Mitt röda hår

Jag lovade ju att jag skulle slänga upp en bild på hur håret blev ;)



Jag har lite av en dålig hårdag, men jag hoppas att bilden berättar hur rött håret blev. Tyvärr blev det inte lika rött längre ner på håret, men med tanke på hur många gånger jag färgat håret så mörkbrunt man kan göra är det inte så konstigt. Dessutom blir det en rätt häftig effekt (enligt mig) ^^


Jag kände mig lite tvungen att slänga in en bild där jag lägger över luggen på andra sidan; jag vet trots allt hur förtjust Natta är i min "James Dean-frilla" :p


Glöm inte bort min frågestund

//Lisa

Produktiva fredag

Det är rätt mycket som hänt under dagen om man bortser från att det inte alls har hänt särskilt mycket.
Samtidigt är det mig vi pratar om; jag föredrar trots allt en mer stillsam tillvaro. Dessutom har jag fått en del gjort trots allt. Jag har bl.a. kommit en bit i boken vi ska läsa tills på måndag  och jag förstår fortfarande inte varför jag väntat med den så länge -- den är hittills väldigt bra, och den är på mindre än 200 sidor. Om jag inte hade börjat läsa den så sent i natt (d.v.s. runt två) hade jag säkert redan läst ut den.

Nu under dagen har jag varit med syrran och Bella i Haninge centrum. Jag hittade en riktigt söt jacka/trenchcoat på Flash. De brukar inte alltid ha plagg i min prisklass, men när man rear ut kläder med 50% kan man räkna med att jag åtminstone ska kika in lite snabbt. Jag vet inte vad det är med mig, men jag älskar jackor och trenchcoats. Om min storlek hade funnits inne hade jag köpt den (den minsta de hade kan ha varit två storlekar för stor).

Efter att ha kommit hem har jag lyckats tanka på mitt Access-kort. Jag förundras fortfarande över hur krångligt det är -- vad hände med att köpa färdiga kort vid spärrarna? -- och jag ser inte fram emot att gå tillbaka till den lilla maskinen som "fixar allt" för att kunna tanka på det igen. Jag måste lägga till "Fritids"-vad-det-nu-heter för att kunna ta mig till skolan; kortet fungerar inte efter klockan sju på kvällen annars, och det funkar inte då föreläsningarna/seminarierna slutar strax innan åtta.
I vilket fall som helst har jag även hunnit skriva lite på min "bok" -- jag kör med någon twist att jag skriver slutet först, och jag är nästan klar med det. Snart ska jag börja med början (det där lät inte lite fel). Även om det inte är det ideala firandet på nyår (eller inför en helg) är det något jag är glad över :)

Man behöver trots allt inte ha det mest komplicerade livet för att kunna ta sig framåt.

//Lisa

"Vill man vara fin får man lida pin"

Jag har aldrig förstått hela grejen med att utsätta sig själv för smärta eller ens göra sig så obekväm som möjligt bara för att kunna se bra ut. Det händer att jag stöter på inlägg inom bloggvärlden där tjejer berättar om hur kallt det var att gå med klackskor i snön och hur ont man får i fötterna, men att allt var värt det för att man fick långa ben och att man såg allmänt bra ut. Det enda jag tänker är:
"Men, vad f*n...".

Jag har faktiskt uppfattat det på ett helt annat sätt; själv tycker jag att man ser bättre ut ju mer bekväm man är. Okej, jag medger att mjuukisbyxor på en fest är lite väl mycket, men man ska inte plåga sig själv och tro att det är det som krävs för att man ska se bra ut. För det första är det bara dumt att skada sin kropp på det sättet. För det andra är det få som tycker att ett plågat ansiktsuttryck är attraktivt. Jag menar, hur bra är det på en skala att stå som en uppstoppad docka på ett dansgolv för att fötterna värker så pass mycket?
Visst kan man lägga ner lite energi för att se fin ut om man ska ut -- det låter lite som hyckleri om man tänker på vad jag skrivit tidigare, men samtidigt är jag en som måste piffa till mig innan jag träffar flera vänner för en drink, eller något (bl.a. syrrans födelsedag, eller min). Om man vill ha klackskor på sig kan man såklart ha det, men vet man med sig att man kommer få ont av just de skorna är det faktiskt bättre om man vljer ballerinaskor istället. Man kan även göra som jag gjorde till min studentskiva -- jag hade gympaskor på mig när jag gick dit, och tog på mig klackskorna när jag var framme. Om mina fötter skulle värka var det bara att byta tillbaka igen.

Min poäng är att man inte ska plåga sig själv, eller få sig själv att känna sig obekväm (bär t.ex. inte den lite väl korta kjolen som kompisarna tipsade dig om om du känner dig obekväm med den). Om man vill känna sig lite extra fin räcker det ibland med en annorlunda sminkning (i mitt fall sminkning överhuvudtaget) och en snygg topp. Men om jag ska vara helt ärlig är det faktiskt ditt sällskap i sig som uppskattas mer än hur du ser ut.

//Lisa

"Det var en gång en brunett som blev rödhårig. Slut."

Jag må ha världens mest tråkiga humor, men jag tycker faktiskt att den "sagan" är så meningslös att den blir rolig. Den är dessutom (relativt) sann. Jag vet inte om man kan kalla mig brunett då jag gick runt med fyra hårfärger, men jag var nog så brunhårig som man kunde bli. Men efter att ha spenderat 1½ timme är mitt hår rött. Det värsta är att det var den här färgen jag var ute efter redan när jag försökte färga själv första gången. Och andra. Det var rätt synd at de hårfärgerna aldrig fäste, men jag är säker på att den här kommer hålla betydligt längre än två dagar.

Jag vet att jag för några veckor sedan skrev att jag skulle spara ut håret för att kunna donera det, och tro mig, det tänker jag göra. Det var bara det att jag kände att jag inte kunde gå runt med så många hårfärger. Jag ska försöka låta det vara nu så att det kan växa ut (läs försöka -- min naturliga hårfärg ser tyvärr otroligt dålig ut på mig).

Jag måste knalla vidare nu för att hjälpa mamma med städningen, och därefter blir det av till brorsan. Jag lovar att slänga upp en bild eller två när jag kommer hem :)


Psst, glöm inte bort frågestunden ^^


//Lisa

Frågestund!

Min blogg kommer vara lite tråkig de kommande dagarna. Dels är det för att jag har lite plugg att ta hand om (varför jag inte gjort det hittills förstår jag fortfarande inte), men jag håller även på att skriva en bok som jag vill försöka bli klar med någon gång under nästa år; av alla historier jag påbörjat finns det ingen jag avslutat, och nu känner jag bara att det är dags för andra bullar.

Med tanke på att ni läsare blir fler och fler varje...tja, vecka -- tänkte jag att det kanske finns något speciellt ni vill veta om mig. Det är bara att fråga på! :)



//Lisa

"Ultra svart"

Så, nu var jag tillbaka, och jag måste erkänna att jag inte alls utnyttjade mellandagsrean såsom jag borde. Man hade ingen rea på de CD-skivor jag köpte, men tröjan jag fick tag på reades ut med 50%. Det är inte så konstigt varför jag älskar Carling's, eller vad säger ni?

Men en av de grejer som jag fortfarande skrattar åt från dagen var när syrran tittade på smink. Det är inte meningen att någon ska ta illa upp, men jag tycker att det är roigt att man skriver ut olika nyanser av svart på vissa mascaror. Den syrran tittade på var "Ultra svart". Det finns bara en nyans av svart, och det är svart. Om det inte är svart så är det inte svart, så varför skriva ut olika nyanser av det? Svart kan inte bli mörkare än vad det redan är, och om färgen är blekt är det banne mig inte svart -- det är grått.
Jag kan förstå varför man säger mörkblått och ljusblått; det är trots allt blått i olika nyanser, men jag har aldrig hört någon säga mörksvart och jag har inte heller hört någon kalla grått för ljussvart. Svart är svart; så enkelt är det.

Jag vet inte varför jag stör mig så mycket på det här, men av någon anledning gör jag det. Av någon anledning tycker jag att det är roligt också. Det känns som att man försöker få fler mascaror sålda genom att understryka hur svart sminket är, men man glömmer bort att svart redan är så svart som det kan vara.

//Lisa

God morgon

Jag har varit vaken i ungefär en halvtimme, och redan nu kan jag konstatera att det har varit den värsta morgonen på länge, julafton inräknad (inom den första vakna timmen gjorde jag mig i ordning snabbt innan jag blev inskickad till Farsta för att köpa en sista minuten julklapp). Nej, jag gillar inte den här dagen än så länge, så jag hoppas att dagen blir bättre.
Idag är det planerat att jag ska in till Farsta för att utnyttja mellandagsrean (vilket jag inte gjort än). Jag kommer faktiskt inte satsa på att köpa kläder, smink och/eller parfymer. Nej, för min del blir det skivor. Jag bryr mig inte om att man kan ladda ner hela tracklistor eller att man kan skaffa Spotify (det stämmer, jag har ingen Spotify) -- jag älskar känslan av att kunna sätta på en skiva och lyssna till den när som helst. Det är bättre det än att försöka krångla med datorn så fort man vill att musik ska höras i hela lägenheten.

Vad ska ni hitta på idag?

//Lisa

Värnlösa barns dag

Bara för att man inte pratar om det längre betyder det inte att det är "gamla nyheter". Vissa saker kan inte vara mer aktuella än "dagens nyheter", men med tanke på att det är någonting som skett under en längre tid slutar man till sist bry sig, och det känns så oerhört fel.

För snart ett år sedan ägde jordbävningen i Haiti rum, och än idag lider folket av konsekvenserna efter den. Jag kan fortfarande inte sluta tänka på välgörenhetsgalan som ägde rum en vecka senare -- den galan som många kända personer ställde upp i för att kunna samla in pengar till de drabbade. Jag tänker fortfarande på en sak som Robert Pattinson sade. Han sade att vi inte skulle glömma bort förödelsen efter galakvällen då problemen inte skulle lösas över en natt. Vi glömde inte bort människorna efter den kvällen. Men däremot gjorde vi det en vecka senare trots att den dödade över 200 000 människor och trots att många barn kidnappades. Man befarar att dessa barn såldes -- kan ni tänka er att barn som redan varit med om en sådan kraftig jordbävning, fått se hus rasera och fått se människor dö runt omkring sig, även faller offer för trafficking?
Det värsta är att nästa katastrof inträffade några månader senare. Det värsta är att människor fortfarande dör av koleraepidemierna.

I somras drabbades Pakistan av kraftiga översvämningar som drabbade över 20 miljoner människor. Man beräknar med att hälften av de drabbade var barn. Även om man inte längre tänkte på jordbävningen i Haiti en månad efter att den ägt rum tänkte man i alla fall på de offren och försökte hjälpa dem. Man försökte även hjälpa de människor som drabbades i Pakistan, men man hade kunnat göra så mycket mer. Än idag kan man göra otroligt mycket!

Människorna här -- vuxna som barn! -- behöver medicin och tillgång till rent vatten. Det är något vi tar för givet; vi har tillgång till rent och friskt vatten. Sverige är faktiskt ett av de få länder där vattnet som kommer direkt från kranen faktiskt är riktigt gott, och vi glömmer lätt bort att andra människor är beroende av samma typ av vatten. Vi glömmer även bort att alla människor inte har tillgång till mediciner p.g.a. pengabrist. Vi pratar inte om ett par personer som inte har råd med mediciner; vi pratar om tusentals personer, tusentals barn, som dör just för att de inte kan komma till ett sjukhus. Är det verkligen rätt av oss att inte prata om detta? Är det verkligen rätt av oss att behandla andra människor och deras situationer som "gårdagens nyheter"?

Även om Värnlösa barns dag är en dag som går till minnes för de barn som, enligt Matteusevangeliet, mördades kan man inte undgå att barn dör än idag utan anledning. Även om de inte mördas kan jag inte sluta tänka på att barnen inte skulle ha dödats om de levt någon annanstans. Det kanske inte är mord, men det är inte naturligt att barn dör av orent vatten och härjande sjukdomar. Framför allt inte när man kan förhindra det på ett sådant enkelt sätt.
För att hjälpa människorna i Pakistan kan man SMS:a LIV till 72 900 för att skänka 50 kronor.
För att skänka en gåva till Haitis offer är det bara att klicka
här.

//Lisa

It Don't Make Any Difference To Me



Om bara fler personer kunde tänka i dessa banor...
It Don't Make Any Difference To Me -- Kevin Michael featuring Wyclef Jean


//Lisa

Tisdag

Jag har just hållt på att vika ihop den tvätt som mamma tvättade igår. Jag måste erkänna redan nu att mina axlar värker efter att ha stått och sträkt ut två påslakan. Det låter inte mycket, men med tanke på att lakanen var lite överdrivet skrynkliga och med tanke på att de är större än mig på alla håll och kanter blev det lite av en utmaning. Förhoppningsvis bir det bra i slutändan.

Om man talar om dagen i sig... Om man säger såhär; den kunde ha varit bättre. Men det är så det är, eller hur? Alla dagar kan inte vara perfekta, och när de dåliga dagarna väl kommer har man ett val att antingen ta sig igenom den, och kanske klaga lite för sina kompisar i värsta fall, eller så går man själv runt och är så irriterad som man kan bli. Jag gjorde faktiskt en blandning av dessa. Jag har tagit mig igenom det, men med tanke på att jag omringas av rätt negativa personer påverkas även jag. Det är det dumma med mig; jag påverkas alltför lätt av stämningen i min omgivning.

Aja, snart är den här dagen över, och jag hoppas att morgondagen blir bättre.
Hur har ni haft det idag?

//Lisa

Vacker som man är

I vissa kulturer ska man vara så stor som möjligt för att kunna vara vacker. I andra kulturer ska man vara smal. Vissa kulturer föredrar blekare personer medan andra kulturer föredrar mörkare hy. Finns det någon kultur som säger att man är vacker såsom man redan är?

Jag har aldrig förstått varför en person måste gå ner i vikt för att kunna vara vacker, och att säga att en person är för smal för att kunna vara vacker är minst lika dum. Man för så många debatter kring att det är finare att ha kurvor än att vara smal, men helt ärligt är man lika fin/snygg/läcker/vacker oavsett vad. Skönheten sitter trots allt inte på utsidan. Det är en klyschig replik, men den sanna skönheten sitter faktiskt på insidan. Nej, jag säger inte detta för att jag är ful (jag har tappat räkningen hur många gånger jag har hört att det bara är fula personer som säger någonting sådant). Jag säger det för att det är sant. Den vackraste personen är den med den vackraste personligheten. Att vara en arrogant idiot är betydligt mer oattraktivt än att vara en genuint glad person oavsett hur man ser ut. Dessutom sker det ständigt förändringar kring utseendet -- jag ser rätt annorlunda ut nu än vad jag gjorde för två år sedan, och för att inte tala om hur jag såg ut för fem år sedan! Visserligen förändras utseendet väldigt mycket under tonåren, men det tar inte stopp bara för att man närmar sig 20 år. Utseendet kommer aldrig vara som det en gång var, så varför ska man inte kunna fokusera på det som finns bakom det? Det är inte så svårt som man skulle kunna tro. Vi alla måste få chansen att bevisa att vi är vackra genom att bara vara den vi är trots att man inte ser ut som en Hollywood-stjärna.

Vi är alla vackra på ett eller annat sätt, vare sig det är på utsidan eller insidan. Ibland är skönheten mer påtaglig hos vissa än hos andra, men det betyder inte att skönheten inte finns alls.

//Lisa

Under ombyggnad

Jag ville inte vänta till nästa vecka/år med att fixa den nya designen, så jag håller på med det nu. Jag har ett par grejer (mer än ett par) att fixa, så bloggen kommer att se lite konstig ut ett litet tag till. Jag hoppas att det ska gå bra ändå ;)

//Lisa

Att erkänna sina egna misstag

Alla begår misstag.
Det är så verkligheten ser ut; ingen kan vara perfekt utan att begå misstag, och även att försöka vara den perfekta personen kan vara ett misstag då man slutar vara sig själv. Det är någonting man måste acceptera hos andra människor, men samtidigt måste man själv kunna erkänna när man har gjot fel. Det viktigaste är trots allt inte att erkänna sitt misstag för andra, utan för sig själv.

Jag kom att tänka på det här när jag läste om ett gammalt våldtäktsfall och efter att ha hört våldtäktsmannen tala om det själv på TV. Visserligen lade han hela skulden på sig själv, men det känns ändå som att det är många som skyller på det ena eller det andra. Det känns som att många erkänner att man skadat en annan människa, men hur kan man erkänna något man gjort om man skyller andra situationer (att tjejen skickade ut signaler etc.)? Om man inte kan medge sina egna misstag, ens för sig själv, hur stor är inte chansen att man gör samma sak om och om igen?

Förhoppningsvis är detta något som är värt att tänka på...

//Lisa

Jensens bøfhus

Hej på er!
Familjen har spenderat hela dagen på Jensens bøfhus (på Vasagatan) för att fira syrrans födelsedag. Inte nog med att hon har varit hur glad som helst hela dagen, maten var löjligt god. Jag proppade faktiskt i mig tillräckligt mycket mat för hela dagen/kvällen, tror jag. Självklart blev det efterrätt på det, men det var det värt -- trots att jag nu sitter med en uppblåst mage är jag glad över att jag åt den där efterrätten. Jag skojar inte när jag säger att det var en av de godaste chokladmoussen jag någonsin ätit. Det finns två stycken som är godare, och en av dem åt jag i Paris.



Jag tvingade syrran på att ställa upp på att låta mig ta en bild av hennes klocka hon fick i julklapp/födelsedagspresent.


Min löjligt goda chokladmousse :)


Mamma tog ett par bilder på sin dessert, och bara för att skryta med min mobilkamera gjorde jag likadant :p

 

Om ni någonsin är i krokarna kring Vasagatan ta gärna en titt förbi den här restaurangen. Jag rekomenderar även att ni passar på under lunchtid då lunchspeciallerna äger rum -- priserna är betydligt billigare under lunch än annars.

 

//Lisa

En ny design på G

Jag vet att jag håller på att ändra designer hela tiden, men det ska bli ändring på det till nästa år.
Jag fick någon fix idé i våras om att ha en design för varje årstid. Även om jag tycker att det är kul att klistra ihop egna bloggdesigner måste jag medge att det blir jobbigt i längden. Jag kommer med andra ord behålla min juldesign till efter nyår och därefter byta till en mer permanent. Om jag gör några ändringar blir det headern och profilbilden, men inte mer än det.

I vilket fall som helst är det den designen jag har suttit med i två dagar nu, och jag tror verkligen att det kommer att bli bra :)

Men vad har ni gjort idag?

//Lisa

Shine



Jag blev galen i den här låten för flera månader sedan, men jag har inte kunnat slänga upp den här förrän nu.

Shine -- Black Gold

//Lisa

Bilder från dagen



Visserligen tog jag bilden igår, men det är två julklappar jag och syrran fick av Linn. Den röda är syrrans, men jag tog en bild av den just för att...tja, den var roligare att fotografera :p



Kyrkogården...



//Lisa

En ärlig chans

Jag scrollade runt på blogg.se's framsida nyss, och gissa vad det är jag ser?
Jo, två inlägg om önskelistor som främst består av kläder, två inlägg om hur man får fram den bästa julinredningen och ett inlägg om årets julklapp. Det är mer eller mindre såhär startsidan har sett ut hela december, och det gör mig faktiskt arg. Jag spenderade i början av december mer än två timmar på ett inlägg om HIV/AIDS i samband med World AIDS Day. Jag bryde mig faktiskt inte om just det inlägget skulle komma upp på startsidan eller om det skulle vara ett annat som berör samma ämne -- jag ser HIV/AIDS som en viktig sak att uppmärksamma, men vilka inlägg väljer man istället att uppmärksamma? Jo, önskelistor om vilka kläder man vill ha. En eller två gånger går bra. Kanske en tredje, men när det blir önskelistor under en månads tid... Det gör mig sur. Är vi verkligen inte mer än det? Är vi verkligen inte mer än dyra prylar?

Jag vet att det är moderelaterade inlägg som väcker störst intresse bland läsare; det är trots allt modebloggar som regerar bloggvärlden. Men det betyder inte att man ska låta bloggare med mer vett i skallen än de flesta att hamna i skuggan. Jag är inte speciellt modeintresserad, och jag tvivlar starkt på att jag är den enda tjejen som tycker så. Ska jag, och personer som jag, hamna i skuggan bara för att vi har "fel" intressen? Hur rättvist är det på en skala? Om man nu visar x antal inlägg på en startsida kan man väl åtminstone se till att det finns inlägg för varje smak -- mode, inredning, mat, skönhet, foto, personligt och debatt. Bloggvärlden är till största del ytlig, men det finns ändå en mångsidighet. Är det bara jag som tycker att man ska bryta det ytliga mönstret och ta fram mångsidigheten?

Innan ni blir sura på mig och påstår att jag inte skulle ha brytt mig om jag var en storbloggare måste jag bara säga att jag skulle ha brytt mig i vilket fall som helst. Jag läser många bloggar som inte alls kommer upp till ytan. Jag vet inte om det har med det faktum att de har egna åsikter att stå för eller om texterna är lite för långa, men någonting är det.
Nu säger jag inte heller att man inte ska blogga om mode om det är det man vill göra, men jag säger att man måste ge varandra en ärlig chans. Jag följer bara två storbloggare, och när de skriver lägre texter som berör finns det personer som klagar på att inlägget antingen var för långt eller att det var tråkigt. Trots att de är storbloggare kan man knapast kalla det för en ärlig chans...

//Lisa

Än är det inte över

Tredje dagen med julmat.
Jag trodde inte att jag skulle säga det här, men jag börjar faktiskt tröttna på det. Men jag antar att alla känner så när man ätit samma typ av mat tre dagar i rad. Imorgon blir det rätt annorlunda; vi ska fira syrran som fyller år, vilket innebär en massa "ute-ätande". Familjen ska äta lunch ihop på eftermiddagen, och på kvällen är det meningen att syrran ska äta ute med sina kompisar. Så snäll som hon är kan jag såklart följa med ;)

Men det är morgondagen.
Den här dagen har faktiskt varit ganska konstig. Vi skulle först köpa en klocka som syrran ville ha innan vi åkte vidare till Biltema där syrran hittade en miniatyr av sin favoritbil. Jag är lite ledsen över att de inte hade "min", men vad ska man göra?
När vi kom hem gick vi förbi graven, handlade lite mat och lagade till den innan vi åt. Det låter inte särskilt konstigt när man lägger upp det såhär, men det konstiga var att vi inte spenderade mycket tid på någon plats. Trots det har alltsammans tagit ca 5 timmar. Det är tur att min klocka jag fick i studentpresent passar nu; det är nog på tiden att jag får en vettig uppfattning om tiden.

Jag vill även passa på att gratta Tessan och Smurfan som båda fyller år idag! ♥

//Lisa

Den sanna gemenskapen

Tre av mina närmsta vänner var här idag.
Vi pratade om allt -- från personligt, till filmer. Från mat till julklappar till roliga stunder. Det är faktiskt det som blivit den bästa julklappen i år. Jag älskar och uppskattar de julklappar jag fått, men det mina vänner gav mig var ovärderligt. Julen för mig är inte prylar, såsom jag såg den för 15 år sedan. Nej, nu har jag börjat uppskatta julen i sig och den gemenskap som den medför. Det är bara under julen som så pass många människor samlas för att träffa varandra och för att fira en helg som funnits i tusentals år. Det är bara under julen som man kan njuta av så mycket mat och känna så många dofter; dels är det maten, men även julgranen lämnar mycket doft efter sig. Värmen (både fysiskt och psykiskt) från ljusen på borden och människorna runt omkring sigsprider sig i hela kroppen... Kan man verkligen be om mer än det?

Jag blir...förfärad dagarna innan jul. Det handlar inte om att affärer är smockfulla av personer som köper julklappar -- det är lite härligt att se faktiskt. Även om julen inte handlar om julklappar är det ändå en fin gest att ge bort någonting som kan påvisa ens uppskattning. Nej, det som jag stör mig på är att det finns föräldrar som säger till sina barn att om de inte sköter sig får de inga julklappar. Visst, det är bara något man säger när man är desperat, men det får mig att haja till. Jag kommer fortfarande ihåg känslan från när jag själv hörde sådant; jag kände flera gånger att jag inte förtjänade julklappar. Jag har visserligen inte varit i en förälders skor, men det känns ändå inte som en känsla man bör lägga på någon annan, eller vad säger ni?
För det andra... Det är rätt skrämmande att allt är så materialiserat nuför tiden. Just att man faktiskt kan muta ett barn med julklappar säger nog en hel del av vår tillvaro, eller hur?

Om man ständigt förväntar sig prylar av andra missar man någonting så mycket finare och större. Om man däremot väljer att ge bort någonting till någon annan är det en annan femma, men det ska inte bli ett tvång. Man ska bara köpa presenter till människor man vill ge någonting till, inte för att man känner att man måste. I vilket fall som helst kan man inte förvänta sig presenter av varandra. Då har julen förlorat sin mening, om ni frågar mig. Julen handlar just om gemenskap och omtanke; inte om prylar som är så dyra som möjligt.

//Lisa

Juldagsmorgon

Okej, morgon är kanske lite att ta i. Framför allt för min del.
Jag ska ha ett par vänner över om en timme, och ändå sitter jag framför datorn med haremsbyxor och tröja, med ett osminkat ansikte (visserligen brukar jag inte sminka mig, men idag ska jag banne mig se någorlunda bra ut) och håret spretar åt alla håll trots att jag satt upp det i en knut. Är det bara jag som ser ett dåligt omen med det här?

Jag vaknade för flera timmar sedan, och det första jag gjorde var att fixa till designen lite. Äntligen fick jag till den såsom jag ville ha den; jag har haft problem med det tidigare, men i natt fick jag lite av en snilleblixt och idén lönade sig. Nu ser bloggdesignen ut som den ska! :)
Jag har även städat och plockat undan lite. Jag ska snart sätta igång med matlagningen, och medan potatisen kokar måste jag fixa mig i ordning och jag måste även fixa till det sista. Jag trodde faktiskt att det var betydligt mer än vad det var, så jag känner mig lite lättad nu ^^

//Lisa

God jul, allihopa!

Åh, vilken dag det varit!
Precis som tidigare år har jag ätit till bristningsgränsen och sedan proppat i mig efterrätt. Men det är som jag sade; om man inte äter tills man spricker är det något som inte stämmer. Det är därför jag kan få så dåligt samvete när jag äter julmat -- det är inte alla som har den möjligheten, eller hur?

Dagen började med att jag åkte iväg till Farsta för att köpa en sista-minuten julklapp. Nej, det var inte för min egen räkning, men jag lyckades göra mig i ordning snabbt på morgonen så jag ställde upp att hjälpa till. Det gick väldigt bra faktiskt; tåget jag åkte med var en kvart försenad. Om den inte hade varit det hade jag inte kommit iväg överhuvudtaget då det bara var halvtimmestrafik på dem. Det var inget vi visste då, och det var något som fick familjen att vänta på tåget i en onödig kvart. Men det var inte så farligt som man skulle kunna tro. Visst, det var kallt, men det var inte lika rått som det varit de senaste dagarna.
Väl hemma hos mormor kände vi matdoften i hela lägenheten. Att det dessutom var mormor som lagat den var någonting speciellt, precis som det alltid är. Hela familjen (på både pappas och mammas sida) är bra på matlagning, men det är något speciellt när ens mor- och/eller farmödrar lagar mat, eller vad säger ni?

I vilket fall som helst har det verkligen varit en härlig dag, men än är det inte över. Jag ska som sagt var ha ett par kompisar över imorgon för att ha vår lilla mini-jul. Det skiljer sig faktiskt inte mycket från en vanlig jul -- det är lika mycket mat, lika många personer, men lite mindre Kalle Anka. Imorgon ska jag även försöka ta en del bilder då det inte blev av idag :)

Jag hoppas att ni haft en bra dag/kväll ni också!

//Lisa

Kvällen före doppardagen

Det verkar fortfarande inte vara många som har julkänslor, men jag har det. Det är något jag haft ett tag nu, och hur kan man inte ha det? För andra året i rad blir det snö på julafton -- i alla fall här i Stockholm. Vi har inte haft snö många gånger de senaste åren, så att det blev snö förra året var lite som ett mirakel. I år blir det lika mycket snö som förra, och det är på både gott och ont. Jag väljer att se det positiva i det hela, och jag hoppas att det håller sig till nyår. Dels för att det är fint med snö på nyår, men också för att jag inte vill att all den snö vi fått nu ska bli till slask inom loppet av fem dagar.

Imorgon bär det av till mormor. Hon bor inte långt härifrån, men det kommer bli lite knökigt att ta sig dit och hem med tanke på att vi åker tåg. Å andra sidan löser det sig säkert; så länge tåget hemåt inte är en timme försenat ska det gå bra ;)

Har ni någon speciell jultradition?

//Lisa

Torsdag

Jag är ledsen över att min blog har varit tråkig idag, men det är mycket som vi varit tvungna att göra, och än är det inte slut. Med tanke på att jag och syrran ska hålla i en mini-jul på lördag behöver vi här hemma städa. Just nu är det bara jag här då de andra två är ute och handlar mat, och jag ska sätta igång med att städa badrummet. Det betyder att jag om 15 minuter kommer att ha Cilit Bang upp över armbågarna. Visst låter det trevligt? :p


Jag funderar på om jag ska slänga in någon frågestund eller inte, men jag vet inte alls hur jag ska göra med det? Är det något ni känner/vill att jag ska ha?


//Lisa

Julkänslor

Jag är så förväntansfull just nu.
Det är så mycket jag ser fram emot nu de kommande dagarna.
Om två dagar är det julafton, och då blir det ett (för oss) traditionellt firande hos mormor där vi äter tills vi spricker innan vi äter efterrätt. På juldagen ska jag, syrran och ett gäng kompisar ha en liten mini-jul. Kan det bli bättre?

I mina ögon nej. Det är faktiskt det som gör att jag älskar julen -- man delar en annan typ av gemenskap då än vad man annars skulle göra. Men jag inser att det på många sätt är jobbigt med jul; julklappar ska köpas in, mat ska lagas, och allt kräver mer planering än vad man hinner med då man även har jobb/skola som tar upp mycket av ens tillvaro.
Men vet ni vad? Det ska inte behöva vara så jobbigt. Just när det gäller julklappar ska man inte känna att man måste köpa dem; man ska känna att man vill göra det. Om känslan av tvång är starkare än viljan finns det ingen poäng med att köpa/göra något i min mening. Man ska definitivt inte känna att man måste köpa en julklapp då bara för att man själv får en. Det är just det som har gjort att hela grejen med julen har blivit ett enda jippo -- man måste tydligen köpa julklappar till de man själv tagit emot julklappar från. Och det måste vara lika dyrt.
Jag gillar att både göra och köpa julklappar till andra. Jag bryr mig faktiskt inte om jag får någonting tillbaka eller inte; det enda jag egentligen vill ha är uppskattning för den klapp jag gett.

Julen blir dessutom jobbigare om man själv går runt och tänker på hur jobbig den är. Dåliga tankar sätts i dåliga cirklar som bildar en dålig tillvaro. Jag kanske är nu, men jag tror verkligen att positivt tänkande leder långt. Visserligen har jag inte så mycket skola, inget jobb och inte heller mycket att planera, så detta kommer säkert från fel person, men samtidigt ser jag flera andra i min ålder som är allmänt negativa och tycker att julen är jobbig.
Det är sådant här osm förstör känslorna för min del, men jag återfår dem snabbt igen. Varför? För att ingenting kan få mig att inte se fram emot minerna hos min familj och mina vänner när de ser de julklappar jag skaffat till dem. När mamma kom hem för några timmar sedan såg hon julgranen för första gången, och då inser man verkligen att det var värt mödan att få den hem. Det blev lite som en julklapp till henne, och det är de minerna -- de glimtarna i ögonen som kommer fram -- som är priceless.

//Lisa

Onsdag

Om två dagar är det jul. Kan ni förstå hur snabbt tiden har gått, för det kan inte jag.
Jag har faktiskt spenderat större delen av min dag i köpcentret; tidigare på eftermiddagen köpte jag en födelsedagspresent/julklapp till en av mina kompisar. Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag glömde bort att han fyller år idag, men jag lyckades i alla fall hitta någonting och jag hoppas att han blir glad. När jag pratade med honom för några dagar sedan sade han att han ville ha en parfym. Jag bryr mig inte om han skojade eller inte för den jag har köpt luktar riktigt gott ^^
Jag åkte dit igen för två timmar sedan för att möta upp mina favorittjejer (Linn och Tessan). De hade precis köpt sina julklappar så vi bestämde oss för att titta runt lite själva, men det var efter att jag hade fått i mig kaffe -- bussen jag skulle åka med var en kvart försenad (till min stora glädje), men jag hittade faktiskt någonting till mig själv. Jag har ju varit lite halvt sur över att jag inte har hittat något att ha på mig på julafton, men nu har jag det. Jag kan slänga upp en bild lite senare, för jag måste fortsätta med julpyntet nu ;)

//Lisa

"Sometimes a simple 'Hi' is enough to save a life"

Det var någonting jag skrev i somras, och som jag kom att tänka på av någon anledning.
Det var någonting som jag då kände var någonting som faktiskt stämde, och det gör jag än idag.
Att rädda ett liv innebär inte alltid att man hindrar oavsiktligen hindrar någon från att ta sitt liv;
det kan även handla om att man förhindrar att en person dör inombords och upphör med att leva.

Jag kommer själv ihåg att jag någon dag i åttan satt i ett grupprum utanför klassrummet. Flera stycken satt och pratade, vilket inte var helt fel i sig. Men jag kommer också ihåg att jag blev avbruten när jag skulle prata. Jag trodde först att det berodde på att ljudvolymen var för hög så jag pratade ännu högre. Samma sak igen -- "ingen" hörde. Med "ingen" menar jag att en av personerna este på huvudet, mötte min blick och lät sina ögon sveka förbi utan att säga någonting. Jag kände mig inte bara bortglömd då, men även bortkastad på något sätt.
Jag satte mig ute i korridoren, och först efter drygt fem minuter kom en av tjejerna fram och satte sig vid mig. Denna tjej hade inte ens varit i närheten av grupprummet under rasten, så hon visste inte vad som fått mig att sätta mig på golvet. Men hon frågade mig hur jag hade det.

Att jag kommer ihåg detta efter fem år måste väl betyda hur mycket ett par goda ord kan betyda, eller...?

Jag kom att tänka på det här då jag tänkte på när jag utsattes för mobbning i slutet av femman, och även sommarlovet som följde. Jag drevs aldrig till att vilja ta mitt liv, och inte heller att skada mig själv, men det hade så lätt kunnat gå så långt. När man får höra sådana ord om sig själv finns det inte mycket annat man kan fokusera på. I mitt fall handlade det även om att man kritiserade sig själv så långt som det bara gick, och man ifrågasatte sig själv -- "skulle någon sakna mig om jag försvann?", "vad gör jag för nytta?" och till sist frågade jag mig varför folk ens var med mig. När jag tänkte efter kom jag på att jag spenderade många raster i skolan själv, och istället för att förstå att det var jag själv som gjorde det valet genom att gå iväg från de andra för att kunna...tja, tänka (jag var lite av en filosof redan då). Nej, istället inbillade jag mig själv om att det var mitt fel att ingen ville vara med mig trots att det var mitt val.
Under skolgången var det jobbigt, men jag sjönk inte under jorden. Jag skolkade en del för att slipppa möta den klasskamrat som var med vid mobbningarna, men jag fick aldrig känslan av att ständigt sjunka förrän under sommaren. Det var då jag inte kunde träffa de klasskamrater som faktiskt var snälla mot mig, och som hälsade på mig varje morgon. Efter att ha fått höra att man är värdelös och ful ett flertal gånger blev jag glad över att få höra någon fråga hur jag mådde. Jag var så glad över att det faktiskt fanns någon som brydde sig!
Jag vet att det finns många som tänker likadant.

Man behöver inte dra undan en person från ett tågspår för att kunna rädda ett liv.
Genom att bara visa att man bryr sig gör man mycket.
Genom att bara hälsa och fråga hur läget är visar man att man bryr sig.

//Lisa

Juldesign


Jag satt nu under kvällen för att klistra ihop en juldesign. Redan nu är det ett par stycken som verkar gilla den, och det gör mig verkligen glad! Jag är inte helt klar dock -- jag ska bara ersätta bilderna i sidmenyn med andra för att kunna matcha det röda temat. Jag tror faktiskt att det kommer att bli fint, jag har tagit ett par bilder på granen som jag tänkte slänga in där efter att ha redigerat dem lite. Jag hoppas bara att jag lyckas med redigeringen. Om inte så har jag i alla fall haft det roligt ^^


//Lisa

Tre dagar kvar

...och sedan är det julafton :D
Jag älskar verkligen det här -- jag och syrran har fått upp julgranen nu, men vi väntar på att grenarna ska fällas ut innan vi pyntar den. Vi väntar även ett litet tag till innan vi julpyntar lägenheten. Syrran spelade även lite julmusik tidigare. Även om jag kan ha lite svårt för den måste jag medge att den fick mig att bli ännu mer sprudlande än vad jag redan var. Det bästa var nog ändå när jag gick ner till mataffären för att handla. Folk log mot varandra (jag var såklart en av dem) och man kunde höra främlingar önska varandra god jul. Varför kan vi inte vara såhär trevliga mot varandra varje dag? Det är i alla fall en värld jag skulle må bättre av att leva i, men jag måste erkänna att jag skulle bli lite rädd om världen förvandlades till Whoville.

Allt gick väldigt bra idag. Vi åkte en station bort (det överraskade oss att tåget kom in i tid medan bussen vi tänkt ta var flera mminuter försenat) för att inte bara köpa granen men även äta lite lunch. Vi stötte på flera av syrrans kompisar, och som jag lärt känna under årets gång. Vissa ansikten var "nya", men det känns bra att jag kan komma bra överens med dem också :)
Att få granen hem var en annan femma. Det var strul med tåget, men vi behövde inte vänta så värst länge faktiskt. Det var ju tur det, men granen var fortfarande tung att bära på. Det var det som blev utmaningen när vi klev av tåget, men jag gillar att se det som ett gratis träningspass.




Okej, jag ska inte babbla på alltför mycket. Jag har inte heller någon bild på granen att slänga upp än, men jag kommer med en så fort jag tagit ett par stycken.

//Lisa

Myteri

Mina damer och, inte så fullt lika många, herrar -- det är dags för mig att begå myteri.
Jag och syrran ska snart iväg för att köpa en julgran. Det är ingenting mamma vet om ännu (inte vad jag vet i alla fall), så jag hoppas att hon blir glatt överraskad när hon kommer hem. Jag har redan nu ställt i ordning en del av möblemanget för att få det att fungera, och det enda som jag har kvar att flytta på är den stol som står i vägen. Jag ska gå ner och se om den kan få plats i källaren, så önska mig lycka till med det.

Jag har som sagt lite att göra, så jag bör verkligen börja med att göra mig i ordning.
Vi hörs senare!

//Lisa

Betyg i sjätte klass?

Jag tittar just nu på nyheterna, och man just nu debatterar man kring betyg redan i sjätte klass. I debatten finns inga sjätteklassare som kan tala för sig själva. Dubbelmoral? Till viss del; ja.
Man pratar om olika teorier och forskningar hit och dit, men man tar inte upp vad eleverna tänker och tycker kring det hela. Det finns säkert de som skulle se det som en större möjlighet att gå ut grundskolan med bättre betyg, men jag kommer själv ihåg betygspressen i åttan och jag tycker att det skulle vara själviskt att låta 12-åringar vara med om det. Å andra sidan är det vad jag tycker -- jag går inte i sexan längre, så jag kan inte tala för som gör det, men jag tycker verkligen att man själv ska ha någonting att säga till om. Man kan inte förlita sig på att politiker ständigt gör det som är bra för allt och alla. Just när det kommer till sådant här måste man ändå vända sig till de som "drabbas" -- skulle en tolvåring känna av en stor press eller inte? Om ja; är det verkligen värt att utsätta dem för det?

Det är personer över 18 år som får rösta. Det är folk över 18 som väljer fram bl.a. en skolpolitik. Drabbas de av skolan? Bara om de går sista året på gymnasiet eller universitetet. Det känns så fel att ett gäng 18-plusare ska bestämma vad som är bäst för ett gäng 12-15-åringar utan att de får en talan.
Till er som går på högstadiet -- vad tycker ni? Finns det något speciellt just ni vill få sagt?

//Lisa

Dagens look



Är det bara jag, eller är jag lite blek? Bör jag lägga på en solbränna?

//Lisa

Julstädning

Det är det närmsta ord man kan komma just nu. För första gången på åratal finns det faktiskt ett utrymme i källaren, men någonting säger mig att det utrymmet inte kommer att hålla i mer än två veckor. Okej, två timmar -- vi ska försöka slänga ner en stol där inne för att kunna göra utrymme här hemma för en gran. Det är någonting vi diskuterat att inte skaffa i år, men det är någonting jag inte tänker acceptera. Jag vet att det låter löjligt, men om det är någonting som gör julen till det det är så är det känslorna bland människorna runt omkring sig och doften av en gran som sprider sig. Av någon anledning är inte julkänslorna så stora här hemma, så att ta bort julgransdoften... Det känns lite som att man sätter punkt när det kommer till julen. Just när man är liten betyder julen oerhört mycket, men det förändras oftas i takt med att man blir äldre. För mig har det inte förändras (förutom att jag kräver mindre presenter). Jag vet att jag inte kan ha tillbaka julen från när jag var liten, men jag vill inte sätta punkt för den riktigt än. Med riktigt än menar jag såklart aldrig någonsin.

Men åter till städningen; jag, syrran och en kompis spenderade över en timme i källarförrådet för att rensa ut bland gamla böcker som vi ska donera bort och gamla kläder som vi var tvungna att slänga. Böckerna ligger nu i lådor som ska ut senare i veckan för att kunna doneras -- Röda Korset har en liten lokal här bredvid, men ironiskt nog kan man bara donera saker på torsdagar. Ironiskt nog är personerna som arbetar där så pass otrevliga att man knappt vill donera något överhuvudtaget...

//Lisa

Julklappsinköp

Som jag nämnde igår behövde syrran hjälp av mig idag att handla några julklappar. Jag gillar att tro att jag hjälpte till lite då det bara tog två timmar, och inte ens det. Det är rätt förundrande hur snabbt saker och ting kan gå om man får lite hjälp. Bakslaget kom när vi skulle vänta på bussen -- istället för att vänta drygt fem minuter fick vi vänta drygt 20 minuter. Det var inte så kallt i luften, men det blåste en del, så det var inte den härligaste känslan. Det är faktiskt en av anledningarna till varför jag kommer att stanna hemma ikväll; om det blev svårt att vänta på en buss i 20 minuter mitt på dagen, tänk då hur kallt det skulle bli om man behövde vänta på ett pendeltåg i 40 minuter inne på centralen kring halv nio på kvällen? Jag sprang ut för ett litet tag sedan för att se hur stora förseningarna bland tågen från stan var. Det är tur att jag bor mindre än två minuters gångavstånd från stationen för jag såg att tåget var fem minuter försenat. Jag tänkte att det inte var någon större fara, så jag går hemåt. När jag närmar mig lägenheten tittar jag upp mot en monitor vid busshållplatsen (japp, vi har en busshållplats 80 meter från lägenheten) som visar tågtiderna och eventuella förseningar. På mindre än två minuter hade en försening på fem minuter blivit en försening på en kvart. När jag först gick hemifrån stod det ingenting om förseningar på monitorn...

Jag och syrran ska försöka knalla ner till källaren för att röja undan där -- allt är bara kaotiskt, så det är på tiden att vi får det avklarat. Gamla, och med största sannolikhethet malätna, kläder ska slängas, böcker ska skänkas bort, pulkor ska säkerligen ges bort och ihopvikna flyttkartonger får vi helt enkelt samla ihop för att spara på något annat vis (de är ju fortfarande hela, och kommer komma väl till hands i ett senare skede).
Jag önskar faktiskt att jag hade fått en bättre start på veckan, men samtidigt ska jag inte klaga då jag haft det bra under dagen.
Hur har ni haft det?

 

//Lisa

Julklappsinslagning

Jag erkänner att jag är väldigt osäker på om det faktiskt är ett riktigt ord, men i vilket fall som helst låter det lite roligt. I alla fall om man är som mig och tappar bort sig efter "julklapps".

Jag är inte snabb på att slå in julklappar, och det märks verkligen. Det tog mig...jag vet inte hur lång tid det tog -- jag åt middag emellan, och jag SMS:ade lite med Linn (hon och hennes syster har gått och blivit sjuka, de stackarna) så det är svårt att säga. Men tid tog det; jag slog in den sista julklappen för drygt en halvtimme sedan. Men nu är jag klar med allt, och det känns faktiskt riktigt skönt.





Syrran är tyvärr inte klar med sin julklappsinhandling, så jag ska hjälpa henne med det imorgon innan jag åker till skolan. Förhoppningsvis kan jag åka till skolan imorgon; idag har några av tågen varit 40 minuter försenade. Jag kan ta en annan väg till skolan, men det är en resa på 1½ timme. Innan skolan är det inga problem, men när man slutar klockan åtta på kvällen och då man inte ätit på över fem timmar vill man ogärna komma hem någonstans mellan halv tio och tio på kvällen. Vi får helt enkelt se hur det blir imorgon...

Ha en trevlig kväll!

//Lisa

Oväntade djup

Jag har stött på bloggare kring min ålder som skriver så djupt från sina hjärtan att man själv sitter med tårar i ögonen, men de hamnar i skuggan av de bloggare som är så ytliga som man kan bli.
Jag har stött på bloggare som är äldre än mig och som verkligen vet hur man värderar -- de vet att världen består av mer än smink, mode och skvaller.
Jag har stött på yngre bloggare (bloggare mer än två år yngre än mig, vill säga) som tyvärr influerats alltför mycket av ytligheten och drömmen om att en dag bli känd på sin blogg. Ändå har jag lyckats stöta på yngre bloggare som skriver med ett sådant djup att de skulle kunna vara äldre än mig. På många sätt gör det mig varm; jag blir varm av tanken att det faktiskt finns yngre personer som har ett sådant djup hos sig att man skulle kunna drukna i det. Jag blir varm av tanken att det finns yngre bloggare som vågar skriva ner sin åsikt utan att bry sig om vad andra tycker, och jag blir varm av tanken att åsikterna inte är "den där personen är ful".

Det som gör mig mindre varm är att dessa personer -- personer med hjärtan av guld, personer med tankar som berör -- ständigt hamnar i skuggan av någon annan person som skriver för att provocera. Jag avskyr tanken om att personer som förtjänar att komma upp till ytan hålls gömda av de som inte bryr sig om någonting annat än just ytan. Det är synd att personer som skriver med ett djup hamnar i skymundan för de bloggare som skriver enbart för skrivandets skulle -- där inläggen till sist inte säger någonting.
Vad beror det på? Är det svårt att man har svårt att läsa bloggar som når ett djup för att man inte vill bli påmind om hur man själv känner sig, eller är det för att man inte vill gå runt och tänka på att det finns människor som inte alltid har det bra?

//Lisa

Fjärde advent

Det känns som att det inte alls var länge sedan jag klagade på att jag inte skulle kunna julbaka lite. Man skulle kunna tro att jag försökt leta upp bra recept, men jag har inte ens försökt. Jag har läst istället, och dumt nog har jag inte läst något av det vi ska läsa till efter lovet. Äh, så länge jag läser det ska det kunna gå bra -- det är bara det att jag inte vill riskera att missa att läsa något till hemtentan.

Det jhar snöat konstant här hemma under natten, på morgonen och även nu. Det är så fint, men det är bara en skönhet man kan njuta av inomhus då det även blåser. Jag och syrran var ute och handlade för ett par timmar sedan, och det var inte lätt att bära hem en full påse. Först har vi snön som vräker ner (på något vänster lyckades den tränga sig in innanför jackan), sedan har vi vinden som gör det hela jobbigt. Sist, men inte minst, har vi alla isfläckar som dyker upp här och var. Jag försökte hålla mig till den mark som var snötäckt, så det var inte så farligt som det hade kunnat bli. Jag tenderar nämligen att pricka alla isfläckar jag ser. Det är inte alltid jag ramlar, men visst känner man sig som Bambi.

Men jag klagar faktiskt inte; det är trots allt jul om mindre än en vecka, och jag är så glad över det. Jag vet bara inte riktigt vad jag kan ha på mig. Förra året var vi bara här hemma (jag, syrran och mamma), så jag brydde mig inte alls om kläder. För två år sedan var jag hemma hos mormor, men det finns ingen chans att kläderna jag hade på mig då skulle passa nu. Egentligen skulle jag vilja ha den klänning som jag hade vid vår förra julavslutning på skolan, men den klänningen krympte mamma i tvätten.
Men än så länge hoppas jag bara att vi alla håller oss friska; mamma är rätt förkyld, och syrran har också blivit smittad. Det kommer säkert inte dröja länge förrär jag blir smittad, och då har vi tre förkylda idioter här hemma på julafton som bråkar om vem som ska ut och köpa näsdroppar :p

Hur har ni det?
//Lisa

Mycket snack, ingen verkstad

Japp, det är så jag känner det.
Jag vill göra om i mitt rum, men det finns en hake -- dels kommer det bli mycket jobb, och det kommer inte vara värt mödan om jag lyckas flytta ut till nästa år. Men med tanke på att jag fått en fix idé i huvudet känner jag att jag måste dela med mig av den.



Ni får ursäkta röran; jag är trots allt tonåring.

Till att börja med skulle jag vilja måla över tapeterna. Jag är inte överförtjust i att ha vita väggar med blåa blommor på. Man märker visserligen inte dem, men det är ändå någonting jag börjat irritera mig på. Jag är mer sugen på att ha något mellan krämvitt och citrongult. Man skulle kunna tänka sig att vitt vore en bättre fär, men som ni märker är jag lite trött på det.

Okej, åter till bilden.
Sekeritären har tyvärr gått sönder, så jag kommer kanske behöva ett nytt skrivbord snart. Istället för att ställa skrivbordet där sekeritären står nu tänkte jag ställa byrån där och placera skrivbordet där byrån står nu.


Skrivbordet jag har haft i sikte ;)
Och man kan inte ha ett skrivbord utan stol, eller hur?





Jag vill faktiskt inte ha den här bokhyllan. Inte här i alla fall -- jag har inte mycket utrymme i mitt rum, och bokhyllan tar upp ännu mer utrymme. Därför dök en bild av vägghyllor upp i mitt huvud.

Tänk er den här hyllan i mitt rum, men tänk er att jag målat den grön.




Som jag sade har jag lite för stora planer för mitt rum, men jag ville ändå dela med mig av det :)

//Lisa

Killar är inte lägre än tjejer

Om det är någonting jag tänkt på är det att tjejer är de mest dömande.
Det finns många tjejer som anser att man inte kan vara ful; att det enda som gör en ful är ens attityd och inställning. Men det finns minst lika många tjejer som klankar ner på allt och alla -- jag har i alla fall aldrig hört från en kille att jag är fet, att jag behöver banta, att jag bör använda smink, att jag ska plugga mindre och skaffa ett liv... Jag har kommit på killar att snacka s**t om mig, men jag har kommit på tjejer som varit ännu värre. Så frågan är: Är killar verkligen lägre än tjejer?
Jag tycker inte det. Jag tycker att det är personer som är lägre än andra, och det är inget som är könsrelaterat. Men det faktum att det finns tjejer som påstår att killar är lägre än tjejer får mig faktiskt att tänka. Det faktum att så många tjejer klankar ner varandra får mig att tänka.

I flera år har tjejer och kvinnor strävat efter ett jämställt samhälle. Vi är inte där riktigt än, men det är någonting jag tycker är oväsentligt. Missförstå mig inte -- det jag känner är bara... Hur kan man sträva mot jämställdhet för tjejer/kvinnor när vi inte ens kan ta hand om varandra? När vi måste kalla varandra fetton?

//Lisa

Lördagsshopping

Dagens lördagsshopping blev de sista julklapparna. Jag är faktiskt klar med det nu -- det enda som är kvar är att slå in allt, och komma ihåg vem som skulle få vilken present, men det luskar jag säkert ut. Det är antingen det eller att jag letar upp listan som jag skrev förut. Jag hoppas innerligt att den ligger kvar i mitt rum; det skulle inte förvåna mig om jag förlagt den någonstans för att någon annan ska kunna se det. Jag syrran ska få en ******* i julklapp.

Det är mindre än en vecka kvar till julafton nu. Själv sprudlar jag av julkänslor, men det verkar vara få som gör det. Det drar ner mina känslor, om jag ska vara ärlig. Jag vet att julen är jobbig för alla som ska hålla i de stora (eller kanske mindre stora, som i mitt fall) julmåltiderna, men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det inte behöver vara så jobbigt. Alla kan ta hand om sin del när det gäller middagen, eller hur?
Någonting annat som många verkar tycka är jobbigt är att inköpa alla julklappar, och att det drar iväg. Inte heller det är någonting man kan förneka, men man behöver inte spendera flera hundra per present om man inte vill. Själv föredrar jag faktiskt att göra mina egna klappar, men det är inget jag gjort i år då de inte alltid (ganska sällan, faktiskt) uppskattas. Själv älskar jag alla typer av julklappar. Det är inte klappen i sig jag bryr mig så mycket om, utan det är gesten som ligger bakom den. ibland kan bara en gest i sig vara den bästa presenten (på min födelsedag i somras tog mina bästa vänner opch deras familj med mig och ytterligare ett par vänner ut på en båttur till Vaxholm -- det är nog den bästa presenten jag fått).



Jag och luggen hoppas att ni har fått en bra lördag.


Just nu håller jag på att överföra några låtar till min MP3. Jag har köpt en mängd skivor de senaste månaderna utan att föra över låtar, och det ska jag ta och ändra på nu. Det dumma är bara att jag inte kommer ihåg vilka låtar det var jag gillade och inte gillade, så jag har 6 skivor att lyssna igenom nu. Om jag ska vara helt ärlig finns det inte mycket bättre man kan göra på en lördagskväll -- i alla fall inte om man är en musikälskande dåre som jag ^^

//Lisa

PS. Jag vet att några av er är nyfikna över den "bok" jag håller på att skriva nu, men jag tänker inte avslöja handlingen riktigt än. Jag vill först skriva klart den och låta en av mina närmsta kompisar läsa igenom den först. Om hon gillar den tänker jag definitivt överväga att få den publicerad, och jag vill inte avslöja någonting alltför tidigt. Det jag kan säga är att jag hoppas på att den blir bra -- handlingen i sig är rätt bra, men om jag skriver den på fel sätt... Tja, håll tummarna för mig.
DS.

Oskyldigt dömd

Man kan inte förneka att många människor åker in i fängelse efter att ha blivit oskyldigt dömda. Det var inte ovanligt att svarta åkte in i fängelse för ett brott de inte begått -- det enda som egentligen krävdes var en anklagelse. För mig är det just det som karaktäriserade det sydstatliga rättssystemet under 1900-talets första hälft.
Men att bli oskyldigt dömd innebär mer än så. Det handlar om hur samhället ser på en person. Om jag skulle misstänkas för en dödsmisshandel, och om mitt ansikte dök upp i tidningarna tillsammans med mitt namn skulle jag då anses vara oskyldig trots att jag den dagen satt hemma med en kopp varm choklad? Knappast -- jag skulle fortfarande vara den tjej som tagit en annan människas liv. Det skulle först vara när den verklige gärningsmannen åkt fast som jag skulle bli rentvådd. Om ens det...

Det är faktiskt det som är det läskiga. Det finns en princip som säger: "Inget brott, inget straff". Men det stämmer inte i verkligheten. Även om människor inom rättsväsendet försöker se till att straffa någon som faktiskt begått ett brott gör inte vi samma sak. Vi straffar den som blir misstänkt -- tydligen är "misstänkt" en synonym till "skyldig".
Detta är en anledning till varför jag anser att en del av den svenska journalistiken är ett skämt, och någonting man ska skämas över. Det var flera tidningar som gick ut med ansiktet på Malmöskytten (jag vet att han kallas Lasermannen, men för mig är han inte det), och även hans namn. Han var inte ens dömd av en domstol då, han hade inte ens blivit åtalad, och ändå var han dömd som mördare av ett helt samhälle. Samma sak var det med Hagamannen. Det gick inte lika långt för den man som var polisens första misstänkte efter mordet på Anna Lindh. Man gick aldrig ut med namnet och ansiktet, men man berättade en hel del om hans bakgrund. Hur många av oss gick inte runt då och tänkte "Det är han"?
Den största domaren idag är journalister -- i alla fall här i Sverige. Som jag nämnde för några dagar sedan finns det så många journalister som åker in i fängelse för att ha haft modet att skriva. Här sker det motsatta. Som jag sade är en del av den svenska journalistiken ett skämt, men jag måste ändå understryka att det finns ett flertal jag respekterar till fullo, och beundrar!

Men tänk på det här nästa gång ni läser tidningen; om man läser om en person som begått ett brott tänk då efter vad det är ni läser så att ni inte dömer personen innan han/hon fått en dom från en domstolen. Det är en självklarhet att en person ska få en rättvis rättegång, men tydligen är det inte lika självklart att behandla människor rättvist.

//Lisa

"Det är såhär det är, lev med det"


Det är faktiskt en attityd jag inte gillar.
Många påstår att man inte kan göra en förändring när det kommer till främlingsfientlighet och rasism att man inte gör någonting åt det. Även om det är sådant som får en lösning efter sin egen livstid betyder det inte att man inte ska försöka vara med i förändringen. Om alla tänkte "det är såhär det är, det är bara att leva med det" skulle ingen av oss utvecklas, och det skulle inte heller världen göra. Just när det gäller rasism har vi redan kommit riktigt långt. Tänk på hur det såg ut för 50 år sedan och jämför det med dagens läge. Om det har kunnat förändras så mycket under en period på 50 år efter över 500 år av rasistiskt tänkande, varför skulle det då inte kunna förändras de kommande 50 åren?
Varför skulle man inte kunna vara en del av den förändringen?
Varför skulle man inte kunna vara en del av den utvecklingen?

 


//Lisa

Fredag

Mina kinder sticker, men det är rätt skönt faktiskt. Det betyder bara att jag varit ute i kylan lite för länge, och jag ser ingen fara med det. Jag skulle dock bli orolig om jag började få köldskador.

Jag var hos banken idag för att se vad som hänt med mina pengar. Allt stämde faktiskt -- vad jag inte visste var att gymet hade reserverat pengar till avgiften som ska betalas in om ungefär två veckor. Jag hade flera hundra på kontot redan innan jag gjorde en överföring från mitt sparkonto, men det var ett par hundra kronor jag skulle kunna använda om jag ville betala dubbelt upp till gymet nästa månad.

Jag är rätt trött och hungrig just nu då jag gick halva vägen från banken -- jag missade min buss, och jag missade den tunnelbana som skulle ta mig till pendeltåget, så jag gick till pendeln istället. Det tog sin lilla tid, och jag kommer säkert vakna upp med träningsvärk imorgon då jag var tvungen att klampa runt i ett par snödrivor, men det var faktiskt värt det :)

Hur har ni det nu? Har ni, liksom min syrra, fått jullov nu? Eller är det först nästa vecka ni får det?

//Lisa

Okej, vad händer?

Ni som har ett Blogg.se-konto; har ni också haft problem med att logga in?
Jag har försökt logga in här sedan halv nio, men det var något tjorv med hemsidan. Jag vet inte vad det är, men jag var tvungen att klicka på två länkar för att inloggningsrutorna skulle dyka upp. Är det bara min dator som spökar, eller hållar man på att fixa om sidans layout?

I vilket fall som helst lyckades jag ta mig in till sist. Jag sade att jag skulle skriva så fort jag blev på bättre humör, och det blev jag. Jag blev det rätt snabbt faktiskt. Syrran lyckades fixa fram lite pengar så att hon kunde springa ut och handla huvudingrediensen till kvällens middag. Det är rätt mycket man ska göra när man lagar till den rätten -- man ska hacka upp en lök och två paprikor och även lövbiff som man slänger ihop till en... gryta är det närmsta ordet man kan komma -- tillsammans med lite (okej, inte så värst lite) mellangrädde. Resterna av maten ligger i en låda i kylskåpet, och jag kunde inte göra någonting annat än att öppna på locket för en halvtimme sedan för att dra in doften. Det luktar verkligen gott, och jag lovar att jag ska lägga upp ett liknande recept för ett vegetariskt alternativ så fort jag listar ut vad man kan använda istället för lövbiff. Man skulle säkert kunna använda sig av quornbitar, men det skulle inte bli riktigt samma sak.

Jag ska åka till banken och försöka lista ut vad som hänt med mina pengar. Jag har trots allt inte köpt så många julklappar (den beställning jag gjorde för några dagar sedan har inte kommit än)... Jag kanske bara underskattar hur mycket mat som har gått åt när vi har haft kompisar som ätit här -- jag har bra koll på hur mycket jag lagt ut på allt jag köpt till mina vänner och familj, men när det kommer till mat har jag inte lika stor koll. Dessutom gick ju en liten slant åt att kunna köpa påfyllning till mitt mobila bredband... Jag kanske inte har så bra koll som jag först trodde, men det känns ändå lite väl otroligt att så mycket skulle ha försvunnit.

Äh, nu ska jag sova (okej, jag ska läsa tills jag mår illa av sömn), så god natt på er!





//Lisa

Julklappsinköp: Avklarat

Eller nästan i alla fall; jag har fortfarande en julklapp kvar att köpa. Jag hade tydligen några fler än vad jag trott (hihi). Men jag ser det i alla fall som avklarat nu, och det är det som är huvudpoängen.
Jag åkte nämligen iväg till köpcentret nu på dagen för att möta upp syrran och Bella. De tittade också på en del saker som de ska köpa lite senare, men jag passade på redan idag.

Jag tänker inte gå in mer på det. Vilken annan dag som helst hade jag gjort det, men inte nu. När jag var och handlade kunde jag inte köpa huvudingrediensen till den mat jag ska laga till senare för att jag inte hade tillräckligt med pengar på kortet. Förra veckan hade jag 3000 kronor, och jag vet med mig själv att jag inte spenderat så mycket pengar under veckan. Jag ska alltså åka och kolla upp det imorgon, men jag har ingen aning om vad allt har tagit vägen någonstans. Det är klart att jag blir orolig, och självklart blir andra sura på mig när jag räknar i huvudet och kommer fram till att jag ska ha betydligt mer. "Du får åka och kolla upp det!" -- det är den kommentaren jag fått ta emot. Det är klart att det är det jag ska göra, jag är inte korkad, men jag måste väl ändå kunna få vara orolig. Det är faktiskt inte så mycket begärt om man tänker efter -- speciellt inte då det är jag som ska laga mat, då jag är den som tvättat och städat...
Det märks att jag är irriterad, eller hur?
Men det är för att jag är det. Jag är irriterad, orolig och det gör mig stressad och jag får faktiskt ont i magen.

Jag ska försöka skriva när jag är på bättre humör, men jag tvivlar på att jag kommer bli det.
//Lisa

Vad är egentligen rimligt?

Jag läste igenom gamla tidningar från tidigare nu under veckan igår innan jag gick och lade mig. Jag blev så förbannad att jag ville sätta mig vid datorn igen, men jag lyckades hålla mig till nu.
Efter att man kommit fram till att det faktiskt rörde sig om en sprängbombare hade Jimmie Åkessons sekreterare twittrat "Vad var det vi sade?". Ovenpå det läste jag att SD kommer att lägga ner sina röster i en omröstning i Riksdagen för att deras förslag om att spara pengar genom att minska på invandringen inte skulle gå igenom då de andra sju partierna röstar ner det förslaget. Tydligen skulle en minskad invandring även göra Sverige mindre kriminellt.

Jag vet att få av er gillar politik, men det bryr jag mig inte om just nu då just detta riktar sig till en grupp människor som egentligen inte har någonting med saken att göra. Man kan inte dra alla invandrare över en kam och påstå att om invandringen minskade skulle kriminaliteten också göra det. Det finns inget som tyder på att det är sant. Det som i sådana fall är något som gör att man begår brott är osäkerhet. Ju större fientlighet som råder desto större osäkerhet blir det och det leder ju till att man får en större benägenhet att skydda sig själv. Badabing-badaboom, man har gäng som är angelägna om att "skydda sitt territorium". Det kanske låter långsökt, men helt ärligt finns det i alla fall en viss logik bakom detta. Var finns logiken i att människor från andra länder kommer hit bara för att kunna förstöra? Man skulle väl i sådana fall kunna tänka tvärtom också för den delen -- om vi som är födda i Sverige flyttar utomlands skulle vi då automatiskt tänka "äh, vafan, nu ska jag råna en bank"? Knappast! Om vi däremot levde i osäkra miljöer där vi inte kunde tjäna ihop tillräckligt mycket med pengar skulle vi säkert känna oss pressade till att t.ex. råna en bank. Det är i denna typ av miljö som många människor som flyttat hit rån andra länder som lever på det här sättet. Man blir så desperat att man inte ser en annan utväg. Det är inte utvisning de behöver.
Det är hjälp.

Om man ska minska på antalet invandrare -- i det här fallet är det övertydligt att man menar muslimer -- för kriminalitetens skull kan man väl lika gärna neka vita att komma hit. Det finns ju en chans att de är nynazister, och hur många hatbrott har inte de begått? Jag vet även med mig själv att jag skulle känna mig extremt otrygg med en nynazist i närheten med tanke på min romerska bakgrund. Men vem skulle få för sig tanken att neka en vit människa att komma in i landet då det "uppenbarligen" är de mörkhyade muslimerna som ligger bakom all brottslighet?

När det gäller "Vad var det vi sade"-kommentaren... Jag har aldrig hört någon säga "Om vi inte kastar ut muslimer kommer en av dem spränga sig själv i luften". Dessutom kan man faktist tänka såhär -- mannen hade bott här i Sverige i flera år, men det var först under senare tid han betedde sig konstigt och det är i samband med det som han sprängde sig själv. Är det inte också under senare tid som SD har suttit i Riksdagen?
Jag ska inte säga att han sprängde sig själv p.g.a. SD, men en person i sitt fulla sinnes bruk skulle aldrig påstå någonting som att muslimer ligger bakom detta. Det var en man som bestämde sig för att bli självmordsbombare. Om alla muslimer gjorde likadant skulle världens befolkning inte alls bestå av muslimer. Det måste väl ändå finnas ett skäl till varför muslimer finns, och det är för att islam inte förespråkar detta. Om man läser Koranen kan man inte läsa "om ni gör en bomb, fäster den på er själv för att kunna spränga er själva och människor runtomrkring; ty då visas Allhas ansikte för er".

Man kan inte lita på allt politiker säger till punkt och pricka. Man måste tänka själv och fråga sig "Är det här rimligt?". Det var därför jag hade så svårt att bestämma mig för vilket parti jag skulle rösta på i höstas. Alla partier lade fram olika typer av planer som skulle göra Sverige bättre. Jag kollade runt på partiernas hemsidor, men de gick aldrig ingående på var det vad de ville göra för att spara pengar -- det var mer "vi ska göra såhär". De enda som förklarade tydligt var just SD, och med tanke på att de var tydliga med en av de punkter som varit det största problemet de senaste åren... Det är faktiskt inte så konstigt att man stödjer dem då, men man måste fråga sig om det är rimligt att man kan neka plats till människor för att spara pengar och för att minska kriminaliteten. Det finns inget som antyder på det sistnämnda då även många som är födda i Sverige begår brott. Jag vet att det kostar pengar för staten när det gäller invandring, men man får inte heller glömma bort att de hjälper en dra in pengar när de fått arbetstillstånd.

Jag ber er -- fråga er själva vad som verkar rimligt.
För mig är inte osäkerhet någonting rimligt.
Och osäkerheten har funnits långt innan det här attentatet.

//Lisa

Dagens look

Jag ska snart gå och lägga mig, men jag tänkte slänge in en Dagens look, då jag inte gjort det på ett tag.



Dagens look blev Zac Efron på MTV Movie Awards 2009.


Ser ni likheten?



//Lisa

Panik

När vi var inne i stan tidigare idag spenderade vi en hel del tid på Drottninggatan. Till en början tänkte jag inte så mycket på det -- jag tänkte mer på att det inte är troligt att samma sak händer igen på samma plats, och jag kanske har rätt. Men jag måste erkänna att jag blev smått nojig när vi senare hörde serenerna från två polisbilar som körde förbi i närheten med en minuts mellanrum. Jag trodde definitivt inte att samma sak hänt igen, men man blir smått orolig.
När jag sedan vänder mig om i den lilla butik vi befinner oss i ser jag en löpsedel från...kan det ha varit Aftonbladet? Ni som sett den vet säkert vad jag menar -- löpsedeln som sade att man avkodat ett brev som kan häva nästa attack. Det var faktiskt när jag senare från syrran fick höra att det tydligen skulle ske en attack på torsdag -- dagen innan julafton.

Jag blev faktiskt inte panikslagen när jag fick höra detta. Jag blev mer misstänksam. Jag kikade därför in på DN:s hemsida, och där stod det ingenting om detta. Det fick mig att tänka om denna avkodning faktiskt var sann eller inte. Då är frågan om man sprider en sådan nyhet för att försökra oss om att polisen skyddar oss, eller om man bara vill sprida panik för att få fler läsare. I vilket fall som helst blir det på vår bekostnad; skillnaden är att det i ena fallet skulle vara oavsiktligt.
Det sista vi behöver nu är mer panik, eller vad tycker ni? Det sista vi behöver är fler idioter som beskyller islam för ännu en händelse som inte har ägt rum, och som jag tvivlar på kommer att äga rum. Att denna kod skulle vara på arabiska är bara ett skämt -- arabiska är knappast en kod, och det enda som behövs är en tolk. Oj, vilken kryptering på hög nivå...

Jag har en sådan stor respekt för journalister som arbetar för frihet utomlands.
Jag har en sådan stor respekt för journalister som arbetar för att människor ska kunna få ta del av sanningen. Många riskerar faktiskt sina liv genom att göra detta, och jag känner skam när jag ser att det finns journalister här i Sverige som försöker sprida så mycket panik som möjligt för att få flera läsare trots att informaionen inte stämmer.
Jag har spenderat den senaste halvtimmen med att titta på svt- och tv4play. Deras nyhetsinslag har inte alls behandlat detta, och det stärker min misstänksamhet ytterligare. Det de har sagt är att majoriteten av de islamistiska extremisterna bor i Stockholm. Med tanke på att enbart Stockholms stad har ca 1 miljon invånare, och med tanke på att hela länet innefattar 2 miljoner måste jag säga att det finns en viss logik bakom det hela. Men när jag tittar på det säger man ingenting om någon avkodning som Säpo tydligen har gjort. Det är inte troligt att enbart Aftonbladet skulle ha kunnat ta del av denna information, eller hur?

Jag är ledsen om någon av er läsare arbetar på Aftonbladet... Eller vänta, det är jag inte alls. Jag är mer nyfiken än ledsen. Hur kan man använda sig av falska "nyhetsinslag" i en tidning, och varför gör man det? Om ni inte gjort det; hur har ni kunnat ta del av informationen när ingen annan kunnat göra det?

Jag kan ha fel, men det är verkligen misstänksamt...

//Lisa

En dag i stan med tjejerna

Okej, några av tjejerna. Närmre bestämt två.
Som jag sade tidigare blev planerna för dagen lite halvt förstörda då jag misstagit mig om restaurangens öppettider. Det var riktigt synd, om jag ska vara ärlig, för maten där är gudomlig. Å andra sidan är det svårt att inte gilla grekisk mat, eller hur? ^^

Men jag, Natta och Mickan träffades inne i stan idag, och vi var där i fem timmar om jag inte misstar mig. Jag kan säga att vi kände våra fötter efter ett tag, och vi blev trötta till den grad att vi blev flummiga. Vi bestämde oss faktiskt för att leka turister, vilket innebar att vi pratade engelska var vi än gick. När vi till sist fikade på Wayne's körde vi faktiskt på en blandning; vi orkade inte prata engelska mer, men samtidigt var det just det vi hade gjort den senaste timmen så det blev lite svårt att återgå till "det normala".

Men vi hittade alla lite grejer -- jag lyckades hitta julklappar så det är inte mycket kvar jag ska köpa in nu (jag måste tacka Ginza för detta då jag beställt hem julklappar till fem personer). Jag är faktiskt riktigt glad och lättade över det. Det händer rätt ofta att jag handlar julklappar i sista sekund. Det är rätt dumt, jag vet, och någonting ännu dummare är att en av mina bästa vänner fyller år på annandagen, och syrran fyller år dagen därpå. Ibland kan det vara svårt nog att komma på julklappar till dem, och ovanpå det ska man tänka på födelsedagspresenter.

Men innan jag börjar babbla på för mycket tänkte jag slänga upp ett par bilder.











Om man inte kan bjuda på sig själv har man ingen humor -- det är min ärliga åsikt ^^




Okej, jag hittade bara två julklappar, men det är två mindre att tänka på ^^


Någonting till mig -- med tanke på att jag fick betala rätt mycket för det här hoppas jag att det blir ett bra resultat.
Någon som testat den här serien?

Innan ni klagar på dåliga bilder; det är min mobilkamera. Den är riktigt bra, men man måste hålla mobilen löjligt stadigt för att bilden inte ska bli suddig. Det är svårt med tanke på att det tar tid för mobilen att ta bilder.



Juste, för er som undrar -- nej, jag har inte skolkat från skolan idag!
Jag har ingen skola förrän på måndag, och då är det en föreläsning på kvällen. Det är inte många av er som vet att jag studerar halvtid på universitetet och att jag gör det på kvällarna. Jag letar efter jobb på dagarna, även om det var ett tag sedan sist. När man inte hittar något jobb börjar man tvivla på sitt självförtroende -- när man inte hittar någonting för att man inte har de rätta erfarenheterna börjar man ifrågasätta sina tidigare val. Det är inte särskilt motiverande kan jag säga er...

Hemkommen

Hej igen!
Jag kom hem för inte alls länge sedan. Ni kan nog tänka er hur frusen jag är efter att ha knallat runt i stan i fem timmar. Eller kanske inte när jag tänker efter; jag frös faktiskt inte så mycket. Det var min haka som tog den större smällen, och jag måste erkänna att det var bland det konstigaste jag varit med om. Jag tyckte att det var illa när min rumpa somnar, men hakan är ännu värre; framför allt när kanslan börjar komma tillbaka igen.

Jag är rätt hungrig och törstig nu, så jag ska försöka få i mig lite mat och tja, någonting att dricka. Jag skriver lite senare när min mage inte försöker få mig att tänka på mat.

//Lisa

Onsdag

Hejhej på er :)
Jag hinner inte skriva särskilt mycket nu (till er stora lättnad, kanske? :p) då jag ska åka iväg om en halvtimme -- jag ska faktiskt iväg för att träffa Natta. Tanken var att vi skulle äta grekiskt till lunch innan vi julsahoppar. Med tanke på att restaurangen inte öppnar förrän klockan tre (av någon anledning hade jag för mig att den öppnade två timmar tidigare) så vet jag inte riktigt än hur vi gör, men det fixar sig. Det fixar sig alltid hur man än vrider och vänder på det, även om man inte alltid förväntar sig det.




Jag hör av mig när jag kommer hem igen!
//Lisa

 

Hjärta av Glas


På många sätt är hjärtat som glas;
om det inte fylls förblir det tomt och kallt.
Om man inte är rädd om det
kan det krossas i tusen bitar.
Att plocka upp skärvorna som finns kvar
kan skada en på nytt.
Med ett glas kan man även
dela med sig av innehållet
-- precis som med ett hjärta och dess känslor



Gissa tre gånger om vad min "bok" heter? ^^

//Lisa

Bloggare=fjortis?

Nej, inte alls.
Det är faktiskt få bloggare jag stött på som jag känt varit fjortisar. Visst, de finns, men de känns mer som undantagen än normen inom bloggvärlden. Bara för att man skriver om mode och smink betder det inte att man är fjortis. Att man är ung bloggare gör inte heller att man är fjortis. Om man bryter mot alla stavnings- och grammatikregler som finns i sina inlägg... Nej, inte ens då är man fjortis. Det enda som händer då är att det blir lite jobbigt att läsa inläggen (det som är jobbigast för mig är att försöka läsa en text där man skriver "ja" istället för "jag" samtidigt som man skippar punkerna).

Jag har blivit kallad fjortis av flera personer. Jag har fått kritik för det faktum att jag har en blogg, vilket jag bara finner löjligt. Min favorit är när en person gav mig en pik i form av en fråga: "Skriver du om din dag?". Det låter inte så farligt, men i det läget handlade det mycket om tonläget och det faktum att denna person visste att jag varit hemma hela dagen då jag varit sjuk.

Har ni också tänkt på att det finns många fördomar kring bloggare?
Man tänker inte längre på inläggen eller bloggaren som ligger bakom bloggen -- för några år sedan var man en bloggande fjortis p.g.a. sitt beteende och för vad man skrev. Nu är man tydligen fjortis så fort man startat en blogg oavsett hur man är som person och oavsett vad man skriver. Jag har skrivit många inlägg kring utseendefixering, HIV/AIDS, en del om jämställdhet... Ja, jag tror faktiskt att jag är fjortis nu när jag tänker efter.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag förstår varför man får en sådan bild av bloggare. Det är alltför många bloggare som provocerar fram läsare genom att vara så ytliga som möjligt. Det är faktiskt ett säkert sätt att få en stor blogg nuför tiden. Det var faktiskt en person som för några/flera månader sedan skrev några tips på hur man får en framgångsrik blogg. Att vara provocerande var en av de punkterna.
Så ja, jag förstår varför man ser bloggare som fjortisar även om det inte är någonting jag gillar.



Jag är egentligen inte någon av dessa personer, men det är störst chans för mig att fortsätta vara bokmalen med pennan i beredskap än att sitta med öppen mun med en blankartad blick när jag tittar på TV. Detta trots att jag har en blogg...


//Lisa

Tisdag

Jag säger bara en sak: AJ!
Jag vet inte vad som hänt, men mina axlar värker som f*n. Bara att lyfta upp armen för att ta fram mjölken från kylen gör ont. Tro mig när jag säger att det är löjligt...

Annars är det inte mycket som har hänt. Jag och syrran tittar på en film som vi hyrde för en liten stund sedan -- ja, vi hyr fortfarande filmer. Vi vet att man kan titta på Internet, eller köpa i värsta fall, men jag älskar faktiskt att hyra filmer av någon korkad anledning. Jag vet att det är så oekonomiskt som det kan bli, men det är ändå någonting jag förknippar med från mina yngre år. Det blir lite av en annan känsla också; när man har köpt en film tittar man på den ett par gånger och sedan tänker man "jag kan titta på den när jag vill" och den blir bortglömd. Med hyrfilmer blir det inte likadant -- man uppskattar filmen på ett helt annat sätt.

Nej, nu ska jag fortsätta titta på filmen :)
Hur har ni det idag?

//Lisa

Döm mig inte på förhand

Folk har en bild av mig att jag är hård.
Den bilden var vanligare i höstas då jag hade min (oäkta) skinnjacka, men den finns kvar hos vissa. Det är antingen det eller att man ser mig som någon som inte kan ta någonting på allvar.

Jag har flera tatueringar, men det gör mig inte "hård".
Jag har en ansiktspiercing, men det gör inte mig "hård" heller.
Jag brukar ha på mig min klackade stövlar med nitar på, men det gör mig inte "hård".
Det blir inte lättare av att jag har en relativt stark käklinje, och att mitt ansikte är format som så att jag ser sur ut dygnet runt. Men jag är inte sur. Det är bara det att jag blir lite väl självmedveten när man stirrar på mig -- det är en sak om man möter ens blick och ler, men det blir bara obehagligt när någon verkligen stirrar. Det är sådant som får mig att tänka på de kläder jag har på mig. Jag bryr mig sällan om vad jag har på mig, men jag är medveten om att jag har tröjor som anses sitta lite för tajt på mig eller att jag har tröjor som sitter så pösigt på mig att det inte blir smickrande hur man än vrider och vänder på det. Efter år av osäkerhet är det svårt att vrida det till det motsatta -- trots att jag blivit så pass bekväm med mig själv de senaste åren som jag faktiskt är kan man inte bortse från närmre tio år av osäkerhet.

Ibland vill jag faktiskt skaka till vissa människor. Jag är trött på att inte bli tagen på allvar. Om sanningen ska fram vill jag inte bli den tråkiga tjejen som inte vågade bjuda på sig själv som jag en gång var. Jag tycker mycket bättre om den jag är nu -- glad, livlig och lekfull. Dessa egenskaper gör mig inte omogen, och jag har en djupare sida som ibland skriker för att kunna komma upp till ytan. Det jobbiga är bara att man inte alltid kan låta den komma fram då det inte alltid finns människor som vill lyssna. Varför lyssna på personen som inte har något vettigt att säga?

//Lisa

7 hemligheter

Bara för att jag inte har någonting annat att skriva om tänkte jag ta upp en gammal "blogg-favorit", och jag utmanar alla er som...tja, känner för att göra samma sak.

  1. Anledningen till varför jag började blogga var för att jag lät mig övertalas av mina vänner. Ironiskt nog har dessa vänner antingen slutat blogga helt, eller så bloggar de en gång i månaden -- det är faktiskt jag som får påminna dem om det nu.

  2. Jag gillar inte att shoppa -- jag gör det bara när jag behöver göra det, och då försöker jag dra med mig ett par kompisar för att det ska bli kul. När jag shoppar går jag aldrig in i affärer då jag vet att jag inte kan hitta någonting där som jag inte behöver (jag köpte nya byxor i fredags -- de båda paren hittade jag inom loppet av 15 minuter).

  3. Min humor är så pervers som den kan bli; jag kan inte ens titta på Ariel-reklamen utan att skratta (ni vet nog vad jag pratar om -- "Vad gör du när du får en svår fläck? Baddar den? Gbuggar den? Eller helt enkelt låta den va'?")

  4. Jag började skriva på en bok för några dagar sedan. Om jag blir klar med den om inte alltför länge ska jag låta en av mina närmsta vänner läsa den. Om hon tycker att den är bra kommer jag definitivt överväga att försöka få den publicerad.

  5. Jag har en romersk bakgrund. Visserligen är det tre, eller fyra, generationer bakåt i tiden, men om ni snackar s**t om zigenare ha då mig i åtanke.

  6. Jag gråter till mer eller mindre allt. Jag kan gråta när jag läser en bok när det blir lite sorgligt, eller när stunden är rörande. Detsamma gäller när jag tittar på TV-serier, filmer, nyheterna, när jag läser tidningen -- ja, jag gråter som en liten galning.

  7. Jag är en rätt säker person som är säker med sitt utseende. Men när jag vistas med personer som säger "jag är så tjock, jag måste banta" blir jag alltför självmedveten och det händer att jag tänker likadant.

 

//Lisa

Måndag

Ny dag, ny vecka, och otroligt nog ny energi.
Jag har under dagen fixat till lite grann här hemma, och om en timme ska jag tvätta sådant jag inte fick med i -- när var det jag tvättade senast? -- torsdags, tror jag att det var. Jag har även hämtat upp en gammal träningsboll från källaren. Bara för att klargöra det; nej, jag vill inte banta och gå ner i vikt, men jag saknar faktiskt känslan av att träna. Jag gick aldrig till gymet så ofta efter att ha skrivit upp mig där då jag kände att det inte var något för mig. Okej, helt ärligt kände jag mig riktigt osäker -- där kommer jag i liten, pluffsig och väldigt otränad och ska försöka lyfta vikter med killar som är lika breda över axlarna som de är långa. Nej, jag har alltid föredragit att utföra enklare träningsövningar här hemma.

Till att börja med måste jag dock få i mig mat. Är det bara jag som tycker att det låter ironiskt efter att jag precis pratat om träning?

//Lisa

Något värt att tänka på


Just nu ägen en manifestation rum på Sergels Torg. Det handlar om att försöka bevara den fred vi faktiskt har i Sverige efter självmordsbombaren. Hur många av er blir överraskade när jag säger att det var förbundet Muslimer för fred som tog detta initiativ?


Jag stöter fortfarande på inlägg och kommentarer inom bloggvärlden där man förkastar muslimerna. Även om jag redan skrivit om detta idag känner jag att jag behöver göra det igen för att understryka att detta inte var någons fel förutom de som var inblandade. Jag tvivlar på att Jordens alla muslimer var inblandade i attentatet, så därför ska inte de få skulden för det hela.

Jag blir irriterad när jag läser att Koranen förespråkar för våld och då man säger att Koranen säger att man ska bli dödad om man inte tror på profeten Muhammed när det i själva verket var muslimerna som från början accepterade andra religioner. Det finns regimer som inte tillåter en annan religion än islam, men då är det regimerna i sig som är dåliga -- inte religionen. Om muslimer ska döda de som inte har en islamsk, hur skulle jag då kunna vara vid liv än idag? Tänk på det ni, innan ni skriver något som ni inte ens vet någonting om (bara ett litet tips).

Man måste lära sig att skilja självmordsbombare från islam. Självmordsbombare utgöra av personer som blivit ledda på vilospår. Islam är en religion som förespråkar fred.


//Lisa

Katten i hatten

Jag har precis svarat på en del kommentarer som ramlat in nu på bloggen. Det är rätt sjukt -- varje gång jag kikar in har det kommit in antingen en eller två nya kommentarer. Jag kommer fortfarande ihåg den tid då jag kunde sitta framför datorn i tre timmar och hoppas på en kommentar. Jag kommer också ihåg att när jag väl fick en kommentar löd den "vill du vara med och tävla om skönhetsprodukter". Visst, det var kul, men när man skrivit om utseendefixering känns det lite fel att man får den förfrågan.

Jag sitter faktiskt här med hatten på huvudet och funderar ut vad jag kan slänga ihop till en middag. Jag vill köra på någonting stort, men samtidigt känns det rätt onödigt då jag är den enda som är hemma för tillfället och jag vet inte vilka som ska äta här eller inte. Jag vill inte stå med maten i en timme för att få reda på att alla andra redan har ätit. Men vi får som sagt var se hur det blir med det :)

Idag är det även tredje advent. Det är sjukt hur fort tiden går, men samtidigt får man inte glömma bort att advent kom tidigt i år. Det är å andra sidan så det blir när julen hamnar på en fredag, och värst är det när julen infaller på en lördag. I vilket fall som helst är det tredje advent idag, och jag blir så avundsjuk på alla er som julbakar idag. Jag har inte hittat bra recept än; jag hittar nästan enbart recept med nötter i, och om det inte är det är det lussebullar. Tyvärr har jag tröttnat på det senare...

Har ni några tips på bra recept som inte innebär att min hals torkas ut i den grad att jag får svårt att andas?

//Lisa

Varför ska vi vara så angelägna om att döda varandra?

Självmordsbombare i Stockholm...
Det låter så orealistiskt när man säger det, men tyvärr är det så det är nu efter att en man sprängt sig själv.
Det har inte riktigt hunnit sjunka in på mig än, men jag håller med om att det är bland det läskigaste jag har hört om. Det jag undrar nu är hur Sverige kommer att reagera. Även om dödsantalet inte var stort är det ju ändå en stor händelse för Sverige på ett negativt sätt, och det jag är rädd för är att vi kommer att börja delta i krig på ett mer aktivt sätt.
På sätt och vis är det just det som händer nu, och det är det som är det värsta.

Jag hatar att läsa personer skriva att det är muslimernas fel, att muslimer ska gå och dö, att muslimer får spränga sig själva i andra länder än Sverige... Att det dessutom har kommit motreaktioner på det -- "vi ska komma och döda alla svennar". På vilket plan är man bättre än självmordsbombaren om man håller på såhär?
Visst, religionen kan ha en betydande roll i sitt liv och i sin vardag, men den avgör inte hur man är som person. Det finns ingen religion som säger "du måste spränga dig själv i luften för att kunna komma till paradiset". Om det är någonting förkastar religionerna all form av våld. Att vi sedan använder oss av våld är en annan femma, men man kan inte säga att man gjorde det för sin religions skull, vad man än tror.

Om alla muslimer var terrorister och självmordsbombare, varför finns det då muslimer kvar?
Säger inte det er något om vad många muslimer står någonstans när det kommer till den frågan?
Man kan inte dra alla över en kam här -- extremister/fundamentalister är farliga hur man än vrider och vänder på det. Kristna fundamentalister är lika farliga som muslimska fundamentalister. Dessutom kan man inte rikta alla fingrar mot fundamentalister nu; det vi bör göra är att fokusera på vad som faktiskt hände. En man sprängde sig själv i Stockholm. Just nu är det allt vi behöver veta, men man måste ha i åtanke att vi hade tur. Det var en man som dog, och om jag förstått det rätt var det just den mannen som hade sprängmedel kring sig. I många andra länder, såsom Irak och Afghanistan, dör så många fler människor per attentat.
Jag säger inte att det som hände var bra; det jag försöker säga är att muslimer har fått ta mer skada av självmordsbombare än vad svanskar har. Många av de som överlever har tur, men det är också de som får ta s**t från omvärlden. Skulle ni seriöst tycka att det var kul om ni blev anklagade för att -- åh, jag vet inte -- en granne sprängt sig själv? Jag tror inte det, så varför rikta fingrarna mot varandra?

Jag inser att det alltid kommer att finnas motspänningar mellan olika religioner, men samtidigt känner jag också att vi borde ha kommit betydligt längre än så i utvecklingen. Nu har vi hamnat i det läget där vi faktiskt letar efter fel inom religionerna, och hur bra är det på en skala mellan 1 och 10?

//Lisa

Det är inte farligt att vara självisk

Det finns så många ord som man väljer att ta på ett dåligt sätt.
"Självisk" är ett av de orden.
Jag har alltid varit självisk, och jag kommer alltid att vara det. Jag är inte rädd för att erkänna det då det inte är någonting dåligt. Att vara självisk innebär inte nödvändigtvis att man enbart tänker på sig själv och ingen annan. Det innebär bara att man tänker på sig själv och värderar sig själv på samma sätt som man tänker och värderar andra runt omkring sig. Bara för att man är självisk betyder det inte att man är egoistisk. Det är just det som är så snedvridet -- sätter man sina behov före andras, trots att det är det bättre valet, är man egoistisk som inte tänker på andra. Vi kan inte kräva av varandra att man inte får tänka på sig själv -- om man inte kan tänka på sig själv kan man inte tänka på andra, eller hur?

Även ordet "bortskämd" har tydligen en dålig innebörd, men enligt mig är det bra att vara lite bortskämd. För mig innebär det inte bara att man lever av andra. För mig innebär det även att man vågar be om hjälp om man behöver det, och även när man vågar ta emot den hjälp man får trots att man inte bett om den. Så ja, jag är något bortskämd, men det är på ett bra sätt. Man kan vara bortskämd på ett moget sätt, och man kan vara bortskämd på ett omoget sätt. Vilket sätt man är bortskämd på är ett val man själv får göra.

Någonting annat som anses dåligt är om man är lill-gammal.
Vad är det som är så dåligt med att vara lill-gammal? Jag är det, och jag ser inget dåligt med det. Det är inget som gör mig tråkig. Det är i sådana fall tvärtom -- att jag är lill-gammal för att jag är tråkig.
Men seriöst, vad är felet med att vara lill-gammal? Jag har förklarat (på ett ganska dåligt sätt -- förlåt för det) att man inte nödvändigvis är dålig som person om man är självisk eller bortskämd, så ni får gärna förklara för mig vad felet med att vara lill-gammal är.

//Lisa

Ung och lite smått bortskämd

Det är så jag vill beskriva mig själv.
Jag är långt ifrån gammal, och vid första anblicken är jag inte bortskämd. De saker jag köper betalar jag för -- det händer att jag lånar pengar av mamma, men jag försöker alltid betala tillbaka det. Visserligen händer det även att jag och min syrra får pengar av vår mormor, och det kan även hända att vi får det av vår mamma också. Det är det som gör mig 2lite smått bortskämd". Egentligen är jag mer bortskämd än lite smått, men jag värdesätter de pengar jag får och jag ser till att på något sätt arbeta för att kunna förtjäna dem. Anledningen till att jag får pengar är för att jag hjälper till hemma, att jag pluggar och för att jag faktiskt gör vad jag kan för att försöka få tag på något jobb. Dessutom är det inte direkt som så att jag ber om pengar varje månad. Jag ber faktiskt inte om pengar överhuvudtaget.

Varför berättar jag det här?
På något sätt vill jag faktiskt belysa att man inte nödvändigtvis är omogen om man lever på det sätt jag gör. Jag ska inte förneka att jag fortfarande bor kvar hemma, och som det ser ut nu kommer det säkert fortsätta ett par år till. Det händer att jag får pengar, men det är sådant som ska gå till kläder och skolböcker. Jag försöker faktiskt se till att köpa så få böcker som möjligt för att kunna spara ihop mer (men det handlar även om att jag inte har någon plats i bokhyllan).
Även om jag är något bortskämd kan man ändå inte kalla mig omogen, och det är en irriterande fördom andra har. Om jag inte hade hjälpt till med hemmasysslorna på några som helst plan för att det är jobbigt/tråkigt hade det handlat om någonting helt annat. Men nu är det inte så det ser ut.

Jag har spenderat hela dagen med att städa. Det tog mig över fem timmar att bli klar. Mina fötter bultar för fullt nu, men helt ärligt var det faktiskt värt det, för nu ser det verkligen bra ut. Det här är inte heller första gången det varit så, och det är en av de många anledningarna till varför jag är trött på att bli kallad omogen och oansvarig gång efter annan av flera olika personer...

//Lisa

Städastädastädastäda

Ni kanske inte visste det, men jag ska städa idag.
Jag lovade mamma att jag skulle städa idag, så det är det jag ska göra efter att ha fått i mig något att äta. Jag tror faktiskt inte att det finns någonting annat jag kan säga hittills. Vad mer kan man säga? "Hej, jag mår bra och jag har kläder på mig"?

Nej, än så länge får ni nöja er med det här :p

//Lisa

Fredag

Dagen blev inte alls som planerat.
Jag kom aldrig iväg till Gamla Stan -- istället tittade jag på film tillsammans med syrran innan vi åkte till Farsta Centrum för att shoppa lite. Jag behövde ett par jeans och ett par jeans-legging. Efter en kvart hade jag hittat både och.

Nu senare på kvällen åkte jag hem till Linn och Tessan, och vi tittade på Idol/Cirkus Möller. Det var inte en särskilt produktiv dag, med andra ord, men det var verkligen skönt! Ett minus var bara att deras katt lyckades håra ner hela mig, men det kan jag leva med. Det hade varit illa om bussen på väg hem att varit full av personer -- bland så många är det lättare att man stöter på någon som är pälsallergiker, och chansen är större att just en pälsallergiker håller sig i närheten av mig. Men som sagt; det gick bra där.

För mig kan man inte se morgondagen som helg, men det är inte alla som är arbetslösa och går i skolan max fyra timmar i veckan, så jag tänkte fråga er vad ni har för planer nu till helgen?

//Lisa

Nobeldagen

När jag gik i grundskolan kom Nobeldagen och gick nästan obemärkt. Lärarna kunde mäna det för att påminna oss då vi vaar yngre, men när vi blev äldre blev vi påminda om det varje gång vi gick förbi biblioteket -- biblioteket låg mellan skolans högstadiedel och...tje, allting annat och under just högstadietiden ställde man fram en TV så att man kunde titta på förberedelserna och diskussionerna kring Nobelpristagarna.

Första året på gymnasiet blev en förändring. Vi hade programdag där vi enbart ägnade oss åt Nobel. Jag kommer vagt ihåg hur vi förberedde grupparbeten på svenskalektionerna inför Nobeldagen och att vi skulle redovisa olika typer av pris. Jag kommer ihåg att den grupp jag arbetade i fick fredspriset. Det var riktigt svårt faktiskt -- det står inte mycket om fredspriset, om man bortser från de tidigare pristagarna, men det fanns ingen tydlig historik någonstans. Fast det jag kommer ihåg mest av den dagen var glassen som serverades efteråt.

Året därpå var det återigen programdag, och vi skulle återigen utföra grupparbeten, men den gången skulle vi enbart arbeta under den dagen. Vi skulle redovisa kring vett och etikett under Nobelmiddagen. Det enda jag egentligen kommer ihåg från den dagen var ett citat vi stötte på när vi gjorde informationssök på Google -- "på Nobelmiddagen pratar man inte -- man konverserar. Att konversera är som att prata, fast bara om tråkiga grejer och med svårare ord". Återigen fick vi glass efteråt.

Förra året behövde vi treor inte ens vara med då vi fick dagen på oss att arbeta med projektarbetet. Någonting säger mig att jag gjorde någonting helt annat än det; om det var projektarbetet jag ägnade mig åt kan jag inte ha ägnat mer än en eller två timmar på det.

I år ska jag åka in till Gamla Stan.
Det är inte mer än det.
Visst, de personer som deltar i Nobelmiddagen är otroligt fina, men för mig känns det lite väl högtidligt. Jag förstår att det är en högtid i sig, men jag är en sådan enkel person att jag bara blir illa till mods av det hela. Jag är en sådan person som längtar till sommaren för att det är den bästa årstiden på året för att kunna äta en stekbit och dricka en iskall öl till. Jag tror att de flesta i min ålder tänker likadant -- kanske inte med ölen, men att det känns lite för högtidligt får vår generation.
Fast jag kanske har fel i det antagandet...

//Lisa

Tvätten klar, men jag då?

Jag blev klar med tvätten för drygt en timme sedan, och sedan dess har jag svarat på era kommentarer och kikat in på Bloglovin för att läsa igenom alla inlägg. Även om bloggvärlden har väldigt många brister måste jag erkänna att den tar fram olika personligheter och det är någonting jag älskar. Det jag också tycker är härligt är att man kan se en persons utveckling, men också främst sin egen. Jag läste några av mina tidigare inlägg, och jag skäms nästan över vilken pessimist jag framstods som då. Jag har varit en positiv, glad och sprallig tjej de senaste åren, men det är först under de senaste månaderna som de sidorna hos mig kommit fram.

Men i vilket fall som helst är jag klar med tvätten, koffeinkickan jag fick efter att ha druckit lite för mycket kaffe har lagt sig, mitt blodsocker är på en jämn nivå efter att jag ätit lite för sent och det enda jag har kvar att göra är att ta den dusch jag är i desperat behov av. Det och det faktum att jag behöver bädda sängen. Och borsta tänderna.
Jag är faktiskt glad över att jag är ensam i rummet nu, för jag luktar inte särskilt gott. I alla fall inte från min vinkel, men å andra sidan innebär "min vinkel" att jag trycker upp näsan i ena armhålan. Någonting säger mig att det är nu ni tänker att jag antingen får skylla mig själv eller köpa en bättre deodorant. En bättre deodorant behöver jag visserligen då den jag har nu är slut...

Jag hoppas att er torsdagkväll varit bättre, men lika givande (tro mig, rena kläder är givande) som min varit.

//Lisa

Nybryggt och kaffe och en nybränd tunga

Det är det som är problemet när man ska dricka kaffe -- man inser inte hur varmt det faktiskt är. Det är otroligt skönt när värmen sprider sig från bröstkorgen och utåt, men det är inte lika skönt att inte ha någon känsel på tungspetsen. Men det får gå som det går helt enkelt, för jag behöver få i mig det här kaffet -- dels för att jag är trött, och dels för att jag inte fått i mig koffein på hela dagen och att mitt huvud därför bultar. Det känns lite som att jag har en hel smurf-by instängd i huvudet och att de bankar för att kunna komma ut.

Jag ska tvätta om ungefär tre kvart, så fram till dess ska jag fortsätta dricka mitt kaffe, fortsätta titta på Cougar Town och kanske rent utav dricka upp det kaffet som är kvar i bryggaren då allt inte fick plats i muggen.

Ni har väl inte glömt bort att ni kan tävla om en ny bloggdesign här? Jag vet att den inte är julig, men ge den en chans ^^

//Lisa

Varför ska man ignorera istället för att upplysa?

Människor dör av svält världen över.
Det vet vi alla om, men ändå väljer många av oss att förbise detta.
Människor världen över är så pass fattiga att de inte kan klara sig.
Vi kallar dessa människor för afrikaner, men de fattigaste människorna bor faktiskt i Indien.
Det är få som vet om det, och man gör inte mycket för att belysa det.
Ukraina är det land inom Europa som har störst andel prostituerade. Många kvinnor finner ingen annan utväg än att sälja sig själva, och detta sker inte bara i Ukraina. Det sker överallt, men de blir dömda så otroligt hårt -- de har ingen status i samhället och det finns faktiskt människor som anser att de förtjänar att bli våldtagna. Hur kan man önska den typen av smärta till kvinnor som redan är desperata?
Ovanpå det finns det barn som säljs till barnarbeten, sexslavar och som barnsoldater.
Det finns barn som föds med HIV för att det är få människor som känner till konsekvenserna av denna sjukdom och som inte har den rätta kunskapen kring den.
Det finns även barn i Rumänien som blir utfrysta på barnhem av just de människor som ska ta hand om dem. De blir isolerade i sina sängar, de får en begränsad tid att kunna röra sig fritt på och de kan inte vara sociala med andra barn. Den största utvecklingen av oss människor sker under våra första år, och det sker med hjälp av vår omgivning. Om man tar bort omgivningen vad tror ni händer då?
Även om alla inte känner till allt detta är det något man väljer att ignorera.
Är det inte på tiden att vi viker av från den trenden?

Vi skulle läsa Candide till gårdagens lektion, och det som är så hemskt med den boken är att man beskriver hemska scener med människor som fått magen uppsprättad. Man går inte djupare in på scenerna, och man har efter ett stycke lämnat scenen bakom sig och fokuserar på nästa sak. Jag sade igår "hur kan man vara så kallhjärtad?" med en skämtsam ton. Det jag tänkte på då var: Hur kan Voltaire ha varit så kallhjärtad som inte berättade mer djupgående om dessa scener -- hur kan man bevittna någonting sådant här och sedan vända blad? Det var faktiskt då jag insåg att det är just det vi gör. Vi läser i tidningar, vi läser i böcker, vi hör på nyheterna och vi hör av varandra om saker som sker i världen. Vi tycker att det är hemskt, slänger handen över munnen, men en timme senare tänker man inte längre på det.

Jag förstår inte hur vi kan ha en sådan liten respekt för varandra, och hur vi kan vara så kalla att vi inte reagerar när andra människor blir behandlade på det här sättet. Vi protesterar mot olika behandlingar, visst, men sedan då? Man tänker att man gjort sitt innan man går vidare utan att någonsin prata om det igen. Jag är säker på att många av er är lite irriterade på mig för att jag tar upp samma saker om och om igen, men om sanningen ska fram är det just det som krävs för att man ska kunna nå fram och det är även det som påvisar att man fortfarande minns.
Frågan är vad ni väljer att göra -- att minnas eller glömma bort? Att försöka upplysa, eller att ignorera och gå vidare?

//Lisa

Onsdag

Oj, vilken dag det har varit!
Dagen börjar med att jag försover mig då jag glömt att sätta väckarklockan. Det var ingen fara så, men jag hade gärna velat ha lite mer tid att hinna läsa ut boken då jag inte gjorde det igår. Det gick inget vidare med läsningen då jag var så pass stressad att jag inte tog till mig texten. Jag tog en paus på två timmar, och bestämde mig senare för att åka in till skolan tidigare bara för att kunna hålla mig borta från distraktioner. Jag läste faktiskt på vägen till skolan, och även när jag var i skolan. Det gick faktiskt bra i slutändan, men sedan fick jag reda på att vi bara skulle läsa den första och sista delen istället för alla fyra. Visserligen klarade jag av att läsa alla fyra delar, så jag antar att min metod var den bästa i slutändan :p

Men det är inte så mycket mer än det som hänt under dagen. Även om skoldagen bara varar i tre timmar (ett två timmars lång lektionspass och en timme för diskussion med grupper inom klassen angående de texter vi läst), så tar det 40-50 minuter att ta sig till skolan, och ytterligare 40-50 minuter att ta sig hem. Jag blir borta ungefär fem timmar, och jag vill inte riskera att komma för sent för att kunna göra något under dagarna. Jag vet inte varför jag berättar just det här -- jag bör inte förklara mig varför jag min blogg är tråkig på onsdagarna, framför allt inte då ingen har klagat hittills. Det är också en annan sak jag vill ta upp med er -- ni är verkligen bäst! Jag älskar att logga in på bloggen varje dag för att se era kommentarer. Det var rätt länge sedan jag fick en taskiga kommentarer, och det är verkligen någonting som värmer. Samtidigt undrar jag lite när "stormen efter lugnet" slår till :p


Men hur har ni haft det idag/ikväll?

 

//Lisa

Den större människan

Det jag älskar med boken (Gullivers resor) hittills är allusionerna.
Ni känner väl till att Gulliver hamnar i landet Lilliput av en ren slump efter att han hamnat i en storm under sin sjöresa. Lilliput består av personer -- de är precis som vanliga människor bortsett från att de är, och jag citerar, "inte längre än sex tum långa" (sex tum motsvarar ungefär 15 cm, om jag tänker rätt). När Gulliver under sin andra resa hamnar i landet Brobdingnag är det han som är den lille människan.
Så vad är det för allusion jag ser här?

Just i Lilliput är människorna hårdare med sina bestraffningar än vad människan är, och människorna på Brobdingnag är betydligt mildare. Även om alla parter är älskvärda på sitt sätt anser den större människan att den mindre är av dåligt släkte om man tittar på användningen av våld. Ser ni samma sak som jag ser?
Det är trots allt lite av en sterotyp att männen ska vara stora och starka -- det är sådant som är manligt, men när det kommer till kritan är det just detta som gör att man krymper som person. Den gode människan är den större människan, och genom att använda sig av våld blir man mindre mänsklig. Man blir mindre som en man, och även som kvinna. Den större människan är den som blir respekterad, och man tar ofta miste på respekt och fruktan. Att man är fruktad som person gör inte att man är respekterad. Om man är respekterad ska människor i ens omgivning kunna finnas till hjälp utan att man själv yttrar ett hot. Som fruktad kan man säkerligen inte vinna respekt då person enbart gör vad man vill för att man är rädd för konsekvenserna. Om man tar bort hoten vad återstår då? Likgiltighet.

Den större människan är inte den person som trampar ner andra för att möjligheten finns. Den större människan är den som ser till att inte trampa ned människor för att man inser att man har den möjligheten. Förstår ni var jag vill komma någonstans?
Bara för att man har möjligheten att utsätta en annan person för mobbning ska man inte göra det. Det är bland det lägsta man kan göra, och det är inget som kommer att göra någon nytta i framtiden. Det finns ett uttryck som säger att man får tre fingrar riktade tillbaka om man riktar ett av sina mot någon annan...

//Lisa

200 sidor lästa, och 200 sidor kvar...

Jag kände att jag behövde ta en paus i läsningen. Dels för att jag lovade mig själv att ta en liten paus mitt i, dels för att jag blev trött och seg, men också för att jag är i desperat behov av en dusch och jag vill inte att det ska bli alltför sent.
Jag måste erkänna att den här boken var väldigt lättläst, och det förväntade jag mig inte. Jag har läst böcker från 1800-talets början som är betydligt mer svårlästa. De är otroligt bra (man kan knappast påstå att Jane Austen var en dålig författarinna), men det kan ibland ta ett tag att läsa igenom allt. Visserligen kan det bero på att jag läser de böckerna på orginalspråk, men jag tvivlar på att jag skulle kunna läsa ut halva boken på enbart några timmar. Det har jag lyckats med just denna, och jag har inte heller fått musten utsugen. Jag kommer att läsa mer efter att ha duschat (och förmodligen även ätit en bulle), och det är inget jag suckar och stönar över. Jag tror faktiskt att många av er skulle gilla den här boken -- Gullivers resor. Jag kommer ihåg att jag som barn tittade på en tecknad serie på helgmornarna som hette just Gullivers resor. Jag gillade inte serien, och med tanke på att jag fick en fix idé om att serien byggde på boken trodde jag inte att jag skulle gilla den verkliga berättelsen. Jag förstod med åren att serien inte alls byggde på boken, men det är först nu jag inser att serien bygger mer på "Expedition: Robinsson" än just Gullivers resor.

Men det är verkligen en bok jag rekomenderar, men om ni vet med er att ni inte gillar ord som "enrira" är det kanske bäst att man väntar ett litet tag med att läsa den ^^


//Lisa

 

Dålig uppdatering

Jag har verkligen blivit dålig på att uppdatera den senaste tiden, men tro mig det kommer bli bättre senare under veckan, och definitivt nästa vecka. Hoppas jag...
Jag var tvungen att åka in till skolan för att låna en bok på biblioteket. Inte visste jag att det var en bok på 400 sidor som jag ska läsa ut till imorgon. Det var ytterligare ett smärre bakslag gällande skolan, men om jag lägger manken i kan ag säkert hinna läsa ut den. Boken är rätt liten till höjden och bokstäverna är tillräckligt stora för att jag ska kunna läsa utan mina glasögon. Det innebär, i vilket fall som helst, att jag har en hel del att ta itu med nu. Jag ska försöka skriva senare, men jag vet verkligen inte när det blir.

//Lisa

Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest

Jag har precis tittat klart på den andra Pirates filmen, och jag har glömt bort hur mycket jag faktiskt gillar den. Dels är det för att karaktärerna börjar utvecklas till de människor som de en gång i tiden sade "Det kommer aldrig hända mig", men också för att humorn är smart samtidigt som den är löjeväckande. Det är svårt att förklara, så jag låter denna YouTube-video tala för sig själv :p

//Lisa

Midnight Rain




There is a beauty in the rain
though many denies it.
There is a tranquility in the drizzle
that gives me comfort
in the midnight hour.
There is a sadness in the rain;
When I am reminded that you are no longer here
the rain gives me peace
and it calms me down.
But how can I be delighted
to see the tears of the skies
when I want to shed a tear of my own?


En liten dikt jag skrev för ett tag sedan. Jag trodde faktiskt att jag hade tappat bort den, men när jag hittade den tänkte jag att det skulle vara en bra idé att spara den här på bloggen -- om några år, när jag förhoppningsvis börjar bli bra på det här, hoppas jag att jag ska kunna blicka tillbaka och se hur jag utvecklats.

//Lisa

Min kväll

Jag åkte in till skolan för att kunna ha föreläsning, men föreläsaren kom aldrig.
Jag och några av mina klasskamrater satt utanför hörsalen i nästan en halvtimme utan att någonting hände. Vi bestämde oss därför för att gå till byggnaden där vi har våra seminarier, men inte heller där fanns det någon. Så vad skulle man göra förutom att åka hem? Tanken var att jag skulle låna ett par böcker från biblioteket, men självklar ligger min plånbok -- med bibliotekskortet -- hemma istället för i min väska. Det är definitivt något man kan kalla för att smärre bakslag, men jag ska försöka hinna med att åka in dit imorgon.

Nej, det var inte så roligt att komma till skolan utan att det var något, men vi från klassen delade många skratt kring det på vägen hemåt. Vi pratade om man skulle kunna referera till den här föreläsningen till nästa hemtenta, men jag tror inte att vår lärare skulle gilla det särskilt mycket :p

Någonting som ändå är bra är att min irritation börjar lägga sig nu, och ännu bättre är att min trötthet inte gör det. Jag vet med mig själv att jag inte kommer att kunna klara av ytterligare en sömnlös natt.

Hur har ni haft det idag?
//Lisa

Måndag

Hej på er! :)
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva då jag inte riktigt har piggnat till än. Återigen fick jag ingen sömn i natt, och jag somnade först efter halv sju. Det skulle enbart ha varit irriterande istället för jobbigt om jag inte skulle upp tre timmar senare för att kunna träffa syrran som bott på sin skola under den senaste veckan. Som tur var skickade hon ett SMS där hon skrev att hon inte orkade, så efter att ha ätit frukost gick jag och sov igen. Problemet var bara att jag gick och lade mig för fyra timmar sedan, och vaknade upp för 20 minuter sedan.

Jag vet inte alls vad det är med mig. Jag kan ligga i min säng och tänka på allt mellan himmel och jord, och det gör att jag inte kan sova. Jag testade att skriva ner mina tankar, och till en början funkade det, men efter en kort stund kom nya tankar upp till ytan. Det roligaste måste ändå ha varit när jag till sist var nära på att somna kring halv fem. Hur vet jag att klockan var halv fem? Jo, för att jag började nysa mitt i allt och kunde inte sluta.

Jag hoppas att resten av dagen blir bättre -- jag gillar inte att känna mig så pass irriterad på allt och alla som jag faktiskt gör nu...

//Lisa

Tartuffe

Jag läste precis klart pjäsen "Tartuffe" av Moliére, och jag måste säga att jag verkligen gillar den. Om det inte vore för de krystade rimen i dialogen skulle jag säkert älska den, så jag undrar om den finns att köpa i en annan översättning ^^

Man skulle kunna tro att denna pjäs handlar om mannen Tartuffe, men det är en historia som kretsar kring honom. Han själv dyker faktiskt inte upp förrän i andra scenen i tredje akten.



För att ge en kortfattad bekgrund kretsar historien som sagt var kring Tartuffe. Han är en man som levt på gatan och som hittats av Orgon. Tartuffe får bo hos honom tillsammans med hans familj -- hustrun Elmire, barnen Mariane och Damis samt modern Madame Pernelle.
Orgons familj och vänner avskyr Tartuffe då man ser honom som en hycklande skurk. Detta ser varken Orgon eller Madame Pernelle, och de vägrar lyssna till de andra. När Orgon sedan meddelar att han tänker bryta upp förlovningen mellan Mariane och hennes älskade, Valère, bryter kaoset ut. Dorine, Marianes kammarjungfru, försvarar Marianes rätt till sin förlovning med Valère, men Orgon hör inte på. Inte heller hör han på då Mariane själv bönar och ber.

När Tartuffe sedan träffar Elmire bekänner han sin kärlek för henne. Hon blir chockad och säger att hon inte kan vara sin man otrogen
(om ni tycker att detta lät krystat ska ni läsa texten), men hon medger att hon tänker hålla tyst om saken om Tartuffe vägrar att äkta Mariane. Han går med på detta, men Damis hörde detta samtal och avbryter det. Elmire försöker lugna ned honom, men när Orgon kommer in i rummet berättar Damis genast vad som hänt. Elmire bekänner även hon att det stämmer, men inte heller här vill Orgon lyssna. Istället ignorerar han sin hustru och straffar sin son för att ha talat så illa om en sådan from man som Tartuffe. Orgon är fortfarande fast besluten med att dottern ska gifta sig med vännen, och när han befaller sin dotter att göra detta går ner på sina knän och ber honom. Orgon bir rörd av detta, men hans beslut står kvar. Elmire får då en idé att försöka förföra Tartuffe . Genom att förföra Tartuffe med enbart de två och Orgon i rummet kan Orgon se mannens sanna ansikte. Elmire ber därför Orgon att gömma sig under ett bord, och han får även själv höra sin vän förföra hustrun...



Det jag gillar med den här pjäsen är att den är så verklig på någon sätt.
Vi har Madame Pernelle, som inte nämns så ofta i texten, som i början antyder att hon är hushållets förnuft då hon är äldst. Istället är det hon som är den mest blinda av de alla, och det inkluderar Orgon.
Även Orgon agerar som om han vore förnuftet då det är han som äger huset och marken den står på. I själva verket är det Elmire som är förnuftet. Hon kommer med djupa resonemang och hon gör vad hon kan för att maken ska inse sanningen utan att jäkta och irritera honom. Hon står även för listen i denna pjäs.
Mariane är nog den tydligaste bilden av hur det var för många kvinnor under den tid då pjäsen skrevs -- hon är oskuldsfull och lyder sin far till fullo, men inte ens denna lojalitet besvaras då hon inte längre får gifta sig med den man hon älskat så länge. Hennes kammarjungfru är faktiskt motsatsen -- Dorine är allt annat än blyg och tillbakadragen. Hon yttrar sin mening innan hon ens hunnit tänka den, och vid ett tillfälle säger hon:
"Var tacksam ni, Monsieur, att jag en flicka är,
För om jag vore karl ni stog ej längre här!"

Jag älskar det faktum att karaktärerna inte är stereotyper; kvinnorna är inte svaga och männen är inte löjliga. Karaktärernas egenskaper ställs mot varandra istället för deras kön, vilket jag anat i många andra pjäser. Jag ser även en rolig allegori i det hela, som också är sann än idag; om man älskar en person ser man förbi deras brister och fokuserar på det goda, men när man väl lägger märke till dessa brister är det de enda man kan tänka på.

Pjäsen var känsloladdad och rolig, och tror att ni skulle gilla den om ni gav den en chans. Försök bara att bortse från det krystade rimmet, så ska det gå bra ^^

 
Man kan beställa hem pjäsen från Adlibris, men annars finns den i antologin "Litteraturens klassiker - Det fransk-klassiska dramat" som är betydligt lättare att hitta i bokhandlar, på Internet och även bibliotek (det exemplaret jag har här bredvid mig är lånat från Stockholms universitetsbibliotek).


//Lisa

Modern teknik -- bra eller dålig?

Alla här hemma sitter vid en varsin dator, och är inne på bl.a. Facebook.
Jag ser inte det som en bra sak, och jag vet att det låter rätt fel från mig då jag själv sitter vid en dator som en idiot.

Det finns många bra saker med just Internet. Dels underlättar det en hel del om man ska skriva en uppsats kring ett ämne och då man behöver lättillgänglig och bra information snabbt. Jag tvivlar starkt på att jag är den enda som anser att Google var den bästa skapelsen människan kunde hitta på.
Jag ser även bloggen som en bra sak -- även om bloggvärlden är så ytlig som någonting någonsin kan bli finns det en hel del bra saker med den också. Just för mig är det tröstande att det finns personer som gått igenom samma typ av känslor som jag ibland (eller väldigt ofta) gör, och det är väldigt tröstande att kunna ta till sig bra råd och veta att man inte står ensam. Jag känner mig rätt taskig som skriver detta då jag inte vill att andra ska gå igenom samma sak som jag gör/gjort, men jag måste samtidigt erkänna lättnaden av att inte stå själv. Samtidigt kan det ibland vara en tröst att tro att man kan hjälpa andra i deras sits utifrån sina egna erfarenheter. Jag vet inte om jag är till någon bra hjälp eller inte, men jag gillar att tro det.
Via Internet kan man även ta kontakt med personer man glidit isär under årens gång, men samtidigt får det inte gå till överstyr.

Internet kan hjälpa en vara social, men det kanske enbart gäller inom just Internet. Om man inte kan agera med verkliga människor i det verkliga livet är det någonting som inte stämmer. Nu pratar jag inte om det faktum att man kan vara rättfram inom Internet och blyg i verkligheten; jag menar då man är så insjunken i datorn i den grad att man mer eller mindre slutar fungera. Man kan inte förneka att det finns personer som varit så insjunken i datorn att man varken sovit eller ätit. Även om det inte behöver gå så långt är det ett problem om man bildar en bubbla kring sig; då man hlt enkelt slutar lystra till sin omgivning och tonar bort alla ljud som existerar utanför datorn.

Så frågan är om community-sidor verkligen är så bra som man tror...

Just när det gäller mobiltelefoner kan man också fråga sig hur bra det faktiskt är. Det är otroigt behändigt om man inte är hemma och behöver få tag på någon, och om man inte får något svar är SMS en gudagåva. Men det är inte det som är det viktigaste just nu, eller hur? Vilken typ av mobil köper man nu; en Nokia 3310 som kan hålla hur länge som helst, som är riktigt bra att ringa och SMS:a med, men som inte ens har en bildskärm eller köper man en Samsung Ultra touch med kamera, MP3, pekskärm, tillgång till Internet etc.? Det är större sannolikhet att man köper det senare, eller hur? Ironiskt nog är det just den mobilen jag har...
Många ser även mobilen som en stressfaktor. Det finns faktiskt vissa som blir nästintill hysteriska för att de glömt mobilen någonstans. Nu menar jag inte att man glömt mobilen på ett hotell i London och att man upptäcker detta i Sverige -- jag menar att man glömmer den när man går ut och handlar. Varför skulle man bli hysterisk? Jo, för att man precis skickat SMS till 38 personer -- man vill knappast ha 12 548 SMS att besvara under en och samma gång.

Just nu känns det inte som att man för utvecklingen framåt med människors bästa i centrum -- man för den framåt för att briljera. Just när det gäller mobiltelefoner trycker man in så mycket teknik som möjligt att den till sist inte håller i mer än 1½ år.  Är det verkligen bra?

//Lisa

Dagens look



Jag tycker faktiskt att jag ser ut som en superhjälte här:
"Modell-Dumbo till undsättniiiiiiing!"
Frågan är bara om jag kan undgå att flyga in i någonting (om inte någon)...



//Lisa

Andra advent

Det har hänt rätt mycket idag.
Till en början tog familjen (bortsett från syrran som inte kunde) en liten tripp upp till Liljeholmsgallerian där vi hade ett par ärenden i form av julklappar. Jag hittade inte så mycket där, och dessutom är det svårt att köpa något til familjen när man är med familjen.

Efter att ha varit där ett litet tag var det bara att gå hem till mormor som bor en liten bit bort (jag tror faktiskt att det bara tog en kvart att gå) för att ta en adventsfika. Dessutom skulle vi hjälpa henne med hennes katt som går på medicinering. Det är inte direkt någonting han gillar, men till hans försvar skulle jag inte heller gilla att få en slang inkörd i munnen med personer som håller i en för att kunna få i sig en äcklig medicin. Jag känner faktiskt igen mig med det där -- inte så mycket med att man står på alla fyra på ett matbord med en person som håller fast en, men jag kommer ihåg när jag var yngre och var tvungen att gå på penicillin. Det var verkligen inget jag såg fram emot, då den var flytande. Jag försökte vid flera tillfällen att vägra helt och hållet, och det är faktiskt anledningen till varför jag fick börja med tabletter redan i...kan jag ha varit sex år gammal?

I vilket fall som helst fick vi lite sällskap drygt en halvtimme efter att ha kommit hem, och återigen blev det adventsfika. Hmm, två adventsfika under andra advent... Är det nu man hoppas på tre adventsfika nästa vecka?
Nej, men som jag sade har det varit ganska mycket idag, och det är mer eller mindre först nu vi hinner äta middag. Tro mig när jag säger att jag inte är lite hungrig :p

Vad har ni haft för er idag?
//Lisa

Utlottning: Bloggdesign!




Klicka på biden för att få den större.


Det är alltså denna design jag har klistrat ihop de senaste två dagarna, och nu får ni ta del av den.
Om ni är intresserade av designen är det bara att kommentera det här inlägget. Vinnaren kommer även utses till Veckans Blogg, och kommer därmed vinna en länkning i sidomenyn som varar i en vecka.
Med tanke på att jag tänker välja ut en slumpmässig vinnare har ni större chans att få designen ju fler gånger ni kommenterar (ja, jag vet att jag kör på samma metod som Fiona gjort när hon valt ut Dagens blogg -- det var faktiskt från henne jag fick denna idé från).
Om jag får in tillräckligt många intresseanmälningar redan imorgon (tekniskt sett senare under dagen) kommer en vinnare utses då, annars blir det nästa söndag.

Detta funkar enbart för bloggare med blogg.se-konton

//Lisa

Haitis offer

Jag tror knappast att någon av er har glömt bort jordbävningen i Haiti som orskade över 200 000 dödsoffer.
Det var verkligen någonting alla människor världen över reagerade på, och det gäller även svenskar inom bloggvärlden. Så många inlägg skrevs om detta, och jag kommer ihåg hur varm jag blev när flera personer valde att skriva om det.
Det som är synd är att vi på något sätt lyckats glömma bort människorna. Trots att det gått snart ett år sedan katastrofen lever människor fortfarande med konsekvenserna av jordbävningen. Hittills har över 2 000 människor dött p.g.a. koleran som sprids. Flera människor får ingen egen grav för att det är så pass många som dör -- istället får dödsoffrena hamna i massgravar.

Det är alltid hemskt att förlora en familjemedlem eller en vän, men ännu värre är det att inte veta var denne person är begravd någonstans. Man har en chansning om var personen befinner sig, men man har ingen grav att gå till och man har ingen gravsten som lämnar ett minne efter sig att det fanns en gång fanns en person i livet som än är älskad i döden. Jag finner faktiskt tröst i att min pappa har en grav jag kan gå till när jag känner mig nedtämd, och jag finner även tröst i att vi hade en begravning åt honom -- det var ett värdigt sätt för oss, i alla fall mig, att säga hej då.
Alla de människor som fortsätter dö i Haiti p.g.a. att koleran sprids...tja, alla dessa offer får ingen chans till en begravning då det är alltför många som dör. Det är för många som dör för att man ska kunna ge alla gravplatser. Jag tvivlar även på att alla har råd med en begravning och allt vad det innebär, med gravstenen inräknad. Det var det som fick mig att gråta igår när jag började läsa artikeln. Jag kunde faktiskt inte avsluta läsningen då jag blev så berörd av detta. Tänk er själva att någon som står er nära dör, och tänk er att denna person kastas ner i en massgrav tillsammans med flera andra människor för att det är det enda man kan göra med alla dödsoffer.
Tänk er att inte kunna hålla i en begravning för den ni älskar.
Tänk er att ni inte har en grav att gå till.
Tänk er sedan att detta är verkligheten för tusentals människor.
(Klicka på bilden för att komma till artikeln jag pratade om)

Man kan bli katastrofsponsor hos Hoppets stjärna, men då skänker man ett månadsbelopp. Jag är väl medveten om att alla inte har denna möjlighet. Därför kan man skänka pengar till UNICEF via denna länk.
Om man vill skänka pengar direkt från mobilen är det bara att SMS:a HAITI till 72 900. Dessa pengar går även dem till UNICEF, till Haitis offer. Det kostar visserligen 50 kronor.

Om ni vill läsa mer är det bara att klicka er vidare
här.

//Lisa

Sugen på en grön design?

Jag satt med en bloggdesign i några timmar igår, och jag tog då tag i den roliga biten där man fixar bakgrunderna etc. Nu har jag typsnitten, lite färgändringar kodmallsändringar kvar. Det sistnämnda är lite kul, men inte de andra två. Varför kan jag aldrig bli klar med de tråkiga delarna först?

Jag räknar i alla fall med att bli klar med den ikväll, så ni får se hur det blir redan imorgon. Om ni vet med er själva att ni gillar grönt och gröna designer, och om ni känner att ni behöver/vill ha en ny; förbered er på att kunna kika in på min blogg imorgon och se om designen är någonting ni kan tänka er att ha.

//Lisa

A part of my reality


I'm shy, but that doesn't mean that I'm socially retarded.
I do like to spend some quality time with myself, but that doesn't mean that I don't have any friends.
Just because I prefer to stay home and read a book instead of partying like a junkie doesn't mean that I don't have a life.

I'm a bit chubby, but I'm not fat. Even if that was the case I still wouldn't be ugly.
I make a lot of mistakes, but I do appologize for them.
I seek comfort in writing whenever I feel stressed or pressured, and that does happen too many times each and every day.
That doesn't mean that I don't care or that I'm resentful to anyone.

I'm not a hostile person, but I realise that people somtimes see me that way.
On the other hand, how can I act differently when I'm being told that I have no friends, that I'm immature and that I'm irresponsible when I do the best I can and nothing else?

Am I good enough for anyone, or am I just someone to pick on when there's nothing else to do?



//Lisa

En frusen liten dåre

Hejhej ^^
Jag tror att denna dag är en av de mest bisarra jag varit med om på länge.
Det börjar med att jag vaknar...tja, alldeles för sent. Jag hade satt väckarklockan igår, men den ringde aldrig, så jag vaknade upp 1½ timme senare än vad som var tanken. Därefter ligger jag kvar i sängen i ytterligare en timme för att bara tänka. När jag väl går upp gör jag mig i ordning på mindre än tio minuter, och sedan bar jag mig ut i kylan då jag kände för att ta en promenad. En halvtimme senare kommer jag hem med stelfrusna ben, men det var inget problem jämfört med mitt stelfrusna ansikte -- jag stötte på personer som log mot mig, och när jag försökte le tillbaka kände jag att det inte gick helt bra. Jag hoppas bara att det varken såg krystat ut, eller att jag såg ut som Sheldon Cooper.



Trots att jag kom hem för snart två timmar sedan är jag fortfarande frusen, och detta trots att jag legat under en filt och tittat på en film under större delen av min tid och trots att jag druckit varm o'boy. Man skulle kunna tro att jag avskyr denna kyla, men helt ärligt tycker jag faktiskt om den. Även om det inte är kul att frysa är det ändå mysigt på något sätt. Det är så här vintern ska vara, och det är den här typen av vinter jag växte upp med. Jag är faktiskt glad över att förra årets vinter inte var en engångsföreteelse (är det så det stavas?).

Hur har ni det idag?
//Lisa

Invandrare, svenskar; vem bryr sig?

Kommer man till Sverige från ett annat land räknas man som invandrare eller turk.
Men det är så dumt -- om man fått medborgarskap i Sverige ska man väl ändå kunna kalla sig svensk. Men inte ens om man är född i Sverige kan man kalla sig svensk -- om man har "fel" hudfärg kan man inte kalla sig svensk.

Det är sådant är som får mig att tänka på USA. Man kan där säga att man är afro-amerikan, italiensk-amerikan etc. Man erkänner var man kommer ifrån och var man befinner sig när det gäller nationalitet, och det är betydligt bättre det än att man ska tvingas kalla sig turk trots att man är född i Sverige. Har man svenskt medborgarskap är man svensk. Hur svårt ska det vara att förstå det?

Jag kom att tänka på detta häromdagen då jag läste DN:s framsida om att nya svenskar har det svårt. Nya svenskar; inte invandrare. För någonting jag inte gillar är att man delar upp oss människor på det sättet -- vi har svenskar och turkar. Vi glömmer bort att det finns så många olika personer runt omkring oss som kommer från så många olika ställen. Sverige är inte uppdelat i svenskar och turkar, och genom att göra den typen av generalisering sätter man ut en tydlig gräns -- det blir verkligen en "vi och/mot dem"-känsla, eller vad säger ni? För egentligen ska det inte vara svårt att lära oss se varandra som svenskar. Oavsett om det är turk-svenskar, polsk-svenkar eller svenne-svenskar så måste vi lära oss att se varandra som en gemensam del av det stora hela.

//Lisa

Fredag

Hejhej ^^
Det finns inte mycket att berätta, tyvärr. Normalt skulle jag vara glad över att det var fredag och helg, men med tanke på att jag knappt har någon skola och med tanke på att jag inte har ett jobb... Jag har faktiskt mindre skola än vad andra har helg. Många anser att det är lyx, men det är riktigt jobbigt -- jag blir rastlös över att inte ha något att göra.

Nej, jag ska inte klaga. Istället hade jag tänkt att klistra ihop en design på min testblogg för att sedan lotta ut den till någon av er. Vad tror ni om det? Låter det som en bra idé?

//Lisa

Uppfattning och verklighet

Bilden av den jag är stämmer inte alltid överens med den jag är i det verkliga livet.

Jag kan ibland uppfattas som tråkig.
Detta beror främst på att jag är blyg, men när man lär känna mig får man veta hur livlig jag faktiskt är. Jag kanske inte är rolig, och jag må inte ha många skämt att komma med, men jag är inte tråkig. Att jag dessutom har en ibland överdrivet seriös sida gör inte saken bättre.

Jag kan uppfattas som omogen.
Detta är just för att jag är livlig, och för att jag inte är rädd att visa det. Jag kan hopsa över mindre ängar. Jag kan börja dansa (vad det nu innebär) till musik när jag står på ett högt berg och känner en sommarbris vina förbi. Jag kan även uppfattas som omogen för att jag gillar att skratta. Jag kan skratta mycket åt de minsta sakerna, och jag vet att alla inte gillar det. Men jag tänker inte dra ner på mitt skratt -- det är inte så att jag skrattar åt någon som blir skadad, och om det skulle ske ber jag om ursäkt och får dåligt samvete efteråt.
Om sanningen ska fram är jag rätt mogen som person. Jag är barnslig, visst, men det gör mig inte omogen. Jag är väldigt ansvarsfull av mig, jag har en stark känsla för vad som är rätt och fel och jag har även en stark integritet. Såvitt jag vet är det få 19-åringar som besitter de egenskaperna...

Jag kan uppfattas som flickan utan liv.
Jag kan faktiskt förstå varför -- för hur skulle man någonsin kunna ha ett liv utan att dricka varje helg, och hur skulle man kunna ha ett liv utan att spendera varje ledig tid med kompisar och hur i allsin dar kan man ha ett liv då man pluggar?
Jag hoppas att ni märkte av sarkasmen här -- annars har jag misslyckats ganska så rejält. Man behöver inte göra som alla andra för att kunna ha ett liv. Mitt liv är inte så händelserikt, men det är ett liv jag trivs med och det är ett liv jag är nöjd med. Det är det enda som räcker för att man ska kunna ha ett liv; vad är det för liv man har om man tvingar sig själv att ha en livsstil som man inte trivs med bara för att tillfredsställa folk runt omkring sig?

Jag kan uppfattas som en 17-åring.
Ibland kan det till och med vara 16, men det är fel. Det är rent utav helt fel då jag är 19.
Det som är så kul är att många av er läsare tar mig för någon äldre med tanke på några av mina inlägg, men träffar man mig i verkligheten börjar man undra. Det är ytterligare en nackdel till att vara kort, rund och finnig...

Jag kan uppfattas som någon som inte bryr sig om trender och mode.
Det stämmer faktiskt, men det som är så kul är att många verkar gilla min stil trots att jag bryter mot alla trendregler som finns. Dessutom vet jag vad jag gillar -- när jag var inne i stan med Natta (en av ina närmsta vänner) för fera månader sedan såg jag en skjorta. Den var enkel, men jag tänkte mig en hel outfit med den. Ironiskt nog sitter jag här och tänker tillbaka på den outfiten. Jag borde ha köpt den skjortan...

Jag tycker faktiskt att sådant här är intressant. Jag har själv fått fel uppfattningar om andra, och det är alltid lika kul att se hur fel man faktiskt hade. Det är även lika kul att se hur rätt man har när det kommer till vissa personer :)

//Lisa

Min nya design

Den är inte helt färdig än, men det är inte mycket som ska fixas.
Jag har tyvärr ingen bra bild för en header, så det får bli den här, men annars är den färdig. Men vad tycker ni?
Med tanke på att jag fortfarande är "ny" när det gäller designer vill jag gärna att ni kommer med tips och råd på va jag kan göra bättre. Finns det någonting ni anser att jag bör ändra på redan nu?

Nej, nu börjar jag bli hungrig så jag ska fixa i ordning lite middag nu.
Vad har ni för er nu?

//Lisa

Torsdag

Jag skulle aldrig ha trott att det var torsdag idag om jag inte tittat på almanackan.
Om bara några dagar är det andra advent.
Om bara tre veckor (mer eller mindre) är det julafton.
Det är rätt otroligt hur snabbt tiden går, håller ni inte med? ^^

Jag berättade förra veckan att jag redan bestämt vad jag ska köpa i julklapp till mina vänner, och min syrra. Nu har jag fått idéer till vad jag kan köpa till de andra i familjen. Åh, jag hoppas verkligen att de blir glada över vad jag har planerat för dem -- det är faktiskt det bästa med julen, om ni frågar mig. Jag bryr mig inte längre om vad jag får i julklapp; det jag värdesätter mest är att se minerna hos de personer som får ta emot julklapparna.
Med tanke på att vintern är här kanske jag ska ta och ändra designen, så det är något jag kommer att syssla med under dagen, om ni undrar varför den konstig ut :p

//Lisa

World AIDS Day

Idag är det World AIDS Day.
Det är så få som faktiskt vet om att den infaller den första december varje år. Det stämmer -- varje år!
Jag kommer ihåg att man förra året lade upp ett inlägg på Blogg.se's hemsida för att kunna uppmärksamma dagen. Det har man inte gjort i år. Jag vet inte om det beror på att så få faktiskt har skrivit om det, eller om man faktiskt väljer att bortse från det faktum att miljontals människor faktiskt dör av denna sjukdom. Inte tiotals, inte hundratals -- miljontals! Visst har antalet dödsoffer sjunkit drastiskt sedan man upptäckt att man kan hejda sjukdomen, men det betyder inte att vi ska vända kinden till och låtsas som att alla människor överlever och kan leva ett fullt normalt liv.

Det är även på tiden att vi inser att sjukdomen inte bara drabbar afrikaner, prostituerade, drogmissbrukare och bögar -- även svenska tjejer i innerstan kan drabbas. Det är så enkelt att insjukna, och det är lika enkelt att inte låta det ske. Men det gör man genom att ha oskyddat sex med någon vars historik man inte känner till. När det kommer till kritan måste man fråga sig själv vad som är bäst -- sex utan kondom som kan leda till att man drabbas av könssjukdomar som gonorré, klamydia, kondylom, herpes och även HIV, eller att man har sex med kondom. Det senare ger inte lika bra njutning, men är det inte värt det i längden om man drabbas av t.ex. herpes?

Jag och några kompisar pratade förutom om att fler tonåringar blir föräldrar.
De blir föräldrar för att de inte använt sig av preventivmedel, eller för att de har slarvat med det. Att det sedan förekommer olyckor (att kondomen går sönder) är en annan femma. Men att tonåringar blir föräldrar är inte det värsta. Det som är ännu värre är att klamydia har blivit allt vanligare. Varför har det skett en ökad spridning? Jo, för att man tror att det räcker med p-piller. Visst, det ger ett hundraprocentigt skydd mot graviditeter om man äter det regelbundet, men än så länge är det bara kondom är ett skydd mot klamydia. Det är antingen det eller att man avstår från att ha sex helt och hållet.

Generellt anser vi i Västvärlden att vi är smartare än människor bosatta i u-länder. Visst, vi har en annan kunskap då vi har tillgång till den, men vad gör vi med denna kunskap?
I flera afrikanska länder talar man inte öppet om sex, så därför talar man inte om HIV/AIDS. Många känner inte till riskerna när det gäller oskyddat sex, men det gör vi. Vi känner till risken, men vi bryr oss inte då vi tänker att vi inte kommer drabbas. Det är detta tankesätt som gör att man kan ifrågasätta vår intelligens -- vad gör kunskap för nytta om man kastar den i papperskorgen?

Jag tycker att det är skamligt att man inte talar om det här. För att kunna stödja kampen mot HIV/ADIS kan man köpa Röda Bandet, men var ska man köpa det någonstans? Det man får vända sig till är Internet. Hur många tycker inte att det skulle vara så mycket lättare att kunna gå till Pressbyrån och betala en tjugo kronor där på direkten? Om man kan göra det för personer med bröstcancer, kan man väl göra samma sak för personer med HIV/AIDS? Ska det verkligen vara så svårt? Personer med bröstcancer har valt det livet lika lite som HIV-patienter valt sina.
Människor som är fast i ett drogmissbruk är i riskgruppen då man delar kanyler med andra i samband med injektioner. De har valt att droga, men de har inte valt att hamna i ett sådant djupt missbruk och de har inte valt att själva bli sjuka.
Människor som fått sjukdomen i samband med blodtransfusioner har inte heller gjort något val att bli sjuk.
Människor som blir våldtagna har definitivt inte gjort valet att bli sjuk. Detta innefattar även människor som tvingats in i en cirkel av trafficking och därmed prostitution.
Barn som föds med sjukdomen har inte ens fått en chans.
Ska man seriöst strunta i dessa faktum bara för att man anser att HIV är ett tabu-belagt samtalsämne?

Jag tycker verkligen att det är på tiden att vi börjar prata om detta. I skolan får man kortfattat lära sig vad sjukdomarna innebär, men det är allt. Man får sällan reda på vad som faktiskt sker med kroppen och vad konsekvenserna faktiskt är.


Bilden föreställer en man med AIDS.
Vill ni hjälpa till med att stödja kampen mot HIV/AIDS kan ni gå in på denna sida för att beställa hem Röda Bandet.

//Lisa

 

Dags att uppsöka läkare?

Jag vaknade för en halvtimme sedan och är fortfarande rätt trött.
Anledningen är att jag inte kunde somna förrän efter åtta nu på morgonen.
Idioti tänker ni.
Irriterande tänker jag.
Framför allt med tanke på att jag gick och lade mig för att sova flera timmar innan jag faktiskt somnade. Det värsta är att det här har hänt flera gånger. Jag håller därför på att försöka hitta bra information kring olika sömnbesvär för att se om det är något där. Än så länge stämmer insomnia ganska bra på mig, men jag ska inte dra några förhastade slutsatser. Samtidigt kanske det är dags att uppsökaen klinik -- även om jag inte skulle lida av insomnia eller någon annan av de mer kända sömnbesvären har jag trots allt någon form av sömnbesvär. Det dumma är att jag inte insåg det förrän i natt (tekniskt sett i morse då klockan var sex) och det verkar som att ingen i familjen heller gjorde det trots att många har gått en medicinsk utbildning. Tro mig, jag har inte varit tyst om att jag legat i timmar och försökt somna -- det är otroligt irriterande när det händer.

Nej, jag måste se till att få mat i mig, och därefter måste jag åka in till skolan.
Jag hoppas att ni får en bra dag!

//Lisa