Frustration

Jag orkar inte mer!
Ska det vara så svårt att första att jag är frustrerad? Ska det vara så svårt att förstå varför jag är det? Ska det vara så svårt att låta mig vara det istället för att komma med kommentarer som "Vad är det för krig du för?"? Jag har tillräckligt mycket att tänka på, och jag vill inte ha mer...

Varför ska det vara så svårt att förstå hur trött och utmattad jag faktiskt känner mig? Jag har svårt att ta mig upp på mornarna och därför somnar jag om på helgerna och går upp sent på dagarna. Jag blir snabbt trött i skolan, och när jag kommer hem från skolan trots att jag rör på mig. Att gå hem från skolan under håltimmarna och i slutet av dagen kan man definitivt kalla rörelse, men när jag kommer hem är jag minst lika trött som jag var när jag var i skolan.
Det kommer dagar då jag ligger dubbelvikt av magvärk utan att kunna göra någonting åt det. Jag hade magkatarr förra året, så jag vet hur den typen av smärta känns -- det här är någonting annat. Det här är mer aggressivt och det varar oftast i två dagar. Min magvärk jag kände av igår har nästan försvunnit nu, men jag är rädd för att den kommer hålla mig i sängen imorgon. Jag var nära på att kräkas p.g.a. den smärtan och det är inte första gången.
Jag har gått ned massor i vikt under en relativt kort tid -- till och med personer jag inte känt länge har märkt av det och blivit oroliga -- samtidigt som jag förlorat färg. Jag har nästan enbart för stora kläder i min byrå och min syster har gett mig några av sina kläder som hon inte använt. När det gäller smink (foundation) har jag två nyanser ljusare än vad jag hade för ett år sedan.

Jag har ingen som helst aning om vad det är, men jag är frustrerad över att det finns så många som är så övertygade om att det är stress. Skulle jag ha vrit såhär stressad i sex månader? Skulle stress verkligen ha påverkat mig såhär mycket? Det har jag faktiskt svårt att tro, och jag har kompisar som tänker likadant.
Jag mår även psykiskt bättre nu än vad jag gjort på flera år -- om det var någonting psykiskt, varför nu? Det som förändrat mig psykiskt är hur jag tänker kring mig själv och när jag blir arg håller jag inte det inom mig på det sätt jag tidigare gjort.

Är det så konstigt att jag blir frustrerad över att inte veta vad som försigår med mig? Är det så konstigt att jag blir frustrerad över att jag blir tillfrågad om jag hör röster, om jag är deprimerad, vad det är för krig jag för? Det enda jag vill är att ha svar, det är det krig jhag för om jag nu måste föra något krig. Jag nöjer mig inte med höra att det är stress. För fem månader sedan gjorde jag det, men det känns inte trovärdigt nu.
Jag har även fått råd att söka hjälp hos psyk för att jag är så aggressiv, men jag är inte aggressiv! Återigen är det frustration, och jag förstår inte varför jag inte har rätt att få vara frustrerad. Det finns så många människor som blir frustrerade när det inte finns någon mat i kylen; ska de söka hjälp hos psyk?

Är det så fel av mig att bli frustrerad när jag inte får något svar, och då jag istället blir sedd som någon med schizofreni när jag inte ens har det? Är det så fel av mig att bli sårad då dessa kommentarer kommer från en person i min familj? Är det fel av mig att känna mig så misslyckad för att jag inte blir trodd, att jag istället får höra hur jävlig jag är just för att jag inte står ut med att inte veta?

//Lisa

Sjukling

Jag var tvungen att stanna hemma idag trots allt -- min mage värkte som tusen när jag vaknade. Alla de gånger jag vaknade -- jag har sovit under större delen av dagen, men jag gick till sist upp på eftermiddagen då My kom hem tillsammans med Bella. Det var faktiskt Bella som övertygade mig om att kontakta sjukhuset, och sedan vårdcentralen. Hon tyckte att jag såg hemsk ut om jag fattat det rätt (fast å andra sidan brukar jag se hemsk ut :p) och till och med hon, en person jag känt i bara några månader, tycker att jag har blivit sämre än det motsatta. Jag hoppas att man hittar felet med mig snart, och jag hoppas att det inte är vad jag halvt tror att det är...

I vilket fall som helst har jag inte pluggat någonting idag, vilket är oroväckande då mitt utkast till projektarbetet ska in imorgon. Imorgon har jag även en redovisning på engelskan, men som tur är kommer lovet därefter. Vilken bra vecka jag har fått -- hemma måndag, skola tisdag, hemma onsdag, skola torsdag och ledig fredag men på fredag ska jag till vårdcentralen i Huddinge för att kolla upp vad som är fel med mig och eventuellt få en remiss till SÖS. Det låter toppen, eller vad säger ni?

Anledningen är att jag tar upp det här är för att jag kommer vara något stinsig de närmsta dagarna, om inte veckorna, och ni förtjänar att veta varför. Jag är trött på att ständigt vara så här trött som jag är. Jag somnar nästan i skolan, och jag sover ofta när jag kommer hem. Mamma är irriterad på mig för det, och jag är frustrerad över det -- borde inte tio timmars sömn om nätterna räcka? Tydligen inte...

//Lisa

One Step At A Time


Apropå att ta det lugnt utan att tvinga fram någonting ;)

One Step At A Time -- Jordin Sparks


//Lisa

En dag i taget

Jag kontaktade sjukhuset idag. Men jag har ju inte fått någon remiss från en vårdcentral än, så jag har bokat en tid nu på fredag. Jag hoppas bara att bokningen gick bra -- jag (okej, syrran) var tvungen att göra det då ingen svarade i telefon, och efter åtta signaler ger jag faktiskt upp :p Jag klandrar inte någon -- det var ändå vid lunchrusningen, och om det hade varit jag hade jag också valt att äta istället för att sitta framför en telefon ^^
I vilket fall som helst har Linn ställt upp på att följa med mig dit, och efteråt hade vi tänkt att åka in till stan för att gå på bio. Det är i alla fall det vi planerat, men allt kan hända innan dess :p

Jag har faktiskt tänkt på det där -- att man ofta planerar saker flera dagar i förväg. Visserligen krävs vissa saker planering, men det var länge sedan man gjorde någonting helt spontant. När tog man en dag i taget senast?
Bara som ett exempel, hur många vet inte vad som kommer att ske på fredagen trots att det fortfarande bara är tisdag?

Som jag skrev igår upplever vi press på så många olika håll -- inom skola, bland vänner och familj etc. Skulle pressen ha varit lika stor om vi helt enkelt bara tagit en dag i taget? Man måste nästan ha någonting planerat för helgen oavsett vilken dag i veckan det är för att inte vara "patetisk" (det är fel ord i sammanhanget, men det är det enda jag kommer på nu). Att det inte ens är de mest simpla planerna är också något oroväckande. Vet ni vad jag vill göra på min student? Ha en picknick -- att helt enkelt ta med sig mat ner till en strand någonstans (gärna med en stor gräsmatta nära vattnet), kanske ett par engångsgrillar och helt enkelt äta och dricka något riktigt gott tillsammans med ett gäng människor som jag älskar. Okej, jag vet att det är någonting man behöver planera och något som man inte kan vara spontan med, men vem planerar inte sin studentdag? ^^

Jag kom verkligen av mig, men hur länge sedan var det man brydde sig om det enkla? Måste allting vara så storslaget som möjligt hela tiden? Det är ju i samband med det som man inte kan göra någonting annat än att planera, vilket gör att man inte längre bryr sig om att vara spontan på samma sätt som man var tidigare. Jag säger inte att man inte längre är spontan, men om man planerar sin helg redan på måndagen... Det säger nästan sig självt, eller hur?
Det är inte meningen att såra någon om det är det jag har gjort, men man måste kunna ta en dag i taget istället för att planera så mycket som möjligt i förväg för att kunna ha ett liv. Det är inget fel med att sitta hemma någon lördag och bara ta det lugnt...

//Lisa

Min vårdesign ^^

Jag började fixa med den här designen för snart en månad sedan, och jag har nu redigerat den för att den ska funka så bra som möjligt. Ni som har den upplösningen installerad på datorn ser att det finns en bakgrundsfärg "utanför" bilden, och det var den närmsta färgen jag kunde hitta. Jag vet inte hur man kan göra för att en bild ska täcka hela skärmen oavsett upplösning -- jag vet inte ens om det går -- och jag kände att det skulle bli alltför konstigt om jag hade bilden på upprepning på samma sätt jag hade med den förra.

Jag har försökt att fixa så gott det går då jag kände att jag inte skulle kunna plugga i vilket fall som helst p.g.a. magvärken som vägrar ge sig (jag undrar hur jag kommer kunna sova nu inatt...), och jag hoppas att ni gillar den lika mycket som jag gör. Ni får gärna komma med synpunkter på hur jag borde ha designen -- typsnitt, storlek, färg -- men jag kommer att behålla grunden och om jag känner att era önskemål om ändringar skulle förändra designen alltför mycket kommer jag inte tillämpa dem. Det kanske låter lite taskigt, men det är trots allt min blogg och jag måste kunna ha en design som på något sätt ändå beskriver mig och anledningen till att jag vill att ni kommer med synpunkter är att jag vill bli bättre på designer, men främst handlar det om att ni ska kunna läsa vad jag skriver utan att undre vad f*n jag tänkte på när jag "slängde" ihop designen :p

//Lisa

Magvärk

Precis som väntat kom magvärken... Jag säger bara en sak: Ajajajajajajajaj!!!
Jag hade problem bara med att duscha, så jag har inte ägnat så mycket tid åt att försöka komma ihåg var jag har lagt min kamera. Det är säkert på något idiotiskt ställe -- ett ställe där jag abslout inte skulle glömma bort den, eller ett ställe som är mitt framför näsan på mig. Hur många gånger har det hänt er att ni letat efter något som finns rakt framför er? Eller något som är ännu mer typiskt -- att man springer runt och letar efter något som man redan har. Det har hänt mig att jag sprungit runt och letat som en galning efter min mobil trots att jag har lyssnat på musik med den :p

Åter till ämnet -- min magvärk. Det är inget roligt ämne, men det är den jag känner av just nu och det är den jag fokuserar på och självklart gör det att det smärtar ännu mer. Bra gjort där, Lisa... Ni tjejer kan nog känna igen er något i vad jag känner nu -- tänk er mensvärk kring mellangärdet. Som jag sade, det gör ONT!

Jag hade tänkt att försöka plugga lite på mitt projektarbete så att jag kommer någon vart med det. Jag har börjat skriva om medborgarrättsrörelsen nu. Egentligen hade jag velat avsluta avsnittet om nazismen, men det var faktiskt svårare än jag trodde att hitta information om just det. Jag kan en del själv, men det är sådant jag läst på olika sidor och faktaböcker som jag inte kommer ihåg titeln på. Varför kan man inte få lära sig mer om sådant i skolorna då det faktiskt utgör en stor del av vår historia och vår nutid också? För att man är rädd att nya nazister ska "bildas"? Grejen är bara att det sker varje dag, så varför inte få lära sig om det i skolan så att man förstår konsekvenserna... 

Jag måste verkligen sluta skriva nu innan jag går in på...vad vet jag -- vädret? -- så jag säger bara god natt och hoppas att ni haft en bra dag ^^
//Lisa

Press

Press... Var man än är stöter man alltid på det -- i skolan blir många pressade till att nå bästa möjliga resultat (i vissa fall går det inte ens bra att man gör sitt eget bästa -- i vissa fall krävs det bättre resultat). Bland syskonskaror blir man pressade av varandra då man ofta konkurrerar mot varandra. Gällande det sociala livet handlar det om att ha vänner för att ha ett liv, men för att ha ett liv krävs det även att man är ute och fester i ett.

Jag vet inte om ni själva känner igen er, men det är så den största delen av mitt liv sett ut. Det enda jag glömde ta med var utseendet -- när jag var överviktig blev jag pressad till att gå ner i vikt, och jag är nu pressad till att köpa vissa typer av kläder för att framhäva min kropp nu när jag gått ner i vikt (nej, jag försöker inte göra allt för att ni ska tänka på det) samtidigt som jag inte får ha för uringade tröjor som tydligen får mig att se slampig ut. Att jag inte har haft någon pojkvän går in på både min utseendemässiga och sociala ställning -- tydligen är man ful om man är singel...

Det känns bara för mycket för många dagar -- räcker det inte med att man känner av en press från ett håll? Måste man hantera ytterligare åttio olika typer av press? Rent allmänt -- hur ofta pressar man inte sig själv i onödan? "Är jag för tjock?", "Är jag för smal?", "Är jag ful?" etc. Just att jag valde att ta upp de tre är för att det är dessa tre som lyckats gnaga sig igenom min hjärna -- just den sista sitter fortfarande kvar även om jag inte längre tror -- tycker -- att jag är ful. Å andra sidan kan man ju inte veta vad andra tycker, och jag försöker verkligen inte bry mig om vad andra tycker, men det är verkligen svårt vissa dagar.

Oj, jag kom visst av mig, men det är så vardagen ser ut för många kan jag tänka mig. Man pressas till sitt yttersta för att vara mer än vad man faktiskt är. Man tar helt enkelt inte tid till att bara låta en vara, att helt enkelt låta en varva ned och ta det lugnt. Ska det egentligen vara så myckert begärt att leva en dag utan press -- att helt enkelt bara vara och ta hand om sig själv för en gångs skull?

//Lisa

Enclave


Det är inte så många av mina vänner som gillar den här låten, men jag tycker att den är helt underbar :)
Enclave -- Sonic Syndicate

//Lisa

Tisdag

Hej på er :D
Idag är det tisdag, imorgon är det onsdag och jag har en läkartid då vilket jag ser halvt fram emot -- jag ser inte fram emot att gå upp mer än två timmar än vad jag normalt sätt brukar göra på onsdagar, men samtidigt vet jag med mig att jag kommer behöva min allergimedicin nu när våren är på gång. Pollenallergi är ingen höjdare, och det är ännu jobbigare att det finns en massa björkar vid skolan, men vanligtvis är det priset jag (och många andra också för den delen) får betala och personligen gör jag det med öppna armar om det är det enda som kan få våren att komma tillbaka :)

Men vad har jag haft för mig idag? Tja, till att börja med hade jag skola på morgonen. Jag är definitivt inte den enda som haft det, men jag tvivlar på att lika många hade 2½ håltimme därefter. Vanligtvis gillar jag inte dem, men i vanliga fall brukar Linn inte vara ledig från skolan. Vi två åkte (okej, promenerade) därför hem hit för att äta lunch. Finns det någon bättre lunch på en något varm (jämförelsevis med de tidigare dagarna i alla fall) än hemmagjorda räksmörgåsar? Förmodligen, men inte när man är riktigt sugen på just räkor :p

Jag kom hem från skolan för några timmar sedan, men jag har inte gjort mycket sedan dess -- jag somnade faktiskt, och nu känns det som att min mage kommer värka snart. Det låter konstigt när jag skriver det, men ni som följt min blogg under en lite längre tid (jag börjar få flera besökare nu ^^) förstår kanske vad jag menar.
Det händer ibland att jag får en sådan kraftig magvärk att jag måste ligga dubbelvikt för att kunna hantera smärtan. Jag har fått stanna hemma flera dagar från skolan bara p.g.a. den magvärken, och innan kan jag känna av någon typ av...tryck, tror jag är den bästa beskrivningen. Den gör mig illamående och jag kan vagt känna av en magvärk. Det kan såklart vara något annat nu, men jag är ändå rädd att det är den magvärken -- jag har precis kommit tillbaka till skolan efter att ha varit hemma ett par dagar och jag vill inte missa mer nu. Inte för att jag skulle missa så mycket genom att vara borta imorgon -- jag har bara en lektion -- men det skulle ändå underlätta om jag kunde ta mig till skolan.

 

Det var inte meningen att jag skulle bli så pessimistisk, så bara för att lätta på stämningen lite (hehe) kan jag säga att jag hade utvecklingssamtal idag som gick riktigt bra (och som dessutom varade i tio minuter). Min studentmössa kom även idag, och jag hade tänkt att slänga upp en bild på den. Jag ska även slänga upp bilder från i fredags, men först måste jag lista ut var jag lagt min kamera :p

//Lisa

Talangfull?

Det finns så många människor som är otroligt talangfulla -- det finns de som ritar oerhört vackert, det finns de som skriver så att man själv berörs, det finns de som sjunger så att manryser, det finns de som spelar instrument som om de sålt sina själar för att kunna spela bra musik...
Det här är inte första gången jag har tänkt på det, och det är inte första gången jag har skrivit om det, men det är först nu jag inser att det finns flera olika typer av talanger än just dessa. Man behöver inte vara konstnärlig eller kreativ för att vara talangfull. Man behöver inte vara påläst eller logisk i sitt tänkande för att vara talangfull. Det har tagit mig flera år att inse att man kan vara talangfull genom att enbart kunna  vara sig själv.

Jag har alltid haft svårt att se mig själv som talangfull -- jag har sett mig själv som en bra skribent under en kort tid, men det finns så många andra skribenter där ute som är betydligt bättre och som verkligen förtjänar att kallas talangfulla men som av någon anledning inte blir det. Det är faktiskt först nu jag kan se mig som talangfull just för att jag är den jag är oavsett vad. Visst, jag kan ändra åsikt om saker och ting, men jag gör det inte utan anledning. Jag har mina principer som jag håller mig fast vid, och jag har en personlighet. Det finns så många personer nu för tiden som ändrar sin personlighet utifrån personer, och man får aldrig chansen att faktiskt lära känna honom/henne. Jag är inte sådan, men anledningen till att jag är svår att lära känna är att jag i grund och botten är blyg och jag har inte heller något behov av att öppna mig för första bästa (inget illa menat till er som lyckas öppna er inför andra -- anledningen till att jag inte har det behovet är för att det gör mig obekväm i vissa situationer då jag är den jag är, en blyg klumpeduns ^^).

Varför man inte tänker på den typen av talang längre är rätt idiotiskt, om ni frågar mig -- det finns de som verkligen vill vara talangfull, de som verkligen inte vill känna att de bara är en i mängden. Jag kände så för ett halvår sedan. Jag har aldrig velat vara i centrum och fått uppmärksamheten riktad mot mig på det sättet (för mig känns det rent sagt pinsamt), men det betyder inte att jag inte vill stå ut från mängden och lämna någon typ av avtryck.
Men tänk om någon för fem år sedan hade sagt "Du är talangfull för att du är den du är" istället för att övertyga mig om att jag kan bli riktigt duktig inom ett visst område om jag tränar. Tänk om någon för fem år sedan hade tyckt att jag var talangfull bara genom att ha förmågan av att vara mig själv...

Så länge man har den förmågan är man talangfull -- man behöver inte kunna skriva hjärtskärande berättelser, rita som da Vinci, sjunga som änglar eller dansa som gudar för att vara talangfull. Detta tog mig 18 år, 7 månader, 23 dagar, 7 timmar och 39 minuter att inse...

//Lisa

Någon som vill göra ett försök att chansa sig fram till vilken tid på dygnet jag föddes? xD

Måndag

Hejsan ^^
Det var ett tag sedan jag uppdaterade så här sent, men det bör man nästan räkna med nu mot slutet -- projektarbetet ska in snart, och jag ska skicka in ett manus redan nu på torsdag. Jag hoppas att det ska gå bra, men jag har imorgon att skriva och för att inte nämna onsdagen. Jag har ite tid på mig...
Men vad har jag haft för mig idag? Till att börja med kom jag inte iväg till skolan då jag vaknade upp utmattad. Jag tänkte genast på den dagen i tvåan då vi skulle promenera 1½ mil i skogen längs Sörmlandsleden -- jag var mer utmattad när jag vaknade imorse än vad jag var efter att ha kommit hem den dagen. Det tog mig faktiskt en halvtimme för mig att ringa och sjukanmäla mig själv. Därefter var det sängen som gällde och jag sov till klockan ett på eftermiddagen.

Nu på kvällen träffade jag Linn. Hon hade bokat tid för ett spinning-pass åt oss två på gymmet, så klockan sex var det spinningsalen som gällde. Visserligen körde vi i en halvtimme, men vi hade ett högt tempo och det blev otroligt jobbigt efter ett tag (d.v.s. tio minuter). Jag lyckades även övertala Linn att köra styrketräning efteråt -- armar, ben, rumpa, rygg, axlar, mage... Har jag glömt något?

Jag kom hem för tre kvart sedan, men det beror på att Linn bjöd hem mig och vi tog kol på nästan två timmar genom att spela Wii xD Vi körde ett Mario-spel, där man kör bilrace mot alla de andra karaktärerna från SuperMario. Jag kan stolt säga att jag lyckades bli något bättre, men Linn vann över mig hela tiden (bortsett från en bana, vilket var kul då jag var miniversionen av hennes karaktär -- vi skojade om att hon var min mamma som jag slagit :p).

Nu är det plugg som väntar då jag var korkad, och okoncentrerad, nog att inte göra det tidigare under dagen då jag verkligen hade chansen.
//Lisa

Om det vore så enkelt...

Efter att ha pluggat i snart tre timmar har jag inte hittat mycket. Jag har fyllt i vissa luckor som fanns i projektarbetet, men det är mer som behövs. Just nu sitter jag och letar efter information kring nazismens bakgrund och framväxt, och det slår mig nu hur lite information det faktiskt finns att hitta om det. Jag hade hoppats på att kunna söka upp det på Google, hitta en bra sida med mycket och väsentlig information men så enkelt var det tydligen inte. Jag önskar faktiskt att man kunde göra så med sitt eget liv egentligen -- söka på nyckelord och hitta information kring sin egen framtid på det sättet. Hur kul skulle det inte vara att ha den möjligheten?

Jag skulle visserligen tröttna på det väldigt fort -- det roliga med livet är just att framtiden är någonting som ännu inte skrivits ned, och det är det som gör att vi blir tagna med överraskning. Hur kul skulle det vara om man fick hela sin framtid utskrivet på ett papper? Samtidigt skulle det vara kul att kunna styra det på ett annat sätt -- tänk om man läser sin egen framtid, gör om några val och ser till att framtiden ändras.

Anledningen till varför jag skriver om detta är att jag vill ha svar på vissa frågor -- frågor som några, om inte många, av er skulle kunna chansa er till. Det finns så mycket jag vill veta, och det finns säkert en hel del jag skulle vilja ändra. Jag är ledsen att jag är pessimistisk nu, men jag är trött och något (läs vädigt) rädd över en sak. När jag kontaktar sjukhuset under veckan (jag måste göra det nu!) vad kommer jag få reda på då? Okej, det är mer när jag väl är på sjukhuset som problemen kommer, men jag tror att ni förstår min poäng ändå. Vill jag veta vad som är felet, eller vill jag fortfarande vara ovetandes? I nuläget känner jag bara att jag vill veta vad det är, för något är det, men kommer jag verkligen känna så när det väl kommer till kritan?

När jag var liten tänkte jag alltid att jag skulle gå ut högstadiet med en pojkvän, att vi skulle hålla ihop under gymnasietiden och att jag samtidigt hann bli en skådespelerska. När jag var liten gick jag runt och sjöng till varje låt jag kunde och jag såg till att det enbart var låtar jag kunde texterna till som spelades på min CD-spelare, och jag hoppades på att en dag bli en musiker/skådespelerska. Jag hoppades på att någon skulle välja att ha med mig i en film efter att ha medverkat i olika skolpjäser för jag tyckte att jag själv var så pass duktig på det.
Det är fortfarande en dröm jag har -- att kunna spela i en film. Egentligen skulle jag nästan hellre vilja vara med i teaterpjäser, men jag behöver utrymme att kunna vara klumpig (det är lättare att vara klumpig om man spelar in en film då man kan göra omtagningar än om man är det på scen inför några hundra personer -- snacka om jobbigt läge om man ramlade av scenen). Det finns inget bättre än den adrenalinkicken jag får av att spela en karaktär och ge denne liv på ett eller annat sätt. Det är få som verkligen tror att detta är vad jag vill, men känslan jag får av det är på många sätt obeskrivlig då den faktiskt gör mig lycklig -- det är den känslan som gör att jag själv vet vad jag vill göra i framtiden. Problemet är just hur man ska ta sig dit, och återigen önskar jag att det kunde vara mer enkelt att nå sina drömmar än vad det faktiskt är...

//Lisa

Plugget väntar som sagt

Jag kom precis hem efter att ha träffat My och Bella, och jag hade rätt -- jag var faktiskt nära på att somna när jag satt på tåget på vägen hem. Jag hade musik på (Plan Three, Relient K, Kelly Clarkson och Hinder -- min musiksmak är väldigt varierande som ni kan se) och jag hade problem med att hålla ögonen öppna ändå! Det är helt otroligt hur det kan vara så, och jag känner att jag snart måste kontakta sjukhuset. Bella och My håller med mig på den fronten och de ska tvinga mig att boka tid under den kommande veckan.
Jag har tänkt på att göra det alltför länge nu, men jag har inte riktigt vågat just för... Det är svårt att förklara, men hur ska man kunna prata med en läkare om det när man redan varit på en vårdcentral som inte hittat någonting och när ens förälder inte tror på en? Som jag sade till Linn -- på många sätt är jag vuxen, men jag är fortfarande ett barn i många avseenden och om det skulle vara något vem kan jag då vända mig till? Jag vill inte riktigt lasta mina kompisar eller deras föräldrar med det om det skulle vara något...

Åter till ett annat problem -- plugget. Jag har en del läxor och jag har en del att ta igen efter att ha varit borta två dagar i skolan (det är det som är så dumt nu mot slutet och just kring ett lov överhuvudtaget -- man missar betydligt mer än vad man tror) så det är egentligen bara för mig att sätta igång med projektarbetet igen. Jag har en deadline till på torsdag, så håll tummarna att jag hinner bli klar till dess och att inget går fel (jag vill inte vara med om samma sak som med mitt samhällskunskapsarbete jag jobbade med förra året där hälften av ändringarna som jag tillämpat efter att arbetet var klart försvann).

//Lisa

Dance, Dance




Bara för att jag inte kan dansa xD

Dance, Dance -- Fall Out Boy

//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Jag borde nästa ha skrivit det här för sex timmar sedan då jag vaknade, men vad skulle jag skriva då? "Jag vaknade för fem sekunder sedan och vill gå på toa"? Det kändes lite för personligt och lite för avslöjande :p
Men vad har jag gjort idag? Inte mycket, om jag ska vara ärlig. Uppenbarligen har jag suttit vid datorn, men jag har inte pluggat vilket var mitt huvudsakliga mål för dagen. Istället har jag hostat en del och tittat på TV:n (somnat framför den var jag också nära på att göra, och det var bra att jag inte gjorde det -- det är inte mysigt att somna i en stol). Jag har fått i mig mat -- tvingat i mig den faktiskt -- och bränt tungan på varm O'boy som jag drack för några timmar sedan xD

Jag ska snart åka iväg till Västerhaninge för att träffa My och Bella för första gången på ett tag, och jag hoppas att allt ska gå bra. Jag mår nämligen rätt illa efter att ha pressat i mig maten, och jag känner nu att jag åt lite för mycket. Jag ser även på mitt linne att jag spilde en del, men det får vara så -- lägenheten är den enda plats jag hade tänkt att vara på utan jacka, så det är lugnt på den fronten. Jag är dock rädd för att somna på tåget -- kanske inte så mycket på vägen dit, men på vägen hem. Jag måste se till att sova bättre, men det är svårt att sova bättre då man redan sover tio timmar per dygn och då man dessutom sover en timme extra på dagarna (det känns nästan fel att säga att jag sover middag :p).

//Lisa

Bevis?

Enligt Aftonbladet skulle detta vara bevis för att Mats Alm skulle ha varit olycklig inför sitt sommarbröllop med sin dåvarande fästmö Linda Chen -- de skulle ha gift sig om det inte varit för att hon rövats bort och mördats.
Bara för att jag inte gillar Aftonbladet, för att jag själv SMS:ar relativt mycket och för att jag själv skriver/säger sådant som lätt kan misstolkas tänkte jag därför analysera SMS:en som skickats från Mats' mobil till hans ex (som råkar vara tyska -- SMS:en har översatts från engelska).

Om man tittar på det första SMS:et står det ingenting där om att han skulle vara olycklig -- bara att saker och ting är komplicerade för honom, och nämn ett bröllop vars planering inte blivit komplicerade. Samtidigt kan det ha hänt att Linda och Mats har bråkat, vilket händer bland många par överhuvudtaget och det leder till att man tycker att det är komplicerat. Det skulle i sådana fall förklara det andra SMS:et som skickades samma dag -- förmodligen ett svar på tyskans svar på det första SMS:et, eller vad tror ni?

Det tredje säger inte så mycket -- bara att han vill få möjligheten att ringa upp, och om man fortfarande håller kontakten med varandra och är vänner har man såklart den "rättigheten". Det fjärde säger kanske lite mer, men om det skett ett bråk är det klart att man vill komma iväg en stund. Samma sak gäller egentligen det femte SMS:et om man tänker efter...

Om man varit tillsammans med någon så pass länge som de var är det inget ovanligt att det fortfarande finns någonting kvar för den personen. Bara för att man gjort slut betyder det inte att man saknar känslor för någon och man kommer inte riktigt över det. Det betyder dock inte att man inte älskar den man är med nu, man kanske rent utav älskar den personen mer, men det finns ändå band och minnen som ligger kvar.

I det sjunde SMS:et låter det som att han tröstar henne -- att han alltid kommer att älska henne på något plan, men att det inte kommer bli något mellan dem. Han avslutar det med "hoppas du förstår". Hur många skriver sådant till sina ex om man vill bli tillsammans med dem igen?
Därefter hoppas han att hon har det bra, och vad är det för "kärleksbevis" med det? Det betyder bara att man bryr sig -- jag skriver sådant till mina vänner. Visst, jag älskar dem, men jag är inte kär i dem och i tidigare SMS står det även att han fortfarande älskar henne.

Det jag tycker är dumt är att detta, enligt Aftonbladet, kommer att läggas fram som bevisning gentemot Mats. SMS:en säger för det första ingenting, men det handlar även om andra saker. Dessa SMS ska tydligen ha mailats över från exet, och hur vanligt är det att man har SMS sparade från april/maj från förra året? Även om hon nu skulle ha det får man inte se vad hon har svarat på dem. Visserligen kanske hon har skickat sina svar via mail till polisen och att man valt att inte publicera dessa, men då handlar det om att man skriver en otroligt vinklad artikel. Rättegången har inte ens börjat och redan nu är han mördaren i våra ögon då tidningar vinklat historien på det sättet. Många läser inte ens artiklarna utan nöjer sig med rubrikerna, och det är där den utmärkande vinklingen sker. När man fortsätter läsa inser man hur dumt det faktiskt låter...

Jag har egentligen ingen åsikt kring detta mål då jag inte är så pass insatt i det för att kunna avgöra något. Jag tycker dock inte att man ska måla upp en person som skyldig när rättegången inte ens skett. Man kan vara misstänkt för ett brott utan att ha begått det. Man kan vara åtalad för ett brott utan att ha medverkat i det. Vad händer när man utpekas som skyldig i det läget? Förstår man inte vilket helvete den personen kan gå igenom när han friges? Folk är ju så övertygade om att denna person är skyldig att han/hon blir trakasserade. Det har faktiskt hänt, så varför skulle det inte kunna hända igen? Det händer faktiskt "igen" och vem tar på sig skulden för det? Ingen. Man målar upp en falsk bild som man inte ens står för när det väl kommer till kritan. Man ska inte målas upp som skyldig om inte domstol fastslagit att man är det (och även då kan man vara oskyldig) -- hur många följder det egentligen?

//Lisa

Om ni har svårt att se vad det står på bilden är det bara att klicka på den så kommer ni till artikeln där de står med.

Naturinspirerat

Jag har lagt upp bilder på möbler som varit naturinspirerat, men det har varit i samband med andra typer av möbler. Därför tänkte jag nu dedikera ett helt inlägg till min favorittyp av möbler -- jag älskar sådant som är naturinspirerat just för att det är simpelt, men samtidigt inte. Just för att det är fint men samtidigt inte för mycket.



Jag skulle inte tacka nej till det här huset ^^


...eller den här hängmattan :)


Jag undrar hur mycket det här kostar -- och var man kan hitta det ^^


Jag är inte så förtjust i nattduksbordet (jag är sällan förtjust i dem), men resten...


Inte för att jag vet vad det är, men fint är det ;)


...samma sak är det med den här xD


Hur många av er såg att det här var en stege?


Denna i ett hörn=en härlig myshörna ^^ Det där lät fel xD


Någon annan som tycker att dessa är härliga?


Jag kan faktiskt tänka mig dessa i en  varm stuga i bergen.


Varför inte?


Någon som vill tälta ute i skogen? Någon som kommer hitta tillbaka till det?


Jag blev helt kär i bilden när jag såg den här :)


Stol från Narnia? Vem vet, kanske :p


Det enda felet är stolarna vid bordet -- de borde ocks vara lövinspirerade.


Jag trodde faktiskt inte att det här var en lampa när jag först såg den :p


...fast det här är uppenbarligen en lampa xD


Vem mer tänker på filmen "Ett småkryps liv"?


Själva bordsbenet är helt underbart, men skivan är inte "naturlig" nog för att det ska kunna funka -- inte för mig i alla fall, men ni håller kanske inte med mig.


Fin, men är den bekväm?


Av dessa väljer jag "vattengolvet" :D


Jag undrar vad som händer om man ställer någonting riktigt tungt på bordskanten -- kommer denvälta tro? :p


Lite större skiva, men annars faller den verkligen i min smak :)


Vem hade trott att stenar kunde vara bekväma?


Det här kallar jag annorlunda handfat, men å så härliga de är ^^


En säng från sagoriket...


Lite tråkigt, men jag gillar att det inte är för mycket. Om skivan varit gröntonad hade det varit bättre ;)


Säg till om ni har ett sådant här vinställ hemma

 

Hoppas att ni såg något ni gillade ♥

//Lisa

Earth Hour: Avklarad ^^

Så hur många av er tog er igenom Earth Hour? Hur många av er släckte faktiskt ned ljuset i era hem?

Jag måste säga att jag hoppades på att det skulle vara fler här hemma som skulle göra det, men det var ungefär lika många nu i år som förra. Det är för den delen också -- det är bättre att det är lika många än att det är färre, men jag hade faktiskt hoppats på en förbättring. Jag hoppas därför att det var en förbättring hos er, eller åtminstone i det stora hela över landet ^^

Det är faktiskt i sådana här stunder man förstår hur mycket man förlitar sig på elektricitet (stavade jag rätt nu? själv sov jag igenom Earth Hour och vaknade för två minuter sedan). Om man inte ens klarar av att ha sina lampor släckta i en timme vet man hur illa det faktiskt är gällande vår elkonsumtion, och det är faktiskt en bidragande effekt till vår miljöförstöring -- framför allt om man blir försedd med el från icke-förnybara källor...
Jag förstår om man inte vill släcka ner sina lampor om man har gäster hos sig -- om man firar en persons födelsedag (själv känner jag två som fyller år idag -- återigen, grattis till er!! :D) eller om man helt enkelt träffas på samma sätt som jag och några kompisar gjorde igår. Om man däremot är ensam, eller om man är med sin familj, och ingenting försigår (och om ingen i familjen är extremt mörkrädd) kan man faktiskt släcka ned lamporna. Det kan man visserligen göra även om man har gäster tänkte jag på nu -- finns det ens något mysigare än att ha flera ljus tända runt om i lägneheten/huset än att ha lamporna tända? Man behöver inte heller en TV för att det ska vara möjligt att ta sig igenom den timmen. Det är bara att läsa en bok om man är själv, eller prata med de man råkar vara med för den stunden. Om man inte känner för något av dessa kan man göra som mig och sova eller helt enkelt ligga i sin säng och dagdrömma.

Det finns alltid något man kan göra under timmen, det finns alltid andra ljuskällor än lampor som man kan använda så i slutändan kan man inte kringgå det om man helt enkelt inte struntar i det (eller glömmer bort).
Aja, i vilket fall som helst är det över nu och det är bara att man ställer upp nästa år ;) Jag hade nu tänkt att ta en dusch och därefter hade jag tänkt att titta på en bra film. Känner ni till någon bra film som visas på TV nu, eller är det bättre om jag letar fram någon som jag har liggandes här hemma? ^^
//Lisa

Saturday




Bara för att det är lördag idag :p
Saturday -- Fall Out Boy


//Lisa

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt för andra att förstå?
Händer det att även ni går runt med den frågan i huvudet? Händer det att ni lätt blir missförstådda, eller har folk i omgivningen som inte vill förstå vad man går igenom?

Jag har skrivit om det här så många gånger att jag själv börjar tröttna på det, men det kommer ändå inte fram till så många människor. Jag har förlorat mycket i vikt de senaste månaderna, och många tycker att det är en bra sak? Varför är det så bra att jag blivit smalare? Är det för att det är en bättre utsikt för andra människor eller är det för min hälsas skull? Jag tror inte riktigt på det sistnämnda -- visst, jag har varit överviktig och det var för bara ett år sedan. Min vikt var dock inte så påtaglig att det påverkade min hälsa på ett sätt som kan anses farligt då jag hade kanske fem kilos övervikt. Det var bra att jag har kommit under den linjen, men är det bra att jag fortsätter förlora vikt? Att min aptit förändrats så pass mycket att jag har börjat tvinga i mig mat bara för att få den näring jag vet att jag behöver.

Den mest naturliga tanken när man ser att någon är smalare är "bra" just för att de flesta som går ner i vikt har det som mål -- de vill bli smalare (om det är för hälsans eller utseendets skulle är en annan fråga). För att det ska vara "bra" krävs även att man har lite rundare former -- jag tror knappast att man säger "bra jobbat" till någon som redan ser ut att vara anorektisk. Problemet nu är att jag inte går ner i vikt genom träning, och jag tycker inte att det är bra. Jag börjar faktiskt sakna mina rundare ben, och när någon säger att det är bra av mig att jag förlorat vikt säger jag genast emot just för att jag vet -- jag känner -- att det inte är bra.
Vad händer då?
Jo, de personerna i fråga börjar själva säga emot. "Jo, det är visst bra sluta tjata" etc. Hur kan det vara bra? För ett år sedan började jag faktiskt trivas i den kropp jag hade, och jag hade accepterat den. Jag trivs med mitt utseende även nu, men jag önskar att jag kunde sluta förändras rent fysiskt. Det är tröttsamt att ständigt få reda på att nya klädesplagg börjar bli för stora. Jag har börjat krympa en del kläder i tvätten bara för att inte hela tiden behölva köpa nya plagg, men det sliter ju på kläderna.

Så vad är det som är så bra att jag går ner i vikt? Jag behöver inte gå ner i vikt för min hälsa, och jag är inte snyggare nu än vad jag var som överviktig. Lever vi seriöst i en "tidsålder" där man måste ha en viss klädstorlek för att bli fullt accepterad? Är det inte viktigare att man själv lär sig acceptera sin egen kropp istället för att bli dömd efter utseendet? Jag tycker inte om att jag förlorar vikt, så varför ska det vara så viktigt för andra -- varför ska det vara någonting bra för dem när det är någonting dåligt för mig?

//Lisa

Earth Hour

Ni har väl inte glömt bort Earth Hour? Klockan 20.30 -- 21.30 ska alla lampor vara nedsläckta, och ingen el ska förbrukas. Jag vet i alla fall att jag ska vara med på det, och det vore kul om ni också kunde vara med på det. Vi måste kunna hitta på någonting annat att göra än att hela tiden vara fastklistrade framför datorn (märker ni av ironin i det hela? :p) och/eller TV:n. Jag kommer ihåg att jag förra året satte mig i köket med en bok och läste med ett stearinljus som ljuskälla. Man behöver inte göra mer än det ^^

I år kommer jag att sova -- jag är läskigt trött just nu. Jag vet inte om jag håller på att bli sjuk eller om allt jag haft för mig under veckan kommer tillbaka. Först var det tatueringen, och samma kväll var det studentskivan. Igår var jag hemma hos en kompis och idag var jag inne i stan hela dagen. Visst, jag har inte haft en tråkig stund på dessa, men det är klart att det tar på krafterna efter några timmar. Att jag blir trött tidigare nu för tiden gör inte heller saken bättre då jag kommit hem efter ett på natten två kvällar inom loppet av tre dagar.

//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Det blev så sent igår så jag orkade inte skriva. Det blev rätt tidigt idag så jag hann inte uppdatera -- jag åkte nämligen in till Söder tillsammans med mamma, och vi åkte in redan halv ett.

I vilket fall som helt var det riktigt kul igår. Vi var fem stycken sammanlagt, så det kändes inte så påtvingat som det ibland känns. Vi lyssnade på musik, dansade, flummade runt, åt chips och pratade. Man behöver inte göra så mycket mer än så för att få en lyckad fredagskväll -- det är betydligt bättre att bara göra någonting sådant istället för att dricka sig redlös och riskera att däcka så fort man ska gå hem.
Jag tog faktiskt ett par bilder som jag ska slänga upp senare, men det är inte rätt tillfälle för det nu känner jag.

Jag kom hem från Söder för ungefär en timme sedan, så jag har inte varit hemma så länge. Jag sitter faktiskt och funderar på vad jag kan slänga ihop till middag. Det lutar åt våfflor -- det blev nämligen aldrig av igår -- men jag vet inte om jag känner för det om jag ska vara helt ärlig. Jag vet att det kommer låta konstigt, men jag känner att man ska äta våfflor tillsammans med någon annan :p Till mitt försvar kan jag i alla fall säga att jag inte har påstått att jag är någonting annat än människa, och defintivt inte något annat än en klumpig och konstig människa ^^

//Lisa

Who I Am Hates Who I've Been

 

 

En helt underbar låt!! <3
Who I Am Hates Who I've Been -- Relient K.

Fredag

Även om solen inte är framme just nu har den varit det hela dagen, det är 10 grader ute nu så jag är glad. Jag hade även tvättstugan nu på eftermiddagen, och idag behövde jag inte ta med mig blöta plagg upp till lägenheten (förutom de två plagg som ska lufttorkas) vilket är första gången på Gud-vet-hur-länge. Det känns så härligt på något sätt, men denna dag har sina baksidor. Jag är minst lika trött som jag var igår, och jag tror att jag "för-åt" mig för snart två timmar sedan -- jag är fortfarande illamående efter min alltför stora och alltför sena lunch, och jag hoppas att den håller sig nere i magen för jag ska nämligen hem till en kompis senare ikväll :D

Det är en kompis jag inte sett på ett tag, så det är därför jag är lite extra glad idag. Jag vet vad jag ska ha på mig, vilket är något nytt -- vanligtvis brukar jag bara slänga på mig det bästa och hoppas att det funkar. Oftast måste jag byta något klädesplagg, men jag tror inte att det behövs den här gången ^^ Nej, det var inte meningen att jag skulle låta arrogant, det är bara det att jag är smått stolt över mig själv som lärt sig att matcha kläder för en gångs skull. Det är något tonårstjejer vanligtvis har lärt sig i fjortonårsåldern som senast, så jag är lite sen i den typen av utveckling men nu går det framåt :p

Men jag hoppas verkligen att det ska funka -- jag har varit tvungen att stanna hemma de två senaste dagarna (dvs. igår och idag) för att jag varit så yr. Det var värst igår då det susade i mina öron så fort jag rörde mig i sängen. Då vet man att det är illa, och jag hade även problem med att få i mig mat. Idag hade jag inte de problemen -- nu har jag snarare det motsatta problemet, att hålla kvar maten i magen :p Det är det som är nackdelen med att äta en alltför god mat...

Har ni några speciella planer för ikväll?
//Lisa

Kärlek och hat

Man säger att linjen mellan kärlek och hat är tunn -- väldigt tunn, men jag tror inte på det. Man kan hata att älska någon, man kan hata det man har utsätts för av den älskade, men kan man älska att hata någon?

Om man blivit sårad av någon man älskar är det inte personen man hatar -- man hatar den situation man hamnat i, och man har blivit så pass sårad för att man fortfarande älskar personen. Är det hat? Nej, det är ett brustet hjärta. Om man har blivit lämnad ochg övergven av någon hatar man inte personen -- man hatar honom/henne för det som skett. Att man känner det där hatet är att man fortfarande älskar den personen.
Det är faktiskt där man har den tunna linjen mellan hat och kärlek som man så ofta pratar om, men i grund och botten är det just kärlek det handlar om. När jag tänker på hat tänker jag på de känslor jag känner gentemot de människor som visade sitt stöd för gärningsmannen kring våldtäkten på 14-åriga flickan som togs upp i Uppdrag granskning. När jag tänker på hat tänker jag på den känslan som får ens händer att skaka och man får den brinnande känslan inom sig. Linjen mellan kärlek och hat är på så sätt långt ifrån tunn.

Man får inte heller glömma bort att det finns olika typer av kärlek. Det handlar inte bara om den kärlek man känner för sin flick-/pojkvän men även kompisar och familj. Mina kompisar betyder allt för mig, och det kan ingen ta ifrån mig. Det är även i det läget jag inte heller riktigt kan förstå den tunna linjen som så många pratar om.
Både kärlek och hat är riktigt starka känslor, och i vissa sammanhang går de hand i hand (i de stunder då man hatar att älska någon) men det finns ingen tunn linje mellan dem. Det skulle krävas oerhört mycket för mig att hata mina vänner.

Vad tror ni? Är linjen mellan kärlek och hat så tunn som man säger att den är?


//Lisa

Finns det mer hos mig?

Jag är en snäll person...
Jag vill inte låta arrogant, men jag ser mig som snäll. Det betyder inte att andra inte är det -- tro mig, det finns personer som är betydligt snällare, man jag är fortfarande snäll. Frågan är om det finns mer hos mig...

Jag har sett mig som snäll och smart rätt länge nu. Öppen har jag inte alltid varit, samma sak med flummig och sprudlande. Jag har alltid varit blyg, och på så sätt har det tagit lite tid för andra att lära känna mig. Jag är fortfarande blyg, men inte alls i samma skala som jag var för fem år sedan -- jag är mer öppen nu, och det gör att jag har lättare att få vänner. Men det är där det tar slut -- vänskap.

Missta mig inte, jag ångrar inte mitt liv även om jag ångrar många stunder -- om jag inte haft det liv jag haft skulle jag inte vara den person jag är idag, men det kommer såklart dagar då jag önskar att jag hade någon att vakna upp till på morgonen -- inte minst de nätter jag haft mardrömmar. Det kommer dagar då jag vill känna av den formen av trygghet. 

Jag har varit singel hela livet, och jag ser inget direkt fel med det. Tydligen finns det något fel med det då jag är så pass "gammal" som jag är -- tydligen betyder det att jag är ful och att jag bör göra något åt min personlighet. Jag har även fått höra att jag bör visa mer av min kropp och ha mer urngade tröjor på mig, men saken är den att jag inte är bekväm men att framhäva mina bröst då jag inte gillar dem överhuvudtaget. För mig kan det ibland bli ett helvete då många fokuserar just på det -- att jag ska vara så lyckligt lottad etc. men jag känner mig inte lyckligt lottad. 

Jag vet att allt är osammanhängande nu, men jag är väldigt trött -- anledningen till varför jag skriver när jag bör och vill sova är att jag helt enkelt vill få ut mig det här. Jag trivs med den jag är, och var jag är idag, men jag saknar känslan av närhet som många upplever. Jag är snäll som person, och det gör att jag är den typen av person man blir vän med. En person man blir vän med, men inte mer...
Jag vägrar att tro på att det har med mitt utseende att göra -- att jag är ful, för det vet jag att jag inte är (att jag inte är särskillt attraktiv är en annan femma), och jag tänker inte framhäva den kroppsdel som jag känner mig minst bekväm med och som andra säger att jag är lyckligt lottad för.
Samtidigt kan jag inte sluta undra vad det är med mig som gör att man inte vill ta ett steg längre...

Jag önskar att det kunde vara lika enkelt som det var när man var åtta år gammal -- då ens största problem gällande kärlek var om det siste blombladet man plockade bort var "älskar inte"-bladet. Man plockade genast upp en ny blomma och började om från början för att sedan få en viss bekräftelse genom det. Nu måste man tydligen blåsa upp sina bröst så mycket som möjligt om man har chansen -- annars är det silikon som gäller för många.

//Lisa

Telefoner

Vilken av dessa telefoner skulle ni vilja ha?


Jag som tyckte att hamburgertelefonerna var lustiga xD

 


Ingen bra present till de som försöker dra ner på ölen...


...men en bra present till de som är musikaliska och som inte kan få nog av fioler ^^

 

Som svar på min egen fråga skulle jag nog vilja ha den sistnämnda -- jag vet inte varför, men den är mer tilldragande för mig än vad de andra telefonerna är :p

Våffeldagen

Hur många av er har ätit våfflor idag? Om jag ska vara helt ärlig har jag inte gjort det, och det är lite skamligt på sätt och vis med tanke på att vi brukar göra det -- eller, jag och My i alla fall :p
Jag ska istället ställa mig och fixa ihop några imorgon om jag orkar, men jag tror faktiskt att det lutar åt att jag köper pulver och mixar ihop några. Jag vet att det är fusk och att hemmagjorda är godare, men precis som med skräpmat är det enklare och det är inte så mycket man behöver göra själv. Visserligen är det inte så jobbigt att röra ihop en egen smet, men det är betydligt lättare att köpa mixpåsar :p



I vilket fall som helst har jag inte ätit några idag, så nästa gång ni ser mig är det bara att kasta våfflor på mig för att påminna mig om hur korkad jag faktiskt kan vara (inte för att jag skulle klaga -- jag älskar våfflor :D).
//Lisa

Tampered With

Det här är inte en av mina favoritlåtar, men texten är riktigt bra och med tanke på mitt tidigare inlägg passar det även in -- jag vet inte vad ni tycker, men för mig låter det som att tjejen hon sjunger om blir våldtagen och att ingen tror på hennes historia...




Tampered With -- Lisa "Left-Eye" Lopes

Vilket härligt land vi bor i...

Ni har säkert hört talas om den 14-åriga flickan som blev våldtagen av en pojke på sin skola för att sedan bli mobbad. Om ni inte hört talas om det måste ni verkligen ha legat under jord...

I vilket fall som helst kan jag inte förstå hur man kan tillåta någonting som sådant -- en flicka blir våldtagen, hon blir utsatt för övergrepp och det är killen som hyllas? Varför då!? Är det någonting nobelt med att tvinga sig på en flicka? Att med våld tränga sig in i henne? Är det någonting nobelt med att skrämma flickan, få henne att göra motstånd för att inte skadas och utsättas för ett av de vidrigaste handlingarna man kan utsättas för? Snälla berätta -- vad är det som är så ärofyllt med att skada en annan människa på det sättet?

Hur kan man ens utsätta en flicka för mobbning i samband med våldtäkten? Hur kan man låta det ske? Det handlar inte bara om att man låter mobbning ske mitt framför ögonen, det handlar även om att man faktiskt ger våldtäktsmannen sitt fulla stöd! Kanske inte rent officiellt, men hur kan man göra någonting annat än att ge sitt fulla stöd när man tittar bort i stället för att åtgärda det? Är det inte meningen att vi ska försöka skydda varandra? Tydligen inte, istället ska vi skada varandra så mycket som möjligt. Hur j*****t är inte det?

Det värsta är att samma kille anmäldes för ytterligare en våldtäkt på en flicka efter att ha varit i kyrkan med blommor. Att hans sperma sedan hittades i hennes trosor verkar inte ha gjort någon inverkan. Beskyllningar som att trosorna legat i tvättkorgen och att det kan ha kommit från någon annan kille kom fram, och hur kan en killes sperma -- sperma som bevisligen är pojkens genom DNA-test -- tillhöra någon annan? Om hon hade haft sex med honom -- frivilligt -- hade hon inte anmält honom!! 

Jag har aldrig blivit våldtagen, men jag känner tjejer som har det och jag vet vilket helvete de gick igenom. Hur man kan stödja det har jag ingen som helst aning om, men det verkar finnas människor här i Sverige som faktiskt har mage nog att göra det. Jag förstår inte heller hur skolor kan bortse från det faktum att barn blir mobbade, och ännu värre är när man blir mobbad i samband med våldtäkt. Killen i det här fallet ska tydligen ha varit en trevlig kille etc. men hur trevlig kan man vara om man våldtar en flicka? Jag tror även att det är p.g.a. detta som man anser att det på något sätt var flickans fel, och vilket sätt skulle det vara flickans fel att hon blir våldtagen? Så länge hon säger "nej" så betyder det nej. Man kan inte skylla på att en tjej skickar ut fel signaler om hon säger "nej" -- ett nej är alltid ett nej oavsett vad. Om man sedan ångrar sig är en annan femma, men att man gör motstånd betyder knappast "snälla, sätt på mig så att jag sedan kan anmäla dig".

Jag trodde faktiskt på något sätt att vi hade det så mycket bättre i Sverige än på andra platser där man mer eller mindre legaliserar våldtäkter, men hur mycket bättre är det att bo här om det sker sådana här övergrepp? Alla kvinnor är någons dotter, någons mamma och/eller någons syster. Ingen skulle få för sig att våldta sin egen syster, sin egen dotter eller sin egen mamma, så varför våldta en annan kvinna? Även om man inte är släkt med dem genom blod kan man väl ändå tänka sig hur ens dotter, mamma eller syster skulle känna sig om hon utsattes för övergrepp. Ska det vara så otroligt svårt?

Ni tjejer som stödjer honom -- hur i helvete tänker ni? Ni killar som gör samma sak -- försök att titta på ett våldtäktsoffer och säga till henne att hon är en slampa. Det här är medmänniskor vi pratar om -- det är medmänniskor som blivit skadade och ni väljer att lita på killen för att han är "hygglig"? Flickan har blivit våldtagen, och plötsligt är det hon som är horan! Flickan har blivit utsatt för övergrepp, och plötsligt är det hon som blir mobbad! Flickan har blivit skadad -- i skolan -- och skolledningen tittar bort! Flickan har fått leva genom de värsta farfågor de flesta av oss tjejer har, och präster hyllar våldtäktsmannen tillsammans med övriga vuxna!
Vilket härligt land vi bor i...

//Lisa

Innan man tatuerar sig...

Jag skriver det här i samband med att jag tatuerade mig igår, och jag skrev ett likadant inlägg för 5½ månad sedan. Anledningen till att jag skriver igen är just för att många ungdomar hoppar in i det utan att verkligen ha tänkt sig för, och det kan lätt sluta med att man ångrar sig relativt tidigt.

Innan man tatuerar sig är det, enligt mig i alla fall, viktigt att man tänker igenom vilket motiv man vill ha. Tänk på att tatueringar är någonting permanent, att de faktiskt kommer att stanna kvar på kroppen resten av livet. Visst, man kan ta bort tatueringar med laserbehandlingar, men hur mycket kostar inte det? Är det inte bättre att noga tänka ut vad man vill ha istället för att riskera att betala dyra pengar för något man i ett senare skede ångrar att man gjorde?
Det är även p.g.a. denna anledning jag tycker att man ska gå runt med tanken om detta motiv i minst tre månader. Den jag har på höften ville jag ha i fem månader innan jag skaffade den, och den på skulderbladet har jag velat ha sedan jag var fjorton år gammal. Jag ritade upp ett motiv förra året på en tatuerig jag ville ha, men efter en månad ångrade jag mig. Om jag skaffat den hade jag legat lite risigt till, om man säger så...

När ni sedan träffar tatueraren måste ni vara öppna för förslag på eventuella ändringar. Det är trots allt tatueraren som ska göra tatueringen, och det är han/hon som har den erfarenheten -- de vill göra tatueringen så snygg som möjligt för att man inte ska ångra sig. Samtidigt vill man inte heller riskera att bläcket ska börja flyta ut, vilekt har hänt (det är inget farligt, men det ser inte bra ut).

Under själva tiden då ni tatuerar er är det oerhört viktigt att ni tar med er något sött för att hålla blodsockret uppe. När man tatuerar sig får man nålar intryckta i läderhuden -- hudens andra lager (huden består av tre lager) -- och man kan säga att det retar upp huden och kroppen förbränner mer socker. Med tanke på att man även fyller i samma område flera gånger retas huden upp ännu mer, och om man inte får i sig socker finns det risk att man kräks och svimmar. Någonting som jag upptäckt är bra är att, förutom att äta ordentligt under dagen, att dricka juice (t.ex. Pago) precis innan man ska tatuera sig -- juice innehåller nämligen druvsocker som direkt åker ut i blodet -- och att dessutom ha med sig läsk och någonting sött (i mitt fall kexchoklad då jag inte gillar plockgodis). Ha även på er kläder som inte är ömtåliga eller som ni verkligen gillar -- såvätskan som förekommer kan förstöra kläderna.

Efter att ni tatuerat er -- då tatueringen är klar -- kommer den att plastas in, och den kommer inte kunna tas bort på flera timmar (sex till tolv, om jag minns rätt). Under den tiden kommer det samlas sårvätska, och på sätt är plasten ett stort plåster. I vilket fall som helst är det som sagt var viktigt att ni tvättar av tatueringen med vatten och oparfymerad tvål för att få bort sårvätskan och att sedan smörja in den med den rekomenderade salvan.

//Lisa

Studentskivan

Halloj :)
Jag hann inte riktigt uppdatera när jag kom hem inatt, men jag tror att ni har förståelse för det -- jag kom hem någonstans mellan ett och halv två och det enda jag tänke på var att komma i säng så fort som möjligt. Självklart kunde jag inte det då jag hade smink att tvätta bort (nästan skrapa på vissa ställen xD) och då jag hade tatueringen att ta hand om.

När man drar av plasten är det viktigt att tvätta av den med vatten och oparfymerad tvål (exempelvis Lactacyd -- jag vet att det stinker, men det är det bästa) för att få bort sårvätskan som dykt upp. Det är även viktigt att man efter det smörjer in den med den salva som tatueraren rekomenderar (i mitt fall Helosan -- en handkräm jag verkligen älskar då den är så otroligt dryg).

Men åter till skivan -- jag träffade två kompisar inne på Söder (varav en av de var Natta) och vi tänkte knalla därifrån till Skyddsrummet där skivan skulle äga rum. Problemet var bara att hitta dit -- jag hade läst fel på kartan här hemma, så p.g.a. det gick vi åt helt fel håll. Bara det felet gjorde att vi gick i en timme. Vi missförstod även en vägbeskrivning och gick fel igen, så när vi väl kom fram var vi 45 min "försenade" till eftersläppet  :p
I vilket fall som helst hade vi en riktigt rolig kväll/natt, men som lovat blev jag trött väldigt snabbt, och strax efter tolv blev jag faktiskt svimfärdig. Jag har aldrig varit med om någonting liknande, och jag hoppas att det inte händer igen -- jag drack inget igår om man bortser från de gångerna jag smakade dricka av mina kompisar, så det har inget med att jag blev full att göra.
Som jag sade hade jag det riktigt kul -- utan alkohol!!(mer eller mindre) -- och om det inte hade varit för det hade jag säkert velat stanna längre.








Jag blev utnämnd till "Klassens snälla", vilket jag blev riktigt glad över ^^




Det här är inte alla bilder från igår, men jag tog inte så många fler och jag vill inte slänga upp dem här ^^
//Lisa

Ny tatuering :D

Hej på er :D
Innan jag börjar rabbla upp vad som hände idag -- okej, det har inte hänt så mycket än förutom att jag åkte till tatueraren (uppenbarligen) efter skolan -- tänkte jag slänga upp en bild på vad som nu är en permanent bild på skulderbladet ^^




Jag kan inte ta bort plasten riktigt än, så en bättre bild kommer komma upp tidigast imorgon.

Nu på hemvägen fastnade jag även i Farsta då jag precis missat bussen. Inte för att jag klagar -- jag gillar att vara där även om jag varken tittar eller köper kläder. Idag var en sådan dag, men jag gick inte därifrån tomhänt. Jag passade på att köpa lite smink som jag ska ha ikväll (visserligen är det bara en ögonpenna, och visserligen köpte jag den innan jag tatuerade mig då jag ändå skulle köpa Helosan på Apoteket), men främst av allt köpte jag fyra böcker ^^




"Snabba Cash", "Tusen strålande solar", "Flyga drake" och till sist "Fucka inte upp"


//Lisa

Datorer

Vi som bloggar, och ni som läser bloggar, är uppenbarligen i behov av datorer, och jag blev lite nyfiken på vad det finns för typer av datorer.




Säg vad ni vill, men det här är den coolaste4 datorn jag har sett ;)


Själv är jag klaustrofobisk och föredrar inte kistor, men det är ändå en kreativ design ^^


Inget jag rekomenderar för den som är beroende av datorspel :p


...eller som är alkoholist...


Jag vet att det är en dålig bild, men jag gillar idén om ett bokstavligt talat datorbord xD


Har ni, liksom mig, tröttnat på att man behöver vända hela datorn om man ska visa något för t.ex. en kompis?


Jag undrar om man kan sova på den där...

 

Vad tyckte ni? Skulle någon av er köpa någon av dessa datorer?

//Lisa

Tips sökes!!

Jag behöver hjälp med tips på vegetariska rätter!

Ett av mina nyårslöften var att ha en vegetarisk månad, om inte bli vegetarien överhuvudtaget, och jag tycker att det är dags för mig nu att hålla det löftet! Varför ska inte april funka?
Jag har redan ett par recept, och jag fick en hemmagjord kokbok av Micaela med goda recept, men jag behöver lite mer inspiration känner jag. Känner ni till några bra rätter?


Det vore i alla fall kul om ni kunde skicka recept på vegetariska rätter som inte är för svårlagade och som går relativt snabbt (med andra ord inte längre än en timme :p).

//Lisa

 

Lång (tis)dag

Hejhej ^^
Jag tror faktiskt att jag aldrig väntat så här länge med att uppdatera -- jag skulle försöka mig på en liten bloggpaus, men det gick inte riktigt bra, eller vad säger ni? :p

Jag träffade Linn idag efter skolan. Vi har inte setts på över tre veckor, och det känns konstigt att det kan gå så länge innan vi träffas -- Linn är min bästa kompis. Kan ni tänka er att inte träffa er bästa kompis på tre veckor? Visserligen har vi SMS-kontakt med varandra, men det är inte riktigt samma sak.
I vilket fall som helst träffade jag henne, och vi började prata om allt möjligt -- mobbning, min klumpighet, filmen Remember Me (som jag inte sett ännu), min klumpighet, mat (vi åt nämligen tillsammans), min klumpighet, min längd och det faktum att jag är kort nog att vara Linns personliga deodorant om jag rakade av mig håret och doppade håret i något som doftar gott och till sist min student. Jag tror jag fick med det mesta, men som jag sade pratade vi om allt, för att inte nämna det faktum att vi flummade oss. Okej, det var snarare jag som flummade mig och skrattade åt allt -- till mitt försvar är jag övertrött (trots att jag sovit som en stock i natt och trots att jag slumrade till när jag var hemma under lunchen).

Imorgon är det "den stora dagen" -- innan studenten vill säga :p Jag ska först tatuera mig, och det finns en chans att Micaela kan följa med så några bilder kanske dyker upp imorgon. Därefter ska jag som sagt var göra mig i ordning för att åka till min studentskiva. Av alla de jag frågade är det bara en som kan följa med, vilket jag tycker är lite kul. Men det är bra, för ingen av oss vill vara där för länge -- jag känner mig nästan helt  död nu, och jag har inte gjort så mycket (förutom att promenera med Linn i tre kvart för att en halvtimme sedan promenera hem då jag missade bussen). Hur tror ni det kommer att vara imorgon efter att ha tatuerat mig (förlåt, jag var bara tvungen att skriva det en gång till xD)?

Jag ska inte babla på mer -- istället önskar jag er en god natt ♥

//Lisa

 

Juste, jag ville bara säga tack till er som tittat in ett par gånger idag :) En annan sak som gjorde mig glad var att jag blev godkänd på mitt matteprov (även om jag är sur över att läraren drog bort ett poäng på en fråga trots att jag räknat ut allt på rätt sätt och redovisat allt som man skulle -- felet var att jag använt mig av ett annat system än det han ville) :D

Korrigering

Jag har inte gjort någon stor ändring på designen -- jag har bara ändrat typsnittet och storleken på innehållstexten, men det är alltid något. Jag fick tipset att försöka ändra på texten för att man skulle kunna läsa bättre -- återigen var det inget jag hade tänkt på då jag använt mig av ett typsnitt som jag har installerat på denna dator. Jag hoppas att detta ska funka, och det är bara att säga till om ni har några tips på förbättringar. Det är min blogg, så jag ska först och främst följa min smak för att göra den så personlig som möjligt, men samtidigt är det ni som läser och jag tycker att ni måste kunna ha någonting att säga till om just av den anledningen.
Är det bara jag, eller lät det där nästan byråkratiskt? :p

I vilket fall som helst blir det en sen middag för mig -- jag äter faktiskt först nu, men jag har inte haft någon aptit under hela kvällen, och när jag väl blev hungrig kände jag för att slänga ihop en rätt som tar över en halvtimme att fixa. Jag känner mig väldigt smart just nu, men maten blev god i alla fall och det är trots allt det som räknas i slutändan ^^ Synd bara att det finns så många människor som skulle göra vad som helst för mat som slängts i soporna...

 

Bara för att byta till ämnet helt nu -- som jag sade är det bara att komma med egna tips på att förbättra designen (men tänk på att jag fortfarande är nybörjare). De uppskattas verkligen :D
//Lisa

Måndag

Hej på er :D
Det blev ytterligare en sen uppdatering idag, men ännu en gång har jag en bra anledning. Visserligen kom jag hem för en timme sedan och kunde skriva då, men jag var så trött då. Jag var tvungen att stanna kvar efter skolan för att skriva ett prov, men jag är lite osäker på om det gick bra eller inte. Jag är säker på att jag åtminstone blev godkänd, men jag vill kunna ta ett steg längre än det.

Jag har inte börjat skriva på arbetet än, men jag vet att det måste bli gjort om jag ska skicka in det senare idag till min handledare. Jag hoppas bara att min mail funkar nu, för det har varit lite strul med det... I "värsta" fall är det bara att jag skriver ut utkastet i skolan innan jag lämnar det i hennes fack ;) Det finns alltid någon lösning -- i de flesta fall.

Hur har ni haft det idag, då? Själv har jag varit glad hela eftermiddagen -- det var minusgrader när jag först åkte till skolan, men när jag kom hem under förmiddagen var det betydligt varmare och jag bytte faktiskt jacka och skor ^^ När jag kom hem visade termometern på 9 grader, så det blev rätt varmt ändå -- tydligen skulle det vara minusrader hela dagen, om jag förstått mina kompisar rätt, så man kan minst sagt säga att det blev en trevlig överraskning :D Jag ska faktiskt slänga upp en ny design snart, men det kan bli lite problematiskt. Jag upptäckte på min laptop att designen inte är såsom jag faktiskt vill ha den -- jag sitter just nu vid den stationära datorn vars skärm är kvadratisk. I vilket fall som helst känner jag samtidigt att det är onödigt att ändra designen nu då jag säkert kommer göra det om någon/några veckor i alla fall (så fort snön är bort här hemma, och så fort Linn hjälpt mig ta bilder till en header).
Vad tycker ni -- ska jag fixa en ny design eller inte?

//Lisa

Hemma från gymmet

Hejhej ^^
Jag kom hem från gymmet för inte alls länge sedan. Första gången för min del, och jag vet inte hur jag kommer kunna klara av att hålla mig vaken länge till. Jag är helt utpumpad trots att jag inte körde så hårt, och jag har svårt att koncentrera mig bara med det här inlägget. Det säger en hel del om min träningsförmåga, eller hur? xD

Jag sitter just nu med en räkmacka -- jag är inte så hungrig, och mackan är inte så stor vilket är perfekt. Att det är räkor är ett annat plus i kanten och att jag tittar på TV gör saken betydligt bättre :p Jag har inte mycket kvar på arbetet heller -- inte den del som jag ska skicka in till min handledare i alla fall. Hon sade att jag kan skicka det imorgon, så jag har lite tid på mig att redigera vissa saker (underrubriker och bilder). Jag hoppas som sagt att det ska gå bra...

Nej, nu måste jag sluta skriva innan allt känns så påtvingat.
Vi hörs säkert senare ;)
//Lisa

Ku Klux Klan

Någon mer än jag som håller med mig om att det gänget inte var någonting mer än ett par rasistiska idioter? Visserligen är det en kraftig underdrift, men jag försöker att hålla mig till ett hyfsat vårdat språk -- om ni skulle fråga mig i verkligheten skulle betydligt mer komma fram...

Det är i vilket fall som helst dem jag ska skriva om nu i mitt arbete, och jag har otroligt svårt att förstå hur man tänkte. Ansåg de seriöst att de var Guds män som tog död på svarta? Vilka bra män i sådana fall -- man dödar Guds barn. En till sak som är motsägelsefullt, och någonting som jag anser är riktigt komiskt, är att de brände kors. Vilken hyllning till Gud och kristendomen -- att bränna upp religionens heliga tecken.
Vad gjorde svarta för brott egentligen? De har inte gjort något fel förutom att vara född med fel mängd melanin i huden. Är det ett skäl till att gå runt och mörda dem bara för sakens skull? Nej!
Samtidigt kan jag inte förstå hur man kunde rättfärdiga dessa mord, dessa lynchningar, dessa trakasserier. Det är för mig helt ofattbart, och det som slår mig är att det fortfarande finns människor kvar i denna organisation trots att gruppen för första gången bildades på 1860-talet (gruppen löstes upp i början av 1870-talet och startades igen 1915). Är man så dumstridig att man lever kvar i en tid som varade för 150 år sedan? Hur kan man ens tänka på andra människor på det viset som man gjorde under den tiden än idag?

Jag bryr mig inte om man anser att svarta är djävulens barn eller inte för jag vet att det inte stämmer. Om det är någon färg som är djävulens barn är det vita -- det var trots allt inte vita som förslavades! Det var trots allt inte vita som gasades ihjäl under andra världskriget! Det var trots allt inte vita som föll offer för lynchningar! Det var trots allt inte vita som skulle förlöjligas offentligt för att kunna "uppnå ett syfte"!
Jag säger inte att det inte finns svarta personer som gjort skada här i världen, men det har långt ifrån med färgen att göra. Om så var fallet skulle svarta ha startat andra världskriget och gasat ihjäl människor hit och dit bara för att få ut någon slags sadistisk njutning utav det hela, eller hur? Om så var fallet skulle vita vara det oskyldiga offret som tagit emot skador efter skador utan att ha gjort någonting, och vi vet alla att det inte är mer än skitsnack.

Jag har även svårt att förstå hur man kan låta denna typ av rasistiska anda leva vdare, eller hur man ens kan låta någon typ av rasistisk anda leva vidare. Om man tar Sverige som ett exempel -- hur bra har samerna det här i Sverige? Eller romerna? Hur många vet att Gustav III själv bedrev kolonier i Västindien under sin tid?
Saken blir inte heller bättre av att människor fortfarande refererar svarta som "neger" och rättfärdigar det genom att säga "Det heter så". I sådana fall kan ni kalla mig fetto, för tydligen heter det så om man har min kroppsbyggnad. Har jag fel? Tänkte inte det...

//Lisa

God morgon :)

Hur står det till med er idag?
Jag kan redan nu säga att jag är riktigt trött efter att ha lagt mig så sent inatt, eller så tidigt i morse beroende på hur man ser det, och ovanpå det kunde jag inte heller sova bra. Det är nu man märker av ångesten över arbetet --- även om jag nu känner att jag kommit en bit på vägen är det fortfarande mycket kvar som måste bli gjort, och det kommer bli svårt att hinna med. Jag ska nämligen skicka in ett utkast av arbetet -- informationsdelen -- redan imorgon för att min handledare ska kunna ta del av mitt arbete och komma med kommentarer, och jag ska försöka hinna med att skriva ett utkast på min projektrapport. Jag har även en loggbok att föra då jag inte skrivit ned allt på datorn på ett bra tag nu, men det ska nog gå bra. Helt ärligt gillar jag inte loggboken, men jag förstår varför man ska föra en. Å andra sidan tycker jag att man kan få ett undantag med det om man arbetar själv :p

Nej, jag ska inte klaga -- så länge jag blir klar med arbetet blir jag nöjd och om det faktiskt går bra kommer jag bli glad :D Håll tummarna att det går bra för mig nu...
//Lisa

Läggdags?

Jag har äntligen börjat komma en bra bit på arbetet, och det var verkligen på tiden att det skedde -- jag önskar bara att jag inte satt halv fyra på morgonen med det, men när det blir intressant så blir det ^^

För er som bryr er, eller för er som är så pass uttråkade att ni läser detta trots att det egentligen är helt onödigt och irrelevant, har jag mer eller mindre avslutat delen om kolonisationen (jag har rätt mycket att ta reda på gällande Indien, och jag skulle verkligen behöva hjälp från er om ni känner till något) och även slaveriet i USA. Jag har faktiskt fått med Jim Crow-lagarna på ett hörn (de lagar som användes främst i Södern i slutet av 1800-talet och framåt till Gud-vet-när som gjorde att svarta och vita separerades -- "vita bussar" etc.) och härnäst är det Ku Klux Klan som gäller och därefter nazismen (som kom till följ av bl.a. rasbiologin som jag även ska ta upp) och avslutningsvis blir det medborgarrättsrörelser. Jag ska fråga min handledare om det är okej om jag skriver den sista informationsdelen under påsklovet, och då hade jag även tänkt att skriva den analyserande delen. Det kommer bli mycket, men med tanke på att jag inte kommer behöva leta upp information på samma sätt kommer det även ta betydligt kortare tid. Under lovet ska jag också finslipa på formalian -- tillägga bilder i mitt arbete, skapa en framsida och allt sådant.

Jag börjar se slutet av arbetet, även om det är väldigt mycket kvar, och det är första gången det skett :D
Det är nog inte så konstigt att förstå min glädje just nu, och jag har flera saker att vara glad över, men det tänker jag inte ta upp nu. Nu hade jag tänkt att sova innan jag däckar framför datorn. Jag är helt slut nu, och min hjärna känns helt tom. För att inte nämna det faktum att jag inte har någon som helst aning om hur jag ska orka ställa tillbaka laptopen på sin plats för att därefter dra på mig pyjamasen. Har ni också varit så trötta någon gång? Att ni inte ens orkar göra er i ordning för att gå och lägga er, menar jag...

God natt på er ♥
//Lisa

Hur kan det vara så?

Jag försöker just nu leta information om Storbritanniens kolonisering av Indien, men det går inte bra -- inte bra alls. Det enda stället jag hittar mycket information på är Wikipedia, och jag har ingen aning om vad som faktiskt stämmer i de texterna med tanke på att vem som helst kan ändra på den information som står uppskrivet. Jag har redan hittat en hel del med hjälp av böcker, jag har hittat lite information att gå på, men jag har inte hittat mycket. Det jag hittar mycket information om är Ghandi, men det står inte så mycket om varför han började kämpa för frihet åt det indiska folket på icke-våldsamma vägar. Jag har sett en film baserad på Ghandis liv och där nämner man det våld som britterna utövade mot indierna, men jag hittar inte den typen av information någonstans som jag kan använda mig av i arbetet och jag har väldigt svårt att tro att britterna inte var våldssamma då de skjöt ned 380 personer vid ett och samma tillfälle. varför ska det vara så svårt att hitta information om något som detta?

Visserligen har jag enbart använt mig av svenska sökord, men det ska ändå inte spela någon roll. Koloniseringen av Indien var minst lika vidrig som de andra kolonisationerna -- det kom en persiod på 50 år under denna tid som präglades av hugersnöder och svältkatastrofer. Under bara ett år dog fem miljoner indier till följd av svält, och detta skedde bara kring en region. Detta fick jag reda på för första gången för drygt en månad sedan, och jag tvivlar på att någon av er visste det. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt med tanke på att detta skedde för mer än 100 år sedan, med tanke på att det var britterna och inte svenskarna som låg bakom detta och med tanke på att man knappt talar om de personer som svälter just nu.
När man hör ordet "svält" tänker man genast på barnen i Afrika, men få gör någonting för att hjälpa dem. hur många hjälper då de svältande människorna i Indien -- där världens fattigaste människor bor? Det stämmer, de fattigaste människorna är inte bostta i Afrika, utan i Indien som även har en nästan lika stor folkmängd som Kina med sina 1,1 miljarder människor (jämför Kinas 1,3 miljarder männsikor). Indien har ocksp präglats av konflikter, främst i samband med uppdelningen av Indien -- Pakistan och Indien var en gång en och samma stat, men det uppstod konflikter mellan hinduerna och muslimerna och ännu idag pågår en konflikt rörande delstaten Kashmir. Vem tänker på att läget är minst lika svårt där som i Afrika? Hur många visste det ens?

Det här är så sjukt så att det inte är sant -- man gör en viss generalisering när man hör ordet "svält" som att alla som svälter kommer från Afrika, och inte ens dessa människor bryr man sig om i den skala som man faktiskt bör göra. Svältande människor i delar av Asien hamnar i det läget i skuggan, och samma sak gäller faktiskt barnarbete har jag insett. Man bryr sig mer om barnsoldaterna i Afrika än om barnen på fabrikerna då det senare kan bidra med saker vi har hemma utan att vi tänker på det. Vi tänker bara på att vi får saker utan att bry oss om var de ursrungligen kommer ifrån, vilka som tillverkat dem och under vilka förhållanden.

Samtidigt finns det människor i Västvärlden som svälter ihjäl. Graden av svält är inte alls lika stor här som det var för 100 år sedan, vilket jag är glad över, men jag tvivlar på att den försvunnit helt och hållet även om jag inte hittat någon information om detta. Jag har bara svårt att tro att alla som är hemlösa får tillräckligt med mat varje dag, och jag har svårt att förstå hur man kan klandra dessa människor för deras livssituation...

På många sätt bor vi i en vidrig värld, och frågan är var vi är på väg någonstans...
//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Det blev en sen uppdatering idag, men jag har varit på en shoppingrunda hela dagen så jag har en viss anledning :p Jag träffade faktiskt Lizzie idag för första gången på flera månader -- fyra tror jag till och med -- om man bortser från att vi sågs lite snabbt för två dagar sedan ^^

Det är riktigt varm ute nu, i alla fall om man jämför med de tidigare dagarna nu under veckan. Termometern på baklkongen säger att det är närmre 15 grader ute nu, och jag tror att det stämmer då jag varit rätt varm hela dagen :D Med andra ord var det en perfekt dag för att shoppa, och jag kanske slänger upp en bild på mina köp senare. Jag tvekar visserligen på det då jag köpte kläder att ha på mig på min kommande studentskiva som äger rum på onsdag, och jag vill att de ska bli en överraskning för de andra när de ser mig ^^ Jag kan i och för sig slänga upp en bild på ett linne jag hittade på Carling's -- det kommer bli perfekt när sommaren väl kommer, och jag har en vit kjol som skulle se bra ut tillsammans med det (frågan är bara om jag ser bra ut i den).

Jag måste sätta mig ner med mitt projektarbete -- det är sjukt hur långt efter jag ligger med det, men det börjar arta sig nu, om jag ska vara helt ärlig, och mycket av det jag ska skriva om faller naturligt (efter att ha skrivit om koloniseringen tänkte jag skriva om slavhandeln som blev en konsekvens av det första, och en konsekvens av savhandeln blev det amerikanska inbördeskriget då slavhandeln var en central del i den sydstatliga politiken, och med det växte Ku Klux Klan fram...) så jag hoppas på att det ska flyta på nu när jag snart är klar med den första delen ^^

Jag skriver mer senare, och jag slänger kanske upp en bild på linnet ;)
//Lisa

Personlighet

Det finns så många bloggar som saknar det -- det är i alla fall så det känns. Det där lät fel, men det jag menar är att det finns så många bloggar där man enbart skriver om shopping, kläder och mode etc. Med tanke på att det är ett vanligt tema känns det även väldigt ensidigt. Jag vill inte kränka ned någon nu, men det händer väldigt ofta att en blogg blir platt om man enbart tar upp sådant.

Som jag sade skriver jag inte detta för att kränka ned någon, men något som jag anser är viktigt med en blogg är bloggarens stil att skriva -- att personligheten kommer fram. Man ska kunna känna igen en blogg och veta vem som skrivit utan att titta på adressen och utan att se bilder. Det är sådant som gör en blogg unik -- det spelar ingen roll om man har samma tema eller inte (jag är långt ifrån ensam om att ha det tema jag faktiskt har -- om jag nu har något, vill säga) så länge man låter sin personlighet lysa igenom.
Jag kritiserar inte modebloggare på några som helst sätt -- jag har själv följt vissa (fast nu har jag tröttnat då det saknar djup), men det känns synd på något sätt att bloggar blir mer och mer lika varandra just för att man inte skriver på ett unikt sätt. "Titta va ja köpte", "titta va ja vi ha"... Det känns bara som en enda lång repris.

Varför skriver jag om detta? Jo, för att man i det verkliga livet säger att man ska vara sig själv. Om man ska vara sig själv i det verkliga livet bör man även vara det inom bloggvärlden. Bara för att länken mellan bloggvärlden och verkligheten skiljs åt av en dator (eller eventuellt en mobil) betyder det inte att man ska bete sig annorlunda. Om man ska vara sig själv i verkligheten, och släppa fram sitt rätta jag -- sin personlighet -- bör man inte då låta den visas i bloggvärlden om man nu är en del utav den?

Jag vill inte kritisera någon, eller såra någon på något som helst vis, men det känns så synd att många bloggare väljer att hålla sig till ytligare ämnen utan att verkligen släppa fram sin personlighet och göra sin skrift unik. Vi är alla unika och talangfulla på något sätt, så varför inte belysa det när man ändå har chansen?
//Lisa

Under ytan

Det är sällan man känner varandra.
Det är sällan man vet hur en annan människa "fungerar", hur en annan människa är i verkligheten.
Hur ofta visar vi upp ett annat ansikte för våra vänner än för vår familj? Hur ofta visar vi upp ett annat ansikte för vår familj jämfört med det ansikte man ser i spegeln?

Jag är glad och sprallig -- det är det som är utmärkande när det gäller min personlighet (tror jag i alla fall), men det är få som faktiskt vet hur blyg jag verkligen är. Min sociala sida kommer bara fram om personen framför mig är social av sig, och till och med då kan jag känna ett visst obehag just för att jag inte vet hur man ska agera i de sammanhangen.
Det är även få som vet hur mycket det sårar mig att få höra att jag är en besserwiesser. När jag var yngre kände jag mig otroligt korkad och jag kände att jag inte skulle klara av någonting. Jag fick även höra från olika håll att jag ska göra bättre ifrån mig, och att mina skolresultat kan bli bättre etc. Även om det inte sades rakt ut kände jag alltid att andra ansåg att jag var lika korkad som jag själv trodde att jag var. Vad händer när jag börjar plugga, och när jag börjar anstränga mig? Jag får höra att jag inte har något liv, och att jag är en besserweisser. Det spelade ingen roll att mitt svar på frågan var rätt -- jag var ändå besserweisser. Om jag hade fel möttes jag av skadeglädje, vilket sårade mig lika mycket. Det är faktiskt något som fortfarande sårar mig lika mycket.

En annan sak som sårar mig lika mycket är det faktum att folk tror att jag gör mig till när det gäller min "klumpighet". Ja, jag tycker ju att det är så kul att ständigt gå in i saker. Jag tycker att det är så kul att gå in i personer -- det är definitivt sådant jag lever för. Ni har ingen aning om vilka skuldkänslor jag fått då jag trampat någon på foten med klackskor, när jag råkat slå till någon med min väska när jag svingat den över axeln. Varför skulle jag göra mig till för att sedan få skuldkänslor? Det är inte direkt som att jag skyltar med det -- det här är faktiskt första gången...

Det finns många som tror att de känner mig, men det är ett fåtal som gör det och bara två stycken känner mig mer eller mindre rakt igenom.
//Lisa

Fredag

Hejhej :D
Nja, riktigt så glad är jag nog inte, men glad är jag i alla fall. Jag vet inte hur det är hos er, men här hos mig regnar det i alla fall, och jag ser verkligen fram emot att se bar mark. Jag längtar tills gräsmattorna börjar komma fram och när gruset på vägarna sopas undan. Jag längtar tills restauranger börjar med uteserveringar igen, jag längtrar till långa dagar och möjligheten att ta kvällsdopp i sjöarna utan att frysa ihjäl. Kort sagt längtar jag till våren till att börja med, och därefter sommaren. Det känns att det inte är långt kvar nu...

Så, vad har jag haft för mig idag? Till att börja med spenderades inte skoldagen i skolan -- vi "jurister" spenderade dagen i Stockholms tingsrätt för att titta på en rättegång samt en förhandling.
Det var det vi gjorde, så det finns inte så mycket att säga om det. Den resterande dagen spenderades tillsammans med My, Bella och mamma. Självklart tog vi en tripp till Farsta, men det var bara ett mellanstopp till Hökarängen där tatueringsstudion finns. Bella ville prata med dem om en eventuell tatuering som hon vill göra. Själv ska man tillbaka dit igen på onsdag :p

Nu är jag otroligt trött, så jag håller på att titta på en film nu (en film som dessutom är slut) trots att jag vet att jag måste plugga. Tro mig, jag ska göra det. Jag hoppas på det i alla fall, annars ligger jag lite risigt till "/

Vad ska ni göra senare ikväll?
//Lisa

Kaffebord

Om ni är intresserade av att köpa ett kaffebord kanske ni får lite inspiration här ^^




För den som gillar kemi? Jag skulle faktiskt vilja ha denna bara för sakens skull :p


Jag har faktiskt lagt upp en bild av denna tidigare, men då var det tillsammans med ytterligare fem bord och utan kaffekoppen. Jag trodde faktiskt inte att bordet var så här litet xD


Jag tror jag vet vem jag ska ge denna till, om jag hittar ett :p


Akvariumbord -- väldigt coolt, men stackars fiskar som måste stå ut med de höga ljuden när man placerar något på bordet.


Coolare bord får man faktiskt leta efter ;)


Återanvändning av däck ^^ De som går juridik tillsammans med mig förstår vad jag menar :p


Jag älskar sådana här bord -- jag har stött på ett tidigare, men det var ett tag sedan, och jag tror att det var på Tom Tits :p


Ett bord för mig -- enkelt, men skenet bedrar samtidigt :p Tro mig, jag är i desperat behov av bra förvaringsutrymmen xD


Jag älskar idén man gjort med underläggen :D


Jag tror inte att ni sett något bord i detta stuk. Har jag rätt? ;)


//Lisa

Problem med bloggen...

Hejhej ^^
Jag tänkte ta en paus från allt pluggande idag/ikväll, så det blir kanske lite mer skrivande här ;) Om det är bra eller dåligt får ni själva avgöra.

jag har haft problem med bloggen den senaste tiden -- inlägg som jag skrivit har inte publicerats på bloggen trots att jag klickade på den knappen. Någonting som är mer konstigt är att inläggen finns i arkivet istället för bland utkasten. Vad jag försöker säga är att inlägget innan skrev igår när jag höll på att arbeta som en galning med projektarbetet (jag kunde dock inte skriva klart det jag ville, så det kanske blir något för mig att göra trots allt...).
Jag var på dåligt humör då, men jag känner faktiskt att det finns en viss sanning i det hela -- att det finns en hög press när det gäller betyg. Av någon anledning är det verkligen som så att man mäter intelligens med betygen och i många fall anses man vara korkad om man inte har höga betyg -- det slutar med att personen i fråga till sist tycker att han/hon känner att han är korkad.
Hur kom jag in på det här -- igen? För att vi hade matteprov idag, och det var det värsta jag varit med om. Jag gav bokstavligt talat upp efter de första frågorna, och jag hoppas att jag hade rätt på dem. Om inte har jag fått ett IG på det, och det skulle bli mitt första IG i sådana fall. Jag har aldrig känt mig så korkad i hela mitt liv rörande skolarbete, just för att matte var mitt favoritämne när jag var yngre. Det är helt otroligt hur det kunde slutaq såhär...

Man lär sig inte mycket genom att ha prov i den här skalan, och man visar faktiskt inte vad man faktiskt kan. Man har prov på vissa områden utan att tänka på att man har många kunskaper om andra. Det spelar alltså ingen roll hur bra man gör ifrån sig på lektionerna i många fall då det är proven som väger mest. Vad leder det till? Att elever pluggar som en galning inför ett prov för att klara det, men utan att faktiskt få någon kunskap -- att ha kvar den en vecka senare.
Är det inte meningen att man ska lära sig saker i skolan istället för att pressa in kunskap som försvinner inom en vecka och sedan tro att det räcker?

Att göra sitt bästa

Jag tänkte att jag skulle ta en paus mitt i allt pluggande nu. Jag har hållt på med samma område sedan halv nio, men jag hittar inte all information som behövs i den bok jag annars brukar hitta mängder i. Jag har därför fått ta flera omvägar -- jag har gått in på flera olika internetsidor och jag har rotat fram alltför många lexikon -- för att få det jag behöver. Det slog mig faktiskt för en liten stund sedan att jag gör mer än vad jag faktiskt känner att jag orkar. Jag är otroligt trött, och jag vill sova, men jag känner samtidigt att jag vill bli klar med detta område innan jag går och lägger mig. Jag gör mer än vad jag faktiskt orkar, jag gör mer än mitt bästa, och det enda jag frågar mig nu är "för vad?".

Det känns som att mitt bästa inte är tillräckligt bra i alla lägen, att det alltid fanns mer jag kunde ha gjort. Så känner i och för sig alla, men i mitt fall är det mer. Det spelar ingen roll vad jag satsar på, vad jag kan nöja mig med gällande betyg i skolan, för det finns alltid mer jag kunde ha gjort och det händer faktiskt att jag känner mig korkad som inte tänkte på det från första början.
Nu för tiden handlar det just om att få så höga betyg som möjligt i skolan, och jag har faktiskt svårt att förstå varför. Betygen säger inget om vem man är, det säger bara vad man har för intressen och hur mycket tid man ägnar åt att försöka förstå sig på ämnet. Bara för att man har låga betyg betryder det inte att man inte är korkad, och bara för att man har höga betyg betyder det inte att man automatiskt är smart.

Det räcker alltså inte med att göra sitt eget bästa -- man måste gå längre än så. Det suger att det ska behöva vara så, och det är det som leder till prestationsångest och skolk. Hur troligt är det att man går till skolan om man känner att man inte kan någonting? Hur troligt är det att man sedan får ett bra jobb? Ni förstår säkert problemet...

//Lisa

Dålig uppdatering framöver

Jag tänkte bara förvarna er redan nu om att jag inte kommer kunna uppdatera lika mycket de kommande dagarna, kanske rent utav de kommande veckorna, då jag har projektarbetet att lämna in. Jag vet att det ska in om först en månad -- tro mig, ibland kan jag inte tänka på någonting annat än det -- men jag vill försöka få klart så mycket som möjligt innan påsklovet. Under lovet hade jag nämligen tänkt att skriva min analyserande del, och även det kommer ta en del tid och krafter. Samtidigt har jag lite annat att bekymmra mig om -- om en vecka har vi i klassen studentskiva, och det är samma dag som jag ska tatuera mig. Om jag hinner uppdatera något den dagen överhuvudtaget är svårt att säga, men jag ska försöka hitta en lucka någonstans. Om en månad är det även Londonresan som kommer gå av stapeln och under de dagarna kommer jag inte kunna skriva någonting heller.

Det kan såklart dyka upp dagar då jag uppdaterar för fullt, men räkna inte med det under den kommande månaden -- det kanske dröjer till maj innan jag blir mitt vanliga, uppdaterande jag :p
Jag tänkte bara säga det...

Glöm inte heller bort att jag har en ny tävling på G -- jag har tyvärr inte länken, men det är bara att ni klickar på kategorin Tävlingar som ligger i listen och läs vad som står. Ni har drygt en vecka på er om det ska bli någon tävling överhuvudtaget -- jag måste få in sammanlagt fem röster innan söndagen 28 mars, och än så länge har jag en.
//Lisa

Sista dagen...

Tänk om det här skulle vara sista dagen i mitt liv. Tänk om jag skulle bli påkörd av en bil på väg till skolan imorgon. Det är många som går runt med dessa tankar i huvudet, och det är därför man ska leva som om det vore den sista dagen i sitt liv, men vad betyder det verkligen? Vad innebär det?

Jag kan faktiskt inte tänka i de banorna, om jag ska vara helt ärlig. Jag kan inte tänka att jag måste göra det och det och det innan jag dör just för att jag inte kan tänka mig det scenariet. Visst, jag har redan nu förberett visa saker utifall att någonting skulle hända -- jag har pekat ut en plats på kyrkogården jag vill bli begravd, jag har berättat att jag vill att mina organ ska doneras, min syster vet vilken typ av gravsten jag vill ha och jag har gjort en lista på de låtar jag vill ska spelas upp på begravningen och på mottagningen efter ceremonin. Detta är mer för att underlätta för de andra, men jag kan fortfarande inte tänka mig att jag måste få saker och ting gjort idag för att jag kan dö imorgon.
Jag vet inte när jag kommer dö, och jag vill inte behöva sätta en massa krav på mig själv om att jag måste göra vissa saker innan jag dör. Jag sätter upp mål för vad jag vill uppnå under året (i år hade jag som löfte att åka utomlands och tatuera mig igen, och de båda ska jag göra bara inom den närmsta månaden). Jag vill inte leva livet genom att uppnå en massa krav -- visst, jag skulle få vara med om en hel del, men hur roligt blir det när jag i slutändan inser att jag inte tagit till mig dessa upplevelser? Jag satsar dfärför på att leva i nuet såsom det är istället för så som jag vill ha det. När det kommer till kritan är det just det jag vill ha, och det är just det jag behöver. Det finns såklart vissa saker i livet jag önskar att jag hade, men det är bara att jag väntar några år istället för att forcera fram det.

Jag försöker leva så bekymmerslöst som möjligt (inte för att jag gör ett bra jobb med det) -- jag brukar hoppa runt till musik som en galning här hemma när jag är ensam, jag brukar sjunga för full hals (tro mig, det är det ingen som vill höra) och när jag är ute och går kan jag svänga mitt huvud i takt med musiken. I regel ler jag mot de människor jag möter på vägen, men det finns undantagsregler, och ibland får jag ett leende tillbaka.
Jag älskar det faktum att jag är lite smågalen av mig som inte bryr sig om att någon ser när man svänger med huvudet i takt med musiken, när man nynnar till en bra låt (eventuellt att man visslar) eller när man helt enkelt springer som en galning mellan affären och hemmet bara för saken skull även om det kan misstolkas som att man blir jagad.

Det är alltid bättre att leva i nuet istället för att leva utefter något som kan hända. Det är lite annorlunda om man ör döende och vet att man kommer dö inom en snar framtid, men jag är inte döende och lever utefter det jag redan har. Jag strävar inte för att uppnå något varje dag -- jag strävar efter att inte behöva leva i det förgångna eller i en potentiell fantasivärld där jag endast utgår från att jag kommer hamna under en bil om några dagar.

Vill ni veta hur jag skulle spendera min sista dag i livet, om jag när det skulle ske? Jag skulle fira med mina vänner. Nej, jag skulle inte fira att jag kommer dö utan det faktum att jag levt.
Vad skulle ni göra om ni fick bestämma?
//Lisa

Ny dator, nya tag :)

Hejhej ^^
Jag kom hem för inte så länge sedan -- jag åkte till Farsta för att ta ut pengar till Londonresan, och även till en ny dator. Precis som rubriken säger kom jag även hem med en ny dator, och det känns annorlunda nu när jag sitter och använder den. Det kommer säkert ta ett litet tag innan jag vant mig helt med tangentbordet, men det ska nog gå.

Jag var i skolan idag, men det förstod ni kanske med tanke på att jag inte uppdaterat tidigare idag -- vanligtvis när jag är sjuk skriver jag för att beklaga mig över det. Å andra sidan, vem vill inte beklaga sig när man har hög feber och ingen glass i sikte?
Vi hade i alla fall enbart två lektioner, om ens det. Bara hälften av alla elever var på geografin, och där fick vi reda på resultatet från förra veckans prov. Precis som jag trodde gick det åt helvete -- jag hade bara missat ett poäng i G-delen, men jag hann inte göra en djupare analys på VG/MVG-delen och det var där det sket sig. Å andra sidan har jag fått MVG på det andra grejerna, och man kan ha en dålig dag. Jag ligger alltså bra till gällande betyg, och jag vet vad jag ska satsa på i nästa arbete.

Det var egentligen den enda lektionen vi faktiskt hade, och den flummades bort då man inte pratade med läraren. Den andra lektionen var svenska, men läraren var inte där -- ni kan ju tänka er hur det blir om man får arbeta på egen hand xD Men det gick faktiskt bra -- vi skulle skriva på en debattartikel (som vi får fortsätta med nästa vecka), och det är någonting jag känner att jag är relativt bra på ^^

Nej, nu måste jag se till att få någonting i min mage (trots att jag redan ätit) :p
//Lisa

Innan jag går och lägger mig

Jag vet att det är sent nu, men jag har börjat komma in i arbetet och som alltid blir det intressant när jag väl sätter igång :p
Just med tanke på att jag fått arbeta inom begränsade tider har jag inte kommit så långt med mitt arbete -- det spelar ingen roll hur mycket tid på dagarna jag har, jag känner mig ändå tidspressad och kan inte koncentrera mig på det jag ska göra. Därför ska jag leta efter en dator till mig senare i veckan så att jag kan sätta igång med det. Tanken är att jag ska åka till Haninge med My på torsdag (om jag orkar, för jag slutar rätt sent då), men det finns en chans att jag åker dit redan imorgon för att få det fixat. Jag vill ha det klart så snart som möjligt så att jag har det klart helt enkelt.

Hur kommer jag kunna fixa det? Jag har en del pengar sparade på ett separat konto än "mitt vanliga", och jag behöver ändå ta ut pengar inför London-resan för att så snabbt som möjligt kunna växla mina kronor till pund.

Jag måste arbeta vidare, men god natt på er ^^
//Lisa

Tom

Jag känner mig faktiskt tom på något sätt. Det är inte samma typ av känsla som när man förlorar någon man älskar, för då känns det mer som att ett stort hål har slagits ur en. Det är inte heller som att jag känner att det är något som saknas i mitt liv för då skulle det finnas ett hål som skulle fyllas igen. Jag känner mig bara tom -- tom på allt. Det känns som att allt har runnit ut ur mig. Känslor, motivation... Det känns även som att tröttheten håller på att ta över och jag vill bara sova.

Jag har berättat många gånger att jag är trött hela dagarna oavsett hur mycket sömn jag fått, men förstår ni hur skrämmande det faktiskt är att vara i den här sitsen? Att inte vilja göra något annat än att sova just för att ögonlocken faller ner? Det skrämmer mig att jag inte har någon aning om vad det är. Jag klarar inte av att äta lika mycket som jag en gång gjorde, och vissa dagar klarar jag inte av att äta någonting överhuvudtaget (de dagarna trycker jag i mig något just för att kunna få näring, men självklart är det något som jag sedan blir illamående av). Det är faktiskt den typen av rädsla som gör att jag känner mig tom just nu -- det är nu när tröttheten börjar ta över som min rädsla också gör det. Vad är det för fel på mig? Varför ska det vara så svårt att få det stöd jag behöver? Jag säger inte att jag inte har stöd (mina vänner och min syster), men jag känner att det inte är tillräckligt. Det är svårt att förklara exakt hur jag tänker -- för att visa det behöver jag använda mig av händer och övrig form av kroppsspråk vilket är svårt nu.

Jag ville försöka sätta mig ned för att försöka skriva någonting icke-ytligt för en gångs skull då mina senaste inlägg gått ner lika djupt som avståndet mellan golvet och mina fötter i denna stund, men jag kan inte. Jag kan inte för att jag inte tänker på någonting annat än vad som är fel på mig. Något måste det ju ändå vara, eller hur? Det härär inte normalt, men man hittade ingenting i vintras när jag var hos vårcentralen trots att de tog tre olika blodprover (jag har faktiskt ett litet ärr kvar efter det xD).

Vad är det för fel på mig?
//Lisa

Lampor



Om man gillar denna typ av lampor :p

 


Kanske inte det bästa i sovrummet, men det skulle funka bra på dansgolvet ;)


Jag tror nästan att detsamma gäller för denna.


Är det bara jag som tycker synd om djuret? xD


Den här skulle faktiskt vara perfekt på min byra om jag ska vara helt ärlig ;)


Vilken färg skulle ni välja? Jag skulle välja den blåa ^^


Vilken härlig mekanism :D


Ett bra alternativ på sängbordet om ni frågar mig, men se till att inte vara klumpig -- någon som jag skulle ha ner denna efter fem sekunder...


Jag vet inte om det är ett försök till att vara rolig, men jag tyckte faktiskt att denna var hemsk...


Den här var däremot lite lustig och kreativ -- den skulle passa utmärkt på sjukhus ^^


Tja, varför inte?


Jag gillar i och för sig inte larver (jag vet inte hur det är för er, men den här påminner mig om en larv)...


Lite läskig på ett sådant sätt som jag gillar :D


Jag tycker definitivt att den var häftig :D


Vem vill köpa en halv lampa? Jag, faktiskt :p


Den är formad som ett krokigt träd och om den hade haft de färgerna skulle jag inte tvekat. Nu är den rosa, och jag har rätt svårt för den färgen...

 

Skriv gärna vad ni själva tycker ;)

//Lisa

Vårväder

Nja, inte riktigt, men nästan -- om man ska dra en vit lögn.
Solen skiner, men det är knappt några plusgrader här hemma. Jag är väldigt glad över solskenet, men det skulle inte skada om det var lite varmare i luften -- förra veckan var det 10 grader som mest någon dag, vilket var helt underbart. Det blev även ganska varmt när jag skulle hem från skolan -- det finns en lång backa man ska knalla uppför innan man är halvvägs hemma -- så jag var tvungen att byta kläder, men det var ändå skönt :D

Idag är det programdag i skolan, och vi får chansen att arbeta med projektarbetet. Jag ska sätta mig ned och läsa igenom några saker innan jag påbörjar skrivningen igen, och jag hoppas att jag kan komma en bit på vägen. Problemet är bara att jag känner mig så omotiverad, och det gäller inte bara projektarbetet. Jag kommer säkert låta väldigt självisk just nu, men det skulle inte skada om man hade någon här hemma som visade något intresse för vad jag håller på med istället för att bemötas av himlande ögon.
Att jag även är trött gör inte saken bättre trots att jag fick mer än 10 timmars sömn i natt. 10 timmar! Med tanke på att jag innan hade sovit två timmar känns det skrämmande att jag fortfarande är trött. Aja, jag får helt enkelt leva med det, för jag kan fortfarande inte förmå mig att kontakta vårdcentralen -- jag har som sagt en misstanke om vad det är, men jag kan inte tänka mig berätta det för en läkare utan att känna mig löjlig. Det är svårt att förklara, och bara det är löjligt, men det känns lite som att... Hur ska man kunna berätta för en främling vad man tror att det är när inte ens familjemedlemmar gör det?

Nej, jag ska sluta babbla på nu, men jag skriver mer senare.
Kram på er ♥

//Lisa

Tupplur

Det är vad jag har haft för mig de senaste två timmarna.
Jag hade introduktion idag på gymmet som jag skulle åka till, och det gick bra -- instruktören var väldigt grundlig och gick igenom det man behövde veta och det tog bara 15-20 minuter innan han var klar. Självklart missar jag dock buss och tåg, och istället för att vänta 20 minuter i kylan väljer jag att gå hem. Det var i och för sig inte så farligt förutom att jag hade glömt mina vantar och att mitt ansikte var neonrött när jag väl kom hem knappt en halvtimme senare (det var en hal väg -- annars tar det mig runt 15-20 minuter att gå samma sträcka, och då är jag halvseg).

Jag kände mig så pass utmattad när jag kom hem att jag gick för att vila. Jag kände mig inte sömnig, men det är någonting inbjudande med en varm säng med täcke och filt ;)
Jag vaknade för fem minuter sedan, och jag är fortfarande trött -- det känns som att jag varit uppe två dagar i sträck av någon anledning och jag funderade faktiskt på att bara dra av kläderna för att sova. Vad hindrade mig? Tja, jag måste duscha -- mitt hår ser för jävligt ut, men jämfört med resten av mig ser det nästintill gudomligt ut.

Jag ska bara kolla mina mail, banka på dörren till badrummet för att skynda på den som redan är inne och sedan är det en varm dusch som gäller följt av en mjuk pyjamas och en ännu mjukare säng med varmt täcke och underbara kuddar (seriöst, köp syntettäcke istället för duntäcke -- enligt mina erfarenheter är syntettäcka varmare, mjukare och den fjädrar inte ner).

Hoppas att ni alla har fått en bra kväll ♥

//Lisa

All I Need


En otroligt fin låt...


All I Need -- Matt Kearney

 


//Lisa

 

Måndag

Hejhej ^^
Det blev en sen uppdatering idag, men jag har haft en relativt lång dag. Efter att ha varit i skolan åkte jag till Haninge tillsammans med min syster för att leta efter en present till en gemensam kompis som fyller år imorgon. Vi hoppas att hon gillar det vi köpt, men det gör hon säkert ^^

Det var inte mycket som hände i skolan -- tre lektioner, lunch och en snabb fika i skolans caféteria med Malin. Det sistnämnda var rätt kul då jag lyckades få choklad från min kärleksmums i ansiktet. Jag vet inte hur det hände, men jag tror att jag det hände i samband med att min syster ringde upp mig på mobilen (det var lite överraskande).

Vi hade även en annorlunda svenskalektion där vi skulle skriva en artikel utifrån samma källa -- "Mors lilla Olle" :p Det var svårt, det ska jag inte förneka, men det var kul och av någon anledning lät jag det nästan gå lite för långt åt det mer komiska hållet (jag försökte göra saken så allvarlig som möjligt just för att det skulle bli något komiskt). Vi får se hur det går... Nästa gång blir det debattartikeln som ska skrivas, och där kommer jag säkert skriva loss. Jag vet redan nu vad jag ska skriva om, och det kommer bli en hel del.

Jag ska inte tjata mer om min dag -- istället ska jag se till att få i mig mat, för jag börjar bli hungrig nu. Jag tog tyvärr inga bilder idag, men jag kan säkert slänga upp en bild på ett par skor jag köpte till mig själv (de funkar bra till regniga dagar, dagar som denna och varmare vårdagar och jag behöver den typen av skor).

//Lisa

Journalgrodor

Många av oss har nog stött på några journalgrodor någon gång, och jag tänkte publicera några här :p

  • Ensam stående man.
  • Ensamboende med häst.
  • Ensamboende med två systrar.
  • Ensamboende, boende i en bostadsgrupp för psykiatriker.
  • Far har också brytningsfel samt två kusiner.
  • Far och mor avled då hon var 12 år gammal. De har ingen kontakt med henne.
  • Femårig flicka med öroninflammation två gånger årligen sedan urminnes tider.
  • Fick dock besked om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma om hon blev medvetslös.
  • Efter muntlig ögonkontakt.
  • 75-årig kvinna med prostatacancer.
  • Aktuellt; ingen buksmärta men kan hålla tillbaks den lösa avföringen med vitt bröd.
  • Allergisk mot Tim och Tej.
  • Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.
  • Behöver två levande personers stöd.
  • Besked till doktorn som opererar via fax.
  • Besvär med höger fot, tidigare amputerad på grund av ett sår.
  • Blöder ibland ifrån vänster näsa.
  • Det döva ögat var tidigare det bästa örat.
  • Det senaste spermaprovet är aldrig taget.
  • Dåligt sexualliv - ingen partner.

Om ni vill läsa fler, hittar ni dem här.


//Lisa

 

Kylskåp

Just för att jag är hungrig tänkte jag lägga upp bilder på kylskåp.
Jag hoppas att ni såg ironin med det hela xD



Ett kylskåp som har en form av en Coca-Cola burk.


En väldigt fiffig idé, om ni frågar mig ;)


Varför öppna kylen om man ska handla när man istället kan se igenom den för att ta reda på vad som behövs?


För den som gillar Star Wars?


Jag kan nästan tänka mig alla bråk det skulle bli över denna sak -- vem ska hämta ölen från översta hyllan? :p


Ett litet kylskåp med MP3, radio, CD-spelare och alarmklocka. Jag skulle faktiskt inte vara arg om denna sak väckte mig på mornarna istället för min väckarklocka jag har i bokhyllan :p


Ett kylskpå man kan bära med sig överallt -- som en sminkväska.


Den här valde jag att lägga upp just för att den gjorde mig glad. Det är bara ett vanligt kylskåp, men vem skulle inte bli åtminstone lite glad åt att se detta på morgonen? ^^

 

//Lisa

Tvätt, städ och plugg

Det är det jag har kvar att avsluta, fast plugget måste jag även börja med.

Jag känner att jag är på dåligt humör idag -- eller det kom nu först på kvällen, och det är inget jag gillar. Jag är i vanliga fall glad och sprallig av mig, men idag känner jag mig bara irriterad och sur över nästan allt. Jag kan säga att det är mycket på gång här hemma som är anledningen, men det är det inte. Visst, det är en bidragande faktor, men den verkliga anledningen är att jag är trött. Precis som igår är jag trött, och jag vill gå och lägga mig för att sova trots att jag inte är sömnig. Nu är jag även hungrig, men jag hinner inte laga till någon mat innan jag ska ner till tvättstugan igen (som tur är blir nästa vända den sista för dagen) och jag är rädd för att min mage ska börja värka igen -- såsom den gjorde i torsdags, och även lite i fredags om jag ska vara helt ärlig (jag tror inte att jag tog upp det då). Ovanpå det är jag varm och svettig, men jag fryser då jag inte har min kofta på mig...

Listan fortsätter, och det suger att det ska behöva vara så här. Jag vet att det finns människor som har det betydligt värre -- jag känner andra som har det värre -- men jag är en självisk flicka som inte bryr mig om andras problem i nuläget. Jag orkar inte med att må såhär, och vem har jag att vända mig till? Visst, jag kan vända mig till en vårdcentral -- något jag pratat om att göra ett bra tag nu -- men jag vill nästan inte göra det då det bara är en familjemedlem som tror mig. Jag hittade även information om en sjukdom som listar upp de symtom som jag känt av, men hur ska jag kunna berätta mina misstankar för en person som är så övertygad om att det inte är någonting mer än en stressreaktion?

Som jag sade, det här suger...

 

//Lisa

"Neger"

Jag hatar det ordet just p.g.a. hur man använder det och hur man använt det tidigare. Just för att det är ett skällsord gentemot personer som gjort vad? Absolut ingenting -- det enda "felet" är att de har en högre halt melanin än vita. Oj, vilket brott...

Jag förstår mig verkligen inte på rasister och deras tankesätt just för att vi alla är människor. Jag förstår inte hur man kan dra alla över en kant på det sättet -- om tre invandrare begår likadana brott är alla invandrare plötsligt brottslingar. Om "svenskar" (med andra ord de som är vita, för tydligen kan man inte vara svensk om man är mörkhyad) gör likadant är det enbart de personer som är brottslingar. Jag kan verkligen inte stå ut med hyklerin bakom detta tankesätt, och jag vill verkligen få reda på varför det ens finns.

Sedan har vi de personer som använder sig av ordet trots att de inte är rasister, men det stör mig minst lika mycket. Varför ska man använda sig av ett skällsord för att beskriva en person? Då kan man väl lika gärna använda sig av "fetto", men det är helt otänkbart för många. Det är i och för sig bra, men varför ska det vara oacceptabelt att kalla någon för fetto om det är helt okej att kalla någon för neger? Båda riktiar sig mot utseendet, men det är bara det senare som riktar sig mot ens bakgrund vilket gör det hela ännu värre, om ni frågar mig. Anledning som jag har hört är att det heter "neger" och att det alltid har gjort det, men är det inte samma sak med alla öknamn? Jo, det är det!

Vilken tid lever vi i? Tydligen i en tid där man påstår att man lämnat det förflutna bakom sig -- att det som hände för 40 år sedan är historia, men i många fall är det ren och skär lögn. Om det vore sant hade de fördomar som många faktiskt har inte existerat -- vi hade sett människor för vem de är och inte för den färg deras hy råkar besitta. Det är konstigt att man fortfarande delar in människor i färger på det sättet som man gör, och om man måste ha en färg, vilken färg tillhör jag då i sådana fall? Jag är blek, men jag har en olivfärgad underton. Man kan därför inte säga att jag är "vit", men inte heller "olivfärgad". Jag har inte den mörka huden som skulle göra mig "svart" och jag har inte den gyllende tonen som skulle göra mig "gul" eller "röd".
Vad är jag då? Jag är människa, precis som alla andra på denna jord. Svårare än så är det inte, så varför haka upp sig på hudfärgen? Att det är idiotiskt är en grov underdrift...

Någonting som gör mig mer förbannad är att det är jag som ska förlöjligas för att jag inte gillar att andra använder sig av ordet "neger". Av någon anledning är det jag som är korkad just för att jag inte inser att det är så det heter. Å andra sidan är det kanske det som gör mig smartare -- jag vet att det är ett skällsord i grund och botten och att jag gör bäst i att inte använda det då det inte leder till någonting och just att jag klarar av att beskriva en person utan att säga "Ja, du vet, den där negern".

När jag anger "Neger" som ett sökord på Google kommer det enbart upp bilder där man förlöjligar människor. Det är bilder på svarta som gapar med en stor mun, en som har på sig en t-shirt med hakkorset och till sist den bilden jag använt mig av. Det är skrämmande att det är det som kommer upp -- att det är så man ser andra människor. Det är minst sagt vidrigt att det inte bara finns en rasistisk ton i det, man ska även försöka hitta någonting komiskt på någon annans bekostnad. Allt för att personen har en annan hudfärg. Vilken härlig tid vi lever i...

//Lisa

Söndag

Helgen är snart över, och jag har mängder att plugga -- jag trodde att jag hade kommit en bit på matten, men jag har tydligen bara kommit halvvägs och det är bara en av de alla ämnen (okej en av de tre ämnen) jag måste läsa mig in på. Kommer jag göra det? Knappast -- jag håller just nu på att städar tillsammans med My, och ikväll har jag tvättstugan. Inte den roligaste söndagen, men det är något man helt enkelt får leva med eller vad säger ni?

Solen skiner idag i alla fall, och ni det är så härligt som det kan bli. Det är ganska kallt dock, men så länge det inte snöar är jag glad. Det skulle i och för sig inte skada om det regnade lite -- ju mer det regnar desto mer snö smälter bort, så jag håller tummarna på att det regnar ikväll ^^

Nej, nu måste jag återgå till städningen. Jag skriver senare ;)
//Lisa

Ödmjukhet

Vad innebär det egentligen att vara ödmjuk?
Jag har faktiskt aldrig fått ett riktigt grepp om det, så jag bestämde mig för att kolla upp det på Internet. Vanliga ord som var återkommande var just "underkuvad", "blygsam" och "respektfull". En vanlig fras som dök upp var att man erkänner sina egna misstag -- om någonting gått fel i livet (allt från ett litet misstag till förintelse) är det en själv man ska klandra och inte andra.
Ordet har även en religiös innebörd, vilket jag inte kände till om jag ska vara helt ärlig. Man ska hjälpa andra med de krafter man har eller som man fått istället för att underkuva sina medmänniskor. Man ska även undvika att ta åt sig all ära och dela med sig den med andra -- man ska inte heller uppvisa stolthet över det man åstadkommit. Precis som Jesus gjorde...

Just orden "blygsam", men framför allt "tacksam" är någonting jag verkligen förknippat ödmjukhet med. Samma sak gällande misstagen -- man kan inte klandra någon utomstående för de misstag vi själva gjorde även om de var en del utav händelsen. Att man ska hjälpa andra med de krafter som givits en skulle ha kunnat leda till beskrivningen "underkuvad", men det handlar inte om att vara en metaforisk dörrmatta -- det handlar om att själv inte göra andra till dörrmattor.
Just det sistnämnda gör mig något irriterad måste jag säga -- just att man inte ska påvisa någon typ av stolthet för att kunna vara ödmjuk. Alla måste kunna vara stolta över sig själva, vad de har åstadkommit. Man måste kunna känna att man gjort någonting bra för att kunna fungera som människa. Självklart behöver man inte vara en idiot om saken -- man kan vara glad över hur långt man kommit, men man behöver inte trycka upp det i människors ansikten så fort man får chansen.

Ödmjukhet är, enligt mig, en av de finaste egenskaperna en människa kan besitta -- någonting jag vill kunna besitta, men som jag inte gör (jag gillar som sagt var att skryta, så det är främst där skon klämmer även om det finns brister på andra plan).
Det handlar om att man själv inte tar åt sig all ära vid en situation, för det är sällan man åstadkommer någonting helt på sin egen hand. Det handlar även om att kunna glädjas över andras framgång istället för att vara arg på andra för sin förlust -- att till och med vara arg på sig själv för sin egen förlust. Livet handlar trots allt om att göra misstag (mindre misstag -- sådana som inte leder till dödsfall och explosioner hit och dit), och om man inte erkänner att man begår misstag kommer man aldrig lära sig något. Man kan inte lära från sina misstag om man inte ser felet i sina handlingar då man är övertygad om att allt man gör är rätt.

Bilden nämner ord som "omtänksam", "förstående" och "förlåtelse". Att vara ödmjuk omfattar en hel del, men allt hänger ändå ihop -- genom att vara förstående och omtänksam kan man glädjas åt andras framgångar trots att man själv förlorat något, och det är där förlåtelsen kommer in (även om det inte är en "officiell" förlåtelse). Alla dessa egenskaper gör att man också kan hjälpa andra som är i behov av det, och man sätter inte sina behov i första hand då det inte behövs.

Detta är såklart hur jag ser på ordets innebörd, men hur ser ni på det? Vad krävs det enligt er för att kunna leva upp till ordet?

//Lisa

Melodifestivalen

Jag har inte följt det i år, det har jag i och för sig inte gjort de senaste åren överhuvudtaget, men jag kände ändå att det är lite viktigt att se på finalen för att dels se vem som kom vidare, och även att man ser till att få sin sak sagd. Visserligen tog mina mobilpengar slut för ett tag sedan och jag har inte orkat skaffa mer pengar, så jag hade inte så mycket att säga till om, men jag gillade faktiskt det vinnande bidraget :D

Några av mina kompisar håller inte med mig, men jag tycker faktiskt om Anna -- hon har ett annorlunda sound som jag gillar. Hennes röst är varm med en speciell klang. Det som är så kul med denna typ av sound är just att den antingen går hem fullt ut när det väl gäller eller så går den inte hem alls. Jag hoppades dock på att Salem al Fakir skulle vinna, men jag tänker inte vara sur över det då det ändå var en bra låt som gick vidare.

Det jag är lite förvånad över är hur alla har reagerat -- att reaktionerna har blivit så kraftiga bland vissa. Även om man inte gillar det vinnande bidraget behöver man inte vara så arg över det. Det hjälper inte på långa vägar -- valen är redan gjort, och det är inget man kan göra åt det. Det enda man bidrar med om man  själv är sur är att andra blir minst lika sura och irriterade.
Samtidigt känner jag att man ändå kan vara mer ödmjuk om det -- det här är första gången på Gud vet hur länge som skickat in ett bidrag vars genre inte är schlager, och bara det är en stor grej. Att sångerskan sedan är 18 år är en annan sak,  men framför allt har hon blivit fram vald av just oss. Det är inte bara respektlöst mot henne att reagera på det viset, det är även respektlöst mot de som röstat på henne. Jag säger inte att man inte kan vara irriterad över att den man hejat på inte vann, men vad ska man göra åt saken? Man kan försöka tygla sina känslor och lugna ned sig istället för att göra en sådan stor sak av det hela.

Nog om detta -- jag tycker att Anna gjorde ett jävligt bra jobb idag, och hon är en värdig vinnare om ni frågar mig även om jag hoppades på Salem al Fakir.

//Lisa

Förlåt att allt blev så osammanhängande, men jag är så trött som man kan bli och det konstiga är att jag inte är sömnig...

Dagens bilder

Jag tog betydligt fler bilder, men jag tänker inte lägga upp de alla ^^



Vad brukar man göra på en mässa förutom att knalla runt?


Tja, äta... :p


My och Bella som kör en klassiker ;)

 

//Lisa

Lördag

Ah, lördag... För många betyder det sovmorgon, men så var inte fallet för mig, My, Bella och hennes pojkvän -- vi åkte alla in till Stockholmsmässan. För er som inte vet det har de en båtutställning, och just den här helgen var det även vildmark- och flugfiskmässa. Det var verkligen roligt, och Bella fick mig nästan att klättra uppför en klättervägg som man sätt upp. Vad hindrade mig? Jag kom ihåg hur höjdrädd jag faktiskt är och att jag dessutom har en dålig balans och ett dåligt grepp gör knappast saken bättre, eller vad säger ni? :p

Jag tog ett par bilder som jag ska slänga upp här, men jag måste ladda upp dem på datorn först, och det tar lite längre tid då det är mobilbilder som ska upp. Det var lite synd att jag glömde fota Bella med en skylt med samma namn -- hon posade och allt, men jag hann inte ta fram mobilen :p Innan dess hade vi även sett en kajak med namnet "Trä-Lisa" vilket är roligt, även om det inte är så smickrande...

Jag och My kom hem för inte så länge sedan -- efter att ha varit på mässan åkte vi alla till Västerhaninge för att fika med mamma. Nu håller My på att plåga mig med musik jag inte riktigt gillar, men så är det alltid :p Jag är bara glad över att hon inte spelar upp de låtar som jag gillar minst, så jag klagar inte.

//Lisa

Leva livet

Människor har dött av alkoholförgiftning.
Människor har däckat och som inte kommer in till sjukhuset i tid för att andra i ens omgivning inte märker att man inte längre är vid medvetande.
Människor har satt sig bakom en bilratt och kört iväg medan de varit fulla, och bidragit med andras död -- i vissa fall sin egen.
Människor har drunknat i samband med alkohol.
Flickor/kvinnor har blivit våldtagna då de inte kunnat göra motstånd då deras reaktionsförmåga förminskats.
Är det här att leva livet?

Fredagkväll... För många innebär det mys med familjen, en skön hemmakväll helt enkel. För så många andra -- inte minst 18-åringar -- är det utekväll som gäller. För minderåriga är det hemmafester som är första prioritering. Är det bara jag, eller tycker ni också att det är sorgligt på något sätt?

Jag har inget emot att man träffar sina kompisar och har kul, men jag förstår mig inte på folk som dricker för att bli fulla och inget annat. När man är ute överhuvudtaget är det vanligt att man dricker, och det är lite skrämmande hur mycket det kan vara bara under en kväll. Ungdomar dör faktiskt i samband med alkohol, det finns olyckor som förknippas med det men man tänker att det inte ska hända en själv. Just därför dricker man mer än man borde -- man slutar tänka på konsekvenerna.

Det som skrämmer mig är att det finns 13-åringar som nu dricker sig fulla för att...ja varför då? Handlar det om att man tror att det är coolt, att man vill fly undan verkligeheten eller att man helt enkelt vill supa bort halva skallen bara för sakens skull? Det hemska är också att det är det här man kallar för liv -- man säger att man lever livet, att man njuter av det, genom att dricka så pass mycket att man förlorar kontrollen. Det handlar inte om att man blir mer fri om man dricker alkohol om ni frågar mig -- i alla fall inte i de mängderna. Hur kan man vara fri om man ramlar ner för en trappa?
Man kan inte säga att man lever livet om man super bort den ena halvan. Man kan inte säga att man njuter av livet när man riskerar att försätta sig i en hopplös situation. Alltför många flickor har blivit våldtagna då de däckat, och ni kan ju tänka er förvirringen man upplever efteråt.

Jag tänker inte säga "drick inte", för i slutändan är jag inte rätt person att säga det. Men lyd mitt råd och drick inte mer än nödvändigt om ni nu skulle dricka. Det finns ingen anledning i världen att supa, för att riskera att försätta sig i en omöjlig situation. Man vinner inget på att bli stupfull vad folk än säger. Man kan inte fly sina problem genom att bli full, man måste handskas med verkligheten hur man än vänder och vrider på det.
Skippa tanken att man inte har något liv om man inte festar för det är ett riktigt korkat påstående (vem kom med den tanken från första början?).


Kasta inte bort era liv innan ni ens börjat leva...

//Lisa

"Ny" färg i håret ;)

Hej där ^^
Jag har precis kommit ut från badrummet efter att ha satt i "ny" färg. Man kan inte säga att det är ny då det är samma färg som jag har använt i ungefär ett år nu -- det finns de som tycker att jag är så tråkig som använder mig av samma nyans hela tiden, men om sanningen ska fram älskar jag den här färgen och jag vet med mig att jag passar i den (det var inte meningen att jag skulle låta arrogant). Det är en mörk färg som framhäver det faktum att jag är blek (jag har alltid varit något blek med en olivfärgad underton) och den framhäver även mina ögon på ett annat sätt. Samtidigt är det inte för mörkt för att man inte ska tro att det inte är naturligt, så det finns en bra balans där.

Jag vet inte varför jag skriver om hårfärg, men jag blir lite irriterad (och sårad också för den delen) när jag får höra att jag aldrig förändrar mitt utseende då jag är så nöjd som jag är. Jag letar inte efter större förändringar och anledningen till att jag färgar håret överhuvudtaget är för att jag inte passar med (nästintill) cendré även om det är en fin färg. Sedan blir jag irriterad över att det finns de som vill att jag ska bleka håret för att jag ska se mer brun ut -- varför kan jag inte få vara blek? Skulle det vara fel på något sätt?

I vilket fall som helst åkte jag till banken och fixade mitt ärende, och jag träffade även Tessan i Farsta. Det är först nu i efterhand som jag inser att jag kunde ha tagit bilder med min mobilkamera då jag inte hade min kamera med mig, men nu är det som det är ;)

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Jag har precis sett klart en film som jag redan sett ett par gånger, men som man kan se om och om igen utan att tröttna -- jag har i alla fall inte gjort det (en riktigt bra sak med Män som hatar kvinnor). Nej, jag stannade inte hemma idag. Dels för att jag inte vaknade med känslan om att magen skulle värka igen, men mest för att jag bara hade en lektion idag och den lektionen skulle spenderas med att skriva ett prov. Jag vill inte missa flera prov om jag kan undvika det, och det känns löjligt att stanna hemma från en timmes skoldag för att man är rädd att någonting kan hända när man inte ens känner av den. Det där blev en konstig -- nästan sjuk -- mening, så jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Hur gick det på provet? Om man säger så här -- att leta upp en paragraf i en lagtext som man ska använda sig av i sitt svar på en fråga när det är fem minuter kvar är ganska tidspressande. Det dumma var att jag skulle leta upp tre paragrafer på kort tid -- den ena hittade jag snabbt, den andra av en ren slump och den tredje hittade jag inte alls då jag inte hann läsa igenom allt. Jag är bra på att lagra information och dra vissa kopplingar, men när det gäller att tolka lagtexten utifrån en specifik fråga/situation går det lätt åt helvete. Jag är faktiskt lite lättad över att jag inte längre har något intresse att fortsätta med juridik på universitetet (som tur var har jag intresset kvar rent allmänt -- annars hade jag gett upp för ett tag sedan).

Solen skiner nu, och jag ska försöka njuta av det så mycket som möjligt då den bara varit framme i någon timme. Jag måste först åka iväg till Farsta för mitt ärende på banken -- ett ärende jag hade hoppats på att bli klar med i onsdags, men jag gjorde en tabbe och läste fel på hemsidan (16 och 18 ser nästan likadana ut för mig när jag inte har glasögonen på mig xD). Förhoppningsvis har jag sett rätt tid nu, men i vilket fall som helst har jag tid på mig då banken inte stänger tidigare än 16.

Jag är lite ledsen över mina inlägg de senaste dagarna, men jag har haft mycket att stå i. I tisdags var jag tvungen att plugga på till geogrfiprovet dagen därpå, och i onsdags var jag nästan helt orklös. Igår...jag tror inte att vi behöver ta upp det då jag stannade hemma p.g.a. magvärk och sedan var det studierna som prioriterades. Nu har jag inte så mycket att stå i, så nu blir det förhoppningsvis bättre med min uppdatering.

Jag ska knalla iväg nu (hur lättade är ni nu över att inlägget snart är slut? :p), men ni får ha det så bra så länge ^^
//Lisa

Bilden på mig tog Linn för ett bra tag sedan. Kan ni gissa hur gammal jag var då?

Torsdag

Det var tur att jag stannade hemma -- kort efter att ha skrivit klart mitt inlägg om magvärken låg jag dubbelvikt av smärta, och det varade i två timmar. Det är betydligt bättre nu, men jag känner mig väldigt varm, vilket jag tycker är ironiskt då jag var frusen för en halvtimme sedan. Jag kommer säkert vara frusen om ytterligare en halvtimme, så jag har filten redo (den hänger över stolen som jag sitter på) och lustigt nog känner jag mig sugen på varm choklad ^^

Jag har inte fått så mycket gjort idag, och jag hade hoppats på att få en del gjort. Jag har prov imorgon, och med tanke på att jag inte läst igenom allt så pass mycket som jag borde ha gjort antar jag att det kommer bli som i tisdags -- jag pluggade som en galning hela kvällen och långt in på natten (det beror på hur man ser det, men jag gillar inte att plugga till halv två mitt i natten) för att vara väl förberedd till onsdagens prov. Om det gick bra för mig är en helt annan fråga som jag är rädd för att ställa... Den känslan är lika trevlig som den alltid har varit (och med trevlig menar jag lika irriterande som myggbett på oåtkomliga ställen -- jag har inte så långa armar och har svårt att komma åt de få bett jag får på ryggen).

Jag hoppas att åtminstone ni har fått en bra dag ♥

//Lisa

Favorit i repris?

Det var ett tag sedan jag lade upp ett sådant här inlägg, och jag började faktiskt sakna bilder i denna typ av genre. Det har blivit som ett beroende för mig att leta upp kontiga, eller annorlunda möbler/inredning nu på sistone. Det trodde jag inte...




"Hey, how you doin'?" :p


Om man känner för att bokstavligt talat trampa ned en människa xD


Den här var inte så rolig, men jag kan tänka mig att den är otroligt praktisk ;)


Detta kan nog bli en tankeställare för de som äter kött -- var brukar man sätta sig efter att ha ätit sig proppmätt?


Jag är faktiskt helt mållös xD


I'm not here to judge :p


Är det bara jag, eller tycker ni också att bordet ser...hemskt ut?


Benpall. Varför inte? ^^


Det verkar vara någon annan än jag som är sugen på ett äpple...


Jag tror jag föredrar den toalett jag har här hemma...


Detta är inget man har i hemmet i vanliga fall, men jag tycker att de är härliga (jag gillar sådant som är inspirerat av naturen)


Ah, mitt liv -- att ramla...

 

//Lisa

Dating in the dark

Jag har faktiskt inte sett det programmet, men jag gillar själva konceptet att man kan dejta en person utan att bry sig om utseendet. Man kan låta det materiella ligga vid sidan och faktiskt lära känna personen istället för att försöka få den andra i säng.

Problemet är bara att man inte lägger det materiella åt sidan -- i slutändan handlar det för vissa om just utseendet. När man får reda på hur den andra ser ut får man göra ett val att antingen fortsätta dejta personen eller att helt enkelt gå vidare. Det som jag uppfattat hos de som väljer att gå vidare är att de gör sina val utifrån utseendet istället för själva erfarenheten. Man fortsätter inte dejta personen just för att hon/han är "fet", och det äcklar mig verkligen. Vad är det värsta vad som kan hända om tjejen skulle vara rund? Att hon är tyngre än honom? Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om killen skulle vara rund -- han skulle med all säkerhet vara tyngre än tjejen i vilket fall som helst, så vad är problemet?

Jag tittar just nu på TV, och det var precis en reklam för Skanska och jag tänkte på den slogan de använder sig av i den reklamen -- "Vilken tid lever du i?". Bara den frågan blev en tankeställare -- vilken tid lever vi i egentligen? Det är inte så svårt att acceptera människor för den de är istället för den de ser ut att vara. Det finns inget fel med att vara tillsammans med någon som inte är "modellsnygg", så varför bete sig som att det vore det? Varför bete sig som en idiot istället för att vara människa och kolla vad som finns på insidan? Jag bryr mig inte om att jag inte är särskillt attraktiv, för jag hade tyckt det här i vilket fall som helst -- den verkliga skönheten finns på insidan! Om man gillar det som ligger bakom ansiktet, varför ska man då bry sig om ansiktet i sig?

Jag håller med om att det man ser är det som leder till någon form av attraktion, men det gäller bara i första anblicken -- jag har träffat killar som jag börjat gilla med tiden just för att jag insett hur schyssta de faktiskt varit. Att de inte gillat mig var alltid ett bakslag, men man vänjer sig (såsom med många saker här i livet). I vilket fall som helst har dessa personer lärt känna varandra, de har börjat gilla varandra, men så är det alltid någon idiot som lämnar den andra p.g.a. "fel" utseende.

Ska inte alla kunna få en chans oavsett vikt, hårfärg etc.?

//Lisa

Magvärk

Jag stannade hemma idag, men vill ni veta vad det "roliga" är? När jag vaknade hade jag inte ont i magen, men jag hade samma känsla som jag brukar ha. Jag sitter här nu fyra timmar senare och magvärken börjar verkligen komma nu. Om en halvtimme kommer jag säkert vara dubbelvikt av smärta.

Jag har fått några nya läsare de senaste dagarna (kul att ni tittade in :D), så jag kanske ska förklara läget. Jag vet inte varför, men det händer att jag får ont i magen lite då och då. Det är samma typ av smärta man upplever när man har mensvärk, men jag har ont kring mellangärdet. Jag har fått stanna hemma tidigare p.g.a. dessa smärtor och jag har som sagt var ingen aning om vad det är. De flesta i min omgivning är övertygade om att det är stress, men det är inte jag.

Jag har även upplevt andra saker -- jag har minskat en del i vikt under en relativt kort period (jag vet inte om det har något med min minskade aptit eller inte), jag har blivit blekare (min syster kallar mig för kokain-tomte för att jag är blek) men främst av allt känner jag mig ständigt trött. Det kommer såklart dagar då jag känner mig utvilad, men det är vanligare att jag är trött och i många fall känner jag mig nästintill utmattad. Jag var hos Vårdcentralen för några månader sedan, men de hittade inget fel på mig och det är det som gör att många är övertygade om att det är stress eller något annat psykiskt. Saken är den att jag mår bättre psykiskt nu än vad jag har gjort på flera år, och jag är inte under den typen av stress. Visst, det finns dagar då jag bara vill fly för att det är så mycket med skolan och annat rent allmänt, men det är inte ens hälften så illa som det var förra året. Så varför nu?

Men i alla fall sitter jag hemma nu, och jag vill hinna tvätta bort min ansiktmask som jag slängde på mig för tio minuter sedan innan jag viker mig av smärta (jag känner att den är på väg nu).
Jag skriver senare ♥

//Lisa

Kiss Me

 

Hur många kommer ihåg den här låten?

Kiss Me -- Sixpence None The Richer

 

//Lisa

Bortkastad

Jag kan inte hjälpa att tänka på andra människor i andra länder som blir straffade för att ha yttrat sin åsikt. Hur många blir inte dödade för att de har en "otillåten" åsikt, för att de kämpar för något som de anser är rätt?
Det dumma är att man inte är tacksam över att vi har den rättigheten här i Sverige -- vi har rätt att uttrycka oss själva, vi har rätt att uttrycka våra åsikter så länge ingen tar skada, men utnyttjar vi det i den skalan som vi bör göra? I många fall måste jag faktiskt säga nej, och jag riktar mig mot så många i bloggvärlden som mer eller mindre ratar det.

Av någon anledning ska man som regel hålla sig till mode för att kunna växa som bloggare. Jag ska inte förneka att även jag slänger upp bilder på eventuella köp, men det är inte det som ligger centralt i min blogg. Det som ligger centralt, om ni frågar mig, är just att jag skriver såp mycket om mina åsikter. I många fall får jag bra kritik, i andra fall får jag motargument som är otroligt insiktsfulla, men jag har även fått dåliga kommentarer som sagt att ingen bryr sig om vad jag tycker. Jag undrar faktiskt om det är därför så få människor skriver om just deras tankar och åsikter -- är det därför man håller sig till så neutrala ämnen som möjligt?

I vilket fall som helst känns det som att vi inte tar vara på det vi bör ta vara på -- hur kan man kasta bort någonting bara för att det anses tråkigt? Seriöst, varför? Det behöver inte vara starka åsikter om t.ex. abort -- dert kan vara någonting så naturligt som förväntningar kring födseln av ett barn, någonting så litet som förväntningar inför en resa. Bara det är någon annat än "Dom här skorna e sååå snygga" eller "Asså, den bruden är sååå jävla fet" etc. Jag är så trött på att det finns så många bloggar som är ytliga rakt igenom -- som saknar någon form utav djup. Det är just sådant som får mig att tänka att man slänger bort de rättigheter som givits oss när det finns så många människor som kämpar för att få dem. Det är som att klappa till dessa människor i ansiktet -- man ska ta vara på det man har då många människor inte har det istället för att slänga bort det.

//Lisa

Bättre sent än aldrig

Jag var tvungen att åka in till Farsta idag för att göra ett ärende hos banken. Jag antar att det blir ett vuxenpoäng till mig, men att jag sett fel på tiden när jag kollade upp dem på Internet tog tillbaka den poängen -- jag kom till banken två timmar efter att det hade stängt. Till mitt försvar kan jag säga att det inte finns en stor skillnad mellan en sexa och en åtta och när man inte har läsglasögon på sig blir det ännu svårare att se de rätta siffrorna :p

Jag åkte även förbi Skogås för att gå på ett informationsmöte. Min syster gymar på Fokus där borta, och hon har övertalat mig att göra detsamma. Jag har faktiskt funderat på att göra detta ett bra tag, men jag har tvekat väldigt mycket. Jag är så stolt över att jag ser ut som jag gör, och jag vill inte gå ner i vikt. När man börjar träna finns alltid den risken.

I vilket fall som helst resulterade dagen med att jag kom hem alltför sent och det är förswt nu jag får i mig mat -- å andra sidan var jag envis om att laga till den, så jag har mig själv att skylla xD

//Lisa

Åh, va härligt :D

Denna dag är härlig på flera sätt.

  • För det första skiner solen :D
  • För det andra är det 10 grader här hemma, och klockan är ändå halv fem vilket innebär att det har varit varmare under dagen ^^
  • För det tredje ska matteprovet som jag trodde jag hade imorgon, ett prov jag inte pluggat på, i själva verket skrivas nästa torsdag.
  • För det fjärde sov jag bra och djupt nu inatt så jag kände mig utvilad när jag vaknade trots att jag sov i knappt sex timmar :)
  • För det femte har ännu mer snö smält bort och fåglarna börjar kvittra i en allt större skala :D


Som ni märker är jag glad, och jag är även glad över att jag har haft så många som kikat in under dagen -- några av er flera gånger -- trots att jag inte skrivit något. Igår skrev jag knappt överhuvudtaget, och det här är mitt första inlägg för dagen. Vem hade trott att jag skulle få flera besökare genom att inte skriva någonting när de flesta säger att man ska göra det motsatta?

Nu hade jag tänkt att hoppa runt och vara allmänt glad och sprallig och sedan skriver jag igen (nej, inte för att få flera besökare utan för att jag vill -- tre inlägg på två dagar, det är inte alls likt mig).

//Lisa

...och nu då?

Jag har faktiskt haft fler besökare redan nu än vad jag haft några av de senaste dagarna, och jag har bara skrivit ett inlägg. Är det bra eller dåligt? :p

Jag åkte i alla fall till skolan, men det var inte lika kul som jag trodde att det skulle bli.
På matten gick läraren igenom den diagnos vi fick innan lovet (något som var oförberett), och bara det tog nästan en timme. Visserligen fick vi sluta tidigare, men ändå. Jag har inget emot genomgångar på det viset, men när man tar 55 minuter på sig att gå igenom sex tal tappar man lätt intresset.  Det är så synd att jag ska ha tappat intresset för matte nu, för det var mitt favoritämne för några år sedan (förra året tog juridiken och psykologin den platsen).

På engelskan fick vi information kring Londonresan. Tydligen åker vi inte den 16:e april utan den 18:e vilket inte är så farligt (jag missar projektredovisningen i vilket fall som helst om den planeringen fortfarande är intakt). Att vi ska vara på Arlanda klockan sex på morgonen, alternativt vid Stockholms central klockan fem på morgonen, är ett stort problem då vi inte äger någon bil. Att jag sedan landar i Sverige halv ett på natten mellan torsdagen och fredagen är ett lika stort problem.
Är jag sur över detta? Nej, för på något sätt ska det kunna gå. Det jag är sur över är att depositionen till resan skulle ha betalats in för över en vecka sedan, och jag har inte fått någon som helst information om det då jag var sjuk. När man kommer tillbaka till skolan frågar man om läxor och prov -- hur ofta frågar man "har jag missat inbetalningen av Londonresan" när man borde ha fått åtminstone ett mail om saken? Även om man inte varit sjuk behöver man i många fall en påminnelse om saken, och ett mail som sagt "Ni missar väl inte inbetalningen?" hade varit trevligt. Jag är långt ifrån ensam om att tycka såhär.
I alla fall var det tur att jag stötte på min engelskalärare innan lektionen började -- hon påminde mig om betalningen (utan att veta att jag inte fått någon infomation om saken) och jag kunde snabbt gå till min engelskalärare från förra året för att fixa ett inbetalningskort. Så länge jag betalar in det de närmsta dagarna ska det inte vara några problem, så där hade jag tur. Å andra sidan ska man skylla på en elev som inte ens fått reda om detta?

Jag är just nu otroligt hungrig, vilket bidrar till mitt humör, så jag ska gå och proppa i mig det jag kan hitta och hoppas på att min irritation går över.
Tack för att ni står ut med mig ♥

//Lisa

God morgon :)

Idag skiner solen, och inte lite heller! Jag tyckte att det var soligt och härligt igår, men det var inte ens hälften så fint som det är nu. Visserligen kan det ha något att göra med att snön är borta i en större grad nu idag och det är ett ytterligare tecken på att våren är på väg :D Åh, jag längtar verkligen nu -- tänk att kunna ta på sig lätta kläder, att det är så pass varmt ute att man inte behöver någon jacka och att det räcker med shorts. Det påminde mig om att jag behöver köpa nya shorts (de jag hade på mig igår lite snabbt är två storlekar för stora -- jag var tvungen att dra upp dem ett åtaliga gånger innan jag satte mig vid datorn igen).

Så, vad står på dagens agenda?
Tja, till att börja med börjar jag inte förrän klockan tre, så jag ska trycka i mig min lunch och ta det lugnt framför TV:n och jag ska försöka plugga lite. Sedan är det matte som gäller och därefter har vi engelska. Vad är det som är så intressant med det? Okej, matten är helt ointressant, men på engelskan ska vi få information kring Londonresan :D Tänk att det inte är långt kvar nu ^^ Det betyder dock att det inte är långt kvar tills projektarbetet ska in, och det är ett litet problem som jag måste sätta igång med...

Ha en bra dag ♥

//Lisa

När man tror att det inte finns mer att hitta...




Jag börjar verkligen gilla konceptet med bekväma bokhyllor nu :p


Tänk hur mysigt det skulle vara här på kvällarna ^^


Tro mig, detta är något för mig då jag saknar organisationsförmåga.


Jag har alltid gillat Yin och Yang -- jag hade faktiskt en period då jag ville tatuera in detta på ryggen :)


Det här är bland det mysigaste jag någonsin sett :)


"Behöver du vila dig? Varför inte sätta dig på Colosseum?" xD


För oss som sitter vid datorn hela dagarna? Nja, kanske ^^


Den här var riktigt cool, men det är fortfarande inget för mig...


Ett bord som kissar på mattan... Jag tror inte att hunden är ett problem längre :p


Det känns som att jag stöter på möbler som inspireras av kroppsdelar allt oftare nu jämfört med tidigare :p


Jag kan tänka mig vittnesmålet "Han slog honom med ett bord" xD


En dusch vars munstycke ändrar färg, och om jag fattat det rätt sker detta utifrån temperaturen på vattnet.


"Spin wash" -- bara namnet säger allt om funktionen, men jag undrar om det är något för mig... Jag skulle säkert lyckas svinga den så att huvudet åker in i kanten...

 

//Lisa

Internationella kvinnodagen

I år firar man 100-års jubileum för den internationella kvinnodagen. Den infördes 8 mars 1910, och hundra år senare har vi kvinnor verkligen kommit en bra bit på vägen även om det är otroligt långt kvar.

Jag vet att det har funnits, och det kanske rent utav finns, kvinnor som utnyttjat denna dag för att kunna få det de vill ha. Det där lät lite fel, men man har gett dagen samma typ av standard som födelsedagar. Jag vet att pappa brukade köpa blommor och se till att vi fick en sådan bra dag som möjligt. Jag var tacksam över det då, men nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Dagen handlar inte om att männen ska hedra oss (även om det är ett plus i kanten) -- det handlar mer om att vi kvinnor ska hedra varandra. Vi som har det bra ska skatta oss lyckliga över det vi har och istället tänka på de kvinnor som lever i ett större förtryck än vad t.ex. svenska kvinnor gjorde för 100 år sedan.

Det finns fortfarande kulturer där kvinnor blir straffade då de blir våldtagna. Det finns kulturer där man anser att kvinnan varit alltför promiskuös och att det lett till våldtäkten (nu talar jag utifrån mina egna tolkningar) eller där man helt enkelt inte tror kvinnan och istället dömer henne för att ha begått äktenskapsbrott. Det finns fortfarande länder där man stenar kvinnor för att ha blivit våldtagna.

Vi kvinnor i främst Västvärlden har fått mycket under kort tid, och det finns mycket som bör förbättras, men samtidigt är vi som grupp självupptagna som inte belyser problemen i andra länder i den stora grad som man faktiskt bör göra. Det dumma är också att det i många fall är vi kvinnor som förtrycker varandra genom att påstå att andra kvinnor är svaga och förtryckta. Av någon anledning ser man inte upp till en hemmafru på samma sätt som en karriärskvinna då det sistnämnda anses mer framgångsrikt och då man anser att det är ett tecken på självständighet. Hemmafruar har själva gjort det valet, och varför ska man bli nedtrampad för att man själv gjort sina val? Tro mig, man är mer förtryckt om man blir nedvärderad för sina egna val -- val som inte skadar någon annan. Man ska inte heller underskatta jobbet att vara hemmafru -- även om det inte ger betalt i pengar är det fortfarande hårt arbete och man har mycket att stå med (framför allt om man har många barn).

De som fortfarande anser att kvinnor är förtryckta anser att det är männen som står för det, men det stämmer inte helt i det land vi bor i. Visst, man kan inte kalla våldtäkter och kvinnomisshandel för något annat än förtryck, men det sker väldigt ofta att vi kvinnor kallar varandra för slampor, bimbos eller liknande. Det är även tjejer som tenderar att prata bakom någon annans rygg i större grad än killar, och vad säger det egentligen? 

Jag tycker därför att dagen inte ska spenderas med att försöka få andra att hedra än -- vi bör hedra varandra och ägna tankar åt de som fortfarande lever i ett ständigt förtryck. Vi bör inte baktala någon och det ska gälla alla dagar -- inte bara idag, men det är en början.

//Lisa

Bilder från dagen :)



Asia och My när vi var på väg till Hökarängen för att boka tid ^^


Hela gänget (om man bortser från mig) -- My, Asia och Zebbe ^^


Skorna jag köpte. Jag var lite osäker på om jag skulle köpa dessa eller inte -- det var mellan dessa och ett annat par. Dessa var (betydligt) billigare och snyggare, men de andra var verkligen min stil. My och Asia lyckades övertala mig, så här är vi ^^


Heltetsbild -- i vardagsrummet (jag var tvungen att lyfta ut Mys helkroppsspegel till vardagsrummet för att kunna ta en helt OK bild) :p

Och nej, jag har inte haft på mig shortsen hela dagen -- jag tog på mig dem för att kunna få en "helt OK bild" xD


//Lisa

Liten shoppingrunda

Hej igen ;)
Jag åkte som sagt var in till House of Pain för att boka tid för att göra min nästa tatuering -- jag har en tid om drygt 2 veckor och det kommer kosta 1 500 allt som allt. Det fanns inte så mycket mer att göra efter det än att sätta sig på tåget för att åka hem, men vi kom inte så långt. Istället hoppade vi -- jag, My, Asia och Zebbe -- av i Farsta och jag passade på att köpa nya skor. Till mitt försvar älskar jag skor och jag har inte köpt -- jag har inte ens tittat på några -- skor sedan november och det var 50% rea på dessa. Det är klart att man passar på ^^

Jag har inte varit hemma så länge, och med tanke på att jag börjar bli hungrig hade jag tänkt att äta rester från min lunch. Jag kom hem för att äta lunch, men jag hade ingen aptit då och åt kanske ¼ av maten. Jag slänger upp bilder när jag ätit klart ^^

 

//Lisa

"Sista-minuten-priset"

Det är en dålig bild, men det var detta jag arbetade med igår för att bli klar med det -- bandet i sig är ungefär 10-15 cm långt, tror jag, och flätan i slutet är ca 3 cm långt.
Detta är som sagt "sista-minuten-priset" till Månadens blogg-vinnaren som man kan välja bort ;)

 

//Lisa

I skolan ^^

Hejhej ^^
Jag ser nu att jag haft ett par besökare, så jag tänkte slänga in ett kort inlägg innan jag ska iväg till filosofin -- som börjar om en halvtimme.

Jag har bara hunnit ha geografi än så länge, och den var lika flummig som vanligt när man har instuderingsfrågor att besvara. Vi var även otroligt få där, så det bidrog såklart till den låga nivån av produktivitet.
Jag kan inte riktigt skriva så mycket mer, då det är det enda som har hänt. Som jag redan skrivit är det religion om en halvtimme, men efter det slutar jag då vi har eget arbete på svenskan. Jag ska åka hem för att äta lunch (det är det jobbiga på måndagarna -- vi börjar halv tio, vissa veckor nio, och har lunch halv ett) tillsammans med My, och därefter ska vi åka till House of Pain för att boka tid för våra tatueringar. Jag kan föröka ta bilder "på resan" för att sedan lägga upp dem om ni vill det :)

Jag borde nog gå nu -- edt känns som att jag tar upp en skoldator när andra behöver den till ett faktiskt arbete.
Ni får ha det så bra ♥

 

//Lisa

Nästa tävling

Som jag nämnde tidigare idag kommer jag ha en tävling som sträcker sig under mars och april, och det har med London-resan att göra. Vad sägs som ett pris som kommer från staden?

Jag hade tänkt mig att ni själva kan bestämma vad ni vill ha -- klädesplagg eller smycke. Skriv vilken färg ni vill ha, och om det gäller kläder behöver jag storlek (skriv i mail-adress rutan om ni inte vill att det ska publiceras). Jag behöver såklart några röster tills nästa söndag (söndagen den 28 mars) för att det ska gälla, och om det inte sker får ni helt enkelt vänta till maj ^^

Om ni inte gillar idén kan ni komma med nya så ändrar jag tävlingen.
//Lisa

Uprising



Varför ska Muse alltid ha några av de mest bisarra videos till sina låtar? Okej, jag gillar dem så jag hoppas på mer onormala videos :p

 

//Lisa

Tänk om...

Jag har tänkt på en sak. Egentligen har jag tänkt på många saker, men ändå :p

Nu för tiden är det så många ungdomar som tatuerar sig, så det kommer inte bli något problem när vi blir äldre. Just nu försöker några personer övertala mig att inte skaffa tatuering just för att jag inte vet hur andra kommer reagera när jag blir gammal, men med tanke på att det är så vanligt med tatueringar i min generation kommer ingen bry sig om det. Helt ärligt bryr jag mig inte om äldre människor har tatuering i dagens läge eller inte.

Frågan är då hur det kommer att vara när det gäller plastikopererade personer. Det är många ungdomar som plastikopererar sig, och det finns flera som funderar på att göra det -- antingen för att få större bröst eller för att brösten inte ska bli hängiga när man kommer in i 50-årsåldern.
Just det sistnämnda är löjligt om ni frågar mig -- vad spelar det för roll hur brösten ser ut när man är 50? Hade man tänkt att flasha sig för ett par 20-åringar, eller hur ligger det till egentligen? Jag är faktiskt orolig över hur det kommer vara om 40 år -- jag vill inte att 50 - 60-åringar ska se ut som plastdockor bara för att det finns människor som är korkade nog att inte låta sig själva åldras med stil. Oavsett hur man ser ut är plastikkirurgi ingen lösning om man vill se bra ut -- till sist kommer man se ut som en uppstoppad idiot, och hur många tycker att uppstoppade idioter är snygga?

Visst, plastikkirurgi har sina fördelar -- det finns många kvinnor som faktiskt skadas av att ha för stora bröst (naturligt stora bröst!!), och varför ska man då inte kunna förminska dem för hälsans skull? Just det har jag inget problem med, men att använda operationer för att se bra ut är bara korkat.

Men åter till ämnet -- tänk hur det blir om några år då alla tonåringar(ungdomar får för sig att förstora brösten, och tänk hur det blir några decennier senare då dessa ugdomar är äldre. Kommer någon bry sig om att dessa personer förstorat brösten, eller kommer det vara någonting vardagligt? Kommer förstorade bröst vara som en motsvarighet till tatueringar i dagens läge?

//Lisa

Vinnaren




Efter att ha räknat igenom rösterna kan jag konstatera att Sara är vinnaren ^^

//Lisa

 

Söndag

Hejhej ^^
Idag är det söndag, och det innebär att det är lovets sista dag. Jag är inte så glad över det -- det börjar bli så fint ute nu, och jag vill kunna njuta av solskenet innan det försvinner igen. Även snön håller på att smälta bort, även om det är alltför mycket kvar på marken. Ni vet hur mycket jag gillar snö, men det finns faktiskt någon måtta på hur mycket jag kan klara av -- nu när det är mars kan den faktiskt försvinna för att släppa in våren ^^

I vilket fall som helst ska jag åka hem till min mormor för att äta middag hos henne tillsammans med resten av familjen. Vad vi får vet jag inte än, men vad det än blir kommer det vara gott :)
Så fort jag kommer hem kommer jag att räkna igenom rösterna och presentera vinnaren. Jag har slängt in ett sista-minuten-pris om man vill ha den, men den är inte riktigt klar än. Det är helt frivilligt om man vill ha den eller inte, så det är ingen direkt press där. Jag kommer även presentera en ny tävling som kommer gälla både mars och april...

Jag hoppas att ni får en bra söndag ♥

 

//Lisa

Fortsättning följer...



Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle i alla fall känna att jag ligger i en kista och en av mina värsta mardrömmar är att bli levande begravd.


Kallbad på morgonen? Tja, det gör en piggare det går inte att förneka :p

I profil ser den häftig ut...

 


...framifrån ser man kreativiteten -- och biologin -- bakom designen :p


Hmm...


Jag tror att det blir lättare att få skuts i en kundvagn med den här stolen :p


Vad kan man säga om denna?


Om cykeln går sönder, varför inte sätta ihop hjulen för att kunna bygga en stol?

 

//Lisa

10 procent får ätstörningar

 

  • Försäljningen av antidepressiva medel till 15–19-åringar fördubblades från 1999–2003. Antalet unga kvinnor som använder receptfria smärtstillande läkemedel var 57 procent jämfört med 34 procent av männen.
  • 10 procent av alla kvinnor drabbas någon gång av en ätstörning.
  • Över hälften av alla 15-åriga tjejer känner sig nere minst en gång i veckan. 
  • 80 procent av alla kontakter med Bris tas av flickor och unga kvinnor.


Detta är ett utdrag från Aftonbladet och det är verkligen skrämmande att det ska vara såhär. Samtidigt kan jag inte hjälpa att kommentera första punkten om receptfria smärtstillande -- kvinnor använder det i större grad än män, och någonting säger mig att det har mycket med mesnvärk att göra. Killar, ni ska vara glada över att slippa det.
Jag visste att tjejer över lag hade det sämre än killar enligt statistik, men jag hade ingen aning om att det var så illa. Var tionde kvinna drabbas någon gång av ätstörning -- det är någonting som verkligen skrämmer mig. Statistiskt sätt skulle det innebära att två tjejer i min klass lider av någon ätstörning, eller har gjort det. Man kan aldrig veta hur en annan person mår, och tänk vad som händer om man kallar andra "fetto". Av någon anledning har jag hört det ordet som ett beskrivande ord bland kvinnor oftare än bland män, och det är uttryck som dessa som lägger grunden för ätstörningar. Våra ord gör mer skada än vad man kan tro, så varför se till att aktivt skada någon på det sättet?

Att 80% av alla kontakter med BRIS tas av flickor och unga kvinnor är något jag inte har några ord för. Det är hemskt på alla tänkbara sätt...

 

Jag är ingen feminist som lägger all fokus på tjejer och deras problem -- jag är väl medveten om att även killar går igenom mycket. Det är bara det att det här är siffror som skrämmer mig, och jag fattar inte hur det har kunnat gå så långt. Är det så svårt att bara låta människor vara utan att skada dem på ett eller annat sätt? Är det så svårt att kunna vara ett stöd för varandra när det behövs? Jag önskar att vi alla kunde vara som flickan på bilden -- skuttandes och sprudlande.
Jag undrar faktiskt var vi är på väg någonstans...

//Lisa

Lite tilltro skulla inte skada...

Jag vill inte känna mig mindre värd än vad jag faktiskt är. Ändå är det just det som händer så ofta -- i alla fall nu för tiden. Jag är trött på att få höra att mina mål är för orealistiska. Jag är inte tillräckligt smart för det ena, jag är inte tillräckligt snygg för det andra och jag är naiv som tror att jag kommer lyckas med något av det jag faktiskt vill. Jag är trött på att höra att jag ska ta flera steg tillbaka för att kunna göra...ja, vadå egentligen? För att jobba på McDonald's?

Jag har inget emot de som jobbar på McDonald's -- jag beundrar faktiskt dem för hur de hanterar stressen (jag kommer främst ihåg en tjej som faktiskt hade ett leende på läpparna när hon tog emot nästa kund -- hon var så härlig och öppen ^^), men jag kan inte hantera den pressen. Det är dock inte det främsta skälet -- jag har även stora problem med doften från McDonald's som gör mig illamående, och jag vill inte bli illamående på min  arbetsplats. Jag är medveten om att det låter barnsligt, men samtidigt känner jag att det inte är så mycket begärt -- hur kul kan det vara att gå till ett arbete vars doft får ens mage att vända sig?

Det var inte meningen att komma bort från ämnet (hur ofta det än händer), men jag är trött på att det finns så många i min omgivning som har så lite tilltro för mig. Det känns inte heller bra att få antydan om att jag inte har det rätta utseendet för att kunna utföra det yrke som jag verkligen vill, ett yrke jag velat utföra sedan jag var sju år. Man behöver inte vara en plastdocka för att bli skådespelerska, även om det handlar om film (ja, jag vill vara med i film då jag behöver utrymmet att kunna göra bort mig -- med film kan man göra en omtagning med teater får man försöka köra på som om ingenting hänt, vilket kan vara svårt om man slagit i sitt knä). Jag vet att jag är lite rund, men vad spelar det för roll? Jag vet att jag är kort, men det är många andra.

Jag kommer faktiskt ihåg någon gång då jag pratade om universitet. Det här har inget med mina drömmar att göra, men jag ville studera vidare på universitet och tänkte att Stockholms universitet skulle vara ett bra val. Det jag får höra är att det är höga intagningspoäng där, och man antydde även att det skulle krävas mer av mig om jag skulle ansöka om plats där. Just dte sista var väldigt sårande då jag inte gör någonting annat än att lägga ner min energi i skolarbete för att ha någonting att luta mig tillbaka på. Jag undrar faktiskt om min brist på motivation inte har med bristen på tilltro att göra -- jag har tidigare trott att det har något med det faktum att jag inte riktigt vet vad jag vill göra efter skolan, men jag har ju en aning så jag undrar om det inte är tilltron som gör att jag inte är engagerad på samma sätt som jag tidigare varit...

Om jag ändå hade samma självförtroende som pojken...

//Lisa

Min nästa tatuering

Jag tror inte att det är svårt att lista ut vilken av dessa fåglar jag ska ha på skulderbladet xD
Tänk er den på höger sida, och spegelvänd så att näbben pekas mot ryggraden. Den kommer inte at bli exakt som på bild, men jag vill att den åtminstone ska användas som inspiration.


//Lisa

Lördag

Jag insåg precis att det här blir mitt första inlägg för dagen (jag räknar inte riktigt låten som ett inlägg), och jag tror aldrig att jag väntat såhär sent med att skriva. Självklart har det funnits dagar då jag inte skrivit alls, men det var ett tag sedan sist...

Jag spenderade dagen i Västerhaninge där vi i familjen fikade tillsammans med Bella. Kvällen spenderades med en hink fylld med vatten -- vi höll på att städa här hemma, och jag stod för dammtorkningen av halva lägenheten. Med musik på kan man klara av vad som helst, hur tråkigt det än är. Jag har även försökt skissa upp nästa tatuering -- det var meningen att jag skulle försöka hålla hårt i pengarna nu innan jag åker till London då jag även vill åka till USA i sommar, men jag kan inte hålla mig. Jag kör därför med den jag hade tänkt ha på skulderbladet istället för den i svanken. Helt ärligt tror jag att det skulle bli något billigare om jag valde den som kommer bli betydligt mindre, eller vad tror ni? :p
I vilket fall som helst gick det inte bra, så jag ska försöka skriva ut bilden i skolan och ta med mig den till tatueraren på måndag -- jag och My hade tänkt att åka in till House of Pain för att boka tid.

Jag ska nog återgå till att försöka redigera bilden igen -- det är ett fotografi från ett lexikon och jag har försökt klippa ut enbart fågeln jag ska ha (det finns flera fåglar på bilden), men det gick inte bra, så jag ska nöja mig med att förstora den och ta bort färgen ^^

Vi hörs senare :)

Rock Around The Clock

 

Jag saknar verkligen 50-tals stuket på dagens musik...

Rock Around The Clock -- Bill Haley

//Lisa

Without You




Finns det något mer man kan att säga?
Without You -- Hinder

 

//Lisa

Beroendeframkallande

Det var ett långt ord, men det är verkligen beroendeframkallande (för mig i alla fall) att leta upp möbler och designer med en twist. Jag tror att jag ska skapa en ny kategori med "inriktning" på designer och inredning :p



Jag älskar det här konceptet -- en rund soffa som även fungerar som hyllor. 


Jag kan redan nu säga att det här inte är min typ av bord, men My verkade gilla det xD


Helt ärligt skrämmer det här bordet mig...


...och det gör det här också "/


Jag har aldrig sett någonting liknande, och det är defintivt något jag vill ha ^^


Kartongfotölj? Nja...


Den här faller inte heller riktigt i min smak, men jag måste medge att den var cool :D


Tja, man kan inte säga att man saknar ett ryggstöd :p


Det här är faktiskt en skulptur, men vem har sagt att skulpturer inte kan vara möbler?


Jag tror att jag står över den här :p


...men den här skulle jag inte tacka nej till :) Vem skulle inte vilja ha ett sådant här skrivbord?


Den här skrämmer mig samtidigt som jag skulle vilja ha den ;)


Jag är inte så förtjust i sängbord överhuvudtaget, så jag kanske är fel person att bedömma denna :p


...men jag tror att vi alla är överens om den här bokhyllan.



Är det bara jag, eller tycker ni också att det är lite Tim Burton-känsla över det hela?


Den coolaste bordslampan jag någonsin har sett ^^

 

//Lisa

Hemma igen ^^

Hejhej ^^
Jag kom hem för bokstavligt talat tio minuter sedan. Det var verkligen kul att träffa alla igen, och min brorson var minst lika sprallig som förra gången jag såg honom. Han ble dock trött mot slutet (slutet och slutet -- vi andra satt och pratade i säkert en timme efter att han somnat och vi gick därifrån för 55 minuter sedan), men det är inte så svårt att förstå med tanke på att vi var där så länge.

Jag tog en del bilder på honom, men ni förstår säkert varför jag väljer att inte lägga upp dem här. Jag ska istället skicka iväg dem till brorsan på ett eller annat sätt så att även han kan ta del av dem ^^

I vilket fall som helst blev det tacos till middag, och det var verkligen hur gott som helst. Jag blev dock mätt väldigt snabbt, men främst av allt tappade jag aptiten. Imorse hos tandläkaren skulle såklart röntgenbilder tas på mina tänder -- det är inget konstigt med det -- men den där saken man stoppar in i munnen (vet någon vad den kallas?) hamnade fel. Jag har därför att sår på tandköttet, och det svider något när man äter -- framför allt om man äter något så starkt som jalapeños.
Vi fick även kaffe och glass efter det, och självklart busade vi lite med brorsonen -- han har verkligen det härligaste skrattet man kan tänka sig och det är definitivt något som smittar av sig.

Jag ska inte babbla på mer om dagen så om ni vill ha detaljer är det bara att fråga. Jag slår redan nu vad om att jag inte kommer få några frågor just för att man kan klara sig utan detaljer, eller har jag fel? :p

//Lisa

Jag kommer inte på en bra rubrik -- några förslag?

Det kanske är dags att säga "God morgon" för min del nu, men det känns lite fel på något sätt -- för det första har jag redan sagt det idag och för det andra är klockan snart tre.

Jag gick faktiskt och lade mig på förmiddagen, efter att ha ätit frukost och efter att ha försökt irritera My till döds (och misslyckats), och jag vaknade för en halvtimme sedan. Jag tittar just nu på TV med hamburgare framför mig -- när jag handlade mat imorse passade jag på att köpa vegeburgare. Ni måste verkligen testa det om ni inte gjort det än -- det spelar ingen roll om ni är personer som tycker att "kött ska vara kött". Det är bara en dålig ursäkt till att inte testa riktigt god mat. Jag tycker faktiskt att vegetariska burgare (i alla fall dessa som kommer från Hälsoköket) är godare än de icke-vegetariska.

Om drygt en timme ska jag åka iväg till bror min, som jag inte har sett på månader. Jag tror att ni själva förstår hur glad jag är och nyfiken också -- min brorson höll på att springa runt överallt i deras lägenhet senast jag såg honom, och jag undrar hur mycket han har förändrats nu ^^

//Lisa

God morgon :)

Jag kom hem från tandläkaren för en liten stund sedan. Om ag ska vara helt ärlig kom jag hem för ett litet tag sedan, men jag gick ner till ICA för att handla lite frukost och även lunch till dagen.

För att fatta mig kort gick det bra hos tandläkaren, och jag har en tid om 2½ år (om jag uppfattade det rätt var det den första juli 2012 så jag har lite att planera om nu :p). Jag har även varit vaken i tre timmar redan -- jag vaknade klockan sex och kunde inte somna om, och det är ganska jobbigt just nu med tanke på att jag inte heller kunde somna nu i natt trots att jag låg och läste. Jag har med andra ord fått fyra timmars sömn, om ens det så jag hoppas på att kunna få någon timmes sömn nu. Det är det eller att jag lyckas komma i säng och somna tidigt för en gångs skull.

Jag ska försöka få i mig frukost nu då jag inte åt någon i morse (jag försökte verkligen somna om), men jag skriver senare ^^

//Lisa

God natt

Jag måste gå och lägga mig nu, bortsett från det uppenbara faktum att jag är trött -- jag har en tidig tandläkartid imorgon. När jag säger tidig menar jag att jag ska vara där kvart i åtta. Jag är inte van att gå upp tidigare än klockan åtta (jag är rätt snabb på att göra mig i ordning på morgonen -- jag kan hinna fixa mig, smink och allt på och ändå hinna med en buss som går en halvtimme efter att jag stigit upp), så vi får se hur det här går :p
Jag är inte så orolig över att komma upp -- med min väckarklocka har man inget annat val än att stiga upp för att stänga av den -- men mamma ska iväg till jobbet samtidigt som jag ska iväg till bussen. Det innebär att vi båda är beroende av badrummet kring samma tid på morgonen.

Vi får se hur det går...
God natt på er ♥

 

//Lisa

Soldier's Poem



En kort låt, men den är väldigt fin och det finns starka känslor i den.

Soldier's Poem -- Muse


//Lisa

 

Romer

Jag läste precis en artikel på DN:s hemsida om att 1 000 romer lurats in i Sverige under bara det här året. De kommer främst från Serbien och de har fått höra att de kommer att få det bättre här i Sverige -- att de garanteras uppehållstillstånd och sociala förmåner. Vad väntar dem? Utvisning.
Artikel berättar om romers situation i Serbien -- att de utsätts för diskriminering, att de har svårt att få arbeten och därmed tjäna pengar. Det är här reseledare lurar romer att de kan komma till Sverige och få det bättre.

Jag berörs så otroligt mycket av detta just med tanke på att jag har en romsk bakgrund -- min morfars mormor levde i södra Frankrike och hon kom hit till Sverige...jag vet inte när -- slutet av 1800-talet, början av 1900-talet kan jag tänka mig. Jag vet tyvärr inte så mycket om detta, och jag tycker att det är synd just för att det på sätt och vis handlar om min bakgrund. I vilket fall som helst känner jag att det ändå borde finnas något Sverige kan gör istället för att neka människor deras rätt till att leva ett liv utan diskriminering.
Någonting som artikeln inte nämner är att romer i Sverige blir utsatta för diskriminering. Hur svårt är det inte för romerna även här i Sverige att få jobb? Hur svårt är det inte för dem att tjäna in pengar i samma grad som "resten av oss"? Även om det inte sker diskriminering i samma stora grad som i andra områden sker det, och det bildas en förskönad bild av att det inte är så här i Sverige.

Bara en fråga, hur mycket vet ni om romer egentligen? Hur mycket vet vi? För det första är namnet "romer" ganska okänt -- det är få som faktiskt förstår innebörden. När man hör ordet "zigenare" förstår man. Zigenare har inte direkt varit en folkgrupp som man gillat genom alla tider -- även ett stort antal zigenare föll offer för förintelsen för 60 år sedan, men detta har överskuggats av morden på judarna. Mordoffren bland judarna var betydligt högre än de bland zigenarna, men det betyder inte att man inte ska glömma bort att även dessa människor drabbades (samma sak är det med homosexuella, människor med annan politisk åskådning m.m.).

Tillbaka till min poäng -- romerna har det inte så lätt här i Sverige som man skulle kunna tro. För knappt femton år sedan gick enbart 1% romska barn ut grundskolan med fullständiga betyg. Romer har haft rätt till utbildning i 45 år nu, men de har samma typ av skoltradition som resterande Sverige, och det är det som medfört med att så få gick ut grundskolan med fullständiga betyg för knappt femton år sedan. Jag kan tänka mig att situationen är något bättre på den fronten, men man kan knappast säga att det gått från 1% till 100, eller hur?
Många romer är även arbetslösa -- de är faktiskt överrepresenterande när det gäller arbetslöshet, och man kan fråga sig hur det kan vara så. Om ni frågar mig handlar det om att så få gått ut skolan med bra betyg och det har medfört i den höga arbetslösheten.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär mycket text, och framför allt inte att det skulle bli så teoretiskt, men jag känner bara... Jag vet inte vad jag känner. Även om jag inte tillhör romerna på det sättet har jag fortfarande den bakgrunden, och jag känner faktiskt att det är en del av mig. Jag står faktiskt inte ut med att man kommer med en förskönad bild av hur det är för de svenska romerna då de utsätts för en diskriminering. Visst, de har rätt till utbildning, men den är inte formad utefter dem. Visst, de har rätt till arbete, men hur ska det gå om de inte klarat av grundskolan? Förstår ni vad jag menar? Det är inte direkt diskriminering de utsatts för, men de har blivit utsatt för det. Jag trodde faktiskt att vi var smartare än så, men jag hade tydligen fel.

Romer utgör 15 miljoner av EU:s hela befolkning, och 100 000 av dessa är bosatta i Sverige. Det är 100 000 av 9 miljoner. Det betyder att 1 av 90 människor är zigenare, och det är mer än vad det låter som. De är värda mer än den behandling de får...

//Lisa

Syfte

Jag hade på något sätt hoppats på mer frihet när jag fyllde 18. Nu menar jag inte att jag kan vara ute mer, eller någonting sådant, men jag hade hoppats på att bli tagen på mer allvar. Istället känner jag mig mer fångad nu än någonsin. Jag har inget emot ansvaret -- jag har alltid varit ansvarsfull på en skala, men just nu känns det inte som att jag blir tagen på allvar. När jag mår dåligt är det psykiskt -- så fort jag får feber är det en reaktion på stress.
Just med tanke på att jag inte heller har varit ute på någon klubb eller krogen heller tar man mig för en tråkig person utan liv. Man tar mig för att vara mer eller mindre "socialt handikappad". Jag saknar i mångas ögon social kompetens, och jag försöker att inte ta åtr mig när jag får höra sådant men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag är blyg, men med tiden blir jag mer avslappnad och mer öppen och jag har väldigt lätt att komma överens med andra människor. Jag ska inte heller förneka att jag har många vänner, och många av dessa står mig nära.

Det enda som egentligen har förändrats sedan jag fyllde 18 är att andra försöker utnyttja mig på olika sätt. Jag blir ständigt ombedd att gå ut för att köpa cigaretter, vilket jag inte känner mig bekväm med oavsett om personen ska ha dem är myndig eller inte. Istället får jag höra att jag är löjlig, och det blir ofta bråk om saken. Helt ärligt orkar jag inte med det mer. Det känns att jag inte har något annat syfte i livet förrutom att köpa cigaretter åt andra människor -- att det på något sätt är det enda nyttiga jag kan göra. Det spelar ingen roll att jag är duktig i skolan -- ingen bryr sig om det överhuvudtaget, och när jag nämner ett skolresultat som jag känner mig nöjd med får jag höra att jag är en skrytmåns som inte kan prata om någonting annat än skolan. Jag möts även med djupa suckar och himlande ögon.
Det spelar ingen roll att jag har en stark känsla för vad som är rätt och fel -- en sida hos mig som jag faktiskt gillar -- då det bara är otroligt irriterande. Så länge jag köper ut cigaretter åt andra dag ut och dag in då går det bra att ha mig i närheten.

Jag kanske överdriver nu, men det är så det känns. Jag känner mig som luft -- när jag pratar ska andra antingen avbryta mig eller be mig hålla klaffen då jag inte gör någonting annat än att gaffla emot (även om jag bara ska uttrycka mig om hur jag tolkade situationen).
Jag är kanske inte den mest erfarna personen, och jag vet att jag är irriterande men samtidigt blir det inte bättre om man inte tar mig för den jag är. Är det för mycket begärt?

//Lisa

Jag hade tänkt att använda bilden som header, men jag fick det inte att funka ihop med resten av designen :p

Som jag skrev igår får man en konstig min när snö tränger sig in i skon xD

Torsdag

Hejhej ^^
Jag har fått tio timmars sömn i natt, men jag är ändå trött. Det enda jag tänker på är att sova -- jag vill krypa ned i min säng och sova. Det var meningen att jag skulle sätta mig med skolarbete nu (det var det faktiskt), och jag har försökt läsa igenom n'ågra saker utan att komma någon vart. Testa själva att plugga och läsa in er på ett ämne som är komplicerat och djupgående när det enda som finns i huvudet hos er är en bild av en stor himmelsäng. Visserligen har jag ingen himmelsäng, men det skulle vara kul om jag hade det :p

Jag är ledsen att jag skriver så osammanhängande nu, men jag kan verkligen inte koncentrera mig på någonting. Jag skriver senare när jag, förhoppningsvis, är piggare.

//Lisa

A Little Less 16 Candles, A Little More "Touch Me"




En av de längsta låttitlarna jag har hört (jag har sett en längre, och det är en låt av samma band också :p)

A Little Less 16 Candles, A Little More "Touch Me" -- Fall Out Boy



//Lisa


Design

Hejhej ^^
Uppenbarligen laddade jag upp designen jag arbetade med igår, och jag var tvungen att arbeta med den under dagen också. En annan sak som är uppenbar är att jag dessutom struntade i headern, så det känns ganska tomt på något konstigt vis :p

Nu på kvällen har jag faktiskt hållt på med en design till min kompis Tessan -- vi har haft kontakt via MSN, och hon har lämnat önskemål och sagt vad som hon vill få ändrat o.s.v. Man skulle kunna tro att jag är irriterad, och Tessan blev faktiskt orolig över att jag blev sur, men jag känner inte så -- inte på långa vägar. Jag är faktiskt glad över att kunna fixa designer åt andra än mig själv :D För två månader sedan kunde jag inte ens fixa designer som var goda nog åt mig, men nu känns det faktiskt som att jag börjar få grepp om det hela :) Vem vet, någon dag kanske jag till och med har en tävling där jag fixar en design åt vinnaren ^^ Det kan bli mitt nya mål år 2010 (om inte det, tills år 2015 -- på så sätt har jag lite tid på mig).

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar känslan av att kunna hjälpa andra på ett eller annat sätt. Så länge man får konstruktiv kritik tillbaka blir jag glad -- det är annorlunda om jag hade hjälpt till för att sedan höra att jag suger (det har faktiskt hänt, och min reaktion till det var konstig -- jag slog näven i dörren, och det var ett under att jag missade dörrhandtaget :p). Jag ger hellre bort någonting än att få, och jag kräver inget tillbaka (i alla fall inget materiellt -- det jag vill ha tillbaka är i sådana fall uppskattning). Nuför tiden känns det som att många hjälper till enbart för att få något tillbaka -- "jag gör inte det där om du inte gör det här"-principen. Det är så löjligt att man håller på så...

Men i alla fall, Tessan verkar upprymd och jag vet att hon uppskattar det jag gör. Du behöver inte vara orolig över att göra mig sur, vännen ♥

//Lisa

"Så många har Megan Fox leget med"

Så lyder rubriken till en artikel/notis på Aftonbladet. Jag såg inte om det var artikel eller notis just för att jag inte läste igenom det. Vet ni varför jag inte läste igenom det, bortsett från det uppenbara att det saknar väsentlighet och med tanke på att jag inte bryr mig? För att jag tycker att hon har rätt till ett privat liv.

Jag bryr mig faktiskt inte om det är få eller många killar hon har legat med, jag bryr mig inte om hon själv har gått med om att uttala sig om det -- det är fortfarande någonting som rör henne och enbart henne. Så enkelt är det, och jag fattar inte att det faktiskt finns människor som reagerat på detta. Den som tycker att det är intressant, berätta för mig vad som är så intressant med det? Seriöst, jag har faktiskt svårt att förstå förtjustningen i det...

Det är faktiskt det här jag hatar (ja, hatar!) med kändislivet -- bara för att man har ett offentligt jobb får man automatiskt ett offentligt liv. Det finns såklart de som lyckats hålla sig undan från paparazzi och övrig media, men det är väldigt många som råkat illa ut när det gäller rykten. Man har retuscherat bilder för att komma med rykten som att den och den kändisen har drabbats av ätstörningar för att därefter kritisera den personen (hon hade så fina kurvor och gillade dem och är därför en hycklare som bantar).

Just när det gäller sexuella frågor känns det på något sätt som att man rättfärdigar att lämna ut den personen på alla möjliga tänkbara sätt. Jag tror att det handlar om konceptet att sex säljer, men ska det betyda att man har rätt att exponera en person på det sättet? Betyder det att man ska sprida rykten -- falska som sanna -- bara för pengarnas skull? Nej, men det är trots allt människor som sedan köper s**ten. Det är just den biten jag inte kan förstå -- varför vill man läsa om andras privatliv? Framför allt från en källa som inte ens kommer från personen i fråga och från en källa vars trovärdighet ligger på mindre än 5% (om ni frågar mig)...

//Lisa

Luftslottet som sprängdes

Jag var faktiskt tvungen att hyra den här filmen, men jag trodde faktiskt att den skulle vara betydligt bättre än vad den i själva verket var. Jag vet att man inte kan ha med allt från böckerna, och tro mig det har jag överseende med. Jag håller med om att filmen är otroligt spännande, men det finns alltför många luckor som behövdes fyllas igen.

Filmen fortsätter där tvåan tog slut -- Salander förs till sjukhuset efter att ha blivit skjuten i huvudet och levande begravd och efter att hon grävt upp sig från marken och efter att ha svingat en yxa mot sin svar. Visserligen hade hon även träffat honom i huvudet och i benet, vilket betyder att även han förs till sjukhuset för att vårdas.

Det är även i den här filmen som rättsövergreppen mot Lisbeth avslöjas. Man fick i andra filmen reda på att mamman blivit svårt misshandlad av fadern, men för faderns del följdes denna handling inte av några som helst konsekvenser. Inte i rättsliga vägar i alla fall -- han blev ju attackerad av Lisbeth som hällde ett mjölkpaket fyllt med bensin över hon innan hon tände eld.

Samtidigt som dessa övergrepp utreds ska rättegången mot Salander ta sin början, och självklart är det Milleniums redaktion som är med vid utredningen då det är Mikael Blomqvist som sitter på all information kring rättsövergreppen. De hamnar under hot och press, och vem vet vad som kan hända när hela historien läcker ut...


Som jag sade uppkommer det många hål som behöver fyllas igen -- man har helt lämnat den handling som satte igång den andra filmen, nämligen dubbelmordet. Inte ens i tvåan gjorde man en uppklaring i fallet, men det hade kunnat räddas om det togs upp i trean. Inte ens där gjorde den det, och det var ju det fallet som gjorde att Lisbeth från första början jagades av polisen och det var i det sammanhanget som gjorde att hon hamnade i den situation som hon gjorde.

Jag kan inte förneka att den var spännande, men den var lika pulshöjande som de andra två filmerna. Det var det som gjorde mig något besviken, men det kanske har något att göra med att jag hade alltför stora förhoppningar på denna då boken är den bästa i hela serien...

 

//Lisa

Promenaden

Jag kom hem för ett bra tag sedan, men jag var alldeles genomfrusen då. Jag tog en promenad till Sjöängen som ligger drygt 3 km bort. Helt ärligt fuskade jag vägen dit då jag tog bussen en bra bit på vägen, men jag tänkte att jag kunde ta chansen då bussen ändå kom bakom mig när jag gick ut.

Problemet var hemvägen -- det kändes som en lördag för mig, och bussarna här går en gång i halvtimmen på helgerna, annars en gång i kvarten. När jag vände för att gå mot busshållplatsen såg jag på klockan att jag precis missat bussen så jag tänkte ta en omväg till busshållplatsen vid min skola för att ta kol på tid (det är bättre att knalla runt i en halvtimme än att vänta på bussen den tiden). Anledningen till att jag inte gick hem med detsamma var att jag inte ville gå upp för alla backarna jag skulle mötas av, men självklart var jag tvungen att göra det i vilket fall som helst...
När jag var mellan busshållplatsen vid min skola och den "nästa" (förlåt, men jag kom inte på ett bättre ord) kom bussen -- den som inte skulle gått om det var helg. Jag gick alltför snabbt och kom tidigt till busshållplatsen vid min skola och var tvungen att gå hemmåt för att inte frysa fast i bänken. Med andra ord tog jag en omväg på över en halvtimme för att jag gjorde en felbedömning av... tja, dagarna. Man kan verkligen fråga sig var min hjärna befinner sig någonstans...

Jag tog inte så många bilder -- bara två stycken från promenaden, och den tredje från strax efter att jag kommit hem. Min syster och Bella höll på att fixa i ordning våfflor när jag kom ^^








 



//Lisa

Onsdag

Hejhej ^^
Solen skiner idag, så jag är glad. Visserligen har jag inte riktigt vaknat än, och jag antar att det även kan ha något med det att göra. Men om solen fortfarande skiner om någon timme kommer jag säkert ta någon promenad då det inte blev av igår.

Jag vet att det klockan är halv två, men jag har fortfarande inte gjort mig i ordning -- jag har hunnit äta och fått på mig kläder, men det är det. Visserligen är det inte så mycket mer än det som ska göras, men jag tror ändå att ni förstår min poäng :p
Jag höll faktiskt på med en ny design till bloggen (igen, jag vet) -- jag gillar den här, men den är rätt mörk och jag har alltid velat ha en design som passar mer till årstiden. Nu när jag har börjat få grepp om hur man får ihop en design har jag börjat slänga ihop en egen, men nu är det som sagt frågan om header. Den enda bild jag har nu är en från alla mina promenader då jag får snö innanför skon. Det är inte den bästa minen om man säger så :p

För er som är intresserade av tävlingar ska ni gå in här.

//Lisa

Thnks Fr Th Mmrs




Det här är nog en av de mest sjukaste musikvideor jag sett, och jag älskar låten överhuvudtaget ^^

 

//Lisa

Utseende är allt?

Nej, det är inte allt, men det är skrämmande hur mycket vi förlitar oss på utseendet. Nu menar jag inte nödvändigtvis människor i sig, men överhuvudtaget. Man köper kläder för utseendets skull, man köper möbler för utseendets skull. Det händer till och med att man inte läser blogginlägg hos någon annan bloggerska/bloggare p.g.a. att designen är tråkig.

Just det sistnämnda är så synd just för att alla bloggare förtjänar en chans -- alla bloggare är inte ytliga. Alla bloggare söker inte "kändisskap" genom att provocera. Det är fkatiskt få som gör det, om ni frågar mig -- det finns flera som håller sina fötter kvar på marken oavsett vad. Samtidigt betyder det inte att man har en tråkig blogg för att man har en tråkig design. Jag har haft många tråkiga designer, men jag har ändå fått höra (egentligen läsa) att min blogg ändå är bra, att jag faktiskt skriver om bra saker och tar upp bra ämnen.

Självklart har jag fått ta emot kritik just för att jag skriver så mycket, men det är jag inte ensam om. Återigen är det synd att det ska behöva vara så. Om man inte gillar en blogg ska man inte läsa den om man inte kan sluta klaga. Det finns faktiskt de som slutat blogga just för att de fått taskiga kommentarer. Jag förstår vrkligen inte hur folk tänker...

Men åter till ämnet -- det händer så lätt att man tar miste om någonting baara p.g.a. utseendet. Tråkig design är likvärdigt som tråkig blogg i mångas ögon. Tråkiga kläder är likvärdigt med tråkig personlighet. Man förlitar sig som sagt var mer på utseendet än vad man bör göra -- med tanke på att man drar fördomar om utseendet utan att försöka gräva mer under ytan går man miste om så mycket. Ni kan säga vad ni vill, men vi vet alla att det är sant. Till och med jag har gjort det misstaget, och tro mig när jag säger att det inte direkt är någonting jag är stolt över. Jag är medveten om misstaget, jag erkänner det just för att man inte ska kunna använda sig av någon undanflykt. Jag vet att jag inte är bättre själv i många avseenden, men jag försöker i alla fall och bara det är mer än vad andra kan säga.

//Lisa

Bilden har inte med saken att göra, men det var den jag hittade när jag sökte på ordet "Tråkig" på Google, och självklart tyckte jag att den var rolig ^^

Tisdag

Det kanske är dags för mig att skriva nu, eller vad tycker ni? :p
Jag har faktiskt arbetat på en ny design hela morgonen -- en design jag kommer byta till så fort våren kommer, och så fort jag har en bra bild till min header. Jag vill gärna ha en ljusare bild till min "vår-design" istället för det mörka jag har nu :p
Det är faktiskt det som har hänt, och jag skulle gärna vilja lägga upp en bild på hur det ser ut nu, men just nu ser den nästintill gräslig ut och jag vill även att det ska bli som en överraskning.

Jag funderar faktiskt på att gå ut snart, innan det blir alltför kallt (det snöar lite nu) -- det var ett tag sedan jag tog en promenad. Då jag gjorde det var jag också sjuk -- visst, jag fick bra bilder, men jag fick också alltför blöta fötter och nägra dagar senasrew låg jag hemma med 39 graders feber. Jag har med andra ord inte så bra minnen av den promenaden (om man bortser från bilderna) :p

I vilket fall som helst skriver jag mer senare :)
//Lisa

Mystic River

Hur många av er har sett den filmen?
Jag hoppas att många av er har gjort det, för den är riktigt bra även om den är minst lika hemsk. Jag tittar på den just nu, och det är andra gången jag ser den.

Filmen tar sin början kring slutet av 70-talet. Tre kompisar -- Jimmy, Sean och Dave -- är ute och spelar landhockey. Efter att bollen åker ner i en brunn ristar de tre pojkarna in sina namn i våt cement, och det är då en bil kommer. De män som är i bilen hämtar upp Dave, och han är borta flera dagar. När han kommer tillbaka är han inte sig själv, och han blev aldrig sig själv igen...

 

När filmen återkommer till nutid har pojkarna växt upp, och de har förlorat kontakten med varandra. De träffas väldigt sällan, men det händer. Jimmy har en familj med tre barn och han har även hunnit få ett kriminellt förflutet medan Sean jobbar hos polisen. När Jimmys äldsta dotter hittas mördad förs männens samman då det är Sean som utreder mordet och då Dave var en av de som senast såg henne i livet.

Utredningen på mordet går framåt, men Jimmy har lovat sin dotter att han ska hitta mördaren och själv döda honom. Jimmy måste därför se till att fånga mördaren innan polisen gör det, så han startar sin egna utredning med hjälp av två vänner från fängelset. Han blir alltmer desperat, och det blir polisen med då utredningen går långsamt framåt. I sina desperata försök att fånga mördaren begår båda misstag, men det ena misstaget är värre än det andra...

Man vet inte vad man kan vara kapabel till förrän man sätts i denna typ av situation -- där hat, desperation och hämndlystnad styr en. Man ser inte klart och det enda man har i sikte är ett mål. Frågan är bara vem som hamnar i synfältet...

//Lisa

Bitch

 

Jag känner faktiskt igen mig lite i refrängen om jag ska vara helt ärlig ^^
Hur många av er kommer ihåg den här låten?

Meredith Brooks -- Bitch

 

//Lisa

Lodjursjakt

Tydligen har lodjursjakten börjat, och i år ska man skjuta ihjäl 209 lodjur.

Bara den meningen säger allt, eller hur? Jag vet inte vad ni tycker om det här, men jag tycker att dte är helt vansinnigt. Varför ska man skjuta ihjäl lodjur? För att det är ett rovdjur som kan döda människor? Det är bara en massa skitsnack -- människor är fullt kapabla till att döda varandra, och när det sker blir det konsekvenser som fängelsestraff eller till och med dödsstraff i vissa länder. Misstolka det inte, jag är glad över att man straffas för mord, men vad straffas man för om man dödar ett djur? I värsta fall är det djurplågeri och för det åker man in i enbart några få år som mest. Samtidigt legaliserar man mord på djur genom jakten. Varför är det så? Är det för att djur inte är lika intelligenta som människor, och inte har någon själ? Återigen, det är bara skitsnack!

Jag äter kött, det ska jag inte förneka. Jag har precis avslutat en räkmacka, och jag vet att de djuren jag äter dör av ett inhumant sätt. Det är just därför jag kan få så dåligt samvete när jag äter kött, men jag har svårt att sluta då kött utgör några av mina favoriträtter. Man kan ersätta det mesta med vegetariska rätter (ni måste testa vegetariska schnitslar, burgare och bullar -- köttbullarnas motsvarighet -- det är så gott som det kan bli), och jag gör det faktiskt väldigt ofta. Grejen är ändå att man äter dessa djur -- även om det sker i en alltför stor grad kan man ändå äta dessa djur för sin "egen överlevnad". Det är ett dåligt argument, det är jag fullt medveten om, men vad gör man av med lodjuren efter att man dödat dem? Jag har aldrig hört talas om lodjursgryta -- det jag vet är att man använder deras huvuden till sin inredning och att man kan använda pälsen.
Man dödar lodjur bara för skojs skull, och samma sak är det med björnar och vargar under de säsongerna. Tänk om man skulle döda en mamma -- vad händer då med ungarna?

Men vad är det som gör att man rättfärdigar jakt på bl.a. lodjur? Är det för att det inte får finnas fler än ett visst antal lodjur här i Sverige? För att de skulle kunna utgöra ett hot mot människor om det skulle förekomma fler? Tro mig, de utgör inget direkt hot om vi inte hotar dem och vad är det för dum regel att det inte får förekomma fler än si och så många djur inom en viss art? Framför allt när denna regel inte gäller människor...

Kalla mig vad ni vill, men jag gillar verkligen inte den här typen av jakt...
//Lisa

Middagsmat?

Hej igen ^^
Jag är lite gladare nu än vad jag var imorse. För det första har det regnat hela eftermiddagen, och för det andra har jag fått i mig en hel del socker nu. Jag har även lyssnat på en hel del musik som har hjälpt mig en hel del, och jag har inte fullt så lika mycket kvar att göra som jag hade från början. Det betyder dock inte att mitt rum inte är en enda stor röra -- jag har en stor klädhög vid sovrumsdörren som ska tvättas, men som inte får plats i tvättkorgen.

Jag sitter faktiskt här och fundedrar på vad jag kan ta till middag. Jag blev sugen på räkmacka tidigare idag, men jag vill i sådana fall göra en egen istället för att köpa ICA:s färdiggjorda och tyvärr är det lite sent för det nu då man enbart kan köpa färska räkor som är frysta (jag tror att jag tänker rätt nu). Såvitt jag vet behöver räkor lite mer tid än två timmar på sig att tinas upp :p

Jag hoppas att jag kommer på något snart, för när jag börjar tvätta kommer jag inte ha mycket tid att ställa migoch laga mat -- något jag verkligen vill göra. Även om jag inte är särskillt bra på matlagning är det en av mina favoritsysslor, och jag lär mig faktiskt.
Men i vilket fall som helst har jag mitt rum att ta hand om i första hand, så vi får se hur det blir sedan.

//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka, ny månad... Samma sak som det var för fyra vckor sedan, men skillnaden den här gången är att jag inte mår dåligt och att jag inte har ett prov att skriva. Nu är det lov, och vad innebär det för min del? 
Jag har tre prov nästa vecka som jag måste plugga på till, och jag har projektarbetet att ta hand om. Jag tror dock inte att jag kommer hinna med något av det idag -- inte i den stora grad som jag hoppas på. Jag ska tvätta nu ikväll, och jag har en del att ta hand om här hemma överhuvudtaget innan jag sätter igång med det. 

Jag vet att många i min ålder skulle klaga över det här, men faktum är att jag inte gör det. Nej, det är inte för att jag inte har något liv utan för att det faktiskt är mitt ansvar -- jag kan inte låta alla andra ta hand om det som är mitt, och med tanke på att jag dessutom är ledig har jag på något sätt ett större ansvar. Fast jag måste samtidigt erkänna att det inte är alltid jag genomför det jag borde genomföra (jag är trots allt bara människa) :p
Det enda jag egentligen klagar på är vädret -- precis som igår är det bara grått och slaskigt. Det skulle inte skada om det kunde komma lite regn för att smälta bort den här snön. 

Nej, nu ska jag se till att fixa i ordning här hemma och få i mig lite mat.
Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

//Lisa