Save You


Det finns ingen musikvideo till denna låt, så jag valde den här.
Jag tänker på Haiti när jag hör den här, och det är också en favorit.

//Lisa

Vad har hänt med oss?

Det har varit en sådan stor uppståndelse den senaste tiden om att Gina Tricot bytt modell. Jag vet att jag är lite seg, men jag tänker ändå ta upp det. Överraskande, eller hur? :p

Men vad tycker jag om saken? Jag har faktiskt ingen åsikt om bytet i sig, men jag förstår mig inte på människor som reagerar så starkt. Visst, det är gulligt att man visar den norska modellen sitt stöd, men vad hemskt det måste vara för modell nr. 2 att veta att det är så många som inte gillar henne som modell. Personligen tycker jag att man kunde ha använt sig av flera modeller istället för enbart en. Det är bättre med flera modeller med flera olika kroppstyper istället för att vara låst vid en person.

I vilket fall som helst är det en löjlig sak att bli upprörd över -- människor blir avskedade hit och dit hur man än  vänder sig. Problemet med dessa människor är att de har betydligt svårare att få jobb. Jag kan inte säga att jag vet något, men det känns ändå på något sätt att man har det lättare att få jobb om man arbetar som modell. Visserligen är branchen väldigt ostadig, så jag kan ju ha helt fel. Det betyder dock inte att det finns viktigare saker att tänka på. Hur många har inte slutat tänka på offren i Haiti? När jag går in på en tidnings hemsida på Internet ser jag en nyhet från Haiti nästan längst ned. Visserligen kommer den från igår, men det känns ändå som att man kan ägna mer uppmärksamhet av barn som förs från Haiti av amerikaner som påstår att barnen ska föras till säkerhet. Att amerikanerna inte har någon dokumentation på att föräldrarna är döda eller att dessa barn ska bort från området gör att man blir väldigt skeptiska till deras påstodda skäl som är att de arbetar för en hjälporganisation.
 
Samtidigt har det inträffat en rätt stor jordbävning i Kina, men den är inte lika kraftig som den i Haiti. Det betyder dock inte att hus har raserats och att människor har dött. Jag ser detta som en katastrof ovanpå en annan katastrof, men det bryr man sig inte så mycket om. Nej, istället ska man bråka om vem som är modell för Gina Tricot och vem som inte är det. Förlåt, men det är löjligt. Man köper väl inte varorna för att modellen är snygg -- man köper väl en vara för att man gillar just varan? Det är faktiskt därför jag inte fattar varför personer med min kroppsform inte skulle ha en lika stor chans att posera för en modekedja som smalare personer.

Av allt man kan diskutera kring väljer man just detta... Vad har hänt med oss egentligen? Inte ens tre veckor efter Haiti-katastrofen verkar många av oss ha glömt bort just hur förödande det var. Vi vet hur många som dog, men det är bara siffror. Många verkar ha glömt bort hur människorna som fortfarande lever har det. Barn som rövas bort för att sedan säljas, gator som är begravda under raserade hus -- hus som en gång tillhört de människor som nu är döda eller hemlösa. Det finns säkert människor som ligger begravda under dessa hus, men som inte överlevt då de antingen inte hittats i tid eller för att de dog på direkten. Människor har förlorat syskon, barn, föräldrar, far- och morföräldrar. Människor har förlorat vänner och makar. Människor har förlorat sina hem och kanske rent utav sin trygghet. När slutade vi tänka på dessa människor?

För två veckor sedan läste jag flera inlägg hos olika bloggar där man uppmanade andra till att donera pengar, men det har man slutat med -- inklusive jag. Jag tänker bryta det mönstret nu och be er som ännu inte donerat pengar att göra det. Jag har oerhört svårt att tro att det skulle vara för sent, och det finns alltid något mer man kan göra. En tia är inte mycket för oss, och det betyder mer för offren än vad man kan tro. Samtidigt blir det en stor skillnad om 1 000 människor väljer att donera tio kronor.

//Lisa

Bildkälla: Aftonbladet

...och nu då?

Så nu är jag klar med den del av projektarbetet som jag ville få avklarad, men mer väntar imorgon och på tisdag. Nu ska jag ta itu med filosofin och geografin. Geografin kan jag ju i och för sig med tanke på hur många gånger jag har pluggat in det, men jag vill ändå vara försäkrd om att jag verkligen kan det -- det var så änge sedan vi gick igenom saken på lektionerna. Det är det här som är nackdelen med att vara sjuk -- framför allt om provet skrevs ganska så precis innan ett längre lov. De andra i klassen skrev provet för över 1½ månad sedan, och jag skulle egentligen ha gjort det för två veckor sedan om det inte vore för hostan. Jag vet inte om ni kommer ihåg det, eller ens läste om det från första början, men jag hade så kraftiga hostningar då att jag kräktes fyra gånger. Det var inte direkt det roligaste, om man säger så...

I alla fall har jag fortfarande en hel del att ta itu med även om jag fått en del avklarat. Det första jag måste göra är dock att äta. Jag har varit inne i mitt arbete så pass mycket att jag inte ätit, och det känns verkligen nu. Frågan är då vad jag ska ta. Hmm...
Jag längtar faktiskt till tisdag redan nu -- vi har ingen juridik då vår läraer är på konferens, så jag börjar klockan tre på eftermiddagen. Med tanke på att det är "samhällslaget" som ska på konferens kanske vi inte har någon engelska... Fast jag vet inte om vår engelskalärare tillhör samhällslaget eller inte, men man kan alltid hoppas ^^

//Lisa

Tävlingen

Ni har fortfarande chans att delta i tävlingen om ni vill det -- ni har fram till midnatt att anmäla intresse. Imorgon kommer jag att lotta ut vinnaren, och eventuellt en andra- och tredjepristagare. Jag kommer som sagt var meddela vinnaren via mail innan jag postar upp det på bloggen. Ni kan anmäla er antingen via en kommentar här eller här.

Vinnaren får ett presentkort hos en valfri affär med ett värde på 300 kronor som jag skickar med via posten. För att kunna ställa upp räcker det med en kommentar, och gärna en motivering för att underlätta för min del. Ni måste också berätta var ni vill ha presentkort ifrån och ni måste bifoga er mailadress. Nyligen gjorde jag en ändring om att eventuellt lotta fram andrapristagare samt en tredjepristagare. Dessa priser kommer jag själv att stå för, och därför blir det av en överraskning. Även detta skickar jag med i posten, så det kommer inte vara någonting stort.

//Lisa

Hmm...

Mitt mål var att plugga idag efter att ha tagit hand om smågrejor. Jag har inte gjort något av det jag skulle, förutom att äta. Jag skrapade ihop det vi hade här hemma (vi hade tydligen mer än vad jag trodde), och jag åt av det. Jag har även läst lite, men jag har inte ägnat någon som helst tid på skolarbete. Jag förstår inte vad felet med mig är. Jag har verkligen tappat motivationen nu...

Helt ärligt orkar jag inte med den här pressen. Det har helt enkelt blivit för mycket för mig att kunna ta hand om. Jag kommer säkert inte plugga på universitetet nästa år -- jag kommer nog ägna mig åt att jobba och skrapa ihop pengar, men det är svårt att hitta ett jobb i det här läget. Ännu svårare blir det då jag inte har någon jobberfarenhet sedan tidigare.
Jag vet att man inte ska ge upp, och jag är en av dem som tycker att man ska fortsätta kämpa. Nu känner jag dock bara att lägga av -- vad är det jag ska kämpa för? Ska jag plugga ihjäl mig för att ändå inte kunna få ett jobb i framtiden? Är det meningen att man ska plugga hårt för att sedan tvingas vara arbetslös? Det känns så hopplöst nu...

Det värsta är just att jag vet vad jag vill bli, men jag behöver stöd från familjen då. Hur ska jag kunna berätta för min familj om vad jag vill göra när jag är rädd för att de kommer tro att jag slänger bort min skolgång och intelligens på någonting som inte ens är säkert? Hur ska jag kunna berätta för dem då jag är rädd att de kommer säga att jag inte har det rätta utseendet?

När blev livet så komplicerat?
När jag var liten trodde jag att allt skulle flyta på. Jag visste att det skulle finnas svåra stunder, men jag trodde att man lätt skulle kunna ta sig förbi dessa hinder. Vad jag inte visste var att en vägg skulle resas -- att man skulle bli instängd i ett rum med en låst dörr. Hur vet man när den låsta dörren öppnas och man kan fortsätta "resan"?

//Lisa

God morgon :)

Trots att klockan är halv ett är det morgon för min del. Jag vaknade faktiskt för ett bra tag sedan, men jag låg och dog mig i sänen för att kunna somna om. Det gick inte, så nu sitter jag här framför datorn ^^
Jag har verkligen inte kunnat sova ut idag -- för det frsta kunde jag inte somna överhuvudtaget, och när jag väl gjorde det hade jag oroliga drömmar som berörde plugget och läxor. Om man har den typen av drömmar vet man att det inte är något som stämmer, och just nu är pressen ganska hård. Jag skulle försöka hinna klart med den första delen av arbetet tills idag, men jag har knappt påbörjat det. Jag måste nästan börja dela upp det ännu mer -- i tio delar, eller något och försöka avklara den första delen idag. Det tror jag att jag hinner, men jag har ett prov att plugga inför tills imorgon. Läxförhret i filosofi kommer inte heller vara särskillt roligt, och jag har några sidor att räkna i matteboken. Jag har även en engelskaläxa som vi inte fått någon konkret information om, så den förstår jag mig inte riktigt på.

Ni kan ju gissa er fram till vad jag ska göra under dagen... Först måste jag bara ut och handla, för vi har inte så mycket här hemma i matväg och jag börjar bli hungrig nu. Även mängder med sopor (kartonger, plast, glas, tidningar...) måste ut, så det ska jag också försöka ta itu med.
Det är så typiskt att det måste vara så fint ute just idag av alla dagar -- jag hatar att det är otroligt fint ute då man måste stanna inomhus. Det är ju då man vill ut och göra något, vad som helst...

Jag skriver mer senare :)

//Lisa

Daughtry ♥


Kom inte och säg att låten inte är bra ^^


//Lisa

Självförtroende

Jag har själv gjort felet att förväxla självförtroende med självkänsla och det är något som är väldigt vanligt. Så vad är skillnaden? Självförtroende handlar om vad man har typ av förtroende till sig själv -- det kan handla om bl.a. prestation, sociala sammanhang. Med andra ord handlar det om hur man förlitar sig på sin egen förmåga. Självkänsla handlar om vad man tycker om sig själv gällande utseendet. Med tanke på att dessa i många fall går hand i hand förväxlar man dessa med varandra.
Jag har skrivit en del om just utseende och självkänsla, men inte så mycket om just självförtroende. De är båda minst lika viktiga, men självförtroende är mindre omtalat då det överskuggas av medias bild av hur människor ska se ut -- antingen ska man vara trådsmal eller smal med kurvor som kvinna och vältränad som man.

Jag känner alltför många som ser sig själva som korkade och som inte inser just hur långt de kan komma i livet. Det finns människor som får höra att de är värdelösa och att de inte kommer bli någonting när de växer upp. Det finns människor som får höra att man är värd mindre för att man inte har en flick-/pojkvän vid en viss ålder. Hur vet jag detta? För jag har upplevt detta...
Jag hade lågt självförtroende och kände mig korkad så fort jag hade svårt att förstå något. Jag vågade ibland inte ens fråga lärare om hjälp just för att jag inte ville få det bekräftat. Istället kunde jag sitta med en uppgift i flera minuter för att kunna få den löst på egen hand. Jag var inte heller den som räckte upp handen särskillt ofta då jag var rädd för att ha fel. Jag räckte ofta upp handen i klassrummet under låg- och mellanstadiet, men det hände också att jag blev utskrattad så fort jag hade fel. Det bidrog inte direkt till någonting, om man säger så...

I vilket fall som helst är det inte ovanligt att man inte litar på sin egen förmåga fullt ut. Hur hemskt är det inte att man inte vågar lita på sig själv i den grad att man inte vågar ta risker för att lära sig eller för att få uppleva någonting nytt? Jag är den typen av person som anser att man ska följa sina drömmar, men hur ska det bli möjligt om man inte tror på sig själv? Det är konstigt att man inte talar om detta i den grad som man talar om utseendefixering då extremt lågt självförtroende kan leda till att man antingen begår brott då man ser det som den enda lösningen -- man söker sig till kriminella grupper som man tror att man kan relatera till -- eller att man rent utav tar sitt eget liv.

Vad menar jag med att självförtroende och självkänsla i många avseenden går hand i hand? Om man tror på sig själv är man i stort sett gladare som person med en underbar utstrålning som får andra människor att reagera. Det kan faktiskt få en att känna sig mer attraktiv. Igen, detta bygger på mina egna känslor och erfarenheter -- hur det är för andra vet jag inte då jag inte kan tala för dem.
Om man även, som i mitt fall, får höra att man är mindre värd för att man inte har en pojkvän går man runt med frågor om varför man inte är tillsammans med någon. Vanligtvis kommer man till slutsatsen om att det är utseendet det är fel på. Har jag rätt, eller har jag fel?

Vad ska man göra för att få bättre självförtroende? Jag har ingen aning -- själv började jag plugga järnet, men det slutade med att jag sedan fick höra att jag inte har något liv. Just när det gäller intelligens är det inte ens betyg som avgör hur smart man är. Ju bättre betyg man har desto tydligare är det att man inte gett upp skolarbetet och att man kämpar för att förstå. När det gäller verkligheten handlar det om att vara streetsmart -- jag tror knappast att man kan berätta om händelseförloppet för franska revolutionen vid ett bankrån för att kunna klara sig...
Mitt råd till er med dåligt självförtroende; tuta och kör. Sikta på det ni vill bli, och kämpa för att komma dit.

//Lisa

Hemma ^^

Hejhej :)
Jag kom hem för en stund sedan från stan, men jag var tvungen att proppa i mig en macka då jag inte ätit tillräckligt mycket till middag.

Så, hur har min kväll varit?
Jag åkte som sagt var in till stan för att träffa Annika. Jag hade kameran med mig, men jag tog inga bilder så tyvärr måste ni leva med den här texten. I alla fall vandrade vi vidare till Hötorget för att äta middag på Kungshallen. Självklart blev det indiskt då jag inte har ätit det på evigheter -- mums säger jag bara nu på en gång.
En timme innan pjäsen -- Panik på Klinik -- började var vi klara och vi tänkte att det skulle vara bättre om vi promenerade till teatern istället för att ta tunnelbanan. Visst, det tog längre tid och det var precis det vi behövde. Nackdelen var att vi skulle promenera från Hötorget till Odenplan vilet resulterade med en stickande känsla på benen när vi väl kom inomhus.

Pjäsen var hysteriskt rolig, men det blev överdrivet på sina håll. Det var en bra ensemble med bra skådespelare som komiker, och de var perfekta för just pjäsen. Men det blev som sagt för överdrivet på sina kanter, och det är så synd när man ska ta skämt till den nivån.

Jag hade det i alla fall roligt ikväll, och jag är tacksam över att jag fick följa med. Det var så kul att träffa Annika igen, och det bästa är att jag vet att vi kommer träffas igen innan sommaren :D Jag behöver med andra ord inte vänta ytterligare ett halvår för att träffa henne ^^

//Lisa

Presentjakt

Jag har precis beställt en present till Micaela nu -- vad det är kommer jag avslöja efter att hon har fått den ^^
Micaela fyller år snart, så jag tänkte att jag kunde leta runt lite på Internet efter någonting för att få inspiration. Visserligen visste jag redan vad jag skulle leta efter, så det var inte så mycket inspiration jag behövde leta efter. Däremot visste jag inte riktigt var jag skulle börja leta, men det tog inte så lång tid :)

Det känns konstigt att det redan är februari (jag vet att det är två dagar kvar på januari, men ändå). Det känns inte alls som att det var länge sedan ag firade nyår tillsammans med mamma. Varför ska allt behöva gå så fort? Jag önskade att allt kunnde sakta ner lite så att man kan ta det lugnt för en gångs skull. Jag vet fortfarande inte vad jag ska söka till på universitetet -- jag vet inte ens om jag ska göra det i år överhuvudtaget. Jag känner faktiskt bara för att jobba i ett år, men hur ska det gå i nuläget? Samtidigt har jag ett intresse på annat håll -- på andra sidan jordklotet faktiskt. Jag har skrivit mycket om att jag har drömmar som jag tänker jaga, men allt känns för verkligt nu så på något sätt har jag ryggat tillbaka. Varför ska jag ha ett sådant stort intresse för skådespel egentligen?

//Lisa

Vänskap

Som en gammal vän till mig sade; "Vänskap är som kiss i brallan. Alla ser det, men det är bara du som känner värmen".

Det var visserligen något som spred sig via MSN för några år sedan, men det sitter ändå kvar hos mig just för att det stämmer så väl. Jag kommer inte ihåg hur resten av "talesättet" går, men det var något i stil med att det även bara är en själv som känner av kylan innan det kommer på nytt igen. Det stämmet också för den delen -- hur bra vänner man än är kommer man alltid till en punkt då man irriterar sig på varandra på ett eller annat sätt, och i många fall kommer man till en punkt då man bråkar. Det är inte ofta man låter detta påverka ens vänskap på ett negativt sätt, och det är då värmen kommer tillbaka.

Mina vänner betyder allt för mig. De ger mig det stöd jag behöver, de ger mig råd om jag stött på problem... Jag förlitar mig faktiskt mer på mina vänner än min familj då det är mina vänner som verkligen känner mig. Det finns nog ingen som känner mig till 100%, men så är det med de flesta om inte alla. Den som känner mig bäst måste ändå vara Linn, men det är för att vi är så pass lika i många avseenden.
Jag har två bästa vänner och jag har rätt många nära vänner. Jag skulle inte byta ut dem mot något eller någon. Jag skulle aldrig svika dem på det sättet, och det är därför jag blir sur på de som lämnar sina vänner för sin flick-/pojkvän. Det finns mer i livet än en person, och man vet inte heller när denna person kommer lämna en.  

Den stora frågan när det gäller just vänskap är hur man vet vilka ens vänner faktiskt är. Hur vet man att ens "kompis" inte snackar skit bakom ens rygg och hur vet man att "kompisen" inte tar på ett falskt leende varje gång ni träffas för att sedan hugga en i ryggen? Jag önskar att jag kunde besvara den frågan, men det finns inget svar. Det enda man får göra är att förlita sig på att vännerna faktiskt är lojala och pålitliga. Så länge man själv är äkta har man dock ingenting att "frukta". Det är trots allt som man säger på Barilla-reklamen -- vänner är de bröder och systrar vi själva väljer.

//Lisa

En ny dag...

...men samtidigt så lik de andra dagarna.

Hej :)
Jag har precis kommit ut ur duschen. Jag kanske inte är den smartaste personen som väljer att sätta sig vid en dator när vatten dropar ner från håret, men vi visste redan att jag inte var den smartaste personen på Jorden.
Jag lyssnar även på musik -- jag har faktiskt inte lyssnat igenom skivorna jag köpte i fredags, så jag njuter av Plan Three. Jag älskar de två låtar jag tidigare hört, men resten av låtarna är minst lika bra. Om ni får chansen till att köpa deras album är det definitivt något jag rekomenderar :)

Jag ska snart sätta mig ner och äta -- jag har varit vaken i två timmar, men jag har inte ätit något än. Jag har inte varit hungrig under hela morgonen, men nu känner jag av den. Helt ärligt börjar jag må illa för att jag är så hungrig. Ännu ett bevis på att jag är smått korkad och inte vet hur man ska prioritera...

Ha det så bra ♥

//Lisa

God natt ♥

Jag ska snart krypa ner i min säng och sova. Jag ser faktiskt fram att kunna sova ut imorgon, men främst av allt hoppas jag på att jag kan somna överhuvudtaget. Jag har frossat de senaste nätterna, och jag har ahft stora problem med att somna. Det blir inte heller bättre av att min vecka har varit upplagd såsom den har varit -- skola måndag, onsdag och så idag. Jag tappade koll på dagarna i onsdags just för att det blev för mycket med att vara ledig varannan dag. Jag hade hellre velat ha skola tre dagar på raken för att kunna ta ut en långhelg. Jag tror inte att någon hade sagt nej till det om jag ska vara helt ärlig.

Men jag ser fram emot morgondagen av ett annat skäl -- jag ska träffa Annika för första gången på mer eller mindre ett halvår :D Jag träffade henne senast dagen efter att jag fyllt 18, och det var verkligen en härlig sommardag. Vi får hoppas på att det blir en härlig vinterdag imorgon -- jag gick faktiskt hem från skolan idag. Visserligen hade jag precis missat bussen, så jag hade inte mycket till val, men jag gick hem med ett stort leende på läpparna då solen var framme. Det finns inget bättre på vintern än när solen tittar fram och att dess ljus reflekteras över ett tjockt snölager :)

I vilekt fall som helst, oavsett om det blir en härlig vinterdag eller om det blir ett helvete, kommer jag skriva när jag vaknat igen.
//Lisa

Att växa upp

Allt verkade så mycket lättare när man var liten. Man behövde inte bry sig om vad andra tyckte, man behövde inte oroa sig över att bli acceptterad eller inte. När man var liten kom det som en självklarhet att man skulle försöka komma överens med varandra så gott som möjligt. Man var mer fri på ett helt annat sätt -- om man ramlade och skrapade upp sina knän var man inte orolig över om någon sett. Man var orolig över att smuts hade kommit in i såret, att det kanske inte fanns något plåster kvar o.s.v.

När man växte upp blev det stor press när det gällde kompisar -- det var inte bara det att man var tvungen att ha kompisar, man var tvungen att ha så många som möjligt för att inte stämplas som "outsidern". Man var tvungen att ha de nyaste sakerna -- mobiltelefoner i första hand. När MP3-spelarna kom var det någonting man skulle ha, och man skulle ständigt uppdatera sig. Man började märka att det inte längre handlade om att få social status genom att ha vänner -- så fort man kom in i tonåren, främst efter att man fyllt femton, var alokohol och synen kring det en avgörande faktor. Sedan har man sexpressen...
Å andra sidan började man knyta band på ett helt annat sätt -- Linn och Tessan är mina bästa vänner och jag har känt dem i fem år, kan jag tänka mig. Känslointrycken förändrades och förstärktes också för den delen.

Jag är medveten om att pressen kommer att öka ju äldre jag blir när det gäller karriär och familj, men jag ser fram emot att bli äldre. Det känns som att många nu för tiden inte vill åldras för att man är rädd för rynkorna, men det är det som är naturligt, eller hur? Om jag fick chansen att välja mellan att bli odödlig eller att åldras skulle jag välja det senare alternativet. Jag vill leva ett fullt liv, och jag vill kunna njuta av det. När jag säger att jag vill njuta av det menar jag att jag vill leva det -- jag vill inte dricka bort det, eller festa bort det. Jag vill uppleva det -- jag skulle vilja resa Jorden runt för att upptäcka nya platser i världen.

Många gånger önskar jag att jag var liten igen och att man kunde leva så bekymmerslöst som möjligt. Samtidigt ser jag fram emot att bli äldre för att kunna ta del av det. Jag skulle aldrig vilja önska bort en del av det genom att önska bort åldringen. Hur ska man annars kunna ta del av de intryck som man stöter på?

//Lisa

Münchhausen by Proxy

Hur många av er har hört talas om den sjukdomen?
Jag tror faktiskt att många känner till dess innebörd, men det är få som känner till namnet. Jag har känt till den sedan jag var elva, kanske tolv år gammal, men namnet fick jag reda på först för två år sedan i samband med en dokumentär (ja, jag gillar dokumentärer).

Denna sjukdom är en av de värsta jag känner till då andra personer kommer till skada. Sjukdomen handlar om att man medvetet skadar andra för att själv få uppmärksamhet. I många fall har det handlat om en förälder, i många av de fall som jag hört talas om är det faktiskt mamman, som skadar sitt/sina barn för att själv få uppmärksamhet. Det kan handla om att man övertalar läkare om att barnet är sjukt på flera olika sätt, och att man därför utsätter barnet för en mängd olika tester. Kan ni själva tänka er hur det är att ständigt vara på sjukhus och vara övertygad om att man är sjuk i alla möjliga sjukdomar och att man tvingas ta tester efter tester. Jag hittade faktiskt en bok om en flicka vars mamma hade denna sjukdom. Jag läste den aldrig då jag inte hade råd att köpa den vid det tillfället, men på baksidan stod det att mamman faktiskt misshandlat flickan fysiskt för att få henne till sjukhus.

Det är så hemskt hur långt man kan gå för att få uppmärksamhet, och samtidigt glömmer man bort att det faktiskt är en psykisk sjukdom. Personer som påkommits skada andra, främst barnen, har dömts till fängelse. Vad leder det till i längden? Man blir inte frisk av att sitta i fängelset -- istället blir man frikänd och man riskerar att skada andra för att återigen få den typen av uppmärksamhet. Dessa människor förtjänar vård. Frågan är bara hur bra vård det är på mentalsjukhusen då man kan bli totalt isolerad från andra människor. Det är därför det finns människor vars psykiska hälsa blir sämre istället för bättre...

Men av någon anledning burar man hellre in människor med en psykisk störning istället för att se till att de blir bättre. Okej, släng in dem i fängelset om det anses nödvändigt, men se även till att de blir bättre igen och inte riskerar för återfall. Det finns nämligen människor som begått mord för att de saknar sympati och empati. Visserligen får de sitta livet ut, men i många av fallen släpps man efter 20 år. Jag förstår att man vill ge människor en andra chans, och jag är för det. Problemet är att jag inte har förtroende för att man ger en andra chans till rätt personer. Om man begått ett brott när man varit sjuk, hur vet man då att denna person inte får återfall p.g.a. brist i vård?

//Lisa

Nostalgi

Till mitt försvar gillar jag faktiskt pojkar ^^
//Lisa

Bilder från igår

Man skulle ju kunna tro att jag gklömt bort att ladda upp bilderna, men nej jag kom faktiskt ihåg det för en gångs skull :)














//Lisa

4 år senare...

För fyra år sedan förändrades allt
För fyra år sedan försvann du från våra liv
För fyra år sedan förlorade jag min bästa vän
För fyra år sedan förlorade jag en familjemedlem
Fyra år senare är saknaden fortfarande stor,
men jag har gått vidare med mitt liv

För fyra år sedan fick vi nyheten om att pappa var död -- att han hade begått självmord, och att han funnits av en joggare. Jag kommer fortfarande ihåg känslan då jag fick veta -- all luft som försvann. Jag föll faktiskt ihop för att jag inte kunde hålla mig upprätt. Jag hoppas innerligt att ni inte får vara med om den känslan. Om pappa hade dött av naturliga skäl hade jag på något sätt accepterat det på ett mycket lättare sätt, men han valde själv att ta sitt liv. Han hade pratat en hel del med mig om det, han hade berättat för mig att han gick runt med dessa tankar. Jag sade inget. Jag trodde inte att han menade allvar, men med tanke på att jag inte hade sagt någontingt till någon annan om saken och med tanke på att jag var tyst överhuvudtaget blev det väldigt lätt för mig att klandra mig själv för det som hände.

Det tog mig månader att förlåta mig själv, men jag blev alltmer inåtvänd. Mitt redan då låga självförtroende blev ännu lägre, men det var då.

Fyra år senare sitter jag här och skriver om detta. Jag tänker inte gå in på djupet hur jag verkligen kände mig, för det är inget jag klarar av. Även om jag lyckats ta mig vidare finns det vissa saker jag inte kan gräva upp igen.
I vilket fall som helst har jag lyckats ta mig vidare. Jag har presterat bra i skolan, jag har drömmar som jag tänker jaga och jag har ett bättre självförtroende och självkänsla nu än vad jag någonsin haft tidigare. Jag är öppen om det som hänt, även om jag väljer att behålla vissa saker för mig själv, just för att understryka att man inte är ensam om någonsin som detta. Man vet med sig att man inte är den enda som hamnat i den situationen, men det hindrar inte från de känslorna då man har en begränsad möjlighet till att prata med någon om det.

Jag vet hur det är att känna sig hopplös, men jag lyckades ta mig upp från det. Om det är möjligt för mig är det möjligt för er också.
Tiden läker inte alla sår, men tiden gör det lättare att leva med dem.

//Lisa

Ny frisyr

Hejhej ^^
Jag kom hem från skolan för ett bra tag sedan, men jag valde att titta lite på TV då jag känner att jag inte haft den möjligheten på riktigt på ett tag.
I vilket fall som helst har Bella gått med på att klippa mitt hår. Det var i och för sig hon som kom med förslaget från första början, men ändå :p Hon klippte faktiskt mitt hår i tisdags, fast då tog hon bara topparna + lite till. Mitt hår är nu 10 centimeter kortare än vad det var för en vecka sedan, och det känns fortfarande ovant. Det ser bra ut -- Bella är bättre än de flesta frisörerna jag gått till, och hon hade tänkt att styla till det mer idag om jag tänker rätt. Jag ska försöka ta en bra bild på det senare, men jag är inte så fotogenisk som man hade kunnat önska. Tyvärr är det ni som får lida, men jag tycker att det är viktigt att man vågar dela med sig av sig själv :)

Bilderna från igår kommer upp inom kort, så det är ett löfte jag inte glömt bort. Inte än i alla fall... Det är väl bara en tidsfråga innan jag slår i huvudet så kraftigt att jag förlorar minnet -- det händer att jag fortfarande får ont i huvudet på det stället jag slog i mig i somras. För er som inte vet det fick jag en hjärnskakning (min andra under mitt inte så värst långa liv) i somras då jag råkade drämma till huvudet i handfatet.

Ha det så bra så länge ♥

//Lisa

Hoppsan

Det var meningen att jag skulle slänga upp ett par bilder från idag. Precis som lovat gick jag ut. Det var verkligen mysigt, men jag ångrade mig halvvägs genom promenaden då jag gick min favoritrunda i skogen här i närheten. Det var fortfarande ljust, så det var inte det. Jag hade inga större problem med att ta mig fram då andra människor varit där tidigare -- även om jag fick snö inanför skorna i en sådan stor mängd att det gjorde ont var det inte så farligt. Dock var backarna ett problem -- jag halkade ett par gånger i nedförsbackarna, och det var ett helvete att ta mig upp för en brant backe. Jag tror aldrig jag fått så ont i min rumpa av att gå upp för en backe -- det var inte särskillt halt, men det började blåsa så det blev mer ansträngt att ta sig upp. Det blev inte heller bättre av att ett tjockt lager snö hade hunnit lägga sig på så sätt att de tidigare fotspåren nästan försvunnit. Jag hade inga problem med att hitta, men det blev ett motstånd när jag skulle pulsera genom den snön.
Visst är det konstigt att jag fortfarande gillar vintern, och tycker att den är mysig?

Jag ska inte pladdra på mer. Jag hade i stort sett en bra dag, och det duger för mig :)
Men jag tog som sagt var ett par bilder (det var antingen ett par eller flera -- jag kommer inte ihåg) och jag lovar att jag slänger upp dem imorgon efter att ha kommit hem från skolan. Jag kom precis att tänka på en sak -- imorgon blir den första fredagen för den här terminen som jag inte behöver skynda mig in till stan efter skolan. Bara tanken på det får mig att känna mig lättad...

God natt på er ♥
//Lisa

Dagens låt


Jag hade faktiskt glömt bort hur mycket jag gillade den här låten.

//Lisa

"Hatar vintern"

Jag är faktiskt trött på att folk säger så nu för tiden. Visserligen kan det ha något att göra med att jag faktiskt gillar vintern, men som jag skrev tidigare är det inställningen som är det avgörande -- inte vädret eller klimatet. Det kan vara hur kallt som helst, men ju mer man tänker på att den kylan biter sönder fötterna desto värre blir det. Om man försöker se det positiva med vintern blir den inte så hemsk, eller hur?

Jag är därför glad över att snön har kommit tillbaka till Stockholm. I och för sig hade den aldrig försvunnit, men mycket hade hunnit smälta bort. Jag vet att många såg fram emot våren, och jag ska inte förneka att jag längtar till våren jag med. Skillnaden är bara att jag inte vill att någonting ska skyndas på -- snö tillhör den här säsongen. Därför tycker jag att snön ska ligga kvar, och jag hoppas faktiskt att den ligger kvar till Alla Hjärtans dag. Kan man be om en mer romantisk stämning? Det finns inget bättre på vintern än ett tjockt snölager som reflekterar solljus när den håller på att gå ner. Fast vad vet jag? Jag har ingen pojkvän, jag har varit singel hela livet och jag är inte särskillt romantisk överhuvudtaget. Jag har med andra ord flera faktorer som talar emot mig...

Min poäng är i alla fall att det inte är vintern i sig som det är fel på. Det finns nog ingen som gillar kylan -- jag gör definitivt inte det, och därför hatar jag att tvigas vänta på en buss som är 10 minuter sen. Samtidigt känner jag att man kan ta på sig tjockare kläder -- bara ett par tjockare strumpor kan göra underverk. Om man inte vill att vattnet från snön ska tränga sig igenom skorna kanske man inte ska ha tygskor på sig. Det är egentligen samma sak med sommaren -- man skulle säkert hata den om man gick runt med en vinterjacka.

Jag älskar alla årstider -- våren då allt kommer till liv igen, sommaren då man kan ta ett kvällsdopp i den närmsta sjön vars vatten är varmt efter att ha värmts upp under dagen, hösten då alla färger kommer fram och till sist vintern då det skapas en mysig stämning. Alla dessa årstider har även sina dåliga sidor, men jag väljer att fokusera på de positiva. Hur ska man kunna njuta av livet om man är negativ till stora delar av någonting så naturligt som olika årstider?

//Lisa

Äntligen!!! :D

Hejhej :D
Jag har inte kunnat komma in på bloggen under hela dagen, så jag har varit lite (okej, ganska så väldigt) irriterad över detta då jag velat skriva de senaste två timmarna.

Det är inte så mycket jag vill få ur mig i nuläget. Jag är ledig idag, så jag hade tänkt att ta en promenad nu när det snöar. Säg vad ni vill, men jag älskar snön. Det blir en sådan mysig stämning även om det kan vara jobbigt med kylan. Å andra sidan är det inställningen som är det avgörande -- om man har en dålig inställning till snön och vintern är det inte konstigt att man inte gillar något av dem.

Jag skriver mer senare ♥

//Lisa

Bra, Lisa...

Hejhej :)
Jag vet att jag borde sova -- främst för att jag faktiskt håller på att somna, men istället sitter jag med mitt projektarbete som börjar bli väldigt intressant nu. Jag håller på att sammanställa den information jag har en så länge om Spaniens kolonisation av Sydamerika. Jag har inte så mycket att säga om Columbus förutom att jag skulle kastrera honom om han var vid liv. Det är helt otroligt hur man behandlade indianerna på den tiden -- allt för att de inte var lika utvecklade som européerna och för att de var hedningar.

Jag ska inte gå in på det mer, för då kommer jag sitta framför datorn i all evighet. Det är i alla fall den delen jag vill sammanställa innan jag går och lägger mig så att jag kan sammanställa information om vad som hände när Nordamerika koloniserades. Det är där mycket av det intressanta kommer fram -- förutom att indianer dog ut skapades det en konflikt om detta område. Spanien, Storbritannien och Frankrike slogs om området, och vi vet alla hur det slutade. Spanjorerna lyckades ta över den del som idag är Mexico, medan fransmännen lyckades överta en liten del av Kanada -- den del av Kanada där man pratar franska, nämligen Quebec.

Jag är verkligen inte den smartaste personen som sitter med arbetet nu -- jag hade hela eftermiddagen på mig från dess att jag kom hem, och jag gör det först nu. Jag borde inte vara överraskad över mig själv, men det är jag. Jag förstår verkligen inte hur jag lyckas med detta om och om igen trots att jag lovar mig själv att det inte ska upprepas igen. Är det någon annan som känner igen sig i detta tankesätt även om situationen inte är detsamma? Tänker ni att ni aldrig mer igen ska plugga i sista sekund, men att ni tre dagar senare sitter och stresspluggar inför ett prov som ska skrivas dagen därpå?
Det är i alla fall en känsla jag känner igen alltför väl, men av någon anledning tenderar jag att lyckas med det...

Jag hade egentligen inte så mycket att säga, så god natt på er ♥
//Lisa

Fetto

Jag har hört flera personer blivit refererade som Fuckface, Låret (för att denna person har så "feta" lår), Stekpannan (för att det ser ut som att personen i fråga blivit slagen med en stekpanna) och så "klassikern" fetto. Förutom att jag blir sur över detta finns det en annan sak jag tänker på. Om ni inte kan sluta kalla personer för öknamn som refererar till utseendet -- det spelar ingen roll om det sker rakt i ansiktet på personen eller om det sker bakom hans/hennes rygg -- får ni kalla mig för fetto, eller vad ni nu kommer på. Jag har faktiskt blivit kallad för det, och jag vet hur j***a ont det gör. Det låter kanske ganska konstigt att jag skulle gå med på detta, men det gör jag faktiskt inte. Jag kommer tolerera att bli kallad fetto lika lite som jag tolererar att andra blir det. Om ni inte kan kalla mig fetto, hur ska ni kunna kalla andra för det? För att det är lättare att kalla deandra för fetton då de inte beskriver hur sårande det faktiskt är?

Till er som använder det öknamnet mot andra -- vad får ni ut av det? Förstår ni inte hur patetiskt det är?
Man ska inte bli belönad för att man trycker ner en annan person, det är ingen bedrift. Däremot ska man beundra de personer som blir utsatta för den typen av övergrepp dag ut och dag in. Jag kom väldigt lindrigt undan, men det finns de som börjar svälta sig själva för att de inte orkar med öknamnen. Vissa känner sig alltmer fula och äckliga, vilket kan leda till en känsla av att vara värdelös. Folk har dött för någonting sådant här. Ätstörningar kan faktiskt gå så långt att man till sist dör, och mobbning kan vara orsaken bakom självmord.

Som jag sade, jag tål inte människor som kallar mig fetto, men om det är det som krävs för att andra som är fast i den smeten för att känna sig mindre ensamma tänker jag göra det.
//Lisa

Inte långt kvar nu...

Som sagt, det är inte långt kvar nu. Om fyra dagar avslutas den tävling jag påbörjade i början av den här månaden, och på måndag kommer jag avslöja vinnaren. Ni har som sagt fortfarande chansen att delta. Reglerna hittar ni här, men jag tror att jag kommer ändra lite på reglerna. När jag först började tänkte jag inte alls på att dela ut ett andra och ett tredje pris, men om det kommer upp flera deltagare kommer jag dela ut  ytterligare två priser. Dessa två kommer jag dock inte lämna ut än så länge -- det är något som blir en överraskning, men jag hoppas att det ska funka ändå.

//Lisa

"16 kg på två veckor"

...eller hur var det nu egentligen?
På bloggar dyker det ju upp reklam, och det är ingenting jag stör mig på egentligen. Dock stör jag mig på en del av den reklam som visas -- förra gången jag störde mig på detta handlade det om tandblekning och att det på något sätt skulle leda till skönhet. Nu finns det reklam som säger att man kan gå ner 16 kg på två veckor utan träning. Jag har inte brytt mig om att kolla vilken metod det är, för det är inte möjligt om man inte svälter ihjäl sig själv. Det är antingen det eller fettsugning, men min främsta gissning än så länge är att det inte fungerar överhuvudtaget och att man använt sig av PhotoShop för att redigera bilden.

Vara stolt över sin kropp? Hur ska man kunna vara det när man ständgt ställs inför detta. Hur många löpsedalr dyker inte upp på Aftonbladet och Expressen till sommaren där man gör reklam för hur man snabbt får strandkroppen. Varför ska det vara så svårt att kunna vara sig själv utan allt bantings-trams hit och dit? Enligt mig är det bättre att göra på mitt sätt -- äta en kaka (eller flera). Det är helt kravlöst, och på sommaren tränar man mer än vanligt. Så är det med mig i alla fall -- man tar flera promenader utomhus, man kanske springer och när man badar simmar man en hel del också. Man får inte heller glömma bort alla de cykelturer man tar.

Sedan är frågan också vad som räknas som en strandkropp -- får man inte vara på stranden om man har en viss kroppstyp? Så vitt jag vet lever vi inte i den typen av diktatur. Även om man inte är den smalaste personen ska man kunna vara på en strand utan att få dömande blickar över sig. Jag var faktiskt med om det i somras, och det är de minnena som får mig att sakna Grekland. Man kunde se ut hur man ville, man kunde sola topless, utan att någon brydde sig. Varför kan det inte vara så enkelt här? Jo, för att vi har så höga krav på hur man ska se ut. Varför skulle man annars kalla folk fula, feta eller vad man nu kommer på? Jag är verkligen trött på allt det här tramset nu, vilket är väldigt uppenbart. Men jag tänker inte sluta förrän vi som människor i stort dömer människor utefter utseendet i den grad vi gör det. 

//Lisa 

Förebild

Nej, jag tänker inte prata om förbilder på det sättet, men däremot syskonskaror.
Jag vet inte om ni har märkt det, men det finns en iss hierarki bland syskon. Jag har i alla fall tänkt på det. Jag har blivit straffad hårdare än min syster för samma handling, och jag har även större press på mig att prestera bra. Jag undrar om det inte är så att man omedvetet utser det äldre syskonet som förebild för det yngre...

Många tänker att de yngre syskonen ser upp till de äldre, och stämmer faktiskt till viss del. Det betyder dock inte småsyskonen härmar beteendet hos de äldre, och det är det misstaget jag tror att många gör. Man strffar de äldre hårdare för att man tror att det ska lära de yngre att hålla sig i skinnet, men så är det inte. Med tanke på att de yngre inte blir tillsagda på samma sätt blir de mer "bråkiga". Jag vet inte hur det är hos er, men så är det här i alla fall, och jag känner till andra som har det så.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här inlägget, förutom att jag är trött på att bli behandlad på ett annat sätt än min syster som är ett år yngre och som är minst lika förmögen till att ta den typen av ansvar som jag redan gör. Jag ska inte säga att hon inte hjälper till, för det gör hon, men det är jag som får ta de större sysslorna. Jag har inget emot att vara en förebild, men jag vill då att man ska se mig för den jag är istälelt för den man vill att jag ska vara. Jag kan inte vara den person man vill att jag ska vara -- jag är ingen fantastisk person som klarar av allt -- men andra kan lära sig att acceptera mig för den jag är om de har den viljan.

//Lisa

Charader

Hejhej ^^
Jag kom hem för en halvtimme sedan efter att ha lekt charader på svenskan. Jag gillar verkligen svenskan nu -- i alla fall då vi arbetar med kroppsspråket. Nästa moment kommer jag gilla betydligt mindre -- retorik. Jag har inga problem med att debattera inför klassen för då har jag trots allt en person att prata med (snarare mot), men hur blir det när man ska hålla ett argumenterande tal? Det är som att tala mot en vägg, och jag blir frustrerad då jag inte får en respons tillbaka. Det är faktiskt då jag kommer av mig...

Apropå komma av sig så borde jag kanske återgå tillbaka till ämnet -- vi fick leka charader idag på svenskan efter att ha hållt en kort redovisning. Självklart lyckades jag bli övertalad till att spela, och början var ingen fara. "Blodig vampyr" är ganska lätt att gestalta om man redan ahr ett sår som man kan riva upp och om man har vampyrtänder. "Hylla livet" var riktigt svårt, så där var vi tvungna att passa. "Loppa" är det lättaste man kan gestalta, och "loppcirkus" var något svårare. Självklart kunde Sabina klara av den -- hon har en sjuk fantasi som ingen kan klå.
Den som var bäst var dock Sara som skulle gestalta en epileptisk häxa -- man kunde inte hålla sig för skratt när hon skakade så att hon föll ner på golvet.

Jag kommer verkligen sakna min klass efter studenten. Jag har fått många vänner nu under gymnasietiden, både i min klass och skolan för övrigt, och det känns surrealistiskt att jag inte kommer ha samma typ av kontakt med dem igen efter studenten.

//Lisa

Onsdag

Hejhej ^^
Jag är riktigt trött nu. Jag låg och frossade som om jag hade 40-graders feber. Jag var för varm för att kunna sova under täcket och för frusen för att kunna sova utan pyjamas. Det var bland det värsta jag avrit med om, och jag somnade först runt halv fem. Det var meningen att jag skulle följa med Micaela ut ikväll, då vi inte har någon skola imorgon, men jag höll på att somna nu på geografin, så jag tror inte att det är en bra idé.

Förutom att blogga och gäspa sitter jag just nu och lyssnar på musik samtidigt som jag tittar på Vänner. Det var länge sedan jag tittade på det, så det är kul att se det igen :D Man måste älska det gänget -- man spelade in för få säsonger, även om man kom upp till 10 säsonger ^^

Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

//Lisa

I väntan på att skolan börjar igen...

Jag älskar den här låten -- det är en av mina favoriter bland deras låtar
//Lisa

Sovdags?

Jag har fått en hel del besök (enligt mig är det en hel del) bara den senaste halvtimmen, och det får mig att undra om ni inte borde sova nu :p
Men å andra sidan sitter jag själv uppe fr att blogga, så jag antar att jag är minst lika smart som ni är.

Jag kom inte så mycket längre med mitt projektarbete, så jag ska försöka sitta med det imorgon, och även resten av veckan. Jag älskar känslan av att man börjar komma igång med ett arbete, och att man börjar hitta ett flyt med det man håller på med. Samma känsla upplede jag i början på månaden när jag fick igång arbetet igen efter nästan två månader, men den försvann med tiden. Jag ska verkligen försöka hitta motivationen nu. Jag måste göra det om jag ska klara av det här. Det gäller inte enbart arbetet i sig, men överhuvudtaget. Utan motivation kommer jag inte kunna ta mig någon vart i livet, och om jag inte kan motiveras till att skriva ett arbete om rasism -- ett ämne som berör mig så pass djupt -- hur ska jag då kunna motiveras till att sträva efter mina mål?

Vill ni veta en hemlighet förresten?
Jag har kollat in olika agenturer för skådespelare. Det är som sagt var det jag skulle vilja bli, så mitt nästa steg är att ta kontakt med dem. Samtidigt hittade jag en sida på Internet där man kan få SMS till auditions för ett filmprojekt som tar vid i höst. Vilken film jag pratar om tänker jag inte säga nu, men det är verkligen något jag funderar på, och har funderat på i månader. Det är väl just nu, då man inser att det kan bli verklighet som man ryggar undan just för att det är för verkligt för att kunna vara sant. Jag vill kunna ta steget, det är det jag tjatat om i veckor nu, men jag vet inte om jag vågar nu när jag står inför det valet. Inte ens min mamma vet om vad jag har för planer, och jag har ingen aning om hur hon kommer reagera.
Kommer hon anse att jag slänger bort min intelligens? Kommer hon anse att jag inte har det rätta utseendet? Kommer hon att stötta mig även om hon inte gillar det, för jag vet att hon inte kommer att gilla det?
Jag tror faktiskt att jag behöver lite hjälp här...

//Lisa

Gissa vad jag lyssnar på...


Den här låten gör mig så sprallig, och den är perfekt när man behöver piggas upp :)

//Lisa

Projektarbete

Hejhej ^^
Jag håller på för fullt med mitt projektarbete, men jag har inte kommit långt. Jag ska försöka skriva loggbok så snart som möjligt då jag inte skrivit ned den på dator sedan höstlovet. Det var ett bra tag sedan dess, så det är nog på tiden att jag fixar det. Jag förstår varför man ska skriva loggbok, men det är fortfarande jobbigt. Det är inte det att det är krävande att skriva då man bara ska ha med ett par punkter, men det är ändå någonting som riktar bort fokus från arbetet i sig och det är inte heller någonting man tänker på i första taget. Ett tips till er som ska skriva era projektarbeten nästa år -- sätt alarm på mobilen när ni ska skriva loggbok. Jag är säker på att det skulle underlätta en hel del.

I alla fall ska jag försöka skriva klart den första delen så snart som möjligt så att jag har den grunden klar. Den andra delen ska jag fokusera på under februari då jag även ska arbeta med formalian så att jag kan finslipa på arbetet i mars. Det är i mars som jag vill försöka tillägga sådan information jag hittat i efterhand. I april ska arbetet in helt och hållet. Det är inte långt kvar nu...
Tänk att jag tar studenten om lite drygt fyra månader. Jag håller verkligen på att växa upp och bli stor nu, men frågan är om det verkligen är så. Jag har inga problem med att jag är barnslig -- det är bara bra att vara barnslig så länge man inte går över gränsen till att bli omogen, och det är den gränsen jag är rädd att jag korsat...

Det var inte meningen att jag skulle komma av mig (igen).
Jag hoppas att ni alla fått en bra dag ♥
//Lisa

Plugget väntar...

...och jag bloggar istället. Det bevisar hur smart jag faktiskt är.
Jag har läxor i alla ämnen. Även om jag inte läser många kurser för tillfället är det lite irriterande att jag har läxa i alla ämnena. Just nu håller jag på med projektarbetet, och därefter ska jag ta hand om svenskan. Det dumma är att jag har tvättstugan också, och jag kommer inte hinna äta innan jag är klar med tvätten. Det är sådant som händer när man inte äter innan man sätter igång med tvätten. Jag är med adra ord riktigt sur nu då jag inte fått i mig något på flera timmar, och jag kommer inte hinna äta något förrän om över en timme. Det suger något...

Andra saker som gör mig sur är att jag inte fått någon direkt lugn ro under hela dagen. Jag tittade på TV en timme, men det är allt. Jag har ingen energi kvar nu, vilket inte fungerar ihop med det faktum att jag måste ha energi för att klara av kvällen.
Jag ska inte klaga -- jag har i alla fall tak över huvudet, och jag vet att jag ska äta senare ikväll.

//Lisa

Blek=ful?

Varför har det blivit så viktigt nu för tiden att sola solarium för att bli brun? Det är en sak om man gör det för att det är skönt, men om man nu gillar värmen kan det väl räcka med att ta ett varmt bad? Okej, jag ska inte gå in mer på det, men det är betydlitg merhälsosammare med varma bad än solarium då man inte riskerar hudcancer. Fast å andra sidan är inte varma bad bra för miljön...

Men i alla fall har det blivit en viss press på att man måste vara brun, och man kan verkligen fråga sig varför. Är det för att man är ful för att man är blek? Det är det många verkar tro, men så är det ju inte i praktisken. Även om jag inte är den snyggaste eller den vackraste personen i världen är jag inte ful, och jag är ändå blek. Det är en av de många anledningarna till varför jag gillar att ha på mig mörkare färger -- det framhäver det faktum att jag är blek. Jag anser att det är bättre att framhäva det man har istället för att försöka dölja det. Om man är blek ska man inte dölja det med hjälp av mörkare foundation. Dels för att det är så synligt med linjerna då, men också för att man inte tjänar någonting på det.

Varför tar jag upp detta? Jo, för att jag har fått höra att jag borde fokusera mer på andra färger när det gäller kläder för att få mig att se brunare ut. Visserligen valde jag dessa färger på kläderna, men jag gillar dem och de passar bra ihop med mitt hår. Det betyder dock inte att jag kommer sluta upp med att ha mörkblåa plagg -- jag har nämligen inget behov av att låtsas vara mörkare än vad jag är, och jag tycker att det är nästintill löjligt att det finns sådana personer. Man ska vara nöjd för hur man ser ut istället för att dölja det. Hur ska man kunna acceptera andras utseenden om man inte accepterar sitt eget? Hur ska man kunna lära andra att acceptera olika typer av utseenden om man själv går runt och låtsas som att man har ett anant utseende än det man faktiskt har? Var det någon som förstod vad jag menade?

På samma sätt som man försöker se allt brunare ut försöker man också se smalare ut genom att köpa korsetter som uppfyller de kraven. Hur många har inte sett reklam för korsetter (jag kommer inte ihåg vad de heter) som får en att se fem kilo lättare ut? Sådant är bara hemskt att se för personerna lär sig aldrig bli nöjda med sig själva, utan bilden som skapas med alla dessa förändringar. Man behöver inte köpa sådana korsetter -- det räcker egentligen med kläder. Om man väljer rätt kläder efter sin egen kroppstyp så går det bra. Mer än så behövs inte, och man lär sig att acceptera sig själv. Tro mig, jag vet...

Jag kom av mig något, men man kan inte undgå att det finns en viss oskriven regel för hur man ska se ut. Det roliga är dock hur varierande de faktiskt är beroende på vilken "grupp" man talar om. Media lyser fram de smala personerna och understryker det, även om de själva inte alltid är medvetna om det. Ett exempel är en bild på Megan Fox som man publicerade där man hade ertuscherat hennes kropp så pass mycket att hennes huvud var större än överkroppen -- allt för att skriva att hon förlorat sina kurvor och bantar. Det finns personer som följer sina idoler på ett överdrivet sätt och följer hennes exempel -- om hon blir smalare, blir de också det.
I samhället fokuserar man mer på kurvorna för att man tror att man kan ändra på idealen på det sättet, och därför går man ut med påståenden som att män gillar kurviga kvinnor mer än smala. Det stämmer inte -- man kan inte säga att alla män gillar enbart kurviga personer. Det finns smala kvinnor som har pojkvänner, eller hur? Jag tror att det hänger mer på personligheten än någonting annat. Som jag har sagt flera gånger -- det är utseendet som väcker uppmärksamheten, men det är personligheten som väcker intresset.

Mitt råd till er alla -- dölj inte det faktum att ni är bleka om ni är det. Det är minst lika fint som att vara brun. Ni som är kurviga ska inte tänka på att banta, och om ni vill leva ett mer hälsosamt liv för hälsans skull kan jag inte komma med några invändningar. Ni som är smala är inte levande skelett. Vi är alla vackra på våra speciella sätt -- antingen när det gäller personligheten eller när det gäller utseendet, men i många fall är det både och.

//Lisa

Vatten över huvudet

Jag är så trött som man kan bli, och jag har ingen som helst ork kvar för att jag känner mig så utmattad.
Jag har hållt på med städningen i två timmar, och jag har inte ens kommit halvvägs just för att det var så mycket som jag var tvungen att plocka undan först. Det dumma var att jag inte behövde plocka undan så mycket i mitt rum. De andra visste att jag skulle städa idag, men jag fick ingen hjälp på traven och var tvungen att bädda deras sängar. Bara mammas säng tog en halvtimme.

Ibland undrar jag varför jag gör allt detta då jag inte får den uppskattning jag känner tt jag behöver. Vad jag än gör blir det fel, men ändå är det jag som ska ta hand om det. Jag förstår inte heller hur jag ska kunna väga in mitt soklarbete i allt detta -- det finns så många dagar då jag inte orkar med någonting, och vad händer? Jo, jag sätter mig framför datorn för att spela spel eller så är det TV:n som gäller. Jag har knappt påbörjat mitt projektarbete för att jag varken har tid eller ork. Att jag har en ytterst begränsad tillgång till min laptop gör inte saken lättare (det är därför jag har gömt den nu så att jag kan ha den för mig själv).

Man har så höga förväntningar på att jag ska prestera bra i skolan, men samtidigt är det mig man lastar jobbet här hemma på. När det andra får för sig att städa ska man hjälpa till. Det är för mig en självklarhet, men jag tycker att det ska vara lika självklart att hjälpa mig då jag är i behov av det. Problemet är att det är jag som ber om världens service så fort jag har händerna fulla.

Jag orkar inte mer... Det var så här pappa behandlades, men till skillnad från honom tänker jag inte ta mitt eget liv. Jag orkar bara inte kämpa längre med att få de andra att förstå att jag blir pålastad mer än vad jag klarar av...
//Lisa

Morgontrött

Hejhej :)
Jag vaknade för inte alls länge sedan, så jag är fortfarande rätt morgontrött. Jag älskar att vara ledig -- framför allt när ingen annan är hemma. De andra blir sura på mig för att jag sover så länge och gillar att skylla på mig gällande städningen "Du sov bort halva dagen, och om du gått upp tidigare skulle vi ha varit klara tidigare" (min kommentar; Vi skulle ha varit klara tidigare om du inte suttit vid datorn).

Apropå städning är det det jag ska fokusera på nu under dagen. Jag ska bara pressa ner frukost i min mage och borsta tänderna innan jag ska börja röja upp i lägenheten. Jag längtar faktiskt tills jag flyttar hemifrån -- jag blir tvungen att städa då också, men det är lättare att städa upp efter sig och inte efter andra. Samtidigt kan jag ta det mer i min takt och jag har större koll på situationen. Ett litet problem är att jag inte har hittat ett jobb, och det är riktigt svårt att göra det i det här läget.

Jag ska inte babbla på mer om onödiga saker, men jag hoppas att ni får en bra dag ♥

//Lisa

Mod

Vad är mod egentligen? Är det när man riskerar sitt liv för någon annan? Är det när man hoppar fallskärm, eller det kanske räcker med att man hoppar från det högsta tornet i simhallen? Innebär mod att man ska göra sådant som ingen annan vågar?

Det är sådana frågor jag har ställt mig själv under dagen. Jag vetinte riktigt hur jag kom att tänka på detta, men det gjorde jag i alla fall.
Varje dag dör människor av antingen naturliga orsaker, eller mindre naturliga orsaker. Av dessa människor finns det de som dör i samband med krig -- de riskerar sina liv varje dag för att kämoa för något de själva tror på. Man kan inte förneka att det är mod, men krävs det verkligen så mycket för att man ska kunna klassas som modig?
Just när det gäller krig finns det även en tunn linje mellan att vara modig och att vara dumstridig -- man kanske själv tror att det är moditg att anfalla utan att diskutera taktik, men hur smart är det på en skala mellan 1-10? Enligt min åsikt -5, men det kanske bara är jag som känner så...

Så vad är mod för något?
Enligt mig finns det olika typer av mod -- en vardglig, en mer idyllisk och heroisk, en dumstridig och en dramatisk.
Den vardagliga består mer av att kunna våga vara sig själv och stå för det man tror på. Att man vågar säga ifrån om man känner att man blivit orättvist behandlad om sin omgivning. Det handlar även om att man vågar ta risker för att kunna komma dit man vill -- att man inte tar ett steg tillbaka för att man tror att man inte kommer gå särskillt långt. Man kan komma vart man vill om man tar steget och skapar sina möjligheter.

Den mer idylliska och heroiska är den man känner till som mest då det är så man målar upp soldaterna som stupar i krig, och även de som fortfarande kämpar för det de tror på. Det finns något heroiskt att riskera sitt liv varje dag, och att leva i den skräcken. Det är i alla fall den synen som finns, men det finns så mycket mer än det. Det handlar inte bara om att man riskerar sitt liv, det handlar även om att man kan förlora sina vänner i strid och ser deras ögon slockna. Det handlar inte om att enbart se döden i vitögat, men också att fortsätta kämpa trots att allt verkar hopplöst.

Den dumstridiga formen har jag redan tagit upp, så den struntar vi i. Vad menar jag då med den dramatiska formen? Jag menar det hjältemod som man bygger upp i filmer -- ett mod som är så överdrivet att det inte finns, och som i längden blir tröttsamt och även tråkigt. Hur många skulle få för sig att välta en bil och se till att den voltar ett par 100 gånger i luften bara för att stoppa "the bad guy"? Ni förstår vad jag menar...

Men vad har mod för betydelse i era ögon?
//Lisa

Bilder från igår

Jag tog inte så många bilder igår, men här kommer några från Wayne's vid Sergel. Jag tror att det är ganska tydligt var vi är någonstans om man tittar på bakgrunden -- ni som känner till området vet i alla fall var vi var någonstans :)




Tyvärr fick jag inte ihop en bra bild på Linnéa -- hon är mer fotogenisk egentligen, men min kamera var seg och tog bilden två sekunder efter att hon lämnat sin pose :p


Linn ville inte vara med överhuvudtaget...


Mina svarta skor är inte så svarta längre... Kanske dags att rengöra dem?


Man måste kunna bjuda på sig själv :)


Apropå bjuda kom servitrisen förbi med en smoothie till oss som hon annars skulle ha slängt. Hon var jättesnäll och rar (jag gillar att använda ord som ingen annan tänker på nu för tiden) ^^


//Lisa

Några teckningar

Som lovat slänger jag upp ett par teckningar jag blev ganska nöjd med. Det är bara några av dessa som faktiskt var klara när jag tog kort på dem -- jag arbetade vidare på många av dem utan att dokumentera det, och nu vet jag inte var jag har dem någonstans.
Många av bilderna gjorde jag för över ett år sedan, och jag var nöjd med dem i det läget. Nu är jag lite mindre nöjd, men det är så det brukar vara, eller hur?




Den här gjorde jag under en kort tid -- lite drygt en halvtimme, så med tanke på det blev jag ganska nöjd. Jag gjorde smärre ändringar, och på så sätt blev den ännu bättre.


Den här gjorde jag på skoj när jag var uttråkad, och jag blev halvnöjd med den -- ansiktet fick jag till rätt bra (efter ett par justeringar) ^^


Efter en period då jag ritade riktigt dåligt fick jag ihop den här på en kort tid.


Det är ett dåligt fotografi av en bild som jag efter 1½ år fortfarande är riktigt nöjd med.


Jag kunde inte hitta bilden efter att jag gjort ändringar, men jag smalade av ansiktet lite, formade om näsan och lade till en snedlugg. Jag drog även upp ena mungipan för att skapa ett snett leende.


Jag var inte alls nöjd med ansiktet, men däremot kroppen och håret.


Denna slängde jag ihop på 20 minuter, så på sätt blev det rätt bra.


Mitt sista bildprojekt, och jag gillar den :) Med tanke på att jag inte fick hem den gjorde jag en liknande när jag fick kolpennor av mamma i julklapp, och den blev faktiskt något bättre :)


Krukan blev inte särskillt bra, och inte skuggningen heller, men hur noggrann är man om man fixar ihop en bild på 20 min?

Jag ska försöka lära mig att rita bättre, men ni får ha lite tålamod :p
//Lisa

Måndag

Hej :D
Det finns en anledning till varför jag inte har uppdaterat bloggen tidigare, och jag tror inte att ni kan gissa er fram till den. Jag sov. Jag har sovit som en stock sedan halv fem snåret. Det var verkligen skönt, då jag fick så pass lite sömn nu inatt -- inte nog med att jag inte kunde somna, men jag hade en konstig dröm om att jag var på en båt bland höga vågor. När jag vaknade kände jag fortfarande av den guppande känslan och jag blev så pass illamående att jag inte kunde somna om. Tre timmars sömn är inget att leka med...

Jag är fortfarande rätt trött, så jag tror att det ska kunna gå bra med att somna nu inatt. I vilket fall som helst har jag ingen skola imorgon -- det är programdag, och vi ska arbeta med projektarbetet. Jag ska försöka hinna med så mycket som möjligt imorgon, men jag ska även se till att städa under dagen, och sedan är det tvätt på kvällen. Önska mig lycka till ^^

Just nu håller jag på att leta upp gamla teckningar som jag varit nöjd med då jag fått den förfrågan :) Problemet är bara att datorn är rätt seg just nu, så vi får se hur det blir. Jag ska även slänga upp bilderna från igår, så att ni får se dem :D

//Lisa

Typiskt mig...

Hejhej ^^
Jag sitter just nu i väntan på att få börja min första lektion. En lektion som börjar om 20 minuter. Jag trodde att vi började 10 minuter tidigare än vad vi faktiskt gjorde, så jag tog den buss som skulle passa in bäst. Självklart kunde jag ha åkt en kvart tidigare, så nu har jag inget att göra. Det där lät fel...

Jag tror att jag ska sätta mig ner och rita, så vi får se hur det går -- vi vet ju alla hur bra jag är på det. Å andra sidan har jag ritat ett par bilder som jag blivit stolt över, så det är bara att hoppas att det är fallet här också :)

//Lisa

Jag kommer inte på någon rubrik, så tills jag kommer på en får det bli den här texten xD

Är det bara jag, eller tycker ni också att det är orättvist att killar inte har samma valmöjligheter bland kläder som vi tjejer har?

Man kan inte förneka att så är fallet -- i många av de klädaffärer man går in i består endast ett hörn av herrkläder, medan resten av affären består av tjejkläder. Även om jag inte tycker om att göra den här formen av uppdelning med kläder (man borde kunna ha på sigvad man vill utan att bli behandlad på ett annorlunda eller ett konstigt sätt), men det känns inte så troligt att killar står och tittar på BH:ar med rosa spets...
Man kan säga vad man vill om detta -- man kan säga att tjejer har ett annat behov av att shoppa än vad killar har, men det stämmer inte. För ett år sedan hade jag stora problem med att shoppa då jag kände mig obekväm i det som fanns tillgängligt. Nu när jag känner mig mer bekväm med min kropp har jag lätt för att hitta kläder och jag tycker för en gångs skull att det är roligt att leta kläder tillsammans med mina kompisar.

Vad försöker jag få sagt med detta? Jo, att män/killar med största sannolikhet skulle shoppa mer om det fanns större variationer bland kläderna. Den enda affär som man definitivt kan hitta kläder hos är Dressman. Det är i alla fall så jag har uppfattat det som, och vilka alternativ har vi tjejer? Lindex, H&M, Gina Tricot, Bik Bok, Indiska -- you name it. Att tjejer över lag shoppar mer än killar har inte med att tjejer har ett större behov av det. Det handlar om att killar inte har den möjligheten som tjejer har i klädväg. Man går in i en affär, tittar på de kläder som finns och kommer ut efter 10 sekunder. Skulle inte ni också bli uttråkade av det?

Jag tycker att det är så synd att det ska vara så -- killar behöver kläder lika mycket som tjejer gör, eller hur? Behovet av kläder varierar inte för att man tillhör olika kön (men däremot olika åldersgrupper) så varför ska mängden kläder bland de två könen variera så kraftigt? Hur många herrkläder hittar man på H&M? Hur många plagg hittar man till ett bra pris överhuvudtaget? De billigaste jeansparen jag har sett för killar ligger på 599:- och om man jämför detta med de byxor jag har på mig just nu, som kostade 199:-, märker man en stor skillnad.

Man tjatar mycket om jämställdhet utan att försöka förbättra de mindre sakerna som också är av betydelse. Det är bättre om man försöker ändra på de små skillnaderna innan man går vidare till de större. Det är en lättare start. Precis som i löpning är det bättre att starta med små steg för att sedan ta de större och hålla stegen jämna från mitten och framåt.
Fast det kanske bara är jag som tycker så...

//Lisa

Wow...

Förlåt för min sena uppdatering, men jag har verkligen varit upptagen hela dagen från dess att jag åkte hem till Linn runt ett. Tillsammans skulle vi åka in till stan för att träffa en tjej jag inte sett på två månader -- Linnéa.
Vi gick runt i stan, men det var bara Linn som köpte något. Jag hade lovat mamma att inte shoppa mer, och jag håller med henne om att det räcker med de inköp jag gjorde i fredags. I alla fall fram till mars.

När det började bli mörkt drog vi vidare till Wayne's där vi satt i 1½ timme för att fika och bara prata. Jag har ett par bilder som jag ska lägga upp så snart som möjligt. Det var verkligen härligt att bara ha en dag för ens kompisar -- det var länge sedan jag hade det, och att det blev med Linn och Linnéa gjorde saken betydligt bättre då jag inte sett någon av dem på så länge. Det var synd att Tessan inte följde med, men jag träffade henne för några timmar sedan.

I alla fall skiljdes vi åt inne i stan -- Linnéa skulle träffa sin pojkvän, så jag och Linn hade sällskap hem där vi tog en promenad i skogen (jag tog inga bilder då) innan vi åt middag.
Jag åkte därefter hem till henne och spenderade lite tid med henne och Tessan. Det blev alltför sent då jag kom hem för knappt en timme sedan, och jag hoppas att familjen inte hatar mig. Jag ska kanske träffa Linn imorgon för att plugga lite, men vi får se hur det blir. Jag ska försöka tvätta på kvällen om tider finns och jag ska försöka städa av lägenheten lite snabbt.

Jag vet att jag inte uppdaterat särskillt mycket idag, men ni har varit riktigt gulliga som ändå kollat in min blogg, och gjort det mer än en gång. Tack :)

Jag hoppas att ni också haft en bra helg ♥
//Lisa

God morgon :D

Hejhej :D
Jag vaknade percis till en otroligt härlig dag -- solen ligger på nu, och ni vet ju hur mycket jag gillar solen när det är snö på marken. Det är ju så otroligt härligt.
Så, vad står det på dagens agenda? Jag ska träffa Linn och Linnéa inne i stan om lite drygt två timmar, så jag måste börja göra mig i ordning. Jag känner inte riktigt för att åka in till stan utan att ha duschat, ätit eller bytt om till kläder. Även om jag gillar min pyjamas, gillar jag inte den så mycket.

Jag har inte så mycket mer att skriva just nu, men det kommer mer ikväll eller senare i eftermiddag kan jag lova.
Jag hoppas att ni får en bra dag ♥
//Lisa

Det finns mer man kan göra...

Jag kom in lite grann på var jag fick min inspiration ifrån redan i det förra inlägget, men nu kommer jag till själva saken.

Det finns alltid mer man kan göra för de drabbade i Haiti. Människorna behöver all hjälp de kan få -- de behöver medicin, de behöver mat och nu har ännu ett problem dykt upp. Barnen behöver familjer att bo hos, dels för att få det skydd och trygghet de behöver, men de som inte blir adopterade riskerar att bli kidnappade och därefter sålda till för att arbeta som bl.a. slavar.

Artister uppträder på det program jag tittar på nu, och det är där jag fick min inspiration. Inte bara till ett inlägg, men också som hjälpmedel. Jag vet inte hur stor sannolikheten är för att jag ska kunna få folk intresserade och hur jag ska kunna sprida detta i en tillräckligt stor sträckning för att det ska kunna fungera.
Jag snor idén från dansgruppen Bounce. Kommer ni ihåg vad de gjorde efter att Michael Jackson hade dött? De åkte runt i olika delar av Stockholm för att på en halvtimme lära människorna i omgivningen koreografin till låten Beat It. Man visade sedan upp den här dansen till en hyllning av honom.

Jag tänkte att man skulle kunna göra mer eller mindre samma sak -- jag tänkte att man skulle kunna samla ihop ett gäng och uppträda på olika sätt (sång, dans etc.) för att samla ihop pengar till människorna i Haiti. Det är inte en helt dålig idé (visserligen var det ungefär min idé, så jag måste säga att den var bra), och om ni håller med skulle det vara bra om ni kunde sprida detta vidare. Det är faktiskt inte helt otänkbart att man skulle kunna uppträda på t.ex. Plattan i Stockholm, och om det kan hjälpa människorna i Haiti är det väl värt att åtminstone tänka på?

Kom gärna med egna idéer om ni har några. Ni kan slopa min helt och hållet, men en sak återstår och det är att dessa människor är mer beroende av hjälp just nu än någon annan i nuläget.

//Lisa

Lördag

Hej där :)
Jag har inte haft någon vidare motivation till att skriva nu på morgonen (även om det nu är eftermiddag, och även om jag bara varit vaken i tre timmar), men jag har fått inspiration nu, och jag tänker komma till det i ett senare inlägg...

Just nu tittar jag på ett "insamlingsprogram" för offren i Haiti. Jag tycker att det är helt underbart att det finns så många människor som bryr sig så otroligt mycket. Samtidigt blir jag besviken på att det finns så många som inte gör någonting för att hjälpa till. Som jag skrev igår är det så hjärtlöst att inte göra någonting för dessa människor -- att man inte ens donerar en liten summa som kan betyda mycket för andra människor, och som man själv inte har någon användning av.

Gör vad ni kan för att hjälpa till om ni ännu inte gjort det...
//Lisa

Dagens (nattens) låt


//Lisa

Upprorisk?

Jag har ingen aning om vad andra har för tankar om mig, och trots att jag inte bryr mig blir jag ändå påverkad.
Det som jag stör mig mest på är att man ser mig som "the goodie girl" -- den som aldrig begår misstag, den som är den "perfekta dottern" som sköter sina studier, som aldrig dricker och festar och som även är snäll som person.
För det första är jag inte perfekt, och jag sköter mina studier för att jag vill kunna skapa flera möjligheter för min del. Att jag sällan drickeroch festar är helt enkelt för att jag inte har det behovet och känner att det är onödigt att jag ska supa bort min lever för att det är det kravet som ligger på mig. Att jag är snäll är en tolkningsfråga -- det är svårt att vara snäll mot den som beandlar en orättvist.

Men vad är det jag egentligen stör mig på? Det är att alla blir så överraskade när jag berättar vilken typ av musik jag lyssnar på, att jag har en tatuering och att jag planerar att skaffa ytterligare 8 stycken. Att jag vill pierca mig verkar tydligen inte vara "jag" då det inte stämmer överens med den bild man har av mig.
Det som är ännu värre är att jag har bemötts på ett sådant sätt som antyder att man börjar tvivla på min intelligens -- att jag på något sätt har blivit mer korkad. Det är det sista som verkligen har sårat mig då jag sliter häcken av mig för att få allt att gå runt. Varför ska jag göra det om jag inte blir bemött på den nivå jag "klarar av", eller hur man nu kan beskriva det?

Är jag upprorisk som skaffar tatueringar och piercingar? Nej, men det känns som att det är så andra ser mig då man har en sådan klar bild på hur jag ska vara istället på hur jag faktiskt är. Jag har blivit mer kritiserad för mina val som anetts dåliga än bl.a. kompisar.
Jag ska inte förneka att jag blivit mer fientlig under den senaste tiden, men det är för att jag är så pass irriterad nu. Det är illa nog att jag ser ut som en femtonåring, och jag vill inte bli bemött som en bara för det. Samtidigt arbetar jag hårt för att kunna nå mina studiemål, men det känns som att jag inte får det stöd som jag behöver. Jag känner inte att min familj är stolt över mig, och det känns som att jag inte heller har den rätten. Om jag berättar om studieresultat skryter jag och pratar enbart om skolan. Man har därför slutat lyssna på mig helt och hållet -- antingen har jag inget vettigt att säga, eller så handlar det om skolan. Det händer även att jag argumenterar för en sak, men det är inget som har av betydelse.

Det finns många dagar som jag bara känner att jag vill bort härifrån och börja om på nytt. Bort från den här lägenheten, bort från kommunen, staden och till och med landet. Jag orkar inte med att man har klara bilder av den jag bör vara istället för den jag är, och att jag sedan blir kritiserad och får höra att jag är uppkäftig och bitchig för att jag inte följer alla dessa krav man har på mig.
Är det så konstigt att jag känner mig som ett enda stort misstag då det känns som att allt går åt skogen hur jag än bär mig åt?

//Lisa

Helvete...

Jag läste på Aftonbladets hemsida att barn har försvunnit från sjukhus i Haiti. Enligt artikeln misstänker UNICEF att dessa barn har blivit bortförda av människosmugglare vilket innebär att barnen säljs.

Haiti har haft problem med detta tidigare, men nu kan man utnyttja situationen på ett helt annat sätt -- mitt i kaoset märker man inte att barnen är försvunna förrän det är alltför sent. Vad som händer med barnen har jag ingen som helst aning om, men man kan ju chansa sig fram. Många av de barn som säljs tvingas arbeta med slavarbete -- att man tvingas arbeta inom orimliga miljöer, såsom fabriker av olika slag, och inom orimliga arbetstimmar för en skitlön. Om de nu ens får någon typ av kompensation för sitt hårda slit...
Det finns även barn som säljs för sexuella föremål till pedofiler, och barn säljs även som barnsoldater. Har ni någon aning om vad detta verkligen innebär för barnen? Vi känner till det teoretiska, men inte psykiska. Hur många vet hur det känns att ständigt utsättas för våldtäkt som barn? Hur många vet hur det känns att bli tvingad till att hålla i ett vapen som barn, och att man därefter måste avfyra det mot en annan människa? Hur många vet ens hur det känns att mörda någon annan överhuvudtaget?

Slaveri ska vara olagligt, men det sker så ofta i så många olika sammanhang. Just i sådana här katastrofer är det lätt att dra "nytta" av situationen då man har en sådan liten koll över läget. Samma sak hände i samband med katastrofen i Thailand efter tsunamin för lite drygt fem år sedan. Det finns inte tillräckligt många människor som har uppsikt över vad som händer då man försöker rädda livet på de som är svårt skadade. Man tänker inte på att någon idiot ska få för sig att kidnappa ett barn för att själv tjäna pengar.

Man försöker påskynda adoptionen av barnen just för att kidnappningarna inte ska bli flera, men det är inte det lättaste.
Detta är ännu ett skäl till varför man ska donera bort pengar. Det spelar ingen roll om det är en onödig summa på 10 kronor -- man kan göra mycket med enbart 10 kronor, och det är bättre än inget. Jag tvivlar även starkt på att ni behöver den tian till någonting livsavgörande, så vad väntar ni på? Är ni verkligen så hjärtlösa att ni inte kan skänka bort pengar som ni själva inte har någon som helst användning av?

//Lisa

Dagens inköp

För er som är nyfikna på mina inköp för dagen...



Cardigan 149:- på Gina Tricot


Jacka 249:- på Gina Tricot

Tunika 249:- på Gina Tricot


Väska 249:- på Gina Tricot


Oversize tröja 99:- på JC


Top 199:- på JC


Top 199:- på JC


Jag köpte även ett par leggings och två par strumpbyxor på H&M, och till sist två skivor på Rocks:

  • Plan Three -- Screaming Our Sins
  • Sonic Syndicate -- Love and Other Disasters (med en medföljande DVD-skiva)

//Lisa

En dag på stan

Hejhej :D
Jag hade en kort dag i skolan, så det var bara för mig att åka direkt in till stan för att:
a) hämta ut boken jag lånebeställt på Riksdagsbiblioteket. Det var den sista av de åtta jag beställde.
b) shoppa tillsammans med Asia som mötte upp mig i Trångsund.

Vi hittade en hel del. Rättare sagt var det Asia som hittade en hel del till mig, men jag gillar verkligen plaggen. I och med att vi redan var inne i stan började vi leta där, och vi fortsatte sedan till Farsta där vi hittade ännu mer. Nej, jag köpte inga skor. Överraskande, eller hur? Jag har fortfarande ett avtal med Linn, Tessan och Micaela om att de ska få en hundring var för varje par skor jag köper i december och januari. Nu i februari är det femtio kronor som gäller.

Jag ska inte skriva så mycket mer än det här -- jag ska ta bilder på det jag köpt om jag inte hittar bättre (betydligt bättre) bilder på Internet. Just nu äter jag faktiskt, och för att maten inte ska kallna ännu mer måste jag sluta skriva.
Jag hoppas att ni haft en bra dag ♥

//Lisa

...när allt känns så fel

Det känns på något sätt att allt blir fel vad jag än gör, och det värsta är att det för stunden känns som att jag fattar de rätta besluten. Att jag för stunden tror att jag har fattat ett beslut som kan hålla ett tag och som inte direkt skadar någon.

I nuläget känns det bara som att jag sårar människor och att jag stöter dem bort på ett eller annat sätt. I nuläget känner jag mig inte tillräcklig på några som helst sätt -- att jag inte är tillräckligt bra som student, att jag inte är tillräckligt bra som kompis, att jag inte är tillräckligt bra bara för att jag är den jag är.
Det enda jag egentligen vill är att göra mina vänner och familj stolta över mig -- jag vill inte att de ska behöva skämmas över mig, för jag har hamnat i den situationen tidigare. Jag gör mitt bästa i alla lägen, men det känns inte tillräckligt. Många bemöter mig fortfarande som om jag vore ett litet barn som inte förstår någonting, som om jag inte är kapabel till någonting. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker bevisa motsatsen då man fortfarande ser mig om den femtonåring jag en gång var -- som den femtonåring jag fortfarande ser ut att vara i många sammanhang.

Jag gör vad jag kan för att bli bättre som person, men det finns människor som jag blir förbannade på. När jag argumenterar för min sak kan jag gå hårt fram, och det gör att vissa väljer att se mig som bitchig. På många sätt känns det inte som att jag har rätt till min egen åsikt då jag blir dömd så hårt för det.

Hur ska man veta vad som är rätt när allt känns så fel?
//Lisa

Lite mer horoskop

Lejonet som barn
Lejonet behöver mycket kärlek och uppskattning under barndomen, eftersom lejonets barndom påverkar de väldigt mycket när de blivit vuxna. De kommer under barndomen att visa tecken på ett behov av uppmärksamhet och ett behov av att få sin vilja genom. De kan också visa en välutvecklad känsla för rättvisa.

MER

Lejonbarnen är känsliga och de tycker inte om att vara ensamma. De försöker ständigt dra uppmärksamheten till sig. De måste uppfostras med mycket kärlek och intelligens. De har redan som små en utvecklad känsla för rättvisa, som de tillämpar redan som barn.
Lejonbarnen lyckas också styra över sina lekkamrater och de vet hur de blir medelpunkten varje gång.
När det gäller lejonbarn är det inte tillrådligt att de får kritik framför andra. Inte heller får de straffas väldigt hårt. Sådant kan leda till stora konflikter mellan dem och sina föräldrar. De behöver ömhet och tålamod.
Lejonbarn tycker om att leka ute med andra barn och de behöver stort utrymme och stora öppna landskap. Lejonbarn tycker också om att vinna och få sin vilja genom. De kommer att försöka få sin vilja genom vid alla tillfällen: både här det gäller föräldrar, syskon, lärare, kompisar och andra vuxna.
Barndomen har en stor inverkan på deras vuxna liv, varför de behöver mycket kärlek, uppmärksamhet och ömhet från sina föräldrar.

Källa


Det stämmer verkligen, i alla fall i mitt fall, att min barndom har påverkat mig väldigt mycket och att jag fortfarande låter mig påverkas av dåliga minnen därifrån. Även hårda bestraffningar och kritik inför andra var någonting jag störde mig på oerhört mycket och jag påverkades mycket av rättvisa redan i ung ålder -- det är en anledning till varför jag valde att studera juridik.
Jag älskade öppna ängar, och det gör jag fortfarande, så även det stämmer. Jag är tävlingsinriktad, så det är klart att jag gillar att vinna, men jag har aldrig lyckats styra över lekkamrater och det är ingenting jag riktigt försökt göra även om jag varit något motstridig om ett beslut jag inte gillade fattades.


Lejonet som vuxen
Lejonet är medveten om att livet är en scen och vill gärna vara medelpunkten vid varje given tillfälle.
De flesta skulle nog tro att du endast gillar att festa, eftersom du har roligt vid varje tillfälle som ges. I själva verket är du seriös och ansvarig, stark och en född ledare.


Lejonets livsinställning
Du lever ditt liv på ett kreativt sätt och vill gärna att andra skall veta det. Du tror på dig själv, men du behöver oftast yttre stimulering.
Detta betyder så klart inte att du inte tycker om att arbeta och att du visar några brister i din effektivitet. Alla vet att ett lejon kan bli väldigt ambitiöst och att lejonet oftast uppnår sina uppsatta mål. Lejonet kan åstadkomma nästan vad som helst och är i stånd att jobba dag och natt om det vill åstadkomma något.
Lejonet kan dock inte leva utan att festa och ha roligt. Lejonet måste göra allt med ett leende på läpparna och måste därför festa i alla fall en enda dag - efter en månads intensivt arbete. Ingen känner livsglädjen lika intensivt som ett lejon.

Lejonets egenskaper

Lejonet är för det mesta en vinnare och kan göra karriär. Lejonet kan också ha stor framgång inom sitt yrkesliv. Lejonet tycker om filmer, teater, konst och allt som har med show-business att göra. Lejonet drar lärdomar utav alla livserfarenheter, både de goda och dåliga sådana. För det mesta jobbar du inom media, turism eller idrott.
Lejonet är mycket trogen sina vänner, sin familj och sin livsparner. Lejonet kan aldrig motstå att hjälpa dig - men denne vill alltid ha något i gengäld. Detta beror på att Lejonet uppskattar allt han gör till den graden att han alltid vill ha någon form av uppskattning från omgivningen. Därför skryter Lejonet gärna.

Källa


Det första stycket stämmer inte riktigt in på mig då jag inte gillar att festa, jag vill inte vara i medelpunkten och jag var inte född ledare. Jag kan dock hålla med om att jag är seriös (i alla fall till viss del) och ansvarig (när jag känner för det).
Det enda som stämmer in på inställningen är att jag kan arbeta dag och natt om det krävs, och jag når ofta de resultat jag satsar på.

Att jag gillar filmer, teater, konst och show-business att göra är klockrent -- jag är filmgalen, jag går gärna på teater och anledningen till att jag vill åka till New York och Paris (igen) är The Met och Louvren. Jag älskar att sjunga och dansa även om jag suger på dessa, och jag försöker dra lärdomar från mina livserfarenheter som andras.
Jag ser mig själv som lojal, så det stämmer också. Jag hjälper gärna till, men jag vill ha uppskattningen eller hjälp tillbaka och jag älskar att skryta vid de tillfällen jag är stolt över mig själv och det jag uppnått.



//Lisa

Mitt horoskop 2010

Mars kommer att ge dig extra energi men kan även få dig att fatta förhastade beslut som du sedan kan ångra. Detta gäller dock endast under årets fem första månaderna. Sedan kan du slappna av. Du prioriterar gärna familjerelationerna och mycket görs kring hemmet. Mycket jobb väntar och du lyckas med det mesta, men stressa inte för mycket!

Lejonet 2010: Kärlek och relationer
Under hösten 2009 började Mars retrogradera. Mars kommer att påverka sig fram till början på juni 2010. Du är mycket energisk, känslorna är starka, du är tävlingsinriktad, du är beredd att ta risker och du söker den stora kärleken under den här perioden. Dina behov är mycket starka och de söker omedelbar tillfredsställelse, utan att du bryr dig så mycket om vilka faror som kan finnas.

Du tar gärna risker som du kan ångra sedan. Mars är spännande men dess energi kan också komplicera saker och ting. Du kan hamna i mycket komplicerade situationer. Om du saknar någon som du kan älska eller en partner som ger dig uppmärksamheten som du behöver, kan du bete dig på ett aggressivt sätt, något som kan förstöra dina relationer till andra människor.

Resten av 2010 blir mindre intensiv, men intresset för det nya och för att experimentera finns dock kvar under hela år 2010.

Lejonet 2010: Hem och familj
De största prioritetsordningarna görs under 2010 inom det området som har med familj, hem och släkt att göra. Ibland behöver man handla på ett kraftfullt bestämt sätt som det är fallet under den första delen av året, medan en varmare, mer diplomatisk sätt att handla är att föredra under december 2010.´

September och oktober 2010 är speciella på grund av deras dynamik och på grund av de situationer som väcker starka känlsor.

Lejonet 2010: Yrkesliv och pengar

Under första delen av 2010, stimulerar Mars ny initiativtagande, viljestyrka och effektivitet inom yrkeslivet. Under januari och februari 2010, samordnar du inte dina handlingar på ett korrekt sätt.

Mellan den 10 mars - 7 juni 2010 finns energin och styrkan som du behöver för att du ska kunna starta nya saker och uppfylla mål som ställer stora krav på dig.

Det är inte konstigt om intresset för ekonomiska affärer ökar under september och fram till december 2010.

Jupiter-Uranus konjunkturen kan uppmuntra investeringar, som leder till plötsliga vinster, eller sätter dig i kontakt med bankerna, försäkringsintitutionerna och andra finansiella institutioner. Var försiktig: Snabba förluster kan också äga rum!

Under sommaren 2010, är stressen på jobbet stor. Juli och augusti 2010 är kritiska månader när det handlar om transaktioner, kommunikation, resor, papper, examen och intellektuella angelägenheter.

Lejonet 2010: Hälsa 

Pluto i hälsans hus kan attackera dig när som helst, i synnerhet under januari, februari, juli, augusti och december. Det finns dessutom en benägenhet för skador som skapas på grund av din egen klumpighet eller på grund av arbetsskador. Var försiktig!


Jag brukar vanligtvis inte lita på horoskop, men mycket av detta stämde skrämmande mycket -- framför allt med det där om min klumpighet som kan bidra med många skador. Jag har redan ett blåmärket på låret efter en liten olycka igår då jag ramlade ner från stolen framför datorn, ner på golvet där jag slog i låret mot den nedersta hyllan i Mys bokhylla och innan min panna åkte in i skivan där tangentbordet vilar på.

Källa

Torsdag

Jag är riktigt trött nu.
Jag menar verkligen det, så jag ska försöka komma i säng i tid nu ikväll.

Jag hade som sagt var filosofi som första lektion, och det följdes av matte. Engelskan var inställd då läraren hade ett viktigt ärende, men vi fick en uppgift att göra.
Vi hade faktiskt en intressant lektion i filosofi. I alla fall tills allt blev ostrukturerat, och vi visste inte vad det var vi skulle göra. Vi fick diskussionsfrågor att ta upp i mindre grupper. Det gick alldeles utmärkt. Det vi inte visste var att vi tydligen skulle anteckna diskussionen på papper och sedan skriva av dem på tavlan, men det skedde aldrig då vi trodde att vi skulle föra en diskussion i klassen. Vi kom dock aldrig så långt med att skriva upp på tavlan, så vår lärare ville att vi skulle lämna in de anteckningar vi inte visste att vi skulle föra. Det var bara någon enstaka grupp som gjort det i efterhand.
Matten var ännu värre då läraren gick igenom sådant som vi egentligen redan visste, och återigen använde han sig av tre olika system för att räkna ut ett tal på en och samma gång. Det är synd att han gör det så komplicerat när det är så enkelt -- han har all kompetens i världen, men han kan inte lära ut. I vilket fall som helst tappade jag och Helena, inte bara intresset, men även tålamodet och koncentrationen. Istället spelade vi "Fem i rad" på mitt kollegieblock. Av fem ronder vann hon tre :)

Jag undrar om inte skolan successivt försöker ta kol, på eleverna. Stora uppgifter och många läxor som ska vara klara inom en kort tidsram och man förväntar sig att vi ska kunna gå och lägga oss tidigt för att orka nästa skoldag. Det är någonting som inte stämmer, och vad man än säger är det svårt att koncentrera sig på skolarbetet under håltimmarna.

Imorgon blir det en bättre dag, det kan jag lova, så det ser jag fram emot :)
//Lisa

Hämnd

Ska man ge tillbaka med samma mynt då man blivit orättvist behandlad, eller om man blivit utsatt för något? Ska man ge igen överhuvudtaget?

Om någon slår någon annan blir denne sedan slagen tillbaka. Visst är det så? Men är det så det ska vara? Om man hamnar i den situation där man måste försvara sig är det lite annorlunda, men det är inte alltid det är så...

Anledningen till att jag började tänka på detta är att vi tog upp det på filosofin idag -- Sokrates ansåg inte att man skulle hämnas tillbaka på de som skadat en. Man ska följa regelboken, i många fall lagarna. Det är någonting som kan verkas vara en självklarhet, men det är inte riktigt så verkligheten ser ut idag. Mord kan besvaras med mord, misshandel kan besvaras med misshandel och spridning av falska rykten besvaras även det med samma mynt. Även om man i nuläget är mer medveten om att man gör fel händer det att man betalar med samma mynt just för att det är det personen förtjänar, eller hur?
Helt ärligt är det inget personen förtjänar, och vad är det man försöker bevisa egentligen? Att man är minst lika stark, att man inte är feg eller svag som låter sig ta all skit?

Jag har själv fått höra att jag är den typen av person man kan gå över opch köra med. Jag ska inte förneka att jag var sådan tidigare, men till sist började jag bry mig om mig själv. I vilket fall som helst har jag inte försökt använda samma metod på andra då jag inte vill sjunka till den nivån. Något jag gör däremot är att jag använder principer mot dem som själv använder dem (folk hjälper inte alltid mig när jag beht då det är mitt problem, så jag har slutat hjälpa dem då de behöver den just för att man inte kan förvänta sig något av mig utan att själva bidra med något).

Men åter till frågan: Ska man ge tillbaka med samma mynt då man blivit orättvist behandlad, eller om man blivit utsatt för något? Ska man ge igen överhuvudtaget? Vad har ni för tankar kring detta?

//Lisa

Snabb uppdatering

Hej :)
Jag hoppas att ni har det bra. Själv är jag trött, och jag ska tillbaka till skolan om en timme för att sedan komma hem klockan sex. Det är det här jag inte gillar med skolan -- att vi har alltför många håltimmar. Jag känner till personer som är lediga på måndagarna, torsdagarna och fredagarna. Deras helg börjar idag och håller på i fem dagar. Det är inte rättvist... :p

Jag tänkte bara titta in lite snabbt nu, för jag vet inte om jag kommer kunna göra det senare. Internet har krånglat här hemma -- det har varit svårt att komma ut på Nätet, och imorse gick det inte alls. Nu funkar det i alla fall, och jag hoppas att det gör det ressten av dagen också för den delen.

Jag måste gå och läsa lite i min filosofibok innan jag drar vidare, men ni får ha det så bra.
//Lisa

PS. Ni har väl inte glömt bort tävlingen?

God natt ♥

Jag harprecis tagit en dusc, så nu känner jag mig fräsch igen. Jag vet att det egentligen är för sent för att duscha, men jag tappade bort tiden. Jag vet att jag använder den ursäkten väldigt mycket nu för tiden (dock inte på bloggen), men det är så det är.
Jag ska nu läsa igenom några saker, men det går snabbt. Det är bara några sidor i två böcker som jag ska ta itu med för att komma ikapp skolarbete som jag missat. Sedan ska jag försöka sätta mig ned och rita. Jag måste bli bra på det någon gång -- det kan funka om jag har linjerat papper, men jag har kommit till en punkt då jag vill testa på blanka papper. Det där lät nästan löjligt...

Önska mig lycka till med ritningen :)
Sov så gott ♥
//Lisa

Hero of War

Jag tänkte sno titeln från låten då den är så passande. Jag tänkte även sno ämnet från låten då det stämmer in så bra med verkligheten, och det är just det som är så otroligt skrämmande.

Någonting man inte läser mycket om nu för tiden, eller får veta någonting om heller för den delen, är just kriget i Irak. Vad man än har att säga om den saken pågår det fortfarande då alla soldater inte återvänt än. Det värsta är vad man de amerikanska soldaterna gjort mot dessa människor tidigare.

Jag vet inte hur många av er som kommer ihåg detta, men för några år sedan läckte det ut bilder och information om att amerikanska soldater torterat civila irakier. Man hade bl.a. pissat på dem, och det är just det man tar upp i låten. Man sköt även civila utan några direkta anledningar -- enligt en tidningsartikel som jag så väl kommer ihåg sköt två soldater ihjäl en döende irakier för att man trodde att han var en självmordsbombare. Det skulle vara ganska svårt med tanke på att mannen hade söndertrasade kläder.

Man skulle göra detta för att kunna bli en krigshjälte -- det var mer eller mindre det som krävdes. Det var så man kunde få status bland de andra soldaterna. Det är i alla fall den uppfattningen jag fick av kriget. Det räckte inte med att ockupera ett land och döda människor, nej man ska tortera dem också för att få högre status. Allt detta för vadå? Demokrati? Jo, tjena... Om man kämpar för demokrati kanske man ska börja använda sig av demokratiska metoder -- det låter väl som en bra börja, eller hur?
Jag kan visserligen inte säga något om rkiget i sig då jag inte upplevt det -- jag har inte upplevt något krig överhuvudtaget, vilket jag är otroligt tacksam över. Å andra sidan vet jag vad som är okej att göra gentemot andra människor, oavsett om de är fiender eller inte.

Jag undrar om inte hela militärkåren är som ett enda stort grupptryck trots allt. Man vill på något sätt visa att man inte är svag, att man hör hemma med militären. Det är inte helt osannolikt att man gör som de andra just för att passa in, just för att bevisa att man inte är ute på tunn is. Det betyder dock inte hur förvånande det är när man får höra talas om sådana här behandlingar gentemot andra människor. Man bör vara van vid det här laget då det förekommer så pass ofta, men man vänjer sig nog aldrig. Inte på riktigt i alla fall, även om det inte blir lika överraskande efter ett tag.

Man har olika uppfattningar om vad krigshjältar ska ha uppnått egentligen, men det känns på något sätt ganska uppenbart vad det är man letar efter hos en soldat i Irak -- det verkar som att man ser upp till de som lyckats förlöjliga irakierna till en sådan grad att det går över till tortyr. Det är även detta som gör att soldatens anhöriga blir stolta över -- de kanske inte känner till alla de specifika detaljerna, men det är klart att man är stolt över sitt barn om man blir utsedd till en krigshjälte. På något sjukt och vidrigt sätt ger det en viss status att ha ett barn som varit med och dödat andra människor för olja och kärnvapen -- man kan inte längre säga att det har med demokratin att göra. Inte i detta läge...

//Lisa

Dagens låt



//Lisa

Skitsnack

Trevlig rubrik, eller vad säger ni?
Men det är ju så det är bland många tjejer. Det händer allt för ofta att tjejer snackar skit om andra bakom deras ryggar -- det kan vara ett rykte som man sprider vidare, det kan vara om ens privatliv eller utseende. Hur många tjejer har inte blivit kallade för slampa p.g.a. deras sex- och privatliv? Hur många tjejer har inte blivit kallade för fetton?

Jag ska inte förneka att jag har snackat bakom någons rygg tidigare, och tyvärr måste jag säga att det fortfarande sker i vissa sammanghang. Jag försöker sluta med det -- vad får jag ut av att prata bakom ryggen på andra, bortsett fån skuldkänslor? Ingenting.
Det som gör mig ännu mer förvånad är att man går in på så personliga områden. Man går in på ens privatlvi för att smutskasta en person -- vad är det ens som avgör om man är slampa eller inte? Är en tjej som ligger med många killar en slampa? Varför? Killar som gör samma sak är inget värre än en player, men en tjej är slampa, hora och vem vet vad mer det kan handla om.
Vad är det som gör att man är fet? När jag vägde som mest hade jag två kilos övervikt, men det gör mig inte fet. Även om jag skulle väg 100 kg har ingen rätt att kalla mig fet. Vad är det för fel på människor egentligen? Bara för att man inte attraheras av någon betyder det inte att man är ful. Bara för att man råkar vara överviktig eller att man väger mer än "vad man borde" (jag har fått höra att jag ska gå ner 5 kg för att nå min idealvikt trots att jag är normalviktig enligt mitt BMI).

En dum sak hände även på min skola -- ett rykte om att en kompis var bisexuell spreds. Det var någonting jag inte fick reda på förrän två månader senare, och det ick jag reda på från personen i fråga -- ingen av oss hade hört talas om det innan. Ryktet var inte ens sant, men det är inte det jag reagerade på -- vad spelar det för roll om man är bisexuell eller inte? Så länge man är lycklig ska det väl inte spela någon roll. Samma sak gäller om man inte skadar någon annan, och jag tvekar på att man skadar någon annan med en bisexuell läggning. Det är otroligt hur folk reagerar på sådant -- är det inte bara lättare att acceptera det och gå vidare? Det är trots allt ingenting angår en.

Jag kom av mig lite grann (jag spårade inte ut helt och hållet, vilket är lite av en överraskning), men ni förstår vad jag menar? Man kan snacka hur mycket skit man vill om någon annan, men det gör inte saken bättre. Däremot kan man göra situationen betydligt värre -- vad händer om den man snackar skit om får reda på saken?

//Lisa

Charader och kroppsspråk

Jag tror verkligen att jag gillar svenska c-kursen. Fast jag kommer säkert ändra åsikt när vi ska börja med argumenterande tal -- jag har inga problem med att skriva, men varför ska det vara så otroligt svårt att stå inför en klass och hålla ett tal? Det är helt otroligt...
I alla fall arbetade vi idag med kroppsspråket. Kommunikation handlar inte enbart om skrift och tal, men också om reaktioner och kroppsspråk. Genom att ha ansiktet riktat mot marken vet man att personen antingen är ledsen eller osäker utan att han/hon använt sin mun för att säga det.

Vi fick börja med att läsa en text och därefter arbetade vi i grupp för att diskutera olika frågor, bl.a. om hur man hälsar på någon annan -- finns det skillnader mellan olika kön och nationaliteter?
Det roligaste var dock charaderna -- man skulle inte bara gestalta en person, eller ett djur. Man skulle gestalta en hel fra, och fraserna var inte helt lätta. Det var meningar som "En ilsken Paris Hilton bränner ner en igloo på Antarktis", "Lille Skutt juckar mot en sköldpadda på en porrklubb", "En bajsnödig bebis utmanar en papegoja på arga leken" och så hade vi "En ilsken Hitler hånglar upp ett ljus i sista sekund". Det var nog den roligaste lektionen jag har haft sedan lågstadiet :p

Men det är faktiskt helt otroligt hur mycket man avslöjar sina känslor och sin sinnesstämning genom enbart kroppsspråket. Jag har faktiskt inte tänkt på det särskillt mycket -- jag har alltid vetat att man använder sig av kroppsspråket och att man kan signalera hur man känner sig med hjälp av enbart detta, men det är så mycket mer än det. Ju närmre en person man är vid ett vanligt samtal, desto bättre är relationen. Det är något jag såg när vi gjorde en övning i klassen.

En fråga som vi fick fundera vid i grupperna handlade om det första intrycket -- kan man få en vettig uppfattning av en människa med hjälp av enbart det första intrycket, som varar i mer eller mindre 30 sekunder?
En anledning till varför jag undrar är vad ni har för tankar kring detta -- har ni något specifikt svar ni vill dela med er?

//Lisa

God morgon :D

Jag ska iväg till skolan snart, men jag såg att datorn var på så jag tänkte bara kika in lite snabbt och säga god morgon. Det kanske var uppenbart, men vem vet.
Det som jag stör mig lite på med mitt nya schema är just att jag har en lektion nu på morgonen och därefter kommer en rast på nästan tre timmar. Det finns såklart vissa grejer man kan göra under tiden, men det hade varit betydligt bättre om man pressat ihop allt så att man hade kunnat sluta tidigare. Nu får man istället vänta i en evighet för att ha just enbart en lektion.

Okej, jag ska inte klaga -- det finns personer som har det betydligt värre. Apropå det, har ni skänkt bort pengar än? 10 kronor är inte mycket, och det kan som sagt göra stor skillnad...
Jag hoppas att ni får en bra dag -- jag ska se om jag kan skriva på eftermiddagen, annars hörs vi när jag har slutat.

//Lisa

"Sverige har redan skänkt mycket pengar"

Hur många av er har använt sig av den ursäkten för att undgå att skänka bort pengar till de behövande människorna i Haiti? Det är sådana här ursäkter som inte bara gör att jag skakar av irritation och vrede, men jag blir minst sagt äcklad av dem.

Ja, Sverige har skänkt mycket pengar, men det räcker inte. Över 200 000 människor har dött. Om Malmö förlorade mer eller mindre hela sin befolkning skulle vi knappast säga att det redan har skänkts bort en massa pengar och att man därför inte ska göra någonting. Om man skulle hjälpa till i det läget, varför inte hjälpa till i detta? Är man verkligen så snål att man inte ens kan skänka bort en tia med hjälp av ett SMS? Det är inte direkt 10 000 kronor vi pratar om, och det är inga myndigheter man måste ta sig förbi. Den största ansträngningen i denna handling är att trycka på ett par knappar på mobilen, och det är någonting vi gör i vilket fall som helst flera gånger per dag.
Alla har råd att skänka bort en tia -- i alla fall ni som läsare, och som har tak över huvudet med mat på bordet. Vad ska man göra för tian man vägrar skänka bort? Åka till Las Vegas? Rio? Tro mig, det kommer behövas lite mer än det, och jag tror att man kan klara sig utan tio tuggummin från den närmsta automaten.
Min poäng är att det inte finns några ursäkter -- man kan alltid skänka mer pengar oavsett hur mycket som redan donerats, hur mycket man än tjänar, hur mycket man än sparar etc.

En vecka efter jordbävningen lyder en omfattande katastrof...
Människor försöker fly från Haiti då det inte längre finns någonting kvar -- inga hushåll, inga arbeten. Ingenting finns kvar. De försöker hitta lösningar på anant håll genom att försöka fly, men det är få länder som är villiga att ta emot dessa personer.
USA är ett stort mål för dessa människor, och landet har i nuläget tagit emot enbart ett 20-tal personer. Man försöker nu göra vad man kan för att hindra en flyktingvåg -- myndigheter patrullerar kring amerikanska vatten, och visum nekas. Istället ska man öppna ett flyktingläger på Guantanamobasen. Just det sista avr någonting jag reagerade starkt på då man tidigare använt basen för att tortera misstänkta terrorister. Ska man göra denna anläggning till flyktingläger? USA har stora problem med illegal invandring, men det här måste väl ändå vara droppen!?

Samtidigt som detta sker ligger människor svårt skadade och blir omvårdade så gott det går med tanke på de resurser som finns. Människor har inte bara blivit så pass svårt skadade att de blivit tvungna att få kroppsdelar amputerade, men de riskerar också att insjukna då smittrisken ständigt ökar. Jag har svårt att tänka mig att det finns tillräckligt många läkare på plats för att hantera alla de människor som är skadade, men det är inte heller det största problemet...
När människor legat på sjukhus och blivit friska kan de återvända till sina hem. Vad ska dessa personer göra? Vad har de att återvända till? Ett hus som är raserat och ligger på marken i småbitar? Många har ingen plats att återvända till, det finns begränsade platser där de kan söka skydd.

Människor har förlorat hela familjer -- föräldrar har blivit barnlösa, och barn har blivit föräldralösa. Många barn saknar någon som kan ta hand om en. Det är barn mellan alla möjliga åldrar, men det förändrar inte det faktum att personer som kan se efter de behövs till hands.
Dessa barn på bilden är alla i behov av någon form av hjälp, och det är flera som hamnat i samma situation. FN försöker därför göra vad de kan för att dessa barn ska kunna bli adopterade så fort som möjligt då det är uppenbart att de behöver all vård, tröst, trygghet och värme de kan få.

Det råder som sagt var fullständig kaos i Haiti, och frågan är om man ska titta ner på dessa människor med tanke på deras situation.
Svaret är alltid nej, men av någon anledning är det väl just det som sker -- hur kan man neka människor hjälp utan att se ner på dem?

Man kan inte förbise att dessa människor behöver hjälp, att de är i ett starkt behov av det. Genom att neka den hjälp genom att använda sig av kommentarer som "Sverige har redan skänkt mycket pengar" förnekar man på något sätt deras situation -- man kan inte påstå att Sverige har skänkt tillräcklig mycket, inte på långa vägar. Man kan inte säga att det är andra länders tur att donera lika mycket då ansvaret ligger på oss. Ni som inte skänkt pengar än, vet ni hur stor skillnad ni kan göra genom att bara avstå från lite godis för en dag? Använd tian till någonting bra, till någonting som kommer att uppskattas istället för att behålla den själv och tro att ni behöver den mer än andra.

Genom att SMS:a 10katastrof till 72950 bidrar man med 10 kronor till Rädda barnen. Genom att enbart SMS:a katastrof bidrar man med 50 kronor.
Rädda barnen är bara en av de organisationer man kan skänka pengar till. Man kan skänka pengar till Röda Korset genom att SMS:a AKUT till 72900 och bidra med 50 kronor. Man kan även vända sig till Läkare utan gränser UNICEF m.fl.

Det finns ingen ursäkt till att inte bidra med pengar. Om man inte har pengr på mobilen (så var mitt fall tills idag) är det inte svårare än att man själv fixar det så fort som möjligt. Vad förlorar man på genom att donera bort en tia?

//Lisa

Tänk om...

Tänk om jag skulle bli påkörd nästa gång jag går över vägen...
Tänk om jag skulle bli förlamad till följd av det, eller kanske rent utav dog...
Tänk om någonting skulle hända mina vänner och/eller min familj...
Tänk om jag aldrig får vara med om de saker jag vill uppleva...
Tänk om jag bara någon gång skulle kunna sluta ställa dessa frågor till mig själv...

Jag har faktiskt tänkt en hel del kring dessa banor, och jag förundras fortfarande hur få av oss som faktiskt tar chansen när den kommer. Hur många sträcker ut handen för att få tag på en möjlighet, egentligen? Det är rätt få som gör det, och det finns alltid någon ursäkt som ligger och lurar. Antingen har man skola, eller så är det arbete. Det kan även vara personliga anledningar som hindrar en, men när det verkligen kommer till kritan är det oss det hänger på. Jag ska inte säga "Fånga dagen" för det är ganska svårt att bara ta tillfället i akt. Jag om någon borde veta... Å andra sidan är det inte ens dagarna man ska fånga, det är möjligheterna man ska skapa. Ingenting sker självmant -- om man vet vilken riktlinje man vill följa ska man göra det. Man ska dock inte räkna med att möjligheterna finns där och väntar utan att man själv gör någonting för att nå dem.

Jag har sagt gång på gång att jag inte har en aning om vad jag vill göra nästa år. Jag ljög till en viss del -- jag vet vad jag vill göra, jag håller på att leta efter information kring detta, men jag vet inte hur väl det kommer gå. Jag har många odds emot mig, men jag tänker göra vad jag kan för att komma dit jag vill. Om jag inte klarar av det kan jag i alla fall säga att jag gjort ett försök, och bara det är rätt stort. Framför allt i det här sammanhanget.
Om jag skulle trots alla odds och lyckas med detta kommer jag inte ens kunna plugga nästa år. Jag kommer inte ens befinna mig i Sverige då.
Här snackar vi verkligen om en "Tänk om"-situation. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända, men det har ingen av oss. Det enda jag vet är att om jag inte skapar mina egna möjligheter kommer jag inte komma någon vart i livet. Jag vet att mamma kommer bli sur på mig då hon vill att jag ska plugga vidare (det måste jag nästan göra med tanke på den gymnasielinje jag går), men jag känner bara att jag vill leva mitt eget liv. Jag kommer bli sårad, men det är så det är och det är så man lär sig.

Men tänk om jag faktiskt skulle lyckas...
//Lisa

Nachos

Hej igen ^^
Med mat i magen, och med nachos och salsa framför mig är jag inte på fullt lika dåligt humör som jag var för en timme sedan -- för en halvtimme sedan, om man tänker efter. Att salsan innehåller chilipeppar, jalpeñopeppar och cayennepeppar märker man av direkt på tungan, men åh vad gott det är. Det är meningen att det ska vara starkt -- på många restauranger bortser man från detta då det inte är många som klarar av styrkan. Det skulle dock vara lite roligare med variation på styrkorna, men än så länga får jag nöja mig med någonting milt och det funkar faktiskt. Dock måste jag säga att det här är snäppet bättre, även om tungan håller på att brännas bort.

Det har slutat regna nu också, vilket är pricken över i:et. Det finns såklart en baksida...
Ni vet ju hur det blir på somrarna när det ahr regnat -- det är fortfarande fuktigt i luften, och det gör att man blir varmare ju mer solen börjar steka på. Hur tror ni att det blir på vintrarna om fukten ligger kvar i luften samtidigt som temperaturen börjar sjunka inför kvällen? Jo, det blir råkallt. My kom hem som en blåklädd istapp för 10 minuter sedan.

Jag ska nog återgå till... Helt ärligt vet jag inte vad jag ska återgå till, men jag kommer på något :p
//Lisa

Jordbävningen i Haiti

För en vecka sedan inträffade den kraftigaste jordbävningen på 200 år för invånarna i Haiti. Till föjd av detta har nu 200 000 människor mist sina liv. Mängder med hjälporganisationer har åkt till Haiti för att kunna göra vad de kan -- för att kunna förhindra spridningen av sjukdomar, och för att se till att rädda livet på de som inte ännu dött. Många av oss har skänkt pengar för att bidra med något. Vi gör med andra ord vad vi kan göra, men gissa vad jag fick reda på häromdagen (jag tror att det var igår)?
Jo, att Sverige hade kunnat rycka ut flera timmar innan vi gjorde det. Jag antar att man inte bedömde läget som tillräckligt kritiskt i början, men var det inte samma sak som hände för dygt fem år sedan i samband med tsunamin? Man rykte inte ut "i tid" och det blev en stor uppståndelse där med tanke på att det var många svenskar som kommit till skada och behövde ta sig hem. Då, precis som nu och i andra fall, fokuserade man på svenskarna i första hand innan man tog hand om de andra människorna. När det gäller att få hem invånare förstår jag varför man gör vissapririteringar, men vad har media för roll när det gäller det? Ingen, som jag vet om, men endå lyckas man skriva mängder om de svenskar som är saknade utan att blicka på de mest drabbade personerna.

Detta skrev jag lite snabbt om förra veckan då jordbävningen ägde rum, för det var så läget såg ut. När man läser tidningarna idag står det mycket om de direkt drabbade människor -- de som inte bara förlorat människor, men också sitt hem och sin trygghet. Det är de som lever i det ständiga kaoset utan att kunna ta sig till ett annat land för att få ett visst lugn.
Det som hänför mig är just att det ska krävas så mycket för att invånarna ska få upprättelse i utländsk media. Om 500 människor hade dött, varav 10 svenskar skulle man enbart tänka på svenskarna och "glömma bort" de resterande 490 personerna. När jordbävningen i Pakistan inträffade för några år sedan dog 4 svenskar av 40 000 människor, och man skrev stora upplagor om den svenska familjen medan man gav de resterande 39 996 människorna en plats i små notiser.
När 200 000 människor dör, ja då går det bra att skriva om saken utifrån deras perspektiv. Jag är glad att de på något sätt har fått någon form av upprättelse, men jag är förvånad över att det skulle behöva gå så långt som 200 000 avlidna människor. Det är som att nästan hela befolkningen av Malmö plötsligt skulle dö. Förstår ni då hur många det är vi pratar om? Det är så många människoliv som krävs för att man ska kunna få upprättelse i utländsk media -- åtminstone här i Sverige. Är det verkligen så rättvist som vi försöker intala oss själva att det är?

//Lisa

Vad är det med mig?

Det känns som att jag åker på sjukdomar hit och dit nu för tiden...
Oj, hej förresten. Jag är på halvdåligt humör, bara så att ni vet om det.

Mitt år inleddes med att jag hade feber. Den gick som tur var ner efter några dagar, men kort därpå drabbas jag av en förkylning och mer feber som sedan resulterar i att min hals svullnar upp och att min röst försvinner. Det kunde jag i och för sig leva med, till en viss grad, och jag tog mig till skolan. När halsvärken till sist går över är det lungornas tur att försöka smita ut ur min kropp. Det har lugnat ner sig nu under natten -- jag hostar mer, men inte alls lika kraftigt som igår. Jag hoppas därför på att jag ska kunna åka till skolan imorgon.

Men detta är inte anledningen till varför jag är på halvdligt humör. Det regnar ute just nu. Visserligen är det bara dugg, men i vilket fall som helst är det inte snö. En annan sak, som utgör den större delen, är att jag inte orkat äta någonting idag. Jag vet att man ska äta, framför allt när man inte mår bra, men det är svårt att fundera ut på vad man kan fixa till när man blir äcklad av tanken på mat. Jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att slänga in en bakad potatis i micron (det går betydligt snabbare än om man väntar på att ugnen ska komma igång) och ta det tillsammans med skagenröra.
Ovanligt nog lät det betydligt godare nu än vad det gjorde för en timme sedan...

Jag har även köpt lite nachos chips -- jag gjorde det i samma vända som jag var ute och köpte pengar till mobilen -- som jag ska ta med lite salsa. Det är så gott som det kan bli :)
Jag passade även på att göra min goda gärning idag, och det var därför jag köpte pengar till mobilen (att jag hade 80 öre kvar är en annan femma). Jag har gått runt och tänkt att jag borde göra någonting för offren på Haiti, men det var först nu jag tog mig själv i kragen, skaffade pengar och skickade SMS. Det är inte mycket man bidrar med, men det gör en stor skillnad för de drabbade -- det är betydligt bättre att donera bort en liten summa som kan hjälpa till så pass mycket.

Om ni inte redan visste det, eller behöver en ytterligare påminnelse, SMS:a "Katastrof" till 72950 för att donera 50 kronor, och "10katastrof" tillsamma nummer för att bistå med 10 kronor.
Det är summor som man kan leva utan, så ta tillfället i akt och hjälp de drabbade människorna på Haiti.


//Lisa

Umbilical Brothers

Jag tittade på dessa klipp för ett par år sedan, och jag stötte på dem nu igen och täntke att jag skulle slänga upp dem här.

 

 


//Lisa

Michael Jackson


Min personliga favorit när det gäller Michael Jackson låtar :)

//Lisa

Proffsbloggare

När jag gick in på Aftonbladets hemsida (som för övrigt nått ett rekord på fem miljoner läsare via Internet -- grattis till er) klickade jag på en länk som visade en lista på Sveriges proffsbloggare. Självklart var Kissie högst upp på listan följd av Blondinbella.

Det jag stör mig på är just att man har kategoriserat Kissie som proffsbloggare. Först tänkte jag att dessa proffsbloggare bloggar på de större bloggsidorna, men när jag såg Stina-Lee på listan blev jag lite sur. Det där lät fel -- Stina-Lee driver en av mina favoritbloggar, och hon bloggar här på blogg.se. Det som stör mig är att man betraktar Kissie som en proffsbloggare medan Kenza och Foki hamanr på listan för de privata bloggarna. Enligt mig är de mer proffsiga på det de gör än vad Kissie är. Samtidigt blev jag lite sur över att Stinas låg så långt ner under många bloggar som knappt är, enligt min mening, värda att läsa.

En proffsbloggare är enligt mig en person som står för sina åsikter och som gör vad de kan för att inte provocera. Kissie provocerar så att det bara ryker om det, och hon säger att hon enbart anspelar på en roll som korkad blondin. Det tyder på att hon inte står för det hon skriver, och hur proffsigt är det på en skala?
Om detta är en bild av en proffsbloggare, hur bra förebilder har vi då egentligen? Med tanke på att bloggvärlden har expanderat så mycket är det många som läser bloggar. Med tanke på att det finns så pass stora bloggar också, med fler än 100 000 unika besökare per dag, påverkas många av dessa. Många påverkas av det Kissie skriver och otroligt nog finns det personer som tagit detta på allvar och som därefter fått sämre självförtroende. Ska man se detta som proffsigt?

Det finns så många bloggare som är betydligt proffsigare men som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns underbara personer ute i bloggvärlden som är bra förebilder och som även sätter bra exempel. Varför väljer så få personer att läsa dessa bloggar?

//Lisa

Nu är det bestämt...

...jag stannar hemma.
När man kräkts 4 gånger av hostattacker börjar man inse att det inte är någonting som sämmer. Man tycker ju att jag borde ha insett det redan vid första gången, men jag är rätt seg som person.
Istället kommer jag sätta på en bra film, om det inet går någonting bra på TV, ha laptopen framför mig och äta glass för att lindra halsen som känns uppriven nu. Jag tror även att jag ska värma på lite hallon som jag kan ta till. Jag vet att det finns några som tycker att hallon inte är det bästa för mig i det här läget just för att det är syrligt, men jag tycker fatiskt inte att hallon är så syrliga. Jag brukar inte hälla socker på dem då jag känner att det inte behövs, och om man tar glass till behöver man verkligen inte hälla på mer socker. Om man desutom ska ta choklasås ovanpå allt detta blir det extra korkat :p
Jag har även en förpackning vindruvor i kylen som jag hade glömt bort. Det är nog det jag längtar till mest just nu när det gäller sommaren -- frukterna. Vindruvorna är jättegoda nu, men de smakar bäst under somrarna. Då har vi även hallon som man inte behöver köpa frusna, vattenmeloner, apelsiner... Det är mer eller mindre det jag kan äta -- jag är allergisk mot stenfrukter (frukter med kärnhus såsom äpplen, päron, persikor, nektariner, plommon etc.) och även jordgubbar. Det suger lite...

Oj, jag kom visst av mig, men hur ofta sker inte det?
Jag älskar vintern, och jag vill inte att snön ska smälta bort -- inte än i alla fall. Den ska bort i slutet av februari eller i början av mars. Därefter kan våren komma ^^ Jag vill inte riktigt att det ska snöa i april, som det gjorde förra året, och ju tidigare snön smälter bort desto större chans är det att just detta händer. Våren kan ändå inte sättas igång redan nu i januari då det inte är tillräckligt varmt...

Jag hoppas att ni får en bra dag nu -- ni kommer säkert få en bättre dag än mig i alla fall. Jag fick precis ytterligare en stor hostattack, och jag tror att jag känner av en blodsmak. Förhoppningsvis kommer det från antingen något av såren jag har på insidan av läppen eller tungan som jag råkade bita i för ett litet tag sedan.

//Lisa

Ska jag, eller ska jag inte?

Hej ^^
Jag stannade hemma idag -- igen. Min hals är inte problemet, även om den fortfarande värker. Problemet är att jag nu har börjat hosta som en galning -- jag fick, för det första, enbart tre timmars sömn inatt då jag ständigt vaknade av att jag höll på att hosta upp lungorna. För det andra har den varit så kraftig att jag kräkts, inte vid enbart ett tillfälle, utan två. Det är så kul att man hosta så pass mycket precis efter att ha ätit...

För en timme sedan satt jag och velade fram och tillbaka om jag ska åka till skolan för att skriva provet eller inte -- jag lyckades plugga inatt, och jag blev själv förvånad hur lite jag faktiskt kom ihåg. Å andra sidan låg allt någonstans i bakhuvudet, så jag känner att jag kan det nu. Det som fått mig att vela fram och tillbaka är just hostan. Jag vet inte hur det är med er, men jag har ingen större lust att riskera att kräkas i provsalen. När det redan har hänt två gånger kan det lika gärna hända en tredje. Vilket det precis gjorde nu...
Samtidigt känner jag att jag kan det här ämnet, och jag vill inte skjuta upp på det ännu mer. Helt ärligt lutar det just nu åt att jag stannar hemma och försöker få ner hostan, men jag är fortfarande osäker. Om jag åker, så åker jag om en timme. Vi får väl helt enkelt se om jag skriver någonting då eller inte.

Tack till er som står ut med mitt klagande, och som gjort det de senaste dagarna ♥

//Lisa

PS. Glöm inte bort tävlingen som avslutas om knappt två veckor ^^

Plugg

Hejhej ^^
Vad händer när man glömer bort att man har ett prov imorgon? Man upptäcker det för sent och sätter sig och pluggar så fort som möjligt.

Som tur var är det ett omprov -- det var ännu ett prov jag missade då jag var sjuk -- så jag har redan pluggat in allt. Förhoppningsvis ligger det fortfarande lagrat någonstans inne i min hjärna då jag inte pluggat in detta område på en månad. Jag är så korkad som man kan bli, och jag måste se till att köpa en almanacka någon gång då den jag fick vid terminsstarten är borttappad. Jag har tappat bort en hel del saker de senaste månaderna, och igår hittade jag en ring (som jag älskar) under sängen, där den legat i 2½ månad. Duktigt, Lisa, väldigt duktigt...

Just för att jag har en tidig dag imorgon måste jag rusa iväg nu och plugga in geografin. Jag hoppas innerligt att jag får någonting intryckt i skallen...

Sov gott ♥
//Lisa

Nyvaken?

Det känns på något konstigt sätt att jag precis har vaknat, men jag vet själv att jag avrit uppe i några timmar. Jag har även hunnit titta på en film tillsammans med Asia, och med tanke på att vi har samma sjuka humor var det såklart roligt.

Jag har fortfarande ont i halsen, och jag är fortfarande hes, men jag har fått min röst tillbaka. Det känns härligt att höra sin egen röst igen, och det säger en hel del då det kommer från mig. Jag hatar min egen röst...
Å andra sidan har jag istället fått ont vid ryggslutet och har svårt att sitta ner. Om ni undrar varför jag har varit något pessimistisk de senaste dagarna är det p.g.a. halsen i första hand, och även ryggen -- jag hade ont redan igår, men det var nu i natt jag fick lite sömn för att det gjorde ont hur jag än gjorde. Jag hoppas på en bättre natt nu... Misstolka inte meningen!

Jag hoppas att ni har haft en bra helg ♥

//Lisa

Glöm inte bort tävlingen ;)

Ingen röst

Igår kväll hade jag knappt nåon röst kvar. Idag har jag ingen. Jag får bokstavligt talat kämpa med att få ut något ljud överhuvudtaget. Ironiskt nog kan jag nynna -- det är det enda som finns att göra.
Till råge på allt börjar det bli mildare här hemma -- jag tror att det är nollgradigt nu, vilket innebär att snön börjar smälta bort. Jag som ville att vintern skulle hålla sig kvar lite längre...

Jag kommer inte åka till Farsta idag, så det blir en heldag med boken. Jag har inte så mycket kvar att läsa nu, så jag hoppas på att jag hinner läsa ut den innan jag somnar.

//Lisa

När jag får för mig att rita


Jag fick för mig att rota häromdagen, och denna slängde jag ihop på 20 minuter. Jag är inte så bra på att rita, och denna blev rätt bristfällig, men jag blev ändå nöjd med den :)

//Lisa

Hårhjälp

Jag känner att jag måste klippa mitt hår snart då det börjar bli väldigt slitet. Med tanke på att jag inte har klippt mig på snart tre månader får jag faktiskt skylla mig själv för mina toppar, men jag behöver lite råd på hur jag ska ha det -- jag velar nämligen mellan långt och kort, om jag nu inte tar något däremellan.



Så här såg mitt hår ut för två månader sedan. Lägg till ungefär en halv decimeter så har ni min nuvarande längd... Ska jag fortsätta ha det såhär?

 
Den här bilden togs för drygt ett år sedan. Här syns även min naturliga hårfärg. Men ska jag återgå till denna frisyr?


Jag tror att jag var 2-3 år när denna togs. Jag hade en mer page-liknande frisyr som jag även har funderat på, men jag kommer inte ta tillbaka luggen jag hade då -- det blir min gamla hederliga snedlugg i sådana fall ^^


Den här bilden ville jag bara lägga upp för att det blir en lite rolig kronologi då. Jag kan även passa på att säga att jag inte kommer ha så kort hår igen ;)

//Lisa

Orginellt?

Många bloggare kör på samma stil och de mest populära, de mest lästa vill säga, är just de provocerande och modebloggarna. Det är synd att det ska finnas så få populära kategorier -- jag följer själv ett par fotobloggar som jag älskar. Vet ni varför? Just för att de är unika -- de uttrycker sig genom fotografier. Visserligen älskar jag fotografier, och tar själv många bilder, men det handlar egentligen om sitt sätt att uttrycka sig på. Bilderna fångar upp olika former av vardag, och har olika nyanser.

Det är synd att många fotobloggare har hamnat i skuggan av de stora modebloggarna. Visserligen är några av dem bra, men nu på senare tid har jag även lagt märke till att det mode de köper eller riktar sig in på i många fall är kostsamma. Idéen var kanske från början att inspirera andra till olika stilar och olika affärer, men med tanke på att det finns de som tjänar bra pengar på sin blogg kan de utöka sitt sökande efter snygga kläder till ett pris som inte ens jag har råd med (och som jag är föär snål för att ens vilja spendera på -- det dyraste klädesplagget jag personligen köpt var en klänning för 600 kronor, och det var till avslutningsbalen i nian).

Det är i de flesta fall faktiskt de mindre bloggarna som är bättre än de större. Jag vet inte varför det är så -- kanske är det för att man är mer personlig i sitt skrivande ju färre besökare man har, och det är på något sätt det som lockar mig -- man lär känna personen bakom bloggen på ett helt annat sätt jämfört med om man enbart berättar om allmänna saker. Det finns en anledning till varför jag tar upp djupare ämnen, och varför jag tar upp mina (alltför) många åsikter kring ditt som datt. Det handlar inte enbart om att kunna hantera press -- det handlar om att jag vill ge alla en  chans till att skapa en sådan bra bild av mig som möjligt så att man sedan kan ta ställning till om man gillar mig eller inte. Det här är den jag är, och jag försöker göra vad jag kan för att inte försköna bilden av mig alltför mycket.

Oj, jag kom av mig väldigt mycket nu. Min ståndpunkt från början var att det finns många bloggar som kör på samma stil för att det, i nuläget, är åtråvärt. Vem vet hur det kommer att se ut inom bloggvärlden om fem år. För några år sedan var det modebloggarna som var i topp, men nu har de provocerande bloggarna börjat klättra upp. Det jag försöker säga är alltså att man inte ska förlita sig på en populär kategori då den inte varar för evigt. Precis som allting annat kommer populära bloggkategorier och går. Det man bör förlita sig på är att försöka vara så orginell som möjligt och köra sitt eget race. 
Det är faktiskt därför jag blir så trött på människor som ständigt säger att jag skriver mycket. Jag gillar att skriva, och tyvärr är det ni som får ta den smällen då ni ska försöka ta er igenom inläggen. Å andra sidan är det frivilligt att läsa (i alla fall tills jag håller en pistol mot era huvuden). Jag försöker vara orginell genom att vara mig själv, och det är många andra "småbloggare" som gör likadant.
Det är väl ändå bättre att försöka få en inblick av vem personen är istället för att förlita sig på en fasad som många bygger upp?

//Lisa 

Muse och Plan Three

Jag har inte lagt up någon låt här på ett tag, och just idag känner jag för att lägga upp ett par stycken. De kommer säkert återkomma senare bara för att jag gillar dem så pass mycket (ni kan även räkna med Kelly Clarksons You Found Me ett par gånger).








//Lisa

Segt...

Hej igen ^^
Jag skrev faktiskt ett inlägg för en timme sedan som inte publicerades. Anledningen var webbsidan inte kunde visas efter att ha tryckt på "Spara  publicera"-knappen. I och med att jag inte hade kopierat inlägget skriver jag nu på ett nytt.

I alla fall har det varit väldigt segt för mig att komma in på bloggen, och sedan försöka skriva. Senaste gången sparades inte inlägget ens, så vi får hoppas på att det går bättre den här gången. Jag antar väl att det är så just för att många ska ut och festa snart. 

Vi blev i alla fall klara med städningen här hemma för ett tag sedan, och vi började äta för drygt en halvtimme sedan. Med tanke på att jag sitter och skriver en ha lvtimme senare tyder det verkligen på att vi glufsade i oss maten, men det är svårt att göra någonting annat när man är hungrig. Jag är faktiskt fortfarande hungrig och sitter därför med en banan framför mig. Det är gott med bananer, men personligen föredrar jag vindruvor.
Min hals gör fortfarande ont, och jag har nästan ingen röst kvar nu överhuvudtaget. Jag hoppas verkligen att det blir bättre tills imorgon -- jag och My ska kanske åka till Farsta för att bl.a. köpa nya gympakläder till mig. Jag funder nämligen på att börja gyma på Fokus, där My och även Bella gymar. Nej, det handlar inte om att försöka banta och gå ner i vikt -- om så vore fallet skulle jag inte proppa i mig en banan efter att ha ätit en hel pizza. Däremot handlar det om att bygga upp vissa muskelområden och framför allt min kondition.

Jag hoppas att ni får en bra kväll -- själv ska jag gräva ner mig under en filt och fortsätta läsa Luftslottet som sprängdes. Förhoppningsvis kan jag fortsätta läsa utan att jag biter sönder min läpp ännu mer, men det är mot slutet all spänning kommer -- det är den typen av spänning som får de första delarna i boken att verka flata.

//Lisa

Mycket kvar att göra

...men vi har faktiskt kommit en bra bit nu :)
Vi har fått ner alla dekorationer, och de ska ner i källaren snart. Jag och My ska sedan hjälpas åt med att stycka granen och trycka ned den i en sopsäck som vi sedan dumpar bland grovsoporna.

Vi har däremot en hel del kvar att göra -- vi ska bl.a. damma av lägenheten och även dammsuga den innan svabbningen kommer. Jag har faktiskt börjat damma av lite bara för att få det gjort. Jag vet inte varför jag berättar det -- det är ju inte direkt som att intresseklubben antecknar. Fast vem vet, den kanske exploderar av överbelastning...
Jag ska gå tillbaka till städningen nu, men jag ville bara låta er veta att jag fortfarande är vid liv. Jag har faktiskt varit nära på att tuppa av flera gånger, framför allt när jag skulle bädda sängen -- det är svårt att motstå frestelsen att lägga sig bland täcken och filtar (även om jag bara har ett av dessa).

//Lisa

God morgon :)

Det är härligt ute, även om det inte är soligt. Det är inte lika råkallt som det har varit de senaste dagarna, men det innebär också att snön börjat smälta vilket jag inte riktigt har sett fram emot. Om det hade varit februari eller mars hade jag accepterat det, men jag vill verkligen att snön ska ligga kvar ett litet tag till.

Det känns lite fel att säga god morgon då klockan är halv ett, men för mig är det fortfarande morgon. Jag vaknade för två timmar sedan, kom upp för en timme sedan för att duscha och jag kom ut därifrån för 20 minuter sedan. Jag har inte ens fått i mig frukost än, vilket till och med jag tycker är konstigt då min mage vänder sig av hunger. Jag är så smart som sitter kvar framför datorn...

Men hur ser saker och ting ut idag? Jo, vi ska städa och ta bort julpyntet -- granen håller på att säcka ihop, så den måste ut så fort som möjligt.
Jag ska även försöka, om jag hinner och orkar, fortsätta skriva på mitt projektarbete och sammanställa det jag redan har. Därefter måste jag börja läsa igenom böckerna jag lånade igår. Någonting säger mig dock att jag kommer fortsätta med Luftslottet som sprängdes -- den är så sjukt bra, och jag har bitit sönder min läpp. Jag tenderar att bita mig i läppen om jag läser någonting spännande -- det är en ovana som jag inte lägger märke till förrän jag känner av blodsmaken.

Nej, nu måste jag trycka i mig lite frukost.
Hoppas att ni får en bra lördag ♥

//Lisa

Homosexualitet

Jag skrev om detta ett par gånger i somras, men det var då jag bara hade en besökare per dag, och den besökaren var jag (jag tänkte att det var lika bra att jag erkänner det). Jag tänker därför passa på att skriva om det igen -- jag är väldigt nyfiken på vad ni tycker.

Vi lever idag i ett samhälle där vi i stort sett accepterar homosexualitet (även om det finns homofober lite var stans). Det är i alla fall det vi försöker intala oss själva, men om man tänker efter riktigt noga är det inte accepterat fullt ut riktigt än. Man utgår från att man ska vara heterosexuell -- det har blivit av en norm då majoriteten av befolkningen är det. Det är inga problem i sig, det anser inte jag i alla fall, men jag tycker att det är orättvist att homosexuella måste gå ut med sin sexuella läggning för familj. Det är i alla fall så situationen ser ut för de flesta, men det är ingenting jag har någon erfarenhet av.

Jag kan inte tänka mig hur det kan vara för vissa personer -- att man ska berätta för sin familj att man är homosexuell och är rädd över reaktionen från deras sida. Det jag tycker är dåligt med etta är inte bara att man är osäker på hur det kommer gå efteråt, men det faktum att man förväntas berätta det för familjen stör jag mig på. Jag skulle aldrig få för mig att gå fram till min mamma och säga "Jag är heterosexuell", så varför ska man vara tvungen att säga "Jag är homosexuell"? Att många ska behöva konfronteras för sin sexuella läggning är enligt mig sjukt -- det är därför jag inte vill att mina barn (om jag får några) ska komma fram till mig för att säga att de är homosexuella -- det räcker med att säga att man har en flick- eller pojkvän. Det är allt -- det behövs inte mer än det, eller vad säger ni?

En annan sak som gör att man inte riktigt accepterar homosexualitet i stort är just att homosexuella par har en sådan begränsad rättighet till att adoptera. För ett år sedan kunde homosexuella inte ens gifta sig. Av någon anledning var äktenskapet -- något som ska ses som bevis på kärlek människor emellan som vill dela sina liv med varandra -- styrt av sexualiteten. Som tur är ändrades den lagen under året som gått.

Det jag försöker säga är att bara för att man råkar gilla en person av samma kön blir det svårt att skaffa barn genom adoption. Anledningen är just att Sverige inte har de typerna av samarbete med utländska adoptionsbyråer.
Samtidigt finns det personer som mer eller mindre hävdar att de skulle vara sämre föräldrar då barn behöver en kvinnlig och en manlig förebild. Visserligen kan det ligga någonting i det -- när pappa levde hade jag det lättare att prata om vissa ämnen, och jag tog upp andra ämnen med mamma. Å andra sidan betyder det inte att man måste hålla sig inom familjen. Man som barn kan faktiskt prata med föräldrarnas kompisar eller andra släktingar -- så svårt är det inte.
Att dessa barn skulle bli mobbade är ett annat argument som jag stött på, men barn blir mobbade av andra anledningar. Det är samma sak som att säga att barn måste hålla sig inom en viss viktgräns för att inte bli mobbad p.g.a. sin vikt. Av någon anledning är det senare mer osannolikt än det första, men vad är skillnaden egentligen? Att man själv gjort ett val genom att vara "fet"? Vad händer med de barn som har det genetiskt?

Det jag undrar nu är vad ni har för tankar kring homosexualitet -- kan ni säga att ni kan acceptera det fullt ut, och att ni inte kräver att homosexuella kompisar ska gå ut med sin sexualitet?

//Lisa

Universum

...det är en stor plats.

På filosofin igår pratade vi bl.a. om just universum och dess oändlighet. Det är faktiskt något jag alltid varit intresserad av om jag ska vara ärlig. Till skillnad från många andra tänker jag inte så mycket på just hur rymden kan vara oändlig. Jag vet att många tnker att det måste finnas någon form utav slut någonstans, men vr finns då bakom "väggen"? Jag tänker mig rymden mer som en cirkel, eller ett klot -- något som inte har en början, och som därför inte har ett slut. Jag nöjer mig med den förklaringen, och lämnar ämnet öppet för andra.

Något som däremot fått mig att fundera är att universum från början endast bestod av ett tomrum -- det fanns ingenting i rymden förutom en liten partikel som sedan exploderade och bildade universum. Det jag har tänkt på är var denna partikel kommit ifrån. Jag kan förstå att det exploderade då trycket ökade och att det då bildades stjärnor och planeter, och jag kan även tänka mig att flera solsystem dykt upp under tidens lopp (jag har svårt att tänka mig att Gud vet hur många solsystem kom till direkt efter Big Bang). Det jag inte kan tänka mig är hur denna partikel kom till från första början. Saker och ting kan ju inte komma upp från tomma intet, och sedan är det frågan om vad som utgjorde trycket som till sist skapade explosionen.

Man kan även fråga sig hur man kan konstatera allt detta. Det fanns ju inte direkt några människor på den tiden som kunde återberätta  händelsen med hjälp av skrift, så hur har man kommit fram till en teori som denna? Hur kan man konstatera att detta skedde för ungefär 13 miljarder år sedan, och hur kan man veta att Jorden är bortåt fem miljarder år då den äldsta fossilen man hittat är knappt fyra miljarder år gammal? Hur kan man ens veta att den fossilen är så gammal -- framför allt då det är en bakterie?

Jag kommer ihåg när vi arbetade med rymden i mellanstadiet. Jag hade inte tänkt så mycket kring det då, men jag kommer ihåg att jag vid vissa tillfällen inte kände mig som en person. Jag kände mig enbart som materia, och det är just det jag är. Det som fick mig att känna mig på det viset var dock känslointrycken -- vad är det som styr mina känslor, hur kan signaler skickas från hjärnan om vi enbart är uppbyggda av atomer och partiklar?
För åtta år sedan skrämdes jag av denna tanke, och jag tror att många 10-åringar skulle bli rädda av tanken att inte känna sig existerande. Att man enbart är en klump atomer som satts ihop. Idag är jag mest fascinerad av det. Tänk hur en klump atomer kan fungera ihop, och tänk vad de kan åstakomma. Det är helt otroligt när man tänker på det.

Något jag också har tänkt på är att det måste finnas någon form utav liv på andra planeter än enbart Jorden -- det verkar inte riktigt rimligt att Jorden är den enda planet med befolkning av flera olika slag. Jag har faktiskt funderat på hur de lever, hur de har det, om de håller på att förstöra sin planet på samma sätt som oss...

Jag skrev väldigt mycket, men man kan inte förneka att det finns något fascinerande med just universum och rymden även om man inte har något större intresse för det. Även om man inte vill studera astronomi finns det faktiskt något tilldragande med det, eller hur?

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Det var egentligen meningen att jag skulle skriva tidigare, men jag råkade somna istället så smart som jag är.
Helt ärligt var jag helt slutkörd när jag väl kom hem idag -- jag var tvungen att åka in tidigare till skolan för att plugga in vissa saker till juridiken -- jag glömde papprena i skåpet igår, så jag var tvungen att åka in tidigare idag. Visserligen hade jag en kort skoldag som varade till kvart över tolv, men jag var tvungen att åka in till stan direkt efteråt för att hämta ut böckerna som jag beställt från Riksdagsbiblioteket. Jag behöver ju som sagt var dem till mitt projektarbete (och lite intresseläsning också för den delen), och det bästa är att jag ska lämna tillbaka dem först nästa år.

Men i alla fall kom jag hem runt halv tre och jag somnade faktiskt i min säng när jag lade mig där. Okej, jag erkänner att jag bad om det när jag kurade ihop mig under täcket och slöt ögonen, men ändå. Det var ine riktigt meningen att jag skulle sova i två timmar och vakna upp utsvulten, men det är en annan femma.

Jag skriver mer senare ♥

//Lisa

Läggdags

Hej igen ^^
Jag har spenderat hela kvällen med att läsa -- man kan verkligen inte få nog av Millenium-triologin. Jag håller på att läsa den tredje delen nu, och den höjer verkligen pulsen hos en. Jag tror aldrig att jag varit med om en sådan här adrenalinkick av en bok tidigare.

Jag skulle bara titta in lite snabbt och önska er alla en god natt, och jag hoppas att ni sover gott :)
Jag ville även påminna er om tävlingen

//Lisa

Festa varje helg

Det känns som att det är det de flesta gör, och sedan är det jag som har ett tråkigt liv. Okej, jag kan faktiskt se vad man menar med det, men vad hände med att bara hänga med sina kompisar? Vad hände med att helt enkelt gå på bio, eller ha en filmkväll med mycket prat och många skratt? Vad hände med att enbart bowla på en lördag utan att behöva hålla koll på när man måste sticka iväg för att fixa sig och sedan sticka iväg för att supa?

Jag har inget emot att man festar varje helg på det sättet. Jag förstår inte vad som kan vara så kul med att ständigt göra det, men det är ju jag. Det jag faktiskt har emot är just att många kommer till mig och säger att jag har ett tråkigt liv och att jag måste slappna av mer och festa mer. Jag förväntas respektera andras val trots att jag är emot det, men när det kommer till mitt liv måste det ske på andras vilkor. Kan jag inte bara få leva mitt eget liv på det sätt som jag själv trivs med -- att ha näsan i en bok istället för att förstöra min lever.

Jag har fått höra att man festar för att man har ett behov av att vara med kompisar, men det tror jag inte på. Om det var det enda skulle man faktiskt kuna nöja sig med en filmkväll, eller hur? Även om det inte är fullt lika vanligt med renodlade fyllefester nu för tiden måste det väl finnas annat att göra under helgerna istället för att festa. Man måste väl kunna "leva livet" utan att dricka alkohol?

Just nu finns det en sådan press på ungdomar att man måste festa mer eller mindre varje helg så fort man fyllt 15, och värre blir det när man fyllt 18 då man förväntas gå på en nattklubb så fort man fyllt år. Jag har fortfarande inte varit ute på krogen eller på en nattklubb, men jag känner inte att jag har missat något. Ändå ska folk envisas med att säga att jag inte har något liv. Droppen kom faktiskt när jag fick höra att jag borde gå på en fyllefest för att bli riktigt full bara så att jag vet hur det känns. Tyvärr, men jag försöker hellre minnas vad jag gjort dagen innan istället för att vakna upp i ett badkar utan att veta var jag är någonstans.

Jag har aldrig festat på det sättet, men jag har druckit. Det är ingenting jag skäms över. Det där lät fel, men jag står för det jag gjorde och det som gör att jag inte skäms är just att jag slutade så fort jag började känna mig yr. Jag dricker inte för att bli full -- även om drickan skulle vara god och att jag skulle vilja ta en till slutar jag när jag känner mig yr just för att jag vill kunna ta mig hem och ha någon chans att försvara mig om någonting skulle hända. Det är svårt att försvara sig om man har däckat.

Jag respekterar som sagt var att andra vill festa varje helg, men jag ser som sagt var inte poängen med det hela. Jag accepterar dock inte att man super sig full varje helg för att sedan säga till mig att jag har ett tråkigt liv för att jag gör det jag trivs med. Man kan inte leva livet om man lever någon annans. Det är därför min definition av liv är att man för det första vågar vara sig själv och gör det man trivs med och att man jagar sådant man vill ha (så länge det är inom lagliga gränser). Jag vill gärna åka utomlands flera gånger, och jag har en idé om vad jag vill göra till nästa år (om det går bra eller inte vet jag inte, men jag försöker leta efter information -- jag tänker inte säga vad det är förrän jag har hittat det jag behöver).

Jag anser alltså att ju mer man dricker desto mer förlorar man.
Jag antar även att många av er kommer vara ganska arga på mig efter detta inlägg -- först och främst p.g.a. att det blev långt, men också för att jag på något sätt kritiserar hälften av Sveriges ungdomars livsstil...

//Lisa

London :D

Hejhej :D
På engelskan idag fick vi reda på att vi kommer kunna åka iväg till London om tre månader. Det har varit snack om att det kanske inte skulle bli av med tanke på ekonomin, men det blir av. Visserligen kommer vi få betala en del själva, men vem bryr sig? Det landar ändå på en summa som ligger lägre ned jämfört med om man åkte med familjen. Åh, jag är så glad att jag kan spricka!! :D






Jag har faktiskt aldrig varit i London tidigare, så jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av staden. Ni som varit där, vad har ni för erfarenheter?  

Jag skriver säkerligen mer senare ♥
//Lisa

Lunch

Hejhej ^^
Jag är hemma nu för att äta lunch -- jag börjar igen om en timme, så jag ska bara fatta mig kort (jag måste ta hand om disken innan jag sticker iväg igen).

Nu på morgonen hade vi juridik. Understryk morgon -- vi började klockan 10, vilket innebär att jag har en håltimme på nästan tre timmar. Detta gäller varje torsdag, vilket är irriterande -- några i klassen har faktiskt räknat ut att vi har mer håltimmar än faktiska lektionstimmar. Under dessa håltimmar ska man plugga, men det är få som gör det. Jag vet att jag inte gör det för att jag inte kan konentrera mig -- i skolan är det för mycket rörelse (ljuden kan jag tona bort, men inte det faktum att personer springer fram och tillbaka), och här hemma kan jag inte koncentrera mig då jag ständigt kollar klockan för att inte missa bussen. Jag har fåt ett tips att ha larm på mobilen på, och det skulle hjälpa om det inte vore för att jag fortfarande tittar på klockan. Uppenbarligen litar jag inte på att larmet ska gå igång.

Det som väntar mig nu är filosofi (det kan bli intressant), matte (som gör mig nästintill självmordsbenägen) och engelska (som jag gillar, men som är placerad så pass sent på dagarna att min hjärna hunnit vispas ihop till antingen potatismos eller en kladdig smet).

Jag måste rulla vidare om jag vill hinna med min buss.
Kram på er ♥
//Lisa

Min favorit <3

Kelly Clarkson -- You Found Me



Det är inte den bästa låten, men det är min favorit -- det är svårt att inte bli glad av den. Det är därför svårt att inet hoppa runt när man lyssnar på den och i mitt fall är det svårt att undvika dörrkarmar...
(just den här videon tycker jag är lite rolig -- låten passar in i situationen, men inte i alla scener)


//Lisa

Videoklippen

Nu, efter över två timmar har videoklippen laddats upp.
Enjoy :)

 










//Lisa

Onsdag

Jag kommer inte rabla upp allt jag gjort -- främst för att det är så pass lite, och jag tror inte att jag behöver understryka hur patetisk jag kan vara. En annan anledning är för att jag just nu håller på att ladda upp tre filmklipp som jag spelade in efter middagen. Jag och Asia åt middag ihop -- hon kom förbi på eftermiddagen, och som vanligt när jag är trött blir jag flummig. Asia var minst lika flummig, men jag vet inte om anledningen var att hon var trött eller om det var för att jag var flummig. I alla fall håller jag på att ladda upp videoklippen på YouTube, men det går otroligt långsamt -- bara den första videon håller på att laddas upp nu trots att jag började med det för över en halvtimme sedan. För er som undrar ska ytterligare två till laddas upp.

Under den tiden kommer jag antingen titta på TV, men det lutar åt att jag sätter mig ner och läser. Jag har fått höra ett par gånger att jag lever ett tråkigt liv p.g.a. det (och "lite" annat), men jag gör hellre något jag trivs med istället för något jag känner mig obekväm med. Ni vet ju att jag älskar att ta det lugnt -- att helt enkelt ligga och läsa, lyssna på musik och hoppa runt till den... Man behöver inte mycket mer än det för att gilla sitt liv -- man behöver inte festa för att trivas med sin tillvaro, och jag trivs med att vara ensam också.

//Lisa

"Fem svenskar saknas"

Detta utgör halva rubriken som handlar om skalvet i Haiti där hundratals människor omkom. Att det var hundratals människor som dog, och att tusentals människor är utan hem fick man reda på först i mitten av artieln, och det var någonting man nämnde i förbi farten. Visserligen skrev man inte så mycket om de försvunna svenskarna, men man påpekade att det fanns 12 svenskar på plats och att man hört från 7 av dessa.

Jag är glad över att dessa sju har klarat sig, och jag hoppas att man hittar de fem som är försvunna, men jag tycker faktiskt att man kan fokusera mer på de människor som bori det området och som drabbats hårdast. Dessa människor förtjänar mer än ett stycke i en tidning, eller hur?

Detta är någonting jag har tänkt på väldigt länge. Jag vet inte hur många som kommer ihåg jordbävningen i Pakistan 2004, men där dog 40 000 människor, och tidningarna skrev om de fyra svenskarna som saknades. Det är bra att man tar upp de fyra svenskarna som saknas, men det dumma var att man jhade flera upplagor om det och notiser om invånarna i Pakistan. Sedan var det en artikel om att Usama Bin Ladin kunde ha dött då grottan han befunnit sig i rasade samman. Där måste jag kommentera lite snabbt -- om man nu visste var han befann sig, varför gjordeman inget åt det? USA är känt för att kunna bomba sönder länder hit och dit, så varför inte bomba sönder en grotta där en terroristledare befinner sig? Det är bättre det än civila...

Jag blir faktiskt inte sur över detta. Jag blir inte förbannad, men jag blir besviken. För det första ska tidningar vara opartiska, men hur kan vara vara opartisk om man vinklar en artikel för att belysa ett fåtal personer p.g.a. vilket land de kommer ifrån. Jag vet inte hur det är för er del, men jag blir inte mer intresserad av att läsa flera upplagor som tar upp samma sak om och om igen när det gäller en sådan här katastrof -- visst, det är hemskt att fem svenskar saknas, men jag tycker att det är ännu värre att hundratals människor har dött och att tusentals saknar bostad. Haiti är redan ett fattigt område, och bakteriespridningen kommer säkert öka om jag har räknat ut det rätt. Hundratals människor har dött till en direkt följd av skalvet, men flera kommer dö som en indirekt följd - - flera kommer att bli sjuka, och flera kommer att förlora sina liv. Varför kan man inte fokusera på dessa människor då det är dem som drabbats hårast och som inte har en annan plats att återvända till?

//Lisa

Hemma igen...

Hejhej ^^
Det känns som att någon pessat ner en citron i min hals och sedan använt sig av ett rivjärn för att slita upp den. Jag ska försöka sluta med mina konstiga liknelser, men nu är det inte rätt läge -- jag kan verkligen inte prata. Jag drack varm choklad nu på morgonen med tanke på att det, för det första, är varmt men det är även milt mot halsen. Jag måste även säga att det är första gången som jag är sjuk och inte är sugen på glass. Å andra sidan känner jag för chokladkaka (framför allt smeten) med grädde, så jag vet inte vad som är bäst.

Jag hade tänkt att åka till Gamla Stan för att hämta ut ett par böcker från Riksdagsbiblioteket, men jag tror inte att jag kommer att ha den orken. Om jag inte fixar det idag måste jag åka på fredag då det är den sista dagen för uthämtning. Imorgon går det inte då jag slutar en halvtimme innan biblioteket stänger -- det tar 20 min att åka in till stan och ytterligare 15-20 min att gå från stationen till bibloteket, så jag tänker att mina chanser att hinna är minimala.

Nu på morgonen har jag även hunnit fixa lite med designen -- jag har finslipat den på några ställen och fixat en ny header. Jag kommer finslipa den ett par gånger till, men jag tror faktiskt att jag gillar den :) Det är rätt ovanligt för att vara mig -- det är sällan jag gillar något jag själv har gjort (kanske för att jag inte är kreativ och att allt brukar skita sig när jag gör ett försök, men ändå). Jag ska faktiskt ställa mig och laga till lite lunch. Okej, jag ska ta resterna från igår, så det blir inte så mycket att jag lagar den.

Hoppas att ni får en bra dag :)

//Lisa♥

Ny design -- igen.

Hejhej ^^
Som ni märker har jag slängt ihop en ny design. Även om den inte blev så bra kan jag i alla fall säga att det är jag som har gjort den, och bara det gör mig glad :D
Jag älskade den som Natalia gjorde åt mig, och därför har jag sparat den på datorn utifall att jag skulle vilja ha den tillbaka.

Det är fortfarande vissa grejer jag behöver (!) finslipa på, men jag tror att jag kommer behöva lite hjälp med det (Linn, om du läser det här vet du att det är dig jag riktar mig till). Efter att ha fått den hjälp jag behöver skadet inte vara några direkta problem. Det är i alla fall det jag hoppas på -- det finns människor som är otroligt duktiga på bloggdesigner, och jag förstår inte hur ni lyckas. Den här designen tog mig 4 timmar att göra, och det är fortfarande lite si och så med den.

Okej, jag ska inte klaga -- jag är glad över att kunna använda mig av en design som jag har fixat till. Det är alltid något, och i mitt fall är det stort.

Jag ska fixa till en ny logga som fungerar med temat och bakgrunderna, men tills vidare får ni nöja er med enbart detta:

//Lisa ♥

Filmtips

Efter att ha tvättat tänkte jag sätta på någon film. Om det blir av eller inte vet jag inte än, men det återstår att se. I vilket fall som hlst behöver jag lite hjälp på det området -- har någon av er ett bra tips på en bra film som jag kan se? Jag har ingen aning om vad jag känner för, och det lutar åt att jag hyr en film från Maritime som inte ens ligger 100 meter här hemifrån.

Experiment

Jag håller på att experimenera lite med en egen bloggdesign just nu. Helt örligt går det inte särskillt bra, men det är på rätt väg. Det är än så länge bara en del jag är nöjd med just nu, men en del är väldigt lite om man jämför med det hela.
Jag har i alla fall skapat en ny blogg som jag använder för att kunna skapa en design -- jag älskar den jag har nu, det gör jag verkligen, men det skulle även kännas bra om jag kunde använda mig av en design som jag själv skapat.

Okej, jag måste nu ner till tvättstugan, och sedan är det experiment-dags. Jag slår vad om att jag kommer sitta hela året ut innan jag blir nöjd, men det kan jag stå ut med ^^

Slagen med en vägg

Låter det konstigt? Det är tyvärr så jag känner för tillfället.
Jag kunde bara göra mig i ordning imorse -- jag skulle försöka ta mig till skolan idag, men så blev inte fallet då jag inte ens klarade av att få på mig strumporna. Klockan var bortåt halv elva när jag sjukanmälde mig själv, och strax efter det somnade jag. Jag vaknade igen för en halvtimme sedan (mer eller mindre) och jag känner för att sova igen trots att jag lyssnar på Marilyn Manson.

Jag kom precis hem efter att ha handlat några nödvändiga varor (det är bra att jag har ICA bara några hundra meter hemifrån), och jag ska ställa mig för att fixa lite mat. Jag är inte särskillt hungrig just nu, så jag tänkte steka lite potatis. De ska bara koka i 20 minuter först, så jag kommer säkert bli hungrig under tiden ^^

Jag vet att inlägget inte var så intressant, men det är svårt att skriva bra inlägg när ens hjärna känns som potatismos. Jag hoppas att jag blir mer skärpt senare under dagen.



Ni har väl inte glömt bort tävlingen? Ni har fortfarande chans att anmäla er.

Gamla bilder

Hej ^^
Jag borde inte vara uppe så här sent, men jag har problem med att sova -- jag fryser verkligen nu, och det säger en hel del då det kommer från mig. Förra året frös jag väldigt sällan, och Micaela höll alltid koll på mig för att fånga ett ögonblick då jag rös till.
Men i alla fall har jag et par bilder som jag tänkte slänga upp nu. Det var dessa jag tog på min promenad för några dagar sedan, och jag glömde bort att jag skulle ladda upp dem. Även om det kommer lite sent kommer de nu :D











"Lagens väktare"

Jag tror inte att det är någon vidare nyhet vid det här laget, men i vilket fall som helst har förhandlingarna mot en Säpo-anställd påbörjat efter att han anklagats för grov våldtäkt mot sin dåvarande flickvän.

Jag tänker inte börja anklaga honom för någonting innan han dömts i domstol, men det vore vidrigt om kvinnan ljög. Det som jag reagerade överhuvudtaget på var att han anklagades från första början. Bara det sätter hans trovärdighet i skuggan. Han är inte heller den enda polisman som blivit anklagad för ett brott, och det finns de som t.o.m. döms till fängelse. Jag kommer ihåg att det var en polisman inte långt ifrån där jag bor som anklagades för att ha misshandlat sin fru.
Man ska vända sig till polisen när man blivit utsatt för brott, men hur i h*****e ska man kunna lita på att polisen sköter sitt jobb utan att begå brott vid sidan av? Tänk om man gick till polisen för att anmäla ett våldtäktsfall för att i senare skede få reda på att det var en polisman som utförde den?

Sverige har ett bristfälligt rättssystem, inte minst när det gäller en del poliser. Hur kan man vara säker på att polismannens kollegor hjälper till med att mörklägga det brott som begåtts? Jag säger definitivt inte att det är så här i alla fall -- ni som har polismän i släkten ska därför inte behöva ta illa up -- men man kan inte förneka att det finns poliser som begått brott. I vissa fall har de fått hårdare straff, men i andra har de fått ett mildrare straff.
Jag tänker faktiskt tillbaka på 1980-talet då Baseball-ligan härjade i Stockholm. För er som inte vet var de en grupp polismän som utmärkte sig med Baseball-kepsar. De utförde brott utanför arbetstid, men det var gentemot personer som bl.a. sysslade med droger. Man misshandlade dem, och i vissa fall var döden en konsekvens av den brutala misshandeln. Även om Baseball-ligan inte existerar på det sättet kan man inte säga att andan fortfarande lever kvar hos vissa -- varför skulle man annars ge sig på andra människor, framför allt de som hamnat i ett underläge?

Man pratar knappt om Baseball-ligan idag -- jag hade hört talas om den lite då och då i olika sammanhang, men det var först förra året då jag fick lära mig vad de höll på med i samband med att jag läste Mänskliga rättigheter. Det var alltså först som 17-åring jag fick reda på vad de höll på med, och varför ska det behöva vara så? Det är inte rätt att förneka det Baseball-ligan gjorde med tanke på att offrena fortfarande lever, och att anhriga till de som dog med stor sannolikhet fortfarande sörjer och tänker på dem trots att det gått över 20 år. Ska man mörklägga någonting sådant genom att inet berätta vad som hände för att behålla sitt sken uppe?

Mycket har förändrats sedan dess, men det finns fortfarande många likheter. Dels att man sällan pratar om de brott som begås av polismän, och dels för att det fortfarande sker utan att man egentligen vet om det. Jag undrar faktiskt hur många poliser som begår brott, och i sådana fall vilken typ av brott det är. Poliser ska utgöra en faktor som en av lagens väktare, men så är inte fallet vid olika tillfällen. Hur ska man kunna hitta modet och rapportera en våldtäkt om det finns en chans att det är den typen av brott som polismän själva begår? Hur ska man kunna rapportera kvinnomisshandel när det finns en chans att den polisman man gör en anmälan hos misshandlar sin fru efter jobbet?

Jag vet inte hur det är för er del, men jag har börjat tappa förtroendet för de svenska poliserna då deras trovärdighet som lagens väktare har börjat (snarare fortsätt) svikta.

Narkoman?

Jag tror inte att jag behöver påpeka att det ständis skapas rykten kring kändisar om att de tar droger hit och dit som om det vore ett mellanmål. Jag vet dock inte om jag behöver påpeka en röd tråd mellan alla dessa rykten -- har ni tänkt på att alla kändisar enligt ryktena börjar med kokain och/eller heroin direkt? Jag ha aldrig testat droger, men utifrån det jag har hört är det vanligare att man börjar med något lättare och att man därefter börjar med tyngre saker. Det dumma är också att man använder bilder på kändisar då de här halvvägs genom en blinkning och tillägger rubriken "Bildbevis, *tralalalala* snortar kokain". Okej, men var finns drogerna någonstans? Under ögonlocken? Lyckat...

Det finns kändisar som börjat droga, och det är någonting jag ycker är ganska ironiskt -- tidningar går ut med rykten om att kändisar drogar i sådan pass stor grad att det faktiskt sker i slutändan. Jag tvekar nämligen på att kändisar skulle hålla på med droger i en sådan stor utsträckning utan att någon ingriper. Det första ingripandet sker två år (minst) efter att ryktena startat. Det skulle vara väldigt oroväckande om det var sant...

Men det som är mest skrämmande är hur man utnyttjar människor på det sättet -- att man tar bilder på människor för att sedan sprida rykten. Allt för att tjäna pengar, och det värsta är att det finns de som tror på dessa rykten.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta, då jag redan tagit upp det så många gånger, men det är vidrigt att man skapar ett rykte om att folk är narkomaner när det inte ens stämmer. Om så ens vore fallet, ska man verkligen döma dem? Nej, för vad leder det till? Absolut ingenting, och detta gäller inte enbart kändisar.

Ni får säga vad ni vill, men folk hamnar i ett beroende hela tiden, och det är inte vårt jobb att döma dem. Man bör hålla sig på avstånd om man ser någon som är påtänd på gatan, men bara för att de är narkomaner betyder det inte att de inte har något värde, eller vad säger ni? Många hamnar i ett beroende oavsiktligt och ibland med tvång. I boken Såld (som ni kan betälla här) berättar man om tjejer som hamant i trafficking och de drogar för att domna bort -- för att inte behöva känna av smärtan.
Tänk på det nästa gång ni vill beskylla narkomaner för det liv de lever -- att det är deras eget fel att de hamnat där de är.

Dagens låt

Hejhej ^^
Jag stannade hemma från skolan idag, men imorgon blir det nya tag -- jag kommer släpa mig själv till skolan om jag blir illa tvungen. Varför? För att jag måste tvätta på kvällen. Tvätten är en stor prioritering för morgondagens agenda (jag vet inte varför, men jag har börjat gilla det uttrycket nu), och om jag kan klara av tvätten måste jag kunna klara av skoldagen, eller hur?


I alla fall sitter jag och lyssnar på den här låten -- säg vad ni vill, men jag älskar den :D


Varm choklad

Varm choklad kan verkligen göra underverk...och jag insåg precis att mamma kommer göra felaktiga kopplingar om hon läser det här, men det är ett annat problem.

Jag satt och frös förut, och efter att ha fått i mig varm choklad blev jag lite varmare. Visserligen började jag frysa igen efter en halvtimme, men jag jag gillar ändå den växande värmen. Ett annat plus är att det har en sövande effekt på mig, men med tanke på att jag drack upp den för en timme sedan har den effekten hunnit rinna av.

Jag ska faktiskt ta och hoppa in i duschen nu, och sedan är det fortsatt läsning som gäller. Jag kommer inte ha någon tid när vårterminen väl sätter igång, så jag tar de chanser jag får nu. Av någon anledning ser jag faktiskt fram emot skolan imorgon -- det var väldigt få som var där i torsdags, och jag saknade vissa personer då. Jag har inte sett Malin på ett tag nu, och jag saknar verkligen hennes sjuka humor ^^


"lilla gumman"

"lilla gumman vi vet att du "bloggar för din egen skull" och för dina åsikter om allt...men för att man ens ska PALLA läsa skulle det underlätta om du KORTFATTADE(!) dina åsikter. Det behöver inte vara en jävla A4! Vi fattar nog poängen iaf...eller vill du ha något att lämna in till dina lärare? få en slutbedömning kanske?"

Jag vill inte vara taskig nu, men jag har faktiskt skrivit flera gånger tidigare att jag inte kommer att korta ned mina inlägg för att andra vill det. Jag vet själv att jag skriver alldeles för långt i många sammanhang, men jag står för det jag skriver (även om jag kan formulera mig konstigt så att det lätt kan misstolkas) och det är därför jag inte tar bort det. Samtidigt så är det inget man ska vara överraskad över -- jag har skrivit långa texter så länge jag kan minnas, och det är någonting mina kompisar retar mig lite för.
Att du satt "bogga för din egen skull" inom citationstecken gör mig något skeptisk då jag inte riktigt förstår ad du menar. Det svåra är att avgöra om du har en ironisk ton eller inte, och om så är fallet ska du veta att jag faktiskt bloggar för min egen skulläven om jag skriver mer till andra än till mig själv. Mitt skrivande är ett sätt för mig att avreagea mig och hantera pressen och stressen. Att jag hade som nyårslöfte att vara mer aktiv har inte med antalet läsare att göra utan med det faktum att jag vill försöka utveckla en kreativ sida hos mig då jag saknar kreativitet av alla former. Om jag ville ha besökare skulle jag ha flera videoinlägg där jag trycker upp brösten i kameran och pratar som om jag vore en Bratz-docka.
Det är framför allt det där sista som sårade mig, om jag ska vara ärlig. Varför vet jag inte, men det känns på något sätt att du påpekar att jag inte gör tillräckligt gällande skolarbetet. Jag inser själv hur korkat det låter då du inte vet hur jävla hårt jag kämpar för att nå så bra resultat som möjligt, men jag behöver inte bevisa mer för mina lärare, och det är inte ens något jag försöker göra.

Du behöver inte läsa mina långa inlägg om du inte vill, det är inget jag tvingar dig att göra, men du gör ett val när du läser igenom dem och sedan ska jag klandras för det. Kommentera gärna mina åsikter om du vill, men skriv inte bara för att trycka ned mig.
Jag antar att du är sur för att jag skriver ytterligare ett "jävla A4", och du kommer säkert skriva något om det senare, men du ska veta att jag beundrar dig för en sak -- att du står för det du skriver och att du inte höll dig (helt) anonym. Å andra sian överskuggas det av det faktum att du kallade mig "lilla gumman" -- förlåt, men det är någonting jag hatar då folk som kallat mig det har gjort det med avsikt för att nedvärdera mig. Det enda som egentligen saknas är en klapp på huvudet, eller hur?

Nätmobbning

Inte nog med att det finns personer som blir utsatta för mobbning i det verkliga livet, det fortsätter på Internet och via mobiltelefoner också. Ungdomar har begått självmord p.g.a. mobbning, men fortfarande finns det människor som inte fattar det.
Mobbningen är även någonting som kommer följa med den utsatta livet ut, men mobbarna kommer inte ha något minna av det överhuvudtaget. Hur vet jag det? Jag har inte träffat någon som mobbade mig, men jag har träffat en av de som var vidrig mot mig och han kommer inte ihåg mig. Det kändes, kan jag säga er, men det bevisar också till en viss del att det inte handlar om att skada den specifika personen -- det handlar om att försöka spela en roll där man ska försöka vara så stor som möjligt.

Just nätmobbning är nog en av de mest vidriga formen av mobbning man kan stöta på. Som mobbare möter man inte peronen, vilket gör det lättare att gå på offret rent mentalt. Det är betydligt lättare att skriva till någon att han/hon är ful än att säga det rakt i ansiktet, eller hur? Samtidigt kan man göra det obemärkt och man kan göra det anonymt -- det blir betydligt svårare att åka fast. Det blir framför allt svårare att bli tagen på bar gärning.

Jag skrev faktiskt om detta i somras, men det uppmärksammades inte på det sätt som jag hade hoppats på. Jag vet inte om det har med att det var ett långt inlkägg att göra, eller om man bara vänder bort ögonen för att förneka att de förekommer, men jag tänkte i alla fall göra ett nytt försök? Varför? För att jag vet hur det känns! 
Jag blev själv utsatt för mobbning som 11-åring och det höll på i nästan fyra månader. När jag hade skaffat mig MSN några månader senare började ett par personer hacka på mig där. Det är så kul att få läsa att man är ful och värdelös (märk av den grova sarkasmen).

När man läser artiklar om personer som blivit utsatta för mobbning i skolan läser man också att skolan inte tar itu med problemen, och det är egentligen detmest skrämmande om det skulle vara sant. Jag blev utsatt för mobbning utanför skoltid, men jag hade ändå stöd från lärare då en av dessa gick i min klass. Jag vet inte hur det känns att bli utlämnad på det viset, och det är någonting jag bara kan tänka mig.

Det som är ännu värre är att man inte får någon direkt kunskap om mobbning. Man vet att man gör en person ledsen och att det är taskigt, men det är allt. I och för sig kan jag förstå att man ogärna vill säga till ett gäng 11-åringar att deras handlingar kan leda till att någon tar livet av sig, men är det inte bättre att man vet om det istället för att orsaka det?
Mobbning är nog ett av de mest återkommande problemen, men ändå är det så många som vänder bort blicken när det kommer till ämnet. Man kan inte säga att det är "tabu-belagt" på samma sätt som HIV/AIDS verkar vara, men det är definitivt mer prat än action. Man pratar om att man ska förhindra mobbning på alla möjliga sätt, men när det väl kommer till kritan vänder många blicken bort. Visserlign kan det handla om att man är obekväm med situationen, men man ska också stå för det man säger.

Jag kom av mig lite grann där, men det är så det är i många fall.
Men när det gäller nätmobbning kan man skicka ett meddelande dygnet runt, och man vet att det kommer fram till mottagaren förr eller senare. Det är inte samma sak som att man skriker efter en och offret kan övertyga sig själv om att han/hon hört fel. På så sätt är det som skrivs mer permanent, och det är minst lika vidrigt. Mobbaren blir å andra sidan inte mer modig eller mogen. I det verkliga livet krävs det fem personer för att gå emot en som är ensam. I nätmobbning har man en datorskärm eller mobil som ligger i vägen för träffa offret. Det skulle aldrig falla någon in att ensam gå på en person som inte gjort något, eller hur?
När jag blev utsatt i femman var det fem permanenta personer, om jag tänker rätt -- det var alltid dessa fem som gick emot mig, men ibland hade de andra personer med sig och dessa kunde variera. Jag undrar ens om de kommer ihåg det, eller om de bara gick på mig för att jag var ensam -- jag valde ofta ensamheten för att jag trivdes med det (något jag fortfarande gör), och därför blev jag ett svagt byte.

Ibland undrar jag även vad som skulle hända om jag stötte på dem. Jag vet att jag skulle ignorera dem, kanske ge en hatfull blick, men jag undrar hur de skulle reagera. Skulle de titta ner i marken för att de fattat vad de gjort, eller skulle de titta på mig och undra om jag hade PMS som tittade så argsint på dem (de flesta var killar -- en av dem var något/några år äldre).

Blah!

Jag känner mig alldeles... Blah! Det finns inget ord som beskriver tillräcklgt, men det här är ett ljud som jag brukar använda och det är den bästa beskrivningen just nu.
Det känns som att min hjärna har förvandlats till potatismos som man håller på att vispa i. Det där var en konstig liknelse, men det stämmer faktiskt. Som pricken över i:et kändes det som att min mage vände på sig när jag stod och diskade. Visserligen diskade jag en skål som det varit chips i, och den lukten är inte den bästa, så det kan ha något med det att göra.
Det var meningen att jag skulle träffa mamma inne på Söder tillsammans med My och Asia, men jag kommer stanna hemma. Tro mig, det förklarar lite hur illa jag mår -- det var meningen att vi skulle äta indiskt (Linn, du vet i alla fall vad det innebär).

Okej, nog om detta. Jag ska snart knalla iväg för att slänga kartonger, plast och glas så snart jag kan. Det är inte kul att göra det nu när det är mörkt -- containrarna liger bakom en husrad och det finns inga lyktstolpar där. Hur ser det ut för mig sedan då? Jag kommer säkert äta lite glass -- så fort jag får en bra ursäkt till att göra det tar jag den chansen. Jag älskar glass -- godast är vaniljglass med varma hallon och chokladsås. Yummi :D

 

Dagens låt

Hejhej :)
Ännu en gång sitter jag och läser -- jag läste aldrig ut boken igår, men jag har faktiskt inte mycket kvar nu.
Jag funderar på att åka till Farsta, men jag vet inte om jag har orken eller inte. Kommer ni, som följt min blogg så pass länge, ihåg att jag för ungefär en månad sedan var sjuk -- att jag kände mig utmattad, frusen etc.? Det har inte blivit bättre sedan dess även om jag inte skriver om det. Det har snarare blivit värre. Jag fick ungefär 9 timmars sömn nu i natt, om jag tänker rätt, och jag kan somna när som helst känner jag. Skuggorna under ögonen vägrar ge med sig, och det finns nget jag kan göra.


Okej, till lite gladare saker -- jag älskar ju musik, och just nu för dagen är denna min favorit :)


...och tävlingen är igång!

Jag blev så lycklig när jag såg att en femte person kommenterat tävlingsinlägget -- det innebär att jag inte kommer att avblåsa tävlingen, men det innebär fortfarande att jag kommer att utse en vinnare den första februari.

Jag kommer fortfarande att göra reklam för tävlingen här på bloggen, men jag kommer inte göra reklam för den på andra bloggar. Jag funderade även på att dela ut ett andra och tredje pris, men det är någonting som jag betämmer (jag är lite maktgalen av mig) och det kommer säkert vara något billigt jag hittar i första bästa butik. Det där lät fel :P

Men jag är väldigt glad över att ni visat intresse, och ni som inte anmält er än har fortfarande ett par veckor att göra det ^^

En person kvar...

Hej :)
Jag har precis läst ytterligare en intresseanmälan till tävlingen, så nu är det bara en person kvar som behöver anmäla sig för att tävlingen ska fortsätta hålla på. Det är ganska otroligt hur få det är över lag som visat ett intresse -- vanligtvis brukar folk kasta sig över tävlingar :p
I och för sig har jag inte gjort reklam för den förutom på min egen blogg -- jag vet inte hur det är med er, men jag har fått alltför många förslag på tävlingar som jag inte är så förtjust i överhuvudtaget (mycket har varit smink, och jag använder knappt det nu för tiden, men bloggdesigner och "veckans blogg"-tävlingar har alltid gått hem).

Jag kommer kanske börja göra lite reklam för tävlingen främst det närmsta dygnet just för att jag inte vill avblåsa den då det ändå är ett par stycken som visat intresse. Jag ber därför om ursäkt på förhand, och om ni är intresserade hittar ni tävlingsreglerna här.

För vacker?

Förlåt för alla mina inlägg om skönhetsideal.



I Australien har en debatt väckts i samband med att Jennifer Hawkins -- utsedd till Miss Universe -- varit på omslaget av Marie Claire. Bilden är oretuscherad, men man diskuterar huruvida denna bild ändå bidrar till skönhetsidealen då modellen anses vara för vacker.

Det jag inte förstår mig på är varför man uppmärksammar utseendet och vikten också för den delen så pass mycket. Om man har viljan och potentialen ska man väl ndå kunna vara med på ett omslag av en tidning. Det ska inte spela någon roll hur mycket man väger -- man ska inte behöva banta för att kunna utföra den typ av arbete, men man ska inte heller tvingas till att gå upp i vikt. Vi är på väg åt ett håll där man börjar acceptera rundare kvinnor, och det är jag glad över, men det betyder inte att man ska ta ifrån chansesn att nå långt för att de är smala. Vi pratar inte om personer med ett ohälsosamt BMI.

Jag har skrivit en hel del om hur det är att vara en av de som inte är den smalaste eller vackrate då jag inte har så många fler erfarenheter, men jag har även tagit upp personer som är för smala och som därigenom blivit utsatta för mobbning. Hur kul kan det vara för en person som är naturligt smal att höra att man ser ut som ett skelett och att killar vill ha en tjej med kurvor?
Man pratar en hel del om tjejer med kurvor som blir mobbade -- att de får höra att de är feta o.s.v. Jag tänker inte förneka detta då jag vet att det faktiskt stämmer, men man måste också inse att samma sak händer de som är väldigt smala. Om vi nu går från en smal "tidsålder" gällande mode till en mer kurvig, vad kommer då hända med de som är smala?

Många beskrier att de måste gå ner i vikt för att kunna nå sina mål och att det är hemskt, men det är lika hemskt som att bli tvingad att gå upp i vikt. Istället för att förbättre skönhtsidealen håller vi på att förändra dem, men den leder fortfarande till att människor tar skada. Sedan måste man inse att människor är olika -- det finns de kvinnor som är 1,80 meter långa, och det finns de som är 1,60 meter långa. Det finns de som är runda och smala, men även normalviktiga. Man pratar om att långa och smala modeller inte ger den rätta bilden av verkligheten, och det gör dem inte till en viss del -- de representerar de som är långa och smala i samhället och det finns många kvinnor som är det.
Jag har kritiserat detta många gånger -- jag tycker som sagt att man inte ska bedömmas efter utseendet, men däremot för begåvningen. Man ska ha variation och mångfald inom modevärlden -- korta som långa, smala som kurviga, vita som svarta etc. Alla förtjänar att ta del av modet oavsett vilken kroppstyp man har.

Tandblekning=skönhet?

Börjar ni också tröttna på annonserna på bloggarna om tandblekning -- att ett vackert leende gör skillnad, eller vad det nu står? Jag säger bara så här -- jag har gått förbi det stadiet då man är trött på dem att jag nästan känner för att kasta datorn i väggen. Okej, det har inte gått så långt än, men jag går från datorn för att jag blir så irriterad.

Jag håller med om att ett vackert leende gör skillnad, men inte utseendemässigt. Man kan även diskutera vad som räknas som ett vackert leende. För mig är det inte tänderna som gör leendet -- det är energin bakom det. Visst, det skulle vara bättre om man hade rena tänder istället för stora matbitar som sitter fast i framtänderna, men det räcker med att borsta dem. Tandblekning dör inte alltid saker och ting bättre -- det är bättre att ha tädner som ser mänskliga ut istället för sönderblekta. Samma sak är det med hår.

När ska det här taslut egentligen? Det räcker inte med att man måste hålla koll på sin vikt. Nu måste man hålla koll på bröst,rumpa, ben, näsa, läppar, tänder och Gud vet vad. Jag har till och med hört talas om en tjej som i det läget (detta var för flera år sedan) ville fettsuga sin lilltå. Är det så sexigt med smala tår? Jag visste inte ens att det var sexigt med tår överhuvudtaget -- jag tror inte att det finns någon som ber en annan männisa ta av sig skon för att sedan kunna säga "Tyvärr, din tå är för fet för mig".
Men min poäng är i alla fall att vi har för stora krav på oss själva när det gäller utseendet, och det är till följd av att andra i ens omgivning har den typen av press på en. Jag har berättat flera gånger att jag har fått höra att jag borde gå gå ner i vikt och att jag har "fysiska hinder" då jag är för "ful" för att kunna bli t.ex. skådespelare eler modell. Detta har jag hört från släktingar. Det är därför jag hade ett sådant lågt självförtroende i åttan och nian, men det hela började redan i sjuan. Idag bryr jag mig inte om vad andra tycker, men jag har fortfarande svårt att säga att jag är attraktiv trots att kompisar har sagt att jag ser söt ut, och några har till och med sagt att jag är vacker (kanske lite överdrivet, men jag gillar verkligen att höra det). Om jag är något av dessa vet jag inte, men jag har svårt att se det.

Oj, nu kom jag verkligen av mig. Vad jag främst av allt vill få sagt är att man inte mår bra av att man hela tiden kommer med tips på hur man kan göra så att man ser bättre ut. För mig går det bra om man kommer med tips på hur man kan framhäva det som redan ser bra ut hos en, men att bleka tänder framhäver ingenting. Att förstora brösten och fettsuga sin mage framhäver ingenting och kan lämna stora ärr istället. Är det mycket bättre?
Samtidigt måste vi sluta med att beskriva människor som "fula" eller "feta" -- vad leder det till egentligen? Kan man verkligen få ut någonting bra utav det? Nej, jag trodde väl inte det, och ändå hör jag människor beskriva varandra som "fuckface". Trevligt...

Kom igen, nu ^^

Hejhej ^^
Tävlingen kommer att blåsas av imorgon kväll om jag inte får in ytterligare två intresseanmälningar. Om jag får det kommer tävlingen sedan fortsätta under hela januari och jag utser en vinnare första februari.
Ni kan läsa om reglerna här.

Lördag

Det känns verkligen inte som att det är lördag idag, men det beror främst på att jag var ledig igår. För ungefär en timme sedan gick jag faktiskt runt och önskade att helgen skulle vara lite längre -- jag trodde att jag skulle till skolan imorgon :P Jag är med andra ord väldigt seg idag.

Vad har jag hunnit med idag, förutom att blanda ihop dagar hit och dit? Inte mycket, om jag ska vara ärlig. Jag sov så dåligt i natt att jag vaknade halv två och förskte somna om. Som tur var lyckades jag inte, och efter att ha gjort mig i ordning gick jag ut på en promenad. Jag tog bara någon bild, men jag slänger upp den senare.
Jag kom hem för en kvart sedan och fixar nu med maten -- den står i mikron och väntar på att jag ska proppa i mig den. Uppenbarligen sitter jag även fraför datorn, och jag kommer säkert göra det ett litet tag -- det var länge sedan jag kollade igenom mina mail, så jag antar att det kommer ta ett litet tag bara det. Jag ska även fortsätta läsa, och förhoppningsvis kan jag läsa ut boken redan idag. Jag har bara 200 sidor kvar i boken, så det ska nog gå ^^

Är jag tråkig nu som inte skriver om något intressant? Ja, förmodligen, men det får ni stå ut med i nuläget :P
Kram på er ♥

Nej, jag känner mig inte sorgsen...


För er som har sett, och framför allt läst, New Moon kommer säkert bli åtminstone lite tårögda av den här videon -- jag höll på att gråta floder när jag först såg den. Den enda som hindrade mig var Linn...

Kvällens låt



Jag älskar den här låten -- den är så hjärtskärande på något sätt...
Det var ett perfekt avslut på ett riktigt bra album :)


Vad ska man göra?

Något jag har märkt när jag läser igenom bl.a. några frågestunder på andra bloggar som har ett par hundra besökare i eckan (minst) är att de berättar att det bästa sättet att få flera läsare är att skriva intressanta inlägg, och att uppdatera ofta förekommer också som ett tips.

Vad anser jag?
i och för sig, vad vet jag? Jag har haft 29 läsare på en och samma dag som mest, så jag kanske inte är den bästa personen att ge tips. Det hindrar mig dock inte från att göra det, så här kommer det.
En sak som man först och främst måste förstå är att man kommer att bli kritiserad för den blogg man driver hur man än vrider och vänder på det, men det är bättre att vara äkta -- att vara sig själv istället för att låtsas vara någon annan. I vissa fall kan det ta längre tid att ta sig upp i toppen, men det är bättre att det tar lång tid att ta sig upp dit om man är respekterad för den man är istället för att bli ratad för den man låtsas vara även om man får fler besökare genom att spela helt blåst. Våga stå för din sak, för din åsikt, så visar man i alla fall att man har en stark karaktär. Det är inget fel om man med tiden skulle ändra åsikt -- jag har inte samma åsikter nu som jag hade för ett år sedan, och det är inget jag skäms över. Vi alla ändrar åsikter och utvecklas, och det är något man måste göra. Det viktigaste är dock att man inte förnekar den åsikt man tidigare haft.

Det var ett grundtips. Vad mer ska man tänka på?
Om man uppdaterar ofta kommer flera bli lockade att läsa, men det är inte livsviktitg att uppdatera sin blogg 10 ggr per dag bara för att man ska få läsare. Det är bättre om man skriver ett inlägg då man känner för det istället för att skriva tre punkter och låter det vara.
Se även till att inte tänka för mycket på vad andra tycker är intressant -- jag är inte så inne på mode, även om jag gärna lägger upp bilder (hämtade från Internet såklart) på mina köp om jag varit på shoppingrunda. Mode verkarändå vara det mest utmärkande ämnet bland bloggar nu för tiden, så uppenbarligen är det ämnet mest intressant bland läsarna. Dock måste man inse att man faller mer för entusiasmen bakom inläggen än ämnet i sig -- jag kan skriva hur mycket jag vill om mode, och jag skulle kanske få fler läsare i början, men med tanke på att jag inte har ett större intresse för det skulle jag tappa de nya läsarna för att inläggen blir tråkiga.
Skriv om ämnen som får er att bli engagerade istället för att bry er om vad andra tycker.

När det gäller inläggens storlek tror jag på det hela att det inte spelar någon roll -- det är bättre att läsa ett långt inlägg om ett ämne som väcker engagemang istället för att skriva korta inlägg om att världen är skit (jag vet att jag överdrev lite ^^). Det är faktiskt några av mina längsta inlägg som blivit de mest uppmärksammade -- vad säger det? Borde jag lyssna på andra och skriva enbart korta inlägg? Nej, inte riktigt...

Man kan även göra de lättaste småsakerna som att kommentera andra bloggar som man gillar lite då och då, men se till att välja bloggar ni gillar och inte för besökarantalets skull. Ha veckans blogg-tävlingar lite då och då -- det kan bidra till mycket (kanske något för mig :P).

Jag hade inte så mycket mer att säga om saken -- huvudsaken är trots allt att ni skriver för er egen skull istället för någon annans. Det är inte bra om man skriver för att man pressas till det. Man kan skriva till andra, men inte för andra. Ser ni skillnaden mellan dessa?

Fjortis?

Jag har fått ta emot kritik från olika personer just för mitt bloggande. Det är inte innehållet i det jag skriver jag pratar om, utan det faktum att jag bloggar överhuvudtaget. Jag har fått höra att jag är fjortis för att jag gör det jag gör, men hur starka är dessa grunder egentligen? Är man fjortis bara för att man bloggar?

Jag blir minst sagt sårad när jag får höra att jag är fjortis, men i vanliga fall kan jag förbise det då det inte finns någon grund för det. Det värsta är att bli nedvärderad för att jag gör det jag gillar att göra. Jag älskar att skriva, och jag skulle kunna tänka mig att skriva någon bok (jag har faktiskt skrivit upp idéer till ett par böcker, och kommit på titlar samt karaktärer), men just nu fokuserar jag på att blogga. Varför då? För att det är mitt sätt att hantera den stress jag går igenom, och jag är säker på att många bloggar av samma anledning. Det är få som bloggar enbart för att kunna ta sig till toppen och bli känd.
Jag ska inte förneka att det skulle vara lite kul att hamna på toppen, men det är inte för kändisskapens skull. Det finns bloggare i toppen som är mer eller mindre fjortisar, trots att de passerat den ålder då det bör vara patetiskt att bete sig på det sättet. Jag skulle vilja hamna i toppen för att visa att även en tjej som blivit utsatt för mobbning och som inte är särskillt attraktiv kan komma långt. Det finns personer i toppen bland bloggarna som är jordnära, men man kan inte undgå att de också är grymt snygga/vackra.

Men är man fjortis om man bloggar?
Om så var fallet skulle jag inte skriva just nu, men jag gör det. Bloggandet i sig är enbart skrivande, och det är skribenen själv som bestämmer vad som ska skrivas. Det är egentligen samma sak som att skriva dagbok, även om den är offentlig och att man därför måste försöka vara medveten om att man har personer som tittar in lite då och då. Men det är fortfarande inte skrivandet i sig som avgör vem man är som person -- det är vad man skriver.
Det finns personer som bara anspelar på en roll för att få läsare, men trots att man inte står för sina åsikter har man ingen rätt att kalla någon "hora" eller "slampa". Om man ska blogga tycker jag i alla fall att man ska stå för det man skriver -- det är antingen det eller att hålla klaffen. Det är en sak om man formulerar sig på fel sätt och blir misstolkad, men det är svårt att misstolka en person som skriver "hora" i sina inlägg, eller hur?

Jag blir som sagt var sårad när jag får höra att jag är en fjortis för att jag gör det jag gör. Jag skriver av mig för att kunna hantera den press jag går igenom och för att få saker och ting i perspektiv. Samtidigt skulle det vara kul om jag 2015 sitter här och läser inläggen från detta år återigen.
Man dömer mig utifrån det jag gör, inte för hur jag utför den handlingen. Jag bloggar, men jag gör det inte för att provocera fram läsare, och jag hatar att jag blir jämförd med dessa personer. Det skulle inte skada om man tog sig lite tid att se vem jag är istället för att göra ett antagande och hålla sig fast vid den bilden. Det är illa nog att många inte tar mig på allvar då jag ser ut att vara betydligt yngre än vad jag faktiskt är. Det är illa nog att man inte har mina åsikter i åtanke då man förväntar sig att jag bara ska följa med strömmen och att man sedan blir arg på mig då jag försöker gå mot den.

Så vitt jag vet har jag inte gjort mig förtjänt av att bli förlöjligad och inte tagen på allvar. Precis som alla andra förtjänar jag en chans att bli behandlad för den jag är istället för den bild man har av mig.

Fredag

Hejhej ^^
Jag verkar redan ha brytit ett av mina nyårslöften om att ha en mer aktiv blogg. Om jag hade varit i skolan idag hade jag definitivt använt det som en ursäkt, men jag var ledig idag då det var studiedag. Visserligen åkte jag hem till Micaela på förmiddagen och spenderade tid där innan jag åkte vidare till Farsta, så jag har en bra ursäkt till varför jag inte skrivit. Eller jag skulle ha haft det om klockan varit halv fem, så min ursäkt nu är att jag varit väldigt lat idag.

Jag fick faktiskt ett telefonsamtal imorse om att mobilen jag köpte i början av förra veckan fanns i butiken nu, och det var därför jag åkte till Farsta. Nu under kvällen har jag hållt på att läsa in mig lite på den, och jag har även använt den medan den varit under laddning. Det var inte så svårt med Touch-skärm som jag först trodde att det skulle vara, men det är inte lätt. Jag råkade skicka samma SMS till Linn två gånger, vilket hon verkade tycka var lite komiskt.
Jag ska försöka ladda ner ett par låtar från datorn (låtar jag fått tag på genom lagliga vägar -- jag är fortfarande ett stort fan av CD-skivor) till telefonen. Sedan ska jag lägga till ett par kontakter/telefonnummer till telefonboken. Det är mycket som ska göras, men jag gillar verkligen mobilen ^^ Ett litet minus är att jag inte har så många spel vad jag vet om -- en bart ett tärningsspel där man drar ett finger över skärmen för att kasta tärningar. Det är allt :P
Jag behöver inga spel, och om så var fallet kan jag beställa med hjälp av Internet. Svårare än så är det inte, men jag spelar sällan spel på mobilen nu för tiden -- jag föredrar böcker :)

Tack till er som tittat in på bloggen ett par gånger idag, och tack för de kommentarer jag fått idag ♥


PS. Jag behöver fortfarande två intresseanmälningar till tävlingen för att den inte ska blåsas av på söndag.

"Älskar, älskar inte"

Kommer ni ihåg när man var liten, då man plockade en blomma och tog bort kronblad för kronblad med dessa ord på läpparna? Man hoppades alltid på något tecken på att den killen man gillade hade ögonen på en själv, och använde blomman för att få något mod. Så var det i alla fall för mig och mina kompisar för 10 år sedan. När man växer upp inser man att det inte är så lätt.

Kärlek är nog en av de mest komplicerade känslan som finns, och det är någonting jag inte upplevt på riktigt än. Det när någonting som jag avundas så många andra för, även om jag är glad för deras skull. Det är någonting jag vill uppleva, men som jag samtidigt är osäker på om jag kommer få göra.
Jag fick det plötsligt att låta som att jag är döende, men det jag är rädd för är att jag ska vara så omöjlig att älska. Jag vet att jag har många brister som person, men samtidigt är det inget jag kommer att göra någonting åt så länge jag vet att jag inte skadar någon annan. Jag hoppas alltid att någon ska kunna se förbi dessa brister och hitta mig -- den glada, något sprudliga och något helgalna personen. Jag hoppas på något sätt att man ska se min klumpighet som någonting charmigt istället för irriterande och patetiskt (jag vet att det är lite långsökt -- jag slog faktiskt i knäet i ett av skåpen här i köket för fem sekunder sedan).

Ibland känner jag att det inte är mycket jag begär, men om jag består av alltför många brister ber jag om mer än vad jag kan få. Jag kanske rent utav ber om för mycket än vad jag förtjänar -- vem vet.
Det enda jag vet är att jag har en j***a kapacitet att älska -- det krävs inte mycket för att jag ska lära mig älska personer. I alla fall inte som vänner, men med tanke på att jag aldrig varit riktigt kär i någon vet jag inte hur det ligger till på den fronten.
Jag vet även att jag har vänner som älskar mig. Det är antingen det eller så förtjänar de fler Oscarsstatyetter än vad som åårligen delas ut :P

Jag känner dock att jag behöver någonting mer. Jag är en person som håller fast i saker och ting, och likaså är det med personer. Linn och Tessan har jag känt sedan jag var 14 år, och de blev mina bäst kompisar året därpå. De är fortfarande mina bästa kompisar, och jag känner att den blir starkare för var år som passerar. Det säger en hel del om mig (det säger en hel del om Linn och Tessan också för den delen) som person, eller hur? Jag kan inte träffa en kille, ha ett engångsligg och lämna det där. Jag funkar inte på det viset...

Jag önskar att kärlek kunde vara så mycket lättare än vad det faktiskt är. Jag önskar att det kunde vara så enkelt som att man kunde plocka bort blad för blad på en blomma för att ta reda på en person gillar en eller inte. Det skulle inte vara helt fel om man kunde ta reda på det på ett mer diskret sätt.
Helt ärligt undrar jag också om det finns någon som gillar mig på det sättet -- någon som känner och accepterar mig för den jag är, hur klumpig jag än är. Fast den frågan som jag ställer mig mest är just om jag är värd den typen av uppmärksamhet. Jag vill gärna tro det, men det finns stunder då jag tvekar mycket på det...

Kvällens låt

Hejhej ^^
Jag har inte tänkt på att det har blivit min "officiella hälsningsfras", och det bevisar just hur seg jag faktiskt är. Inte hur seg jag kan vara -- hur seg jag är rent allmänt.

Just nu sitter jag och lyssnar på den här låten. Det är en av de bästa jag någonsin har hört, och med tanke på att jag är en Twilight-nörd blir det såklart den här videon.



Jag önskar att jag kunde vara älskad på det sättet, och jag hoppas att jag någon gång i livet kommer att bli det. Fråga inte varför...

I skolan...

Hejhej ^^
Jag sitter i skolan just nu -- min lektion börjar inte förrän om en halvtimme, så jag tänkte titta in lite snabbt här. Främst för att det här med största sannolikhet blir det enda inlägget för dagen. Jag vet inte om jag sagt det eller inte, men jag ska på teater ikväll tillsammans med mamma, och pjäsen börjar 1½ timme efter att jag har slutat. Det innebär att jag måste åka direkt in till stan från skolan och köpa någonting att äta på Pressbyrån.

Jag vet inte när pjäsen slutar, så jag kan inte säga om jag skriver senare eller inte. Det finns dock en chans att jag gör det, men det är inget man bör räkna med. Vi får se hur det blir helt enkelt...

Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

Woho!!! :D

Äntligen är jag klar med arbetet!!! :D
Det tog betydligt längre tid än vad jag först trodde att det skulle göra, men jag är klar i alla fall. Jag hoppas att jag får ett bra resultat på detta (ett VG, minst), men jag är (rätt) säker på att jag inte blir underkänd. Det är alltid något, men jag ska inte grubbla över det -- jag ska fira över att jag äntligen är klar.
Hur ska jag fira? Genom att läsa lite snabbt innan jag går och lägger mig -- jag är för uppjagad nu för att kunna sova. Som tur är har jag sovmorgon imorgon och börjar först halv tolv. Jag kan därför gå upp halv elva. På så sätt är det en mjukstart på lovet, men å andra sidan varar dagen rätt länge. Om det är något jag inte ser fram emot så är det matten. Vi ska säkert få tillbaka de prov vi skrev innan lovet, och jag vill inte veta vad jag fick. Eller, jo jag vill veta, men bara om det gick bra. Om jag blivit underkänd vet jag inte vad jag kommer göra...

Det här har aldrig hänt förut -- jag har aldrig varit orolig över att bli underkänd någon gång gällande matematik. Hittills har jag oroat mig mest över att jag inte fått mer än ett G på provet, men jag har varit säker på att jag är godkänd. Nu är jag inte lika säker, och det skrämmer mig något...

Okej, det är dags för mig att kila vidare nu.
Jag skriver igen imorgon ♥

 

Nyduschad

Jag vet att det inte är intressant -- det mest intressant med den här situationen är att mitt hår på något sätt lyckats trassla till sig så mycket att mina fingrar fastnade när jag förste dra dem igenom håret. Trevligt...

Jag har fortfarande en hel del kvar på min romananalys -- det jag har gjort hittills är att skriva en sumering av boken. Som jag berättade förut är det så många händelser som hänger ihop med varandra, så sumeringen hamnade på lite drygt 2 A4-sidor. Min lärare kommer inte bli glad över det här, men det finns inte så mycket man kan göra. Förhoppningsvis kommer resten flyta på rätt bra -- jag vet redan vad jag vill ha med i analysen och det är faktiskt de delarna som är viktiga för arbetet också.

Jag kommer säkert skriva ett till inlägg innan jag går och lägger mig, men jag är något osäker då jag inte vet hur lång tid det kommer ta att avsluta arbetet.
God natt på er ♥



PS. Ni har väl inte glömt bort t ä v l i n g e n? Jag behöver ytterligare tre personer som vill ställa upp -- det vore tråkigt att avblåsa den nu...

Världens längsta sumering

...det är det jag arbetar på.
Jag ska skriva om Svindlande Höjder till min romanredovisning, och jag håller just nu på att skriva en sammanfattning av boken. Än så länge har jag tre handskrivna A4-sidor, och jag är inte ens färdig. Det är det som är nackdelen med boken -- den är ruskigt bra, och man följer lätt med i handlingen även om det är mycket som händer. Problemen kommer när man ska försöka berätta eller beskriva handlingen. Det sker så mycket som har av en sådan pass stor betydelse att man inte kan undgå att berätta om dem.

Jag hoppas bara att sumeringen inte tar upp mer plats än analysen i sig, men det tvivlar jag nästan på i det här läget.
Okej, det är bara för mig att fortsätta -- jag ville bara kika in lite snabbt, svara på de kommentarer jag fått och låta er veta att jag inte exploderat av överbelastning. Jag skriver senare ikväll.

Snart är det skola igen

I alla fall för min del -- jag börjar igen imorgon, och jag vet att det är många som gör det. Å andra sidan tror jag inte att det är lika många som på fredag har halv studiedag. Det känns nästan lite meningslöst -- gå/åka till skolan imorgon för att vara där till halv sex på kvällen (om vi inte får sluta tidigare) och sedan gå till skolan på fredag för en lektion. På så sätt är jag ganska avundsjuk på My som börjar först på måndag, och det finns en helt annan logik med att börja då också -- det är bättre att börja på måndag istället för att gå 1½ dag i skolan innan helgen kommer.

Okej, jag ska inte klaga, men jag blir väldigt sur på den här uppgiften vi har till svenskan. Jag har inga som helst problem med att skriva på bloggen, men när det kommer till uppsatser till svenskan blir jag låst. I de andra kurserna jag har får jag höra att jag skriver för mycket, men att det är bra. Med svenskan får jag nästan kämpa med att skriva till minimum gränsen. I och för sig är det inte så mycket fakta som krävs till svenskan om man jämför med t.ex. historia eller samhällskunskap, men det är ändå irriterande att känna sig så otillräcklig på något sätt...
Snart är det sportlov, och jag och My har pratat om att tatuera oss då. Mys kommer bli riktigt fin, och jag tror att min kommer säkert bli riktigt cool. Jag har bestämt mig för att skaffa den på svanken, men nästa kommer bli kolibrin på skulderbladet. Jag undrar egentligen hur många som kommer kunna ta mig på allvar efter att jag har skaffat alla jag vill ha. Jag vill ha åtta stycken, tror jag att det var, och av någon anledning är det många som blir dömda som korkade p.g.a. mängden tatueringar. Det är hemskt att det ska behöva vara så. Bara för att jag vill ha åtta tatueringar betyder det inte att jag är korkad eller kriminell -- det är faktiskt tvärtom i mitt fall, och det är sådant som My stör sig på lite grann.

Glöm inte bort tävlingen

Inte bra...

Hejhej ^^
Tro det eller ej, men jag vaknade ganska nyligen och jag är fortfarande trött. Jag hade satt väckarklockan på halv tolv för att inte riskera att sova bort hela dagen. Vad händer? Jo, jag somnr om och vaknar nästan två timmar senare. Jag väljer att skylla på sömnbristen från i måndags.

I alla fall ska dagen spenderas framför datorn -- jag måste bli klar med min romananalys, som jag inte ens börjat på än. Det här är nog en av de svåraste uppgifterna jag varit med om då man inte vet vad läraren vill ha med i texten -- vad letar hon efter?
Jag har försökt att lista upp vad jag själv vill ha med, men även det är svårt att hitta. Jag får väl försöka läsa på om författaren -- det kanske finns något i hennes bakgrund och uppväxt som hon haft med i sin bok...

Önska mig lycka till ♥

Sovdags

Det är nog dags för mig att gå och lägga mig.
Översättning: Dags för mig att fortsätta läsa :P
Det var länge sedan jag kunde läsa utan några direkta tvång eller press. Under nästan hela höstterminen fick jag aldrig någon stund att tillbringa för mig själv, och med min näsa i en valfri bok. Jag har verkligen utnyttjat det nu under lovet -- jag har läst ut vå böcker, och jag har kommit en bra bit in på den tredje.

Men jag ska gå nu, men vi hörs imorgon :)
God natt på er ♥

Förnekelse

Jag har precis läst färdigt alla de sidor som mamma printade ut åt mig, och jag kom till ett avsnitt där man berättar om historierevisionism -- förnekelsen av förintelsen under andra världskriget.

Jag tänker inte gå in på någon djupgående information då sammanhanget är så befängt som det kan bli. Hur klarar man ens av att förneka en såan händelse? Både som rasist/nazist och antirast/antinazist? Genom att förneka förintelsen förnekar man Hitler. Som nazist är det väl inte tänkbart att förneka "en sådan stor ledare" (som jag gärna hade velat elda upp om jag levde på 30-talet)? Som antinazist är det inte tänkbart att kunna förneka allt han gjorde mot människorna.

Jag läste igenom fem A4 sidor om detta, och jag stötte på de mest irrationella argumenten som man kan komma på. Ett argument var att judarna skulle ha konspirerat mot tyskarna och sedan var det ett annat argument som sade att förintelsen inte kan ha ägt rum då man inte har exakta siffror på hur många som dog -- att 6 miljoner judar dog är en uppskattning som man gjort.

Jag har egentligen bara en sak att säga -- hur i h*****e tänker man? För det första har man bilder dokumenterade, och publicerade, som påvisar masgravar som var fyllda med judar. Skulle dessa kroppar ha hittats hos en Halloween-butik som judarna köpte och grävde ned för att få ersättning? Nämn en person som inte tycker att det där låter befängt.
Det finns även koncentrationsläger kvar som man kan besöka -- skulle de ha byggts upp för att ha en utställning på dessa dockor från Halloweenbutiken? Skulle inte tro det, va!

Förintelsen är en av de mest systematiska utresningarna genomtiderna, om ni frågar mig (även om man inte utrotade alla judar kan man inte kalla det för någonting annat än utrensning). Att förneka någonting sådant här är helt obegripligt -- man kan inte förneka en sådan stor del av historien. Det är inte heller någonting man ska försköna på något sätt.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga -- det finns inga ord för hur jag känner just nu.
Jag har själv zigenarbakgrund, och miljontals zigenare dog under kriget -- man ansåg att även romerna skulle rensas bort, och det är någonting som överskuggas av morden på judarna. Det irriterar mig lite också, men det har jag i alla fall accepterat då det dog fler judar än zigenare och med tanke på att Hitler införde lagar gentemot judarna i början av sin regim. Historierevisionism kan jag aldrig på några som helst vilkor acceptera!
Vad har ni för åsikter kring historierevisionism?

Tvättstugan

Det var som sagt var inte så många kläder som skulle tvättas, så lägenheten kommer definitivt inte att fyllas med fuktiga kläder. Dock var en av maskinerna trasig, så jag kan inte ens tvätta allt. Det är min tur det...
Jag håller just nu på med mitt projektarbete -- mamma skrev ut information som jag samlat på mig med hjälp av Internet och jag sitter och försöker sammanställa det. Jag har precis börjat läsa igenom styckena och håller på att dela in dem i kategorier för var i arbetet de ska finnas med i. Än så länge har jag gått igenom två sidor. Jag känner mig väldigt produktiv idag...

När jag tänker efter känner jag mig ganska produktiv idag, men det är lite på fel håll. Jag hjälper till så gått det går här hemma (fast det hindrar inte mig från att vara på de andra om saker som jag varken kan eller orkar ta itu med då jag är för lat), jag har läst lite (väldigt lite), jag har försökt lösaett korsord (gav dock upp) och jag har varit väldigt aktiv här på bloggen idag. Kanske lite för aktiv, men det får gå ändå ^^ Det kommer lugna ned sig när skolan börjar igen. Det är först nu jag faktiskt sitter ner och pluggar, och inte ens det kan jag göra bra. Jag önskar att jag hade mer självdiciplin, men det löser sig säkert på något sätt. Det måste det göra...

Bara för att vara jobbig ska jag påminna er om tävlingen igen -- jag vill verkligen inte avblåsa den, men jag måste göra det om jag inte får in tillräckligt många "intresseallmäningar" och just nu behövs det bara fyra till.
O m   n i   i n t e   o r k a r   s c r o l l a   n e d   k a n   n i   k l i c k a   h ä r   f ö r   a t t   k o m m a   d i t 

Flera tankar kring våldtäkter...

När man nämner just våldtäkter tar man för givet att det är tjejer som är offer, och det verkar som att det är fallet bland majoriteten av alla våldtäkter, men man får inte glömma bort att det även händer killar.
Det har skett övergrepp mot killar -- så väl barn som tonåringar/ungdomar -- och det är inte alltid då en annan man är förgriparen. Det har faktiskt hänt att tjejer har våldtagit killar.

Jag kan såklart inte dra koplingar utifrån egna erfarenheter i det här läget, men jag undrar om inte skammen är värre hos killarna än hos tjejerna. Hur ska man som kille kunna säga att man blivit våldtagen av en tjej, eller flera för den delen? Skulle man ta honom på allvar? Nej, förmodligen inte just för att tjejer anses vara så mycket svagare än killar (jag måste bara kommentera detta lite snabbt -- enligt mig finns det inget starkare kön då alla personer tränar upp sina muskler på olika sätt) -- hur skulle en tjej kunna angripa en kille? Det låter ganska befängt i mångas öron.

Om killen istället har våldtagits av någon annan man, hur ser det ut då?
På något sätt är har ordet "bög" blivit ett nedlåtande ord för att man har fördomar om att man är mer tjejig och mesig om man skulle vara det. Även om man är mer öppensinnig nu för tiden förekommer det fortfarande finns det fortfarande personer som har mer emot homosexuella män än homosexuella kvinnor (å andra sidan, om det är män vi pratar om tror jag att det finns några av de som fantiserar om sex mellan två tjejer -- någon gång måste jag få veta vad som är så kul med det!). Det är ganksa sjukt om man tänker på det, men min poäng är i alla fall att man riskerar att få den nedlåtande stämpeln.

Tjejer som blir våldtagna har ett helt annat stöd i samhället än vad våldtagna killar har. Om de är barn har de ett starkt stöd, men inte som ungdomar.  Varför då, egentligen? Är det för att man hellre skyddar de "svaga" och de som är i ett mer underläge? Varför ska då inte våldtagna killar få stöd? Man hamnar inte direkt i ett överläge om man blir offer för våldtäkter, eller hur?

Något som jag också tycker är vidrigt är att det finns tjejer som våldtar killar. De flesta tjejer är rädda att vara ute själva så fort det är mörkt, och samtidigt finns det tjejer som attackerar killar på samma sätt som män attackerar kvinnor -- på samma sätt som får många att vara på sin vakt när man är ute då mörkret har fallit.
Jag märker att jag börjar skriva så osammanhängande som man kan, men jag blir så arg att jag inte kan koncentrera mig.

Det finns olika former av våldtäkter, och det är inte bara kvinnor som faller offer. Det är verkligen någonting som är värt att tänka på...

Kommer inte på någon rubrik, så ni får nöja er med det här

Jag håller på att ladda upp inför kvällen.
Fest på gång? Nej, inte riktigt, och ni vet också vad jag tycker om fester. Sedan är det väldigt få som väljer att ha det på en tisdag.
Det är inte heller utgång, men däremot är det tvättstugan. Att springa upp och ner är inte det roligaste, men det är nödvändigt. Jag ska även försöka handtvätta några av mina tröjor, men vi får se hur det blir med det. Jag visste redan igår att jag inte skulle kunna få det gjort idag, och än så länge har jag haft rätt.

Håll tummarna att allt kommer hinna torka den här gången -- det var inte kul förra veckan när hela lägenheten täcktes av fuktiga kläder. Men i alla fall ska jag gå för att sortera kläderna redan nu så att jag har det gjort -- det är bättre att göra det för tidigt än för sent. Visserligen ska jag inte börja tvätta förrän om en timme, men det är som sagt bra att ha det gjort ^^

Det är synd att det inte kan finnas batteriladdare för människor -- just nu är jag så trött som man kan bli, och jag skulle verkligen behöva lite extra energi. Undra om vi har espresso här hemma...

Picasa :)


Jag var ganska uttråkad nu på kvällen, så jag redigerade en bild med hjälp av Picasa.
Finn ett fel med bilden xD







Stora bröst

Konstig rubrik, jag vet, men jag har en poäng med det hela -- tro mig. Vi får bara hoppas att det är en bra poäng...

Jag har skrivit en hel del om skönhetsideal tidigare, men varför sluta där när det finns så mycket att tycka till om? För många handlar det inte enbart om att ha den smala midjan men också de rätta brösten, den rätta rumpan, de rätta benen och Gud vet vad. Förutom att man "måste" vara smal, var det första jag fick veta gällande utseendet att man skulle ha de rätta brösten -- att de skulle vara stora.
Jag har aldrig förstått det hela med bröst -- vad är det som är så sexigt med fettklumpar på bröstkorgen? En annan sak som förvånar mig ännu mer är vad vissa människor är redo att betala för nya bröst. För det första är det långt ifrån billigt, och sedan är det de eventuella komplikationerna som kan medkomma. Är det inte bättre att bara låta saken (sakerna om man tänker efter) vara?

Fast i och för sig har jag rätt stora bröst, så vad vet jag? (märk av den sarkastiska tonen i meningen)
Vad vet jag om hur det är att leva med små bröst? Jag vet faktiskt ingenting om det, men jag ser ändå inte någon större fördel med att ha stora bröst. Själv vill jag ha mindre just för att jag har så svårt att hitta passande underkläder. Förra veckan hittade jag det första par som passade på över ett halvår. Vad säger det er? Det jobbiga är inte bara att jag har gått ner rätt mycket i vikt det senaste året, men brösten har blivit större i stället för mindre, vilket irriterar mig ännu mer. Toppen på isberget är såklart att man får höra kommentarer som "Vilka bomber du har" eller "Lyckost". På vilket sätt skulle jag vara lyckost? Jag har problem med att hitta passande underkläder, vilket leder till att jag får ont. Jag kan inte ha mina favoritlinnen då de är så pass urringade och då jag fått höra att jag ser ut som en slampa. Det har faktiskt hänt någon enstaka gång då man tagit mig för korkad p.g.a. det, och det var faktiskt det värsta. Jag kanske inte är den mest smarta personen, men jag är långt ifrån korkad (även om jag fattar korkade beslut).

Är detta någonting jag klagar över? Just nu verkar det som det, men jag har lärt mig att leva med det. Det enda jag egentligen klagar över är att det är svårt att hitta passande underkläder, men det är klädbutikerna som ska klandras för det. Man kommer ingen vart med livet om man ska var missnöjd med sig själv, och det inkluderar utseendet. Var glad över det du har istället för att rata det du inte gillar. Det är allt jag har att säga...

Kallt, men mysigt ♥

Hejhej ^^
Jag vaknade väldigt sent idag, och det är först nu jag faktiskt börjat komma igång. Jag var ute en liten sväng i samband med att mamma behövde lite hjälp med att handla, och det piggade verkligen upp mig. Anledning? För att jag tog en tio minuters promenad där det är -14 grader. Det är sjukt hur kallt det är nu -- vanligtvis brukar det vara så här kallt först efter nio på kvällen, men de har varit -14 grader i en timme nu då det är som varmast.

Klagar jag över kylan? Nej, för jag tycker bara att det är mysigt. Varför skulle jag annars ta en väldit kort promenad? Det är så synd att det ska vara så få personer som håller med mig om det här. Det är så många som klagar på kylan och snön, men helt ärligt tillhör det säsongen. Om det hade varit maj hade jag varit sur, men det är trots allt januari så man bör räkna med kylan då man bor i Sverige. Dessutom är det vackert med snön -- framför allt när solen är framme.

Kort sagt älskar jag snön, i alla fall då den finns vid rätt årstid, och med tanke på att det är vinter känns det mer passande med snö än med regn. Jag är glad över att det var snö på jul och även nyår -- något vi inte haft på år och dagar. Jag kan inte bestämma över andras åsikter, men jag blir sur över att man inte ens försöker se det positiva i det. Jag förstår att det är frustrerande när tågen är 15 minuter försenade när det enbart är frost på marken, och jag förstår att det är jobbigt när man fryser häcken av sig. Dock måste jag säga att det inte längre är några större förseningar på tågen längre (inte här hemma i alla fall) och om man fryser så är det för att man inte har tillräckligt med varma kläder på sig.
Sluta klaga då vi äntligen har fått en riktig vinter.


Våldtäkt

Våldtäkter är ett av de värsta brotten man kan begå.
Det är i alla fall det jag tycker, och jag vet att många håller med mig. Man kan tro att det är gärningen i sig som är det värsta, och för många är det så. Men det finns de som inte blir trodda och som själva blir klandrade för saken. Man har även fått höra om fall som gått vidare till domstol då man frågar om offret har druckit, vilka kläder hon hade på sig och en gång gick det så långt att man drog in flickans sexuella historik.

På något sett är det offret som måste stå till svars för något som hänt henne. Det är på något sätt offrets eget fel att hon haft på sig tajta kläder, det är offrets eget fel att hon betett sig utmanande och flirtande och för att inte nämna är det hennes eget fel att hon var ute sent helt ensam. Är det inte sjukt att det ska behöva vara så här för många människor?

Det är faktiskt sådant här som gör att få vil polisanmäla en våldtäkt. Det kan i och för sig även handla om rädsla för vad som kan hända om man skulle anmäla, framför allt om förövaren är någon man känner. I många fall tror jag dock att det handlar om att man själv är rädd för att man inte ska bli trodd och att man själv ska behöva stå inför svars inför domstol, om det ens går vidare till domstol. Av alla de fall som anmäls är det ett fåtal som går vidare till åtal. Därefter är det ännu färre fall som går vidare till domstol. Det är klart att man inte vill sätta igång en lång och påfrestande process som kanske inte ens leder någon vart.
Sedan är det skammen också. Jag hamnade själv i en situation då jag trodde att jag skulle bli våldtagen. Detta skedde för ungefär två månader sedan, coh det är få som jag personligen berättat det för. Jag skrev snabbt om det här på bloggen (jag rtor faktiskt att jag skrev ett helt inlägg nu när jag tänker efter), men jag hade stora problem med att berätta det för någon. Det har jag nu också, men jag har lyckats gå vidare just med tanke på att ingenting hände.

För er som inte läste det inlägget jag pratar om så var jag ute på en promenad. Det var rätt sent på kvällen, men jag var rastlös.
Jag var inte långt hemifrån, men det var meningen att jag skulle svänga av på en annan väg, men jag misade kröken och gick lite vilse. Jag visste dock var jag var någonstans och gick den riktning som jag visste skulle leda mig ut på en större väg. Jag tänkte inte så mycket på att det var ett mörkare område förän jag kom dit, men det fanns hus i närheten så jag kände mig relativt säker tills två killar kom emot mig. Den ena blockerade mig, och den andra försökte göra samma sak. Jag hann dock smita emellan dem och jag småsprang iväg.
Det låter ganska futtigt, men ni anar inte hur läskigt det var, och jag var så otroligt lättad över att det bara var det som hände och inget mer. Jag har faktiskt dåligt samvete nu då jag skriver om detta då det är så många som varit med om betydligt värre händelser -- detta var knappt någon händelse jämförelsevist med dem.
I alla fall känner jag mig fortfarande lite skamsen över det just med tanke på att jag rörde mig mot fel område, även om jag inte var helt medveten om det, och jag var ute sent helt frivilligt. Det är meningen att jag ska vara smart -- när man hör om våldtäkter och allt möjligt tänker man aldrig att det kan hända en själv, så därför är man inte alltid så försiktig som man egentligen bör vara.
Men det är just det också -- varför ska man behöva vara så pass försiktig jämt och ständigt? Om jag vill ta en promenad då det är mörkt ska jag väl kunna göra det utan att bli överfallen, eller hur? Även om någonting hade hänt, hur hade det varit mitt fel? Ska man använda den principen på alla olika typer av brott? Nej, det ska man inte, och det gör man inte heller.

Varför skriver jag om detta?
En av de bloggare jag följer blev attackerad för några dagar sedan. Våldtäkten fullbordades aldrig då en man som rastade sin hund var i närheten, men enligt beskrivningen av händelsen var det nära.
Den här tjejen fick sedan kommentarer som sade att hon inte borde må så pass dåligt med tanke på att ingenting hände.

Det fick mig verkligen att se rött (ironiskt nog var det bokstavligt talat då också då jag tittade nedåt -- någonting jag tenderar att göra då jag blir föbannad -- på den röda tröja jag hade på mig idag). Får man inte ha rätt att må dåligt över någonting sådant när man har all rätt att vara på dåligt humör då det är lite snö på marken? Det är illa nog att mannen attackerade den här tjejen från första början, räcker inte det?
Det känns på något sätt att man inte har rätt att må dålitg om man blir utsatt för ett våldtäktsförsök, men om den fullbordas anses det vara ens eget fel i många avseenden. Det är vidrigt!!!

Jag beundrar verkligen dig och din styrka -- det är få som klarar av att polisanmäla så pass snabbt, och det är ännu färre som har styrkan att skriva om det så att allmänheten kan läsa. Du finns verkligen i mina tankar ♥

Bildregn

Här kommer som sagt var de bilder jag tog när jag var ute på promenad. Jag har inte skrivit kommentar/förklaring på alla, men det finns de bilder då jag känner att det nästan krävs en förklarng. Annars låter jag bilderna tala för sig själva :)







Här har vi en bättre bild av hur valvet såg ut ^^










Är det bara jag, eller ser det på något sätt ut som ett altare? xD
Jag hade faktiskt lite av en domedagskänsla när jag gick här...







Jag ville försöka få med Globen på bästa sätt, men det var så disigt att den kamoflerade sig med bakgrunden...




Det här är bland det häftisgaste jag sett på länge






Man måste kunna bjuda på sig själv, eller vad säger ni? :P


En mer normal bild :)




Samma stock. Den svartvita bilden togs i september. Trots att det har gått så fort nu känns det ändå på något sätt som att det var evigheter sedan jag satt där...


Förklaring till min min -- jag fick snö innanför ena skon. Det var inte lite kallt.


Den sista bilden -- i alla fall den sista jag kommer lägga upp ^^










Inaktivitet...

Jag är verlkigen seg idag -- på något sätt har det känts som att jag inte har kunnat fungera även om jag har varit igång. Det är som om man satt mig i vänteläge... Jag satte mig faktiskt ned med en Knep och Knåp-tidning tidagare idag och det tog mig tre timmar att komma på ett välkänt namn. Det tog mig femton minuter att komma på det romerska tecknet för talet 19.
Min hjärna börjar komma igång nu, och ironiskt nog måste jag gå och lägga mig snart. Jag hoppas att jag ska kunna sova den här gången -- att jag inte blivit övertrött. I detta läge tvekar jag faktiskt starkt på det då mina ögonlock håller på att falla ned. Jag hoppas att jag har någon energi kvar imorgon -- jag ska ta hand om tvätten igen då, och den här gången måste jag ta itu med mina stickade tröjor. Även om jag inte kan tvätta alla (det ligger fem stickade tröjor i tvättkorgen som är mina) kan jag i alla fall försöka få undan åtminstone två stycken. Svårare än så ska det inte vara. Det är i alla fall det jag försöker övertala mig själv nu, men vi vet hur det kommer bli imorgon -- jag kommer sitta här igen på kvällen och slå mig själv i pannan för att jag inte tog hand om dem. Det är så det har varit nu de senaste veckorna då jag haft tvättstuga.

Jag vet att jag är den mest intressanta personen som pratar om tvättning o.s.v. men jag måste tyvärr avsluta det. Jag ska faktiskt avsluta detta inlägg nu för att kunna påbörja uppladningen av bilder från idag -- jag tog mig själv i kragen och gick på en promenad i samma skog som häromdagen, men nu var det ljust uta så jag kunde ta fler bilder. Om ni har lite tålamod kommer ni kunna se dem förhoppningsvis inom en timme, men de är rätt stora så det tar tid att ladda upp dem. Annars blir det väl helt enkelt imorgon ;)



PS. Det finns fortfarande chans för er att anmäla ert intresse till månadens tävling. Jag har fått en "intresseanmälan", men jag behöver fyra till innan söndag.

Seg dag

Hejhej ^^
Jag kommer säkert bli på allt sämre humör ju närmre kvällen vi kommer, så jag skriver nu när jag är på ett någorlunda gott humör.
Jag kunde inte sova inatt -- överhuvudtaget. Jag låg vaken till sju på morgonen trots att jag var hur trött som helst och trots att jag hade gått och lagt mig runt två (lite sent, jag vet, men det är bättre det än fyra). Jag sätter klockan sedan på halv tolv för att inte sova alltför länge under dagen, och jag lyckas faktiskt somna. Men runt tio-tiden börjar man borra antingen här i huset, i en av lägenheterna ovanför, eller i traffikskolan här bredvid. I vilket fall som helst dånar det så in i h*****e och det är omöjligt att inte vakna av ljudet. Det är även omöjligt att hålla sig vaken till det ljudet. Efter ett tag slutar man borra och börjar hamra istället. Det är inte fullt lika farligt, så jag lyckas somna om igen för att en timme senare vakna av borrandet igen. Det innebär att jag fått mindre än fyra timmars sömn, och jag undrar om jag ens kommer orka plugga. Jag ska i alla fall försöka se om doumentären igen då jag inte gjorde det igår, men My är lika trött och med tanke på att hon har TV:n i sitt rum måste jag vänta tills hon ger mig klartecken. Det är taskigt att gå in i hennes rum och väcka henne för en dokumentärs skull...

Hur jag än vrider och vänder på det måste jag gå ut och handla, och jag funderar på vad man kan ta till lunch. Det är lite sent nu, men jag har inte haft någon aptit idag med tanke på att jag bara velat sova (om de bara kunde sluta borra någon gång!!!). Nu kräver min mage att jag ska mata den, och det enda jag tänker på är kakor. Det är i och för sig också gott, men det är ingen vidare måltid, eller vad säger ni? :P



Ni har väl inte glömt bort tävlingen? Jag måste snart blåsa av den då ingen har kommenterat inlägget -- jag blåser av på söndag som ingen (eller färre än fem) visat intresse...

Lite bilder från idag ^^

Det blev inte så många bilder från idag, men jag fick ihop ett par stycken i alla fall. Jag hade tänkt att ta en sväng i skogen igen, men det hann bli för mörkt för att kunna gå där idag igen. Vem vet, det kanske blir av imorgon ^^



Jag åkte som sagt var till Farsta strand för att äta på grillen där.
Som Linn sade: "Åh, vilka charmtroll" :P



Jag fick även med My, och hon brukar vanligtvist inte vilja ställa upp ^^


Jag fortsatte läsa min bok nu på kvällen -- den börjar bli riktigt spännande nu :D




Komik eller idioti?

Jag var inne på Sverigedemokraternas hemsida för att ta reda på vad de egentligen står för. Jag fick egentligen fram någonting överhuvudtaget förutom att jag nu vet att de motsäger sig själva hela tiden. 

  • ”Sverigedemokraterna bildades den 6 februari 1988, i första hand som ett intresseparti för svenskar. Den enande faktorn var motståndet mot den förda invandringspolitiken, vilken man såg som alltför vidlyftig och därmed som ett hot mot vårt land, såväl ekonomiskt som socialt”

Det stod ingenting om att man har ändrade åsikter, så vem vet man kanske har samma åsikter kring invandring nu som man hade då. 

  • ”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund.”

Ändå verkar det som att man betraktar invandring som ett hot mot den svenska befolkningen...

  • ”Kulturell mångfald är lika nödvändig för mänskligheten som biologisk mångfald för naturen. De skilda kulturerna är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn.”

Det stämmer, men det överensstämmer inte med Jimmie Åkessons uttalande då han påstod att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget.

  • ”Principen omöjliggör inte invandring. Däremot måste invandringen hållas på en sådan nivå att den inte i grunden förändrar befolkningssammansättningen på så vis att etniska enklaver uppstår. När så ändå har skett finns det två möjliga lösningar: a) återvandring och b) assimilering - det vill säga att de, som invandrat, tar till sig majoritetskulturen och på sikt uppgår i nationen.”

Förlåt, men påstod inte SD att de var för kulturellt mångfald?

  • ”Sverigedemokraterna sätter värde på det som skapats och förmedlats av vårt folk genom århundradena. Sveriges framsteg och välstånd är det svenska folkets verk. Vi, som lever idag, har ett ansvar att förvalta detta. Låt Sverige förbli Sverige.”

Det jag reagerade på här var "Låt Sverige förbli Sverige". Förväntar man sig att Sverige ska bli iranskt för att iranska personer invandrar till Sverige?

  • ”Det är sverigedemokraternas övertygelse att solidariteten beror av identifikationen. Vi har en benägenhet att i högre utsträckning känna solidaritet med dem vi kan identifiera oss med. För att upprätthålla medborgarnas vilja att bidra till det allmänna är det därför viktigt att de gemensamma ekonomiska resurserna i första hand används till inhemska behov.”

Vilken typ av identifikation pratar man om? Det är mer än ekonomiska identifikationer som krävs för en solidarisk känsla… För Guds skull, som politiskt parti måste ni motivera hur ni menar!!!



Jag tyckte att citaten var rätt komiska då de motsade sig själva och då de motsade Jimmie Åkessons uttalande, debattartikel, om hans åsikter kring muslimerna. Det här är trots allt ett parti, och det gör mig även frustrerad. Detta parti är inte det enda med nackdelar och sämre ståndpunkter, men man kan inte säga att man står för någonting för att sedan ta tillbaka det. Även om de inte gör det medvetet sker det ändå, och det är i en sådan pass bred grad att det gör mig sur. Man nekar människor deras rätt till sin kultur.
Personligen tycker jag inte att man ska tvingas överge sin bakgrund bara för att man tvingats överge sitt land. Jag tycker att man ska följa de lagar som gäller inom landets gränser, och så är det i dagens läge. Om de följs eller inte är en annan femma, och det berör "svenska" som invandrare.
Man kan även fråga sig vad kultur innebär. För mig handlar det mer om traditioner (om man har traditioner kan man fortfarande följa dem, eller hur?). Kultur inom ett land är för mig bl.a. historiken och språket. Historiken kan man inte ändra på, och om man är rädd för att språket ska påverkas av invandring får man väl göra sig av med alla engelska filmer och TV-programm då det är engelskan som påverkat oss mest på senare tid. Om det har med traditioner att göra kan man fortfarande tillämpa dem -- vem har sagt att det inte är okej att göra det bara för att människor från andra länder kommer hit? Svenska familjer har sina egna traditioner som följs -- det är inte som att alla svenskar gör någonting samtidigt på dygnet. Om man klarar av att hantera sina traditioner inom familjerna utan invandrare klarar man av det med dem. Att invandrare kommer hit gör enligt mig saken bara bättre -- man introduceras till olika typer av mat och matlagningssätt på ett helt annat sätt. Om det enbart tilläts "svensk" mat, vad skulle vi då vara kvar med? Köttbullar och potatis? Det kan i och för sig vara gott i rätt sammanhang, men jag älskar asiatisk mat och den åsikten kommer jag att hålla mig fast vid.

Det som jag märkte med detta parti är som sagt var att deras ståndpunkter motsäger sig själva, och detta finns faktiskt bland andra partier. Jag tycker bara att det är på gränsen till patetiskt -- antingen står man för sina åsikter, eller så gör man inte det. Det är bara löjligt att försöka baka in det på andra sätt genom bra ordval för till sist märker man det. När jag läste det första citatet, som var det inledande stycket, fick jag en bild av att man kanske har ändrat åsikt under de senaste 20 åren. När jag läste vidare kom det aldrig på tal. Man hade inte skrivit om man delade de åsikter nu som man gjorde då, och jag drog till sist linjen att man fortfarande tycker så. Det kanske inte stämmer, men jag vet att mycket motsäger tidigare uttalande.

Jag är ledsen att jag skriver ett sådant långt inlägg om politik, men detta gör mig som sagt var sur. Vi har ett parti i Sverige som är emot kulturellt mångfald (om man anser att invandrare ska ta till sig"majoritetskulturen" har de ingen rätt att tillämpa sin egen vilket resulterar i att mångfalden bland kulturen aldrig kan få ett riktigt liv), vilket med andra ord innebär att man inte kan acceptera människor som de är. Hur kan det vara demokratiskt att ens tvinga människor till att antingen lämna Sverige eller att lämna sin härstammning bakom sig bara för att de tvingats lämna sina hem bakom sig? Det är inte rättvist -- inte på långa vägar.
När ska vi lära oss att acceptera människor för det de är?

Projektarbetet

Jag har faktiskt börjat komma igång med det igen. Jag låstes fast någon vecka, och jag tappade motivationen då -- jag fokuserade på andra uppgifter istället, men nu är jag på G igen. Det känns faktiskt skönt att vara det, och jag hoppas att allt ska kunna gå som på räls de närmsta månaderna. Tänk att arbetet ska vara klart om lite drygt tre månader -- det är inte klokt hur snabbt tiden går.
Förutom dokumentärfilmen jag har sett (och som jag måste se igen för att kunna anteckna) har jag hittat lite information på nätet som mamma har printat ut från sitt jobb. Jag ska läsa igenom det, stryka det oväsentliga och sammanställa det jag har för att kunna få en fast grund. Därefter är det bara för mig att lägga till mer och mer information tills jag anser att arbetet är klart (eller så klart som arbetet kan bli -- jag behöver tid med att skriva formalia och sådant också).

Jag gick ju Samhällskunskap B förra året, och det har verlkigen hjälpt mig, och det finns mycket därifrån som jag kan använda mig utav nu till projektarbetet. Det är samma typ av upplägg man använder sig av, och jag vet vad jag gjorde för misstag förra året som jag har tänkt på nu.

Det var inte meningen att jag skulle snacka om mitt arbete, men jag blir så glad nu när det börjar gå bra igen -- det börjar flyta på nu. Jag har ägnat någon timme åt det idag, men den större delen av dagen spenderades tillsammans med My, Linn och Tessan. Vi åkte till Farsta strand för att äta på en grill där (det finns en anledning till varför jag inte är särskilt smal) och det slutade med att jag och Tessan hickade i omgångar. Linn och hennes grimascher, och humor överhuvudtaget. Någon gång ska jag filma henne så att ni kan se vad jag menar ^^

Just nu håller jag på att läsa Flickan som lekte med elden. Jag har faktiskt kommit en bit nu, och den är sjukt bra. Stieg kunde verkligen skriva på ett varierande sätt då han skrev utifrån de olika karaktärernas synvinklar. Det var så synd att han dog så plötsligt...

Aja, jag ska fortsätta läsa, men ni får ha det så bra ♥

Tro mig, det finns mer att skriva...

"Neger"
Det är ett av det ord jag verkligen hatar, och som fortfarande används. Problemet är att det används av andra personer än rasister och nazister, vilket gör det ännu värre. Personer i min kompiskrets använder det ordet, och när jag förklarar att jag inte gillar det får jag kommentaren tillbaka att "svart" och "neger" är precis samma sak.
Enligt mig är det långt ifrån samma sak -- om man blickar tillbaka, vilka typer av personer var det som egentligen använde sig av det ordet? Det var i och för sig mer eller mindre hela den vita befolkningen, men vad tror ni att de gjorde mot svarta?
Jag vet att jag redan skrivit mycket om rasism, men man kan inte skriva tillräckligt...

Vi har personer som kolonisatörer som använde sig av det ordet. Vill ni veta vad europeeiska kolonisatörer gjorde mot den afrikanska befolkningen? Jag kan inte nämna alla då över 90% av Afrika var koloniserat i slutet av 1800-talet, men jag vet vad som hände i Kongo efter att Belgien koloniserat det. Man högg av högerhänderna på de personer man ansåg inte arbetade för lite. Det spelade ingen roll om man var vuxen eller ett litet barn. Männen arbetade med andra ord ihjäl sig, många pojkar också för den delen, medan kvinnorna var fasta i byn. Kvinnorna kunde inte arbeta på gårdar för att få fram den mat som behövdes. Under en 50-års period hade 10 miljoner människor dött, vilket motsvarade halva befolkningen.
Jag såg en dokumentär för flera år sedan där man även berättade att belgarna våldtog kvinnorna då de inte kunde försvara sig, och då de inte hade männens försvar. Det kunde till och med hända att man skar av deras bröst. Vad var det belgarna ville göra med befolkningen egentligen? Den officiella anledningen var att civilisera dem. Kan ni förstå någonting sådan? Man ville civilisera en befolkning genom att använda sig av gränslöst våld!!! 

Även KKK använde ordet fritt, och de flesta av er kan åtminstone tänka sig vad de gjorde, eller hur?
De härjade i USA och de sökte upp svarta och mördade dem. Det är det första man lär sig (om man bortser från kläderna -- att de bar vita rockar med en spetsig luva som täckte ansiktet -- och det faktum att de brände kors), men det var inte riktigt så enkelt. Om de svarta hade varit tvungna att dö hade jag verkligen hoppats på att det var det enda de behövde göra... Det var inte direkt som så att en medlem ur Ku Klux Klan (jag hoppas att de fortfarande torteras i helvetet, om det nu finns ett) tog upp den närmsta pistol som fanns och skjöt ihjäl svarta -- de utförde igenomtänkt tortyr. Den vanligaste formen var lynchningar då man hängde ett flertal svarta i samma veva. Det var den mer mildra formen -- det kunde även hända att man brann svarta.
Det har förekommit flera klaner genom historiens gång, och det är svårt att tänka sig att det fortfarande finns kvar även om det inte alls är i närheten av den utspridning som varade under 1920-talet/1930-talet då klanen var om störst (jag tror att det var kring 1930-talet, men jag är väldigt osäker och alldeles för lat för att kolla upp -- rätta mig gärna om jag har fel). 1999 klassade man faktiskt organisationen som en terrorgrupp.
En sak som jag tycker är ironiskt och som man måste lägga till här -- KKK utgick sig för att vara Guds män och trodde att de gjorde ett bra jobb när de dödade svarta. Detta är p.g.a. kyrkans uttalande kring svarta, men vad var det som fick dem att bränna upp kors egentligen? Vilken respekt man hade för Gud -- gå runt och säga att man gör Guds jobb och bränner upp kristendomens heliga tecken. Bara där märker man att det är något som inte står riktigt rätt till.

En annan sak som jag vill ta upp är ett fall från 1916 som rörde en 17-årig pojke. Han var förståndshandikapad och dömdes för mordet på en kvinna -- husmodern till den gård han jobbade på. Efter att domen fastställts tvingades pojken ut på bakgården där man skulle hänga honom. 16 000 personer fanns som vittnen, och de jublade över att få se honom dö. Man dödade honom inte direkt -- man lät tortera honom på ett sådant grymt sätt att jag inte fattar att man pratar om det. Man hissade honom upp och ner, och när han kom till marken lät man bränna honom med hjälp av den eld man tänt. Han försökte klättra upp på den kedje man hängt fast honom i för att undvika elden, och då skar man bort hans fingrar en för en. Man ville dra ut på hans död så mycket som möjligt för att tillfredsställa åhörarna. Dessa åhörare kallade honom "nigger".

Om man tittar på det jag har skrivit är det väl inte så svårt att förstå varför jag inte vill använda orden "neger" eller "nigger". Jag vill inte beblandas med de personer som utförde dessa tortyrer till sin egen vinning, för att kunna "civilisera" den svarta befolkningen. Något som jag också stör mig på är att man fortfarande delar upp befolkningen i färger. Jag vet att jag gjort alltför många gånger redan vid det här laget, men världen består inte av svarta och vita när det gäller människorna. Mänskligheten består av människor, och det är det jag tycker att man ska fokusera på. Om man vill beskriva historiken kan man faktiskt skriva "afro-amerikaner" eller "afro-européer". Jag ska försöka tänka på det, men just ordet "svart" ligger för djupt ingrodd i min hjärna så jag vet inte om jag kommer använda det av ren reflex eller inte. Säg till då jag gör det så får jag ändra på det.

Det är dags för oss att titta bort fån hudfärgerna och titta på människan.


Merparten av den information jag använt mig av kommer från en dokumentärfilm jag fick låna via skolan till mitt projektarbete -- det är den första delen ur en hel seriesom handlar om rasismens historik.

Tävling?

Jag funderar faktiskt på att skapa en tävling här i bloggen. Det är någonting jag funderat på ett bra tag nu, men jag tänkte att det skulle vara passande nu då det är ett nytt år och nytt årtoinde. På måndag (imorgon med andra ord) är det en ny vecka, men jag orkar inte vänta så länge.
Men för att tävlingen ska bli av behöver jag minst fem personer som ställer upp -- det kommer bara att vara ett litet pris som jag kan skicka med i p o s t e n och som inte kostar särskillt mycket. Ju större intresse desto "större" pris.

När det gäller priset hade jag tänkt mig ett presentkort på en valfri affär (som jag kan komma åt) på 300 kronor. Det är inte så mycket, men det är alltid något. Det blir antingn det eller ett hemmagjort vänskapsband, men jag skulle föredra om ni valde det första alternativet.
Men för att detta ska kunna bli möjligt behöver jag som sagt var minst fem intresseanmälningar redan under nästa vecka. Om jag inte fått in tillräckligt kommer jag att avblåsa tävlingen direkt. Annars varar den januari ut. Vad säger ni om det?

Reglerna är enkla för att vara med -- det räcker med att skriva en kommentar till detta inlägg och skriva vilken affär du vill ha presentkort från. Om du hellre vill ha ett vänskapsband kan du skriva det, och då får du berätta vilka färger du vill ha så väljer jag ut fyra av dem. Motivera gärna varför just du ska vinna -- det är inget måste, men det kan underlätta lite för mig.
Glöm inte bort att fylla i mailadressen så att jag kan kontakta vinnaren ^^

Dagens bilder

Eller gårdagens nu när man tänker på det.
Jag tog en promenad för några timmar sedan, och jag passade då på att ta några bilder. Problemet var att det var så pass mörkt ute att jag inte kunde ta bra bilder, men fint var det. Jag kommer säkert gå samma runda igen imorgon under dagen om det inte är alltför blåsigt, så då kommer säkert flera bilder upp (och förhoppningsvis bättre).


Jag tyckte att det var så vackert med "valvet", men det kom inte fram på rätt sätt på den här bilden "/




Jag älskar verkligen det faktum att det finns en motorväg vid en skog, och att man skövlat bort en massa träd för enbart den sakens skull. Jag undrar om det inte fanns ett bättre sätt då man först satte igång med motorvägsbygget...



Jag tyckte att svart-vita bilder skulle framhäva känslan på ett annat sätt ^^

Kram på er ♥

Lördag

Det känns inte som att det redan är lördag. Snart börjar skolan igen, och jag vet inte om det är någonting jag vill. Visst, jag vill träffa alla igen, men jag skulle inte ha något emot lite extra lov. Jag har fortfarande ett gäng böcker jag vill läsa (det stämmer, jag vill inte ha mer lov för att kunna slappa och shoppa utan för att läsa).
Jag håller just nu på med mitt projektarbete -- jag försöker sammanställa det jag vet än så länge. På så sätt har jag en stabil grund och jag kan lättare lägga till mer information då jag hittar nytt material. Smart, eller hur? ;)

Jag har varit vaken sedan halv elva, och konstigt nog är jag pigg. Jag var ju uppe så sent, så jag trodde inte att jag skulle kunna ta mig upp ur sängen då ringklockan ringde. Ironiskt nog drömde jag att jag vaknade av min väckarklocka och när jag precis stängt av den ringde den i verkligheten. Det är lite läskigt när någonting sådant händer, men jag antar att det var till en fördel i det här läget.

Om jag ska vara helt ärlig funderar jag på att ta en kort promenad. Det är så vackert utanför med ett tjockt lager snö som reflekterar solljuset. Grejen är bara att jag kommit in i arbetet och hunnit bli irriterad och frustrerad. Ni skulle bara veta hur spanjorerna behandlade indianbefolkningarna i Karbien och Sydamerika. Det blev inte bättre när britterna och fransmännen koloniserade Nordamerika. Stackars människor...

Aja, det är väl bara att sätta igång med arbetet igen. Jag ska försöka lägga upp lite bilder sedan, för jag känner själv att det har blivit alltför mycket text den senaste tiden.

Trött

..så in i h*****e!!!
Jag håller på att somna, det har jag faktiskt gjort ett flertal gånger nu. Det är så typiskt mig att bli motiverad just när det är för sent. Jag har inga problem med att arbeta med läxor och uppgifter på det sättet -- när jag väl sätter igång får jag det gjort. Frågan är bara när jag sätter igång... Just med projektarbetet kan man inte göra allt i ett svep. Man måste ta pauser, och det är under de pauserna jag tappar lusten igen. När jag finner den har klockan hunnit bli för mycket och man tar en paus. Samma vissa gång på gång, men jag tror inte att det är någon större fara nu. Jag har hållt på att leta efter dokumentärfilmer och böcker som jag ska försöka låna på olika bibliotek. Jag kanske rent utav kan pröva de mer lokala biblioteken här i närheten. Då är bara frågan var jag lagt mitt bibliotekskort. Det är ett bibliotekskort jag haft i nästan 13 år nu, så det har med stor sannolikhet rymt från mig. Man klarar inte av att vara i närheten av mig under en sådan lång tid.

Men i alla fall får jag leta vidare när jag vaknar igen. Jag ska faktiskt sätta väckarklockan på ringning så att jag kommer upp i tid. Förhoppningsvis kan jag arbeta utan några större avbrott, och utan att folk rusar till mig för att berätta diverse saker. Vanligtvist har jag inget emot det, men nu när jag äntligen fått saker och ting att rulla på igen vill jag behålla flytet.

Är det någon som har en bra rekomendation gällande böcker och dokumentärer kring rasismens historia, och ev. rasismen i dagsläget?

De ämnen jag ska beröra är:
1. Koloniseringen av Amerika och kanske rent utav Australien
2. Slavhandeln
3. Rasbiologin (fast där har jag hittat en del)
4. Andra världskriget
5. Ku Klux Klan
Samt personer som Nelson Mandela och Martin Luther King Jr.

Rasbiologi

Jag hittade ingen ny information kring kolonisationen, men jag hittade en del om rasbiologin -- främst den typen av forskning här i Sverige. Jag har inte läst igenom allt, men jag känner ändå till tillräckligt mycket om den för att kunna ha en åsikt.

För er som inte vet inledde man en s.k. rasbiologiforskning på olika platser runt om i världen, och Sverige var faktiskt ledande i den forskningen. Man gjorde olika biologiska mätningar för att kunna dela in människor i olika raser, och man gjorde upp en hierarki -- turordning för vilken "ras" som hade högst status respektive lägst o.s.v. Det var denna forskning som nazisterna hade sina grunder i under andra världskriget. Ju mörkare man var desto mer värdelös var man, mer korkad var man och man hade bredare grund för kriminalitet. Man kunde även ha större anlag för kriminalitet om man hade ett vissa mått kring ansiktet o.s.v.

Som tur var håller man inte på med rasbiologiforskning, men tankarna finns ändå kvar, eller vad äger ni? Det finns fortfarande personer som anser att man löper större risk att bli kriminell om man är exempelvis svart än om man är vit. Det spelar tydligen ingen roll hur man har det socialt och ekonomiskt ställt -- det har med hudfärg att göra.
Mer skit än det där kan man inte stöta på, eller vad säger ni? Vad bevisar att man löper större risk för att bli kriminell om man är svart? Statistiken? Visst, vissa typer av brott är överrepresenterade av svarta, men det har f*n inte med hudfärgen att göra. Om man lever i ett problematiskt område utan pengar löper man större risk att begå rån. Jag skulle kunna begå ett rån om jag inte hade något val, och jag är inte svart. Betyder det att jag är utstött? Nej, det betyder att jag är mänsklig -- det är vår natur att ta till drastiska åtgärder i desperata situationer oavsett hudfärg!

Det var även rasbiologiforskningen som bidrog till rashygienen. Det var en teori man kom med då man ville rena mänskligheten från kriminella och de felaktiga raserna, om jag förstått saker och ting rätt. Man ville rena mänskligheten genom att bl.a. tvångssterilisera kriminella eller pykiskt sjuka människor. Detta skedde faktiskt i Sverige mellan 1934-1975. För 25 år sedan kunde man med andra ord bli tvångssteriliserad om man begått ett brott. Jag tror inte att detta skedde i lika stor grad under 70-talet som under 40- och 50-talen, men det skedde fortfarande och det var lagligt.

Vi pratade om detta på juridiken förra året då vi hade Mänskliga rättigheter. Mellan 1934-1948 genomförde man detta utan några större problem, men 1948 kom de mänskliga rättigheterna till och då fick man inte tvångssterilisera människor. Man gjorde därför en ändring i lagarna om att personerna i fråga själva skulle göra valet. Det låter inte så farligt om man lägger fram det på det här viset, men personerna i fråga ställdes inför omöjliga ultimatum och var tvungna att välja tvångssterilisering. Det vidrigaste var att det kunde ske utan någon som helst grund. Vi fick lyssna på en P3-dokumentär där man tog upp detta, och det var en kvinna som tvångssteriliserade sig efter att en annan kvinna sett henne tillsammans med ett flertal pojkar på en skidresa. Hon hade dragit slutsatsen om att den här flickan haft sex med alla dessa pojkar och hon stämplades därför som promiskuös. Detta skedde på 50-talet, och då betraktades man som en "oren" människa vars gener man inte ville skulle spridas.
Personerna som tvångsteriliserades har fått upprättelse via skadestånd, men alla pengar i världen kan inte ge det de gick miste om och det de ville ha -- en familj med många barn.

Det känns ganska surrealistiskt att en forskning som startades upp kring 1800-talets slut och som gjorde att Sverige fick en ledande roll kring 1920- och 1930-talen fortfarande påverkar många av oss trots att det gått nästan 100 år. I vissa delar av världen använder man sig av rasbiologin. Det är i alla fall det jag tror, men jag är osäker. Det jag vet är att man använde det under 90-talet i Rwanda. Man gjorde mätningar av bl.a. panna och näsa för att komma fram till vilken etnisk tillhörighet människorna tillhörde. Detta dokumenterades även i passen, så när inbördeskriget bröt ut -94 kunde hutusoldater lista ut vilka som var tutsier och avrätta dem (inbördeskriget varade i 100 dagar och tog 800 000-1 500 000 liv -- det är svårt att säga då många försvann, och vem vet vad som kan ha hänt liken).

Jag tror faktiskt att rasbiologin har varit mest framgångsrik på många sätt gällande rasismens framväxt -- dels för att grunden för nazisternas tänk kring andra människor finns där, men också för att det är någonting man fortfarande använder sig av. Även om man aktivit inte använder sig av det drar man alla över en kant då man säger att svarta är värdelösa, korkade etc. Det var just den tolkningen rasbiologforskare gjorde för så många år sedan.

Det känns ganska ironiskt för mig att vi efter 100 år har gått igenom en stor utveckling gällande teknik och människosyn samtidigt som det finns människor som är fast i ett 1920-tals tänk. Om man påstår att svarta är "underutvecklade" vad ska man då säga om rasister? Om nazister?

Om någonting skulle hända mig, visa det här inlägget för polisen -- vem vet, jag kanske blir misshandlad någon gång av nynazister för att jag tycker att de är inkompetenta idoiter som lever för långt bak i det förflutna för deras bästa. Inte nog med att jag anser detta, jag uttrycker mig öppet om det.

Projektarbete

Jag har inte haft någon direkt möjlighet att arbeta med projektarbetet överhuvudtaget. Jag kan inte arbeta när jag inet kan koncentrera mig, och min koncentrationsförmåga har blivit rejält nedsatt nu de senaste dagarna. Samtidigt har jag haft rörelse kring mig tidigare under kvällen -- på eftermiddagen var jag ensam, men jag hade ingen ork då och jag kände mig nästan tidspressad. Fråga inte varför, inte ens jag förstår mig på mig själv. Det där blev en minst sagt konstig mening...

Men i alla fall ska jag börja leta upp lite information kring koloniseringen via Internet, och sedan gå vidare med slavhandeln. Jag skulle egentligen inte ha tagit upp det, men det var en kraftig konsekvens av koloniseringen. Å andra sidan kommer jag inte gå djupgående in i det, men det är ändå bra om man nämner det, eller hur? Jag menar, hur ska man kunna ta upp rasismens historik utan att kunna nämna slavhandlen? Det går inte.

Till er som ska börja tredje året på gymnasiet nu i höst tänk redan nu på vad det är ni vill göra. Det var meningen att jag och två kompisar skulle arbeta tillsammans, men vi ville alla olika saker när introduktionen till arbetet började närma sig. Det har fungerat bra för oss alla tre, men jag hade gärna velat ha lite tid på mig att förbereda mig. Vi skulle lämna in en skiss i tvåan och jag tänkte redan under sommarlovet hur jag ville ha det. Jag hade tänkt att ta upp idéerna för de andra (men så smart som jag är, och alltid har varit, lyckades jag glömma bort det).
Som sagt, tänk ut på vad ni vill göra för typ av arbete. Tänk även på att det ska stämma överens med programmålen och att det ska vara ett ämne som motiverar er. Rasismen motiverar minst sagt mig, men jag är mer intresserad av dagens läge än historiken. Å andra sidan måste man förstå historiken för att ha en koll på dagens läge.

Det är i sådana här lägen jagönskar att jag avr som Lisbeth Salander -- fotografiskt minne och en lysande researcher. Att vara en hacker kan jag gott och väl lea utan.

Skönhetsideal

Jag vet att jag har skrivit mycket om det här, men det är ett ämne som fortfarande ligger nära mig. Det är även ett ämne som aldrig slutar slå mig med häpnad -- på ett riktigt dåligt sätt, vill säga.

Skönhetsidealen varierar mellan olika delar av världen -- i norr ska man vara solbrun, i Asien ska man vara blek, i Västvärlden ska man helst vara vältränad och i andra delar av världen ska man vara så långt ifrån vältränad som möjligt. Visserligen accepteras man som kurvig i Västvärlden, men även där finns det en gräns.
Personligen tycker jag att det är fantastiskt att idealen är så pass varierande, men samtidigt kan man fråga sig varför man ska kunna sätta en bedömning på ens utseende. Har utseendet verkligen tagit upp en sådan stor del av våra liv att det nu kan tänkas som en avgörande poäng när det gäller bemötandet av en annan människa?

Alla vi människor har olika attraktioner så det är klart att vi säger att vissa människor ser bättre ut än andra. Det har jag inga som helst problem med, men man måste samtidigt kunna acceptera de människor man inte attraheras av. Det gör mig faktiskt minst sagt förbannad att man fortfarande använder uttryck som "fetto", "ful som stryk" och det senaste som jag hört "fuckface". Är man fet för att man inte är tillräckligt smal för de ideal som byggs upp av vårt samhälle? Är man "ful som stryk" och "fuckface" för att man råkar ha ett annat utseende än de modeller som pryder omslagen på de olika tidningarna?

på något sätt har människor rättfärdigat sig själva att hacka ner på de som råkar ha "fel" typ av utseende, och det är det som är j*****t vidrigt. Man ska kunna trivas med sitt utseende hur man än ser ut -- man ska inte behöva känna sig pressade till att söka upp en plastikkirurg för att få de bröst som anses passande, eller den perfekta näsan. Seriöst, när man kommit så långt i samhället att man bryr sig om hur näsan ser ut då vet man att det är något som inte stämmer. Min näsa ser ut som att den har ett farthinder, men det betyder inte att jag ska leta upp en kirurg så fort jag får de pengar som krävs. Jag tänker inte heller be om en fettsugning, läppförstoring och inte heller ett brasiliansk rumplyft. Jag är bekväm med min kropp, men om det är någonting jag inte gillar så är det min rumpa. Att jag inte vill göra någonting åt det säger en hel del om min inställning till idealen. Man ska inte förändra sitt utseende för andras skull utan för sin egen.
Det är därför jag tycker att man enbart ska vända sig till plastikkirurgi om man t.ex. varit med om en olycka eller om man har haft någon sjukdom som deformerat bl.a. ansiktet. Man kan inte plastikoperera sig i tron om att få bättre självkänsla -- man kommer bara hitta alltflera fel hos sitt utseende och till sist kommer man se så plastig ut så att man inte längre är mänsklig. Det är då man ångrar sig...

Om man vill bli smalare kan man träna och äta rätt, men då ska man göra det för sin hälsas skull och inte sitt utseende. När det gäller utseendet fixar vi inte det för vår skull, utan för andras. Jag använder sällan smink nu för tiden för mig sminkar jag mig för? Min egen skull? Nej, för andras -- för att de inte ska anse att jag är...jag vet inte vad. Helt ärligt är jag faktiskt nyfiken på vad som skulle hända om alla flickor/kvinnor i världen skulle bestämma sig för att inte bära smink på under en veckas tid. Jag tror inte att vi kommer döma varandra och betrakta varandra som fula. Tvärtom tror jag att vi kommer hänföras av vårt verkliga utseende.

Även om idealen är varierande beroende på var man befinner sig någonstans är skönhet ändå centralt, och det skrämmer mig lite grann hur långt människor kan gå för att uppnå dessa ideal. Sedan är det även lite skrämmande att man kan kategorisera människor på det sättet. Om man tar mig som ett exempel -- jag är för "tjock" och för oproptioneligt byggd för att uppnå idealen här. Jag är även för blek här, men kring Asien-området skulle jag vara för brun. Jag är för smal för att uppnå kritirierna inom de områden där man "tillåter" större kvinnor. Kort sagt har jag ingen direkt tillhörighet gällande utseendet och dess ideal, men gör det mig till ful?
Ja, faktiskt i många ögon, men jag själv anser inte det. Jag har svårt att se mig själv som snygg, än mindre vacker, men jag är definitivt inte ful. Jag har även svårt att se andra människor som fula, och man kan faktiskt undra vad som gör en ful. Vad betyder det ordet ens? Och vad innebär det egentligen att vara fet?

Aktivitet?

Nja, inte riktigt. Jag lovade mig själv att bloggen skulle bli mer aktiv. Redan första dagen bryter jag löftet då jag postat enbart ett inlägg. Vilken bra start man fick...

Jag har faktiskt inte arbetat någonting med skolan nu överhuvudtaget -- illamåendet har inte velat ge med sig, så jag har inte kunnat koncentrera mig. Istället har jag läst lite, och mer väntar. Jag förstår verkligen inte varför det är så få som läser idag -- man ser hellre på filmatiseringarna till böckerna, och det är det. Det är inte tråkigt att läsa om man har en bra bok -- samma sak är det faktiskt med filmer. Filmer kan vara tråkiga om man inte är intresserad av handlingen. Det var därför jag somnade till när jag såg The Shining när den gick på Halloween. Seriöst, en skräckfilm ska vara läskig och bra, inte sövande. Jag funderar på att läsa den boken, för den ska tydligen var agrymt bra. Eva rekomenderade även en bok av samma författare -- Det -- för fem år sedan, tror jag att det var nu. Jag har fortfarande inte läst den, jag har inte ens letat efter den, men när jag har läst ut de böcker jag fått i present och julklapp (samt en annan jag funderar på att köpa) ska jag leta efter den.

I alla fall har jag läst ut den första delen ur Millenium-trilogin. Jag älskade filmen, men boken är grymt mycket bättre. Visst, den är lite seg i början, men pusselbitarna faller ihop på ett bättre sätt i boken än i filmen och kronologin är mer trovärdig. Jag ser verkligen fram emot att påbörja nästa bok.

När det gäller projektarbetet måste jag verkligen ta tag i det nu. Jag har försökt arbeta på en ny frågeställning för att avgränsa mig så mycket som möjligt. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det redan, men när man läser om koloniseringen inser man där att man nästan tagit sig vatten över huvudet. Det är så mycket som ska räknas in. Jag ska dock försöka att inte lägga alltför stor fokus på det, men det är lätt hänt då grunden till dagens rasism ligger där.

Man kan med andra ord säga att min låga aktivitet på bloggen är en reflektion av den låga aktivitet som pågår överhuvudtaget...

God morgon

...får man väl säga nu, även om det är något sent.
Jag var uppe mer eller mindre hela natten -- jag fick springa fram och tillbaka mellan sovrummet och badrummet fram tills klockan 4 på morgonen. Tro mig när jag säger att det var något annat än kul.
Jag kunde i alla fall somna till sist, och det resulterade i att jag vaknade så sent. Det resulterade även i att jag känner mig seg och ser ut som ett vrak -- år som sticker ut överallt trots att jag har uppsatt, halvslutna ögon etc. Jag längtar tills jag kan hoppa in i duschen -- just nu är badrummet upptaget, men med tanke på att jag kom upp mer eller mindre först nu får jag skylla mig själv.

Så vad står på dagens agenda? PLUGG!!!
Jag måste verkligen sätta igång med plugget nu -- jag vill försöka ha kommit så långt med projektarbetet som möjligt. Om jag får så mycket gjort nu som möjligt kan jag fokusera på läxor och sådant när terminen sätter igång igen. Det är i sådana här stunder jag är avundsjuk på Micaela -- hon har verkligen den självdiciplin jag behöver, och hon är riktigt snabb på att få saker klara.

Om jag vill få någonting gjort idag är det nog bäst att jag rullar vidare.
Ni får ha det så bra ♥

2010

Nu är det offeciellt ett nytt år. Det var det i och för sig för över en halvtimme sedan, men det innebär inte att det inte är ett nytt år.

Det känns konstigt att det fanns forskare för tio år sedan som trodde att allt elektroniskt och tekniskt skulle kollapsa. Ironiskt nog är det dessa som förmodligen kommer att se till att Jorden kollapsar om vi inte gör någonting.
Mycket har förändrats på tio år, det kan man inte förneka och jag undrar verkligen hur mycket som kommer att förändras under detta årtionde.

Jag kom i alla fall in för inte så länge sedan efter att ha stått på balkongen och tittat på fyrverkeriena. Jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier -- därför ska jag någon gång i mitt liv åka till Australien (helst Sydney) för att fira nyår där. Det är få som förstår sig på min förtjusning, men det är få som förstår sig på mig överhuvudtaget så det kan även ha någonting med det att göra.

Jag hoppas att ni fick en bra kväll, för jag fick det trots allt -- man behöver inte göra någonting komplicerat -- det räcker faktiskt med att enbart vara hemma och mysa ^^ Det hade dock varit bättre om jag inte hostat så mycket, men men...

Kram och gott nytt år på er ♥