Pluggapluggaplugga

Jag har spenderat de senaste 20 minutrarna åt att läsa in en text som ska vara utläst tills imorgon. Som tur var krävdes det bara 20 minuter. Jag har ytterligare två texter att läsa, och den ena av dem kommer jag inte kunna läsa förrän imorgon då jag behöver en speciell bok för att komma åt texten. Jag tror visserligen inte att det ska ta en sådan lång tid.
Den tredje texten ska jag läsa nu, och den kommer bli lite knepig. Det är en pjäs från 1600-talet, om jag minns rätt, och vi ska läsa den i orginalspråk. Även om det är svenska är det svårt att läsa så gamla texter. De har ju kommit nya reformer när det gäller skrivandet, och dessutom har språket utvecklats löjligt mycket bara de senaste 100 åren. Även om man förstår vad ordet "Hvem" står för blir det svårt i längden att läsa denna typ av stavning. Å andra sidan är jag upplagd för en utmaning :p

Nej, nu ska jag fortsätta läsa. Jag hoppas nämligen bli klar ikväll så att jag kan åka in till stan innan jag åker till skolan. Jag har inte varit där sedan man satt upp julpyntet, och jag älskar att se ljusslingorna som pryder Drottninggatan såhär års. Jag har med andra ord en dag att se fram emot ^^

//Lisa

Hårdonationer

Locks of Love är en amerikansk idiell organisation som samlar in antingen pengar eller hår genom donationer för att kunna tillvrka peruker till personer som p.g.a. sjukdomar förlorat sitt. Cancer är ett av dem...
Tyvärr finns det ingen liknande organisation i Sverige, såvitt jag vet, men det betyder inte att det inte finns något man kan göra.


Jag får lite dåligt samvete när jag tänker tillbaka på hur långt mitt hår var för några månader sedan.
Jag hde visserligen uppklippt hår, så det hade kanske inte gått, men jag ångrar nu att jag inte frågade frisören om det skulle vara möjligt för mig att donera hår. Det var trots allt inte så slitet som man skulle kunna tro, och jag har flera gånger fått höra att jag har ett bra kvalitet på håret. Fast å andra sidan var ju det håret färgat, och det är något det inte ska vara...

Jag förstår inte varför man inte pratar om detta mer.
Just när det gäller oss tjejer -- de flesta av oss låter håret växa ut så att det når till bröstkorgen. Många tjejer har även en fobi när det kommer till att klippa håret, och enligt mig är det bara en dm fobi. Om man istället såg förbi den fobin skulle man kunna göra andra människor så mycket gladare. Visserligen kommer detta inte från rätt person -- jag har ingen fobi om att klippa håret, men jag har änd inte donerat något. Det är löjligt, så därför ska jag låta hået växa ut, och jag ska låta min naturliga (och hemska!) hårfärg växa ut. Det kommer ta ett bra tag innan jag kan donera något hår, med tanke på att jag har en centimeters utväxt, men det får ta den tid det tar. För när det kommer till kritan måste man ställa sg frågan "Behöver jag verkligen såhär långt hår?". Jag vet med mig själv att jag inte behöver det, och jag tänker låta håret växa ut så att min naturliga hårfärg kommer fram. Det finns trots allt andra människor som är i behov av det, och det finns människor som skulle bli obeskrivligt glada.

Det jag undrar nu är om ni också är intresserade av att göra någonting sådant här?
För min del kommer det inte kunna ske förrän om över ett år, men ni som redan har långt och ofärgat hår -- skulle ni kunna tänka er att klippa av 30 cm för att kunna donera det till någon som är i behov av det? Är självklarheten lika stor för er som den blivit för mig?

//Lisa

"Jag tror inte på kärlek"

Man skulle kunna tänka sig att jag blir ledsen och sympatisk när jag hör/läser just "Jag tror inte på kärlek". Men det blir jag inte. Jag blir faktiskt sur och irriterad!

Jag har aldrig varit kär.
Jag har aldrig haft en pojkvän och jag har aldrig upplevt den första kärleken.
Men det betyde inte att jag inte tror att kärlek inte finns. Jag vet inte hur länge det dröjer innan jag är med om det, men jag tänker fortsätta tro att det kommer förr eller senare. Jag har visserligen aldrig fått hjärtat krossat, så det kanske bidrar till min opptimism, men helt ärligt tycker inte jag att det ska spela någon roll. Jag vet att det där lät kallt, men det jag menar är att det finns flera olika typer av kärlek -- kärlek mellan vänner, kärlek mellan familjemdlemmar kärlek mellan ett husdjur och en människa...



Som jag sade blir jag sur och irriterad på de som anser att kärlek inte finns.
Jag tycker nämligen att det är det mest själviska man kan säga.

//Lisa

 

Veckans blogg

Jag utsåg aldrig någon igår då ingen ville ställa upp, men jag tänker släna in en idag trots allt.
Varför?
För att den här tjejen är en av de bästa och för att hon fyller år idag.


Även om hon inte skrivit på ett tag kan ni väl ändå besöka hennes blogg -- när hon väl skriver gör hon det nämligen bra.



Jag tänkte även passa på att slänga in den låt som hon rekomenderade för ett bra tag sedan; Teeth -- Lady Gaga.





//Lisa

Dagens look



Jag tror att jag tog uttrycket "kattig" till en helt ny nivå. Frågan är om jag gick för långt...



//Lisa

Religiösa motspänningar? Nja...

Muslimer hatar kristna.
Kristna hatar judar.
Judar hatar ingen.
Kristna hatar muslimer.
Muslimer hatar judar.
Judar fruktar dem båda.
Visst är det den bild man får när det gäller de tre syskonreligionerna? Men det är s**tsnack!

Det finns muslimer som hatar kristna, och det finns kristna som hatar muslimer, men man kan inte generalisera religioner på det sättet. Islam talar inte för förakt gentemot de andra religionerna. Det gör inte heller kristendomen eller judendomen. Men det finns fundamentala personer inom varje religion som är så hatfulla mot andra människor med andra typer av tron att de till sist bryter mot sin egen religion.
Jag blir trött på att man har sådana här fördomar mot varandra. Jag har både kristna och muslimska vänner och det är inget "fel" på någon av dem. Skillnaden mellan dem är lika stor som skillnaderna mellan mig och min bästa vän. Jag vet att muslimer och kristna kan komma överens med varandra, så varför ska man ha fördomar om att muslimer inte vill göra någonting annat än att döda kristna? Jag vet att det är sådant som försigår i många "islam-styrda" länder, men man måste även försöka fatta att dessa länder främst styrs av militärregimer och diktaturer. Om Sverige var ett sådant land, fast med en kristen fundamentalist istället för en muslimsk, skulle muslimer och judar säkert bli dödade.
Nej, det är inte religionerna eller de religiösa människorna som ska få s**t för att andra kommer till skada -- det är de människor som orsakar skadan som ska straffas. Tyvärr är det just så man inte ser på saken. Tyvärr har islam som religion fått ta emot en hel del efter terrorattackerna i USA, Madrid och London.
Det finns fundamentala muslimska terrorgrupper.
Därför ska islam som religion straffas.
Fundamentala muslimska män förtrycker sina fruar och döttrar.
Därför ska islam som religion straffas.
Låter detta rimligt? Knappast. Framför allt med tanke på vad kristna gjort under årens gång. Det var trots allt kristna som ledde korstågen, men det betyder inte att kristna är krigsgalna idioter. Hitler var, såvitt jag kan bedömma, inte muslim, men inte alla kristna vill gasa ihjäl 12 miljoner människor. Det finns även fundamentala kristna män som våldtar sina döttrar för att driva djävulen ur dem. Katolska präster har våldtagit barn, men det betyder inte att katoliker är pedofiler.
Än idag förekommer det ett hat gentemot judar. Varför?
Jag har ingen aning längre. Judar har varit förföljda i årtusenden, och i dagens läge gillar vissa att klandra judar för att ha dödat Jesus. Det är kanske dags att nu berätta att Jesus var född jude och att kristendommen inte kom till förrän Paulus sprang runt och predikade för Jesus' visioner...

När det kommer till kritan handar det inte om motspänningar mellan olika religioner. Det handlar om människor som har svårt att acceptera andra för att de råkar vara olika. Men om man tänker efter finns det inga större skillnader mellan en troende kristen ochen troende muslim -- skillnaderna som finns beror på personligheterna, och inte religionerna. Religionerna kan visserligen göra att man har andra prioriteringar, men samtidigt måste jag erkänna att mina prioriteringar skiljer sig från min bästa väns trots att vi står på samma plan när det handlar om religion.

//Lisa

Smink

Vill ni veta en sak?
Jag använder inte smink. Det är i sådana fall om jag ska ut någonstans (exempelvis fest, middag med familjen eller liknande), men annars gör jag inte det. Om jag inte har lite mycket tid över att ta kol på.
Dessutom är jag inte heller en sådan tjej som kan sitta i en timme för att enbart sminka mig -- det tar mig aldrig mer än en kvar för mig att sminka mig, och om det ens tar en sådan lång tid beror det på att jag lyssnar på musik och hoppar runt till de olika låtarna istället för att ägna tid åt ansiktet. När jag väl sminkar mig är det bara ögonen som "usätts" -- ögonskugga, ögonpenna, mascara och sedan är jag klar.

Jag har faktiskt aldrig förstått hela gejen med att ständigt behöva sminka sig. För många är det en säkerhet, och för ännu fler handlar det om självkänsla, men om jag ska vara ärlig föredrar jag mitt ansikte som det är -- finnig och allt. Även om jag är irriterad på mina finnar är smink inte lösningen. Inte Clearasil heller, har det visat sig.
Jag har aldrig varit den tjejen som velat känna sig fin. Jag vill egentligen bara vara mig sälv ändå ut i fingertopparna. Jag väljer int ut kläder för att vara fin; jag väljer ut de jag gillar och känner mig bekväm i. Jag sminkar mig inte för att det känns som en onödighet. Dessutom känner jag också att om man inte gillar mitt osminkade ansikte så tänker jag inte sminka över det för att tillfredsställa andra. Gillar man mitt osminkande ansikte behöver man inte göra försök med att tillfredsställa denne.
Det har bara kommit upp två tillfällen som jag velat göra mig riktigt fin och brytt mig något om hur jag ser ut -- avslutningsbalen i nian och studentbalen. I nian gjorde jag ett överdrivet försök att det till sist blev motsatt effekt. Till studentbalen ville jag bara försöka smälta in. Jag hoppas att jag lyckades något på den fronten.

Det händer att människor tittar på mig med en kritisk min. Vem vet, det kanske bara är min vikt och inte mina kläder, men det är ändå en blick som ändå gör att jag tvekar på mig själv. Jag måste fråga varför man måste vara så kritisk -- man ska inte behöva känna att man ska behöva spendera tre timmar framför spegeln för att kunna åka till ett köpcenter med sina kompisar.
Jag kom av mig nu, men min poäng är i alla fall att jag inte har någon ork eller något tålamod för att kunna sminka mig varje dag. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut så länge jag ser anständig ut. Jag bryr mig inte om huruvida jag är fin eller inte. Jag önskar faktiskt att fler kunde tänka som mig -- framför allt med tanke på att jag är trött på alla kläd-/mode- och sminkinlägg som publiceras på blogg.se:s startsida...

//Lisa

Måndag

Puh... Nu är jag verkligen trött, men jag kommer inte kunna vila på ett bra tag.
Jag har ägnat större delen av eftermiddagen att fixa i ordnig lägenheten, och nu håller jag på med tvätten. Det var meningen att jag skulle springa ner och handla också, men det slapp jag göra efter många om och men. Det är inte så att jag inte gillar och handla -- tvärtom. Det är bara det att jag kommer springa upp och ner för trappor minst tre gånger till, och efter att ha varit vid en butik för att hämta ut en bok från en av de alla bokklubbar vi prenumererar på hade jag ingen större ork att springa ut en gång till. Dessutom skulle jag inte hinna handla då jag ska ner till tvättstugan igen om två minuter.

Hur har ni haft det idag? ^^

//Lisa

Min helg

Det känns konstigt att jag varken berättade om min gårdag eller den här dagen. Vanligtvis brukar jag göra det, men det är först nu jag verkligen vill göra det. Japp, min helg har varit så pass härlig.
Linn yckades övertala mig att komma förbi på hennes födelsedagsfest igår, så efter att ha tagit febersänkande lyckades jag ta mig hem till henne, men jag gick hem efter bara några timmar -- jag ville vara kvar tillräckligt länge för att hinna se Linn öppna sina presenter. Det var mitt mål, och jag lyckades nå det. Jag hade veat stanna längre, men jag kände att det var dags att gå.

Idag har jag inte gjort så mycket. Jag hjälpte syrran med tvätten idag (inte för att det var en sådan stor hjälp), och dessutom har vi ställt upp lite i samband med att det är första advent. Dessutom har febern gått ner markant och jag har även pratat lite med Linn om att dra ihop ett gäng någon gång under veckan för att kunna gå på julmarknaden inne i Gamla Stan. Jag var inte på den förra året, men det är vanligtvis någonting jag ser fram emot varje år ^^

Hur har er helg varit?

//Lisa

Bjud på dig själv



Bilden togs för ett par dagar sedan.
Ni kanske tror att jag gömmer mig bakom muggen, men så är det inte. Muggen försökte inte heller skydda mig från kameran, nej, den skyddade kameran. Vi brottades en del, och jag har inte förlåtit den ännu...


Jag älskar att ta bilder på mig när jag inte är på topp.
Jag vet inte vad det är, men på något sätt känner jag ändå att det är roligare att bjuda på sig själv än att visa en mer eller mindre en perfekt yta. Visserligen har jag ingen perfekt yta att visa upp, men ni förstår min poäng. Man måste kunna bjuda på sig själv, ta ett par saker med en nypa salt och ha lite självdistans. Man ska inte behöva känna sig pressad till att behöva sminka sig och att fixa håret bara för att kunna ta en bild på sig själv innan man slänger upp den på sin blogg. Visst är det bra om man har kläder på sig, men det går minst lika bra med pyjamas också.
Man ska inte behöva vara rädd för vad andra tycker -- det kommer alltid finnas personer som inte gillar det man gör, och det kommer att finnas minst lika många personer som tycker om det man gör. Det man bör fokusera på är att vara sig själv (om det inte går ut på att medvetet såra människor gång på gång) -- då får man i alla fall chansen att tycka om sig själv. Tro mig, att tycka om sig själv är mer värt än att vara omtyckt av alla andra. Dessutom tenderar folk att tycka bättre om den man faktiskt är.

Så varför inte bjuda på sig själv, om det är den man är?

//Lisa

 

Första advent

Det märks nu att det inte är långt kvar till jul.
Dels är det första advent, men det handlar även om att man ser en massa julklappstips överallt. Det bästa är att man inte irriteras av det, som man gorde för en månad sedan -- nu tittar man faktiskt på tipsen och försöker lista ut vad man ska köpa till sina nära och kära. Jag vet redan nu vad jag ska köpa till mina närmsta vänner, och jag tror verkligen att de kommer gilla det. Jag vet även vad jag ska ge syrran i både julklapp och födelsedagspresent, men säg inget till henne. Jag tror visserligen att det inte skulle göra något då hon sitter bredvid mig just nu...

Det enda problemet jag har är att hitta bra julklappar till de andra i släkten -- med kompisar kan man skoja till det väldigt mycket, men det känns inte riktigt rätt att skoja med ens mormor.
Har ni någon aning om vad ni ska köpa till era nära och kära?

//Lisa

"Det står inte neger i pannan på mig"

Jag kom att tänka på någonting jag hörde för ett tag sedan.
Ett uttryck, ett onödigt uttryck som inte säger någonting; "Det står inte neger i pannan på mig".
Jag fattar var det kommer ifrån, men det ska f*n inte sägas. De afrikanska slavarna som fördes över till bl.a. Amerika hade det betydligt värre än vad vi har nu, och det där uttrycket kommer ibland upp i samband med att man inte orkar göra vissa saker. Dessutom är ordet "neger" ett sådant onödigt ord överhuvudtaget, och det värsta är att det finns människor -- ungdomar! -- som säger att det heter neger. Har det slagit någon att ordet man letar efter är människa?

Även om man inte är rasist trots att man säger neger betyder det inte att man inte använder det på ett nedkränkande sätt. Jag vet inte hur många gånger jag hört "Jag såg en jävla neger i stan", eller "Varför är han/hon tillsammans med en neger?". Vad spelar det för roll? Jag skulle aldrig få för mig att säga "Jag såg en viting i stan", och det skulle ingen annan heller göra. Så varför betona vilken hudfärg personer omkring sig har? Det finns mer hos människor än så; tro mig!
På många sätt har vi kommit långt när det gäller kampen mot rasism, men när man ser ner på människor för att de har en annan hudfärg än den man själv har, då är det ett problem. Dessutom borde vi ha kommit betydligt längre än så med tanke på allt vi varit med om under historiens gång -- man kallade svarta för negrer under bl.a. 1920-talet. 90 år senare använder många fortfarande sig av ordet, och det är inte utveckling någonstans. I stort sett använder vi inte oss av det, och vi gör det definitivt inte i samma omfång som för 90 år sedan, men man kan fortfarande fråga sig om det är någonting bra eller dåligt. Jag, personligen, ser det som någonting dåligt. Det beror inte bara på att utvecklingen hos många människor ligger på minus, och det beror inte heller enbart på att man ser ner på en del av Jordens befolkning. Nej, det beror på att man inte fattar att man själv är den "mindre människan". Om man tittar historiskt är det vita som ansett sig vara världens härskare, men när ska man inse att det faktiskt är den vita människan som är det större aset (om man tittar rent generellt)?

"Det står inte neger i pannan på mig"... Nej, det gör det inte på någon annan heller!

//Lisa

En snabb uppdatering

Hejhej! ^^
Jag vet att jag borde ha uppdaterat tidigare, men det har varit lite svårt. Dels för att vi har hållt på att städat hela dagen, och dels för att det tog mig två timmar att göra mina uppgifter. Jag tror att det är ganska klart att jag inte haft bnågon vidare ork idag. Det roliga är att jag börjar bli bättre, men det som är synd är att det är lördag idag och att jag gått miste om det jag sett fram emot så mycket -- en födelsedagsfest, och en träff med min bror. Dessutom hade man tydligen en julmarknad nere på torget 50 meter från där jag bor. Väldigt många gillar inte julmarknaden, och jag håller med om att det är svårt att komma förbi, men det är ändå mysigt. Jag hoppas bara att jag inte missat fler julmarknader, för det är en av de saker jag ser fram emot mest under vintern.

Just nu håller jag på att laga mat. Även om jag klagat lite på att jag behövt laga mat har jag en sak att erkänna; matlagning lugnar ner mig hur jag än mår. Det är min favorithobby, på både gott och ont. Det handlar inte bara om att jag fokuserar på en sak utan det handlar även om att jag gör något jag älskar att göra. Detsamma gäller skrivandet. Även när jag lyssnar på musik känner jag mig bättre, men det är för att de rätta låtarna ger mig energi. Det dumma är att jag får en lite väl stor lust att hoppa omkring och "dansa", så vad tror ni händer när jag stänger av MP3:n? :p

Men vad har ni för er?

//Lisa

Utmaning

Jag tycker faktiskt att alla ska kunna känna sig vackra.
Det handlar inte bara om att man ska kunna säga att man själv inte är ful -- det handlar om att själv kunna stiga upp varje morgon och säga, till sig själv och andra, att man ser bra ut. Om det handlar om att vara snygg, vacker, het, sexig eller "freakin' gorgeous" spelar ingen roll. Grejen är just att man inte får säga att man ser bra ut utan att anses vara arrogant. Hur många har inte blivit irriterade på några tjejer från "America's Next Top Model" som säger att de själva har det rätta utseendet för att kunna komma långt i tävlingen?

Helt ärligt tycker jag att jag är "freakin' gorgeous".
Jag säger det inte för att vara arrogant, jag säger det för att det är så jag uppfattar mig själv. Om andra tycker att jag är ful och fet är det okej, för jag vet själv att jag inte är det. Rund vet jag att jag är, men vem har sagt att man måste vara smal för att vara snygg?
Dessutom behöver detta inte betyda att jag är attraktiv. Det får man själv avgöra, men jag tycker själv att jag är dösnygg, och jag tycker även att jag ska ha rätt att göra det utan att behöva förklara mig sjäv. Jag tycker även att det är något alla ska känna. Det är en självklarhet att man ska känna sig ful, och det är en självklarhet att andra i ens närhet ska trösta en. Men varför kan det inte vara en självklarhet att kunna säga att man snygg?

Jag vet att utsidan inte har lika stor betydelse som insidan, så därför utmanar jag er att beskriva både er ytliga och innerliga skönhet i antingen ett blogginlägg eller i kommentarsfältet.
Jag tänker såklart inte låta er vara de enda som gör detta.

När det gäller min ytliga skönhet:
-Jag må ha små ögon, men jag måste ändå säga att de är väldigt klara.
-Mitt hår är nästan löjlgt tjockt -- jag har fått håret uttunnat av frissörer flera gånger då det tyngt ner så mycket, men två veckor senare är det lika tjockt som det var från början.
-Jag är rätt blek, men det framhäver bara mina ögons klarhet.
-Jag har rätt höga kindben.
-Jag har den kurviga kropp som jag ville ha när jag var åtta år. Även om jag då inte önskade mig den mage som jag har måste jag erkänna att jag gillar den även om många andra inte gör det.
-Mitt ansikte är lite roligt -- jag har små ögon, jag har en något bred näsa med ett farthinder, mina läppar är tunna och breda, mitt ansikte är kantigt även om jag har runda kinder... Pekar man ut delar av mitt ansikte är det lite av en katastrof, men sätter man ihop allt funkar det.

När det gäller mina inre skönhet:
-Jag är en väldigt öppen person, men jag vet vad man bör behålla för sig själv.
-Jag är väldigt pålitlig -- berättar man något för mig i förtroende stannar det hos mig, om det inte är absolut nödvändigt att någon annan får redan på det.
-Jag är snäll.
-Jag är smart.
-Jag är nyfiken och vetgirig.
-Jag är envis (vilket är på både gott och ont).
-Jag har en otroligt stark integritet (vilket många klagat på).
-Jag gör sällan en uppgift halvhjärtat.
-Jag har ett stort hjärta -- jag bryr mig inte bara om människor, men även djur.
-Jag gråter mycket, och sällan är det över min egen skull. Jag kan gråta när jag läser tidningen, jag kan gråta när jag tittar på nyheterna (som nu t.ex. när man visar ett nyhetsinslag om att man inte stoppat djurplågeriet i samband med att man plockar dun från levande gäss -- man kunde för i helvete se skinnet slitas av på en av gässen!)

Antar ni utmaningen?

//Lisa

Bilden föreställer en svanunge, och jag inspirerades av sagan "Den fula ankungen", om ni undrar.

Feberfrossa

Jag ligger under en filt och har en varm dator mot mina knän.
Vanligtvis brukar detta hålla mig någorlunda varm, men jag kan inte sluta frysa. För en halvtimme sedan var jag hur varm som helst och förökte att inte svetta ner min tröja alltför mycket. För en timme sedan frös jag.
Det är såhär min dag har sett ut, och det är inte bara jobbigt och irriterande. Det är även tröttsamt; det är bokstavligt talat tröttsamt. Jag är nästintill utmattad nu, och jag fick ändå mycket sömn nu i natt.
Jag har bara haft en feberfrossa av den här sorten som jag kan minnas, men då hade jag närmre 40 graders feber och jag hade både mamma och mormor här hemma. Det underlättade en del, för då slapp jag diska. Jag vet inte om jag kan slippa diska nu eller inte, men jag vet att jag tänker strunta i det -- det är bättre att jag struntar i den och gör de andra sura än att jag ställer mig med den och riskerar att spy ner allt.

Jag hoppas innerligt att ni har det bättre!
//Lisa

Dagens look



Dagens look: Baksmälla


Jag har inte ens lyckats göra mig i ordning.
Jag sitter fortfarande i min pyjamas, jag har inte ätit än, jag fryser, jag svettas, mitt huvud värker och det gör även min tå då jag råkade köra in den i en golvlist. Typiskt mig, eller vad säger ni?
Någonting annat som känns typiskt är att tanken var att jag skulle på en födelsedagsfest imorgon och jag pratade även med brorsan om att träffa honom då. Jag har alltså haft två riktigt bra anledningar till att se fram emot morgondagen, och idag ligger jag hemma med 38, någonting, feber. Märks det att jag är irriterad och sur över detta?

Jag vet inte om ni har förstått själva poängen med "Dagens look". Jag tänkte efter tidigare idag, och kom på att jag inte varit tillräckligt klar med det hela. Det är lite av en satir; bloggare, främst storbloggare, slänger upp bilder på sig själva när de är fixade och allt vad det innebär. Jag gör tvärtom -- det är i alla fall det jag försöker med.

//Lisa

Dagens look



Dagens look blev nyvaken.
Just den här bilden togs en timme efter att jag gått upp, och det enda som förändrats är att jag bytt ut min pyjamas och ersatt golvmoppen på huvudet med en tvivelaktig hästsvans.
Det roliga med mig är att jag tenderar att se bättre ut på morgonen när jag är mer eller mindre nyvaken jämfört med hur jag ser ut under dagen -- inklusive pyjamas och det rufsiga håret. Visserligen brukar mitt hår vara rufsigt i vilket fall som helst; jag antar att det är gulligt med penntrolls-frisyr på morgonen, medan man under dagen borde ha borstat det :p


//Lisa

Onödig ilska

Om det är någonting jag stör mig på är det arga personer.
Om man är arg av en anledning finns det inte så mycket man kan göra åt saken, men det blir bara så överdrivet när man säger att man är arg för att man är hungrig och då man inte gör några som helst försök med att tygla den ilskan. Vem hjälper det om man är arg för att man är hungrig? Ingen. Ilskan ger en inte mat, och genom att vara arg för man det även svårare för sig att fixa något att äta. Dessutom känns inte det som en riktig anledning:
"Varför är du arg på allt och alla och försöker kasta knivar omkring dig för att sedan påstå att jagf är problemet?"
"För att jag är hungrig".
Ser ni felet med detta?

Men det kanske har mycket med mig personligen att göra, vem vet.
Jag har varit sjuk två dagar nu. Igår och idag har jag fått ta hand om stora diskar, och igår lagade jag även mat. Som tur var finns det rester kvar från gårdagen, så jag behöver inte laga mat igen. Dessutom fick jag vänta till efter halv nio då det inte fanns någon här hemma som kunde hjälpa mig med att handla. Men inte fick jag bli arg. Jag får sällan bli arg, och det är rätt irriterande. Som tur var har jag många kuddar att slå på, men det kommer inte hjälpa hur länge som helst. Å andra sidan kanske jag kan börja på kick-boxning, men det kommer inte heller hjälpa på längre sikt. Det hjälper inte ens på kortare sikt då jag fortfarande har en hel del aggressioner inom mig. Det är en sak att tygla sin ilska, och det är en annan att förtrycka den helt och hållet. Tyvärr gör jag ofta det senare då det är den enda valmöjligheten jag faktiskt har...

//Lisa

Och ändå är cigaretter det större problemet...

I tidningar läser man om alltfler ungdomar som köper cigaretter.
Men man får inte veta så mycket om de ungdomar som använder droger.
Bara ett par kilometer härifrån kom man på en tioåring med droger. Kan ni förstå det -- en tioåring! Det känns därför så fel när man pratar om att cigaretter skulle vara det större problemet när det finns problem som gror längre ner. Dessutom dricker fler och fler ungdomar, och det blir ju också ett problem; kan ni tänka er hur många som dricker på en fest lång hemifrån, som inte vågar ringa hem efter skjuts och som därför antingen sätter sig i en bil med någon så gott som okänd person från festen eller sätter sig i samma bil som någon man känner och som man vet har druckit? Även denna okända person kan ha druckit...
Och ändå är cigaretter det större problemet...

Jag ska inte förneka att rökningen har blivit ett problem, men jag säger också att cigaretter inte är det enda probemet när det gäller rökning. Jag håller mig så långt borta från sådant som möjligt, men det är en sak som jag inte kunnat undgå att lägga märke till; att vissa ser droger som en typ av status. Det är helt otroligt, men det finns faktiskt tonåringar som anser att man mer eller mindre är cool om man röker marijuana. Någonting helt otroligt är också att det är så många som säger att de bara vill testa på att bli höga en gång. Det är rätt otroligt hur ofta det faktiskt sker mer än en gång.
Och ändå är cigaretter det större problemet...

Det är så många fester som äger rum på helgerna, och under loven finns det ungdomar som festar flera dagar i rad. Just när man festar till tre mitt i natten blir det svårt att ta sig hem. Det är tyvärr inte alltid givet att man kan sova över, så vad ska man göra? Gå hem ensam eller sätta sig i en bil vars förare har druckit? Utifrån vad gamla vänner sagt är det just dessa valmöjligheter man har.
Och ändå är cigaretter det större problemet...

//Lisa

Redan uppe

För mig är det "redan". Dels för att jag brukar sova vid den här tiden i normala fall, dels för att jag fortfarande är sjuk och dels för att jag varit vaken i snart tre timmar.

Jag kunde, otroligt nog, sova i natt och jag lyckades även sova riktigt djupt. Jag är fortfarande trött och seg, men jag känner mig ändå utvilad. Det var rätt länge sedan jag kände mig utviad senast...
Just nu tittar jag på Vänner, bara för att det var så länge jag såg på det senast. Det är även det enda jag orkar titta på nu -- det är lättsinnigt, roligt, jag tenderar att känna igen mig och jag kan alla avsnitt redan utantill så det kräver inte mycket koncentration.

Hur har ni det idag?
//Lisa

Trött och seg

Jag känner mig som en karaktär från en dålig komediserie. Mitt hår står åt alla håll och kanter och min hjärna går på högvarv vilket gör att jag inte kan sluta prata. Med tanke på att min kropp är trött och utmattad kommer inte alla orden fram, och de tenderar att komma ut i fel ordning. Detta plus att jag gnuggar händerna i ansiktet väldigt mycket ger ett felaktikt intryck. Jag ska inte gå in så mycket på det, men om man säger såhär: jag är glad över att jag inte pratar med en polis från narkotikaroteln.

Jag ska nog gå och lägga mig snart, men först tänkte jag påminna er om denna lilla tävling ^^

//Lisa

Rökning

Jag röker inte, och jag tycker inte om när andra gör det.
Å andra sidan vet jag att jag inte kan säga till mina kompisar att de inte får röka. Däreot ber jag dem att inte blåsa röken på mig, vilket de flesta respekterar.

Rökning bland unga har ökat de senaste tio åren, om jag minns rätt, och detta trots att mängder med pengar gått åt till att få detta minskat. Man pratar om hur man ska få rökningen att minska, och helt ärligt förstår jag inte alls hur vissa tänker. Jag läste någonstans att man diskuterat att införa ett förbud, men i denna text kritiserade man detta. Man kan inte straffa personer yngre än 15 år, och man kan inte kolla alla människors legitimation för att se om de är under 18 år eller inte. Det går inte ihop.
Den största diskussionen har hamnat på att höja tobakspriset. Man tror att det är det som kommer få rökningen att minska, men om jag ska vara helt ärligt tror jag inte att det kommer att minska rökningen överhuvudtaget. Cigaretter är redan dyra som de är -- om man brydde sig om priset skulle man inte ha börjat röka från första början. Dessutom kommer man knappast sluta p.g.a. att priset höjs när man utvecklat ett beroende. Det som händer är att fler ungdomar kommer att låna pengar av varandra för att kunna köpa cigaretter, om de inte snor pengar från sina föräldrar.
Skulle prishöjningen hindra att ungdomar börjar röka överhuvudtaget?
Kanske, men även här tvekar jag. Jag vet personer som rökt sedan de var elva-tolv år gamla. Jag tror knappast att man själv bestämmer sig för att röka i den åldern -- just då är det större chans att det handlar om grupptryck än om cigaretten i sig. Om man inte har styrkan aäga "nej" till grupptryck kommer inte heller ett pris göra det. Återigen är det större chans att man snor pengar från föräldrar för att kunna köpa de där cigaretterna.

Jag kommer ihåg i sjuan då vi först pratade om rökning i samband med att vi hade en hälsovecka i skolan. Vi fick inte veta mycket alls -- bara att det under lång sikt kan leda till cancer.
Tror inte ni att man som 13-åring tänker "Jag kommer aldrig få cancer"? Det är just det man gör, och som jag sade finns det faktiskt personer som börjar röka som elvaåring. Jag vet till och med personer som testat att röka redan som tioåring. Om man försöker fokusera på det faktum kanske man inte ska vänta tills elever är tretton innan man pratar om det. Dessutom behöver man göra ett starkare intryck. Första gången jag såg en bild av en lunga som tillhört en rökare var jag 16 år, och det är någonting jag inte alls kommer att glömma. Det är inte meningen att en lunga ska vara...tja, svart. Problemet var att jag var 16! Det hade säkert gjort ett starkt intryck på mig om jag var rökare, men jag tvivlar på att det är någonting som hade fått mig att sluta om jag utvecklat ett beroende.
Det är kanske inte passande att visa den typen av bild för en tioåring, men samtidigt måste man göra vad man kan för att minska ned på rökningen om det är det man är ute efter. Man kan inte höja priserna och tro att det räcker med det.

Är det inte dags att använda hjärnan och försöka tänka till lite?

//Lisa

Onsdag

Ni skulle se hur mycket snö det finns här utanför -- det är verkligen löjligt fint, och mer kommer! :)
Vet ni vad det bästa är? Att det knappt är några förseningar på tågen. Inte ännu i alla fall, och bara det är skitbra. Förra året, när den första frosten kom, var tåget 20 minuter försenat. Som jag sade är det en förbättring.
Dock är det inget jag kommer att kunna njuta av. Det visade sig att gårdagens promenad inte var så bra som jag först hade trott. Jag sitter hemma med feber (igen) och hosta (det var ett tag sedan).

Jag ska därför fortsätta med att få i mig mycket vätska och titta ännu mer på TV under min filt. Det är faktiskt inte så mycket mer än det jag orkar göra. Det och Sudoku som jag faktiskt sitter och försöker lösa under reklampauserna. Jag hittade en Sudoku-bok i min bokhylla -- en bok jag fick för flera år sedan. Jag tänkte att det är på tiden att jag löser klart den boken innan jag börjar på nästa som jag fick samma år.

//Lisa

Dagens look



Med tanke på att jag inte har en "Dagens outfit"-kategori tänkte jag istället börja med en "Dagens look"-kategori.
Dagens look blev Butter från Snövit, även om det inte syns på bilden.


//Lisa

Ny lag kring alkohol?

Det är det ämnet som diskuterades idag på tvåan.

Förra veckan skrev Madeleine Leijonhufvud en debattartikel för DN. Hon skrev att man inte instiftar lagar utifrån barns perspektiv, och jag kan se det på sätt och vis. Men det är bara om man bortser från att man förbjudit barnpornografi och om man bortser från att det är brottsligt att leva ut sin pedofili. Dessutom bedöms barnmisshandel vara värre än "vanlig" misshandel, så jag kan se hur man skapat lagar enbart utifrån vuxna människor.

Det hon vill göra är att förbjuda människor från att vara fulla inför sina barn då så många barn kommit till skada p.g.a. det. Hon skrev också att det är svårt att veta hur stor skada barnet får då barn inte alltid talar om det.
Jag har själv kompisar som har sett sina föräldrar fulla, och de har inte tagit någon större skada. Visst gillar de inte sina föräldrar då de är fulla, men då håller de sig undan. De har inte skadats på några som helst sätt. Att barn i många fall kommer till fysisk skada p.g.a. alkohol är ett helt annat problem. Jag ska förklara vad jag menar...

Jag tycker att det är oansvarigt av människor att bli fulla inför sina barn, men samtidigt tycker jag inte att man ska straffa oansvarighet med fängese eller böter. Det funkar knappt i teorin, och det kommer knappast funka i praktiken. Om en full förälder slår sitt barn under fyllan är det inte alkolholkonsumtionen man ska straffas för, eller hur? Då är det misshandel som gäller.
Om det däremot handlar om alkoholmissbruk är det klart att man bör göra något åt det, men det är knappast något man ska åla in i fängelse för, eller böta för. Om man är alkoholist ska man få hjälp, eller hur?

Om man talar utifrån ett barns synvinkel, ett barn vars förälder är alkoholist -- vad är värst? Att se sin förälder full framför sina ögon för att sedan se denne åka in i fängesle eller få böter och att nästa dag vara med om samma sak igen, eller att se sin förälder full innan denne får behandling och förhoppningsvis slipper vara med om någonting liknande igen?
I den stunden som man ser en förälder full kan det vara läskigt, men man kan inte bötfälla någon för att vara oansvarig. Detta är inget som ska ligga på en statlig nivå, utan en familjenivå. Man kan inte komma med en lag som är så pass kontrollerande. Det bästa man i sådana fall kan göra är att annordna möten lite här och där man pratar om alkohol.

I just denna debatt sade en person att alkohol är en del av vår kultur. Tyvärr måste jag säga att jag håller med, men det är en sådan dålig ursäkt om man tänker efter. Bara för att alkohol är en del av kulturen betyder det inte att man måste bli full. Dessutom är det inte en nödvändighet att dricka. Visst, det händer att jag dricker, men det är sällan och jag ser alltid till att inte bli full. Jag lyckas ha kul ändå, så varför ska man vara så trångsynt att man tror att man inte kan klara sig utan alkohol?
Man måste faktiskt börja inse att man kan dricka mjölk lika väl som man kan dricka vin till middagen. Även om man kanske föredrar det senare kan man inte se det som en nödvändighet. Om man även väljer vinglaset kan man väl ändå inse att det finns mer saker i livet än att vara full. Det handlar om att ta sitt ansvar, och det är någonting man själv bör förstå än att skapa en lag kring det. Dessutom måste man se det såhär: Om man stiftar en lag som säger att man ska böta för att ha varit full inför sitt barn, vad mer ska man komma med då? Det kommer gå så långt att man till sist inte ens får titta på TV i närheten av sina barn då detta skulle störa barnen när de pluggar -- detta skulle då ge upphov till varför barnen inte klarar av skolan och därmed går miste om sin framtid.
Överdrivet?
Ja visst, men det är även detta förslag på lagförslag.
Det där lät fel...

//Lisa

Utslagen

Det är faktiskt så jag känner mig just nu.
Jag har inte fått så mycket som en lugn stunde på ett bra tag. Efter promenaden var jag tvungen att få i mig lite mat, så jag åt ett par mackor. Därefter var det bara att fixa en handlingslista, att gå ner och handla och därefter laga mat... Det är inte mycket, men det känns mycket då jag inte fått någon hjälp. Jag kan förstå varför mamma inte har kunnat hjälpa till, men syrran stack hemifrån och har inte hört av sig.

Nej, jag ska inte klaga nu.
Jag ska fortsätta titta på Debatt på tvåan nu, och sedan skriva om ämnet själv.

//Lisa

Snö, snö och mera snö :D

Nu har snön lagt sig på marken, och det kommer mer och mer.
Ja, jag är väldigt glad, så självklart ska jag ut och "fira" det snart. Jag må ha ont i huvudet, men jag ska ut och njuta av snön. Jag ska ut och frysa, och när jag kommer hem igen ska jag gräva ner mig själv under en filt och dricka varm choklad. Jag ska även ta med mig mobilen för att kunna ta några bilder. Frågan är bara var jag ska gå någonstans. Hmm...

Jag hoppas att ni har det bra!
//Lisa

Delfinslakt



Trailern för Oscarsbelönade dokumentärfilmen "The Cove", som tar upp just ämnet kring delfinslakten.


Varje år dödas tusentals delfiner utanför Japans kust.
WWF gjorde för några år sedan en uppskattning om att japaner fångar in 40 000 delfiner varje år, och tro mig när jag säger att man inte behåller dessa 40 000 definer som husdjur som alla råkar dö samtidigt p.g.a. åldern.

Delfinslakten är något av det värsta som finns.
Många pratar om att krig är bland det värsta som finns, och visst är det hemskt, men personer i ett krigshärjat land har -- förhoppningsvis! -- möjligheten att fly. Delfiner har inte den möjligheten. De fångas in, och sedan börjar slakten. De är försvarslösa djur, och att de hålls under vattnet medan människor på båtar mördar dem... Det är bland det vidrigaste jag hört talas om, och tyvärr är det inget som man uppmärksammar tillräckligt mycket. Jag fick själv nys om den årliga slakten för bara några år sedan, och jag förstår faktiskt inte varför jag skriver om detta först nu. Jag har flera gånger skrivit om människor och vilka rättigheter de förtjänar, men jag har aldrig skrivit om delfinerna. Inte ens när jag skrev ett mindre arbete om delfiner till skolan i sexan tog jag upp ämnet, men till mitt försvar kände jag inte till det då.
Min poäng är att det inte talas tillräckligt mycket om det.
Det är alltför få som känner till detta.
Det är alltför få som vet att vattnet kring de japanska kusterna färgas rött av delfinernas blod.
Det är många som skrivit under en namninsamling, men det är inte tillräckligt många som skrivit under än.
Det är alltför många som förbiser att djur blir plågade varje dag utan att man lyfter ett finger. Varför? Är det för att man anser att djur inte har några känslor? Det är bara s**tnack, i sådana fall. Även djur känner glädje, sorg, iver och allt annat ni kan tänka på. Vi människor är också djur. Om vi kan känna, varför skulle inget annat djur kunna göra det? Bara för att vi kan kommunicera med varandra på ett sätt djur inte kan göra, och bara för att vi kan sprida information och för att vi har en utvecklad (för att inte nämna invecklad) intelligens betyder det inte att vi har fler känslor än djur. Det betyder inte heller att djur är känslokalla!

Vi människor har faktiskt makten över Jorden.
Jag vet inte hur det är för er, men för mig känns det ändå som att vi utnyttjar den makt vi har. Vi sätter oss över djur och plågar dem till ingen nytta. Trots att jag äter kött måste jag säga att även köttindustrin är överdriven; måste man verkligen slänga in "nöjesjakt", pälsjakt och ren idioti i smeten? Det tycker verkligen inte jag!

Är ni, liksom jag, arga över att 40 000 definer varje år slaktas utanför Japans kust?
Då kan ni till att börja med besöka denna sida.
För att skriva under en namninsamling kan ni göra det här om ni har Facebook, eller här om ni saknar ett Facebook-konto.
Man kan även SMS:a in ordet "DOLPHIN" till 44144 för att direkt via mobilen skriva på namninsamlingen.

En enstaka röst gör inte mycket. Men flera enstaka röster kan göra en stor förändring.

//Lisa

Veckans blogg

Veckans blogg-vinnaren blev Matilda, så en länk till hennes blogg finns uppe på sidmenyn där den kommer att stanna i en vecka :)

Hon rekomenderade denna låt, och även om det är en cover är denna låt otroligt fin och Anna har på sätt och vis gjort den till sin egen.



Detta är en live-inspelning, men man hör väldigt bra ändå, eller hur?
Shoreline -- Anna Ternheim


Nu är det dags att utse en ny veckans blogg-vinnare, och för att vara med i tävlingen behöver du bara besvara dessa frågor.


 

  • Vad heter du och hur gammal är du?
  • Vad skriver du om i din blogg?
  • Varför ska man besöka din blogg?
  • Vilken låt rekomenderar du?


Det är bara den sista som behövs besvaras för att man ska kunna ställa upp.
Jag kommer att utse en vinnare nästa måndag.

//Lisa

Teenage Dream



Molly påminde mig tidigare om denna låt, och jag klagar inte. Jag älskar den här låten, tro det eller ej, så jag delar helt enkelt med mig av den ^^

Teenage Dream -- Katy Perry



//Lisa

Uppdrag städning: Klar!

Jag blev faktiskt klar för ett tag sedan, och snart ska jag fixa i ordning lite mat.
Jag tror aldrig att jag blivit så varm av städning som jag blev idag (om man bortser från i somras, det var nästintill ett helvete). Visst är jag glad över attjag inte frös, men att jag blev så varm att jag var tvungen att byta om till shorts känns ändå lite väl överdrivet och att jag fortfarande har på mig dem gör inte saken bättre. Att jag dessutom är så pass klibbig att jag måste ta en dusch så snart som möjligt är bara irriterande, men förhoppningsvis innebär allt detta att jag gjort ett bra jobb. Om motsatsen sedan visar sig kommer jag inte bli särskilt glad, men tills vidare tänker jag dagdrömma om den chokladmuffins jag trots allt känner att jag förtjänar :p

Nej, nu ska jag hoppa in i duschen. Håll tummarna för att jag inte ramlar.
//Lisa

Måndag

Jag är faktiskt väldigt pepp idag trots att det är måndag. Det har ofta varit så med mig, trots att jag ibland önskat att helgen varat lite längre. Jag gillar det faktum på att det är en ny dag och en ny vecka. Bäst av allt är när året börjar med en måndag -- ny dag, ny vecka, ny månad och ett nytt år. Är det bara jag, eller tycker ni också att det slriker "nya möjligheter" om det hela? Det gör i alla fall jag :)

Som jag sade är jag rätt pepp idag.
Det beror inte på att jag inte har någon skola senare ikväll. Jag tror att det har mer med snön att göra. Även om jag fortfarande anser att det är för tidigt med snö smittar känslan ändå av sig på mig. Snön lägger sig inte heller helt och hållet på marken, men den fortsätter falla. Det är så mysigt som det kan bli ^^
Saker och ting hade dock kunnat vara bättre -- jag ska börja städa nu. Det är inte det roligaste man kan göra, men det blir faktiskt inte så farligt om man har musik på i bakgrunden, eller om man springer runt som en galning med MP3:n i bakfickan. Personligen föredrar jag det senare, även om det händer att hörlurarna lossnar från öronen och att MP3:n ramlar ner på golvet. Samtidigt är det kul att kunna starta veckan med en städad lägenhet, eller vad säger ni?

Jag hopaps att ni alla har det bra, och bara för att jag glömt bort att göra reklam för min tävling gör jag det nu -- ni har en sista chans nu ikväll.

//Lisa

"Drogskandalen"

Det är det ordet man använt sig av för att beskriva hela situationen med Jay Smith från Idol.
Jag såg en rubrik nu på Aftonbladets hemsida som sade att Jay fick ett sammanbrott efter att detta läckt ut, och ärligt talat har jag inte svårt att se varför. Visst, jag är emot droger, och visst är jag något besviken över att Jays drogtest visade positivt påslag, men han förtjänar inte den här typen av behandling. Det gör ingen. Det är tillräckligt jobbigt när man får ett återfall, och det här hade kunnat skötas på ett mycket bättre sätt. Jag vet med mig själv att om jag skulle vara i den sitsen skulle inte jag vilja ha tidningar som skriver om saken varje dag.
Jag lovade mig själv att inte skriva om detta då det inte hjälper någon, men jag känner ändå att jag måste säga mitt. Varför? För att den största debatten hamnat kring huruvida Jay ska fortsätta på Idol eller inte. Helt ärligt kunde jag inte bry mig mindre om den saken då jag anser att han är i större behov av hjälp än Idol-debatter.

Jag tycker att det här är en av de värsa delarna när det gäller droger.
Om jag förstått det rätt var detta ett återfall från Jays sida, och jag kan inte göra någonting annat än att sympatisera. Man tror att man klarar sig efter att ha fått behandling, men det är inte så enkelt. Det krävs inte mycket för att man ska få återfall. Många tror att om man bara har viljan klarar man det, men det behövs mer än vilja för att verkligen kunna klara sig. Man kan inte säga att man inte är tillräckligt viljestarkt när man hamnar i den sitsen, och det är någonting många av oss förbiser.
Jag är glad över att Jay fått mycket stöd bland oss, men man måste samtidigt inse att han är mer eller mindre den ende som fått det. Andra personer som hamnat i hans läge har ansetts vara förlorare, och vad är det dessa människor saknar som Jay har? En bra sångröst? Kändisskap från ett TV-program?

Är man känd är man antingen sorglig som börjat droga eller så får man så mycket stöd från så många personer. Om man är en "vanlig" person anses man bara vara sorglig. Det är i sådana fall om man har stöd från familj och vänner, men alla har inte den möjligheten. Å andra sidan får man inte tidningsartiklar skrivna om ens misstag om man är "vanlig".

Jag kunde inte bry mig mindre huruvida Jay får stanna kvar eller inte. Jag bryr mig mer om hur han själv har det, och att han faktiskt behöver hjälp...

//Lisa

Hedersrelaterade brott

Hedersmord är det vanligaste hedersrelaterade brottet man hör talas om, men någonting säger mig att det inte är det enda. Det finns trots allt kvinnor som blir misshandlade istället för mördade, men det gör inte att det är mindre hemskt. Okej, det där lät fel -- det jag försöker säga är att hedersbrott är hedersbrott oavsett brottets omfång. Hänger ni på vad det är jag menar?

För ett par veckor sedan, om inte flera veckor sedan, läste vi en text till skolan som handlade om just heder. Sensmoralen var mer eller mindre att man skulle försvara sin heder till varje pris, och det hände att karaktärerna dödade varandra. Det slutade visseligen med att dessa karäktärer dog, vilket understryker att man till sist blir straffad för sina handlingar.
Men historien handlar om att man ska försvara sin heder. Jag tycker faktiskt att det är någonting värt att försvara. Jag har en otroligt stark integritet, eller heder, som flera har kritiserat. Men min integritet har inte gått ut på att skada någon, och det är det som är skillnaden mellan mig och de som skadar andra för att bibehålla sin heder. Jag skulle aldrig någonsin kunna skada någon. Dels beror det på att jag inte har det inom mig, dels beror det på att jag är pacifist, men det beror även på att jag då skulle förlora min heder. Om man reser handen mot någon för att behålla sin heder går den förlorad.

Jag ryser faktiskt när jag läser nyhetsartiklar om just hedersmord. Jag ryser av bara tanken att det faktiskt finns personer som bl.a. mördar sina döttrar för att upprätthålla familjehedern. Hur i helvete kan man upprätthålla en familjeheder när man trasar sönder familjen? Om man vill bevara familjehedern ska man se till att hålla ihop familjen och respektera varandra som individer istället för att upprätthålla ett gott anseende. Familjeheder går ut på att älska sin familj och värna om dem. Älskar man verkligen sin dotter om man dödar henne för att hon har fått ett rykte kring sig?
Knappast.

//Lisa

Sam.Juridik

Jag fick en förfrågan om att berätta lite om gymnasielinjen av en tjej som gått samma typ av utbildning i Malmö.

Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på att det kan vara olika beroende på skolor, och kanske rent utav städer när det gäller utbildningar. Jag har främst tänkt på att det blir olika utlärningsmetoder beroende på lärare, men det är ju klart att många skolor skiljer sig från varandra. Jag känner bland annat personer som gått i mer "lukrativa skolor" som har slitit mer än personer i min gamla skola trots att de gått samma linje. Men kan faktiskt fråga sig om det beror på lärare eller om det beror på att man höjer kraven på vissa skolor.

I vilket fall som helst finns det inte så mycket att säga, egenligen.
Jag gick ju samhällsvetenskapliga linjen med inriktning juridik. Det som var svårt med detta var att vi fick en hel hop med läxor. Det är alltid mycket läxor på de studieförberedande linjerna, men det dumma på vår skola var att vi fick mestadels inlämningsuppgifter som skulle in kring samma datum. Vi kunde i några fall, om inte många nu när jag tänker efter, övertala lärare att flytta inlämningsuppgifter. Det var tur att det fanns lärare som gick med på det -- det var någon vecka då vi hade två prov, ett läxförhör och fyra inlämningsuppgifter.

När det gäller själva inriktningen...
Vi läste fem kurser -- Rättskunskap, Affärsjuridik, Mänskliga rättigheter, EG-rätt och Miljöjuridik.
Det som jag fann mest intressant var Mänskliga rättigheter. Dels fick man lära sig mycket om hur FN fungerar som organ, men det som fascinerade mig mest var just hur rättigheterna tillämpas i olika länder. Dessutom hade jag fram till dess ingen aning om att det fanns en domstol inom Europa (Europadomstolen) som tar upp just fall där ens mänskliga rättigheter kränkts (fallet ska då ha tagits upp av alla instanser innan man kan överklaga till Europadomstolen). Det är fortfarande få som vet om det, och det är faktiskt någonting man inte talar om. Visste ni att vår regering, tekniskt sätt, bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att utvisa kristna till Irak då många kristna kommit till skada just p.g.a sin religiösa åskådning?

Det jag kan säga om utbildningen är att vi fokuserade på att tillämpa juridiken än att trycka in en massa lagar i skallen. När vi hade Rättskunskap fick vi själva spela upp ett rättegångsfall för att lära oss den processen. När den kursen var avklarad fick vi en ny lärare. När vi skulle skriva prov fik vi ha med häften med paragrafer från de balkar vi arbetade med. Frågorna på proven gick ut på att man skulle tolka paragraferna för att kunna lösa rättsliga fall -- man skulle hänvisa till paragrafer och motivera för varför man valt dem.
När vi hade Mänskliga rättigheter hade vi redovisningar om andra länder där vi förklarade hur rättigheterna tillämpades i de länderna.

Just när det gäller utbildningen hade vi tur. Visst, det fanns lärare som inte alls tog till sig det vi elever sade, men de var ett fåtal. De flesta lyssnade på oss och ställde inga omöjliga krav. När jag ser på andra som stressar ihjäl sig för att kunna ta sig igenom skolan blir jag verkligen ledsen. Man lär sig inget genom att stressa ihjäl sig. Man blir istället utbränd och allt går åt helvete. Det är så synd att det faktiskt finns alltför många lärare som inte tar till sig det eleverna säger; tydligen är alla elever lata. Så på den fronten hade vi tur.


//Lisa

It's all up to you

Jag måste gå och fixa tvätten nu, och för att jag inte ser fram emot det särskilt mycket ska jag se till att skriva ett lika tråkigt inlägg. Om jag ska vara helt ärlig är det faktiskt inte så farligt att tvätta -- det jobbigaste är att springa upp och ner för trapporna, men det väljer jag att se som gratis träning som jag belönar mig själv med en, eller två (större sannolikhet tre) chokladbollar. Ah, vilken ljuvlig lördagskväll jag har framför mig :p

Men jag hade faktiskt tänkt låta er bestämma vad jag ska skriva om?
Ska det vara någonting personligt, eller ska det vara ett "Tankar & Åsikter"-inlägg? Om vad i sådana fall?
Som jag sade är det helt upp till er vad ni vill att jag ska skriva om, och jag kommer välja ett av dem. Kanske två eller tre beroende på hur stor skrivlust jag har :)

//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Inte mycket har hänt idag, men det som hänt har ändå gjort mig glad. Jag blev precis klar med min mössa :D
Det blev inte riktigt som jag först tänkt mig, men samtidigt kände jag att jag inte ville köpa ytterligare ett garnnystan för att kunna göra mössan längre. Det gör inte heller så mycket att den blev lite kort -- för det första funkar den ändå, och den passar utmärkt. För det andra är det jag som gjort den. Det är rätt sällan jag avslutar ett projekt jag påbörjat, så ni kan säkert ana hur glad och lättad jag är över att ha den färdig nu.

Om några timmar ska jag ner till tvättstugan. Därefter bör jag plugga, men någonting säger mig att det inte kommer bli av förrän imorgon. Jag hoppas dock att jag kan börja redan ikväll -- jag vill inte sitta med det dagen innan det ska vara klart. Dessutom är första berättelsen, av de två jag ska läsa, på enbart 65 sidor -- om jag inte ens kan klara av det, vad finns det då jag kan klara av? Det är ändå mig vi pratar om; jag brukar sitta och läsa hundratals sidor...

Jag hoppas att ni fått en bättre start på eran helg!
//Lisa

Varför kämpa för att passa in när man istället kan kämpa för den man är?

Det är så många som ständigt kämpar för att bli accepterade.
Det finns så många som dagligen förnekar delar av sig själva för att kunna vara "en i gänget". Det låter sorgligt, men det är just så det är, eller hur? Jag tror inte att någon av oss kan förneka att vi varit en av dessa. För min del handlade det om att jag låtsades ogilla det jag faktiskt gillade. Det handlade ibland om att jag påstod att jag höll med andra när jag i själva verket inte alls gjorde det. Jag testade till och med på rökning för att jag ville passa in.
Allt detta är det som markerar mitt 12-åriga jag.

Det har gått sju år sedan jag var 12 år, men dessa mönster höll på ett tag. Inte rökningen då jag testade att dra bloss när jag var förkyld och redan hostig. Kortsiktigt var det bland det dummaste jag någonsin gjort. Om man tänker långsiktigt var det ett av mina bättre val då jag inte vill hosta på det där sättet igen.
I vilket fall som helst låtsades jag ha samma åsikt som många andra i min omgivning för att kunna passa in. Jag har alltid varit sedd som en "outsider" och det är någonting som alltid sårat mig. Det är någonting jag blivit retad för, och någonting jag blivit mobbad för. Det är inte så konstigt att jag ville vara som alla andra, och det är inte konstigt att flera andra vill vara det heller. Tydligen är det som så att man antingen är en i gänget, eller så är man mer eller mindre utstött av de flesta.

Varje dag är det någon som kämpar för att passa in, och på något sätt är det just detta som är förmodat att man ska göra. Det är i alla fall så det känns i många sammanhang, eller hur? Hur många är det som inte säger att man ska vara sig själv för att sedan bli sura över hur man "plötsligt blivit"?
Tro mig, jag har varit där, men det är inte värt att begränsa sig själv. Alla gillar inte den man är, men det är bättre att bli ogillad/hatad för den man är istället för älskad för den man inte är. Om man tänker långsiktigt är det bättre att vara sig själv istället för att försöka bygga upp en felfri fasad. Inom sinom tid kommer någon kritisera den fasaden, och vad händer då?

Man ska kämpa för att bli accepterad som person, det tycker jag, men det finns ingen chans på Jorden att man kan bli accepterad för den man är om man inte visar sitt rätta jag.

//Lisa

Vinterdesign på G

Jag har inte börjat med det än, men jag ska snickra ihop en ny design. Nu när vintern är på väg kanske det är bäst att man fixar i ordning en vinter-design. Framför allt med tanke på att jag haft denna sedan augusti. Jag har egentligen inte så mycket jag behöver göra rent design-mässigt, men jag har lite problem med headern. Å andra sidan kan jag alltid slänga in någonting temporärt, eller hur? :p
Om ni undrar vad jag har haft för mig idag finns det inte mycket att säga. Jag vaknade, tro det eller ej, runt två idag. Jag hade problem med att somna i natt att man inte ens kan säga att jag somnade i natt. Jag somnade efter halv fem i morse, vaknade fyra timmar senare av att mamma och syrran bråkade om badrummet (vad tror ni händer när två kvinnor behöver komma in i badrummet samtidigt, och när de ska åka hemifrån med en kvarts mellanrum?). Det blev inte bättre när grannen skulle hålla på att borra fem minuter efter att de andra gått. Bara en fråga; känner ni seriöst någon som kan borra i en vägg klockan nio på en fredagsmorgon?

Syrran har inte kommit hem än, men vi har pratat om att åka in till Gamla Stan. Jag tror inte att det kommer bli av, men någonting hittar vi säkert på ^^

//Lisa

HIV/AIDS

Den första december infaller World AIDS Day.
Det är en dag då man lyfter fram sjukdomarna som faktiskt härjar omkring i världen. Trots att man försökt få fram ett botemedel har man inte kommit dit än. Man har kommit fram med behandlingar, men man lever fortfarande med sjukdomen så fort man drabbats. Som tur är har antalet dödsfall minskat radikalt, men det sker fortfarande världen över. Det finns trots allt människor som inte har tillgång till denna behandling.

HIV står för Human Immunodeficiency Virus, som på svenska blir humant immunbristvirus. Viruset bryter successivt ned kroppens immunförsvar, och det blir svårare för kroppen att skydda sig mot infektioner. Nuför tiden kan man behandla HIV med bromsmediciner, men det är som sagt var inte alla som får tillgång till detta. Utan behandling kommer man till sist in i ett stadium då kroppen reagerar på smittoämnen som finns i omgivningen och som man normalt sätt inte blir sjuk av. Kroppens immunförsvar kan även vara så nedbrutet till den grad att det inte längre fungerar. Man drabbas då av opportuniska infektioner (ordet opportuniska kommer från det engelska ordet opportunity och det anspelar på att infektioner "passar på" att attackera en människa som inte längre har ett fungerande immunförsvar) som kan bidra till att man drabbas av bl.a. lymfom. Man har i det här laget AIDS, som i sin tur står för Acquired Immune Deficency Syndrome (på sveska: Förvärvat immunbristsyndrom).

Jag läste någonstans att färre människor dör i AIDS idag, om man jämför med hur det var för 15 år sedan. Men det har också medfört att man inte heller tar sjukdomen på samma allvar nu jämfört med vad man gjorde då. Jag har faktiskt märkt av just detta bland människor i min ålder, och det handlar inte om enbart HIV. Många personer struntar i att använda komndom när de har sex för att det är skönare så. Jag kan förstå hur det skulle kunna vara skönare, men man kan även fråga sig om den njutningen verkligen är värd en könssjukdom. Det är annorlunda om man har sex med en person man varit tillsammans med ett tag, eller som man åtminstone vet hur det ligger ti när det gäller könssjukdomar, men det är inte så det ser ut. Många skippar kondomen helt och hållet för att tjejen vanligtvis äter p-piller. Vad man tänker på är att kondomer inte enbarat utgör ett skydd mot graviditeter. P-piller ger ett säkert skydd mot det, men när det kommer till HIV (och även andra könssjukdomar) är det helt värdelöst.

Man får inte heller glömma bort att HIV inte bara sprids i afrikanska länder, och inte heller enbart bland homosexuella. Det förekommer bland heterosexuella också, och även i Sverige kan man drabbas. Man behöver inte ha blivit utsatt för ett våldtäktsfall i Afrika för att bli smittad -- det räcker att man är korkad nog att man slänger kondomen i väggen när man ska ha sex med någon.
Ja, jag tycker att det är korkat att man inte skyddar sig -- i alla fall när det gäler någon som man inte känner tillräckligt mycket för att kunna veta var den andra står någonstans när det kommer till sjukdomar som dessa. Vi vet vad dessa sjukdomar har för innebörd, vilket är något många faktiskt inte vet om. Det finns områden där man blivit tillsagd att man blir botad från HIV om man som man har sex med en oskuld. I många fall handlar det faktiskt om våldtäkter, om jag tolkat den dokumentären rätt. Om de fått veta sanningen bakom sjukdomen, och att det inte finns ett botemedel: hur många människor skulle kunna räddas?
Nu har vi kunskapen om sjukdomen, och vad gör många av oss? Vi struntar i det för att det finns behandlingsmetoder. Är det seriöst bara jag som ser hur korkat detta låter?

Många tycker att det är hemskt när en person kring 15-årsåldern blir gravid, men om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är värre när man som 15-åring drabbas av en könssjukdom. Jag har läst fall där 17-åringar blivit HIV-smittade, och ändå är det den 15-åriga gravida tjejen som blir mest uppmärksammad. Det är något jag tycker är hemskt då det visar just var vi står när det kommer till HIV. Det är som att man kan leva med HIV, men att man inte kan leva med ett barn.
Visst kan man leva med HIV, men är det verkligen något man vill göra?

RFSL kommer under World AIDS Day annordna informationsmöten och liknande på varse platser runt om i landet. Om ni frågar mig kommer detta inte ske på tillräckligt många platser, men tro mig när jag säger att det är betydligt bättre än ingenting. Ni kan läsa mer om detta här.
Just här i Stockholm är det inträdde för personer över 18 år som gäller, men det betyder inte att ni andra inte kan vara delaktiga på ett eller annat sätt. Ni kan göra som mig och uppmärksamma sjukdomen i era inlägg, och se till att visa stöd på ett eller annat sätt. Ni kan även beställa hem Röda Bandet för att även där visa ett stöd (men med tanke på att man måste beställa är det nog bra om man pratar med förälder först). Det finns alltid något man kan göra, så jag ber er att visa ert stöd på ett eller annat sätt!

Det bästa skyddet mot könssjukdomar är att inte ha sex överhuvudtaget, men avhållsamhet fungerar inte lika bra nu som det gjorde för 100 år sedan. Tänk därför på att skydda er! Om inte för er själva, gör det för andra som kan bli smittade av er.

//Lisa

Döma efter utseende

Modelindustrin går ut på att man dömer människor utefter utseendet.
Det är inget jag är överlycklig över, men det är något förståeligt i vissa sammanhang. Det som jag stör mig mest på är dock att det inte räcker att ha ett "modellansikte" -- man ska även ha en "modellkropp". Vad i helvete innebär det?

För mig är ett modellansikte någonting intressant. Enligt mig behöver man inte ha ett änlalikt ansikte för att platsa i modelltidningarna. Jag skulle bli riktigt glad om jag såg en tjej med ett liknande ansikte som jag där allt är fel om man plockar ut delarna, men att det blir "rätt" när man sätter ihop allt (nej, jag är inte arrogant; jag är bara lite egenkär). Detsamma gäller egentligen kroppar också, och jag blir faktiskt ledsen när man väljer samma typ av tjejer gång efter annan när det gäller t.ex. modetidningar, eller modeller för klädkedjor. Kan man inte bara nöja sig med personer som är bra på att leverera; personer som är bra på det de gör? Om man tänker efter; man blir inte bättre på modellyrket bara för att man ändrar sitt utseende. Om jag var fotogenisk och ville bli modell skulle jag ha två hinder mot mig.
Ett: min längd (om man ens kan kalla det längd).
Två: min kroppsbyggnad. Jag är inte tillräckligt kurvig för att vara en större modell, och jag är definitivt inte tillräckligt smal för att bli en "vanlig".
Så vad skulle jag ha för valmöjligheter om jag ville bli modell? Längden kan man förbise i många sammanhang, men när det gäller vikten ska jag alltså gå upp i vikt eller banta ihjäl mig. Varför inte bara anlita mig för den jag är och för den jag ser ut på direkten?

Vi har alla olika åsikter vad som är snyggt.
Jag vet att många tjejer gillar vältränade killar, men om jag ska vara ärlig bryr jag mig inte alls om magrutor. Jag är mer intresserad av ansiktsdragen, om det kommer till utseendet. Min största svaghet när det gäller utseendet är inte rumpor, magrutor eller bröstmuskler -- det är smilgropar (ah, smilgropar). Men någonting jag älskar är genuinitet (är det ens ett ord?). Jag älskar att se en persons ansikte spricka upp av ren och skär glädje, och det är bland det vackrasta som finns, om ni frågar mig (det gäller både tjejer och killar).
Min poäng är att alla har olika preferenser, så varför försöka lägga en sådan stark betoning på skönhet när det som anses vara vackert hos en person är "fult" hos någon annan? Dessutom är alla vackra på sitt sätt -- både på det yttre och det inre planet.

Jag måste dock säga att det är rätt förståeligt när man fokuserar på utseendet i vissa sammanhang -- mina läppar är inte direkt gjorda för att kunna göra reklam för läppstift -- men som jag sade handlar det faktiskt om att kunna prestera. Man blir inte bättre som modell bara för att man går ner i vikt. Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att man är bättre som man är, innan "förändringarna". Jag tror faktiskt att många tjejer skulle få bättre självkänsla om de får höra att de duger som de är istället för "Kom tillbaka när du gått ner tio kilo".

Det är även på tiden att man lär sig att alla människor inte är 1,80 meter långa och väger 67 kilo.

//Lisa

Spacify del 3

Minns ni när jag lade upp bilder av olika matsalar som jag hittade hos Spacify? Tja, om ni har lust att titta på flera bilder av matsalarna är det bara att fortsätta läsa.


















Är jag konstig som tycker bättre om Spacify än IKEA? Kanske, framför allt med tanke på att det senare faktiskt finns tillängligt i Sverige :p

Om ni vill se mer av matsalarna är det bara att klicka här.

//Lisa

Torsdag

Vi har fått snö igen, och jag har fortfarande inte blivit klar med min mössa. Som tur var har snön försvunnit nästan helt och hållet, så det räknas kanske inte...? Jag säger i alla fall att det inte räknas, men jag ska verkligen försöka bli klar med den så fort som möjligt.

Idag kommer det dock inte gå. Jag ska iväg till skolan senare idag för att låna en bok.
Om det är en sak jag inte förstår så är det varför så många studenter köper in alla böcker istället för att låna dem. Det är vetydligt billigare att göra det senare, men det kanske inte funkar för alla nu när jag tänker efter. Jag vet många som gillar att göra markeringar i böckerna för att kunna återgå till dessa stycken inför tentan. Själv kan jag inte göra så -- ni vet ju mig och förstöra böcker; det är en omöjlighet! Det har bara hänt ett par gåner att jag gjort markeringar i böcker, men det har varit med blyerts och det är varit två streck för att markera var ett spciellt stycke börjar, och var det sedan slutar.
Men som sagt ska jag åka in till skolan, men jag vill gärna försöka få i mig lite mat innan jag gör det. Frågan är bara vad man kan äta...

//Lisa

Onsdag

Jag kom hem för ungefär 2½ timme sedan, och jag är verkligen löjligt trött. Det "roliga" är att jag var en av de som var piggast i skolan idag, så jag får ett sådant dåligt samvete när jag tänker på dem och klagar på att jag är trött. Framför allt när den tröttaste av oss skulle jobba lite efter att kursen var slut för dagen och då hon även har en lång resväg hemåt efteråt...

Men den här dagen var faktiskt intressant. Jag tror att jag för första gången öppnade min mun i klassrummet. Vanligtvis brukar personer i min omgivning ta orden ur mun på mig innan jag hinner säga något, och att jag dessutom är löjligt blyg gör inte saken bättre. Det är faktiskt först när jag yttrat mig en gång som jag senare lär mig mala på. Det var därför det blev lätt för mig att kunna öppna munnen en gång till en halvtimme senare. Men jag tror inte att den lyckan håller i sig då mer än halva klassen var frånvarande idag.

När jag kom hem var det inte så mycket annat att göra förutom att få i mig mat, någonting att dricka och skynda mig till TV:n för att hinna titta på Grey's Anatomy. Att jag missade 10-15 minuter gör...mer än vad jag vill erkänna, men det får gå då jag är på ett bra humör. Jag är visserligen lite febrig, men det är en sådan typ av feber som (förhoppningsvis!) försvinner över natten då den är så pass låg som den är. Om jag blir sämre imorgon kommer jag definitivt bli sur.

Jag har även mailat min brorsa om att träffas någon dag, och jag hoppas verkligen att det kan ske någon dag snart :D

Hur har er dag varit?
//Lisa

Det är inte patetiskt att vara för sig själv

Jag fick en riktigt bra kommentar angående detta inlägg, som jag även ville besvara på här i bloggen:

"Jag håller med dig. Går och fikar ofta själv vilket är väldigt skönt men det är väl ganska modigt ändå? För folk brukar kolla snett faktiskt!"

Jag tycker att det är löjligt fegt att människor ska titta snett på en bara för att man fikar själv. Det gäller faktiskt även de som äter på en restaurang själva eller som går på bio själva. På något plan tycker jag att det finns ett visst mod att göra alla dessa aktiviteter själv då det anses vara...tja, patetiskt. Grejen är att jag tycker att det är så löjligt fegt att stirra på någon som äter själv att det för mig tar bort modet i det hela.
Det är svårt att förklara, men jag fokuserar mer på fegheten hos de människor som tittar på människor som äter själva när de vet att de aldrig kommer att göra någonting liknande. Varför vet man att man aldrig kan göra någonting liknande? För att man är beroende av sälskapet, och har man ett sådant kraftigt beroede är det något som är fel. Det är inte meningen att jag ska provocera nu, men det är det jag tycker. Om man inte gör det för att man är rädd för att bli utstirrad -- tro mig, det är inte så farligt som man skulle kunna tro. Allt man behöver göra är att hitta någonting som leder bort tankarna om man skulle vara nervös. Igår hade jag en bok, och det funkade utmärkt! Innan dess har jag tänkt på diverse saker medan jag tittat ut genom fönstret. Det funkar också. Man kan även tänka att oddsen att man träffar samma människor igen är minimala (i alla fall här i Stockholm), och om man träffar dem igen; vem bryr sig? Det är inte patetiskt att vara för sig själv. Det roliga är att jag dessutom fått bättre service när jag fikat själv än när jag varit med kompisar :p

//Lisa

Hur modigt är det att fika ensam?

Jag tycker faktiskt inte att det är modigt överhuvudtaget.

Okej, jag insåg just att det där lät otroligt fel, och nedkränkande, men jag tycker inte att det är modigt att fika ensam. Det är inte heller något som visar på feghet eller att man på några sätt skulle vara patetisk. Jag har inte fikat själv många gånger, men det är för att det på något sätt är "fel" att göra det själv, men vet ni vad? Det är riktigt skönt! Jag erkänner att det är tråkigare än när man har en kompis med sig, men det är minst lika skönt som det. Man behöver inte stirra ut genom fönstret utan att blinka samtidigt som man äter på en bulle. Man kan göra som jag gjorde idag -- jag satte mig ner med "Hamlet" medan jag slängde i mig mitt kaffe och min blåbärspaj. Fikat blir en skönare stund då man får någonting gjort, och även pluggandet blir betydligt roligare. Tänk er själva att läsa ett kapitel (i mitt fall en Scen) och ta en tugga av en paj efteråt.

Nej, det är inte modigt att fika själv.
Däremot är det otroligt fegt att man dömer personer som gör det samtidigt som man själv måste ha sällskap för att ens kunna beställa en kaffe. Om man har ett sådant starkt behov av att man måste vara med någon jämt och ständigt... Förlåt mig, men man kan inte vara så beroende av andra personer. Klarar man inte av att vara själv i en sådan situation, eller överhuvudtaget, vad kommer man kunna klara av i senare skeden?
(Bara för att göra det klart; när jag säger att man har behovet menar jag inte att man väljer att vara med en kompis när man fikar för att man tycker om sällskapet. Jag menar att man vägrar sitta själv.)

Jag tycker inte att man ska göra allt för sig själv. Man måste kunna vara med personer, men samtidigt måste man kunna vara självständig. Det är därför jag inte tycker att det är modigt att fika själv -- det är faktiskt sunt om man tänker efter :)

//Lisa

Gamla Stan

Jag kom hem för flera timmar sedan, men jag behövde ta det lugnt.
Jag sova inte länge i natt, och efter att ha varit ute i stan i två timmar blev jag trött när jag kom hem. Att jag dessutom skulle handla så fort jag kom in (det är svårt att gå på toaletten när toapappret är slut) gjorde inte mig mindre trött. Dagens plus var dock att det var härligt väder ute, jag fick en del saker gjort, och jag fick i mig en blåbärspaj. Jag fick tyvärr ingen bild på pajen då jag istället för att fotografera mitt fika valde att äta den samtidigt som jag började läsa Hamlet. Jag har inte kommit långt, men det går i alla fall framåt ^^



Det var verkligen länge sedan jag var i Gamla Stan senast. Jag älskar att vara där på hösten, och vintern också för den delen. Problemet med att vara där på vintern är att jag inte är ensam om att gilla en snötäckt Västerlånggata och det gör att caféerna blir proppfulla på fem sekunder. På hösten klarar man i alla fall att vara ute i mer än en timme innan man börjar frysa. Men jag borde seriöst fundera på att åka in till Gamla Stan nu i helgen...

//Lisa

 

Tisdag

Oj, är det redan tisdag? Det är otroligt hur snabbt tiden flyger förbi. Det är åtminstone så jag känner :)
Jag läste inte ut boken igår, men jag har läst de styckena vi hade i läxa, och jag har läst betydligt mer än så. Jag ska inte strunta i att läsa ut boken, men jag kommer fokusera på att få Hamlet utläst. Men det är inte det som är "problemet" just nu. Jag hade tänkt åka till Riksdagsbiblioteket så fort jag kan, och det blir säkert en snabb fika efteråt. Som jag sade igår behöver man inte alltid ha med sig sällskap för att kunna fika, och samtidigt är det mig vi pratar om -- kakmonstret är inte en blå sak som springer omkring; det är jag som är kakmonstret :p

//Lisa

Veckans blogg!

Det blev återigen Johanna som vann veckans blogg, men jag kan tyvärr inte bädda in låten från YouTube. Med tanke på att jag inte heller har någon Spotify (jag föredrar nämligen att köpa skivor) kan jag inte heller lägga upp en länk på det sättet.
Det är en riktigt fin låt som sjungs av Melissa Horn och Lars Winnerbäck, och den heter "Som jag hade dig förut".

Jag börjar nästa undra om jag ska låta dessa tävlingar ligga kvar på hyllan ett litet tag till, men jag testar ändå.
Det jag vill att ni gör är att besvara dessa frågor:

  • Vilken låt rekomenderar du?
  • Vad heter du och hur gammal är du?
  • Vad skriver du om i din blogg?
  • Varför ska man besöka din blogg?


Det är bara den första frågan som är "obigatorisk" -- det är trots allt låtrekomendationerna som avgör vilken vinnare jag ska ta fram ;)

För er som missat det behöver det inte nödvändigtvis vara en ny låt -- det kan även vara en gammal låt. Antingen någon som inte blev känd, eller någon som mer eller mindre alla känner till (förra veckan vann Johanna för att hon lyckades få mig att lyssna på en låt jag inte hört på länge, och som återigen väckte de känslor jag kände första gången jag hörde den).

Jag kommer att utse en vinnare nästa måndag, och jag kommer då publicera en bild från er blogg (om det inte blir profilbilden blir det ett fragment av er header -- om ni har önskemål för vilken bild som ska publiceras är det bara att säga till) i sidomenyn som en länk.
Så nu är det bara för er att börja skicka in låtrekomendationer :)

//Lisa

Don Quijote

Jag håller på att läsa för fullt nu, men det är lite halvt svårt. Jag har mycket kvar att läsa, och jag tror hela tiden att klockan är strax efter ett. Jag brukar nämligen inte läsa vid den här tiden -- jag brukar vänta med det till precis innan jag ska gå och lägga mig. Med tanke på att jag läste ett femtiotal sidor tidigare idag när jag var både på väg till skolan för att lämna tillbaka en bok på biblioteket (det är verkligen skönt att ha det avklarat nu!) och när jag var på väg hem känns balansen ännu mer rubbad. Att det dessutom hade hunnit bli bäckmörkt när jag åkte iväg gjorde inte saken lättare.
Jag hoppas i alla fall på att kunna läsa större delen av boken redan nu ikväll så att jag inte har alltför mycket att göra imorgon. Jag ska nämligen läsa Hamlet, för det första, men jag ska dessutom försöka ta en liten tripp till Riksdagsbiblioteket vid utkanten av Gamla Stan för att hämta ett par böcker syrran behöver till sitt skolarbete. Vem vet, jag kanske bestämmer mig för att ta en fika när jag ändå är där. Jag förstår verkligen inte varför jag inte har fikat själv tidigare -- första gången jag gjorde det var förra månaden, och det var hur skönt som helst! Visst, det är roligare med kompisar, men Gud vad skönt det var att bara kunna sitta för sig själv och fika (eller i mitt fall, äta en sen lunch/tidig middag).


Jag måste seriöst fortsätta läsa nu.

//Lisa

Alla dessa falskspel

Om det är någonting jag inte tål är det hyckleri och falskspel.
Jag tål inte människor som gör mer eller mindre allt de kan för att såra en annan människa -- jag tål inte människor som ljuger för mig rakt upp i ansiktet för att därigenom kunna såra mig.

Vanligtvis när det gäller lögner brukar jag inte bry mig så mycket. Om en kompis berättar en vit lögn för mig, och att jag därefter får reda på sanningen brukar jag inte lägga en alltför stor fokus på det. Jag säger bara att jag hellre hade velat höra sanningen, men att det är okej. Därefter går jag vidare, men när någon ljuger för mig för att kunna såra mig blir jag sur och då kan jag inte gå vidare. Vid denna typ av lögner handlar det inte heller om att såra enbart mig.
Jag fick för inte så länge sedan höra en lögn av en person. Hon sade att en annan person i min närhet inte gillade någonting som jag lagt ner min själ i. Jag borde inte ha tagit åt mig, men det gjorde jag. När jag sedan konfronterar person nr. 2 säger hon att detta inte stämmer. Person 1 inflikar då med att hon inte alls sagt det som hon faktiskt sade.

Okej, jag inser nu att det blev krångligt, men det är bara för att jag inte vill nämna några namn i den här situationen, så jag hoppas att ni lyckas förstå vad det var jag sade. Min poäng är dock inte bara att "person 1" sårade mig genom en lögn som säkert även sårade "person 2", utan att hon även inte kunde stå för det hon sagt. Det är en sak om man uppfattar saker och ting fel, det kan man leva med och det är ett misstag vi alla gör, men att förneka det helt och hållet bara för att lögnen blivit påkommen... Det är en riktigt dålig stil. Det är även en falsk stil som inte leder någon vart, och är man så pass gammal som denna person är bör man ha listat ut detta. Jag är nära vän med en snart 15-åring, en tjej som är yngre än "person 1", och hon förstår att man inte ska försöka spela ut varandra.

I en värld fylld av ytligheterr finns det även en massa falskspel. Det har på något sätt blivit okej med att vara falska nuför tiden -- de flesta av oss gillar det inte, men ändå håller en hel del människor på med det. Betyder det då att det är okej med falskspel om det enbart är en själv som håller på med sådant?
Jag vet inte hur det är.
Jag vet bara att jag är trött på att det är så det ser ut.

Jag har hört många säga att man strävar efter sanningen, men att man egentligen inte vill höra den då det sårar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte på detta. Det som sårar mest är att man fått höra en lögn och att man får reda på sanningen av fel person. Ibland kan även lögnen göra att man känner sig förudmjukad då man får reda på sanningen alltför sent. Jag har själv varit med om det. Jag har själv varit med om att "kompisar" ljugit för mig och att jag veckor senare fått reda på sanningen av fel person. Det blir inte bara förudmjukande; i mitt fall kände jag mig även mindre värd som inte fick höra sanningen från de personer som jag trodde stod mig nära.

Jag är ledsen över att jag skrivit så osammanhängande -- det blir så lätt hänt för mig när jag är upprörd. Jag gillar verkligen inte att man är falsk och ljuger på detta sätt för varandra. En vit lögn lite då och då funkar för min del, men när det kommer till kritan uppskattar jag ärligheten mer. Jag tror faktiskt att det är något de flesta gör...

Det handlar inte om att man inte vill höra sanningen trots att man strävar efter den. Det handlar mer om vem sanningen kommer från.

//Lisa

Skolan, nästa

Nej, jag har ingen föreläsning idag (hoppas jag), men jag har ett ärende att göra i skolan. Även om jag älskar skolområdet har jag ingen lust att åka dit -- inte i det här vädret, men måste man så måste man, eller hur? Som tur var kommer det gå fort, och om jag tar med mig glasögonen och en bok kommer det gå ännu fortare :)

Jag ska nog börja röra på mig nu, men jag hör av mig senare!
//Lisa

Biffgryta på mitt sätt

Kommer ni ihåg att jag för inte så länge sedan skulle laga till en biff stroganoff, men att jag misslyckades med det? Tja, men tanke på att rätten blev god väljer jag nu att helt enkelt kalla den för biffgryta -- det är ju ingen stroganoff, så då får det bli det senare.
Idag lagade jag till rätten igen, men jag gjode vissa ändringar som gjorde det ännu mer lyckat :D
 
Det är faktiskt inte så svårt man skulle kunna tro.
Det jag använder mig av är:

  • ca 800 g lövbiff
  • ½ gullök
  • 1 gul paprika
  • 1 röd paprika
  • 1 spansk peppar-frukt/chilifrukt
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1 liter mellan grädde
  • 3-5 msk tomatpuré
  • Kryddor efter behag


1. Börja med att skära upp lövbiffen i strimlor innan du bryner köttet. Sänk värmen på plattan till medelvärme. (Längden för mig spelar inte så stor roll, men jag brukar ändå se till att bredden blir 1 cm)

2. Finhacka löken och skär paprikorna i små bitar innan du tillsätter det tillsammans med det brynta köttet. (Jag brukar hacka upp grönsakerna samtidigt som jag håller koll på köttet, men man kan såklart se till att ha grönsakerna färdigt innan man börjar laga maten)

3. Dela den spanska peppar-frukten/chilifrukten på mitten på längden för att kunna kärna ur den innan du hackar den i mindre strimlor för att därefter tillsätta i maten. Du tar här de två vitlöksklyftorna, krossar dem och tillsätter även detta. (Se till att röra om)

4. Tillsätt nu mellangrädden och var noga med att röra om. Låt puttra i tio minuter.

5. Tillsätt nu tomatpurén. Ett tips är att inte "dumppa ner" tomatpurén på en och samma punkt då man ska försöka späda ut det. (Om man är ute efter en smak med mera sting i kan man ersätta tomatpurén med 2-3 msk ketchup då detta innehåller ättika)

6. Låt puttra i fem minuter innan du tillsätter kryddor. (Salt, svartpeppar och muskot är ett måste enligt mig, men jag tillsätter även vitpeppar, cayennepeppar, paprikapulver samt lite basilika och dragon)


Jag är lite ledsen över att jag inte har en bild på maten, men om jag har skrivit upp rätt mått blir det här otroligt gott. Det är svårt att säga, men jag uppskattar att detta räcker till sex portioner.
Detta är perfekt till ris! :)

//Lisa

Fars dag


Det har snart gått fem år sedan vi förlorade dig.
Det kommer fortfarande dagar då jag undrar hur saker och ting hade sett ut om du fortfarande funnits här.
Jag hade inte varit den jag är idag, men frågan är om jag hade varit en bättre person eller om jag varit en sämre. Hade jag varit lika integritetsfull?
Hade jag varit lika självupptagen?
Hade jag varit lika smart/klok/vis?
Hade jag varit så pass tillbakadragen som jag var en period?

Hur hade saker och ting sett ut överhuvudtaget?
Hur hade du sett ut om du fortfarande varit i livet?
Hur hade du mått om du funnits här idag?
Hur hade denna dag sett ut om du var här?
Hade hela familjen hittat på något, eller hade du varit tvungen att åka in till jobbet?

Det finns så många frågor, men om jag ska vara helt ärlig vill jag inte veta svaret. Det som hände, det hände och jag är glad över att jag är den jag är idag. Jag saknar dig, men om jag fick chansen att få detta ogjort skulle jag inte ta den. Det är inte för att jag är självisk och okänslig -- det är för att jag har lyckats gå vidare och för att jag vant mig vid tanken om att du inte längre finns.
En del av mig hoppas också att du har det bättre nu, och att vi en dag ska ses igen.

Glad fars dag, pappa.

Matmässan

Jag tror att ni kan lista ut vad jag och syrran gjorde idag bara genom att titta på rubriken.

Vi spenderade en del av dagen borta i Stockhoolmsmässan där de hade en matmässa. Den började faktiskt redan i fredags, och den slutade idag. Syrran var lite osäker på om hon ville följa med, men hon lyckades med det trots allt. Vi hade hoppats på att några av våra kompisar kunde följa med, men med tanke på att det är Fars dag var det inte så konstigt att de inte kunde.

Men jag och syrran spenderade drygt en timme i Stockholmsmässan, och det var en av de bästa timmarna jag varit med om på ett tag. Det första man kände när man kom in i hallen var matdoft blandat med kaffe och te. Jag kunde ha stått där hur länge som helst för att bara njuta; det som hindrade mig var att jag var alldeles för sugen på att gå runt och titta på allt de hade. Det var en del, och det skulle inte förvåna mig om vi missat någonting. Vi såg bl.a. stånd med belgisk choklad, ostar, viner, vodka, öl, salami, tryfflar, frukt, korv, delikatesser och listan fortsätter. Att åka dit var en av mina bästa idéer! :D













Jag fångade även syrran på bild :p



Detta var definitivt värt pengarna, och jag hoppas att man kommer med en sådan här mässa kommande år. Även om jag inte är den typ av person som dricker kan jag inte förneka att det fanns en hel del goda viner där :)

//Lisa

Bilder från fredagen

Det var väl på tiden att jag lade upp dessa bilder, eller vad säger ni? ;)








Det blev inte så många bilder, men jag ska försöka sno ett par av Linn efter att ha frågat henne och om jag fått klartecken :)
Dessutom har jag flera bilder på datorn som tydligen inte går att ladda upp efter att de roterats, så jag tänker faktiskt strunta i att slänga upp dem då det innebär en del extrajobb och då jag är för hungrig för det.

//Lisa

Vad vill ni ha av mig?

Allt jag skriver om i min blogg kommer från hjärtat.
Jag har ett intresse för inredning, så därför kan jag lägga upp bilder på otroliga inredningar.
Det händer att jag köper plagg jag verkligen gillar, och därför slänger jag upp bilder på dem.
Jag älskar att vara flummig, och därför slänger jag upp bilder på mig själv där jag gör konstiga miner.

Jag har även starka åsikter kring en hel del, så därför överför jag dem till skrift. Det är faktiskt dessa inlägg som betyder mest för mig, och det är därför jag kan skriva så mycket. Jag vet att det kan bli mycket att läsa, och jag försöker bryta av med en bild, eller två om inte tre.
Jag blir därför ledsen när det är mina "bild-inlägg" som blir mer uppmärksammade än mina längre inlägg. Det är i de längre inläggen som jag lägger ner otroligt mycket energi och passion i, och ironiskt nog är det just dessa få orkar läsa. På ett plan är det just dessa inlägg som jag älskar att skriva, och det är en anledning till varför jag bloggar överhuvudtaget. Å andra sidan kan jag ibland känna: "Varför ska jag ödsla bort drygt en timme av att skriva någonting som ingen vill läsa?".

//Lisa

Aung San Suu Kyi

Efter att ha varit instängd i sitt eget hem i 15 år är Aung San Suu Kyi fri.
Ni anar inte hur glad jag är över detta då hon skickats in och ut i husarrest de senaste 21 åren.

Det är få som vet vem Aung San Suu Kyi -- eller Suu Kyi -- faktiskt är, och det är tragiskt då hon gjort så mycket för sitt land. I slutet av 80-talet gjorde en grupp studenter (mer än en grupp, faktiskt) uppror mot den militära regimen, och diktaturen. Den person man hade som förebild var Aung San -- fadern till Suu Kyi som dog när hon bara var två år gammal. Han var frontfiguren för självstänighetsrörelsen under 1940-talet. Han bildade en organisation som år 1947 vann Burmas första allmänna val, och tyvärr mördades han ett halvår innan Storbritannien förklarade Burma som självständigt.

När Suu Kyi återvände till Burma efter att ha studerat, arbetat och varit bosatt utanför landets gränser var hennes första mål att ta hand om modern som blivit sjuk. När protesterna mot den militära regimen, protesten för ett demokratiskt styre, bröt ut senare det året dog flera demonstranter trots att protesterna var icke-våldsamma. Suu Kyi höll därefter ett tal inför en halv miljon människor och blev i samband med det ledaren för den demokratiska rörelsen i Burma. Hon sattes i husarrest året därpå.
När det parti som hon bildade vann en jordskredsseger 1990 brydde sig inte den militära regimen om detta, och man förnyade husarrsten. Hon frigavs fem år senare, efter att ha förhandlat med regimen. Självklart sattes hon i husarrest igen mellan åren 2000-2002, och ytterligare en gång 2003. Det är först nu, efter sju år, som hon är fri.

Jag hoppas innerligt att hon inte sätts i husarrest igen.
Tyvärr måste jag säga att det inte är troligt att hon kommer att kunna vara fri livet ut, men jag hoppas. Hon kämpar trots allt för någonting som vi tar för givet. Tänk er själva att inte kunna leva i ett demokratiskt land -- tänk er själva att inte kunna skriva vad ni ville, eller ens yttra er fritt. Här i Sverige tar vi dessa rättigheter för givet, men det finns länder där dessa rättigheter är någonting man kämpar för varje dag. Det var detta Aung San Suu Kyi kämpade för, och det är någonting hon fortfarande kämpar för. Hon är inte den enda som gör det. Det har varit protester i flera länder just för att demokratin saknas. Förra året var det kraftiga protester i Iran efter valet då befolkningen hävdade valfusk efter att den regim som gjort mer eller mindre alla missnöjda utropade sig själva som vinnare.

Om jag ska vara helt ärlig anser jag att det är på tiden att vi inte tar saker och ting för givet. Vi lever i en demokrati, och visst finns det brister i det, men det är något som garanterar en typ av frihet att kunna vara sig själv. I Sverige har bloggandet blivit ett fenomen, så tänk er att bo i ett land där man riskerar fängelse om man yttrar sig fritt på samma sätt som vi gör.
Vi kan skriva vad vi vill, och vi kan yttra oss om vad vi vill. Visst, det finns vissa begränsningar, men omm man tänker efter är det bara sunt förnuft att inte skriva om till exempel en annan människas privatliv på sin blogg. Däremot verkar det vara just "sunt förnuft" de flesta av oss behöver då det finns bloggare som fokuserar mer på att starta bloggkrig för publicitetens skull istället för att ta vara på den rättighet vi fått.

Demokrati borde vara en självklarhet, men i dagsläget är det en gåva.
Det är bra att vi utnyttjar den gåvan, men den gränsen har många korsat då man inte heller uppskattar den frihet vi faktiskt har.



Med detta inlägg vill jag hedra alla de människor som kämpar/kämpat för demokratin.
Aung San Suu Kyi är en av dem, och hon har spenderat 15 år i husarrest för det hon tror på.
Jag anser att det är på tiden att vi uppmärksammar hennes kamp då så många i "min" generation inte ens känner till henne. Dessutom är det på tiden att vi lär oss uppskatta det vi har.

//Lisa

En kväll med underbara vänner :)

Jag kom tillbaka ganska nyligen, faktiskt, och jag har ett par bilder jag ska slänga upp så fort jag laddat upp dem på datorn.

Det blev riktigt kul, måste jag säga. Det var lite alkohol med i bilden, men det var ingen press på att jag skulle dricka, vilket jag var glad över. Det har hänt så många gånger tidigare att det funnits press på mig att jag ska dricka, och att jag dessutom ska bli full, trots att jag tidigare sagt "nej". Jag drack faktiskt inget idag, om man bortser från den klunk jag fick i mig när jag smakade en av dryckerna. Annars var det läsk som gällde för min del, och jag märker nu att det var en sådan bra idé att dricka läsk en hel kväll.

Vi gjorde inte så mycket förutom att prata, äta snacks, i mitt fall dricka alldeles för mycket läsk och vi var helt enkelt flummiga. Det är visserligen svårt att vara någonting annat än flummig när man är med dessa personer; inte minst när det gäller Linn :p

Som sagt ska jag slänga upp bilder när jag har laddat upp dem på datorn, och när jag finner orken.
Nu är det nämligen läsdags då jag inte alls kommit långt i den bok jag har till läxa att läsa till på onsdag.

//Lisa

Fredag

Det känns konstigt att jag uppdaterar så här sent nuför tiden -- under gymnasietiden hade jag så långa raster mellan lektionerna att jag kunde åka hem och skriva, men nu när jag är ledig mer eller mindre varje dag blir mitt liv så händelselöst att jag inte kan skriva utan att det blir krystat.

I vilket fall som helst kom jag och syrran hem precis. Vi, okej syrran, hade ett litet ärende inne i stan, och efter att ha fixat det åkte vi till Farsta där jag köpte ett par strumpbyxor och ett flätat skärp. Jag vet att intresseklubben antecknar (*host*), men jag är glad över att jag hittade skärpet då vi sprang runt i flera affärer för att hitta ett.
Om drygt en timme ska vi åka hem till Linn som ska ha en chillkväll. Lägg märkte till att det är chillkväll, och inte fest. Det är "min typ av kväll", skulle man kunna säga -- jag kan såklart gå på fester, men det händer otroligt sällan just för att det inte är min grej. Jag förstår faktiskt inte "förtjusningen" med att supa sig redlös. Visst, en drink eller någon enstaka cider är gott, men blir det mer än det blir det för mycket. I alla fall för mig...

Jag ska såklart försöka ta ett par bilder, men räkna inte med att jag hamnar på en av dem -- det är mig vi talar om. Jag blir lika bra på bilder som Bush var på att skapa fred. Vad säger det er? :p

//Lisa

All of the Words




Jag hörde den här låten när jag tittade på Scrubs för ett bra tag sedan, och det är en låt som jag verkigen fastnat för :)

All of the Words -- Kutless



//Lisa

Galen, javisst...

...men kanske inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, eller vad säger ni?
Efter att ha tagit hand om tvätten städade jag av lite snabbt, och nu sitter jag framför datorn -- och TV:n. Är man en Criminal Minds-nörd, så är man ^^

Om en liten stund ska jag skriva av mina anteckningar från gårdagens föreläsning. Några av mina klasskamrater missade föreläsningen, så jag sade att jag kunde anteckna och därefter föra över dem till datorn för att därefter maila över. Jag har faktiskt inte fått så mycket tid för mig sjäv under dagen, men jag ska lova mig själv det så fort jag bivit klar med det sista -- löften är någonting jag sällan bryter då jag avskyr att göra det.


Anledningen till varför mina vänner gillar mig...


...och anledningen till varför människor gillar att hålla sig borta :p



//Lisa

Galen husmor?

Jag har tvättstugan om tio minuter, så jag har sorterat tvätten den senaste kvarten.
Jag har även vikt ihop stora lakan som jag tvättade förra veckan, och nu ska de in i linneskåpet.
Jag har även tagit hand om disken.
Och jag har insett att jag inte får så mycket utrymme med att vara mig själv.

Jag älskar att kunna vara mig själv -- härligt flummig och livligt lekfull. Det är så mycket roligare att vara flummig och livlig än att vara sur, men det är så jag lätt framstås att vara. I alla fall när min syrra har kompisar här. Det är när hon har kompisar här som jag känner mig hjälplös, och jag ber om hjälp då. ibland gör man narr av mig, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det jag istället tycker är synd är att jag hamnar i den situationen överhuvudtaget. Jag är trött på att framstås som tråkig och som en galen husmor som måste ha rent överallt. Jag är varken tråkig eller en galen husmor. Jag är inte särskilt rolig, men det är en annan femma. Jag vill ha det rent här hemma, men det behöver inte vara skinande rent varje dag. Bara det inte luktar unket och så länge det inte är sandigt i rummen är jag mer eller mindre nöjd. Men det händer att det blir för mycket även för mig, och det är då jag ber om hjälp. Ofta får jag hjälp, men lika ofta får jag det inte. Det är då jag blivit irriterad, och det är då jag försöker fösa ut alla som är här -- om de inte vill hjälpa till kan de åtminstone hålla sig ur vägen tills jag är klar. Vad händer? Jag blir den galna husmodern som ingen vill vara med.

På senare tid har jag faktiskt gett upp då jag är trött på att bli sedd som någon jag inte är. Det handlar inte om att jag är för stolt -- folk får gärna ha olika syner på vem jag är då jag vet vem jag är, men i vissa fall blir det bara kränkande och det är det jag är trött på.
Så jag har gett upp.
Och jag blir kallad ansvarslös.
Jag blir så trött på att det finns så många som faktiskt vägrar att försöka se den jag faktiskt är. Istället är det bristerna man framhäver och kritiserar... Sade jag att det är tröttsamt?

//Lisa

Galen dag

Den här dagen har verkligen varit helt galen.

Till att börja med hade jag en föreläsning nu på kvällen i skolan som jag skulle åka till. Jag tog alltså pendeltåget hemifrån in till T-Centralen där jag bytte tåg för att kunna komma till universitetet. Tåget rullar in vid en perrong, ett par stationer härifrån. Hittills har inga konstigheter skett. När dörrarna öppnas tittar jag ut mot perrongen och ser monitorn på andra sidan. Det "presenterade" tåget som skulle rulla in knappt fem minuter senare, och det är det tåget som går tillbaka hem. Självklart stod det att det tåget inte skulle rulla in på perrongen hemma hos mig, och inte heller hos de två närliggande stationerna. Jag vet inte om det enbart gällde det tåget, eller om det skulle gälla flera tåg längre fram, men jag vågade inte chansa.

Efter föreläsningen var jag alltså tvungen att ta en omväg hem -- en omväg som tog nästan dubbelt så lång tid för mig att komma hem. Jag måste dock erkänna hade jag hade en otroligt tur med bussen -- om jag kommit en minut senare hade jag behövt vänta ytterligare en halvtimme. Denna omväg jag talar om innebar att jag var tvungen att åka tunnelbana til Gamla Stan, ta en annan tunnelbana därifrån och åka med den i 20-30 minuter. Därefter är det tio minuters bussresa, men som jag sade behöver man pricka in tiderna rätt för att inte behöva vänta ytterligare en halvtimme ;)

Men det är inte det som varit galet med den här dagen -- jag ville bara skryta om min otroliga tur där. Jag råkar sällan ut för det, och vill njuta av stunden. Nu när stunden är borta kan jag istället berätta att hela dagen känt... Surrealistisk, på något sätt. Inget av den här dagen har känts verklig. Det har känts mer som en dröm. Jag har inte flutit omkring idag, eller liknande, men jag har känt mig bortdomnad. Det är svårt att förklara, och ännu svårare blir det att förklara då jag varken varit full eller hög idag. Inget av det hade varit bra, men det hade förklarat ett och annat.

//Lisa

Onsdag

Det känns inte som att det redan är onsdag, men det är det.
För mig innebär det att jag ska åka iväg till skolan, men det skajag göra om först en timme. Vi har vår första föreläsning på vår andra delkurs. Jag är faktiskt spänd, för jag älskar den litteratur vi kommer att arbeta med de kommande månaderna. Vi ska arbeta med renessanslitteraturen, så vi har som läxa till nästa vecka att läsa Hamlet och Don Quijote. Jag vet att jag är en nörd, men jag är en spänd nörd som ser fram emot att läsa dessa verk. Jag har planerat att läsa Hamlet i flera år, men jag har aldrig kommit till skott med det trots att jag har det verkeet här hemma. Jag har faktiskt alla hans verk stående i min bokhylla tack vare den samlingsbok som pappa köpte på... Jag tror faktiskt att det var under 70-talet, men jag är osäker. Don Quijote är också en av pappas gamla böcker som jag "redan" har börjat med.

Okej, över till något mer intressant...

Ha en bra dag!
//Lisa

Spacify del 2

Jag älskar inredning, och jag älskar IKEA, men den kärleken har börjat tyna bort alltsedan jag fick upp ögonen för Spacify. Jag älskar deras inredning, och det enda jag kan klaga på är att jag inte bor i USA och kan ta del av detta. Inte för att jag skulle ha haft råd, men det finns en hel del grejer på IKEA jag inte har råd med. Jag antar att det jämnar ut sig där -- förutom att jag bor på fel sida om Atlanten för att kunna ta del av denna inredning!
Titta på dessa bilder, och försök sedan berätta för mig att ni inte skulle vilja äta i någon av dessa matsalar.





















Jag har flera bilder sparade på datorn, men jag tänkte att det skulle vara halvt dumt av mig att slänga upp så många bilder. Dels för att jag nu har möjligheten att dela upp detta i två inlägg, men också för att datorn är ovanligt seg och att det tagit lång tid bara att ladda upp dessa bilder till det här inlägget.
Men visst har Spacify läckra saker? Om ni vill se mer av deras matsalssortiment (deras hela set, vill säga) är det bara att klicka här.

//Lisa

"God bless America"

Jag bläddrade förbi olika kanaler på TV:n tidigare idag, och jag hamnade på TV4 där tre syskon uppträdde med en låt -- "God bless America". Jag ska inte förneka att jag fick rysningar, men jag blir irriterad över en sak. Visst, det är en fin gest, och jag tycker att det är härligt att man kan vara stolt över det land man kommer ifrån, men jag gillar ändå inte texten. "God bless America"... Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle hellre vilja att Gud välsignade hela världen istället för bara ett land.

Man ska inte dela upp världen så mycket som man faktiskt gjort. Varför ska det vara så otroligt viktigt att sätta ett land i fokus istället för att försöka se helheten? Alla världens länder består av människor som förtjänar samma typer av rättigheter. Skillnaden mellan mig och en person bosatt på Fijiöarna är inte större än skillnaderna mellan mig och min bästa kompis, så varför försöka göra skillnderna så påtagliga? Det som är det dumma är att man använder landsgränser som ett skäl till att hålla skillnaderna påtagliga. Varför kan man bara inte se världen som ett enda stort land där alla ska respektera varandra?

Nej, jag gillar inte att Gud ska välsigna Amerika. Inte utan att välsigna Kanada, Mexico, Colombia, Argentina, Norge, Frankrike, Nigeria, Egypten, Indien, Kina, Australien etc
Trots att jag inte tror på en Gud kan jag inte förneka Guds existens då det inte finns några bevis för att Han inte finns, men om det är någonting jag tror på är det att alla människor är lika värda och att vi alla förtjänar Guds välsignelse.

//Lisa

Jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl...roligt?

Jag älskar snö. Jag tror inte att det finns någonting jag gillar så mycket som snö, så man tänker ju att jag ska vara glad över att snön nu har kommit. Till viss del är jag det -- jag älskar att se snön ligga på marken, men det är inte tillräckligt kallt för att det inte ska bli slaks av det. Det snöar otroligt mycket ute, men lite av det hamnar på marken då det mesta hinner smälta bort. Dessutom är det för tidigt för snö. Om det varit december hade jag hoppat av lycka, men jag är en sådan person som tror att ju längre tid det tar för snön att komma desto större är chansen att snön finns under jul. Jag vill inte vara negativ, så jag hoppas att inte min lilla bubbla av hopp sprack nu, men man vet ju aldrig...

Okej, över till någonting annat -- jag hade som mål att bli klar med min mössa innan snön kom. Jag kan nu konstatera att jag inte ens är i närheten av att vara klar, så jag antar att jag ligger på minus på den fronten. Det är även det som blir mitt projekt under dagen.

Önska mig lycka till! :)
//Lisa

Veckans blogg

 

Det var denna låt som vann Veckan Blogg-tävlingen.

Till er som undrar kändes det orättvist att inte hålla fast vid mitt löfte, även om det blev en dag senare än vad jag först hade tänkt. I vilket fall som helst hittar ni en bild i sidmenyn som ni kan klicka på för att komma till vinnaren. Om ni är för lata för att skrolla ner är det bara att klicka här :)

Jag tänker annordna en likadan tävling.
Rekomendera en låt i detta inlägg, så plockar jag fram en vinnare utefter vilken låt jag tyckte bäst om. Jag tänkte även be er svara på dessa frågor i samma kommentar (inget måste!):

-Vad heter du?
-Hur gammal är du?
-Hur skulle du beskriva dig själv?
-Varför ska man besöka just din blogg?


Vinnarens svar kommer att publiceras under bilden som jag slänger upp i min sidmeny -- samma bild som länkar till den vinnande bloggen.

//Lisa

Det mänskliga hjärtat

Någonting som jag tycker är så fascinerande med oss människor är hur känslosamma vi faktiskt är. Vi är otroligt passionerade, och får in sådana starka känslointryck. Det kan vara bra, men det finns även nackdelar. En nackdel är att vi kan bli förälskade i fler än en person. Jag har faktiskt sett det, och jag vet personer som varit/är med om det. Det som är så synd är att vi får lära oss att man bara kan bli kär i en person åt gången, så vad händer när man älskar två personer samtidigt?

Jag älskar det faktum att vi människor är så pass komplexa som vi faktiskt är, men det är inget man riktigt får lära sig. Jag förstår att det är svårt att lära sig hur en människa fungerar då det är individuellt, men det finns vissa saker man verkligen försöker dölja. Jag vet personer som haft dåligt samvete över att vara kär i två personer -- det handlar dels om att de känner att det är orättvist mot dem, men det handlar också om att de inte riktigt vågat prata om det då det faktiskt finns en typ av tabu på detta. Hur skulle ni reagera om en av era kompisar älskar någon annan utöver sin pojk-/flickvän?

Något som jag också tycker är så intressant med oss människor är att vi känner dessa typer av känslor överhuvudtaget, och älskar det faktum att man aldrig kan vara för oerfaren för att kunna bli kär. Jag vet att många anser att man är för ung för att bli kär i en viss ålder, men jag anser verkligen inte att det är så. Bara för att man är ung och oerfaren betyder det inte att man inte skulle kunna bli kär som 12-åring. Jag är ung och oerfaren när det kommer till kärlek, men jag vet att jag kommer veta när jag blir kär. När det kommer till kritan handlar det inte om erfarenhet -- det handlar om att kunna identifiera sina känslor.

 

Vi människor är bra komplexa, men det är någonting bra. Vi blir aldrig förutsägbara, och man kan aldrig bli uttråkad. Det finns alltid någonting nytt att lära sig. Framför allt när det kommer till våra hjärtan.

Håller ni inte med?

 

//Lisa

Mycket prat, mycket skratt

Jag träffade Linn nu på kvällen, och tillsammans tog vi en promenad. Visst var det kallt -- jag har varit hemma i en timme och jag har fortfarande inte fått tillbaka den fulla värmen i mina lår. Det var, i vilket fall som helst, riktigt kul. Vi gick runt och snackade om allting. Linn halkade även på en liten isfläck som jag missade. Det är faktiskt första gången på länge jag missat en isfläck, så min tur kanske vänder trots allt ^^

Just nu tittar jag på EMA-galan från Madrid. Åh, vad kul det skulle vara om man befann sig där nere nu, men nu är jag här uppe i Sverige, och otroligt nog njuter jag av kylan. Det är så friskt och så mysigt på något sätt. Jag ser fram emot snön mer än någonsin, men jag vill inte att den ska komma riktigt än. Ju senare den kommer, desto större chans är det att den finns på jul- och nyårsafton. Det var otroligt länge sedan jag fick uppleva det två år i rad -- det var det jag såg fram emot mest när jag var liten. Visst, jag gillade julklapparna, maten gillade jag ännu mer och vem kan inte gilla Kalle Anka? Men allt detta gav inte den rätta julkänslan. Det var snön som gjorde det, och jag brukar varje år hoppas på att kunna vakna upp på julaftons morgonen för att se en snötäckt mark, och kanske rent utav stora och tunga flingor som faller ner.

Okej, jag kom av mig, så jag antar att jag ska sluta skriva innan jag skriver en uppsats om mina tidigare jular.
Jag hoppas att ni alla haft en bra söndag/helg!

//Lisa

Nackvärk

Finns det ens ett ord som heter så?
Nej, det tror jag inte, men jag har ju inte nackspärr då det känns fel att säga att det är det jag har.

Men jag vaknade med värk i nacken nu på morgonen, och smärtan har inte gett med sig. Den har inte blivit värre heller, så det finns åtminstone någonting som är bra. Jag har dock inte haft någon ork att skriva någonting under hela dagen. Helt ärligt är det inte mycket jag orkar göra överhuvudtaget. Jag vet inte om det har något med nacken att göra eller inte, men jag har ont i huvudet. Å andra sidan slog jag mig i huvudet två gånger igår bara på bussen till Farsta. Jag har svårt för personer som kör vårdslöst i bil, men vårdslösa busschaufförer är ännu värre...

Om jag inte får in fler anmälningar till min veckans blogg-tävling (jag är ledsen, men jag orkar inte leta upp länken -- ta i sådana fall en titt i kategorin Tävlingar och läs det senaste inlägget) kommer jag att skjuta upp den en vecka till, men det vore kul om det inte hände.

//Lisa

Att döma andra efter utseendet...

För mig är det sunt förnuft att man inte dömer andra efter utseendet.
Enligt andra är det sunt förnuft att göra just det då utseendet tydligen betyder mer än någonting annat.

Jag blir verkligen trött på att flera gånger få höra av människor i min omgivning att vissa tjejer är "platta", att vissa tjejer är tjocka, att även vissa killar och tjocka och till sist att vissa killar är fula för att de inte råkar vara vältränade. Vill ni veta vilka typer av personer som säger detta? Tja, inte är det killar, inte.
Många tjejer påstår att killar är så otroligt mycket lägre än tjejer, men det är inget jag någonsin märkt av. Många av mina killkompisar har faktiskt större hjärtan än många tjejer jag känner.

Det finns mer i världen än ett par snygga bröst, en snygg rumpa, en nätt midja, en vältränad kropp, en rak näsa etc. Utseende är inte allt som finns, så varför haka upp sig så mycket på just det? Varför ska man dela in människor i skalor utefter utseendet? Varför är en människa ful för att han/hon inte uppfyller kraven för vad som är snyggt? Det är bara så otroligt korkat att tänka i dessa banor då alla människor besitter någon form av skönhet -- både på insidan och utsidan. Det är den inre skönheten som är den mest betydande, men man får inte heller glömma bort att alla är vackra på sitt sätt även om man inte har modellutseendet.

Många säger att man inte ska jämföra sig själv med andra -- varken på det utseendemässiga planet eller det mer intellektuella. Många glömmer bort att det är lika viktigt att göra det motsatta -- man ska inte jämföra två olika personer med varandra. Vi är alla unika, och vi måste tillåta oss själva att vara det...

//Lisa

In i vildmarken

...eller "Into the Wild", som filmen faktiskt heter.
Det är just den jag håller på att titta på just nu, trots att jag vet att jag bör (!) sova. Filmen är inte slut på långa vägar än, men den har redan berört mig på så många olika sätt. Det kanske beror på att jag redan vet hur den kommer sluta då jag känner till den verkliga historien -- den berättelse som filmen bygger på.

Christopher McCandless var trött på att leva det liv han hade levt sina första 22 år då allt var en lögn. Hans föräldrar har levt i en lögn de senaste 22 åren (längre, om man tänker efter) och de har fått honom att leva i samma lögn. Han var trött på konsumtionssamhället och societeten han levde i då de inte tillförde någon sanning. Det var det han var ute efter -- sanning.

Jag blir så berörd av den här filmen. Det handlar inte bara om allt han får uppleva under sin färd till Alaska. Det handlar inte bara om att han donerade mer än hälften av sina pengar till välgörenhet för att resa på fot. Det handlar inte bara om att han fick lära känna världen såsom den faktiskt är bortom alla industrier, bortom alla samhällen. Det handlar om att han gjorde en sådan bra sak. Hans jakt efter sanning fick honom att dra sig till den verkliga sanningen, den sanning som vi faktiskt glömt bort under senare tid. Han levde livet såsom vi alla borde leva det.
Det som också berör mig mest är att man hittade liket efter Chris i Alaskas vildmark. Man uppskattar att han dog i mitten av augusti 1992, men det är svårt att avgöra då man hittade honom först i september. Det är alltid de bästa människorna som dör som unga. Jag vet inte så mycket om honom bortsett från hans resa och hans sökande efter sanning, men det är nog också det som gör honom till en av de "bästa" människorna jag någonsin känt till. Han försökte aldrig rädda världen. Han ville bara uppleva naturen, världen och därmed livet. Det är så mycket han fick uppleva, men han själv fick aldrig chansen att berätta för någon annan om vad han varit med om...











Dessa bilder kommer alla från filmen, och det är bilder som dessa som får mig att vilja göra samma resa som han gjorde. Jag skulle såklart vilja göra det med andra personer -- under övervakning, om man så vill. Jag skulle inte klara av att göra det själv, men jag skulle vilja uppleva naturen/världen/livet så likt honom som möjligt (så mycket jag vågar, vill säga). Jag vill försöka kunna ta mig runt på fots så mycket som möjligt, som han själv gjorde.

Jag vill leva livet. Jag vill leva det fullt ut, och för mig innebär det inte att dricka skallen av mig. För mig innebär det att uppleva den typ av omgivning som är omöjlig att uppleva nuför tiden. I en värld fylld av ytligheter och konsumtion har vi alla glömt bort var vi en gång kom ifrån, och hur vi en gång levde.
Vi har förlorat oss själva...

//Lisa

 

Har ni seriöst ingenting bättre för er?

Jag blir så trött på vissa personer.
Personer som kommenterar andras bloggar, och skriver en massa skit helt utan anledning.

Det var länge sedan jag fick ta emot taskiga kommentarer, men vi vet alla att de finns, och det gör mig förbannad och ledsen. Om man inte håller med en bloggare kan man såklart säga det, men det är en stor skillnad mellan konstruktiv kritik och att skriva för att direkt såra någon. Om man inte gillar en blogg, varför då besöka den? Är det för att man har ett sådant tråkigt liv att man måste hitta någonting man kan klaga på för att känna någon typ av bekräftelse? Grattis i sådana fall; ni har just förlöjligat er själva och bevisat att ni är patetiska!

Jag besöka många olika bloggare dagligen -- dels de bloggar jag följer, och dels bloggar som jag hittar via andra bloggar. Det finns så många som skriver så mycket som är intressant och som verkligen berör. När jag själv ska skriva en kommentar ser jag flera stycken som skrivits tidigare. Vissa kommentarer är direkt främlingsfientliga, medan andra kommentarer är riktade mot bloggaren själv (ord som "nolla" och "äcklig" har jag sett alltför många gånger). Alla kommentarer är inte riktade mot inlägget i fråga, och det handlar inte konstruktiv kritik. Det handlar om att få en annan människa att känna sig så dålig som möjligt, och till vilken nytta? Hur modigt är det på en skala att skriva en anonym kommentar till någon som man vet att man aldrig lär träffa?

Jag har flera gånger fått höra att jag inte har något liv för att jag skriver en hel del på min blogg, och att jag kommenterar många andras. Men vem är det som har ett liv egentligen; den som försöker kommentera en annans blogg och få honom/henne att känna sig lite bättre, eller den som skriver kommentarer till andra bara för att såra någon så mycket som möjligt? Knappast den förstnämnda, eller hur?

Det finns ingen bloggare som kan uppfylla allas "behov" när det gäller skrivande. Därför får man som läsare hitta en blogg som man själv känner har det lilla extra som tilltalar en. Om man inte gillar en blogg ska man väl för i helvete se till att hålla sig borta från den istället för att spilla en massa energi på någonting som i slutändan skämmer ut en!




//Lisa

God morgon!

Jag vaknade precis, och det här är nog första gången jag bloggat så pass "tidigt" -- jag brukar alltid vänta tills jag piggnat till innan jag suttit mig ner vid datorn. Är det bra eller dåligt att det första jag tänker när jag vaknar är att sätta på datorn och titta in på bloggen? Jag väljer faktiskt att ta det som att jag inte har så mycket mer än det att göra -- jag ogillar verkligen att skriva ett inlägg då jag inte gjort någonting under dagen. Det känns så krystat då, men samtidigt har jag en sådan skrivlust att det blir av i slutändan.


Det är såhär jag ser ut på mornarna, och det är även en sådan här morgonbild man ska slänga upp på sig själv -- vad är det för mening med att slänga upp en morgonbild på sig själv när man är nyfixad? :p
Klicka på bilden om ni vill komma till min bloggtävling -- om inte flera vill ställa upp måste jag skjuta upp på den...



Jag ska snart sätta mig ner och äta frukost innan jag gör mig i ordning för att därefter kunna äta lunch. Jag ska även gå upp till pappas grav lite senare för att bl.a. plantera nya blommor.  Senare ikväll ska jag åka hem till Natta, och jag ska försöka åka hem tidigt (vad det nu innebär) då jag bor 20-30 minuter ifrån henne med buss. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill verkligen inte riskera att somna på en buss runt midnatt.

Vad ska ni göra idag?

//Lisa

Jag och musik

Jag älskar musik.
Det är många ungdomar som säger så, och uppenbarligen är jag en av dem. Jag tror verkligen inte att man ljugar när man säger att man älskar musik, men det känns lite fel när man hör det av en person som enbart lyssnar på en typ av genre. Jag är inte en av dessa.
Jag lyssnar på allt möjligt -- på min MP3 har jag låtar av band såsom Muse, Kings of Leon, The All - American Rejects, The Fray, Plan Three, Black Gold, Nickelback, Fall Out Boy, Skillet, Sonic Syndicate m.fl. Jag har även gama favoritlåtar från när jag gick i högstadiet -- tro det eller ej, men det fanns en tid då jag gillade TLC och  Aaliyah, så självklart kan man hitta några av deras låtar på MP3:n. En annan artist man kan hitta är Lady Gaga.

Detta är bara det som finns på MP3:n -- jag har en skiva med musik av Debussy som jag inte lagt in på MP3:n än då jag inte hunnit lyssna igenom hela skivan. Jag gillar även en hel del 50- och 60-tals musik, och för att inte nämna några av 80-talets största band (bl.a. Bon Jovi och Poison).



Jag lyssnar verkligen på allt möjligt -- klassiskt, R&B, Pop, Dance och flera olika typer av rock. Jag föredrar alternative rock, men jag kan lyssna på mer eller mindre allt. Jag bryr mig inte så mycket om vad det är för genre; det är låten och låttexten som spelar roll. Jag älskar låtar som har en otrolig ärlighet och som kan plocka fram känslor, såsom lycka, utan att låta överdriven eller sliskig.
Min favoritlåt är Kelly Clarksons "You Found Me". Det är inte den bästa låten -- det är inte ens hennes bästa låt -- men det är min favorit för att den känns så ärlig på något sätt. Det är en kärlekslåt, men den är inte smörig och den är otroligt energifull.

Jag blir så ledsen när personer enbart lyssnar på en genre inom musik då det faktiskt inte ger någonting, om ni frågar mig. Man går miste om bra musik om man vägrar lyssna på en riktigt bra låt för att det är "fel" genre. Tro mig, det är bra med variation ;)

//Lisa

Min nya tatuering

 





Jag gillar verkligen den här tatueringen. Förutom att den är fin är det den mest personliga jag har. De andra har såklart en betydelse för mig, även om det inte går på djupet, men det är någonting annorlunda med detta. Den här frasen är jag på ett konstigt sätt. Jag lever mitt liv utan att dölja hur jag känner. Jag håller tillbaka för att inte såra, men jag döljer varken min glädje eller sorg. Jag är rätt känslosam av mig, men jag ser inte det som någonting dåligt. Alkohol drar fram känslor hos andra på samma sätt som jag drar fram mina egna känslor utan att ha druckit.

Det är lite svårt att förklara, men denna tatuering är den som betyder mest just nu.

Till er som inte läst min blogg så länge -- detta är min fjärde tatuering, och jag har gjort alla inom loppet av ett år. Jag vet att det verkar som många, och det är det. Jag kommer göra flera i framtiden, men jag tänker redan nu säga att jag inte tänker uppmana er till att tatuera er. Om ni vill ha en tatuering är det något som bör tänkas igenom noggrant då det är något som är permanent (om man inte vill betala en hel del för en laserbehandling som lämnar ärr efter sig). Just denna tatuering har jag gått runt och funderat på i sju månader. Om ni vill ha en tatuering, tänk ut ett motiv snabbt och gå runt med det motivet i tankarna i minst tre månader; det är i alla fall någonting jag rekomenderar. Om man inte kan tänka sig att man har tatueringen i tre månader, hur ska man då kunna ha det livet ut?

//Lisa

Nemo saltat sobrius

Jag kom hem för mindre än en timme sedan efter att ha varit borta hela dagen -- bokstavligt talat.
Jag åkte hemifrån strax innan halv elva (efter att ha varit vaken i en kvart -- jag må ha satt ett världsrekord då jag på tio minuter gick från att ligga i min säng till att vara på väg till tåget) för att kunna tatuera mig. Tyvärr har jag ingen bild på tatueringen sparad på mobilen, men min syster har det så bilden kommer upp lite senare. Om ni dock är sugna på att se en bild redan nu kan ni klicka er vidare här och bläddra ner till den sista bilden.

För er som undrar betyder texten "ingen dansar nykter", och det är någonting man ska tolka bildligt istället för bokstavligt. Bokstavligt talat finns det faktiskt flera personer som dansar nyktra; jag är faktiskt en av dem. Bildligt talat kan man se det som så att livet är en dans, och om man tänker efter finns det bara en nykter känsla och det är likgiltighet. Jag måste faktiskt säga att jag aldrig sett någon vare sig leva eller dansa likgiltigt. Känner ni seriöst till någon som gått upp på ett dansgolv och sagt:
"Jag bryr mig inte"?
Jag tänkte väl det :p

Jag har spenderat hela eftermiddagen i Farsta tillsammans med Linn och Mikaela, som var och hälsade på. Syrran och Asia (för er som missat det uttalas det Asha) var också med ett litet tag men var tvungna att åka hem. I vilket fall som helst spenderade vi tre hela eftermiddagen i Farsta. Vi tittade omkring i en del affärer, och jag lyckades faktiskt hålla mig borta från att köpa något. Kläder är inte så svårt, tro det eller ej, men med tanke på att vi spenderade en kvart i en skivaffär... Jag måste säga att det var starkt av mig :p

Nej, nu ska jag äta middag ^^
Hur har er dag varit?

//Lisa

Är ditt glas halvtomt eller halvfullt?

Mitt glas är alltid halvfullt.
Jag försöker ständigt se det positiva i livet, vilket kan vara svårt att tro med tanke på de inlägg jag skriver. Men jag försöker, i ärlighetens namn, vara så positiv som möjligt. Jag finner faktiskt ingen mening med att ha en negativ inställning. Jag blir faktiskt irriterad på människor som klagar på snön -- vi bor trots allt i Sverige; snön är oundviklig och ingen kan göra någonting åt det utan att bryta mot en massa miljöprotokoll. Om man inte klagar på snön klagar man på att det regnar, och regnar det inte är det för molnigt. Tro mig, om det var sommarvarmt året om skulle vi inte ha någon sommar att se fram emot, så varför inte vara glad över årens alla årstider då vi faktiskt kan njuta av dem? ^^

Jag håller just nu på att sticka en mössa. Det har jag nämnt tidigare, och jag har nu kommit halvvägs. Å ena sidan har jag bara kommit halvvägs efter över en vecka, men å andra sidan har jag kommit havvägs och har bara den andra halvan att bli klar med. Igår hade jag mer att sticka.



Jag måste bara säga det här innan jag går och lägger mig -- min halvklara mössa är underbar :)

Glöm inte bort min tävling :)

//Lisa

 

Jag blir så trött...

Bloggvärlden är bra ytlig, och det är ingen nyhet. Det är någonting alla vet, men det som är det värsta är att det finns så många djupare personer som inte ens får chansen att komma upp till ytan p.g.a. all ytlighet.

Jag har sett ett inlägg om HIV/AIDS dyka upp på Blogg.se's hemsida. Jag har sett två, kanske tre, inlägg om våldtäkter. Jag har sett två inlägg om alkohol och att livet inte enbart handlar om att supa bort det. Det har såklart kommit upp flera inlägg som gått ner på djupet, men de är inte många. Man prioriterar istället olika outfits hos andra bloggare.
Eller kläder som man vill ha.
Eller smink.
Eller kändisar.

Jag förstår att det här är sådant som är lockande för många människor, och att det är ett knep man använder sig av just för att kunna locka till sig fler medlemmar, men samtidigt måste man kunna väga upp ytligheten och påpeka att mode, shopping, smink och kändisar inte är allt. Jag vet att detta är vanliga ämnen att blogga om, och jag finner faktiskt en charm bland dessa bloggar om personligheten kommer fram, men jag läser även många bloggar som drivs av personer som verkligen vet hur man skriver. Det finns så många personer som berör en med sitt skrivande -- som får en att tänka till och som får en att fälla ett par tårar, om inte flera. Varför ska dessa personer hamna i skymundan bara för att lämna mer plats åt ytligheten? Jag trodde faktiskt att vi var bättre än så...

Jag har skrivit ett flertal inlägg om trafficking. Det är otroligt få som gjort det tidigare, och jag tycker verkligen att det är något som alla bör vara medvetna om. Efter Gud-vet-hur-många-försök har ingenting hänt. Jag var otroligt glad över att ett av mina inlägg hamnade på startsidan i vintras/våras (vilket årstid tillhör mars?), men det är inte tillräckligt. Jag bryr mig inte om mitt inlägg om trafficking hamnar på startsidan eller inte så länge ett inlägg om det ämnet gör det. Det är det som är det viktigaste om ni frågar mig.

//Lisa

Var går gränsen?

Hur långt ska media få gå? Var går egentligen gränsen någonstans?

Just nu pratar man om kungens situation i en nyhetssändning på TV4 i samband med att boken "Den motvillige monarken" publicerats. Även löpsedlar har har gått ut med den information som finns i boken, och jag undrar verkligen var gränsen går. Jag vet seriöst inte vad jag ska tro om det här. Å ena sidan påstår författaren att han har använt sig av flera olika källor som alla är  förlitliga, men å andra sidan säger andra parter emot detta. När det kommer till kritan handlar detta mycket om att ord står mot ord, men jag tänker faktiskt hålla mig utanför det här. Okej, det var dåligt formulerat -- jag menar att jag inte tänker ta ställning. Varför då?
Jag kan inte säga vad som är sant eller inte, men om det skulle vara sant skulle det ha varit betydligt bättre om man hört det från kungen själv istället för att höra om det från en författare som åtminstone påstår att det är sant. Visserligen har kungen nu antytt att det är sant, men han ska inte ens behöva hamna i den situationen. Jag vet att han är Sveriges mest officiella, och offentliga, person men man måste för i helvete ha rätt till ett privatliv.

Jag kom att tänka på vad som hände prinsessan Madeleine i våras. Det är jobbigt att behöva gå igenom ett uppbrott, framför allt då man varit förlovad, och man förtjänar inte att bli förföljd av media i det läget. Ett pressmedelande gick ut till tidningarna som skrev om det. Bara tanken om att man måste gå ut med att man gjort slut för att låta folket veta vad som pågår är rätt illa i mina ögon, och jag hyser verkligen en stor respekt för henne då hon lyckades sköta det så bra.
Ja, jag tycker verkligen att hon, rent utåt, skötte det bra, men det var vi som inte gjorde det. Media förföljde henne, och det var sällan man inte såg en löpsedel som handlade om just detta även veckor efter att uppbrottet skett.

Hur många av er skulle inte bli äcklade av mig om jag exploaterade en annan persons privatliv här på bloggen?
Det är exakt likadant med media då de exploaterar kändisars/kungafamiljens privatliv, men av någon anledning är det mer okej med det senare trots att det är betydlgt värre då det kan nå ut till en hel befolkning, medan jag når ut till 150 personer...

//Lisa

Torsdag

Hejhej :)
Jag tänkte bara kika in lite snabbt innan jag och syrran åker in till Farsta för att fixa ett par ärenden (bl.a. lunch på ett litet italienskt ställe med underbar mat). Jag tänkte även passa på att berätta att solen skiner, så jag ska försöka ta en promenad senare. Jag hoppas att jag hinner göra det innan det mörknar, men med tanke på att det blir mörkt redan kring halv fem nuför tiden är de chanserna inte alls stora.

Jag hoppas att ni får en bra dag!
//Lisa

Innan jag går och lägger mig...

Jag måste verkligen försöka få i mig lite sömn så fort som möjligt, så jag ska avsluta här. Jag tänkte bara påminna er om denna tävling -- det skulle verkligen vara kul om ni ville ställa upp, för jag behöver lite nya låttips :p

//Lisa

Lugnet efter stormen

Jag vet att det egentliga uttrycket är "lugnet innan stormen", men för mig är det inte så. I alla fall inte idag.
Det känns så skönt att kunna varva ner nu, för jag behöver verkligen det. Jag tvivlar på att jag är den enda som behöver varva ner, men ett faktum är att jag faktiskt är en av få som faktiskt har den möjligheten.

Jag är ledig imorgon. Jag har varken skola att gå till, eller ett jobb. Det senare är mer patetiskt än det andra, men det är inte det som är min poäng. Min poäng är att jag kan ta det lugnt imorgon, även om jag har ett par ärenden att fixa. Jag har möjligheten att sova ut imorgon då jag inte fick chansen idag, men hur många är det som har den möjligheten?

Det finns så många personer som har ett alltför krävande jobb. Åtta timmar fem dagar i veckan kan ibland, om inte oftas eller kanske rent utav i alla fall, vara för mycket. Det är sådant som suger musten ur en, och därefter har man två dagars ledighet. Det blir på sätt och vis lugnet efter stormen, men samtidigt har man bara två dagar på sig att samla på sig kraft för att klara av de kommande fem dagarna. Å andra sidan är de två dagarna inte alltid garanterade då så mycket annat kommer i vägen.

Jag har chansen att få mitt lugn efter stormen, men det är många som inte får det.
Är det inte på tiden att vi försöker hjälpa varandra och se till att personer i vår omgivning får det lugn de förtjänar?


//Lisa

Lång dag, och än är den inte över...

Jag tyckte att gårdagen var hektisk.
Idag längtar jag tillbaka till gårdagen.

Jag kunde inte tvätta igår då det blev lite strul, så det fick jag ta hand om nu på eftermiddagen. Jag hjälpte även till med städningen här hemma, även om det var mikroskopiskt lite. Jag hann inte ens avsluta tvätten då jag skulle iväg till skolan, men mamma hjälpte mig med det (jag borde kanske baka muffins till henne som tack).

Nu är jag hemma igen efter att ha varit hemifrån i fem timmar, så ni kan tänka er hur hungrig jag är då jag bara fått i mig en skål kräm och en macka under hela dagen.

Jag skriver senare ;)
//Lisa

Det är inte bara jag...

Jag har fått ta emot en del pikar för det jag skrivit på bloggen.
Det handlar om att jag skrivit sådant som får andra att känna sig utpekade.

Jag ska inte förneka att vissa saker jag skrivit har varit utpekande -- om man är rasist/nazist är det ju klart att man känner sig något utpekad när jag skriver saker som "rasister och nazister är idioter", men samtidigt känner jag bara att man ska ta en titt i en historiebok och försöka inse att det inte finns raser inom mänskigheten och att det inte är någon skillnad mellan svarta och vita bortsett från hudfärgen. När det kommer till nazism; förlåt, men vad är det för mening att hålla fast vid en ideologi som gav upphov till det krig som dödade 50-60 miljoner människor och som dessutom fick dess ledare att skjuta sig själv p.g.a. förlust? Bara det säger sig självt...

Men åter till min poäng -- det finns fortfarande vissa saker jag inte kan rå för. Jag skriver ner mina åsikter, och jag försöker att inte gå alltför hårt fram, men ändå får jag pikar för att jag skriver sådant som får någon annan att känna sig utpekad. Jag brukar inte ens skriva ut personers namn, och om så händer är det i allmänna sammanhang. Man kan inte bara skylla på mig för att jag tar upp sådana åsikter som får någon att känna sig utpekad. Det finns trots allt ett skäl till varför man känner sig utpekad, och om så är fallet bör man ta en titt på sig själv och ställa frågan "Är detta verkligen jag?".

Om man inte gillar det man hör/läser för att man vet att det är sant är jag kanske inte den bästa personen att kritisera.

//Lisa

Okej, vad händer?

Jag kom hem för en timme sedan, sätter på datorn, loggar in på bloggen och har ett flertal kommentarer på enbart ett inlägg. De flesta var viserligen svar från kommentarer jag tidigare skrivit, men ändå! Jag måste säga att det är skitkul och att ni är bäst!

Men åter till dagen; jag lyckades få en tid för nästa tatuering redan nu på fredag, och med tanke på att jag är stammis där borta fick jag lite rabatt. Mer än lite faktiskt -- om jag sa vara helt ärlig tror jag att denna blir den billigaste jag gjort :D
Jag åkte från Hökarängen till universitetet för att låna en bok. När jag gjorde ett försök i söndags gick det inte alls bra då boken inte var inne trots att hemsidan sade så, och jag åkte nästan på samma sak igen. Enligt hemsidan fanns det flera böcker inne, men bara en fanns i bokhyllan. Det var visserligen inte mig emot, men det betyder ju att det nu inte finns några exemplar kvar och man vet ju aldrig om flera behöver den...

Nej, nu ska jag hjälpa syrran med middagen.
Mmm, middag... *dregla som Homer Simpson*

//Lisa

Fullspäckad tisdag

Hejhej ;)
Min dag kommer att vara fullspäckad idag, det säger jag bara.
Till att börja med måste jag äta klart, men därefter ska jag åka till Hökarängen för att besöka tatueringsstudion. Därifrån måste jag åka vidare till universitetet för att försöka få tag på den bok som jag inte fick tag på häromdagen. Nu hoppas jag verkligen att den finns i bokhyllan -- när jag åkte dit i söndags fanns den inte i bokhyllan trots att den skulle finnas inne enligt hemsidan.

Ikväll har jag även tvättstugan, så jag hoppas att jag får lite tid över för att kunna skriva mer under dagen.
Glöm inte bort min veckans blogg-tävling ^^

 

//Lisa

Ångest

Jag skickade in min hemtenta för ett litet tag sedan, och det är nu ångesten börjar dra igång.
Jag har alltid varit en människa som velat presetera bra ifrån mig, och jag vill inte att det mönstret ska brytas. Visst, jag vet att det är ansträngningen är värd mer än resultatet i det långa loppet, men jag är ändå rädd att jag ska bli underkänd. Det är så många som blir underkända den första tentan, och självklart är jag rädd att jag blir en av dem. Jag inser först nu att jag kunde ha skrivit mer på vissa ställen och definitivt annorlunda på andra.

Snälla, håll tummarna för mig att jag får ett E (som lägsta betyg).

//Lisa

Veckans blogg-tävling

Okej, jag ser så pass många bloggar med denna typ av tävling att jag själv blir sugen på att starta en. Jag hade dock tänkt göra en liten twist. Istället för att ni skriver "Jag är med" i det här inlägget tänkte jag låta er komma med låtrekomendationer. Ni rekomenderar alltså en låt var till det här inlägget. Vinnaren utses utefter vilken låt jag tyckte bäst om, och det skulle i sådana fall ske nu på söndag.

Om jag får in tillräckligt många rekomendationer tänkte jag slänga upp fem låtar med länk till bloggaren i ett inlägg, men vinnnaren får en länk i sidomenyn som varar i en hel vecka.

Om det låter som en bra idé kan ni väl börja skicka in rekomendationer redan nu -- det känns lite jobbigt att ha en massa tävlingar som ingen vill ställa upp på :p

//Lisa

Måndag

Hejhej ^^
Jag har faktiskt varit vaken ett bra tag, men jag har spendrat den större delen av tiden till att skriva på min hemtenta. Jag blev precis klar med den faktiskt, men jag har lite att korrigera och jag har ett par fotnoter att slänga in. Den största utmaningen var att hålla sig inom "teckenramen"; vi fick tre frågor att besvara. De första två skulle man besvara med ca 2000-2500 tecken, inklusive blanksteg, vardera medan den sista frågan skulle besvaras med 4000-5000 tecken inklusive blanksteg.
För att fatta mig kort innebar det alltså att man skulle besvara de två första frågorna på mindre än ett A4-papper. Det har aldrig hänt att jag skrivit så lite, och att man dessutom skulle använda sig av 1,5 radastånd gjorde inte saken lättare. Jag har spenderat alldeles för lång tid med att redigera det jag skrivit för att få det att hamna inom ramen.

Nu är det i alla fall avklarat, och med tanke på att jag inte ätit på hela dagen ska jag fixa i ordning mat, och sätta mig framför TV:n trots att jag redan missat lite av dagen reprisavsnitt av Grey's Anatomy. Jag vet att jag är en nörd, men jag bryr mig inte om hur många gånger jag sett de avsnitten (det är en av de bästa serierna jag sett -- det är det och Criminal Minds).

Jag skriver mer senare!
//Lisa