If Today Was Your Last Day

 

Lyssna på låten, så förstår ni nog varför jag gillar den ^^
If Today Was Your Last Day -- Nickelback

//Lisa

Lördag

Jag har nog haft den mest bisarra morgonen på länge.
Jag vaknade runt elva-halv tolv, men mina ögon var så pass svullna att jag inte kunde öppna ögonen. Istället låg jag kvar i sängen i tre timmar utan att kunna somna, och när jag väl stiger upp är ögonen fortfarande svullna. Det tog ett tag för mig att bli hungrig, och när jag väl blev det väntade jag en halvtimme med att äta. Under den halvtimmen fick jag för mig att borsta tänderna och tvätta av ansiktet. Det sistnämnda var inte så konstigt, men det blev lite jobbigt när jag skulle äta så kort efter att ha borstat tänderna. Jag åt färdigt för inte alls länge sedan, och jag börjar bli hungrig igen.
Det var faktiskt meningen att jag skulle se Pride idag, men uppenbarligen glömde jag sätta väckarklockan igår, så den planen sprack.


Just nu håller jag på att sjunga falskt till en av mina favoritlåtar. Jag hoppas innerligt att ingen hör mig, för det låter minst sagt...tja, man måste nästan uppleva det själv för att känna till tortyren.
Jag ska kanske träffa Tessan senare ikväll, men det är inget som är bestämt än -- det är bara något vi håller öppet.

//Lisa

Ännu en kvällspromenad

Japp, jag tog ännu en kvälspromenad på ungefär 2½ timme.
Jag tog inga bilder den här gången (om man bortser från den bild jag tog för att skicka till Tessan), så inget sådant kommer komma upp på bloggen.

Efter att ha gått en runda i min favoritskog här i närheten frågade Tessan om jag ville gå på en promenad tillsammans med henne och Linn. Självklart ville jag göra det, så vi tre träffades en kvart senare (det var en grov uppskatning från min sida -- det finns en chans att det hann gå en halvtimme innan vi sågs) och promenerade en timme tillsammans. Åh, det var verkligen kul. Vi skämtade en hel del, Linn gjorde konstiga ljud och härmade olika röster... Det var med andra ord det gamla vanliga, men det är alltid kul. En annan kul sak var att vi började planera min födelsedag lite smått. Det är bara en vecka kvar tills jag fyller år, så det ser jag fram emot :)

Jag har inte så mycket mer att säga, så jag önskar er alla en god natt, och hoppas att ni fått en bra fredagskväll ^^
//Lisa

Tiden läker alla sår

Det finns ett talesätt som lyder "Tiden läker alla sår".
Själv vet jag att det inte stämmer. Att tiden inte alls läker alla sår. Inte på långa vägar.

Genom åren har jag lärt mig att såren alltid finns kvar. Även om de inte alltid är så tydliga finns de kvar. Som ärr. Ärr som man försöker dölja på samma sätt man försöker dölja finnar med smink. Men de finns alltid där. Någonstans under ytan ligger dem. Det krävs inte heller mycket för att såren ska rivas upp igen och börja blöda. Med tiden lär man sig att undvika vissa saker, vissa situationer. Med tiden blir såren även tåligare, och de rivs inte upp lika lätt.

Vad är min slutsats?
Att såren inte kan läkas med tiden, men att det med tiden blir lättare att leva med dem.

//Lisa

Fredag

Hej på er :)
Jag vet inte om ni har märkt det, men under den senaste veckan har alla mina inlägg skrivits kring sju-snåret. Det har visserligen pågått längre än en vecka, men jag vill gärna visa med det här inlägget att jag faktiskt känner till anra tider på dygnet :p

Det har faktiskt slutat regna, men gräsmattorna häromkring är fortfarande inte gröna. De är inte heller lika gula längre, så det är en förbättring. Vi här hemma pratar faktiskt om att åka in till stan för att ta en snabb fika bara för att komma ut lite. Det är lite osäkert just med tanke på att klockan håller på att ticka iväg och för att man riskerar att blåsa bort så fort man går ut.
Helt ärligt tror jag att jag håller mig hemma. För en timme sedan ville jag ingenting annat än att åka ut, men just nu känns det lite sent för att göra någonting annat än att fika. Jag har ingenting emot fika i sig, men jag vet exakt hur det kommer bli då det bara blir familjen, och jag känner att jag behöver någon liten förändring för att den klaustrofobiska känslan över det hela ska försvinna. Grejen med min familj det är att man inte kan prata. Jag saknar att ha någon man kan prata med om precis allting. Dessutom är jag den enda som inte röker, och passiv rökning är ingen höjdare. Framför allt inte när det kommer från två olika håll.

Har ni några speciella planer för dagen?
//Lisa

Pedofili

Det har varit en rad fall här i Stockholmsområdet där barn blivit utsatta för olika typer av sexuella övergrepp. Ett tjugotal av dessa fall har ägt rum i Farsta. Visste ni att jag bor ca tio minuter från Farsta med buss/bil?

Det är så skrämmande med pedofili. Jag kan inte förstå hur man kan attraheras av barn. Det är en sak om man gillar, eller kanske rent utav älskar barn, men att attraheras av dem som vuxen... Jag finner inga ord för det jag känner.
Det finns ju olika typer av pedofiler -- det finns de som agerar på det, och det finns de som inser att det är fel och försöker att hålla den typen av känslor hos sig själva. Jag måste faktiskt säga att jag har en viss respekt för de människor som inte agerar på sin attraktion till barn. Tänk er själva hur det är att ständigt vara attraherad av en person utan att kunna göra någonting åt det. Det är inte det lättaste i världen, men det finns människor som förstår hur fel det är och hur mycket det skulle skada barnet. Samtidigt kan jag inte förstå hur det måste kännas. Jag kan verkligen inte tänka mig den situationen, att gå runt och tänka att man är fel som person som attraheras av prepubertala barn (barn som ännu inte nått puberteten -- vanligtvis barn under tolv år, enligt wikipedia).

Som jag sade hyser jag en viss respekt för de som inte agerar på sin...dragning, skulle man kunna säga, gentemot barn, men det betyder inte att jag inte har svårt för det. Det är faktiskt anledningen till varför jag inte tänker berätta vad jag anser att pedofiler som agerar förtjänar. Jag är en människa som anser att det finns behandlingar som ingen förtjänar, men det finns undantag i min värld när det gäller personer som våldtar barn och som våldtar barn flera gånger om.
När jag försökte leta efter strafflängden för just detta hittade jag bara fängelsestraff på mindre än tio år. Kan ni förstå det? Man får inte ens ett tioårsstraff, och vad händer när man kommer ut? Har man fattat att man inte kan våldta barn? Knappast. Man gör om samma sak igen, och det öcklar mig.

Ni kommer säkert hata mig för det här, men jag kan faktiskt inte se pedofili som en sexuell störning. Anledningen är hur man såg på homosexualitet för femtio år sedan. Man försökte "bota" människor med elchockar en gång i tiden, och det var faktiskt först år 1979 som man tog bort homosexualitet som en psykisk sjukdom och en sexuell störning.
Jag vet att pedofili är så mycket värre, men man ser pedofili på samma sätt idag som man gjorde med homosexualitet för inte alls länge sedan. Om det är bevisat att det är en störning på det mentala planet måste man se till att det finns hjälp tillänglig. Det finns som sagt pedofiler som inte agerar, men det betyder inte att de inte attraheras av barn. Vad tror ni händer på längre sikt om de inte får någon hjälp?
Om man inte kan ge hjälp, har man då kunnat bevisa att det är en psykisk störning då? Kan man bevisa det, eller är det bara något man slänger ur sig för att pedofili är ett onormalt beteende? För att det är lika onormalt som man under 1900-talets första hälft ansåg att homosexualitet var?

Pedofili är bland det värsta jag känner till. Om det finns någon hjälp tillänglig, varför är man inte öppen om det så att man har någonstans att vända sig till? Om man inte har någon hjälp tillänglig, varför har man inte det om man ändå konstaterat att det är en form av psykisk störning?
Jag förstår varför man inte pratar om detta ämne, men det är något man måste ta upp. Man kan inte låtsas som om det inte existerar -- genom att göra det accepterar man det på något sätt.

//Lisa

Besöksrekord

Okej, jag har inte alls nått ett besöksrekord, men jag har haft fler unika besökare idag jämfört med någon annan dag under veckan. Det är rätt kul med tanke på att jag inte skrivit någonting under hela dagen.

Varför har jag inte skrivit under dagen?
Jag har haft ont i huvudet under större delen av dagen p.g.a. åskan. Det började faktiskt åska i natt, och självklart kom den högsta knallen när jag precis hade somnat. Jag blev inte lite rädd då, och det kommer från en person som i normala fall fascineras av åska.
I vilket fall som helst åskade det idag, och det har även regnat en hel del mer eller mindre hela dagen, och att säga att det var "en hel del" är en underdrift. Det är till och med en underdrift att säga att det regnade mycket -- det öste verkligen ned, så jag hoppas på att få se några gröna gräsmattor snart. Om det fortsätter såhär finns det ingen tvekan om att det gröna återvänder innan sommaren tar slut. Å, vad jag längtar till gröna ängar nu. Ängar ska vara gröna. Vad är gul för färg på en gräsmatta?

Istället för att babbla på om att jag inte gjort något idag tänkte jag fråga er vad ni haft för er ^^
Så...vad har ni gjort idag?

//Lisa

Stereotyper

Jag har alltid undrat över stereotyper, och varför de finns.
Man har en sådan klar bild av hur andra människor ska vara. Ibland handlar det om fördomar, men det finns fall då det går djupare än så. Det är inte fördomar att kvinnor ska vara väldigt feminina -- att hålla på med bilar är helt uteslutet. Att vara muskulös för en kvinna är också ett stort nej. När det gäller män måste de mer eller mindre vara muskulösa. Någonting annat är ju bara för vidrigt, eller hur?

Varför kan man inte bara låta männsikor vara sig själva? Ska det vara så svårt att acceptera att en tjej vill vara muskulös, eller att en kille gillar att äta mat lika mycket som han vill tillaga den? Är det inte dags att man släpper alla dessa stereotyper från 1950-talet? Det har trots allt gått 60 år sedan dess, och helt ärligt krävs det nya idéer till nya tider.

Jag har sagt det här tidigare, men jag gör det igen just för att...det var tre personer som läste det senaste gången jag skrev det.
Vi kan skylla hur mycket vi vill på media -- att det är media som målar upp bilder på hur vi ska vara etc. Men när det kommer till kritan är det inte media överhuvudtaget. Det är människor. Människor styr media, och det finns trots allt människor utanför den yrkesgruppen som anser att man kan vara fet och ful. Förstår ni vad jag är ute efter? Om människor slutar bry sig om hur andra ser ut -- hur mycket de väger, vad de har för kläder på sig, hur deras frisyrer ser ut etc. -- kommer media till sist också göra det. Problemet är att media håller på att bygga upp den stereotypen just för att vi "vanliga" människor fortfarande bryr oss om andra mer än oss själva på det ytliga planet. Det är inte bra, och det är verkligen någonting man bör ändra på.

//Lisa

Bildregn

Jag kom faktiskt ut på min promenad ikväll, och jag lyckades ta ett par bilder som jag blev nöjd med. Självklart var jag dock tvungen att redigera dem med det enda fotoprogrammet jag har för tillfället -- Picasa 3 -- bara för att leka med olika effekter och färgskiftningar.
Det blev i vilket fall som helst en promenad ner till stranden ca 3 km härifrån, så det tog ett litet tag innan jag kom hem igen. Å andra sidan var det skönt ute, så det var verkligen värt det ^^
































 

Min favorit var faktiskt den näst sista -- jag fick med några färger redan på orginalbilden, men efter att ha redigerat den (jag minskade bland annat mättnaden) blev jag stormförtjust ^^
Har ni någon favorit?

//Lisa

Onsdag

Hej där ^^
Precis som i måndags träffade jag Linn och Tessan idag för en shoppingrunda. Skillnaden var att syrran och en annan kompis följde med och att jag kom hem tomhänt. Tja, helt tomhänt var jag ju inte, men det var kattströ, och helt ärligt har min katt större användning för det än vad jag har.

Vad mer har hänt idag?
Om ni ger mig en timme kan jag säkert ha hunnit pilla navelludd, men det är inget man kan räkna med. Apropå något man inte kan räkna med -- jag försökte redigera bilderna jag tog igår, men resultatet blev fortfarande riktigt risiga. Det innebär att jag inte kommer att publicera dem överhuvudtaget. Jag kan försöka ta nya bilder ikväll om jag tar en ny promenad, men...

Jag måste i vilket fall som helst gå nu, men jag skriver senare.
//Lisa

Skamligt

Vill ni veta vad jag tycker är "roligt" med prostitution?
Det är att det är den prostituerade kvinnan som klandras mer än den man som köper sex. Man hoppar alltså på en kvinna som säljer sig själv istället för att rikta fingret mot den som köper en annan människas kropp. Man riktar inte heller alltid fingret mot kvinnans hallick som sätter ett pris på henne -- det är inte, eller åtminstone otroligt sällan, den prostituerade som bestämmer ett pris. Det är deras hallick som gör det, och det mesta av pengarna går till antingen hallickarna eller bordellmammorna.

Varför är det de prostituerade som får all skit? Är det för att de säljer sina kroppar för sex? Är det sex-delen som är det "äckliga"? Handlar det om att man ser på sex som någonting man har med någon man verkligen gillar, och att det skulle vara skamligt att göra det med någon man inte gillar för pengarnas skull?
Det är rätt otroligt hur vissa människor tänker. Många prostituerade har inte ens något val -- många blir kidnappade innan de blir sålda som sexslavar. Varför tänker man inte på det? Varför tänker man bara på prostituerade som "skamliga kvinnor som kräver pengar för sex av 'oskyldiga' män"? Man kan väl lika gärna ta en titt på hallickarna som sätter ut prislappar på tjejerna/kvinnorna som om de vore ett mjölkpaket. Man kan väl lika gärna ta en titt på "de oskyldiga männen" som faktiskt köper sex, och som också har skamligt sex med någon man inte gillar.

Jag läste igenom gamla kommentarer, kommentarer jag fått hela året faktiskt. Jag stötte på en kommentar till ett inlägg jag skrev om våldtäkter för några månader sedan. Personen hade då skrivit att prostituerade förtjänar att bli våldtagna. Jag förstår verkligen inte hur man kan skriva någonting sådant. Många prostituerade ställer inte ens upp frivilligt, och blir dagligen våldtagna. Är det något någon kvinna, någon person överhuvudtaget, förtjänar? Inte på långa vägar!
Man kan alltså säga att torskar betalar för att våldta någon i tron på att det är det kvinnorna vill, och pengarna går till hallickarna. Detta gäller inte alla prostituerade, det är jag medveten om, men man måste ändå ha i åtanke varför man går så långt som att sälja sin kropp och utsätta sig för en mängd olika sjukdomar. Det är inte direkt något man tänker på när man häller upp kaffe till sig själv på morgonen, eller vad säger ni?

Jag vet inte om den lagen ändrats eller inte, men i USA är det olagligt att sälja sig själv. Kan ni tänka er -- om man säljer sig själv åker man in i fängelse. Någonting säger mig faktiskt att man inte frågar tjejerna vad de varit med om -- vad det är som fått dem att göra någonting sådant.
Jag tycker faktiskt inte att det är skamligt att sälja sig själv -- jag tycker att det är tragiskt på något sätt. Som jag sade är det inget man tänker på när man häller upp sitt morgonkaffe. Vad är det som får en människa att gå så långt?
Det jag istället tycker är skamligt med prostitution är i sådana fall prissättningen och köpen. Människor är inga mjölkpaket som man kan kasta iväg så fort den gått ut trots att mjölken fortfarande är bra och trots att paketet fortfarande är halvfullt, så varför ska man behandla så många människor därefter?


Tänk efter innan ni riktar fingret mot någon. Det är som man säger; riktar man ett finger mot någon, riktas tre tillbaka.

//Lisa

Kvällspromenader

Jag älskar verkligen att ta promenader. Framför allt på kvällarna då det är svalare ute och då luften är betydligt friskare. Men det bästa av allt måste ändå vara solen som börjar gå ner. Jag älskar de färger himeln får -- gul, orange, lila, rosa... Det otroliga är att de smälter samman på ett perfekt sätt. Jag förstår verkligen inte varför man inte uppskattar de stunderna.

Jag tog ett par bilder i alla fall, men jag måste redigera dem innan jag lägger upp dem, så de kommer med största sannolikhet upp först imorgon. Det betyder dock inte att jag inte ska försöka få det gjort ikväll, men det är inget man bör räkna med. varför? För att jag sitter och äter vindruvor framför filmen "Closer" som går på trean just nu. Något säger mig att jag även kommer att proppa i mig en massa glass med chokladsås vilken sekund som helst. Nej, jag kommer inte träna bort det -- jag gillar det lilla hull jag har. Så det så! :D

//Lisa

Tisdag

Oj, jag börjar verkligen tappa koll på dagarna nu. Jag var tvungen att räkna på fingrarna vilken dag det var genom att utgå från min födelsedag. Juste, det påminner mig om en sak -- jag fyller år nästa vecka :p

Jag har inte haft så mycket för mig idag. Jag hade hoppats på att gu ut idag, men det har inte blivit av. Inte än i alla fall, men jag tvivlar nästan på att det blir av. En film jag verkligen gillar visas senare ikväll. Det stämmer -- istället för att spendera pengar på att beställa hem filmen väntar jag tills den visas på TV. Nej, men vi får se hur det blir senare ikväll. Det är rätt friskt ute, vilket är underbart. Solen är framme nu också, och med tanke på att det kommer regna här de närmaste dagarna är det nog bra om jag kommer ut lite. Som jag sade, vi får se hur det blir.

Nu är det middagsdags för min del, vilket är ironiskt för "Supersize vs. Superskinny" går på TV nu, en TV som står bakom mig.

//Lisa

Barnslig och lekfull

Jag ser mig själv inte som barnslig, men lekfull är jag definitivt. Å andra sidan är det just det personlighetsdraget som gör att man anser att jag är barnslig. Så okej, jag är barnslig, men vet ni vad? Det betyder bara att jag lever.

Jag tycker att det är så ledsamt att se personer som inte kan försöka se det roliga i saker och ting. Jag kan retar mina kompisar, jag retar mig själv och de retar mig, men det är någonting som vi ser som roligt. Vi ser till att inte gå in på något alltför personligt, men vi ser till att reta varandra. Man behöver inte ta allt på så stort allvar. Mycket i livet handlar om att man ska ta vissa saker med en nypa salt. Om man tar idag som ett exempel; när jag, Linn och Tessan var inne på Åhlens stod jag en liten bit bort från de andra två. När jag rörde mig mot de andra två kände jag av en unken lunkt, och frågade dem varför det luktade fjärt.
Jag vet, jag vet, jag är barnslig, men det är inte det som är poängen.
Tessan svarade väldigt snabbt:
"För att du kom".
Jag höll på att skratta ihjäl mig, just för att det var så klockrent, och det är det här jag menar. Man måste kunna ha kul och försöka se saker och ting i ett större perspektiv. Om jag varit trångsynt hade jag slagit till Tessan. Helt ärligt hade jag inte ens varit kompis med henne om jag varit trångsynt, och det är ännu ett skäl till varför man ska fortsätta vara barnslig/lekfull även efter barndomen. Man är inte vuxen när man slutar vara lekfull -- man slutar leva då.

//Lisa

Nitar



Handväska med nitar

249 kr från Lindex


Jag älskar att man tillämpat nitar på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare. Det finns mängder med skor som har nitar, det finns nitbälten, jackor med nitar, väskor med nitar... Man kan alltid hitta något med nitar nuför tiden, och det är något jag haft svårt att hitta tidigare.
Samtidigt känns det överdrivet på något sätt. Inte tillverkningen av det, men användningen. Kalla mig...gammalmodig om ni vill, men jag ser nitar som någonting rockigt. Om det blir populärt för att många lyssnar på rock och gillar det -- fine! Men det känns som att många har det för att det är en trend. Det är det jag stör mig på -- så fort en ny trend dyker upp spelar det ingen roll vem man är eller vad man gillar. Man ska ha det som är trendigt.

I vilket fall som helst gillar jag nitarna, och jag är riktigt glad över att ha hittat den här väskan. Nu ska jag bara hitta ett bälte, vilket jag har haft svårt med. Nej, det är inte för att jag har svårt att hitta nitbälten -- jag har bara svårt att hitta något som passar mig. Jag funderar även på att beställa hem ett par boots med nitar även om de kommer till användning först i vinter (kanske i höst om det blir tillräckligt kallt) ^^

//Lisa

Måndag

Förlåt för en sen uppdatering, men det är först nu jag har fått någon tid över till att blogga.
Jag vaknade väldigt sent idag, och jag låg kvar i min säng ett bra tag efter det. När jag gick upp var klockan närmre halv två, så jag tog en snabb dusch och slängde på mig de första plaggen jag såg i min byrålåda. Det var tur att jag var snabb, för Tessan SMS:ade mig när jag precis fått kläderna på mig och undrade om jag ville shoppa tillsammans med henne och Linn.
Så desperat som jag är efter ett socialt liv följde jag såklart med, men det innebar att jag hade tio minuter på mig innan bussen kom. Jag borstade tänderna, sminkade mig, packade ner min plånbok och lite annat i en väska, letade fram ett papper med mitt kontonummer på som jag slängde ner i väskan innan jag sprang iväg. Jag hann faktiskt med bussen, tro det eller ej, så på den fronten gick allt bra ^^

En anledning till att jag följde med var att jag ville träffa tjejerna. Okej, det var den främsta anledningen, men jag behövde även gå till banken för att sätta in pengar påmitt konto. När vi kommer dit sitter det en lapp på dörren där det stod att banken inte kan hantera kontanter för tillfället, och de pengar jag skulle sätta in hade jag i plånboken. Jag ska försöka åka tillbaka någon annan dag -- förhoppningsvis under veckan.

Efter att ha shoppat lite -- okej, jag köpte ingenting -- åt vi thaimat innan vi shoppade lite mer. Fast den gången blev det mer att vi gick runt och tittade än någonting annat, men visst köpte vi några saker. Jag hittade en rolig kortlek där det står olika saker man ska göra. Det är meningen att man ska dela ut dessa till gäster på en fest, men jag har några andra planer för dem :p
Jag hittade även en BH, som jag definitivt behövde då jag annars bara hade en som passade, och en handväska på Lindex. Att jag hittade dessa gav ett plus i kanten på en annars riktigt skön och rolig dag. Att jag träffade en kompis samt en av de skönaste lärarna från gymnasiet gav ett annat plus. Det låter kanske konstigt när man säger att man blev glad över att träffa en lärare, men jag är en nörd och den här läraren introducerade en kurs genom att säga "Det svåraste i den här kursen är att lära sig stava mitt efternamn".

Jag håller nu på med tvättstugan, och jag börjar även bli hungrig. I det läget blir det ett problem att man inte har någon mat hemma och när man är hemma själv med knappt några pengar.
Jag hoppas i alla fall att ni fått en bra dag, och att ni överlevt detta inlägg.

//Lisa

Konsten att skriva

Jag håller på att skriva en historia.
Ingenting seriöst, men en historia är det. Jag har bara ett litet problem. Jag kan inte skriva.

Jag har fått många kommentarer om att jag är en bra skribent, och det gör mig alldeles varm inombords, det gör det verkligen. Å andra sidan skriver jag rakt från hjärtat här i bloggen. Jag skriver om mina åsikter, om mina dagar, om erfarenheter, om misstag, om alla de gånger jag slår i mig... Jag skriver inte om någonting som är påhittat i bloggen, och vad ska jag skriva om om jag väljer någonting från egna erfarenheter? En handbok om hur man på 38 sätt kan gå in i en dörrkarm? Jag tror att det är någonting man vill undvika...

Jag blir bara så frustrerad över att jag är oförmögen att göra någonting jag velat under en sådan lång tid. Jag har velat skriva en historia flera somrar i rad nu, och när jag väl tar mig i kragen för att få det gjort kommer jag ingen vart för att jag...för att jag förväntat någonting om mig själv som det sedan visade sig vara falska förhoppningar.
Som jag sade, det är frustrerande...

//Lisa

Söndag

Åh, ljuva söndag... Okej, det är en mindre ljuv söndag.
Det är bara mulet ute. Mulet! Vad är det för väderlag?  Om det endå ska vara grått ute kan det lika gärna regna, så får man någonting ut av det, men nej, istället ska det vara mulet och kvavt.

Det är faktiskt det enda som man kan se som dagens minus. Jag träffade nämligen min mormor nu på eftermiddagen. Vi tog en snabb fika inne i Gamla Stan innan vi åkte hem till henne. Vi åt middag ihop (ris och kycklingfilé i sås), pratade om allt möjligt. Vi gick faktiskt från bloggande, till homofobi, rasism och kolonialismen kring 1500-talet. Det är rätt otroligt hur en tanke kan leda till en helt annan -- jag kommer ihåg för några år sedan då jag åkte buss i en snöstorm. Mina tankar började såklart med snöstorm och slutade vid hemmagjorda köttbullar.

Jag kom hem för en timme sedan efter att ha sprungit från mormor till spårvagnen inom loppet av två minuter. Jag hann precis hämta andan när spårvagnen kom, så jag hade tur där. Om jag missat spårvagnen hade jag visserligen bara behövt vänta tio minuter på nästa, men det hade gjort att jag missat tåget hem. Nu på helgerna går de bara i halvtimmestrafik, och det är en viss omvändning när man är van att de går varje kvart.
I vilket fall som helst har jag tryckt i mig en bit kladdkaka med glass sedan jag kom hem, och det ångrar jag nu. Jag var proppmätt redan innan, och trots att det var gott protesterar min mage något nu...

//Lisa

Offentliga personer

Jag och mamma hamnade i en diskussion gällande offentliga personer efter att ha sett Expressens löpsedel om att Montazzami förlorat en släkting.

Jag tycker faktiskt att sådant där är respektlöst -- det är aldrig lätt att förlora en släkting, och det blir inte direkt lättare när tidningar (som inte ens har med saken att göra) skriver om det. Bara för att man är en offentlig person betyder det inte att man ska få hela sitt privatliv exponerat av en massa personer som i många fall har svårt att skriva någonting bra (förlåt, men hur bra formuleringar har man i skvallertidningar?).

Jag kom att tänka på prinsessan Madeleine efter uppbrottet med Jonas Bergström. Man skrev om det under en sådan pass lång tid, och man tog ständigt nya bilder på Madeleine för att bevisa att hon "är helt förkrossad och håller på att bli deprimerad". Okej, jag kanske överdrev lite, men ni måste ändå hålla med mig om att det var den bilden man fick. I vilket fall som helst gick det så långt att till och med jag funderade på att åka utomlands för att slippa det. När prinsessan väl gör det skriver man mer om det, och att det faktiskt är ett bevis på att hon inte mår bra. Det är klart att man inte mår bra då man får femtio kameror upptryckta i näsan -- kom igen människor, tänk efter lite själva för en gångs skull!
Det är just det här jag menar. Om man tar prinsessan är detta ingenting hon själv valt. Hon föddes in i en titel som gav henne en plats i rampljuset, och som gjorde henne offentlig. Tyvärr anser man att vi "vanliga" människor har rätt att veta exakt allting om dem, och då blir det som det blir. Samma sak är det med kända personer inom t.ex. musik och skådespel. Visserligen har man själv valt yrket och man vet vad det kan innebära, men det betyder inte att de ska förlora sin rätt till sitt privatliv. Ens privatliv ska alltid vara privat -- det finns faktiskt ett skäl till varför man kallar det "privatliv". Det heter inte "Liv med lite action, if you know what I mean" -- det heter "Privatliv"! Varför ska det vara så svårt att respektera det?

Man måste även inse att kända personer inte är någonting annat än just personer. De råkar bara vara igenkända av lite flera personer, men de är fortfarande ingenting annat än människor. Ändå beter man sig som om de vore utomjordingar. Om de inte har rätt till ett privatliv, varför har vi det då? Om jag skulle skriva ett inlägg om en kompis' privatliv skulle jag bli anmäld för integritetsbrott. När tidningar gör det är det en helt naturlig sak. Tydligen är det otroligt viktigt för oss att veta vem som har celluliter och vem som inte har det...

Det här är faktiskt anledningen till varför jag inte läser skvallertidningar. Kändisars privatliv är ingenting som angår mig, och ingen annan heller för den delen. Det är det som får mig att verka efterbliven då jag inte vet vem som är tillsammans med vem. Å andra sidan bygger tidningar upp ett såpopera-scenario där alla är tillsammans med alla utan att någon, förutom tidningarna, vet om det.
Jag vet bara att jag vill ha mitt privatliv för mig själv. Om jag själv inte väljer att berätta om sådant som händer i mitt liv vill jag inte heller att andra ska göra det åt mig. Jag läser inte sådana tidningar av respekt och empati, och jag tycker att dessa personer förtjänar någonting mer än att ha en blaska som antingen blottar hela ens privatliv eller som sprider falska rykten om det. Bara för att man är en offentlig person, en person som är igenkänd av många, betyder det inte att man ger upp rätten till sin personliga integritet.

//Lisa

Back To Me



Min nya favoritlåt som får mig att hoppa runt. Okej, den får mig att hoppa in i en dörr emellanåt, men den är riktigt bra ^^


The All - American Rejects -- Back To Me

//Lisa

Coolt eller patetiskt?

Nu i natt var det ett gäng här hemma som hade varit ute och festat. Det är i och för sig inte farligt på det sättet, men hur får man tanken på att ställa sig mitt ute på bilvägen klockan tre på morgonen och skrika för full hals? Hur får man tanken att skrika mitt bland bostadsområden, och fortsätta med det trots en massa tillsägelser? Tror man på något sätt att man är cool då?

Själv tycker jag bara att det där är respektlöst -- även om det är många som tagit ut semester under juli månad betyder det inte att det inte finns de som jobbar under den perioden. Det var ett par stycken häromkring som öppnade sina fönster eller gick ut på balkongen för att säga till dem, men de blev snästa tillbaka. För vadå egentligen? Man har väl rätt att få sova klockan tre på morgonen, eller hur?
Som jag sade var det bara respektlöst, och det är riktit omoget också. Det är rent utav patetiskt, och det ironiska är att man håller på med den attityden för att vara "cool". Jag säger bara en sak -- lyckat. Hur coolt är det på en skala att bete sig som en idiot? Hur coolt är det på en skala att vara så otroligt respektlöst bara för att göra någon typ av markering att man står högre upp än andra?



Det är just det som fått mig att tänka -- om man är cool för att man är idiotisk, vad är man om man är sig själv oavsett vad?



//Lisa

Huvudvärk

Hejhej ^^
Jag vaknade imorse med en kraftig huvudvärk, så jag somnade om igen. Jag vaknade en kort stund senare, och somnade om igen. Jag vaknade och somnade om. Allt tack vare en huvudvärk...
När jag till sist vaknade var klockan halv två, så jag tänkte att det skulle vara bra om jag kom upp. Det var nämligen tänkt att jag skulle städa av lägenheten och tvätta. Jag har inte städat, och jag kommer inte kunna tvätta. Huvudvärken har satt igång ordentligt nu, och jag är inte den enda som har ont i huvudet. Efter att ha levt i en överdriven värme under en sådan pass lång tid blir det en kraftig omväxling då det regnar. Det stämmer -- det regnar ute just nu, och det har det gjort hela dagen. Det är inget kraftigt regn, vilket är lite synd då det är det gräsmattorna här omkring behöver, men det har inte varit några upphåll. Jag är verkligen glad över att det regnar, och mer kommer nu under veckan. Jag vet några som är minst lika glada som mig just nu, men jag tror att vi är få.

Som jag sade har jag huvudvärk, och en rätt kraftig sådan, vilket förstör min dag något -- det är det som förstör min lycka i regnet. Å andra sidan är det just huvudvärken som gör att jag slipper städa och tvätta, så det kanske är någonting att vara glad över trots allt ^^

//Lisa

Unga alkoholister

Det var någonting man tog upp på nyheterna för inte så länge sedan. Jag vet inte om man menade alkoholister i den benämningen, eller om man "enbart" pratar om de som konsumerar det i en högre grad. I vilket fall som helst har intaget av det ökat i Stockholm de senaste åren och det har gått längre och längre ned bland åldrarna.

Å ena sidan är jag inte förvånad. Jag drack själv första gången när jag var sexton år. Det är ingenting jag är stolt över, men det är inte heller någonting jag ångrar. Jag drack mig inte full, och det jag drack var gott. Jag vet inte varför jag försöker bortförklara det, men min poäng är just att alkoholkonsumtionen ökat. Man pratade som sagt var om "unga alkoholister". Jag är osäker, men det kan faktiskt betyda att det finns ungdomar i nittonårsåldern -- ungdomar i min ålder -- som redan fått sådana stora problem med spriten.

I dagens läge dricker många bara för sakens skull -- för att det är kul, och för att bli full. Jag har alltid tolkat det som att man dricker för att bli full -- det är det som krävs för att man ska ha kul. Det är även detta man kallar "njuter av livet". Vilket bra sätt att njuta av livet, eller hur? Hur i h*****e kan man njuta av livet när man ger sig själv skrumplever? Hur kan man ens njuta av livet om man får sådana pass stora problem i senare skede?
Jag kan inte säga åt någon att inte dricka någonsin just för att jag själv gjort det (ett väldigt fåtal gånger) sedan jag var sexton. Det jag kan säga är dock -- tänk på vad ni gör! Det är inte nödvändigt att supa ned sig bara för sakens skull. Det är inte ens nödvändigt at göra det överhuvudtaget. Vet ni hur många olyckor som sker då alkohol är med i bilden? Vet ni hur många som kommer i kontakt med våld då alkohol är med i bilden? Det är många tjejer som blivit våldtagna i samband med att de fått alkohol i sig, och det är det som används emot en i rättegången då det väl sker en (om det sker).

Just nu på sommaren är det extra viktigt att tänka sig för. Redan nu har det skett många drunkningsolyckor, och risken skulle minska en hel del om man bara skärpte sig. Man ska inte bada när man druckit alkohol. Om det krävs en hel del koncentration bara för att hålla sig på trottoaren när man går, hur mycket koncentration behövs det inte då för att simma och hålla sig över vattenytan? Tänk inte "Det där kommer inte hända mig", för det kan hända alla som druckit. Man förlorar kontrollen en gång, och det kan bli det sista man gör.

Vet ni vad det mest skrämmande med undersökningen som redovisades i nyheterna var? Att 6/10 nior på högstadet och 8/10 tvåor på gymnasiet konsumerar alkohol. Mer än hälften av landets 15-åringar dricker, och det gör även mer än 3/4 av landets 17-åringar -- som man vet om. De som ställer upp i undersökningen talar inte alltid sanning även om man ska göra det. Det vet jag, för jag har själv ljugit i en undersökning. Jag skämdes över det sanna svaret på frågan som ställdes och ljög trots att det var anonymt.

Jag kan som sagt var inte säga åt er att inte dricka alls, men jag kan be er att tänka er för.
//Lisa

Vem är jag?

Jag vet vem jag är.
Jag vet att jag är smart. Jag vet att jag är snäll. Jag vet att jag är omtänksam. Jag vet att jag är givmild. Jag vet att jag är genuin. Jag vet att jag är öppen. Jag vet att jag försöker vara så ärlig om mig själv som möjligt. Jag vet att jag är positiv. Jag vet att jag är en perfektionist. Jag vet att jag är något neurotisk. Jag vet att jag har en dålig attityd som kan få mig att framstås som bitchig. Jag vet att jag är klumpig. Jag vet att jag är tråkig -- att jag har en sarkastisk humor som inte alltid (väldigt sällan) gillas. Jag vet att jag har ett hett temperament. Jag vet att jag gör mitt bästa för att tygla den. Jag vet att jag har bra musiksmak (i alla fall om ni frågar mig). Jag vet att jag är en bokmal och en nörd. Jag vet att jag älskar att lyssna på musik. Jag vet att jag älskar filmer. Jag vet att en av mina två största passioner är skrivandet. Jag vet att den andra är skådespel. Jag vet att jag är fascinerad av konst oavsett om den är klassisk eller modern. Jag vet att jag sjunger så falskt som någon kan göra. Jag vet att jag älskar att laga mat minst lika mycket som jag gillar att äta upp den efteråt. Jag vet också att det här börjar bli tjatigt...

Det här är några saker om mig som jag vet om. Listan kan pågå i all evighet, men det här är det jag kom på. Ingen är perfekt, och det är jag väl medveten om. Det är därför jag är så noga med att påpeka mina brister. Om ni frågar mig är det bristerna som beskriver en människa mer än de "positiva" sidorna. Kankse inte just bristerna i sig, men hur man lär sig leva med dem och hur man hanterar dem. Problemet är att man ofta förbiser de goda egenskaperna hos människor, vilket man måste göra för att få en sådan klar bild som möjligt.

Jag undrar faktiskt hur jag framstås som person. Jag undrar vad andra människor tycker och tänker om mig. Det finns så många människor som tror att de kan utnyttja mig, och när jag säger ifrån är det mig det är fel på. Det jag verkligen vill ta reda på är om det är det första intrycket man får av mig -- att jag är så pass naiv att man kan utnyttja mig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Eller är det bara för att... Helt ärligt kommer jag inte på någon annan anledning, och det värsta är att jag inte bör komma på någon anledning överhuvudtaget.

Men vad är det som får andra att försöka utnyttja mig? Hur framstås jag i andras ögon? Vem är "mitt rätta jag" enligt andra?

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Jag vet inte hur det är hos er, men här hemma skiner solen inte längre och det är inte heller så pass varmt ute att man vill slita av sig skinnet. Det är inte ens 20 grader ute nu. Många skulle klaga, eller åtminstone vara mindre glada över det. Själv kunde jag inte ha blivit gladare. Luften är frisk, det är svalt, och jag kan gå runt i någonting annat än mina smutsiga shorts som jag inte hunnit tvätta på Gud-vet-hur-länge. Det som saknas är regn -- det är det som skulle göra den här dagen perfekt. I alla fall vädervis...

Tyvärr känner jag av vissa tryckförändringar i luften, vilket gör att jag får otroligt ont i huvudet. Jag råkade även sträcka till min fot. Ni som följt mig den senaste månaden kommer kanske ihåg att jag vrickade till min fot förra månaden -- den fot jag stukade till rätt ordentligt för några år sedan. Man kan säga att jag rev upp en gammal skada då, och efter den där vrickningen har jag fått ont när jag böjt den i ett visst läge. Självklart hamnar foten i det läget och sträcks till, så det känns lite nu.

Det har faktiskt inte hänt så mycket mer än det. Många skulle kalla mig träkig för det, men jag tycker att det finns andra sätt att njuta av livet än att festa. För mig är det rofyllt att bara vara och helt enkelt reflektera över sig själv. Jag gör inte det på ett sätt som får mig att känna mig dålig efteråt -- jag reflekterar mer över den jag varit för att sedan kunna utvecklas till den jag vill vara. Egentligen är jag nära det "målet" nu, men jag tänker aldrig sluta utvecklas. Vad tråkigt det skulle vara om man är i samma mognadsgrad i 40-årsåldern som i 18-årsåldern...

//Lisa

Rättelse

Jag började läsa igenom de inlägg jag skrivit de senaste dagarna, och jag fastnade för ett inlägg jag skrev i måndags -- ett inlägg jag kallade "Vackert ansikte, eller bra skribent?".

När jag skrev inlägget var jag väldigt febrig och frustrerad, så snälla ha det i åtanke. Jag ångrar faktiskt att jag skrev det nu på efterhand -- eller, ångrar och ångrar... Jag önskar att jag hade formulerat mig på ett bättre sätt. Orden jag använde mig av då fick mig att låta som att jag förkastar alla fotobloggar. Tvärtom är fotobloggar en av mina favorittyper av bloggar. Fotografi är ett stort intresse för mig, och jag älskar motiven som lyfts fram hos olika fotografer och hur ljuset har använts. Det jag försökte säga var att man måste ge "textbloggarna" en chans också, oavsett hur långa texterna är. Jag tror att jag fick fram den ståndpunkten lite väl tydligt.
Jag har absolut ingenting emot bilder på bloggen -- om man vill ha bilder, vill man ha bilder. Så enkelt är det. Det jag har svårt för är dock vissa kändisbloggare som ska lägga upp en bild på sitt ansikte i varje inlägg de skriver. Just det kan bli irriterande i längden, och det var det som fick mig att undra huruvida de "marknadsför" sin blogg med hjälp av sitt vackra yttre eller om de använder sig av bra texter. Tyvärr känns det mer som det förstnämnda -- det finns många i toppen som skriver rätt dåligt. Jag hoppas inte att någon tar detta personligt, men jag har svårt att följa en blogg där man enbart skriver någonting ytligt (ingenting på något djupare plan) för att göra plats för bilder på sitt ansikte i olika vinklar. För att kunna sätta sitt ansikte i fokus.

Nu börjar jag nästan återgå till det inlägg jag vill be om ursäkt för, och det är inte meningen. Det är bara det att jag är kritisk till hela sättet att se på saken. Om någon person har någonting bra att säga kommer detta inte alltid fram för att texterna är för långa. Istället är det de korta inläggen med bilder på de fina personerna som man fokuserar på. Jag kan inte styra över vilken typ av blogg man gillar, men man ska inte döma en bloggare för hårt -- bara för att en text är lång betyder det inte att den är tråkig. Man kan väl ge en blogg en chans innan man förkastar den.

Jag vet, mina ursäkter är bra dåliga.

 

//Lisa

Samlande

Vi har alla, eller åtminstone de flesta av oss, samlat på någonting i våra liv. För min del har det varit kapsyler, stenar, suddgummin... Jag hade en period då jag samlade på ekollon, men det varade bara i två timmar innan jag tappade dem. När det gäller stenar samlar jag fortfarande på dem till viss del -- jag gillar sådana stenar som slipats av saltet i haven. Det är inte många stenar, och jag vet att det är en konstig sak att samla på, men stenarna bidrar med flera minnen än vad köpta souvenirer gör. Om man kan köpa en tröja där det står "I love Crete" på kan man ta ågon sten som blivit slipad av saltvattnet.

Tyvärr finns det människor som låter samlade gå över hand. De förlorar greppet om sig själva och sina liv. Det enda jag kan tänka på är hur man låtit det gå så långt. Hur kan man låta samlandet förstöra ens ekonomi och ens liv? Hur kan man förstöra tillvaron för de omkring en -- de som är närstående?
Det är så hemskt när man får höra talas om personer som inte kan få nog av att shoppa. Nu pratar jag inte om att man ser nöjet med det, jag pratar om när sakerna har en sådan kontroll över en att man inte kan gå förbi en tröja utan att köpa den trots att man mer eller mindre vet med sig att man knappt kommer använda den -- om man ens använder den. Vad är det som lockar ett sådant beroende?

Ju mer jag tanker på det desto mer tänker jag på andra frosserier. Det finns människor som äter sig själva till döds, och även där ställer man sig frågan hur det kan gå så långt. Jag kan inte sätta mig in i dessa situationer, men jag känner till reaktionerna. Många anser att det är sjukt, och det är ett sjukligt beteende -- det kan man inte förneka. Skillnaden bland reaktionerna är dock att det finns de som blir äcklade av de som äter mycket än de som hamnar i ett mönster av excessivt samlande.

Jag tycker att det är hemskt när man blir äcklad av någonting bara för att det innebär att man blir "fet". När det kommer till kritan handlar det trots allt om två "huvudfrågor", om ni frågar mig -- "Hur har det kunnat gå så långt?" och "Hur har man kunnat förlora kontrollen på det sättet?".

//Lisa

Torsdag

Hejhej :)
Jag vet att jag uppdaterar lite sent, men jag kom hem för bara några timmar sedan, och jag var rätt trött då.

Så, vad har jag gjort en dag som denna? Jag träffade min bror och hans familj. Det är allid lika härligt att se dem, och det är rätt konstigt att vi inte träffas så ofta. I vilket fall som helst åkte jag dit vid lunchtid och jag kom hem för ungefär 2½ timme sedan. Dagen i sig har inte varit jobbig, men i kombination med värmen, solskenet, duggregnet och fuktigheten blir det rätt krävande. Åh, jag saknar verkligen regn -- kommer ni ihåg den tiden då vatten föll från gråa moln på himlen istället för att sprutas ut ur en kran/slang? Kommer ni ihåg den tiden då gräsmattorna var gröna?

Det finns inte så mycket mer att säga. Jag är svettig, klibbig och stolar tenderar att hålla sig kvar i mina lår även när jag reser mig upp.
//Lisa

Kvällspromenad





























Min personliga favorit är den tredje bilden, om jag ska vara helt ärlig ^^


Det är väldigt många som vill ha systemkamera. Jag kan inte förebrå dem/er då dessa kameror tar otroligt bra bilder, men man behöver verkligen inte ha en systemkamera för att få bra bilder. Man behöver inte heller alltid redigera bilderna på PhotoShop för att de ska bli ännu bättre. Ibland är det nästan bäst att helt enkelt låta motiven tala för sig själva.
Alla bilder blev inte bra, men å andra sidan är mitt ansikte inte ett sådant bra motiv -- framför allt inte när det är jag som fotograferar. I vilket fall som helst har jag varken systemkamera eller PhotoShop. Jag använder mig av Picasa 3 för att redigera bilderna, och jag fotograferar med...


*Trumvirvel*


Min mobilkamera (Samsung s8300)



Vem hade kunnat ana vad man kan göra med en mobilkamera?

//Lisa

Hiroshima

Ett tips till er alltför få som tittat in idag -- på svt2 visas nu en dokumentär om Hiroshima, en av de japanska städerna som blev bombat av USA i augusti 1945. Det är i andra världskrigets slutskede, och Hiroshima var den första staden som föll offer för en atombomb.

//Lisa

Fy satan...

...vad svettig jag är!
Jag kom hem precis -- min korta promenad blev inte så kort. Det finns inte heller en chans i världen att jag kommer orka laga mat på ett tag. Jag tror inte ens att jag kommer att kunna äta på ett tag, men jag ska försöka få i mig något i alla fall.

Som jag sade blev min promenad lite längre än vad jag först trodde, men jag stötte faktiskt på några kompisar jag inte sett sedan studenten, vilket var väldigt kul! Något annat positivt var att jag kom ut för första gången på en vecka, och det behövdes verkligen. Anledningen till att jag haft svårt att sova de senaste dagarna är att jag varit så rastlös. Jag har varit sjuk så pass många gånger att man bör tro att jag är van, men det är jag inte, och det är inte normalt för en människa att inte hålla sig igång på ett eller annat sätt under en sådan pass lång tid. Människokroppen ska inte heller vara i en miljö där det finns brist på frisk luft. Det är betydligt lättare att vara sjuk på vintern då luften är mycket kallare och inte lika fuktig som den är nu. Det i kombination med solen som tränger sig in genom fönstret gör att det blir kvavt väldigt snabbt oavsett hur många fläktar man har igång.

Dagens minus då... Det måste vara, förutom svetten som droppar ned från ryggen, de gula gräsmattorna. Det jag älskar med sommaren är grönskan, men nu finns det knappt någon med tanke på att det inte har regnat på... Jag undrar nästan om det ens har regnat under sommaren som gått. Det har kommit några småskurar lite då och då, men de kan knappt räknas som regn då de varat i tio minuter. Enligt Svenska Dagbladet ska det regna en del imorgon, men samtidigt har det stått så flera gånger utan att någonting har hänt. Jag hoppad dock på regn -- gräsmattor ska som sagt inte vara gula, de ska vara gröna.

Men allt som allt har det varit en väldigt bra dag hittills, och jag hoppas att ni har haft det minst lika bra :D
//Lisa

Onsdag

Hej på er :D
Febern är nästan helt borta nu, och illamåendet också. Det är när jag inte får någon lugn och ro som illamåendet blossar upp igen, men jag ska försöka vara så lugn som möjligt. Det är dock svårt när man är omringad av personer som ständigt använder ordet "ful" för att beskriva andra (seriöst, vad innebär det att vara ful?).

Det är inte så mycket som hänt idag. Jag blev illamående nu på morgonen, men det blev lite bättre efter att ha fått i mig frukost. Dock fick jag s**t för det -- "När man mår illa brukar man inte kunna äta någonting". Det känns som att jag måste be om tillåtelse för att kunna äta när jag är hungrig, och det känns så onödigt. Om man är hungrig, så är man hungrig och man behöver få i sig mat i det läget. Så enkelt är det i teorin, men tydligen inte i praktiken.

Jag ska ut på en promenad, och sedan blir det lunch. Jag vaknade väldigt sent idag, men jag behövde det. Mamma råkade väcka mig imorse, och jag kunde inte somna på nästan två timmar. När jag väl somnat sparkade jag till min katt så att jag vaknade. Det händer ibland att jag sparkar i sömnen, men det händer inte särskilt ofta att jag får i någon träff -- framför allt inte min katt som knappt sover i min säng. Jag kan visserligen inte förbrå honom -- vem gillar att få en spark av en jättefot över ryggen?

Vi hörs senare :)
//Lisa

Someday



En helt underbar låt som min syster påminde mig om igår ^^

Someday -- Nickelback

//Lisa

Sjuk och äcklig

Jag känner mig riktigt äcklig nu.
Jag svettas som en galning, och min kropp kan inte bestämma sig om det är kallt eller varmt. Ena sekunden fryser jag och behöver kura ihop mig, och den andra sekunden sitter jag med ben och armar så långt ut som möjligt. Självklart resulterar det i att det luktar svett överallt, så jag försöker hålla in armarna samtidigt som jag håller ut dem. Innan ni ställer frågan -- ja, jag ser lite ut som en pingvin i det läget.

Jag vill bara att febern ska gå ner någon gång. Det skulle inte heller skada om mitt illamående kunde försvinna, samma sak kan jag säga om yrseln. Det är en sak jag inte förstår -- jag kände mig bättre imorse, så varför ska jag känna mig så mycket sämre nu? Det är inte riktigt rättvist, tycker jag...

Jag har rätt tjockt hår nu också -- eller det beror på hur man ser det. Jag har tjockare hår nu än vad jag hade i början av sommaren, och det är verkligen i sådana här stunder jag vill raka av mig allt bara för att kunna lufta huvudet. Jag önskar faktiskt att jag kunde dra av mig skinnet bara för att kunna bli sval. Samtidigt vet jag att det skulle svida en hel del :p

Nu ska jag gå och läsa, och förhoppningsvis kan jag sova hela natten ut.
//Lisa

"Hej, lilla ytliga flicka"

Jag har tänkt på en sak.
Samtidigt som att tjejer är de som ger mest... bekräftelse, skulle man kunna säga, på att kompisen ser bra ut är det även tjejer som är mest kritiska till utseende. Jag menar, jag har aldrig hört en kille kalla mig fet eller ful. Okej, det var en kille, men det var en kompis och det var på skoj. I de övriga fallen har det varit tjejer. Vad säger det om oss egentligen?

Det är fler tjejer än killar som lider av ätstörningar, men det finns en hel del killar också. Vad kan det bero på? Att vi är mer självkritiska, och därmed mer kritiska gentemot andra, eller på att vi är mer ytliga? Helt ärligt börjar jag tro att det är en blandning av båda. Ju mer självkritisk man är till sitt utseende, desto större risk löper man att få någon typ av ätstörning. Självkritiken gör säkert att man blir kritisk till andras utseenden överhuvudtaget, och med tanke på ytligheten blir det inte riktigt lättare. Man vägrar se saken på ett djupare plan -- att världen trots allt inte består av vackra och fula människor, att världen trots allt inte består av tjocka och smala människor.

Som jag redan nämnt finns det många tjejer som inte alls bryr sig om detta och som försöker få andra att förstå att det inte är det yttre som räknas. Jag vill gärna räkna in mig som en av dem, men vad har jag fått betala för det? När jag sagt att den verkliga skönheten sitter på insidan har jag fått höra att det är något som bara fula personer säger. Vem sade detta? Det säger jag inte -- det enda man behöver veta är att det var en tjej som sade det. Det är även tjejer som använder ordet "fetto" i en allt större grad än killar just för att många har en sådan tydlig bild av vad som gäller för att vara smal -- om man inte når dessa kriterier är man tjock. Exempel på detta var när jag som 13-åring fick höra att det var tydligt att jag var överviktig med mitt utseende. Jag hade då ett BMI på 22,4, vilket räknas som normalvikt. Vem påstod att jag var överviktig? En tjej.
Under flera år har tjejer velat se mig i andra frisyrer som jag inte skulle känna mig bekväm i, sätta mig i kläder som jag definitivt inte känner mig bekväm i. Så det är fler tjejer än killar som vill se mig obekväm. Visst är det trevligt? Det är den attityden som många gånger fått mig att vilja säga: "Hej, lilla ytliga flicka, du är inte så fin du heller". För det är ju så -- hur kan man vara fin om man har en sådan dömande natur?

Jag är väldigt kritisk till hela det här sättet att tänka. Ska det verkligen vara så svårt att låta människor vara? Är det inte bättre att försöka se det fina hos människor istället för att slösa bort en massa energi på att kalla människor för fula och feta? Är det inte bättre på att fokusera på sitt eget välmående istället för att döma andra utefter deras utseende?

//Lisa

Tisdag

Andra dagen på veckan.
Det säger inte er så mycket, och inte mig heller för den delen, bortsett från att jag har namnsdag idag. Det hade jag även igår, och vanligtvis bryr jag mig inte om dem. Så vad att jag har namn som dyker upp i allmanackan lite då och då? I vilket fall som helst gör mamma gärna en större sak av det, så jag har dessa två dagar fått två böcker ur en bokserie om slaveri om är skrivna av Dick Harrison. Jag har beundrat honom under en längre tid, men jag har aldrigläst ngra av hans verk, och med tanke på att jag har ett intresse för just slaveri kommer jag säkert gilla böckerna :)

Jag och syrran (okej, bara syrran) hyrde ett par filmer igår, och vi tittade precis klart på en av dem. Den var inte alls bra -- ingenting hände, men det kan man leva med. Någonting som är svårt att se på gällande filmer är dock stela dialoger som inte alltid levereras på rätt sätt. När det väl började hända några saker var det fortfarande stelt, och huvudkaraktären var redo att spränga sig själv i bitar. I just det sammanhanget kändes det väldigt överdrivet. Vanligtvis brukar jag inte kunna se på sådant just för att konsekvenserna blir så hemska, och just för att det är så hemskt att människor drivs in i de tankarna. Nu gick jag iväg för att jag precis avslutat mig lunch bestående av köttfärssås.

Jag skriver mer lite senare ;)
//Lisa

Bra skribent, eller vackert ansikte?

Vad är det som är viktigast inom bloggvärlden, egentligen? Att man är bra på att skriva, att uttrycka sig, eller att man har ett vackert ansikte?

Enligt min erfarenhet föredrar man det sistnämnda hos en bloggare. Det kan handla om att man fascineras av en persons skönhet och att man själv önskar att man hade ett sådant ansikte, men det kan även handla om att... Okej, det är faktiskt det enda jag kommer på. Jag funderade lite på om det hade med mängden text att göra, men det kan inte heller riktigt stämma. Många gillar verkligen inte att läsa längre texter (ta inte illa upp, men snälla, läs en bok), och tyvärr kan sådant ha en påverkan om man väljer att följa en blogg eller inte. Det är det jag har fått åka på som bloggare -- att folk har löagat på att jag skriver alltför långa texter, och en gång fick jag faktiskt en kommentar som sade att jag inte måste skriva ett A4-långt inlägg varje gång jag skriver, innan frågan om att jag kanske försöker bevis något för lärare dök upp. Jag kan inte säga att den kommentaren inte sårade mig, men det är inte det som är poängen...

Det finns oerhört många bloggare där ute som skriver otroligt bra, som uttrycker sina känslor på ett sådant vackert sätt att man själv blir rörd, men som samtidigt håller sig kortfattade. De får inte alltid den uppmärksamhet de förtjänar, och varför då? Jo, för att personer i allmänhet föredrar att titta på bilder med vackra personer än att läsa en vettig text.
Det låter säkert lite (okej, väldigt) hårt, men det är ju så det är. Jag har haft tur med min blogg som har vuxit en del under en kort tid, men det finns så många andra som inte fått den möjligheten.

Jag älskar att blogga, och jag älskar att uttrycka mig skriftligt. Det är någonting som kommer naturligt för min del (även om det inte alltid kommer fram på ett välformulerat sätt), och så är det för så många andra också. "Problemet" är just att det i många fall förekommer brist på bilder. Rent allmänt föredrar man att läsa inlägg som inte tar upp någonting konkret så länge det finns bilder. Meningarna behöver inte ens vara sammanhängande så länge det finns bilder på människor med ett exceptionellt vackert yttre. Det är det jag är väldigt kritisk mot -- ytligheten som genomsyrar hela den här världen.

Om man inte är vacker, måste man ha en fjortisliknande attityd där man provocerar fram läsare. Det är få som skriver vettiga saker i sina bloggar som lyckas få uppmärksamhet om man tittar överskådligt. Jag vet att det finns många som inte bryr sig om den typen av uppmärksamhet, men samtidigt känner jag att det är det de förtjänar. Bara för att man inte har det vackraste yttret betyder det inte att man inte har någonting på insidan som förtjänar uppskattning. En bra skribent kommer alltid att vara en bra skribent, men ett vackert yttre förblir inte alltid vackert.
Ändå är det det senare man föredrar.

//Lisa

Oväntade ögonblick

Det är rätt otroligt hur de mest oväntade ögonblicken kan sätta sina spår.
Det jag främst pratar om är de oväntade mötena, eller sådant som utvecklas till någonting mer än bara en ytlig relation trots att det inte var förväntat.

Jag och mina bästa kompisar blev väldigt otippat så pass nära som vi senare blev. Linn gick i samma klass som min syrra, och vi träffades första gången i samband med att vi alla tre åkte och badade i en simhall. Det dröjde några månader innan vi gjorde något tillsammans nästa gång. Vi hade setts här hemma och i skolan, men det var inte så mycket mer än det. Nu har det gått lite mer än fem år, och under den perioden utvecklade vi en vänskap som inte släpps. Samma sak gäller Tessan som jag träffade av en ren slump när hon öppnade dörren då jag ringde på för att be syrran komma ut. Pappa väntade med bilen en liten bit bort, och Linn firade sin födelsedag.
Jag tror inte att någon anade att några som helst band skulle utvecklas, men det gjorde dem, och det gör de än.

Jag känner samtidigt många par som ingen förväntat sig skulle bildas. Par som varit tillsammans i flera år nu trots deras unga ålder. Allt detta tyder på att det är de mest oväntade ögonblicken som verkligen har en stark betydelse.
Jag kom in på det här då jag började tänka på att så många människor försöker ta kontrollen över sina liv. På sätt och vis är det bra, men om man inte vågar ta risker går man miste om dessa oväntade stunderna. Det är väldigt lätt hänt att man hamnar i ett ensidigt liv, och jag vet med mig att jag, till viss del, hamnat i det mönstret. Man tar inte heller riktigt vara på de stunder som ges, vilket gör att man går miste om så mycket mer än möjligheter -- man går miste om utveckling, och man kan inte heller testa sina egna förmågor fullt ut. Nu säger jag inte att man ska ändra på sina vanor för att kunna ha ett liv -- jag påpekar bara att man inte ska ta stunderna som ges för givet då man därigenom kan gå miste om ett liv man i grund och botten längtar efter.

Det här blev ett flummigt inlägg, vilket jag ber om ursäkt för, och jag kommer använda feberyra som bortförklaring.

//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka, nya namn på allmanackan...
Trots det är det inte mycket som förändrats -- jag är fortfarande sjuk, men jag är inte fullt så febrig som jag var igår. Jag är dock minst lika vimmelkantig och illamående, men jag har kunnat få i mig mat vilket var tur. Det är så lätt hänt att man inte får i sig något när man mår dåligt, och det gör att man känner sig ännu sämre. Jag försöker därför alltid äta något när jag är sjuk, och det spelar ingen roll vad det är -- det kan vara allt från en rostad macka med antingen leverpastej eller ost på, och så något salladsblad och gurkskivor ovanpå det (det är verkligen gått) till kycklinggryta med ris. Bara man får i sig något är det bra.

Jag lyckades faktiskt åka till Farsta tillsammans med syrran för att möta upp mamma. Jag hade tagit en febersänkande tablett, och självklart känner jag av frossan från den när vi sitter vid ett café. Illamåendet tilltog då också, så jag åkte hem tidigare än de andra. Jag kände mig även tvungen att gå runt med solglasögon överallt. Det var inget konstigt när jag var utomhus, men visst fick jag några blickar när jag stod inne i en av affärerna. Jag vet att det ser konstigt ut med en tjej som har solglasögon på sig inomhus, men samtidigt ser det betydligt värre ut med dåsiga, och något svullna, ögon. Sedan är det inte hela världen om man har solglasögon på sig inomhus -- det är när jag går runt med en rånarluva som man ska bli orolig. Annars är det bara att gå förbi utan att bry sig.

Jag och syrran pratade faktiskt tidigare idag om att hyra några filmer -- vi diskuterade The Hurt Locker, Planet 51 och Snabba Cash. Vi får se hur det blir med det, men jag vill gärna se Snabba Cash nu när jag läst boken. Jag såg den för ett halvår sedan (mer eller mindre), men när jag läste boken insåg jag hur mycket man avvikt från boken så jaq undrar faktiskt om jag kommer få en annan uppfattning nu eller inte ^^

Okej, nog om mig, hur har ni haft det idag?
//Lisa

"Alla falska alltid"

Frasen kommer från den bok jag nu läser och riktar sig till den falska värld vi lever i. Personer som alltid lägger ett falskt leende på läpparna, personer som har en baktanke kring alla "Nej, mår du dåligt. Din stackare", personer man träffar med öppna armar och som man sedan talar bakom ryggen på, personer som säger "Vi borde ses någon gång" bara för sakens skull i vetskapen om att det aldrig kommer att hända etc.

Jag tycker faktiskt om frasen "Alla falska alltid". Vi bor faktiskt i en väldit falsk värld, om man tittar överskådligt. Det finns politiker som lovar en massa saker utan att faktiskt ta itu med dessa punkter. Det finns s.k. fredsbevarande styrkor som vill bevara freden med hjälp av krig (kan någon förklara för mig hur det går ihop?). Det finns personer som sprider falska rykten om en. Det finns personer som är vän med den man inte gillar för att kunna spela ut honom/henne. I det läget använder man sig av principen "Håll dina vänner nära, men dina fiender närmre". När allt kommer till kritan verkar det handla om status som bygger på en Fia med knuff-liknande princip. Om man använder sig utav rätt metod kan man slå ut en spelare från planen, som sedan kan komma tillbaka för att få sin "hämnd". Förstår ni vad jag menar?

Jag ser mig själv verkligen inte som cyniker, men det är verkligen så det är i många fall, och av någon anledning är det något jag fascineras av. Vi bygger så gärna upp fasader kring oss för att dölja våra rätt jag, och för att folk runt omkring ska få en förskönad uppfattning om en. Det är egentligen helt otroligt hur mycket energi som går åt till att vara någon man inte är trots att man är så mycket bättre på att vara sig själv och det är just det som är fascinerande. Man glömmer bort vem man är för att -- vem då? Samhället? -- ska acceptera en.

Karaktären som uttrycker denna fras anser också att samhället är kontrollerat, och även där finns det en poäng. Man måste nästan vara på ett visst sätt och ha de rätta kläderna för att inte få en massa s**t över sig. Hur många har inte tänkt att en tjej med stora bröst inte kan ha en tröja med djup u-ringning utan att se slampig ut? Det finns inget rum för att kunna vara banbrytande och att kunna gå sin egen väg.

Detta gäller inte alla, men visst är det lite så det är om man tittar på helheten? Jag anser att det är så i alla fall, och det gör mig inte sur eller irriterad, konstigt nog. Det gör mig fascinerad just för att det inte finns någon bestämd "lag" på hur man ska vara. Det är krav vi själva har satt, och inte bara åt oss själva, men även varandra. Det är sådant som får mig att undra vad som pågår i en människas huvud. Varför är det så viktigt att bygga upp en fasad för andra människor? Handlar det om att man skäms över sitt liv och att man inte är villig att ändra på det?

//Lisa

Söndag

Usch och fy, säger jag bara!
Jag har nästan 39 graders feber nu. Jag mår inte lite illa, kan jag säga er, och jag svettas ihjäl när jag inte fryser. Det finns inget mellanläge -- antingen fryser jag och gräver ned mig i min säng (aah, min underbara säng) eller så är jag så pass varm att jag måste slänga av mig skjortan jag har på mig trots att den är otroligt tunn.

Jag har i alla fall lyckats få i mig mat och behålla den, vilket är ett stort pluss i kanten. Det som är synd är dock att det är riktigt fint väder ute -- soligt med några molntussar, lagom varmt och inte helt vindstilla. Med andra ord har vi det perfekta promenad-vädret här hemma, och jag har ju inte tagit någon promenad på otroligt länge. Om man bortser från de promenader jag tagit när jag gått hem från Linn och Tessan har jag inte varit ute och gått på... Kan det vara (över) en vecka?
Mamma och syrran hade även tänkt att äta på en av mina favoritställen, så jag är lite mindre glad över det också. Inte över att de ska åka, det får de gärna göra, men jag hade gärna velat följa med. Å andra sidan får jag lägenheten för mig själv nu, och det är något jag känner att jag behöver.

Juste, jag läste ut boken igår, men om jag ska vara helt ärlig var den inte särskilt bra. Det är en kriminalroman som bygger på teorier. Det börjar med att en kvinna begår självmord, och efter att man konstatreat att det faktiskt rör sig om självmord dyker ett band upp hos polisen. En av männen bestämmer sig för att ta en närmre titt på saken, och han kommer fram till konspirationsteorier. Det roliga är att han inte har några som helst bevis för det, så hela upplägget bygger enbart på teorier. När sanningen sedan kommer fram stämmer det inte överens med det som hände i början. I början av boken berättas det att kvinnan som hängt sig själv ringt sin kompis några timmar innan hon dött, men i slutet kommer det fram att hon blivit mördad i ett stadie där hon inte alls skulle ha kunnat prata med sin väninna innan händelsen. Det är visserligen bara småsaker, men de går fortfarande inte ihop. Samtidigt är styckindelningen heltåt helvete -- boken berättar sådant som hänt i samma stycke som "nutiden". Jag var faktiskt tvungen att läsa flera sidor flera gånger om för att få någon förståelse i vad som faktiskt hände. Jag vet inte om boken är skriven så, eller om det beror på översättningen, men det blev obegripligt.

Jag har nu påbörjat den bok jag fick av min bror i studentpresent. Den verkar betydligt bättre, och betydligt mer begriplig där händelseförloppen hänger ihop med varandra.
//Lisa

Skönhet

Man använder sig ofta av s.k. skönhetsprodukter, men vad innebär skönhet egentligen?

Man pratar så mycket om skönhetsideal, och om yttre skönhet, men vad innebär det att vara vacker? Jag har länge funderat på den frågan, just för att jag tvivlar på min egen skönhet. Jag har hört flera gånger att jag är vacker, men samtidigt kommer detta från vänner, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Andra personer som sagt det har varit fulla, och jag har rätt svårt att ta fulla människor på allvar om jag ska vara helt ärlig.

Många strävar efter den perfekta kroppen, det perfekta utseendet, för att uppnå "maximal" skönhet. Det är så sällan man ser de inre skönheterna, och man tar ofta dem för givet. Givmildhet, intelligens, ödmjukhet, glädje, lojalitet... Listan är oändlig, men hur ofta säger man att en person är vacker p.g.a. ens lojalitet? Det är faktiskt någonting som gör mig ledsen även om det inte direkt drabbar mig -- jag har kompisar som blivit kallade för fula och feta trots att de är de mest givmilda och lojala personer man kan hitta. Varför ser man förbi det?

Många gör allt för att bli vackra, men istället för att ta en blick på sig själva tar de en blick på andra och gör utseendemässiga jämförelser. Man tar inte en blick på sig själv och funderar på vad skönhet faktiskt är.
Detta är ett personligt ämne för mig just för att jag drabbats rätt hårt av detta sätt att tänka. Jag har under flera år hört att jag var ful, och i vissa fall fet. Jag har flera gånger hört att jag måste gå ner i vikt, och än idag får jag höra pikar som "Äter du nu igen" (förlåt, men när man inte ätit något på åtta timmar blir man väldigt hungrig!). Jag kanske inte är attraktiv, men det gör mig inte ful. Jag ser mig själv som en person med någon typ av inre skönhet, även om jag i många fall har en dålig attityd. Jag har mina principer som jag håller mig fast i och jag har en stark känsla för moral. Jag ser även mig själv som lojal, och det finns få saker som jag skulle göra för mina vänner. Jag ser mig själv som pålitlig, smart, glad, lekfull och jag säger ingenting nedlåtande om andras yttre -- istället hittar jag bra saker med människors yttre om de någonsin behöver muntras upp efter att ha blivit kallade fula. Med dessa egenskaper i bagaget har jag svårt att se varför jag skulle vara ful. Jag har svårt att se hur någon med dessa egenskaper skulle kunna vara ful.

Många människor tar en titt på andra för att där bestämma om personen är ful eller inte, men man tar sällan en titt på sig själv för att se att den verkliga "fulheten" ligger i det dömande draget.
//Lisa

Homosexualitet

"Det är fel att vara bög."
Hur många har sagt det, eller någonting i den riktningen? Jag har inte sagt det, och jag kommer aldrig göra det, men jag har hört så många människor säga det. Det enda jag tänker är; Vad är det som är så fel?

Många väljer att skylla på religion här -- att Bibeln säger att det är fel.
Jag har visserligen aldrig läst igenom hela Bibeln, men jag har aldrig stött på någonting som skulle förbjuda homosexualitet. När jag gjorde en sökning via Google hittade jag en hemsida där en person ställde en fråga om just detta. Svaret kom från en kvinna inom Svenska Kyrkan, och hon sade att man måste tolka Bibeln utifrån sin egen tid. Om man blickar tillbaka till Jesus tid -- kvinnor och barn blev ofta nedtryckta, men det var dessa personer som Jesus hjälpte. I den tid vi lever i nu är det många homosexuella som blir dömda på förhand, och som trampas ned. Varför inte göra som Jesus och sträcka ut en hand till de som behöver det?

Som jag sade, vad är det som är så fel med att vara homosexuell? För att det är "onormalt"? Vad är det som är normalt i sådana fall? Bara för att merparten av oss människor är heterosexuella betyder det inte att det är det som ska vara normalt. Är det inte mer onormalt att tvingas vara någon man inte är för att kunna bli accepterad fullt ut som människa? Jag hoppas innerligt att ni förstår hur fel det låter -- man kan inte tvinga sig att älska någon på det sätter när man inte ens känner den typen av attraktion. Många av oss anser att det är fel av människor att försöka gifta bort sina döttrar just för att ingen ska behöva spendera sina liv med någon man inte älskar, men hur kommer det då sig att man inte kan acceptera kärlek mellan två människor av samma kön. Genom att inte acceptera den kärleken gör man samma sak som de som vill gifta bort sina döttrar -- man vill att de ska spendera sina liv med någon man inte älskar. Det är verkligen hyckleri på hög nivå där.

Just när det gäller religion -- vem vet vad Gud egentligen tycker. Det som står i Bibeln är skrivna av människor. Jag kan inte säga med säkerhet att det finns någon Gud, men jag kan inte heller säga att det inte finns någon. Det jag säkerligen kan säga är i alla fall att det inte var Gud som bestämde sig för att skapa en dator för sig själv för att där kunna skriva några berättelser innan Han printade ut dem och förstörde datorn. Bibeln består alltså av ett gäng böcker som skrevs av människor med egna åsikter. Om det var någon snubbe som ansåg att det var fel av två män att ha sex med varandra då hamnade det såklart i Bibeln. "Tyvärr" finns det ingen tydlig mening som säger detta -- det är bara en massa tolkningar. Om man själv väljer att tolka Bibeln på det sättet, då får man väl göra det. Men man kan inte senare påstå att saker och ting är på ett visst sätt för att Bibeln säger det.

Så, vad är det som är så fel med homosexualitet? Är det fel att två människor älskar varandra? Nej, så varför ska kön ha betydelse i förhållanden? Om det är någonting som är fel så är det homofobin i den här världen -- vad kan vara mer fel än människor som vägrar respektera, och acceptera, varandra?
Tänk på det ni.

//Lisa

Sidan jag refererade i inlägget hittar ni här.

Lördag

Min uppdatering blir nästan sämre och sämre, vilket är ironiskt då jag fått en ökad lust till att skriva.

Hejhej ^^
Om jag ska vara helt ärlig försökte jag tänka mig att skriva "Hej, mina söta läsare". Det känns som att många bloggare skriver så som en inledning till sina inlägg, men jag kan verkligen inte göra det. Det handlar inte om att det låter lite löjligt, men när det kommer från mig låter det faktiskt löjligt. Jag skulle aldrig få för mig att säga "Hej, min söta kompis" till någon av mina kompisar, så jag tänker inte göra så med er.

I vilket fall som helst har febern inte gått ned än, men den har inte stigit heller vilket är ett plus. Jag ska faktiskt fråga mamma när hon kommer hem om hon skulle kunna tänka sig att köpa muffins till mig -- det var ett tag sedan jag åt en. För er som inte redan visste det älskar jag muffins -- om det stod mellan 3 kilo godis och en halv muffins väljer jag utan tvekan muffinsen, just för att jag gillar dem så mycket. Visserligen har jag svårt för godis, så det kan även ha något med det att göra...

Det är inte så mycket som har hänt idag, men jag är otroligt trött. Jag hade därför tänkt att fortsätta läsa den bok jag håller på med just nu. Det låter kanske korkat att läsa en bok när man är trött och vill hålla sig vaken, men boken börjar bli rätt spännande nu. Jag hoppas även på att jag kan läsa ut den här boken redan ikväll så att jag kan börja på nästa.

Jag hoppas att ni har haft en bra dag, och att ni kommer få en bra kväll!
//Lisa

Stranden

På ett sätt blev jag väldigt glad när jag såg svaren på denna omröstning från Aftonbladet -- jag tycker verkligen att det är underbart att det är så pass många människor som inte bryr sig om andras utseenden på stranden.
Men samtidigt blir jag besviken på att det är så pass få om man jämför med det hela. 60% av nästan 58 000 människor är inte mycket, och det visar verkligen hur ytliga vi är. Vad spelar det för roll att det finns människor som råkar vara lite större än andra? Det betyder inte att man är fet, och även om det gjorde det -- vad är felet?
Vad spelar det för roll att man är mager? Vad spelar det för roll att man är äldre? Vad spelar det för roll vad man har för badkläder? Är det inte bättre att vara glad över att personen faktiskt har badkläder på sig istället för att ligga naken på stranden?

Det här är faktiskt någonting sjukt, om ni frågar mig. Man kan inte benämna människor som feta. Vad innebär det ens att vara fet? Jag är lite mullig, definitivt kurvig och jag är normalviktig enligt BMI-uträkningen, men jag har blivit kallad fet. Jag har många kompisar som blivit kallade feta, och några av dem är till och med smalare än mig. Varför ska rundare människor ha mindre rätt att vara på stranden och sola och/eller bada? För det är just det som sker -- vet ni hur jobbigt det är att vara på en strand när människor tittar dömande på en? Jag hade en period då jag täckte mig med en handduk varje gång jag var på stranden -- jag slängde bara av den precis innan jag hoppade ner i vattnet. Jag hade även en period då jag inte badade i någonting annat än ett linne. Flera gånger ville jag inte ens ner till stranden då det fanns människor där. Varför ska det behöva vara så? Varför ska man vara så dömande gentemot människor som råkare vara rundare än andra?

Samma sak gäller även människor som är magra. Många väljer inte ens att bli magra -- det är många som är så pass smala av genetiska skäl. Ska man klandra dem för någonting de inte kan styra över? Nej!
Samtidigt finns det många som är så pass smala p.g.a. ätstörningingar och bantningspress -- ska man klandra dem för det? Nej! Dels för att det inte hjälper till för fem öre, men också för att de tagit emot tillräckligt mycket s**t. Tror inte ni att man påverkas av bilderna media framhäver, eller artiklarna som berättar hur man på snabbast sätt får drömkroppen till Beach2010? Först klandras de för att vara runda, sedan för att vara smala. Hur i helvete ska man ha det?

Det är rätt många som stör sig på människor som är gamla. Det är också rätt sjukt om man tänker efter. Gamla måste leva med att det finns tonåringar som super varje dag för bekräftelse, att det finns tonåringar som bleker sönder sitt hår och som pratar på ett sätt som får en att vilja slå dem med en ordbok (ni vet vad jag menar; "Asså shit, lixom han va så jävla ful"). Det minsta man kan göra är att låta dem vara på stranden om de vill. Vi är ju på stranen av en anledning -- dels för att sola, men också för att svalka ned oss i vattnet. Det är minst lika varmt för gamla som det är för oss yngre människor. Om vi har rätt till att vara på stranden utan att få dömande blickar mot oss, varför skulle inte äldre ha det? Vem har ens bestämt att det ska vara en åldersgräns på stränder? Har någon av er någonsin sett en skylt där det står "Stranden ej tillämplig för personer över 50 år"?

Just när det gäller fula badkläder -- varför ska man bry sig om det? Om de badar under större delen av tiden ser man inte ens badkläderna, och om de bara ligger och solar -- gör detsamma och sluta bry dig! Visst, det händer att jag ibland tänker att vissa typer av badkläder inte passar alla människor, men jag gör ingen stor sak av det och låter det helt enkelt vara. Det är trots allt inte kränkande på något sätt, och det är inte min angelägenhet.

"Personer som är mer vältränade än mig". Jag tyckte faktiskt att det var mer roligt än någonting annat. Det finns säkert någon/några som faktiskt menar allvar, men om jag ska vara helt ärlig tror jag att det är någonting man ska ta med en nypa salt. I det fallet känns det också som att det handlar mer om avund än någonting annat -- det är lite som att man stör sig på de människor som är snyggare än en själv.

Stranden är till för alla människor oavsett ålder, hudfärg (även bleka människor blir baktalade -- det är faktiskt inte schysst att prata bakom ryggen på oss blekfisar) och vikt. Hur långt ska det behöva gå för att man ska förstå det? Hur långt ska det behöva gå för att folk av alla slag ska kunna vara på stranden utan att bli dömda på förhand?

//Lisa

Fredag

Veckan börjar närma sig sitt slut, och samma sak kan man säga om månaden. I alla fall om två veckor, nu är det en bit kvar tills augusti faller in. Snart fyller jag år också, även om det dröjer tre veckor, så snart är det sags att bestämma sig för vad man vill ha i födelsedagspresent. Just nu lutar det åt muffins.

Apropå födelsdagspresenter -- jag hittade en födelsedagspresent till bror min ganska snabbt. Jag är dock halv osäker på om han kommer gilla den, men jag hoppas verkligen det. Av någon anledning har jag redan en idé om vad jag kan ge honom i julklapp, och jag skulle ha gett honom detta i födelsedagspresent om jag haft tillräckligt mycket material (japp, jag tänkte köra på något hemmagjort).
Någonting annat jag "hittade", eller snarare fick reda på, var att jag hade rätt lite pengar på mitt konto. Jag tog ut en del pengar för presentens skull, och när jag tittade på kvittot såg jag att närmre 3500 kronor gått åt på ungefär en månad. Jag har ätit ute en del, så det är en anledning. Böckerna jag köpte är en annan, men det mesta har gått åt till saker och ting här hemma. Jag fick visserligen tillbaka en del av mamma några minuter efter att ha berättat det för henne, men det känns ändå snopet att så mycket pengar har gått åt här hemma. Men som jag sade, jag har fått tillbaka en hel del av mamma, så jag ska försöka åka in till banken för att göra en insättning på mitt konto. Jag tenderar att slösa bort mer när jag har kontanter jämfört med när jag bara har mitt kort, och det är rätt uppenbart att jag måste hålla i mina pengar nu, eller hur?

Det har inte hänt så mycket mer än det. Just nu mår jag dock rätt illa och känner mig yr. Mamma tror att det beror på vätskebrist. Det tror inte jag med tanke på att jag har druckit en del under dagen. Jag skyller därför på febern jag åkt på nu. Det är andra gången jag blivit febrig under den här sommaren.
Jag är även otroligt trött, tröttare än vad jag varit under den här veckan, trots att jag sov under dagen. vanligtvis händer det att jag sover ungefär en timme innan jag somnar om. Idag sov jag i två timmar innan jag vaknade av att mamma och syrran kom hem efter att ha spenderat eftermiddagen tillsammans. Vill ni veta något ironiskt? Jag somnade när jag skulle bädda sängen.

//Lisa

Sårad

Varför ska det vara så viktigt att uppnå något stort, något som ingen annan kan uppnå, bara för att kunna räknas? Man brukar säga att man inte är någon för att man känner att man inte uppnått något, men vi alla uppnår alltid något -- oavsett om det är något litet eller stort, oavsett om det är fullt möjligt eller det är nästintill omöjligt. Frågan är bara varför det ska finnas personer i ens omgivning som tycker mindre om en för att man inte uppnått någonting stort.

Jag hatar när jag blir nedvärderad för att jag inte är någon "speciell".
Jag hatar att jag framstås som korkad av personer bara för att jag är klumpig och inte alltid tänker mig för.
Jag hatar när folk kallar mig "lilla gumman" för att markera att man står högre upp.

Jag är långt ifrån perfekt, och jag har aldrig påstått någonting annat. Jag är mänsklig som gör mänskliga misstag, men det är misstag jag står till svars för utan att skylla ifrån mig. Jag står för mina åsikter, och jag gör mitt bästa med allting. Jag gör så gott jag kan för att få allt att fungera, och i många fall lyckas jag. Jag önskar bara att det fanns några som såg det, någon som skulle kunna säga "Jag är stolt över dig" istället för att trampa på mina tår.
Jag önskar att det fanns en plats där jag skulle kunna känna tillhörande, en plats där jag inte behöver känna att jag måste kämpa mer än vad jag redan gör för att bli accepterad för den jag är och där jag inte känner mig utanför.

Jag önskar att jag skulle kunna bli sedd för den jag är, och vara glad över det, istället för att beklaga sig över mig för den jag inte är.

//Lisa

God morgon

Hejhej ^^
Jag är inte het säker då jag inte kollat på termometern än, men jag chansar på att det är mer än 25 grader varmt ute redan nu. Jag är säkert en av de få, om inte den enda, som längtar tills temperaturen sjunker. Jag älskar verkligen värmen på dagarna, även om det blir lite för kvavt på bussarna, men när man ska gå och lägga sig... Det är värre nu än vad det var på Kreta när jag var där förra året. Det är inte meningen att man ska sova i 22 graders värme utan fläkt/luftkonditionering. Det är just det som lett till att jag inte har fått en ordentlig sömn på över en vecka, snart två vid det här laget. Jag gillar verkligen inte mig själv som grinig, så ja, jag längtar tills temperaturen sjunker så att jag kan få en god natts sömn.

Okej, nog om detta. Jag gick hem till Linn och Tessan igår på kvällen. Vi spelade Wii, tittade på Sex and the City medan vi åt glass. Vi gör inte så mycket när vi träffas, men är det verkligen något man behöver? Nej. Det räcker med att man träffas för att bara vara. Det är faktiskt riktigt skönt -- varför försöka göra så mycket när man kan prata om allt mellan himmel och jord?
Det var i alla fall gårdagen. Idag blir det andra bullar -- jag har fortfarande inte köpt någon present till bror min som fyller år snart. Jag ska åka till Farsta för att få det fixat idag, men jag har ingen som helst aning om vad jag kan köpa. Muffins, kanske?

Önska mig licka till.
//Lisa

Believe

 

Jag gillar uppenbarligen den här låten -- den är glad, och texten är riktigt fin.
Believe -- The All - American Rejects

 

//Lisa

Negativitet

Jag var inne på Kissies blogg alldeles nyss. Det var första gången jag var det, och det blir den sista också -- jag har svårt för hennes sätt att skriva, även om hon lägger fram en bra poäng.

Många av er kommer säkert kritisera mig för det här, men hon har faktiskt en poäng med sin blogg. Hon skriver på ett provocerande sätt, och hon har förklarat många gånger på intervjuer att hon inte menar något allvar med det och att man måste ta hennes inlägg med en nypa salt. Hon sade även på en intervju att hon skriver på ett provocerande sätt för att få flera läsare. Jag ser inte poängen med att skriva provocerande enbart för publicitetens skull, men visst har hon rätt? Man kan skriva mer eller mindre vad man vill på en blogg, och ju mer provocerande det är, desto fler läsare får man. Det är så många som klagar på dessa bloggar, men som själva läser dem -- säger det inte er någonting?

Men som jag sade tittade jag runt lite grann på hennes blogg. För det första kan jag inte förstå hur man kan ta bloggen på allvar till 100%, och för det andra kan jag inte förstå varför man skriver taskiga kommentarer till en blogg man inte gillar. Det var faktiskt det jag var lite ute efter -- jag letade upp ett inlägg med en del kommentarer, och det fanns flera stycken som var taskiga. Varför ska man lägga ner så mycket energi på att läsa/följa en blogg man inte gillar, och för att sedan kommentera ett inlägg? Om man inte gillar en blogg ska man inte läsa den, och man ska definitivt inte klaga på den efteråt. Tänk efter själva, är inte det något dubbelmoraliskt? "Hej, jag hatar bloggen, men jag läser den ändå". Hur går det ens ihop?

Det är verkligen synd att bloggvärlden ska vara så fylld av negativitet. Även jag har åkt på en massa s**t för att jag har vissa åsikter som anses vara "fel". Det känns rätt sjukt att det är så då min blogg är så pass liten. Jag har ca 50 läsare per dag -- hur får man en idé om att gå in på en sådan liten blogg bara för att kunna skriva någonting nedkränkande?
I vilket fall som helst är det tyvärr sådant man åker på som bloggare, och tyvärr är det någonting man måste ta. Det tycker jag är riktigt löjligt då det är den som kommenterar som måste ta sitt ansvar och inse att man inte kan skriva vad som helst. Detsamma gäller oss bloggare, det är jag medveten om, men ansvaret hamnar inte bara hos den ena parten. Man kan även se det såhär; varför ska man spendera en massa energi till att försöka sabba för andra och försöka se till att någon annan mår dåligt istället för att försöka se till att någon annan mår bra?

Jag hoppas att jag ställt en tankeställare till er som följer en blogg bara för att ha något att klaga på senare.
//Lisa

Torsdag

Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla att det var torsdag idag. Japp, jag är så pass virrig nuför tiden. Det är rätt sjukt hur dagarna kan gå så snabbt medan kvällarna går extremt långsamt. Det har faktiskt varit dagar då det varit helt tvärtom, så jag antar att det är det som fått mig att börja tappa tidsgreppet.

Jag är i alla fall glad över att jag kunnat sova rätt länge idag. Jag är mindre glad att säga att jag gick och lade mig sent igår, och att jag somnade imorse. Allt som allt har jag nog fått lite drygt sex timmars sömn, men konstigt nog är jag mer utvilad idag än vad jag varit under hela veckan. Det betyder dock inte att jag inte är seg -- jag har otroligt svårt att formulera mig nu, och jag märker att jag hakar upp mig på många ord då jag inte vet vad jag ska säga härnäst. Det är det som är så bra med att skriva -- man kan tänka långt i förväg på vad det är man vill få sagt, och man kan gå tillbaka för att redigera. Som ni kanske märker gör jag inte så bra ifrån mig på någon av dessa fronter.

Idag ska jag över till Linn och Tessan igen. Jag ska försöka att inte komma hem så sent, men det är svårt att lova något då jag har så kul tillsammans med dem. Jag ska även försöka ta några bilder som jag slänger upp. Om det blir ikväll eller imorgon får vi vänta och se med...

Jag hoppas att ni får en bra dag!
//Lisa

Vad skulle ni göra?

Det finns ingen man som vet hur det är att vara kvinna, och det finns inga kvinnor som vet hur det är att vara man. Det är verkligen någonting jag fascineras av. Man försöker finna svaren till allt -- människans uppkomst, universums uppkomst... Det finns till och med de som gör vad de kan för att lista ut vad som händer efter döden i form av seanser. Av alla frågor man försöker besvara finns det fortfarande en fråga som återstår att besvara, och denna fråga kommer man nog aldrig kunna besvara -- hur är det att vara av det motsatta könet?

Jag, Linn och Tessan pratade om det här för några veckor sedan, och vi ställde oss frågan: "Vad skulle jag göra om jag fick vara kille för en dag?". Vi bollade mellan olika idéer -- springa naken var något som dök upp, men helt ärligt skulle det räcka för mig att springa utan t-shirt. Ni killar har ingen aning om hur lyckligt lottade ni är -- om vi tjejer försöker gå ut utan tröja eller BH en varm sommardag åker vi fast för sexuellt ofredande. Det finns en anledning till varför tjejer i allmänhet har mer parfym på sig under sommaren än någon annan tid på året. Så är det i alla fall med mig. Parfym är faktiskt mer effektiv att hålla dålig lukt borta än vad deodoranter är...

Tillbaka in på rätt spår -- vi pratade även om hur det skulle vara att kissa stående. Vi pratade om väldigt "enkla" saker som vi aldrig kan uppleva.

Jag tänkte därför fråga er; Vad skulle göra om ni fick vara av det motsatta könet för en dag?
Jag vill gärna att ni svarar på den här frågan, för jag är intresserad av att göra en undersökning.

//Lisa

Min onsdag

God riktigt sen kväll på er ^^
Jag har spenderat hela dagen med Linn och Tessan, men vi åkte inte till Magelungen för att bada. Ingen av oss hade någon direkt ork att bada, så vi hängde bara hemma hos dem under den tid vi inte handlade mat till kvällen och tog en snabb fika.

Jag ska inte babbla på för mycket om min dag -- vi spelade Wii ett par gånger, vi hjälptes åt med att vattna blommorna och trädgården, vi hjälptes åt med maten (även om jag inte var mycket till hjälp), vi tittade på TV, men främst av allt skämtade vi mycket. Det var en dag fylld av skratt och svett, med andra ord. Maten vi åt blev verkligen otroligt god, så Linn ska ha stort cred för det. Tessan ska ha cred för att ha sett till att jag inte fått i mig jordgubbar (tro mig, det är något man ska ha beröm för), och så har vi mig. Tja, jag antar att jag kan få cred till att ha berättat blondinskämt. Å andra sidan var det inte mina skämt, och jag är en brunett som berättar dem för två blondiner. Som tur var vet de hur man tar skämt med en nypa salt ;)

Maten var som sagt var otroligt god, och jag åt faktiskt för mycket. Jag har riktigt ont i magen nu, så jag hoppas på att kunna få någon sömn nu. Det är rätt svalt i luften nu, om man jämför med igår, så det finns en chans att jag kan sova bättre den här natten. Jag vet inte hur det är med er, men med mig har jag inte fått sova ut och blivit utvilad på över en vecka, om jag tänker rätt. Om jag skulle få bättre sömn utan hår finns det ingen tvekan om att jag skulle raka bort det. Nu finns det tyvärr inga "bevis" på att det skulle stämma, så jag behåller nog mitt (snart) alldeles för långa hår.

Jag hoppas att ni haft en bra dag!
//Lisa

Självskadebeteende

Vi alla känner någon som lider av självskadebeteende. Vi alla lider av det, och om så inte är fallet har vi gjort det...

Vad tänker man på när man hör ordet "självskadebeteende"? Är inte det vanligaste att man tänker på en person som skär sig -- att det antingen är någon som gör det för att han/hon är så pass deprimerad, någon som gör det för uppmärksammhetens skull eller den som gör det p.g.a. emo-kulturen?

Just när det gäller de människor som skär sig kan man inte sätta en stämpel på dem. Man kan inte säga att någon skär sig för att den personen är emo eller vill ha uppmärksamhet. Man behöver inte ens vara deprimerad för att kunna skära sig. Jag känner personer som skurit sig. Ingen av dem lyssnar på emo -- en av dem har en liknande musiksmak som jag har, och jag har aldrig skurit mig. Man kan alltså konstatera att man inte skär sig för en musikstils skull. Däremot kan man skära sig för att på något sätt undanfly verkligheten, och det är det dessa personer har gjort -- de har skurit sig för att kunna fokusera på den fysiska smärtan mer än på den psykiska. Jag vet inte om detta gäller alla, men det gäller de jag har pratat med.
Jag känner även till personer som skurit sig för att kunna få uppmärksamhet och för att kunna passa in som "emo". Det betyder dock inte att man ska baktala dessa -- man kan inte må bra om man vill ha uppmärksamhet till den grad att man skadar sig själv på det sättet. Det är en omöjlighet att skära sig bara för sakens skull -- man kan klättra högt upp i ett träd för att det är kul, man kan försöka vara under vattnet så länge som möjligt för att se hur länge man kan hålla andan, men man kan inte säga att man skär sig för att det ser fint ut och ingenting mer än det. Många drar egna slutsatser när man ser någon med ärr -- att de bara gjort det för uppmärksamhetens skull. Man blir dömd på förhand på ett riktigt j***a grovt sätt, och timm vilken nytta? Man ska se personen, inte ärren. Visst, man kan inte alltid hindra sig själv från att titta på ärren om de är många, men man kan alltid göra ett försök. I vilket fall som helst ska man inte dra förhastade slutsatser om att personen är självmordsbenägen, emo eller är törstig efter uppmärksamhet.

Vad menade jag i början när jag skrev att vi alla lider av självskadebeteende, eller att vi åtminstone gjort det? Tja, det här är mer av min egna tolkning av ordet än en officiell tolkning. När jag hör ordet "sjlvskadebeteende" tänker jag inte på personer som skär sig -- jag tänker på personer som skadar sig själva. Det finns andra typer av skador än fysiska.
Om man ständigt går runt och tänker illa om sig själv lider man enligt min tolkning av självskadebeteende.
Om man ständigt låter sig hamna i destruktiva förhållande mellan partners och vänner lider man enligt min tolkning av självskadebeteende.
Om man vägrar tro på sin egen förmåga lider man enligt min mening av självskadebeteende.

Förstår ni vad jag menar?
//Lisa

God morgon

God morgon på er :)
Jag vaknade precis, och med precis menar jag att jag fortfarande sover till en viss del. Det tar faktiskt rätt lång tid för mig att verkligen vakna, men när jag väl gör det blir jag otroligt pigg. Självklart är det något jag får äta upp någon timme senare då jag håller på att somna igen.

Jag hoppas i alla fall att ni sovit gott trots värmen. Jag har faktiskt inte känt mig utvild en enda dag sedan den något överdrivna värmen slog till. Det är främst bedövad jag varit. Jag vet att många av er älskar solen och värmen, men helt ärligt vill jag ha regn nu. Det är inte riktigt kul att ta en promenad och se stroa gula fläckar där det annars är grönt. Jag blev faktiskt riktigt glad när det regnade nu inatt, framför allt när jag hörde (och såg) att det ösregnade. Dock var det över efter tio minuter, så idag är det rätt (!) kvavt och fuktigt här.

I vilket fall som helst pratade jag, Linn och Tessan om att bada vid en sjö som heter Magelungen. Det finns en strand inte alls långt härifrån -- 10 minuter med bussen, och därefter fem-tio minuters promenad beroende på hur snabbt man går ^^
Men för att ens kunna åka iväg någonstans måste jag ta en dusch. Det kanske låter onödigt att duscha någon timme innan man ska bada, men tro mig -- det behövs, och det snabbt!

Jag hoppas att ni får en bra dag!
//Lisa

Mörker

Jag kom hem från Linn och Tessan för inte alls länge sedan. Okej, det var drygt en halvtimme sedan, men det var inte så värst länge sedan. Jag missade såklart bussen, och fick gå. Jag har verkligen ingenting emot det. Jag älskar att ta promenader när det är svalt ute, och jag älskar faktiskt mörkret som på något sätt omfamnar en. Jag vet att det låter lite löjligt när man formulerar sig på det viset, men det är verkligen så det känns.

Jag är inte rädd att gå ute ensam efter mörkrets fall. Inte så länge jag är själv. Det är först när jag ser någon -- en kille -- kommandes emot mig, en kille som är på väg mot motsatt håll med andra ord. Jag känner själv hur jag avvaktar, att jag saktar in, att jag försöker hålla mig så nära ett hus som möjligt och förbereder mig för ett skrik om det skulle behövas. Jag kan även greppa tag om nycklarna, och det är först då jag börjar gå igen.
Det är mitt sätt att försvara mig i en situation som inte ens har uppstått. Det är det här som är så hemskt -- jag är verkligen trött på att hela tiden känna mig rädd så fort jag ser en kille komma emot mig så fort det blivit mörkt. Det spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet. Även när klockan är halv sex på kvällen och jag går hem reagerar jag likadant. Jag är så otroligt trött på att det ska vara så, och jag tror inte heller att det är särskilt kul för killarna. Hur kul kan det vara att se en tjej titta ned och hålla sig på lite längre avstånd p.g.a. rädsla?

Tyvärr är det väl lite sådant som förväntas av en tjej som är ute så pass sent på kvällarna. För det första är det korkat att jag ens är ute så pass sent, så om någonting skulle hända skulle det vara mitt fel, eller hur är det? För det andra är det fel av mig att ha en klänning på mig som avslöjar mina ben när jag är ute så pass sent. Inte för att mina ben är särskilt snygga, eller för att den är åtsittande, men den slutar en bit ovanför mina knän. Återigen, om det skulle hända något skulle det vara mitt fel. För det tredje, hur hade det gått om jag inte varit rädd? Hade man ansett att jag då försökt vara stöddig och dragit på mig en situation?

Det här är egentligen rent sjukt, men tyvärr är det så det är i många lägen. man förväntas att bli rädd när man är ute sent själv och när man ser en person komma emot en. Det är egentligen inte så konstigt varför det är så många som blir rädda även om man intalar sig själv att man inte ska bli det. Om man blir våldtagen är det offret som får åka på ännu mer s**t. Jag kan förstå att man vill förhindra att en oskyldig person ska åka fast, men är det verkligen väsentligt att i det läget fråga om klädesplagg? Nja, inte direkt, eller vad säger ni?

Som tjej har man många anledningar att vara rädd när man går själv när det är mörkt ute. Det är egentligen inte så svårt att förstå varför det är så, men det är något man bör kritisera. Varför ska det behöva vara så? Varför ska man inte kunna vara ute när man vill som tjej? Varför är man korkad i det läget då man vet vad man kan utsätta sig för? Hur ofta säger man till en kille att det är hans eget fel för att han blev rånad då han gick runt med en ny, flashig mobil klockan två på natten? Hur ofta får man höra att det är en bilförares fel att han/hon placerade sin bil på "fel" ställe innan den blir snodd?

Som jag sade, jag är trött på att ständigt behöva vara rädd när jag möter en person, främst en kille. Jag är inte den enda som upplever den typen av rädsla, och det måste även på något sätt vara jobbigt för en kille i det läget -- att man vet om att den tjejen man råkar möta på vägen misstänker att man är våldtäktsman.
//Lisa

Bilder


Den här bilden är från igår (även om det tekniskt sätt var för två dagar sedan, är det "igår" för mig ^^). Jag är faktiskt lite trött på att se gula marker där det ska vara gröna gräsplätter... "/


Tessan och Linn som har ett mindre vattenkrig i deras nya pool :p
Även denna bild är från igår.



Tessan som posar under vattnet. Jag fotograferade på andra sidan poolen -- jag lade mobilen mot plastringen som omringar poolen för att få en bra bild på henne. Lyckades jag?
Det här blev gårdagens sista bild.



Madde idag när vi var på Hellasgården :D


Alltid lika glada Tessan ^^


...och kanske inte så värst beredda Linnéa ^^

//Lisa

Hellasgård

Hej hej ^^
Det är verkligen galet varmt nu -- närjag skulle lägga mig inatt var det boråt 23 grader utomhus. Tur för mig som inte kundesova och som skulle upp tidigt på morgonen. Jag var visserligen den som kom lindrigt undan av oss alla fem som träffades för att bada.

Det var jag, Linn, Tessan, Linnéa och Madde -- vi träffades vid Hellasgård för att bada i sjön där. För er som inte vet det utgör Hellasgård en del av ett naturreservat i Nacka kommun strax utanför Stockholm. Det är jättefint där, med en otroligt härlig natur och även stugor. Synd bara att det inte är så lätt för oss att komma dit.
Linn och Tessan mötte upp mig på pendeltåget påväg mot Handen. Vi åkte alltså söderut istället för norrut för att kunna ta en buss tillsammans med Linnéa. Vi skulle sitta på bussen i ca 40 minuter. Det är den enklaste vägen, och det visade sig även vara den kortaste. Nu på hemvägen tog vi buss i drygt 20 minuter in till Slussen, tunnelbana två stationer innan vi satte oss på pendeltåget i ytterligare 20 minuter.

I vilket fall som helst kom jag hem för drygt en halvtimme sedan, och jag var så illamående av hunger. Jag har stekt upp några korvar som jag håller på att äta. Det är inte det godaste, och definitivt inte det jag var sugen på (men helt ärligt vill jag inte spendera en massa pengar på en oxbringa), men det är snabblagat, det kräver inte så mycket energi och det är trots allt ätbart. Frågan är bara om jag kommer bli mätt på det här...

Jag ska faktiskt över till Linn och Tessan lite senare ikväll. Jag ska ta med mig ett gäng filmer som de inte sett än, och så väljer vi helt enkelt vilken vi ska se ^^ Jag kommer förhoppningsvis ladda upp några bilder som tagits under dagen, och även gårdagen :)

Jag hoppas att ni inte smälter bort.
//Lisa

Oväntat

Min promenad varade lite längre än vad jag väntat :p
Jag gick ut strax efter att ha skrivit mitt senaste inlägg. Jag tänkte gå min vanliga gamla vända, men jag fick ett SMS från Linn. Självklart märkte jag inte av det förrän jag fått det andra, men hon och Tessan undrade om jag ville komma förbi. Jag var vid det laget två minuter från dem, så jag tänkte "Varför inte?".

Så det är det jag gjort hela kvällen -- jag har varit hemma hos Linn och Tessan. Det är alltid lika kul att träffa dem :D Vi snackade en bra stund innan Linnéa kom. Hon hade hyrt film, som vi tittade på senare på kvällen. Vi skulle bara äta middag innan. Vi fick tacos (eller, vi hjälptes åt med att laga tacos), och efter att ha ätit satt vi kvar en bra stund för att bara prata. Det är så sjukt härligt att bara sitta ute på en veranda -- proppmätt -- prata med kompisar och bara prata och dricka. Visserligen var det läsk, men det föredrar jag faktiskt över alkohol, om jag ska vara helt ärlig ^^

Jag började gå hem från dem för en bra stund sedan i tron om att jag missat den sista bussen. Det hade jag inte, så jag blev något snopen när jag såg den åka förbi när jag var halvvägs hemma. Någonting som var rätt läskigt var att jag såg uttryckningsbilar på vägen hem. Jag gick över en...kulle, skulle man kunna kalla det för (kanske inte det smartaste draget, mend et var det eller ta en 20 minuters omväg), och jag såg en bil från Securitas där. Jag såg även en man med en hund som letade efter något/någon vid gräsplätten en bra bit från stigen.
När jag kom ut från kullen och skulle vandra uppför en back såg jag ytterligare en bil där. När jag var vid busshållplatsen här hemma åkte en polisbil förbi med en högra hastighet än normalt. Jag undrar verkligen vad som hänt här, och någonstans hoppas jag att det inte är någon jag känner. Det är en normal reaktion, men det känns så själviskt att tänka så. Bara för att det inte är någon jag känner betyder det inte att det kan ha hänt något med en person överhuvudtaget -- en person som också har vänner och familj som är oroliga.

Jag kan inte skriva så mycket mer nu -- jag ska upp rätt (!) tidigt imorgon för att åka iväg och bada.
//Lisa

Måndag

Hej på er :)
Det är, återigen, 30 grader varmt ute. Jag vet inte hur det är för er, men för mig känns det nästan som att jag kokar i mitt eget svett. Jag luktar en hel del, och jag känner mig inte särskilt fräsch nu när jag klibbats fast i stolen. Vill ni veta någonting typiskt? Jag tog en dusch för bara några timmar sedan :p

Otroligt nog har jag inte varit ute än, men det ska jag snart ändra på. Jag ska bara leta upp min MP3, mina skor och sedan är det promenad som gäller. Jag vet att det finns några (kanske inte av er, men jag vill ändå klargöra vissa saker) som anser att jag inte har något liv just för att jag inte gör så mycket under dagarna -- jag läser, skriver, lyssnar på musik, promenerar och tar hand om sysslor här hemma lite emellanåt (var tredje dag, ungefär)... Jag är med kompisar också, även om det inte sker lika ofta, men det betyder inte att jag inte har ett liv. Jag gillar att vara för mig själv också, och att helt enkelt njuta av stunden utan några direkta krav.

I vilket fall som helst har jag lekt med en ny design under dagen. Tyvärr går det inte så bra, men det går framåt. Jag har en kompis som funderar på att skaffa en blogg, så jag gör designen till henne. Om hon inte vill ha den funderar jag på att ge den till en annan av mina kompisar ^^ Vi får helt enkelt se hur det blir, men innan någonting blir av måste jag veta en sak -- hur skapar man s.k. bubblor? Jag vill nämligen att inläggen ska placeras in i bubblor, och samma sak med kategorierna, arkivet... Vet någon hur man gör?

Observera att jag inte har PhotoShop.

//Lisa

Drömmar

Av någon anledning förväntas man ha "realistiska" drömmar när man är i min ålder. Man förväntas också veta vad det är man vill bli, vad man vill arbeta som, och man förväntas att jobba sig dit.

De flesta, alla tror jag faktiskt, vet vad de vill bli. I alla fall när man är runt min ålder, och det är rätt uppenbart att man ska arbeta sig fram dit. Problemet är bara att många vill ha ett "orealistiskt" yrke, vilket gör att man inte vet vad man ska göra. När man inte får uppnå sin dröm kommer man vilse. Så enkelt är det.
Jag har själv sagt flera gånger att jag inte vet vad jag vill bli, men om sanningen ska fram är det just det jag vet. Jag har velat bli skådespelare sedan jag var nio år -- när jag var sju fick jag upp ögonen för det, men det var i nioårsåldern som jag insåg att det verkligen är skådespel jag vill ägna mitt liv åt. Jag skulle även tänka mig att skriva -- antingen som författare eller kolumnist/krönikör, men även detta anses inte vara realistiskt. När jag får höra att jag inte kan uppnå mitt mål för att det på något sätt skulle vara ologiskt känner jag mig ju vilsen -- om jag inte kan uppnå min dröm, vad kan jag uppnå då?

Jag har tänkt mer och mer på det här, och jag känner bara att det är nu man ska göra sina misstag. jag har hört att det skulle vara ett misstag av mig att försöka få ett jobb som skådespelare, men varför skulle det vara det? Det är väl i sådana fall ett större misstag om jag inte ens ger det ett försök? Det är väl ett större misstag om jag ger upp innan jag ens fått reda på om jag har någon chans -- om jag har någon form av talang på den fronten? Även om det vore ett misstag skulle det vara mitt misstag, och det är något jag kan lära mig från. Det är trots allt bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Om jag inte tar min chans nu (eller snart) kommer jag aldrig göra det, och det kommer jag ångra resten av mitt liv.

Man kan även fråga sig vad som innebär med "orealistiska" yrken. Det är inte som att jag tror att jag kommer att få huvudroller i alla storfilmer, eller att jag kommer att få Oscarsbelöning efter Oscarsbelöning. Det enda jag vill är att få utföra något jag har drömt om i snart 10 år. Är det så konstigt med det? Jag tycker verkligen inte det. Om man drömmer om att få hjälpa andra, att bli läkare, ska man kunna ta den möjligheten utan att bli kritiserad. Om man drömmer om att bli lärare ska man kunna ta den möjligheten utan att bli kritiserad.
Detta gäller alla yrken, alla drömmar. Om man inte kan ta chansen nu, och antingen begå sitt största misstag eller sitt bästa beslut, när ska man då kunna göra det?

Förlåt om inlägget blev snurrigt -- det är tyvärr något som händer när jag har för många tankar i huvudet, men förstår ni min poäng? Det finns inga orealistiska drömmar. Det finns bara drömmar, och det är de man ska försöka jaga så tidigt som möjligt (helst efter att man är klar med sin utbildning). Vad är värst? Att veta att man gjort ett försök och misslyckats, elller att inte ha gjort något försök överhuvudtaget?

//Lisa

VM-finalen

Alonso fick ta emot en spark i bröstkorgen av de Jong nu under matchen. Vad leder det till? GULT J***A KORT!
Förlåt, men det är som kommentatorna säger -- den sparken hade lett till fängelse utanför planen. Vad händer? Tja, ingenting egentligen.


Jag blir så irriterad på domaren. Jag kan nog förstå varför domaren inte utvisade spelaren med tanke på att det är ett sådant tidigt skede i spelet, men i det läget ska man ge rött kort. Det blev ju en kraftig spark, och ett sådant här beteende gör ju att spelarna tänjer på gränserna -- om man kan dela ut sparkar i bröstkorgar, vad mer kan man göra? Finalerna är alltid mer våldsamma, och det är därför domaren måste sätta ned foten -- att våga göra det. Det som är fel är fel oavsett vilken match det är, och oavsett hur långt det gått.


Vad tycker ni om detta?

 

//Lisa

Söndag

Hello ^^
Det är minst lika varmt idag som det var igår. På sätt och vis är det skönt, men samtidigt är det jobbigt. Jag kan fortfarande inte blotta ryggen för solen (det där lät fel), så jag kan fortfarande inte bada vilket jag såklart vill göra. Å andra sidan tror jag att jag tänker strunta i det och bada i alla fall, om jag får tag på någon som vill hänga med :)

Min kära mormor fyller år idag, så jag har spenderat hela eftermiddagen med henne tillsammans med syrran och morbrodern. Det var inte lite varmt då kan jag säga er -- när vi kom fram gick jag och syrran in på Coop för att köpa dricka till oss två samt några blommor. Syrrans dricka var nästan tom när vi kom fram till mormor som bor ca 300 meter från affären. Vi var även tvungna att åka spårvagn några stationer, och spårvagnarna var riktigt kvava. Jag och syrran tycker faktiskt synd om kontrollanterna som ska åka spårvagn hela dagarna.

Vi fick i alla fall äta en riktigt god lunch som följdes av en riktigt god kladdkaka med glass och hallon. Mormor blev även glad över sina födelsedagspresenter, och det var det som var meningen.

Jag har verkligen ingenting mer att skriva, så jag hoppas att ni får en fortsatt bra kväll :)
//Lisa

Blondinskämt

Jag har en rätt konstig humor. Jag älskar sarkasm och ironi, och ovanpå det har jag en rätt svart humor. Samtidigt älskar jag blondinskämt.

Jag hittade en hel drös med blondinskämt som jag tänkte dela med mig av. Jag vet att det finns en del personer som tar åt sig sådant här, men man måste ta det med en nypa salt och försöka se det roliga i det. Jag vill som sagt var inte förolämpa någon -- jag vil bara dela med mig av min humor.'

Jag hittade av en slump en sida med en massa blondinskämt. Jag plockade ut några av dem som jag skrattade åt, så här kommer dem ^^

How do you get a blonde to marry you?
Tell her she's pregnant.
What will she ask?
'Is it mine?'

How does a blonde kill a fish?
She drowns it.

Why did the blonde take her typewriter to the doctor?
She thought it was pregnant because it missed a period.

Why did the blonde climb up to the roof of the bar?
She heard that the drinks were on the house.

Why did the blonde stare at a frozen orange juice can for 2 hours?
Because it said 'concentrate'.

How does a blonde like her eggs?
Unfertilized.

What did the very dumb blonde say when someone blew her in the ear?
'Thanks for the refill'.

What are the worst six years in a blonde's life?
Third grade.

How do you keep a blonde busy?
Write 'Please turn over' on both sides of a piece of paper.

Did you hear about the blonde who stood in front of a mirror with her eyes closed?
She wanted to see what she looked like asleep.

What does a blonde say when you ask her if her blinkers is on?
It's on. It's off. It's on. It's off. It's on. It's off.

Why did the blonde get so excited after she finished her jigsaw puzzle after only 6 months?
Because on the box it said From 2-4 years.

Why was the blonde upset when she got her Driver's license?
Because she got an F in sex.

What's brown and red and black and blue?
A brunette who's told one too many blonde jokes.



Jag hittade även ett sexskämt som jag älskade. Återrigen är det något man ska ta med en nypa salt.

What do a Christmas tree and a priest have in common?
Their balls are just for decoration. 
 


 
Om ni har några blondinskämt (eller sexskämt) vore det kul om ni (eller någon av er) vill dela med er av dem ^^
//Lisa

Stolar



Jag är lite ledsen över att man glömde bort F:et...


Sådana här borde man verkligen ha i de parker jag varit på. De verkar betydigt mer bekväma än att försöka räta ut filtar...


Den perfekta möbeln för en nybliven förälder som inte vill släppa ögonen från sitt barn?


Jag tänker inte lägga upp fler bilder, men om ni vill se flera är det bara att gå in här.
//Lisa

Accepterad

Jag har inte alltid blivit accepterad för den jag är. Jag är fortfarande inte accepterad till 100% av vissa personer, men det är inte alls lika illa som det en gång var. För några år sedan var jag inte tillräckligt smal, inte tillräckligt populär, för smart, hade för tråkiga kläder på mig, hade en tråkig frisyr etc. Nu är jag inte längre "för fet" trots att jag är större nu än vad jag var för fyra år sedan. Jag har inte tråkiga kläder på mig då jag insett att det inte handlar om vad andra tycker om img så länge jag gillar, rent utav älskar, mig själv. Jag får inte längre höra att jag har en tråkig frisyr även om jag fått höra att jag är tråkig som inte gör något med det -- att jag håller mig till samma hårfärg som alltid och samma typ av frisyr. Jag får också höra att jag inte har något liv bara för att jag föredrar att läsa en bra bok framför att supa mig full och att jag inte ska ha på mig vissa typer av kläder för att det får mig att se blek ut.

Jag är blek. Kanske inte just nu när jag är röd, men jag är blek. Jag färgar håret mörkt för att framhäva det bleka hos mig då jag älskar kontraster (mörkt hår, ljus hy och ljusa ögon som omringas av mörk eyeliner). Det är en del av den jag är, och jag blir rent sagt irriterad när man säger att jag inte ska ha på mig vissa färger för att jag ser blek ut. jag bryr mig egentligen inte vad folk anser om mig, men jag gillar inte andra människors attityd kring mitt utseende. Är det något fel med att jag är blek? Är det något fel med att jag råkar gilla att ha på mig marinblåa plagg? Jag har faktiskt svårt att se problemet med detta, men andra verkar se det väldigt lätt.

Just att man inte accepterar mig för att jag föredrar att läsa böcker är något som sårar mig. Bara för att jag gillar att läsa betyder det inte att jag inte har ett liv. Bara för att jag inte är med mina vänner dag ut och dag in betyder det inte att jag inte har några. Jag är inte altid med mina vänner, men jag försöker hålla kontakten. Om inte med alla, åtminstone med några.

Vad vill jag försöka säga med det här inlägget? Jag blev inte accepterad för den jag var för ca fyra år sedan. Jag är det idag, även om det finns de inte gör det fullt ut. Det enda jag vill säga i det läget är att man antingen ska acceptera mig för den jag är, och göra det fullt ut eller inte alls. Det är en sak om man påpekar dåligt uppförande, men det är en annan att hoppa på utseende och intressen.

Som jag sade -- acceptera mig för den jag är fullt ut, eller gör det inte alls. Om man inte kan acceptera mig för den jag är har man inget med mig att göra. Det låter kanske lite hårt, men samtidigt kan jag inte dras runt med personer som kritiserar mig för den jag är. Det här är egentligen något alla bör tänka på...
//Lisa

Lördag

Hej på er ^^
Här hemma är det ännu varmare än vad det var igår -- tro det eller ej, men termometern på balkongen visar på närmre 31 grader. Det är rätt sjukt hur varmt det kan bli. Jämför denna temperatur med den för sex månader sedan. Då klagade vi på att det var iskallt, och nu är det för varmt för många av oss. Det är rätt kul hur sådant händer ibland.

Jag har inte varit ute idag överhuvudtaget. jag ska ta en promenad lite senare ikväll när det har svalnat. Min rygg mår fortfarande "dåligt" -- jag har problem med att luta mig tillbaka, men det är ännu värre när jag ska dra på mig byxor då sömmen hamnar där jag är bränd som värst. Det känns så typiskt på något sätt. Å andra sidan kan jag inte klaga. Jag är ensam hemma, så det lyfter upp hela dagen. Nej, jag ska inte ha någon fest -- jag är fortfarande inte den typen. Men det är skönt att kunna vara för sig själv för en gångs skull. Jag brukar sällan få tid till att fokusera på mig själv, och ingen annan. Det var inte meningen att låta narcissistisk, men jag behöver inte fråga runt inom familjen vad de vill ha till middag. Det är ett dåligt exempel, jag vet, men det känns ändå bättre att kunna tillaga det jag själv vill ha. Frågan är bara vad jag vill ha. Hmm...

Kommer ni ihåg att jag berättade om att jag ville skriva en historia i bokformat? Nej, jag ska inte försöka få den publicerad (även om det hade varit häftigt att bli en 19-årig författare), men det är någonting jag velat göra flera år. Någonting jag påbörjat men aldrig avslutat.
Jag har inte kommit så långt nu, men jag har ändå kommit en liten bit på vägen. Jag har en bra idé om vad jag viill skriva om, så jag hoppas på att det flyter på och kommer naturligt av sig.

Aja, jag ska nog återgå till skrivandet. Det är antingen det eller disken, men helt ärligt föredrar jag det förstnämnda även om jag måste göra det sistnämnda för att kunna äta.
Jag hoppas att ni haft en bra dag!
//Lisa

Grattis på födelsedagen

Idag skulle du ha fyllt år.
Idag skulle vi ha firat din födelsedag i sommarvädret och solskenet.
Jag kan inte sluta tänka på vad du hade velat hitta på -- om du velat äta ute med familjen, eller om du velat spendera dagen på stranden tillsammans med oss "barn".
Jag kan inte sluta tänka på vad jag hade gett dig i födelsedagspresent, och om du varit glad över det jag gett dig.
I samma vända börjar jag även tänka på om du är stolt över vad vi uppnått -- vad jag uppnått. Jag undrar om du hade varit, kanske rent utav är, stolt över mig.

Nog om mig, idag är det din dag, och jag vill veta hur du har det. Jag vill veta om du har det bra, var du än är någonstans, och om vi kommer att kunna träffas någon dag längre fram...
Grattis på födelsedagen, pappa ♥

//Lisa

All Day and All of the Night

 

Ja, jag gillar 60-tals musik. Det här är faktiskt en av mina favoriter från 60-talet ;)
All Day and All of the Night -- The Kinks

//Lisa

Fredag med en omelett

Hejsan ^^
Jag skulle ha skrivit tidigare, men det har varit så pass varmt hela dagen att det tagit emot att sätta på datorn. Jag tittade in lite snabbt på bloggen tidigare idag (tack så mycket för era kommentarer!), men då lånade jag syrrans dator.

Men som jag sade har det varit riktigt varmt hela dagen -- just nu är det närmre 27 grader ute i skuggan, så ni kan tänka er hur det är i solen. Jag har därför varit ute lite snabbt, men jag tror inte att jag kommer gå ut igen. Jag blev rätt bränd igår när jag var på stranden, och under natten har ryggen blivit något värre. Dagens plus är dock att jag kunnat sova hela natten för första gången på flera veckor. Visst, det tog ett litet tag för mig att somna -- jag brukar ligga på rygg när det är varmt ute, men jag hade problem med att ligga på min rygg då det sved som attan. När jag lade mig på sidan kunde jag inte somna så jag lade mig på rygg igen, innan jag testade att sova på den andra sidan som också är sönderbränd... Det var en hel del fram och tillbaka, men det gick till sist. Visst är jag fortfarande trött efter gårdagen, men det känns skönt att ha kunnat sova ut och att ha fått åtta timmars sömn till skillnad från de senaste nätterna då jag sovit i ca 4 timmar.

Just nu sitter jag med en omelett framför mig. Jag har varit för varm för att kunna äta tidigare (bortsett från frukosten), så jag är rätt hungrig nu. Jag tror aldrig att jag fått till en omelett som sett så bra ut som denna ^^
//Lisa

Update: Det var den godaste omeletten jag gjort också. Förlåt att jag säger det här, men det är verkligen matorgasm på hög nivå här :p

Ett ord: S**tsnack!

Trots att socialstyrelsen tagit bort förbudet för homosexuella att ge blod finns förbudet fortfarande. Varför? För att homosexuella (män) ligger i riskgruppen för sjukdomen HIV.

Det där är bara skitsnack! Alla kan bära på sjukdomen oavsett sexualitet. Visst, det sker en spridning av HIV i större grad bland homosexuella män än bland heterosexuella, men det betyder inte att en blond tjej från exempelvis Sturepln skulle ha HIV. Det är så sjukt att man tänker i dessa banor!
I vilket fall som helst testar man blodet för att se att det inte bär på sjukdomar -- däribland HIV. Blodet testas alltså, heterosexuella kan få HIV, men ändå är det homosexuella som får ta skiten. Varför ska homosexuella ha en mindre rätt att donera blod?

Jag skulle vilja donera blod. Tro mig, det skulle jag gärna vilja, problemet är bara att jag lider av så många allergier att jag inte skulle kunna göra det -- inte utan att göra väldigt många väldigt sura. Jag kan förstå att man ogärna låter folk med så pass många allergier som jag ska donera blod, men homosexualitet är ingen sjukdom, allergi eller någonting som sitter i blodet. Bara för att jag får blod av en homosexuell person betyder det inte att jag helt plötsligt skulle attraheras av andra kvinnor. Så varför beter man sig som om så vore fallet?

Ni som inte följt min blogg länge bör känna till en sak om mig -- jag är en person som vill ha ett jämställt samhälle. Jag tycker att alla människor ska ha samma rätt i samhället. Förstår ni då varför jag minst sagt blir förbannad över detta? Just homosexuella har haft en hård kamp under årens gång -- homosexualitet var först ett brott innan det ansågs som en psykisk sjukdom som skulle behandlas med elchockar. Homosexuella har haft rätt till att ingå äktenskap sedan 1999, men det var först i maj förra året som de kunde gifta sig även om det skedde borgeligt. Först i år har homosexuella fått rätten att gifta sig i kyrkan.
Varför tar jag upp det här? För att många har en bild av att samhället är jämställt bortsett från könet p.g.a. att alla nu får gifta sig. Det är så det bör vara, men om homosexuella till och med nekas rätten till att ge blod...tja, det finns inte så mycket att säga förutom att det är någonting som (verkligen!) inte står rätt till.

Det kanske verkar som att jag kommer från ämnet, men tänk efter. Homosexuella har fått kämpa för sin rätt i samhället under en sådan lång tid, och man har kommit en bra bit på vägen -- det kan ingen förneka. Men varför ska man haka upp sig på blodet? Om jag ligger påsjukhus och behöver blodtransfussion är inte min första tanke "Jag hoppas att jag inte får homosexuellt blod". Det är ju helt befängt!
Om man oroar sig över att blodet ska vara smittat med HIV och att man därför inte låter homosexuella ge blod borde man tänka likadant om personer med afrikansk bakgrund. Missta mig inte, jag är inte rasist, men man lär ju inte ut riskerna med osyddat sex i de afrikanska länderna, och jag såg på en dokumentär för flera år sedan att många män tror att man blir frisk om man har sex med en oskuld. Det är därför många afrikanska barn som föds med sjukdomen. Ska man därför införa ett förbud även mot afrikaner p.g.a. risken för smittsprida? Nej, det är minst lika befängt som att förbjuda homosexuella, men ändå är det homosexuella som får ta smällen i det här fallet.

Ingen sjuk person ska få donera blod p.g.a. spridning. Men om man generaliserar alla människor inom en viss grupp gör man någonting som faktiskt är förbjudet. Detta är en form av diskriminering. Vem säger att den blonda tjejen från Stureplan nämnd här ovan inte skulle löpa samma risk som en homosexuell kille att vara sjuk i HIV?

//Lisa

Bilder från stranden



Syrran och Tess när vi åt lunch efter det första doppet (det första av mina...fyra? Fem?)


Bella :)


Jag och Linn älskar det faktum att bottnen enbart består av sand. Det finns inga stena (inga märkbara i alla fall).
Foto: Matilda


Nej, jag ber inte, och nej, jag försöker inte dränka mig själv.
Foto: Matilda
Redigering: Jag



Anledningen till varför jag hade ansiktet i vattnet. Jag älskar effekten håret gav, för att inte nämna vattnet... Snälla, fokusera inte på mitt ansiktsuttryck -- tro mig, jag vet att det ser hemskt ut :p
Foto: Matilda
Redigering: Jag

 

//Lisa

Torsdag

Hej på er :D
Jag sitter nu framför dator med ett rött ansikte, för att inte nämna min rygg. Varför? För att jag spenderat hela dagen på stranden. Med stranden menar jag inte den strand jag brukar besöka på min promenader -- jag åkte till Schweizerbadet några mil härifrån tillsammans med ett gäng andra tjejer. Av oss tio som åkte var det bara två personer jag inte kände sedan tidigare, men det var kul att lära känna dem ;)

När jag säger hela dagen menar jag verkligen hela dagen -- vi kom fram någonstans mellan elva och halv tolv, och vi åkte därifrån strax efter fem. Det var verkligen roligt att komma iväg. Dels för att jag tog sommarens (årets) första dopp, men främst för att vi gjorde något jag älskar att göra. Jag älskar att vara i vattnet, att hänga på stranden tillsammans med ett gäng kompisar... Kan man njuta av sommaren på ett bättre sätt?

Det var jätteskönt i vattnet trots att det var hav. Jag har lite problem med hav i vanliga fall då jag fryser häcken av mig efter fem sekunder. Idag ville jag ner flera gånger, och jag var en av de som badade mest. Det var visserligen rätt blåsigt, vilket gjorde det kallt, men det gav också en del höga vågor. Inte tillräckligt höga för att man vill undvika dem, men tillräckligt höga för att det ska bli kul att dyka under dem. Som jag sade finns det inget bättre sätt att njuta av sommaren på ^^

Jag tog ett par bilder, och det gjorde Matilda också, så jag ska bara föra över dem till datorn och redigera några innan de åker upp här.
//Lisa

Neutron Star Collision (Love Is Forever)


Det är ingen nyhet att jag är ett stort Muse-fan. Om det var någonting nytt: Hej, mitt namn är Lisa och jag är ett Muse-fan.
Den här låten finns med på Eclipse-soundtracket, så jag stötte såklart på den här låten på bion, och jag älskar den.
Neutron Star Collision (Love Is Forever) -- Muse


//Lisa

"Vänner för livet"

Jag älskar frasen från Barilla-reklamen där man säger att vänner är de familjemedlemmarna man själv väljer. Jag gillar även frasen "Vänner för livet". Människor kommer och går hela livet, men det finns vissa personer som verkligen stannar hela vägen ut. Antingen i form av vänner, eller i form av pojk-/flickvänner.

Det är rätt otroligt hur sådant kan utvecklas -- den typen av vänskap, och starka band överhuvudtaget. Att man inte är släkt genom blod eller papper, att man helt enkelt är släkt med varandra p.g.a. att man utvecklat någonting som är så pass starkt. Det som är ännu mer förundrasvärt är att den typen av vänskap kommer från de personer man minst anar.
Linn och Tessan är mina bästa vänner, och vi har känt varandra i...minst fem år. Linn gick i samma skola som mig, men det var det enda vi hade gemensamt. Vi gick inte i samma klass, inte i samma årskurs, vi hade inga gemensamma vänner... Det var visserligen när Linn lärde känna syrran som vi började umgås, och det var egentligen någonting otippat. Att jag dessutom skulle lära känna hennes tre år yngre syster var ännu mer otippat, men det är någonting jag är oerhört tacksam över.

Man vet verkligen inte vem/vilka som kommer att göra starka intryck under ens livstid. Man kan verkligen inte förutse att vissa personer kommer att få en att känna att man tillhör någonstans. I mitt fall stämmer det verkligen -- bortsett från Linn och Tessan har jag ytterligare ett gäng nära vänner. Lizzie är så glad och livlig att till och med jag ser döende ut i jämförelse. Micaela och jag är rätt olika, men vi har båda en passion för läsning och filmer samt värderingar( okej, den vänskapen kanske inte var så otippad). Natta lärde jag känna första året på gymnasiet under franskan...

Jag vet faktiskt inte vad min poäng är. Kanske att det är de mest otippade vänskaperna som sätter sina djupare spår. Kanske är det för att de inte känns påtvingade eller för att de blir så otippade för att man är varandras motsatser. I vilket fall som helst kan man inte avgöra vilka som kommer att göra de större intrycken -- man kan inte avgöra vilka man kommer att gilla innan man lär sig att älska.
Något man däremot kan avgöra är vilka personer man inte vill förlora kontakten med -- vilka personer man vill "behålla" genom hela livet. Jag vet vilka jag inte vill släppa. Jag vet vilka vänner jag vill behålla livet ut, vilka vänner som är just mina "Vänner för livet".

//Lisa

PS. Förlåt för ett sluddrigt inlägg -- jag är riktigt trött, och kan inte tänka klart. Nej, jag har inte druckit, även om det skulle sitta fint med en iskall cider nu i sommarvärmen...

DS.

Tyskland vs. Spanien

Semifinal i fotboll just nu. Det finns inte mycket att säga förutom att det är en spännande match.
Helt ärligt har jag faktiskt inte haft en bra koll på fotbollen nu i år -- jag har inte lyckats hålla koll på när matcherna har spelats, och inte heller vilken kanal det har sänts på. I vilket fall som helst har jag varit en dålig fotbollssupporter nu, och om ni tycker att Tyskland ska vinna matchen kommer jag anses som en ännu sämre supporter. Japp, jag hoppas på Spanien.

Första halvlek har precis avslutats, och jag märker nu att jag är mer intresserad av matchen än någonting annat.
Men vad tycker ni -- vilket land ska gå vidare till final?

//Lisa

Update: Spanien fick precis in matchens första mål :D Frågan är om det kommer bli fler mål -- det är inte så långt kvar nu innan matchen avslutas...

The last update, I swear: SPANNIEN VANN!!! Nu ska de bara ta hem guldet, så är min sommar komplett :D

Onsdag

Tro mig, jag skulle ha skrvit tidigare om jag haft tid.
Jag kom hem för inte alls länge sedan efter att ha varit inne i stan med Tessan, Linn och Smurfan för att se filmen The Twilight Saga: Eclipse. Den var faktiskt riktigt bra, framför allt om man jämför med de andra två filmerna. Vissa av replikerna är fortfarande lite stela, men skådespelarna har verkligen "hittat " varandra -- de har personkemi som stämmer rätt bra överens med karaktärerna. Kärnan i Eclipse är också valet för Bella -- att vara människa eller bli vampyr, och man känner faktiskt av dilemmat där. Om inget av detta intresserar er som ännu inte sett filmen (kan inte vara många nu :p) kan ni alltid tänka er Taylor Lautner utan tröja...

I vilket fall som helst träffades vi alla inne i stan runt ett. Filmen började 15.10, så vi hade gott om tid på oss att äta. Tro mig, det behövdes, men även efter att ha ätit hade vi tid att gå runt i olika butiker. Vi tittade in på Monki där jag hittade en topp jag verkligen gillar. Vad var det bästa? Att den kostade 250 kronor i orginalpris, och att det nu var 75% rea på den. Jag fick den alltså för lite drygt 60 kronor, så det var verkligen ett riktigt bra köp ;)

Efter att filmen slutat bestämde vi oss alla för att röra oss hemåt. Det är bara jag, Linn och Tess som bor åt samma håll, så vi satte oss på tunnelbanan mot Farsta för att där byta till buss. Jag vet, det hade varit betydligt enklare att ta pendeltåget och åkt hem direkt, men jag hade ett ärende i Farsta och det var även kul att åka dit.

Jag har tyvärr lite att ta tag i här hemma -- för det första har jag inte ätit middag än (så vi snackar om hunger på hög nivå här), och för det andra ska jag fixa i ordning mat tills imorgon då jag ska åka och bade tillsammans med ett gäng kompisar. Med tanke på att det tar nästan tre kvart att åka dit krävs det matsäck :p

//Lisa

Filmer

Jag har tittat på en del filmer nu de senaste dagarna, skulle man kunna säga. Vi inom familjen har hyrt sammanlagt sex filmer, så jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag tycker om dem ^^




Filmen kretsar kring en man samt de personer som står honom närmast, och de personer han skulle göra allt för -- hans son, svärdotter och en nära vän som även råkar vara hans chef.

Filmen är fin, och den bygger en hel del på björntjänster och kärlek till varandra -- kärlek mellan par, mellan far och son, mellan vänner och även nyfunnen kärlek. Den har en del skämt som är klassiska just för Josef Fares, men man fick en titt på alla skämt i trailern vilket gör att det inte blir någonting nytt. Samtidigt blir den rätt förutsägbar ju längre in man kommer.
3/5


Ryan Bingham lever ett isolerat liv genom att ständigt vara omringad av folk. Han arbetar för ett företag vars syfte är att avskeda folk vars chefer är för lata för att göra det själva. Ryan flyger över hela landet, och det är det liv han älskar. Hans tillvaro sätts dock ur spel när han träffar medarbetaren Nathalie. Hon kritiserar hans val av liv, och när Ryan träffar Alex har han två val -- att antingen välja kärleken före jobbet, eller jobbet före kärleken.

Filmen är underbart fin, även om den kan anses tråkig. Man känner med karaktärerna, och skådespelarna levererar.
5/5


Teddy Daniels får i uppdrag att tillsammans med en ny partner åka till Shutter Island där man driver ett mentalsjukhus för kriminella. En av patienterna har flytt från sitt rum, och det är polisens jobb att hitta henne. Under mysteriets gång kommer hemligheter upp till ytan och konspirationsteorier växer sig fram...

Filmen är nervpirrande från början till slut, och man upptäcker att man själv sitter framför TV:n för att försöka lösa mysteriet. Man känner av smärtan och sorgen Teddy har gått igenom, man känner av förvirringen han går igenom och man lider med honom när sanningen kommer ut.
4/5


Sherlock Holmes är tillbaka med sin partner dr. John Watson för att lösa ett mysterium som involverar en avrättad man som kommer tillbaka från de döda. Han hade tidigare blivit dömd till döden för en rad mord, och det är tveklöst att han kommer att döda igen. Frågan är bara vilka som kommer att falla offer, hur många som hinner mista livet innan han fångas in igen...

Filmen är kvinck, snabbtänkt och den har bra humor med bra specialeffekter. Det är en mer modern version av en hyllad klassiker -- en klassiker som nu fått glimten i ögat.
4/5


Julia Child flyttar till Paris 1949 och hittar där sin passion för matlagning.
Julie Powell är en New York-bo under 2000-talets början som alltid haft en passion för matlagning.
Julie intresserar sig för Julia Childs resa från att vara amerikan i Frankrike som har problem med språket till att bli en av de ledande kockarna inom fransk matlagning. Hon bestämmer sig för att arbeta sig igenom Julias kokbok på 524 recept under 365 dagar för att liva upp sin tillvaro. Hon startar även en blogg för att kunna ha resan dokumenterad, men vad händer när bloggen kommer i vägen för äktenskapet?

Jag kan inte säga någonting om filmen förutom: En sann livsglädje!
5/5


Precious är 16 år. Hon är mamma till en dotter. Hon är gravid med sitt andra barn. Anledning? Hon blir ständigt våldtagen av sin pappa. Ovanpå detta blir hon misshandlad av sin mamma som beskyller Precious för att ha snott hennes man.
När Precious får börja på en ny skola öppnas möjligheter för henne, och hon börjar inse att ingen kan stoppa henne att nå en bra framtid -- en framtid som leder bort från Harlems gator.

Filmen berör på djupet, och den är berättad på ett trovärdigt sätt. Problemet är dock att det finns filmer som tar upp samma ämne, och som berättas på samma sätt. På så sätt blir filmen rätt förutsägbar, och man tappar fokus på historien.

3/3

 

Har ni sett någon av filmerna? Tyckte ni annorlunda?

//Lisa

Definition?

"En 27-årig bostadslös man bodde tillfälligt i Vårby hos flickvännen till en av sina kompisar.
En kväll i april när mannen hade druckit mycket alkohol började han bråka med kvinnan.
Bråket övergick i att mannen började misshandla kvinnan och sedan våldtog han henne trots att hon gjorde motstånd. [..]"

 

Detta är ett utdrag från lokaltidningen "Mitt i Huddinge". Även om jag har en viss respekt till journalister måste jag ändå säga att detta var något korkat formulerat. Början var bra, men det var just frasen "sedan våldtog han henne trots att hon gjorde motstånd". Finns det någon annan typ av våldtäkt? Även om man inte gör ett våldsamt motstånd när man säger "nej" är det ändå ett motstånd. Det kanske bara är jag, men journalisten fick det att låta som att sex överhuvudtaget skulle vara våldtäkt.

Just denna formulering är inte hela världen -- även om jag reagerade på stycket, så är det inte hela världen. Jag skulle inte ha börjat skriva om det här om det inte fått mig att börja tänka på definitionen av våldtäkt. För mig är det enkelt -- så fort en person (kvinna som man, vuxen som barn/ungdom) säger nej, så är det det som gäller. Men det är inte så tydligt i alla fall...

För ungefär två år sedan gjorde Amnesty International en undersökning gällande just våldtäkter, och om vad folk hade för åsikter kring det. Man fick fram följande:

• Var femte person anser att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon är utmanande i klädsel eller beteende.
• Nära en fjärdedel av alla svarande tycker att kvinnan har ett ansvar om hon har flörtat eller hånglat med mannen före våldtäkten.
• En fjärdedel anser att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon frivilligt följt med mannen hem.
• En femtedel lägger en del av ansvaret på kvinnan om hon druckit alkohol eller inte gör motstånd.
• Unga i åldern 15-25 år och äldre, över 66 år, är mer benägna att tycka att kvinnan har ett eget ansvar vid våldtäkt.
• 14 procent av ungdomarna tycker att det är en förmildrande omständighet om mannen druckit alkohol eller är drogpåverkad.
• Undersökningen omfattar 2 600 personer och är gjord ute på gator och torg i 31 olika städer och orter i landet.

Denna lista hittade jag hos denna
bloggare, inlägget hittar ni här.

Tydligen räcker det inte med ett nej. Det räcker inte med någonting så enkelt som ett ord. Det räcker inte ens med att ordet är tydligt. För att det inte ska räknas som en våldtäkt ska man alltså vara anständigt klädd, man får inte flirta, man får inte följa med någon hem och gärningsmannen får vara hur packad som helst. Detta är enligt denna lista, men vi vet alla att kvinnan inte får ha druckit överhuvudtaget och att det är hennes fel om hon varit ute för sent.
Fattar ni hur sjukt det låter? När det gäller klädseln kan man väl f*n inte förvänta sig att man ska ha heltäckande jeans på sig när det är 30 grader varmt ute. Man får inte heller glömma bort att många har på sig denimleggins eller jeansmodellen "stuprör" som gör att byxorna blir åtsittande. Det betyder i sådana fall att även det bidrar till att man blir våldtagen.
Om jag gillar en kille ska jag alltså se upp med att flirta med honom då det sedan kommer vara mitt fel för att han attackerar mig, och om jag går hem till en killkompis som jag tror att jag kan lita på är det även där mitt fel om jag attackeras.

Är det verkligen så konstigt att det förhållandevis är så otroligt få kvinnor som vågar anmäla en våldtäkt då det är så mycket som ska räknas in? Nej, egentligen inte, och det är så sjukt irriterande att man flera gånger vädjar till kvinnor att våga vara mer öppna och anmäla om någonting sådant här sker. Det är hyckleri så att det bara skriker om det! Hur klarar man ens av att vädja till någon som man inte tror på till 100%?
Någonting som är ännu dummare är att man verkligen gör allt man kan för att lägga skulden vid en våldtäkt på offret. Man har frågat om offrets tidigare sexliv, man har frågat offret om kläder, om alkoholkonsumtion, om andra typer av vanor... Detta är något som sker i domstol, och det är vidrigt att man kan bli kränkt på det sättet i en domstol när det är förbjudet! Vad i h*****e tänker man med egentligen?

Men vad är definitionen av våldtäkt egentligen? Enligt mig är det så fort man säger nej, eller när man inte fått en chans att ta någon ställning till saken (när man t.ex. är drogad). Det är även så lagen definierar våldtäkt. Men hur definieras den rent praktiskt?

Vad är din egen definition av våldtäkt?


//Lisa

Boknarkoman

Japp, jag är en boknarkoman, och jag hoppas innerligt att jag aldrig läggs in på rehabilitering för det. Jag köpte idag fyra böcker; Shutter Island av Dennis Lehane. Jag älskar filmen, så självklart vill jag läsa boken. Jag passade även på att köpa ytterligare en bok skriven av Lehane som heter Ingenting är heligt.
Micalea tipsade mig om en bok skriven av Arnaldur Indriðasons som heter Frostnätter. Jag hade faktiskt inte hört talas om varken boken, eller författaren, men Micaela sade att den var grym, och den har fått bra recensioner. Den sista boken jag köpte är en på engelska (jag tittade på ytterligare två böcker på engelska -- av någon anledning tycker jag mycket bättre om engelska böcker än svenska), och heter The Price of Love. Bara titeln fängslade mig, men efter att ha läst baksidan av boken kunde jag inte hålla mig längre. Den är skriven av Peter Robinson. Jag kände faktiskt till författaren, men jag har aldrig läst några av hans verk, så det ska bli (som min mormor skulle säga) spännande. Jag hittade även en bok av John Grisham som verkade riktigt bra. Synd bara att jag inte kommer ihåg vad den hette -- det hade varit kul att veta vilken bok det är jag vill köpa härnäst ^^



Det är rätt uppenbart att jag älskar böcker, eller hur? Det är definitivt inget jag skäms över -- jag älskar att läsa. Jag kan oftast inte gå och lägga mig för att sova om jag inte läst. Det är många som retat mig för att jag läser så mycket -- kallat mig boknarkoman, sagt att jag inte har något vettigt liv, eller kallat mig nörd. Man skulle kunna tänka sig att jag blir sårad av detta, men det blir jag inte -- inte på långa vägar. Visst blir jag irriterad, men så fort jag placerar min näsa i en bok igen försvinner irritationen. Det sårar mig mer när man säger att böcker är tråkiga.
Det finns så många författare som lägger ner mycket av sin tid för att kunna skriva en bok, för att kunna uppfylla en dröm. Vad händer? Jo, många ungdomar är för lata för att öppna boken och kallar den tråkig utan att ha gett den en chans. Det är en sak om man läst en bok som varit tråkig, men man kan inte göra en generalisering. Bara för att en bok är tråkig betyder det inte att alla är det.

Förlåt, men jag tycker verkligen att många ungdomar är riktigt lata. Man ger inte böcker en lika bred chans då man ändå filmatiserar dem. Man tänker inte på att manusförfattarna har gjort egna tolkningar av historierna och att det sedan är skådespelarnas tolkningar av karaktärerna som visas. Är det inte bättre att själv skapa en bild av historien och dess karaktärer istället för utgå från andras tolkningar? Jag vet att jag låter nördig nu, men det är för att jag är en nörd, så det är bara att bita ihop.
Vad jag försöker säga är att det finns mer i livet än att bara festa. Visst, det finns mer i livet än att bara läsa, men samtidigt skadar man inte sig själv genom att läsa. Det är riktigt dumt att man får ta emot en del öknamn om man läser lika mycket som mig. Eller det kanske bara är jag som fått ta emot s**t...?

Missförstå mig inte, jag inser att alla är olika och att man inte är den typen av person som gillar att läsa, men man borde åtminstone ge en bok en chans innan man bestämmer sig för att den är tråkig. Det är inte läsningen i sig som är tråkig, det är vad man läser. Man kan i vilket fall som helst inte bygga upp stereotyper av oss som läser -- att vi är nördiga utan liv.

//Lisa

Tisdag

Hej på er ytterst få människor som läser :p
Dagen började med att jag träffade Micaela inne i stan. Tanken var att vi skulle testa på Qigong vid Kungsträdgården, men så feg som jag är gjorde jag inte det.

Vi bestämde oss därefter att gå runt lite grann i Gamla Stan i väntan på att loppmarknaden i Kungsträdgården skulle komma igång. Vi vandrade därifrån upp längs med Drottninggatan innan vi vände tillbaka till Kungsträdgården. Trots att vi var inne i många butiker, och loppmarknad, åkte vi båda hem från stan relativt tomhänta. Vad menar jag med relativt? Att det bara var jag som åkte hem med ett fynd. Okej, fyra fynd -- fyra böcker, om jag ska vara helt ärlig. När vi gick in i Akademibokandeln hittade jag direkt böcker jag ville ha. Problemet var att jag ville ha alltför många, och jag var tvungen att ställa tillbaka två av dem.

Jag kom hem för en timme sedan, och jag är riktigt varm. Ovanpå det är jag täckt av fler myggbett än vad jag var igår. Om det fortsätter såhär kommer jag bli ett enda stort myggbett. Jag tror faktiskt att min rumpa är halvvägs där, om jag ska vara ärlig...
Som toppen på isberget är jag otroligt trött -- jag somnade först efter säkert två (!) timmar i natt, så jag har fått 4-5 timmars sömn. Med detta i åtanke förtjänade jag glassen jag köpte och åt upp. Det är i alla fall vad mina fötter säger mig :p

//Lisa

Sovdags

Det var det egentligen för en timme sedan, men det får bli såhär ändå ^^

Imorgon (okej, tekniskt sett senare idag) ska jag träffa Micaela. Det blir ganska tidigt, men det ska bli skönt att kunna komma upp i nogorlunda bra tid för en gångs skull. Vi får hoppas att jag kan somna nu bara -- jag kunde inte somna på över en timme igår p.g.a. värmen. Det var ganska jobbigt då jag två gånger sprang till badrummet för att slänga på kallt vatten över hela mig. Det var visserligen skönt, men det känns ändå motigt att springa till badrummet. Det kändes även ganska motigt att vakna upp två timmar senare för att behöva göra samma sak (även om jag inte gjord det :p).

Vill ni höra något knäppt? Det är varmare ute nu än vad det var på Kreta förra året runt elva-tiden. Visserligen var det bara en grad, eller kanske två grader på sin höjd, svalare, men ändå. Jag längtar faktiskt tillbaka dit lite grann nu -- inte så mycket för värmen eller solen, det får man gott av här, men vinden. Vi bodde precis vid vattnet, så det var riktigt skönt då det ständigt fläktade. Samtidigt hade vi riktigt bra luftkonditioneringar (jag brukar vara lite vimsig nu på kvällarna, så säg till om jag stavat fel) på hotellrummen :p

Men som sagt, jag ska träffa Micaela imorgon på förmiddagen, så jag måste masa iväg för att skölja av ansiktsmasken jag korkat nog skulle smeta på.
God natt på er!!
//Lisa

Absolute



Det var ett litet tag sedan jag lade upp en låt här, så jag tänkte att det var dags nu. Finns det något bättre val än att lägga upp en låt som man drogat de senaste dagarna? :p

Absolute -- The Fray


//Lisa

Sönderkliad

Så, då var man klar med tvätten. Men man var inte klar mad att klia sig själv överallt p.g.a. myggbett. Helt ärligt har jag aldrig varit med om någonting värre när det gäller myggbett. Jag har flera stycken kring den ena ankeln, och bara dessa gör mig galen! Att jag har flera på huvudet, halsen, bröstkogen, benen och även rumpan, konstigt nog, gör inte saken bättre för fem öre!

Jag har fått tips om att använda mig av ett medel, men de luktar rätt illa för att inte nämna rätt starkt. Så vad gör man? Irriterar sig på allt myggbett, och kliar sönder huden eller luktar illa och får andnöd? Jag väljer det förstanämnda, så tyvärr finns det en risk för en hel del klagande de närmsta dagarna.
Men för att trösta mig själv tänkte jag äta lite glass med chokladsås och hallon. Okej, helt ärligt hade jag ätit det i vilket fall som helst p.g.a. värmen. Någon annan än jag som haft problem med att sova för att det varit för varmt? Jag märkte inte ens om jag sov med täcke eller utan täcke nu i natt...

Jag hoppas att ni får en bra kväll ^^
//Lisa

Fasad

Falska människor. Det är någonting som jag aldrig förstått mig på -- människor som ändrar åsikter utifrån vem man är med, människor som ändrar sin stil utifrån den man är med... Varför ska det vara så svårt att stå för sina åsikter? Varför ska det vara så svårt att hålla sig till sin egna stil? Handlar allt om att man ska bli accepterad, eller vadå? Det roliga är att det är just det man inte blir.

Det är en sak att utvecklas, att förändras, men förändringarna ska inte ske som genom ett trollslag. Om man inte kan stå för sina åsikter ska man inte uttrycka dem. Om man väljer stilar som man inte gillar för att bli accepterad ska man verkligen tänka om. Hur ska man kunna bli accepterad för den man är när man inte ens är sig själv? Bra tänkt i det läget, eller hur?

Jag har stött på många falska människor under årens gång. Jag var under en längre tid den som man aldrig pratade med inför andra, eller den som man ville bli sedd med inför andra. Vad hände när man såg någon man kände på bussen sitta ensam? I mitt fall kunde man prata om allt möjligt, men det var som bortblåst när man kom fram till skolan. Ah, härliga tider...
Människor har flera olika sidor, det ska man inte förneka även om man kunde göra det. Det är det som gör oss så unika -- hur kul skulle det vara om människors personligheter var huggna i sten? Lite stelt, eller vad säger ni? Men vad jag försöker säga är att man inte har olika åsikter kring ett och samma ämne bara för att man har olika sidor. Sedan kan man även fråga sig vad som är en människas verkliga sidor och vad som är falska. Finns det något som är äkta, eller är allt bara en fasad man byggt upp för att "lura" omvärlden -- för att få sig själv att se så bra ut som möjligt i andras ögon?

Varför bygger man ens upp fasader för att kunna bliaccepterad för den man är, när det är lite väl uppenbart att det inte är det som sker? Varför bygger man upp en fasad för att kunna "räknas in i gänget" då man lika gärna kan vara sig själv och se hur långt man kommer då?

//Lisa

Måndag i Farsta

...och nej, jag tog inga bilder där ^^

Jag och syrran åkte in till Farsta idag -- syrran behövde köpa en sololja medan jag ville leta efter en kjol. Självklart hittar vi sololjan, men vi hittade ingen kjol till mig. Däremot hittade syrran en kjol hon ville ha, vilket är rätt ironiskt om man tänker efter.
Jag gick visserligen därifrån tomhänt, men jag det betyder inte att jag inte njöt av att vara där, hur kort vistelsen än var. Lasagnen jag åt till lunch var riktigt god -- det fanns en rätt balans av pasta, köttfärs och ost. Jag hoppas bara att jag själv kan lära mig tillaga lasagne. Vi vet alla att när det kommer till kritan så är den mat man själv lagar den bästa -- man kan ju själv bestämma sig för vilka typer av kryddor man kan använda. Det är ganska synd att man inte uppskattar kryddningen som man borde...

I vilket fall som helst måste jag slänga i mig mat så snabbt som möjligt. Anledning? Jag måste tvätta om en timme, och eftersom jag redan nu är rätt hungrig vill jag inte vänta längre än nödvändigt.

//Lisa

Barnsoldater

Det finns väldigt lite att hitta om barnsoldater, om man tänker efter. När man söker upp det på Internet får man en vag bild av dagens läge utifrån det man läst på sidan. Man får även upp flikar där antalet barnsoldater ökat kring vissa områden, men det står inte hur omfattande det är.

Man beräknar att över 300 000 barn krigar i 30 olika väpnade konflikter världen över. Det innebär alltså att det i genomsnitt slåss 10 000 barn per väpnad konflikt. Förstår ni vad det innebär? Som barn räknas de som är under 18 år, men många av dessa har inte fyllt 15 -- många av dessa har inte ens hunnit fylla tolv. Kan ni tänka er 10 000 barn mellan åldrarna 8-15 år strida i en konflikt? Jag vet att jag gjorde en grov uppskattning nu, men samtidigt bygger alla siffror på uppskattningar då man inte har någon som helst aning om vad som verkligen sker.

Det är vanligtvist pojkar man använder sig av i konflikter, men det händer att även flickor rekryteras. Det är i och för sig betydligt vanligare att flickorna som kidnappas antingen används eller säljs som sexslavar. Det jag tycker är sjukt är inte att man har som uppsåt att sälja flickor som sexslavar. Det jag tycker är sjukt är att man ens sätter ett pris på en annan människas huvud, och att det finns personer som faktiskt ställer upp på att köpa människor. I dessa fall handlar det till och med om barn! Tänk att ni ser barn i en lekpark. Barn som är runt tio år. Tänk er sedan att det finns barn i deras åldrar som ständigt blir våldtagna. Tänk er att det finns barn i deras åldrar som redan har ett automatvapen hängandes över axeln -- att dessa vapnen blivit använda mot oskyldiga människor, att dessa vapen gör att barnen förlorar tron på sin förmåga innan de till sist förlorar sig själva.
Tänk er sedan att detta inte är något man väljer att prata om. Man funderar inte särskilt mycket på det då man vet att det finns organisationer som gör vad de kan för att stoppa just detta, men hur ska detta kunna stoppas då man själv inte reflekterar över innebörden av detta? 

Jag läste en intervju med en f.d. barnsoldat. Han tvingades kriga i Sierra Leone under inbördeskriget under 1990-talet. Han berättar att han rökte marijuana, att han drack blod och att han dödade utan orsak. Han vet inte hur gammal han var då -- han vet inte ens hur gammal han är nu! När han gjorde denna intervju trodde han att han var någonstans mellan 18-20 år.
Kan ni förstå hur det känns att inte veta när man är född? Här firar vi födelsedagar och gör en stor sak av det med firande med familj och vänner, födelsedagspresenter etc. Vi har något att se fram emot när datumet för vår födelsedag kommer allt närmre och närmre. Kan ni tänka er utan den dagen? Kan ni tänka er att leva "utan" en ålder? Kan ni tänka er hur det känns att ha blivit så manipulerad, att ha blivit så skadad av kriget då man dödat så pass många personer att tid och rum inte längre existerar?

Användningen av barnsoldater verkar vara som vanligast i de konflikter som utlösts i samband med att en regim blivit störtad i en militärkupp. Det har fått mig att fundera varför man använder sig av barn i väpnade konflikter. Såvitt jag förstått det är barn inte inblandade i störtandet av en regim. Det är snarare efteråt om en konflikt växer sig som man använder sig av barn. Handlar det om att barn kan döda utan att någon vill döda dem? Om en man skjuter en närstående till er, då skulle ni säkert döda honom, eller hur? Men om man ersätter mannen med ett barn, hur blir det då?
Det skulle även kunna handla om en sjuk propaganda; "Led barnen in på rätt väg". Använder man sig av barn för att lära den nya generationen hur allt ska skötas, och varför det är bra att saker och ting sköta på det viset? Försöker man lura barn att det militären gör är rätt, att alla de människor som ställer sig emot dem är de verkliga fienderna? Eller handlar det helt enkelt om att själva slippa "jobbet"? Ett barn kan inte dömas till fängelse, men det kan vuxna...

Jag har verkligen ingen som helst aning om vad det kan handla om, men det jag vet är att barnen splittras från sina familjer, att de inte får någon chans att växa upp, att deras tillvaro består av döda kroppar överallt och att det är de som står för morden. Det finns ungdomar i min ålder som dödat så pass många människor att man inte längre kan hålla koll på hur många det var p.g.a. att de tvingats att döda under ett krig. Det händer till och med att de tvingas till att våldta. Jag läste om ett fall för ett bra tag sedan där en pojke tvingades till att våldta sin syster och sin mamma. Om jag minns rätt tvingades pojken även bevittna deras död, som kan klassas som ren avrättning på det sätt de mördades på.

Detta är ett typiskt ämne vi inte pratar om. Varför? För att det "enbart" drabbar afrikanska länder, och att vi på något ser ner på afrikaner för deras brist på teknisk utveckling eller för den våldsamma historiken? Det låter nästan långsökt, även för mig. Samtidigt vet jag att det finns personer som anser att det inte är värt att tänka på det då det inte är värt att göra ett försök att ändra på situationen -- "det har alltid varit våldsamt i Afrika, och kommer alltid att vara det".
I vilket fall som helst behöver vi prata mer om detta ämne. Hur ska man kunna göra något åt saken då man inte känner till den verkliga situationen?

//Lisa

Tennis

Jag vet att alla -- åtminstone de flesta -- är exalterade över att VM i fotboll börjar glida mot sitt slut. Det är inte långt kvar till finalen, men om jag ska vara helt ärlig är jag mer intresserad av Wimbledon än fotbolls VM. Jag gillar fotboll, men jag har alltid haft ett större intresse för tennis. Jag ska inte förneka att jag är mer fascinerad av sporter där det krävs mycket teamwork, där det krävs en otrolig personkemi, men som jag sade är jag mer intresserad av tennis.

Det är rätt synd att tennis inte är lika populärt. Det krävs en otrolig koncentration, smidighet, kvickhet och för att inte nämna utållighet. Världsrekordet för den längsta matcen är 11 timmar. Tänk er att hålla på att spela i 11 timmar!
Men som jag sade är det synd att tennis inte är så populärt. Det man vet är att Nadal är en grym spelare, precis som Federer. Nadal vann precis Wimbeldon-finalen, och han rankades för ungefär en månad sedan som världens bästa tennisspelare. Federer hade den rankningen tidigare, och han ligger nu på en andra plats. Även en svensk ligger i toppen på en femteplats, och det är just det här jag tycker att man kunde ha uppmärksammat mer. Robin Söderling är en otrolig tennisspelare, och det är ingen dålig rankning han fått. Den rankningen fick han för inte alls länge sedan, men med tanke på att allas ögon riktas mot fotbollen känner jag att Söderling inte fick den uppmärksamhet som han förtjänade.


  


Fotboll har alltid varit den mest populära sporten -- det är det och ishockey. Jag gick i en klass där mer eller mindre alla killar spelade fotboll (nästan alla av dessa spelade såklart ishockey också), och det fanns en del tjejer som också gjorde det. Med det i åtanke är det kanske inte så svårt att förstå varför ögonen riktas mot VM trots att Sverige inte kom med. Å andra sidan känns det så onödigt att man glömmer bort alla de andra sporterna...

//Lisa

Bildregn

Jag har inte tagit så många bilder idag, men jag slänger upp de från kyrkogården och de från den promenad jag just kom hem från ;)



Detta är inte kyrkogården, men det ligger precis utanför ^^


Hur ska man tolka det här -- fokus ligger på ljuset som tittar fram, och bilden togs precis utanför en kyrkogård.


Detta är den enda bilden från kyrkogården. Om jag skulle dö i förtid är det på den här gräsplätten jag vill begravas.


Detta är precis utanför kyrkogården, på motsatt sida från där jag kom in. Det var här jag började tänka på alla de som låg begravda -- de personer som skulle varit lia gamla som mig, och de som dog i min ålder.


Bilder från kvällens promenad. Jag slutade upp i Sjöängen som vanligt, men jag hittade ett "nyy" passage som ledde mig till ett litet berg jag aldrig varit på tidigare.


Inte för att ens jag vet varför denna bild är så "intressant" :p





Min personliga favorit ^^


Juste, jag tog sommarens första dopp ikväll. Jag vet att jag är väldigt sent ute, men jag vet någonting värre. Att årets första dopp för min del är vad bilden föreställer -- det var bara fötterna jag doppade. Räknas det fortfarande?

//Lisa

Värmeslag

Nja, inte riktigt, men det känns nästan som att jag kommer få det snart. Det är fortfarande otroligt varmt ute, och trots att alla fläktar här hemma är på känner jag mig varm. Det gäller även när jag står i badrummet, och inte bara när jag sitter vid datorn. Annars hade det såklart varit den som varit problemet :p Det som är så dumt är att de personer jag känner och som verkligen gillar att bada inte ens är hemma nu över helgen. Jag är inte den typen av person som kan ligga och sola -- jag älskar att vara i vattnet, att simma, att vara under ytan... Visst, det kan vara skönt att sola, men det är ännu skönare att vara i vattnet än att ligga på land för att enbart få färg.

Jag har i vilket fall som helst redan tagit två promenader på 1½ vardera, och jag funderar på att ta en tredje. Förhoppningsvis kan jag få till någon bild, men jag tvivlar faktiskt på det. Jag tvivlar nästan på om jag orkar ta en tredje promenad -- jag är rätt trött efter de första två, och under den första tappade jag räkningen på hur många backar jag gick uppför. Vad har det med saken att göra? Tja, framsidorna av mina lår är väldigt otränade, så jag börjar (okej, jag började för mer än en timme sedan) känna av träningsvärk.

Vi får helt enkelt se hur det blir ;)
//Lisa

Kyrkogården

Jag gick upp till pappas grav för att se om blommorna behövde vattnas. Det var lite tur att jag gick upp dit, för några av blommorna hade börjat vissna p.g.a. "torkan". Det har inte regnat på flera dagar, och det är bra till en viss del, men när man ser blommor som vissnar på kyrkogården och gräs som håller på att gulna på sina håll och kanter börjar man (i alla fall jag) önska mig lite regn. Det skulle faktiskt inte skada om det regnade på natten, om jag ska vara helt ärlig.

I vilket fall som helst passade jag även på att vattna de andra gravarna runt omkring. Jag tog även en titt på vem det var som låg där, och jag tittade mycket på åldern. Precis vid pappas grav ligger en person, en kille, som bara var några månader från sin 16-årsdag. Det fanns även en person som föddes några år efter min äldre bror, och jag hittade en grav som "tillhör" en person som föddes samma år som en gammal barndomskompis (en person jag tappat kontakten med helt och hållet nu).

Jag gick även runt bland de andra gravarna, och jag såg många som föddes 1991. Samma år som mig. Även om det tidigare kommit som ett hårt slag mot mig att många av dessa människor dog så unga kom den värsta smällen när jag gick förbi en flickas grav -- en flicka som dog samma dag som hon föddes. En flicka som nu skulle ha varit 19 år, en flicka som föddes år 1991. Det som slog mig så hårt var inte bara att hon skulle ha varit bara några månader äldre än mig, det var även att hon inte ens fick någon chans till att leva. Vi klagar så mycket på de saker vi antingen har, men främst de saker vi inte har, i våra liv. Vi bryr oss inte om att vi faktiskt lever när det finns så många som förlorar sina i en ung ålder. Jag och denna flicka skulle ha kunnat växa upp tillsammans, gå till samma dagis och/eller börjat i samma skola.
Det värsta var också att det inte låg några blommor vid hennes gravsten. Jag tror inte att föräldrarna slutat bry sig -- jag tror att de flyttat för att inte ständigt bli påminda, men det känns fortfarande svårt att förstå helt ochhållet varför hennes grav endast består av jord och en gravsten. När jag har fått tag på ett par fina blommor tänker jag därför plantera dem där.

Jag gick vidare därifrån, och jag fann ytterligare en tjej född -91. Hon hann bli några år gammal, men hon dog fortfarande i en otroligt ung ålder. Jag har en kompis som fyller år på samma dag som denna flicka, så även här blev det personligt. Kring samma område ligger även en liten flicka som Linn blev kompis med när hon var liten, jag hittade flera stycken som dog kring 18-19-årsåldern.

Det är verkligen sådant som får en att tänka -- dessa människor dog i min ålder, eller skulle ha vart i min ålder om de fortfarande levt. Vi har chansen att leva, att träffa nya människor, att vara med om nya erfarenheter, men vad gör vi? Tja, det verkar som att det finns de som åker utomlands för att supa skallen av sig och det finns de som tycker att det är lika bra att stanna hemma för att kunna göra det. Det finns de som gör allt för att kunna leva -- verkligen leva livet -- och det finns de som klagar på att livet är förstört så fort man får ett "nej" till att skaffa bil. Det finns de som tar hand om andra och det finns det som tar andras liv.
Det finns de som gör allt för att kunna ta vara på livets stunder, men det finns minst lika många människor som inte ens försöker göra detta och som istället klagar kring sådant man vill ha, men som man inte har. Det finns de som dör unga p.g.a. sjukdomar (leukemi) eller olyckor av många slag. Hur hyllar man de som dött, unga som äldre? Jo, man går runt och dödar ännu fler själv.

Jag vill inte låta som en pessimist nu -- jag ser oftast måänniskors godare sidor, och det är det jag försöker göra, men samtidigt kan man inte blunda för vad som händer. Det är illa nog att människor dör i sjukdomar och olyckor, så varför är det så viktigt för andra att hämnas genom mord? Varför är det så viktigt att hämnas med andra typer av skador och våld?

//Lisa

Lördag

Få se, det är 30 grader varmt i skuggan, så självklart håller jag på att smälta bort. Är det något jag klagar över? Nej, för jag har sett fram emot den här värmen ett bra tag nu, så det enga jag behöver för att inte smälta är ett glas kallt vatten. Gissa vad jag har framför mig? :p

Jag började dagen med att ta en lång promenad. Det var någonting jag ångrade halvvägs. Nej, jag var inte särskilt törstig trots den stekande solen. Jag fick ont i min axel -- jag sov konstigt nu i natt vilket gjorde att axeln blev stel. Självklart skulle det sticka till när jag började röra mig hemåt, men det var inte hela världen. Jag känner knappt av värlen nu, så det är ingen idé att fixera sig vid det, eller hur?

Jag tog inga bilder under min promenad -- varken den jag tog idag, eller den jag tog igår. Det känns som att jag fått med allt, och vad mer ska man fotografera? Jag skulle visserligen kunna gå andra sträckor, men det är ett rätt tunt utbud här hemma vilket gör det hela svårare :p

//Lisa

"Love is supposed set you free"

Det är en replik från filmen Bride of Chucky som verkligen fastnat hos mig. "It's like my mother always used to say; 'Love is supposed to set you free'". Frågan är om det verkligen stämmer i varje fall.

Grejen är att det stämmer -- det är meningen att kärleken ska befria en, men av någon anledning fångas många i förhållanden. Jag känner till tjejer som fastnat i förhållanden där killen är så svartsjuk att tjejen måste ringa honom konstant och där hon fått skäll över att ha tillbringat sin tid med kompisar -- tjej- som killkompisar. jag känner till många personer överhuvudtaget som blivit fångade i ett förhållande för att allt ska ske på den ena partens villkor.

Om jag ska vara helt ärlig är detta inte kärlek. Det är en illusion av det. Man kanske älskar varandra om man är fast i ett sådant här förhållande, men det är inte kärlek det handlar om. Hur kan det handla om kärlek när man inte har någon tillit för varandra? När man inte låter sin flick- eller pojkvän vara med sina kompisar av ren svartsjuka? Hur kan det handla om kärlek då man inte kompromissar? Då det enbart handlar om att den ena parten ska tillfredsställas?
Problemet är att det är så många som tror att det är det som är ett förhållande -- att det är så det går till. Jag har i och för sig aldrig haft ett förhålladnde, så på många sätt är jag helt fel person som säger detta. Samtidigt kan jag även vara rätt person då jag sett så många ta skada av ett sådant här förhållande.

Förhållanden ska inte gå ut på att någon skadas -- varken fysiskt eller psykiskt. Man ska inte känna att man ständigt såras när man är i ett förhållande, man ska inte känna att man inte har någon rätt att vara fri -- att vara sig själv och/eller att kunna spendera tid med den man vill. Sådana förhållanden är så destruktiva så att det inte är sant. Jag känner till tjejer som varit fast i sådana här förhållanden, och som med tiden fått ett sämre självförtroende, och även självkänsla. Som tur var har ingen av mina kompisar varit med om detta (inte vad jag vet om i alla fall), men det är ju så otroligt lätt hänt. Man lever i en fantasivärld om att det är så det är att vara kär, men det är det inte. Visst, det är inte lätt att vara kär, men det ska inte vara så svårt som många tror att det är. Det handlar inte om att en person ska ge upp allt för en annan -- det handlar om att båda ska ge upp lika mycket, om man nu "måste" ge upp något.

Jag tänker bara på frasen "Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv". Jag har alltid trott att det innebär att man är oförmögen att älska någon annan, men så är det inte. Det handlar om att man sätter sig själv i en situation där man blir sårbar -- om man älskar någon annan utan att älska sig själv kan vad f*n som helst hända, och man fortsätter att leva i en idyll om att det handlar om kärlek. Om man däremot lär sig att älska sig själv innan man älskar andra lär man sig också att prioritera sig själv som sina egna behov framför andras. Det handlar inte om att vara narcissistisk, det handlar om att ta hand om sig själv och ta reda på vad man själv behöver och vill ha.

//Lisa

Fredag

Hejsan ^^
Jag och uppdateringar verkar verkligen fungera bra ihop, eller vad säger ni? Jag uppdaterar inte alls under dagarna, och när jag väl får tillfälle att skriva är det mest om ytliga saker. Det var precis det jag inte ville när jag väl började blogga förra året...

I vilket fall som helst har jag spenderat hela dagen med näsan i boken Snabba Cash. Den är otroligt bra, och jag är rätt sur över att filmen knappt överensstämmer med boken överhuvudtaget. Det är så mycket man tagit bort. Vissa saker förstår jag varför man valt att ta bort, men andra kunde man definitivt ha haft kvar.
Jag håller just nu på att fixa mat, men potatisen kommer inte bli klar förrän om en halvtimme, och under den tiden fixar den mer eller mindre sig själv. Jag ska börja skära upp fläskfiléen snart också, men den kan vänta ett litet tag till om jag ska vara helt ärlig.

Det finns inte så mycket mer att skriva -- mitt huvud har värk och febern har inte gått ner helt och hållet, men det är bättre än igår. Dock har jag känt att jag behövt vara hemma trots det fina vädret ute. Förhoppningsvis ska jag ut på en promenad senare ikväll bara för att få lite frisk luft. Det är det jag har gjort, och det jag planerat att göra härnäst för dagen. Låt mig gissa, intresseklubben antecknar?

//Lisa

Utnyttjad?

Jag har många vänner, och jag har en hel del nära vänner. Jag har två bästa vänner, och jag vet att jag kan lita på alla -- jag vet att de inte skulle kunna utnyttja mig på några som helst sätt. Inte medvetet i alla fall...
Men sedan har vi de som påstår sig vara mina vänner.

Jag tror att vi alla har svårt att lista ut vem/vilka man faktiskt kan lita på i det fallet -- hur kan en person vara ens vän om han/hon bara finns till hands när det passar just den personen? Förstår ni vad jag menar? Det finns de som påstår att de är ens vänner, men när det kommer till kritan kan man inte lita på att de ska finnas till hands. Det finns de som säger att de är ens vänner för att kunna utnyttja en. Jag har hamnat i den sitsen många gånger.

Det man måste känna till om mig är att jag lyckas spara mina pengar. Det kommer såklart dagar då jag shoppar, och då är det inte lite jag får med mig, men jag lyckas ändå spara varje månad. Även om jag inte har ett jobb har jag en inkomst varje månad så länge jag pluggar. Det är min barnpension jag pratar om -- eftersom att pappa dog innan jag och My hunnit bli myndiga får vi ut en viss summa pengar varje månad för barnpension. Jag sparar varje månad, och om jag spenderar pengar sätter jag ut en gräns, och detta gör att jag har en hel del pengar på mitt konto. Jag har inget emot att bjuda kompisar på fika, lunch/middag, bio eller liknande, men jag har problem med de som tror att de kan låna en större summa pengar av mig bara så där. Personer som sedan inte hör av sig på flera dagar när jag sagt nej...

Jag lever ett rätt lugnt liv, och det är jag glad över. Jag är ingen som kan festa eller som kan ha så pass många vänner att jag måste träffa minst 25 av dem varje dag. Men det kommer såklart dagar då folk jag känner rätt ytligt ska spela en nära vän till mig bara för att försöka få något. Det jag blir mest irriterad över är att det sedan är mitt fel -- att det på något sätt är jag som ska bli klandrad när jag inte vill låna ut flera hundra kronor till en och samma person.

Hur kan man ens vara helt säker på att man kan lita på en person till 100 % när den värld vi lever i är så ytlig att många av oss blir illojala? Hur kan man vara säker på att det man delar med sig till någon i förtroende inte sprids vidare nästa dag?

//Lisa

Äntligen klar

Nu var man klar med städningen. Okej, jag blev klar för snart en timme sedan, men jag tror att ni förstår poängen ändå. Jag sitter faktiskt med middag framför mig -- med tanke på att städningen tog betydligt längre tid än vad jag trodde att den skulle göra kunde jag inte fixa mat förrän (mer eller mindre) nu, och med tanke på att köket var det sista rummet jag blev klar med skulle ingen annan av oss kunnat fixa någon mat.

Men jag klagar inte -- lägenheten är ren, maten är god, jag är visserligen trött, men det innebär bara att jag kommer att kunna somna lättare nu i natt. Förhoppningsvis. Jag vaknade runt tre i natt av att jag fick ett SMS, och jag hade kämpat en halvtimme med att somna innan just för att min kropp inte kunde bestämma sig för om den skulle vara kall eller varm.

Jag hade tänkt att sätta på en film nu, men jag vet inte riktigt vilken ännu. Vi får helt enkelt se vad det blir ;)
//Lisa

Uppdrag: Städning

Japp, det är det jag håller på med nu. Efter en timme är jag inte ens klar med badrummet -- det rum jag började med. Man skulle kunna tro att jag skulle hosta ihjäl mig p.g.a. dofterna från rengöringsmedlena, men det är inte så farligt som man skulle kunna tro. För det första använde jag ett rengöringsmedel på badkar och väggar som jag sedan sköljde bort med vatten. För det andra hostade jag faktiskt en hel del innan jag sköljde bort rengöringsmedlet och för det tredje är jag mer illamående än någonting annat då den enda doft jag känner av kommer från mina armhålor.

Tro det eller ej, men det känns rätt skönt att städa. Visst, det är tråkigt, och det gör mig yr, men jag har åtminstone något att göra. Det är så jobbigt att bara sitta och glo framför TV:n en hel dag -- man har spenderat hela dagen utan att åstadkomma någonting, och det känns inte särskilt givande. Det är den känslan jag går runt med trots att jag vet med mig att jag inte orkar göra något, men nu har jag lite ork så varför inte städa? Samtidigt så var det på tiden att det blev gjort :p

Okej, jag ska återvända till svett och rengöringsmedel.
Jag skriver senare ;)
//Lisa

Torsdag

Hej på er ^^
Jag hoppas att ni har det bra, och jag hoppas att ni har ett härligt sommarväder hos er. Här hos mig är det rätt molnigt, nästan mulet faktiskt, så det kommer säkert regna ikväll/i natt. Det är rätt kvavt också -- det är i alla fall så jag uppfattar det, men det kan vara för att jag åkt på ännu en feber. Det var meningen att jag skulle åka in till stan för att hämta ut biobiljetterna till Eclipse som syrran bokade, men det verkar inte bli av. Syrran verkar inte heller vilja göra det, så vi får se hur det går. I värsta fall kanske mamma kan tänka sig att göra det, men det tvekar jag på då hon alltid är trött efter jobbet. Man kan inte klandra henne, och att åka in till stan blir en otrolig omväg för hennes del.
Vi får helt enkelt hoppas att syrran kan åka in och hämta ut dem -- jag tänker bli frisk på lördag, så är det bara, och om biljetterna inte blir uthämtade idag blir jag sur :p

Jag har inte fått några "elaka" kommentarer kring designen (bilderna jag slängde in på sidmenyn) än, så det verkar vara någonting som funkar. Som jag skrev igår är bilderna (på mig) inte de bästa, men det får funka, och jag kommer byta ut dem inom sinom tid (hur länge sedan var det ni hörde det uttrycket?).

Jag hoppas att ni alla får en bra dag ^^
//Lisa

Små redigeringar

Jag har spenderat mer än en timme på att leka med min design (apropå leka). Jag gjorde inte några märkbara skillnader. Okej, det gjorde jag visst det, men det är inga större skillnader jämfört med vad jag hade för tre timmar sedan. Jag slängde in ett par bilder på sidan -- under min presentation, under kategori-länkarna, under arkivet och till sist under länkarna. Det tog sin lilla tid måste jag säga -- jag laddade upp bilder som inte alls funkade. Jag tog alltså bort dem, och redigerade dem med hjälp av Picasa 3 (okej, jag gjorde bara en beskäring för att det skulle se lite bättre ut), och sedan var det bara att klistra in dem på rätt ställen i kodmallarna.

Som jag sade tog det sin lilla tid, men jag gillar det ändå. Det enda jag behöver göra med tidens gång är att byta ut bilderna, och det kommer jag definitivt göra ^^
Men vad tycker ni? Blev det för mycket med så många bilder, eller funkade det?

//Lisa