Inspiration

Jag har faktiskt kommit på mig själv ett flertal gånger att kolla igenom flera olika bloggar bara för att komma på något att göra -- antingen under dagen, eller bara för stunden. Jag har även gått runt flera gånger i lägenheten och undrat vad jag ska hitta på, utan att faktiskt göra någonting. Vad är det med oss och behöva inspiration för att kunna hitta på något att göra?

Det är sällan jag inte har någonting att göra -- när jag känner mig rastlös går jag ut på en promenad, och när jag känner att jag vill göra något som inte är alltför "ansträngande" sätter jag mig med en bok. Men när det väl händer -- de gånger jag känner att jag inte har någon lust att hitta på något, blir jag ändå så pass rastlös att jag måste göra något. I de lägena försöker jag hitta inspiration för att hålla mig sysselsatt. Återigen är det inspiration som är nyckelordet.
Vi människor i största allmänhet förloraar vår kreativitet när vi blir äldre. Som små kunde vi börja snurra runt oavsett var vi befann oss bara för att vi var uttråkade. Vem gör sådant som 18-åring? Jag saknar de tiderna -- de tiderna då man kunde göra mer eller mindre vad som helst utan anledning och utan att man fick konstiga blickar på sig.

Vad ville jag få fram med det här inlägget? Jag ville faktiskt ifrågasätta sättet vi tänker på nuför tiden. Det känns som att man måste planera in mer eller mindre allt flera dagar i förväg, och när de planerna går i kras har man plötsligt ingenting att göra under dagen. Man behöver tydligen inspiration till att kunna göra upp planer också -- vad hände med att vara spontan, eller att helt enkelt nöja sig med enkelheten? Jag är en av få, om man tittar över lag, som kan sätta mig ned med en bok så fort jag känner mig sysslolös. Det spelar ingen roll om det är soligt ute eller inte. Samma sak är det med promenader -- jag tycker inte att en promenad på 10 minuter räknas som en promenad, och för många ungdomar är det en långpromenad!

Men åter till ämnet -- varför kan man bara inte göra det första som faller en in? Om det första man tänker på är olagligt kanske det inte är det bästa alternativet, men ni förstår nog min poäng trots allt. Många av oss måste inspireras av andra för att kunna ha något att göra istället för att förlita sig på sin egen kreativitet. Varför bortser många av oss från enkelheten?

//Lisa

White Riot

 

Jag kan inte skriva något förrän jag är klar med tvätten, men ni kan lyssna på den här så länge :) Jag hoppas att ni gillar punk...
White Riot -- The Clash


//Lisa

Måndag

På många sätt var det en lång dag för min del, på ett annat var det ingen dag alls. Vill ni veta hur?
Jag hade ingen skoldag, men jag skulle åka till skolan för att hjälpa till med skylt till flaket. Visserligen var jag mer i vägen till någon hjälp med skylten, men jag skrev upp ett par låtar på en lista för eventuella låtar som ska spelas upp på fredag när vi åker omkring. Jag hoppas att de alla kan spelas upp, åtminstone två av de fyra jag valde :p

Jag åkte från skolan till Farsta för att dels träffa mormor som hade köpt busskort (som börjar gälla imorgon) och dels för att växla in pengar. Jag hade fortfarande ett gäng pund (£ 220) som jag skulle växla in til kronor. Jag känner mig rätt rik nu, om jag ska vara helt ärlig. Jag passade även på att äta lite på Wayne's då jag inte fått i mig något på hela dagen. Den resterande delen av eftermiddagen spenderades i Nynäshamn, vilket innebar en tågresa på ungefär en timme. Det är å andra sidan värt det -- jag älskar när man märker att man kommer längre och längre ut på landet. Jag vet inte varför, men jag gillar verkligen känslan av att åka tåg ute på landet.

Jag tog ett par bilder när jag var där ute, men nu måste jag springa iväg för att ta hand om tvätten (som jag inte ens har sorterat än).
//Lisa 

Trust Me

 

En ny låt som hamnat på listan bland mina favoriter :)
Trust Me -- The Fray

 

//Lisa

Djurplågeri

Det är faktiskt inte något som nämns särskillt ofta inom bloggvärlden. Tortyr och annan illa behandling av människor förekommer rätt ofta, men hur många bloggare nämner djurplågeri? Jag tror faktiskt att det här är första gången jag ägnar ett inlägg åt detta, och för det skäms jag över -- jag borde, liksom så många andra, ha nämnt det tidigare...

Man tänker att djurplågeri är när man aktivt slår ett djur, men måste det verkligen gå så långt för att det ska räknas som djurplågeri? Som benämningen antyder handlar det om att djuret plågas, och det är inte samma sak som misshandlas. Jag säger inte att djur som misshandlade inte plågas -- jag säger att det börjar tidigare än så. Vid djurförsök testar man bl.a. preparat av olika slag på djur. De kan plågas, men gör man någonting åt saken? Troligtvis inte -- man väntar tills ämnet börjat fräta sig in i skinnet innan man gör någonting.
Jag kan såklart inte säga någonting om saken då jag inte är värst inläst på det här ämnet, men vad tror ni är mest troligt -- att man testar ett ämne på ett djur för att sedan tvätta bort det så fort djuret gnyr, eller väntar man med det tills ämnet börjar fräta i huden? Om det varit en människa hade man gjort någonting åt saken redan vid det första aj:et. Skulle jag hälla ett ämne på mig, och jag börjar skrika av smärta, skulle man inte vänta tills min hud börjar frätas bort innan man säger "Vi borde kanske hjälpa henne". Återigen ställer vi människor oss betydligt högre upp än djur för att vi har en utvecklad intelligens. Det där är så dumt att det inte är sant. Det var faktiskt så européerna betraktade indianerna under kolonialismen. Idag verkar det ofattbart, men vi gör det fortfarande även om det inte är riktat mot människor.

Det är även vidrigt att man utnyttjar djur för pengarnas skull i form av reklamfilmer. Om det är reklam för kattmat kanske man bör använda sig av en katt i det syftet, men vad har apan i Gainomax-reklamerna med produkten att göra? Katter för kattmat, hundar för hundmat, apor för proteindryck efter träning? Var finns kopplingen? Man kan väl lika gärna ha en kalv som ber än att inte äta upp ens mamma efter träningen i form av hamburgare. Inte för att det skulle vara bättre, men ni förstår min poäng hoppas jag. Egentligen vore det bästa om man lät en person klä ut sig till en apa, eller något annat djur, och att man gör en anspelning utifrån det. Tänker man så långt? Nej, för det vore taskigt att förlöjliga en människa på det sättet även om han/hon själv gått med på det. Det är tydligen mer humant att utnyttja ett stackars djur.

Straffet för djurplågeri är nästan pinsamt. Nej, vänta -- det är pinsamt. Det är verkligen tydligt hur man ser på djuren -- bara för att de inte har en lika utvecklad intelligens som vi människor betyder det inte att de ska nedvärderas på det sättet.
På så sätt är jag glad över att jag inte är ett djur, men samtidigt är jag något avundsjuk på dem. Om jag blir totalförlamad måste jag begå självmord eller skickas ned till Schweiz för att dö istället för att avlivas på plats...

//Lisa

Bilder från igår

Detta inlägg skulle egentligen ha publicerats för nästan tre timmar sedan...

Jag kommer inte berätta så mycket om bilderna -- jag låter de tala för sig själva, helt enkelt ^^ Det jag nämner redan nu är att de alla är redigerade med hjälp av Picasa för att de skulle se bättre ut. På vissa kan man verkligen fråga sig om orginalet inte var bättre trots allt, men jag säger redan nu att de redigerade bilderna ser bättre ut. Om ni tror mig eller inte är en annan sak :p

























//Lisa

Söndag

Tjo på er :D
Det var länge sedan jag använde mig av uttrycket "tjo". Det kändes konstigt, och det är något jag inte kommer göra om igen.

I vilket fall som helst kom jag precis hem från min mormor -- vi hade ett litet Mors Dag-firande hemma oss henne, vilket var trevligt. Vem har sagt att man behöver köpa mer än ett par blommor? Jag förstår verkligen inte hela grejen med att göra en sådan stor sak av dessa dagar, men tydligen är det så. Mors Dag, Fars Dag, Alla hjärtans Dag... Alla dessa dagar handlar om att köpa så dyra grejer som möjligt utan att bry sig om det viktigaste. Det är ganska hemskt när man tänker efter...
Men som jag sade har jag varit hos mormor hela dagen, och jag har därför inte kunnat blogga. Å andra sidan hade jag tid innan jag åkte iväg då jag inte hade någonting att göra, men då hade jag ingen lust att blogga. Det ironiska var att jag var uttråkad av att inte göra någonting, men samtidigt kände jag för att inte hitta på något överhuvudtaget. konstigt? Tja, det är trots allt mig vi pratar om :p

Bilderna jag tog igår kommer strax upp -- jag ska bara ladda upp dem på datorn ^^
//Lisa

Promenad

Jag orkar inte lägga upp bilderna på datorn nu, men de kommer imorgon -- jag lovar!
Jag kom hem för drygt en halvtimme sedan efter att ha knallat runt i 1½ timme. Mina fötter har fått ta lite stryk, framför allt efter att jag var korkad nog att gå in i min favoritskog. Den är rätt backig också, och jag skyndade mig upp för den brantaste backen, vilket gör att mina ben också har fått ta lite stryk. Jag kommer säkert känna av träningsvärk i rumpan imorgon när jag vaknar... Apropå min rumpa (det där lät lite väl pervers) tror jag att jag har fått ett par myggbett där. Jag har defintivt fått ett på knäet och halsen. Det skulle inte förvåna mig om jag hade ett par stycken på mina lår, men det är ändå rätt konstigt då jag har heltäckande jeans på mig.

Jag vet att det är otroligt sexigt att läsa om myggbett på en annans rumpa, men tyvärr får ni nöja er med detta då jag måste stänga av datorn.
God natt på er :)
//Lisa

Middagsdags ;)

Det blev en sen middag idag -- kanske för att jag inte ätit den än, men jag har hållt på med den i ungefär en timme. Det var ganska mycket som skulle fixas. Jag gjorde nämligen en pastasallad. Okej, det blev mer en pasta-med-sallad-rätt då pastan inte fick plats i skålen/bunken, eller vad man kan säga.


En konstig bild på salladen, jag vet...

Jag använde mig av:

Gurka

Sallad

Kidneybönor

Linser

Majs

Tomater

Fetaost

Chorizo

Kycklingfiléer

Spaghetti

 

Med tanke på att jag skulle skära upp kycklingfiléerna samt steka dem efter att ha stekt chorizon tog det ca 40 minuter bara där. Men gott tror jag att det blir i alla fall ^^

//Lisa

Klädstil

Kläder säger en del om ens personlighet.
Det är i alla fall det många tycker, och så är det väldigt ofta. Är det så hela tiden? Nej, men ändå kan man bli dömd utifrån sina kläder. Det är oerhört fel.

Anledningen till att jag kom in på det här var att jag själv blev dömd efter mina kläder när jag var yngre. Först och främst måste ni förstå att detta var under en period då jag inte kände mig helt okej. Mobbningen jag utsattes för är någonting som alltid har följt mig, och det kommer det alltid göra. Det påverkade mig hela högstadiet, och gjorde att jag blev väldigt inåtvänd överhuvudtaget. Det blev inte bättre när min pappa dog och jag började klandra mig själv för det. Jag orkade till sist inte bry mig om vad jag hade på mig för kläder, och när jag väl i nian började bearbeta detta på ett helt annat sätt -- när jag i nian slutade bry mig om vad andra tyckte för att istället fokusera på mig var det "för sent".

I högstadiet hamnade jag i en bana av tråkiga kläder, och när jag kom till gymnasiet var jag fast i det mönstret. Jag hade tråkiga kläder, så många antog att jag hade en minst lika tråkig personlighet. Två år tidigare skulle det ha varit sant, men sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet förändrade mig en hel del. Jag slutade helt enkelt bry mig om andras åsikter kring mitt utseende. Det var något jag fokuserat alldeles för mycket på under högstadiet då jag levt mig in i en illusion om att jag var ful och äcklig, för att inte nämna värdelös. Jag har än dag svårt att se mig själv som attraktiv trots att jag flera gånger fått höra att jag är söt, snygg, sexig (jag tror visserligen att denna person var något full) och vacker (men detta har kommit från vänner -- de måste säga så :p).
I vilket fall som helst såg många mig som en tjej med en tråkig personlighet bara för att mina kläder var tråkiga. Det blev inte heller bättre av att jag var så pass blyg som jag var. Det är i och för sig något jag alltid varit, och något jag fortfarande är, men människor i en allt större skala har börjat prata med mig nu. Varför? Dels är det mitt ökade självförtroende, men också att jag brytit banan av tråkiga kläder. Under mitt första år på gymnasiet blev många faktiskt överraskade när jag sade någonting roligt, någonting sarkastiskt. Vem förväntar sig en sarkastisk kommentar från den blyga tjejen med omoderna jeans och svarta tröjor? Vem förväntar sig någonting roligt från den "patetiska" tjejen som behöver få sin garderob renorverad?

Idag när jag skulle till Farsta tog jag en promenad från pendeltåget i Farsta strand. Det är en promenad på ca 10 minuter, och det slog mig när jag hade kommit halvvägs att jag inte alls hade matchande kläder på mig. Jag brydde mig inte så mycket om det, men det fick mig ändå att tänka. Varför är det så viktigt att man har matchande kläder på dig? Det är väl roligare om man har på sig lite av det man vill för att testa gränserna? Så länge man har kläder på sig ska det väl inte spela någon roll att man har ett gult linne under en rosa oversize-skjorta?
Jag bryr mig inte så mycket om vad jag har på mig, så länge det är kläder som inte är alltför avslöjande. Så självklart har jag fått ta emot en del blickar när det gäller mina färgval och hur jag matchar dem, men det är bättre att experimentera än att gå på det gamla vanliga, om ni frågar mig. Om man tänker på Kristen Stewart på förra årets MTV Movie Awards -- hon kom dit med en röd klänning och converse. Det är ingen kombination som någon någonsin tänkt på -- i alla fall inte inom kändisvärlden. Man skulle kunna tro att hon blev sågad, men hon utsäddes till månadens bäst klädda av någon tidning för den kombinationen. Vad säger det, egentligen? Att man ska våga testa gränserna och ha på sig det man vill ha utan att behöva bry sig om det ena plagget matchar det andra. Släng bara på er kläder och gå ut istället för att diskutera med er själva vad ni ska ha på er i timmar. Det är betydligt lättare så, och betydligt roligare ^^

//Lisa

Lördag

Jag har inte ens skrivit något idag, men ändå har jag haft fler besökare denna morgon än vad jag igår. Jag börjar bli populär nu :p

Hur har ni det idag? Jag mår faktiskt bättre, för en gångs skull. Men jag ska försöka ta det lugnt så att det inte blir som igår -- jag mådde rätt bra under dagen, även om jag var yr, men när jag "kom igång" mot kvällen kom även illamåendet. Jag vill inte riktigt vara med om det igen, om man säger så, så jag hade tänkt att bara ta det lugnt idag :) Självklart spräcktes den planen då jag var tvungen att åka förbi Farsta för att hämta ut studentplakatet. Det var visserligen inte så farligt, men ni skulle se hur vädret är här hemma! Bara nu när jag har varit vaken har det kommit fyra regnskurar, som jag kan komma på, och det har växlat mellan det och sol med kanske 30 minuters mellanrum.

Det är det som hänt idag, men om ni har några frågor är det bara att fråga på ;)
//Lisa

Balbilder

Hejhej ^^
Jag kom hem för ett bra tag sedan, men jag har varit tvungen att fixa några saker innan. Först och främst var jag såklart tvungen att ladda upp bilderna på datorn, men innan kämpade jag med att få loss armbandet jag fick låna av syrran. Jag var faktiskt tvungen att be mamma om hjälp med det, men även hon hade problem med att förstå sig på spännet. Det gick till sist, och tur var det :) Innan det var jag dock tvungen att leta upp mitt bankkontonummer. Jag förlorade mitt busskort idag -- antingen i skolan, på bussen eller vägen mellan bussen och skolan (jag tog bussen till skolan), så när jag kom hem var det bara att ringa för att få det spärrat. Visserligen var det mamma som gjorde det åt mig, men som tur var löste det sig. Jag kommer få ett nytt kort skickat till mig i slutet av nästa vecka, och mitt nuvarande kort är spärrat. Det var inte långt kvar på busskortet, och jag kommer antingen få eller köpa ett sommarlovskort som börjar gälla nu på tisdag. Jag blir utan kort i helgen, men jag har inte planerat att åka någonstans långt, och samma sak gäller måndagen. Man kan alltid promenera dit man ska ^^

I vilket fall som helst var det riktigt kul på balen, men jag blev väldigt yr nu mot slutet, och som pricken över i:et kräktes jag en gång på vägen. Det var inte mycket, så jag kunde bara spotta ut det. Jag hoppas verkligen inte att någon bestämmer sig över att gå över den gräsmattan...

Jag tog inte en massa bilder, men ett par. Jag kan tyvärr inte slänga upp alla här, men ett par stycken kan jag i alla fall bjuda på :)



Natta, som tar en bild av mig när jag fotograferar henne :p


Några av mina favoriter :)

 

 


På väg ner till matsalen.


Desserten, som för min del bestod av konserverade frukter och vattenmelonsskivor. Jag var inte den enda som fick detta, men jag blev lite besviken. Jordgubbsmoussetårtan såg alldeles för god ut...

En sista bild på mig i min klänning. Jag skulle precis gå, och innan skulle jag byta om, vilket förklarar badrumsmiljön. Sminket och smyckena stod syrran för ^^ Jag önskar att jag hade köpt hårfärg och färgat håret mörkare, men det är som det är ;)

//Lisa

Snedvridet samhälle

En flicka berättade på sin blogg att hon blivit våldtagen, kränkt, hotad och misshandlad. Hon vågade göra en polisanmälan efter att ha fått stöd på kvinnojouren, men nu läggs rättegången ned då åklagaren anser att bevisen inte räcker till.

Jag har sagt detta så många gånger tidigare, och jag säger det igen. När jag var yngre ville jag bli åklagare. Jag hade en förskönad bild av att åklagare gör vad de kan för att se till att brottslingar får ett straff. Det var därför jag började studera juridik nu på gymnasiet. Jaggav upp den drömmen, eller vad man kan säga, för över ett år sedan. Jag har inte förlorat intresset för det, men jag har tappat förtroendet för hela systemet. Hur skulle jag kunna arbeta inom någonting som jag saknar förtroende till? jag har inget förtroende för det svenska rättsystemet.

Den här flickan hade fått sina blåmärken fotograferade, och man anser inte att det är bevis nog för misshandel. Hur man tänker här kan jag inte förstå -- hur många av oss går runt med stora blåmärken på magen? Det är knappast som att flickan hade slagit sig själv för att sedan säga "Hahaha, nu kommer pengarna". Det är knappast som att flickan ramlat, för man får inte sådana typer av blåmärken när manramlar -- inte ens när man ramlar nedför en trappa. Hon fick ta emot slag efter slag efter slag, och nu ställs rättegången in för att åklagaren plötsligt bestämt sig för att bevisningen inte är tillräckligt starkt. För det första anser jag att den är det, fast jag är varken åklagare eller läst fallet så jag är inte rätt person att avgöra det. I vilket fall som helst ska man inte ställa in en rättegång p.g.a. detta. Antingen finns det tillräckligt många bevis, eller så gör det inte det. Man ska inte komma i efterhnd och påstå någonting sådant. Tänk er själva att ni förberett er på en rättegång som ni mer eller mindre fasat över, och så kommer det ett brev en dag som säger att den rättegången ställs in. Om åklagaren hade tillräckligt mycket bevis från första början, varför finns de inte nu? Eller om bevisningen aldrig någonsin varit tillräcklig stark, varför påstå att den är det för att i mer eller mindre sista sekund ångra sig?

Man pratar om att man ska sätta in flera poliser för att kunna ge oss en större trygghet, men vad f*n spelar det för roll? Det spelar ingen roll hur många poliser som sätts in då man blir behandlad på det här sättet av systemet. Det är sådant här beteende som gör att så få vågar anmäla ett våldsbrott -- framför allt våldtäkter. Hur ska man kunna klara av att göra en anmälan då så få våldtäktsoffer, över lag, får ett fullgott stöd?

Om det är något jag inte klarar av så är det hyckleri, och vi lever i ett system av hyckleri. Man säger att kvinnor som blivit våldtagna måste skaffa sig modet att anmäla, men de som tar emot anmälan och de som "sköter" allting annat ska fortsätta göra det de gör. Jag har kompisar som blivit våldtagna -- ett fall lades ned efter tre månader! Ett annat lades ned inom loppet av några dagar trots spermaprov, hud som hamnat under hennes naglar och trots att hon hamnat på sjukhus! Om vi ska anmäla måste jobbet skötas rätt, men det gör det inte, och av någon anledning godtar man det! Kan ett samhälle bli mer snedvridet? Helt ärligt, tror jag inte det. Visst, invånare i länder som Afghanistan har det betydligt värre än oss, men samtidigt känner jag att talibanerna i alla fall är ärliga med vad de tycker. Ja, tycker att det är vidrigt -- det är minst lika vidrigt som att vi bor i ett land där man mer eller mindre ljuger för oss.

Jag har som sagt var inget förtroende för det svenska rättsystemet. Jag har inget förtroende för ett system där man försöker klandra en flicka efter att hon våldtagits. Om hon druckit, är det hennes fel trots att hon har en klar bild av händelseförloppet. Har hon haft fel kläder på sig, är det hennes fel. Har hon kysst killen tidigare den kvällen, är det hennes fel.

Ni som har en blogg, skriv om detta. Länka inte till andra bloggar, skriv själva. Förlåt, men för mig känns det extra viktigt att så många av oss sprider våra åsikter kring detta. Om vi är tillräckligt många kanske vi får många att tänka efter. Det krävs visserligen mer än så, men det är en början.

 

//Lisa

Underbara dag

Nja, inte direkt, inte om man bortser från vädret.
Jag är fortfarande sjuk, men jag ska tvinga mig själv att gå till balen. Även om risken att jag inte kan dansa finns, hoppas jag ändå på att få se alla som är där och ha en bra stund. Bara för att jag inte kan dansa (tro mig, detta gäller även när jag är frisk) betyder det inte att jag inte kan njuta av middagen ^^
Min bästa kompis från klassen -- en av mina bästa kompisar från skolan -- kommer inte kunna komma, och det är någonting vi båda (och flera andra) är ledsna över. Jag har lovat henne att ta en massa bilder, och jag ska försöka hålla det löftet. Förlåt, men jag räknar inte tio bilder som en massa :p

Det är inte så mycket som har hänt än, men jag lovar att skriva innan jag åker iväg ;)
//Lisa

Mer personligt

Jag frågade er förut vad jag skulle kunna förändra här på bloggen. Fler bilder var ett alternativ, och det ska jag fixa -- jag vill gärna lägga upp flera bilder än vad jag gör, men ni får vänta tills sommarlovet för det (vilket betyder att ni får vänta en vecka :p).

Ett annat råd var att försöka vara lite mer personlig, och skriva mer om mig själv. Det är inget orimligt önskemål, så jag hade tänkt att ägna ett helt inlägg (eller kanske två för den delen) om enabrt det. Det kommer inte bli nu, men jag tänkte låta er bestämma vad jag kan berätta om. Om ni ställer frågor kommer jag såklart besvara dem i min frågestund (ja, jag är desperat efter flera frågor), men då kommer jag inte ägna stor energi åt att gå ner på djupet och det är där inlägget kommer in i bilden.
Krångligt? Japp, men det är det jag lever för :p Man om ni vill ha lite hjälp på traven -- inspiration -- kan ni fråga mig om:
-mina intressen
-musik-/klädstil
-skola
-vänner (jag kommer dock inte avslöja något om dem då det inte är mitt "område")
-min uppväxt (mobbningen, pappas död)
-drömmar
-någonting annat ni kommer på

Vad vill ni veta om mig? 
//Lisa 

En fråga till er

Jag ställer många frågor till er, och de flesta är retoriska, men jag tänkte ställa ytterligare en fråga till er. Det vore kul om ni kunde svara (det vore även kul om ni själva kunde ställa en fråga här).



Vad skulle ni vilja läsa om här på bloggen?


//Lisa

Inte smart, inte smart alls...

Jag blev hemma idag också. På sätt och vis...
Jag hade ju lovat Natta att hjälpa henne med att hitta kläder till balen, och jag gillar verkligen inte att bryta löften om jag kan undvika det. Jag tänkte ta med mig skolväskan, men när jag packade den blev jag yr och efter att ha kollat tempen såg jag att febern hade stigit något jämfört med igår. Det var för sent att ringa Natta, och det ångrar jag inte. Det var inte smart av mig att åka in till stan, men jag hittade själv en del som kan komma till användning i sommar, och jag hittade en balklänning. Jag skrev i måndags att jag hittat en, men jag var osäker på den. Nu har jag hittat en som jag definitivt ska ha. Den är marinblå till min systers stora förskräckelse ("Du kommer att se ut som en blekfis" -- jag gillar att jag är blek, varför ska det vara så svårt att förstå?). Den slutar strax nedför knäna, den är väldigt enkel och elegant samtidigt som den inte är tråkig. Det är så lätt hänt med enkla klädeer att de blir tråkiga, men jag tror att det är färgen som lyfter upp det ^^

Ni kommer inte få se några bilder idag, men definitivt imorgon. Visserligen kommer det bli väldit sent, men ändå. Jag hoppas bara att jag kan tvinga ner febern, för annars är jag lite körd. I värsta fall kan jag äta av desserten (jordgubbsmoussetårta) och gå hem tidigare p.g.a. allergi :p

Jag måste gå nu. Som jag sade var det inte alls smart att jag åkte in till stan även om jag hittade en del till mig själv -- jag kräktes nästan på tåget på vägen hem. Det hade varit väldigt synd om de små flickorna som satt bredvid mig...
//Lisa

Promenaden

Jag blev klar med arbetet snabbt, och jag tog min efterlängtade promenad. Det blev rätt sent, men det var inte så farligt. Jag uppmuntrar verkligen inte till denna typ av beteende -- det är många tjejer som blir våldtagna när de är ute sent, oavsett om det är mörkt eller inte. Jag var inte med om någonting nu, men det kan ha varit av ren tur. Samtidigt vet jag var jag kan röra mig någonstans. Jag har märkt att många blir våldtagna nära bostadsområden, så jag går där det är mer glest av bostäder men tillräckligt nära för att någon ska kunna höra mig.

I vilket fall som helst var det verkligen skönt att bara vara ute och gå. Det var ett tag sedan jag tog en sådan här lång promenad -- jag knallade runt i en timme, och återigen är det inget beteende jag uppmuntrar er till. Långa promenader i alla ära, men inte efter nio på kvällen. I värsta fall halv tio, men inte kvar över tio.
Jag tog faktiskt några bilder, och jag tänker låta de tala för sig själva. Jag ber er bara att försöka hitta månen på den första bilden :p








 

 

 

Kanske inte av bästa kvalitet, men det blev mörkt och jag hade bara min mobilkamera ^^

Plugget väntar

Jag har fortfarande lite att titta igenom på de frågor jag besvarade tidigare idag till juridiken. Jag har inte mycket kvar nu, men jag vill gärna få det gjort idag när jag ändå har chansen. Jag skriver igen så fort jag blir klar, om jag inte bestämmer mig för att ta en kort promenad idag igen. Det kanske verkar lite sent nu, men det är svårt att motstå då solen fortfarande skiner ^^

Ställ gärna ett par (helst flera) frågor till min frågestund ^^
//Lisa

American Girl

 

Jag har verkligen fastnat för den här låten ^^

American Girl -- Tom Petty and The Heartbreakers

//Lisa

Solsken

Jag har alltid undrat vad det är som gör att vi människor blir så glada av solsken. Det finns de som blir glada av regn (jag tycker faktiskt att det är mysigt -- fast bara när det varit soligt under dagen och då regnet kommer på kvällen när man tittar på en film), men hur många har någonsin sagt; "JA! Äntligen moln!" när det är mulet? Jag känner då ingen som gjort det, men det är bara om man bortser från när jag faktiskt sagt det. Å andra sidan var det med en sarkastisk ton, så jag tror inte att det räknas.

Men som jag sade, vad är det med oss människor och sol? I alla fall vi människor i Norden. Har det något med att vi försöker ta vara på stunden när den kommer? Har det något med energin att göra, att allt plötsligt kommer till liv? Har det något med de möjligheter som ges i en allt större grad jämfört med när det är regn?
Jag kan inte tala för alla, men jag vet hur det är för mig. Det har med livet att göra -- att det blir så mycket rörelse. Jag älskar ljudet av fågelkvitter. Till skillnad från många andra vill jag inte ta kol på fåglar då de kvittrar halv fyra på morgonen och väcker en. Det gör mig faktiskt glad, och jag vill bara öppna fönstret så mycket det går för att kunna släppa in mängder med fåglar.

Det är även något med solskenet som gör att jag känner mig fri. Det är svårt att förklara, men något av det bästa jag älskar är att ta en promenad till en sjö som ligger tre km härifrån. Jag brukar sätta mig på ett berg som ligger rätt avsides från stranden och bara njuta av solen som ligger på medan jag tittar ut över vattnet. Det bästa är när vattnet ligger stilla och när solen håller på att gå ner. Om det varit varmt under dagen ligger den värmen kvar i luften, och himlen får en mängd blandning av färger som avspeglas i vattnet. Finns det något bättre än det? Ja, men än så länge är det de stunderna jag längtar till som mest när sommaren kommer. Det och min födelsedag :p


Men som jag sade känner jag mig fri när solen är framme, och i kombination med värme förstärks känslan. Ni kan ju gissa er fram till hur jag känner mig när en lätt sommarbris sveper förbi... Jag blir inte så motiverad till att ta flera bilder -- det får jag mer på vintern då snön lägger sig som ett skynke över träden och marken. Jag njuter mer av stunden än att ta bilder. Jag vet inte varför, men det känns som att ju fler bilder jag tar, desto större är chansen att jag förstör minnet. Jag har ett fåtal bilder från förra sommaren, och när jag tittar på dem längtar jag verkligen. När jag tittar på mina vinterbilder får jag inte samma känsla. Det är det som är det bästa med sommaren -- förväntningarna och längtan man känner innan den kommer, och känslan man får när förväntningarna uppfylls.

Jag antar att solskenet skapar en illusion av sommaren, och att vi tar emot den känslan med öppna armar. Detta gäller defintivt mig, och det skulle inte förvåna mig om den gällde er också.
Men vad är det med solskenet som ni älskar? Vad är det med sommaren som är så härlig?

//Lisa

Självklart

Hej på er :)
Ja, jag är fortfarande hemma -- eller snarare, hemma idag också -- och jag håller just nu på med en slutuppgift till Miljöjuridiken. Det är lite typiskt att man den ena dagen går runt och är lättad över att inte ha några uppgifter kvar att göra när det kommer fram datgen därpå att vi har en uppgift kvar. Visserligen är det inte så svårt -- av sju frågor har jag svarat på två den senaste halvtimmen.

Nej, nu måste jag återgå till att besvara på frågorna. Jag hoppas att ni får en bra dag :D
Om ni känner er lite uttråkade, klicka här ^^
//Lisa

Unga mödrar

Nej, jag pratar inte om programmet, även om det har med mitt inlägg att göra.

Många har sådana fördomar gentemot unga mödrar -- att de är korkade som skaffade barn i en sådan tidig ålder, att de är slampor, att de inte har ekonomin att ta hand om sina barn etc. Men hur är det i det verkliga livet?
Visst, man har inte den ekonomiska grunden för barn när man är så pass ung -- då man inte är färdig med sin utbildning, men det betyder inte att man inte klarar av det. Det finns många unga mödrar som klarar sig tack vare de ekonomiska stöd som finns. Det finns de som går på socialbidrag, men det är inte för att de är för lata för att jobba. Det är för att få hjälp. Jag antar att många av er tycker att det är korkat att skaffa barn när man inte har en ekonomisk grund, men av någon anledning är det unga mödrar som hamnar i kläm där i en betydligt bredare grad jämfört med vuxna. Det finns vuxna som går på socialbidrag, men hur många av dem får ta emot skit för det? Okej, det är många, det ska jag inte förneka, men handlar den skiten om att de inte är redo för att bli föräldrar? Nej. Det dumma är att man inte ser socialbidrag som hjälp, man ser det som någon välgörenhet som skattebetalare står för. Man måste verkligen ändra den bilden...

Att unga mödrar skulle vara korkade... Hur får man den kopplingen? Varför skulle de vara mer korkade än andra tonåringar som har sex? Preventivmedel funkar inte alltid, och många har oskyddat sex överhuvudtaget. Det är inte korkat att ha oskyddat sex, men man måste själv förstå att man kan bli gravid om man har det. Om tio tjejer har oskyddat sex och en av dessa skulle bli gravid är det automatiskt hon som skulle bli den korkade trots att hon inte var ensam om det. Har jag rätt, eller har jag fel? Låt oss säga att två av dessa blev gravida, och att en valde att göra abort. Den tjejen skulle inte bli korkad då hon väljer att inte behålla barnet. Betyder det då att man är korkad för att man väljer att bli mamma?
Samma sak gäller det med fördomen om att man skulle vara slampa. Vem är det som bestämmer att man är en korkad slampa bara för att man väljer att bli mamma vid, låt oss säga, 17-årsåldern?

Antalet aborter har minskat det senaste året. Det innebär att många väljer att behålla sina barn, men det betyder också att många unga blir mödrar. Jag vet med mig att jag inte skulle ha det i mig att göra abort om jag blev gravid nu. Jag har ingen stadig ekonomi, men jag vet att jag inte skulle klara av det. Jag har inget emot aborter, men jag skulle helt enkelt inte klara av det. Även om jag inte hade pappans stöd skulle jag inte klara av det. Jag gillar att tro att jag skulle kunna ge upp barnet för adoption om det var tvunget, men föda det skulle jag göra utan tvekan. Ska jag betraktas som korkad för det? Nej, men anledningen bakom det är för att jag inte är gravid, eller hur? Det är väl så de flesta av er tänker, men den bilden skulle snabbt ändras om jag skulle skriva "Hej, jag är gravid i tredje månaden -- trevlig överraskning, eller vad säger ni?".

Jag kom in på detta ämne med några klasskamrater igår i skolan. Ingen snavckade skit eller någonting, men det fick mig ändå att tänka. Det är så många ungdomar som har oskyddat sex, och sedan är det de som blir gravida som får skit då de behåller barnet. arför? För att de anses vara oförmögna att ta hand om det. Visst, det finns ungdomar som är det, men det finns även vuxna som är det. Varför är det då unga som ska ta emot den största skiten? Är det för att de hade oskyddat sex? Tro mig, det skulle de onte haft om rätt information spridits. P-piller skyddar mot graviditeter, men inte könssjukdomar. Man har därför oskyddat sex ofta, och vad händer när man glömmer bort att ta p-piller bara en gång?
Vi kom in på att många skaffar barn som att det vore husdjur. Jag känner till ett fall där det nästan är så, men jag känner till flera fall där tjejerna tänkt som jag gör nu -- att man inte är emot abort, men när det kommer till kritan så klarar man inte av det.

Jag har sagt det flera gånger, och jag gör det igen -- skydda er! Jag vet att många av er tycker att det förstör stämningen när killen måste ta på sig kondomen, men vad är värst? Att killen tar på sig kondomen eller att någon av parterna säger i sista sista stund att han/hon lider ev en könssjukdom? Försök att tänka smart -- för er egen skull! Tänk också på att unga mödrar inte är mer korkade än någon annan tonåring som har sex...
//Lisa

Lättnad

Det slog mig precis att jag inte har några saker kvar att göra i skolväg. Vet ni hur skönt det är? Först hade jag projektarbetet (plus lite annat), och därefter har det varit prov och inlämningsuppgifter... Nu har jag ingenting kvar! Allt är klart, jag kommer inte få något mer (i alla fall inget som är betygsgrundande då betygen sätts imorgon) och jag är så lättad. Jag började faktiskt skratta av lättnad. Mitt största problem nu är att hitta skor till balen, men jag har ett par som skulle funka. Åh, va härligt det är! :D

//Lisa

Förlåt

Min uppdatering har verkligen inte varit den bästa idag, men nu är på G igen ^^
Jag har legat hemma med huvudvärk (ingen liten heller) och feber idag. Jag vaknade imorse för att mindre än en kvart senare sjukanmäla mig. Klockan var runt halv tio när jag gick för att sova igen, och jag sov till halv två. Man skulle kunna tro att jag skulle känna mig utvilad då, men nej. Jag vaknade minst lika trött som när jag först gick och lade mig. Även nu måste jag kämpa för att hålla ögonen öppna, och jag tog ändå en tupplur på en timme tidigare idag. *suck*

Jag skulle ha haft ett muntligt prov idag, och nej jag skolkade inte för att missa det. Jag har faktiskt spenderat den senaste timmen med att skriva ett kortare arbete om det. Helt ärligt hade jag föredragit det muntliga provet -- då hade jag i alla fall kunnat utveckla mina resonemang mer och på ett mer utförligt sätt då jag möts av frågor. Det är svårt att tänka sig eventuella följdfrågor på det man skriver. Apropå frågor, glöm inte bort min frågestund som ni hittar här ^^

Nu måste jag gå för att äta middag. Jag har inte ätit på ett bra tag nu, och jag vet att jag behöver få i mig näring. Jag är inte särskillt hungrig, men det kanske kommer när jag väl får i mig mat, eller vad tror ni? ;)
//Lisa

Tjuvstart

Okej, jag åkte faktiskt till Farsta och köpte en klänning. Jag borde inte ha gjort det med tanke på att jag ska till Farsta på torsdag tillsammans med Natta, men det var nog nästan lika bra att jag köpte en ändå -- mitt stora problem nu är skor. Jag har skor här hemma som skulle kunna funka om det inte var för att de måste klackas om. Jag vet inte hur lång tid sådant kan ta -- hinner man med det på tre dagar?

I vilket fall som helst var jag tvungen att fly från lägenheten då syrran bestämde sig för att spruta hårspray överallt i lägenheten. Tro mig, det är inte kul att vara allergisk mot sprayer (hårspray, deospray, parfym) -- framför allt inte när man bor tillsammans med en tonårstjej som gillar att använda dessa. Som tur var känner jag inte av lukten så mycket nu, och jag kom ändå hem för ungefär en timme sedan. Den första halvtimmen var jag tvungen att gå runt med en filt runt huvudet för att den skulle täcka min mun -- jag kunde inte andas annars, och det säger en hel del om man andas med en polyesterfilt över munnen.

Jag har precis avslutat matlagningen, så jag ska svika er och återvända till min tacos ^^
//Lisa

Våga visa ditt rätta jag

Återigen har tjatet om att jag ska färga håret ljusare börjat. Varför? För att jag är blek. Jag vet redan att jag är blek, och varför blir så många så överraskade när de får reda på jag faktiskt är medveten om det. Är det verkligen så otroligt att jag är stolt över mitt utseende trots att jag inte är särskillt smal, blond eller solbränd? Visst, jag kunde ha varit lite längre. Det hade inte heller skadat om jag varit mer koordinerad, men det har inte så mycket med utseende att göra, så -- ha! :p

Min poäng är verkligen att man måste kunna se ut hur man vill utan att man får en massa gliringar. Vad gör det att man är blek? Är det inte bättre att vara blek än att man sminkar på sig en massa skit för att se så brun ut som möjligt? Är det inte bättre att vara blek än att man solar sönder sin hy?
Samma sak kan man tänka om vikt. Varför är det så viktigt för många tjejer att vara smala? Är det verkligen så farligt om man råkar vara lite kurvig, eller knubbig? Så länge man inte äventyrar sin hälsa ska man inte oroa sig över sin vikt. Vem har sagt att man inte kan få en pojk-/flickvän om man är "fet"? Visst, det finns de som föredrar smalare tjejer, men det finns även de som ser bortom utseendet och fokuserar på personligheten. Om killar nu tittar på personligheten, vore det inte bättre att göra sig av med "du-är-ful-för-att-du-inte-är-smal-eller-solbränd"-attityden för att istället försöka se det vackra hos människor -- både den ytliga och den djupare skönheten? Det tycker jag i alla fall...

Det är fler tjejer som är fördomsfulla och utgår från utseendet jämfört med killar. Jag hör fler tjejer säga att andra är fula eller feta och att man genast tycker att en kille är så mycket snyggare för att han dragit av sig tröjan för att visa sina magrutor. Det är även fler tjejer som är fördomsfulle till personligheter har jag märkt. Jag har blivit kallad nörd/tönt av flera tjejer än killar, och inte på ett bra sätt. Jag är en nörd, men jag är en nörd som har många vänner som är helt underbara. Vad är det som är så dåligt med det? Varför kan man inte få vara sig själv i alla lägen? Varför är det så viktigt att man lämnar sina principer för att kunna "imponera" på någon annan?

//Lisa

Skolan

Det var första dagen för mig i skolan på nästan två veckor. Det kändes ganska ovant att vara tillbaka, men det var verkligen härligt att träffa de kompisar som inte följde med till London. Jag träffade visserligen ett par av dem i lördags på East festival, men nu fick jag träffa ytterligare ett gäng och imorgon blir det flera. Det känns verkligen nu -- att det snart är över, menar jag. Jag var nästan lättad när jag slutade nian -- inget illa menat mot de som gick i min klass då, men jag var desperat efter en ny chans. Nu är jag inte det. Jag vet nu att jag har en social kompentens, vad folk än säger, och jag har fått så otroligt många och underbara vänner under dessa tre år. Jag har fått underbara vänner bara under det senaste året. Jag hoppas verkligen att vi kan hålla kvar kontakten, för jag kommer sakna dem något otroligt.

Men i vilket fall som helst skulle jag ha två muntliga prov idag. Det ena kunde jag skjuta upp tills imorgon, vilket kändes bra för min del. Det andra var mitt argumenterande tal till svenskan, men det blev inte så mycket argumenterande som tänkeställare. Jag pratade om lärarnas ansvar när det gäller elever -- framför allt när det gäller mobbning. Jag är bara glad över att jag kunde hålla rösten någorlunda stadig, för det är ett rätt svårt ämne för mig att tala om. Åtminstone framför en klass, oavsett om den är "hel" eller inte. Som jag skrev tidigare (okej, det var för flera månader sedan) har jag problem med att tala inför personer, men jag kan tala med flera samtidigt. Om jag inte känner mig pressad till att framföra en poäng blir jag inte nervös. Men så är det nog med alla, om man tänker efter.

Men det är det som hänt hittills. Jag kommer inte åka till Farsta -- jag tror inte det i alla fall -- så jag ska njuta av vädret på andra sätt ^^
Ni får ha det så bra!
//Lisa

Frågestund

Inte för att det gick så bra förra gången -- jag var faktiskt tvungen att "flirta" till mig några extra frågor -- men det var ändå riktigt kul, så jag tänkte "varför inte?". Så nu är det bara att ställa frågor så besvarar jag dem så fort de kommit över tjugo. Det kan med andra ord ta ett tag, men det blir tidigast nästa söndag. Ställ gärna mer än en fråga (på så sätt blir det betydligt lättare att komma över 20-frågors-gränsen), och fråga vad som först faller er in. Jag är rätt öppen av mig (uppenbarligen), så var inte rädd att ställa alltför personliga frågor. Jag kommer såklart välja att inte svara om det är för personligt ;)

Men som jag sade -- fråga på ^^
//Lisa

Ritdags

Nej, jag kom inte iväg till Farsta idag. Jag måste verkligen dit imorgon om jag vill ha en klänning till studentbalen. Jag ska bara hitta någon som vill, och kan, följa med. Jag kan åka och shoppa själv, det är inte det som är problemet även om det är betydligt tråkigare, men just när det gäller detta behöver jag hjälp -- konstruktiv kritik. Som ett exempel; jag är ganska kort och rund (fast jag börjar bli smalare nu igen efter att ha gått upp lite i London, och jag vill inte gå ner -- jag gillar att vara rund!) och jag vill gärna hitta något som kan få mig att se längre ut och som inte är osmickrande. Det finns så många klänningar som är formlösa för någon som mig (storleksmässigt), eller som sitter för tajt. Mina ben är rätt korta, så jag vill gärna hitta rätt skor (hihi) som får benen att se lite längre ut och som jag också kan ha på mig i några timmar. Ja, ni förstår nog vad jag är ute efter.
Jag var i alla fall tvungen att ta hand om smutstvätten som hade bildat en hög under London-resan. Otroligt nog var det inte mycket som skulle tvättas från min sida, men jag har säkert missat någonting som ligger och skräpar i resväskan (nej, jag har inte packat upp än).

Jag ska försöka plugga lite nu, men sedan är hade jag tänkt att försöka rita och titta på film. Jag tar säkert fram glassen som ligger i frysen.
//Lisa

Djup, någon?

Varför är det oftast de mest ytliga inläggen/bloggarna som uppmärksammas? Varför är det sällan en bloggares djup som kommer fram till ytan på ett sätt som får de flesta att lägga märke till en? Det här börjar verkligen bli för mycket...

Jag blir ratad av många för att jag skriver för långa texter, att jag kan bli alltför personlig och för att jag helt enkelt skriver mer om mina åsikter och tankar än om mode och de kläder jag har på mig. Apropå det, jag har på mig det jag känner för -- ibland går det hem, att jag får till en bra outfit, men oftast går det åt helvete på den fronten. Jag bryr mig inte så mycket om vad jag har på mig så länge jag känner mig bekväm med det jag har.
I vilket fall som helst försöker jag verkligen att inte komma in på de spåren. Det är inte jag. Om man gillar mode ska man skriva om det, men jag har inte ett större intresse på det sättet och därför driver jag denna typ av blogg.

Okej, tillbaka till ämnet -- djup. Liksom min blogg är det många bloggar som har ett djup där man blottar mer av sig själv jämfört med andra. Det finns ett fåtal större bloggare som gör det (bl.a. Stina-Lee), men över lag är denna typ av blogg ingen man skulle följa. Man väljer i många fall de ytliga och provocerande bloggarna för att de inte är lika tunga. Tydligen är det lättare att läsa "den bruden va fan fet" än "Det finns inga feta människor". Ytligt? Det kan man minst sagt säga...

Jag var precis inne på Kissies brorsas (det där blev en konstig formulering) blogg, och jag läste ett inlägg där han svarade på frågor som bl.a. rörde sin syster. Jag gillar det faktum att han ställer upp för sin syster. Jag är inte så förtjust i Kissie -- jag skulle kanske vara mer förtjust i Alexandra -- och det är därför jag inte läser hennes blogg (snälla, tro inget annat), men jag gillar det starka familjebandet. Det jag inte gillar var dock att han påstod att problemet med vår generation är att vi är för lillgamla och inte vågar drömma. Okej, det finns många personer som är lillgamla (jag är bortom lillgammal), men hur många är inte så omogna som man kan bli? Man är knappast lillgammal om man kallar andra för fetton, eller om man påstår att andra är fula bara för att man själv har dålig självkänsla. Man kan knappast vara lillgammal om man provocerar sig fram på en blogg för att få publicitet, för att få läsare. Man kan knappast vara lillgammal om man festar varje helg och dricker de mest vidriga sakerna bara för att bli full när man är runt 18 år gammal. Man är knappast lillgammal om man låter utseendet komma före personligheten...

Mycket i bloggvärlden är verkligen svart eller vitt -- antingen är man tråkig, eller så är man rolig. Antingen är man omogen, eller så är man omogen. Antingen är man inne, eller så är man ute... Tja, ni förstår nog. Tydligen är man ute om man skriver djupare inlägg som handlar om självförtroende/självkänsla, mobbning etc. Även om sådana inlägg kan gillas av många dras man av någon anledning inte till bloggaren. Det är ytlighet som gäller. Det har det alltid gjort, såvitt jag vet och det kommer det säkerligen alltid att göra. Det suger verkligen att det ska vara så -- vi behöver flera bloggar där det står att alla är vackra på sitt sätt oavsett utseende och storlek istället för "man-måste-ha-stora-bröst-och-vara-smal-för-att-vara-snygg"-inläggen. Man är inte nödvändigtvis snyggare om man är smal. Jag skulle definitivt inte vara snyggare som smal, så varför haka upp sig på det?

//Lisa

Samtal

Jag berättade ju om att jag gick upp till min pappas grav och pratade med honom. Det var första gången jag gjorde det, och jag ska inte säga att jag inte kände mig dum. Det var lite som när jag försökte mig på videoinlägg i somras/höstas. Det är svårt att prata med någon om man inte får någon respons. Det är inte som att man tänker högt för sig själv, man pratar faktiskt med någon.
Det som slog mig mest igår var just hur mycket jag saknat våra samtal. Det fick mig att hoppas på att han på något sätt skulle kunna höra mig. Många av er kommer säkert tycka att jag är löjlig, men man kan aldrig veta. Hur kan man veta att de som är döda verkligen har lämnat en? Tänk om det faktiskt finns en chans att de på något sätt vakar över en, lyssnar på en och försöker trösta en även om det inte alltid är möjligt...

Jag vet inte om det är sant eller inte -- jag kan inte med säkerhet säga att min pappa vakar över mig och oss andra i familjen, men jag kan inte heller med säkerhet säga att han inte gör det. Jag tror inte riktigt på det, men jag hoppas. Jag hoppas också att han på något plan är stolt över det jag uppnått hittills, även om det inte är mycket. Man behöver inte vara en politisk ledare eller frihetskämpe för att kunna uppnå något. Jag hoppas verkligen att han ser det. Det skulle vara en...

Men som jag skrev saknar jag våra samtal. Jag saknar att ha en vuxen att prata med. Jag hatar att känna att det är jag som är den vuxna, och jag vet att många andra är irriterad på mig för att jag beter mig som en. Jag ärvde pappas Shakespeare-samling, och jag har börjat läsa några av hans verk. Jag önskar att jag hade någon att prata om sådant med då jag är den enda i familjen som läst Shakespeare. Jag önskar att jag kunde prata med någon om Jane Austen, Brontë-systrarna... Jag önskar att jag överhuvudtaget hade någon här hemma att diskutera böcker med. Jag är den enda som läser här hemma, och jag fattar inte varför det ska vara så. Det är illa nog att jag inte kan diskutera mina favoritböcker -- jag hamnar även utanför då jag föredrar läsning framför det mesta. Jag är även den som är kulturell av mig här hemma. Jag blir hellre inlåst i t.ex. Louvren eller British Museum i en vecka än att spendera den tiden på fester och restauranger. Jag vill inte åka till New York för shoppingen -- jag vill dit för Central Park, men framför allt the Metropolitan Museum of Art. Jag skulle även vilja åka till Washington D.C. för alla monument som finns där och för att besöka den plats som Martin Luther King jr. höll sitt tal "I have a dream" istället för att åka till Hawaii eller Florida för att sola.

Jag kom visst av mig, men det brukar hända så det är inget nytt. Jag önskar bara att pappa var i livt så att jag hade en vuxen att prata med. Vi var inte så lika varandra till personligheten då, men nu när jag är äldre ser man mer av honom i min personlighet. Läsningen, det kulturella intresset, musiken... Jag önskar verkligen att jag hade en person här som hade så mycket gemensamt med mig. Det är det som är så svårt för mig när det gäller pappas bortgång -- vetskapen om att jag skulle ha någon att dela mina intressen med om saker och ting hade varit något annorlunda.

Jag kan inte med säkerhet säga att du vakar över mig och oss andra i familjen, men jag kan inte heller med säkerhet säga att du inte gör det. Finns det en chans att du gör det? Finns det en chans att du ser mig nu när jag skriver detta?

//Lisa

Söndag

God morgon på er! :D
Okej, så glad är jag inte -- det regnar ute. Visserligen fick jag väl räkna med det då det egentligen skulle ha regnat igår, och tro mig det är jag glad över att det inte gjorde. Vi har alltid haft tur med East festival -- varje år har det varit soligt och varmt, och mer än det kan man inte begära på en utomhus konsert. I alla fall gällande vädret -- det kan vara svårt att ha en konsert utan publik...

Jag skulle ha skrivit igår på kvällen, men det tog så pass lång tid att ladda upp alla bilder på Facebook och det blev inte bättre av att Internet krånglade. Det tog mig 20 minuter att komma in hit, godkänna en kommentar, men när jag skulle svara på den fastnade allt och jag var tvungen att ge upp. I vilket fall som heslt tog jag faktiskt en promenad. Jag hade inte bytt om, så jag gick ut i det jag hade på mig -- min orange:a tunika och shorts. Det var 15 grader ute, så ja, det var rätt kallt. Men det var faktiskt riktigt skönt om jag ska vara helt ärlig. Det var uppfriskande och med tanke på att jag var så pass varm redan och seg behövdes det verkligen. Jag passade faktiskt på att gå upp till pappas grav, och för första gången satte jag mig ned för att prata med honom. Jag var dock tvungen att resa på mig ganska snabbt då det var så pass mycket mygg. Jag trodde inte att de skulle vara framme redan, men det är dem och jag fick Gud vet hur många myggbett. Jag försökte att inte klia på dem under resterande kvällen, och det var bland det svåraste jag någonsin varit med om -- det sved verkligen! Det värsta var att jag fick ett myggbett precis vid ett skavsår.

Idag händer inte så mycket -- jag ska försöka ta mig till Farsta för att titta på en klänning till balen som är nu på fredag. Man kan inte hitta klassiska balklänningar där, men det är ändå inget jag vill ha. För mig räcker det med en cocktail-klänning. Det är bättre att man spenderar pengar på någonting man kan använda flera gånger istället för något som kostar shortan och som bara går att anväda vid ett tillfälle.
Jag har även tvättstugan om några timmar, och jag ska försöka få lite skolarbete gjort. Kul...

Ni får ha det så bra!
//Lisa

Lördag

Det känns konstigt att det redan är lördag. Om två veckor har jag tagit studenten, och lider med största sannolikhet av ångest över att jag inte har någon aning om vad jag kan göra. Trevligt...
I vilket fall som helst spenderade jag hela eftermiddagen utanför skolan idag. Jag glömde berätta det igår, men det var East festival idag. Det är en konsert med några band (Blowsight spelar där) samt skolans musikelever. Det håller faktiskt på fortfarande, ända fram till midnatt om jag minns rätt, så om ni är intresserade av att gå dit är det bara att ta pendeltåget till Skogås. Från Stockholm tar det ca 20 minuter, och från Västerhaninge blir det ca 15 minuter ^^

Det är väldigt varmt här -- fortfarande. Det var säkert 25 grader varmt ute mitt på dagen, och nu är det 20. Jag sitter här med ett linne (tunikan jag köpte för två veckor sedan från Gina Tricot, faktiskt -- den i orange) och shorts. Man skulle kunna tro att jag var sval, men nej, jag svettas som den idiot jag faktiskt är. Jag kommer säkert ta en kortare (eller en mindre kort) promenad lite senare. Just nu håller jag på att ladda upp bilder på Facebook -- bilderna från London. Av alla 100 bilder har jag laddat upp... 10. Jag känner att det går bra med tanke på att det tagit mig nästan en timme att ladda upp dessa. Trevligt...

Vad har ni haft för er denna lördag?
//Lisa

Femte dagen

Denna dag fick vi fri tid till att göra det vi ville innan vi åkte hem. Detta var såklart efter att ha packat ned allt i våra väskor och placerat dem i ett rum. De flesta åkte till Primark, men jag och Virre drog iväg till Madame Tussauds. Det var ganska dyrt, men det var verkligen värt pengarna ^^


 

 













 

 














































 

 

 

 


























Återigen väljer jag att låta bilderna tala för sig själva :p
Men jag måste säga att jag var tvungen att redigera de två sista bilderna då de togs i ett alltför mörkt rum. Den med enbart Virre blev helt okej, men den andra var alldeles för mörkt för att kunna få fram ett bättre resultat. Det hade kanske gått med PhotoShop -- vem vet? -- men nu har jag inte det ^^

Efter att ha varit på Madame Tussauds käkade vi lunch och köpte en varsin kaffe (choklad i mitt fall) på Starbucks innan vi åkte tillbaka till hotellet. Det var på perrongen vid Russell Square jag förlorade min hatt, men som tur var hittade jag en svart i samma modell på flygplatsen. Det spelade ingen roll hur högt priset var -- jag skulle ha den hatten! På flygplatsen köpte jag även två böcker ("Dear John" och "Atonement"), vilket är typiskt då jag hade lovat mig själv att inte göra det xD
//Lisa

Fjärde dagen

Bara för att underlätta detta för mig (förlåt, men jag börjar bli rätt trött nu :p) kommer jag inte skriva beskrivningar under varje bild. Istället berättar jag att vi spenderade förmiddagen i Camden Town tillsammans med hela klassen den här gången. Till skillnad från i tisdags var marknaderna öppna och jag fick tag på ett par nya solglasögon då mina gått sönder fem minuter tidigare. Jag hittade även en ny ring som jag köpte samt en hamburgare. Mer än så behövde jag inte -- jag köpte allt jag behövde i Brighton på Primark, och med tanke på att min resväska förlorat nästan allt sitt utrymme kände jag att det fick räcka.

Vi for även till British Museum på eftermiddagen där jag, Natta, Helena, Sara, Virre och Faduma tittade på de egyptiska fynden -- skulpturer, lertavlor, byster... För mig var det rena himmelriket -- om det är något jag älskar är det museum, framför allt när det gäller konst. Jag tittade därför lite mer på assyriska lertavlor samt grekiska/romerska skulpturer. Det fanns många smycken och många vaser också, och det är en underbar teknik man använt sig av. Det är det dumma med "modern teknik" -- man glömmer bort var teknikerna uppkom från första början och det dröjer inte länge förrän man inte längre kan tillämpa den.

I vilket fall som helst var det detta som hände under dagen -- på kvällen var det indiskt som gällde, och det var någonting skolan stod för med tanke på att det var vår sista middag i den brittiska huvudstaden. Vi tjejer gick även upp till hotellet för att ha en filmkväll med lite dricka. Natta köpte en Smirnoff till mig, och den var jättegod -- det var inte mycket alkohol i, så det funkade för mig och jag drack så pass långsamt att jag inte ens fick chansen att bli full. Om ni frågar mig är det så man ska dricka. Jag har inget emot att man blir lite lullig (det kan faktiskt vara riktigt kul), men jag stör mig på människor som fortsätter istället för att ta det lugnt. Jag stör mig även på människor som dricker det vidrigaste som finns bara för att det innehåller 40 % alkohol, och som gör att man blir full efter tre klunkar...
























































 

 




















































 

//Lisa

Tredje dagen

Det finns inte så mycket att säga förutom att vi åkte till Brighton denna dag. Vi fick besöka piren, åka på en sightseeing och besvara en massa frågor som ingick i en tävling. Under den tiden vi besvarade frågorna fick vi även fri tid som vi spenderade på bl.a. Primark.


Natta är lika glad som vanligt :D

 


Jag har aldrig sett ett sådant vackert monument...

Milica och Maria ^^

 


Virre och Natta ^^


Fadde och Virre på sightseeing-bussen. Det var svinkallt när bussen började rulla -- jag längtade faktiskt hem till min säng och mitt tjocka täcke då...





En liten bild när vi höll på att besvara frågorna. Vår grupp var faktiskt en av de som vann -- priset vqar choklad ;)


Jag och Natta. Ni ser hatten? Jag köpte den vis ett marknadsstånd. Jag hade letat överallt efter en sådan modell, så jag blev otroligt glad när jag hittade den. Det var en snygg färg också, och den var rutig. Lägg märke till att jag skrev "var" -- jag förlorade den igår när jag var på tågstationen vid hotellet. Den flög iväg då fläkten fick tag på den. Jag var nära på att ta den, men den slutade upp på spåret precis innan den blev påkörd av ett tåg. Jag blev verkligen ledsen, men det var trots allt bara en hatt. Jag hittade en ny på Heathrow. Visserligen kostade den dubbelt så mycket som den första, men jag skulle betala det priset igen om det krävdes. Den jag har nu är enkelt svart ;)


Utsikten från piren. Helt fantastiskt, eller hur?


Helena :)

 

//Lisa

Andra dagen

Dagen började med att vi tog en tur till Tower, och det var en av de mest intressanta saker jag någonsin upplevt. Jag kunde faktiskt inte hjälpa att bli berörd när jag kom in i tortyrkammaren -- om de metoder som används idag anses inhumana är det inget jämfört med de metoder som användes för drygt 500 år sedan. Det är helt otroligt hur man tänkte på den tiden och att man använde sig av en "jag-tjänar-Gud-och-kan-därför-tortera-allt-och-alla-för-att-få-fram-ett-svar-jag-vill-ha"-attityd.

















Jag låter bilderna tala för sig själv, men jag kan berätta att vi åt lunch på ett snabbmatsställe som heter KFC. Man kunde beställa en stor hink med 16 bitar kyckling för 15 pund. Det var ruskigt gott också, och det kommer ändå från mig som börjar (!) tröttna på snabbmat och friterat ;)



Efteråt tog vi tunnelbanan till Greenwich, och spenderade eftermiddagen i parken som ligger där ;)



Vi skulle upp till ett musseum som ligger på toppen av en kulle...


...och ni kan ju gissa er fram till hur jobbigt det var att ta sig upp för den backen :p


Man kan verkligen inte klaga på utsikten ^^





Malin och Annika ^^


Detta var det första man fick se när man trädde in på "muséets marker" var detta.


...men det var mer eller mindre allt. Man njöt av utsikten i fem minuter, tog kort i ytterligare fem minuter, satt sig ner i fem minuter och försökte ge området en ny chans. Man blev tyvärr less rätt snabbt, och det slutade med denna pose.


...och såklart denna :p

När vi kom ut var detta dagens underhållning. Några hade tagit med sig kyckling från KFC då de inte orkade äta upp det. Jag vet inte hur bitarna hamnade på marken, men jag trodde aldrig att duvor skulle äta kyckling -- fågeldjur som äter andra fågeldjur. Räknas det som kannibalism, tro?

 


Som jag sade, dagens underhållning (och sysselsättning)...


Vägen tillbaka till tunnelbanan var inte fullt så jobbig som vägen dit, det kan jag lova xD


Jag åkte tillbaka till hotellet tillsammans med en handfull elever från engelska gruppen. De flesta klev av tåget vid Covent Garden, men vi steg av vid Russell Sqquare. Vi bestämde oss nämligen för att via lite för att därefter åka till Camden Town.



På hotellrummet satt jag med en Knep och Knåp-tidning, och jag hittade detta ord i Sökords-uppgiften :p


Vi fem som skulle till Camden Town träffades nere vid lobbyn runt sex-tiden innan vi for iväg till King's Cross för att byta linje.



Med tanke på att det var King's Cross letade vi efter "Harry Potter-perrongen" xD

 

I Camden Town blev det mycket flum. Till att börja med åt vi middag där -- vi köpte varsina pizza-slizer hos en italienare som var hur rolig som helst. Han satte på hög musik och sjöng med tillsammans med de som arbetade där. De började även dansa, och jag fick nästan kramp i min mage för att jag skrattade så mycket.






Som jag sade, flum på hög nivå :p


Aho, Rasmus, Gustav och Carro.

Vi tjejer skrattade lite åt bilden då det ser ut som att Gustavs panna exploderat och släppt ut ljus.





Klaustrofobi?

 

//Lisa

Första dagen

Dagen började med att jag klev upp halv fyra. Jag sov som sagt var över hos mormor natten mellan lördagen och söndagen och jag skulle ta taxin därifrån till Cityterminalen. Jag ville vara framme i god tid -- vi skulle träffas klockan fem -- så jag tänkte att jag skulle åka klockan fyra. Jag tänkte att det skulle ta 20-25 minuter att åka dit, men istället kommer jag till Cityterminalen fem minuter senare. Runt halv fem fick jag åtminstone lite sällskap av andra människor ^^



...Av dessa människor i själva verket :)

Vi var inte många som träffades där -- från Cityterminalen skulle man ta flygbuss, men man fick såklart åka direkt till flygplatsen och vara där till sex. De flesta valde såklart det alternativet, men de var inte mer pigga för det :p



Natta var en av dessa, så jag träffade inte henne förrän på flygplatsen -- visserligen togs denna bild efter att ha landat på Heathrow Airport i London ^^


Från Heathrow skulle vi ta tunnelbanan -- the Piccadilly line (den mörkblåa linjen) -- till Russel Square där hotellet ligger. Det var en lång väg, men det låg i alla fall på samma linje så det var inga problem. Förutom att det var just det -- problematiskt. Det var något strul med tåget, så vi var tvungna att gå av efter bara några stationer för att sedan sätta oss på en buss. Det var visserligen kul att åka buss (jag satte mig såklart på övervåningen), men efter ett bra tag hade vi inte kommit särskillt långt och vi var tvungna att åka mer än 10 stationer med tåget. Det tog oss två timmar att komma till hotellet, och många blåsor uppkom då vi skulle bära på våra väskor upp och ner för mängder med trappor... Till råge på allt finns det inte mycket utrymme på tågen. Kan ni tänka er hur det var att vara ihop klämd med 50 personer med resväskor? Jag fick nästan panik vid ett tillfälle p.g.a. klaustrofobin. Det var faktiskt bland det värsta jag varit med om...


 Karta över Londons tunnelbana. Det där är inget att leka med -- om det inte vore för de bra skylteringarna skulle jag ha gått vilse efter fem sekunder.

 

När vi kom till hotellet fick vi slänga in våra saker i lediga rum då våra rum inte var redo än. Därefter hade vi ledig tid, så vi passade på att äta lunch då ingen av oss hade fått mat på flera timmar. Klockan var vid det här laget runt ett, två-tiden så ni kan själva tänka er hur hungrig man var då man inte ätit något på flygplanet eller Arlanda. I vilket fall som helst åt jag och några kompisar mat från Subway. Det var första gången för min del, och det var faktiskt riktigt gott. Helt ärligt hade jag inte förväntat mig det, men jag slukade i mig min macka på fem sekunder.
Efter att ha återsamlats på hotellet fick vi hämta våra saker och placera dem i rätt rum. Därefter var det bara att samlas nere i lobbyn ytterligare en gång för att sedan ta ytterligare en tur med tunnelbanan. Vi skulle nämligen ta en lång promenad runt omkring i staden, och vi började den vid Houses of Parliament och Big Ben.



Virre och Natta på tunnelbanan :)


Big Ben :)


Det är kul hur en klocka kan orsaka en sådan stor uppståndelse xD


Tjejerna -- Faduma, Veronica, Helena, Nathalie och Sara :D


Ja, det började regna, men det var inte så farligt som man skulle kunna tro ;)


Nej, jag är inte fotogenisk :p


London Eye


Jag älskar hur London Eye lägger sig som en (konstig) gloria runt Evas huvud :p


Alltid lika söta :)


Bara för att vi är som vi är -- ett flummigt gäng ^^


Jag är verkligen avundsjuk på Faduma -- vad hon än gör ser hon bra ut på bild ^^ Även en av engelskalärarna kom med :p


Vi tog en promenad till Westminster Abbey, och det är så vackert att det inte är sant. Det är synd att det inte finns kyrkor i den romersk/gothiska stilen (jag vet att denna kyrka är mer gothisk än romersk) här i Sverige. Vi måste resa till England och Frankrike för att se det.



Westminster Abbey är en vacker kyrka, eller hur?

Vi vandrade vidare till Green Park. Det var en bit att gå, både till och i parken, men det var det värt :)



Jag tror att Eva håller med mig :p


Jag längtar tills jag får se de bilder hon har tagit -- hon ställde sig på flera olika sätt för att få en bra vinkel på bilderna, och hon är en bra fotograf överhuvudtaget :)


Förstår ni vad jag menar att det var värt den långa promenaden?


Annika gör som mig och tar bilder ^^

Vi vandrade lite längre för att senare hamna utanför...
*drumvirvel*
...Buckingham Palace!



Det var betydligt svårare att fotografera palatset än vad man kan tro...


...inte ens jag fick med hela trots att jag lutade mig bakåt mot fontänen och trots att jag drog tillbaka mobilen (ja, jag använde min mobilkamera) så långt som möjligt.

 

Jag tog inga bilder från Piccadilly Circus, men vi gjorde inte så mycket där. Lärarna släppte iväg oss där då vi alla verkade vilja göra olika saker. Jag och tjejerna gick till Starbucks. Jag kom ut tomhänt då jag var för trött för att kunna orka få i mig något.

Det är det jag kommer ihåg av dagen.
//Lisa

Bilder kommer snart...

...men först ska jag berätta om min dag, hur tråkigt det än är.
Jag vaknade av att jag fick en del SMS på morgonen. Uppenbarligen kom jag i säng så pass sent att det blev tidigt. Ja, jag kom i säng halv fem på morgonen. Det var lite jobbigt när jag vaknade runt halv elva, men det var inte för att jag fått i mig för lite sömn. Katten min höll på en massa i mitt rum under natten (okej, morgonen). Jag tror att han har saknat mig, för han har inte gett mig något andrum -- det är först nu när jag tänker efter som jag inte haft honom efter mig. han höll på att springa runt i min säng när jag försökte sova, han försökte krypa ned under mitt täcke när jag låg där... Nu när pollenallergin har satt igång ökar min känslighet för päls också, så hur smart är det att låta ens pälsdjur krypa ned under ens täcke? Jag hindrade honom, men han nöjde sig inte med det och sprang runt lite till.

Runt åtta-tiden var det även dags för honom att hoppa upp på min bokhylla (hur han lyckades har jag ingen som helst aning om då mitt rum är möblerat på ett konstigt sätt som borde hindra honom från att lyckas med sådant). Det var inga problem att ta sig upp för honom, men däremot att ta sig ned. Han jamade såklart och väcte mig. Min säng ligger mitt emot bokhyllan, så jag var tvungen att rulla in för att han skulle kunna hoppa ned där. När det var gjort sprang han återigen runt omkring i sängen och jagade mina fötter som rörde sig under täcket.

Min runt halv elva vaknade jag av ett par SMS, så jag bestämde mig för att gå upp. Jag bestämde även att träffa Linnéa. Det är anledningen till varför jag skriver så pass sent och varför jag inte laddat upp några bilder än -- jag kom hem från stan för inte så länge sedan (en knapp halvtimme om jag ska vara exakt). Tanken var att promenera till Djurgården, men vi slutade upp i Gullmarsplan på en restaurang där som heter Skanskvarn. Har ni varit där någon gång? Om inte, åk dit! Utsikten är fin, även om den kunde ha varit finare utan alla broar och tågspår, och maten är riktigt god. Jag önskar nu att jag hade tagit några bilder därifrån...
Jag och Linnéa promenerade därefter bort till Riddarholmen (jag undrar om inte promenaden tog tre kvart, mer eller mindre) där jag tog en chokladtårta -- den godaste jag smakat hittills -- och en päroncider. Återigen önskar jag att jag tagit bilder från dagen, för jag älskar att sitta ute på Riddarholmen. Det finns ett mysigt utecafé där som ligger precis vi vattnet. Det är helt underbart -- framför allt på somrarna då solen håller på att gå ner.

Det är det som hänt idag, så jag ska nu föra över London-bilderna till datorn och ladda upp dem här ;) Troligtvis kommer bilderna upp rätt sent (jag vill publicera alla samtidigt, fast i olika inlägg) och jag ska träffa Linn i Västerhaninge för att överlämna en present till henne ^^
//Lisa

Idioti på högsta nivå!

Ja, det är vad jag anser om rasism, och det är ingen överraskning vid det här laget. Det borde det inte vara i alla fall...
Men vad är det med rasism? Vad är det för mening med att hysa agg gentemot människor som har ett annat ursprung? "Hej, jag hatar dig för att du inte är svensk". Vad är det för attityd? Inte bara det, vad räknas som svensk? Det räcker inte med att man ska vara född i Sverige då det finns svarta som är födda i Sverige och som utsätts för rasistiska övergrepp. Om det handlar om att man ska vara vit, blåögd och blond är jag inte heller svensk, men då är det konstigt att jag aldrig i hela mitt liv blivit trakasserad.

Så återigen, vad räknas det att vara svensk? Ska man ta till sig "den svenska kulturen"? Om Sverige ens har någon kultur som man måste ta till sig ligger jag ganska risigt till.
Handlar det om att man ska ta till sig svenska lagar? Okej, säg till de bleka, blåögda, blonda och svenskfödda fångarna att de inte är svenskar för att de inte tagit till sig svensk lag och se hur de reagerar.
Handlar det om att man har "fel" tro? Okej, vad är den rätta då? Det finns protestanter som är rasister, och det finns katoliker som är det. Visserligen tillhör dessa kristendomen, men de tror ändå på olika principer. Ändå skulle ingen få för sig att slå ihjäl en katolik för att denna har "fel" tro. Det finns även många icke-religiösa rasister, men om det är religionen som är ett problem borde väl även kristna bli överfallna, eller hur?

Vad är en svensk? Jag anser att man är svensk när man själv känner den tillhörigheten. Rent juridiskt krävs det mer än så, men på det personliga planet räcker det inte med att man har ett papper där det står att man är svensk medborgare. Men varför är det så viktigt med nationaliteter överhuvudtaget? Om man frågar en vit person (som talar svenska) säer denna med största sannolikhet "Allingsås" om inte någon annan stad/ort. Om man frågar en person som har mörkare hy och pratar svenska med en brytning blir svarit "Turkiet". Det är sällan man får höra "Ankara, det ligger i Turkiet", och det är synd. Redan när man frågar andra dessa frågor delas man in i kategorier utefter geografisk bakgrund.

Vad krävs det för att vara svensk? Det räcker inte med att man är född här. Det är orimligt att man måste vara blond och blåögd för att kunna kallas det. Det är korkat att säga att man måste vara laglydig då det finns många "icke-invandrare" som sitter i fängelset. Det är ironiskt att man pratar om den svenska kulturen då relativt få människor verkar veta var Statshuset ligger någonstans.

Vad tycker ni, vad krävs det för att kunna vara svensk?
//Lisa

Borta bra, men hemma bäst

Jag har alltid gillat det uttrycket, och det stämmer så otroligt väl. I och för sig hade jag inte klagat om jag hade kunnat stanna i London lite längre, men jag är ändå glad över att vara hemma nu :D

För det första ville jag bara säga att ni alla är otroligt rara. Trots att jag säger att jag kommer vara borta nästan en vecka fortsätter ni ändå titta in (i och för sig kanske det har något med att jag bad er göra det för att hålla ögonen öppna på Linn och om hon skulle skriva ett kort inlägg här). Jag kanske inte är Sveriges mest lästa blogg, men jag har några av de bästa läsarna. Så det första jag ska göra är att tacka er så otroligt mycket! Jag har läst igenom några kommentarer jag fått, och jag har fått ett par stycken "Trevlig resa". Jag kommer inte svara på dem "personligen", men jag gör det här. Återigen, tack så mycket för er omtanke!

Låt mig gissa, ni vill veta vad jag har haft för mig eller hur? Det är klart ni vill, vem skulle inte vilja det? Jag kommer inte berätta någonting nu, men jag ska försöka slänga upp bilder imorgon och på lördag. Jag kan redan nu berätta för er att det verkligen var otroligt kul. Det är roligt att vara i London -- det finns alltid något att göra samtidigt som det inte blir för mycket. Om man tar Paris som ett exempel, en otroligt vacker stad med många sevärdigheter. Men det är just det -- att det är så många sevärdigheter, och man hinner inte alltid ta till sig det kulturella.

Jag vet inte hur ni har haft det här när det gäller väder, men i London var det faktiskt fint även om vi hamnade mitt bland ett par regnskurar. Vi åkte inte till Grekland, så vädret där skiljer sig inte så mycket som här hemma. Ja, jag har shoppat en del, men nej ni kommer inte att få se allt då det mesta (nästan allt) är presenter till kompisar. Jag hoppas verkligen att de gillar det jag har köpt...

Jag kommer defintivt åka till London igen någon gång i livet (om ni märker att det aldrig blir av måste ni försöka tvinga mig dit), men jag tror att jag tänker på ett annat hotell då. Det var ett bra hotell, men vi fick ingen varierad frukost och jag ska inte ens gå in på vattenkranarna. Man hade två olika knoppar på vardera sida -- en med varmvatten och en annan med kallt. Det gjorde att man antingen blev skållad eller förffrusen då man tvättade händerna med tanke på att man inte kunde blande de båda temperaturerna. Med duschen kunde man blanda de båda, men man var tvungen att ha exakt (!) samma styrka för att det inte skulle bli skållhett eller iskallt. Jag lyckades faktiskt bränna mig lite smått på ryggen då jag hade en något högre styrka på varmvattnet...
Hotellrummet jag och två kompisar fick dela var säkert det sämsta av de rum som delades ut till oss alla. Ingen badrumsdörr i rummen hade lås, och bara det var ett problem, men vi var faktiskt tvungna att sparka dörren för att den skulle stängas.

Mitt plan landade på Arlande halv ett nu mitt i natten, och jag kom hem för en halvtimme sedan. Min kompis pappa kunde skutsa hem mig tillsammans med ytterligare två kompisar. Vi blev alla hämtade direkt från flygplatsen -- om vi inte hade blivit upphämtade där hade vi nu stått vid T-Centralen och väntat. Det är verkligen underbart hur snälla personer kan vara. Det värsta är att det är sådana personer som SD anser är Sveriges största hot sedan andra världskriget. Förlåt att jag tar upp det nu, men hur kan muslimer vara det? Det är inte en religion som är idiotisk, det är personer som är det. Jag har svårt att tänka mig hur personer som ställer upp för varandra, oavsett etnicitet och religion, skulle kunna vara ett hot. Jag vet att alla muslimer inte är underbara som personer, men samtidigt finns det kristna som våldtar sina barn för att "driva ut djävulen". Vad säger det egentligen?

Jag måste gå och lägga mig nu. Okej, det måste jag inte. För det första kan jag inte ens det trots att jag vill det. Jag arbetade ju med en uppsats till geografin hemma hos mormor, men jag hade inte tagit med mig böckerna jag använt mig av som källor. Jag hade bara skrivit ned titlarna (påhittade som verkliga) samt sidnumer, men det var allt. Jag har alltså ett par fotnoter att redigera nu för att jag ska kunna lämna in det via Internet. Inlämningen sker idag senast klockan sex på morgonen, så jag tänkte att det skulle vara korkat att sova innan :p
Ni får ha det så bra tills jag skriver igen!

//Lisa

God natt

Om jag somnar nu kommer jag få fem timmars sömn. Jag tvivlar på att jag kommer få mer än fyra, men jag kommer ändå bli glad över den lilla sömn jag får.

Imorgon åker jag till London, och jag kommer inte ta med mig datorn dit. Det betyder alltså att jag inte kommer kunna blogga på en vecka, så när jag väl bloggar igen vill jag gärna höra hur mycket ni saknat mig o.s.v. Nej, jag skojade bara. Jag är inte den typen av person som kan skriva något sådant. Samtidigt måste jag faktiskt säga att det är otroligt lätt att formulera sig på det sättet, och om man brer på ännu mer har man en provocerande blogg. Jag har inte riktigt fattat hur man kan skriva så provocerande, men jag antar att det är betydligt lättare att göra det än att blotta sig själv (nej, inte på det sättet).

Som jag sade kommer inte jag kunna blogga, men jag har pratat med Linn och bett henne skriva något inlägg här så länge. Jag är dock tveksam till att hon kommer göra det. Nej, det har inget med Linn att göra, det är bara det att jag vet hur mycket hon kommer att stå i nästa vecka. Men vem vet, det kanske dyker upp något inlägg trots allt ;)

Ni får ha det så bra under veckan ^^ Jag kommer såklart slänga upp en massa bilder när jag får tillfället. Jag ska försöka att inte vänta så länge :)
//Lisa

Kort uppdatering

Hej på er :D
För det första ville jag bara säga att jag blev klar med geografin igår. Nästan -- jag har analysdelen kvar, men det ska nog gå snabb. Det som tar längst tid är trots allt informationssöket, och jag hade tillgång till bra information bara i mina geografiböcker (framför allt atlasen).

För det andra har jag fortfarande lite plugg kvar som jag ska ta itu med, men det ska nog gå bra. Det skulle dock ha gått ännu bättre om jag inte hade haft tvättstugan, men det finns inte så mycket man kan göra åt det nu. Jag måste tvätta, så är det bara.
För det tredje tog jag en tur till Farsta idag igen. Jag glömde bort att köpa vissa saker igår (som en adapter, och några saker från Apoteket -- det kan bli svårt att åka buss i en timme utan att ha tagit åksjukstabletter). Självklart missar jag min buss med fem minuters marginal när jag ska åka hem igen, och det gjorde att jag fick vänta en halvtimme på nästa. Det gjorde inte så mycket för min del -- jag knallade runt lite överallt och kollade i några affärer. Det såg kanske fel ut om man såg mig gå in och ut från olika affärer, men jag gjorde ingenting misstänksamt -- jag lovar.

För det fjärde är det 20 rgader varm ute nu, och temperaturen kommer att stiga ytterligare under dagen. Åh, det är så härligt!

//Lisa

Produktivitet

Ja, på sätt och vis, men inte av den sort jag hade hoppats på.

Jag har inte pluggat någonting nu trots att jag lovade mig själv det. Det är trots allt en del kvar att ta itu med innan jag ska åka iväg. Istället har jag ritat de senaste två timmarna. Jag är ganska nöjd med det jag har än så länge, men jag tror att jag kommer försöra hela bilden om jag fortsätter med den :p
Än så länge har jag ritat en ansiktslös flicka/kvinna. Jag har med andra ord enbart hållt på med håret, och om det tagit mig två timmar (kanske 1½ nu när jag tänker efter) kan man nog få en bild av hur pass dålig jag är. Men för att bli bra måste man öva, eller hur? Som jag sade är jag nöjd med det jag har, även om jag ritat något bättre tidigare, och min ursäkt den här gången är att jag ritade med kol. Jag fick kolpennor (ja, pennor -- två kritor kom med i förpackningen, men det är pennor) i julklapp nu i vintras, och jag har inte använt de så mycket som jag hade hoppats på. Jag antar att jag för det första inte haft tid, men jag påbörjade även två teckningar som aldrig avslutades då jag kände att allt blev helt fel.



Jag inspirerades av denna tutorial. Min bild blev inte alls lik, eller ens hälften så bra, men jag kände mig ändå nöjd med den (främst för att det inte blev en katastrof)

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att ta mig själv i kragen och börja plugga för en gångs skull. Det är inte långt kvar nu, och när jag vl blir klar har jag inte mycket kvar. Jag har ett par småsaker att ta hand om efter resan, men det kommer jag att oroa mig över då. Nu är det andra saker som gäller -- geografin som ska in nästa vecka är just nu mitt prio ett. Det var så typiskt i onsdags -- vår lärare sade att han tänkte skjuta fram datumet till natten mellan torsdagen och fredagen, samma natt vi kommer hem. Om han bara hade låtit inlämningen ske dagen därpå skulle vi ha kunnat använda fredagen till det, men nej det går inte :p

Det är bara för mig att sätta igång nu...

//Lisa

Fredag

Det känns inte som fredag. Det känns fortfarande som torsdag, och det är inte meningen att det ska vara så! Jag har tänkt hela dagen att jag kan försöka ta det lugnt med pluggandet, att jag trots allt har morgondagen på mig också. Problemet är bara att jag mer eller mindre bara har den här dagen på mig att bli klar med allt. Det känns väldigt betryggande, och inte alls oroväckande -- nej då.

Tanken var att jag skulle ta hand om tvätten nu ikväll, men jag tror inte att jag kommer orka med det. Förutom att jag måste ta hand om det sista skolarbete jag har kvar nu innan jag åker iväg till London (herregud, jag åker iväg till London om två dagar!) har jag helt enkelt ingen ork. Jag är sjukt trött nu, och det dumma är att jag varit det i flera månader nu. Vet ni hur länge sedan jag faktiskt kände mig utvilad? Det har säkert dykt upp någon dag som jag inte minns nu, men den senaste gången jag tänker på är i somras. Jag har inte varit ständigt trött sedan somras (däremot sedan höstas), men jag har inte varit riktigt utvilad sedan somras om jag inte minns fel.

I vilket fall som helst åkte jag till Farsta idag tillsammans med syrran för att fixa ett studentplakat. Vi ska hämta ut det om två veckor, vilket passar perfekt. Man kunde beställa med text, men jag kände att det skulle bli så opersonligt om någon annan än någon jag känner skriver på plakatet. Jag passade även på att köpa ett par CD-skivor som jag letat som en galning efter, så jag har några låtar att överföra till datorn och därefter MP3:n. Jag undrar om jag inte är den enda som letar efter CD-skivor istället för att ladda ner 500 låtar via Spotify...
Men som jag sade, jag kommer fokusera på plugget idag, så räkna med att det här blir ett av mina två, kanske tre, inlägg för dagen :p

//Lisa

Författare?

Jag har berättat flera gånger att jag vill bli skådespelare. Jag tänker inte ge upp den drömmen, men om jag ska vara ärlig vill jag gärna fortsätta med skrivandet också. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag påbörjat en berättelse utan att avsluta den. Jag har kommit på bra grejer till en handling, jag har påbörjat den, men jag vet inte hur jag ska fortskrida. För det första är jag såklart rädd över att det jag skriver låter löjligt. Jag har inte så många erfarenheter, och jag vill gärna läa mig att skriva på olika sätt utifrån olika perspektiv. Hur skulle en sådan här person ha tolkat detta o.s.v. Förstår ni vad jag menar, eller tror ni att jag har rökt någonting jag inte borde ha rökt?

Som jag sade har jag påbörjat många berättelser som jag gärna vill utveckla, men jag har ingen aning om hur jag ska kunna göra det. För det första är jag otroligt självkritisk och tycker att allt jag skriver är mer eller mindre skit. Det är först nu jag börjar se att jag kanske trots allt har en viss talang när det gäller skrivandet. Jag får höra att mina texter är bra. Jag får höra att jag skriver på ett träffsäkert sätt, och med tanke på att skrivandet för mig kommer så pass naturligt för mig nu för tiden har jag börjat tänka "Varför inte?".

Mitt projekt till sommaren blir därför att försöka skriva en berättelse, gärna någonting som formar sig som en bok med kapitel och allt. Har ni några bra tips på vad jag bör tänka på? Det kan handla om allt från ämne (vad jag kan skriva om) till uppläget. Ska jag skriva någonting skönlitterärt utifrån egna erfarnheter, som mobbning eller förlust av en närstående, eller ska jag skriva om någonting allmänt men som ändå kan beröra (exempelvis vänskap och svek)? Vad skulle ni själva läsa? Vilken typ av genre läser ni när ni väl läser (om ni läser -- jag vet att det inte är så många som gör det nuför tiden :p).


Som jag sade kan jag verkligen behöva tips och råd...
//Lisa

 

"Din blogg äger :D"


Ett litet bildbevis på en kommentar jag fick, och nej den kommer inte från mig. Den kommer från en urgullig tjej vars blogg ni hittar här.
Men det är verkligen kommentarer som dessa som håller en igång gällande bloggandet. Det är så synd att det ska finnas så många som ska komma med taskiga kommentarer. Vad gör det för skillnad egentligen? Om man inte håller med skribenten kan man skriva det, och det är något jag tycker att man ska göra, men man ska inte försöka köra över någon. Som jag sade, vad gör det för skillnad? Vad tjänar man på att trampa ned någon annan? Om man inte gillar en blogg ska man inte följa den, eller ens läsa den. Om man inte gillar något inlägg och vill kommentera den ska man tänka på vad man skriver.

Vad hände med "Om-du-inte-kan-säga-någonting-snällt-så-säg-ingenting-alls"-principen? Visst, man måste säga ifrån om någon gått över gränsen, men det är en sak att säga ifrån och en helt annan sak att faktiskt vara taskig.
//Lisa

Torsdag

Hej på er!!
Solen försvann idag runt tolv tiden, men det har varit varmt trots det. Problemet var bara att luften var väldigt klibbig, så vad tror ni händer när jag kommer hem från en kompis som bor 2 km bort? Tja, med tanke på att jag bestämde mig för att gå kom jag hem med en något stinkande t-shirt. Att jag inte orkat byta om än säger nog en hel del om mig, men jag är lat och ska tvätta imorgon, så det ska nog gå ändå.

Bara för att ni ska få en överblick vad jag haft för mig idag, och för att jag gillar att plåga folk ska ni få min berättelse av "dagens händlser" vilket inte är mycket, men för mig har det varit kul.
Jag tror att jag inte behöver beskriva hur jag vaknade då det inte krävs så mycket för att göra det, och då det är uppenbart att jag inte sover. Efter att ha gjort mig i ordning, och handlat, åkte jag in till stan tillsammans med Linn och Linnéa för att fika. I mitt fall var det mat som gällde då jag inte hann äta innan jag stack (snälla, ta inte det här som att jag tycker att man ska sluta äta eller äta väldigt sent -- det gör jag verkligen inte, och anledningen till att det blev så för mig var att min aptit försvann).

I vilket fall som helst åka vi in till stan, Rådmansgatan om man ska vara mer speciferad, för att fika/äta mat. Vi knallade därifrån tillbaka till Centralen och rörde oss hemåt igen. Precis som alltid med Linn och Linnéa börjar man prata om allt mellan himmel och jord, och även om man inte riktigt hänger med i vad som sägs hamnar man aldrig utanför. Det är helt underbart att det är så med tanke på hur lätt det är att hamna utanför.
Jag gick uppenbarligen inte hem direkt -- jag fortsatte med tåget ytterligare en station för att hämta några filmer hos Linn som jag lånat ut till henne. Ni kan ju chansa er fram till vad jag gör nu ^^ En av filmerna var nämligen The boat that rocked, och det är en av mina favoriter (min absoluta favorit är fortfarande Titanic). Det känns skönt att den är tillbaka nu efter över en månad :p Snart kommer jag inte kunna se på filmer längre, men det varar bara i en knapp vecka, och med tanke på att jag får åka till London i utbyte tänker jag inte klaga ;)

Om tre dagar är jag i London, och det känns så overkligt! Jag har alltid velat åka till London. Några jag har pratat med nu tycker att det är rätt tråkigt där, men samtidigt är det sådana personer som gillar att vara ute och festa hela nätterna. London är, vad jag hört, inte den typen av stad -- om det är det man är ute efter ska man istället åka till New York.
Jag har redan frågat Linn om hon vill gästblogga här under den veckan, men om det är någon annan som är intresserad är det bara att säga till ^^

//Lisa

Ett år

För ett år sedan tog jag en risk
För ett år sedan började jag med någonting jag aldrig trodde att jag skulle göra
För ett år sedan började jag med någonting som jag kom att älska med tiden
För ett år sedan började jag med noll besökare innan de blev två (varav en av dessa var jag)
Under ett år har jag fått kontakt med underbara läsare
Under detta år har jag haft 504 unika besökare som mest under en dag
Under detta år har ett inlägg hamnat på Blogg.se's framsida
Under detta år har jag inte bara utvecklats som skribent, men även som person
Under detta år har jag verkligen insett hur mycket jag älskar att skriva
För ett år sedan visste jag inte ens att jag hade den typen av talang

Tack för ett underbart år!! ♥
//Lisa

"Killar är si och så..."

Förlåt, men jag stör mig verkligen på sådana personer -- personer som påstår att killar är på ett speciellt sätt. Man kan inte dra alla personer över en kant på det sättet, och av någon anledning säger man en massa s**t. Förlåt, men jag har stött på mycket sådant den senaste tiden. Att killar är så taskiga, att killar inte bryr sig ett dugg när de sårar tjejer, att killar är så hårdhänta och våldsamma...
Visst, det finns många killar som beter sig på det här viset, men det finns minst lika många killar som inte är så. Vem har sagt att tjejer inte heller är så? Jag vet tjejer som sårat killar utan att bry sig -- att det har betytt mer för killen än för tjejen. Det finns riktigt taskiga tjejer som är våldsamma. Det är trots allt inte enbart män som sitter i fängelse, eller hur? Man kan inte heller säga att alla kvinnor blivit dömda för ett brott de inte begått.

Jag gillar verkligen inte den attityden, att man trackar ned på någon p.g.a. kön. Detta gäller killar som tjejer, men det blir väldigt uppmärksammat när tjejer blir nedtrampade av killar i sin omgivning. Om det motsatta sker verkar man inte bry sig lika mycket. Är det för att man anser att killar på något förtjänar att bli nedtrampade på ett annat sätt än tjejerna, eller är det för att vi tjejer har fått en kollektiv stämpling som "offer", och att man ska skydda offret från de stygga människorna?
I vilket fall är det löjligt. Hur ska man ens kunna uppnå ett jämställt samhälle om man favoriserar det ena könet framför det andra, eller om man uppmärksammar det ena könet? Inget kön är bättre än det andra -- det har jag alltid tyckt, och det kommer jag alltid att göra. Ens kön avgör inte vilken typ av personlighet man kommer få. Det finns personer som är bättre än andra, men det finns inget kön som är bättre. Kvinnor föder barn, men det skulle inte ha blivit några barn från första början om det inte varit för männen. Män föds med större muskelmassa än kvinnor, men kvinnor har starkare bukmuskler för att underlätta graviditeten... Kvinnor och män är olika fysiskt, och kanske till och med som psykiskt, men det vet jag inte. I vilket fall som helst är vi olika, men över lag kompletterar våra egenskaper varandra vilket gör att vi alla är lika viktiga.

Bara för att sammanfatta det hela: killar är inte mer vidriga än tjejer, så kom inte med sådana kommentarer. Inget kön är bättre än det andra trots de olika egenskaperna -- vi är lika bra på olika sätt. Det finns personer som är bättre än andra, men det finns inte ett kön som är bättre. Inget kön klarar sig utan det andra -- så enkelt är det.

//Lisa

Någon som vil hjälpa mig?

Det är inte med någonting stort, men det skulle vara kul att ta reda på vilken känd person ni tycker att jag är lik, alternativt mest lik, till utseendet.


     

Snälla, välj inte någon manlig kändis :p

 

//Lisa

Onsdag

Åh, jag är så glad över att den här dagen är över. Nej, det beror inte på att jag är ledig nu. Det beror inte heller på att jag snart åker till London, även om det är ett starkt pluss i kanten. Jag är lättad för att den här dagen ätligen är över! Jag har varit hektiskt hela dagen med opponeringen på svenskan (som gick otroligt bra) och med MaC-provet efteråt. Jag hade rätt stora problem med några av frågorna, och jag hoppade över ett par -- detta är anledningen till varför jag hatar hjärnsläpp! -- men jag har ett G i alla fall. Av Gud vet hur många poäng krävdes bara tio för godkänt, så jag tror att jag har fixat det. Annars ligger jag ganska risigt till och måste ifrågasätta allt när det kommer till mina mattekunskaper. Jag har ingen som helst aning vad som hänt med mig -- jag var säkert top tio i nian och under första året på gymnasiet. Jag borde inte ha så här svårt för matte nu, men det har jag och det är verkligen irriterande. Jag känner mig så korkad på något sätt. Jag var ingen direkt mönsterelev när jag gick i åttan -- jag hade medelmåttiga betyg, om man bortser från matten som var mitt enda MVG under höstterminen. Det är klart att jag då alltid har sett mig som bra på matte, men vad häner när det tas ifrån en? Det känns lite som att jag förlorar ett "skyddsnät". Det är svårt att förklara, så jag ska inte ge mig på nya försök :p

Det har inte hänt så mycket mer än det idag. När jag kom hem stängde jag in mig på mitt rum och fortsatte med en bok som jag påbörjade för två dagar sedan. Jag har redan kommit halvvägs, och jag kommer definitivt läsa mer ikväll. Det är verkligen synd att så få människor läser nu för tiden. Det är inte tråkigt att läsa om man är öppen för det. När jag läser spelar jag upp scenariot i mitt huvud så att jag får någon slags bild av hur handlingen fortsätter framåt. Bara där har man sin egna lilla privata film, eller hur? ;)

Jag har inte mer att säga nu, men mitt råd till er är att läsa mer och var öppna för allt. Var inte "rädda" för att läsa klassiker -- de är inte tråkiga. Om de varit det skulle de inte räknas in bland klassikerna och de skulle inte ha levt vidare.
//Lisa

Freak Out



En härlig låt med ett underbart budskap ♥
Freak Out -- Avril Lavigne


//Lisa

"Vad är en blatte och vad är en invandrare?"

Det är frågan som en kompis ställde när hon skrev sin uppsats till svenskan -- en uppsats som jag ska opponera mot, och en uppsats jag måste göra vad jag kan för att kunna ge någon kritik.

I alla fall inleder hon arbetet genom att skriva att detta är ett tabubelagt område, och visst är det så. Man slänger ur sig uttryck som "blatte", och "neger" också för den delen, utan att faktiskt förstå innebörden i dessa ord. Dagens ungdomar slänger ur sig ordet "blatte" som en synonym för invandrare, men det är en helt fel bedömning. En person som bosatt sig i Sverige efter att ha bott i USA skulle aldrig bli kallad för "blatte". Han/hon skulle kanske inte ens kallas för invandrare då många drar en tolkning att man måste vara en flyende person från ett land i t.ex. krig för att vara invandrare. Med tanke på att många invandrare som flytt från krigsländer och som kommit till Sverige kommer från områden såsom Irak, Iran, Afghanistan etc. drar man en koppling att invandrare är detsamma som "blatte".

Invandrare är en person som bosätter sig i ett annat land än sitt eget enligt National Encyklopedin. Det är inte så konstigt att förstå när man tänker efter, men vad betyder då ordet "blatte"? Tja, enligt diskussioner på en hemsida som min kompis hittade kommer rdet från det latinska ordet "blattela". Det är inte så svårt att förstå då dessa ord är lika varandra. Hur många vet vad det betyder? Jo, kackerlacka, och tydligen användes ordet av romarna efter turkarnas invasion. Enligt Wikipedia är det ett nedsättande ord för de personer med en icke-västeuropeisk bakgrund. Man kan inte riktigt lita på Wikipedia, men det ger ändå en viss tankeställare. Om turkarna kallades för battela, kackerlacka, av romarna skulle det kunna förklara varför det används mot personer som kommer från det området eller personer som har samma typ av hudfärg som man har i Turkiet. Det är även klart att det är ett nedsättande ord för dessa människor om det betyder kackerlacka. Hur många skulle bli kallade för kackerlacka? Inte jag i alla fall, jag vill hellre bli kallad för människa då det är det jag är.

Som jag skrev tidigare slänger man ur sig uttryck som "neger" också utan att man förstår dess verkliga innebörd. Visst, ordet i sig kommer från spanskan "negro" som betyder svart, och det borde väl inte vara så farligt om man bara tänker på det. Problemet är att man inte ser över historiken bakom ordet, och dess användning. Det var en banämning man började använda i samband med att man ville avverka slaveriet, alltså på 1800-talet. Bara för att man ville avverka slaveriet betyder det inte att man inte såg svarta som en lägre ras. Afrikaner och afrikanska slavar i Amerika hade alltså hamnat under ett samlingsnamn, de hade fått en benämning av européerna för att man lättare skulle kunna sätta ut en hierarki. Genom slaveriet hade européer kunnat säkra deras egna placering som överlägsna då deras "överägsna intelligens" gav upphov till att afrikanerna skulle arbeta ihjäl sig, men när slaveriet försvann -- eller började försvinna -- var man vä tvungen att hitta på någon typ av benämning för att kunna hålla kvar denna hierarki, antar jag. Genom att använda sig av ordet "neger", genom att använda det ord som placerade afrikaner eller afrikanska slavar i en underlägsen position jämfört med européerna, håller man denna typ av seenden och påståenden vid liv. Man kan inte säga att det heter "neger" då det inte stämmer. Det heter människa.

Det som stör mig är att vi gett även européer en benämning och det är vita. Anledningen till varför jag skriver européer och nöjer mig med det istället för att skriva ut amerikaner, australienare etc. beror på att dessa människor "härstammar" från Europa då dessa områden koloniserades av europeiska länder och det var lättare att bara skriva "européer".
I vilket fall som helst är jag irriterad över detta, och det är av samma anledning till varför man kallar de människor som härstamma från Afrika för svarta. Det är inte rasistiskt på det sättet, det vet jag, men det ökar klyftan mellan oss. Genom att använda färger och genom att kategorisera människor inom dessa färger gör det inte lättare för en segregation att upphäva. Man kan inte kalla en viss typ av människa för ett ord och en annan typ för ett annat ord -- inte p.g.a. hudfärgerna i alla fall! Kan man inte bara hålla sig till ett samlingsord -- människor? Om man vill beskriva hur det var på 1800-talet kan man skriva européer och afrikaner eller afrikanska slavar, det går alldeles utmärkt. I många texter jag läste när jag höll på med projektarbete stod det oftast européer och svarta.

Människor är människor och ingenting annat. Människor är ingen färg, människor är inget ursprung, människor är inte kackerlackor... Jag tror att ni förstår var jag vill få sagt, och jag hoppas att ni förstått vad jag skrivit. Inte bara att ni hängt med i texten, men också innebörden. Man kan inte kränka en människa för att sedan påstå att "det heter så". Man skulle inte få för sig att kalla någon för fetto, så varför ska det vara okej att kalla någon för neger? Låt mig gissa, de flesta av er tänker något i stil med "Men asså shit de e ju inte samma sak", men vad är skillnaden egentligen? Båda orden är nedsättande och kränkande, båda orden riktar sig in på utseendet... Den enda skillnaden är att det ena ordet har en historisk bakgrund och användes i en tid där ingen brydde sig om människor torterades till döds.
Kolonialtiden var med andra ord en form av ett "flersekligt" (nej, det är inget ord, inte vad jag vet i alla fall) utdraget koncentrationsläger där man successivt, och systematiskt också i vissa fall, utrotade folkgrupper. Det känns kul att veta att folk bryr sig om detta. Riktigt kul...

//Lisa

Grupptryck del två

För några dagar sedan skrev jag ned några tankar kring grupptryck, men det som jag verkligen ville få ned skrev jag aldrig. Varför? För att inlägget i fråga redan var för långt, och därefter glömde jag bort det. Det var nu, när jag läste detta inlägg som jag blev påmind, och jag blev även motiverad.

Grupptryck kan mer eller mindre få vem som helst att göra saker som man sedan ångrar. Det förekommer fall där personer förlorar sin oskuld i en riktigt tidig ålder för att få "status". Tror inte ni att de ångrar det i efterhand? Okej, alla ser sex på olika sätt, men ni måste ändå hålla med om att man inte ska ha sex i en tidig ålder för att "vara/bli cool"? Det är sjukt att det finns 12-åringar (!) som skäms över att de fortfarande inte har haft sex. Det är sjukt överhuvudtaget att man ska skämas över att fortfarande vara oskuld -- det är en del av den man är, i alla fall i det läget, och man ska inte skämas för den man är. Jag är snart 19 och har aldrig haft sex. Vissa tycker att jag är konstig, att jag inte har något liv (hur man drar den kopplingen förvånar mig fortfarande) och andra tycker att det är coolt. Om det är för att jag fortfarande är det eller om det är för att jag står för det, att jag inte skäms för det, kan man fråga sig men jag tror att det är det senare.

Vi pressas på ett helt annat sätt nu än vad vi gjort tidigare när det kommer till sex-frågan. Om man vill förlora oskulden, om man vill ha sex med en kille, ska man inte bli klandrad eller baktalad för det, det är inte det jag säger (jag har tidigare blivit kritisserad för detta). Det jag säger är att man ska ha sex för sin egen skull, inte för att tillfredsställa sina "vänner" eller personer i ens omgivning som pressar på. Tyvärr är det mycket som pressar på nu för tiden.
Jag kommer ihåg i åttan/nian när vi hade sexualkunskap på NO:n. Vår lärare frågade oss om fördelarna med att förlora oskulden som 15-åring och 20-åring. En av tjejerna sade att det inte finns några fördelar med att förlora den som 20-åring, och många verkade hålla med. Inget illa menat till den här tjejen, för hon var -- och är fortfarande -- en härlig tjej, men det säger ändå mycket om hur läget faktiskt ser ut idag.

Jag tycker att det är hemskt att man förlorar oskulden redan som 12-åring. När man är 12 ska ens största bekymmer gällande kärlek vara när killen man är tillsammans med ska pussa en. Man ska inte säga "Fan va avis ja é på dig" till en kompis som haft sex när man är 12.
Varför kan inte barn bara få vara barn? Varför ska man inte kunna få vara barnslig även i min ålder? Varför måste man stressa in i vuxenlivet? Det gör en inte coolare, det gör inte att man får högre status. Det som händer är att man förlorar sig själv. Om man ständigt gör någonting för att tillfredsställa andra, för att känna att man är en del av ett gäng eller vad det nu är, slutar man till sist göra saker för sin egen skull och man förlorar sig själv.

Vi måste verkligen ha bättre koll på varandra, och ta hand om varandra istället för att köra med "jag-har-något-som-inte-du-har-hahaha"-attityden. Visst, föräldrar måste ta sitt ansvar och få sina 12-åringar att förstå att det här betéendet inte är hälsosamt, och föräldrar måste ta ett snack med några av de storbloggar som provocerar fram detta betéende, men främst av allt måste vi börja ta hand om varandra. Föräldrar kan snacka hur mycket som helst, men det är ändå hos oss det sedan ligger. Vi fattar våra beslut oavsett vad vi fått reda på, och i vissa fall är det beslut som inte gynnar någon när det kommer till kritan. Vem gynnar det om jag ligger med någon trots att jag inte är riktigt 100 % säker på det? De som pressar mig till det? Om man säger så här -- varför pressar dem någon till sådant från första början?

Åk ditt eget race!
//Lisa

Tisdagmorgon

För de flesta av er är det mitt på dagen, strax efter lunch, och ni börjar redan bli less på skolan. För mig har skolan inte börjat än, så det är bara för er att bli sur på mig just nu.

Solen skiner också för sörsta gången på snart en vacka, vilket är helt underbart. Jag har slängt på mig ett linne (okej, två linnen -- det översta tenderar att åka ner och jag har inga avsikter att blotta mig) och mina haremsbyxor. Förhoppningsvis funkar det, för annars kommer jag ha sura människor över mig. Det skulle inte ha gjort så mycket om det inte var för att jag påverkas så mycket av andra människors humör. Jag kan vara hur glad som helst, men så fort någon person i min omgivning blir sur blir även jag det.

Vad väntar mig idag då? Tja, jag ska äta lunch snart, men den värms inte upp som den ska i mikron vilket gör att det tar betydligt längre tid än vad det faktiskt borde göra. Jag har en mattelektion att överleva, och därefter är det en debatt på engelskan och där är det rätt viktigt att jag är vid medvetande, eller vad säger ni?
Det finns inte så mycker mer att säga än så länge, så jag hoppas att ni får en bra tisdag!

//Lisa

Måndagskväll

...och jag sitter frusen framför datorn och CSI. Jag har faktiskt börjat tröttna på det programmet nu -- har ni märkt att det alltid är de första som frågas ut som begått mordet? Man ställer några frågor, men låter det vara ända fram till slutet. Med de övriga misstänkta ställer man djupare frågor och därmed utesluts dem som misstänkta. Det börjar kännas alltför förutsägbart nu (och jag är ledsen om jag på några sätt förstörde serien för någon). Några kriminalserier som fortfarande funkar för mig är NCIS och Criminal Minds ;)

Nej, jag hade inte tänkt att tillägna ett helt inlägg om TV-program. Om så var fallet skulle jag skriva tre stycken om varje Vänner-säsong innan jag går in på Simpsons, How I Met Your Mother och So You Think You Can Dance (jag längtar faktiskt tills det börjar igen). Jag hade inte heller tänkt skriva om att jag fryser (även om mina naglar börjar bli något blåa nu, vilket är lite skrämmande), men det är inte så mycket jag kan skriva om nu. Ska jag berätta om min dag? Okej, jag fastnade framför Facebook, sedan TV:n tills jag lagade middag och därefter var det TV igen. Intressant? Nej, och det är därför jag inte går in så mycket på djupet. Inte för att det finns särskillt mycket djup i det, men ni förstår nog vad jag menar.

Jag har faktiskt brjat tänka lite på bloggen nu faktiskt. Det slog mig nu i helgen att jag firar ett år med bloggen nu på onsdag. Det känns lite surrealistiskt på något sätt. Jag raderade mina första inlägg innan jag insåg att det faktiskt var det jag var ute efter -- att kunna se utvecklingen av mitt skrivande. I början var jag väldigt ovan och inte alls bekväm med det. Det tog faktiskt ett tag för mig att komma in i något mönster. Jag följde inte många bloggar, och de bloggar jag följde beskrev enbart vardagen. Det var det jag gjorde i ungefär en månad, och det var där mina åsikter började komma fram i form av skrift och jag insåg hur lätt det faktiskt var att uttrycka sig skriftligt. Jag har alltid varit bra på att skriva även om det krävts en viss ansträngning för att få det att låta bra, men nu för tiden flyter allting på. På något sätt känns det som att mitt skrivande kommer naturligt.
Jag har stött på otroligt härliga personer via bloggen (jag är säker på att ni vet vilka ni är, och om inte är det bara att fråga), mitt besöksrekord ligger på 504 unika besökare efter att ett inlägg hamnade på Blogg.se:s hemsida. Visst, jag hade hoppats på att ha några fler besökare kvar efter det, men om jag ska vara helt ärlig trivs jag bättre såhär. Jag fick så dåligt samvete när jag inte orkade svara på alla kommentarer som strömmade in den veckan, och jag insåg att jag inte skulle passa som storbloggare.
Ovanpå allt detta hittade jag en sida där man kan värdera sin blogg. Tydligen är min värd 8 100 kronor, vilket var en glad överraskning. Det är inte så mycket mer än det här jag begär, om jag ska vara helt ärlig och jag förstår inte varför man inte bara kan sträva efter att få uttrycka sig skriftligt eller muntligt (videoinlägg) istället för att bli känd genom de mest drastiska metoderna man kommer på. Det är bättre att njuta av nuet som det är istället för att njuta av någonting som inte ens är verkligt.

Tack till er som gjort mitt första år som bloggare så här bra!
//Lisa

Preventivmedel och oönskade graviditeter

Ja, jag är hemma idag också -- jag blev illamående igår när jag satt med min uppsats, och det har inte lagt sig än. Jag försöker få i mig lite mat nu och hoppas på att det lugner ner sig sedan.

Jag satte i alla fall på TV:n och tydligen går The Doctors nu. Man pratar om p-piller för män -- att man ska hämma spermieproduktionen på något konstigt sätt. Om jag ska vara helt ärlig är jag emot detta. Det förekommer biverkningar för kvinnor, och jag kan inte tänka mig vad biverkningarna för män skulle vara. Kvinnor släpper ett bestämt antal ägg i månaden. Män producerar miljontals spermier i sekunden. Hur ska man ens kunna hämma den produktionen utan att riskera att mannen ska bli steril? Jag vet att forskningen ständigt förbättras, men jag har ändå svårt att se hur män inte skulle skadas med dessa medel.
Tycker jag att kvinnor är de enda som ska skydda sig mot graviditeter? Nej, absolut inte, och det är ett stort problem faktiskt. Man förlitar sig alltför mycket på p-piller nu för tiden för att de hindrar graviditeter. Det betyder inte att de hindrar spridningen av könssjukdomar. Visste ni att det skett en ökad spridning av klamydia bland ungdomar? Det fick jag reda på för några år sedan, och helt ärligt tror jag inte att det förändrats till det bättre. Kondomer är ytterst viktigt. Det kanske är skönare för killen att ha sex utan det, jag vet inte då jag inte har någon erfarenhet av hur det är att ha sex som kille (jag tror att ni fattar varför), men hur skönt är det på en skala att drabbas av könssjukdomar? Hur kul kan det vara att gå runt med tanken att man kan ha smittat någon annan? Det finns sjukdmar som går att bota -- gonnorré, syfilis och klamydia -- men det finns sjukdomar som inte kan botas. Herpes kan behandlas, och samma sak med kondylom, men hur är det med HIV? HIV kan bromsas upp, men det kan inte behandlas. Man kan bromsa upp spridningen av dessa sjukdomar med någonting så enkelt som kondomer, så tänk på det även om flickan går på p-piller. Man ska inte glömma bort att sex inte bara leder till graviditeter!
Man får inte heller glömma bort att tjejer tar p-piller för någonting helt annat än förhindra graviditeter. Det finns många tjejer som har en sådan kraftig mensvärk att de inte kan fungera vissa dagar. Då menar jag inte att de blir sura för ingenting, jag pratar om att värken kan vara paralyserande. Om det finns någon kille som läser det här, det finns en anledning till varför tjejer blir så lättirriterade under mensen. Det är inte bara PMS, det är även smärtan. Försök själva gå runt med en magvärk där det känns som man klämmer ens inälvor med en näve utan att bli irriterade. Jag känner till killar som blivit mer irriterande än tjejer med mens när de slagit i foten. Det är något irriterande på det viset att det är vi som blir surkärringar...

I programmet tog man även upp oplanerade graviditeter. Tydligen är alla graviditeter (i USA förmodligen) oplanerade. Det var en hög siffra, men jag trodde att det skulle vara högre om jag ska vara helt ärlig. Det som gjorde mig sur med detta var dock att man tog upp problem med detta -- ekonomin. Det kostar att ha barn, det kan man inte undkomma och detta gäller planerade som oplanerade barn. Är detta ett problem för oplanerade graviditeter? Nej. Det som är problemet i sådana fall är att man inte är ekonomiskt redo att ha barn. Om man planerar i förväg kanske man har byggt upp en ekonomisk grund som man kan klara sig på. Det är inte alla som har den grunden när man blir gravid, och det är det som är ett problem. Det är inte kostnaderna, det är ekonomin -- förstår ni skillnaden?
Problemet är alltså att man inte är redo, och det behöver inte vara ekonomiskt. Det finns ju tonåringar och ungdomar som får barn. Många tonåringar är ute och festar varje helg, och när man blir gravid kan man inte längre göra sådant utan att medföra skador till barnet. Det händer att fostret dör p.g.a. alkoholkonsumtionen. Min poäng är i alla fall att det finns de ungdomar som går tillbaka till dessa vanor efter att barnet föds. Man festar trots att man har ett barn att ta hand om. Det låter otroligt, men jag har själv hört talas om fall där detta har förekommit. Som tur är känner jag till tonåringar som tagit sitt ansvar som förälder trots att graviditeten var oplanerad.

Ytterligare ett problem är aborterna. Missta mig inte, jag är för abort, men jag tycker inte att användningen av det sköts på rätt sätt av många kvinnor. Man ska kunna vända sig till abort om man inte har någon annan valmöjlighet. Man ska inte använda det som preventivmedel. Man ska inte ha oskyddat sex då man tänker att "det spelar ingen roll om jag bliur gravid eller inte, jag kan alltid göra abort". Det finns så många som inte kan få barn trots alla försök, och så finns det kvinnor som gör abort efter abort efter abort inom loppet av bara några år. Bara för mig är det ett slag i ansiktet, och jag har inte ens försökt bli gravid...

Man bör verkligen skriva om det här oftare -- det är få som skriver om just sex i det här sammanghanget i bloggvärlden. Om man tittar på storbloggarna nämns det inte alls, eller så nämner man lite diskret att man har myst med sin pojk-/flickvän. Det kan i och för sig bara vara det, men det kan också vara lite mer. Sedan finns det de som är öppna om sitt sexliv, men det är i form av hemmagjorda porrbilder. Man måste vara mer öppen kring riskerna vid oskyddat sex, och nu pratar jag om sex utan kondom. Man brukar säga att sexet är skyddat med p-piller, men det är det inte. P-piller är det bästa skyddet mot graviditet, det håller jag med om, men kondomer är det enda skyddet mot könssjukdomar förutom avhållssamhet. Mitt råd till er 30 pers som läser är att tänka smart.

Risk it all, or play it safe -- what's your choise?
//Lisa

Nästan klar nu...

...eller det beror på hur man ser det. Jag är snart klar med uppsatsen till svenskan i alla fall, vilket jag är otroligt glad och lättad över. Det tog faktiskt inte så lång tid som jag trodde att det skulle göra. Jag är klar med informationsdelen, så nu är det inledningsdelen och mina slutsatser som ska skrivas ned. Sådant tar inte alls lång tid -- det som tar längst tid är informationsinsamlingen, men så länge man skriver ned det man läser ska det inte vara några som helst problem ;)

Vad är det jag har kvar. Jo, en massa saker. Jag funderar faktiskt på hur jag ska göra med matten. Vi får själva bestämma om vi vill göra ett nationellt prov eller om vi bara vill skriva ett prov på kapitel fyra. Å ena sidan vill jag visa att jag kan mer än vad jag visat på proven, jag kan mer än G. Samtidigt känner jag också... Vad är det för mening med att kämpa för att få ett högre betyg när jag kanske inte ens kan höja upp mig? Även om jag skulle få VG på det nationella skulle jag säkert inte få det som slutbetyg, så vad är det för mening med att slita som ett djur till ingen nytta? Jag vet inte riktigt... Vad tycker ni att jag ska göra?

//Lisa

Söndag

Hejsan ^^
Jag har inte skrivit på hela dagen, och ändå har 40 personer kikat in här hos mig -- några fler än en gång -- vilket gör mig otroligt glad av någon konstig anledning. Jag antar att man bryr sig mer om besökarantalet än vad man själv tror...
Jag har i vilket fall som helst inte gjort mycket alls idag. Okej, det är en överdrift -- jag har inte gjort någonting idag överhuvudtaget. Jag känner att jag måste sätta mig med plugget nu då jag har mängder (!) under den kommande veckan.
-Till svenskan ska jag skriva klart en uppsats, som jag knappt börjat på, tills imorgon då jag även ska hålla mitt argumenterande tal och på onsdag är det oponeringsseminarium på uppsatserna.
-Till geografin ska jag skriva klart en uppsats tills nästa söndag, men med tanke på att jag ska iväg till London måste jag skicka in den redan på fredagen.
-Till matten ska jag räkna klart ett par tal i boken och ett häfte inför ett prov på onsdag
-Till engelskan ska jag försöka förbereda mig inför en debatt som ska hållas nu på tisdag
-Till filosofin ska jag läsa mig in på ett område som jag sedan ska ha ett muntligt prov på någon gång. När vet jag inte, vilket suger. Det enda datumet som funkar är imorgon, vilket suger ännu mer.

Jag har som sagt var lite att göra, och jag ska försöka göra vad jag kan för att bli klar med så mycket som möjligt nu ikväll. Önska mig lycka till -- jag kommer behöva det.
//Lisa

Klaustrofobi

Hur många visste att jag lider av det? Jag har sagt det bara ett fåtal gånger, och jag har börjat få några nya läsare (hej på er ^^), så det kanske inte är så många som vet om det, men det har jag. Det är inte så att jag känner att väggarna kommer närmre mig när jag blir instängd i ett mindre rum. Det handlar mer om att jag känner att jag förlorar mitt utrymme och det känns som att någonting kryper under huden på mig. Det får mig att vilja slita av mig huden för att det jag tror att det kommer ge mig utrymme och jag tror att jag kommer bli av med den krypande känslan som växer. Det är så det känns.
Självklart känner jag inte bara av klaustrofobin när jag själv blir inlåst -- jag har även svårt att se på filmer där karaktären stängs in. Det är därför jag har lite problem med att se en specifik sekvens av "Kill Bill Volume 2". Jag lyckas sätta mig själv i den situationen och känslan tar över igen. Ibland handlar det inte ens om att jag blir instängd. Det är så fort jag känner att jag förlorat mitt utrymme -- så fort jag känner att jag blir ifråntagen rätten att uttrycka min åsikt, eller då jag uttrycker min åsikt utan att någon lyssnar eller när personen hela tiden avbryter med ett "lalalalala" för att slippa höra mig prata. Ibland känns det som att jag skriker utan att någon lyssnar, utan att någon bryr sig. Det är faktiskt då känslan blir som mest påtaglig, och det är läskigt att behöva känna av den där känslan.

Varför nämner jag det här? För att studenten närmar sig, och jag försöker planera dagen med min familj. Grejen är bara att vi alla vill olika saker och vi vägrar samarbeta med varandra. Ett förslag som kommer "vinna" i slutändan är middag på en restaurang inne i stan. Jag känner av den krypande känslan bara vid åtanken av det. Jag och ytterligare 12 pers (om alla kan komma) intryckta i en restaurang. Ett stort sällskap som det väcker lätt uppmärksamhet, och inte minst på en restaurang. Där är inte bara uppmärksamheten problemet, det är även klaustrofobin. Att man måste tränga ihop sig, att det är flera andra människor i rörelse etc. Om vi kunde boka upp hela restaurangen utan att någon annan fick komma in skulle det vara kul, men så är inte fallet i nuläget.
Bryr man ens om sig vad jag vill? Nej. Det är också någonting som börjar bryta ned mig. Man försöker planera utifrån sina egna önskemål utan att ha med mig i åtanken. Jag vill inte låta självgod och otacksam, men det här är trots allt min dag. Det är så jag känner...
Jag har ingen som helst rätt att säga min åsikt, och när jag säger nej till förslag som restaurang är jag otacksam och bortskämd. Jag är öppen för förslag, men man kan inte förvänta sig att jag ska säga "ja" till någonting som får mig att känna mig så obekväm. Samtidigt vill jag att min studentdag ska vara toppen, härlig, skitrolig och härlig istället för trevlig.
-Hur var din student?
-Trevlig.
Nej, jag vill ha mer än det. Det är så opersonligt att äta på en restaurang. Man kan mer eller mindre bara prata om maten man äter, och man ger den komplimanger. Det enda jag känner är att man ska ge komplimanger till den som lagat maten, och det är en kock tre väggar ifrån en som har lagat den. Vad pratar man mer om? Vädret. Jag vill ha med personer som inte riktigt känner varandra, och på en restaurang sitter man långt ifrån varandra och man lär inte känna varandra. Jag kommer inte heller kunna prata med alla, och hur ska man kunna fira "studentbarnet" (finns det ett födelsedagsbarn, finns det ett studentbarn) om man inte ens kan prata med personen?

Jag blir så trött på att man kör över mig för att jag inte vill det de andra vill. Man tar inte hänsyn till min åsikt, och när jag säger "nej" till förslag som alla slutar med restauranger hit och dit får jag som sagt var höra att jag är otacksam, negativ, inlåst, ohövligt, bortskämd... Jag tycker bara att det är så orättvist att det ska vara så. Varför ska andra ha så mycket att säga till om? Varför kan man inte försöka göra det här till en dag jag aldrig kommer glömma istället för att göra en dag där de slipper laga mat? Redan nu har ett par personer hotat med att inte vara med för att jag är så osamarbetsvillig och det är så sårande och nedkränkande så att det inte är sant. Jag har kämpat för att kunna komma till den här punkten i mitt liv, och man ska bara skita i det för att man inte får sin vilja igenom. Man ska bara skita i det för att man anser att jag är omöjlig att prata med. Varför skulle jag ha arbetat så hårt från första början om det skulle sluta såhär? Varför skulle jag slita med mitt skolarbete för att få så bra betyg som möjligt, för att kunna ta studenten och att själv vara stolt över mina resultat när det enbart är jag som är stolt över mig själv? Jag har inget behov av att ha andra som är stolt över mig, men det skulle betyda en hel del. Jag kan faktiskt inte tänka ut någon som sagt till mig "Jag är stolt över dig". När jag tänker på det känns mitt liv så patetiskt... Jag är säker att pappa skulle ha varit stolt över mig, men hur i h*****e skulle jag kunna veta det då jag inte kan fråga honom?
Man nedvärderar mig så otroligt mycket genom att inte lita på mina egna förmågor, och det får mig att vilja skrika och återigen känner jag av klaustrofobin som kryper sig framåt.

Jag vill faktiskt inte ta studenten p.g.a. allt det här...
//Lisa

I'm Like A Lawyer With The Way I'm Always Trying To Get You Off (Me & You)




Den som lär sig låttiteln utantill först vinner en glass av mig.

Jag har fortfarande lite svårt att komma ihåg vad låten heter, men den är trots det bra ^^

I'm Like A Lawyer With The Way I'm Always Trying To Get You Off (Me & You) -- Fall Out Boy


//Lisa

Woho :D

Min statistik på Bloglovin har ändrats något -- jag är topp 10 000 i kategorin Allmänt och Personligt, vilket jag sett fram emot i flera månader nu ;) Jag är fortfarande lite besviken över min placering inom kategorin Alla. Jag hade hoppats på att hamna bland topp 80 000...

Jag brukar normalt sätt inte göra reklam för mig på Bloglovin, men jag behöver bara en prenumerant till för att nå mitt mål -- topp 80 000 ;)

//Lisa

Tabu

Det finns alltför många "tabun" i samhället, något man inte talar om och som man inte vill tala om. När man tar upp sådana här ämnen bildas det ibland långa diskussioner, men det tas aldrig upp igen. Det är hemskt...

Vad är det jag tänker på? För det första är det HIV/AIDS -- hur många pratar om det i vardagen? Man kan prata om cancer och att det är hemskt att folk drabbas av det, men är det inte minst lika hemskt att drabbas av HIV/AIDS? Själv tycker jag faktiskt att det senare är värre -- för det första kan man överleva cancer. Även om chanserna inte alltid är stora finns möjligheten. För det andra finns det så många som blir dömda på förhand om man drabbats av HIV. Man anses som korkad som inte använde kondom, det finns de som anses vara slampor och av någon anledning känns det som att man håller sig borta från någon som bär på denna sjukdom trots att man inte kan bli smittad vid vanlig beröring eller genom saliv. Det finns även galor och olika kampanjer för att kunna samla in pengar till cancerforskningen -- vi har Rosa bandet och Blåa bandet. Hur många känner till Röda bandet? Hur många vet att den internationella AIDS-dagen faller in 1 december varje år? Jag fick reda på det först när jag var 15 år. 15 år tog det för mig att få reda på det... Nu i vintras var jag tvungen att vända mig till en Internet sida för att kunna beställa hem Röda bandet. Varför? För att jag ville, och jag vill fortfarande, visa mitt stöd för de drabbade och när man vägrear sälja dessa band i butiker vänder jag mig till Internet som en sista utväg. Jag hade rätt, jag kunde beställa hem det. Det är lite dyrare än Rosa/Blåa bandet, men hur många har inte en femtiolapp att lägga ut på någonting sådant? Vad skulle man annars köpa för dessa pengar? Godis? Kläder? Jag vet att det är långt kvar till den första december, men snälla, ha detta i åtanke. AIDS forskningen är minst lika viktig som cancerforskningen. Man måste få en chans att kunna klara sig undan HIV/AIDS när man drabbats av det. Man måste få en chans att kunna leva i några få decennier längre.
Jag har verkligen svårt att förstå varför man inte pratar om detta mer. Man lär sig i skolan att det är en hemsk sjukdom som man inte kan bota och att det sprids via sex och kanyler (vid droganvändning händer det rätt ofta att man inte byter nålar och sjukdomen kan spridas på det sättet). Vad fick jag reda på när jag läste om detta i vintras? Att ens imunförsvar är så pass risigt när man går rån "stadiet" HIV till AIDS att man lätt kan drabbas av cancer. Jag fick en gång höra att en förkylning lätt kan leda till lunginflammation, och det tror jag faktiskt på. Varför skulle man inte bry sig om det människor som sjuknat in? Är det p.g.a. det man fått lära sig? Att sex är en spridningsväg och även droganvändning? Att spridningen är som värst i Afrika och att det faktiskt sker en stor spridning bland homosexuella? Kom igen nu! Alla som sjuknar in är inte afrikaner, homosexuella eller narkomaner! Det förekommer faktiskt fall där man sjuknat in i samband med blodtransfusioner, och genom våldtäkter. Ska man klandras för att ha sjuknat in när man själv inte kan råda över det?
På sexualkunskapen i skolan får man även lära sig att p-piller hindrar graviditeter och att det är ett bättre skydd än kondomer som är det enda skydd mot könssjukdomar bortsett från avhållssamhet. Många ungdomar tänker att man inte kommer drabbas av HIV/AIDS, eller någon annan sjukdom heller för den delen, att man bara använder sig av p-piller. Det är så könssjukdomar fått en ökad spridning de senaste åren, och man fattar fortfarande inte kopplingen. Om det är för att man är blind eller är i förnekelse kan man fråga sig, men vi kan hindra spridningen så otroligt lätt. Vi måste lära oss att prata om saken för att hindra spridningen. Genom att hindra spridningen hindrar man även att barn föds med sjukdomen, för det händer också när blod överförs från modern till barnet i samband med förlossningen. Vi har en chans, en möjlighet att ta tag i saken genom att sprida information. Varför kan man bara inte ta chansen? Vem som helst kan drabbas, oavsett vilken typ av person man är, oavsett sin sexuella läggning och oavsett var man kommer ifrån...

Psykiska sjukdomar är ännu ett tabu i samhället. Det händer att man ser ned på någon som haft ätstörningar, någon som har ärr på insidan av armarna... Vad har dessa pesoner gjort för del? Är det fel att på något sätt må dåligt? Är man på något sätt svagare för att man mår så pass dåligt att man vänder sig till de mest drastiska metoderna?
De värsta är också att man använde psykiska sjukdomar som en del av skämt. Det finns de som skär sig bara för uppmärksamhetens skull, bara för att ha något att "visa upp". Det finns människor som skämtar om schizofreni och gör narr av de som faktiskt plågas av inre röster. Man använder uttryck som antyder att man är psykiskt sjuk i en sådan stor grad nu för tiden att man faktiskt slutat bry sig om dess innebörd. Hur många vet hur det faktiskt är att vara psykiskt sjuk? Det blir inte heller bättre av att man tolkar olika tecken hos olika människor som psykiska störningar. Jag läste kriminologi i ettan nu på gymnasiet, och vi pratade om att det finns många barn (rent allmänt runt om i världen) i femårsåldern som blir behandlade med amfetamin mot ADHD. Är et någonting de har? Nej, de går bara igenom en övergångsfas som alla barn går igenom. Jag läste en bok, en självbiografi, där flickan blir utsatt för medicinska experiment. Hon blev injicerad med en massa olika lugnande medel för att hon gjorde starka motstånd i samband med att hon blev utsatt för våldtäkter. Hon var runt 13-14-årsåldern.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om just detta. Man borde själv förstå att man inte ska göra narr av personer som lider av en psykisk sjukdom. Man ska inte  prata om det som om det inte vore någonting att bry sig om, och det är egentligen på det viset psykiska sjukdomar kommer upp i samtalsämnen. Det är inte hemskt att det finns människor som lider av t.ex. schizofreni, det är ingenting man ska bry sig om, eller hur? Problemet är just att det är någonting man ska bry sig om, och det är någonting man inte lägger ned tid på att försöka förstå. Man tänker bara att någon som är psykiskt sjuk är galen, men det är inte sant! Det finns inga större skillnader mellan fysiska och psykiska skador/sjukdomar förutom att man kan se på en person om han/hon har fysiska skador.

Det sista "tabut" jag tänker nämna är just droger. Återigen bryr man sig inte om vad som ligger bakom beroendet -- istället fokuserar man på beroendet och drar kopplingar därifrån. Om man är drogmissbrukare är man tydligen inte värd någon hjälp för att man själv försatt sig i den situationen. Det är ens eget fel, och det är något som förstör liv. Ja, det är något som förstör liv, men hur många tror att det blir bättre av att inte göra någonting åt det? Samma sak gäller andra typer av missbruk -- spel, alkohol, sex etc. Man kan inte döma människor på förhand för att de fastnat i en dålig bana. Man kan bara titta på sig själv och bestämma sig om man gillar det man ser. Seriöst, hur kan man se på sig själv med gott samvete om man nekat en närstående hjälp? Hur kan man se på sig själv med gott samvete om man baktalar och ser ned på någon som fastnat i dåliga banor av missbruk?

Som jag sade finns det många "tabun" i samhället. Det är ämnen ingen tar upp utan att göra narr av människor, utan att se på saken allvarligt. Man är så fördomsfull som man kan bli för att man avviker från normen. Det är sjukt att det ska behöva vara så...

 

//Lisa

Lördag

Hej på er! :D
Jag hoppas att ni har det bra, för här hemma är det lite mindre bra. För det första regnar det, och temperaturen sjunker istället för att stiga. För det andra har jag ont i huvudet. Nej, det är inte spänningshuvudvärk -- jag har faktiskt ont på det ställe jag slog i förra sommaren. Dessa huvudvärk kommer lite då och då, men nu har den hållt sig ett tag, vilket är rätt irriterande. För det tredje... Jag kommer faktiskt inte på något tredje nu på rak arm, men jag säger till om jag skulle göra det ;)

Det händer inte så mycket här hemma just nu. Jag vet att jag bör plugga, och jag ska sätta igång med det. Grejen är bara att jag inte har någon ork till det just nu -- jag är så ofokuserad som man kan bli. Förhoppningsvis släpper det senare. Jag vet inte hur det är med er, men jag har märkt att man inte får någonting gjort om man är ofokuserad. Man läser igenom texter och tänker på snygga kändisar istället. Känner ni igen er?

//Lisa

Dagens fynd ^^

Som jag sade hittade jag inte bara kläder i Handen (Gina Tricot faktiskt), men jag fick även mina kläder som jag beställt från Ellos. Åh, va glad jag är -- när jag gjorde beställningen stod det att kläderna skulle komma först på måndag. Jag vet, tre dagars skillnad är inte så stor, men hur ofta händer det att beställningar kommer tidigare än utplacerat datum?

Hur som helst lovade jag er bilder på dessa plagg, så här kommer dem ^^


En korallröd klänning

499:- på Ellos

 


Svarta haremsbyxor (det är de jag har på mig nu ^^)

299:- på Ellos


Jag beställde även en bikini, men jag orkade inte ta en bild på den.


En vit party-tunika

199:- på Gina tricot


Ytterligare en vit party-tunika

299:- på Gina Tricot


Ytterligare en tunika, dock ingen party-tunika PLUS att denna är i varm orange (dålig bild, jag vet) istället för vit :p

149:- på Gina Tricot


Och så till sist dessa svarta denim-leggins

199:- på Gina Tricot


Min ursäkt rörande bilderna -- det var en svår belysning, jag är kort och var tvungen att stå på tå för att få med vissa plagg (okej, alla plagg) på bild och jag har inte en systemkamera.

//Lisa

Fredag

Hej på er!
Jag ska försöka fatta mig kort nu, men jag vet inte alls hur det kan gå. Vi får väl helt enkelt se hur det blir ^^

Vad hände idag? Jag vaknade med magvärk och kunde inte ta mig upp ur sängen. Resultatet blev att jag tvingade mig upp ur sängen en halvtimme senare för att sjukanmäla mig innan jag gick och lade mig igen. Jag trodde att det skulle vara en sådan där magvärk som skulle hålla i sig i två dagar, men den hade nästan försvunnit helt när jag vaknade igen på eftermiddagen. Den försvann helt efter att jag duschat, vilket var otroligt skönt. Jag hatar verkligen de där magvärkarna -- jag har ingen som helst aning om vad det är, och jag blir trött på att hela tiden höra att et inte är någonting annat än stress. Vissa dagar känner jag bara att jag skulle kunna ligga medvetslös i ett dike utan att någon gör någonting för att det är stress. Det är en härlig känsla -- att inte känna sig tillräcklig...

I vilket fall som helst fick jag ett SMS där det stod att mina kläder från Ellos hade kommit, och att jag skulle gå ner till Spelbutiken/Posten för att hämta paketet. Till min stora glädje passar allt -- jag sitter faktiskt med mina byxor som jag beställde just nu (bilder kommer senare) ^^
Jag SMS:ade även Linnéa och frågade om hon kände för att träffas idag. Vi bestämde förra veckan att vi skulle försöka träffas idag då hon inte kunde på onsdagen. Vi två och Matilda -- en underbar tjej, om ni frågar mig :D -- täffades i alla fall, och vi tog en shoppingtur. Ingen av oss hittade någonting, inte som jag kommer på i alla fall, men efter att vi tagit bussen till Handen hittade jag en massa plagg som jag köpte. Återigen kommer bilder på dessa upp senare.

Vad håller jag på med nu? Just nu håller jag på med tvätten -- igen. Min katt har kissat i mammas säng tre gånger nu inom loppet av en vecka, så vi börjar bli lite oroliga för honom. Det och irriterad, men det är främst oro vi känner.
Som jag sade håller jag på med tvätten i alla fall, och jag har inte hunnit äta middag än. Som tur var åt jag en väldigt sen lunch i Farsta, så jag är inte i närheten av att vara lika hungrig som jag var häromdagen. Med andra ord är jag inte förbannad och hotar att slå ihjäl torkskåpet i tvättstugan :p Jag ska se till att få i mig något när jag är klar, för just nu orkar jag inte stressa. Jag ska ner igen om en halvtimme, och vad hinner man fixa och äta tills dess? Inte ens rostat brös, så jag avvaktar lite. Vad jag gör därefter vet vi alla -- jag slänger upp bilder på kläderna och bloggar lite mer med glass i truten :p

//Lisa

Guns Of Brixton


För att jag verkligen gillar The Clash, och den här låten kan bara beskrivas med ett ord: Heltotroligochjättebraförattintenämnaenavdebästajaghörtpåettbratag xD

Guns Of Brixton -- The Clash

 

//Lisa

Grupptryck

Det är så många som faller för grupptryck nu. Det är väldigt få som står på sig själva, som står på sina egna ben och som står för sina egna åsikter och principer. Det är så många som tar emot en ciggarett när den erbjuds trots att man inte gillar rökning. Det är så många som tar emot tequilan på en fest som man inte ens ville gå till från första början för att det är det som förväntas av en. Det är även många som bildar grupper för att tillsammans kunna gå emot en person -- för att kunna utsätta en annan människa för mobbning.
Vad är det som gör att många av oss tänker i dessa banor egentligen?

Man hör så många ungdomar säga att de aldrig kommer röka. Två veckor senare står de sjäva med en ciggarett i handen och påstår att de rökt i evigheter. Om man påpekar att det inte är sant kommer ett påstående om att man feströker, och att det nu gått ett steg längre än fester.
Apropå fester är det mer eller mindre det enda tonåringar sysslar med nu för tiden. Jag har hört ursäkter som att man har behov av att vara med kompisar, men om man har den typen av behov kan man väl lika gärna nöja sig med en filmkväll, en biokväll eller kanske en kväll med bowling (åh, jag vill bowla ^^). Om man har ett behov av att träffa nya vänner kan man dra ihop ett större gäng och dra ut på bio. Ett annat alternativ är också att inte festa med samma personer om och om igen, vilket jag tycker är ironiskt -- man säger att man vill träffa nya människor, men man håller sig endast till de man redan känner. Bra jobbat, där...

När det gäller mobbning kan man säga vad man vill, men man kan inte skylla på att "de andra fick mig att göra det" om det inte var tvång. Man har alltid ett eget val så länge den friheten inte tas ifrån en. Det är så många som mobbas nu för tiden, och det är ett av de värsta jag känner till som kan hända barn som inte är brottsligt på det sättet. Det är inte ett brott att säga att man är ful och fet, men det gnager ett hål i hjärnan. Den värsta som finns är känslan av att vara värdelös, att gå runt med tanken om att allt skulle vara så mycket bättre om man inte fanns. Det är sådana tankar som kan leda till självmord. I mitt fall gjorde det inte det. Jag försökte aldrig begå självmord -- jag skar mig aldrig, och jag var den som kom lindrigt undan.

Det var dessa "områden" som dök upp i min skalle när jag skrev ner ordet "grupptryck", men det finns mer än bara fester, rökning och mobbning. Det handlar oftast om att man inte står för sina åsikter. Jag har inget emot att man ändrar riktning på dem, men jag gillar inte att man ändrar dem helt och hållet bara för att man har en annan åsikt än andra i sin omgivning. Jag vet att jag har relativt (!) starka åsikter, men det är något jag är stolt över för det är någonting som är utmärkande med mig (om man bortser från mitt kluckande skratt, min klumpighet och mina huggtänder). Jag håller mig fast vid mina åsikter även om jag försöker ändra riktning på dem när jag märker att jag sårat någon, men jag håller mig fast vid min ståndpunkt. Jag har kompisar som gör samma sak, och det är sådant som faktiskt är en av de mest beundrasvärda saker i vårt samhälle nu för tiden. Det är så många som påstår att de är ärliga, men som ändrar sina åsikter när det väl kommer till kritan. Det är inte ärlighet -- det är ett sätt att få sig själv att se bättre ut. Det är en fasad.

Så frågan är om du är ärlig eller om ni lever för att bygga en fasad.
//Lisa

Torsdag

Hej på er :D
Jag var faktiskt nära på att skriva onsdag i rubriken. Okej, jag gjorde det, men jag kom på efter någon minut att det faktiskt är torsdag. Jag hatar det... Att det är så nära helgen. Jag gillar helgen i sig, så missta mig inte, men det är så mycket som behöver få gjort i läxväg.

Jag är hemma nu under lunchen. Det finns både för- och nackdelar med alla håltimmar. Fördelen är att jag lätt kan åka hem och äta om jag vill. Nackdelen är att jag skulle ha slutat betydligt tidigare om man tryckt ihop allt istället. I vilket fall som helst är jag hemma nu, vilket jag har varit i 1½ timme, och jag ska åka iväg om drygt en halvtimme. Grejen är bara att jag har hört några säga att min filosofilärare inte är här idag, men jag vet inte om det är sant eller inte. Det skulle faktiskt vara typiskt om jag kom dit utan att vi hade lektion :p

Om det inte vore för solskenet och det faktum att allt håller på att bli grönt ute vet jag inte vad jag skulle ha gjort -- det är helt underbart ute! :D Varför känner jag såhär? För att jag är trött som f*n. Jag tänkte inte på hur mycket klockan var, och jag höll på att fixa lite på min design. Det var inga större förändringar, men jag har fixat underrubriker bland kategorierna. Jag funderar faktiskt på att skapa bubblor för varje kategori, men då är frågan vad jag ska ha för bakgrundsfärg... Jag håller ju på att leka lite med en ny design och där skulle bubblor vara ett perfekt alternativ, men på den här... Nja, inte så mycket :p

Apropå designen, om det är någon som är intresserad är det bara att säga till så skickar jag en länk ;) Den är väldigt rosa, så det är inte riktigt min stil, men jag gillar den ändå ^^
//Lisa

Visioner

Jag vet att jag inte är särskillt smart som skriver så här sent, men jag har aldrig sagt att jag är det. Bortsett från de gånger jag faktiskt gjort det...

Jag håller på att läsa boken "Flyga drake" just nu. Ni som har läst den vet vad jag menar när jag nämner att Assef var nazist. Ni som bara sett filmen kommer att få er bild av honom ändrad. Ni som inte gjort något av dessa har helt enkelt spenderat bort tio sekunder av att läsa detta, vilket ni andra också har nu när jag tänker på det.
I vilket fall som helst nämns Hitler i boken, och man säger att han var en man med visioner...

Jag avskyr rasism av alla sorter, så självklart är jag ingen stor beundrare av nazister. De anser att de är värda mer för att de är vita och för att de slåss för att bevara den "vita rasen" och dess makt. Själv tycker jag att de är vidriga idioter, och om det är någon som är mindre värd är det dem då de anser att de kan behandla människor hur som helst p.g.a. religiös åskådning och halten melanin i hyn. De är så fanatiska som man kan bli, och om det är något jag fruktar är det fanatiker...
I vilket fall som helst har nazister en syn på Hitler och anser att han hade en vision. Jag ska inte förneka att han hade en vision, och den var stark. Å andra sidan kan jag säga samma sak om någon som är hög på LSD -- deras visioner är så starka att man kallar dem för hallunicationer. Jag vet att man inte kan jämföra Hitler och nazisterna med narkomaner. För det första beror det på att nazismen skulle ha dött på 40-talet tillsammans med Hitler. Seriöst, om inte Hitler lyckades med sina planer, vad är det som gör att man tror att man kommer lyckas nu i efterhand?
För det andra beror det på att Hitlers hallunication varade i över 20 år. Om man är beroende av droger kanske man lider av det under en lika lång period, men visionerna ändras. Om jag uppfattat det rätt från en bok jag läste i nian (Go ask Alice) upplever man inte samma sak första gången som andra och tredje etc. Likheter mellan droger och nazism är att båda är ivsfarliga och att man borde få hjälp med att komma på bättre vägar om man hamnat i de banorna.

Som jag sade hade Hitler starka visioner, men var något av de bra? Nej! Man kan inte värdera människor på det sättet. Man kan inte placera människor i en hierarki på det sättet. Det värsta är att vi fortfarande gör det idag även om det inte är åt det rasistiska hållet. Om två personer var lika sjuka i samma sjukdom och hade samma förutsättningar att överleva, vem skulle man prioritera att rädda? Den prostituerade kvinnan (oavsett om hon var prostituerad av eget val eller om hon tvingades till det) eller den goda studenten? Förstår ni vad jag menar?

Rasism är någonting som funnits i alla tider. Man har kommit med fördomar gentemot andra människor p.g.a. deras civilisation, p.g.a. det samhälle de bott i. Ju mer civiliserat ett samhälle var desto högre status ansåg man att de hade. Vad har dessa tankar lett till egentligen? Ingenting annat än krig och en massa annat skit! Hitler utrotade 12 miljoner människor -- minst! -- till följd av rasismen. Tusentals afrikaner dog när slavar skulle överföras till amerika via båtar. Jag vet inte hur många miljoner människor som förlorade sina liv för att européerna såg dem som djur och ingenting mer än det. Ku Klux Klan dödade även dem en massa människor... Märker ni att jag endast har tagit upp historiska händelser? Det är för att det är på tiden att vi faktiskt gör någonting åt saken! Rasismen finns fortfarande idag, och det är väl bara en tidsfråga innan ett nytt helvete bryter ut. Rasismen har kostat så många människors liv genom historiens gång, och det fortsätter än idag. Man pratar om moderniserat samhälle, men vad är det som är så modernt? Okej, vi är mer toleranta gentemot svarta, invandrare och homosexuella, men hatet mot dessa finns fortfarande kvar. Så länge det gör det kan man inte prata om ett utvecklat samhälle. I alla fall inte när det gäller denna nivå. Tekniskt och vetenskapligt har vi kommit en bra bit på vägen, men när det gäller människor då? Många har fortfarande samma tankesätt som man hade för 100 år sedan. Är det utveckling? Nej, det är ren idioti. Varför ersätter man kunskap med idioti?

Hitler hade visioner, men det hade Martin Luther King jr också, och det är hans vision vi börjar närma oss nu. Drömmen är inte uppfylld än, och även jag hoppas på att vi alla ska kunna se bortom hudfärgen och härkomsten för att istället fokusera på personligheten. Martin Luther King jr hade visioner om rättvisa, inte om miljontals människors död. Säger det inte något om skillnaden mellan rasism och kamp för sin egen rätt som individ?

//Lisa

"Ät inte så mycket"

Jag hann otroligt nog laga mat mellan de två sista vändorna, och vad händer när jag tar för mig mat? Jo, jag får den här kommentaren slängd i ansiktet på mig. Det är samma kommentar jag har fått höra sedan jag var 10/11 år gammal. Det är så trevligt att få höra sådant -- det känns som en stor kram inombords...

Visst, jag erkänner att jag tog mycket mat, men vad ska man göra när man är så pass hungrig som jag är och då man inte ätit på över 10 timmar? Jo, man tar mycket för att man ska kunna bli mätt. Jag vet inte hur det är med er, men jag äter hellre mycket för att bli mätt än att äta för lite och fortsätta vara hungrig bara för att inte gå upp i vikt. Nej, Gud förbjude den som går upp i vikt då man redan väger "för mycket". Jag är inte överviktig, jag är ganska långt ifrån den gränsen faktiskt, men jag väger mer än vad som tillåts av många tjejer (killarna bryr sig inte om min vikt, och vad säger det egentligen?). Det finns de som anser att jag är fet för att jag väger ca 67 kg då jag är 1,67 (det är antingen det eller 1,66) meter lång. Enligt "normen" ska jag väga 60 kg. Bryr jag mig om det? Nej, så varför ska min vikt vara så otroligt viktig för andra?

Jag är inte rädd för att gå upp i vikt, och jag fattar inte varför man ska vara det. Man är minst lika vacker smal som kurvig och som mullig och knubbig. Vem har bestämt att man är ful bara för att man väger lite mer än 55 kg när man är runt min längd? Det är så sjukt att det inte är sant, och det värsta är att det faktiskt finns de som tycker att jag ska äta mindre och gå hungrig för att jag inte ska gå upp i vikt. Det är illa nog att det finns människor som tycker så om sig själva, och jag är lyckligt lottad som aldrig övervägt att svälta mig själv trots att jag varit överviktig, trots att jag fick höra att jag var fet och värdelös och trots att folk försökt stoppa mig för att ta mer mat oavsett om jag är hungrig eller inte. Jag är inte så korkad att jag äter när jag är mätt. Jag avskyr känslan av att ha ätit för mycket, det är värre än när man är riktigt hungrig, så varför jaga den känslan? Bara för att jag är rundare betyder det inte att jag proppar i mig mat 24 timmar om dygnet!

Jag har fått i mig mat nu, så nej det är inte därför jag är irriterad. Jag är irriterad på att man kan komma med dessa kommentarer, och det kommer jag alltid vara. Förhoppningsvis tycker ni detsamma. Det behöver inte vara lika starkt som mina känslor, men förhoppningsvis ser ni felet med att säga till en annan människa att hålla sig inom en viss gräns gällnade mat oavsett om denne fortfarande är hungrig.

//Lisa

Så...hungrig...

Min mage värkr faktiskt av hunger nu. Varför äter jag inte? För att jag inte hinner fixa någon mat förrän klockan tio. Det är alltid trevligt. Jag är verkligen irriterad på hela situationen. Jag lovade mig själv att inte skriva om någonting såhär ingående igen, men nu kan jag verkligen inte hejda det. Jag behöver hjälp med alla lakan i tvättstugan (det är inte mitt fel att mina armar inte är tillräckligt långa för att vika ihop lakan!), men får jag det? Nej. Jag behöver hjälp med att laga mat då jag inte kommer hinna med det. Får jag det? Nej. Varför? För att alla andra "gör så mycket".

Jag vet att jag är självupptagen, men jag ser i alla fall till att hjälpa andra när jag vet med mig att jag kan det. Det som ligger i tvätten är inte mitt (bortsett från två tröjor som jag hade kunnat ta nästa vecka), och på så sätt känner jag att jag åtminstone hjälper till lite. Varför är det då jag som ska fixa med middagen? Visst, det är jag som gillar matlagning mer än någon annan här hemma, men jag tror inte att de andra vill ha middag halv elva. Problemet är bara att de kan tänka sig mackor eller liknande, och enligt mig är det inte mat!

Åh, jag är så irriterad just nu så att det inte är sant! Jag hoppas verkligen att det lättar upp senare, för jag gillar inte att vara på det här humöret...
//Lisa

Onsdag

Hej på er :)
Jag hoppas att ni mår bra, för själv är jag så trött som man kan bli. Vill ni höra det bästa? Jag har tvättstugan om mindre än en timme, och det håller på tills klockan tio ikväll. Jag har inget emot att ta hand om tvättstugan, men det tar emot då jag hade den för två dagar sedan och då jag är så här pass trött. Att jag egentligen behöver plugga är också ett problem -- jag kan inte plugga då jag vet att jag har en tidsgräns att hålla mig till. Jag kan inte koncentrera mig på någonting annat än klockan. Det är rätt illa det...

Bortsett från att jag var i skolan har ingenting hänt. Jag vet att jag har ett roligt liv, ett roligare liv får man nästan leta efter, men om jag ska vara ärlig gillar jag att det inte händer så mycket. Visst skulle det vara uppfriskande med någon typ av förändring, men det betyder inte att jag kommer supa mig dyngrak på nästa fest som jag inte ens skulle gå på.

Men jag måste sätta igång nu med att sortera tvätten så att jag inte behöver stressa igenom det ;)
//Lisa

Tisdag

Hej på er alla! :D
Jag kom hem från skolan för inte så länge sedan om man tänker efter. Tisdagar är som sagt var en mina längsta dagar -- torsdagar kommer på en delad etta då jag slutar halv sex båda dessa dagar. Det är ingen fara på det viset med tanke på den långa håltimmen mitt på dagarna, men det blir ganska krävande och det märks av när man kommer hem. När man kommer hem är man så pass hungrig att man inte kan göra någonting annat än att fixa middag, och bara det blir sent då jag kommer hem sex. Jag får middag runt halv sju som tidigast, och efteråt är man så trött att man inte klarar av någonting gällande skola. Jag skulle egentligen ha pluggat nu, men jag har inte den orken längre...

Okej, tillbaka till någonting lite gladare -- visserligen har även detta med skolan att göra, men jag kände att jag lyckades glänsa på juridiken idag ^^ Jag är bra på den kursen (EG-rätt), men det finns betydligt bättre i klassen. Trots det var det bara jag som räckte upp handen vid frågor, vilket jag blev både överraskad och glad över :D Jag vill verkligen inte skryta, eller låta arrogant, men sådana här stunder inträffar sällan för min del. För er som inte vet gillar jag dels inte uppmärksamhet och jag lider av scenskräck. Jag blir alltid otroligt självmedveten och rädd att jag ska säga någonting fel om jag räcker upp handen. Det är därför jag bara gör det när jag vet att jag har rätt, vilket händer otroligt sällan då jag känner att jag bara tror att jag vet trots att jag i själva verkat sitter med rätt svar i huvudet.

Det är inte så mycket mer än det som har hänt. Det är i sådana fall om ni är intresserade av den blåbärsmuffins jag åt under min håltimme på tre timmar här hemma, eller min kärleksmums jag åt på mattelektionen efter att ha köpt den i kafeterian fem minuter innan lektionen började.
Jag hoppas att ni fått en bra tisdag!
//Lisa

Ytligt, ytligt och åter ytligt

Man säger att sex säljer, och tyvärr stämmer det. Förut var det integritet som spelade stor roll, nu är det "det rätta utseendet" som är det viktiga. Man ser det på reklamer -- man anspelar på sex på ett helt annat sätt nu än vad man gjorde förr. Om man tar Shweppers-reklamen med Nicole Kidman -- vad är det för vits med att slänga av sig klädesplagg för kolsyrat vatten? Allt känns så onödigt nu för tiden, och man har glömt bort det enkla. På många sätt känns det som att jag är en av de få som gillar enkelheten i sig, och det är ganska sorgligt när man tänker på det.

Vad hände egentligen? Hur blev vi så ytliga som ett samhälle? Vi dömer personer efter utseende, eftet klädstil, efter sociala beteenden (dricker man inte, eller festar man inte varje helg är man tydligen inget mer än en nolla utan liv) etc. Visst, det är betydligt lättare att döma någon efter utseende och klädstil, men hur ofta har man rätt då? Är det verkligen värt det? Är det inte bättre att försöka göra någon ansträngning för att faktiskt lära känna personen trots att han/hon inte har den senaste mobilen som kostar 7 000 kronor?

Jag har fått höra att jag är snäll, smart, generös, underbar och älskvärd. Även om jag tvekar på några av dessa är jag otroligt glad över dessa komplimanger, men vad spelar allt detta för roll när man i de flesta fall måste vara ljushårig för att vara snygg, när man inte har någon rätt att vara blek och när jag samtidigt inte är den typ av person som gillar att festa varje helg? Jag är kort, mullig, blek och mörkhårig. Jag bryter med andra ord mot alla regler gällande utseendet, och när det gäller klädstil väljer jag ofta färger som framhäver den bleka tonen i min hy (marinblått är min fvoritfärg ^^) vilket gör mig till en ännu större nolla. Att jag inte dricker varenda helg tyder på att jag inte har något liv trots att jag träffar kompisar så ofta jag kan. Även om det råkar vara samma kompisar, är det fortfarande kompisar och jag träffar hellre samma person om och om igen för att jag gillar henne än att träffa en massa olika människor bara för sakens skull.
Okej, jag erkänner att jag kom av mig, men min poäng är i alla fall att jag på alla sätt bryter mot normerna när det gäller vilken typ av person man ska vara. Så vem bryr sig om min insida när man "vet" att jag inte är någon speciell?

Det är skrämmande att samhället är så pass materialiserat som det är. Barn springer runt med dyra mobiltelefoner för att de vill ha sådana. Att man inte riktigt vet hur man ska använda dem är tydligen inget problem trots att mobiltelefonerna kostar flera tusen. Man är inte heller lika försiktig med saker så man vet att de kan ersättas. Ja, de kan ersättas, men det betyder inte att man inte ska vara försiktig med sina saker. Min första mobil fick jag som 12-åring, och det var en begagnad. När den gick sönder fick jag en likadan modell för bara några hundringar. Två år senare köper jag en begagnad mobil av en kompis för 200 kronor, och det skulle dröja ytterligare två år innan jag fick en ny av min mormor. Den gick sönder i vintras och jag köpte en egen för mina egna pengar. Jag försöker ta hand om mina grejer och jag betalar mycket själv. Är det för att jag har de pengarna? TIll en viss del, men främst för att jag vill ta mitt ansvar. Om jag pajar min mobil är det inte upp till andra att betala flera tusen för en ny. Man behöver inte ens för flera tusen, men om man känner att man måste så...

Vi lever i ett samhälle där man behöver de dyraste sakerna för att bli accepterad. Vi lever i ett samhälle där man måste ha rätt utseende för att inte bli dömd alltför hårt på förhand och vi lever i ett samhälle där man anspelar på sex för att göra reklam för kolsyrat vatten. Jag börjar verkligen sakna integriteten...
//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka och ny månad -- mer eller mindre :p

Men den här dagen har varit... Jag vet faktiskt inte -- den har väl varit bra på sitt sätt, men å andra sidan har den känts ganska onödig. Den har även varit produktiv, bara på fel sätt. Den har varit rolig, men samtidigt långtråkig. Det var faktiskt i samband med att jag blev uttråkad som jag blev flummig och det var först då det blev roligt :p

I skolan hade vi bara projektredovisning. Det var faktiskt rätt kul att sitta och prata med en massa ettor och tvåor om arbetet, men det blev inte så många som man skulle kunna tro. Det var där det blev tråkigt, och vi -- jag, Malin, Carro och Alex -- blev väldigt flummiga, och vi höll på att retas med varandra xD Det var rätt tråkigt mot slutet också -- de flesta (med andra ord alla förutom fem personer på sin höjd) gick efter den första timmen, och vi skulle vara kvar ytterligare en timme. Självklart var det ingen som höll dessa tider, men ändå :p

När jag kom hem slappade jag framför TV:n -- jag fick rätt lite sömn i natt, och det kändes när jag kom hem. Det enda jag ville göra var att sova. Kunde jag det? Nej, för jag hade tvättstugan 1½ timme senare. Jag är klar med den biten nu, och jag har även hunnit proppa i mig middag. Det var gott i början, men när man känner att man fått i sig för mycket blir inget särskillt gott mot slutet :p Jag hade hoppats på att plugga nu idag/ikväll, men jag har ingen ork till någonting just nu. Ovanpå det har min mage börjat värka. Det är inte som det har varit tidigare -- att jag varit tvungen att stå dubbelvikt för att inte falla ihop av smärta, men det gör fortfarande ont. Riktigt ont faktiskt, så jag är lite rädd att jag kommer att tvingas stanna hemma imorgon också. Man lämnar inget vidare intryck om man går runt i skolan, eller på bussen, med ansiktet i marken och arslet i vädret. Lovely...

Jag börjar frysa lite nu, så jag tänkte kura ihop mig under en filt nu.
Jag hoppas att ni har haft en bra måndag! ^^
//Lisa

Upp- och nedvänt

Är det så det stavas? Man brukar alltid säga det, men det är sällan man skriver ned det...

Det är nog ingen överraskning vid det här laget att det förekommer hus som byggs upp- och nedvända, men det är fortfarande något jag fascinerats över så självklart slänger jag upp några bilder på detta :)


Ett husbygge på gång. Det är helt otroligt att se hur det går till, och någonting jag undrar över är faktiskt grunden.


Ett hus som faktiskt är klart...


...och ytterligare ett hus som är det :p


Det som fascinerar mig mer än utsidan är insidan av dessa hus. Hur lyckas man med detta egentligen?


Som jag sade är det häftigt, men hur praktiskt är det på en skala?


Bygget verkar gå helt okej...


...men hur blir det om man behöver gå på toaletten?

 

//Lisa

Basket Case


Den här låten räddade verkligen mig under städningen ^^

Basket Case -- Green Day


//Lisa

Pinsamt

Det är faktiskt väldigt pinsamt vilka typer av bloggare som representerar den svenska bloggvärlden. Som tur var finns det de som fortfarande har fötterna på jorden och som fortfarande vet hur man ska prioritera, men det finns även de som skriver för provocerandets skull. Det finns de som försöker trampa ned på andra genom korkade påståenden, de som lägger upp oanständiga bilder på sig själva (nu menar jag inte nakenbilder, för det finns nakenbilder som är vackra och graciösa) för att "sex säljer"... Är det dessa människor man ska se upp till? Jag har svårt att se hur man skulle kunna göra det, men tydligen finns det flickor i de yngre åldrarna som gör det, och vilket budskap skickar man till dem? Att man ska vara söndersminkad, att man ska ha sönderblekt hår, att man ska lägga upp oanständiga bilder på sig själv på Internet för att bli accepterad? Kom igen, vi kan väl bättre än så?

Det finns så många bloggare som har något innehåll mellan öronen men som inte får den uppmärksamhet de förtjänar för att de konkureras ut av de som inte kan skriva någonting vettigt. Det finns många som har bloggare som förebilder, och det är pinsamt att det finns förebilder i Sverige som tycker att man ska ha ett visst utseende och ett visst beteende för att bli accepterade. Visst, man bör vara smartare än att välja ut en förebild som har dessa typer av komplex, men samtidigt ska man inte ens skriva någonting sådant överhuvudtaget. Hur kan man ens anse att man skulle vara snyggare som blondin än som brunett, eller tvärtom? Man är snygg oavsett hårfärg, och det finns de som passar bättre med brunt hår än med blondt. Jag är en av dessa, och jag skulle definitivt inte bli snyggare om jag blekte håret. Visserligen skulle det bero mer på att håret skulle få en orange färg, och jag skulle utan tvekan kallas för Apelsinen av Linn, men i vilket fall som helst vet jag med mig att jag passar bättre i mitt mörka hår än ljust. Man kan inte säga att jag är ful bara för att jag inte passar som blondin. Att jag inte är så attraktiv är en annan femma, men inte heller det gör mig ful. Det gör mig bara mindre vacker :p


Jag passar definitivt inte som blond, och jag har svårt att se varför jag skulle vara ful bara för att jag inte kan vara något annat än brunett. Jag vet även att jag inte är mindre värd bara för att jag har något mellan öronen, och på det sättet är jag min egen förebild.



Men åter till ämnet -- i Sverige har vi helt andra möjligheter gällande bloggning (precis som förra sommaren gillar jag fortfarande att hitta på nya ord) än vad andra länder har. I Sverige kan man faktiskt bli känd via sin blogg och man kan tjäna pengar på det. Detta är både bra och dåligt -- det är bra på så sätt att man kan bli uppmärksammad för den man är, men man kan även bli uppmärksammad för den fasad man bygger upp. Man kan utnyttja sin position på ett helt annat sätt. Nu har man även listat ut vad som "säljer", och det är provokation. Många har glömt bort sina värderingar och skriver vad som helst bara för att provocera fram läsare. Många skriver vad som helst bara för att bli känd. Jag tror att man inte bara förlorar sin integritet, men också sig själv om man gör någonting sådant här. Om man ständigt ska bygga upp en fasad dröjer det inte länge förrän den börjar lämna spår efter sig hos skribenten.

Man kan även fråga sig vad som är viktigast -- att klättra upp inom bloggvärlden genom att vara sig själv, eller att bli känd genom att vara en provocerande idiot?
//Lisa

 

Städning

Som jag sade till mamma -- idag är det den sämsta dag för städning. Varför? För att det är 17 grader varmt ute nu, och solen skiner fortfarande. Vi är inte klara riktigt än här hemma, men vi känner att vi behöver ta en paus mitt i allt. Efter det måste jag plugga, och jag hoppas att det ska kunna gå bra -- jag börjar bara bli less på min dumma läxhög. Jag har lovat mig själv att bli klar med allt under den här veckan, jag ska åtminstone göra ett försök med att fullborda det. Om det blir gjort eller inte är en annan fråga, men vi får som sagt var hoppas på det bästa ^^

Annars flyter allting på som vanligt egentligen. Jag börjar redan nu fundera över vad jag ska ta med mig till London, och vad jag ska låta vara hemma. Om jag ska vara ärlig vill jag nästan ta med mig min laptop ner dit, men det kommer ta lite utrymme i min väska för att inte nämna vikten! Men samtidigt skulle det vara kul att kunna blogga därifrån :) Vi får se hur jag gör, men jag kommer inte prioritera datorn.

//Lisa

Train In Vain



En gammal klassiker som jag älskar ;)

Train In Vain -- The Clash


//Lisa 



Svek

  • uttal: /sveːk/
  1. handlingen att svika någon, att bryta ett förtroende; det att medvetet strunta i, försumma eller avfärda en person som man har någon form utav skyldighet eller löfte till

Detta är innebörden av svek enligt någon sida jag inte kommer ihåg nu, och jag vet inte riktigt vad jag kan säga. Det låter så rätt, men samtidigt känns det som att det inte är en tilräcklig beskrivning. Det sker ständigt att man avfärdar en person på ett eller annat sätt med olika anledningar, men det gör inte alltid att man känner sig sviken. Enligt denna förklaring skulle man alltså svika någon mer eller mindre varje dag, och jag har svårt att tro att det är så det är. Man behöver inte såra en människa på djupet för att svika denne, men samtidigt känns det fel att säga att man svikit någon om personen i fråga inte fått uppleva de känslorna. Det händer rätt ofta att kompisar bryter sina löften till mig p.g.a. någon anledning, men det stör inte mig så mycket. Kan man då säga att kompisen har svikit mig trots att jag inte känt mig sviken? Det blev kanske lite krångligt nu att förstå vad jag menar, men jag hoppas att det ska funka ändå...

Samtidigt kan man ju svika en person utan att den andra parten är medveten om det. Hur är det då? Har man svikit denna person genom att inte berätta sanningen om en handling, eller har man sviket denne för att man begick handlingen från första början?

Nej, jag känner inte att jag blivit sviken idag, men jag kom att tänka på det nu när jag läste "Flyga drake" -- Amir sviker Hassan på ett nästintill vidrigt sätt, men då är då frågan när han svek honom -- när han gjorde det han gjorde, eller när han ljög om det? Eller det kanske var båda två i kombination med varandra...
Det här är även något som intresserar mig -- var går gränsen någonstans? När tar man ett kliv över linjen för att svika någon? Jag skrev ju här ovan att jag inte känner mig sviken av vissa händelser och ser det därför inte som svek, men om man inte får reda på något från första början då? Då kanske man inte känner sig sviken, men man har ändå blivit svekt bara att man inte är medveten om det. Det är därför jag undrar om man då svikit denna person redan när lögnen berättades.

Man talar även om att man kan svika sig själv, men på vilka sätt då? "Du har svikit dig själv genom att *blablabla*". Det känns som en återkommande replik i serier/filmer, men på vilka sätt kan man svika sig själv? När man hör detta känns det så otroligt självklart -- när man gör fel sviker man sig själv, men samtidigt är man inte alltid medveten om att man gjort något fel så hur sviker man sig själv då? Jag menar, tänk igenom det. Skulle ni ärligt talat kunna berätta vad det innebär? När man gör något fel sviker man andra, men inte sig själv om jag fattat det rätt. Om man lovar sig själv något kan man alltid ändra det löftet och komma på andra "överenskommelser", så hur går det ihop med beskrivningen av ordets betydelse?

Jag undrar om man inte använder ordet alltför fritt för att kunna väcka skuldkänslor hos andra för att kunna få saker gjorda på sitt eget sätt -- för att kunna få sin vilja att gå igenom.
//Lisa

Valborg

Jag gick faktiskt ut ikväll, men inte på det vis som jag precis fick det att låta som. Runt halv nio gick jag till en park här i närheten där man har en majbrasa tänd. Det mesta av vedet hade såklart brunnit ned, men elden hade inte slocknat helt när jag kom. Den hade inte slocknat helt när jag gick därifrån trots regnet. Okej, det duggade bara så det var inget att klaga över.

I vilket fall som helst träffade jag Linn, Tessan och deras familj där tillsammans med några av deras vänner. Det var så härligt så. Vi drack inget (med alkohol :p) där borta, och det är inget krav heller. Man ska inte behöva dricka sprit för att ha kul, och om det är det som krävs för att man ska ha kul är det något som inte stämmer, eller vad säger ni? Problemet är bara att det är det argumentet man använder för att försöka få någon som inte vill dricka att faktiskt göra det -- "För att det är kul". Jo, tjena...

Det finns egentligen inte så mycket att säga om jag ska vara ärlig. Ni vet ju vilket typ av person jag är -- jag gillar enkelheten i sig. Det är därför jag gärna tar promenader inne i stan utan att titta på kläder, det är därför jag gillar att ta promenader överhuvudtaget och att helt enkelt bara vara utan press och utan förväntningar. Det är därför jag bara vill ha som en picknick på min student istället för att fira inne i stan.

//Lisa

Vill ni veta en hemlighet?

Visserligen är det ingen jättestor hemlighet, men om jag ska vara helt ärlig hade jag vissa förhoppningar med tanke på förra veckan. Jag hade ett besöksrekord då som jag aldrig kommer att kunna slå (det är i sådana fall om jag börjar skriva provocerande inlägg), och jag hade hoppats på att bli uppskattad på ett annat plan än vad jag tidigare blev. Jag säger inte att jag inte är glad över att ni som tittar in faktiskt gör det, men helt ärligt hade jag hoppats på mer efter förra veckan. Jag fick höra att jag skrev bra, att jag var smart och att jag tar upp viktiga ämnen. Jag har blivit kallad bra skribent, men mer då?

Jag vill inte bli någon storbloggare med tiotusentals läsare varje dag, men jag hade hoppats på att kunna locka till mig (det där lät fel) 100 besökare per dag. Idag (igår faktiskt, om man tänker efter) var det inte ens 20 personer som kikade in. Det är en kraftig vändning som jag hade hoppats på att undvika. Framför allt efter de komplimanger jag fick ta emot.
Varför är det här så viktigt för mig, då jag bloggar för min egen skull? Skrivandet är för mig en viktig del av den jag är. Jag uttrycker mig skriftligt, och jag skriver ned sådant jag vill kunna säga till andra människor. Det är få som lyssnat på mig genom åren, och som inte lagt märke till mig på det dåliga sättet (jag vill inte vara i uppmärksmhetens centrum, och det är därför jag inte vill ha tiotusentals läsare). På någon skala antar jag att jag vill försöka nå ut till folk genom att vara mig själv och genom att göra något som jag älskar att göra -- att skriva. Jag antar även att jag på något plan ville motbevisa dessa fördomar man har bloggare -- att bloggare inte har något mellan öronen och att bloggvärlden inte är något annat än ytlig. Det stämmer inte, men när man tittar på storbloggarna ser man ett mönster. Jag vill inte trampa ned på någon storbloggare, för de -- liksom jag själv -- driver sina bloggar på sitt sätt för sin egen skull (om man inte skriver provocerande inlägg bara för att få så många besökare som möjligt) och förtjänar inte att bli kritiserade för det de gör. Ändå finns det ett mönster bland storbloggarna, och många stärker faktiskt bilden om att man inte har något mellan öronen om man bloggar.

Som jag sade vill jag på något plan motbevisa detta, men hur ska det kunna gå då man inte gillar bloggar som denna? Man ser något eller några inlägg man verkligen gillar, men vad mer? I slutändan handlar det tydligen inte om att skriva bra texter om bra ämnen -- det handlar om att skriva kortare texter om rätt ämne. I mitt fall handlar det om ett ämne jag inte är så förtjust i (jag har svårt för mode -- tips på bra kläder för bra priser är alltid välkommna, men det blir för mycket om man ständigt läser om en person som shoppar mer eller mindre varje dag).

Vad är min hemlighet? Att jag är besviken på att jag inte blir mer uppmärksammad till den punkt jag vill, men jag vet inte vem jag är besviken på. Mig själv som inte håller måttet, eller andra som tänker att min blogg inte är värd att läsa/följa för att det är för mycket text.
//Lisa