dålig kompis. Jag har otroliga problem med att höra av mig till folk till att börja med. Det händer att jag pratar bakom ryggen på vissa hur lite jag än gillar det (jag håller på att försöka tona ner det, det gör jag verkligen) trots hur mycket jag gillar den personen. Jag kommer ihåg födelsedagar väldigt bra, men jag glömer bort att gratta många då jag inte håller koll på vilket datum det är...

Vad har ni för tankar kring vänskap/äkta vänskap?

//Lisa

Homeros

Å ena sidan är det fredag, så det kanske finns någon som är uppe nu och sitter framför datorn, precis som jag. Å andra sidan är det fredag, vilket innebär att många är ute och festar. Det senare är mer troligt. Jag har inget emot personer som festar i sig, men det blir irriterande när personer som rör sig hemåt efter att ha suttit på värdshuset här i närheten. Jag är glad över att jag inte hunnit somna då det för en halvtimme sedan (grov uppskattning) gick förbi här utanför och skrek. Visserligen hade de en poäng i det de skrek -- jag håller med om att Sverigedemokraterna suger. Om någon av er skulle gilla deras politik (kanske är det någon som kikar in, vem vet) ha detta i åtanke -- i "grund och botten"  (några generationer bak i tiden, vill säga) är jag fransk zigenare. Dessutom har jag bakgrund från en del länder som blev väldigt utsatta under världskriget -- de länder man önskade bort en stor del av befolkningen. Holland är en av dem. Dessutom var ju romerna "icke-önskvärda" under kriget, och på ett sätt har inget förändrats på den fronten de senaste 70 åren, så jag har en bra anledning till att inte gilla dem.

I vilket fall som helst var jag på bio med Natta. Vi träffades runt halv fyra inne i stan, och det första vi gjorde var att äta något då vi båda var så pass hungriga. Vi tittade även i en del affärer då Natta behövde en kofta. Tyvärr slutade det med att även jag hittade två fynd som jag köpte -- en halsduk/krage från Indiska, och en keps från H&M. Det senare köpte jag med ett presentkort jag fick i julklapp för flera år sedan -- ett presentkort som jag hittade i somras då jag gick igenom gamla väskor. I vilket fall som helst kunde det ha varit betydigt värre, men visst är jag sur på mig själv oavsett hur mycket jag gillar halsduken/kragen.
Filmen vi såg var "I rymden finns inga känslor". Jag kan skriva en recension om den senare, men nu är det inte ett bra tillfälle. För det första är jag trött, men främst är det för att jag är så intresserad av den bok jag läser just nu. Det är en bok jag fått i läxa att läsa. Jag började med den igår, och har redan kommit halvvägs. Det är ingen skönitterär bok -- det är mer en analys av den grekiske författaren Homeros.

Jag tycker att det är så otroligt hur en författare kunnat påverka litteraturen så pass mycket. Än idag ser man influenser av "Iliaden" och "Odysséen" som skrevs för över 2 500 år sedan. Det är otroligt hur någon på den tiden kunde vara så pass banbrytande att verken blivit en portal för främst europeisk litteratur. Just denna analys som jag läser är oerhört intressant då man faktiskt tar upp sådana verk som kunnat inspirera Homeros, och dessutom hur bl.a. medeltida kostnärer influerats av hans historier. Influenesrna är mer påtagliga under renässansen, men det är visserligen lätt att förstå då man under denna tid återgick till det antika tankesättet på många plan.

Jag måste verkligen övergå till läsningen nu, så god natt på er!

//Lisa

Fredag

Det är idag helgen börjar för många.
För mig började helgen i onsdags. Jag saknar att kunna se fram emot helgerna. Det är trots allt förväntningarna som gör det så mycket bättre. Skulle sommaren betyda lika mycket för oss om vi upplevde den varje dag? Nej, det tror jag verklligen inte. Det är därför jag inte uppskattar helgerna lika mycket nu som jag gjorde förra året. Det jag ser fram emot är att kunna vara med de kompisar som går i skolan under veckan, men de har ju läxor de måste ta itu med så fort fredagen lider mot sitt slut.

Jag lovade mig själv förut att inte bli irriterad på det. Med "förut" menar jag för en timme sedan, men det är svårt. Det är tur att jag ska ut med Natta ikväll. Det där kom inte ut riktigt rätt -- jag ska gå på bio med Natta ikväll, men jag ska träffa henne om drygt en timme inne i stan. Jag ska försöka hålla mig ifrån att köpa något, men ni får hålla tummarna att jag varken går förbi Akademibokhandeln eller Carling's.



Bara för att jag tycker att det är kul att göra den här minen xD
Dessutom har jag problem med att bli bra på bild, så varför försöka?



//Lisa

Självmord bland unga

Just ämnet "självmord" är någonting som berör mig så mycket, för jag vet hur ont det gör att förlora någon på det sättet. Det har faktiskt hänt mig mer än en gång -- den senare var betydligt värre än den första. Jag känner även personer som försökt ta sina egna liv, men som inte lyckats. Jag är oerhört glad över det, och ännu gladare är jag över att de nu mår bra.
Tyvärr är det inte alla som lyckas överleva. År 2007 begick 134 ungdomar (personer mellan åldrarna 15-24) självmord. Det förekom även 10 fall av självmord bland barn under fjorton år. Om man ska lita på vad tidningarna säger ökar självmorden bland unga. Förstår ni ens vad det innebär?

Jag tror ärligt att de flesta av er gör det, men det innebär inte att alla gör det. Jag är fullt säker på att ni alla tänker att det är hemskt, och att ni kanske ställer er frågan om hur det kommer sig att de tog sina liv -- framför allt när det rör sig om barn i den låga åldern. Det är dock allt man gör, eller hur? Man ägnar inte så mycket mer än en tanke på det.

Mobbning är inte alltid ett skäl till att man tar sitt liv, men visst är det en bidragande faktor. Inte blir det bättre av att vi gör oss så lättillgängliga på Internet via bl.a. bloggar, Facebook och till och med Bilddagboken. Man kan inte stoppa mobbningen -- det måste jag tyvärr erkänna. Så länge det finns en mänga krav man måste uppfylla, kommer mobbning att ske och tyvärr kommer vi inte leva i ett kravlöst samhälle. Varför det ska vara så kan jag inte säga, men det är så det är. Även nu är vårt samhälle motsägelsefull -- är man för smal är man en vandrande pinne, är man mullig kallas man för fetto. Har man små bröst hör man tjejer kommentera det, men har man stora bröst kallar samma tjejer en för slampa bakom ryggen. Är man smart är man nörd, men om man inte är det är man ett pucko...
Vi tenderar att se varje fel hos varje människa, och till vilken nytta? För att få oss själva att känna oss bra? 
Jag har faktiskt ingen erfarenhet på den fronten, och det är jag glad över. Jag vill verkligen inte vara anledningen till varför en annan människa mår dåligt. Jag vill inte vara anlledningen till varför en person ens funderar på att ta sitt liv, än mindre gör det!

Det finns så många unga som tar sina liv. Det finns så många föräldrar som undrar vad de kunde gjort annorlunda. Det finns så många föräldrar som klandrar sig själva. Mobbning är inte det enda skälet till varför unga tar sina liv, det vet jag. Men jag vet också att det är en bidragande faktor.
Tänk er för...

//Lisa 

Bara för pengarnas skull...

...eller?

Jag vet att pengar är viktigt -- det är det som får en att gå runt. Om man har pengar, har man säkert råd med hyran, maten, räkningarna och vad det nu kan vara. För att få pengar måste man jobba, om man inte har den turen att man vinner en storvinst på Triss. Det är just det som gäller när man är tillräckligt gammal -- man ska hitta ett jobb, och helst så snabbt som möjligt.
Jag jobbade inte när jag fyllde sexton. Jag skulle inte få det att funka ihop med skolan. När vintern började gå över till vår året jag skulle fylla sjutton hittade jag inget sommarjobb. Jag fortsatte leta under våren, men kunde fortfarande inte hitta något. Sommaren därpå valde jag att inte jobba då jag kände att jag behövde den sommaren för att kunna ta det lugnt. Andra året på gymnasiet var ett helvete för mig då jag inte bara hade skolarbetet att ta itu med.

Det här året har jag inte hittat någonting. Det finns inget som passar mig, och som jag känner att "det här vill jag jobba med!". Jag vet inte om det är för att jag lever i en mina egna förskönade verklighet, men jag anser att man ska kunna arbeta med något som får en motiverad. Jag vill inte arbeta med det första bästa jag kan hitta bara för att kunna tjäna in pengar. Jag vill kunna utföra mitt arbete fullt ut, och för att kunna göra det behöver jag vara motiverad. Vem vet, ni kanske tänker likadant. Jag vill inte heller innan varje arbetsdag tänka "Helvete, jag måste till jobbet...igen!". Man behöver inte vara överdrivet exalterad, men det ska åtminstone kännas rätt.

Varför tar jag upp det här?
Jag antar att det är mitt sätt att kunna avreagera mig på då det är så många som säger åt mig att skaffa ett jobb. Jag är inte inskriven hos Arbetsförmedlingen, vilket jag bör vara, men samtidigt kan de knappast hjälpa mig att hitta något då jag måste hitta något som jag kan kombinera skolan med (många arbetsplatser behöver folk runt fyra, och det är då jag måste gå som senast) samt något som varken kräver tidigare erfarenhet eller körkort. Det jag i sådana fall får hjälp med är att jag får en liten summa pengar varje månad, men det är inte pengarna jag vill åt. Visst, jag börjar få lite ont om pengar, och jag håller hårt om dem (om man tänker rent översiktligt), men jag vill ha ett arbete för erfarenhetens skull. Det är det främsta skälet -- andra skäl är att jag behöver någonting att göra om dagarna innan jag blir galen av rastlöshet.
Jag kan inte arbeta för enbart pengarnas skull, och det är rätt sorgligt på sitt sätt att se andra människor göra det bara för att få pengarna att räcka till. Jag inser att jag är lyckligt lottad som kan klara mig utan jobb, rent ekonomiskt, ett litet tag till, men det är allt...

//Lisa

Torsdag

Hej på er :)
Det känns inte som torsdag idag. Det kanske beror på att jag inte är riktigt van vid att vara i skolan på onsdagar riktigt än, men jag har även en tidsrytm som inte riktigt fungerar. Jag är i skolan två dagar i veckan, och jag har inget jobb. Den tid jag har blir inte strukturerad, och det gör mig rätt frustrerad. Ovanpå detta blir jag lätt rastlös -- det finns ingenting att göra om dagarna förutom att leta jobb via Internet för att där läsa "Vi söker personer med tidigare erfarenhet -- helst tre år". Vi vet alla hur bra erfarenhet jag har inom arbetslivet...

Men nog om det, för jag fick en rätt fylld dag trots allt. Jag åkte hemifrån strax innan halv tio för att träffa Natta hos henne. Vi klättrade upp på ett berg, vilket gick förvånadsvärt bra för min del då jag hade högklackade boots på mig, för att ta några bilder. Natta kommer redigera dem innan hon skickar dem via mail. Det innebär att jag snart kommer ha några nya bilder i sidmenyn. Jag hoppas verkligen att designen inte blir helt fel som sist. Jag satt med den i fyra timmar igår, och vad får jag reda på? Att det som gjorde att det blev fel från första början var att jag råkat radera en kod på bara några bokstäver. Om jag insett det från början hade jag inte behövt sitta framför datorn så pass länge, men vad som är gjort är gjort, och förhoppningsvis inser jag vad som är felet från första början innan jag bestämmer mig för att gå tillbaka till en av Blogg.se:s designer.

Men åter till ämnet -- jag och Natta tog en fika efter att ha fotograferat lite, och därefter hyrde vi ett par filmer som vi tittade på. Det finns inte så mycket mer att göra när det regnar, men det finns en anledning till varför folk tittar på film när det regnar och det är att det är så mysigt. Med rätt sällskap blir det även riktigt kul ^^

//Lisa

Efter skolan

Jag hade det faktiskt kul idag i skolan, men jag antar att det inte är någon större hemlighet vid det här laget att jag gillar den kurs jag valt. Jag har även kunnat prata med flera klasskamrater idag -- det visade sig faktiskt att en av dem bor en tågstation ifrån mig, vilket kändes ganska otippat. Jag trodde faktiskt att jag var den enda från klassen som bodde här "ute", men jag hade tydligen fel på den fronten. Jag är rätt glad över att jag hade det, och det är sällan det händer (tro mig).

Jag åt middag det första jag gjorde när jag kom hem. Jag säger bara en sak; syrran äger i köket. Det är inget jag erkänner, för jag tycker alldeles för mycket om min egen mat och jag tycker alldeles för mycket om att tillaga den, men man kan inte förneka att hon är bra på matlagning. Maten var ruskigt god, och jag känner fortfarande av smaken trots att jag åt för över en timme sedan.

Nu ska jag göra det jag lovade mig själv att ta itu med -- min bloggdesign. Den har verkligen strulats till nu, så jag ska gå tillbaka till en standardmodell för att därefter bygga upp den igen. Det blir samma som jag haft de senaste dagarna, men om den ser strulig och rörig ut nu ikväll vet ni varför ;)

//Lisa

Irritation på hög nivå!

Det enda jag skulle göra var att byta ut min profilbild.
Nu är hela designen åt helvete.
Jag måste sätte mig ner och göra om den från början, och det kommer ta ett tag. Det är det här som är så irriterande med Blogg.se -- man kan inte förhandsgranska hur designen kommer att bli om man gör ändringar i kodmallarna.

I vilket fall som helst ska jag sätta mig ner och göra om den steg för steg när jag kommer hem efter skolan -- jag hinner nämligen inte påbörja någonting nu. Jag ber därför om ursäkt på förhand för att designen ser ut som den gör.

//Lisa

Onsdag

Hej på er :)
Hur har ni det idag? Jag förstår att många av er är i skolan just nu, och jag kommer säkerligen själv vara i skolan när ni läser detta. Det innebär att jag kommer bli avundsjuk på er som får äta middag när jag har lektion.

Okej, nog med filosofi för de lite väl trötta. Jag fick knappt någon sömn i natt -- jag kunde inte somna vad jag än gjorde. Jag testade att läsa, vilket brukar funka, men den här boken är för spännande. I ena sekunden öpnade jag boken, och nästa sekund tittade jag upp på klockan som visade fem i fyra. Jag bestämde mig för att lägga ifrån mig boken, men jag låg och vred mig alldeles för länge för att kunna somna. Jag har bara fått sex timmars sömn, om ens det. Det kommer att sätta sina spår senare, det känner jag på mig. Det har faktiskt satt sina spår redan nu. Inte ens när jag har varit riktigt sjuk har jag varit i närheten av att somna till Grey's anatomy (ja, jag tittar på reprisen trots att jag redan sett avsnitten 15 gånger tidigare), och nu får jag kämpa med att hålla ögonen öppna. Jag bör nog ta en kopp kaffe innan jag går härifrån, eller hur?

//Lisa

Glasögon

Jag har läsglasögon.
Om säkert fem till tio år kommer jag behöva glasögon permanent p.g.a. ett brytningsfel i mitt ena öga som blir värre och värre med åren. Lägg märke till att jag skriver att jag behöver glasögon, och inte linser.

Det är rätt många som tycker att jag är konstig som väljer glasögon framför linser, men om jag ska vara helt ärlig gillar jag mina glasögon. Jag trivs faktiskt med dem, och om det inte vore för att jag inte behöver dem i "vardagen" (eller kan då det blir suddigt när jag tittar på längre håll) skulle jag ha de på mig dygnet runt.
Det är många som sagt att det är fult med glasögon, men jag kan ärligt talat inte se hur det skulle kunna vara det. Det är väl inte mer fult med vanliga glasögon än med solglasögon? Att glasögon är "nördstämplad" är en annan femma, men varför ska det inte behöva vara okej att vara en nörd? Vad innebär det ens med att vara nörd?

Jag erkänner redan nu att jag älskar att läsa och skriva. Jag föredrar att titta på en bra film framför att gå ut och festa. Jag kan festa lite då och då, men det är ytterst sällan och enbart i samband med mer speciella tillfällen (som födelsedagar). Jag har varit på en klubb en enda gång, och det var min studentskiva. Jag har aldrig blivit full, så jag antar att jag tillhör "nördarna". Men jag ser det inte på ett negativt sätt. Det är den jag är, och om ni inte gillar tanken på mig i glasögon är det lika bra att ni bläddrar förbi denna blogg utan att blicka tillbaka.

//Lisa

Tisdag

Hejhej ^^
Jag har inte haft någon större blogglust tidigare idag, vilket måste ha varit första gången på ett bra tag. I alla fall om man tänker i friskt tillstånd.
Jag har inte heller haft mycket tid till att skriva -- jag och syrran hjälptes åt med att städa lägenheten. Jag har ingen skola idag, och syrran har tyvärr gått och blivit sjuk. Jag har lite dåligt samvete över att jag bad henne hjälpa mig. Jag har även dåligt samvete över att jag "tvingar" henne att laga mat. Men hon gillar att laga mat, som tur är, och hon har en kompis som hjälper till. Jag ska själv ut till köket alldeles strax och se om det finns någonting jag kan göra.

Jag hoppas att ni haft en bra dag!
//Lisa

The sex education show

Jag tittade på det brittiska programmet "The sex education show" nyligen.
Jag tycker faktiskt att det är ett bra program. Nu ska jag vara så banal att jag säger att man lär sig mycket, men det är just det man gör. Även om jag inte alltid gillar att man tar sådana närbilder som man gör måste jag faktiskt erkänna att det just är det som krävs för att någonting ska gå in i hjärnan. Könssjukdomar är ingenting nytt, men relativt få förstår ändå vilka konsekvenser som kan dyka upp vid oskyddat sex -- inte minst ungdomar! Rent generellt tror man att det räcker med p-piller, men det ger inget som helst skydd mot sjukdomar. Det ger skönare sex, men är det verkligen värt det när man går runt med kondylom, eller kanske rent utav HIV? Närbilderna är kanske lite väl mycket, men om man ryggar tillbaka av bilderna kanske man kan tänka sig hur man skulle reagera om man själv drabbades av det.

Jag tycker faktiskt att det är fel att man försöker undanfly sexsnacket som förälder -- det är rätt fegt. Jag kan förstå om man anser att man inte riktigt vet var man ska börja någonstans och känslan av att man inte säger rätt saker, men vad är värst? Att behöva ha ett sexsnack, eller att två år senare prata om antibiotikabehandlingar för klamydia?
Vi här hemma är rätt öppna kring sex, och jag anser att det är någonting otroligt bra. Jag och syrran har inte mer sex bara för att vi är öppna om det. Det ger oss snarare en säkerhet -- om någonting skulle hända kan vi prata om det. Förhoppningsvis kommer ingenting hända, men om man kommer till den situationen är det bra att ha någon som står en nära att kunna prata med.

Skolan bör också ta en större roll i detta. Vad får man lära sig i skolorna nuför tiden? Att man ska använda kondom för att inte drabbas av könssjukdomar, samt konsekvenserna av olika könssjukdomar. Men istället för att tänka "Då vet jag vad jag bör göra nästa gång jag har sex" blir det "Jag kommer inte drabbas av det". Problemet är just att man aldrig kan veta om man är nästa person att bli drabbad eller inte. Det finns så många som har sex med ett flertal personer under en kortare period. Det är många som inte har mer skydd än p-piller, och om man inte vet om det finns några sjukdomar med i bilden drabbas man inte bara -- man ser till att de sprids. Man kan aldrig säga att man inte var medveten om det -- även om man är omedveten om sjukdomarna hos den man haft sex med, har man gjort ett medvetet val att inte använda kondom (visserligen finns det undantag -- kring våldtäkter är det bara förövaren som kan avgöra detta). Man har även som tjej ansvar för detta -- det är inte bara killarna som ska se till att de har kondomer!

Jag tycker att det är synd att man inte pratar om sex på ett särskilt öppet sätt. Det är en sak om man inte vill gå in alltför detaljerat då det känns privat, men man behöver inte prata om sina favoritställningar för att kunna vara öppen kring sex. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara någonting äckligt då vår sexualitet är det mest naturliga vi har. Om man inte kan vara öppen kring någonting så naturligt, vad kan man då vara öppen om?

//Lisa

Skoldag nr. 2

Innan ni frågar -- jag har varit hemma ett bra tag. Jag var bara tvungen att röja upp lite i mitt rum (inte för att det fanns så mycket kvar efter att mamma varit där inne) och få i mig något att äta innan jag satte mig vid datorn. Jag vet att man inte bör äta såhär sent, men jag är inte riktigt van vid att äta middag runt fyra riktigt än.

Men det gick så mycket bättre idag jämfört med i torsdags. Nu hindrades jag inte av min egna nervositet -- jag visste att jag var på rätt plats, och jag hade kommit dit utan att varken gå vilse eller ta gå en otrolig omväg. Jag kunde börja prata med några från gruppen. Okej, jag pratade bara med två av tjejerna, men de är verkligen schyssta och jag känner verkligen att jag valt rätt kurs. Dels är det personerna, men det handlar även om kursen i sig. Den passar mig så väl, men det kanske beror på att jag har ett sådant starkt intresse för litteratur i sig.

Jag ska inte babbla så mycket mer om skolan. Hur mycket jag än trivs där är det knappast något ni vill läsa om efter att själva ha varit i skolan.
Men jag träffade en kompis från gymnasiet nu på vägen hem. Det var så kul att träffa henne igen -- hon är faktiskt en av de mest sympatiska personerna jag känner -- och vi pratade under hela tågresan. Hon blev faktiskt rätt intresserad av min tatuering som jag skaffade förra månaden. Om ni såg en brunett iförd "skinn"jacka dra av sig ena stöveln på ett pendeltåg var det förmodligen jag, och nu känner ni till anledningen.
Som jag sade pratade vi om allt möjligt hela vägen hem, och det kändes så skönt att träffa en person från min förra skola -- att det var någon så snäll som henne var ett fint plus i kanten :)

Jag hoppas att ni haft en bra kväll!
//Lisa

Ny dag, ny vecka...

Hejhej ^^
Det positiva med att vara arbetslös är att man kan sitta och skriva hela dagarna. Det är det enda positiva, och det gäller endast personer som mig. Det är antingen det eller enbart mig.

Jag ska åka iväg till skolan senare, men det är först om tre timmar, vilket innebär att jag har en hel del tid att fördriva. Vem vet, jag kanske sätter mig ned med den bok jag började läsa för bara några dagar sedan, men chansen finns att jag även sätter mig ner och skriver på min egen "bok". Man kan knappast kalla det bok, snarare ett eget projekt. Ett projekt som det inte alls verkar gå framåt, eller särskilt bra heller för den delen, men det är fortfarande mitt projekt som jag ska bli klar med. Snälla, var på mig om det, för annars kommer jag aldrig bli klar.

Men i väntan på att saker och ting blir mindre tråkigt här hemma lekte jag lite med Crystal Eye-kameran på datorn, och jag gillade faktiskt några av bilderna. Det är det som är fördelen med att vara härligt (okej, mindre härligt) flummig.













//Lisa

Dance Inside

 

En låt, som jag tycker är helt underbar, och som jag starkt rekomenderar. Framför allt om ni gillar det här bandet ;)
Dance Inside -- The All - American Rejects


//Lisa

Ishotell

Jag började tänka på en dokumentär idag -- en dokumentär som jag såg för flera år sedan. Det handlade inte om en historisk händelse. Det handlade inte heller om något brott. Nej, det handlade om ishotell -- de ishotell som byggs upp här i Sverige varje år i norr. Det är otroligt fascinerande hur man lyckas bygga ett hotell med hjälp av is, och resultaten är fantastiska. Jag har lovat mig själv att någon gång under mitt liv besöka detta -- det vore nästintill en förolämpning att inte göra det. Jag bryr mig inte om hur kallt det är, för det vore verkligen en upplevelse.

Jag letade upp några bilder från årets design, och jag försökte sparka mig själv i baken för att jag inte besökte det. Oturligt nog gick det inte så bra med att sparka mig i baken, så jag tror att jag tänker låta syrran göra det.


Receptionen




Hallen

 




Kapellet




Baren

 




Sviterna

 













































 

Just dessa bilder kommer från ett och samma ishotell, men inget som byggdes upp i Sverige, om jag förstod hemsidan rätt. Om ni vill se fler bilder är det bara att klicka här.


Har någon av er besökt ett ishotell?
Om inte, är det något ni skulle kunna tänka er att göra?

//Lisa

Söndag

Hej på er :)
Man märker nu att hösten är påväg. Även om jag gillar hösten måste jag säga att jag inte alls gillar övergången från sommaren. Färgerna har inte kommit än och fåglarna har börjat flyga söderut så det finns inte mycket liv utomhus nu. Det känns lite sorgligt, men jag vet att färgerna kommer snart.

Förutom bristen på liv utomhus måste jag säga att... Jag har faktiskt inte så mycket att säga, om jag ska vara helt ärlig. Jag är inne på antingen min sista eller nästsista dag på antibiotikan (jag måste räkna tabletterna och se hur många det är kvar), vilket är en lättnad. Jag blir så dåsig och seg av dem. Jag vet inte om det är en biverkning, eller om det bara är min kropp som reagerar lite annorlunda på det, men jag blir rätt trött efter att ha tagit dem. Det är otroligt skönt på kvällarna då jag tar dem innan jag ska somna, men på mornarna är det mindre skönt. Precis när man kommit upp ur sängen och piggnat till ska man ta medicinen, och en halvtimme senare ligger man med näsan i kudden. Som tur har det gått några timmar sedan jag tog medicinen, så effekten börjar släppa, men jag är fortfarande i "det sega stadiet". Till följd av detta ser jag nästintill hög ut, och med tanke på att polisen plockat in ett flertal personer här i närheten för narkotikainnehav blir jag lite halvt orolig över vad som kan hända om jag går ut. Det är rätt synd hur rödsprängda ögon kan tolkas nuför tiden.

Som ni märker har jag fixat till en ny design. Jag ska byta ut bilderna i menyn när jag tagit nya som jag anser passar. Det finns faktiskt en chans att det blir bilder som inte ens jag tagit -- jag och Natta pratade om att träffas nu senare i veckan för att ta några bilder. Om det blir av slänger jag säkert upp de bilderna i menyn ^^
Men finns det någonting annat jag bör ändra på? Alla förslag är välkomna även om jag nödvändigtvist inte följer era råd.

//Lisa

Lördag

God kväll på er!
Det är inte mycket som hänt under dagen, så jag har inte haft någon större lust att skriva tidigare idag. Det var först när jag såg en nyhetssändning och en artikel gällande SD som jag fick igång skrivlusten. Det är verkligen ett härligt sätt att avreagera sig på. Jag undrar faktiskt om det varit färre krig om politiska och militära ledare hade haft bloggar istället för vapenförråd, eller tillgång till ett...

Det var meningen att jag skulle slänga upp en låt här på bloggen, kommer ni ihåg det? Jag har i alla fall inte kunnat komma in på YouTube på flera dagar nu, och innan ni frågar -- ja, det är något irriterande. Jag har inte heller Spotify, så jag kan inte heller länka till låten på det sättet. Men jag återkommer så fort jag fått tag på en länk till låten, för den är riktigt bra och gjorde mig riktigt glad ^^

Jag tittar just nu på filmen "World Trade Center", men jag missade den första timmen så jag hänger inte riktigt med i handlingen (det är svårt att veta vilka karaktärer man pratar om). Men man får helt enkelt göra det bästa av situationen och leta fram en munk att äta :p

Har ni gjort något speciellt idag?
//Lisa

När ska folk lära sig?

Igår fick jag blanketter nedstoppade i ett kuvert -- adresserat till mig -- som handlade om valet, och att jag ska rösta på SD. Detta gällde inte bara Riksdagen, men även kommunfullmäktige. Jag fick även mängder med reklamblanketter om att "vi måste ta Sverige tillbaka". Frågan jag ställer mig; tillbaka från vem då? Invandrare? Jag har själv en invandrarbakgrund, även om man måste blicka långt bak i tiden. Om det är någon som ska "ta tillbaka Sverige" är det samerna, och vi vet alla hur hög status samerna har i detta samhälle...

Jag hyser ett hat gentemot SD:s politik, och jag förstår verkligen inte hur man kan vara så fientlig mot andra människor med religion, etnicitet och hudfärg som grund. Jag håller mig borta från dessa människor för jag har ingen anledning med att vara med dem -- varför vistas med människor man inte tål?
En sak jag avskyr med deras politik är att de påstår att det finns statistik som säger att det främst är invandrare som begår våldtäkter. Har de kunnat visa den statistiken och säga varifrån de fått tag på den? Inte såvitt jag vet. Vad utgår man ifrån i det fallet? Sunt förnuft? Vad är det som är sunt förnuft med att invandrare skulle ligga bakom majoriteten av alla våldtäkter i Sverige? Det är som Soran Ismail sade; i sådana fall kan man lika gärna påstå att Jimmie Åkesson begått flera våldtäkter utifrån sunt förnuft. Egentligen, varför ska man stanna där? Man kan väl lika gärna utgå från "sunt förnuft" i varje brottsfall som sker. Det blir inte alls samma sak som i USA för ca 60-80 år sedan då man utgick från att svarta begick brott och man avrättade dem hit och dit för att sedan inse att personerna faktiskt inte hade gjort något förutom att befinna sig i närheten (d.v.s. inom en enkilometers radie ifrån brottsplatsen). Det är helt otroligt att man försöker använda sig av samma tankesätt som man gjorde för närmre hundra år sedan då man vill modernisera Sverige -- hur ska man kunna modernisera ett land när man är otroligt trångsynt och så fientlig? Brotten kommer inte försvinna för att man förbjuder islam här i Sverige (ja, jag känner till människor som vill att detta sker). Om det är något kommer brotten öka då man förlorar sin religionsrätt, och det är inte muslimer som ligger bakom brott. Jag har flera kompisar som är muslimer, och de är betydligt snällare än ett par katoliker jag känner. Med tanke på detta bör man väl förbjuda katolicismen också, men den tanken skulle aldrig slå någon då det ändå handlar om en inriktning inom kristendomen.

Jag läste nyligen att det finns personer inom SD som är nynazister. Jag ska inte gå in på vad jag anser om nazister, för det jag skulle skriva kommer säkerligen anses som olagligt, men det värsta var att det fanns ett par personer som nekar Förintelsen. Jag vet inte om det är sant eller inte -- att det finna nynazister inom partiet visste jag redan. Att det finns nynazister som förnekar Förintelsen visste jag också redan om, men jag kan inte säga om det finns sådana politiska personer eller inte -- det som skrivs är nödvändigtvist inte sant. Men om det är sant... Är det verkligen ett land man kan leva i, ett land där det finns politiker som förnekar den största katastrofen genom tiderna? För er som undrar; man förnekar inte att så många människor dog, men man anser mer eller mindre att det inte var en Förintelse -- att det mer eller mindre var sunt förnuft att ha ihjäl 12 miljoner människor.

Jag hatar verkligen denna fientlighet mellan olika religioner, och det värsta är att det finns politiker som med all säkerhet kommer att komma in i Riksdagen som gör allt för att hålla denna fientlighet vid liv. Det man inte fattar är att Hitler hade samma typ av fientlighet gentemot judar, och vad hände? Jag tror inte att det kommer bli lika extremt här i Sverige, men det kommer få konsekvenser.


Idag är det på dagen nio år sedan terrorattackerna i USA ägde rum. Terroristerna i dessa fall var muslimer. Fundamentala muslimer, javisst, men ändå muslimer. Fientligheten gentemot religionen har ökat något otroligt, och vad tror ni kommer hända den kommande veckan innan valet efter att två sverigedemokrater blivit knivskurna och fått hakkors inristade i pannan? När en invandrare begår ett brott, blir alla invandrare automatiskt brottslingar. Även personer födda i Sverige med ett utländskt ursprung klassas som invandrare p.g.a. hudfärg och hamnar i denna smet. Kan detta inte ta slut någon gång?

//Lisa

Hur skulle världen se ut utan religion?

Jag och Linn kom in på ämnet religion tidigare idag.
Det finns så många spänningar mellan de olika religionerna, och det märker man av i framför allt USA i dagens läge. Människor har svårt att acceptera varandra för varandras religioner -- i vårt land har vi till och med politiker som inte accepterar människor för deras religioner.

Sedan Linn nämnde det här har jag tänkt vidare på det. Slaveriet ursäktades med att man skulle konvertera afrikanerna till kristendomen. Tänk om den religionen inte funnits, hur skulle det då varit?
Ku Klux Klan var ett gäng protestanter som terroriserade och dödade de människor med en annan tro och de med en annan hudfärg. De påstod att de arbetade för Gud, men om man inte hade trott på Gud från första början hur hade det då sett ut?
Nazisterna dödade judar, islamska fanatiker och terrorister anser att de för ett jihad mot Västvärlden, amerikanska invånare förkastar Barack Obama för att han är muslim, när han i själva verket är kristen...

Listan kan fortsätta, men man kan inte undgå att många konflikter orsakats av religiösa spänningar. Korstågen under medeltiden är ytterligare ett otroligt bra exempel på detta, men det är inte bara ett exempel på spänningar mellan olika religioner. Kristendomen, judendomen och islam är faktiskt rätt lika varandra. De härstammar alla från en och samma fader, och kallas därför för syskonreligionerna. I alla dessa religioner tror man på en och samma gud, och det är nu det "roliga" kommer. Det finns kristna som kritiserar muslimer för att de tror på "fel" gud när det i själva verket handlar om samma när det kommer till kritan. Med andra ord handlar det bara om en sjuk syskonrivalitet och om hur man ska bli "pappas favorit" -- syskonreligionerna talar om olika sätt att kunna ta sig till paradiset.

Men åter till frågan; hur skulle världen se ut utan religion? Eller hur skulle den se ut om alla människor tillhörde samma religion?
Jag vet mig själv att detta på alla tänkbara vis är en omöjlighet då det ständigt skulle dyka upp någon snubbe som tolkar religionen annorlunda och som därigenom skapar en annan religion, men om man leker med tanken -- hur tror ni då att världen skulle ha sett ut? Skulle korstågen ha ägt rum? Skulle slaveriet tillåtas på samma sätt som det gjorde? Skulle terrorgrupper ha existerat? Skulle vi ha kunnat acceptera varandra såsom vi är i större grad?

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Min fredag har varit riktigt bra, faktiskt. Jag fick min tröja samt skorna från Ellos idag. De passar, vilket är en lättnad, men nu är det slutshoppat för mig på ett bra tag. Det inkluderar även böcker (skolböcker är ett undantag). Men åter till min dag -- jag träffade Linn för första gången på över två veckor, och vi flummade oss som vanligt. Vi träffades efter att hon slutat skolan, och jag passade på att äta en sen lunch. Vi pratade om allt möjligt -- vi pratade om nazism (bara en fråga; hur dum är man om man håller på en ideologi som gjorde att dess ledare sköt sig själv p.g.a. förlust?), gamla minnen, balklänningar kom vi in på också och även olika typer av hårfärger och frisyrer vi haft. Det pendlade mellan flum och allvar, och det är så det ska vara -- man måste kunna skratta men det handlar även om att försöka ta en del saker på allvar också ^^

Även om detta var en bra dag måste jag erkänna att jag inte kan leva såhär. Jag behöver ett jobb. Jag måste jobba, och jag vill göra det. En kompis sade att jag kunde skicka brev till butikschefen på en mataffär, men det är inget jag kan jobba med. Det är ju under kvällarna man behöver personal, och det är då jag är i skolan. Även om jag inte är i skolan varje dag varierar dagarna för när jag ska vara i skolan. Vissa veckor är det måndagar och onsdagar, andra veckor är det enbart onsdag och andra är det måndag, onsdag och torsdag. Dessutom är det dagarna i sig som är jobbiga då jag känner mig så sysslolös.
Politiker pratar hela tiden i dagens läge om att skapa fler jobb för unga, för de studerande, men varför har man inte sett till att detta blir av redan? Det är ingen nyhet att det inte finns många jobbmöjligheter för oss unga -- om man inte har kunnat skapa några de senaste två åren, hur ska man kunna göra det de kommande fyra åren? Varför har det inte varit en ståndpunkt tidigare? Varför använder sig de ledande politikerna av det här läget nu, och försöker lösa det, istället för att ha försökt hitta en lösning och pratat om det i en större grad tidigare?

//Lisa

Man måste kunna älska sig själv i alla lägen

Om en tjej skulle säga att hon tycker att hon själv är ursnygg, skulle hon anses vara egocentrisk och arrogant.
Om hon däremot skulle säga att hon tycker att hon är tjock och ful, skulle hon anses vara krävande, jobbig och den typen av person som gör vad som helst för att fiska efter komplimanger och uppmärksamhet.

Vi lever verkligen i ett samhälle där man inte får lov att vara stolt över sin egen kropp. Generellt sätt ska vi vara missnöjda med hur vi ser ut, men vi får inte klaga om det. Man har skapat en tunn linje där som man lätt korsar, och det är faktiskt rätt sjukt att det är så det är.
Jag, personligen, kan inte förstå varför man inte kan ställa sig framför en spegel och tänka "Jävlar, va snygg jag är" oavsett utseende och vikt. Det handlar inte om arrogans på några som helst sätt -- det handlar om att man ska kunna ta hand om sig själv, och att kunna älska sig själv. Hur ska man kunna älska någon annan om man inte älskar sig själv? Utifrån det jag sett handlar det om en inbillning av kärlek i majoriteten av fallen bland de kvinnor som tenderar att trampa ned sig själva, och i det läget finns det större chans att man blir utnyttjad på flera olika sätt.

Vi människor är värda så mycket mer än att gå runt med dålig självkänsla. Jag tror att vi inser det när vi pratar med våra vänner och nämner goda saker hos dem. Jag vet att jag för några år sedan ansåg att alla människor förtjänade att älska sig själva, men jag placerade aldrig mig bland dessa människor -- bland er. Vi kan säga till våra vänner "Du är inte ful" och "Du är inte fet", men hur ofta säger vi det till oss själva? Det blir snarare tvärtom, eller hur? När man även får ord från andra att man är vacker väljer man att inte tro på det av någon anledning. Jag har faktiskt ganska nyligen börjat tro på de som säger att jag är vacker -- om man tycker att jag är vacker, så tycker man det. Det kommer inte förändras om jag själv anser att jag är ful. Det tog mig lång tid att komma på det här -- en sida av mig ville inte vara arrogant, men främst berodde det på att jag helt enkelt inte kunde tro det. Det var för bara några veckor sedan som jag insåg att jag hade två val -- att antingen tro på att jag är vacker, och därmed känna mig bra över mig själv, eller att blockera bort det och mer eller mindre må dåligt. Jag valde det förstnämnda, och vet ni vad? Jag känner mig så mycket bättre nu!

Man är inte arrogant om man ser sig själv som snygg, vacker och/eller sexig.
Man är inte ens det om man verkar vara den enda som anser det. Man måste själv kunna trivas med den man är, och det är inte andras rätt att påpeka någonting annat. Det är inte heller deras ensak att göra det. Inte ens då man behöver gå ner i vikt ska man behöva höra att man är fet; bara att man ska ändra sina vanor. Inte ens om man har ett ansikte som ser ut att ha blivit sönderslaget ska man få höra att man är ful, för vad hjälper det? Dessutom finns det andra utseendemässiga drag som är bra, men det är inte utseendet som är det viktiga. Den som är verkligt ful är den som ser alla brister hos andra, och inget mer än det.

Man måste kunna få en möjlighet att älska sig själv -- både när det gäller sitt utseende och när det gäller sitt inre. Varför ska det vara så svårt att förstå?


Jag är kort och lite knubbig.
Mina fötter är små till längden, och jag önskar att jag kunde säga detsamma om bredden.
Mina läppar är smala, tunna och tyvärr ganska (!) bred.
Mina ögon är små.
Mina ögonbryn är ganska buskiga.
Jag tvekar på att det är en rumpa jag bär på då den är mer lik en säck än någonting annat.
Mina ben är korta och oproptionella till resten av min kropp.
Men jag älskar den ändå, och jag kan allvarligt talat titta mig själv i spegeln och tänka att jag faktiskt ser bra ut -- att jag faktiskt är ganska snygg och ganska vacker. Få må hålla med mig, men jag bryr mig inte om det.
Varför är det så viktigt att ha andras åsikter om sitt eget utseende i åtanke?

 


//Lisa

Första skoldagen

De flesta skrev om sin första skoldag för ca tre veckor sedan. Det känns som att jag hamnat efter lite grann i planeringen, men vad ska man göra?

Jag åkte in till universitetet efter att ha slängt i mig någonting ätbart. Jag bestämde mig för att åka in tidigt för att riskera att komma vilse. Vad händer när jag kommer fram? Jag kommer till rätt byggnad redan från första början då jag bara behövde gå rakt fram för att komma fram. Det innebär att jag hade nästan en timme att ta kol på. Visserligen var det inte så farligt -- jag satte mig på den stora gräsmattan utanför byggnaden och ritade lite i mitt skrivblock med musik i öronen.

Jag sitter där tills det är en halvtimme kvar innan jag börjar. Jag går in i byggnaden, tittar på en skylt precis innanför entrén för att ta reda på var jag ska någonstans och går in. Jag går upp för trappan, och inser då att jag hamnat fel. Jag följer pilarna, så jag gick inte vilse. Jag tog bara en onödigt lång omväg för att jag inte varit tillräckligt uppmärksam.
Det tar inte lång tid innan jag kommer fram, men när jag väl var framme blev jag orolig över att jag hamnat fel. Jag glömde mitt schema här hemma, så jag kunde inte bekräfta att jag kommit till rätt klassrum, även om jag kände igen "namnet". Det är då tio minuter kvar tills jag börjar, och folk börjar gå in i klassrummet. Jag reser mig upp och bestämmer mig för att jag hamnat rätt, och det hade jag.

Jag har inte pratat så mycket med några av mina klasskamrater. Jag måste skylla på mig själv för det -- en av tjejerna försökte få kontakt med mig inne i klassrummet, men jag var fortfarande nervös över att jag hamnat fel att jag inte sade så mycket. Det var först när föreläsaren sade att hon skulle prata om litteraturvetenskapens historik som jag förstod att jag hamnat rätt.
Apropå föreläsningen; det var verkligen intressant! Vi gick igenom så mycket -- allt ifrån vad några av de grekiska filosoferna ansåg om diktare till kvinnornas roll i det hela. Som jag sade, det var intressant! :)

//Lisa

Torsdag

Hejhej ^^
Jag kom precis hem efter att ha varit inne i stan med Natta. Det var meningen att jag skulle ta några bilder, men min mobil ville inte samarbeta med mig. Okej, det var jag som inte ville samarbeta med den -- tydligen måste man faktiskt ta upp mobilen för att kunna ta några bilder med den.

Men som alltid när man träffar Natta blir det mycket flum, många skämt och en hel del prat om allt mellan himmel och jord. Vi kom faktiskt in på politik och kritiserade många av politikernas ståndpunkter. Framför allt när det gäller skola och utbildning -- jag vet inte hur det är med er, men jag tycker inte att det är helt rättvist att ett gäng 50-åringar ska fatta beslut som rör 15-åringar utan att ha tagit del av deras åsikter. När det kommer till kritan är det trots allt inte 50-åringarna som påverkas av utbildningen -- i alla fall inte på samma sätt som 15-åringarna gör, så vem är det som bör ha någonting att säga till om det?

I vilket fall som helst kan jag inte vara kvar här länge. Jag måste se till att få i mig mat innan jag åker in till skolan. Åh, vad spänd jag är! Jag hoppas bara att jag hittar och inte går vilse igen. Jag får nog studera kartan igen och se till att jag kommer rätt redan från första början. Jag hoppas även att jag kan få tillfälle att fråga antingen lärare eller elever om kurslitteraturlistan. Den är på sammanlagt elva A4-sidor, och det är inte rimligt för en kurs på ett halvår. Det tycker till och med jag -- bokmalen som läste fem/sex böcker under sommarlovet.

//Lisa

Nya tag

Imorgon blir det nya tag.
Jag ska för det första in till stan för att träffa Natta. Jag har inte träffat bruden på två veckor, så det ska bli riktigt kul. Dessutom ska jag till skolan, och det ser jag verkligen fram emot. Det är som sagt något jag sett fram emot i en månad nu -- ni anar inte hur glad jag blev när jag fick reda på att jag kom in på universitetet. Jag vet att det låter lite nördigt att jag säger det, men det är så det är och det är den jag är. Jag hoppas även att kursen kan ge mig en grund och även inspiration till eget skrivande. Vem vet, någon gång kanske jag dyker upp i hyllorna hos Bokia eller Akademibokhandeln ^^

Jag ska även fundera ut en ny bloggdesign då jag känner att det är dags nu. Jag måste bara fixa nya bilder till en header, men det är svårt att ta bra bilder på sig själv. Hur jag än gör med min design finns det någonting jag definitivt måste göra, och det är sova.
God natt på er!

//Lisa

För er som vill se (dåliga) bilder



Jag älskar att gå i skogen, och man kan få en del bra bilder. Tyvärr fick inte jag det, och det slutade med att jag "överredigerade" den här bilden med Picasa 3...


Samma sak med den här bilden.


Den här blev jag faktiskt mest nöjd med. Jag har knappt redigerat den -- det enda jag gjort är att ändra färgtemperaturen en smula och lägga till en skärpa :)


Man måste trots allt bjuda på sig själv ^^








Som jag sade; man måste bjuda på sig själv :p


Det gjorde faktiskt lite ont när jag släppte ut håret -- inte nog med att jag hade haft det rätt spänt, jag hade även satt upp håret strax efter att ha duschat så det var fortfarande fuktigt efter fyra timmar :p

//Lisa

"Skaffa jobb"

Det är mer eller mindre det enda jag hör nuför tiden. Det, och att jag måste gå till skolan.
Ni som följt min blogg ett litet längre tag vet hur gärna jag vill börja skolan -- hur gärna jag vill träffa mina nya klasskamrater, hur gärna jag vill börja läsa den här kursen som jag tror är helt rätt för mig. Ni som följt mig under en längre tid vet också hur gärna jag vill ha ett jobb. Jag hade en möjlighet för några veckor sedan, men det visade sig inte vara något för mig.

Att ständigt få höra sådant här... Det får mig att undra om det ens är värt att försöka göra sig hörd. Varför ens försöka göra sig hörd när ingen lyssnar? Det var inte meningen att jag skulle låta pessimistisk nu, men jag blir så ledsen på det. Jag har många unga som läser min blogg, och ni vet ju hur det är med jobb nuför tiden. Det är otroligt svårt att hitta något då så många platser försvunnit de senaste åren. De flesta av mina vänner som jobbar har fått sin plats med hjälp av kontakter. Jag har inga kontakter. De "kontakter" jag i sådana fall har jobbar inom sjukvården, vilket jag varken kan eller får göra.
Vad lämnar det mig? Att leta vidare på platsbanken hos Arbetsförmedlingens hemsida. Jag har dock inte hittat någonting där, vilket leder till att jag är en arbetslös student. Det värsta är att det är det enda folk verkar se av mig -- det faktum att jag är arbetslös, att jag inte jobbar eller drar in pengar på något som helst sätt.

Jag har tänkt på att sådant händer så ofta. Kanske inte just att situationerna är detsamma, men det faktum att ansträngningarna sällan uppmärksammas. Man uppmärksammar resultaten genom att antingen beundra eller kritisera dem. Om man beundrar resultatet beundrar man automatiskt ansträngningarna -- man kan trots allt inte göra bra ifrån sig utan några ansträngningar, eller hur? Men när resultatet slutar illa har man tydligen inte ansträngt sig, och då är det fritt fram med att kritisera. Det är i alla fall så det har varit för mig -- det har skett väldigt sällan att någon sagt till mig "Du gjorde ditt bästa, och man kan inte kräva mer än det". Om det är något så är det jag som har fått påminna andra om att jag gjort mitt bästa, och att det inte slutat bra.

Folk lägger inte märke till att jag faktiskt vill ha jobb, och att jag faktiskt letar. Istället bryr man sig om det faktum att jag inte hittat någonting än.

//Lisa

Soliga onsdag

Hej på er :)
Det är minst lika soligt ute nu som det var igår, så jag ska nog gå ut på en promenad idag också. Jag ska dock försöka vara lite smartare och gå en kortare sträcka. Frågan är bara var jag kan gå någonstans -- jag har mer eller mindre promenerat alla sträckor man kan gå här omkring. Det finns en sträcka som jag gillar att gå, men det tar tre kvart att komma dit och med "dit" menar jag ett köpcentrum som ligger tio minuter härifrån med buss. Det är en fin väg att gå, men det finns inga garantier på att jag kommer ha några pengar kvar när jag kommer hem igen.

Jag har "The All - American Rejects" i bakgrunden. Jag älskar låten som spelas just nu, och det är en låt jag inte hört tidigare. Det här är faktiskt första gången jag lyssnar igenom skivan trots att jag haft den hemma i snart två veckor. Jag tror faktiskt att jag slänger upp låten här på bloggen lite senare så får ni avgöra om jag gör rätt i att gilla den ^^

//Lisa

Få läsare

Jag har rätt få personer som besöker min blogg.
Det är ännu färre som faktiskt läser inläggen.
Det är ganska synd med tanke på att jag lägger ner mycket energi i många av mina inlägg, men vad ska man göra? Jag kan inte göra något åt saken om ni inte vill läsa det jag skriver, även om det är synd. Jag förstår att många (nästan alla) inlägg blir långa, men det gör de inte mindre värda att läsa.

Jag lovade att länka de personer som läste
detta inlägg, men det enda jag kan veta med säkerhet är att fyra stycken läste det. Av dessa fyra är det bara en som har en blogg, och den tjejen har en av de mest härliga personligheterna inom bloggvärlden, om ni frågar mig.
Tack, Bitterfittan för att du läste och kommenterade! :)

Jag passar även på att tacka Andrea, Emelie och Josefine för samma sak.

 

//Lisa

MIn pappa (del 3)

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min pappa och hur jag såg på honom som en person. Det andra inlägget handlade om hur hans död påverkade mig. Det här är den sista delen...

Min pappas död är den händelse som påverkat mig mest.
Det kanske inte är så svårt att förstå. När någon så närstående går bort glömmer man inte bort det för fem öre. men vad har jag för tankar nu?

För drygt fyra år sedan var jag arg över att han lämnat oss på det sätt han gjorde, och att jag hamnade i den känslostämningen som jag gjorde. Jag kan inte säga att jag är glad över att jag kände på det sätt jag gjorde, men det har lärt mig en hel del. Även om det tog sin lilla tid har jag lärt mig att respektera mig själv i en sådan grad att det är nästintill unikt bland tjejer i min ålder. Jag tror verkligen att den här händelsen har lärt mig att öppna ögonen för mig själv -- jag måste kunna ta hand om mig själv utan att behöva oroa mig över alla andra. Det inser jag nu, det har jag insett under två års tid nu, och jag vet att det inte finns något fel med att ta hand om sig själv i första hand.
Jag har fått en annan resoekt för mig själv nu jämfört med vad jag hade innan, och jämfört med hur så många andra har det. Jag vägrar bli utnyttjad på ett eller annat sätt, och jag utnyttjar inte andra för min egen vinning. Det känns verkligen sorgligt att så många utnyttjar varandra i tron om att det är det som gör att de tar sig fram i livet. När det kommer till kritan är självrespekt det viktigaste vi har, och det är faktiskt hemskt att se att man varken har respekt för varandra eller sig själva i dagens läge.

Det som trots allt påverkat mig mest nu i efterhand är att jag på något sätt tvingats till att bli vuxen i förtid. Många har sett mig som lillgammal utan att riktigt fråga sig varför. Jag bryr mig inte om det så mycket. Visst anser jag att det är sorgligt över att jag gick miste om så mycket när jag växte upp de senaste åren, men på sätt och vis har jag även sett det som en välsignelse. Jag vet att det låter rätt banalt, men jag är hellre den jag är idag än den jag kunde ha blivit -- en omogen tonåring utan vare sig självbevarelsedrift eller respekt för andra. Jag tror inte att jag kunde ha blivit en sådan person, men man vet aldrig. Det finns många personer jag känner till som gått den vägen, och det är personer jag trodde skulle vara smartare än så.

Jag har lärt mig så otroligt mycket under de senaste 4 åren. Jag har mognat som person. Jag upptäckte en annan potential i min intelligens -- en intelligens som jag först trodde att jag inte hade. Jag känner till min egen styrka nu, och jag vet vad jag kan gå för. Jag slåss (på sätt och vis) för det jag tror på även om få jag känner håller med mig och jag låter mig inte bli utnyttjad på några som helst sätt. Jag är inte rädd att säga ifrån -- jag är inte rädd för att göra det som pappa borde ha gjort från första början. Även om det inte uppskattas hos andra känns det bra att veta att jag har någonting sådant inom mig.

Jag saknar min pappa, och den saknaden kommer aldrig att försvinna. Det kan gå några dagar innan jag tänker på honom, men när jag väl gör det... Man kan inte säga att saknaden tar mig med storm, men det handlar mer om att jag undrar om han håller en viss koll eller inte. Jag vill såklart ha honom här, men samtidigt inser jag nu i efterhand att han måste ha mått riktigt dåligt då han gjorde det val han gjorde. Det vore själviskt av mig att vilja ha tillbaka honom i den smeten, men jag vill ändå kunna prata med honom och det skulle kännas bra att veta hur han har det nu -- om han rätt val eller inte.
Det låter rätt otroligt hur jag resonerar, jag vet det, men jag blir inte smärtad över att tänka på honom. Saknad känner jag självklart, men jag är glad över att ha fått den tid jag trots allt fick med honom. Det är som man sade i filmen Billy Elliot; "I'm proud to have known you, and I'm proud that you were mine". Det är så jag känner, och jag vill inte koppla ihop pappa med någonting smärtsamt. Jag vill kunna känna någon form av glädje över de stunder vi hade tillsammans, och jag hoppas att han är lycklig var han än befinner sig någonstans. Det är det minsta jag kan ge honom, och förhoppningsvis förväntar han sig inte mycket mer av mig för tillfället.

Det känns rätt ironiskt hur någons död kan få en att börja leva och att börja hitta sig själv trots att man känt sig klyven i mer eller mindre hela sitt liv. Även om pappas död är det värsta som kunde hända mig och min familj drog jag på mig viktiga lärdomar som visade sig vara bland det bästa som kunde ha hänt mig. Det kommer stunder då jag vill vrida tillbaka tiden och få saker och ting ogjort, men jag låter mig inte falla ner i de tankebanorna då saker och ting är som de är. Samtidigt vet jag inte om jag skulle vilja göra det om jag fick chansen. Inte bara för att det skulle vara det mest själviska att göra då pappa uppenbarligen inte mådde bra, men också för att jag inte mådde så bra själv den perioden. Jag fick motivation till att börja leva i samband med hans död -- hur skulle jag ha varit nu om jag fortfarande varit den dystra tjejen som alltid kände sig malplacerad?

Kort sagt kan man säga att pappas död är den värsta händelsen jag kunnat vara med om. Jag insåg aldrig till en början att någonting bra trots allt kunde komma från detta, men det gör jag nu. På något sätt vill jag tacka pappa som fick mig att vilja leva igen samtidigt som jag vill slå till honom för att han gjorde ett sådant val. Jag vet å andra sidan att jag inte skulle vara den jag är idag om det inte vore för denna händelse, och jag är glad över att ha kunnat utvecklas på det här sättet.
Jag önskar inte att jag kunde få tillbaka pappa, för jag vill att han ska vara lycklig. Om han var olycklig i livet, hur kan jag då önska honom det? Om det är någonting jag i sådana fall önskar, så är det att pappa inte hade varit olycklig till att börja med och att jag fått chansen att utvecklas på det här sättet med honom i livet.

//Lisa

Härliga tisdag

Ja, det är en härlig dag idag. Jag lyckades faktiskt ta mig ut genom dörren för att komma tillbaka en timme senare. Vet ni hur skönt det var att kunna ta en promenad igen? Visst, jag måste erkänna att jag började ångra mig halvvägs, men om tänker i det stora hela var det riktigt skönt. Jag har inte kunnat ta en promenad på nästan två veckor, och det är långt ifrån likt mig att hålla mig borta från en under en sådan lång period.
I vilket fall som helst kom jag hem från en ganska nyligen, och jag passade även på att ta ett par bilder ^^

 


Jag tog en längre promenad till Sjöängen -- en strand ca två-tre km här hemifrån -- och jag "utforskade" delar av stranden som jag inte varit på tidigare. Jag tror faktiskt att jag hittat ett par nya ställen man skulle kunna bada nästa sommar ;)


Man måste inte ha sommar för att få bra bilder, eller hur? ^^





Min personliga favorit :)


Denna kommer på en solklar tvåa i mina ögon ^^


Bara för att jag älskar att få bilder på solen. Solen får mig alltid på gott humör hur jag än mår.


Min "dagens goda gärning".

Nej, jag slängde inte en gladflaska, min jag plockade upp bitarna. Jag var väldigt försiktig, så det tog sin lilla tid, men det var det värt. Det är sådant där som kan bidra till skogsbränder. Inte för att solen är tillräckligt stark nu, men det är något man måste ha i åtanke. Dessutom finns det många djur som skadar sig på sådant här. Ska det vara så svårt att förstå att man inte slänger glasflaskor i en skog? Att man inte ska slänga glasflaskor utomhus överhuvudtaget?


Märks det att jag gillar det här trädet? :p


Den här bilden togs igår, så det saknas lite fler tabletter.

Det är dessa jag ska ta under en veckas tid (antibiotika mot bihåleinflammationen, för er som inte vet). Tabletterna i sig är inte så farliga -- efter att man svalt dem. De är rätt stora, och det har hänt att de hamnat i fel läge när jag svalt dem, men jag antar att man lär sig med tiden. Jag trodde bara inte att jag skulle behöva öva in en ny teknik för att svälja :p

//Lisa

2 timmar senare

Jag var just inne på Bloglovin för att titta igenom närmre 200 inlägg. Det är kastet man får ta när man inte tar en titt lite då och då. Jag har bara varit inloggad där en gång tidigare under min "sjukperiod". Då hade jag 295 inlägg att läsa igenom, men jag lämnade flera stycken av dem. Självklart fick jag äta upp det nu, men jag är klar med det nu (äntligen), och jag tror att jag ska lägga mig snart.
Anledningen till att jag tror är att jag vill skriva min tredje, och sista del, när det gäller min pappas död och mitt sätt att hantera det. Jag känner att jag vill vara ensam när jag skriver det, och jag vill inte känna någon typ av tidspress när jag skriver det. Å andra sidan vill jag få ur mig det. Det är det sista, och det har på något sätt gnagt mig den senaste veckan. Inte för att jag vill få det överstökat, utan mer för att få det avslutat -- jag har påbörjat en berättelse, och jag vill kunna avsluta den. Framför allt då den händelsen påverkat mig så mycket som den faktiskt gjort.

Vi får se hur jag gör. I vilket fall som helst måste jag fortsätta läsa min bok. Jag vet redan hur den slutar då jag redan sett filmatiseringen, men jag kan inte rå för att dras in i handlingen trots allt ^^

//Lisa

Ett kärt återseende

Hejhej!
Jag kom precis hem från vårdcentralen. Mina bihålor värkte fortfarande imorse, så jag ringde vårdcentralen nu på morgonen för att boka tid. Jag hade tur som fick en sådan pass bra tid jag fick, men det är inte det som är poängen nu. Läkaren tog en titt på mig (det där kan lätt misstolkas), och han skrev sedan ut ett recept på antibiotika som jag ska ta under en veckas tid. Jag ska försöka hämta ut det senare idag, men jag tänkte passa på att skriva lite först ^^

Läkaren rekomenderade inte att jag skulle åka iväg till skolan ikväll, så det blir ännu en kväll spenderad här hemma. På torsdag blir det nya tag -- då ska jag dit om jag så måste tvinga mig själv. En annan sak när det gäller denna läkare -- bortsett från att han hade ett riktigt bra bemötande -- är att han är den som pappa brukade gå till när jag var yngre.
Jag kommer ihåg någon gång när jag var liten. Jag var förkyld då, och pappa hade en tid hos vårdcentralen. Mamma jobbade, så jag fick följa med pappa. Det var just den här läkaren han gick till, och även då gillade jag honom. Det som slog mig mest nu var att jag inte sett honom på nästan 12 år, och det blir ett sådant härligt sammanträffande i det läget. Ett kärt återseende, på sätt och vis, helt enkelt :)

Nej, nu ska jag pallra iväg till bussen så att jag blir klar med den biten. Det är svårt att påbörja en behandling med antibiotika om man inte har det hos sig.

//Lisa

Matta

Folk tenderar att trampa ner mig på ett eller annat sätt. Det kan vara genom att kritisera någonting så litet som mina färgval till kläder -- tydligen ser jag ful ut i marinblått för att den färgen får mig att se blekare ut. Det kan även vara mitt hår som jag väljer att färga i samma färg som jag använt de senaste två åren. Att mina ben är korta har jag också fått höra. Att jag är för tjock för olika typer av klädesplagg är lite av en klassiker...

Det är ingen nyhet för mig att jag är blek, men vem skadar det egentligen? Jag gillar att jag är blek, och jag ser inga som helst konstigheter med det. Om det är något så tycker jag faktiskt att det är fint -- det är någonting som passar mig, och jag har inga avsikter att försöka dölja det. Det finns ingen anledning för mig att solduscha, gå till solarium etc. för att "förändra" mitt utseende som jag redan gillar. Man kan inte förvänta sig att jag ska göra någonting sådant för att tillfredsställa andra. Gillar man inte mitt utseende så gör man det inte. Punkt!
När det gäller håret är det många som anser att jag är tråkig och att jag borde göra någonting annat med det. Som att blondera det. Vilken typ av person kommer detta ifrån? Vanligtvis de som sönderblekt sitt hår och som använt så mycket hårspray att man känner doften av den från två meters avstånd. Vem är det som bör tänka på sitt hår, egentligen?
När det gäller min "tjockhet"... Jag väljer kläder utefter min kroppstyp, och visst ploppar magen fram lite, men det är inget jag tänker göra åt. Jag riskerar inte min hälsa genom att väga så pass "mycket" som jag gör, och om jag ska lyckas dölja hela magen krävs en papperskasse. Tur att man har en mataffär precis i närheten då, eller hur?


Det har även hänt att man gjort mer personliga angrepp mot mig. Det har hänt att man sagt att jag är korkad, att jag saknar social kompetens och att jag inte har några vänner. Jag har även fått ta emot kommentarer om att jag är en besserweisser och att det är anledningen till varför ingen vill vara med mig. Det är faktiskt den värsta kommentaren jag fått ta emot, tror jag.

Jag är långt ifrån korkad även om det händer att jag är tanklös. Jag har vänner, och jag är social till viss del. Jag kan trots allt inte rå för att jag är blyg, men när det kommer till kritan är jag en öppen person och det tar inte lång tid innan man lär känna mig. Det enda man behöver göra är att ge mig en chans först, men det är alla inte villiga att göra. Jag föredrar även att sitta hemma framför en bra film, en bok eller vad som helst istället för att vara ute och supa. Man skulle kunna tänka sig att det är bra med tanke på att jag inte låter mig dras med i grupptrycket. Nu säger jag inte att alla som dricker utsätts för grupptryck, men man kan lätt konstatera att jag inte gör det. Av någon anledning är det dock fel av mig att vara nykter en fredagskväll. Och en lördagskväll. Det slår aldrig någon att om jag skulle supa skallen av mig, så skulle det vara för att jag blev pressad till det. Det slår inte heller någon att man faktiskt kan ha vänner även om man inte festar, och även om man inte är med dem stup i kvarten.

Vet ni vad det värsta är?
När jag säger ifrån är det jag som har dålig attityd.
Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända. För ett par år sedan lät jag mer eller mindre människor trampa ned mig som om jag vore en dörrmatta. Jag tänkte då att det skulle sluta när jag väl sade ifrån. Nu säger jag ifrån, men det är ändå jag som blir nedtrampad igen. Jag har blivit tillsagd att säga ifrån, och när jag väl gör det tar man inte det på allvar.
Betyder det att jag tänker sluta? Att jag tänker ge upp
Nej, för det skulle egentligen bara göra saken värre. Även om man inte tar mig på något större allvar måste jag ändå kunna ta plats. Jag har trots allt rätt till någon form av plats och jag tänker inte ge upp en lilla plats jag trots allt lyckats få.

Vad vill jag få sagt med det här inlägget?
Det kommer säkert alltid finnas någon som försöker trampa ned en, oavsett om man säger ifrån eller inte. Det betyder dock inte att man ska ge med sig. Om man börjar ta åt sig allt som sägs förlorar man till sist delar av sig själv -- självkänslan, inte minst. Det enda man egentligen behöver göra är att tänka på saken utifrån ett annat perspektiv. Om man tar några av mina fall som exempel; en tjej med sönderslitet hår säger att mitt är tråkigt. Vem är det som bör tänka på sitt hår?
Någon tjej säger att jag är för tjock för vissa typer av kläder.
Det är ingen som sagt att det är hennes ensak om vad jag har på mig så länge det inte är anstötande, och jag har svårt att tro att långärmade tröjor skulle vara anstötande. Dessutom är det fel sak att bry sig om -- barn blir mobbade, ungdomar slår ihäl varandra, men det är min mage som är det viktigaste att bry sig om. Lyckat...
Många har kallat mig korkad.
En av dessa har därefter frågat mig om hjälp.

Ser ni vad jag menar?
//Lisa

God morgon! :)

God morgon på er! :)
Okej, man kan diskutera om det verkligen är morgon eller inte, men jag har inte riktigt hunnit vaknat till än. Å andra sidan vaknade jag för knappt en timme sedan, och sitter redan fullt påkläd och redo för att handla. Det stämmer, jag ska ta mig ut ur byggnaden, men det är lite av ett måste nu. Jag har inte fått något tillfälle att köpa ett SL-kort än, och jag känner att det är rätt viktigt med tanke på att jag kommer bli beroende av tågen framöver. Så det är det som ska inhandlas, och dessutom ska jag hjälpa syrran med lite övrig inhandling.

Tyvärr känner jag mig inte så mycket piggare idag än vad jag gjorde igår. Mitt ansikte värker fortfarande (smärtan från bihålorna strålar ut överallt -- öronen inräknade), men jag tror faktiskt att jag är på bättringsvägen trots allt. Det är bara det att jag så gärna vill komma ut och ta en lång promenad. Det är så fint ute med solen framme. Ljuset är inte lika intensivt som under sommaren, och det är så vackert och det är ett perfekt ljus för fotografi.

//Lisa

Ny beställning

Jag gjorde en ny beställning från Ellos igår -- jag har fått en hel del rabatter som jag inte utnyttjat -- inklusive ett jag fick till min födelsedag -- så jag tänkte att jag skulle använda dem nu till höstkollektionen. Jag hittade två saker som jag tycker väldigt mycket om ^^



Jag älskar den här typen av tröjor, och just aprikosfärgat är en av mina favoritfärger på klädesplagg :)


Finns det någon anledning för mig att berätta varför jag beställde dessa?

Jag älskar verkligen skor, och dessa var helt underbara om ni frågar mig :)

 

//Lisa

Lördag

Efter två timmars sömn nu på kvällen har jag lika ont i huvudet som jag hade innan. Mitt försök att lindra huvudvärken misslyckades alltså totalt :p

Febern är nästan helt borta nu, vilket gör mig så pass glad att jag skulle kunna hoppa av glädje om det inte vore för det faktum att mitt huvud värker så pass mycket och att mina bihålor håller på att ta kol på mig. Det är den typen av värk som gör mig så pass illamående att jag inte har kunnat äta på hela dagen.
Nej, nu måste jag faktiskt sluta tycka synd om mig själv. Det finns trots allt människor som har det betydligt värre och som inte ens klagar hälften så mycket som jag gjort under den senaste veckan. Det är i sådana här stunder jag inser just hur självcentrerad jag kan vara.

Det håller redan på att mörkna ute. Gatlyktorna är redan tända, och löven på några av träden här utanför börjar förlora sin gröna färg. Det är så många som börjar bli ledsna över att sommaren har övergått till höst, men om jag ska vara helt ärlig tillhör jag inte en av dessa. Jag älskar alla årstiderna, och jag anser att jag har bra skäl till det. Tänk er att ni varit ute flera timmar en typisk vinterdag med mycket snö och kraftig kyla. Även om kylan inte är så mysig i sig finns det inget bättre när man väl kommer in och sätter sig med en kopp varm choklad och ser snön falla ner i tunga flingor. Därefter kommer våren, och allt väcks till liv igen. Att detta även innebär en ny pollensäsong är ett smärre minus -- det finns trots allt allergimediciner som hjälper ganska bra ;)
Det finns inte så mycket att säga om sommaren -- det är trots allt sommaren -- och nu är vi inne på hösten med alla dess färger. Det innebär också en hel del regn, men jag älskar ljudet av regn när man ska sova. Jag älskar ljudet av regn överhuvudtaget. Jag vet inte varför, men jag finner det rätt avslappnande :)

Vad tycker ni om hösten? Vad tycker ni om årstiderna i sig?

//Lisa

Dagens goda gärning

 


Jag fick det här kuvertet igår. Jag slängde det direkt i soporna utan att riva sönder det. Jag reflekterade inte ens över att bränna upp det -- jag slängde kuvertet där det hör hemma; i soporna. Om någon av er gillar SD och deras politik är det ingen idé att vara kvar på bloggen och klaga -- jag kommer alltid att hata rasism. Det finns faktiskt inget annat sätt att beskriva deras politik; vad i deras politik pekar mot någonting annat än hyckleri, motsägelser och rasism?
Om man tar detta kuvert som ett exempel -- vad i helvete menar man med "ta Sverige tillbaka"? Det finns personer som är födda i Sverige, som är svenskar, men som inte har ett "typiskt svenskt utseende" -- som har ett mer "turkiskt utseende" -- ska man ta tillbaka Sverige från dessa personer trots att de är en del av nationen? För vi vet alla att personer som är födda i Sverige med ett utländskt utseende stämplas som invandrare, och det är uppenbart att SD vill att man ska tillbaka Sverige från invandrarna. När man tänker efter är det faktiskt inte det de är ute efter -- när det kommer till kritan handlar det om att Sverige enbart ska bestå av vita personer. Man skyller så mycket på att invandrare är problem etc. men man perkar inte samma finger mot en vit amerikan, eller hur?

Jag tycker verkligen att det här är så sorgligt och patetiskt att det inte är sant! SD har plockat fram egen "statistik" om att invandrare är skälet till den ökade brottsligheten i Sverige, framför allt när det gäller de ökade våldtäktsfallen. Det är faktiskt vidrigt att SD väljer att vinkla det på det här sättet -- hur många anser inte att våldtäkt är det vidrigaste brottet man kan begå? Jag själv vet att det förekommer många våldtäktsfall, men helt ärligt tror jag inte att ökningen är så pass stor som man påstår att den är. För det första har lagen kring vad som räknas som våldtäkt ändrats, så det är mer som omfattas, och dessutom är det fler som vågat anmäla.

Jag säger inte att det inte finns invandrare som begår brott, men det finns minst lika många "svenskar" som gör det. Egentligen är termen "svenskar" fel att använda sig av i det här sammanhanget med tanke på att man räknas som svensk då man får ett medborgarskap. Min poäng är i alla fall att ingen geografisk härkomst ger en garanti på att man kommer begå brott. Samma sak är det med religion. Jag vet att många inte kommer att hålla med mig om det sista med tanke på Sharia-lagarna inom islam, men fanatism är farlig inom vilken religion som helst. Ett annat "bra" exempel på fanatism är de katolska prästerna som misstänktes för pedofili. Det är något som är värt att tänka på, eller var säger ni?

Det är nu jag kommer till dagens goda gärning.
Precis som igår kastade jag denna tidning i soporna, men nu rivde jag faktiskt sönder det. Ni som anser att jag handlade fel får gärna förklara för mig vilken del i deras politik som kan beskrivas som "vänliga vardagsrum". Det enda jag känner från dem är fientlighet. De ratar mer än hälften av mina kompisar, anser att de är det största hotet sedan andra världskriget etc.
Det är val snart, och det är det som skrämmer mig mest. SD har nämligen rätt om en sak, och det är att de snart är inne i Riksdagen. Jag har ingen som helst rätt till att säga åt er att inte rösta på detta parti, men tänk er för! De har en ståndpunkt, som de inte ens kan stå för på hemsidan, och den går ut på att rata hälften av Sveriges befolkning. Invandringen i sig är inte problemet -- det är segregationen, och man kan knappast säga att segregationen kommer att lättas enligt SD:s politik. Jag vet med mig själv att jag inte kommer vilja bo kvar här om de väljs in i Riksdagen. Fast jag vet även med mig själv att jag är för feg för att kunna flytta utomlands, så tyvärr är det något jag får ta...

//Lisa

Fredag

Det är rätt otroligt att det redan är fredag. Redan och redan, för mig känns det som lördag/söndag. Jag hatar när man förlorar all tidsuppfattning då man sover bort halva dagarna...

Tyvärr har jag blivit något sämre idag, vilket inte alls är särskilt skönt. Jag somnade mitt på dagen och hann därför inte ringa till vårdcentralen, vilket innebär att jag får vänta tills på måndag. Förhoppningsvis har jag blivit frisk tills dess, men om jag fortfarande är sjuk måste jag ringa dit. Jag börjar faktiskt tro att jag har bihålsinflammation nu -- febern vägrar ge med sig, och mina bihålor värker så pass mycket att jag har svårt att hålla mitt huvud nedböjt. Jag hoppas bara att det inte är så allvarligt att jag behöver antibiotika -- i det fallet finns det en chans att jag är sjuk i nästan en vecka. Rolig start på en termin, eller vad säger ni? Sjuk två veckor och tre missade föreläsningar. Kul...

Men det är verkligen det som är det svåra -- skolan. Inte nog med att jag missar så mycket som jag måste ta igen och att jag har en massa böcker jag måste köpa för att jag inte hunnit göra det tidigare, men jag såg till och med fram emot det. Jag vet att det är svårt för många att förstå varför jag såg fram emot att börja på universitetet så mycket, men det är så det är. Jag älskade gymnasietiden trots att jag på något sätt hittade mig själv först under mitt sista år. Min tid på universitetet kommer inte vara långvarig, men samtidigt känner jag att det här kan bli riktigt härliga månader då jag redan hittat mig själv och jag har det så mycket lättare nu att våga ta kontakt med människor och att skaffa nya vänner. Dessutom är detta någonting jag fått styra över helt och hållet. När väljer program till gymnasiet ser man inte fram emot vissa kurser, men man gillar programmet som helhet. Till universitetet valde jag en kurs, och det är ett ämne jag är så pass intresserad av och jag hoppas att det kan inspirera mig till att börja skriva "på riktigt".
Det sårar mig faktiskt att kommentarer uppstått -- kommentarer som antyder på att jag inte kommer plugga och att jag måste sätta igång med mina studier etc. Jag vill inget hellre för ögonblicket, och det är inte direkt kul att ligga hemma dag ut och dag in med ett värkande ansikte, hög feber och hosta som ger mig kramper kring sidorna.

//Lisa

Kommentarer betyder mer än man tror

Jag läste ett inlägg tidigare idag som jag tyckte var otroligt fint.
Visserligen var det skrivit av en om mina bästa vänner, men jag tror att även ni skulle hålla med mig när ni läste det.
Av säkert ett trettiotal kommentarer var det bara någon enstaka kommentar som faktiskt handlade om inlägget i sig. Resten var svar på tidigare kommentarer, och om jag ska vara helt ärlig är det sådant som jag finner...tja, respektlöst. Om man har lagt ner tid på att skriva ett inlägg är det väl trots allt inte för mycket begärt att det är det man kommenterar -- om man inte orkar läsa hela inlägget kan man skrolla ner till ett kortare, läsa det och kommentera det som skrivits. Antingen det eller läsa en bok. Seriöst, hur många ungdomar läser böcker nuför tiden -- frivilligt?

Okej, jag kom av mig lite, men förstår ni vad jag menar? Det är så många som försöker locka till sig flera kommentarer/läsare genom att helt enkelt bara skriva frågor som "hur mår du?", eller "vad gör du?". Jag är nog inte den enda som tycker att det är väldigt irriterande då man berättat i inlägget (som publicerades en kvart tidigare) att man mår riktigt dåligt och att man ska åka in till sjukhuset, eller vad det nu kan vara. Det är faktiskt sådant som många tar som spam, och för min del är det något jag inte respekterar.
Tänk er tanken att ni skrivit ett långt inlägg, ett inlägg som kanske till och med krävande på sitt sätt. Även om man inte kräver kommentarer hoppas man ändå på att det finns någon som reagerade på det man skrivit. När man sedan ser att man fått en kommentar, vad står det då? "fin blogg" eller "vad gör du?". Vad ska man göra i det läget? Tacka?
Jag brukar besvara ändå, men visst känns det respektlöst. Man kan inte skaffa en blogg bara för att man ska kunna bli känd. Det funkar i så. Jag gillar verkligen att man kan bli känd för sin blogg, men det är så synd att man utnyttjar det. Nu handlar det inte om vad man skriver, vad man uttrycker i sin blogg. Nu handlar det om hur långa ens texter är -- är det mer än tre stycken är det inte värt att läsa för att det är för mycket (ni som har dessa åsikter -- läs en bok!). Man bryr sig i stort inte heller om att visa andra respekt så länge man själv får det. För mig är respekt någonting man förtjänar -- inget man kan locka till sig genom att vara "snäll" i sina kommentarer. Enligt mig kan man inte vara snäll i sina kommentarer om man inte läser igenom ett inlägg och kommenterar det. Det är ett sätt att visa uppskattning på, och jag vet hur glad jag blev första gången jag fick en kommentar på min blogg. Kommentarer betyder verkligen mer än vad man tror, och det handlar faktiskt om rätt kommentarer. Frågan är bara om alla vet vad som räknas som de rätta kommentarerna eller inte...

//Lisa

Torsdag

Hejhej :)
Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla att det var torsdag. Det är rätt otroligt hur snabbt tiden går.
Förutom att den inte går så snabbt för mig -- åtminstone inte för tillfället.

"Dåliga nyheter" är att jag bara fått fyra timmars sömn i natt p.g.a. hostan som tilltagit ännu mer. Otroligt nog är jag inte särskilt trött -- inte mer trött än jag varit de senaste dagarna, i alla fall. Jag har inte hunnit kolla av det än, men jag kan med säkerhet säga att febern är nere och dessutom måste jag ha sovit väldigt djupt med tanke på att jag inte går runt som en zombie.
Jag har inte längre ont i halsen, men det brukar trots allt komma senare på dagen, men jag hoppas att svullnaden håller sig nere. Min hals är tillräckligt sliten efter all hosta att svullnaden bara blir onödig. Inte för att den någonsin har varit någonting annat än onödig, men ni förstår säkert vad jag menar.

Till och med jag inser att det här inlägget är så gott som meningslöst, men jag ser det som en uppvärmning, och dessutom var det ett tag sedan jag skrev mitt på dagen ^^

//Lisa

Det är roligt hur livet ter sig...

...fast inte i mitt fall. Inte nu.
Det känns som att jag lever i ett enda stort ironiskt skämt.
Jag såg fram emot att börja skolan, vilket jag inte gjort än.
Jag hoppades på att kunna gå imorgon på min första föreläsning, vilket jag inte kommer göra.
Jag hoppades på att bli frisk, men det var för en vecka sedan.
Nu hoppas jag bara på att min hals ska sluta värka, och att hostan ska ge med sig. Det känns som att någon slår mig med knytna nävar på var sin sida om halsen varje gång jag hostar, och även sväljer i vissa sammanhang. Jag är riktigt sugen på fast föda nu när min aptit äntligen börjat komma tillbaka, men det kan jag såklart inte svälja utan att kvida till. Det är gott med soppor och kräm, men jag saknar tuggmotståndet.

Jag har även dåligt samvete över att jag inte håller kontakten särskilt bra med några vänner. Många har en blogg, vilket skulle kunna vara en fördel om jag hade orken att kika in hos dem några gånger. Jag har inte ens ork att titta till min egen, och ser nu att min design har kapsejsat helt och hållet (fast det kanske bara är min dator?).
Jag har även dåligt samvete över att jag skriver så många självömkande inlägg, för det här är inte direkt det viktigaste att bry sig om just nu. Men samtidigt förstår jag inte varför man inte skulle kunna skriva några självömkande inlägg när man känner sig nere och vill lätta på hjärtat...

Har någonting bra hänt idag?
Japp, det har det faktiskt. Jag hittade ett flertal böcker i bokhyllan ute i vardagsrummet som behövs till kursen på universitetet. Det är bara lite synd att jag inte kan tacka pappa för att han köpte dem, men han kanske vet om min tacksamhet ändå (ja, jag tror på att det finns en andevärld, eller vad man kan kalla det). Min katt har inte lyckats riva mig på hela dagen, men tyvärr är det bara det jag kommer på just nu. Minnet kanske klarnar upp lite senare, men det är tveksamt då jag med största sannolikhet kommer somna om fem minuter.
Kanske 10.

//Lisa