Varför slutar man leka?

...och när slutar man leka?
Det är två frågor jag gärna ställer mig själv -- man ser aldrig, åtmistone väldigt sällan, personer i min ålder på en lekpark. Visserligen är "leksakerna" där mer anpassade för mindre barn, men vem har sagt att man inte kan försöka göra något kul där ändå?

Jag är en lekfull person -- jag älskar att sätta mig på en gunga, få upp farten, hoppa och se hur långt jag kom. Jag älskar att sitta på en gungbräda och se hur högt upp man kommer från sin sittplats när personen på andra sidan dunkar i marken. Jag älskar att leka med en boll oavsett vad det är för typ av lek. Jag älskar att hoppsa över vägarna istället för att gå över dem (och tyvärr hoppsar jag sällan över vägarna). Jag älskar att smyga upp bakom en person för att sedan skrämma honom/henne, och även det är en form av lek. Tyvärr är det få som gillar lekar på samma sätt som jag gör.
Jag har aldrig förstått varför det är så. Det är inte barnsligt att leka. Det är inte omoget att leka. Det är definitivt inte tråkigt att leka. Om det är någonting så ger lekar en liv. Vi människor i största allmänhet är så angelägna om att växa upp så snabbt som möjligt. Det finns många i 13-årsåldern som har haft sex och som festar. Det finns 15-åringar som testat droger (!). Det finns de företag som gör string för barn.

Även om alla fall inte är fullt lika grova märker man ändå att vi i allmänhet vill bli vuxna så snabbt som möjligt. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det är hemskt att se 10-åringar med smink på sig. Det är även hemskt att det finns några 10-åringar som funderar på att plastikoperera sig i vuxen ålder (jag var tyvärr en av dem för snart nio år sedan), och vad gör det för nytta? Varför är det så viktigt för oss att omfamna "vuxenheten" när vi fortfarande är barn? Varför är det så viktigt att lämna barndomen helt och hållet bakom sig så fort man blir tonåring? Vad hände med att ha kul på det gamla tradionella viset där man inte riskerar baksmälla dagen därpå?

Jag fick några kommentarer angående mitt förra inlägg där jag lade upp bilder från eftermiddags där jag leker tillsammans med mina två bästa kompisar där det stod att de också vill leka. Tänk inte att ni vill leka, gör det istället. Bryr er inte om vad andra tycker, för när det kommer till kritan ger lekar en liv. Ett liv är inget liv utan lekar, eller vad säger ni? Man är inte barnslig eller omogen om man leker -- man omfamnar det man av någon anledning lämnat bakom sig helt och hållet.



Om ni inte kommer på ett svar till varför man inte leker några som helst lekar så fort man kommer upp i tonåren, lek!

//Lisa

Dagens bilder



Det här var den bästa bilden jag kunde få av berget, men som ni ser är det en hel del som åkt bort, och detta är bara det som åkte bort idag. Lägg till jord som åkt bort under två dagars tid, så får ni den mängd som fanns i början av veckan.


Mina instruktioner till Linn:

"Se hotfull ut med sågen"


...jag gav samma instruktioner till Flum, som hade en yxa istället för en såg. Han höll på att dela den rot som jag och Linn kämpat med att såga itu. Till och med han blev irriterad på roten som var tjock och seg...


Linn när hon invigde den minimala gungan på den lilla lekparken.


Tessan som invigde... Jag vet faktiskt inte vad de kallas för :p


Det var faktiskt lite av en utmaning att gunga, men det gick om man höll upp benen :p


Jag tror det var här Tessan snubblade till :p





Sj'lvklart var jag också tvungen att testa ^^

Är det bara jag eller ser min vad ganska vältränad ut?


I'm a happy fool :D





...and Linn is a goofy fool :D


Tessan skulle såklart inviga rutschkanan (stavas det så?). Tyvärr fick jag ingen bild när hon åkte -- bara när hon fastnade :p

//Lisa

Onsdag

Hej på er :D
Jag kom hem för inte så länge sedan efter att ha hjälpt till hos Linn och Tessan. Det fanns visserligen inte så mycket som skulle göras. Jag har ju berättat om att man ska "rensa" ett berg på jord och växter, men det låg en massa rötter i vägen igår, så det var rätt svårt. Idag hade arbetsledaren rykt bort en massa rötter innan jag kom dit, så de låg minst lika mycket i vägen som innan. Skillnaden var bara att vi nu kunde plocka bort dem. Jag och Linn stod faktiskt och sågade av en av rötterna som fortfarande satt kvar i berget. Det var ingen liten rot kan jag säga er -- jag sågade av den på ett väldigt smalt ställe, och det tog minst fem minuter. Jag och Linn turades även om att försöka såga itu den på mitten för att kunna bära ner den från berget. Vi gav upp halvvägs (om ens det) och vi var tvungna att tillsammans bära ned den. Linn är en av de starkaste personerna jag känner, så det säger en hel del när vi båda var tvungna att bära ned roten, eller hur?

Efter att ha slutat invigde vi tre en liten lekplats nära deras hem. Vi var något (okej, väldigt) stora för "leksakerna" som fanns där -- det skulle inte förvåna mig om de är till för femåringar och nedåt. Men det var riktigt kul, och jag tog faktiskt några bilder. Tessan fick också ta några, så jag tänkte slänga upp dem lite senare. Jag tog även ett fåtal bilder på berget och jordhögarna som ligger nedanför som åker upp i samma vända. Frågan är bara hur bilderna blev -- jag hade svårt att se hur de blev, men jag hoppas att de ger en klar bild av det är vi (egentligen de) håller på med för jobb.

//Lisa

Tisdag

Hej på er alla ^^
Jag kom hem för ett bra tag sedan faktiskt, men datorn var ingen direkt prioritering då kan jag säga.

Jag hjälper som sagt var till på Linns och Tessans jobb, och det är en hel del. Jag skulle egentligen ha tagit bilder så att ni kan få en uppfattning om vad jobbet går ut på, men det glömde jag såklart bort så förhoppningsvis kommer jag ihåg det imorgon :)
Vi håller just nu på att...rensa ett berg, skulle man kunna säga. Vi ska gräva bort all jord, ta bort all gräs och mossa etc. Mossan och gräset är inga problem, men man ska inte underskatta jordmassorna som lagt sig på bergen. Det är verkligen mängder (!) som ska bort, men jag tycker faktiskt att sådant är kul, konstigt nog. Jag lyckades faktiskt få bort en hel del -- Linn och Tessan kallade mig arbetsnarkoman. Jag själv anser bara att jag är något manisk när det kommer till det arbetet.

Idag var det även årets hittills varmaste dag, och solen låg verkligen på. Förutom att bli nästan helt täckt av jord har jag även fått en bränna. Den är mer röd än brun, men den kommer att bli brunare med tiden. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det där, om jag ska vara ärlig -- det som är halvt jobbigt är att det svider på ryggen när man duschar, men det kan man leva med ^^ Det är bara det att det blir lite extra jobbigt då man måste vara i duschen minst dubbelt så länge som man brukar för att få bort all jord som försökt ta sig in i kroppen via huden. Jag var nästan tvungen att skrubba bort det, men som jag sade gillar jag det där jobbet. Å andra sidan behövre jag inte vara där från sju på morgonen...

Jag håller just nu på att klia sönder ett myggbett (jag vill inte klia, men jag måste då det kliar för mycket), och jag försöker lista ut vad jag kan slänga ihop för middag. Det är så kul när man försöker ställa den frågan till de andra i familjen utan att få något svar (i syrrans fall fick jag spott över ansiktet när hon bad mig hålla käften på franska -- det hände två gånger, vilket är så trevligt). Det skulle verkligen underlätta om man visste vad man skulle kunna laga till istället för att mötas av "Jag tar några mackor istället". Samtidigt har jag ingen som helst fantasi eller kreativitet.

Har ni något bra tips på middagsmat som inte kräver alltför mycket? Det blir en matig sallad -- mums :D
//Lisa

Droger

Det är så få som faktiskt förstår sig på detta ämne -- vad det faktiskt innebär. Att vara missbrukare, handeln, riskerna, konsekvenserna. De enda som förstår ämnet väl är de som varit fast i det, så på så sätt är det bra att det är få som förstår sig på det. Problemet är bara att det är få jämfört med hela befolkningen på ca 6 miljarder människor. Det är trots allt alltför många som förstår sig på, men det är många som gör ett försök med att försöka se allvaret i det hela. Problemet är att det är allt flera ungdomar som inte ens ger detta ett försök.

Förra året åkte en tioåring fast för narkotikainnehav inte långt härifrån. En tioåring!
Det är så många unga som tänker att det skulle vara kul att testa hasch -- att testa hur det känns att röka det, hur det känns att vara hög. Förstår man ens konsekvenerna av vad som kan hända?
Droghandeln är, nästefter människohandel, den smutsigaste affären man kan hitta och den mest organiserade. Det handlar om girighet på hög nivå, och mängder med pengar. Det är den typen av summor som gör att girigheten stiger, och till sist kan man inte lita på någon. Människor skulle kunna göra nästan vad som helst för pengar, bara för att kunna äga sådant som man inte hade när man växte upp. Om man hamnar i den banan, vad f*n händer då?

Som missbrukare förlorar man stora delar av sig själv och sitt liv. På många sätt dör man, även om hjärtat fortfarande slår och trots att hjärnan fortfarande fungerar. Kanske inte som den ska, men den fungerar. Folk har hamnat på mentalsjukhus p.g.a. missbruk. Det lustiga med det är att det finns de som är sjukare efter en månad på mentalsjukhus än när de först skrevs in.
Som missbrukare förlorar man sina vänner, sin familj... Sitt liv helt enkelt. Man tror att man har vänner, men när det kommer till kritan är det drogerna det handlar om. Det är ingen vänskap, det är gemenskap som kretsar kring...tja, rent sagt skit. Det är dessa tolkningar jag gjort efter att ha lyssnat på föreläsningar om detta ämne.

Man kan ta sig ur sitt missbruk. Det krävs en hel del, och det är inte lätt, men det är möjligt om man har viljan och stödet. Om man hamnar inom handeln, får man en utväg då? Knappast...
Detta är ingenting jag hört berättelser om, så jag drar vissa kopplingar utifrån boken "Snabba cash", och samhället överhuvudtaget. Om man är en del av handeln, av den cirkeln, kan man knappast ta sig ut. För det första riskerar man för mycket -- en annan inom samma handel kan ange en om man inte "sköter sig". Samtidigt sitter man själv med information om dessa personer. Om man slutar utgör man alltså ett hot mot en hel verksamhet. Vad brukar man göra med hot? Man försöker avlägsna dem -- mord, misshandel... Ja, vad f*n som helst egentligen.
Många lockas av pengarna. Man tjänar inte bara flera hundra, inte bara flera tusen, utan flera hundratusentals tusen kronor på droghandel. Pengar i dessa summor gör en girig, och man slutar lita på varandra. Man tappar förtroendet, man börjar skydda sig själv. Man hamnar i den situationen där man börjar tappa kontrollen, för när allt kommer till kritan behöver man minst en person att lita på.

Droghandel verkar gå i flera led -- som jag har förstått det börjar det med att det smugglas in i landet innan det säljs vidare till en person som antingen använder det själv eller som ger det till någon annan som säljer det vidare för ett högre pris. I det här senariot som jag byggt upp går handeln i fyra led, "fyra" personer. I det här senariot verkar det även vara den tredje personen som är i mest behov av pengar då denne ska betala för drogerna till den andra personen som betalat den som smugglade in drogerna. Vad händer om försäljningen går åt helvete? Att man inte kan betala de pengar som ska in? Som jag uppfattat det blir konsekvenserna ofta hot och misshandel -- det är ett sätt att visa vem det är som bestämmer, och att man inte tar skit. Mord är det värsta som kan hända, men det är något som kan leda in polisen på droghandelns spår.

Jag kan inte säga med säkerhet hur det faktiskt ligger till, och på sätt och vis är jag glad över det. Jag är glad över att jag inte har den erfarenheten, men samtidigt är det något man bör få en inblick i för att kunna fatta vad det faktiskt handlar om! Det handlar inte bara om pengar i stora lass, det kan bokstavligt talat handla om liv och död! Det är så många ungdomar som tror att det handlar om pengarna, och enbart det. Att det handlar om att tjäna in flera hundratusentals kronor för att sedan kunna köpa vad man vill. Det handlar om att man ständigt måste vara på sin vakt, och inte bara mot polisen utan även de andra som är inblandade. Om någonting går fel kan man förlora alla inkomster och man riskerar fängelse. När den sistnämnda risken dyker upp blir situationen så pass hotat att man misshandlar och kanske rent utav dödar varandra.

Jag ber er verkligen att hålla er borta från det här. Man ska arbeta för sina pengar, inte riskera sitt liv för dem. Är det verkligen värt att riskera allt för pengar? Nej! Så snälla, gör det inte!

//Lisa



UPDATE: Denna sida hittade jag först efter att ha skrivit detta inlägg. Det finns bra information där, så läs!

Konsten att hjälpa andra

Många hjälper andra för att kunna få någonting tillbaka. Jag måste erkänna att jag är en av dem, men jag har gett upp pengar för ett bra tag sedan. Nu är det muffins som gäller. Det är så många som undrat varför jag tar ut "betalning" i muffins. Mitt svar; det är godare än pengar.

Men det är tyvärr så -- man hjälper sällan andra om man inte får något tillbaka själv.
Men vad innebär det egentligen att hjälpa andra? För mig innebär det att finnas till hands utan att faktiskt be om någonting i gengälld. Om man ber om pengar i gengälld är det ett jobb man sköter mer än att man hjälper till.

Det finns faktiskt en anledning till varför jag skriver om det här -- av någon anledning har jag fått ta emot kritik över att jag hjälper till på Linns och Tessans arbete. Hjälper till, inte jobbar. Jag gör lika mycket som dem för att faktiskt kunna tillföra något, men jag får inga pengar för det. Jag vill inte heller ha några pengar för det, och det är just det jag blivit kritiserad för. Något jag blivit kallad korkad och naiv för. Ni förstår säkert vad jag reagerade på...
Jag hatar att bli kallad korkad, och jag vet att jag kan vara naiv ibland, men jag är hellre naiv än skeptisk. När det gäller mina bästa vänner vet jag att jag kan lita på dem till 100 % -- jag vet att de inte kommer att utnyttja mig, och jag vet att det är något de inte gör.

Det är också någonting jag blir irriterad över -- att mina bästa kompisar blir smutskastade. Det var jag själv som valde att ställa up att hjälpa dem -- de bad inte om hjälp, jag gav dem det frivilligt. Hur ska de kunna utnyttja mig när de inte ens fick chansen till det?

//Lisa

Gårdagens bilder

Jag har (äntligen!) kunnat ladda upp gårdagens bilder på datorn, så självklart delar jag med mig av dem ^^

 








Kvällens första ego-bild (som jag sparade)


"Hej, jag heter Lisa och är fjorton år. Nej, vänta lite... Jag är snart NITTON!"


Jag gillade den här bilden tillräckligt mycket för att göra den till min profilbild här på bloggen ^^


Denna tog jag mest för skojs skull :p





Denna är tveklöst min favorit ^^

 

//Lisa

Måndag

Hej på er alla ^^
Min dag började med att Tessan ringde mig och frågade om jag ville äta lunch med henne och Linn. För min del blev det frukost, men med tanke på att de andra två varit vakna sedan sex-tiden på morgonen (kan jag tänka mig i alla fall) blev det såklart lunch för dem ^^
I vilket fall som helst träffades vi, och jag hjälpte sedan till på deras sommarjobb. De ska ta bort gräs och jord från ett berg. Det låter kanske inte mycket, men när man ska gräva upp jord på Gud-vet-vilken-diameter och med minst 1 dm djup blir det en hel del. Det finns även träd och andra växter i närheten vars rötter grott sig ned i jorden. Det är rätt tungt det där, det måste jag erkänna, men vi kom en bit på vägen och jag har lovat att hjälpa till hela veckan ut. Det är deras sista arbetsvecka, så jag tänkte att man lika gärna kunde ta chansen. Det låter kanske korkat, men jag vill ju jobba. Inte för pengarnas skulle, men för erfarenhetens. Detta kanske inte ger så mycket erfarenhet, men det är alltid något och det ger även bra träning ;)
Linn och Tessan verkade i alla fall glada över att jag hjälpte till, vilket gör mig minst lika glad ^^ Jag har alltså ingentiung att förlora, så varför inte?

Jag kom hem för 1½ timme sedan, och har under den tiden ätit glass och druckit läsk. Det är otroligt varmt ute, och min rygg är brunröd efter att ha stått och jobbat i solen. Ni som inte arbetar inom sådant här har ingen aning om hur törstig man blir, för att inte nämna varm. Men det var ändå kul, på ett konstigt sätt, det måste jag faktiskt erkänna :)
I vilket fall som helst tittade jag även klart på den film jag påbörjade igår, men som jag avbröt då jag ville ta en promenad. Jag ska lämna in filmerna nu, och om en timme är det tvättstugan som gäller. Inte det roligaste, men det måste göras.

//Lisa

Leave Out All the Rest



Vad kan man säga, det är en riktigt bra låt ^^

Leave Out All the Rest -- Linkin Park



//Lisa

Konst

En av de kurser jag sökte till på universitetet var konstvetenskap. Jag skulle ha valt konsthistoria om det fanns, men om jag minns rätt gjorde det inte det. I vilket fall som helst älskar jag att titta på konst. När jag var i Paris spenderades mer än två timmar på Louvren. Jag ska inte förneka att jag hade ont i fötterna efter dessa timmar, men jag var den enda som skulle ha kunnat titta runt mer. När jag var på Brittish Museum i London fick jag inte nog av de egyptiska konstverken och inte heller de asssyriska eller romerska. De är helt otroliga.

Konstnärer jag verkligen gillar är Monet, Manet och Gellee. Den sistnämnda råkar faktiskt vara min favorit. Jag har letat upp några verk (konstigt nog lär jag mig aldrig namnen) med hjälp av Google, och det är verkligen något jag kan stirra på i all evighet. Om jag hade möjligheten skulle jag defintivt placera dessa verk i ett eget museeum (som jag skulle kalla för vardagsrum).

Manet

Det här är min favorit av Manets verk.  Nej, det beror inte på att den ena kvinnan i bilden är naken -- det beror på känslan jag får när jag ser den här bilden.
En känsla jag fick bland de första gångerna jag såg det var att kvinnan är sårbar och blottad -- att det var så Manet tolkade kvinnor, och att han gjorde det intrycket mer bokstavligt i sitt verk.


Monet




Monet var känd för sina landskapsmålningar, och många av de målningarna var över vatten och de reflektioner som skapas i vattnet.

van Gogh




van Gogh skapade målningar genom att måla streck. Jag vet inte om ni tänkt på det, men genom att göra på det viset får man verkligen fram reflektionerna i motiven -- alla motiv reflekterar ljus på olika sätt, och på just den översta bilden ser man även hur olika typer av ljus reflekteras av olika motiv.

da Vinci

Ett utmärkande drag för renessansens konst var just de religiösa motiven, och da Vinci levde under renessansen.
Jag vet inte om detta verk har någon direkt koppling till religion (ja, jag är så dålig när det kommer till religion), men visst finns det någonting heligt över detta verk? Kvinnan som är beskyddande, och alla som har en gloria runt huvudet förutom ängeln...
Det är synd att det är relativt få som känner till detta verk -- det var min favoritmålning när jag var yngre, och den tillhör fortfarande bland mina favoriter. Jag gillar verkligen det sättet da Vinci lyfte fram kvinnan i sina målningar -- renessansen är inte direkt känd för sin positiva kvinnosyn, om man säger så...


Gellee







Någon som vill gissa sig fram till varför jag älskar Gellees målningar?
Jag älskar hur han använde sig av solljuset -- hur solen står på himlen, hur ljuset kastas över marken och lämnar olika typer av skuggor efter sig...



Ja, jag är en liten konstnörd i många avseenden ^^
//Lisa

Vad är jag värd egentligen?

Det ligger hårspray i luften. Jag kan inte andas, och jag kan inte heller säga "Hej, jag kan inte andas".
Då är det mitt fel.
Jag uttrycker min åsikt som råkar vara någonting som inte gillas -- åsikten är alltså "fel".
Då är det mitt fel.
Jag skickar SMS till mina kompisar utan något svar, och får sedan höra av andra att jag inte har några vänner.
Då är det mitt fel.
Jag försöker hjälpa till så gott det går, men när jag själv behöver hjälp får jag sällan det.
Då är det mitt fel.
Jag sitter och gråter för att allt känns så upp-och-ned vänt, för att allt känns så misslyckat och att det är jag som står bakom det. Är det även mitt fel för att jag inte får någon tröst när jag vet att det inte gör någon skillnad när jag ber om det? När jag vet att jag istället kommer få skit för det?

Jag gråter sällan för min egen skull, men även jag har gränser. Jag orkar inte att bli behandlad som...jag vet inte vad av så många människor. Det känns verkligen som att jag gör allting fel, jag vet inte bara vad det är för fel jag gör och ingen bryr sig om att berätta för mig vad det handlar om. Är jag inte tillräckligt noggrann? Är jag för mesig? Är jag för tråkig? Är jag för naiv som hoppas på att jag kommer att bli accepterad för den jag är istället för att bli dömd utefter mitt utseende? Om det är något fel, säg det i sådana fall istället för att antingen låtsas att jag inte finns eller att beskylla mig för varje problem som dyker upp! Jag försöker verkligen, jag gör verkligen mitt bästa, men tydligen blir allt ändå bara fel! Vad är det jag gör för fel?

Jag förstår inte riktigt hur vissa personer tänker. När det är hårspray i luften, när de flesta som känner mig vet att jag är allergisk mot det, så är det mitt fel för att jag inte berättar att jag inte kan andas. Det är jag som är den korkade. Det är just det sista som stör mig mest -- jag kanske inte är den smartaste personen, men jag är långt ifrån korkad. Jag hatar verkligen att folk antyder att jag är det, men värst är det när man spottar ur sig det rakt i mitt ansikte.
Jag avskyr även att höra att jag har dålig attityd utan att få någon förklaring till varför den är dålig. Är det för att jag har andra åsikter, eller är det för att jag håller mig fast vid mina principer? Jag hatar att därefter få höra att jag inte har några vänner p.g.a. den attityden. Jag hatar även att höra att jag inte har några som helst vänner överhuvudtaget. Det känns verkligen som att man försöker få mig att känna mig mer värdelös än vad jag faktiskt är. Jag vet att jag inte är värdelös, men att veta och att känna är två helt olika saker.

Jag försöker verkligen göra så gott jag kan när det gäller sysslor här hemma, och när jag hade skolan gjorde jag så gott jag kunde med skolarbetet. Jag får sedan höra att det jag gör inte är tillräckligt bra, och jag får antydningar om att det jag gör inte duger. Det får mig själv att ifrågasätta om ens jag duger till någonting här i världen. Jag är tydligen för korkad för att kunna arbeta på något annat ställe än McDonald's (jag har inget emot er som gör det, men jag vill komma längre än så), tydligen för ful/fet för att kunna göra det jag faktiskt vill göra och det jag gör är inte tillräckligt bra. Duger jag ens som person då?

Är inte jag värd mer än att känna såhär?
//Lisa

Nästan två timmar senare...

Japp, min promenad varade i nästan två timmar, men det var det värt. Nästan.
Jag var inne i en skog lite snabbt (okej, mer än lite snabbt), och jag tror att jag lyckades bränna benet på brännässlor. Det är antingen det, eller så är mitt ben sönderbitet av myggor. Det skulle i och för sig vara en blandning av båda. När jag kommer hem är jag såklart trött, och det är inte så svårt att förstå, men syrran har ett gäng kompisar här. De är inte direkt diskreta av sig, om man säger så, vilket gör att mitt huvud -- som dunkade redan när jag började röra mig hemmåt -- dunkar ännu mer. Ovanpå det hostade jag det första jag gjorde när jag steg in innanför dörren. Varför? För att någon/några hade sprutat på mängder med antingen parfym eller hårspray utan att vädra. Jag tycker att det är så otroligt respektlöst av dem att göra det, då jag är allergisk mot sådana starka dofter. Det är inte heller första gången det här händer, och jag förstår verkligen inte vad som är så svårt att förstå med att jag är allergisk.

Det märks att jag är på dåligt humör, eller hur? Det var egentligen inte meningen att jag skulle bli såhär sur, men nu kom allt på en och samma gång -- mitt huvud värker, mitt ben kliar, syrran och hennes kompisar känner inte till konsten att vara tysta, och jag hostade så att jag nästan spydde när jag kom in till mitt rum. Jag hade faktiskt hoppats på att kunna ladda upp de bilder jag tog under kvällen (för en gångs skull var det några på mig -- de blev inte bra, men jag fummade mig inte på samma sätt som jag brukar göra), men jag kan bara ladda upp bilder från mobilen till den stationära datorn som står i syrrans rum där alla hänger just nu. För er som undrar -- nej, jag lånar inte mammas laptop. Jag sitter vid min egen på sängen. Jag kan klaga på mycket, men jag kan inte säga att jag inte har det bekvämt, och det är ett stort plus i kanten ^^

//Lisa

Att resa utomlands

Jag älskar att resa, trots att jag bara gjort det tre gånger under hela min livstid. Förhoppningsvis kommer det fler chanser för mig att resa -- jag har alltid velat åka till Italien (Venedig, Rim, Florence...), Spanien, Portugal, Indien, Japan, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Marocko, Algeriet, Egypten... Tja, ni får nog en bild av vad jag vill göra.

Jag är långt ifrån den enda som gillar att resa, och jag är långt ifrån den enda som vill besöka flera olika platser runt om i världen. Det som är lite dumt är bara att det är så många unga som vill resa själva med några kompisar. Med unga menar jag de som inte ännu är myndiga, och det kan verkligen bli ett problem.
Jag och Linnéa pratade om det idag. Det är verkligen många 16-åringar som vill åka till Grekland för att man kan dricka där nere som 16-åring. Många väljer att åka ner till Grekland för drickandets skull -- man kan resa till många andra platser för solens skull, men man väljer Grekland för att kunna supa på en klubb. Men för att det ska bli möjligt vill man ju inte åka ner med sina föräldrar.

Jag gillar verkligen Grekland -- där jag var fanns det många härliga människor, och det var en sådan härlig stämning. Någonting jag reagerade på var attityden på stränderna -- man kunde ha vilken kroppstyp som helst, och man fick ingen kommentar mot sig. Det var helt underbart på den fronten, men det fanns många klubbar, och på kvällarna var det många som var ute och drack. Att åka ner dit själv som 16-åring är ingen bra idé. Man själv kanske är amsvarsfull, men de man åker ner med då?

Någonting som jag också tänkt på är att man gärna åker till okända platser -- platser man aldrig tidigare besökt. Men vad händer om man åker till en sådan plats utan att ha någon som kan området med sig?

-Hi, we're two Swedish girls who got lost finding their hotel -- can you help us?
-Je suis très desolé, mais je ne comprends pas.
Trevligt...

Vad som helst kan hända var man än är någonstans, men just när man är på "okänd mark" blir man mer sårbar. Vad ska man göra om det skulle hända något? Jag vill inte trycka ned någon 16-åring som vill/ska åka utomlands, men det är vissa saker man bör tänka på. Samma sak gäller det för vuxna som åker till en plats som är okänd för en själv. I vilket fall som helst ska man inte åka till ett annat land där man kan dricka -- om man ska resa ska man göra det för erfarenhetens skull, eller hur?
//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Jag har spenderat hela eftermiddagen med Linnéa -- det var meningen att vi skulle åka upp till Solstugan i Kristineberg. Det var där jag var tillsammans med familjen den dagen jag tog studenten, och jag ville att Linnéa skulle se hur det såg ut då det är en sådan fantastisk utsikt därifrån (i alla fall om man gillar vatten). Problemet var bara att jag var så pass korkad att jag inte kollat upp tiderna -- det var stängt när vi kom fram, så det fanns inte så mycket man kunde göra förutom att vända tillbaka och åka till Gullmarsplan för att äta på Skanskvarn (som jag var på i fredags tillsammans med mamma och syrran).

Det är det som hänt hittills, men jag ska nog ut på en promenad senare ikväll om solen fortfarande är framme då. Jag vill bara titta klart på de filmer som jag hyrde i fredags -- de ska in imorgon, och imorgon kommer jag inte kunna se dem. Jag har sett klart två av dessa filmer, och har den tredje kvar. Håll tummarna på att den är bra -- annars har jag spenderat två timmar helt i onödan :p
//Lisa

Exogenesis: Symphony part 3 (Redeption)



Min favorit-symfoni som Muse gjort. Det är den tredje som finns på deras senaste album -- The Resistance -- och det finns inte så mycket jag an säga. Lyssna på den bara, okej? ^^

Exogenesis: Symphony part 3 (Redeption) -- Muse

 

//Lisa

Livet är hårt

...så det är ingen idé att låtsas som ingenting annat.

Jag blir så trött på de personer som vill ha allt serverat på ett silverfat -- de som vill nå framgång utan att lägga ner tid och jobb, de som vill bli rika utan att jobba, de som vill jobba utan att söka ett för att därefter klaga om det och så finns det de som vill shoppa för en massa pengar utan att tjäna in några eller spara.
Så många av oss är riktigt lata -- man vill komma över till den gräsmatta där gräset är grönare, men man är inte redo att hoppa över staketet. Med andra ord vill man ha allt i livet utan att försöka göra sig förtjänt av det. Som jag sade, allt ska serveras på silverfat.

Många skapar bloggar för att kunna bli uppmärksammade, för att kunna bli kända. Det är visserligen mycket jobb att driva en stor blogg, men samtidigt är det ett otroligt lätt sätt att bli uppmärksammad på om man "vet" vad man håller på med -- om man skriver "rätt" saker som provocerar fram läsare kan man ha 1000 unika besökare per dag bara efter den första veckan. I vilket fall som helst förlorar man sig själv om man fortsätter i den banan, om man fortsätter skriva på det provocerande sättet. Det är väl det som händer -- om man bara är med om de "positiva" stunderna i livet lär man sig aldrig från de negativa. Man utvecklas inte som person, eller så förlorar man sg själv och glömmer bort allt man lärt sig.

Varför tar jag upp det här? Det finns så många bloggare nu, och bloggvärlden blir allt större. Till viss del är det underbart, men å andra sidan håller många inte fast vid sina principer -- man vill bli så känd som möjligt under möjliga kortast tid. Jag blir glad när jag ser att 12-åringar bloggar då det hjälpt mig oerhört mycket med att utvecklas -- språkligt, men främst av allt personligt. Samtidigt blir min försvarande sida nästan förfärad då det finns så mycket s**t inom bloggvärlden. Det finns de bloggare som tydligt förklarar vad som är "rätt" typ av utseende, och vad som inte är det. Vad hände med att helt enkelt vara sig själv? Det kanske tar lite längre tid att bli känd på det sättet, men det är bättre att vara känd för den man är istället för att vara hatad för den fasad man byggt upp.

En annan anledning till varför jag tar upp detta är att jag flera gånger hört "Fuck kärlek". Detta är något man sagt efter att ha blivit sårad, och jag kan förstå att det gör ont även om jag själv inte varit med om det. Livet har sina goda sidor, och det finns hårda sidor som ger tillvaron en balans. Det är i alla fall det jag tror -- utan de hårda stunderna skulle man inte uppskatta de goda, och man skulle inte lära sig någonting om livet.
Vad jag försöker säga är att jag blir irriterad på att det finns personer som säger "Fuck kärlek" efter att en person sårat dem. De har i alla fall fått uppleva det, och det har inte jag. Jag tar hellre emot den smärtan och fått uppleva känslan av att vara kär än att inte vara med om något av dem.
Det låter kanske hårt, men man kan faktiskt inte ge upp någonting på det sättet över en situation. Även om det inte är någonting som varar länge ska man försöka att inte låsa fast sig på det sättet. Tänk på hur mycket man skulle missa om man aldrig var med om den typen av kärlek...

Livet är som sagt var hårt, men det finns goda stunder i det också. Att man fokuserar på de hårda när de kommer är en annan femma, men det är bättre att ha vrit med om dem än att ha fått allt serverat på silverfat. Det viktiga i livet är just att utvecklas, och hur kan man utvecklas om man inte ser livet som det faktiskt är, eller om man helt enkelt förbiser de stunderna?

//Lisa

Promenadbilder

Jag kom precis hem från en promenad -- en promenad på knappt 1½ timme. Ja, jag äre en promenad-nörd, men det är så härligt att gå runt överallt med musik i öronen, solen i ansiktet, solglasögon som håller på att trilla av näsan och grus som kommit innanför skon. Okej, det sista är bara irriterande, men det är trots allt bättre med grus än glasbitar ^^











Nej, mina ben är inte så långa, även om mina fötter faktiskt är så små. Oturligt nog är de betydligt bredare :p

Jag har använt mig av min mobilkamera (Samsung s8300), med en inställning som ger bilderna värme ("Höstfärger").
//Lisa

"Lite" kläder och annat

Det är en hel del plagg, och jag kommer definitivt inte beställa hem allihopa -- framför allt inte om jag inte hittar rabattcheckarna. En del av dessa varor är visserligen redan på rea, så de kommer jag nog att köpa.























Jag vet att det är mycket svart, men svart och vitt är bra basfärger. Framför allt till dessa plagg är det bra med svart. Svart passar till allt, vilket gör att man bör fokusera på svarta accessoarer om man nu ska köpa några. Man kan ju ha en annan färg på jackan, men med tanke på att det är "skinn" (jag använder inte äkta skinn) kan man nästan inte ha någonting annat än svart.
När det gäller klänningarna älskar jag svart och vitt som färg. Som jag sade är svart och vitt bra basfärger som man kan lyfta upp med smycken. Man kan även ha små väskor (sådana som man bär i handen) som är glittriga och kan lyfta upp allt. Om man har en alltför stark färg på ett sådant stort plagg dras uppmärksamheten till enbart plagget och inte personen som bär det.

Nej, jag försöker inte leka mode-expert -- jag skriver bara sådant som jag själv anser och tänk på ;)

//Lisa

Lördag

Oj, jag börjar verkligen tappa greppet om tidsuppfattningen nu. Är det några fler än jag som har samma problem? Det känns nämligen inte som lördag idag -- snarare som söndag.

Inte mycket har hänt idag, men jag ska ut på en promenad senare, så bilder kommer att dyka upp. Det är i alla fall det jag hoppas på, men jag kan inte lova något om jag ska vara helt ärligt. Det jag kan lova är dock bilder på de kläder jag funderar på att beställa hem från Ellos. Det jag ska försöka göra är att leta efter mina rabattcheckar -- om jag skriver in koden som finns på dem får jag x antal rabatt på varorna.

Jag tror faktiskt att det är dags för mig att leta efter de där rabattcheckarna, men först ska jag skapa en ny kategori med bilderna på de grejer jag vill beställa hem ^^

//Lisa

Oväntat

Jag kommer nu göra någonting jag aldrig gjort förut, och något jag aldrig trott att jag skulle göra -- jag ska försvara Kissie.

Okej, det är nog mer Alexandra än Kissie, men ni förstår nog min poäng.
Hon var ju med i en musikvideo. Okej, det är mer en video en musikvideo -- låten kan knappast klassas som musik. I vilket fall som helst hade denna video publicerats hos denna blogg, och en av kommentarerna som dök upp var bl.a. att Kissie var tjock och ful i den videon.
Det är rätt uppenbart varför jag tänker försvara henne nu, eller hur?

Jag har aldrig läst Kissies blogg, och jag har inga planer på att göra det heller, men man kallar inte någon för tjock och ful. Det är faktiskt av den anledningen till varför jag inte läser hennes blogg, och det är av den anledningen man inte bör läsa hennes blogg om man reagerar likadant. Är man mycket bättre själv om man använder samma uttryck gentemot en person som man ogillar? Nej, och inte ens Kissie som skrivit en massa s**t förtjänar att bli kallad tjock och ful. Hon menar inget allvar med det hon skriver på sin blogg (tydligen), men hon går för långt många gånger. Jag kan förstå varför många blir arga på henne, och varför man vill använda sig av hennes uttryck mot henne själv, men det gör att man sjunker till samma nivå.

Jag såg en intervju hon gjorde för TV4:s "Förkväll". Hon skötte sig förvånadsvärt bra, det måste jag säga, men hon nämnde sin osäkerhet som person -- framför allt sitt utseende. Hon har inte skönhetsopererat sig för att provocera fram ytterligare läsare -- hon gjorde det för hon kände att hon behövde det för utseendets skull.
Skönhetsoperationerna är någonting hon blivit kritiserad för, men hur många har tänkt på den verkliga anledningen bakom dem? Vem har tänkt på osäkerheten bakom dem? Tja, om man fortfarande använder sig av orden tjock och ful för att beskriva henne måste jag nog svara: ingen.

Det är faktiskt den attityden som gör att så många andra tjejer känner sig så otroligt osäkra med sina kroppar. Vad händer då med en tjej som redan är otroligt osäker med sig själv?
//Lisa

Exogenesis: Symphony part 2 (Cross-Pollination)

 

Det är en ganska annorlunda låt, men den är väldigt fin, och jag gillar hur man har lyckats blanda rock med en klassisk klang (att det är mitt favoritband är ytterliggare ett plus i kanten ^^).
Exogenesis: Symphony part 2 (Cross-Pollination) -- Muse

//Lisa

Midsommarafton

Tjo! :D
Det var ett tag sedan jag skrev "Tjo" i ett inlägg -- tror jag i alla fall.

Hur har ni haft det idag? Jag har haft det riktigt bra. Jag och mamma åkte ut till Dalarö -- kommunalt tar det ungefär en timme. Det var jag inte så pigg på, men det listade jag ut när jag satt på bussen. Jag har inget emot den långa resvägen i sig, men när hälften av den vägen är guppig blir det ett litet problem då jag lätt blir åksjuk. Som tur var klarade jag mig -- både på ditresan och resan hem.
Jag och mamma började med en fika, som liknade mer en lunch än någonting annat. Jag vet inte vad fiket heter, men de har de bästa räkmackorna. Jag var nära på att skriva "Så när ni är där, ta en sväng förbi caféet", men det blir nog ganska svårt om man inte känner till namnet. Jag må vara smart, men för att vara smart är jag exceptionellt korkad.

Efter att ha ätit lunch (och blivit attackerad av en fluga) gick vi ned till hamnen. Vi slutade upp på en krog -- hela sidan som pekade ut mot havet saknade vägg (en del av designen, istället för en vägg fanns det glasluckor man kunde dra iför om det krävdes) -- där vi drack lite vin. Okej, för att vara helt ärlig tog jag ett par klunkar av mamma, så det var mer att vi delade på en än att vi beställde en varsinn. Mjukglass stod också på menyn, men det var först en timme senare och vid det laget hade vi hunnit titta på segelbåtarna, springa fram och tillbaka för att hitta en toalett och fascineras över byggnaderna som finns där. Det finns många hus som är gamla, och jag älskar stilen på dem. De är så graciösa och tidlösa.

Syrran mådde inte så bra när vi åkte, så därför stannade hon hemma. När vi alla tre insåg att mataffärerna stängde riktigt tidigt (jag och mamma satt vid det här laget på bussen hemmåt). Efter att jag och mamma bytt till tåget kom vi på att det fanns ett ställe vid Gullmarsplan som hade öppet. Vi skulle bli tvungna att fortsätta en längre bit med pendeln, så syrran hoppade på vid stationen hos oss. Även om hon mådde lite dåligt var hon tvungen att få i sig mat.

Vi åkte därför till Skanskvarn för att äta. Vad mer kan man säga. Vi åt, vi åkte hem för att därefter hyra några filmer. Vi ska faktiskt sätta på Sherlock Holmes nu (mer eller mindre -- förhoppningsvis...). Ingen av oss har sett den än, så vi är lite spända. Har någon av er sett den? Är den bra?

//Lisa

Promenader för mig

Jag somnade nu på kvällen, och gick miste om en promenad jag hade hoppats på att ta nu på kvällen. Även om jag var ute och gick igår -- två gånger till och med -- känner jag att jag vill ut idag/ikväll också. Jag saknar att gå runt med musik i öronen, och känna den friska luften i ansiktet...

Jag har faktiskt fått en del frågor (nej, inte på bloggen) angående promenaderna -- varför jag går så myclet, och vad det är jag gillar med dem etc. Helt ärligt vet jag inte riktigt varför. Det handlar mycket om fridfullheten med det hela -- att helt enkelt släppa taget om allt för en stund. Jag vet att det är många som röker marijuana av samma anledning, men jag vill verkligen inte gå runt med en massa skit i kroppen (marijuana sätter sig på hjärnan och stannar där flera decennier) under en spdan pass lång tid. Istället går jag ut, och njuter av stunden.

Jag kom faktiskt att tänka på det här när jag vaknade (för ungefär en timme sedan). Varför är det så viktigt för mig att gå, egentligen? Nej, det handlar inte om att "gå mig smal på fem veckor", eller att "få en fin rumpa inom fyra veckor". Fast å andra sidan skulle jag inte klaga om jag fick en rumpa -- jag har ingen rumpa, jag har en potatissäck istället...
Jag började även tänka på när jag började med det överhuvudtaget. När jag var 13 år var det för långt att gå hem från skolan, och det var något jag bara gjorde i några enstaka fall. Skolan ligger ca 10 minuters avstånd här hemifrån, och om man jämför det med mina promenader på minst en timme nu för tiden... Det är en stor skillnad, och det är någonting jag gör så ofta jag kan. Vad var det som hände egentligen?

Helt ärligt var det faktiskt pappas död. Det känns så att mycket går tillbaka till det, men det är någonting som påverkat mitt liv otroligt mycket. Men det var i samband med det jag kände att jag behövde komma bort ifrån allt kaos. Jag tror att det är därför jag anser att det är så fridfullt -- just för att jag var ensam, just för att jag enbart behövde fokusera på mig själv och ingen annan. Jag behövde bara fokusera på omgivningen, och jag sökte mig mycket till skogarna och sjön just för att isolera mig från traffikljuden.

De där känslorna sitter fortfarande kvar, och jag tror också att de där promenaderna har hjälpt mig en hel del att växa som person. Om man bara behöver fokusera på sig själv ser man oftast brister i sitt beteende, och man kan arbeta för att ändra på sig. Man får en helt annan inblick i sitt eget liv, och man kan få en mer objektiv syn på det.
Det där lät kanske lite hårt, men ibland behöver man titta på sig själv för att kunna inse att man inte är världens centrala punkt. Jag tror inte att jag någonsin trodde det, men jag betedde mig ofta på det sättet.

//Lisa

Torsdag

Hejsan ^^
Jag har inte gjort så mycket idag. Okej, jag har faktiskt hunnit med en hel del om jag ska vara ärlig :p Jag tvättade som sagt var imorse, och det kunde faktiskt ha gått betydligt bättre än vad det gjorde. Å andra sidan kom jag ut därifrån med livet i behåll, så jag bör vara glad över det eller hur? ^^

Nu på eftermiddag träffade jag Linn och Tessan. Vi tre åkte in till Farsta för att fika, och för att spana in Akademibokhandeln som precis öppnat där. Jag älskar Akademibokhandeln -- man kan hitta precis vad som helst där. I vilket fall som helst köpe jag även blommor till pappas grav som jag planterade när jag kom hem. De är rätt fina -- jättefina om ni frågar mig, men å andra sidan har jag en svaghet för gult ^^
Jag har även passat på att handla lite såsaker, samt lagat mat. Den blev klar precis, så det är bara för mig att plocka på mig lite. Det blev någonting väldigt...tja, tråkigt, så jag ska försöka att slå på stort någon gång under helgen, alternativt nästa vecka. Frågan är då bara vad man ska hitta på... Har ni några bra förslag till bra maträtter?

//Lisa

Onsdag

Go'kväll på er ;)
Jag håller just nu på att titta på So You Think You Can Dance -- ett av mina favoritprogram faktiskt, och jag förtjänar lite TV-tittande. Det är i alla fall det jag försöker intala mig själv, men sedan är det frågan om det faktiskt är så eller inte.

Jag har tagit två promenader idag. En mitt på dagen då solen låg på, och då himlen var molnfri. Näår jag säger molnfri, menar jag verkligen molfri. Jag såg inte ett enda moln på himlen förrän jag kom hem efter att ha gått i en timme. Det var verkligen härligt, men det var såklart varmt också. Jag gick runt i linne och shorts, och det är någonting jag annars brukar ha svårt med att göra. Jag är fortfarande lite osäker med min kropp, men det är på väg åt rätt håll. Det dumma var att jag inte orkade byta kläder efter att jag kom hem. I början var det inte så farligt -- det var faktiskt inte så farligt överhuvudtaget medan jag var hemma. Att jag däremot gick ut med samma kläder igen klockan tio på kvällen var mindre smart. Det var skönt och svalt, men det blev lite kallt mot slutet. Så om någon av er såg en idiot med shorts och två linnen (japp, två stycken) och med händerna i fickorna så var det utan tvekan mig ni såg. Det är antingen det, eller så finns det två av mig. Frågan är om det är en bra sak eller inte...

 

Jag hade hoppats på att kunna tvätta idag, men det blir av imorgon. Jag ska alltså upp tidigare än vanligt för att tvätta. Det har jag i och för sig själv valt att göra, men jag kommer säkerligen väcka My när jag knallar upp och ned till tvättstugan -- jag är inte så...graciös av mig, om man säger så :p

//Lisa

"För lite sömn gör kvinnor bukfeta"

Enligt en studie från Uppsala får kvinnor en bredare midja av för lite sömn, och man riskerar som kvinna bukfetma om man inte kommer in i en djupsömn.

Detta läste jag om på Aftonbladets hemsida. Okej, jag läste bara ingressen, men jag tror inte att man behöver läsa hela artikeln för att förstå poängen med den. Det dumma är att denna studie som nämns enbart gjordes på kvinnor. Män som sover för lite borde väl löpa samma risker som kvinnor när det gäller bukfetma. Någonting som är ännu dummare är att bukfetma inte är det största problemet vid sömnbrist. Men tydligen lever vi i en sådan pass ytlig värld att det är utseendet man ska oroa sig över om man får mindre än åtta timmars sömn -- glöm alla de fysiska problem som hjärt- och kärlsjukdomar och glöm bort att man kan riskera depression om man lidit av sömnbrist under en längre tid. Det som är viktigt att veta är trots allt bredden på magen.

Visst, en långvarig sömnbrist kan leda till övervikt, men är det verkligen det nödvändigaste att känna till när det gäller sömnbrist? Är det inte viktigare att känna till riskerna när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar, depression, koncentrationssvårigheter, nedsatt immunförsvar etc.? Detta gäller inte heller enbart kvinnor -- även män riskerar detta vid sömnsvårigheter. Varför fokuserar man då så mycket på kvinnor? För att man anser att vi är mer ytliga, och fåfänga? För att man anser att det är kvinnor som ska stå för världens ytliga skönhet?
Tja, kvinnor är mer fåfänga än män enligt min erfarenhet, men samtidigt så är det så många skönhetsprodukter som riktar sig til kvinnor -- man kan nästan inte bli någonting annat än självmedveten gällande utseendet och fåfäng när 80% av alla reklamer består av kvinnor som säger "Gör det här för att bli vacker". Som om vi inte redan är vackra på våra egna speciella sätt...
Samtidigt är det inte bara kvinnor som står för den ytliga skönheten här i världen -- det finns även män som är vackra. Det låter ganska banalt, jag vet, men det stämmer faktiskt. Man kan inte säga att det enbart är kvinnor som är vackra -- det skulle i sådana fall betyda att killar väljer att vara med tjejer för enbart utseendets skull och att tjejer skulle strunta helt och hållet i hur killen ser ut och fokuserar på personligheten. Jag känner till tjejer som utgår enbart efter utseendet, och killar som väljer personlighet. Vi vet också att det finns killar som ser bra ut. Ändå är det tjejerna man fokuserar på när det gäller skönhetsprodukter.

Någonting jag stör mig på är att man verkligen gör vad man kan för att göra tjejer osäkra med sig själva. Hur många tjejer drar inte in magen när en kompis tar någon bild nere på stranden? Hur många tjejer tänker inte "Min mage är för fet", "Mina lår är för feta", "Jag har celluliter, jag måste banta", "Mina bröst är för små", "Mina bröst är för hängiga"...? Man försöker alltså tjäna in pengar på tjejers osäkerhet, och det värsta är att om en tjej säger "Jag vet att jag ser jävligt snygg ut" skulle hon anses vara arrogant. Man har som tjej ingen riktig tillåtelse att vara stolt över sin kropp. Jag vet inte hur det är bland killarna, då jag inte har den typen av erfarenhet (jag tror inte att jag kan klandras för det), men det skulle inte förvåna mig om det var likadant där.

//Lisa

Promenadbilder

Det stämmer människor, jag har nu möjligheten att ladda upp bilder här på bloggen. Jag tog som sagt var en promenad, och det resulterar såklart i bilder. Oturligt nog är det på sjön igen, men jag hade en annan inställning på kameran som gav bilderna en annan typ av värme. Jag hoppas att ni gillar dem :)

 

 











 

//Lisa

Vilket land vi bor i...

Ensamkommande flyktingbarn har kommit allt oftare hit till Sverige. En av de är en 14-årig flicka som bivit gravid. Hon kom tillsammans med hennes familj till Italien från Somalia, och de hamnade på en järnvägsstation. Flickan träffade en somalisk pojke och blev gravid. Pojken försvann och flickan flyttade till Sverige. Hon kommer nu utvisas tillbaka till Italien för att hon inte ansökt om asyl där.

Enligt EG-rätten ska man ha rätt att röra sig fritt inom EU, och med tanke på att flickan inte ansökte om asyl i Italien kan hon inte röra sig fritt inom EU. Å andra sidan finns det ett undantag som nämns i ett av fördragen som man kan använda sig av. Är det något man gör? Nej. Varför? Jadu, det kan man verkligen fråga sig.
När flickan kom hit såg hon att människorna behandlades mer humant. Jag kan i och för sig förstå hur hon tänker -- hon fick ju en plats att bo, men hon kommer inte kunna bo kvar här. Istället kastas hon ut från landet. Hon riskerar att hamna på gatan igen, och den här gången med ett barn. Kommer barnet klara sig? Nej, och man ger inte ens någon av dem en chans. Flickan kom hit av en anledning, och Migrationsöverdomstolen kommer inte ens ta upp fallet.

Ni som tycker att immigrationen är åt helvete och bör minskas, grattis -- ni har "vunnit". Om man inte ens låter en gravid flicka få stanna kvar, om man ser till att hon riskerar att hamna på gatan igen då är allt åt helvete om ni frågar mig. Men ni som anser att man låtit för många invandrare komma hit -- hur känns det? Hur känns det att veta att en fjortonårig flicka, en flicka som bör gå i skolan, en flicka som bör ha gått ut åttånde klass vid det här laget, en flicka som föddes 1996 kastas ut ur landet med ett barn i magen? Det är för sent för en abort (om det ens var ett alternativ), så istället ser man mer eller mindre till att barnet dör på andra sätt.

Visste ni att det förekommit fall där barn dumpats då mamman bott på gatan och varit oförmögen att ta hand om barnet? Det har varit utanför sjukhus, barnhem och andra typer av bostäder. Bara det är illa, men det har förekommit fall där spädbarn hittats i soptunnor. Jag kan inte säga att flickan som nämndes kommer att göra någonting sådant, men om flickan hamnar på gatan igen och behåller barnet vad händer då?

Smart drag av politiker att göra någonting sådant här inför ett val...

//Lisa

Tisdag

Hej på er :D
Solen skiner ute just nu, och jag har inte varit ute i det fina vädret än. Ja, jag är något korkad, men jag hade tänkt att ta en promenad senare ikväll i alla fall. Det är mycket härligare att gå på promenad på kvällen -- för det första är det svalar då, och luften är friskare. För det andra är det mer fridfullt -- det är ingen som badar klockan halv elva på kvällen, vilket gör badplatsen till min favoritplats. Det finns en anledning till varför jag gillar att gå ner dit så mycket ^^

Jag känner också att jag behöver vila lite nu idag. Jag har inte kunnat göra det på...jag vet inte hur länge. Det har varit kul, alla de här dagana (nej, jag har inte supit -- jag var på en grillfest i lördags, men jag drack inte mycket), men de har sugit musten ur mig, och nu vill jag bara vila och få upp krafterna igen. Jag blir så ledsen över att folk tror att jag är lat för det -- jag är långt ifrån lat, men om man inte har någon ork för att man känner sig utmattad, så har man ingen ork. Det är inte så att jag inte orkar gå för att jag tycker att det är för långt att gå några hundra meter -- det är för att jag är så otroligt trött. Min kropp är trött, och jag är trött.

Okej, över till roligare saker -- jag har börjat skissa på två "låtar". Den ena är jag klar med, men jag vill ta en titt på den för att göra några ändringar. Jag tror i alla fall att den kan funka. Den andra är svårare att bli klar med då jag vill få fram en speciell känsla, och då jag haft den idéen i över ett år.

//Lisa

Något att tänka på...

Jag har aldrig förstått varför man bryr sig så mycket om ytan. Många använder sig av uttryck som fetto, ful som stryk, och även neger.

När det kommer till rasism är det just det ytliga man bryr sig om. Det spelar ingen roll om personen är en toppstudent eller en knarklangare -- det är hudfärgen man bryr sig om som rasist. Det är så svårt för mig att förstå varför man bryr sig om det ytliga i en sådan stor grad att man faktiskt kan attackera varandra. "hej, du har en annan hudfärg än mig, du har en annan typ av halt av melanin, och därför är du tillräckligt korkad för att bli ihjäl slagen av mig". Vad är det för j***a attityd? Även om det inte är så man tänker är det fortfarande den attityden man använder sig av. Vad har man ens för grund för att rata svarta/invandrare så mycket? Alla svarta/invandrare begår inte brott, även om många som sitter i fängelse är svarta/invandrare. Man måste även försöka förstå varför läget är som det är -- när jag arbetade med ett samhällskunskapsarbete för drygt ett år sedan såg jag att de flesta brott som begås av svarta/invandrare är skadegörelse och stölder. Det var väldigt få våldsbrott, så vad säger det er? Om invandrare kommer hit till Sverige, vilka områden placeras de i då? Vanligtvis blir det områden som redan är problematiska. Det kan vara svårt att få ett jobb, och de jobb man får är inte alltid välavlönat. Om man söker asyl får man inte ens arbeta, så vad gör man för att kunna betala för den bostad man bor i, eller för mat? Man stjäl. Det är det enda sättet man kan tjäna in pengar på om man blir nekad arbete. Skadegörelse skulle kunna vara någon form av uppror, eller något man gör av tristess -- men helt ärligt har jag faktiskt ingen aning...

Men om man tittar över historiskt, vad har svarta gjort mot vita? Startat andra världskriget? Nja, inte riktigt. Startat vietnamkriget? Verkligen inte. Hatbrott? Tja, så vitt jag vet bestod inte KKK av svarta snubbar som brände ned skola för vita. Inte var det de som utgjorde en hel jurry för att döma en oskyldig man till fängelse för våldtäkt och mord. Ja, jag pratar om Darryl Hunt målet (en svart man i USA som misstänktes, åtalades och dömdes för två brott han aldrig begick trots att det aldrig fanns några bevis eller vittnen mot honom -- han släpptes för några år sedan. efter att ha suttit 19 år i fängelse).

Rasister utgörs av vita som mer eller mindre hatar svarta. Om man tittar historiskt borde det vara tvärtom, men så är det inte. Jag känner inte till någon invandrare/svart som hatar vita -- bara de som hatar att bli dömda på förhand p.g.a. hudfärgen och ens bakgrund.
Precis som med allting annat kan man inte döma hunden för dess päls -- man ska inte göra antagande hos en person för hans/hennes utseende. Är man mörkhyad, så är man. Är man blek, så är man det. Vad ska man göra? Försöka att inte vara svart för att det anses vara fel bland vissa människor? Förstår ni hur löjligt det låter? Samma sak gäller vikt och övrig utseende. Vad gör det att man är rund, eller smal? Vad gör det att man är brunett när man "borde" vara blond?

//Lisa

Fan-eventet

Som jag lovade hade jag tänkt att berätta om eventet.

Det har nog inte undgått någon att Kristen Stewart och Taylor Lautner är i Stockholm, och anledningen till det var just för att göra reklam för deras nästkommande film The Twilight Saga: Eclipse på Hovet nu ikväll. Man bjöd även på Sneak peaks av filmen, och musik -- en av de uppträdande artisterna var Eric Saade som sjöng en ny låt, samt en av låtarna från Twilights soundtrack ("Leave Out All the Rest" av Linkin Park).
Vi hade VIP-biljetter, så vi fick ståplatser, vilket innebar en hel del knuffande. Det fanns ett par personer som svimmade, och en av oss (jag säger inte vem, men om det hade varit jag hade jag sagt det) svimmade nästan ett flertal gånger. Jag klarade mig väldigt bra, även om jag blev yr ett par gånger. Man ska aldrig placera en person som lider av klaustrofobi bland skrikande tonåringar som knuffas för att försöka få en bra titt på Taylor.

Vi började köa redan runt tre nu på eftermioddagen, och kom in runt halv fem -- om inte senare. Vi gick snabbt in till arenan för att försöka få en sådan bra plats som möjligt. Vid det laget var klockan fem, och allt skulle börja inom en timme. Vi roade oss genom att titta på de stora skärmarna som visade bilder från kamerorna vid entréen.
När allt väl sattes igång klockan sex var vi alla taggade, och artister framförde sina uppträdande. En av de första som gick ut på scen var ingen mindre än Lykke Li. Även värden för showen, Kodjo, var uppe på scenen ett flertal gånger, och det är inget konstigt med det. Man visade som sagt var klipp och Sneak peaks från filmen, men det var klipp som man redan sett -- klipp som legat ute på YouTube i nästan all evighet.

När Kristen Stewart och Taylor Lautner kom upp på scenen började alla skrika som galningar. De skulle gå längs en gång till en plattform för att där intervjuas. Det tog minst tio minuter för dem att ta sig till plattformen då det var så pass många som ville ha deras autografer samt bli fotograferade tillsammans med dem.
Intervjun vara i 15 minuter, och detta är bara en uppskattning. På den skalan blev det lite av en besvikelse -- man hade gärna hört mer från dem, och med tanke på att intervjuaren ställde samma frågor som ställt sedan premiären av den första filmen visste man redan svaret. Jag tror nästan att skådespelarna själva var lite trötta på de frågorna -- Kristen sade att hon upprepade sig själv, men det är något man måste göra när man får samma frågor. Det kändes i alla fall som att de ville besvara andra typer av frågor för att kunna ge andra svar än de som redan angetts.



Bild på Twilight-duon från Grand Hotel


När de gick tillbaka till den stora scenen sprang många fram till stängslet för att få autografer. Tessan lyckades faktiskt få sin affisch påskriven av Taylor. Vill ni veta något roligt? Utan att veta om det hade han signerat "fel snubbe" -- han skrev sin autograf nedanför Roberts haka (det var den vanliga postern där man ser Robert, Kristen och Taylor stå bredvid varandra). Man tänker ju att han ska signera sin egen bild, men å andra sidan kan jag förstå honom -- om man inte ser vilken bild det är blir sådant lätt hänt ^^
Eric Saade gjorde därefter sitt uppträdande, men vi såg inte hela då vi alla fem behövde luft. I den värmen, och med den röken som låg i luften var luft en prioritering, om man säger så.

Vad tycker jag om dagen/kvällen? Det var riktigt kul, men jag hade gärna velat höra en del om hur det var att filma på ett djupare plan. Bl.a. hur deras relationer har utvecklats -- har de utvecklats för att de lärt känna varandra på ett annat sätt, eller har de utvecklats i samband med att relationerna till karaktärerna utvecklats? istället fick man höra hur det var att filma på det mer ytliga planet, hur det känns inför nästa film... Det gamla vanliga helt enkelt, och jag tycker verkligen att när man nu ändå har chansen att ställa vilka frågor som helst, så bör det inte vara några som redan ställts om och om igen.

//Lisa

Måndag

Okej, nu haar en hel del hänt under dagen. Jag kom precis hem efter att ha varit med ett gäng kompisar hela dagen. Förhoppningsvis känner ni för att höra "min berättelse".

Linn och Tessan skulle gå på fan eventet på Hovet idag -- den gällande The Twilight Saga:Eclipse. Linn hade fått tag på extrabiljetter, och jag var inte en av de tillfrågade från första början. När jag fick reda på att en kompis till mig inte kunde följa med -- en kompis som blivit tillfrågad -- fick jag sno hennes biljett, så jag följde med. Jag skulle ha berättat om detta imorse, men jag visste fortfarande inte om det då, och när jag fick reda på att jag kunde föja med hade jag redan hunnit stänga av datorn.

Det var i alla fall jag, Linn, Tessan, Madde och Tove som gick tillsammans. Vi stötte även ihop med några kompisar, och Madde hade även träffat en otroligt härlig tjej på tunnelbanan på väg in till Hovet. Man skulle kunna tro att de känt varandra i flera år, men de hade träffats mer eller mindre en timme tidigare när vi mötte upp varandra inne på McDonald's (ja, jag åt på MsDonald's, och jag lyckades med det utan att få kväljningar vilket jag tenderar att få).

Jag kommer berätta mer om eventet lite senare, för er som är intresserade. Nej, jag kan fortfarande inte ladda över bilder, och med detta i åtanke tog jag knappt några. Jag kanske kan sno några från de andra...
I vilket fall som helst åkte vi fem vidare in till Hötorget tillsammans med en kompis som vi träffat inne på Hovet efter att ha kommit ut från själva arenan. Vi gick till Kungshallen för att äta middag (klockan halv tio på kvällen :P), och därefter var det bara att ta tåget hem.

//Lisa

God morgon

Hej på er :D
Det har inte hänt så mycket nu på morgonen -- om ni inte vill höra om när jag duschade (tro mig, det är inget man vill få detaljer kring), så jag tänkte istället slänga upp ett klipp jag såg för några dagar sedan. Ni har säkert redan sett det, men det är ändå sjukt kul ^^



//Lisa

Moral

Detta är wikipedias definition av:ordet moral.
"Moral (av latinets adjektiv moralis, "det som rör sederna") är i vardagligt tal, med innebörden av bedömning av kvaliteten av ett beteende eller tankemönster eller dylikt, en persons karaktär ur sedlig synvinkel; även egenskapen att vara sedlig. Termen moralisk används som sammanfattning av de beteenden som överensstämmer med god sed för en enskild människa, grupp eller kollektiv av människor. Det betecknar vidare en uppfattning om känslan av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt; förhållandet att handla på ett sedligt riktigt sätt eller förmåga därtill. Ett näraliggande begrepp till moral är etik: Etiken är läran om moral."


Varför kom jag in på det här? För att jag ständigt blir kritiserad för att vara "övermoralisk", och jag ser inte hur det ska kunna gå. Jag kan bara inte hålla klaffen när jag har en åsikt, och då är det inte moralen som är mitt problem. Egentligen kan jag inte riktigt förstå varför man ska bli kritiserad för att ha en åsikt -- har man en åsikt ska man uttrycka den, om man har vettiga underlag som stryker det. Att påstå att svarta är dumma i huvudet är ingen åsikt -- det är idioti då man inte kan dra alla människor över en gräns på det sättet.

Jag förstår som sagt var inte vad jag gör för fel. Jag blir ständigt kritiserad för att jag gör någonting fel, för att det är något fel med mitt beteende, men jag får aldrig reda på vad det är för fel. "Du är så jävla övermoralisk". På vilket sätt då? För att jag har en åsikt som jag uttrycker? Förlåt, men om man kommer med ett påstående ska man kunna ha någonting som understryker det. Det är en sak att vara taskig och en annan att ge konstruktiv kritik. Det senare kan i och för sig anses taskigt, men då vet man i alla fall vad man gör för fel.

Jag får jämt höra att det är någonting fel med mitt beteende, och just att jag är "övermoralisk" är en av de punkterna man gillar att trycka på. Jag gillar inte att bli nedvärderad, och framför allt inte utan anledning...
//Lisa

Söndag

Hej på er :D
Jag och resten av familjen drog iväg till Nynäshamn igen för att gå runt och äta ute i det fina vädret. Det är fint där nere, och det är mysigt, men jag vill gärna se mer av det än vad vi brukar göra. Vi går alltid åt samma håll, och jag vill verkligen se mer av Nynäshamn. Det var så länge sedan sist jag var där nere...

Bella och hennes pojkvän kom ner dit tillsammans lite senare, men de åt med oss. Just nu är mamma och syrran hemma hos henne med hennes familj medan jag själv sitter hemma med huvudvärk, magvärk, ryggvärk (p.g.a. ställningen jag sitter i), nackvärk (jag sov verkligen konstigt i natt) och återigen huvudvärk. Ja, jag har två olika huvudvärker -- spänningshuvudvärk (de är bra onödiga) och så är jag öm kring en bula jag fått. Jag har ingen aning om hur den uppkommit, men den upptäckte jag igår. Just den sistnämnda är inte så farlig, men det är irriterande att det blir allt på en och samma gång, och bulan gör det inte bättre.

Jag vill gärna sätta på en film, men jag vet inte vilken. Jag har lust att titta på en dokumentärfilm, men det är svårt att göra det då det inte finns någon tillänglig. Jag tror att jag kommer önska mig ett par dokumentärfilmer i födelsedagspresent -- det är så många som inte alls gillar sådana filmer, men jag gillar dem. De är intressanta, vad man än påstår. Det är klart att det blir tråkigt om man inte är intresserad av ämnet som tas upp eller om man helt enkelt inte bryr sig för att ens försöka förstå vad det är man tar upp. Men dokumentärfimer är min favoritgenre när det gäller filmer. Skräck och drama är också bra ^^

//Lisa

Manhattan



Japp, jag gillar den här låten -- texten är härlig, rytmen är härlig, och låten är härligt annorlunda :D

Manhattan -- Kings of Leon


//Lisa

Lördag

Förlåt för mitt konstiga inlägg tidigare idag, men jag var lite stressad, och jag försökte få en del sagt. Jag hoppas inte att någon tog illa vid, för det inlägget kan verkligen tolkas på olika sätt.

I vilket fall som helst åkte jag till Västerhaninge tillsammans med mamma för att fika lite. Det blev i och för sig mer lunch än fika, men det var gott med smörgåstårta. Det som var synd var att jag inte ens orkade hela min bit, och det var så kul när jag skulle in i mataffären lite senare för att köpa mat då jag tanken på det gjorde mig illamående.
På vägen hem hoppade jag av tåget vid Linn -- hon hade en grillfest, och jag var välkommen dit. Med mina hamburgare var jag...tja, inte alls så populär som jag hoppats på :p Nej, men jag åt en hamburgare när min aptit kom tillbaka. Linn och Tessan hade även dragit fram en glidbana som vi tre och syrran köpte tillsammans för flera år sedan. Man fäster den i trädgårdsslangen, och så sprutar det ut vatten ur små hål som pryder ena sidan. Tessan hällde även på diskmedel för att ge det en större effekt. Självklart var en av tjejerna där -- Madde -- tvungen att knuffa mig så att jag gled över banan. Jag hade faktiskt gjort det frivilligt, och med tanke på att jag landade på mina bröst har jag två relativt stora blåmärken som kommer att bli värre över natten. Mina kläder (okej, jag hade fått låna ett linne av Linn efter att jag spillt ned min skjorta) blev inte lite blöta. Som tur var fick jag låna Tessans kläder, och det var de jag gick hem i.

Just nu skrattar jag åt mamma som missuppfattade en sak jag sade. Det ironiska är att hon tycker att jag pratar för högt...
//Lisa

Romantik

Vad tänker man på när man hör det ordet? Middagar, eller kanske rent utav dejter överhuvudtaget? Frierier? Rosenblad utspridda över en säng? I vilket fall som helst är det ett gemensamt tema -- kärlek.

Man har faktiskt gjort en missbedömning när det gäller romantik -- det handlar inte enbart om kärlek, ddet handlar om att vara passionerad. Nej, att vara passionerad innebär inte att vara lustfyll. Okej, till viss del handlar det faktiskt om det, men i grund och botten handlar det om att vara känslosam överhuvudtaget -- att vara starkt med det man känner. Det kan vara glädje som sorg, kärlek som hat... Man låter helt enkelt sina känslor flöda utan att hålla någonting tillbaka.
Även naturen spelar en viktig roll inom romantiken. Man ska vara väldigt naturig av sig överhuvudtaget, och njuta av det som redan givits.

Det är så många som är ute efter romantik i sitt liv. Det är många tjejer/kvinnor som vill uppleva allt som anses romantiskt -- middag med brinnande ljus, en utlandsresa, blommor på och uppvaktning på Alla Hjärtans dag... Grejen är att det inte är det som menas med romantik, och om man vill ha mer romantik i livet kan man lätt fixa det själv. Det enda som egentligen behövs är mer öppenhet, och ett mer öppet sinne. Ta en promenad i skogen lite då och då, och stanna upp för att ta in intrycket. Fågelkvitter, dofterna, växtligehten, fridfullheten... Vill man ha mer passion får man själv vara mer känslosam, och försöka att visa dem så gott det går. Det finns såklart en gräns -- man ska kanske inte strypa någon bara för att man får det infallet.

Jag har alltid sett mig själv som den icke-romantiska flickan -- jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, jag är inte typen som kan tänka mig att gifta sig (det är inte så att motsätter mig helt med äktenskap, men det är inget måste för min del då det är själva gesten som spelar större roll än den långa brudklänningen), och om någon idiot skulle få för sig att fria...tja, jag skulle först be om ett drogtest, om jag ska vara helt ärlig, men främst av allt skulle jag defintivt inte vilja att killen knäböjde sig. Som jag sade jag har inte sett mig som romantisk, och det tror jag inte heller att någon annan har.
Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag är en rätt romantisk person. Jag älskar att ta promenader, framför allt ner till sjön där jag bara kan sitta för att njuta av stunden. Jag visar mina känslor, även om jag drar en viss gräns för att inte såra någon (inklusiva mig själv). Är jag glad så ler jag mycket, och jag hoppar runt som en galning (det kanske är jag som borde drogtestas trots allt...). Är jag ledsen, så är jag dyster. jag håller sällan någonting tillbaka.

Jag tycker att allt känns så tillgjort nu för tiden. varför ska man kräva något utav andra som man själv kan "ta hand om"? Allt behöver inte kosta en massa pengar, det räcker oftast med enkelheten i sig och det är det den verkliga romantiken (det där lät nästan arrogant) handlar om ^^
//Lisa

Succé

Nja, kanske ingen succé, men det blev verkligen en bra kväll -- det kan jag inte förneka :)
Det tog inte alls lång tid att röra ihop skagenröran (det som tog längst tid var att grovhacka räkorna) då man bokstavligt talat bara ska röra ner lite majonäs med grädfil och dill innan man har i räkorna. Det var klart på mindre än fem minuter.

Huvdrätten var lite värre -- potatisen skulle skalas och skäras i tunna skivor (de skulle dock vara hela -- man skär ner till mitten -- ungefär -- av potatisen) innan den skulle slängas in i ugnen i 45 minuter. Man skulle även pensla på fett ett par gånger när potatisarna var i ugnen, vilket ledde till att jag brände ena knogen. Som tur var var det kvällens mest katastrof-liknande händelse :p
Fläskfilén fick jag lite hjälp med utav Linn -- jag skar upp den, och kryddade bitarna tillsammans med Linn som sedan stekte dem.

Efterrätten fixade jag ju igår, och det tar inte så lång tid att fixa ihop en kladdkaka överhuvudtaget. Det är inte så mycket man ska ha i -- bara lite kakao, vaniljsocker, socker, ägg och smält smör. Jag använde dock av flytande margarin, som funkar minst lika bra det med :p Om ni (eller någon av er) vill skulle jag kunna slänga upp receptet som jag använde mig av -- det skulle jag i och för sig göra med skagenröran också (förlåt att jag säger det, men den blev riktigt god ^^).

Jag tog tyvärr inga bilder, men jag skulle inte ha kunnat lägga upp dem även om jag tagit några. Internet funkar inte på den stationära datorn, så jag har snott min syrras nu. Det är den stationära datorn som jag har installerat ett program som gör att jag kan överföra filer från min mobil, och det är den jag fotograferar med. tyvärr vet jag inte var installations CD:n är någonstans -- om jag gjorde det skulle jag ha suttit vid min dator, som jag inte orkade sätta på. Ni kanske inte visste det, men jag är en väldigt lat flicka. Det är faktiskt därför jag hade tänkt att sluta skriva för att istället sätta på TV:n när jag vet med mig att jag behöver en dusch.

God natt på er!
//Lisa

Mycket att göra...

...men det tar säkert inte så lång tid. Det är bara det att det kommer suga musten ur mig.
Jag ska fixa i ordning en trerättersmiddag idag till mig och några kompisar. Jag gjorde efterrätten igår, och jag ska sätta igång med förrätten så fort jag kan. Innan dess ska jag dock ta ut sopor, diska, bädda, sortera tvätt (nej, jag har inte sorterat den trots att jag tättade för fyra dagar sedan) och ta på ett nytt lager deodorant, för jag känner mig varm bara att tänka på vad det är jag ska göra.

Det är som sagt var en del. Det tar inte lång tid att fixa det, men det är något som suger musten ur en. Jag hoppas verkligen att det blir bra idag, för jag ska laga mat jag aldrig tillagat förut. Jag har aldrig gjort en egen skagenröra tidigare, och detsamma gäller hasselbackspotatis och fläskfilé. Det jag är rädd för är att köttet ska verka vara färdigt när det i själva verket är rått i mitten. Å andra sidan skulle det se lite kul ut i tidningarna -- man skulle tro att vi var medlemmar i någon sekt eller något :p

Jag skriver senare, och förhoppningsvis kommer nya bilder upp ;)
//Lisa

Röda khmererna

Jag och syrran pratade förut om ämnen som sällan tas upp -- Gulag (sovjetiska arbetsläger -- det var dessa som inspirerade Hitler till uppbyggandet av koncentrationslägrena), och även Röda khmererna.
Gulag fick jag höra talas om i förbifarten första gången i åttan. Röda khmererna först under andra året på gymnasiet. Det jag undrar nu är hur många av er som faktiskt känner till dem...

Röda khmererna var det komunistiska partiet i Kambodja under 70-talet som låg under ledning av Pol Pot (född Saloth Sar). Under deras ledning ville man införa en liknande revolution som genomförts i Kina -- en kulturell revolution där man ville slopa kapitalismen och klasser. Man ville alltså att alla männsikor skulle ges samma förutsättningar och tjäna lika mycket pengar. Det låter bra i teorin, men i praktiken är det inte alls bra. Man kan inte arbeta som läkare 100 timmar i veckan och tjäna lika mycket som en person som arbetar 40 timmar i veckan. Därför såg man till att ingen människa skulle vara (märkbart) mer påläst än någon annan. Det gick så långt att människor med glasögon blev avrättade för att de ansågs vara intelligenta och pålästa. Med andra ord -- de ansågs vara ett hot mot den kulturella revolutionen som skulle gå ut på att slopa alla klasser. Med intelligens skulle man kunna få ett välavlönat jobb som leder till stora klasskillnader.

När Röda khmererna först vandrade in i huvudstaden såg folket det som en bra sak. Kambodja hade varit en koloni under en längre tid, och man trodde att Röda khmererna skulle se till att människor slutade lida. När de sedan beslagtog alla värdesaker -- sådant som var värt pengar, framför allt mycket pengar -- började man se skräck istället. Man rensade inte bara bebodda byggnader, men även sjukhus. De som gjorde någon form av motstånd dödades. Huvudstadens invånare på 2,5 miljoner människor tvingades ut på landsbygden. Det kan jämföras med Stockholms läns 2 miljoner människor -- tänk er att alla dessa människor skulle tvingas ut på landsbygden. Maten som odlades fram samlades ihop i gemensamma matsalar, och det var ett måste att man skulle äta tillsammans. Människorna åt i gemensamma matsalar, och alla skulle äta tillsammans. Den som inte löd blev bestraffad, men jag kommer inte ihåg om de avrättades eller om de blev misshandlade till en sådan pass stor grad att slagen blev dödliga...

Barnen skildes även åt från sina föräldrar, de blev nekad skolgång och spenderade all sin tid för att arbeta. Jag vet inte om detta stämmer, men det skulle inte förvåna mig om svälterna som drabbade många människor har med odlingarna att göra. Markerna kan knappast må bra av att odlas av över 2 miljoner människor, och vad händer när markerna blir dåliga? Jo, den blir inte längre bördig och maten kommer inte alltid fram.
Många svalt som sagt var ihjäl, men många dog även i sjukdomar. Det skulle inte heller här förvåna mig om det har något med bristen på mat och näring att göra -- om man inte får den näring man behöver, bryts immunförsvaret ned. Röda khmererna dödade även en hel del människor, och under deras regim dog en stor del av den totala befolkningen.

Varför pratar man aldrig om sådant här längre? Är det för att man har samma bild av dessa människor som spanjorerna hade av indianerna kring 1400-talets slut? Är det för att vi på något sätt anser att dessa människor är mindre värda? Tja, det måste vara så -- vad annars förklarar detta beteende? Helt ärligt läser jag hellre om någonting sådant här i skolan än om Gustav Vasas intåg i Stockholm. För vår del kanske det är lite mer viktigt, om man vill läsa om Sveriges historia vill säga. Problemet är bara att det finns så mycket som händer utanför Sverige som man aldrig får höra någonting om trots att det märkt så många människor.
Man pratar sällan om ghetton i Warszawa, de sovjetiska arbetslägrena (Gulag), Vietnamkriget, Koreakriget, Röda khmererna, folkmordet i Rwanda... Hur ofta är det man får för sig att Googla på "Röda khmererna" utan att ha hört talas om dem? Grejen är att vi verkligen bör få veta sådana här saker. Det är vi skyldiga de människor som dog i alla dessa sammanhang.

//Lisa

Kladdkaka på G

Japp, kladdkakan är inne i ugnen nu, och den ska ut om tio minuter. Kanske en kvart om den inte fått en bra färg och form. Det var verkligen länge sedan jag bakade, och jag hade glömt bort hur mycket jag gillade det. Det var tur att jag kom på den här middagen -- jag och Linnéa pratede om att äta här hos mig förra veckan, men jag tänkte att det skulle vara kul om vi var lite fler så jag fick för mig att laga till en trerätters. Efterrätten håller jag på med nu, och resten fixar jag imorgon ^^

Men det som är så kul med det här är att vi i början var två, men nu är vi sex personer om alla kommer. Det låter kanske lite...löjligt på något sätt att man fixar en middag på en fredag -- det är väl trots allt då man ska festa, supa ned sig själv så mycket att man inte kommer ihåg någonting dagen därpå. Jag har inget emot personer som festar på fredagar, men när man tänker efter behövs det inte. Allt som behövs är en bra stämning med kompisarna, och det kan man få även utan sprit.

Kladdkakan är klar nu, så jag måste kila vidare :)
//Lisa

Torsdag

Hejhej i sommarvärmen :D
Jag hoppas verkligen att ni har det minst lika skönt som vi i Stockholm har det -- solen ligger på, och det är 20 grader varmt. Som jag sade, det är härligt, och det märks att det är sommar. Folk har börjat ta fram grillarna, folk går runt i linne och shorts... Det är fortfarande lite för kallt för min smak att bada, men det är fullt möjligt att göra det utan att förfrysa :D

Vad har jag gjort idag då? Jag och syrran åkte in till Farsta idag. Jag skulle aktivera mitt bankomatkort. Jag tappade mitt för några veckor sedan, och jag fick ett hemskickat en vecka senare, och jag åkte till banken först nu för att aktivera det. Vill ni höra någonting roligt? Det behövdes inte aktiveras. Jag fick en lapp hem där det stod att det behövdes, men det gjorde det inte. Som tur var skulle jag fixa lite annat där. Jag skulle köpa en del bär til morgondagen. Jag ska fixa i ordning en trerättersmiddag imorgon, och som efterrätt hade jag tänkt kladdkaka med grädde och bär. Visst låter det gott? ^^
Jag köpte alltså bär för drygt 100 kronor, men det tror jag är värt pengarna -- jag kunde inte hålla mig från att lukta i plastpåsen hallonen låg i. Doften av hallon är bland det bästa jag vet...
Jag fick även tag på skisspennor i 12 olika hårdhetsgrader. Jag håller just nu på att rita lite. Tro mig, jag behöver träna upp min ritteknik då jag saknar någon helt och hållet. Än så länge ser det helt okej ut, om jag ska vara helt ärlig ^^

Lite senare ikväll ska jag fixa morgondagens efterrätt -- för att få en kladdkaka måste man ju kyla av den i några timmar. Varför inte ta 24 timmar, i sådana fall? :p

Jag ville bara tacka er också för alla fina kommentarer på det förra inlägget. Det spelar ingen roll att de inte var många, för de betyder mycket!
//Lisa

Kroppsideal

Hur ser kroppsidealen ut egentligen? Ska man vara långbent, blond och solbränd med en rund och fast rumpa, och för att inte nämna stora bröst? Om jag ska vara helt ärlig tappar jag kollen på hur man ska se ut nu för tiden, men det finns tydligen en tydlig bild av hur man ska se ut hos vissa.

Jag är riktigt trött på att höra "han är så jävla fel" eller "fan, va fet hon är". Vad innebär det att vara fet? Vad innebär det att vara ful? Är man ful om man råkar vara en blek brunett? Om man inte har de där långa benen som krävs...? Jag har faktiskt svårt att se varför man skulle vara ful p.g.a. detta. Det som gör en ful är att man riktar sitt finger mot någon annan -- om man använder ordet ful gentemot en annan person, är det man själv som är det. Man kan ha vilket utseende som helst, men det som spelar roll är trots allt utstrålningen och ens inre.
"Så säger bara fula personer". Nej, det är inte "fula" personer som säger det -- det är snarare smarta personer som säger det, för det är så sant som det kan bli. Vilken typ av person föredrar man? Den långa blonda som uppfyller alla kroppsideal men som ständigt är på dåligt humör och dömande, eller den typen av person som bryter man alla kroppsideal och som ständigt är glad och fokuserar på människors goda sidor (ytliga som icke-ytliga)?

Vi har blivit otroligt ohälsosamma av oss under den senaste tiden. Då menar jag inte bara i den benämningen att det finns människor som svälter sig själva, eller som äter mycket skräpmat utan att stoppa i sig någonting näringsrikt emellanåt. Nej, det jag menar är att vi försöker leva upp till mått som fastställts av...ja, vilka har fastställt kroppsidealen? Ingen, så tekniskt sätt finns det inga kroppsideal. Ändå finns det en sådan tydlig bild bland så många människor hur vi ska se ut. Om det inte finns några ideal, varför har vi sådana krav på varandra? En ännu viktigare fråga, varför har vi sådana stora krav på oss själva?


Jag har inte långa ben (de ser längre ut på bilden -- jag lyckades på till en bra vinkel där^^), jag har en rund mage (som inte kom med p.g.a. vinkeln), och jag lever uppenbarligen inte upp till kraven när det gäller de s.k. kroppsidealen, men det gör mig varken fet eller ful.

Jag är 1,67 meter lång, jag väger 67 kg och har ett BMI på 24. Jag är rätt starkt, går mycket och nu på somrarna simmar jag som en liten dåre när jag är i vattnet. Trots det är mina kroppsdelar inte i proption med varandra, men vet ni vad? Jag bryr mig inte, för det här är min kropp, och ingen annans! Jag har ett val att antingen vara missnöjd med den, och därmed med mig själv, eller att vara stolt. Jag valde det senare, och frågan är vad du väljer.

 

Den här tjejen har tagit ett stort initiativ och bett folk skicka in bilder på deras kroppar -- kroppar, inte ansiktet. Jag skickade in bilden här ovan, men det är inte det som är poängen. Det som är poängen är att hon försöker få människor att tänka till. Den som har störst krav när det gäller utseendet är trots allt en själv, och förhoppningsvis kan man få människor att inse det. Tro mig, ni gör er själva en stor tjänst bara att besöka hennes blogg ;)

//Lisa

Onsdag

Hej på er :D
idag är det onsdag, och som vanligt har det inte hänt så mycket här hemma. Varmvattnet är avstängt, så jag är något äcklig för tillfället. Det var även meningen att jag skulle fixa en kladdkaka idag, men med tanke på att vi inte kan diska (försök diska med kallt vatten -- det är nästintill omöjligt) kommer det inte gå. Alla mina planer har gått i spillror, men solen skiner i alla fall, och det är alltid något :)

Ikväll är det Grey's anatomy som gäller. Jag försökte titta på det avsnittet på Kanal 5 play förra veckan, men jag kom aldrig åt webbplatsen, så jag har väntat i en vecka på uppföljaren av förra veckans avsnitt. Någon mer än jag som är lika exalterad, eller har ni alla hunnit se det avsnittet? :p

//Lisa

Som jag sade, promenaddags...

Mina fötter värker, så jag har gjort någonting rätt, eller hur? Å andra sidan tror jag att jag trampade på en liten glasbit som kommit in i skon. Om det inte var det så var det en vass sten. Min fot, den som var svullen nu i helgen, värker lite nu då jag, av någon anledning, sprang över ett övergångsställe. Det är faktiskt rätt otroligt hur stressad man kan bli av att en bilist står och väntar på att man ska gå över...
I vilket fall som helst tog jag ett par bilder, och jag har inte redigerat dessa ;)

 




 

 







 

 







 

Jag lät bilderna tala för sig själva, uppenbarligen, men jag tog i alla fall samma tur som förra tisdagen -- en promenad på 1½ timme, och jag stannade till vid Sjöängen (ett sjöområde ca 3 km hemifrån mig).
//Lisa

Promenaddags

Med tanke på att jag tog min senaste promenad för en vecka sedan fick jag en sådan lust att göra det nu. Dels är det det, men att det inte regnar nu gör det möjligt. Att solen är framme (även om den håller på att gå ner) är ett plus i kanten ;)

Jag ska försöka ta ett par bilder, som jag kommer lägga upp när jag kommer hem (förhoppningsvis).
//Lisa

Warszawas ghetto

Om några månader har det gått 70 år sedan Warszawas ghetto öppnades. Om några månader har det gått 70 år sedan närmre 400 000 judar tvingades in i ett litet kvarter i Warszawa för att tvingas bosätta sig där. Om några månader har det gått 71 år sedan andra världskriget tog sin början.

Man pratar sällan om ghettot i Warszawa. Man pratar inte så mycket om kriget i sig över huvudtaget -- bara att Hitler var en j***a idiot och att man förintade judar i koncentrations- och arbetsläger. grejen är bara att förintelsen av judarna började innan det. Det började redan i de ghetton som bildades -- Warszawas var inte det enda, men det är ett av de mer kända. Även om förintelsen inte var lika systematisk var det ändå där förintelsen började. Judar sköts ihjäl av tyskar redan då och judar svalt ihjäl för att de inte kunde få ihop pengar.

När man nämnt andra världskriget har man fokuserat mer på förövarna än på de som föll offer. Man har inte tänkt så myckte på hur gaserna i lägrena påverkade de som hamnade i gaskammrarna -- jag har aldrig fått höra hur de dog. Det enda jag fått höra är att de gasades ihjäl av tyskarna, men inte hur gasen dödade dem. Kvävdes dem, eller var det en frätande gas? Man kanske säger att det skulle vara inhumant att nämna någonting sådant -- det räcker bara med att veta att de dog. Men man kan faktiskt se det såhär -- man bortser från deras lidande genom att inte tala om saken i mer detalj.

Jag kom av mig från ämnet nu, men det är sant att man sällan tänker mycket på Warszawas ghetton, och vad som hände människorna där. Man tänker kanske på fotografiet där ett barn ligger dött på marken. Man läser en text där det står att det är så vanligt med människor som ligger döda på vägarna att man inte längre bryr sig om det längre. Kan ni ens tänka er hur det måste kännas -- att det ligger lik överallt på gatorna, men mankan inte bry sig då man är så desperat efter sin egen överlevnad. Till en början gick man säkert runt med ett hopp om att kriget snart kommer vara över, men det övergick nog till ett hopp om att man skulle kunna överleva. Om det hade varit jag hade jag hoppats på att få en kula i huvudet. Det här kommer låta rätt hårt, men om valet står mellan att bli ihjälskjuten eller att svälta ihjäl är det förstnämnda mitt val. Det går i alla fall snabbt, och förhoppningsvis slipper man lida. Det var det enda humana som nazisterna gjorde under kriget -- skjuta ihjäl folk.

Man hör sällan om hur det var i dessa ghetton. Man pratar sällan om hur det faktiskt var för människor rent allmänt mer än att det var hemskt. Man lär sig aldrig hur det faktiskt var, bortsett från det teoretiska -- om ens det! Man talar sällan om människors lidande överhuvudtaget då man inte vill känna någonting av det. Inte på det sättet, i alla fall. Man vill inte känna någon skuld över vad som hänt, så istället förnekar man det på något plan. Vilket är egentligen värst? Att man förnekar det, och därför inte gör någonting eller att man ser vad som händer utan att göra någonting? Det senare är värre, så därför blir det mycket som bortses -- om man inte känner till deras lidelse bildas en likgiltig känsla.
Man tar upp ghetton i historieböckerna och i skolorna, men man lägger ingen större tyngd på det då förintelsen ägde rum på annat håll. Man glömmer bort att den började redan inom de murar som byggdes runt kvarteren. Jag tycker verkligen att det är något man bör ändra på -- just andra världskriget och Förintelsen är någonting som påverkat mänskligheten på ett sådant djupt plan att det inte kan beskrivas. Det finns få personer som kan tala om hur det faktiskt var i kriget, och det är väl inte mer än rätt att vi försöker ta vara på det som sägs och för att därefter se till att deras berättelser inte glöms bort. Tro mig, det är det minsta vi kan göra...

Om några månader har det gått 70 år sedan Warszawas ghetto öppnades. Om några månader har det gått 70 år sedan närmre 400 000 judar tvingades in i ett litet kvarter i Warszawa för att tvingas bosätta sig där. Om några månader har det gått 71 år sedan andra världskriget tog sin början.
Vad är det som berör er mest -- att det snart gått 70 år sedan människor tvingades in i ghetton, eller att det snart gått 71 år sedan kriget startade?

 

//Lisa

Tisdag

Hej på er :D
Städningen är klar nu. I alla fall så gott som, men med tanke på att jag hållt på med det hela dagen tillsammans med syrran så får det vara klart även om en dammråtta skulle komma fram.

Förutom städningen har jag även hämtat ut de varor jag beställde hem från Ginza. Jag brukar inte gör reklam här på bloggen, men jag måste bara säga det här. Jag gjorde två beställningar i lördags (rätt sent på kvällen faktiskt) -- tre skivor och två filmer -- och de kom idag. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det är riktigt snabbt, och varorna skickades ändå från Nossebro.

I vilket fall som helst har jag en del musik att lyssna igenom -- jag har inte ens lyssnat igenom de skivor jag köpte för enb månad sedan, innan London-resan, och jag har ändå köpt någon skiva där emellan också. Som sagt, jag har en hel del musik att lyssna igenom :p

För er som är intresserade beställde jag:
-Skillet -- Awake
-The All - American Rejects -- When The World Comes Down
-The Clash -- London Calling

-Pianisten
-Gone In 60 Seconds

Den som inte tycker att jag har bra musiksmak bör verkligen ta sig en titt i min MP3 ;)
//Lisa

Bevara oskulden, eller inte?

Just sex-frågan är någonting som rör oss ungdomar väldigt mycket, om ni frågar mig. För många är det viktigt att förlora sin oskuld så tidigt som möjligt, för andra gäller det att bevara den så länge som möjligt. I vilket fall som helst finns det både för- och nackdelar med dessa...

Jag läste ett inlägg precis som inspirerade mig till att skriva detta. I många kulturer handlar det om att bevara sin oskuld fram tills dess att man gifter sig. Det handlar mer om kärlek än någonting annat -- inklusive lust. Det låter rätt romantiskt, men hur romantiskt är det om man enbart fokuserar mer på att kvinnan blir gravid än att hon får ut någon slags njutning av det?
Jag säger inte att det är på något sätt fel att bevara sin oskuld tills man gifter sig, men om man gör det ska det inte vara för att man är rädd att man kommer frysas ut av sin familj. Det är i och för sig en otroligt bra anledning, men när allt kommer till kritan måste man göra vad som är bäst för en själv. Bara för att man väntar tills efter giftermålet betyder det inte att man mår som bäst -- framför allt inte då giftermålet inte är något man ser fram emot.

Man kan säga samma sak när situationerna är det motsatta. Nuför tiden måste man mer eller mindre ha förlorat sin oskuld innan man gått ut högstadiet. Varför har jag ingen som helst aning om, men det finns en stor press på dagens 15-åringar som inte haft sex. Det finns även en press på mig. So what att jag är en 18-årig oskuld? Det är inget som definierar mig som person, eller hur? Det som i sådana fall definierar mig är att jag öppet kan säga det, och att jag inte skäms över det. Varför ska man skämmas för den man är?

När allt kommer till kritan gäller det som sagt var att fatta de beslut som är bäst för en själv, och som inte pressas fram av personer i omgivningen. Vad man än gör finns det alltid någon som är missnöjd, men likaså någon som är nöjd. Frågan man måste ställa sig själv är om man själv är nöjd med det man har.
//Lisa

Måndag

Hej på er :D
Det har inte hänt så mycket idag. Okej, ingenting har hänt. Det mest uppseendeväckande är att jag började läsa en ny bok, och det gjorde jag nu i natt. Å andra sidan var det efter midnatt, så det räknas fortfarande :p Vad mer har hänt? Jag har diskat, jag har duschat (det gjorde jag för fem minuter sedan -- mitt hår har en fruktig doft nu som jag gillar ^^) och tittat på TV. Som sagt, min dag har varit väldigt händelserik.

Vad vänta mig? Förutom tvättstugan, tja...tvättstugan. Men jag ska försöka ta en promenad efteråt -- min fot värker inte längre -- i alla fall inte på samma sätt som de tidigare dagarna. Den är fortfarande stel, men med tanke på att jag inte rört den så mycket kan man nästan gissa sig fram till anledningen. Jag kan inte heller lägga hela min vikt på den, men en kort promenad ska förhoppningsvis gå bra ^^ Det var så länge sedan jag verkligen gick, och jag saknar det.

Jag hoppas att ni haft en bra måndag!
//Lisa

Skämt åsido...

Jag SMS:ade en del med Linn medan jag tittade på Hairspray som slutade rätt nyligen (okej, väldigt nyligen). Jag lyckades på något vänster slänga in en kommentar där jag skämtar om mig själv. Okej, det är egentligen inget skämt -- jag låter verkligen som en full åsna när jag försöker sjunga. I vilket fall som helst konstaterade vi båda att jag är mästare på att skämta om mig själv (Bitterfittan kommer på en solklar andraplats) på det viset -- min sångröst, det faktum att jag är den klumpigaste personen som finns, det faktum att jag även är den tråkigaste personen som finns och min s.k. längd. Förra året lyckades jag även skämta om min egen vikt, och hur lyckades jag med det? Självkänsla.

Jag vet med mig att jag inte är fet, så därför kan jag skämta om det. Ni vet säkert vid det här laget hur mycket jag hatar det uttrycket, men vet ni hur liten betydelse det ordet har om man själv känner sig tillräckligt bekväm med att använda sig av det utan att trycka ned sig själv? Fet behöver inte heller vara någonting dåligt, och det jag hatar med ordet "fet" är just att man ser det som någonting nedvärderande. Varför inte vända det till någonting positivt?

Det är verkligen synd att människor försöker göra vad de kan för att försöka dölja sig själva så långt det går -- så långt att man försöker påverka sitt yttre på extrema skalor. Bröstförstoringar, fettsugningar... Vad gör dessa för nytta i längden? Ingenting alls! Så varför inte vara stolt över den man är, för hur man ser ut, och helt enkelt leva? Man har inget liv om man ständigt ska se ned på sig själv -- "jag är så fet och måste banta", "jag är så ful och måste operera mig"... Vem mår bra av dessa tankesätt? Ingen!
Det här tog mig visserligen flera år att lyckas med, men när jag senast blev kallad för "fet" svarade jag bara; "Säg något jag inte redan vet". Jag ser inte mig som fet, men däremot som mullig. Problemet är bara att mullig är detsamma som fet bland många ögon, så min "mullighet" gör mig fet. Skyggar jag undan från det? Nej, och jag ber er att försöka göra samma sak. Ingen är fet, tro ingenting annat, men försök att vända allt negativt till någonting positivt. Gör om en negativ kommentar till ett skämt, men se till att inte trycka ned er själva. Tro mig, det hjälper ;)



Jag blir verkligen trött på att man associerar "fet" med "ful". Man är inte ful bara för att man är större. Kate Winslet anses som en av Hollywoods större kvinnor. Hur de tänker har jag ingen som helst aning om, men i vilket fall som helst är hon otroligt vacker. Samma sak kan man säga om Queen Latifah, Nikki Blonsky, Jennifer Hudson... Tänk efter innan ni pekar ut de fula -- om ni frågar mig är man den som är ful om man själv kallar andra för det.

//Lisa

Here With Me


Jag vet att det är en sorglig låt, men jag har precis avslutat (okej, igår var det ^^) en sorglig bok. Dessutom är texten oerhört fin, och hennes röst passar så bra till den.
Here With Me -- Dido

 

//Lisa

Studentbilder



Den som lyckas hitta mig på bilden får en glass :p

 

Den som inte hittar mig på den här bilden är skyldig mig en glass :p

 




Konsten att bjuda på sig själv :)

 


Vi hade helt klart det bästa flaket :D





Nu är jag officiellt...tja, arbetslös :s

//Lisa

Söndag

Hejsan, hoppsan! :p
Tja, jag hade faktiskt en "hoppsan"-stund när jag var inne i stan. Jag åkte in dit tidigt på eftermiddagen för att träffa Micaela. Vi gick vidare till Djurgården, till mitt och Linnéas favoritställe. Ja, det är dyrt, men utsikten är fantastisk så priset kan ´man betala utan några större problem (om man har pengar). Micaela kunde gå i min takt, så det var skönt. Visserligen tog det betydligt längre tid än vad det annars brukar göra att gå dit, men dit kom vi i alla fall. Det gjorde rätt ont i foten, men efter att ha satt sig ner började värken gå ned. Det blev dock betydligt värre då vi var tvungna att springa till bussen i regnet. Vi hann med, vilket var tur, men jag var tvungen att öka på stegen då bussen började köra iväg.
Tanken var att vi skulle sitta på bänkarna ovanför perrongerna vid Centralen (pendeltåget) för att hänga där ett tag. Det funkade i tre minuter innan min fot började bulta så kraftigt att jag blev illamående. Efter att ha hoppat på tåget var det min Pepsiflaska som gällde -- tack gode Gud för vätska.

Så hur är det med foten nu? Den bultar fortfarande, men inte alls lika kraftigt nu som tidigare. Dock är jag rädd att svullnaden börjat gå upp, men jag är osäker då jag inte kunnat ta en bra titt på den. Det här suger faktiskt lite... :p

Okej, dagens höjdpunkter. Förutom att fika på ett av mina favoritställen med en av mina favorit-vänner skickade brorsan över bilderna från studenten som han tagit. Jag var dock tvungen att redigera dem med hjälp av Picasa för att kunna spara dem i rätt filformat, så jag kommer inte slänga upp alla som skickades. Dock kommer jag slänga upp ett par stycken ;)
//Lisa

Fasad eller verklighet?

Vi har alla någonting vi vill dölja för omvärlden.
Det kanske är någonting litet, men det kan lika väl vara någonting större. Det skulle kunna vara någonting man vill hålla hemligt i några dagar, eller någonting man vill ta med sig till graven.
I vilket fall som helst har vi alla någonting att dölja.

Jag är en rätt öppen person, men även jag har vissa saker jag inte vill ska komma ut. Det är inget stort, så det är inte hela världen om det skulle komma fram i slutändan, men visst har jag saker jag vill dölja. När pappa dog var det någonting jag ville hålla dolt för så många som möjligt. Det handlade inte bara om skam -- det var under denna tid jag klandrade mig själv för vad som hänt -- eller om att jag inte ville ha medlidande från de som annars brydde sig rätt lite om mig trots att jag satt enam i korridorerna av och till. Det handlade främst om att jag ville ha en oförändrad plats att komma till. Allt var förändrat här hemma, och jag orkade inte med det. Skolan var på så sätt min "säkra hamn".
Även de andra här hemma ville inte att detta skulle komma ut till alla i vår omgivning. Nu är vi dock rätt öppna vad som hänt, och för mig har det blivit en del av bearbetningen av det. Jag håller det inte längre inne, och jag vantrivs inte med mig själv på samma sätt längre. Det är otroligt hur mycket lättare allting känns när man börjar öppna sig...

När jag väl fick modet att berätta vad som hänt för några i min klass fick jag höra "Det hade jag aldrig trott". Missta mig inte, detta var inte deras första reaktion, men det var en reaktion. Jag hade lyckats så väl med att bygga upp en fasad runt omkring mig, och jag tror att många människor är det. Man kan titta på människor och avundas de deras liv som de har. Man tänker inte på att det skulle kunna röra sig en fasad, och att verkligheten är någonting mer skrämmande.
Man avundades aldrig mig, och jag tror inte att det är någon som gör det nu heller. Under högstadiet tittade många på mig och såg en tråkig flicka, med en tråkig frisyr och tråkiga kläder. Jag hade inga fritidsaktiviteter så därför gjorde många ett antagande om att jag inte hade något liv, eller att det var ett väldigt tråkigt liv. Man tittade helt enkelt på fasaden som jag omedvetandes byggt upp. Jag tror inte att några personer från klassen i högstadiet vet att jag utsattes för mobbning. Att min pappa dog, att han begick självmord, vet jag att några visste om redan innan jag hade modet nog att berätta det. Men fortfarande såg man inte alltid detta som en anledning till varför jag var tråkig. Det var i alla fall så det kändes -- det kändes inte som att "aha, hon är dåhär för att det här har hänt". Det var mer "hon är tråkig, men det är synd om henne för att det här har hänt". Jag kom lätt överens med alla i klassen, och det fanns ingen som var direkt tasikig mot mig, men det sista jag behövde var dömande ögon -- som att jag inte fått nog av det tidigare...

Vad är min poäng med detta inlägg?
Man vet aldrig hur en persons liv ser ut, hur mycket man än studerar fasaden. Man kan aldrig se verkligheten för alla människor. Vi känner bara till vår egna verklighet, och vi kan dra kopplingar om andras verkligheter genom den information vi får. Men det är just där gränsen går -- kopplingar, och det är kopplingarna vi förlitar oss på när vi skådar fasaden hos människor runt omkring oss.

//Lisa

When You Say Nothing At All


Bara för att det var länge sedan jag såg Notting Hill, och för att mamma sitter och lyssnar på den nu ^^
I vilket fall som helst är det en bra låt :)
When You Say Nothing At All -- Ronan Keating

 

//Lisa

Dans

Jag har alltid varit intresserad av dans, och det är någonting jag ångrar att jag inte började med. Jag älskar rörelserna man använder sig av i modern dans, och hur mycket man kan uttrycka sig genom det. Jag älskar fotarbetet i hip-hop, och även stepp. Rörelserna i lyrisk dans är otroligt vackra, och jazz... Vad kan man säga om jazz egentligen? Med rätt musik och danssteg kan numret bli "freakish" -- precis som jag ^^ Broadway är också någonting som skulle passa mig -- glad och sprudlande.

Det är helt okej för mig att skriva om detta då jag är tjej, eller hur? Det är det jag verkligen hatar -- dubbelmoralen. Man pratar om jämställdhet hit och dit, men även finns det vissa aktiviteter som bara passar för tjejer och inte killar. Det finns många killar som håller på dans, men hur många killar skulle få för sig att dansa någonting annat än street? Vad kallar man en kille som dansar balett?

Ja, jag fick inspiration från filmen Billy Elliot, men även boken Sandor slash Ida. I båda fallen dansar killarna balett, och i båda fallen blir de kallade för bögar på ett nedvärderande sätt. För det första är det inget nedvärderande att vara bög, och vem har sagt att man är gay bara för att man dansar? Om tjejer kan göra vad som helst, kanske rent utav allt, varför skulle inte killar också kunna göra det?
Just balett är en av de svåraste dansformerna jag känner till -- det handlar mycket om att kunna uttrycka sig i sina rörelser, men det handlar också mycket om att ha rätt teknik, att ha fina linjer... Vad är det som är så "bögigt" med att försöka sig på någonting så svårt? Varför ska det anses vara nedvärderande mot det manliga könet?

En tjej som dansar är "normal". En tjej som boxas är cool.
En kille som boxas är "normal". En kille som dansar är löjlig.
Ser ni dubbelmoralen? Det gör i alla fall jag, och det är sjukt att det ska behöva vara så. Det finns så otroligt många talangfulla dansar som är män. Vi har Fred Astair, Wayne Sleep, Adam Cooper, Michael Jackson, flera vinnare från So you think you can dance...

Under senare tid har man blivit mer öppen till killar och dans, det ska jag inte förneka, men det känns ändå som att det inte är helt...accepterat, skulle man väl kunna säga. Killar och balett går fortfarande inte ihop för många. Man drar som sagt var kopplingar att killar som håller på med balett skulle vara bögar, men jag ser verkligen inte hur det går ihop. Jag ser inte heller hur man kopplar ihop homosexualitet med någonting dåligt...

//Lisa

Snabb uppdatering

Tro mig, jag skulle skriva mer, men jag "lånar" mammas dator igen då den ändå var på.
Svullnaden har äntligen gått ner nu, även om värken ökat. Jag väljer ändå att se det som en bra sak -- såfort svullnaden är borta är smärtan det, och det är inte ovanligt att smärtan blir värre när svullnaden går ner. Inte för mig i alla fall -- det här är säkert fjärde gången foten svullnar upp, och det är på samma ställe också...

Okej, vad har jag haft för mig idag? Inte mycket -- vädret har verkligen varit fram och tillbaka, men även om det varit sol utomhus skulle jag ha hållt mig inne. Jag har läst lite (jag har bara 80 sidor kvar av boken nu, så jag hoppas att jag läser ut den till åtminstone imorgon), men framför allt har jag spenderat större delen av dagen framför TV:n. Till min ursäkt kan jag säga att Avatar är en riktigt bra film.
Jag ska försöka börja på min berättelse senare idag -- det är antingen det eller att jag gör lite research inför den. Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för någon månad sedan skrev jag ett inlägg om att jag ville skriva en historia med samma upplägg som en bok. Jag kommer inte skicka n den för att få den publicera, men jag har spendert många somrar med att påbörja en berättelse utan att avsluta den. Nu ska jag ta tag i det och försöka avsluta något för en gångs skull.

Jag har äventvättstugan om två timmar, men mamma har lovat att hjälpa mig med det, så det är inte så hemskt som man skulle kunna tro. Det enda jag kommer behöva hjälp med är att hänga upp vissa plagg i torkskåpet. Varför berättar jag det här? Jag har faktiskt ingen aning...
Glöm inte bort att jag är med i Veckans Blogg, och glöm inte heller bort min lilla tävling (av de som gissat hittills har ingen haft rätt, så det kan bli du som har rätt...).

//Lisa

Veckans blogg

Nej, jag annordnar ingen veckans blogg (inte än i alla fall), men jag är däremot med i en. Jag är nr 2, och det skulle vara jättekul om ni kunde rösta på mig. Jag har varit med i veckans blogg-tävlingar förut, men jag har inte försökt få röster genom min blogg. Det har såklart lett till att min blogg fått noll röster, så nu hade jag tänkt att ändra på det :p

Man ser inte mycket av min header, dels för att jag inte ens har någon, men man ser det gröna i alla fall ^^ Men som jag sade -- rösta gärna på mig, nr. 2 :)
//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Min dag började väldigt sent -- jag vakande först efter ett idag. Jag är så otroligt trött nu för tiden att jag varken vet ut eller in längre -- jag sover bort halva dagarna och vill sova ännu mer. Det "roliga" är att det är väldigt få som tror på mig -- att det bara är stress. Det här har pågått i snart ett år, och det blir inte bättre. Då är det inte stress, framför allt inte då sommarlovet har börjat...
Som pricken över i:et har min fot svullnat upp ännu mer. Okej, det är inte så mycket mer jämfört med igår, men det är tillräckligt för att irritera mig.

Vad gör jag nu då? Tja, förutom att halta omkring tittar jag på Billy Elliot. Jag vet att jag sett den alldeles för många gånger, men den är så otroligt fin, och budskapet är helt fantastisk -- man ska vara den man är utan att skämmas för det. Som jag sade, det är ett bra budskap...
Nej, nu ska jag gå och äta glass (mmm, glass *dregla som Homer Simpson").

Glöm inte bort tävlingen som pågår ett tag till ;)
//Lisa

Bekräftelse

Jag vet inte om jag gjort en grov missuppfattning nu eller inte, men det känns i alla fall som att många tonåringar söker bekräftelse. Nu prtar jag inte om att man söker bekräftelse i form av att försöka göra någon stolt, utan den typ av bekräftelse på att man är någon med status. Hur många tonåringar skulle kunna tänka sig att sitta hemma en fredagskväll när de flesta är ute och festar? Väldigt få, och det handlar inte alltid om att man vill vara med kompisar efter en hård vecka. I sådana fall skulle man inte dricka sådant man anser är vidrigt bara för sakens skull, bara för att bli full.

Varför är det så viktigt att bli full? För att det blir kul? Okej, jag håller med att det blir något roligare (inte för att jag blivit full, men det är lite kul att se människor runt omkring bli lulliga), men vem är den patetiske i det läget? Den som trivs med att vara hemma med en bok, eller den som behöver bli full för att kunna ha kul? Om man råkar bli full på någonting man gillar så är det någonting helt annat jämfört med att bli packad på någonting som får en att kräkas. Måste man bli full för att inte hamna utanför, för att inte få "nörd-stämpeln"? Måste man bli full för att kunna vara en i gänget, och inte hamna utanför?

Jag har märkt bland många tjejer att de inte klarar av att vara "ensamma", d.v.s. singlar. När en kille gör slut med dem siktar man direkt in sig på nästa kille. Det är även en oskriven regel att man ska ha haft minst en popjkvän innan man går ut grundskolan för att man inte ska vara ful eller patetisk. Det råkade jag ut för, och jag fick ta emot kommentaren "Jag har i alla fall en pojkvän" flera gånger av en och samma person. Man kan verkligen fråga sig i det läget om man skaffade sig en pojkvän för personen, eller om det handlar om status. Uppenbarligen blir man automatiskt snygg om man har pojkvän. I mitt fall skulle det innebära att ett vårtsvin har större chans än mig att vinna en skönhetstävling.
Det handlar även om att man ska ha så många personer som flirtar med en som möjligt. Okej, jag ska inte förneka att jag blir smickrad när någon flirtar med mig eller när någon tittar på mig när de kör förbi. Å andra sidan sker det så sällan att jag försöker ta åt mig när det väl sker. Poängen är att man tydligen ska ha så många personer som flirtar med en för att man ska kunna betraktas som snygg. Jag bryr mig inte så mycket om det skulle vara en oskyldig flirt (där man t.ex. kallar varandra för "snygging" etc.), men det är någonting helt annat om man skulle börja leka med någons känslor. Jag tycker inte att det är okej att leka med någons känslor, oavsett kön, för att man själv ska kunna berätta för sina kompisar om flera olika ragg.

Jag har aldrig förstått varför man söker efter bekräftelse på det här viset då det gäller det ytliga. Vad gör det om tio år att man hade 58 olika ragg som tonåring? Det läskiga är att många värdesätter utseendet mer än intelligens -- jag känner till många personer som skulle kunna spendera mängder med pengar för plastikoperationer. Varför är det så viktigt med stora bröst? Varför är det så viktigt med en smalare midja? Varför inte ägna sig åt att vara glad över den man är, över det man uppnått och vara stolt över hur man ser ut? När det kommer till kritan är det trots allt självförtroende och självkänsla som spelar roll -- alla har trots allt olika preferenser när det gäller utseende...

//Lisa

Torsdag

Hej på er :D
Min fot har inte blivit bättre under natten -- tvärtom har den svullnat upp ännu mer. Om jag inte får ned svullnaden (och smärtan!) tills imorgon kommer jag inte kunna gå på en födelsedagsfest som jag blivit inbjuden till. I vilket fall som helst kan jag inte tvätta ikväll, men det kan man leva med några dagar till. Något som är lite värre är att jag inte kan njuta av det riktigt fina vädret. Det är soligt här hemma, vilket det varit de senaste dagarna, men det är även relativt varmt här. Det är en av de bästa dagarna på lovet hittills, och jag kan inte ens gå ut. Jag har till och med problem med att vandra omkring här hemma, och det var jobbigt att bara ta hand om disken då jag lade vikten på andra foten.

Okej, jag ska inte vara negativ. Jag har trots allt en ursäkt till att slippa tvätta ikväll. Jag har även en ursäkt till att titta på film hela dagen och äta glass. Det skulle i och för sig varit betydligt lättare att äta glass om vi haft någon, men syrran har lovat att gå ner till mataffären för att handla lite -- förhoppningsvis kan jag övertala henne till att passa på att köpa glass (a).
En annan sak jag är glad över är att det är ett par personer som ställt upp i tävlingen -- vanligvis måste jag göra reklam för tävlingen för att kunna få fem deltagare under de första två veckorna, men på mindre än ett dygn har sju personer ställt upp. Jag kommer inte godkänna några av kommentarerna förrän tävlingen är avslutad, men jag tänkte faktiskt slänga in ett andra och tredje-pris om det fortsätter såhär ^^ Den som kommer med rätt gissning först vinner såklart, och den som är nr. 2 med rätt gissning får andra-priset o.s.v.

Jag hoppas att ni får en fortsatt bra dag :D
//Lisa

Sovrum

Det var länge sedan jag lade upp bilder på inredningar jag antingen är intresserade av, eller som jag tycker är roliga, men här kommer några bilder på sovrum från IKEA:s hemsida. Av 14 rum valde jag ut mina fem favoriter, och jag tänkte låta er gissa vilket rum som är min absoluta favorit. Den som är först med det rätta svaret vinner en länkning på bloggen samt ett 100-kronors presentkort från en valfri butik.



Det jag gillar med det här rummet är att det är färgglatt, men ändå subtilt. Det är mycket vit, men det bryts med det röda och det orangea (heter det så? Det stavas i sådana fall konstigt...).


Det här är inte lika ljust, men det är inte särskillt mörkt. Det är många naturliga färger som ger det ett visst ljus, men det blir inte för mycket. Kontrasterna mellan de khakifärgade lådorna och gröna väggen är riktigt fin ^^


Även detta rum har naturliga färger, även om de är mer subtila än rummet ovanför (det där lät fel då man nämnde "Rummet ovanför" i Mysteriet på greveholm -- vem kommer ihåg den julkalandern?). Å andra sidan gillar jag den mörkbruna färgen, dels för att den är nästan lika mörkt som mitt hår, så det funkar :)


Det är väldigt just i det här rummet, men det är lite för mycket vitt för min smak. Å andra sidan ger det en möjligheter på en helt annan skala att dekorera med t.ex. växter och få det att funka.


Det vita hamnar här i balans med de blåa väggarna, och rummet känns hemtrevligt på något sätt. Det känns som att det här rummet är mer...realistiskt. Det är inte för luxuröst, färgerna hamnar i balans med varandra utan att det blir för mycket, och detta stuk är något som man hittar oss de flesta.


Vilket rum tror ni att jag föredrar? ^^
Tänk på ett posta er e-mail när ni kommenterar, och om ni har en blogg får ni länka till detta inlägg. Ni får bara gissa en gång, och jag kommer att kolla IP-adresserna för att se att ni inte fuskar ;)
//Lisa





Äckligt

Jag läste ett blogginlägg tidigare ikväll där bloggaren skrev att det är äckligt att vara "fet". Hon ställde frågan om vi läsare verkligen ville vara så feta som kvinnan på bilden -- en bild som är tagen från serien Supersize vs. Superskinny.

Varför skulle det vara äckligt att vara större? Ja, jag vägrar att använda mig av ordet fet just för att det enligt min mening inte finns feta människor. Man brukar kalla människor som lider av fetma för feta, men det används som ett skällord nu för tiden. Även om man skulle lida av fetma betyder det inte att man är fet -- det betyder bara att man behöver hjälp med att lägga om matvanor och träning för att förhindra skador på kroppen. Det betyder inte att man ska bli kallad för "fetto", eller höra att man ser äcklig ut. Det finns större människor som är otroligt vackra, och vi i största allmänhet måste släppa alla mått när det gäller vikt. Vad spelar det för roll att man är överviktig? Om jag är överviktig är det någonting jag själv måste ta itu med, om det är något som riskerar min hälsa. Det är inte andras angelägenhet att bry sig om hur mycket jag väger om deras mål är att kunna kalla mig "fetto".

Nej, man är inte äcklig om man väger mer än vad som anses vara tillåtet. Många blir kallade för "fetton" för att man inte når upp till skönhetsidealen när det gäller vikt. Enligt min mening är det på tiden att man förändrar de där idealen. Enligt min mening ska man sopa idealen helt och hållet, för vad gör de för nytta? De ser bara till att Gud-vet-hur-många-människor som försöker banta för att nå till en "drömvikt". De ser till att många människor försöker göra vad de kan för att kunna gå upp i vikt -- skönhetsidealen får människor att känna sig mindre vackra, och det är det som är äckligt. Jag har fått höra att jag är söt, snygg och vacker, men kan jag glädjas åt detta? Nej, för att jag en gång i tiden ständigt fick höra att jag var fet och ful.

En fråga till er som använt er av uttrycken "fet" och/eller "ful" -- vad fick ni ut av det?
//Lisa

Onsdag

Det känns inte som onsdag idag, men det är det. För min del innebär detta Grey's anatomy senare ikväll, men hittills har jag inte gjort så mycket. Jag åkte ned till Sjöängen för att lyssna på några band som spelar där nere, men jag gick efter ungefär två timmar. Det blev rätt kallt att stå där nere när temperaturen sjönk -- tidigare idag var det nästaan 20 grader varmt ute, nu är det närmre 14.

När jag var på väg till bussen för att åka hem hamnade jag såklart i ett dike. Visserligen var det bara min fot som hamnade i diket, men jag vrickade till den, så det gör lite ont nu. Förhoppningsvis svullnar den inte upp -- det är samma fot jag stukade till rätt kraftigt för några år sedan. Svullnden försvann efter över en vecka den gången, och när den blivit svullen i senare skede har det varat i flera dagar. Som jag sade, om foten svulnar upp kommer jag inte kunna göra så mycket de närmsta dagarna :p

Hur har ni det då?
//Lisa

Promenad-bilder

Jag tog en promenad tidigare ikväll -- tidigare och tidigare, jag gick hemifrån för två timmar sedan och återvände för en halvtimme sedan. Det är vad jag kallar en lång promenad, men jag passade på att ta några bilder som jag sedan redigerade. Vad ni än tänker så tro mig när jag säger att de såg värre ut i verkligheten.


Jag gick ned till Sjöängen, och satte mig på bryggan för att ta den här bilden...

 


...och anledningen till varför jag satt på bryggan var för att den inte nådde ut hela vägen till berget som var mitt mål.


Min absoluta favorit ^^


Ni som gillar lila, vad tycker ni om den här bilden? Jag tog den efter att ha gått av bryggan och satt på ett berg.


Ja, jag lade mig ner på berget, och ja, jag blev lite sandig i håret.


Inte min favorit -- uppenbarligen -- men jag gillar den ändå :)

 

//Lisa

Intervju

Jag ställde upp på att intervjuas av en bloggare som är helt fantastisk -- en som är otroligt modig, öppen och som inte blivit uppmärksammad nog om ni frågar mig. Intervjun hittar ni här, och om det skulle vara något ni undrar över är det bara att fråga. Tänk bara på att taskiga kommentarer uppskattas lika mycket som fågelbajs på huvudet :p

//Lisa

Bilder från igår :)

Jag tog inte många bilder, men jag lägger bara upp ett par stycken. Jag var tvungen att redigera alla bilderna med hjälp av Picasa 3, men två av bilderna gick inte att redigera, så jag struntade i dem.



Den här bilden blev jag mest nöjd med. Nej, det var inte så mörkt ute -- jag ökade mättnaden och skuggorna för att få fram färgerna ^^ Jag ökade även värmen för att färgerna skulle bli mer subtila, för att det skulle bli mer trovärdigt. Jag passade även på att öka skärpan något :)

 


Jag borde ha ökat värmen på denna bild, men det glömde jag bort. Istället fokuserade jag på skuggorna och högdalarna.


Den här bilden använde jag mig av lite allt möjligt. Jag målade över gatlyktorna med hjälp av Paint, jag ökade mättnaden och högdalarna samt skuggorna. Jag tog in lite värme, men inte alltför mycket då jag ville få fram färgerna i denna bild. Jag slängde även in lite skärpa :)

 

//Lisa

Tisdag

Hejhej ^^
Bilderna från gårdagens promenad kommer upp snart, men inte i det här inlägget. Jag kom precis hem efter att ha spenderat hela dagen nere vid Sjöängen (för er som inte vet ligger det ungefär 3 km från där jag bor). Jag älskar verkligen gräsmattan där -- den är helt perfekt för sådana här mindre träffar. Det var nämligen en mindre träff för de som tog studenten i fredags, men såklart andra Östra-elever också för den delen ^^ Vi gjorde inte så mycket, men det är härligt i sig att helt enkelt bara hänga och ta det lugnt. Man behöver inte så mycket mer än ett par filtar, fotbollar och musik för att kunna njuta av stunden.

Som jag sade kom jag hem precis. Ni ikan fråga mig hur mycket som helst vad jag har gjort sedan jag kom hem, men det enda är att jag satte mig i en konstig vinkel som gör att min fot domnar bort.
//Lisa

Perfekta dejten

När man tittar på amerikanska serier eller filmer ser man oftast ett par på en lyxig restaurang där maten kostar mer än vad den faktiskt borde göra. Det är även det många kvinnor verkar vilja ha när de går ut på en dejt -- en lyxig och och dyr middag. Jag kan på någon skala förstå det, men det är definitivt inget jag är ute efter.

Vet ni vad drömdejten är för mig? Att helt enkelt vara med en person jag verkligen tycker om och känner mig trygg med. Att helt enkelt äta hemlagat och sedan titta på en film. Någonting annat jag gärna skulle vilja göra är att bowla eller ta en promenad i skogen på en sommarkväll.
Märker ni att jag väljer ställen som inte alls ligger åt det sexiga hållet? Okej, filmen kanske, men inte så mycket den hemlagade middagen. Det beror på att jag tycker att man ska kunna visa sitt rätta jag i en sådan stor grad som möjligt. Jag gillar enkelheten i sig,m och därför vill jag hålla det enkelt. jag är lekfull av mig, och det syns när jag bowlar och ibland när jag promenerar. Promenader är även en del av mig -- jag kom hem från en promenad för en halvtimme sedan (bilder kommer upp imorgon), och jag tror att det säger en del om mig.

Även om jag kan förstå till en viss del varför man vill ha den dyra maten och de dyra presenterna har jag ändå svårt att förstå varför man ständigt bortser från enkelheten. När det kommer till kritan handlar det trots allt om att man ska ha kul -- vem säger att man har mindre kul i en bowlinghall än på en restaurang bara för att det sistnämnda är mer...sensuellt?

//Lisa

How To Save A Life



En fin låt, med en fin text, och jag undrar hur många som minns den.
How To Save A Life -- The Fray


//Lisa

Riktar man ett finger mot någon

...riktas tre fingrar tillbaka.
Känner ni till det uttrycket, det talessättet? Jag fick höra det när jag var yngre, och det stämmer faktiskt. Om man pratar om någon, eller anklagar någon på falska grunder, får man ta emot mer skit än vad man tilldelat. Många är medvetna om det här, men ändå har vi en benägenhet att snacka bakom ryggen på någon annan. Vi har även en benägenhet att beskylla andra för våra egna misstag, eller att klandra någon helt och hållet för en situation som växt fram med flera inblandade parter. Förstår ni vad jag menar?

Människor har en benägenhet att ständigt få sig själv att se ut i bättre dagar. I ett bråk, eller tjafs, blir det därför alla andras fel förutom sitt eget. Även om man slog till någon var det inte ens eget fel, det var någon annans. "H*n får skylla sig själv"-attityden börjar faktiskt bli ganska (okej, väldigt) irriterande nu. Det är aldrig en ensam persons fel att ett bråk bryter ut. "It takes two to tango", och detsamma gäller just bråk. Ändå är det alltid en, och enbart en, som blir klandrad för det om det är ett bråk mellan två personer. Det slår en aldrig att man själv har en del i det hela. Det enda man tänker på är att försvara sig, och när man återberättar historien för någon senare är det man själv som är det oskyldiga offret.

Varför kom jag in på det här? Jag stötte på en dagboksanteckning jag skrev för några dagar sedan. Jag är rätt personlig i bloggen, men jag drar vissa gränser. Även om man man inte kan skriva av sig på bloggen är det skönt att få ur sig vissa saker på ett eller annat sätt. I vilket fall som helst hade jag vid denna tidpunkt blivit ankllagad för en massa saker, och senare den kvällen hade jag fått ta emot ett samtal där jag fick ta emot ännu mer. Jag säger inte att jag var helt oskyldig, men det blev för mycket.

Jag tycker att man ska stå för det man säger, oavsett hur mycket skit man får tillbaka i ett senare skede. Man får ångra sig hur mycket man vill, men det är dumt att förneka det eller att försköna sig på ett medvetet sätt. Talar man bakom någon annans rygg ska man stå för det. Det är faktiskt därför man inte ska tala bakom någon annans rygg -- man vet själv att när man står framför personen i fråga kommer man förneka allt man sagt. Det som sagts har sagts. Om det misstolkats är det en sak, men det är någonting helt annat om man förnekar det. Man kan knappast kalla någon för "subba" fem minuter innan man påstår att man inte alls menade så, att man menade att personen i fråga är hur snäll som helst.

Jag är ledsen över att inlägget blev så rörigt, och jag hoppas att ni förstår vad jag ville få ut från detta inlägg trots allt.
//Lisa
//Lisa

Soliga måndag

...men inte så värsta varma måndag. Å andra sidan kan man leva med det, eller vad säger ni? ^^

Jag vaknade rätt sent idag, men det var rätt skönt om jag ska vara ärlig. Det enda jag behöver tänka på nu är att faktiskt låta fönstret vara helt öppet om nätterna -- jag tenderar att stänga dem halvt, och det gör att det blir för varmt i rummet. Annars är det inte så mycket jag behöver tänka på för tillfället, förutom att det faktiskt är mycket att tänka på för min del. Det är så svårt att hitta ett jobb nuför tiden, framför allt när man inte har någon tidigare erfarenhet. Det närmsta erfarenhet jag har är PRAO-veckorna i nian som spenderades på Skopunkten. Det var faktiskt kul, även om det kändes i ryggen efter ett litet tag (tips till er som tittar på skor -- lägg tillbaka dem på det ställe ni först hittade dem!).

Idag ska jag inte göra så mycket -- det är först om några timmar i spdana fall. Jag ska träffa Lizzie, och kanske även Linn och Tessan om de kan, för att äta antingen thai-mat eller indiskt. Det finns ett litet ställe i Farsta -- ett väldigt litet ställe -- som serverar både och. Lokalen är helt okej, placeringen kunde ha varit bättre, men maten är underbar. Man skulle definitivt kunna öppna upp ett större kök/matställe med de kockarna ^^
I vilket fall som helst hade jag nu tänkt sätta mig ner med en bok -- jag började med Atonement (svensk översättning: Försoning) för några dagar sedan. Tyvärr har jag inte kommit långt, men det är väldigt många beskrivningar i början. Ett, nej två, stycken går åt till att beskriva en staty. Man får en klar bild i huvudet hur den ser ut, men det blev för mycket. Istället för att kort beskriva hur den såg ut beskrev man dess utseende med vattnet som lagt sig (statyn är placerad i en fontän) på marmor-ytan... Som jag sade, det blev lite för mycket där.

//Lisa

Svaghet

Om någon frågar om man gråter förnekar man oftast det trots att tårarna börjar rinna över. Man skyller på allergi, damm i luften (okej, det kanske bara är jag som använt mig av det senare) etc. Detta gäller såklart inte alla, men det händer. Man kan inte bortse från att det händer, och det är så dumt att man gör så -- handlar det om att man inte vill visa sig svag, eller handlar det om...tja, vad handlar det om egentligen?

Jag gråter hela tiden. När jag ser på film, när jag läser tidningar, när jag läser överhuvudtaget, när jag är ute och går när det är blåsigt ute, när det är pollen i luften, när jag glömmer bort att blinka -- ja, hela tiden. Jag tenderar även att bli tårögd då jag blir förbannad, men det handlar om att jag inte tänker på att blinka. Jag är inte rädd för att erkänna detta -- det är en del av den jag är, och jag har svårt att se varför mitt gråtande skulle göra mig svag. Jag har blivit kallad svag för att jag gråter så pass mycket, trots att jag sällan gråter för min egen skull nu för tiden. Men även om jag grät för min egen skull skulle jag inte vara svag. Vi alla blir sårade, och det händer att det syns i våra tårar. Man är inte svag för att man skadas, och man är inte svag om man vågar visa det. Tvärtom -- om man vågar visa sin smärta är man modigare än de flesta. Detta betyder dock inte att man ska överdriva och noja sig över en nagel som brytits av. Inget illa menat, men det är faktiskt fel sak att gråta över.

Jag har faktiskt större respekt för de som vågar gråta öppet, de som vågar visa sina verkliga känslor. Ingen gillar en låst bok, eller hur? Man vill kunna se människan bakom fasaden -- man vill kunna se styrkor som svagheter, idioti som intelligens, glädje som sorg... Man vill helt enkelt kunna se människan framför sig som mänsklig mer än en robot. Jag kan visserligen inte tala för andra, men jag kan tala för mig själv, och jag vet att flera vänner håller med mig om detta.


Vad tycker ni? Är tårar ett tecken på svaghet, eller styrka?



//Lisa 

Open Your Eyes

 

En fin låt jag letade upp efter att ha hört den i Grey's Anatomy.
Open Your Eyes -- Andrew Belle

//Lisa

Sveriges nationaldag

Idag är det Seriges nationaldag. För mig innebär det ingenting speciellt -- jag känner ett par stycken som fyller år idag, men det är det som är det speciella med den här dagen. Vad är det vi ska fira egentligen? Gustav Vasas intåg till Stockholm? Det var ingen bra sak på det sättet. När jag var sju, åtta år fick jag bara höra bra saker om honom, men när jag kom till gymnasiet insåg jag vilken propaganda vi blivit utsatta för. Så, vad är det vi ska fira? Hundratals år av lögner? Jag tror att jag skippar det...

Så många andra länder har stora firande, men det är för att de har mycket att fira -- amerikanerna firar sin självständighet, och de är inte de enda. Vi har inget sådant vi kan fira, så vad händer? Svenska rasister och nynazister knallar runt på gatorna för att sprida sina "svarta-och-invandrare-har-inget-här-att-göra-för-att-de-är-dumma-i-huvudet"-åsikter. Därför tänkte jag göra det motsatta -- jag tänkte sitta inomhus för att försöka sprida mina "rasister-och-nynazister-är-de-verkliga-idioterna"-åsikterna.
Men seriöst, vad är det för mening med att rata mer än hälften av Jordens befolkning p.g.a. mängden melanin? Man kan även tänka såhär -- de flesta av oss kämpar för att bli så brun som möjligt, för att komma närmre den "utländska färgen". Om man nu hatar människor så mycket för deras hyfärg, varför gör många av oss allt vad vi kan för att kunna få den färgen, eller för att komma så nära den som möjligt?

Under årets gång har åsikter om att muslimer skulle vara Sveriges största hot sedan andra världskriget växt fram, men vem är den verkliga fienden? Det är inget fel på muslimer -- det är inte mer fel på muslimer än vad de är på kristna. Det som är farligt är fanatismen inom islam, men detsamma gäller även kristendomen. Låt mig gissa, många av er tänker att kristna inte står bakom terrordåden i USA, men samtidigt var det inte muslimerna som stod bakom korstågen, eller hur?
Nej, det verkliga hotet är fiendeskapet och det faktum att man delar upp människor utifrån hudfärger, religioner, etniciteter... Det är läskigt hur många hatbrott som begås, och vem är det som begår dem? Jag ska defintivit inte säga att folk med utländsk bakgrund aldrig gör något fel, men vi icke-utländksa människor gör också fel. Vi gör faktiskt samma fel, och det är definitivt något vi måste tänka på. I vilket fall som helst är det många hatbrott som sker, och såvitt jag vet är det inte svarta som går runt med hakkors och förstör för så många andra människor.

Så, är denna dag verkligen något att fira? Jag anser inte att det är rasistiskt att fira nationaldagen, för det är det inte, men det är sättet många väljer att göra det på. Det är en sak att fira att man bor i ett land man gillar, men det är någonting annat om man firar för att försöka driva ut människor som bosatt sig här.
Vad är det vi firar?

//Lisa

Söndag

Idag är det inte bara söndag, det är även Sveriges nationaldag. Var jag tycker om det återkommer jag till lite senare.
Det blev lite ändrade planer idag. Min magvärk återkom, så jag är mer eller mindre fast här hemma. Jag orkade dock inte hålla mig inomhus, så jag tog en promenad på 30 minuter. Var den lång? Nej. Jag kunde inte gå snabbt, men det var nog mer värmen än någonting annat. Jag hade hoppats på att promenaden skulle göa saken bättre, men nu när jag kom hem...det är inte bara magvärken som är problemet -- jag tror att jag åt lite för mycket till lunch, om man säger så :p

Just nu håller jag på att se på Walk the Line. Det var så länge sedan senast, så jag tänkte att det skulle gå bra. Även om jag har lite svårt för filmer som visar en typ av historia -- där man emellanåt visar årtalen, och där man har lite svårt att gå ner på djupet hos vissa karaktärer -- men den här filmen är underbar, och samma sak gäller faktiskt Cinderella Man nu när jag tänker efter ;) Men helt ärligt har jag lite svårt för att det ska finnas karaktärer som sätter krokben för huvudkaraktärerna. I båda dessa filmer är det fruarna som sätter krokben, men det slutar olika. I vilket fall som helst får man aldrig riktigt reda på hur de har det, och vad händer? Jo, de framställs som "the bad guy".

Aja, det är val så livet är...
//Lisa

God natt

Jag kom inte hem nyss, jag har varit hemma ett bra tag.
Efter att Lizzie kom hit bestämde vi oss för att hyra någon/några filmer efter att ha köpt jordgubbar. Tyvärr var de flesta filmer uthyrda, så jag sprang upp till lägenheten för att hämta några som låg på hyllan vid TV:n. Vi tog en lång promenad till henne i det fina vädret. Jag vet inte hur mycket klockan var när vi kom fram, men vi fortsatte prata om allt möjligt. Jag har verkligen saknat henne -- på något vänsterhar vi lyckats glida från varandra, och jag hoppas verkligen att vi kan återuppta kontakten. Hon är en helt underbar tjej, och vän, och det är definitivt ingen person man vill förlora.

Vi satte i alla fall på filmen, utan att tänka på hur mycket klockan var. Det var när vi var halvvägs igenom som jag automatiskt tittade på min klocka (min nya klocka jag fick i present :p), och jag såg att den började närma sig halv tolv.

Som jag sade har jag varit hemma ett bra tag -- jag kom hem snabbt då jag fick skjuts hem -- men jag har inte orkat sätta på datorn. Jag såg nu att mamma hade sin dator igång, så jag smet in medan hon gör sig i ordning för att gå och lägga sig. Det är något jag borde göra jag med, men uppenbarligen väljer jag att sitta här. Ja, jag är konstig :p
Imorgon ska jag träffa Lizzie igen och försöka se klart filmen, och kanske försöka se nästa (vem vet? ^^). På kvällen ska jag träffa Micaela, så det kommer inte bli mycket uppdatering då heller. Det är i sådana fall om jag tar med mig min laptop, men det verkar så taskigt...

God natt på er alla!
//Lisa

"Kul" fakta innan jag faktiskt går och lägger mig -- jag hade inte många besökare i fredags, det var faktiskt det lägsta antalet jag haft på ett riktigt bra tag -- och fler personer har kikat in under de senaste två timmarna jämfört med i fredags :p

I fought the law




Det var den här låten jag pratade om i det förra inlägget ;)
I fought the law -- The Clash


//Lisa

Lördag

Första dagen efter att ha tagit studenten... Det har faktiskt inte hunnit sjunka in än, men det kommer säkert förr eller senare. Jag undrar faktiskt hur alla mår nu idag, då många gick till slutskivan efter att ha åkt runt på flaket. Jag hoppas verkligen inte att någon mår alltför dåligt, men jag måste faktiskt erkänna att jag kommer bli lite skadeglad om någon fortfarande är bakfull. Det är så många som påstår att det är roligare med alkohol. Det kanske det blir, men det finns en gräns, och den gränsen upptäcker man dagen därpå :p

Jag har inte gjort så mycket idag, förutom att åka ner till Nynäshamn tillsammans med familjen. Det är så mysigt där nere nu på sommaren då folk har lagt ut sina båtar. Det finns så många kroger där man kan äta riktigt god mat ute i sommarsolen, och det förstärker hela sommarlovs-känslan. Än så länge har det inte slgit mig att jag tekniskt sett är arbetslös, men om jag får en plats på universitetet i höst kan jag glädja mig åt att jag fortfarande är student. Det där lät fel, men helt ärigt ser jag fram emot hösten. Dels tatueringen jag hade tänkt att skaffa, och dels för att litteraturvetenskap verkar vara en kurs för mig. Men nu ska jag bara njuta av att det är sommar, och se var det leder någonstans :)

Men som jag sade åkte vi tre ned till Nynäshamn (vilket resulterade i en tågresa på 50 minuter, men det funkar så länge man har musik). På vägen hoppade en god vän, Bella, på tåget tillsammans med hennes pojkvän. Seriöst, man får nästan leta efter ett sötare par -- de är båda underbart lekfulla, och de passar så bra ihop ^^
Vi var i alla fall där i två timmar, ganska så exakt, och jag märkte verkligen hur trött jag faktiskt var efter en timme trots att jag sov till klockan ett idag. Jag var faktiskt tvungen att dricka en dubbel espresso, och vanligtvis när jag gör det blir jag alldeles fnittrig efter två timmar. Jag kan skratta åt allt då koffeinet börjar komma igång, men jag känner mig...normal, på något sätt.

Nu sitter jag utan att göra någonting -- jag lyssnar just nu på I fought the law -- och väntar på att Lizzie ska komma. Jag har inte träffat henne på ett bra tag, så det ska bli kul :D
//Lisa

Kommentarer

"Du äger", "Du är underbar", "Du är bara för snäll", "Lycka till", "3 år av blåmärken och skratt, säger bara lycka till", "you have excellent fashion taste", "Världens bästa", "Hej hoppsan lillebror" (du kunde inte ha skrivit lillasyster :p)...

Det är några saker som står nedskrivna i mössan. När mamma sade att vi får försöka tvätta bort ölen och cidern som kommit på den var min första reaktion såklart nej, just för att jag inte vill riskera att få bort det som skrivits.
Under den större delen av mitt liv har jag trott att jag är värdelös, och inte till någon nytta överhuvudtaget. Mobbarna lyckades verkligen med deras "uppdrag", om man säger så, men titta hur långt jag kommit. Jag, som en gång inte hade någon smak gällande kläder, har nu en "[...]excellent fashion taste". Jag, som en gång var en dörrmatta, äger nu, och är världens bästa. Jag, som en gång ansågs vara värdelös, fick idag på flaket höra att jag var bäst, att jag äger och detta trots att jag blivit mobbad.

Det känns så överväldigande på något sätt, och jag har uppnått så mycket mer under dessa tre år än vad jag trodde var möjligt. Jag har vågat öppna mig, trots att jag fortfarande är den blyga tjejen som behöver lite tid på sig att känna sig bekväm. Jag har vågat ta plats på ett helt annat sätt. Jag har sett till att inte längre vara en dörrmatta -- jag hjälper gärna till, men jag vägrar bli utnyttjad på det sätt jag en gång blev. Jag har även insett att jag faktiskt en gång blev utnyttjad, att man på många sätt använde mitt dåliga självförtroende och självkänsla.
Det roliga är också att jag fortfarande tenderar att överraska folk. På många sätt är jag förutsägbar, men på andra är jag rena motsatsen. Det var inte många som trodde att jag skulle tatuera mig en första gång, och inte heller att jag ville ha en sådan stor tatuering. Det var inte många som trodde att jag skulle tatuera mig igen, och det är fortfarande en del som blir överraskade när jag säger att jag har en tredje och en fjärde planerad. Idag på flaket hade jag även en figurnära (!) klänning, och det är inget jag vanligtvis brukar ha. Även det var på så sätt förvånande för ett par stycken, bl.a. några i min egen familj.

Varför berättar jag det här? Tja, dels för att jag kom av mig lite från ämnet, men dels för att det är så många som får ta emot så mycket kritik för hur de ser ut, både när det gäller utseendet i sig och klädval. Jag har (tydligen) bra klädsmak, och jag bryr mig inte ens vad jag har på mig. Jag tar fram plagg jag tycker om, och mixar lite vad jag själv vill. Jag hade "converse" (oäkta för femtio kronor) till min vita studentklänning jag sprang ut med.
Min poäng är i alla fall att kritik och dåliga kommentarer kan få en att missuppfatta sig själv. Jag trodde inte att jag skulle få de kommentarer jag fick idag, och dessa ord värmer oerhört mycket.

Jag vet att jag förändrats mycket under dessa tre år, men på många sätt har jag återgått till att vara den jag var som 11-åring, fast i ett mer moget stadium. Jag har återgått till att bli den lekfulla idiot jag en gång var, och det hade jag inte kunnat göra utan er. Tack för att ni lät mig vara mig själv, och för att ni accepterat mig för mig. Tack för att ni såg mitt riktiga jag när till och med jag hade problem med det. Tack för att ni alltid varit där även om jag ibland tagit avstånd. Tack för dessa tre år -- de bästa åren i mitt liv, än så länge!


Jag kommer att sakna er, SPESJUKU07!!!♥


//Lisa

Dagens plus och minus

Dagens plus
-Jag träffade en kär vän till mig för första gången på ett år, då hon bott i Tyskland under det här läsåret.
-Jag har fått ta emot underbara kommentarer, både muntligt på flaket, och skriftligt i mössan.
-Jag fick träffa min älskade broder och hans familj för första gången på flera månader.
-Solen sken hela dagen, och det var varmt ^^
-Hela dagen gick åt att spendera tid med de som betyder mest för mig -- mina vänner, och min familj.
-Jag drack inte på flaket (bortsett från två mindre klunkar öl) och lyckades ändå ha kul -- jag är ett levande bevis på att man inte behöver supa gärnet för att ha kul :)
-Jag fick underbara presenter (en ny klocka, tre nya böcker, kolkritor med stompfrar och block och pennor)

Dagens minus
-Rektorns alltför långa tal.
-När jag satt på bussen på väg ut till Djurgården och insåg att det här kan vara sista gången jag ser många av de jag delat mina bästa tre år med -- det fick mig faktiskt att bli tårögd (kanske inte säger så mycket då jag lätt gråter).
-Att jag blev så klibbig att jag tog slut på allt schampo när jag hoppade in i duschen. Jag ska alltså upp tidigare imorgon för att köpa schampo då jag är den enda som inte ska duscha imorgon det första jag gör.
-Det är i och för sig inte så farligt att gå upp tidigare då affären ligger så pass nära, men jag fick fem timmars sömn i natt, och är otroligt trött nu. Okej, jag är utmattad, och jag förlorar min möjlighet att sova ut då jag vet att jag behöver all sömn jag kan få. Det kan bli problematiskt senare...
-Att mitt blodsocker hamnade i en sådan kraftig obalans -- jag var faktiskt rädd att jag skulle spy vid ett läge, men sedan fick Matilda en idé om att sätta på musik. Det lugnade ner mig ^^
-Att jag fick mängder med myggbett på mina lår. Det roliga är att det är på insidorna, vilket gör det hela betydligt värre. Jag kan inte gå normalt och känner mig som en groda när jag tar mig fram.
-Att jag är korkad nog som sitter upp trots att jag är utmattad.

//Lisa

Studenten

Jag är äntligen hemma nu, och jag kom precis ut från duschen. Jag räknade med en på flaket, men jag förväntade mig inte skyfall av cider och öl. Jag var den som kom lindrigt undan då jag stod i ett hörn, men jag var ändå klibbig över armarna, händerna och jag ska inte tala om hur min rygg var. Håret var en enda klump, så till er som tar studenten nästa år -- klipp håret kort! På så sätt blir det mycket lättare att trycka in det under mössan, och det förvandlas inte till en enda klump.

Okej, vill ni höra hela berättelsen om dagen?
Det började med att vi i klassen träffades för en sista stund med våra coacher (klassföreståndare), ch för att lämna in dropparna som ger oss inträde till skolan (jag är officiellt utestängd från skolbyggnaden). Vi åt lunch runt tio, men det dumma var att vi mer eller mindre fick tre kvart på oss att äta. Vi använde tiden åt att hälsa på varandra, på våra kompisar från olika klasser och programm, samt att skriva kommentarer i varandras mössor. Vi tänkte inte att vi hade lite tid på oss, men det hade vi. Det slutade med att jag åt knappt hälften av den mat jag lagt upp, och den portionen var inte liten. Det fanns personer runt omkring mig som ätit mindre, och det var det vi fick klara oss på under sex timmar.

Efter lunchen samlades vi i idrottssalen för en prisutdelning (the Pig-awards 2010). Jag blev tyvärr inte nominerad, men å andra sidan fanns det ingen "Årets klant"-kategori. Om det hade funnits, och om jag inte blivit nominerad, hade jag faktiskt blivit besviken även om jag hatar att jag är så pass klumpig som jag är.
Rektorn höll även ett långt tal som inte hängde ihop någonstans. Han pratade om att det är lärarna som slipat oss under de senaste tre åren, vilket nte stämmer då vi slipat varandra och då lärarna ändå varit till hands när det gäller kunskapen. Han pratade om att vi föds unika och att vi blir mer kopior av varandra än någonting annat när vi blir äldre, vilket inte alls stämmer då vi alla utvecklas på olika sätt genom årens gång. Han sade något om att gemenskapen som skapats beror på empati, och det stämmer till viss del även om den största faktorn till gemenskapen är hatet mot skolans kända trappa (trappstegen är designade på så sätt att ett steg per trappsteg är för lite, men där två är för mycket -- man tar antingen ovanligt långa steg eller ovanligt korta).
Mitt i allt började rektorn tala om soldater, och att soldater inte kan ha empati i krig. Han sade att om alla soldater hade empati skulle det inte alls gå bra då man tänker för mycket på Kaj som bor i huset man ska storma in i, då man tänker på att han inte kom in på Komvux och är arbetslös, eller vad det nu var. Jag förstod faktiskt inte kopplingen, och jag har utelämnat en hel del i hans tal för att själv kunna skapa en koppling, och även på den här delen av talet har jag en kommentar att ge. Om alla soldater kände empati för varandra skulle det inte ens finnas krig överhuvudtaget -- man ska därför inte ta bort den bland soldaterna, man ska ge en stor dos av den till alla!

Innan vi sprang ut hade vi samling på balkongen ut mot parkeringen där alla familjemedlemmar och vänner samlats. Det är väl ingen överraskning att vi därefter sprang ut, åkte flak (efter att ha bytt om, och tur var det!) där vi blev nedsprutade med allt möjligt och dansade till bra musik. Även om de låtar jag valt inte spelades upp var det kul. Jag kan faktiskt inte förvänta mig så mycket -- vi var ett fåtal på flaket som gillar rock, och vi var inte i närheten av MP3:n som innehöll våra "önske-låtar".

Jag träffade familjen på Solstugan vid Kristineberg. Vid det laget hade jag inte ätit någonting på 7 timmar, och det senaste jag åt var hälften av en liten portion mat. Jag var med andra ord väldigt hungrig, och åt som en liten galning. Jag sparade dock lite plats till den picknick som Matilda och Linnéa fixat i ordning. Problemet var bara att när jag kom fram till Djurgården, där de satt och väntade, åt jag så mycket av det de bakat att mitt blodsocker hamnade i kraftig obalans. Den var så pass kraftig att mina händer skakade.
Linn och Tessan mötte upp mig och Matilda på Djurgården -- Linnéa var tvungen att gå en kort stund efter att jag kommit -- och vi satt där ute tillsammans. Det blev ganska problematiskt för oss att komma hem, då vi var tvungna att ta en omväg. Det hade varit så pass kraftiga förseningar på pendeltågen att vi valde att åka tunnelbana. För Matilda funkade det perfekt, men för oss andra blev det lite värre. Istället för en tågresa på 20 minuter, blev det en tåg resa på en halvtimme (minst), väntan på bussen i 25 minuter och 10 minuters bussresa.

Någon som vill gissa hur trött jag är?

//Lisa

Samtliga bilder kommer från Djurgården -- jag vet att de kan bli missledande då de placeras vid "fel tillfälle", men jag ville bryta av all text och undvika en bildbomb.

Den stora dagen

Jag undrar faktiskt lite vad mina rubriker kommer bli när (om!) jag gifter mig, och när jag skaffar barn :p
I vilket fall som helst springer jag ut om knappt fem timmar som en student. Jag ville bara börja med att tacka er som önskat mig en fin dag redan nu (visserligen var det igår). Jag hinner nämligen inte svara på era kommentarer då jag "lånar" mammas dator för det här inlägget -- jag tänkte att det skulle vara bättre då den redan var på.
Jag vet inte hur länge jag kommer att vara borta, men det kommer säkert bli rätt sent, men håll ögonen öppna efter eventuella bilder och inlägg efter tio ^^

Jag måste kila iväg och göra mig i ordning -- vi ska träffas om en timme för att ha en sista stund med klassen, betygsutdelning (hoppasattdetgickbrahoppasattdetgickbrahoppasattdetgickbra), lunch etc.
Jag hoppas att ni alla får en bra fredag!!

//Lisa

Torsdag

Imorgon är det den stora dagen -- studenten... Jag vet som sagt inte vad jag känner inför det, men det ska nog gå bra. Just nu är jag mer nervös över betygen av någon anledning, och det finns såklart orosmål över att jag kommer att ramla vid utspringet.

Jag har inte gjort så mycket idag -- jag har hjälpt till väldigt smått här hemma, och jag har läst. Jag har snart läst ut en bok jag påbörjade igår -- en liten bok som heter Dear John, och som blivit filmatiserad. Den har premiär här i Sverige först imorgon, men i USA har den toppat listorna. Det är inte svårt att förstå varför när man läser boken, och det känns som att man valt rätt skådespelare till filmen (även om Savannah beskrivs som en brunett, och inte blondin). Det var meningen att jag skulle försöka städa av här hemma, bara för att hjälpa till lite medan de andra springer runt och letar efter en present till mig, men det är för rörigt överallt för att jag ska kunna göra det själv. Förhoppningsvis går det bra senare.

Angående reklam här på bloggen -- jag har fått en hel del reklam från läsare, och jag vet att jag inte sagt någonting om det tidigare, så det kommer nu.
-Jag ställer gärna frågor på frågeställningar, men jag godkänner inte de kommentarerna.
-Ni får gärna fråga mig om jag vill följa er via Bloglovin, men även dessa kommentarer godkänns inte och när det kommer till kritan är det jag som bestämmer om jag vill följa er eller inte. Skriv inte "ska vi följa varandra" om ni inte kan hålla det löftet, och det gäller allt annat också -- skriv inte sådant ni inte står för!
-Reklam om tävlingar på era bloggar är helt okej, men jag godkänner inte dessa kommentarer.
-Reklam för hur man kan tjäna pengar raderas!


Jag fick för en liten stund sedan en kommentar om att man ska skicka iväg 20 kronor till tre olika personer för att tjäna 100 000. Man får tre adresser som står i ordning, och man flyttar upp adressen som står i mitten till "första plats", den sista till "andra plats" och den tredje får man själv komma på.
Det är klart att man tjänar pengar på det, framför allt om man placerar sitt namn på den tredje platsen och skickar sådana här kommentarer. Jag hoppas verkigen inte att någon av er går på detta och skickar iväg sammanlagt 60 kronor. Jag undrar om inte det räknas som bedrägeri, även om man skickar pengarna självmant och nä löftet faktiskt uppfylls. Man ska inte tjäna pengar på någon annans bekostnad!

Det var bara det jag ville få sagt...
//Lisa

Svar på frågor

Jag orkade inte vänta på 20 frågor, så svaren kommer helt enkelt nu ^^

har du några framtidsplaner för bloggen?
Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det... Jag hoppas faktiskt på något plan att min blogg växer, för jag skulle älska att kunna tjäna in pengar genom att vara mig själv rakt igenom -- att vara personlig, helt enkelt. Men just nu skriver jag bara, uttrycker mina åsikter och berättar om mig själv, och helt enkelt hoppas på det bästa :)

har du tänkt jobba direkt efter gymnasiet?
Det är definitivt något jag vill göra då jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mitt liv, men jag har sökt till några kurser på universitetet och jag hoppas att jag kommer in på dem.

när kommer du till malmö och hälsar på?
Haha, det har jag inte heller tänkt på så mycket, men jag skulle definitivt kunna boka in någon gång under sommaren ^^

vad förknippar du med finland/sverige?
Jag har aldrig varit i Finland, inte ens på Åland, så jag tänker mycket på de kompisar som kommer därifrån, eller som har föräldrar som gör det. Med Sverige är det lite annorlunda. Jag tänker inte så mycket på naturen eller någonting sådant. Jag tänker mer på att det är mitt hem, och det är här all min trygghet finns, vilket är ganska ironiskt med tanke på att jag inte känner mig trygg när jag tänker på rättsväsendet här...

vad är dina intressen annars? förutom att skriva =)
Jag har inte så många intressen -- jag älskar musik, och böcker. Det är faktiskt läsningen som inspirerat mig mest till att börja skriva. Jag förde många dagböcker som liten, och jag påbörjade en mängd olika historier.
Jag gillar även att se på film, men det som är mest tilldragadnde är inte så mycket handlingen -- det är skådespelet. Jag älskar att se hur människor agerar med olika personer, och jämföra det med andra skådespelare som spelat in liknande scener...

hur känns det att snart ta studenten?
Det känns...jag vet faktiskt inte riktigt. Jag är upprymd samtidigt som jag vet att gymnasiet är det bästa jag varit med om. Lärarna har varit helt fantastiska, de vet hur de ska göra för att göra det kul och intressant. Jag har fått några av mina närmsta vänner under den här tiden, och jag har utvecklats på ett sådant sätt som jag inte trodde var möjlig. Jag kommer verkligen att sakna alla oerhört mycket. Så har det varit de senaste två sommrarna, men jag har gått med vetskapen om att jag kommer att träffa alla igen inom kort. Nu blir det inte så, och jag hoppas verkligen att jag kommer hålla kvar kontakten med alla.

vad gillar du för musik?
Jag gillar verkligen allt möjligt. Jag kan lyssna på klassiskt, pop, R'n'B, men jag föredrar rock. Det är det jag lyssnar mest på, och det är det min MP3 är fullspäckat med. Det är främst alternative, men det finns hårdrock och även metal (fast det sistnämnda lyssnar jag sällan på nu för tiden). Jag har även börjat lyssna mer på punk den senaste tiden ;)

vad brukar du lyssna på?
Som jag skrev är det främst alternative rock, men nu har jag börjat lyssna på punk också. Mina top-fem band är Muse, Fall Out Boy, Plan Three, The Fray och The Clash. Kings of Leon är också riktigt bra, och även Sex Pistols.

[redigerad fråga]Vad var det för mobbning du utsattes för? Hur länge pågick det?
Förbered er på ett långt svar...
Det började i femman, strax innan sommarlovet. Det pågick i tre-fyra månader, så det höll på en bra bit in på sommarlovet. Det var alltid ett bestämt gäng på fyra personer, men de kunde få med sig andra vissa dagar. Jag vet faktiskt inte hur många det var sammanlagt just för att personerna alltid varierade, men jag minns de fyra som alltid var med. Det är fyra personer jag aldrig kommer att förlåta, och jag blev faktiskt skadeglad när min syster berättade att en av de fyra var "ful som stryk". Jag brukar normalt inte gilla det uttrycket, men jag blev så skadeglad då jag gjorde en jämförelse med mig som faktiskt börjat se bättre ut.
Jag fick i tre månder höra att jag var ful, äcklig, fet och värdelös. Jag fick höra att ingen ville ha något med mig att göra, och i slutskedet av mobbningen hände det att folk sprang ifrån mig om jag kom i närheten. Det var just därför jag blev så skadeglad -- hur skulle ni känna om ni fick höra att ni var fula och äckliga av den person som senare kom att betraktas som ful medan du själv börjat se bättre ut? Jag är normalt inte så ytlig, men det finns verkligen något att lära sig utifrån det här, och det får mig att tänka på Den fula ankungen.

Det värsta var ju att de som mobbade mig då gick i min skola. Några gick i min klass, och jag berättade för min lärare vad som pågick. Jag hade hennes stöd, men det var fortfarande svårt att komma till skolan flera dagar. På så sätt hade jag lite tur i oturen då det var i slutet av vårterminen, men man ska inte ha problem med att gå til skolan. Mobbningen skedde nämligen utanför skolan, och därför var jag så gad över att ha lärarnas stöd. Problemet var bara att de inte kunde hjälpa mig efter skoltid, på helgerna. Det blev värre efter att de fått reda på att jag "skvallrat", och jag skolkade en del. Jag låtsades att vara sjuk, men vissa dagar sade jag direkt till mina föräldrar att jag inte orkade gå till skolan. De förstod och lärarna förstod, men de försökte ändå få mig att gå till skolan just för att jag inte skulle hamna i ett mönster av skolkande.

Det var den, som jag kallar, direkta mobbningen. Den tog slut när jag flyttade. Nej, vi fyttade inte p.g.a. det -- vi hade funderat på det ett tag -- men det löste sig verkligen för min del. Problemet var bara när jag kom till högstadiet var jag så pass inåtvänd att jag inte vågade öppna mig för någon. Jag har alltid varit blyg, men samtidigt öppen. Nu var jag innåtvänd och blyg, vilket resuterade i att jag inte fick många vänner trots att jag gått i samma klass som två tredjedelar av eleverna sedan tidigare. Högstadiet satt (och sitter nämligen ihop med resten av skolan, men man var tvungen att slå ihop femmor från olika klasser för att kunna bilda en enda klass.
Som jag sade var jag väldigt sluten, och det hände flera gånger att människor höll sig borta från mig. Jag satt flera gånger ensam i korridoren och jag fick flera gånger sitta själv vid ett bord på lektionstimmarna trots att jag var den första som steg in i klassrummet. Detta började visserligen ske i nian, då jag var som mest sluten. Pappas död i åttan är något som påverkat mig mest och det gjorde mig mer sluten då jag klandrade mig själv. Jag var tråkig att vara med, och jag såg tråkig ut, så jag har förståelse för varför an höll sig borta från mig även om jag ser felet i det.

Alla i klassen var snälla mot mig, och kunde prata med mig, men det var just på lektionerna då jag märkte att de flesta ville hålla sig borta från mig. Om det var en ren tillfällighet eller om man höll sig borta för att man skämdes vet jag inte, men jag tvivlar på att det var det förstnämnda då jag alltid var den första personen som klev in i klassrummet och satte mig. Att jag en gång fick sitta själv och äta var verkligen droppen, och det har jag berättat för ett fåtal personer.
Även om jag inte fick ta emot elaka ord från någon av dem (om det hände var det välförtjänt eller på skoj), och på så sätt ser jag inte det som aktiv mobbning, men samtidigt blev jag isolerad. Det var visserligen jag själv som stod för det, men det var ytterst få som frågade hur jag mådde när jag fick sitta själv i korridorerna inför en lektionsstart.

Hur länge pågick mobbningen? 3-4 månader utifrån ett perspektiv, fyra år utifrån ett annat...

//Lisa

Muffins

Okej, det får bli ett inlägg om muffins då ni inte sade någonting (trots att jag fick några fler besökare nu).
vad kan man skriva om muffins? De är riktigt goda om de bakas på rätt sätt, och mina favoriter är choklad (med små chokladbitar i -- mums!), citron och blåbär.

Jag har faktiskt önskat mig muffins i studentpresent av kompisar, och samma sak gjorde jag i julas. Många blir så överraskade när jag säger att jag vill ha det, men så är det. Muffins är, för det första, gott. Så enkelt är det, och jag njuter oftast mer av muffins än av klädesplagg, men det beror främst på att man ofta ser mig som större än vad jag faktiskt är. Jag gillade den tiden jag var mullig (nu vet jag inte vad jag är), men det är ändå osmickrande att folk inte ser en som/för den man är.
Mitt andra skäl till varför jag önskat mig muffins är för att det blir mer personligt -- i alla fall om man bakar dem själv. Man har lagt ned tid och ansträngning, och sedan kan man ha en bra stund med flera stycken. Hur många har lyckats med att sitta i en cirkel tillsammans med några kompisr för att dela på en tröja?
Man kan ju tänka sig att jag i sådana fall skulle önska mig en kaddkaka, men de är svåra att transportera. Muffins kan man i alla fall slänga ned i en påse utan att de bryts/smulas sönder.

Jag förstår inte riktigt varför det är så nödvändigt att alltid ha något som går att köpa i present. Som jag skrev, jag tar hellre emot hembakade muffins som present än en tröja. Jag blir glad för allt jag får, så missta mig inte, men jag tycker att man ska ge bort någonting mer personligt, någonting mer unikt, om man har den möjligheten. Om man nu vill köpa något ska det vara något som kan behövas och som ändå kan spegla personens intressen. Jag älskar musik och böcker, därför älskar jag att få CD-skivor och just böcker. Jag gillar att rita (även om jag inte alls är bra på det) med blyerts och kol, och därför hoppade jag av glädje när jag fick papper och kolpennor av mamma i julklapp. En tröja kan man ge vem som helst, och samma sak gäller pengar.

Jag och Linnéa pratade om detta tidigare idag, och pengar är nog något av det mest opersonliga man kan ge någon. Det är i alla fall det många verkar tycka, om man nu inte har önskat sig det då. Men för mig blir det faktiskt ganska personligt med tanke på vem jag faktiskt är. Det här kommer låta som en klyché, men jag gillar att ge bort saker mer än att ta emot. Därför gillar jag att få pengar -- då kan jag lättare ge någonting tillbaka, eller ge något till andra. Även om det inte är presenter kan det vara fika, lunch/middag, biobesök etc. Men när det kommer till kritan är det sådant som är hemmagjort som betyder mest för mig, och muffins är bra på så sätt att man kan dela med sig det till andra.

//Lisa

Mycket inom mig

Jag kom precis hem efter att ha varit hos Linnéa. Vill ni veta vad vi gjorde? Tja, jag åt en räkmacka och drack en Pepsi (som är godare än Coca-Cola, om ni frågar mig) på Linnéa balkong tillsammans med just henne. Det var egentligen allt -- vi satt där och pratade om allt möjligt, men vi fokuserade mycket på min studentdag. Visst, vi har en del planer, men jag tror ändå att det kommer bli väldigt kul. För min del kommer dagen bli lång, men det skulle den ha blivit i vilket fall som helst, så varför inte göra något man verkligen vill tillsammans med personer man verkligen älskar?
Jag fick rådet att fira studenten med familjen ena dagen, och träffa kompisar på lördagen, men det kändes ganska splittrat för min del. Jag vill samtidigt att det ska vara mer som en enda stor upplevelse istället för två mindre. Det ger större intryck på mig.

Det var bara det jag ville ta upp lite snabbt, men jag känner för att skriva ett längre inlägg om ett specifikt ämne. Jag har inte gjort det på ett tag -- det är i alla fall så det känns för mig -- men jag har så mycket inom mig som vill komma ut att jag inte kan välja vad jag ska skriva om. Vad vill ni läsa om i nästa inlägg? Har ni något förslag på ämnen som gäller personliga erfarenheter eller personliga åsikter? Eller vill ni att jag ska skriva om muffins? :p

//Lisa

Om 20 minuter...

...sitter jag förhoppningsvis på tåget på väg till Linnéa. Det beror på om jag missar det eller inte, men jag ska verkligen se till att inte göra det.

Det var faktiskt ett litet tag sedan sist, men det beror ju på att jag spenderade hela förra veckan i lägenheten. Det ska i alla fall bli kul att träffa henne igen, och ännu roligare kommer det att bli på fredag! Linnéa är såklart en av de jag ska träffa då, men jag kommer även träffa en tjej som jag lärt känna rätt nyligen -- en tjej som är härligt glad och positiv. Hon hjälpte faktiskt till i fredags på balen i skolan, men jag hann inte träffa henne då jag ville hem så fort som möjligt.

Halsen börjar bli nu -- det blev inte så farligt som jag först hade befarat. Det var tur att jag bara åt halva Mars:en, men det är ändå irriterande att sådant ska hända. Denna allergi/överkänslighet är relativt ny, och det är svårt att sluta äta nougat när man älskar det. Jag kommer ihåg när jag var yngre och sjuk -- jag fick en chokladask då som innehöll chokladbitar med nougatfyllning. Det var min favoritchoklad -- alla bitar hade samma ingredienser, men de hade olika former som alla föreställde havsdjur. Jag vet inte om man fortfarande säljer sådant, men åh va gott det var! I vilket fall som helst slukade jag i mig dem rätt fort, så fort att mamma blev irriterad på mig faktiskt. Men det var det enda jag kunde få i mig då -- någonting sött.

Mitt största problem just nu är hårsprayen som fortfarande ligger kvar i luften lite överallt i lägenheten (förutom mitt rum som jag varit instängd i tillsammans med min katt och en bok ^^). jag förstår verkligen inte behovet av att mer eller mindre tömma en hel burk hårspray på sitt hår bara för att man ska ut lite snabbt. Det är en sak om man tar lite för att hålla allt på plats, men behövs det verkligen så stora mängder att det lägger sig som ett moln över alla rum? Om man frågar sig sedan efteråt varför håret slits ut...

Jag måste kila iväg nu, men jag skriver senare ;)
//Lisa

Onsdag

Hej på er ^^
Här skiner solen som bara den, och det är 23 grader varmt ute. Det är verkligen otroligt härligt, och det är verkligen sommar i luften. Jag tror faktiskt att den här sommaren kommer att bli väldigt varm -- förra året hade vi en varm vinter och en kall sommar. Samma sak var det året innan. I år hade vi en kall vinter, så man kan hoppas på att sommaren blir extra varm ^^

Men hur har ni det idag? Uppenbarligen har jag det bra, men jag är trött som attans! Mamma tenderar att ropa på min syster tvärs över lägenheten från köket, och mitt somrum ligger precis bredvid köket. Det är klart man vaknar av det när man har dörren på glänt då katten spenderar natten vid fotändan av sängen. Ovanpå det har jag precis ätit en Mars. Jag hade inte ätit det på jättelänge, så jag tänkte inte på att den innehåller nougat. Som tur är reagerar jag inte så kraftigt på nötter, men det är ändå obehagligt. Halsen torkas ut så snabbt och det spelar ingen roll hur mycket jag än dricker -- den förblir torr i flera timmar! Om jag anstränger mig det minsta tappar jag såklart andan, vilket inte är det bästa och i soligt väder blir effekten tydligare p.g.a. att man svettas. Detta gör även att jag hostar lättare så fort jag börjar prata, så jag komme inte kunna sjunga på hela dagen. Jag vet att jag sjunger så falskt som man kan -- jag låter faktiskt som en berusad åsna när jag försöker mig på en balad -- men det är ändå något jag gillar att göra. Jag hoppas bara att jag kan prata med Linnéa som jag ska träffa lite senare ikväll...

Nej, nu ska jag återgå till att inte göra någonting. Ni får ha det så bra ^^
//Lisa

Direkt reklam

Jag vet att jag är något pådriven nu, men jag behöver verkligen flera frågor till min frågestund. Ni kan ställa frågor här om ni vill, men jag behöver flera nu. Jag fick en bra fråga jag vill besvara innan fredag, en fråga vars svar säger en del om mig. Jag gav personen ett svar, men det blev väldigt plant.

Jag behöver "bara" 13 frågor nu -- 8 om några av dem kräver ett sjupare svar -- och det kan handla om exakt vad som helst (min musik-/klädstil, mobbningen jag utsattes för, pappas död, skolgång, vänner -- ja, allt!).
Tro mig, jag skulle inte hålla på såhär om jag inte var desperat -- det här börjar bli riktigt pinsamt faktiskt -- och vi vet alla hur sexiga desperata tjejer är, eller hur? :p

Men snälla, gör mig denna tjänst -- det skulle betyda en del för mig ^^

//Lisa

Kolumnist?

Om man läser det där ordet i all hast skulle man faktiskt kunna tro att det står komunist. Jag vet, onödig fakta :p

Men helt ärligt är det något jag funderat på. Många har skrivit till mig och "sagt" att jag borde bli journalist. Jag är inte så bra på den journalistiska delen i yrket, vilket försvårar saken väldigt mycket. Jag är inte bra på att gräva fram ny information, och jag är inte bra på att undersöka en viss fråga/ett visst ämne. Men visst har jag funderat på det. Jag fick ett litet intresse för journalistik för några år sedan, men det lade jag på hyllan då jag insåg min begränsade talang till att hitta nya källor. Det jag har börjat fundera på nu de senaste månaderna är om jag trots allt inte kan försöka bli kolumnist, att jag kan skriva vid sidan av studierna.

Det här är inget jag har berättat för er, men det finns en anledning till varför jag har börjat skriva på det sätt jag har. Om man går tillbaka till mina första inlägg ser man att de var mer eller mindre ren rappakalja (ett uttryck pappa använde vid ett par tillfällen :p), men jag skriver mycket nu för att försöka väcka en tankeställare hos de som läser. Jag försöker samtidigt skriva på ett mer moget, men samtidigt ett vardagligt sätt för att man ska förstå vad jag skriver och för att man ska ta saken på allvar. Det är för att jag har ett visst intresse att skriva för en tidning som kolumnist.

Jag såg ett avsnitt av Förhäxad för inte så länge sedan, och Phoebe börjar ju arbeta som kolumnist i ett senare skede. Hon får ta emot brev med frågor, och hon besvarar dem i en kolumn. Det är någonting sådant jag skulle vilja hålla på med. Jag är relativt bra på att ge råd, jag har bra argument för mina åsikter (och de har jag många av) och jag har alltid velat arbeta inom ett yrkesområde där man kan visa vem man är. Det var faktiskt en anledning till varför jag öppnade ögonen för skådespeleri -- man låtsas inte vara någon annan, man gör olika tolkningar utifrån en själv och ens egna erfarenheter.

Men tillbaka till ämnet, vet någon av er vad man kan göra för att komma i kontakt med någon tidning (helst någon liten)? Är det någon som har erfarenheter när det gäller sådant här?
//Lisa

Tisdag

Hej på er!! :D
Det känns verkligen inte som tisdag idag. Jag hade ytterligare ledig dag (det var antingen det eller så har jag skolkat utan att ha insett det), och det är säkert så de resterande dagarna. På fredag springer jag ut, och jag vet redan nu vad jag ska ha på mig -- en vit klänning och "converse" (de är inte äkta -- min syster köpte dem för 50 :- och hon gav dem till mig efter några månader). Jag har försökt att springa i klackskor, och det går inte. Jag har lyckats en gång, men en gång skrapade jag även upp knäna riktigt ordentligt. Jag väljer att gå på det säkra, även om det bryter mot alla "mode-lagar" :p

Men jag åkte till Sjöängen -- en strand (med en stor gräsmatta som är perfekt för picknick och fotboll ^^) som ligger ca 3 km härifrån -- för att träffa flera personer från skolan. Det var i alla fall det jag trodde -- det var betydligt färre människor där nere än vad jag trodde att det skulle vara, men det var inte mindre härligt för det. Jag tror att jag stannade där i över tre timmar. Det var synd att vi inte var flera, för vi hade verkligen kul, och det hade varit en perfekt "sista-grej-vi-gör-innan-studenten"-stund. Men det är som det är, och vi har alltid studentdagen i sig då vi alla ska samlas innan vi springer ut. 

Just nu tittar jag på "Bones" och därefter är det Desperate Housewives som gäller. Förhoppningsvis kan jag även behålla glassen jag precis proppat i mig. Jag känner nu att det blev lite för mycket...


Jag har fått sex frågor (jag fick en avsides) till min frågestund som jag började för en vecka sedan. Jag behöver 14 till innan jag besvarar dem -- 9 om de är bra (d.v.s. sådana frågor som kräver ett lite djupare svar) -- och ju fortare de kommer desto fortare blir ni av med mina småreklamer för "stunden" här på bloggen.


//Lisa

"Bloggvärlden är ytlig"

Jag chattade precis med en kompis via MSN, och om jag inte minns helt fel skrev hon detta. Hon har ingen blogg och är inte inblandad i bloggvärlden, och hon är ändå en av de som har mest koll -- det bevisade hon genom detta påstående.

Bloggvärlden är bra ytlig, om man tittar över lag. Det finns såklart många bloggare som framhäver deras djupare sidor eller helt enkelt står för sin åsikt utan att skriva någonting kränkande. Men det finns många som anser att man är tråkig om man skriver längre texter, och om man skriver om någonting annat än ens vardag och mode. Man bir så fixerad vid andras kläder eller typer av stil att man glömmer bort sin egen om man har någon. Alla människor har i och för sig inte någon specifik klädstil, och man behöver inspiration, men där är inspiration återigen nyckelordet (läs tidigare inlägg) och man försöker inte vara kreativ.
Det värsta med bloggvärlden är nog ändå de tjejer som inte fattar vad de håller på med. Anledningen till varför jag skriver tjejer är för att det är tjejer som regerar bloggvärlden, och för att de manliga bloggarna jag stött på faktiskt vet vad de håller på med. I alla fall handlar det inte om vilket ämne man riktar in sig på -- man kan vara modebloggare och veta vad man håller på med, man kan driva en personlig blogg och veta vad man håller på med, man kan driva en rent allmän blogg och fortfarande veta vad man håller på med... Nej, det jag pratar om är de tjejer som dels inte står för sina åsikter och som dels inte förstår vad de gjort för fel när de skrivit något kränkande -- att det inte är de som ska klandras, utan alla andra.

Om man skriver ned en åsikt ska man stå för den. Det är fel att gömma sig bakom ett pseudonym, en fasad, för att kunna uttrycka en åsikt som man inte står för. Jag tycker faktiskt att sådant är väldigt fegt, och det är defintivt något jag avskyr -- hyckleri.
Samma sak gäller de s.k. bloggkrigen -- man försöker få ännu mer publicitet genom att smutskasta andra bloggare. Kritisera är en sak, men att smutskasta någon är någonting helt annat. Det är helt otroligt hur långt man kan gå, hur pass mycket man är redo att skada andra till sin egen fördel..

//Lisa

Läggdags

Okej, det var en ren och skär lögn för min del. Jag hade faktiskt tänkt att läsa (otippat, eller hur?) innan jag går och lägger mig, men först behöver jag bädda min säng (som för tillfället saknar lakan) samt stänga av datorn och stereon. Jag har faktiskt inga planer på att göra det inom en snar framtid då jag börjar tidigast klockan tre imorgon -- jag har faktiskt ingen aning om jag är ledig eller inte. Det jag vet är att jag inte har någon juridik och att jag då är ledig fram till tre som tidigast.

Om ni inte har något att göra, gå gärna in här och ställ några frågor. Det börjar nästan bli pinsamt nu -- en vecka, fem frågor. Förra gången lyckades jag få femton, och nu är det bara en tredjedel av det... Jag som hoppats på att jag blivit bättre på det här :p
//Lisa