Ett ögonblick

Tänk på mycket som kan ske på bara ett ögonblick...

Man kan gå från att vara lycklig till att vara olycklig
Man kan gå från att vara mänklig till att vara monster
Man kan gå från att ha allt man någonsin velat för att sedan förlorat allt
Man kan gå från att vara vid liv till att dö



Det är otroligt hur mycket som kan förändras, hur mycket som kan försvinna bara på en liten stund. Man underskattar ofta en minut, men den minuten kan faktiskt utgöra en stor del av sitt liv...

Jag började tänka på det här redan tidigare idag då jag lästa om jordbävningen i Chile. Det här är andra gången en kraftig jordbävning inträffade kring samma område, och jag läste för några dagar sedan (kanske förra veckan, jag minns inte riktigt) där en kraftig jordbävning inträffade i Japan. Jag kan inte tänka mig hur det måste vara att leva med känslan om att det kan vara ens död. Man känner jorden skaka, man ser hus rasera och efteråt ser man förödelsen och det slår en att man är vid liv. Det kan även slå en att ens familj inte är det -- man vet inte om man har förlorat sina barn, föräldrar, syskon och vänner eller inte.

Vi tar inte vara på de ögonblicken vi får -- vi tenderar att underskatta dem tills det är för sent. Det är då man inser hur mycket de betytt för en. Jag vet hur det känns att vara i den situationen -- jag delade sällan minnen med pappa, men efter hans död har jag pratat om gemensamma minnen med kompisar. Det är mitt sätt att hedra hans minne, men jag hade hellre velat hedra honom i livet.
Det är sällan man får en andra chans, så ta vara på den enda chans som garanteras.

//Lisa

Ännu mer om inredning

Jag letade efter lite mer annorlunda inredningsdesign, och jag hittade dessa. Jag gillar kreativiteten bakom dessa, men det är inte mycket av detta jag skulle kunna tänka mig...



En soffa, inget märkvärdigt med det. Vad är det som gör att denna inte är något för mig? Jo, den ska blåsas upp. Själv föredrar jag en soffa med kuddar...


Jag kan tänka mig självkänslan denna bidrar med för vissa människor som ska iväg till skolan/jobbet...


Den här kan jag faktiskt tänka mig att köpa -- vem vill inte ha en dammsugare med iPod? Jag älskar att lyssna på musik när jag städar -- det gör hela processen betydligt roligare ^^


Om man tycker att mobilen med Touch-skärm är komplicerade, vad ska man då tycka om duschar med samma funktion?


iPod bord? Inte? Okej...


Magneter som bokstöd... Jag tycker faktiskt att det är en bra och kreativ idé :)


Jag har mina tvivel om denna om jag ska vara helt ärlig...


Kan någon av er gissa er fram till funktionen av denna? Skuggan är i själva verket en metalskiva :p


Jag må gilla skor, men jag kan inte tänka mig att ha ett sådant badkar. Kan ni det?


Spegel med MP3... Tja, varför inte?

 

Jag har hört att jag börjar bli som Foki med tanke på att jag också börjat lägga upp bilder på annorlunda designer på olika typer av inredning och möblemang. Det var inte alls meningen att jag skulle härma hennes stil -- jag har faktiskt letat efter sådan här typ av design tidigare, men jag gav upp för ett tag sedan då jag inte hittade något. Jag började hitta mer när jag började med det för några veckor sedan, men jag kände inte att något av det var värt att ta upp i bloggen. Det var först när jag insåg att jag kunde söka på engelska namn som jag hittade en hel del.

Jag kände mig bara tvungen att säga det...

 

//Lisa

Whyyawannabringmedown





En rolig låt som faktiskt gett mig en liten tankeställare ^^
Kelly Clarkson -- Whyyawannabringmedown


//Lisa

Ännu en katastrof

Jag tror inte att det har undgått någon att det har skett ännu en jordbävning som inträffade i Chile. Jag vet inte om ni vet det, men den jordbävningen mätte 8,8 på Richterskalan och följdes av 115 efterskalv som mätte högre än 4,9 på Richterskalan. Det innebär att den var ännu kraftigare än den som drabbade Haiti för drygt 1½ månad sedan -- det var faktiskt så pass kraftig att den skickade tsunamivågar till öar som tillhör Nya Zeeland med en höjd på 1½ meter. Redan nu har många människor dött, och man vet att flera hundra saknas i närheten av epicentrum...

Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska vara helt ärlig. Jag tänker fortfarande på människorna i Haiti -- de har en hård tid framför sig nu när regnperioden ska sättas igång (om den inte redan gjort det), och många är fortfarande hemlösa. Mitt i allt drabbas ett annat område av en ännu kraftigare jordbävning som kan bli en orsak till minst lika många människors död. Jag hoppas att vi människor kan ställa upp igen på samma sätt för att se till att de nu drabbade människorna får den hjälp de behöver, men det är någonting som säger mig att det inte kommer bli så. Många människor struntade i att skänka bort pengar för 1½ månad sedan för att de ansåg att de gjort tillräckligt, vad ska man tänka nu i sådana fall?

Jag har säkert fel på den punkten, men det finns en punkt jag tror att jag kan vara rätt om. Oavsett om denna jordbävning blir lika förödande som den tidigare eller inte kommer man inte längre tänka på det om en månad. Om den blir ännu mer förödande kommer man säkerligen ha glömt bort den efter två månader. Det är just detta som är så hemskt -- att det är vi som kan bidra med mest hjälp, men att det samtidigt är vi som kan bestämma när man ska glömma bort det. Befolkningen i Haiti, och förmodligen Chile nu också, har inte den möjligheten -- de kommer tvingas leva i den sörja som bildats. Vi vänder bort ryggen efter en viss period då man känner att man gjort tillräckligt. Hur kan man säga att man gjort tillräckligt när man vet med sig att man kan göra mer för att hjälpa till?

Jag vill inte verka cynisk -- jag har i stort en positiv bild av människan -- men samtidigt kan jag inte hjälpa det. När man tittar tillbaka på andra katastrofer har man glömt bort de flesta efter bara någon månad. Jag har svårt att förstå hur man tänker då, hur man kan glömma bort flera tio- eller till och med hundratusentals dödsfall. Hur kan man vända ryggen mot dem på det viset?

//Lisa

De nominerade

Som lovat kommer de nominerade nu, så det är bara att rösta på er favorit :)
Reglerna är enkla -- man får bara rösta en gång, och om man är nominerad får man inte rösta på sig själv.




nr. 1 -- Darjish


nr. 2 -- Edith


nr. 3 -- Fröken Bitterfitta


nr. 4 -- Evangelina


nr. 5 -- Linda


nr. 6 -- Linn


nr. 7 -- Miranda


nr. 8 -- Natalia


nr. 9 -- Sara


nr. 10 -- S.


nr. 11 -- Sissays


nr. 12 -- Tessan



Ni har till nästa söndag på er att rösta på er favorit. Jag funderar faktiskt på att slänga in ytterligare ett pris nu i sista sekunden som går till vinnaren. Det är någonting litet, någonting jag själv har gjort (någonting som jag i nuläget inte är klar med) och som jag kan ge bort ^^

//Lisa

Söndag

God morgon på er!! :D
Tekniskt sätt ska det vara "Goddag", men hur många använder den frasen nu för tiden? Det är synd att det har försvunnit...

För mig känns det i alla fall fortfarande som morgon trots att jag har varit vaken ett bra tag. Jag vill skylla på vädret, så det är det jag tänker göra just nu. Det är riktigt grått ute -- ingen sol, inget regn, ingen snö -- bara moln och slask. Jag är trött på att halka runt nu, så jag vill verkligen att det ska regna mängder för att snön ska smälta bort. Om det inte regnar kan solen vara framme -- det är så härligt med sol :D

Jag håller just nu på att fixa i ordning tävlingen -- jag har som sagt var egna favoriter som jag vill nominera, så jag håller på att fråga några. Jag har fått ett svar från min absoluta favorit, vilket jag är väldigt glad över (det finns en anledning till varför jag skriver så osammanhängande som man bara kan just nu -- vanligtvis brukar jag skriva bättre). När jag har fått svar från alla kommer jag slänga upp de nominerade, och om jag inte får svar från alla innan sex slänger jag upp dem i alla fall :p

Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

//Lisa

Grand Theft Autumn/Where Is Your Boy

Man skulle kunna tro att det är den längsta låttiteln, men tro mig när jag säger att det finns längre...




Jag har knappt lyssnat på någon annan låt än denna under dagen, så jag hoppas att även ni gillar den ^^



//Lisa

Videoklipp från idag


När Tessan skulle få loss kundvagnen...

 

 ...och när jag knuffade henne uppför backen xD



//Lisa

En kväll med de bästa

Jag spenderade hela kvällen tillsammans med de bästa -- Linn och Tessan. Vi åkte upp till Länna -- en bussresa på 20 minuter härifrån mig -- för att äta kinesiskt. Visserligen ligger restaurangen en bit från busshållplatsen, men maten är otroligt god och helt klart värt priset.




Linn och Tessan :D

 


Jag måste ge cred till Tessan som posar med mat i munnen -- av någon anledning är det något tjejer över lag inte gör nu för tiden. Jag tycker att vi borde starta en ny trend där man gör det.


På väg tillbaka till busshållplatsen hittade Tessan en kundvagn och hon fick för sig att sätta sig i den och låta mig skjutsa henne uppför backen.


Charmtroll nr. 1 och 3 (andra platsen tog Linn för några månader sedan).



Jag har två filmer som jag ska lägga upp så fort som möjligt, men jag måste ladda upp dem på YouTube först och bara det kommer ta några timmar.
Den första filmen spelade jag in då Tessan skulle försöka få fram kundvagnen som låg i snön (ni kommer höra mig skratta som en galning), och den andra spelade Linn in då jag knuffade Tessan uppför backen :p

//Lisa

Att förlora sig själv

Har ni någonsin haft den känslan? Det är den jag lever med nu.
Jag älskar det faktum att jag förändrats otroligt mycket under en sådan kort tid, men när jag tänker tillbaka på hur jag var som 15-åring kan jag inte undgå att tänka på att jag var nästan helt annorlunda då. Jag var blygare, och jag hade dålig självkänsla samt självförtroende. På så sätt är det bra att jag förändrats och utvecklats, men jag undrar inte om jag var mer sympatisk och empatisk då. Jag vet inte om jag har förlorat en del av det nu de senaste åren eller inte, men för flera år sedan utgjorde de sidorna en sådan stor del av den jag var.

Även när jag tittar tillbaka på mina inlägg på bloggen -- en blogg som inte ens funnits i ett år -- ser jag en stor skillnad på det jag skriver. Jag skriver fortfarande om djupare ämnen, och det har jag inga planer på att ändra, men samtidigt trodde jag inte heller för snart ett år sedan att jag skulle skriva så pass mycket om shopping som jag faktiskt gjort. Jag vet att det inte är mycket jämfört med de större bloggarna, men det är mycket för mig, och det är skrämmande. Hur vet jag att jag inte är på väg åt det hållet -- att jag till sist kommer ägna mig åt enbart moderelaterade inlägg, eller att jag kommer förlora de principer som jag en gång hade och som jag fortfarande har?

Jag märker nu att jag har förlorat de värderingar jag en gång hade. Jag vill inte riskera att förlora de jag har nu, jag vill inte bli en sådan människa som släpper allt man någonsin trott på för att kunna...jag vet inte, bli någon. Hur vet jag att det inte är åt det hållet jag rör mig åt? Hur vet jag att jag inte kommer släppa allt med någon form av djup för att enbart ägna mig åt det materiella? Hur kan jag veta att jag inte kommer till den punkt i livet då jag kommer kräva allt av alla och köpa det jag kan utan att bry mig om vad jag faktiskt behöver -- hem, mat etc.? Hur vet jag att jag till sist inte kommer komma till den punkt då mina vänner lämnar mig för att jag är så ytlig som man kan bli?

Med tanke på hur mycket jag har förändrats under en sådan kort tid är det just detta jag är rädd för -- i alla fall i nuläget.

//Lisa

Månadens blogg

Jag har inte gjort mycket reklam för den senaste tävlingen då jag tänkte att rutan under headern skulle göra jobbet. Tydligen hade jag lite fel, så jag tänkte påminner er om den igen. Jag vet att det är ett uselt pris, men jag vill hålla i pengarna lite mer nu inför London-resan, och jag ska kanske åka utomlands igen i sommar.

Än så länge har jag fyra nomineringar, och jag kommer säkert tillägga ett par stycken av mina favoritbloggar om jag inte får in flera idéer. Jag vill verkligen inte behöva göra reklam via kommentarer på andra bloggar, så ställ upp om ni känner för det ^^

 


Jag kommer avslöja de nominerade bloggarna imorgon och därefter har ni en vecka på er att rösta. Jag har bara en fråga till er innan jag avslöjar de nominerade -- vet ni hur man får inlägg klistrade på bloggen? Jag har ingen som helst aning :s

//Lisa

Annorlunda design

Ni vet kanske vid det här laget hur mycket jag gillar inredning, och hur mycket jag gillar sådant som är annorlunda. Efter att ha gjort likadant som igår, att ta hjälp av min goda vän Google som ställt upp för mig genom vått och torrt, har jag hittat några annorlunda typer av byggnader och möbler. Jag har även hittat andra typer av annorlunda design, men det gjorde jag för ett tag sedan och det var på en sida en kompis tipsade mig om.




Jag får en Sagan om Ringen-känsla här, och med tanke på att jag är lika liten som en hob skulle jag passa utmärkt här.


Jag älskar kreativiteten man använt sig av, och jag älskar växtligheten i trapphuset. Jag kan bara tänka mig utsikten från de högra våningarna...


Jag skulle inte tacka nej till att flytta in här ^^


Något att ha i hemmet? Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att ha något av dessa som databord till min bärbara ^^


Hur många har det såhär hemma?


Om man vill drömma sig bort när man tar ett bad. Det är lättare om man har en havsutsikt än om man har utsikt mot en kakelvägg.


Pennbänk -- om man vill... sudda bort rumpan?


Jag vill faktiskt ha den här i mitt rum -- är jag konstig för det? ^^


Det här är inget jag vill ha, men jag måste faktiskt medge att designen var cool.


Boklampa...


...som är mer i vägen än till hjälp xD


Den här ska jag definitivt köpa när jag blir gravid -- jag är galen i musik, så mitt barn kommer säkert vara det minst lika mycket ;)




//Lisa

Dags att skriva, kanske?

Jag tycker det i alla fall -- jag har velat skriva något hela morgonen, men jag har inte kunnat tänka ut någonting annat än ett "Hej", och jag tycker att ett inlägg ska innehålla mer än tre bokstäver och ett eventuellt utropstecken. Visserligen går det snabbt att läsa, och man skulle inte kunna klaga på att jag skriver för långa inlägg, men det skulle vara så meningslöst på något sätt. Å andra sidan är det här inlägget minst lika meningslöst om man tänker efter :p

Jag vakande faktiskt för flera timmar sedan. Det var inte av mig själv -- tro mig, det skulle ha varit överraskande att vakna sv mig själv halv tio på morgonen när man går och lägger sig runt halv tre. Det blev lite senare än vad jag tänkt. Okej, beydligt senare än vad jag tänkt, men jag kom i säng i alla fall och det är det som är huvudsaken.
Ett annat minus (jag hade gärna velat sova lite mer, men jag gav upp med att försöka somna när det gått en timme) är att snön börjar smälta och det är slaskigt. Att snön smälter gör mig glad, men det är så mycket halare ute nu. Jag har redan halkat ett par gånger. Där har vi något som är så långt ifrån överraskande som det kan bli...

Jag hoppas att ni alla får en bra lördag ♥

//Lisa

Annorlunda sängar

Jag börjar bli väldigt trött nu, så jag ska snart gå iväg för att göra mig i ordningför natten innan jag går och lägger mig. Imorgon (tekniskt sett idag, om man tänker efter) är det lördag, så då kan man sova ut. Det kan jag göra i över en vecka framöver, vilket jag ser fram emot. Det var inte länge sedan jag var hemma en hel vecka (nästan två faktiskt), men det skulle vara kul att kunna sova utan feberfrossor :p

I vilket fall som helst fick jag ett plötsligt ett begär att leta upp bilder på konstiga, och minst sagt annorlunda, sängar med hjälp av en nära vän till mig -- Google.


En bananformadsäng... Jag vet inte om det är något för mig -- den är väldigt smal och den lutar väldigt mycket. Visserligen skulle lutningen hjälpa om man har hosta, men jag tror ändå att jag skulle ramla ut ur den på nolltid.


Inte en säng i min smak då det saknas ketchup :p


Istället för att ta en nattmacka, varför inte sova på en?


Något för den som är mörkrädd?


Om någon gillar att sova i den ställningen och klarar av att hålla den en hel natt utan att röra på sig, snälla berätta vad jag kan göra för att sluta rulla runt som en galning i sömnen.


Av alla dessa sängar är detta min favorit -- annorlunda, men samtidigt inte för mycket ^^



//Lisa

Emo? Fjortis? Nolla?

Jag, Carro och Alex hamnade i en liten diskussion om det tidigare idag. Vi pratade inte så mycket om just fjortisar, men just det faktum att man använder ordet "emo" som ett skälsord. Jag har inte blivit kallad för emo, men däremot har jag blivit kallad för hora och bimbo, men jag vet många som blivit kallade för det. Man kan verkligen fråga sig vad som är fel med att vara emo -- det är inget som irriterar en på det sättet, det är en musikkultur som kan visa sig i klädstilen. Det är det! Varför kan man inte lyssna på den musik man vill utan att i senare skede få skit för det?
Carro kom sedan med ett bra argument om att fjortisar oftast representeras av tjejer med ett speciellt utseende, och man ska ändå vara på dem. Det är sant att det är så, men det har mer med attityden att göra än klädstilen om ni frågar mig. Det värsta med fjortisar är falskspelet.

Jag sitter faktiskt nu och funderar på vad jag kan skriva för att kunna få fram min poäng på bästa möjliga sätt, men jag kan inte. Det känns så sjukt att man kommer med nedkränkande beskrivningar om personer just för att de är sig själva. Visserligen kan man knappast säga att fjortisar är sig själva då de håller på med falskspelen hit och dit, men det finns så många människor som blir kallade för fjortisar för ingenting. Om man råkar ha en foundation som är något mörkare än sin egen hudtyp är man fjortis (jag har själv råkat göra det misstaget -- att köpa en mörkare foundation än vad jag egentligen skulle ha). Tar man bilder på sig själv och lägger upp dem på olika sidor som Bilddagboken, Facebook och/eller bloggen finns det en risk att man blir kallad fjortis beroendepå vad man gör på bilden. Om man har fingret i munnen är man fjortis, och om man gör grimascher, som jag gör, är man bara konstig.
Vad ska man göra egentligen för att inte bli kallad fjortis?

Sedan har vi begreppet emo, som är en musikkultur. Ska man bli nedvärderad för att man råkar ha en viss musiksmak och klädstil? Just att man har fördomar om att emos skär sönder sina handleder gör saken definitivt inte bättre då det är en stor lögn. Jag ska inte förneka att det faktiskt finns emos som skär sig, men det beror inte på vad man lyssnar på för musik. Även människor som hamnar utanför fjortis- och emo-skalan skär sig, men ingen skulle få för sig att trampa ned dem. Har jag rätt, eller har jag fel?

Vad är man om man är som mig, då? Jag kan faktiskt lyssna på emo även om det inte framträder i mina kläder. Isället ser man mig som en plugghäst utan liv just för att jag inte gillar att festa. Det ironiska är att om jag gillade att festa skulle jag säkert bli kallad fjortis, så jag skulle inte komma undan det.
Man ser mig som en tråkig människa som är begravd i böcker och som inte har ett socialt liv. Just det är så frustrerande då jag råkar gilla att läsa, och då jag faktiskt har många vänner som jag bryr mig om och som (förhoppningsvis) bryr sig om mig. Jag har blivit kallad för subba och hora för att jag har relativt starka åsikter, och jag har blivit kallad bimbo för att jag mer eller mindre valde att gå min egen väg. Om jag inte gjort det sistnämnda, om jag istället valt att följa andra genom hela livet hade jag varit en fjotis. Nu är jag säkert inte mer än en nolla i många ögon. Jag kanske är en nolla, men i sådana fall är jag en väldigt omtyckt sådan och så länge jag har mina vänner vet jag att jag är värd något.

//Lisa

En timme...

Inom klasser skapas alltid grupperingar och kompiskretsar. Även om man kommer bra överens med alla sätter man sig sällan med någon från någon annan "gruppering" för att lära känna honom/henne. Man skapar en bild av personen, men det är det. Man pratar kanske lite i korridoren, utanför klassrummen och på lektionerna, men där tar det oftast slut.

Jag ska inte förneka att jag är en av dessa, men jag är fascinerad över att människor kan umgås med varandra på ett eller annat sätt under tre år utan att faktiskt lära känna varandra. Egentligen, tänk om man bara spenderade en timme med varandra för att lära känna varandra -- för att helt enkelt få reda på vad som faktiskt döljer sig bakom fasaden. Vet ni hur mycket man kan få reda på under en timmes tid? Vet ni hur mycket som kan komma fram bara man ger bort en timme av sin egen tid? Bara man ger en bit av sig själv kan man få samma respons från någon annan...

En timme, det är allt som kan räcka...

//Lisa

Running Up That Hill




En hjärtskärande låt som kan få mig att gråta...


//Lisa

Sportlov :D

Äntligen har mitt sportlov börjat :D
Visserligen började den för över två timmar sedan, men ändå ^^ Det blev faktiskt ett bra avslut på veckan -- jag har två olika juridiklektioner på fredagarna (med samma lärare, ja) och trots att vi hade prov på den första togs det igen lektionen efter. Vi skulle bara gå igenom ett par frågor innan vi fick sluta.

Okej, provet... Det var lättare än det förra, men jag är ändå glad över att ha kommit ut från klassrummet med livet i behåll. Jag fick även spendera fem minuter med att komma ihåg stavningen till "subsidiaritetsprincipen" (nu var jag tvungen att springa för att hämta häftet där den principen nämns). Hur lång tid tror ni att det tog för mig att skriva "subsidiaritetsprotokollet"? Jag tror faktiskt att det är det längsta ordet -- om inte, så är det definitivt det längsta ordet jag någonsin har använt, och kommer använda också för den delen.

Jag har inte gjort så mycket sedan jag kom hem, förutom att kasta mig ner i min säng och ramla ned. Jag har fortfarande ont i mitt knä, så det är bara att se hur stort blåmärket är ikväll (jag tvekar på att jag skulle klara av den smällen i golvet utan blåmärken xD).

//Lisa

Än är jag inte klar...

Jag har hållt på med juridiken hela kvällen nu, och det var bara instuderingsfrågorna. Jag har ett par kapitel att läsa igenom och ett häfte. Jag har redan läst igenom mycket av dessa kapitel tidigare, så jag tror att det kan gå bra. Även häftet har jag läst igenom tidigare, men jag vill även försäkra mig om att jag kan det här -- jag fick ett sådant bra resultat på det senaste provet i EG-rätt, och jag tänker satsa på det resultatet nu. Bara för det kommer jag säkert misslyckas med mitt mål, men jag tror definitivt inte att jag blir underkänd och min lärare vet vad jag går för då jag visat bra resultat tidigare.

Varför babblar jag på om provet? Jo, för att jag frsöker övertala mig själv. Än så länge går det inte så bra, men vi får se hur det går imorgon. Det gick skit på de tester jag hade tidigare idag, så jag hoppas att det vänder till imorgon. I vilket fall som helst kommer den dagen sluta bra -- mitt sportlov börjar imorgon!! :D Inte för att det inte kommer bli en hel del plugg då med (inte minst projektarbetet som jag vill bli klar med så att jag får en grund som jag kan bearbeta), men det kommer ändå vara skönt att kunna slappna av och sova ut.

God natt på er ♥
//Lisa

Ingenting försvinner

Det var en av de många saker vi diskuterade idag på filosofin -- hur mycket man än delar på materia försvinner det inte. Även om man bränner upp en stol försvinner den inte. Även om vatten avdunstar försvinner den inte. Inte ens ljudvågor från det man sagt tidigare under dagen försvinner inte.

Tror ni på detta? För det gör jag. Om man bränner upp en stol finns fortfarande askan kvar. Man kommer inte få tillbaka stolen, men delar av den existerar fortfarande. Samma sak är det med materia som man delar i små delar -- även om man inte längre kan se dem betyder det inte att de inte finns. Det skulle i sådana fall betyda att atomer inte finns, och det vet vi alla att de gör. Vi vet också att de består av partiklar som bygger upp dessa.
Vatten som avdunstar faller ner igen, och ljudvågorna försvagas så att vi inte hör dem, men de kan inte försvinna uti tomma intet.

Det var faktiskt här vi kom in på huruvida vi människor har en själ eller inte. Här var det en hel del delade åsikter -- några tog upp personligheterna som ett faktum, medan andra hävdade att personligheten beror på upplevelser. Detta stämmer dock inte riktigt -- även enäggstvillingar som rör sig i samma kretsar, delar samma arvsmassa och som fått samma uppfostran delar olika intressen och har olika personligheter.
Ett annat motargument var att om det nu finns en själ, var skulle den då finnas? Man kan inte placera den på samma sätt som man kan med hjärnan eller hjärtat. Samtidigt finns det inga konkreta bevis på att människor faktiskt har en själ.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig är det nästan självklart att människor har en själ. Jag tror på något sätt att det är vår själ som ger oss liv. Nu menar jag inte "liv" som med att man har ett pumpade hjärta och en fungerande hjärna, men också att man dansar konstigt till musik, att man springer ned till stranden, att man slänger löv som legat på marken rakt upp i luften och sträcker ut sina armar medan löven faller ner igen.
Jag tror att känslointryck och själen går hand i hand -- att det är själen som låter oss ta del av livet och som lär oss att älska. Det kom faktiskt fram åsikter från klassen om att känslor har med hjärnan att göra, och hormonutsöndringar -- att det är vissa signaler som tolkar olika händelser som vi gör. Jag håller inte med om det. Visst, hjärnan och dess funktioner är en del av det vi känner, men vad är det som avgör att alla människor har olika åsikter? Det måste väl ändå finnas flera orsaker bakom detta än fysiken -- framför allt då enäggstvillingar upplever situationer annorlunda trots deras gemensamma uppväxt.

Samtidigt finns det personer som haft sådana upplevelser -- att de stigit över sina egna kroppar för att bevittna personerna runt omkring en. Det finns de som säger att det är falskt, men jag litar på mina kompisar som säger att de antingen varit med om det själva eller som känner någon annan som varit med om det. Jag har svårt att tro att vi människor, och alla andra djur också för den delen, enbart är en hög kemiska föreningar som vandrar omkring -- även om själen inte är ett bevisat fenomen betyder det inte att det inte finns.
Jag tror även att människor har en slags aura runt sig, även om den inte syns. Jag tror även att det är den som lockar oss till olika personer och jag tror att det är så man lätt får vänner. Auran tror jag också är en del av själen -- den yttre delen. Det låter kanske lite töntigt, men vi har alla olika typer av tro och denna är en del av min.

Jag tror därför att man inte försvinner även om man skulle dö -- det är trots allt bara kroppen som dör, men själen rör sig vidare. Detta är visserligen inget man kan bevisa, men det är inte heller något man kan motbevisa.

//Lisa

Efter regn kommer solsken

...och efter det återvänder regnet, så det är bara att njuta så länge man fortfarande har den möjligheten.

Jag var inne hos http://jelenjohansson.blogg.se/ och såg att hon hade länkat till min blogg. Även om jag inte har många läsare är det alltid snällt att göra samma sak tillbaka, och jag tycker att det var kul att jag faktiskt blev länkad tillsammans med några av mina favoriter (Fröken Bitterfitta, och en nyfunnen favorit Sissays). Jag har inte tackat henne än för länken, coh jag känner att jag borde göra det. Även detta inlägg är som ett tack, även om det inte är fullt så personligt som man hade kunnat hoppas på.

//Lisa

All Because Of You





Jag har lyssnat på den här låten hela dagen just för att den är så annorlunda på något sätt, och så otroligt skön.
Enjoy :D

Royal Republic -- All Because Of You


//Lisa


Torsdag

Jag gillade verkligen inte resten av dagen, om man bortser från filosofin och vädret. När jag kom till skolan tittade solen fram, och under filosofi-lektionen gick vi igenom sådant som jag anser är fascinerande. Det blev en diskussion huruvida en människa har en själ eller inte och vad som händer med den när man dör... Jag tror att jag ska skriva om det senare ^^

Men i alla fall -- tillbaka till det negativa. På matten skulle vi skriva ett oförberett prov. okej, det var bara en diagnos, så det var inte så farligt, men det var illa nog. Vissa av frågorna var konstigt formulerade -- det var en fråga där man skulle räkna ut i vilken punkt en kurva blev vertikal (lodrätt) i ett koordinatsystem. Funktioner kan inte bli vertikala -- om de är vertikala är det ingen funktion, och om funktioner inte kan bli vertikala kan inte kurvor det heller och det hör man faktiskt på namnet. En kurva kan bli nöstintill vertikal, men den kan inte bli det helt och hållet -- i ett koordinatsytem kan det bara finnas ett y-värde per x-värde, inte tvärtom!

Engelskan var ännu värre -- jag tror att det var för många som önskade mig lycka till.
Det såg bra ut i början -- det var bara jag och en kompis som var där när gruppen innan släpptes, så vi fick börja tidigare. Vi hade pratat lite om utdragen som vi fått arbeta med, och det kändes helt okej när vi gick in i klassrummet. Självklart får jag det utdraget jag absolut inte ville ha -- det utdrag jag knappt arbetat med då jag ägnat mer tid åt de resterande fyra. Min kompis gjorde ett otroligt bra jobb, vilket jag är glad och avundsjuk över, men jag önskar att jag hade kunnat göra hälften så bra jobb som han gjorde.

Imorgon har jag ett prov i ett av de svåraste ämnena, och jag har knappt pluggat någonting överhuvudtaget då det varit så mycket annat som dykt upp. Det är i alla fall den ursäkten jag valt att använda mig av, men vi vet alla att den verkliga anledningen är att jag är lat och ingenting annat :p
Få se, jag är även hungrig, svettig (jag har börjat svettas som en dåre igen -- förlåt om jag delar med mig för mycket information, men det är så det är) för att inte nämna trött. Jag hoppas verkligen på någonting gott till middag -- egentligen hoppas jag bara på att jag fåri mig tillräckligt med mat, för jag har knappt ätit något vettigt överhuvudtaget (när man inte har någon aptit händer det lätt att man bara gör i ordning någon macka).

//Lisa

Håltimme

...igen, men vad ska man göra när schemat är lagt som det är?
Jag åt för inte så länge sedan, och jag satte på en av de filmerna vi hyrde igår -- Upp. Jag ska sätta mig ner frör att plugga så fort jag har skrivit klart -- tro det eller ej, men jag kan faktiskt plugga samtidigt som jag tittar på film :p

Okej, vad tycker jag om filmen än så länge? Jag har sett knappt halva, men den är riktigt bra. Det är lite kul att se två personer ta en promenad med ett svävande hus -- det är inte varje dag man ser det, om man säger så.

Nej, nu måste jag faktiskt plugga -- jag har mer att ta hand om än vad jag själv inser, och jag måste försöka få ett bra resultat på engelskan idag.

//Lisa

Plugg, sedan sovdags

Innan jag går och lägger mig ska jag bara avsluta (och påbörja) lite plugg som jag borde ha tagit hand om idag, men som jag ironiskt nog glömde bort. Det känns så typiskt mig på något sätt, och jag ska försöka förbättra mig. Jag har testat att använda kalender tidigare, men jag råkade skriva in läxor i fel datum och jag tittade sällan i den då jag faktiskt angett rätt datum. Jag har faktiskt funderat på att sätta larm på mobilden, men jag vet inte hur jag skulle reagera på att mobilen går igång 20 gånger per dag :p

Det är ändå inte så mycket som ska göras, så det är lugnt. Jag tog en titt på engelskan, och jag tror att det kan gå bra för mig imorgon. Självklart kommer jag känner det motsatta imorgon, men jag har tid på mig då också -- jag ska redovisa under det sista passet. Jag fick även ett par "uppenbarelser" igår när jag satt med några av mina kompisar och diskuterade boken vi ska redovisa om imorgon, óch jag vet med mig att jag definitivt kan använda mig av dem. Frågan är då om det är något jag kommer att komma ihåg då det är dags... Förmodligen inte, men det återstår att se.

God natt på er ♥
//Lisa

När ska man sluta?

Jag var precis inne på Aftonbladets hemsida, och medan jag bläddrade ned såg jag tre olika rubriker med artiklar om hur man får en snyggare kropp på bästa och snabbaste sätt. Den första jag såg handlade om hur man snabbast får snygga armar, den andra handlade om att man ska stressa ned för att kunna dumpa kilona och så den tredje som kom med tips på hur man får snygga ben.

Träna för sin hälsas skull i all ära, men för att få en snyggare kropp? Förlåt, men det är så otroligt befängt att man fortfarande använder sig av den här formen av beteende. Det sjuka är att det kommer alltflera annonser och artiklar om hur man får en snyggare kropp så fort det börjar närma sig vår och sommar då det är under sommaren man visar upp sin kropp då man solar på stranden.
Det dumma är att merparten av dessa artiklar riktar sig till kvinnor. Visserligen är jag glad över att män inte blir utsatt för samma typ av press från media (det är i alla fall så jag har tolkat det, men jag kan ha fel), men samtidigt känner jag bara "Varför?". Håller man på som man gör för att man fortfarande anser att kvinnor är ytliga och inte bryr sig om någonting annat än sitt utseende? Okej, jag måste medge att det finns många kvinnor som gör det och tyvärr är det dessa kvinnor som tagit störst plats i samhället.

Okej, om jag går igenom de tre artiklarna och börjar med den första... Hur många av er tycker seriöst att det är sexigt med "snygga armar"? Vad innebär det ens? Jag tror knappast att man bedömmer en person utifrån dess armar oavsett om man känner honom/henne eller inte. Om ni är helt ärliga med mig nu -- har ni någonsin betraktat en människa någon gång, tyckt att han/hon varit snygg för att sedan se armarna och ändra åsikt helt och hållet?
Artikel nummer två... Visst, man ska stressa av -- det är viktigt att man inte är i högvarm dygnet runt, men det är ur ett hälsoperspektiv. Det handlar om att motverka hjärt- och kärlsjukdomar. Ju mer stress man utsetts för, desto större chans är det att man får en blodpropp och om denna blodpropp hamnar i hjärtat eller hjärnan hamnar man i en riktigt allvarlig situation. Det är sant att man lättare går upp i vikt om man utsetts för stress, men att slappna av ska inte ha med viktminskning att göra. Det finns så mycket mer man behöver tänka på!
Den tredje artikel har jag inte så mycket att säga om. Det finns faktiskt människor som tycker om ben, men tro mig, det är inte det viktigaste. Sedan handlar det inte bara om att ha smala ben, de ska även vara långa -- vad ska man göra om man råkar ha korta ben? Jag har riktigt korta ben, och jag orkar inte bry mig om det längre. Det jag stör mig mest på är att mina ben inte är proportioneliga med min kropp över lag, men det får jag leva med. Att ha snygga ben är definitivt inte det man ska prioritera -- det handlar om att få självkänsla, och det får man inte genom träning. Om man tycker att man är ful redan som "tjock" (ingen är tjock/fet, bara så att ni vet) är chansen stor att man gör det som smal också.

Det skulle vara kul om man någon gång kom till den punkt då man gör reklam för olika sätt att träna för att kunna rädda sig själva istället för att kunna uppnå skönhetsidealen. Jag är trött på att tjejer ska vara smala och nätta enligt media och kurviga enligt majoriteten av befolkningen -- kan inte personligheten räcka? Jag är faktiskt irriterad på att det finns ett ideal för killar att vara så muskulösa som möjligt just för att det inte är av betydelse. Jag måste nog faktiskt vara den enda som inte bryr mig om muskler på det sättet. Om det är någon kroppsdel jag fokuserar på är det ansiktet -- jag gillar verkligen ögon och leenden. Man kan faktiskt göra en bra bedömning hur en människa är enbart med hjälp av ögonen och leendet (milgropar är ett stort plus i kanten).

//Lisa

Bildkälla: Aftonbladet

One Last Breath

Bara för att den här låten är så fin...


//Lisa

Prinsessa

Efter att ha sett filmen Prinsessa (en av de tre filmerna vi hyrde) måste jag konstatera att det är en av de bästa svenska filmerna jag har sett på länge. Ni som sett den vet nog vad jag menar, men ni som ännu inte gjort det -- gör det så fort ni kan!

Filmen handlar om 18-åriga Maja som inte vill någonting annat än att bli skådespelare. Problemet är att hon är så osäker med sig själv -- hon är överviktig, blyg och klumpig. När hon på ett bröllop träffar en dokumentärfilmare ser hon sin chans att övertyga henne om att göra en dokumentärfilm om henne -- man ser inte Maja för den hon är, man ser henne för den hon ser ut att vara. Även om man inte ser likadant på överviktiga nu som man gjorde för ett par år sedan kan man inte förneka att människor blir kallade för fetton, antingen bakom ryggen eller rakt i ansiktet.

Dokumentärfilmaren, Erika, blir intresserad och hon följer Majas vardag. Hon vill hjälpa Maja att få fram sitt budskap, men det går inte som de tänkt sig. Erika har skulder upp över öronen, och TV-bolget som ska använda sig av denna dokumentär vill att man belyser Majas klumpighet -- att man förvandlar henne till ett skämt. Även om Erika inte är riktigt bekväm med att göra detta går hon med på det för att kunna klara sig -- hon börjar därför utnyttja Maja för att kunna klara sig...

Det här är en film som många känner igen sig i, oavsett om man är normal- eller överviktig. I grund och botten handlar det trots allt om känslan att inte höra till, att ständigt vara utanför och att känna att man inte har det stöd man behöver i vissa lägen. Jag vet inte hur ni som sett filmen känner, men jag själv känner igen mig på många plan. Jag har själv varit överviktig, och jag blev kritiserad för det (tro mig, att bli kritiserad för sin vikt hjälper inte till någonstans). Jag själv vill även bli skådespelare, och jag älskar att stå på scen (så länge jag inte står själv och ska framföra ett långt tal). Att jag är klumpig har nog ni alla förstått, så jag antar att ni redan förstår hur väl jag känner igen mig på den fronten.
Även om jag inte är osäker med mig själv på det sätt jag var för tre år sedan betyder det inte att jag inte är blyg -- min sociala sida kommer fram efter någon/några timmar och det är ingenting jag kommer att bli av med. 

Jag vet inte vad andra människor tycker om mig, och så länge det inte skadar mig bryr jag mig inte. Problemet är att det sårar mig då jag blir kallad för fjortis för att jag bloggar, då jag får höra att jag inte har något liv för att jag hellre är hemma än att festa o.s.v. I många fall plockar man ut vissa drag hos mig för att sedan bygga upp en person som inte stämmer överens med verkligheten. Jag är mer än vad man tror, än vad man ser, och jag är säker på att många av er andra känner, eller har känt, likadant.

//Lisa

Solsken

Hejhej :D
Jag kom precis hem efter att ha träffat min syster och några av kompisarna från hennes klass. Det var kul att komma ut -- att verkligen komma ut menar jag. Jag var utanför lägenheten för första gången på över en vecka igår när jag åkte till skolan, men det var skolan jag åkte till. Visserligen var jag glad över att få träffa några av mina kompisar där, men det är inte samma sak som att träffa kompisar utanför skolan. Jag tror att ni förstår vad jag menar...

Solen skiner nu, och det är inte lite heller. Det är riktigt härligt, för att inte nämna vackert, och jag får minst sagt vårkänslor nu. Det sista är ganska ironiskt med tanke på att det är minusgrader ute, men det får man ta. Det är inte långt kvar tills våren kommer. I och för sig beror det på hur man tänker -- vad man tycker är lång tid, men det kan inte ta längre än en månad innan våren är här. Vi får hoppas på det i alla fall, för annars är det något som inte stämmer.

Bella är hemma hos oss nu, så vi hade tänkt att hyra ett par filmer. Vilka det blir får vi se, men det kommer bli kul i vilket fall som helst -- det är omöjligt att inte skratta när Bella är med.

//Lisa

Hysteria



Jag tror att det är på tiden att jag lägger upp lite fler Muse-låtar då det är mitt favoritband ^^
Muse -- Hysteria


//Lisa

I-landsproblem

Här klagar vi när vattnet inte är tillräckligt kallt
I många länder tvingas man dricka smutsigt vatten för att få i sig vätska
Här klagar vi när datorn hakar upp sig
I många länder har man inte ens tillgång till elektricitet

Här klagar vi på hur många läxor vi får i skolan
I många länder får man inte ens någon utbildning
Här klagar vi på orättvisa arbetstimmar
I många länder tvingas barn arbeta, och arbetstimmarna kan uppgå mot 14 timmar per dygn.
Här blir vi irriterade på människor som inte kan bestämma sig

I många länder har man inte ens rätt till en egen åsikt
Här oroar vi oss för att vi äter för mycket
I många länder kämpar man för att klara sig på det man har
Vi klagar så fort vi får en finne
I många länder finns det alltför många barn som inte ens får uppleva tonåren/puberteten
Här klagar vi på att vi är feta

I många länder finns det människor som är i beroende av mer vikt
Här finns det människor som vänder sig till plastikkirurger för att "förbättra sina liv"
I många länder kämpar männirskor för att överleva dagen


Alla klagar över någonting, det kan man inte undgå. Jag tänker definitivt inte förneka att jag klagat om några av de ovanstående punker, man jag undrar hur det har kunnat bli såhär. Vi har fått så otroligt mycket, och vi tar det verkligen för givet utan att verkligen reflektera hur andra har det. Vi klagar mer över det som är fel istället för att vara tacksam över det vi har. Vi har så otroligt mycket som andra vill ha -- vi har tillgång till mat, värme, rent vatten, kläder... Trots allt vi har fått, trots alla förutsättningar vi faktiskt har, är det svårt för oss att vara tacksamma över att vi faktiskt lever i ren lyx jämfört med andra människor.

Det värsta är att vi inte alltid tar detta på allvar -- alltför många människor ger upp om bl.a. sina studier i skolan. Det finns alltför många elever som inte tar studenten för att betygen är ofullständiga. Nej, mitt liv kretsar inte kring skolan, men utbildning är en av de mest grundläggande behörigheterna man kan be om och vi tar det för givet. Om man inte kan ta skolan på allvar, hur ska man då kunna ta resten av livet på allvar då skolan inte kräver samma typ av ansvar? Det finns så många ungdomar som kastar bort de möjligheter som ges för att man inte har den orken. Inser ni hur många barn som önskar att de hade dessa möjligheter? Inser ni hur många barn som tvingas arbeta dag ut ch dag in för att familjen inte har råd med utbildning och för att de är desperata efter alla hjälpmedel de kan få för att kunna få in pengar?

Något annat jag också har svårt att förstå är hur man kan kasta bort sitt liv genom att begå självmord. Jag kan förstå det finns stunder då man inte orkar leva längre, men det hjälper ingen annan än en själv om man tar sitt eget liv -- man skapar problem för de efterlevande som inte bara måste leva med sorgen, men också med vetskapen om att personen i fråga mått så pass dåligt. Sedan finns det människor som skulle kunna göra vad som helst för att kunna leva utan att behöva tänka på att de är döende. De har inget val, men det har vi andra.

Sedan finns det även människor som föds med sjukdomar som deformerar kroppen, eller som gör att de blir begränsade i sig själva. Samtidigt finns det människor som inte bryr sig om sina kroppar -- som inte bryr sig om att kroppen skadas när man försöker sig på olika bantningsmetoder när man redan är normalviktig, när man försöker sola för att få den perfekta, bruna hyn o.s.v. Det finns personer som inte kan röra sig samtidigt som det finns tjejer som trycker in så mycket silikon som möjligt i brösten för vadå? För att bli en plastdocka?

Jag kom av mig nu, men jag tror ändå att ni förstår min poäng. Jag hoppas att ni gör det i alla fall, annars är det bara att fråga ^^
//Lisa

Undervattenskonst

Jag stötte på ett undervattenskonstverk, och jag blev verkligen fascinerad över hur de har kunnat utföras.



Här är det inte bara korsen som fascinerar mig, och inte heller det faktum att snubben på bilden lyckades cykla på bottnen. Nej, det jag förundras mest över är timingen av bilden -- jag vet inte om det var ett ögonblick man väntade på eller inte, men det blev riktigt vackert med vågen.


Japp, det är skulpturer som man lyckats på ner på vad jag tror är en havsbotten, men jag är lite osäker. Det skulle även kunna vara en större pool som man "klätt ut" till ett hav.

//Lisa

Mer tid

Jag kom hem från skolan för inte alls länge sedan, och jag sitter nu med mat framför mig. Varför jag skriver istället för att äta överraskar mig säkert lika mycket som det överraskar er, men det är så det är :p

Jag pratade med min engelskalärare, och hon sade att jag kunde hoppa in i en grupp som ska göra det muntliga provet på torsdag. Jag är så glad att jag kan hoppa, för jag behöver verkligen förbereda mig. Jag och några kompisar satt faktiskt i biblioteket och diskuterade de utdrag som vi ska prata om (lärarna hade valt ut utdrag som vi elever hade tagit ut från den bok vi läste och provet går ut på att berätta om utdraget och analysera det utifrån ett/flera av de tre perspektiv vi tidigare fått information om). Visserligen pratade vi svenska istället för engelska, men vi sade att det borde ha varit en lärare där för att bedömma vår diskussion -- det var så mycket vi kom på, och som kom fram överhuvudtaget. Jag säger bara en sak -- de bästa idéerna kommer från diskussioner och inte tidigare beslut som gått åt helvete.

Det har inte hänt så mycket mer än det idag sedan jag skrev senast, och jag hade inte tänkt att tvinga er på mer text än nödvändigt.

//Lisa

Tisdag

Hejhej ^^
Jag åkte iväg till skolan idag -- äntligen!!! Jag har inte varit där på nästan två veckor, och det känns kul att träffa några igen. Alla träffar jag inte förrän på torsdag, men jag kan vänta. Imorgon har vi nämnligen inriktningsdag och vi treor (i alla fall juridik-treorna) ska arbeta med projektarbetet hela dagen.

Jag har inte så mycket att säga nu -- jag ska åka tillbaka till skolan om två timmar då min matte börjar och därefter har jag ett muntligt engelskaprov. Jag hoppas att det kommer gå bra, men jag är riktigt nervös och jag de andra i min grupp är ruskigt bra på engelska också. Visserligen är engelska en av mina styrkor, men precis som med svenskan är det den skriftliga delen jag är bäst på.

Önska mig lycka till ^^
//Lisa

Att inte bli tagen på allvar

Det är någonting vi alla varit med om åtminstone en gång i livet, och den känslan suger -- tro mig, jag vet.
Det värsta är dock inte att man inte blir tagen på allvar som sexåring -- det "överlever" man. Det värsta är när det fortsätter in på tonåren, för det ger inte direkt ett bättre självförtroende. Har jag rätt, eller har jag fel?

Vad ser man när man tittar på mig?
Jag har ingen aning, men av någon anledning blir jag inte alltid tagen på allvar just för att jag inte har all erfarenhet i världen. Jag är rätt oerfaren överhuvudtaget, men det betyder inte att jag tagit lärdom av andras misstag -- jag vet vad jag bör göra och vad jag bör se upp med. Jag vet vad jag behöver och vad jag vill ha -- vad jag vill sträva efter. Problemet är just att jag är så pass oerfaren att man inte tror på mig på det sättet. Man frågar om min åsikt, men man bryr sig inte om att lyssna på vad jag har att säga. Vad händer? Jo, jag upprepar mig själv och förvandlar till en gnällspik. Detta gäller långt ifrån alla, men det är illa nog att det händer trots att jag inte längre är fem år.

Det jobbiga är också att man tror att jag är korkad bara för att jag är oerfaren. När man tänker efter har jag även mer erfarenhet kring vissa områden än andra, vilket gör saken ännu värre. Jag är trött på att bli betraktad som korkad bara för att jag inte har någon som helst aning om hur det är att vara full (ett exempel, som faktiskt stämmer i vissa sammanhang). Det finns de som fokuserar mer på mina brister än på helheten.

Jag kom av mig nu, men helt ärligt vet jag inte vad jag ville få sagt med det här inlägget överhuvutaget. Allt jag har nämnt hittills har jag redan nämnt tidigare, så varför göra det igen? Vem vill läsa samma sak om och om igen? Samtidigt känner jag att jag behöver skriva av mig. Jag vet att jag förmodligen inte kommer tas på allvar nu heller, men man kan ju alltid hoppas.

Men vad ska man göra för att bli tagen på allvar? Mitt intellekt kan man inte klandra. Det där lät arrogant, men det stämmer ändå om jag får säga det själv. Jag har stort förtroende för människor, även om jag drar vissa linjer, och jag antar att det kan tolkas som att jag är naiv. Jag är inte naiv, och jag tänker inte "förvandlas" till någon jag inte är.

Jag har egentligen aldrig blivit tagen på allvar på det sättet som jag känt att jag behövt, och jag slutade bry mig om det för flera år sedan. Nu känner jag att jag behöver bli det -- jag orkar inte med att må som jag gör, och jag är trött på att många är så övertygande om att det är psykiskt. Att jag är så pass stressad att jag blir trött, att jag successivt blir blekare, att jag fortsätter att gå ner i vikt utan att kunna göra någonting åt det...
Vad ska man göra för att bli tagen på allvar?

//Lisa

Plugg

Tro det eller ej, men jag håller faktiskt på att plugga nu. Att jag inte förstår mig på det jag försöker få in i skallen är en annan femma, men det får gå som det går -- jag kan trots allt inte göra mer än mitt bästa. Jag vet att jag kommer säga någonting helt annat efter provet, men det får vi helt enkelt hantera då.

Få se, vad är det jag ska försöka få gjort idag?
Jag ska göra klart matten, geografin, juridiken och jag har filosofi som jag vill läsa igenom. Jag tror att jag missade ett prov i torsdags, men jag är väldigt osäker. Det var någonting jag kom att tänka på igår, och jag hoppas på att jag inte har missat något. Det räcker med att jag missade mitt tillfälle för att hålla mitt argumenterande tal och att jag nu måste hålla det inför helklass. Bra att jag lider av scenskräck...

//Lisa

Hearts Burst Into Fire



Jag kan inte göra någonting annat än att gilla låten ^^

Bullet For My Valentine -- Hearts Burst Into Fire

//Lisa

När jag ändå har chansen...

Hej där :)
Jag har varit vaken i över tre timmar, men jag är inte hungrig. Jag tror att det är första gången det någonsin har hänt, om man bortser från de dagarna jag drabbats av matförgiftning (tro mig, mat är det sista man tänker på när man står lutad över toaletten). Jag håller med andra ord på att tvinga i mig frukost nu och än så länge går det inte särskillt bra -- jag har fått i mig tre tuggor och vill inte ha mer. Den känslan är alltid trevlig...

Det blev en "hemmadag" för min del nu också av samma skäl som jag höll mig hemma igår. Det är svårt att röra sig då man vill vika sig dubbelt för att hålla smärtan i schack. Jag tror inte heller att man gör ett vidare intryck på folk om man går nedlutad och stönar -- det kan lätt misstolkas :p

Imorgon blir det skola i alla fall, hur jag än känner mig. Jag vill inte missa mitt muntliga prov jag har i engelska, men det är en sak jag är orolig över. Man gör dessa prov i grupper, och jag är rädd att de andra i min grupp redan gjort alla förberedelserna -- att de fick chansen under veckan. Jag vill inte att de ska ha gjort hela arbetet och att jag bara glider med. Hur rättvist är det mot de andra på en skala?

Jag ska nog knalla iväg och läsa så snart jag är klar med frukosten -- jag vet inte hur många fler smällar min armbåge kan ta, och jag tvivlar på att jag kommer slå i mig någonstans i sängen (vi får hoppas på det i alla fall).
Jag hoppas att ni får en bra måndag ♥

//Lisa

Ändrade planer

Hejhej ^^
Jag vet att jag varit tråkig idag, och jag tänker inte låtsas som någonting annat. Samtidigt brukar jag vara tråkig i mina inlägg i vanliga fall, så det är ingen överraskning på den fronten :p

Tanken var att jag skulle träffa Linn och Tessan idag, men min mage valde att se till att jag ställde in planerna. Jag vaknade med en kraftig magvärk på morgonen som gick över senare på dagen, men den återkom för några timmar sedan. tro mig, det suger. Det värsta är också att man inte riktigt kan göra någonting åt det -- tro mig när jag säger att det inte spelar någon roll hur många gånger jag går på toa, för det är inte det som är problemet om man har sn smärta under mellangärdet som påminner om mensvärk. Jag vill inte heller ta flera värktabletter då jag gått på det hela veckan för att tampas med febern (som är borta nu :D).

Jag funderar faktiskt på att ta min systers och några av mina kompisars råd och kontakta sjukhuset. Jag håller fortfarande på att gå ner i vikt, och jag har ingen aning om hur det kommer sig. Jag tränar inte, jag har definitivt inte slutat äta kakor (om något har jag börjat äta flera) och jag vet med mig att jag inte har låtit mig fettsugas. Samtidigt vill jag inte göra någonting annat på dagarna än att sova oberoende på hur bra jag sovit under natten och hur länge. Frågan är bara hur man ska kunna kontakta sjukhuset då det fortfarande finns många som tror att detta beror på stress eller något annat psyksikt. Som My sade -- det kan vara något psykiskt i det hela, men det kan lika mycket väl vara någonting fysiskt. jag må vara stressad också, men det är ingenting jämfört med förra året -- om det är stress som är problemet, varför nu efter ett år?

Är det fel, eller konstigt, av mig att vara rädd?
//Lisa

Ain't No Mountain High Enough


Den här låten är så otroligt härlig ^^
Är det någon som vet hur gammal den är, utan att kolla upp det på Wikipedia?


//Lisa

Bekräftelse

Har ni, precis som jag, tröttnat på personer som hela tiden söker bekräftelse på att de är snygga, att de har snygga kläder o.s.v.? Personer som ständigt försöker fiska upp komplimanger och som ständigt frågar sina vänner: "Är jag ful?" och som vägrar släppa det beteendet?

Det finns personer som faktiskt tycker att de är fula, men jag tror inte att de går runt och säger det i den här stora graden. Jag tyckte för ett par år sedan att jag var ful, och det var sällan jag faktiskt sade det. Jag har kompisar som tycker likadant, men som sällan säger det och som aldrig frågat "Tycker du att jag är ful?". Jag har inget problem om man frågar det någon enstaka gång, men att man ständigt gör det irriterar mig bara. Det känns som att man försöker få bekräftelse från andra och det är nästan patetiskt. Man kan inte leva på andras åsikter hela livet. En anledning är just att alla har olika åsikter om varandra, men en annan anledning är att man inte ens kan leva ett liv då. Hur ska man kunna leva ett liv om man lever utefter andras åsikter, om man lever en annans liv istället för ens eget?

När man är liten behöver man nästan den bekräftelsen, men det handlar mycket om ens utveckling och att man utvecklar en viss självständighet. Som tonåring, eller vuxen också för den delen, borde man ha utvecklat en viss självständighet och självrespekt. Man ska inte vara så beroende av andras åsikter då de inte spelar någon roll p längre sikt. Just när det gäller utseendet är det viktigt vad man själv tycker om sin kropp -- jag är kanske inte den snyggaste personen i världen, men jag över lag är jag nöjd med hur jag ser ut och jag bryr mig verkligen inte om någon kallar mig "fetto" eller "fuckface".

Men varför söker man ständigt denna bekräftelse? Är det för att det är så pass viktigt att se bra ut i dagens läge? Är det allt det hänger på nu för tiden? I nuläget känns det faktiskt som det -- varför skulle man annars fråga om man är ful istället för om man är korkad? Vem skulle få för sig att fråga det sistnämnda? Otroligt få, om jag ska vara helt ärlig, just för att vi har blivit så ytliga som man kan bli. Det räcker inte ens alltid med att ha det "rätta" utseendet, man måste även ha pojk-/flickvän. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag hört frasen "jag har i alla fall en pojkvän" då man vill understryka hur ful och patetisk jag är. Som om detr ens spelar någon roll!

Jag blir så trött på människor som håller på såhär just för att de inte har någon självrespekt -- inte för att de inte kan bygga upp det, men för att de inte vill göra det. Jag vet inte vad det är som gör mig irriterad, men någonting är det. Vem vet, det kanske har något med det faktum att det är så fjortisar håller på...

Tack till Natalia som gav mig inspiration till det här inlägget


//Lisa

Lördag

Hej på er :)
Fick ni en bra fredagskväll igår? Jag hoppas det, för min kväll blev faktiskt bättre än vad jag först trodde. Vad jag gjorde kommer jag tyvärr inte ihåg -- jag vet bara att jag kunde somna nu i natt (jag låg och läste till halv tre), och för första gången på en vecka hade jag inte oroliga drömmar. Det var riktigt härligt när jag vaknade idag -- för drygt två timmar sedan -- även om jag ville somna om.

Min feber är nästan borta nu -- jag har bara 37,8 nu, så jag hoppas på att jag blir frisk tills imorgon. Det skulle dock inte förvåna mig om jag åkte på en förkylning nu till lovet. Jag vet inte hur det är för er, men här är det snöstorm och temperaturen ligger på -12 (det gjorde den i alla fall senast jag kollade). Det har faktiskt byggts upp ett decimeter högt lager med snö på snöbrädorna på utsidorna, så ni kan tänka er hur taken ser ut här i området. Jag må gilla snön, men jag ville faktiskt en den skulle smälta bort efter Alla hjärtans dag -- nu kan faktiskt våren komma.

Jag hoppas att ni får en bra lördag ♥

//Lisa

Andra kraschen


Den andra kraschen för Sverige i skidbacken, men till skillnad från Anja Persson kunde Patrick Järbyn inte resa sig upp och säga att han mådde bra. Han fördes till sjukhuset där han ligger med hjärnskakning och tecken på minnesförlust.

Glad över att det var allvarligare skador? Visst, det kunde ha gått betydligt värre, men hjärnskakning är inte direkt att leka med. Just om man påvisar tecken på minnesförlust vet man verkligen hur illa det är -- det är trots allt hjärnan man pratar om.
Jag hoppas bara att man visar mer empati och sympati gentemot Järbyn än vad man gjorde med Persson. Jag hoppas att man inte är lika okänslig och säger saker som "Sysslar du med backhoppning nu?". Anja klarade sig, hon kunde resa sig upp efter kraschen, men det ska ändå inte betyda att man kan hoppa på henne. Med tanke på att patrick inte reste sig upp, med tanke på att han var tvungen att föras till sjukhus, går man förhoppningsvist inte lika hårt fram, men det är ändå illa nog att det hände första gången.

Jag hoppas verkligen att Järbyn blir bättre snart.

//Lisa

Full Frys



Jag älskade det här programmet när det gick xD


//Lisa

"Duktig flicka"?

Är jag en "duktig flicka" för att jag inte dricker mig full på fester? Är jag en "duktig flicka" som väljer att stanna hemma på helgerna och läsa, eller eventuellt plugga? Är jag en "duktig flicka" för att jag har bra betyg i skolan? Är jag en "duktig flicka" för att jag just nu håller på med tvätten?

Jag har faktiskt svårt att se det, men även är det så jag blir betraktad som på ett nedvärderande sätt. Ni kan gissa er fram till hur trött jag är på det.
Anledningen till att jag inte dricker mig full på fester, de få fester jag går på (en eller två per år) är att jag inte ser något syfte med det. Vad tjänar man på att bli full? Blir man mer fri? Har man mer kul? Blir man mer avslappnad? Jag tror faktiskt inte på det, om jag ska vara helt ärlig. Just när det gäller mig -- jag är relativt fri redan. Det finns en anledning till varför jag åker in i en dörrkarm hela tiden, och det är för att jag (oavsiktligt) hoppar in i dem när jag hoppar runt till en bra låt.
När det gäller den roliga biten är det nog ingen förutom mina närmsta vänner som verkligen förstår hur jag tänker -- jag försöker nämligen se så många positiva saker i min omgivning som jag kan. Jag skrattar hellre än att klaga, så när jag åker in i en dörrkarm är det inte ovanligt att jag skrattar tills det värker (inte mellan revbenen, men tills jag känner av smärtan i huvudet som är den vanligaste kroppsdelen som kommer "till skada"). Jag försöker se det roliga i livet, och det är mitt sätt att leva det. Jag tror att jag skulle ha det lika roligt som nykter som full, bara att jag garanterat kommer ihåg kvällen om jag varit nykter. Samtidigt blir det mindre jobbigt för de andra -- det är inte kul att försöka prata med någon som är full. Senaste gången jag försökte prata med någon som blivit full gav jag upp efter 5-10 minuter då jag fortfarande inte fått ut den första meningen.

Det är faktiskt också därför jag hellre stannar hemma på helgerna -- jag känner inget behov av att supa mig full för att kunna "njuta av livet". Jag lever hellre mitt liv på mitt egna speciella sätt -- det sätt som jag faktiskt trivs med. Jag tycker faktiskt att det är j*****t synd att många tonåringar tänker att man inte har ett liv bara för att man inte festar varje helg. Det är snarare så att man inte har ett liv om man lever någon annans, eller hur?
Jag älskar att läsa, jag har inget behov av att dricka alkohol (även om det kan vara gott med någon enstaka cider lite då och då) så det är det förstnämnda jag väljer. Att jag pluggar beror på att jag har det ansvaret som student, och jag ger verkligen järnet vilket resulterar i bra betyg. Det har inget med att jag är en "duktig flicka" att göra -- jag är en 18-åring. Jag är vuxen nu, och jag väljer att ta mitt ansvar och fokusera på min framtid lika mycket som nuet. Det är även därför jag tvättar just nu -- vad ska man göra om man inte tvättat på två veckor och när ens förråd av kläder börjar ta slut? Man ser till att de tvättas för att det är det som krävs.

Visst, jag gillar att träffa nya människor, men det finns andra sätt att göra det på. Samtidigt har jag inte heller det behovet -- jag är glad över att jag har de vänner jag har, och jag har inget behov av att skaffa fler på det sättet. Om jag får flera vänner vill jag också lämna ett bättre intryck än "den fulla tjejen på festen som ramlade nerför trappan". Helt ärligt är jag hellre tjejen man träffade hos en kompis och som nästan ramlade nerför trappan i nyktert tillstånd. Jag har faktiskt ramlat i alltför många trappor, men som tur var har jag varit på väg upp för dem och ramlat framlänges. Visst, man får någon bula och/eller ett par blåmärken, men det är inte så mycket värre än det.

Min poäng är att jag inte är en "duktig flicka" -- jag är bara inte omogen. Jag lever inte mitt liv utefter någon annans förväntningar, jag lever det som jag själv vill leva det. Om jag hade haft ett behov av att supa varje helg och gå runt med en skrumplever vid 30/40-årsåldern hade det sett annorlunda ut, men nu är det som det är och jag är trött på att inte alltid bli accepterad för det -- jag är trött på att i vissa stunder bli ifrågasatt över mitt sätt att leva mitt liv då jag varken skadar mig själv eller andra.

//Lisa

Hey Baberiba

Ni kan ju chansa er fram till vad jag tittar på nu :p
Jag hittade en DVD med några av avsnitten från fjärde säsongen igår som jag började titta på tillsammans med My och Asia, och jag tänkte att jag skulle fortsätta med det nu ^^ Säg vad ni vill, men jag tycker att det är en härlig nostalgi och ni vet nog nu vid det här laget hur mycket jag gillar nostalgi :D

Det snöar ute just nu, och självklart är det kallt här hemma. Det är antingen det eller så har jag feberfrossa och jag hoppas innerligen på det sistnämnda -- jag hade knappt någon feber när jag senast kollade, men å andra sidan kollade jag kort efter att ha vaknat så det kan visserligen ha något med det att göra. 

Jag ska se om jag lyckas ta mig in på Fronter nu så att jag kan se vad jag ska göra i skolväg. Håll tummarna för min skull nu -- jag vill inte behöva arbeta ihjäl mig nästa vecka. 

//Lisa

En sista dag -- förhoppningsvis...

Jag kommer att behöva vara hemma en dag till, men förhoppningsvist är det den sista dagen. Jag pratade med Tessan för drygt en vecka sedan om att försöka se Avatar den här helgen, men vi får se hur det blir med det. Det är helt otroligt att jag inte har sett den än -- för det första är det James Cameron vi pratar om (min favoritfilm är som sagt Titanic) och den ska tydligen vara riktigt bra (återigen -- regissören, producenten och manusförfattaren av Titanic, vad kan man förvänta sig? ^^).

Jag ska även försöka få lite plugg gjort, men jag tvivlar nästan på att jag kommer ha den orken. Önska mig lycka till med det.
Just nu håller jag faktiskt på att läsa. Det känns som det var evigheter sedan jag kunde sätta mig med en bok och bara läsa för min egen skull, och när jag tänker efter var det ett bra tag sedan sist. Jag vet att jag är tråkig, men jag gillar verkligen att läsa. Jag gillar flera olika typer av böcker när det gäller genre (och samma sak gäller musik, ironiskt nog) och om jag någonsin får ett stort hus ska jag definitivt göra om ett av rummen till ett bibliotek ^^

Jag skriver mer imorgon :)
God natt på er ♥

//Lisa

A Dustland Fairytale

Videon är minst lika fin som låten, som i sin tur gör mig gråtfärdig. Jag kan inte få nog av The Killers, vilket är ganska otroligt med tanke på att jag inte gillade edm särskillt mycket för ett år sedan -- för drygt ett halvår sedan.


//Lisa

Problem

Jag har problem med att komma in på Fronter, och min mail strular igen. Tro mig, det är något problematiskt då jag inte varit i skolan på ett tag nu.

För er som inte vet är Fronter ett program vi använder oss av inom skolan -- lärare kan posta upp meddelanden om vad som gjorts på lektionerna, instruktioner till nya arbetsuppgifter ligger uppe och man kan även lämna in arbeten via Fronter. Jag har inte kunnat komma åt det av någon dum anledning, så jag har ingen aning om vad som behöver göras. Att min mail inte funkar gör saken betydligt svårare då mina chanser att kontakta någon i min klass begränsas. Jag ogillar att fråga någon via SMS om missade skolarbeten, även om jag blivit tvungen till det tidigare -- jag vet inte varför, men det känns så taskigt på något sätt.

Andra problem då? Mitt illamående har kommit tillbaka, och lägenheten håller på att bli ett stress-center. I alla fall för min del -- hur det är för de andra vet jag inte, men det är de som stressar upp mig just nu. Det känns så orättvist att jag ska ta hänsyn till allt och alla när någon av de andra är sjuka, och det är egentligen inte så konstigt -- är man sjuk behöver man vila, så enkelt är det. Men det känns inte som att jag förtjänar någon vila...

Jag hoppas att ni har det bra ♥

//Lisa

Da Costa-fallet

Det här inlägget är det längsta jag någonsin skrivit, men det skulle betyda oerhört mycket om ni läste igenom detta. Det här är en fråga som bör diskuteras även bland oss unga och som väckt stor debatt de senaste 20 åren.

1984 hittades styckade kroppsdelar av Caterine da Costa nära rättsläkarstationen i Solna. 26 år har snart gått, och mordet är fortfarande inte uppklarat. Med tanke på att det preskriberades förra året kan man inte heller döma någon för dådet, och jag tvekar på om man ens kommer fortsätta gräva i det på det sätt som man har gjort. Visserligen har man inte gjort så mycket för att lösa mordet -- inte i blrjan i alla fall.

Misstankarna för dådet riktades snabbt mot en obducent och några år sedan drogs även en allmänläkare in. Obducenten drogs in i fallet då ett tips som gällde hans tidigare frus död, och med tanke på att han var verksam vid rättsläkarstationen i Solna antar jag att man såg det som ytterligare ett bevis. Det lustiga är att han inte kunde bindas till da Costa förrän flera år senare då ett vittne sägs ha sett de två tillsammans.
Allmänläkaren drogs in i fallet 1986 efter ett omtvistat vittnesmål. Gissa vem som vittnade? Jo, hans dotter. Vad är det hemska med detta? Jo, att hon var drygt ett år. Modern, mannens ex-fru, var övertygad om att dottern varit med vid styckningen. Hon var med och tolkade flickans vittnesmål och sedan tillsattes även en barnpsykiater och en psykolog.
Om jag har tänkt rätt nu skulle detta innebära att dottern var mer eller mindre nyfödd då styckningen ägde rum, och det känns väldigt "otroligt" att en sådan pass ung flicka skulle kunna ta in den informationen för att sedan kunna berätta om det som ettåring. Hans ex-fru måste verkligen ha haft ett agg gentemot allmänläkaren om ni frågar mig, och hur barnpsykiatern och psykologen tänkte har jag ingen som helst aning om. Å andra sidan instruerade polisens utredare ett fotohandlarpar hur de skulle lämna ett vittnesmål mot allmänläkaren.

Jag var verkligen tvungen att skriva om det här just för att jag själv läser juridik på gymnasiet. Det här är faktiskt en av anledningarna till varför jag inte vill fortsätta med juridik efter gymnasiet -- det har inte bara med pressen att göra, men också med att det finns ett sådant bristande rättssystem. Detta hände visserligen för över 20 år sedan, men det finns händelser som ligger närmre nuet som fortfarande gör mig förbannad. Sedan känner jag till andra händelser som jag inte vill ta upp utan deras medgivande som är ännu värre.
Vad jag försöker säga är att jag inte har något som helst förtroende för det svenska rättsystemet -- hur ska man kunna arbeta med något som man inte litar på? Det dumma är också att rättsväsende finns till för att skydda människor, inte anklaga dem för något de inte gjort på bristande grunder! Hur kan jag lita på att rättsväsendet skyddar mig som individ då andra individer kommit till så pass stor skada trots att de inte gjort något?

Men åter till fallet -- männen dömdes 1988 till mord, men fallet återupptogs 1991 och man kom fram till att de endast styckat kroppen. Detta fanns inte som åtalspunkt, och det var inte längre ett brott att stycka kroppar, så männen friades. Det som istället hände var att deras legitimationer drogs in och de kunde inte längre utföra det arbete de var utbildade till. Det som styrkte detta beslut var vittnesmået från allmänläkarens dotter -- det fanns ingen annan typ av bevisning. Eller vänta, det fanns INGEN bevisning som kunde binda männen till platsen. 

2002 bad männens advokat om att ta fingeravtryck på påsarnas insida då polisen hade tvättat av utsidan av dem under 80-talet. Man hittade nya fingeravtryck som advokaten inte fick ta del av, och tre år sedan sade man till JK att fingeravtrycken knappt var läsbara efter att en anmälan gentemot dessa gjorts.
Förra året stämde männen staten på 40 miljoner kronor för den skada de fått ta på sig för vad myndigheterna gjort, och idag ska det fallet tas upp.

Så om jag förståt saken rätt har man fällt två män utan någon tekniskt bevisning och man har använt två starka vittnesmål till sin fördel -- ett av dessa kom från en ettåring och det andra kom från ett par som fått instruktioner på vad som skulle sägas. Jag vet seriöst inte vad som är värst -- detta, eller baseball-ligan. Ironiskt nog krockade dem båda kring samma tidsperiod och samma område.
Jag ser detta som ett rättsövergrepp, och jag är säkerligen inte den enda som gör det då det faktiskt rör sig om rättsövergrepp. Just detta är det värsta jag har hört talas om, och det skrämmer mig faktiskt hur man har skött fallet. Man kan inte heller skylla på att det hände för länge sedan då det faktiskt fortsatte in på 2000-talet. För bara åtta år sedan hittade man nya fingeravtryck, men dessa användes inte som bevismaterial -- istället gör man inte ett piss för att försöka lösa mordet och man väntar tills preskriptionstiden gått ut och då behöver man inte heller göra något.
Jag undrar också varför man gjorde som man gjorde -- var det för att Caterine da Costa hade problem med droger och att hon försörjde sig själv som prostituerad innan hon dog? Det skulle faktiskt förklara bristen på ansträngning till att lösa brottet -- man hade två misstänkta som skulle kunna passa in i mönstret om man drog i några trådar, och det räcker väl?

Jag tänker faktiskt på Thomas Quick -- visserligen var det han själv som erkände alla morden, men han angav fel beskrivningar av offrens kläder och utseende. Det enda som egentligen stämde var hans platsbeskrivning, och även det var bristfälligt, och det är inte så svårt att titta på en karta. Han hade även rätt gällande vissa utseendedrag hos offren, men hur kan man ha fel då man utgår från ett foto som publicerats i varenda j***a tidning? Man ser någon som skulle kunna passa in i profilen, och man lämnar det där.

Enligt mig ska allmänläkaren och obducenten ha de pengar de stämmer staten för -- tänk er själva att inte få utföra det yrke ni utbildat er till p.g.a. myndigheternas lathet. Det fanns inte ens någon bevisning, och inte ens vittnesmål om man tänker på det. Alla ska ha en chans inom rättsväsendet, men dessa män fick ingen chans just för att man helt enkelt inte gjorde någon vidare ansträngning till att faktiskt lösa mordet. Egentligen tycker jag även att da Costas anhöriga ska få en del pengar -- jag antar att de har en hel del frågor som de vill få besvarade.
Vad tycker ni?
Tack till er som läste, om ni läste.

//Lisa

Torsdag

Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla att det faktiskt var torsdag idag. Med tanke på att jag trodde att det var onsdag kan jag säga att jag hade fel. Att jag innan trodde att det var tisdag var en annan femma som jag inte hade tänkt att ta upp.

Men i alla fall har jag fått i mig frukost -- jag vaknade för en timme sedan -- men jag har inte hoppat ur min pyjamas än (inte för att jag tror att jag skulle lyckas om jag ens försökte) och jag har istället virat in mig i en filt för att hålla värmen. Det skulle vara lättare att ta på mig kläder, men mitt förråd av kläder börjar ta slut då ingen tvättat på snart två veckor. Jag får nästan ta hand om det imorgon oavsett om jag är sjuk eller frisk.
Apropå det, jag känner mig faktiskt betydligt bättre idag än vad jag gjorde igår. Å andra sidan kan det också ha att göra med att jag fått i mig mat idag och att klockan "bara" är halv två -- igår fick jag i mig mat först klockan fem om jag minns rätt. Det är klart att det sätter sina spår. Jag har fortfarande feber, men inte alls lika hög som igår. Jag har fortfarande en temp över 38 grader, men jag är som sagt var betydligt piggare nu än vad jag var igår trots att jag fått mindre sömn nu i natt.

Idag är det dammsugning av köket och mitt rum som gäller för att städningen som påbörjades igår ska bli klar. Önska mig lycka till :p

//Lisa

Lite bättre ^^

I alla fall när det gäller mitt humör. Jag har äntligen lyckats få i mig mat (och en kaka), My tog hand om damssugningen (även om jag måste ta två av rummen) och min Elloskatalog har äntligen kommit :D

Det var dagens plus, så vad är dagens minus?
Jag var tvungen att själv gå ut och handla, och jag trodde att jag skulle spy när jag inte ens kommit halvvägs. Värre blev det inne i affären då en massa människor trängdes (människor som precis anlänt från tåget). Jag kollade tempen och såg att jag hade 38,9 graders feber. Jag har nu en mängd disk kvar, samt lite städning, och det enda jag vill göra är att sova. Sova och äta glass nu när jag tänker efter, men det är svårt att utföra båda dessa handlingar samtidigt :p
Ett annat minus är att mina fingertoppar är blåa, och detsamma gäller mina tår.

Jag har tagit en värktablett mot huvudet och febern, så jag hoppas att det ska bli lite bättre på den fronten. Jag hoppas även att mamma kan förstå att jag inte orkar ta hand om den resterande städningen, och om jag tar hand om disken kommer hon inte bli fullt så irriterad.

Jag skriver mer sedan om jag har den orken.
//Lisa

Sen uppdatering

...men jag har faktiskt en bra anledning, tro det eller ej.

Igår bad mamma mig och My att se till att städa av lägenheten, så det är det jag har hållt på med. Har jag kommit långt? Nej -- på 1½ timme har jag bara dammat av halva lägenheten, och det är mycket kvar att göra. Självklart har jag högre feber idag än vad jag hade igår, och det suger verkligen. Vi har inte heller någon mat här hemma -- mamma lämnade pengar igår för att jag skulle ut och handla, men dessa pengar har syrran tagit med sig in till stan. Jag har egna pengar, men det finns ingen chans att jag orkar gå ut och handla.

Så med andra ord har jag en lägenhet att städa av, men som jag inte orkar städa av, jag har ingen mat och jag har inte ätit på hela dagen. Min mage håller på att vända sig och jag har varit på gränsen att spy flera gånger. Jag tror att jag var nära på att svimma också, men det kan ha varit ett blodtrycksfall från när jag reste mig upp.

Vad jag försöker säga är att jag kommer vara på ett riktigt dåligt humör idag -- i och för sig har jag varit på halvdåligt humör de senaste dagarna överhuvudtaget, men ändå -- och det kommer sitta i tills jag får socker i mig. Frågan är när min syster kan komma hem och hjälpa mig med inte bara handlingen, men även städningen...
Den här dagen suger...

//Lisa

Konstiga uttryck del 3

För några månader sedan skrev jag två inlägg om konstiga uttryck -- uttryck man använder dagligen, men som får en helt annan betydelse om man tolkar dem bokstavligt. Inläggen hittar ni här och här.

Jag har inte kommit på många fler, men jag har några här
*Ta bussen/tåget till skolan/in till stan - Blir det inte lite väl tungt, och var ska man ställa dem?
*Myror i brallan - Istället för färgämnen då?
*Fjärilar i magen - "Vad åt du till middag egentligen?"
*Sömntuta - Finns det verkligen någon tuta i världen som bidrar till sömn?
*Kiss- och bajsåldern - Jag vet att jag redan tagit upp det, och då använde jag "åldersgräns" som kommentar, men ju mer jag tänker på det desto mer låter det som en speciell epok. "Vi har stenåldern, bronsåldern, järnålder och kiss-och bajsåldern".

Det skulle vara kul om ni kunde hjälpa mig med att komma på andra uttryck :D Visserligen har Linn (nr. 3) och My (nr. 1) redan hjälpt mig, men ändå :p

//Lisa

Spärra in tjocka -- rätt eller fel?

Nej, jag menade det inte så bokstavligen.
Jag såg en artikel på Aftonbladet (nej, det är inte min favorittidning, men man kan inte förneka att man får många åsikter väckta av deras artiklar) där ett TV-bolag vill skapa en ny dokusåpa där man spärrar in överviktiga i ett fängelse och att man släpper ut dem när de börjar förlora vikt. Det är meningen att de ska kunna få hjälp med träning och coaching under två månaders tid.

Någon mer än jag som tycker att detta är nästintill sinnessjukt? Mariefredsanstalten verkar tänka i samma banor som jag (även om det faktiskt är tvärtom) då de sade nej till detta. Artikeln beskriver deras beslut som ett problem, men hur kan det vara ett problem då man faktiskt har en bra poäng om att något sådant här skulle inskränka säkerheten. Problemet ligger väl i sådana fall hos den som kom på idéen om att spärra in överviktiga -- hur korkad kan man vara om man ens kommer på den idéen? Eller frågan kanske borde lyda vad den personen gått igenom.

Men seriöst, det skulle inte hjälpa överviktiga att spärra in dem. Det verkar inte ens hjälpa alla kriminella, så varför skulle det hjälpa överviktiga? Det är väl bra att man kommer med en idé om att hjälpa överviktiga att gå ner i vikt för deras hälsas skull, men den idéen kom man på för några decennier sedan. Jag förstår att man vill försöka sig på någonting nytt, men man kan inte låta det hur långt som helst.

Jag ska inte skriva mer än det jag redan fått fram, för hela konceptet talar för sig självt om jag ska vara helt ärlig, men vad tycker ni om hela saken?

//Lisa

Tisdag

Hejhej :)
Jag vaknade för en timme sedan, gick upp för drygt en halvtimme sedan och nu håller jag på att äta frukost. Jag har inte hunnit ta tempen än, men jag känner mig något mer febrig nu än vad jag gjorde igår vilket suger. Jag hoppas att det inte är så, för då kommer jag ha ganska stora problem. Hur mycket jag än vill slippa hålla talet imorgon på svenskan vill jag ändå få det gjort. Samma sak är det med filosofiprovet, och jag tror knappast att jag kommer vilja åka till skolan imorgon med 38 graders feber för att hålla ett tal (som jag knappt vill hålla ens när jag är frisk) när jag knappt orkar hålla mig vaken överhuvudtaget.
Det är i och för sig inte det värsta -- jag har en kompis som bor i London, och hennes flyg landade på Arlanda igår. Jag har inte träffat henne sedan i somras, så det är klart att jag vill hinna träffa henne nu innan hon flyger tillbaka till London.

Okej, jag ska sluta klaga och fixa glass så att jag kan bli frisk någon gång.
Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

//Lisa

Incest

Det är nog något bland det vidrigaste jag känner till -- just att föräldrar förgriper sig på sina barn. Det är just den tanken man får när man hör ordet, men vad innebär incest egentligen? Det innebär att det sker sexuella förhållanden mellan familjemedlemmar. Jag håller just nu på att se på en dokumentär om just sexuella förhållanden mellan halvsyskon. Med tanke på att de är släktingar ser man det som incest och därför ställs paret inför rätta.

Min första reaktion när jag såg denna dokumentär för första gången för ett par år sedan tyckte jag faktiskt att det var äckligt, men efter att ha tittat vidare tyckte jag faktiskt synd om syskonparet. De är halvsyskon och har växt upp på varsina håll. När de träffades utvecklades en relation och när de fick reda på att de var syskon var det redan för sent -- de hade redan hunnit falla för varandra, och de riskerade livstids fängelse för incest.
Tänk er själva att vara i ett förhållande som är olagligt och som ni sedan riskerar livstids fängelse för. Jag kan nästan inte tänka mig någonting värre.

Man tänker sig genast att incest ska vara någonting obehagligt och vidrigt då det förknippas med övergrepp, men hur ska man tolka de fall då båda parterna själva gått med på det? Hur ska man tolka saken om ingen av parterna skadas eller såras? Hur ska man tolka situationen då de såras enbart p.g.a. lagstadgan som säger att den typen av kärlek är förbjuden?
Jag förstår att man vill skydda befolkningen -- det är inte direkt vanligt att människor inleder ett förhållande med syskon eller föräldrar, och i det senare fallet kommer många till skada då det sker otroligt många övergrepp. Jag klandrar inte rättssystemet i det fallet, men det måste väl ändå kännas hemskt att leva med vetskapen om att ens kärlek är olaglig?

När det gäller den typen av incest som man oftast förknippar ordet med -- föräldrar som våldför sig på sina egna barn -- finns det inte så mycket att säga om man tänker efter. Det är helt ofattbart för mig att förstå hur man kan våldta sitt eget barn -- ett barn som är helt försvarslöst. Detta tycker jag om pedofiler i stort överhuvudtaget, men just föräldrar... Föräldrar ska ge en skydd, inte känslan av att man är otrygg. Ens hem ska vara en säker borg, inte en intern krigszon som man vill fly från.

Allt det här känns så orealistiskt -- det känns inte verkligt att det förekommer sådana här fall, men det är just det som sker mot vissa människor runt om i världen.

//Lisa

Matematik

Det är det jag håller på med just nu. Jag håller på att försöka räkna ikapp då jag inte gjort det tidigare. Jag har missat så många mattelektioner redan, och chansen är stor att jag missar den imorgon. Jag har kommit en bit på vägen, men det är mängder kvar att ta hand om och jag vet inte ens hur långt jag ska räkna då jag tappat bort planeringen. Jag har därför gjort en bedömning som jag tror stämmer.
Jag har även svenska, filosofi och projektarbete att ta hand om, om jag tänker rätt nu vill säga. Det är i och för sig inte så mycket, men det är mycket som måste göras inom dessa områden. Det suger något, men det ska säkert gå på ett eller annat sätt. Jag hoppas på det i alla fall.

Nej, nu ska jag sätta mig med skolarbetet igen -- jag ville bara ta en paus och samtidigt låta er veta att jag inte har dött än. Det är betydligt roligare att räkna matte hemma än i skolan -- här hemma kan jag arbeta mer i min egen takt och jag slipper vara med på genomgångarna. Jag har ingenting emot genomgångar på det sättet, men det känns irriterande när läraren går igenom samma sak om och om igen för att vi, 40 minuter senare, ska kunna arbeta.

//Lisa

Ny dag, nya tag

Nja, inte riktigt...

Hej där ;)
Jag är ledig idag -- jag vet inte om jag berättat det tidigare, men det är jag i alla fall. Det är idrottsdag för de som har idrott, och med tanke på att jag valde bort B-kursen är jag ledig. Det är meningen att jag ska använda dagen till att plugga och främst av allt arbeta med projektarbetet. Vi får se hur det går med det -- jag vaknade för en halvtimme sedan och jag vill gå och lägga mig igen. Självklart har jag feber också -- hur hög den är vet jag inte än, men jag har haft termometern halva tiden och den visar redan att jag har feber.

Det var meningen att jag skulle försöka få en del gjort under helgen, men det enda jag har gjort är att läsa ut en bok till engelskan. Det jag hade kvar i fredags var 50 sidor, så det bevisar just hur produktiv min helg har varit. Jag har med andra ord en del att stå med nu idag, men det är den smällen jag får ta om jag inte arbetar då det är meningen att jag ska göra det.

Jag skriver senare ^^
//Lisa 

Kärlek har ingen åldersgräns

...så länge det är lagligt.

Av någon anledning spelar ålder en rätt viktig roll nu för tiden när det gäller val av pojk-/flickvän -- i alla fall bland den yngre generationen. Jag har en kompis som gillar en kille som är 6 år äldre, om jag minns rätt, och hon fick konstiga kommentarer som svar. Samtidigt har jag några tjejkompisar som råkar gilla killar som är något år yngre, och som låter det bli "ett hinder". Förlåt, men det här börjar bli löjligt. Jag har själv gillat killar som är bortåt 1½ år yngre, och jag har inte sett det som ett problem. Att de inte gillar mig eller redan är upptagna ser jag däremot som ett problem, men det är en annan femma.

Det skumma är att jag fått bemöta en del konstiga kommentarer just p.g.a. detta -- vad spelar det för roll om en kille jag gillar är 1½ år yngre eller inte? Det är inte direkt som att jag är en 25-åring som försöker flirta till mig en åttaåring -- det är inte olagligt för mig att gilla en 16-/17-åring bara för att jag är 18. Det är ingen lag på att mannen/killen måste vara den äldste i ett förhållande, så varför ska det vara så svårt att greppa?
Samma sak är det om det råkar finnas en stor åldersskillnad mellan två personer -- så länge båda parterna är glada spelar det väl åldern ingen roll? Finns det någonting som säger att jag skulle vara mer lycklig tillsammans med en kille i min ålder än med en kille som är två år äldre, eller kanske rent utav åtta? Nej, så varför ska det anses vara ett problem? Sedan har vi de personer som anser att stora åldersskillnader kan vara äckligt, och jag förstår inte hur det går ihop.

Om jag har fattat det rätt handlar det inte bara om att välja en pojk-/flickvän som ser bra ut för att kompisarna inte ska snacka bakom ryggen, de måste "uppfylla" vissa krav som intresse, musiksmak etc. (men detta kan jag förstå då det handlar om att ha någonting gemensamt) men det handlar även ålder? Som jag sade -- så länge det inte handlar om pedofili ska åldern inte spela någon roll! Samma sak gäller även vänner -- det finns de som förvånasöver det faktum att en av mina bästa vänner är fyra år yngre än mig (men det kanske har med att göra att hon ser ut att vara äldre än mig -- Tessan, sluta växa!!!).

Mitt tips till er -- om ni gillar någon, go for it! Så länge personen inte är upptagen, eller ett svin som trycker ner en utan att man själv tänker på det, bör man inte vänta. Låt inte åldern vara en avgörande faktor!

//Lisa

Stelfrusna fingrar

Gissa tre gånger vad jag menar med min rubrik :p

Hejhej ^^
Jag kom precis hem från Micaela, och det var riktigt kul att träffa henne igen -- vi går visserligen i samma klass, men jag har inte sett henne sedan i måndags och det varade inte särskillt länge. Det är lite synd då hon är en av mina närmsta vänner.
Men hon hade några vänner över, men det var främst hennes familj som var där. Det var så kul att träffa alla -- de är ett härligt gäng :D Några av oss retade Micaela lite grann just för att hon börjar känna sig gammal nu, och ärligt talat är jag lite orolig för hur hon kommer reagera när hon fyller 25 om hon känner sig gammal vid 19.

Mina fingrar är verkligen stelfrusna -- jag har hållt på med att skriva den här texten i över en kvart nu, och jag känner att jag inte kommer någon vart. Jag hoppas i alla fall att ni alla har fått en bra dag ♥

//Lisa

Beautiful Disaster



Min favoritversion av låten Beautiful Disaster av Kelly Clarkson -- jag tänkte att den skulle passa till dagen ^^´


//Lisa

Happy Valentine's Day

Hejhej ^^
Jag tror inte att det unggått någon att det är Alla Hjärtans Dag idag, så jag passar på att önska er alla en bra dag.
Visserligen ser jag Alla Hjärtans Dag som en dag i mängden -- det är inget speciellt, men jag vet att många av er andra anser att det är något extra med dagen och kommer att fira den på ett eller annat sätt, så jag är lite nyfiken på vad ni har för planer om jag ska vara helt ärlig. Själv ska jag åka hem till Micaela för att fira hennes födelsedag. Vi får se om jag tar några bilder eller inte ^^

Jag måste kila iväg för att göra mig i ordning, men jag hör av mig senare under dagen :D
Kram på er ♥

//Lisa

River Flows In You



Någon som vill lära mig att spela piano så att jag kan få till denna melodi? ^^

//Lisa

 

Vilken "värld" lever vi i?

Tydligen har Kissies bröstförstoring gjort hennes förstaplats bland de mest lästa bloggarna ännu mer säkrad. Kul för henne att det var det enda som krävdes -- förstorade bröst.

Jag tänker inte kritisera henne då jag anser att jag gjort det tillräckligt redan, och då jag varken känner henne eller läser hennes blogg, men jag förstår mig verkligen inte på folk som tycker att det är intressant att folk förstorar brösten. Det är nästan tragiskt att det finns de som tror att det ska behöva gå så otroligt långt för att man ska få många läsare på så kort tid. Kenza driver en av de mest lästa bloggarna, och hon har inte förstorat brösten. Visserligen har hon bloggat ett bra tag, men hon har drivit Sveriges mest lästa blogg ett bra tag genom att vara sig själv. Foki driver också en av Sveriges mest lästa bloggar, och det är någonting hon har gjort i lite drygt ett år nu. De har varit sig själva, så de är absolut bra exempel på att man inte behöver förändra sitt utseende för att få mer uppmärksamhet.

Samtidigt blir jag så irriterad över att det här faktiskt är något som får människor att bli intresserade. Då vet jag vad jag ska göra i framtiden om jag vill ha flera besökare -- förstora brösten! Hur många av er inser det stora felet i just det här? Det ironiska är också att jag vill göra det motsatta till bröstförstoring, men det kan jag inte få ut från sjukförsäkringen då det inte är något jag skadas av -- mina bröst är "bara" i vägen hela j***a tiden och jag har svårt att hitta underkläder, men det är allt! Men jag undrar faktiskt om flera människor skulle lockas av att läsa en blogg vars skribent gjort en bröstförminskning, eller om det är bröstförstoring som gäller för att få fler besökare då det anses vara mer "skandalöst". I vilket fall som helst är det så löjligt som det kan bli.

När jag först började blogga var jag väldigt osäker, och jag visste inte alls vad jag skulle skriva. Efter ett tag började jag komma in i ett mönster där jag uppdaterade varje dag, oftast flera gånger per dag, för att skriva av mig. Det var faktiskt här jag förstod just hur mycket jag gillade att skriva, och jag började skriva ned mina åsikter. Jag har aldrig trott att jag ska kunna nå toppen bland de mest besökta och lästa bloggarna, men jag trodde ändå att jag skulle kunna bli uppskattad för att jag står för det jag skriver (även om det jag skriver lätt kan misstolkas och att jag får förklara mig) även om jag i senare ändrat åsikt. Jag trodde verkligen inte att bloggvärlden skulle vara så pass ytlig som den faktiskt är, och jag antar att det var det som bidrog till en förskönad bild jag hade av den. Jag ska inte förneka att jag fått otroligt fina kommentarer under loppets gång, men samtidigt har jag fått höra att ingen vill läsa om det jag skriver för att jag är tråkig och för att jag skriver långa inlägg. Det känns så kul att få höra sådant...

Att skriva ned mina åsikter är ett sätt för mig att uttrycka mig själv, och om jag inte får uttrycka mig själv för att jag är något som helst annorlunda jämfört med andra vilken "värld" lever vi i då egentligen? Jag vill inte behöva förstora brösten för att få flera läsare -- det enda jag vill är egentligen att bli respekterad för att jag skriver på det sätt jag gör istället för att få höra att jag är ett stort mobboffer. Är det så mycket begärt?

//Lisa 

Berga Naturbruksgymnasium

...det är där jag har spenderat hela min dag. Jag gillar vintern, men idag önskade jag verkligen att snön kunde smälta bort för att släppa in sommarvärmen. Det var verkligen svinkallt, och mina fingrar är fortfarande stela trots att jag har varit hemma ett tag.

Jag hade min kamera med mig, men jag tog inga bilder då det kändes som att mina fingrar skulle brytas av p.g.a. kölden bara då jag drog av mig vantarna. Jag kommer säkert åka dit igen till sommaren, och då blir det bilder som gäller. Men det är då, och nu är nu och nu har jag inga bilder från Berga. Det där var en konstig mening...

Jag kommer inte göra så mycket nu ikväll -- jag ska bara kura ihop mig under en filt, försöka få upp värmen och bara titta på TV (inte Melodifestivalen, det har jag tröttnat på). Jag skriver säkert mer senare när jag fått upp värmen och när jag klarar av att böja på fingrarna.

//Lisa

God morgon

Hejhej ^^
Jag hoppas att allt är bra med er -- jag vet att många har blivit förkylda nu de senaste dagarna, och jag hoppas att inte altför många av er har drabbats. Jag tror faktiskt att jag själv har drabbats lite smått, men det är en annan femma.

Just nu sitter jag framför datorn iförd pyjamas, då jag vaknade för 20 minuter sedan, och jag försov mig ganska rejält faktiskt. Det var meningen att jag skulle åka till min systers skola på öppet hus, men frågan är om jag hinner då tåget går om 45 minuter. Jag ska hinna duscha innan och sedan göra mig i ordning, och jag har fixat mig på 40 minuter tidigare så det är inte den biten i sig jag oroar mig över. Det är ju det att jag inte är den enda som ska iväg, och när man bara har ett badrum blir det lite problematiskt :p
Vi får se ens om jag har den orken -- jag har som sagt ont i halsen, och med tanke på att jag inte känt mig så bra över lag de senaste dagarna kanske det är bäst att stanna hemma. Framför allt om det snöar mycket ute... Vi får helt enkelt se hur det blir ;)

//Lisa

Erin Brockovich


Visserligen började filmen för en timme sedan, men det är en bra film som visas på SVT1 just nu. Ni som hr sett den, byt till den kanalen nu. Ni som inte sett den -- sätt på ettan efter att ni läst på lite om filmen för att första handlingen (det har hänt en del viktiga saker nu den första timmen) ^^

//Lisa

You Give Love A Bad Name



Hur många av er kommer ihåg den här låten? Hur många av er visste att den kom ut 1986? Det var ett tag sedan :p


//Lisa

En månad senare

...och förödelsen är fortfarande lika stor.

För en månad sedan inträffade en av de mest förödande jordbävningarna genom tiderna, och på något sätt har många av oss glömt bort den förödelsen. Det verkar även som att få faktiskt bryr sig -- jag har hört personer säga i stil att det är gamla nyheter och att man bör lägga händelsen bakom sig. Det var faktiskt något som fick mig att bita mig själv i tungan -- hur kan man ens påstå att det är gamla nyheter? Tro mig, om det hade hänt oss svenskar hade vi babblat på om det i tre år just för att det var vi som drabbades. När det händer andra håller vi klaffen efter två veckor och säger att det räcker, men en månad senare ligger det fortfarande raserade hus överallt på vägarna i Port-au-Prince. En månad efter jordbävningen har fortfarande antalet avlidna överskridit 200 000 människor. Inser ni hur många människor det faktiskt är, eller är det bara ett nummer? Tänk er det här i sådana fall, att en tredjedel av Malmös invånare dog. Det säger kanske en hel del, framför allt om man bor i Malmö, men det sätter perspektiv på saker och ting, eller hur?

Det värsta är just att det finns människor som anser att det räcker med det nu. Ska man bara glömma bort 200 000 människors liv sådär? Ska man sluta tänka på 200 000 människor som förlorat sina liv för att det gått en månad nu? Ska man sluta tänka på de alla som fortfarande är hemlösa för att det är "gamla" nyheter nu? Ska man sluta tänka på att det finns barn som blivit sålda för att personer har utnyttjat katastrofen och kaoset till sin egen fördel för att det inte tillhör det nutida längre?

Även om det gått en månad tillhör detta fortfarande nutiden då det tillhör deras vardag. Bara för at någon har varit död i en månad betyder det inte att man inte tvingas leva med det varje dag. Min pappa har varit död i fyra år nu. Betyder det att jag bara ska släppa taget helt och hållet och aldrig ta upp det igen? Nej, för hans död har påverkat mig starkt och jag kommer alltid att tvingas leva med det faktum att jag inte har honom vid liv längre. Om det är okej för mig att sakna honom, varför är det då inte okej för människorna i Haiti att sakna sina avlidna släktingar, familj och vänner? Genom att säga saker i stil med att det är gamla nyheter ser man ner på de som fortfarande lever i stor saknad och som fortfarande lever i ett visst kaos. 

Jag har inte så mycket mer att säga -- om man inte fattar att man faktiskt bör tänka på människorna som förlorat så otroligt mycket efter sådan kort tid som en månad finns det inget att säga. Kan man vara så hjärtlös att man inte ens kan ägna dessa människor åtminstone en tanke lite då och då istället för att komma med j*****t dumma och korkade kommentarer!!

//Lisa 

Designen

Om ni är intresserade av hur designen ser ut ^^
Just nu har jag en temporär header (som inte syns på bilden då den inte passar till temat) och jag ska fixa till en profilbild med text under som jag själv har.
Visserligen är det Tessan som bestämmer, men vad tycker ni? :)



//Lisa

Fredag

Jag har hållt på att arbeta med en ny design hela dagen -- en design som Tessan sagt att hon vill ha. Jag vet inte om hon sett den ännu eller inte, men vi får se om hon gillar den. Om inte kommer jag att använda mig av den när våren kommer ^^

Jag känner mig även bättre nu, men jag mår fortfarande skit. Det där lät fel, men vad jag försöker säga är att jag har mer energi nu än vad jag haft på tre dagar. Det är alltid något. Jag har hoppat runt till musik utan att slå i mig någonstans för en gångs skull. Vem vet, det kanske är kompensation från gårdagen. Jag  hoppas verkligen det, för i sådana fall betyder det att jag kommer att klara mig resten av helgen också ^^

Jag vet inte ännu hur det kommer se ut för min del resten av dagen/kvällen, men vi får se. Jag kanske ligger och kurar under någon av mina filtar (har i och för sig bara två, och bara en av de är bekväm) och tittar på en film. Frågan är då vilken... Har ni något bra tips?
Jag skriver mer senare :)

//Lisa

God morgon

Hejhej ^^
Jag vaknade precis och det enda jag vill är att gå och lägga mig i sängen igen. Vad hindrar mig? Jo, att jag är hungrig och måste äta, men jag vet inte vad. Det kanske blir rester från igår -- det var meningen att jag skulle köpa pizza då jag inte orkade laga mat, men på väg ner till grillen fick jag världens lust att falktiskt ställa mig och laga mat så jag vek av mot ICA.

Jag har ingen huvudvärk -- den försvann igår kväll efter att ha dykt upp igen några timmar efter att ha kommit hem från promenaden -- men när jag vaknade imorse kunde jag inte röra mig. För det första var jag så pass trött att jag inte kunde lyfta upp ögonlocken, men jag mådde även illa och kände mig yr så fort jag satte mig upp för att kunna stänga av väckarklockan. Det tog mig inte heller lång tid att förstå varför jag hade så svårt att lyfta på ögonlocken bortsett från att jag var trött -- de var svullna, och jag hade blå-svarta skuggor under dem. Det vär väldigt trevligt...

Jag sitter just nu och gäspar iförd min pyjamas och jag känner mig allmänt svettig och äcklig. Det är nog dags för mig nu att göra mig i ordning, eller vad tror ni?
Hoppas att ni får en bra fredag ♥

//Lisa

Övervakning av offentliga platser

...runt om i Stockholm.

Man kom med detta förslag för snart fyra år sedan, och det är först nu man ska sätta upp 16 övervakningskameror runt om i Stockholm för att dels avskräcka kriminalitet, och dels kunna underlätta för utredningen då brott sker.

Själv tycker jag att det är konstigt att man inte satt upp dessa kameror tidigare -- man har använt sig av ursäkter som att det skulle vara ett brott av integritetsskydd, men samtidigt kan det väl knappast vara problem med integritetsskyddet om man befinner sig på en offentlig plats mellan 23.00-06.00 -- det är inte direkt entreportar man vill bevaka. Man vill bevaka de platser där det begås ett flertal brott, och jag kommer ihåg en artikel jag läste för fyra år sedan om ett fall som gav initiativ till just detta då en kvinna blev överfallen men som klarade sig då det fanns en övervakningskamera i närheten.

Kommentera gärna och berätta hur du tänkte :)
//Lisa

När det inte finns så mycket annat att göra...

Jag hittade listan här, om ni känner för att titta in där också ^^


Jag har insett att min senaste kyss.. inte räknades :p
Jag lyssnar på... Save You -- Kelly Clarkson
Du mår bäst när du... är med vänner, och personer rent allmänt, som är glada och sprudliga :D
Bästa krogen heter... Jag återkommer när jag varit ute på krogen ^^
Jag pratar... ungefär lika mycket som jag sjungar, bara att det förstnämnda låter betydligt bättre xD
Jag älskar/tycker om... vännerna och kakor :)
Min bästa vän(ner) är... Linn, som känner mig bäst, och Tessan som är så sprudlande som man kan bli :)
Min första riktiga kyss... ehm...
Jag avskyr när folk frågar... om jag kan köpa ut cigaretter. Let's face it, det är inget jag gillar att göra, så sluta tjata!!
Kärlek är... olika beroende på vilken typ av person det är -- det finns en vissa kärlek bland familjen, vänner och såklart partner. Man accepterar varandra för den man är och inte för den man "bör" vara. Man accepterar ens brister även om man inte alltid gillar dem, och man struntar i vad folk tycker.
Någonstans, tänker någon... att jag är en klumpig idiot :p
Jag kommer alltid att vara... envis ^^
Jag är hemligt förälskad i... den hemliga killen som jag träffade på det hemliga stället xD
Sist jag grät var... igår när jag tittade på Grey's anatomy -- jag tenderar att bli rörd då en höggravid kvinna förväntansfullt längtar efter sitt/sina barn :D
Min mobiltelefon är... Samsung GT-S8300 Ultra Touch (röd)
När jag vaknar på morgonen... försöker jag somna om (på helger vill säga)
Innan jag går och lägger mig... försöker jag läsa lite, men nu går det inte särskillt bra :s
Just nu tänker jag på... mitt bultande huvud "/
Bebisar är... otroligt söta :)
Homosexuella är... människor, precis som alla andra.
Blondinbella är... en person jag inte känner.
Ikväll ska jag... duscha.
I morgon kommer jag... glädjas åt att det är fredag ^^
Jag vill verkligen... veta vad jag egentligen vill...


//Lisa

Årets värsta dag hittills

...i alla fall när det gäller det ytliga, men jag tror inte att jag varit med om någonting psykiskt som kan räknas som illa på det sättet -- vi har alla våra dåliga samt upp-och-ner dagar.

Men tillbaka till ämnet -- jag tror att det här har varit min klumpigaste dag för i år. Det kanske inte säger er så mycket, men mina vänner vet nog innebörden av detta. Till att börja med halkade jag några gånger på min promenad. Visserligen var det något man kunde räkna med då det var så pass isigt som det var, men jag räknade inte med att trampa i en snödriva och få en massa snö innanför skon.
Efter att ha varit hemma ett tag ringde telefonen, och jag märkte först efter ett tag att den trådlösa telefonen (som jag föredrar att prata i) var i Mys rum så jag sprang dit. När jag kom in i rummet halkade jag såklart, men klarade mig tills jag halkade igen och drämde in armen i stolen framför datorn. Fick jag ett blåmärke? Jag önskar -- istället har jag en stor (mer bred än hög) bula på armen. Rodnaden har visserligen lagt sig, men det gör fortfarande ont.

Jag har även lyckats slå mig i några tår, mitt knä och jag ramlade på hallgolvet och slog i mitt huvud. Som tur var slog jag inte i samma ställe som jag slog i när jag fick hjärnskakning i somras .. då hade jag haft lite problem. Få se, vad mer har hänt? Jo, jag lyckades slå i min höft och har ett blåmärke snett ovanför min tatuering (den mellersta blomman). När jag tappade ett glas i golvet och vände mig om slog jag i samma ställe då jag råkade vända mig mot en bänk brevid spisen. Glaset i fråga slogs även sönder i bitar. Jag lyckades sopa undan det mesta utan att trampa på en enda glasbit, men jag var tvungen att leka "inte nudda mark" för att nå fram till golvborsten då jag hölls som gisslan av mängder med glasbitar mot diskbänken. Jag har även köksdörren stängd utifall att det fortfarande finns glasbitar på golvet -- jag vill inte riskera att min katt skär sig på någon av dem.

Det är väl det som hänt, men det är mer än vanligt. Det suger, och jag hoppas att det inte blir värre. Problemet är att det är mig vi pratar om -- ni som läst Twilight-serien vet hur klumpig Bella är, och mina vänner håller med varandra om att jag är värre än Bella även om jag kan springa utan att ramla (jag har till och med klarat av att springa med klackskor även om det gått långsamt).

//Lisa

Bloggvärlden

Det finns så många olika fördomar mot bloggare. Den vanligaste kommentaren jag fått höra är att jag är en fjortis som bloggar. Okej om man tycker att jag är en fjortis (jag tar dem inte på allvar då jag vet att det inte stämmer), men det känns fel att man tycker att jag är helt okej som person men att man ändrar åsikt för att jag har den hobby jag har.

Samtidigt kan jag förstå hur dem tänker med tanke på några av de större bloggarna. Det är ingen hemlighet att det finns de som göra vad som helst för att provocera fram så många läsare som möjligt, och mycket i bloggvärlden är så ytligt som det kan bli. Det är en oskriven regel att man måste skriva inom en viss gräns när det gäller mängd för att bli accepterad. Det är en oskriven regel att man måste hålla sig till vissa ämnen för att inte andra ska kunna hacka ner på en. I många fall måste man hålla sig till mer objektiva ämnen där det inte krävs många åsikter för att inte riskera att få nedkränkande kommentarer. Tro mig, det finns en skillnad att inte hålla med skribenten och att trycka ner honom/henne. Jag tror att det är därför just modebloggarna har blivit så pass populära -- mode är någonting åt det mer objektiva hållet. Antingen gillar man det, eller så gör man inte det. Foto- och illustrations bloggare håller också på att ta mer plats, och där är det samma sak bara att man också beundrar deras verk.
Jag menar nu inte att modebloggarna inte har större åsikter kring någonting, jag är inte så korkad eller småsint, men jämför modebloggarna med de som skriver mer kring politik. Det finns en stor skillnad, och dessutom är folk mer insatta i mode än politik. 

Det som dock gör att bloggvärlden anses vara så ytlig är just att några av e mest besökta bloggarna provocerar fram läsare genom att starta s.k. bloggkrig, genom att trycka ner andra offentligt och genom att bete sig på det sätt som anses opassande.
Det är så synd att många mindre bloggar ska hamna i skuggan av dessa ytliga människor -- det är oftast de som inte påverkats av allt detta, och det är oftast de som skriver de bästa inläggen. Det är även synd att det ska finnas så få killar inom bloggvärlden. Det är inte direkt någon överraskning att jag säger att tjejer regerar när det gäller den världen, och även killar kan skriva ruskigt bra inlägg. 

Men man kan verkligen fråga sig varför det är så -- att det är tjejer som regerar denna värld, och varför det också verkar vara en viss typ av blogg som regerar. 

//Lisa 

I Don't Care

Var det någon mer än jag som skrattade under hela videon? Jag älskar när Patrick och Pete går in i mataffären för att snatta utklädda till nunnor -- klockrent!!

 


//Lisa

Promenaden ^^

Hejhej ^^
Jag kom hem för en timme sedan efter att ha varit ute i en timme. Det hjälpte faktiskt mot huvudvärken, men istället har jag ont överallt annars och vi får se hur jag känner mig senare då en massa snö tog sig in innanför mina skor då jag råkade trampa i en stor snödriva.

Som lovat kommer bilderna här ^^



Hur mycket jag än gillar snön börjar jag sakna sommaren -- det är härligt här på sommaren med den gigantiska gräsmattan och då det är konsert här också ^^


Gissa var sjön börjar någonstans :p


Jag vet inte om ni lägger märke till en svart prick på bilden, men det är i alla fall två personer som går på isen...


...det får mig att undra hur tjock isen faktiskt är


Jag såg ganska risig ut, så ni får nöja er med min skugga.


Jag passade faktiskt på att gå ut till den plats som jag brukar vara på tillsammans med mina kompisar. Det är ett berg som ligger mitt ute i vattnet, så jag tog en liten risk genom att gå på isen. Egentligen inte, men jag var lite försiktig ändå :p


Det var verkligen värt utsikten :D


Håller ni inte med mig? 


Jag älskar att det är så oändligt på något sätt...


Det är vackert här ^^


Är ni säkra på att ni vill ha bort snön? För jag vill gärna ha kvar den ett litet tag till :)


Kan ni klandra mig varför?


Trodde inte det xD



//Lisa

Promenaddags

Hejhej ^^
Jag stannade hemma från skolan idag med då mitt huvud bultade på samma sätt som igår, och med samma intensitet. Efter att ha sovit några timmar känner jag mig bättre även om den bultande känslan sitter kvar och jag hade tänkt att försöka ta en promend bara för att se om den friska luften kan hjälpa mig. Jag hade dock tänkt att ta en ganska lång promenad då jag börjat tröttna på skogsstigen. Det dumma är att jag vill ta en promenad till den närmsta sjön som ligger 3 km bort. Jag vet att jag inte är den smartaste, men jag gillar snötäckta sjöar minst lika mycket som att faktiskt kunna bada i dem när sommaren kommer.

Jag måste fixa mig i ordning om jag vill komma ut i tid, och om jag vill gå ut i någonting annat än min pyjamas. Jag slänger upp bilder från idag när jag kommer hem igen :)

//Lisa

God natt

Jag hade tänkt att dra mig tillbaka nu för att sova. Det blir nog första gången på månader, åtminstone veckor, som jag lägger mig vid den här tiden. Normalt sätt brukar jag vara uppe sent för att hinna med att plugga in vissa saker. Normalt brukar jag även vara så pigg att jag kan vara uppe ett tag till. Jag antar att det inte är fallet nu, och jag är glad över det. Det är fortfarande sent, men det är mer rimligt att lägga sig vid den här tiden än runt tre som det blev igår (visserligen var det inget val jag gjorde frivilligt).

Huvudvärken har dock börjat komma tillbaka nu, och jag vill helst inte ta en till värktablett. Jag hoppas att jag ska kunna sova...
God natt på er ♥

//Lisa

Nej, det är inte bra!

Jag började tänka på det här redan när jag skrev det förra inlägget. Egentligen är det någonting jag tänkt på rätt länge nu, och som jag sedan skrivit om. Problemet är att många fortfarande inte varför jag känner som jag gör, så jag tänkte försöka förklara det här och nu. Frågan är dock hur många som faktiskt är intresserade...

Jag har förlorat mycket vikt det senaste året, och majoriteten av den vikt har jag förlorat sedan i somras. Självklart har människor i min omgivning lagt märke till det och gett mig komplimnager. Jag vet att de menar väl, men det känns inte bekvämt. Jag är inte snyggare nu än vad jag var för ett år sedan. Det har inte heller skett någon skillnad på min självkänsla -- jag har fått bättre självkänsla tack vara mina vänner. Jag har inte haft några problem med min hälsa gällande vikten, så vad har jag vunnit på att förlora vikt? Ingenting om man tänker efter.
Så vad är det som är så bra med att jag förlorat vikt? Att jag är smalare, och att jag därigenom ser bättre ut? Förlåt, men det känns faktiskt som att det är den verkliga anledningen, och det är just det som gör att jag känner mig så obekväm. Varför är man automatiskt snyggare så fort man går ner i vikt?
Det värsta är dock att jag själv inte valt det här -- jag har själv inte bestämt mig för att förlora vikt. Jag tränar inte, jag har definitvt inte slutat äta sådant som är onyttigt (jag åt nästan upp en hel förpakning kakor utan att tänka på det nu under helgen). Linn tror att det kan ha något med min ämnesomsättning att göra -- att den nu har blivit högre än vad den var tidigare, och jag hoppas innerligt att det är så.

Om jag ska vara helt ärlig saknar jag min gamla kropp -- jag hade precis börjat acceptera den och känna mig bekväm i den. Nu håller jagf på att leta efter nya kläder då mycket är för litet. Jag har som tur var tillräckligt med kläder för att kunna klara mig i nuläget, men det kommer förändras då sommaren kommer. På två, tre månader har jag gått ned en, två klädstorlekar. Är det normalt? Är det så det ska vara? Nej, inte riktigt.
Mitt råd till er -- vad stolta över det ni har i nuläget. Det kan vara något ni kommer sakna när det går förlorat...

//Lisa

Åldras med stil

Vad hände egentligen med att åldras med stil? Nu för tiden handlar allt om att se så ung ut som möjligt -- det är det som är vackert, och vad har det lett till? Reklamer för anti-rynk krämer var femte minut, botox injektioner lite här och var... Jag känner till och med till personer som hellre vill dö i relativt unga åldrar för att slippa se gammal ut. Det handlar inte om att man fruktar att bli senil eller liknande. Nej, det handlar om utseendet.

Vad är det med vissa människor nu för tiden? Är det något fel med att bli naturligt rynkig då man kommer in i den åldern? Helt ärligt dör jag hellre naturlig och rynkig, även om det skulle innebära att jag blir ful, än att dö som en äldre plastdocka med alltför många botox injektioner i ansiktet. Jag dör hellre som Lisa Fors än som en barbie-docka.

Men hur långt är man redo att gå för att kunna förbli vacker? Eller rättare sagt, sin bild av vad som är vackert. Det handlar i och för sig inte bara om att ha kvar ett vackert utseende, det handlar även om att försöka skapa ett då man är missnöjd med hur man ser ut. Det är inte bara kvinnor som har problem med sin vikt och sitt utseende -- det finns även män som har dessa problem. Hur många tjejer/kvinnor gillar inte killar/män med muskler? Hur många tjejer gillar inte killar med 6-pack, brett axelparti och kraftiga biceps?

Nu för tiden känns det som att man som tjej måste vara smal, men samtidigt kurvig. Man måste vara smal för att andra tjejer inte ska kalla en fet (enligt egna erfarenheter använder tjejer benämningen fetto i bredare grad jämfört med killar), och samtidigt måste man vara lite kurvigare för att inte bli kallad sticka eller benrangel. Flickor kämpar med att gå ner i vikt genom att träna alltför mycket eller genom att svälta sig själva.
Bland unga kvinnor (de som är över 18 år gamla) vänder sig till plastikkirurgi, om de har råd, för att genomgå fettsugningar och bröstförstoringar.
När man börjar bli äldre och när rynkor börjar uppstå är det botox som gäller.

Hur ska man kunna tro på den inre skönheten när allt verkar handla om den yttre? Inte bara det, man gör det tydligt vad som är vackert och vad som är fult. Varför kan man inte bara acceptera att vi alla är olika och att vi alla besitter olika typer av skönhet -- inre som yttre. Det är verkligen en dum generalisering man har gjort bland människor, och det är därigenom skönhetsidealen har uppstått. Vi skyller idealen på media, och visst är det media som belyser detta, men det är trots allt människan själv som skapat idealen i grund och botten. Därför är det människans ansvar att se till att idealen slopas. Är man automatiskt ful om man är överviktig? Nej. Är man automatiskt ful om man råkar sakna kurvor som tjej? Nej. Är man automatiskt ful för att man har naturliga rynkor som 50-åring? NEJ!!

Man måste kunna åldras med stil, åldras naturligt och utan att låta kroppen genomgå en massa skit för att man själv tror att man blir vacker i slutändan. I många fall blir inte slutresultatet bra gällande s.k. skönhetsoperationer och personligen anser jag att man inte är mer vacker efter dessa operationer även om de blev lyckade. Jag föredrar det naturliga -- jag föredrar människor framför plastdockor.

//Lisa

My Life Would Suck Without You

Säg vad ni vill, men jag gillar låten och den har gett mig mycket energi idag. Men jag undrar om inte denna titel är den längsta i låthistorien... :p

 

//Lisa

Onsdag

En huvudvärkstablett senare mår jag bättre. Nej, det var inte meningen att jag skulle låta som en knarkare. I nuläget är jag glad över att jag bara tog den, men i alla fall så mår jag lite bättre nu ^^

Så vad har jag haft för mig idag? Jag kunde tyvärr inte komma iväg till skolan då jag vaknade med migrän. Det är i alla fall det jag tror att jag vaknade med -- det var antingen migrän, eller så hade någon sövt ned mig för att banka sönder mitt huvud. Med tanke på att jag inte hittade några bulor, blåmärken eller sår på huvudet håller jag därför fast mig vid det förstaq alternativet då det är mer troligt.

Jag har spenderat hela dagen med att sova och vila. Jag lyckades tvinga i mig mat på eftermiddagen, och när jag piggnat till försökte jag plugga utan resultat. Det var då jag försökte slänga ihop en bloggdesign, och jag trodde att jag hittat den perfekta bilden till en bakgrund. Självklart visade det sig att den var för liten, så den funkade inte. Då är det bara för mig att leta vidare...
Vi får se om jag kommer orka gå till skolan imorgon, men just nu tvekar jag. 30 minuter efter att ha tagit en värktablett känns det lite bättre, men jag känner fortfarande av den dunkande känslan i huvudet, den känslan som får mig att tro att ett par små smurfar bosatt sig innanför mitt kranium för att spela squash mot det, och jag vet att värken kommer att komma tillbaka om några timmar. För att klara av skoldagen imorgon krävs det säkert fyra värktabletter, och det är ingenting jag känner mig helt bekväm med om jag ska vara ärlig.

Det värsta var att det var så otroligt fint ute idag, och det enda jag ville göra var att gå ut och ta en promenad. Jag hoppas att jag blir bättre tills imorgon, och att det är lika fint då. Självklart är det mig vi pratar om, så det blir antingen eller -- om jag blir bättre kommer det säkert regna (regna, inte snöa), och om jag fortfarande mår dåligt kommer det säkert vara ännu finare. Om jag blir bättre kommer jag säkert ha världens bästa hårdag -- jag hatar när det händer :p

Jag ska inte babbla på mer -- jag hoppas att ni har haft en bättre dag än jag ♥

//Lisa

Dålig uppdatering

Vill ni veta varför?
Det är inget intressant, det är bara det att jag jobbar med en ny design. Nej, jag hade inte tänkt att ändra, men jag hade tänkt att göra en till någon kompis om någon av dem vill ha den. Just med denna tar jag inspiration från Tessan och hennes personlighet :p

Men i alla fall, hur mår jag idag då? Som skit, om jag ska vara helt ärlig, men det är bara att leva med det -- vad annars ska man göra?

Jag skriver mer ikväll, då min hjärna -- förhoppningsvis -- har kommit igång lite mer.
Ha det bra ♥

//Lisa

Jag orkar inte mer

...för att jag är så pass trött som jag är.
Jag fick tillgång till den bärbara datorn alltför sent, och det är här jag har mitt projektarbete sparat. Jag har arbetat en del med textbearbetning -- jag har läst igenom texter från en bok innan jag skrivit ned punkter på ett papper och därefter skrivit flytande texter med källreferenser. Detta är ju såklart handskrivit, och jag har nu som "uppdrag" att skriva in det på datorn för att kunna lämna det till min projektledare för bedömning. Denna text är såklart temporär, men jag skulle ändå vilja få texten kritiserad så att jag vet vad jag kan ta bort och vad jag kan utveckla. Än så länge vet jag vad jag kan lägga till på sina håll, men jag behöver mer info för det.

Jag håller just nu på att somna -- jag fick alltför lite sömn i natt, och jag känner på mig att denna natt inte kommer bli mycket bättre. Om jag inte blir klar snart kommer jag definitivt somna på geografin imorgon.
Önska mig lycka till.

//Lisa

Orealistiska drömmar

Jag har fått höra att mina drömmar är orealistiska, och jag håller faktiskt med till viss del. Å andra sidan, vad räknas i sådana fall som realistiska drömmar?
Jag har velat bli skådespelare sedan jag var sju, åtta år och det anses vara orealistiskt. Jag håller som sagt var med, men samtidigt är det inte helt omöjligt för mig att komma dit. Om det hade varit omöjligt hade världen inte bestått av bland annat talangfulla skådespelare. Vem bestämmer att jag inte skulle kunna vara en av dem i ett framtida skede? Egentligen är det bara jag själv som är mitt hinder, och det är ett hinder jag tänker riva -- som jag håller på att försöka riva.

Är detta en osäker branch? Ja, men vilka brancher är inte osäkra i nuläget? Vilka brancher är inte osäkra överhuvudtaget? Det finns alltid en osäkerhet på att man kommer förlora jobbet hur man än vrider och vänder på det, men så länge man gör bra ifrån sig har man någonting att förlita sig på och så länge man gör bra ifrån sig ska man inte behöva vara orolig över att förlora jobbet. Detta gäller lärare som skådespelare.

Jag hatar uppmärksamhet -- jag hatar att vara i fokus för någonting, men jag älskar känslan av att kunna agera. Vi spelade ju upp en pjäs  till engelskan precis innan jul, och det finns ingenting som beskriver den känslan. Jag var inte nervös, jag var exalterad. Jag ryggade inte undan från publiken genom att vara tystlåten, jag försökte tala högt och tydligt. Jag var inte rädd att göra fel, jag visste att det skulle funka i vilket fall som helst. Det som gick dåligt var att jag var tvungen att avbryta mig mitt i en mening då jag fick hår i min näsa då min lugg hängde över ansiktet och jag var tvungen att få bort det för att inte börja nysa. Å andra sidan var det bara att säga "Sorry, now this is the deal" och fortsätta som om ingenting hänt.

Det här är någonting jag verkligen vill, och jag bryr mig inte om jag har talang eller inte. Man kan alltid lära sig under resans gång vad man bör tänka på, men jag är inte helt dålig. Jag har lätt för mig att relatera olika situationer till mitt eget liv och jag har fått höra att jag tenderar att uttrycka väldigt mycket med mina ögon. Jag har en grund, eller åtminstone en antydan till en grund, och det är bara att bygga upp det.
Så varför skulle denna dröm vara mer orealistisk än någon annan?

//Lisa

Problem med bloggen?

Jag har stora problem med min blogg, och jag undrar om ni -- som bloggar på blogg.se -- också har dessa problem. Webbsidan kan i många fall inte visas, men i majoriteten av fallen kommer det upp en " 503 Service Unavailable"-ruta. Jag har haft detta problem ett bra tag nu, och jag undrar som sagt var om det enbart är min blogg, eller kanske rent utav datorn, som strular.
Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag inte har bloggat lika mycket som jag gjorde för ungefär en månad sedan -- jag kan inte då jag inte kommer in på sidan. Värre blir det då jag ska försöka publicera mina inlägg då de inte alltid publiceras, och då jag i vissa fall måste skriva om allt från början.

Även kommentarer har förblivit "icke-godkända" av mig p.g.a. detta problem då jag försökt godkänna vissa kommentarer fem, sex gånger innan de faktiskt godkänns.
Vet någon vad felet kan vara?

//Lisa

Äntligen hemma

...i och för sig var jag hemma under lunchan för åtta timmar sedan, men då orkade jag inte skriva.

Hejhej ^^
Jag hade, precis som alla andra tisdagar, en lång dag och slutade först halv sex. Till skillnad från de tidigare tisdagarna skulle jag idag åka till Västerhaninge för att träffa min syster. Hon har stalltjänst på sin skola denna vecka, och hon hade glömt en viktig sak här hemma som jag skulle ta med mig till henne. Jag kom hem för drygt en halvtimme sedan, om jag tänker rätt, och det känns skönt att äntligen ha mat i magen igen. Det enda som saknas är sömn då jag bara fick mer eller mindre fyra timmars sömn i natt, men det är en annan femma.

Så vad har hänt idag förutom att jag var tvungen att åka till Västerhaninge? Inte så mycket om jag ska vara helt ärlig. Jag har fått reda på att min filosofilärare är sjuk, så provet vi skulle ha skrivit denna vecka ska skrivas nästa vecka. Det är definitivt inget jag klagar över, men jag har fortfarande en del saker att ta tag i. Frågan är bara vad man ska fokusera på...

//Lisa

Sovdags? Inte än...

...för jag ska sätta mig ner och plugga lite mer nu. Jag har tittat på en dokumentärfilm till projektarbetet och jag behöver skriva ned några saker för att kunna använda det i min text. Jag har även andra textbearbetningar att göra, och som jag ska försöka mig på lite kort nu ikväll innan jag skriver in det på datorn. Än så länge har jag skrivit två, tre sidor på datorn och jag har mer som är handskrivit (jag tror att det är fem A4-sidor där, men jag kan ha fel).
Vad mer har jag som måste göras?
*svenska (skriva ett argumenterande tal som ska framföras nästa vecka, samt ett läxförhör på onsdag)
*filosofi (prov torsdag)
*EG-rätt (läsa en text, så det är ingen fara samt prov om två veckor vilket är något värre)
*matte (fortsätta räkna ikapp)
*engelska (läsa boken "The Lovely Bones")
Det känns som att vi har någonting på miljörätten, men jag kommer inte på någonting nu på rak arm.

Jag har en del att ta itu med de närmsta dagarna -- och de närmsta timmarna. Som tur var har jag en lång håltimme imorgon som jag kan spendera lite läsning till engelskan och räkning till matten. Det ska kunna gå bra. Hoppas jag... Av någon anledning lyckas jag alltid klara av uppgiften som givits mig, så det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt. I vilket fall som helst ser jag fram emot den andra halvan av april då projektarbetet är avklarat och då London-resan är aktuell :D

Sov gott hörni ♥

//Lisa

All Star


Kommer ni ihåg den här låten?


//Lisa



Alla hjärtans dag

Det är inte långt kvar till Alla hjärtans dag nu, och jag vet inte vad jag tycker om saken egentligen -- jag har lite blandade åsikter. Å ena sidan är det kul för alla de par att uppleva någonting mer romantiskt, men å andra sidan upplever många ett stort tryck på att det måste vara på ett specifikt vis.
Samtidigt finns det många singlar som tar illa vid av detta, och det är främst det jag stör mig på. Alla hjärtans dag är egentligen bara en av alla dagar, så varför ska man ta så illa upp? Jag har ingen pojkvän och jag har inga problem med att de som har pojk-/flickvän vill göra någonting speciellt.

En annan sak, som jag redan nämnt, är just att det finns en ökad press nu för tiden -- man måste på något sätt gå till de bästa restaurangerna, få/ge de dyraste och finaste blommorna etc. Vad hände egentligen med det enkla? Det mest romantiska kan vara just det enkla då det är det som faktiskt betyder något. Romantik handlar trots allt om kärlek och inte pengar och presenter. Om man vill göra någonting speciellt och stort kan man fria, eller varför inte gifta sig, men man ska inte behöva ta sin partner till den dyraste och finaste restaurangen bara för sakens skull. Om det är någonting båda vill är det inte så mycket att snacka om, men det ska i sådana fall vara för att på något sätt fira sig själva och inte dagen. Förstår ni vad jag menar?

Min poäng är att man ska fokusera på någonting mer personligt än kommersiellt. Förlåt, men det känns kommersiellt och klyschéaktigt att köpa en hjärtformad chokladask då det är det man gör reklam för i en alltför stor grad för att kunna tjäna pengar.
Jag följde en serie förrut där pojkvännen hade tagit alla kärleksbrev han och flickvännen delade för att sedan binda dem och ge bort dem till flickvännen. Det är enkelt, personligt och romantiskt -- är inte någonting sådant betydligt bättre och mer värdefullt än chokladaskar och restaurangbesök?

Egentligen är Alla hjärtans dag bara en dag i mängden om ni frågar mig, men jag klandrar inte människor för att vilja fira den tillsammans med en partner, men det jag klandrar är hur företag försöker tjäna mängder med pengar på det och hur saken hanteras av vissa människor. Det finns de som kräver mer än vad de får och det finns de singlar som anser att det är ett slag i ansiktet.
Vad har ni för åsikter kring Alla hjärtans dag?

//Lisa

Fredsbevarande styrkor

Är det bara jag, eller tycker ni också att bara meningen i sig är väldigt motsägelsefull?

Var fick man ens tanken för att skicka in militära styrkor för att bevara fred? Förlåt, men det låter ganska idiotiskt att man skickar in de medel som man använder i krig för att skapa eller bevara fred. Just när det gäller Afghanistan är det ännu mer idiotiskt. Låt mig förklara hur jag menar innan ni hoppar på mig.

Sverige har ju skickat militära styrkor till Afghanistan i fredsbevarande syften, och jag tycker att det är idiotiskt just för att människorna i Afghanistan behöver skydd, inte militära styrkor. Jag vet inte om det finns andra sätt att skydda dem, men jag kan tänka mig att AK4:or inte är det bästa alternativet och inte heller det enda. Samtidigt undrar jag hur många människor som misstagits för talibaner och skjutits ihjäl. Vad vet jag, tänk om man skjutit civila och sedan sagt att det var en taliban bara för att undvika komplikationer. Tänk om situationer som den i England för flera år sedan då en brasiliansk man sköts till döds efter attentaten mot tunnelbanorna i London av polisen -- man gick ut med information om att mannen hade en tjock jacka på sig och att man därför trodde att han hade en bomb på sig då han sprang till tåget. Det visade sig sedan att den tjocka dunjackan i själva verket var en tunn jeansjacka...

Militära styrkor kan inte heller bevara fred med fredliga metoder -- de krigar för att nå fram till fred (vilket är ganska ironiskt). Jag håller med om att människorna förtjänar fred, men de förtjänar inte mer krig då det är det de fått utstå med i mer eller mindre trettio år. Sovjetunionen ockuperade Afghanistan 1978, och sedan dess har landet varit mer eller mindre en krigszon, även om det var ett par års uppehåll däremellan. Förtjänar inte människorna mer än mer krig? Man kan faktiskt nå fram till fred på andra sätt än mer krig. Krig leder till krig, så enkelt är det.

Vad har ni för tankar kring s.k. fredsbevarande styrkor?

//Lisa

Solstråle

Hejhej ^^
Jag känner mig som en solstråle idag. Fråga inte varför, men jag känner mig alldeles sprallig och energisk. Visserligen kom det efter att ha varit i skolan -- av de tre vi har på måndagar är det eget arbete på två av dem, så jag är såklart hemma nu och skriver :)

jag gick faktiskt hem från skolan. Å andra sidan är det något jag brukar göra nu för tiden, men det är så mysigt ute i kylan med meterhöga snödrivor lite varstans och med solen som lyser på. Jag måste medge att jag börjar längta till våren nu, men snön kan gott och väl stanna ett litet tag till -- åtminstone över Alla hjärtansdag. Jag vet inte hur det är med er, men kan man be om en mer romantisk stämning än snö? Jag tycker inte det i alla fall, så jag vill gärna att den ska stanna kvar tills dess -- därefter kan den smälta bort och släppa in våren.

Jag kom hem för en halvtimme sedan, och jag har gått runt i lägenheten och lyssnat på musik. Man får inte heller glömma bort att jag sjöng till låtarna, så vi får se hur många terapisessioner jag måste betala för de nästkommande veckorna. Det är det som är den största nackdelen med mig -- att jag älskar att sjunga, men att jag låter som en gris under slakt när jag försöker mig på det. Förlåt för liknelsen om det är någon som tar illa vid, men det låter verkligen hemskt när jag sjunger. Trots det har jag faktiskt hört att jag kan sjunga vissa låtar vid vissa tillfällen, men jag är osäker på om det faktiskt är sant :p

Men jag känner mig som sagt var som en solståle idag, och jag hoppas att den känslan håller i sig för jag har absolut ingen lust att bli sur idag. Det är så onödigt att vara på dåligt humör jämnt och ständigt -- är det inte bättre att försöka se det positiva i saker och ting? Jag blir sällan sur (även om jag är lättretlig), men när jag väl blir det blir jag verkligen det.

I vilket fall som helst ska jag sätta mig ner för att ta reda på vad jag vill äta till lunch ^^
Ha det så bra ♥

//Lisa

Ellos

Jag vet att jag bör sova nu, och jag ska faktiskt gå och lägga mig så fort som möjligt. Jag var bara tvungen att kika runt lite på olika typer av kläder. Jag har köpt en del nu, och det ska räcka för ett bra tag hoppas jag, men jag har verkligen börjat gilla shopping nu för tiden, och det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag har ingen direkt stil än, men det kommer väl så småningom. Om det inte gör det så är det inte så mycket som påverkar mig egentligen -- jag vet vad jag gillar, och vad jag inte gillar.

Jag har faktiskt hittat ett par grejer redan nu om jag ska vara helt ärlig, men det är sådant som passar bäst till sommaren då det är bikiniöverdelar jag har kollat på. Jag har så svårt att hitta sådana i min storlek och jag har fått köra på underkläder de senaste åren p.g.a. just det. Jag blev så glad då jag hittade överdelar i min storlek, så när sommaren kommer är det några beställningar jag ska göra.
Betyder detta att jag inte beställde något? Nej, jag passade på att beställa hem en katalog då det inte kostar någonting. Jag har hittat underbara plagg på hemsidan, vad tror ni man kan hitta i en tjock katalog?

För ett år sedan gillade jag verkligen inte att köpa kläder då jag fortfarande var obekväm med min kropp. Jag hade accepterat den, men jag var obekväm i den. Jag har verkligen mina kompisar att tacka för min förnyadesjälvkänsla. Otroligt nog kom den med mina första par denimleggings som Lizzie och My lyckades övertala mig att köpa tillsammans med en snygg topp. Linn och Tessan har i och för sig alltid sagt att jag ser bra ut, och jag har fortfarande svårt att ta detta på allvar, men i kombination med just den sommaren... Jag förändrades mycket bara under de tre månaderna, och jag håller fortfarande på att förändras. Förhoppningsvis till det bättre, men man vet aldrig.

Okej, jag måste verkligen sluta skriva nu, men ni får ha det så bra.

Sov gott ♥

//Lisa

Closer


Ingen bra video, men en otroligt bra låt om ni frågar mig


//Lisa



Är man klumpig så är man...

Hejhej ^^
Jag skulle ta bort tvätten från tvättställningen i vardagsrummet, och när jag skulle lyfta bort påslakanet (den sista tvätten) fastnade den i ställningen vilket gjorde att den föll ihop. Vill ni veta det roliga? Den landade på min tå, och en timme senare gör det fortfarande ont. Det blev inte direkt bättre av att jag slog till knäet i en stol en kvart senare så hårt att smärtan började stråla ut till resten av benet... Det gjorde inte lite ont kan jag säga.

Men hur är det annars? Jag har fortfarande tvätt att ta hand om då jag aldrig vek ihop plaggen, och jag måste hoppa in i duschen innan jag sätter mig ned igen med plugget. Det stämmer -- Lisa pluggar för en gångs skull trots att inget ska vara klart tills imorgon. Visst är det chockerande? Jag tycker det faktiskt, om jag ska vara helt ärlig :p
Jag håller just nu på med att lyssna på musik (lite mindre chockerande) och jag SMS:ar med Tessan om att eventuellt träffas imorgon och plugga tillsammans, men vi får se hur det går ^^ I vilket fall som helst har jag skola imorgon och vi ska prata om studenten på morgonen innan lektionen börjar -- det är i alla fall det som är tänkt, men vi får se hur många som har sett det meddelandet...

//Lisa

Inredning

Jag har hållt på att dagdrömma om en egen lägenhet hela dagen idag. Jag letade upp ett par bilder på olika rum för inspiration hur jag själv skulle vilja inreda mitt nya hem (som jag inte kommer få förrän om 58 år).



Jag älskar det här -- det ser inte så stort ut, och det är väldigt öppet. Samtidigt får man plats med möbler och man kan definitivt ha kompisar över. Jag skulle inte ens tveka på möblemanget ^^


Ett helt underbart sovrum med dova och mörka färger, men samtidigt väldigt fina färger och en härlig säng.


Jag älskar det här köket, men det blir för kliniskt med dessa färger...


...men inte med dessa. Tänk er det tidigare köket med dessa färger :)


Vem kan säga nej till detta badrum? Jag skulle dock vilja ha svart golv och röda väggar, bortsett från den väggen längst in. Jag kan tänka mig den väggen i vitt och att det bildas en bild av en järnek vars gren sträcker sig från den ena sidan till den andra. Jag har lite stora tankar om det, men det skulle vara fint, eller hur? ^^



//Lisa

Kom på en rubrik åt mig :p

Jag har inte tänkt så mycket kring drogsmuggling tidigare, men efter att ha sett filmen igår började jag tänka på det. Jag har inte tänkt så mycket kring droger överhuvudtaget -- i alla fall inte i det sammanhanget då jag mest tänkt på vad droger gör mot en själv, och hur ens familj påverkas lika mycket av ett beroende. Jag har dock inte funderat mycket på smugglingen, just hur långt man är redo att gå för att få det att funka.

Just smugglingen i sig är otrolitg vidrigt. Jag vet inte om ni vet det, men det händer faktiskt att man sväljer ballonger med bl.a. kokain i. Det är stor chans att ballongerna spräcks, och vad tror ni händer då? Man dör av den ultimata överdosen då ballongerna innehåller några hundra gram kokain styck. Det värsta är att man faktiskt opererar in det i djur i vissa fall. I filmen var hundar dessa offer, och det kanske låter som att jag fått den här informationen från en film, men jag har ett vagt minne av att jag hört talas om det tidigare.

Det handlar även mycket om pengarna -- det är faktiskt löjligt hur långt man är redo att gå när det gäller pengar. När det gäller småsummor bryr man sig inte så mycket om saken, men när det handlar om stora summor är man verkligen redo att gå hur långt som helst. Dokusåpor som har en vinst på den typen av summa är också ett bra exempel på vad man är redo att göra. Man är redo att svika andra människor, gå bakom deras ryggar och för vad? Just när det handlar om droger är det så mycket mer som står på spel. Det handlar inte bara om pengarna, men med tanke på att det är en olaglig affär handlar det även om att inte åka fast. Det är alltför mycket som står på spel, och man är faktiskt redo att döda för att nå till sitt mål. Med tanke på att man förlorar tilliten till varandra kan man aldrig veta vem som kommer gå bakom ryggen, man vet aldrig vad som kommer hända -- kommer man få pengarna eller inte, och vad händer när affären är över?

Det som är så otroligt hemskt är att man söker sig till en sådan drastisk åtgärd för att få pengar. Många som har det svårt med pengar vänder sig till just droghandel då man kan tjäna otroligt mycket pengar på det. Även om man har det svårt finns det alltid andra alternativ man kan vända sig till, så varför riskera sitt liv för någonting som är så... Jag vet inte vad.
I nuläget är det även svårt att få tag på ett arbete, men det finns alltid andra alternativ man kan vända sig till. Det behöver inte vara det mest välavlönade jobb, och det är en till sak jag stör mig på. Varför är det så viktigt med att så mycket pengar? Borde det inte räcka med att helt enkelt klara sig? Varför är förmögenhet förknippat med staus och makt? För att det innebär att man kan göra vad fan man vill i livet? Det kan man i vilket fall som helst. Jag känner en person som snålade på allt och som sparade för att kunna resa utomlands och besöka så många olika platser i världen som möjligt. Han hade inte mycket pengar, men med lite ansträngning lyckades han göra det han ville. Så varför sträva efter att bli så rik som möjlitg? För att slippa jobba? Jag har rätt mycket pengar som jagkan klara mig på ett bra tag, men jag känner samtidigt att det inte är särskillt rofyllande att inte ha ett arbete (hur stressad jag än är över skolarbetet).

Jag vet att jag kom av mig rätt ordentligt här mot slutet, men det är ändå något värt att tänka på, eller hur?

//Lisa

God morgon :)

Morgon och morgon, klockan är ju två och jag har varit veken ett tag, men det känns fel att säga "Goddag" då jag fortfarande är morgontrött. Det sstnämnda säger en hel del om mig...
Just nu gör jag ingenting förutom att titta på Vänner tillsammans med My och Asia. Jag vet att jag borde plugga, men just nu har jag problem med att kunna koncentrera mig på någonting. Den främsta anledningen är dock att jag är lat, men det visste vi redan. Jag ska dock sätta mig med plugget så fort jag kan, och imorgon blir det samma sak efter skolan. Det är tröttsamt att man får läxor i alla ämnen samma vecka gång på gång på gång. Visserligen finns det ett ämne vi inte har någon läxa i, men ändå.

Jag längtar faktiskt till slutet av den här terminen. Visserligen kommer det bli ett helvete då man ska pressa in alla prov samtidigt, men därefter kommer det komma helger då man faktiskt kan göra vad man vill utan att behöva oroa sig över att läxor inte blir gjorda. Det är därför jag längtar till sommaren så otroligt mycket -- jag vill inte behöva vara orolig över att ingenting blir gjort.

I vilket fall som helst hoppas jag att jag kan få någonting gjort, men jag vet inte riktigt om det ens kommer bli så.
//Lisa

Lips Of An Angel


Efter att Bella lagt upp denna låt på sin blogg, och efter att jag kikat in hos henne, har jag inte kunnat sluta lyssna på den här låten. Den är helt underbar.



//Lisa

Några bilder :)


Det här är den enda bilden från i stan, och på Linn överhuvudtaget (det blev ingen på Tessan) och bilden var inte heller särskillt bra då jag ogärna vill ha blixten på när vi sitter på en restaurang :p


Bevis på att jag sett filmen :p


Då man behöver inspiration...


...och då man vill ha en till tidning med samma tema xD



//Lisa

Filmen

Jag trodde att den skulle vara överskattad, men jag hade verkligen fel. Snabba cash var sjukt bra, och jag rekomenderar den starkt till er som inte sett den än (frågan är bara hur många av er som är över 15 år).
Den var riktigt spännande och sjukt realistiskt. Jag vet att det är en filmatisering av en bok -- en bok som jag måste läsa (jag måste därefter läsa uppföljaren) -- så jag antar att det var lite lättare att komma fram till ett manus då, men den var ändå bra.

Jag ska inte gå in allt för mycket på vad filmen handlar om, men huvudtemat är ändå droghandel/smuggling och händelser/konsekvenser kring detta. Om ni vill veta mer får ni se filmen (eller trailern).

Jag och Linn åkte som sagt var in till stan runt halv fem för att köpa biljetter då man inte kunde boka dem. Vi hade tur då det fanns två platser bredvid varandra på enbart två ställen -- antingen en plats som anses dålig (men som för oss funkade otroligt bra) eller balkongen. Vi valde som sagt det första alternativet då jag inte ville riskera att ha balkongräcket framför ögonen istället för filmduken.
Vi åt, vi gick tillbaka, vi såg på filmen, vi kom ut, vi gick till pendeln för att där köpa två tidningar från Pressbyrån innan vi åkte hem til Linn. Jag ska inte gå in på flera detaljer då ni kan leva utan dem. I vilket fall som helst kom jag hem med bussen för en kvart sedan efter att ha haft riktigt kul med mina favorittjejer :D

Imorgon är det definitivt plugg som gäller, så vi får se hur det går -- just för att jag måste plugga kommer det aldrig ske. Det är ju så det är med mig. Å andra sidan har jag en massa tid på måndag då jag bara behöver komma till en lektion efter att ha pratat med en av lärarna ^^

//Lisa

Snabba cash

Hejhej ^^
Snart ska jag åka in till stan för att se på filmen Snabba Cash tillsammans med Linn, som jag möter upp på tåget :)
Jag tar med mig kameran, så jag kommer ta ett par bilder (förhoppningsvis) som jag slänger upp när jag kommer hem. Jag kan tyvärr inte skriva mer nu -- mitt tåg går om lite drygt tio minuter, men ni får ha det så bra :D

//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Jag hinner inte skriva så mycket nu, men jag tänkte kika in lite snabbt för att kunna skriva av mig lite :)
Just nu håller vi här hemma på med städningen, och jag tror att vi har kommit en bit på vägen. Jag vet i alla fall att jag har gjort det -- jag har bl.a. rensat ut kläder som jag inte kan ha, och som jag inte heller använt på mer än ett halvår och som jag därmed inte planerar att aanvända heller för den delen.

Ikväll blir det kanske bio, men det är osäkert just nu. För det första vet jag inte om jag kommer kunna ha någon ork kvar, men det är någonting jag hoppas på. För det andra är det melodifestival ikväll, och jag vet inte om mamma vill att vi ska se på det tillsammans eller inte. I och för sig är ingen av oss intresserade av det längre då det är samma typ av bidrag som framförs och att det sedan bidrar till en 19:e plats i Eurovision. När ska man inse att det enbart är Sverige som fortfarande skickar in bidrag med schlager och att det är den främsta anledningen till varför vi hamanr så långt ner i placeringen i finalen?

Men om det blir bio blir det Snabba Cash som jag inte sett än. Det är många filmer jag inte sett, och nu har det gått så lång tid att jag lika gärna kan vänta tills filmen kommer ut i butikerna. Kalla mig vad ni vill, men jag gillar inte att ladda ner filmer gratis från Internet. Samma sak är det med låtar också för den delen ^^

Ha en bra lördag ♥

//Lisa

Bilder från Farsta


Efter att ha varit på Make-Up Store vandrade vi vidare till Le Croissant och fikade där ^^


Jag skulle posa med colaglaset i munnen, men jag började såklart skratta. Som tur var kom det inget ut ur näsan den här gången (minns du, Linn? xD)


Efter att ha snott Linns sugrör lyckades jag faktiskt svälja läsken


Varför försöka se bra ut när man kan vara sig själv?


Linn :D


Varför vara normal när man kan vara...


...tja, jag vet faktiskt inte :p


Linn hakade på i alla fall xD
Okej, det var faktiskt jag som hakade på henne om jag ska vara helt ärlig :)


En av de skjortor jag köpte. Det syns inte, men den är vit och blårandig.


Vanligtvist brukar jag inte gilla rosa, men den här nyansen tycker jag är söt och jag har hållt mig till den ett tag nu när det gäller rosa.


Och till sist en marinblå :)

Alla skjortor är av samma modell, och jag vet att jag är tråkig som inte varierar mig särskillt mycket.
De finns att köpa hos Cubus för 199:- styck ^^



//Lisa

Dagen

Så idag träffade jag som sagt var Linn, och vi åkte in till Farsta tillsammans.
Jag köpte presentkortet hon vann, och i kassan sade man att det var gilltigt i ett halvår. En halvtimme senare var det uppköpt, och Linn var väldigt glad. Vi blev båda glatt överraskade när en ögonskugga som skulle vara grön visade sig vara rostfärgad :p
Precis som väntat kom jag hem med tre klädesplagg, men det var någonting jag behövde då mycket i min byrålåda är för stort vid det här laget. Jag har lite att rensa ut nu, men vi får se när det blir. Jag är som sagt var mästare på att skjuta upp grejer till sista sekund för att då klaga på allt och alla.

Linn stannade här för att äta middag tillsammans med mig och mamma -- det var faktiskt hon som ställde upp med att laga maten då jag höll på med disken och tvätten, så jag är otroligt tacksam över den hjälp jag fick. Jag fick även hjälp av henne nere i tvättstugan vilket jag är ännu mer tacksam över. Linn du måste lägga upp bilderna därifrån!! xD

Jag kom nu precis ut från duschen (kanske inte den bästa mentala bilden man kan få), och jag ska börja ladda upp bilder här så fort jag kan. Kika in om drygt en halvtimme om ni är smått nyfikna -- de ska vara uppe då. Förhoppningsvis...

//Lisa

...och poängen med detta var?

"Förlåt att jag inte svarat på detta på länge men jag har inte kunnat göra något eftersom jag haft fullt upp med att skratta åt ditt jävla inlägg, och dessutom har jag visat det för alla mina kompisar (till skillnad från dig).

Om jag skulle träffa dig i verkligheten (Gud förbjude) skulle jag ge dig en klapp på huvudet och säga till dig att inte ta allt på så stort allvar (LILLA GUMMAN (som inte är så liten)) eftersom ingen av dina läsare verkligen bryr sig - vi bara skrattar.

Puss och kram"

Vilken jävligt konstig humor ni har...

Du refererar dig själv som en av mina läsare (vilket är smått överraskande nu när jag tänker efter) och du skriver "vi bara skrattar" och du skrev att ingen bryr sig. Uppenbarligen bryr du dig tillräckligt mycket för att svara på ett inlägg jag skrev för snart en månad sedan. Om mitt inlägg är så patetisk som du får det att låta som att det är, varför bryr du dig då om att besvara det?
Du har även visat det för dina kompisar och ni har skrattat åt det. Kul för er att ni såg någonting roligt med det. Seriöst bryr jag mig inte om jag får någon respons på det eller inte -- jag har skrivit om betydligt bättre ämnen (i alla fall enligt min åsikt) som ingen har reagerat på. Man kan säga att det har härdat mig, och om ni vill läsa -- go ahead! Det löjliga är att man trackar ner någons text som man själv väljer att läsa -- gillar man inte det jag skriver ska man kanske inte läsa, eller hur?

Det som jag reagerade mest på var att du skrev att du skulle säga till mig att inte ta allt på för stort allvar. Jag kommer säkert låta mer patetisk nu än någonsin, men tänk dig själv hur det skulle vara om någon kritiserade dig för det enda du kände var rätt. Det sker många gånger att jag känner mig misslyckad som student, och det var därför du kom åt en nerv. Jag vet nu i efterhand att jag inte skulle ha reagerat som jag gjorde, men det var det som hände. Din förra kommentar fick mig att känna ännu mer misslyckad som student av någon anledning, och du kritiserade mig som skribent och just skrivning är mer eller mindre det enda jag känner att jag är någorlunda bra på.
Jag vet som sagt var att jag överragerade, men du kom som sagt var åt en nerv. Det blev inte bättre av att du kallade mig "lilla gumman" då jag faktiskt fått sådana kommentarer tidigare p.g.a. min längd. Jag är rätt kort, och det är någonting jag verkligen inte gillar att vara. Samtidigt ser jag betydligt yngre ut än vad jag faktiskt är (det är inte många 18-åringar som ser ut att vara 15), och jag blev kallad för "lilla gumman" ett flertal gånger när jag blev mobbad.

Låt mig gissa, du och dina kompisar håller på att skratta åt det faktum att jag blev utsatt för mobbning och ni anser väl att det inte är så konstigt att jag faktiskt blev utsatt för det? Då kommer ni säkert skratta ännu hårdare då ni även får reda på hur jävla meningslös och värdelös jag var då ni anser att det är just det jag är. Vem vet, ni kanske tycker att tanken på att jag faktiskt mådde så pass dåligt som jag gjorde är kul då ni tycker att jag är korkad nog som inte begick självmord.

Okej, jag gick kanske för hårt fram, men det finns vissa saker som fortfarande sitter kvar trots att det gått nästan sju år. Skratta på om ni vill, men försök inte sparka på den del av mig som fortfarande ligger kvar på marken och tro att jag inte kommer försvara mig.
Och ja, jag är medveten om att jag skrev nästintill en novell nu, så det är inget du direkt behöver skriva en kommentar om.

//Lisa

PS. Det tidigare inlägget som vi båda refererade till finns här.

Fredag

Hejhej ^^
Skolan slutade för två timmar sedan för min del, så nu är jag hemma framför datorn. I och för sig är det väldigt uppenbart, men det är så det är.

Jag ska, som det ser ut nu, iväg till Farsta tillsammans med Linn senare idag för att fixa presentkortet till henne. Jag tar med mig kameran, så förhoppningsvis blir det bilder som jag slänger upp senare ikväll. Apropå ikväll ska jag tvätta idag också, vilket jag inte ser fram emot. Att tvätta på en fredagkväll är inte det roligaste, men nu är det verkligen ett måste känner jag, och det är alltid kul att ha rena kläder igen. Det är även billigare att tvätta än att köpa nya kläder så fort de blir smutsiga, eller hur? :p

Jag har inte så mycket mer att säga nu -- vem vet, jag kanske kommer hem med nya kläder. Det skulle inte förvåna mig om jag ska vara helt ärlig, men det behövs nytt nu "/

Ha det så bra ♥

//Lisa

Inget liv?

Vad tänker man om mig egentligen?

I mångas ögon verkar jag tydligen vara en person som inte har något liv utanför skolan just för att det händer väldigt ofta att det är det jag pratar om. Ni har säkert märkt av det på bloggen då jag berättar att jag måste plugga mer eller mindre varje dag. Visserligen sker detta p.g.a. att jag inte pluggar den första dagen, och då får jag faktiskt skylla mig själv.
Samtidigt utgör skolan en stor del av mitt liv i nuläget, och då menar jag inte bara plugget i sig. Jag har fått många kompisar via skolan, och det är kompisar jag inte kommer släppa i första taget. Vi har kul när vi träffas, och vi ses sällan utanför skolan då det är mycket att stå i för de flesta -- förutom skolarbeten är det jobb och andra aktiviteter som tar upp tiden. Skolan är i många fall de enda tillfällena man kan hinna träffas. Är det då så konstigt om jag då återberättar någonting en kompis gjorde under skoldagen?
Jag tycker inte det i alla fall, men det verkar som att det är något många har problem med.

Jag har faktiskt ett liv utanför skolan, tro det eller ej, även om jag inte är den typen av person som kan festa varje helg. Jag ser faktiskt inget rofyllande med det, och det står jag för -- det är någonting jag är stolt över. Jag gillar att vara hemma själv och bara ta det lugnt. Jag har inget behov av att ständigt träffa nya människor då jag är glad över att jag har de människor jag känner vid min sida. Jag behöver inte fler vänner så därför letar jag inte efter några. Det är kul om man lär känna en person som man inte träffat tidigare, men det är som sagt var inget jag strävar efter. Om jag vill vara med kompisar är det klart att jag frågar några om man kan hitta på något, men det finns en skillnad mellan att ha ett behov av att vara med kompisar och att festa varje helg. Det behöver faktiskt inte vara mer än bio, eller bowling (Linn och Tessan -- vi måste bowla någon gång!!!).

Jag hörde idag från en person att några hade frågat om jag ens har ett liv utanför skolan, och jag blev faktiskt arg över detta. Den ena av dessa två som tydligen frågade detta träffade jag precis innan jul då allt var som värst gällande skolarbetet. Ni som följt mig sedan december vet hur stressad jag var, och hur djupt begraven jag var i läxor.
Den gången innan jul var första gången på nästan 10 månader som vi träffats, och jag erkänner att jag var mer insatt i skolarbete för ett år sedan än vad jag är nu. Det är faktiskt ganska svårt att förneka det om jag ska vara ärlig.

När det gäller den andra personen träffas vi också otroligt sällan, och senaste gången tog jag inte ens upp skolan. Det kan ha hänt att jag återberättat någonting som en kompis sagt/gjort i skolan, men å andra sidan känner jag bara att man ofta vill återberätta någonting sådant om en kompis oavsett var man befann sig någonstans. Vad är det för skillnad med att återberätta något om en kompis då man befann sig i skolan och om man istället befann sig i stan? Det är trots allt inte "placeringen" som är det väsentliga, eller vad säger ni?

Har jag inget liv utanför skolan?
Jo, men jag gillar att leva ett lugnt liv och därför blir det väldigt svårt att berätta om någon fest jag varit på under den senaste månaden. Med tanke på att jag inte festar har jag inget att återberätta därifrån, och med tanke på att jag sällan träffar mina kompisar utanför skoltid p.g.a. olika faktorer händer det att jag återberättar händelser som handlar om mina vänner som tog plats under skoldagen.

När det gäller skolarbete tar jag enbart upp om jag har mycket att göra eller om jag är stolt över ett resultat. Det är något jag inte gjort på länge just för att jag blivit kallad vid andra namn än "Lisa" tack vare det...

//Lisa

Update

Hejhej ^^
Förlåt för att jag inte har skrivit något på ett bra tag, men jag har haft fullt upp sedan jag kom hem. Inte med plugg dock -- jag satt och skakade av köld när jag kom hem, så jag begravde mig själv under en filt och placerade min rumpa framför TV:n. Det låter mysigt, men när man känner att man börjar bli svettig och inte kan sluta frysa blir det lite mindre mysigt, tyvärr.

Jag måste dock sätta igång med lite plugg -- jag har två frågor att besvara tills imorgon, och just nu undrar jag om jag fått fram rätt svar på dem. Förutom att titta igenom svaren måste jag skriva ned dem på datorn. Tur för mig att jag är den jag är och skjuter upp allt som vanligt. Jag måste bli bättre på sådant, men det är svårt då man inte har orken. Jag tror att många håller med mig om det ^^

Imorgon är det andra puckar som gäller -- jag måste träffa Linn för att ge henne priset hon vann. Förhoppningsvis kan vi träffas imorgon -- hon blev sjuk häromdagen, och jag vet inte hur hon mår idag. Jag borde faktiskt ha frågat det... Det här bevisar hur bra jag är som vän, eller hur?
På kvällen är det tvätt som gäller, och jag längtar faktiskt lite tills jag kan ta på mig en tröja som inte är för stor för mig.

Nej, nu ska jag knalla iväg och propa i mig lite glass. Jag har haft ett sug efter det ett bra tag nu, men det är först nu vi fått hem det (av någon anledning har det inte fallit mig in att jag kan knalla ner till affären 50 meter bort för att köpa det själv).

Ha en bra kväll ♥

//Lisa

Hemma för lunch

...trots att jag åt lite i skolan.

Hejhej :)
Jag är som sagt var hemma för att äta lite -- jag var inte förtjust i dagens mat som vi fick i skolan, så jag tänkte att jag skulle åka hem och äta mig mätt då jag ändå hade 2½ timme (nu 1½) timme att ta kol på. Det 'är så roligt är man tappar riskorn innanför tröjan...
Hur är det annars med mig idag?
Jag vet faktiskt inte... Jag känner mig riktigt seg och jag mår inte helt bra. Jag funderade faktiskt på att sjukanmäla mig, men jag tänkte att jag måste gå till skolan då jag missat så mycket redan. Samtidigt hann klockan bli över tolv, och då gäller sjukanmälningen först imorgon. Det var faktiskt det senare som var det mest avgörande om jag ska vara helt ärlig :p

Jag har en lång dag idag -- jag slutar först halv sex, så jag kommer säkerligen känna mig utpumpad när jag kommer hem ikväll. När jag väl kommer hem är det bara att begrava sig själv under läxor -- jag har knappt kommit någon vart med mitt projektarbete och det skrämmer mig då inlämningen sker om lite drygt två månader. Tre dagar efter det är det London som gäller, så det längtar jag verkligen till. Varför kan det inte vara 16 april nu? Jag vill bara ha projektarbetet avklarat och jag vill sitta på planet och flyga iväg. Det där lät lite fel, men ni förstår vad jag menar.

Nej, nu hade jag tänkt att sätta på Vänner :)
Vi hörs senare ♥

//Lisa

Snart så...

Jag ska snart gå och lägga mig, men jag måste först titta igenom matten och filosofin innan jag kan drömma mig bort. Det är så typiskt mig att skjuta upp allt till sista sekund, och tyvärr kommer det tillbaka och biter mig i baken. Å andra sidan är det sådant man får leva med om man gör konstiga prioriteringar. Det är trots allt så livet fungerar, och det får man helt enkelt acceptera. Det finns i och för sig inte mycket annat man kan göra, men det är en annan femma.

Just nu håller jag faktiskt på att kolla runt efter lite kläder på Internet. Jag vet att jag inte borde slösa bort pengar på en massa klädesplagg, men mycket av det jag har här hemma har blivit för stort för mig nu de senaste månaderna. Det är inget problem på det sättet då jag kan ha ett linne under, men det skulle vara kul att faktiskt kunna ha flera tröjor som sitter som de ska.

Jag skriver mer imorgon ^^
God natt på er ♥

//Lisa

Apropå rykten...


Kanske inte den bästa videon, men låten är grym ;D//Lisa



Kan man aldrig lägga av?

Det är så dumt att man sprider rykten om andra i den skalan man gör. Vad tjänar man på det, om jag får fråga? Handlar det om att försöka smutskasta en person man inte gillar? Att man ens kan vara så barnslig...

Jag har kompisar som fått rykten om sig att vara homosexuella trots att ingen av dem är det. Det är inget fel med att vara homosexuell, men det är klart att man blir irriterad då ett sådant rykte sprids. Det som är irriterande är inte bara det faktum att det inte är sant, men även att det är ett rykte som detta. Vad är det som är så intressant med att en person är gay? Ingen skulle få för sig idéen om att viska till andra att jag är heterosexuell, så varför viska om homosexualitet? Det är så löjligt som det kan bli...
Vad har sexualiteten hos en person med saken att göra överhuvudtaget? Det är ju inte direkt så att personen i fråga har sågat av en annan människas huvud, eller hur? Detta är ännu ett tecken på att homosexualitet inte är helt accepterat i samhället -- om det vore så skulle det inte vara en sådan "skandal" att en person råkar gilla någon av samma kön. Personligen ser jag inget fel med det -- kärlek som kärlek -- och jag frstår inte varför det ska anses fel överhuvudtaget. Så länge ingen kommer till skada ska det inte spela någon roll. Alla ska ha rätten att älska den man vill utan att andra ska lägga sig i så länge båda parterna är lyckliga.

En annan typ av rykten som verkar vanliga är "horrykten". Så fort en tjej har sex med tre olika killar på ett år är hon en slampa, och så gott som en hora. Det är ett av de sjukaste ryktena man kan komma på. Hur många skulle få för sig att kalla en kille för manshora om han har sex med tre olika tjejer på ett år? Tre olika tjejer på en dag, kanske, men knappast tre månader. Det roliga är just att det är många tjejer som startar dessa rykten. Bra att veta att man har tjejer bakom sig om killar skulle gå på en om sådant...

Man kan inte hindra andra från att ogilla varandra, och ju mer man ogillar en annan människa desto mer pratar man bakom dennes rygg. Det är inget man riktigt kan förhindra, även om man kan försöka vara mogen och inte prata skit om någon. Det som är riktigt omoget är just att man startar falska rykten om någon för att 1. inte själv få skiten, eller 2, att man helt enkelt vill smutskasta någon annan.

Det är så otroligt lätt att starta ett rykte, men hur svårt är det inte att ta tillbaka dem och få andra att inse att det som sägs faktiskt är falskt? Jag har själv råkat ut för liknande, och det höll sig i flera månader. Visserligen hade det skett ett missförstånd, men jag förklarade gång på gång hur det faktiskt låg till. Det gick faktiskt så långt att lärarna blev oroliga och frågade mig om de skulle kontakta soc.
Kan man inte bara låta andra människor leva sina egna liv? Så länge någon inte kommer till skada ska man inte lägga sig i. Jag har väldigt svårt att förstå hur ens homosexualitet skulle skada någon, och jag har svårt att förstå hur en tjej som ligger med tre olika killar under ett år och som hånglar på en offentlig plats skulle komma till skada. I vilket fall som helst är det ryktet i sig som medför större skada än någonting annat. Tänk på det...

//Lisa

När man är lat...

...tar man inte hand om tvätten trots att det var det man skulle göra.
Nej, det handlar inte om att jag inte tar ansvar -- om så var fallet skulle jag inte ha bokat en tid från första början. Det handlar helt enkelt om att jag inte har den orken. I alla fall inte nu. Jag är så trött som man kan bli, och det enda jag vill göra är att krypa ner i min säng och ta en tupplur. Frågan är då bara om jag kan sova ut imorgon istället för att vakna klockan fem på morgonen och vara pigg då -- jag är van att sova åtta timmar, så det skulle inte förvåna mig om jag vaknade fem imorgon om jag lägger mig nu. Även om det känns frestande att gå och lägga sig nu, känns det trots allt mindre frestande att vara uppe i fyra timmar helt i onödan :p

I alla fall känns det inte som att min hjärna har något innehåll bortsett från helium (lägg märke till att det är helium -- inte syre!). Jag känner mig helt borta och jag kan inte koncentrera mig på någonting. Jag kan inte få ur mig någonting på en tid under fem minuter (snarare fem veckor nu när jag tänker efter), och jag är mer klumpig idag än vad jag brukar vara. Jag lyckades slå mig på tre ställen samtidigt under lunchen i skolan idag -- något Malin tyckte var ganska roande xD

Till råge på allt är jag så grinig som man kan bli. Jag försöker vara glad och positiv, och jag lyckas då det är någonting roligt. Så fort jag blir det minsta irriterad blir jag verkligen arg. Jag kan inte säga att jag blir förbannad, men sur blir jag. Jag brukar inte vara så här i sur i vanliga fall, så det här känns ganska ovant...

Vad ska ni göra ikväll, då? Själv ska jag med största sannolikhet se på Efterlyst -- man tar upp attacken mot Nancy i Göteborg. Jag kan inte säga att jag kände henne, men det är klart att man berörs -- hon var i min ålder, och det r så vidrigt att man inte kan få leva ett fullt liv för att en annan person får sådana infall.

//Lisa

Onsdag

Hejhej ^^
Denna onsdag var mer eller mindre likadan som den förra bortsett från att jag fick sluta tidigare från svenskan för att påbörja förberedelserna inför mitt argumenterande tal på svenskan. Skriften ser jag fram emot -- något jag tror att ni redan förståt -- men jag ser inte fram emot det muntliga framförandet. Jag och prata inför andra är som Usama bin Ladin och skriva under ett fredsavtal. Behöver jag gå in mer på detaljer?

I alla fall sitter jag just nu framför TV:n -- jag tror nämligen att jag har valt ut ett bra ämne att skriva om, så nu är det bara informationssök som gäller innan skrivandet sätts igång.
Ikväll är det tvätt som gäller, och det ska bli skönt att få det gjort. Jag har inte många plagg som passar mig längre -- mycket av det jag har är för stort "/ Det känns som att jag går ner mer och mer, och jag gör ingenting -- min form av träning är att äta kakor (lyfta upp, ta en tugga, lägg ner och samma sak om och om igen xD). Allvarligt börjar jag bli något rädd nu...

Jag hoppas att ni får en bra kväll ♥

//Lisa

Mobbning

En fråga som man ställer på Aftonbladets hemsida är om det är föräldrarnas ansvar att ta itu med mobbningen eller om det är skolan som ska ingripa.

För det första förstår jag inte varför ansvaret måste hamna på någon av dem -- ansvaret ska egentligen ligga hos oss alla. Om man ser någon form av mobbning ska man genast ingripa. Ska det vara så svårt att förstå detta?
Skolan ska ingripa om det sker mobbning inom skolområdet. Om det sker utanför har skolan inte så mycket att säga till om även om man ska kunna vända sig till lärare för stöd om mobbarna finns på skolan.

Det känns som att man försöker komma med så många undandflykter som möjligt för att slippa ta hand om en sådan här sak. Visst, det är svårt att veta vad man ska göra i den situationen, men allt är bättre än att inte göra någonting överhuvudtaget. Är man bättre än mobbarna om man förbiser mobbning då det pågår mitt framför ögonen på en?

Artikeln som tog upp just mobbning berättade om att det finns lärare på skolor som förbiser mobbning som sker på skolgården. De förbiser det faktum att skolbarn blir knuffade och kommer med en ursäkt som att barn ska kunna tåla att bli knuffade. Visst, barn ska kunna att bli knuffade, men inte med avsikt att de ska bli skadade. Om de råkar bli knuffade men att personen som knuffade ber om ursäkt ska man inte bli sur över det, men det är betydligt värre om man har för avsikt att skada eller förudmjuka någon annan. Det ska ingen behöva tåla, och man ska kunna vända sig till lärare om detta sker.

Jag hade tur som kunde vända mig till min klassföreståndare när jag utsattes för mobbning. Detta skedde utanför skolområdet, men en av dessa gick i min klass och jag kände mig inte bekväm med henne. Jag fick stöd på skolan, och det är jag oerhört tacksam över. Jag hade någon i skolan, i min klass, som visste att jag mådde dåligt och hon försökte lösa det så gott det gick. Med tanke på att det skedde utanför skolan, främst på helgerna och under sommarlovet när det satte igång, var det inget hon kunde göra för att aktivt förhindra det.
Jag kunde som sagt var förlita mig på hennes stöd, och det var det som fick mig att fullfölja terminen -- det hände att jag skolkade ett par gånger just för att jag inte orkade med att gå till skolan. Som tur var skedde detta bara någon enstaka gång, men hur blir det för de som inte har något stöd i skolan där mobbningen även sker? Om det är något är det skolkning man ska hoppas på -- i alla fall om det står mellan det eller någonting värre.

Skolan kan även göra mer för att förhindra mobbning. Just nu får man bara veta att det är taskigt, men man får ingen direkt kunskap om saken. Det finns så mycket mer man kan göra för att man faktiskt ska förstå innebörden med att mobba, hur det påverkar offret i fråga. Hur man än vrider och vänder kommer alltid en person i skada på ett eller annat sätt när det gäller mobbning. Det finns inga sätt att undanfly detta faktum. När ska man börja inse det?

//Lisa

Tisdag

Hejhej ^^
Förlåt för att jag skriver så sent -- jag hade hela förmiddagen (och eftermiddagen) ledig idag, och jag tänkte faktiskt skriva tidigare. Tur bara att man vet vad man ska skriva också... Jag gav faktiskt upp efter en kvart då jag insåg att jag kände mig som en idiot som stirrar på en vit skärm utan att kunna göra någonting.

Jag pallrade mig själv till skolan idag i alla fall, men vi hade bara två lektioner så jag tänkte att det skulle vara onödigt att missa dem. Självklart var matte en av dem, och jag vet inte hur läraren har lyckats med att få mig att längta bort från lektionerna. Det är inte så att han inte är kunnig, tvärtom har han mer kompetens än de flesta lärarna på skolan. Problemet är bara att han inte kan lära ut -- det blir för ostrukturerat, och när det gäller matte är det viktigt att det finns en struktur med uträkningarna. Det måste vara tydligt om man ska förstå hur man ska gå till väga för att lösa ett tal. Han försöker lära ut flera olika system samtidigt. Det är bra på det sätt att man då får lära sig vad man själv tycker är lättast, men hur ska man kunna lära sig någonting om man använder sig av 58 mellansteg för att sedan komma fram till samma slutsats som man gjorde 30 minuter tidigare.
Det är så kul när ens lärare har genomgång i 40 minuter...

I alla fall satt jag och en kompis och spelade spel -- först fem i rad, och därefter ett bokstavsspel (man väljer ut en bokstav och försöker komma på bl.a. länder och städer som börjarpå denna). Det var roligt :p

Engelskan var inte mycket lättare att förstå sig på heller -- jag ska inte ens försöka mig på att förklara vad som hände. Nu sitter jag framför datorn, vilket betyder att jag är hemma. Jag kom faktiskt hem för en halvtimme sedan, och jag ska väl sätta mig ner för att räkna ikapp med matten. Jag ligger ganska långt efter då jag missat ett par lektioner, men det ska inte vara några problem. Jag har inga problem med matten på det sättet och det känns så orättvist att man ska behandla oss sam-elever på ett annat sätt gällande just matten -- bara för att man går den linjen betyder det inte att man automatiskt är sämre på matte, eller att man inte prioriterar det. Det känns som att man blir behandlad som om man vore yngre än vad man är...

Jag ska inte babbla på mer, så jag hoppas att ni får en bra kväll ♥
//Lisa

Djurplågeri

Det har tillkommit en grupp på Facebook med namnet "Vi som hatar kukhuvet som slängde ner hunden ner för bron!".

Jag blir alldeles kall inombords när jag får höra om detta, och inte nog med det finns det ett videoklipp när detta sker. En man har alltså kastat ner en hund från en bro medan två personer filmade detta. Vad i h*****e tänker man med? Inte är det tånageln inte -- kanske blindtarmen.

Jag förstår mig inte på djurplågeri överhuvudtaget -- vad är det som är så tillfredställande med att skada någon i ett sådant underläge? Varför ska man skada någon överhuvudtaget -- djur som människor? Vad får man ut av att sparka ihjäl en hund? Vad får man ut av att slänga en hund från en bro? Vad får man av att flå djur levande? Det sistnämnda tjänar man visserligen mycket pengar nu, men det gör saken nästan bara värre. Är människor verkligen redo att göra vad som helst och gå hur långt som helst bara för lite pengars skull? Med tanke på att människor säljs till sexuella ändamål måste jag ändå säga att det faktiskt stämmer...

Jag ska låta ämnet tala för sig själv -- tänk er att någon annan skadar ert husdjur på ett sådant vidrigt sätt att det sedan måste avlivas p.g.a. skadorna. Det finns egentligen inget som kan beskriva det på ett bra sätt...

//Lisa

Skolpress

Jag kom uppenbarligen hem från skolan för inte så länge sedan (det beror förstås på hur man ser det). Det kändes bra när jag skrev provet, men nu i efterhand inser jag vad jag borde ha skrivit, vad jag kunde ha skippat... Det är nu allt känns så fel.
Jag vet inte ens varför jag ska känna såhär -- jag har gjort bra ifrån mig tidigare, och det här provet är inte direkt avgörande för mitt slutbetyg i geografi. Ändå kan jag inte fatta att jag kunde göra bort mig på det sätt jag gjorde. Jag har trots allt pluggat igenom allt ett flertal gånger, och jag kunde det också. Det är det som är det värsta med hjärnsläpp...

Jag fattar inte ens var all den här stressen kommer ifrån -- varför är det så viktigt att ha så otroligt bra betyg i allt nu för tiden? Jag har hört från många att jag är smart, och jag antar att jag är det till viss del, men jag får kämpa minst lika mycket som alla andra för att förstå sammanhang och information. Jag har kämpat otroligt mycket för att nå dit jag har kommit, men det känns inte som att det är tillräckligt.
Jag har redan ett bra snitt med de betyg jag har, och jag har int ens lagt till eventuella meritpoäng, men det känns ändå inte som att det är tillräckligt. Jag skäms i många fall då jag fått VG på prov för att jag ansett att det är för lågt, och det är inte så det ska vara. Det är bra att man kan prestera på topp -- att man får den möjligheten -- men den ska inte pressas fram på det här sättet. Man ska kunna vara nöjd med vad man än får utan att skämmas för att man fått ett lägre resultat än det man strävade efter. Det är inte världens ände.

Ändå är det nästan så det känns då man kommer till den punkt då man inte kan vara stolt över det man uppnått...

Ny tävling

Den här tävlingen kommer inte ha ett pris som är värt pengar -- jag hade tänkt att försöka hålla i mina pengar så hårt som möjligt nu. Jag har tänkt att tatuera mig igen under sportlovet (tänk att det bara är en månad kvar tills dess) och i april är det ju London som gäller, så det är ganska förståeligt att jag inte vill spendera mycket pengar nu.

Jag tänkte mig någon tävling som "månadens blogg" -- ni får chansen att nominera antingen er själva eller andra bloggar ni följer. Eller varför inte kombinera dem båda? Ni får nominera hur många ni vill, och under den sista veckan i februari plockar jag fram antingen fem eller tio nomineringar (beroende på hur många nomineringar jag får in) som ni sedan får rösta fram som vinnare. Hur låter det?

Detta kanske är lite futtigt, men jag vill som sagt hålla tag om mina pengar just nu, men jag ska plocka fram en bättre vinst till mars -- det lovar jag :)

//Lisa

Vinnaren

Jag har precis informerat vinnaren, och jag har fått ett svar så jag tänkte säga vem det är.


Grattis, Linn :D


Hannah och Andrea var de andra två som hamnade bland topp tre.

Jag måste bara säga det redan på en gång -- ja, Linn är mina bästa kompis, men det var inte därför hon vann. Jag använde mig av uteslutningsmetoden för att få fram topp tre-tävlande och därefter var det en tärning som gjorde jobbet.

//Lisa

Angående tävlingen

Just nu står det mellan tre personer, och självklart kommer jag inte att säga vilka. Vinnaren presenteras i kväll, och jag kommer även presentera en ny tävling då. Spännande? Ni kommer säkert bli besvikna när ni ser vad nästa tävling går ut på :p

Men en till sak angående tävlingen -- det var för få personer för att jag skulle kunna dela ut ett andra- och tredjepris. Jag ber om ursäkt om det var någon som hade hoppats på det, men jag kände att det inte skulle vara helt rättvist då det enbart var sju personer som ställde upp i tävlingen.

//Lisa

1 februari

Ny dag, ny vecka, ny månad, och självklart är jag återigen sjuk. Typiskt...
Jag har ont i magen, och inte lite det. Jag har svårt att överhuvudtaget röra mig. Jag ska tvinga mig själv till skolan senare så att jag får det där provet gjort någon gång, men det är det.

Vi får se hur mycket jag orkar skriva senare -- just nu orkar jag knappt skriva detta, så det kanske säger en hel del. Jag hoppas i alla fall att ni får det bra :)

//Lisa