Jag vet varken ut eller in...

Okej, här kommer ytterligare ett självömkande inlägg. Säg till när de blir jobbiga...

Min feber är oförändrad, d.v.s. varken högre eller lägre jämfört med igår. Det positiva med det är att jag inte hamnat över 39-graders-gränsen, vilket jag är riktigt glad över. Det negativa är att den inte sjunkit och hamnat under 38-graders-gränsen, vilket jag inte alls är glad över.
Mina bihålor värker fortfarande, men inte alls lika kraftigt som de senaste dagarna. Snuvan har börjat dra sig tillbaka, men hostan har kommit igång och min hals värker så pass mycket att jag inte ens kan svälja mitt eget saliv (trevlig syn, eller hur?) än mindre fast föda. De närmsta dagarna kommer jag alltså äta soppa och kräm. Det är inte mig emot, om jag ska vara ärlig -- kräm har jag inte ätit på år och dar, och soppa -- vem gillar inte en matig soppa?

Tyvärr har jag börjat tappa olika typer av uppfattningar -- jag får tänka om flera gånger innan jag inser att det faktiskt är tisdag idag, och om jag faktiskt borstat tänderna idag eller inte. Jag kan undra var min mobil är någonstans när den ligger framför mina ögon, och jag kom på mig själv att undra vad som hände med min MP3 när den ligger 3 dm ifrån mig (kanske 4 när jag tänker efter).
Vad är det värsta?
Att jag inte kan göra någonting. Jag har ingen som helst ork på dagarna, men på kvällarna vänder det då jag blir hungrig först vid middagstid. Jag är så van vid att kunna röra mig, att gå ut på promenader -- framför allt då det varit så pass soligt som det var på eftermiddagen -- och helt enkelt hålla mig i rörelse. Jag känner att jag är så rastlös, men det "roliga" är att jag inte alls orkar att vara rastlös. Jag känner mig instängd, men jag har inte ens orken att oroa mig över det då jag bara vill vira in mig i en filt och titta på en film. Självklart orkar jag inte ens sätta på en film, och fastnar för dåliga amerikanska serier.

 

Jag vill bara bli frisk.

Jag vill kunna åka till skolan och träffa mina nya klasskamrater för första gången.

 

//Lisa

Framgång

Vad innebär det egentligen att driva en framgångsrik blogg?
Innebär det att man driver en blogg med flera tusen läsare, eller att man får flera hundra kommentarer per inlägg?

För mig är det inget av dessa.
"Du är underbar", "Din blogg äger" och "Du skriver så vackert" är två kommentarer jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att kunna citera dem. Jag har även läst att jag är smart och insiktsfull, och det är det som är framgång enligt mig.
Jag vet att det inte kan mätas med de många kommentarer som många får, och som hamnar i samma stuk, men det är detta som är framgång för mig. Jag bryr mig inte om hur många besökare jag har (så länge det är fler än två besökare -- det innebär att det är fler förutom jag som kikar in), och jag bryr mig inte om hur många kommentarer jag får per inlägg. Det är inte det som räknas i längden -- det spelar ingen roll om jag har 20 kommentarer till ett inlägg, eller 80 eller 2 eller inget. Det som spelar större roll är vad som skrivs. Det är rätt synd att jag tar åt mig mer av de dåliga kommentarerna jämfört med de bra. Jag vet att jag inte är korkad, ändå är det dessa typer av kommentarer som fastnar mycket lättare än ord som "insiktsfull", "underbar" och "smart".

Det känns så sorgligt att så få ser på framgång på samma sätt som jag gör.
Jag stötte på en blogg som listat upp olika sätt att få en framgångsrik blogg, och en av punkterna var att man skulle vara provocerande. Det lockar till sig flera läsare som inte vet bättre -- jag menar, vad är det för mening att besöka en blogg man inte gillar bara för att kunna säga "hon är fet och ful"? -- men det räknas inte som framgång, om ni frågar mig. Hur kan man vara framgångsrik om man inte är sig själv, och om man kommer med en massa påståenden som man inte ens kan stå för när det kommer till kritan? Är inte det trots allt någon form utav misslyckande -- man kommer "långt" för någon man inte är? Jag vill verkligen inte att detta ska misstolkas som att Kissie skulle vara misslyckad, men man måste vara kritisk till det här sättet att tänka -- hur bra är man som förebild om man "bevisar" att man kommer längre genom att vara någon annan än sig själv? Det är verkligen inget som man ska kalla framgång...

//Lisa

Måndag

Jag har dåligt samvete nu.
Jag vet med mig att jag inte kommer kunna svara på några kommentarer, vilket jag annars brukar göra rätt snabbt. Jag tackar er här så länge, men när jag får krafterna tillbaka kommer jag svara på det ni skrivit.
Jag är uppriktigt glad över alla "Krya på dig" jag fått de senaste dagarna. Det betyder verkligen en del -- det ska ni veta!

Har jag kryat på mig? Jag önskar att jag hade det, men så är tyvärr inte fallet. Förkylningen har blivit värre, febern är oförändrad, men ett plus är att jag fått tillbaka en del av min hjärnkapacitet. Jag stavar inte förkylning "förkyldning", vilket jag -- av någon dum anledning -- gjort de senaste dagarna. Fast jag antar att jag har en ursäkt då min hjärna känns som en möglig svamp. Tänk er hur det var igår -- då var svampen inte bara möglig. Den var även nedtrampad. Stackars hjärna...
Jag sov rätt länge idag, men inte alls lika länge som igår. Jag har inte heller sovit mitt på dagen, så jag hoppas att jag kan få en god natts sömn. Innan jag förklarar vad jag menar måste jag bara påpeka att jag saknar gamla uttryck som "en god natts sömn", "tjo och tjim" och "cykla inte omkull, Lisa".
De senaste dagarna har jag haft ett flertal ooliga drömmar. De är inte läskiga, men de är så osammanhängande att när man till sist vaknar försöker man lista ut "handlingen " i dem. Vad händer? Man återvänder till drömmen, vaknar och försöker reda ut dem igen... Igår var dock värst. Det var inga konstiga drömmar där (förutom att två decimeter snö hamnat på balkongen -- som skyddas av glasskivor -- i augusti), men jag vaknade fyra gånger av att jag kallsvettades. Det är något man vill vakna upp till fyra gånger under en natt -- svett, kyla och stank.

Jag tror att jag ska försöka göra i ordning lite varm o'boy nu ^^
//Lisa

Okej, nu blir jag sur

Förkyldningen blir bara värre.
Febern är mer stabil, men den är fortfarande hög. Det som är bra är att min kroppstemperatur håller sig till samma nivå  -- för några dagar sedan hade jag riktigt hög feber vid ett tillfälle för att två timmar senare inte ha någon alls, och därefter höjdes temperaturen igen...

Mina bihålor värker också, vilket får mitt ansikte att kännas tungt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är informationsmöte imorgon på universitetet som är otroligt viktigt. Kommer jag kunna gå på det? I nuläget är det tveksamt, men vi får hoppas på det bästa. I vilket fall som helst har jag inte fått tid till att införskaffa böcker, och jag förstår mig inte ens på kurslitteraturlistan. Den är på elva sidor -- det är omöjligt att vi ska ha allt detta till en kurs på ett halvår.

Det märks verkligen att jag är på dåligt humör nu, men det är svårt att vara någonting annat. Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart, för jag har verkligen tröttnat på att vara sjuk. Jag blir vanligtvis det, men när jag är sjuk under en termin har jag kunnat plugga lite. Vad ska jag göra nu?

//Lisa

Rätten till att vara förälder

Jag har tänkt lite grann på detta de senate timmarna.
Vad är det som ger människor rätt till föräldraskap?
Med tanke på att det finns så många människor som nekas till att adoptera ett barn måste det väl finnas ett skäl till varför man inte är tillämpad som förälder, och då är frågan vad dessa skäl är.

Jag har faktiskt någonting mer specifikt i tankarna.
Många anser att homosexuella par inte bör ha rätten till att adoptera för att det skulle skada barnet -- att barn måste ha en mamma och en pappa för att inte ta skada.
Jag tittade på en dokumentär för inte så länge sedan (det märks att jag gillar dokumentärer, eller hur?) och programmet handlade just om detta. Det var många, främst människor med katolsk uppfostran, som ansåg att det var fel för homosexuella par att ha barn. Att de ansåg att homosexualiteten i sig är onaturligt är en annan femma, och helt ärligt tycker jag att det är dags att banka lite vett i dessa människors huvuden.
En kvinna berättade att hon inte fick sin femininitet bekräftad då hon uppfostrades av sin homosexuella pappa och hans olika pojkvänner. I hennes fall kan jag förstå varför hon ville ha en mamma i bilden, men med tanke på vad hon hade att säga annars tror jag inte att det hade varit så mycket bättre om hon haft en mamma -- pappan tog med henne till sexbutiker i en tidig ålder för att hon skulle vara öppensinnig för sex. Tanken var god, men man tar inte med sig så små barn till sådana butiker. Det är en sak om man var 15 och nyfiken, men det var betydigt tidigare för hennes del...

Vad tycker jag själv om detta?
Jag ser ingen som helst anledning till varför homosexuella inte skulle kunna skaffa barn. Rent anatomiskt förstår jag varför, men bara för att man är homosexuell betyder det inte att man inte ska ha rätten till att uppfostra ett barn. Det finns inget som säger att en man och en kvinna skulle vara bättre att ta hand om barn jämfört med två kvinnor eller två män. Däremot vet jag med mig själv att det var vissa saker jag ville prata med min pappa om för att han var man, och andra saker jag ville prata med mamma om för att hon var kvinna medan jag växte upp, men man kan ha andra förebilder eller andra personer att prata med förutom föräldrar. Det finns kompisar, syskon, vänner till föräldrar... Jag vet att det inte alltid är så lätt, men samtidigt får man inte vara så trångsynt att man inte kan prata med någon annan än föräldrar. Om man däremot inte kan prata med sina föräldrar finns det inte många andra man kan prata med.

Men förstår ni vad jag menar? Bara för att man råkar gilla någon av samma kön betyder det inte att man automatiskt är en sämre förälder. Bara för att man gillar någon av samma kön betyder det inte heller att man ska nekas rätten till att ha barn trots att man vill ha det. Vad ska man ge upp i det läget? Rätten att få vara med den man vill, eller rätten till att bilda familj? Man ska inte behöva ge upp någon av dessa rättigheter, men i praktiken är det sådant man måste göra för att kunna accepteras i det här samhället. Varför? Tja, trots alla år som gått är vi fortfarande otroligt trångsynta.

//Lisa

Fortfarande förkyld...

Visserligen har jag bara varit det i några dagar, men jag börjar ändå tröttna på det.
Febern har gått ner sedan gårdagen, vilket jag är oerhört glad över. Nackdelen är dock att jag har börjat hosta nu. Det är inte så illa nu, men jag har hört på mamma att det kommer att bli betydligt värre -- det är nämligen från henne jag har fått förkyldningen från, och hon fick den av syrran.

Min hals värkte otroligt mycket i morse -- det gjorde så pass ont att jag inte kunde somna om trots att jag bara hade fått 4 timmars sömn, om ens det! Jag somnade om mitt på dagen, vilket kändes skönt när jag väl vaknade. Nu, tre timmar senare, vill jag sova igen, men jag vet att jag inte kommer att komma i säng om jag tar ytterligare en tupplur.
Helt ärligt har jag knappt någon ork till att skriva. Jag vill skriva, jag har en massa jag vill skriva, men jag har ingen ork att få det gjort. Vad innebär det? Det innebär att min uppdatering kommer att vara kass de närmsta dagarna, och när jag väl blir frisk kommer det säkert bli en explossion.

//Lisa

Saltiner

Hejhej ^^
Jag är ganska så riktigt sjuk, så därför har jag inte bloggat någonting idag. Jag har läst era kommentarer, godkänt dem, skrivit ett mail, men inte så mycket mer än så. Skriva mailet var bland det första jag gjorde idag, men inte ens det gick särskilt bra. Vanligtvis brukar jag kunna skriva ganska fort och rätt bra, men efter drygt en halvtimme var mailet fortfarande nästintill en stor...tjam kluysha (förlåt för det).

Kort sagt hade jag hög feber för några timmare sedan. Jag spydde faktiskt, men det är ingen större fara -- det är någonting som brukar hända när min kroppstemperatur överstiger 39 grader. I vilket fall som helst tog jag även en febersänkande tablett innan jag gick och lade mig igen. Självklart har jag haft sådana frossor att jag svettats som en kalkon inför thanksgiving, och jag känner mig nu sugen på salt -- just saltiner är jag sugen på. Frågan är om jag vågar knalla ner till butiken här hemma för att se efter om de har några...

En bra sak som hände idag -- skivorna jag beställde för snart en månad sedan kom fram idag och var redo att hämtas ut. Så fort jag piggnat till liite kommer jag såklart lyssna igenom en av skivorna :)

//Lisa

Min pappa (del 2)

Jag hade tänkt att skriva om min pappa och hans död i tre olika inlägg. Detta är mitt andra -- om ni vill läsa mitt första är det bara att klicka här.

Jag tänker inte skriva alltför mycket om dagarna innan han dog. När jag tänker på det var inte mycket annorlunda med honom. Han hade inte bestämt sig riktigt än även om han tidigare pratat om att han ville ta sitt liv. Men han var sitt vanliga jag -- han lagade mat, och jag minns att jag hjälpte till vid något tillfälle. Han tog hand om tvätten, och även det kunde jag hjälpa till med. Jag brukade nämligen komma hem direkt efter skolan istället för att vara ute med kompisar. Anledningen var att jag inte hade så många kompisar då.
I vilket fall som helst var han sitt vanliga jag, även om han var något mer stressad än vanligt. Å andra sidan tillhörde det årstiden -- pappa blev mer stressad under vintrarna, framför allt då mer snö kom. Just den veckan hade det kommit mer snö.

En morgon i slutet av januari gick han hemifrån för att aldrig komma tillbaka.
Det värsta var att vi fick reda på vad som hänt först kvällen därpå.
Vi inom familjen hade gått och varit oroliga i över ett dygn. Vi ringde hans telefoner (privata och den han hade till arbetet) utan att få tag på honom. Han var inte heller på jobbet, och vi pratade med några av hans arbetskamrater.
Hur reagerade jag när jag fick reda på vad som hänt?
Det finns egentligen inget bra sätt att beskriva det. Bara den som förlorat en förälder kan förstå den typen av smärta. All luft försvann, och jag var faktiskt tvungen att ta mig till köket för att jag inte ville bli sedd. Väl där kändes det som att jag förlorade marken under mina fötter och jag föll till golvet. Jag kommer ihåg hur jag låg framför spisen. Jag vet hur dammigt det var där, men jag brydde mig inte. Inte på långa vägar. I det läget bryr man sig inte om någonting förutom att försöka förstå vad som hänt och varför det hände. I mitt fall tog det inte lång tid att förstå varför det hände.

Han hade begått självmord. Det greppade jag ganska snabbt, även om jag inte ville tro det. Jag var den han hade pratat med en hel del om kring just detta. Det tog mig flera månader innan jag vågade berätta det för någon. Jag var rädd att bli klandrad lika mycket för det av andra som jag klandrade mig själv. Jag visste redan då att det var vanligt, men jag trodde att jag visste att jag hade en anledning då -- om jag berättat för någon vad han sagt till mig redan när han levde, hade han kanske inte gjort som han gjorde.

Jag och syrran fick stanna hemma från skolan veckan ut, men jag stod inte ut med att vara hemma. Allt hade förändrats så otroligt drastiskt att jag ville tillbaka till den plats där allt var mer eller mindre oförändrat. Jag var tvungen att ha vissa rutiner för att inte tappa greppet om verkligheten, men med tanke på att jag inte kunde vistas ute i rädsla av att bli sedd av en av mina klasskamrater blev det mycket pendlande mellan TV:n och ett specifikt datorspel. Jag hade alla mina skolböcker i skolan, så jag kunde inte göra läxor. När jag väl hämtade mina böcker en kväll efter att skoldagen var slut (detta var i slutet av den veckan) satte jag mig med mitt skolarbete och blev lättad. Jag gjorde något som på något sätt var naturligt. Även om jag sköt upp läxorna till sista stund, såg jag ändå till att de blev gjorda.
Nu när jag satt med ett engelska arbete kände jag rutinerna komma tillbaka, och jag arbetade mer än vad jag tidigare gjort. Jag arbetade inte bara ikapp det jag missat -- jag arbetade även förbi dem i vissa ämnen (bl.a. engelskan). Det gjorde mig ännu gladare att inse att jag hade någon typ av fristad.

Detta kan ses som en bra grej, men det var det inte.
Jag blev bättre i skolan, men till vilken kostnad?
Jag, som redan varit inbunden, drog mig undan ännu mer. De få vänner jag hade i klassen började jag förlora. Även om ingen var taskig mot mig på något som helst vis kunde man inte undgå att lägga märke till någon förändring gentemot personer kring min omgivning. Samtidigt utvecklade jag starkare band till de som redan stod mig nära, vilket var bra det, men dessa personer såg jag knappt med tanke på fritidsaktiviteter, skolarbete etc. Någonting som ändå blev bra var tanken om min barndomsdröm. Jag har velat bli skådespelare sedan jag var 7-8 år gammal. Den tanken fick en riktigt skjuts när jag var nio och skulle spela upp en pjäs inför de yngre eleverna.
Vad vill jag komma någonstans?
Jag berättade inte för någon om min pappas död. Några fick reda på det via en kompis till syrran som hade kompisar i min klass, men jag listade snabbt ut vilka det var som visste. Själv berättade jag inte det förrän drygt tre månader senare. De berättade då för mig att man inte hade kunnat lista sig fram till att någonting sådant hade hänt -- eller att någonting hade hänt överhuvudtaget. Jag vet inte om det var smicker eller inte, men jag började då tänka att jag kanske trots allt hade en chans.

Men den tanken överskuggades av någonting annat. Det var tankar som fortfarande får mig att reagera starkt, och det var den värsta perioden i mitt liv.
Det var först kring pappas begravning som jag på "allvar" började klandra mig själv. Grundtanken om att allt var mitt fel fanns redan. Bara det var tillräckligt hemskt, så ni kan ju tänka er hur jag mådde. Jag började tänka att det skulle ha varit bättre om jag inte blivit född, och att det skulle ha varit bättre om det istället varit jag som dött. Jag började tänka på hur saker och ting hade sett ut om jag dött vid födseln, eller liknande. Jag tänkte mig att folk skulle ha varit så mycket lyckligare för de skulle inte ha behövt dra runt på mig hela dagarna. De skulle inte heller ha hört mitt ständiga tjat dag ut och dag in.
Jag inser nu att det inte finns några garantier på att folk skulle ha varit lyckligare om jag inte funnits. Jag lärde mig med månaderna acceptera att jag faktiskt fanns, och att det inte gick att göra något åt saken utan att orsaka en massa medarbete för alla andra. Jag insåg det dock alldeles för sent, och jag spenderade tre, nästan fyra, månader i ett personligt helvete. Med tanke på att jag inte heller berättade något för någon blev stödet inte likadant för mig som för syrran och mamma. De fick blommor och gossedjur skickade till dem personligen, vilket inte jag fick. Jag förstod varför det var så, men jag kände mig ändå otroligt ensam och det kändes som att jag inte fick bryta ihop. Det kändes som att jag blev tvingad till att vara den starka i vår familj, och det var det som gjorde att jag utvecklade en klaustrofobi. Det var även det som fick mig att växa upp alldeles för snabbt. Jag blev inte vuxen som 18-åring. Jag blev det som 14-åring...

Det här är faktiskt ett av skälen till varför jag älskar gymnasietiden så mycket.
Jag kunde utvecklas på ett helt annat sätt under de tre åren än vad jag kunnat under mitt sista år på högstadiet. När jag kom till gymnasiet var det ingen i min klass som visste vad som hänt, och jag skämdes inte längre över mig själv. Jag hade inte längre de tankar om att jag var bakom pappas död. Jag fick snabbt nya vänner, jag skötte skolan och jag började acceptera mig själv på en helt ny nivå. Jag märkte även att jag utvecklas något oerhört genom åren, och det ser man även i min blogg. Det är faktiskt under det senaste året jag utvecklats som mest. Även om jag önskar att pappa var vid livet måste jag ändå säga att jag fortfarande skulle vara den inbundna tjejen idag om det inte hänt. Jag drog lärdom av händelsen, även om det hade ett oerhört högt pris. När det kommer till kritan får man inte låta någonting sådant här begrava en. Man måste egentligen hitta någon slags av tröst i en sådan här händelse för att kunna klara sig. Det handlar inte om att vara självisk eller respektlös -- det handlar om att inte låta sig själv gå under. När det kommer til kritan måste man också acceptera att denna typ av sår aldrig kommer att läka med tiden. Det blir alltid lättare att leva med dem, men ärren finns alltid kvar. Det är ingen idé att vänta på att saknade kommer att försvinna, för den försvinner aldrig riktigt helt. Det som blev min räddning i det här fallet var att jag aldrig släppte tag om minnena. Jag kan tänka tillbaka på min pappa och se den smått galna sidan av honom som jag har ärvt istället för att tänka på den dag då han gick hemifrån för en sista gång. Det är otroligt svårt att hålla sig fast i minnena i början, men det är så man till sist lär sig att släppa taget -- genom att minnas slutar man hoppas på att han ska komma tillbaka. Genom att minnas låter jag inte honom att försvinna, och jag vet att jag sparkat mig själv om jag förlorat alla minnen av honom.

När han precis dött fick jag flera gånger höra att vi inte var de enda som drabbats av någonting sådant här. Det blev ingen tröst på något sätt -- i det här läget är det nästan bäst att prata med någon som varit med om det än att prata med någon "mellanhand" som inte kan säga de rätta sakerna trots erfarenhet kring dessa typer av händelser.
Om någon av er har varit med om liknande vet ni var jag finns någonstans, och jag hoppas att jag kan vara till hjälp. Det sista jag vill är att någon av er ska gå igenom de känslor och tankegångar jag gick igenom för drygt fyra år sedan.

Förlåt att det blev så långt.
Om ni läste igenom allt, och om ni har en blogg, kommer jag att länka er så fort som möjligt. Det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag inte har så många besökare, men vem vet? ^^

//Lisa

Var går gränsen?

Jag har tänkt lite kring det här bloggfenomenet de senaste...tja, timmarna. Okej, minutrarna.
Det är många som utnyttjar möjligheterna som ges via bloggandet genom att provocera fram läsare. Ni har säkert hört talas om s.k. bloggkrig, och det är verkligen ingenting jag föstår mig på. Vad är det som är så kul med att hoppa på en person på det sättet?

Jag har visserligen själv fått höra att jag hoppar på personer, att jag gör personliga angrepp helt enkelt. Jag erkänner att jag inte är så snäll på bloggen mot alla, men samtidigt är det mot personer jag generellt sätt har svårt för. Det är ingen ursäkt, bara en dålig förklaring. Men samtidigt måste jag fråga mig själv på vilka sätt jag gör personliga angrepp. Jag skriver inte om en specifik person även om jag tar upp specifika fall. Jag skriver aldrig att en viss person har sårat mig, och om jag gör det håller jag den personen anonym. Det fick mig att tänka på att många känner sig träffade, men bara för att man känner sig träffad betyder det inte att det är jag som är "felet". Samtidigt kan jag inte ha hänsyn till alla människor.
Jag gör inga personliga angrepp, och det är någonstans där gränsen går -- att man går in personligen på en annan person. Men vad händer om jag ska ta hänsyn till alla? Jag kan inte prata om rasism då det är uppenbart att jag tycker att rasister är idioter utan någon som helst kunskap. Jag kan inte prata om utseende då jag kritiserar medias bild, och våra bilder överhuvudtaget, om hur människor ska se ut. Jag kan inte prata om homosexualitet då homofober kan ta illa vid (apropå det; homofober -- lär er tänka vettigt för en gångs skull!). Jag kan inte skriva om mina egna känslor då folk kan ta illa vid när jag skriver att det är okej trots att dagen inte varit på topp -- inte alla gillar den typen av positivitet.
Det vi har kvar är "Jag heter Lisa"-inlägg, och det går inte i längden.

Om man skriver på ett mer generellt och ett hypotetiskt sätt anser inte jag att man kan bli klandrad. När det kommer till kritan måste man trots allt kunna uttrycka sig själv, men man får inte gå över gränsen och kränka någon. Men samtidigt kan vem som helst känna sig kränkt om man känner sig träffad av det man skriver. Om jag skriver att rasister är dumma i huvudet, sätter sig ingen rasist i en stol och tänker "Vaf*n, hon har rätt".


Jag märker att jag börjar babbla på nu om ingenting, men var anser ni att gränsen går -- när har man gått för långt?

//Lisa

Torsdag

Gd "morgon" på er :)
Jag vaknade för bara några timmar sedan, så för mig är det fortfarande morgon. Det är illa, om man tänker efter.
Jag har gått och blivit förkyld, men det är inte så farligt. Inte nu i alla fall, men både syrran och mamma har haft den här förkylningen (mamma har faktiskt den fortfarande) och jag vet att febern kommar att kicka in vilken dag som helst nu. Det är så typiskt när någonting sådant händer precis innan skolstarten. När jag registrerade mig i måndags sade kvinnan att det är oerhört viktigt att man kommer till introduktionsmötet nu på måndag. Jag hoppas verkligen att jag kan ta mig dit.

Hur är det med mig annars?
Jag har fått flera myggbett, och den här gången kring mina skavsår och kring hälsenan. Jag höll på att bli galen i natt då jag inte kunde sluta klia. Så var det i flera timmar, så jag kunde inte somna förrän efter fyra nu på morgonen. Jag är med andra ord ganska trött nu, men det gör inte så mycket. Det gör faktiskt allt mycket roligare, men visst önskar jag att jag inte var så sömnig. Mest av allt önskar jag att jag inte var förkyld -- det känns som att en stor snorboll ersatt imn hjärnsubstans.

Har ni också råkat ut för den här förkylningen?

//Lisa

Nya bröst? Ny rumpa? Nytt ansikte? Vad i...

Jag fick ett mail angående plastikoperationer.
Det hamnade blan skräpposten, och jag raderade det efter att ha koppierat texten, men den försvann. Vill ni veta vad det stod?

Avsändaren frågade mig om jag ville ha nya bröst, eller en ny rumpa. Förslaget om en ansiktslyftning dök också upp. Jag vet att jag inte är den enda som fått detta mail, och det är nästan det värsta. Det hamnar på en tredje plats efter det faktum att mailet skrevs från första början och att det fanns två länkar man kunde trycka på. En av dessa var till för att avregistrera sig. Jag har inte ens registrerat mig på någonting sådant -- varken via Google, tidigare mail eller Facebook! Jag förstår verkligen ingenting -- hur i h*****e har de fått tag på min mailadress?

Det är klart att samhället går åt skogen när man får specialerbjudande via mail som man inte ens skrivit upp sig på att få gällande plastikoperationer. Man är verkigen ute efter att få tjejer att känna sig dåliga för deras utseenden. Vad är det som är så bra med nya bröst? Vad är det som är så bra med rumpimplantat? Ansiktslyftning? Vad hände med att åldras naturligt? Vad hände med att se naturlig ut överhuvudtaget? Vad hände med att låta 19-åringar vara någonting annat än panka inför eventuell skolstart på universitetet?

Det här är så sjukt att det inte är sant. Å ena sidan säger man åt personer att vara så naturliga som möjligt och att skönhetsoperationer inte gör saken lättar. Å andra sidan säger man att det är just det man behöver -- man måste ha silikonbröst, silikonrumpa och ett ansikte som ser ut att ha fastnat i dammsugaren för att bli accepterad. Men vem har sagt det egentligen? Det är bara en förvrängd bild många har, men vem har sagt att man måste spendera flera tusentals kronor för skönhetsoperationer? Om en kille ber dig som tjej att göra det är det inte dig han vill ha -- det är en plastdocka. Det är i det läget man ska ge honom en skyltdocka från H&M istället för att trycka ner en massa s**t i sin kropp.
Om du som tjej anser att någon har små bröst och bör förstora dem, ta en titt på kändisar med mindre bröst och försök övertala dig själv att de är fula. Om så är fallet med kändisar är det säkerligen likadant med oss "vanliga" personer.

I mi värld finns det inga skönhetsoperationer. Det finns inga operationer som gör en vackrare. Jag kan förstå om man vill använda sig av det för att dölja ärr efter att ha varit med om en olycka, men det är just för att människor älskar att titta på ett ärrat ansikte av någon anledning. Men vad är det som är så vackert med bröst som är större än ens eget huvud? Vad är det som är så vackert med en rumpa som sticker fem meter ut från resten av kroppen? Vad är det som är så vackert med ett ansikte som inte påvisar ett åldrande eller känslor? Helt ärligt ser jag inga fel med rynkor -- det är betydligt värre om man däremot ser ut att ha dragit ansiktet bak för att knyta ihop det i nacken för att slippa rynkor i 60-årsåldern.


Vad tycker ni om s.k. skönhetsoperationer?


//Lisa

"Du är mer perfekt än de flesta"

-- Linn 

Jag träffade Linn nu på dagen, och hennes yngre syster också för den delen. Jag mådde inte så bra när jag träffade henne -- min dag i sig har varit rätt dålig, mne nu har det vänt.
Trots att jag vet att jag inte är misslyckad kommer det dagar då jag inte kan känna någonting annat. Jag tror att många av er kan känna igen er -- i alla fall till viss del. I mitt fall handlar det om att jag tar hand om en del här hemma utan att få någon uppskattning för det. När jag gick i skolan fick jag inte alltid "tillräckligt" bra resultat, och när jag väl fick bra resultat var det ingen som ville höra på och påstod att jag inte hade ett liv utanför skolan. Jag har aldrig haft ett jobb, och har de senaste dagarna fått ta emot hård kritik för att jag gav upp den enda jobbmöjlighet som jag någonsin fått. Egentligen har jag fått hård kritik för att jag den dagen försov mig då väckarklockan inte ringde, men jag hade i vilket fall som helst tänkt åka in till kontoret för att säga som det var. Det tog hårt på mig att jag var tvungen att göra det via telefon, men det är det få som ser...
I vilket fall som helst var jag ledsen och rasande mer eller mindre hela dagen, men jag lugnade snabbt ned mig efter att ha fått prata lite med Linn. Jag vet med mig själv att jag är långt ifrån perfekt och att jag har brister såsom hett temperament, men jag erkänner dem i alla fall vilket få gör. När jag sade detta, sade Linn att jag är mer perfekt än de flesta.

Jag behövde verkligen det, och det gjorde mig uppriktigt sagt rörd, och det är citat som dessa som gör Linn till min närmsta och bästa vän. Men det fick mig faktiskt att börja tänka lite.
Jag är uppriktigt sagt flitig, flexibel, kompromissvillig, smart, snäll, givmild, glad, positiv, lekfull, flummig och samtidigt allvarlig. Även om jag har min dåiga dagar har jag bra självkänsla, bra självförtroende och jag har en integritet som få. Jag ser även mig själv som genuin och jag hatar att se en annan människa ledsen. Jag är respektfull och det krävs inte mycket för att jag ska fatta tycke för någon annan människa.
Jag säger inte detta för att vara arrogant, utan för att påvisa vem jag är. Detta är inga dåliga sidor jag har. Jag är fullt medveten om att jag har minst lika många dåliga sidor, men ändå är det dessa personlighetsdrag många väljer att kritisera. Vad får man ut av det, egentligen?

Vet ni vad det riktigt dumma är?
När man ställer frågan "På vilket sätt skulle jag vara det här och det här?" blir man påhoppad för nästa drag. Ingen skulle göra någonting sådant om man inte är ute för att skada en annan person så mycket som möjligt -- kan man inte komma med argument för ett påstående, kan man då stå för det som sagts? Knappast, och om man inte kan stå för det man sade är det ingen mening att man yttrar sig överhuvudtaget. Man kan förklara tydligare vad man menade om det krävs, och man kan ångra sig om man förklarar hur man tänkte, men man kan inte yttra sig om någonting utan att stå för det. Det är bara fegt, och ingenting mer än det.

//Lisa

Religioner

Jag och Nattas kompis Mickan (en riktigt härlig tjej, om ni frågar mig) hamnade i en diskussion kring religioner när vi satt på McDonald's innan filmen började.

Det är egentligen alltid någonting som man kan diskutera med tanke på den kraftiga dubbelmoralen som existerar. Det är som Mickan sade -- de flesta religioner utgår från principen "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad", men det gäller tydligen bara inom sin egen religion. Personer med en annan tro kan man mer eller mindre göra vad som helst med...
Det här är så otroligt dumt -- när det kommer till syskonreligionerna (judendomen, kristendomen och islam) finns det så mycket s**t som pågår. Spänningarna mellan dessa är så otroligt stora, och värför då? Visst, det är olika typer av tron, men när det kommer till kritan handlar det trots allt om samma gud. Samtidigt känns det så dumt att det finns personer som blint tror på det som sägs i Bibeln och tror att det är Guds bok trots att berättelserna skrev av en vanlig människa med en bra fantasi (antingen det eller så tog snubben en promenad i skogen för att plocka svamp).

Jag säger inte att man inte ska ha någon tro. Tvärtom -- jag respekter folk med en tro otroligt mycket. Men man måste också veta var linjen mellan tro och galenskap går någontans. Många religioner har kärlek som kärna, men istället tar man kol på varandra och säger att man gör det för Guds skull. Det enda jag tänker på är de tio budorden -- "Du skall icke döma". Vi gör bra ifrån oss på den punkten, eller hur? KKK var bara protestanter som hade ihjäl svarta och terroriserade bl.a. judar och katoliker för att "upprätthålla" Guds namn. Islamska terrorister har bara ihjäl några tusen människor vid enstaka tillfällen för det heliga krigets skull -- Jihad. Bra att man för ett jihad mot människor som inte alls förtjänar det och att man ratar svarta p.g.a. deras melaninhalt i huden. Att det sedan finns terrorister och rasister utanför religionerna är minst lika korkat.
Min poäng är att det inte är något fel på någon av religionerna -- fanatism är farligt hur man än vrider och vänder på det, och om man kombinerar det med "heliga krig som måste bekämpas" går allt åt skogen. Hur kan man gå så långt för att försvara sin Gud när det bara finns en inom syskonreligionerna?

Jag väljer att inte tro på Gud då jag inte kan bevisa att det finns någon, men jag kan inte heller förneka Gud då jag inte kan bevisa att det inte finns någon. Jag väljer att tro på det vi har, och det är människor. Men samtidigt tror jag faktiskt att vi har själar och att vi även besitter auror. Att de är färgade har jag lite svårt att tro på, men auror tror jag ändå att vi har. Det är någonting övernaturligt, någonting religiöst faktiskt.

Vampyrer suger

Okej, jag måste medge en sak.
Jag har precis försökt övertala syrran att se den filmen.

Jag har läst så många inlägg om denna film att jag inte kan hålla räkningen, så självklart kommer det ett till inlägg om det. Denna gång blir det "à la Lisa" :p
Det finns inga parodifilmer som är bra. Jag var tvungen att säga det just för att jag tycker det. Den här filmen var inget undantag. Jag gillar filmer som det finns någon mening i, och det finns inget djup i parodifilmer. Det är bara skämt ovanpå skämt vilket kan bli tråkigt i längden.
"Vampyrer suger" är just en sådan film, men precis som med de flesta parodier är skämten rätt roliga de första gångerna man ser dem. Jag har en ganska tråkig humor och skrattar åt allt. Jag älskar att skratta, och det är därfr jag försöker hitta så mycket ironi som möjligt i det jag upplever. Dessa skämt föll mig faktiskt i smaken, men jag är säker på att de inte kommer att vara lika roliga nästa gång jag ser filmen. Dessutom betyder sällskapet en hel del, och Natta gillar att skratta minst lika mycket som jag gör.

Dålig film, roliga skämt som fungerar för stunden... Det är precis vad man kan förvänta sig av en parodi, men dessa skämt var faktiskt bättre och i vissa fall var de mer kvicktänkta jämfört med andra filmer. Någonting som förbryllade mig var att sminket och ögonen (linserna) såg bättre ut i denna film -- i denna parodi -- än i de faktiska filmerna. Borde det inte vara tvärtom?

//Lisa

Tisdag

Åh, jag blir galen!
Jag har så många myggbett nu att jag inte kan hålla räkningen, och de kliar som f*n! Jag kan förstå varför mina armar blivit utsatta, men mina ben...? Jag har haft jeansleggings på mig de senaste tre veckorna -- hur kan de vara mer eller mindre täckta av myggbett? Vad är det värsta? Att det finns tre myggbett på min tatuering. Man ska inte klia på myggbett, men man har den möjligheten om det blir för mycket. Inte när det gäller de på tatueringen, vilket gör att de kliar ännu mer. Bara för att jag skriver om det hålla alla myggbett på att svida ännu mer.

Det är ganska uppenbart vad jag har gjort under dagen hittills, eller vad säger ni? Men det är inte den bästa sysselsättningen -- det finns en hel del bättre saker man kan ha för sig än att klia sönder myggbett. Jag tittar faktiskt på en av filmerna som jag och syrran hyrde igår. Jag har sett så många inlägg på olika bloggar om filmen "Remember Me" att jag själv måste ta en titt. Men jag har faktiskt velat se den ett bra tag nu. Problemet är att jag redan känner till slutet (en anledning till varför man inte bör gilla statusuppdateringar på Facebook), men det får gå ändå ^^
Ikväll ska jag ut på bio tillsammans med Natta och en av hennes kompisar, men jag ska träffa dem några timmar innan filmen börjar för att hinna äta. Jag kommer säkerligen inte uppdatera innan jag åker, men å andra sidan är det mig vi pratar om. Så fort jag känner för att skriva gör jag ju det :)

//Lisa

Jag vill vara en männsika; inte en trofé...

En sak ni inte visste om mig är att jag aldrig fått höra orden "Jag är stolt över dig", eller liknande. Jag har inte heller fått något sådant SMS, eller en liknande bloggkommentar. Däremot har personer skrivit det som Facebook-status trots att jag varit i närheten. Jag har ingen aning om varför, men det beror säkert på att man själv vill få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det känns kul att det på något sätt sker på min bekostnad...
Ibland känner jag att jag kanske inte är så mycket mer än en trofé -- någonting man lätt kan glömma bort och helt enkelt inte bry sig om, men som man kan skryta om i "rätt" lägen. Det är någonting jag måste infinna mig i, oavsett om jag gillar det eller inte. Men hur många vet egentligen vem jag är?

Jag gick ut gymnasiet med bra betyg. Men varför?
Jag har en stark moral samt starka principer. Men varför?
Jag har en stark integritet. Men varför?
Det finns de som skrytit om mig på det sättet -- att de känner någon som har bra integritet och som är smart etc. Jag säger inte det här för att vara arrogant, även om jag får mig själv att framstås så. Jag säger det här för att det är så snedvridet. Det dumma är att de personer som skryter om mig på det sättet (för att jag älskar det såå mycket) är även de personer som kritiserat mig för det. De anser att jag har bra betyg för att jag varken har ett liv eller riktiga vänner. Min moral och mina principer är tydligen sådant som kommer att göra mig arbetslös livet ut, samt att det är det som gör att ingen vill vara med mig. Det samma gäller min integritet.

Vad anser jag om detta?
Helt ärligt orkar jag inte bry mig. Helt ärligt, hur många har en integritet nu? Det är rätt få, om man tänker rent generellt. Det är så många som utnyttjar andra för pengar, eller i mitt fall cigaretter. Ska jag behöva ta emot s**t för att jag är en av de som faktiskt har en integritet? Av allt man kan klandra mig för väljer man att hoppa på den del av mig som är relativt ovanlig nuför tiden.
Jag vet att mina principer kan bli ett problem för mig när det gäller jobbsökande, men samtidigt vill jag inte arbeta med något som får mig att känna någon form av obehag. Kalla mig vad ni vill, men jag tycker verkligen inte att man ska tvingas arbeta med någonting man absolut inte vill bara för att dra in pengar. Man måste vara flexibel, javisst, men man ska inte behöva känna obehag. Det är inte rätt att man ska känna obehag varje dag inför en arbetsdag bara för att man ska kunna dra in pengar. Det är detta som gör att jag framstås som dumstridig, men helt ärligt ser jag det som sunt förnuft.

Jag gick ut gymnasiet med bra betyg. Det gjorde jag för att jag vill öppna fler dörrar för mig och min framtid då jag inte vet vad jag vill arbeta med. Jag älskar att skriva, och det är definitivt något jag vill arbeta som, men var ska jag börja någonstans? I mitt fall blev det bloggen, och jag hoppas på att jag kan utveckla min egen stil för att göra det unikt.
Jag har en stark moral och starka principer. Det har jag för att det är den jag är, och utan dem skulle jag inte vara mycket till person. Det handlar inte om att jag vill göra världen till en bättre plats. Det handlar om att jag är den jag är, och att jag vill ha rätt till att vara mig själv.
Jag har en starkt integritet. Detta går hand i hand med mina principer. Jag tänker inte heller ändra den jag är bara för att tillfredsställa andra. Om man inte gillar mig har man inget med mig att göra. Det är inte mig emot så länge jag har rätt att vara mig själv.

Jag är faktiskt stolt över mig själv för att jag har dessa personlighetsdrag. Det är en stolthet jag inte har tillåtelse att ha då det anses vara arrogans, men jag måste verkligen säga att man inte kommer särskilt långt i livet om maan inte vågar vara stolt över sig själv och sina personlighetsdrag. Om man inte ser de dragen behöver man lite hjälp på traven, men när man väl ser dem finns det bara en sak att göra -- omfamna dem, och var stolt!
Jag bryr mig inte längre om andra är stolta över mig eller inte, för jag har gett upp den typen av hopp för ett tag sedan. Det är ledsamt, men med tanke på att jag fortfarande har mig själv blir det någonting jag kan ta mig igenom utan att gråta. Men om man skulle vara stolt över mig ska man inte klistra upp det på Facebook för att låtsas vara en bra person när man vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt. Jag vill vara en människa; inte en trofé...

//Lisa

Valet 2010

Det är val nästa månad.
Det är val om mindre än en månad.
Vad innebär detta för mig, som är ny väljare?
Det innebär att jag har en massa att läsa mig in på, och det kommer bli riktigt svårt -- jag har inte hittat någon sida på Internet där man tar upp information om partierna på ett opartiskt sätt.

Går man in på Sverigedemokraternas hemsida får man läsa om att de står för mångkulturen. Man kan redan nu säga att det inte alls stämmer. Moderaterna påstår att de är Sveriges enda arbetarparti, vilket jag inte alls kan hålla med om. Jag har inte hört någonting dåligt gentemot Socialdemokraterna, men allt kan inte vara guld och gröna ängar, eller vad man nu säger. Miljöpartiet är ett av de få partier som inte vill starta upp nya kärnkraftsreaktorer, vilket är bra med tanke på att Sverige skrivit under ett avtal som säger att reaktorerna ska stängas ner till 2012. De har en bra politik, men det är svårt att få allt att gå igenom.

Som jag sade är det mycket att tänka på, och när man går in på de olika hemsidorna läser man bara de bra sakerna som partierna står för. Men det finns brister med allt, och med tanke på att alla partier säger att de står för mer eller mindre samma saker är det bristerna man får förlita sig på. Är det något man tänker på? Nej, man litar på det som sägs och skrivs, men vad händer när man röstat? Även om det inte är vi som röstar fram en statsminister röstar vi på partier som ska få flest mandat i Riksdagen, och det parti med flest röster är det parti som får flest mandat. Det påverkar besluten som Riksdagen fattar, och det är beslut som angår oss.

Jag vet att det är något slags tabu om att skriva om politik på sin blogg, men jag bryr mig inte. Man måste faktiskt inse vad det är man ska rösta på inför ett val och man kan inte välja ett parti som ens familj röstar/röstat på -- man måste välja något som passar en själv, och man måste även se vad partierna verkligen står för. Om man tar Sverigedemokraterna som ett exempel -- på deras hemsida står det att de står för kulturellt mångfall, men vad var det Jimmie Åkesson sade förra året? Var det inte han som påstod att muslimer är Sveriges största hotet sedan andra världskriget?
Det är det här jag menar; man kan inte tro på allt partierna påstår att de tror på, och jag vill verkligen ha en pålitlig källa att läsa mig på om partierna -- en källa som är opartisk och som inte försöker påtvinga mig någon propaganda om ett bättre land när det inte nödvändigtvis går åt det hållet.

Till er alla som har rösträtt; se till att rösta nu när ni har chansen!
Se till att göra ett val som funkar bra för er, men tänk på att läsa er på om partierna så att ni inte väljer något bara för att er familj gjort ett val eller för att vänner gör det. Jag tänker referera till min mamma som en gång sade att det är bättre att rösta blankt om man är osäker än att inte rösta alls med tanke på att alla människor inte har någon rösträtt.

//Lisa

Universitet

Jag säger bara en sak; området är otroligt vackert, men det skulle inte skada med fler skyltar!
Jag irrade omkring i all evighet, kändes det som. När jag frågade om vägbeskrivning råkade jag få fel, men det är fullt förståeligt -- jag skulle till Humanistvillan, och jag fick en vägbeskrivning till Gula villan som tillhör Humanisföreningen.
I vilket fall som helst vandrade jag iväg till tjottahejti, och det fanns knappt någon jag kunde fråga om vägen. Jag satte mig därför på en gräsmatta, tog upp mobilen och googlade på Humanistvillan. Jag har försökt med det tidigare här hemma på datorn utan att få fram några resultat, men nu fick jag det. Vad skulle jag göra? Jag skulle vandra tillbaka till tunnelbanan som låg på ett tiominuters avstånd. Förstår ni vad detta innebar? Jag vandrade alltså runt i tre kvart för att sedan få reda på att huset jag letade efter låg precis vid tåget som jag kom med. Jag blev verkligen irriterad på mig själv för det, men jag väljer att skylla på skolans dåliga skyltningar. Den skylt jag behövde låg mer eller mindre framför byggnaden, och den hade jag behövt vid tunnelbaneuppgången.

Men förövrigt var det en helt fantastisk dag. Skolområdet är verkligen vackert, och stort, vilket blev en stor nackdel för mig idag. Jag gick förbi en massa människor som pratade engelska och franska. Det fanns en massa andra språk, men det var dessa jag kände igen. Jag träffade även bror min och hans son, som frivilligt kramade om mig idag. Det var någonting nytt med tanke på att han annars brukar vara otroligt blyg av sig. I alla fall när det gäller mig.

Jag hade faktiskt tänkt att ta bilder, men jag var för upptagen med att gå vilse att jag inte tänkte på det. Jag har precis ätit upp en muffins (mm, muffins... *dreglar som en idiot*), och jag tittar nu på en film som jag älskar. Det är en film jag sett på mer eller mindre halva sommaren, men den är svårt att tjata ut.
Det stämmer, jag tittar på Billy Elliot :)

//Lisa

Måndag

Jag ska snart åka iväg till universitetet.
Snart och snart, jag ska åka om drygt en timme, men det är fortfarande lite som ska göras. Först måste jag hitta ett par strumpor -- det är trots allt inte särskilt kul att frysa om fötterna, men det är inte det som är mitt problem just nu. Jag har två stora skavsår som vägrar läka, och som svider som f*n.

Jag hade faktiskt inte så mycket att säga, och tyvärr har jag ingen flummig bild på mig själv där jag håller upp tummen att visa er, så jag ska nog rulla vidare.
Jag vet att det här är långsökt med tanke på att jag inte har så många läsare här uppe i Stockholm (ännu en anledning till varför jag älskar Skåne bortsett från dialekten), men är det någon mer än jag som ska förbi universitetet idag?

//Lisa

So Do You (Slimi Jimi Bubby Boy)

 

Det var ett par dagar sedan jag lade upp någon låt, så jag slänger upp en nu innan jag går och lägger mig. Det är en låt som gör mig riktigt glad -- framför allt i början av någon anledning ^^
So Do You (Slimi Jimi Bubby Boy) -- Hoffmaestro

 

//Lisa

"Nästa: Universitetet"

Det är vad jag kommer att höra imorgon.
Jag ska nämligen in till Stockholms universitet för att skriva in mig. Jag ska även träffa broder min för att ta en rundtur på universitetsområdet. Han tar även med sig sin son -- kan dagen bli mer perfekt? Tja, om det är soligt kan den det :)
Det känns fortfarande surrealistiskt att jag ska börja på universitetet. Jag var faktiskt rädd över att jag inte skulle antagen någonstans trots att jag sökte till 13 olika kurser. Samma sak gjorde jag faktiskt vid mitt gymnasieval. Om jag ska vara helt ärlig ser jag faktiskt fram emot att börja skolan. Jag kommer äta upp mina ord om en månad då jag har arbete upp över öronen, men jag ser fram emot det. Jag älskade gymnasietiden, så någonting säger mig att jag kommer att älska universitetstiden även om den är väldigt kort. Alltför kort, faktiskt. Men det kanske är bäst så -- det är svårt att hinna tröttna på varandra efter ett halvår.

När jag läser andra bloggar stöter jag på pessimism inför skolstarterna. Jag kan förstå detta om man har en dålig relation till sina klasskamrater, men i många fall handlar det om att man anser att skolan är jobbig och tråkig. Visst, det är jobbigt, men när allt kommer till kritan handlar det faktiskt om attityden. Det är som Blondinbella sade för något år sedan -- om man har en positiv inställning blir allt mycket lättare.

Som jag sade ser jag fram emot att börja skolan, men jag ser inte fram emot att konka på alla böcker. Som tur är består min kurslitteraturen av en hel del stenciler, men listan utgör ändå elva sidor. Elva! Det är nu jag önskar att jag var lång och vältränad. Lång för att jag är trött på att vara kort, vältränad för att jag kommer att ha träningsvärk efter att ha burit på alla böcker. Å andra sidan kan man tänka såhär; gratis träning ^^

//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Det har varit en lång dag idag. Inte för att den varit jobbig, men den har varit tråkig. Dessutom vaknade jag tidigare än vanligt och kunde inte somna om. Det är det som är nackdelen med frossa -- man fryser och försöker värma sig, men man blir lät för varm och börjar svettas floder och försöker svalka av sig, vilket inte heller går då man börjar frysa igen. Sådant är riktigt irriterande...

Jag har börjat hosta en del också, så jag tror att jag drabbats av samma förkylning som så många andra drabbats av. Jag hoppas bara att jag inte blir lika snuvig som syrran blivit. Jag har otroligt lätt för att bli febrig när jag blir förkyld -- en gång hade jag nästan 40 graders feber trots att jag enbart sovit de senaste två dagarna. När febern sedan sänktes gick det riktigt fort, och jag städade av huset då jag inte fick gå till skolan. Det blev en glad överraskning för mamma, jag höll mig sysselsatt (jag var klar med alla läxor, och med tanke på att jag hade alla böcker hemma hade jag arbetat ikapp alla) och jag blev drygt hundra kronor rikare. Det blev med andra ord en bra dag för oss alla :p

Det var meningen att jag skulle gå på bio idag, men det blev inte av. Jag skulle gå dit tillsammans med en kompis som blev sjuk. Vi ska se den... Tja, vi har faktiskt inte bestämt än, men det blir nog så snart som möjligt ^^
Vad har ni gjort idag?

//Lisa

Min pappa (del 1)

Jag hade tänkt att skriva min berättelse om min pappa, och jag hade tänkt att dela upp det i tre inlägg.

Jag har ganska många minnen kvar av honom. De flesta är dock rätt suddiga, men det finns fortfarande en del som är nästintill glasklara. Det är dessa minnen jag håller mig fast vid. Det finns de som blir ledsna när de minns personer som avlidit, men för mig är det tvärtom. Vissa minnen är såklart mer smärtsamma än andra, men jag försöker minnas honom som han var. Det har varit mitt sätt att ta mig igenom allt utan att glömma bort honom. Det var smärtsamt i början att minans honom, men det var det värt. Jag tror faktiskt att det är betydligt värre att förtränga alla minnen i början för att knappt ha några minnen i senare år än att ta emot smärtan för att kunna minnas.

Vad har jag att berätta?
Jag var ganska lik pappa till personligheten när jag var yngre, men nu när jag blivit äldre har jag hittat fler likheter. Jag har en viss kärlek till den mer klassiska litteraturen som Jane Austin, Brontë-systrarna och även Shakespeare. Pappa hade en samling med Shakespeares alla verk -- orginalspråk -- som jag tog över för drygt ett år sedan.
Även för fem år sedan delade vi många intressen. Vi hade samma musiksmak och vi båda gillade att vara ute i naturen en hel del. Det är något jag fortfarande gillar. Samma sak kan man säga om matlagningen, och även att kasta upp saker i luften för att sedan fånga dem. Flaskor var en sådan sak, men skillnaden var att han brukade fånga dem. Jag tenderar att tappa dem.

Han var faktiskt den som gav mig mest stöd genom skoltiden. Jag kände aldrig att jag tillhörde någonstans under den tiden trots att alla var snälla mot mig. Det var inte bara det att jag kände mig ensam, jag kände mig även utstött. Jag förstår nu vad jag gjorde för fel, men det gjorde jag inte som 14-åring, och värre blev det i nian.
Han var den jag kunde prata med om allt. Det värsta är att jag inte upppskattade det då, och det tog mig några år att inse att han faktiskt var min bäste vän. Han var verkligen givmild, omtänksam, och han försökte göra vad han kunde för att göra oss alla här hemma glada även om det inte alltid slutade bra. Man kunde aldrig vara arg på honom under en längre tid just för att han var den han var. När man väl blev arg fick man även dåligt samvete efteråt. Så var det åtminstone för mig.

Han mådde dock inte bra. Han pratade flera gånger om att ta sitt liv, men det var mig han berättade det för. Jag var 14 år, och jag visste aldrig vad jag skulle svara på det. Jag trodde inte riktigt heller på det, men i slutet av januari år 2006 var det just det som hände...

//Lisa

Ett slag i ansiktet

Jag tar faktiskt illa upp när tjejer kring mig säger att de vill förstora brösten.
Det handlar inte om att det går emot allt jag står för. Det beror på att jag tar det så personligt.

Jag har stora bröst. Jag hatar det. Jag hatar att jag har svårt att hitta kläder som passar -- det som går runt midjan går inte runt brösten. När jag hittar något som går runt brösten blir plaggen formlösa. När jag försöker skapa form framhävs brösten, och man är mer eller mindre tillbaka på ruta ett.
Jag har svårt att se varför större bröst skulle vara mer vackert, eller sexigare, jämfört med mindre. Det är minst lika sexigt/vackert, så varför ägna så mycket tid åt att önska att man hade större? Det är så överskattat med stora bröst -- vad får man ut av det? I mitt fall tar man inte alltid mig på allvar. Det finns de som tror att jag försöker trycka upp brösten så mycket som möjligt för att kunna få ett ligg. Vad tror ni händer när jag öppnar munnen och säger någonting tänkvärt? Det finns de som fortfarande inte tar mig på allvar och kallar mig "besserwiesser" istället.

Vet ni vad det värsta är?
Folk anser att jag ska använda brösten till min fördel för att skaffa en pojkvän. Jag har aldrig hört att jag borde ha en pojkvän vid det här laget med tanke på hur snäll och smart jag är. Nej, istället har jag fått höra av ett flertal personer att jag borde använda djupt uringade tröjor för att få killar -- som om anledningen till att jag varit singel hela mitt liv beror på att jag inte använt mig av min kropp som jag "borde" ha gjort.
Samtidigt har jag fått höra av ett flertal personer att jag ser ut som en slampa i vissa kläder. En gång fick jag höra hora. Det är alltid lika trevligt...

Som jag sade tar jag det personligt när en tjej säger till mig att hon tänker förstora brösten. Varför skulle man vilja betala tusentals kronor på någonting sådant?
Jag kan inte säga med säkerhet, men jag tror att man skulle kunna jämföra mina känslor i denna typ av situation med en kvinnas när hon får reda på att hennes kompis ska göra abort då hon själv försökt få barn i flera år. Det är ett slag i ansiktet.

//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Jag, syrran och mamma hade ett litet firande idag. Mamma fyller nämigen år idag, så vi fikade lite tidigare. Hon blev även glad över sin present som jag och syrran hade köpt till henne. Det var visserligen "bara" en MP3, men hon blev glad över den. När vi tre åker tåg tillsammans sitter jag och syrran med musik i öronen, så vi tänkte att även hon skulle få den möjligheten.

Det har inte hänt så mycket annat, om jag ska vara ärlig. Däremot börjar jag bli riktigt hungrig, så jag ska ställa mig med maten så fort jag kan. Det här är faktiskt ganska ironiskt -- jag är hungrig och vill äta, men med tanke på att jag är så hungrig orkar jag varken laga mat eller äta. har ni någonsin varit med om någonting sådant?

//Lisa

Journey to the Past


Apropå nostalgi -- hur många kommer minns den här låten? Den kommer från filmen "Anastasia". Jag kommer knappt ihåg filmen, men jag minns den här låten. Jag minns även sångerskan som dog för snart nio år sedan...
Journey to the Past -- Aaliyah

//Lisa

Det finns så mycket inom mig...

Jag funderar på att ägna några inlägg åt min pappa.
Jag har skrivit lite om honom i bloggen tidigare, men jag funderar nu på att berätta om honom och hur hans död har påverkat mig.
Det som får mig att fundera är huruvida jag ska vara så personlig eller inte -- kommer jag klara av att skriva mer djupgående om det eller inte? Å andra sidan känner jag att jag har en hel del inom mig fortfarande som jag vill få ut så fort som möjligt.

Jag kommer säkert behöva någon form av stöd från er läsare.
Jag har haft många som kritiserat mig. Vanligtvis gillar jag att få konstruktiv kritik, men jag vet med mig själv att jag inte alls kommer att kunna klara av det.

 

//Lisa

Då var man tillbaka

Hej på er :D
Jag kom hem för drygt en timme sedan, och jag har inte hunnit göra så mycket under den tiden. Det är inte heller så värst intressant, så istället kan jag väl gå igenom snabbt vad jag gjort under dagen.

Jag åkte som sagt var hem till mormor för att fira min morbrors och mammas födelsedag. Vi fick mycket mat -- nästan lite väl mycket faktiskt. Jag är fortfarande proppmätt, och vi åt färdigt (med desserten inräknad) för ca tre timmar sedan. Min morbror verkade uppskatta min och syrrans present i alla fall, så det blev lyckat. Jag behövde inte äta kött, vilket blev ännu mer lyckat och en av mormors katter försökte hångla upp mig. Det låter lite mindre lyckat, men den katten är rätt skygg av sig och gör sällan närmande på det sättet -- om det inte är killar.

Medan vi åt satt vi och pratade om...allt möjligt, faktiskt, men det blev en del om vår släkt på mammas och mormors sida. Vi tittade på gamla bilder från 60-talet som tidigast. Vi fick se en bild från mormor tillsammans med hennes två bröder. HOn såg så vacker ut på bilden, och hennes bröder var riktigt stiliga.
Det lev med andra ord nostalgi på hög nivå ^^

//Lisa

Fredag

Hej på er :D
Jag vet inte vad det är med mig och mina uppdateringar -- jag satte mig vid datorn för två timmar sedan, om inte mer, för att skriva. Man kan nog konstatera att jag inte lyckades med det, men här sitter jag nu och skriver ^^

Jag ska iväg till min mormor om ett litet tag. Vi ska ha en födelsedagsmiddag -- min morbror fyllde år tidigare i veckan och mamma fyller år imorgon. Det blir en del, men det är så det är. Men jag undrar verkligen hur det kommer sig att så många fyller år i augusti. Slutet av september/början av oktober kan jag förstå. Mitten av november likaså, och till sist mitten av mars (jag tänkte nio månader från de större helgerna -- jul/nyår, Alla Hjärtans Dag och Midsommar), men augusti?

Jag kommer inte kunna skriva på ett tag, så jag tänkte istället lista upp några bloggar som ni kan kika in på. Det är mina vänners bloggar -- vissa har inte skrivit på ett tag, men det bryr jag mig inte om. Ta en titt, det är det enda jag ber er om (idag) ^^♥

Linn

Tessan

Linnéa

Matilda

Madde

Malin

 

//Lisa

Never Say Never



Det finns ingen finare låt, men den är också sorglig och den får mig alltid att bli tårögd.
Never Say Never -- The Fray


//Lisa

Dålig uppdatering

Jag vet att jag inte är den bästa på att uppdatera just nu, men jag håller på att klistra ihop en ny design till en otroligt bra bloggare. Jag är så glad över att ha fått den här chansen, för detta är verkligen en design jag är otroligt nöjd med -- det är den bästa jag någonsin har gjort ^^

Jag tänker inte låta er se den (hehe). Inte än i alla fall. Jag skulle i sådana fall kunna länka till bloggaren när designen är uppe, men den är inte riktigt klar än så ni får vänta ett litet tag till.
Det jag har kvar nu är bara typsnitten och färgerna till länkar. Det är så kul att hålla på med sådant här, och det börjar man märka av på mig, eller hur?

Apropå design ska jag göra några korrigeringar på min nu när jag vet hur jag kan få det gjort. Jag hade problem med det tidigare, men inte nu längre. Det kommer inte bli märkbara skillnader, men det är trots allt de små skillnaderna som gör en del om ni frågar mig :)

//Lisa

Frige Sakineh!

Det är ingen nyhet vem Sakineh är vid det här laget, eller hur?
Men för er som ännu inte vet är hon en iransk kvinna som dömdes för otrohet. Anledningen var att hon setts med en man som hon inte var släkting med. Denna man var däremot släkting till hennes nu döde make. Med tanke på att dessa två träffades när kvinnans make fortfarande levde, och med tanke på att denna man dödade honom, antog man att de hade en affär.

Jag kan inte säga om dessa två hade en affär med varandra eller inte, men jag kan konstatera att det krävs betydligt mer än att man går ut på gatan för att kunna dra de parallellerna. De båda har ändå blivit dömda -- mannen till 40 piskrapp. Sakineh till 99. Var det tillräckligt? Nej! Nu ska Sakineh placeras i en grop -- en grop som är så pass djup att bara hennes huvud sticker upp från marken -- för att sedan stenas till döds. Stenarna kommer vara tillräckligt stora för att skada henne, men de kommer inte döda henne på en gång. Förstår ni vad detta innebär?

För mig är detta ren tortyr, men det händer fler kvinnor än Sakineh. Det finns kvinnor som blir våldtagna och som stenas till döds för att de begått äktenskapsbrott. Sådana fall sker på flera olika håll i världen, men det är Sakinehs fall som uppmärksammats. Jag är glad över att det har uppmärksammats, för nu kanske man kan trycka på dessa typer av regimer med extra stor kraft, men jag är ledsen över att det gått så långt och att så lite har gjorts. Vi uppmärksammar inte dessa fall tillräckligt mycket, och det är något jag anser att vi ska göra.

Sakineh har dömts till döden för ett brott hon redan bestraffats för, och för ett brott som kanske inte ens har ägt rum. Det finns inga som helst bevis på vad som har hänt, hon har utsatts för olika former av tortyr. Hon har bl.a. fått kallt vatten hällt över sig av polisen i sådan pass grad att hon kollapsat. Är det här något som ni anser acceptabelt? Det gör verkligen inte jag. Därför har jag skrivit in mitt namn till en namninsamling som ska skickas till Irans ambassad. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt skriver under detta, och att vi kan göra så pass stora påtryckningar att man skapar en tankeställare. Jag hoppas även att det här inte blir det enda fallet vi ställer oss mot, för den här typen av våld, diskriminering och förtryck kommer inte ta slut nästa år. Det kommer att fortsätta, och om vi fortsätter blunda för det på samma sätt vi gjort tidigare...



Jag vill bara att alla människor ska få en chans att känna sig tillhörd i ett samhälle.
Klicka på bilden för att komma till namninsamlingen.

 //Lisa

Inspirerande historia

Jag tittade på en dokumentär för några dagar sedan.
Den handlade om en kvinna som blivit utsatt för en gruppvåldtäkt i England. Ovanpå detta hade hon fått så pass kraftiga brännskador i ansiktet att hon måste ha en mask på sig. Hur hon fått brännskadorna vet jag inte då jag missade den första halvan av ddokumentären, men det var i samband med överfallet.

Under en period på fjorton månader genomgick hon en rehabilitering och hennes föräldrar tog hand om henne. Hon kunde inte sova hela nätter -- hon vaknade flera gånger av mardrömmar. Hon berättade att hon såg flera ansikten i sina drömmar -- förövarnas och hennes ansikte som det såg ut innan överfallet. Hon sade att hon hade svårt att titta på sitt ansikte då hon kände att det tillhörde förövaren. Han skapade hennes ansikte, så hon har tvingats bli en del av honom och hon har ett så pass tydligt fysiskt bevis på vad som hänt -- hon kan bokstavligen inte titta sig själv i spegeln utan att påminnas om vad som hände.
Vad hände efter dessa fjorton månader? Förövarna förklarades skyldiga och dömdes till livstids fängelse -- den ena skulle komma ut efter minst 16 år, och den andra 12. Kvinnan kunde i samband med detta börja gå vidare, men det var -- och är -- svårt. På vägen till affären tittade hon sig om för att hon kände sig förföljd. Efter att ha bundit fast sin hund utanför affären sprang hon in.

Vad är det som är så inspirerande med denna historia? Hon vägrar låta sig knäckas helt och hållet av detta. Hon har redan varit med om en hel del, och hon blev beroende av sina föräldrar. Det som är så inspirerande är att hon inte tänker sig låta påverkas ännu mer av förövarna.

Det finns så många ungdomar som ger upp bara i skolan när det börjar bli jobbigt. Den här tjejen gav inte upp trots att hon varit med om ett helvete. Hon har en sådan otrolig kämparanda att det får mig att fundera vad som hände med våran. Som jag sade ger så många upp utan att kämpa, det är det som är så sorgligt nuför tiden.

//Lisa

Nyduschad

...eller, nästan i alla fall. Jag tvättade bara av håret nu då det behövdes. Men det var ganska äckligt -- jag stog lutad över badkaret för att slippa dra av och på kläderna, och så känner jag hur spyan kommer. Låter det äckligt? Då föreslår jag att ni slutar läsa här och nu...
Det kom som tur var inte mycket, och med tanke på att jag inte gillar att spy i badkar höll jag munnen stängd. Tycker ni fortfarande att det låter äcklgt, med tanke på att det bara gick att svälja det i det här läget? Tro mig, det kommer mer. Det äckliga var inte att jag svalde det lilla -- det äckliga var att det kom upp i näsan. Det innebar alltså att jag stod lutad över badkaret med schampo i håret, munnen stängd för att jag mådde illa och vid varje andetag kände jag doften av spya.
Jag har lyckats snyta ut det, men det var inte direkt mysigt, och jag tog även nässpray för att få ut det som fortfarande fanns kvar. Det lyckades jag med, men jag råkade ta en nässpray som gått ut vilket innebär att jag nu sitter och känner en frän doft vid varje andetag. Som tur är har mycket av den doften försvunnit, men det är ändå inte kul.

Jag har en sämre dag nu än vad jag hade i tisdags, och jag finner faktiskt en viss ironi i det hela. I tisdags hade jag fått en dålig start på dagen och var på dåligt humör hela dagen. Idag har jag fått en ännu sämre start på dagen, men jag är inte på dåligt humör. Jag kan inte säga att jag är på bra humör -- hur bra känner man sig om man har spya i näsan? -- men det är betydligt bättre än vad det var i tisdags. Fast det kanske har med morgonstarten att göra -- i tisdags blev jag väckt av ett telefonsamtal. Idag av mig själv...

//Lisa

Innan jag går och lägger mig...

...måste jag be er alla att besöka min bästa kompis' blogg.
Det här är en person som stöttat mig i alla typer av situationer. Hon är en av de få som tycker att jag ska jaga min dröm, och hon är en av de få som står ut med mig. Bara det säger allt, eller hur?

Hon har tagit en bloggpaus, men hon är tillbaka igen, och jag vet att hon vill ha några flera besökare. Hon skriver en hel del om sin vardag, vilket kan anses tråkigt av många, men hon skriver på ett sådant moget sätt det händer att hon är satirisk i sitt skrivande. Om ni undrar är det från henne jag hittat min satiriska ton. Hon inspirerar mig oerhört mycket också genom sina tänkvärda inlägg, så titta in hos henne, okej?

//Lisa

Bara så att ni vet; jag tänker fråga henne imorgon hur många besökare hon haft på sin sida och jämföra med mitt besökarantal för att se hur många av er som gjort det jag bett om, gjort det hon förtjänar.

It's Not Me It's You



Det var länge sedan jag lade upp en låt med det här bandet, men det betyder inte att jag inte gillar dem för det, och just den här låten äger :D

It's Not Me It's You -- Skillet

//Lisa

Vad gör en blogg läsvärd?

Det här är någonting jag har undrat över ett litet tag -- vad är det som gör en bloggläsvärd?
Jag vet att det är olika beroende på person och intresse, men det betyder inte att det inte finns någon punkt man kan följa, eller hur?

Jag anser att en blogg är läsvärd om personligheten kommer fram.
Det är egentligen bara det jag "kräver" av en bloggare, men samtidigt blir det jobbigt att ständigt läsa en massa stavfel hit och dit. Nu pratar jag inte om de fel som man lätt kan göra. Jag menar de typen av fel där man skriver "ja" istället för "jag". Det värsta är dock när man försöker kombinera det med att varken skriva ut punkter eller komma-tecken. Tänk hur kul det skulle ha varit om jag skrivit på det sättet -- jag borde nästa ta och göra ett försök bara för att se hur många och vilka som förstod vad jag skrivit.

Många har sagt att man ska slänga in många bilder, minst ett per inlägg, men är det verkligen så nödvändigt? Stina-Lee tillhör en av de mest lästa bloggarna här i Sverige och hon laddar inte alltid upp bilder till sina inlägg. EllaMarie laddar inte heller upp bilder till sin blogg, och hon har också blivit rätt framgångsrik som bloggare. En av mina favoriter, Sara (a.k.a. novembersara) lägger också upp få bilder men hennes texter är så otroligt vackra som kompenserar för det. Varför läser man dessa om de inte alltid laddar upp bilder? För att de låter sina inlägg/texter tala för sig själva. Det är inte så mycket mer än det som behövs. Det är på så sätt man låter ens personlighet komma fram. Helt ärligt fångas jag mer av en bloggare som vet hur man skriver än som vet hur man laddar upp bilder. Om det är bilder de själva tagit kan jag bli fascinerad över hur de använt sig av ljuset, men mina favoritbloggar innehåller en hel del text som tar andan ur en. 

Jag har inte heller många bilder på bloggen, och jag har fått höra flera gånger att mina texter är för långa -- att det blir jobbigt/tråkigt att läsa för att de är så pass långa som de är. Å andra sidan håller min blogg på att växa, så det måste ändå finnas några som gillar den, eller hur?

Mitt råd till nya bloggare där ute -- var er själva, för det lönar sig i slutändan. Provocera inte fram läsare -- även om det fungerar att säga "Asså amen shit kan ingen fatta att man blir fet om man äter pizza? haha feta människor är så fela" etc. är det ingenting som lönar sig i slutändan. Även om man blir stor, hur blir man då ihågkommen? Vill man bli ihågkommen som en person med en härlig personlighet, eller som en person som skriver som en tioåring trots att åldern börjar närma sig 20?

Många gillar sådant som är orginellt och unikt -- genom att vara er själva blir bloggen unik i sig.
Som jag sade; Det lönar sig i slutändan.
//Lisa 

De små gesterna

Det är verkligen de som räknas, eller hur?
Man tar små gester för givet, men det är faktiskt de man uppskattar mest.

Jag höll upp dörren för en äldre kvinna tidigare idag. Hon hade en rullator och kunde inte röra sig så fort. Jag vet inte varför -- jag frågade aldrig, och jag känner inte att det är min ensak att veta. Än mindre er.
I vilket fall som helst sade hon ett par gånger att hon rör sig så långsamt och att jag inte behövde hålla upp dörren. Jag sade att jag inte hade bråttom någonstans, och man märkte hur tacksam hon var över att någon höll upp dörren.
Samma sak är det med personer som ska på bussen med en barnvagn. Det brukar alltid uppskattas om man får hjälp med att lyfta vagnen uppför trappstegen. Som tur var finns det bussar utan trappsteg som underlättar för småbarnsföräldrar, men jag undrar verkligen hur man bara kan gå förbi en kvinna/man som försöker få upp en barnvagn. Det är en sak om man frågar om personen vill ha hjälp och sedan får ett "nej", men att bara gå förbi och tänka att man har bättre saker för sig...

Genom att bara ge en person någon komplimang under dagens lopp kan även det göra ens dag. Jag kommer ihåg under högstadiet då jag kunde vara glad flera dagar i rad för att någon kallat mig söt. Jag blev alltid så glad när någon sade att jag hade fina kläder, och att jag såg fin ut i vissa kläder. Jag blev alltid så glad när någon kommenterade mitt hår när jag klippt/färgat det. Det är ganska uppenbart att jag inte växte upp med komplimanger, eller hur? Min poäng är i alla fall att om jag kan bli såhär glad över komplimanger så kan andra bli det också. Vad förlorar man på att säga att någon annan ser bra ut? Ingenting.

Ibland kan ett "Hej, hur mår du?" betyda en hel del. Just när man mår dåligt vill man gärna ha någon som kan finnas till som stöd. Även om det bara är ett "Hur mår du?" visar det ändå att man bryr sig.

Man behöver inte göra mycket för att få en människa att få sig att känna sig bättre, så varför är det så få av oss som gör ett försök? Jag brukar le mot de personer jag passerar när jag är ute och går, och det skulle faltiskt inte skada om jag fick ett leende tillbaka lite då och då :p
Nej, men seriöst, gör även ett leende en hel del. Men man ryggar ändå tillbaka när man får ett. Jag antar att man glömmer bort att leende inte behöver vara någonting annat än ett leende -- tydligen tar man det som att "Han är tänd på mig och tänker våldta mig". Jag vet att jag överdrev, men visst är det lite den känslan man får.

Man behöver inte överanalysera allt, och man behöver inte ställa till med ett spektakel bara för att få någon annan att må bra. Som jag sade är det de mindre gesterna man bryr sig så mycket om, och tyvärr är det just dessa som man inte tänker på lika ofta längre.

//Lisa

Onsdag

Den här dagen är betydligt bättre än gårdagen. Hur vet jag det? För att jag är på relativt bra humör -- jag är lite hungrig, men när jag är ätit upp min omelett kommer jag att vara på topp igen :)

Jag har hunnit med en del redan idag, trots att jag gick upp för bara fyra timmar sedan. Jag åkte in till Amnestys kontor inne i stan för att lämna de häften jag fick i måndags. Det är en bit dit -- det tog ungefär 50 minuter för mig att komma dit, och det var den korta vägen. Jag tog tåget in till Stockholm Södra (mer känt som Söder) och gick därifrån till Londonviadukten. Ni som inte redan visste det, Folkungagatan är en lång gata.
Som jag sade, det var den korta vägen. På vägen hem satte jag mig på en buss till Slussen för att därefter åka tunnelbana och till sist buss igen för att kunna ta mig hem. Man märker redan där att det är en längre resväg, även om det bara var en tio minuters skillnad. Jag blev visserligen mer rastlös av att behöva vänta på buss och tåg, men det var inte så farligt. Jag behövde dessutom sätta mig ned ett tag -- jag hann inte äta frukost på morgonen, så jag hade inte så mycket energi kvar.

Jag kom hem för en timme sedan. Jag har tillagat en omelett, som jag nästan ätit upp nu. Problemet är bara att jag var så pass hungrig att jag proppade i mig den första halvan och blev illamående. Jag är fortfarande hungrig, men det är svårt att äta när illamåendet inte lagt sig helt och hållet. Jag måste dock säga detta; det finns inga godare omeletter än mina :p

Jag ska tvätta om några timmar -- det var tänkt att jag skulle ha tagit hand om det igår, men det var ingen idé att ens försöka. Mitt huvud värkte och syrran hade en kompis här. Jag kan antera kompisen trots huvudvärken, och jag kan ta hand om tvätt med huvudvärk, men jaj kan inte ta hand om allt på en och samma gång. Nu har jag inte ont i huvudet, och jag hoppas att det förblir så under den resterande dagen.

//Lisa
//Lisa

Invandrare

Jag såg en dokumentär på fyran tidigare idag -- "Dom kallar oss rasister".
Okej, jag såg bara halva, för jag blev nästintill rasande när personerna man pratade med beskyllde den ökade brottsligheten på invandrare. Det fanns personer som pratade om att man bör stärka gränserna för att inte släppa in fler invandrare som bara kommer hit och förstör och för att dessutom leva på ingenting annat än socialbidrag -- svenskarnas skattepengar.

Jag blir så irriterad på dessa uttalande, och det värsta är att man sedan kommer med ett argument om att invandraree kostar svenskar så mycket pengar. Visst, det stämmer, men å andra sidan blir det svårt att inte dra på sig kostnade när man inte får ett jobb på flera år. Det är det som är så vanligt bland invandrare -- att man inte får ett bra jobb. Min bror berättade om en man han träffade på sitt jobb -- mannen var en utbildad kardiolog, tror jag att det var, från Irak som jobbade som trädgårdsmästare här i Sverige. Det är ingen liten skillnad där, men han fick ett jobb som så många andra inte får. Samtidigt får man inte glömma bort att alla människor drar på sig kostnader -- det är inte bara invandrare som får ta emot bidrag och som tar ut lån, eller hur?

Men jag har tänkt vidare på det här -- vad innebär egentligen ordet "invandrare"? I teorin är det en person, eller flera, som kommer till ett land -- korsar dess gränser -- för att sedan bli medborgare. I praktiken är det inte ens i närheten av detta. Jag har flera kompisar som anses som invandrare trots att de är födda i Sverige. Varför anses de vara invandrare? För att de inte har det typiska "svenska" utseendet och för att deras föräldrar är invandrare. Jag har även kompisar som faktiskt är invandrare, men som inte ses som det då de har ett "svenskt" utseende.
Slutsats:
Man är bara invandrare i praktiken om man inte har ett svenskt utseende, men då är frågan vad ett svenskt utseende är för något. Innebär det blont hår och blåa ögon? I sådana fall är inte jag svensk. Visst, jag har ljusa ögon, men inte f*n är de blåa. Mitt hår är (nästan) så långt ifrån blond som det bara går, och min hy är olivfärgad även om den är blek.

Helt ärligt tycker jag att man ska slopa alla dessa begrepp -- invandrare, neger, blatte... Dessa ord lägger verkligen en gräns mellan oss människor. Vi delar själva upp oss i olika kategorier där man värderar varandra på olika sätt. Vi alla är människor med olika ursprung. Det spelar ingen roll hur många gånger man än vrider och vänder på det -- när det väl kommer till kritan kan man inte påstå att det finns någon som är exakt likadan som en själv. Vissa olikheter är tydligare än andra, men det är trots allt det som gör oss så pass unika. Vad spelar det för roll att jag är född i en förort och att en av mina kompisar är född utomlands? Ingen av oss är mindre värd än den andra för det, eller hur? Det konstiga är att det är kompisen som anses vara mindre värd av allt för många personer trots att hon är en av de snällaste och smartaste tjejerna jag känner. Kul för henne i det läget, eller hur?

Det är inte invandringen som bör förändras här -- det är vår inställning till varandra. Om man är öppen istället för fientlig skulle allt vara så mycket lättare, eller vad säger ni?

//Lisa

True Beauty

Jag är på lite bättre humör nu, men den är fortfarande inte på topp.
Jag tänte ändå dela med mig av en annan text jag skrev igår. Den är något sämre än den förra, men å andra sidan tyckte jag att den blev nästintill löjlig och vad hände? Jag fick underbar respons :p

 


Your beauty is divine
Though not distinct
Your beauty lies
In your smile
And in your sparkling eyes
Your beauty lies in your voice
Even when you are quite
Your true beauty lies
In your personality
And the way you act
Among others
Your true beauty lies
In your heart
Where it shall remain
You are my definition
Of the truest beauty
There is

 

//Lisa

Tisdag

Det här har inte varit min dag -- inte på långa vägar.
Det var meningen att jag skulle åka till kontoret idag för att säga att jag backar undan, att jag drar mig ur. När det kommer till kritan kan jag verkligen inte värva folk -- framför allt inte när man går över gränsen till att vara respektlös. Men så blev det inte.
Istället vaknar jag halv elva av att handledaren ringer mig. Det stämmer -- min väckarklocka ringde aldrig imorse. Ni kan tänka er hur jag känner mig just nu -- jag är inte en feg person som inte kan säga som det är ansikte mot ansikte, men nu blev det via telefonen. Jag är riktigt sur på mig själv för det, men det värsta är att jag nu har fått ta emot smällar från andra håll p.g.a. det. "Du lämnar inget bra intryck", "Det här får inte hända igen"... Jag vet att det inte får hända igen, men vad ska man göra när man inte vaknar av den manick som ska få en att vakna? Jag hade ingen aning om igår att den inte skulle ringa imorse. Jag vet också att det inte lämnar ett vidare intryck, men i vilket fall som helst hade jag ju backat undan. Det lämnar inte heller ett vidare intryck, men jag blir sur över att man inte tror på mig på den punkten. Att man tror att jag försov mig med flit bara för att slippa träffa de andra... Jag vet faktiskt inte hur de tänker, men jag vet att det är något jag blir irriterad över, och jag vet att jag inte har rätt till något utrymme att vara irriterad.

Men vad mer har hänt?
Jag åkte iväg lite snabbt för att köpa ett nytt lysrör till köket. Lysröret åkte ut ur förpackningen på bussen. Som tur var gick det inte sönder, men det var irriterande nog när passagerarna vände sig mot mig för att se vad som hände. Det är faktiskt i dessa fall jag önskar att min blogg var stor så att man kunde läsa att jag inte gillar uppmärksamhet. Det där lät fel :p
Lysröret fick jag på plats för ett litet tag sedan, men det vägrar lysa upp, och jag har ingen aning om vad som är felet. Min fot har börjat värka igen och helt ärligt orkar jag inte ta hand om tvätten ikväll, vilket jag kommer att få ta emot ytterligare smällar för senare.

Märks det att jag är på dåligt humör?
//Lisa

The Small Print


En av mina favoritlåtar från detta album, och även detta band :)
The Small Print -- Muse

//Lisa

Ihärdigt eller respektlöst?

Vad tycker ni? Är det ihärdigt av försäljare att ständigt ställa frågor, eller är det bara respektlöst?
Tyvärr måste jag faktiskt säga det senare. Det är en sak om man ställer några enkla frågor, de mest grundläggande frågorna och informationen, men om man är osäker så är man osäker. Jag har varit osäker flera gånger, och fått frågor som "Vad är det du är osäker över?". Tja, din trovärdighet, kanske! Oavsett om företaget/organisationen har en bra trovärdighet blir man osäker när man inte får något formulär att läsa igenom. Jag är en sådan person som måste läsa igenom någonting för att verkligen kunna ta till mig information. Det är antingen det eller ha kontakt med den som pratar, vilket är svårt via telefon -- framför allt när man inte får en syl i vädret.

Jag tycker att det är bra att vara ihärdig. Man måste vara ihärdig för att få ett vettigt svar vid så många tillfällen, men samtidigt måste man lära sig att ta hintar oavsett vad det handlar om. Jag har en viss respekt för försäljare just för att det inte kan vara kul att folk är sura på en jämt och ständigt, men samtidigt finns det en anledning till varför det är så. Det handlar inte om att det är irriterande när försäljare ställer frågor -- det handlar om att försäljare inte kan ta en hint att man faktiskt inte hinner, att man faktiskt inte har någon lust. Man vill inte alltid vara rak på sak, och då försöker man hinta med vissa saker. Det känns verkligen som att försäljaren försöker tvinga sig på sin produkt i det läget, och det är det som gör att man försöker hålla sig så långt borta från dem som möjligt. Jag tror verkligen att om man var mer respektfull skulle det gå bättre. Men så är det inte -- istället förväxlar man ihärdighet med respektlöshet.

Det här är faktiskt anledningen till varför jag kommer att backa undan nu...

//Lisa

Måndag

Hejhej ^^
Jag kom hem för knappt 1½ timme sedan, och jag är inte lite trött kan jag säga er.
Dagen har inte varit krävande på det sättet, men det är något i luften som trycker på. Dessutom sov jag riktigt dåligt i natt också, vilket inte alls gör saken bättre. Jag har faktiskt sovit några minuter nu, och jag måste bara säga det här -- powernaps funkar inte på mig. De gör verkligen inte det, så därför anser jag att de är värdelösa. Jag är minst lika seg nu som jag var för en kvart sedan, om inte segare.

Men hur var min dag?
Den var riktigt bra faktiskt. Jag träffade nya människor, och det är verkligen en härlig grupp. Det är verkligen en grupp jag skulle vilja arbeta med, om jag undrar om arbetet är något för mig.
Det är ett jobb inom Amnesty International, och det var därför jag först ansåg att det var ett jobb perfekt för mig. Nu känner jag att det inte är det -- att jag helt enkelt vill arbeta inom Amnesty, men inte inom det här området. Jobbet går nämligen ut på att värva flera medlemmar, och jag visste redan från början att det skulle bli hårt. Grejen är bara att jag inte vill gå över gränsen till att bli respektlös. Det är en sak att vara irriterande, men det är en annan att vara respektlös. Det är en sak att vara ihärdig, men det är en annan sak att tvinga någonting på någon. Vad är det jag försöker säga?
När man vill vara artig brukar man säga att man ska fundera på saken -- antingen är man osäker, eller så vågar man inte säga nej. Jag känner att om man är osäker då ska man inte ge sig in i något, oavsett hur bra det än är. När detta sker inom jobbet ska man försöka få dem att tänka om, och det är det jag tycker är respektlöst. Även om man inte behöver ge så mycket varje månad måste man ändå ge någonting varje månad, och man måste själv ta ställning till om man verkligen vill det. Visst, för mig låter det självklart att man kan hjäpa till med en liten slant, men om man känner sig osäker så är man osäker, och jag tycker inte att man ska försöka ändra den personens inställning. Det hade varit annorlunda om man fått chansen att säga "Tänk på saken", men det har man inte.

Jag funderar därför på att åka dit imorgon för att säga som det är. Jag trodde att jag bara skulle vara där idag, men det visade sig att man slagit ihop "utbildningsdagen" med prova-på-veckan. Vi ska alltså börja värva folk redan imorgon, och det är det som gör att jag känner mig så angelägen. Samtidigt gillar jag inte att ge upp, men för det här skulle jag kunna göra ett undantag. Å andra sidan vill jag gärna avsluta något jag påbörjat, men jag vet inte om jag vill göra något som jag känner mig...tja, inte helt bekväm i, om jag ska vara ärlig.

Jag vet varken ut eller in.
Vad tycker ni att jag ska göra?

//Lisa

Önska mig lycka till!

Jag måste verkligen ta en dusch nu, oavsett hur sent det är, för imorgon hinner jag inte göra det.
Jag ska upp så tidigt som halv nio. För många är det en "dröm" att kunna gå upp vid den tiden, men för mig blir det lite svårare då jag är van att vakna två timmar senare, och därefter somna om. Vad är det värsta med det här? Att jag måste sätta min väckarklocka som ger ifrån sig otroligt gälla ljud. Det är verkligen en mardröm att vakna upp till det ljudet.

Varför måste jag upp så tidigt? Jo, jag ska på utbildning angående ett jobb jag sökte för bara några dagar sedan. Som jag skrivit tidigare har jag inte fått jobbet än -- jag har "bara" fått chansen att få gå en utbildning som man får i samband med att man söker till det. Det är många som kommer att vara där, och det är inte den enda dagen. Men jag hoppas att det går bra. Till att börja med hoppas jag att jag hittar vägen dit. Jag vet hur jag ska gå -- jag har studerat satellitkartan på Hitta.se, men jag har inte sett någon trottoarkant den sista biten. Det kan köra ihop sig för min del, men jag hoppas på det bästa.

Håll tummarna för mig nu!
//Lisa

Skrivbord

Den sekretär jag har nu håller på att gå söner. Okej, den har gått sönder på sina ställen, så jag håller på att leta efter ett nytt skrivbord på IKEA:s hemsida. Jag måste faktiskt säga att det går ganska bra. Okej, helt ärligt gör det inte alls det. Jag har hittat bra skrivbord som skulle funka till mitt rum, men som kostar lite för mycket. De som jag har råd med, rent prismässigt, funkar inte till mitt rum. Det är rätt synd att man inte kan kombinera de båda.

 


Hörnskrivbord.

Det är otroligt fint, och det är något jag skulle kunna tänka mig i mitt rum, men den kostar lite för mycket för min del.
Pris: 1295:-



Detta skulle jag också kunna tänka mig i mitt rum. Priset är lite högt, men det funkar. Det som är lite synd är bara att det ska monteras upp på väggen.
Pris: 1098:-



Prismässigt är detta perfekt för mig, men inte storleksmässigt. Den går in i mitt rum, men det skulle bli trångt när om jag försökte sätta mig vid det.

Pris: 599:-


Storleksmässigt funkar denna, men då skulle jag vara tvungen att göra mig av med min bokhylla. Jag vill ha bort den till viss del, men samtidigt inte då det skulle bli en massa extrajobb med att få undan den.
Pris: 399:-

 

Frågan är bara vilken av dessa jag ska satsa på att införskaffa.

Vad tycker ni?

//Lisa

 

Samtliga bilder hittades på denna sida.

I ärlighetens namn

...så vill jag inte höra från mitt framtida barn att han/hon är homosexuell.

Jag har skrivit om det tidigare, men då hade jag tre unika läsare dagligen (varav två av dem var jag själv), så jag tänkte ta upp det igen.
Det handlar inte om att jag är homofob. Tvärtom! Ingen skulle få för sig att berätta för sin mamma att man är heterosexuell, så varför komma ut som homo- eller bisexuell? Det känns bara så otroligt onödigt. Bara för att man inser att man inte är heterosexuell betyder det inte att man förändras som person -- bara för att man är gay/bi betyder det inte att man är sämre som person. Det hade varit lite annorlunda om mitt framtida barn dödat en annan människa -- det är ganska viktigt att jag får reda på det (förhoppningsvis händer det aldrig!), men när det gäller ens sexualitet anser jag att det inte är avgörande för vem man är som person. Mitt utmärkande personlighetsgrad är knappast att jag gillar killar, eller hur?
Men jag tycker verkligen att det är så orättvist att man måste "komma ut ur garderoben" när man inte är hetero. Det är faktiskt sådana där "småsaker" som gör att man inte kan acceptera homosexualitet till full grad. Det är därför jag inte vill höra från t.ex. min framtida dotter att hon är homosexuell. Däremot skulle jag gärna vilja veta om hon blir tillsammans med någon, men det anser jag är lite annorlunda.

Men jag har alltid förundrats över det "fenomenet". Inte över det faktum att det finns de som berättar om sin sexualitet, utan över det faktum att det är det som förväntas av en. Så har det alltid varit -- avviker man från normen måste man berätta det. Tyvärr är det en norm att man ska vara heterosexuell, och det är riktigt synd med tanke på att det inte finns någon som är normal -- alla avviker sig från olika typer av normer, men det är ändå homosexualitet man måste offentliggöra på ett eller annat sätt. Det är en sak om man själv väljer att vara öppen om det, men jag tycker verkligen inte att det är något man ska förvänta sig av en annan person. Vad spelar det för roll att ens barn är homosexuell? Vad spelar det för roll att bästa kompisen är homosexuell? Det spelar visserligen roll att en kille får reda på att han är homosexuell när han redan har en flickvän, men då beror det nog mer på att han dolt det för sig själv i en sådan hög grad. I det läget kan man verkligen fråga sig varför han dolde det så pass mycket.

Jag har faktiskt ett par vänner som är bi-/homosexuella. Ingen av dem har sagt något till mig, men de har berättat när de träffat en person. Det är det som räcker, för ens sexualitet är inget anmärkande hos en person. Det borde i alla fall inte vara det, men i många fall är det (tyvärr) så.
Jag hatar att det är en sådan kraftig dubbelmoral gällande detta. Ingen förväntar sig av mig att jag ska gå fram till mamma och säga;
"Mamma, jag är heterosexuell. Det är ingenting jag kan rå för -- det är något jag är född med, och det är något du helt enkelt måste acceptera".
Varför ska man förvänta sig någonting sådant av vissa personer, när man inte gör det av andra?

//Lisa

Beloved Stranger

Jag satt och skrev för fri hand för några dagar sedan, och jag slutade upp med dessa rader.

 

I may not know who you are
I may not know where you are
But even so, I've been waiting
I've been waiting for you to come along
I'll be waiting for you
Until the day you show up
I'll be looking for you
Around every corner
If that's what it takes
I'll search the skies
If I must
Just remember that I won't give up
I've got too much hope for us
Even though you're not
A part of my life at the moment
Keep your eyes wide open
In case I'd cross your way
Reach out your hand
If I don't recognize you
As I said
I'm waiting for you
My beloved stranger

 

//Lisa

Modellera

Har ni någonsin haft en känsla av att ni inte räcker till som ni är?
Har ni någonsin haft en känsla av att personer i ens omgivning försöker forma en som att man vore av modellera?
Ni vet vad jag pratar om, eller hur? Att det finns personer i ens omgivning som försöker forma en efter hur man själv vill att man ska vara.

Jag går ständigt runt med den känslan. Det är den känslan som får mig att vilja flytta utomlands och få en ny start på riktigt. Jag orkar inte gå runt med känslan av att man inte räcker till som man är. Men jag antar att den känslan inte kommer att försvinna oavsett var jag är någonstans. Det kommer alltid att finnas någon som tycker att man ska ändra på sitt beteende för att bli "en bättre människa". Visst, det finns fall då detta är ett måste, men jag ser inte hur jag skulle tillhöra en av dem. Det var inte meningen att jag skulle låta arrogant, men jag ser verkligen inte varför jag skulle behöva ändra den jag är. Att utvecklas är en sak, men att förändras...
Som jag sade antar jag att det alltid kommer att finnas personer som vill försöka forma en efter sina egna preferenser. Varför har jag ingen aning, för jag tycker verkligen att man ska acceptera människor som de är. Det enda undantaget jag kan tänka mig att man behöver förändras är när man inte kan sluta att skada/såra människor i ens omgivning.

När det kommer till kritan är vi trots allt människor, och inte modellera som man kan forma efter sina behag och som man även kan stryka över brister på. Hur ska vi kunna respektera varandra när man inte ens kan acceptera varandra?

//Lisa

Lördag

Det har hänt rätt mycket de senaste dagarna som jag inte berättat om i bloggen, kom jag på.
Okej, det är faktiskt inte så mycket, men det är sådant som betyder en hel del för mig.

I torsdags åkte jag och mamma ut till Riddarholmen (för er som inte vet ligger det bredvid Gamla Stan, skulle man kunna säga) för att äta middag och fika. Det är inte så mycket med det, men jag älskar att sitta där ute. Det finns ett litet utmhuscafé precis vid vattnet, och på andra sidan har man Stockholms stadshus. Jag tog faktiskt ett apr bilder som jag kan slänga upp senare -- det är så vackert när man sitter där då solen rör sig nedåt. Det är verkligen helt unerbart.

Igår vaknade jag av att mobilen ringde. Det var angående jobbet -- jag har fått en plats för utbildningen redan nu på måndag. Det var nämligen en person som avbokade. Jag hoppas innerligt att personen inte avbokade för att någonting hemskt hade hänt -- dels för att det inte är något man vill ska hända, men samtidigt blir det betydligt lättare att vara glad om man vet att det helt enkelt bara var en avbokning av rent praktiska skäl.
Igår skulle det vara otursdag, men det blev min tur dag. Vem hade kunnat ana det? Tja, jag räknar inte med att någon dag ska bli min turdag, så jag anade definitivt inte detta.

Vad händer idag då?
Inte så mycket. Jag och syrran ska köpa lite presenter till vår morbror, mamma och brorsson som alla fyller år under kommande vecka. Augusti är en fullspäckad månad för vår del -- fyra födelsedagar inom famlijen (här i Stockholmtrakten -- om man räknar med mina släktingar i Trollhättan blir det flera) samt ytterligare födelsedagar bland kompisar, skolstarter, semesteravslut... Det är faktiskt därför augusti inte är min favoritmånad. Samma sak är det med decmber :p
Men som sagt, jag och syrran pratade om att leta efter några presenter, och vi har redan listat ut vad vi ska köpa till alla. Okej, nästan alla för vi är fortfarande lite osäkra på vad man kan köpa till vår brorsson. Det är så svårt att lista ut vad barn i hans ålder gillar. 

//Lisa 

Gällande tatueringarna

Jag har fått höra mycket att mina tatueringar inte har någon direkt betydelse.
Det är visserligen sant, men bara för att de inte har någon större betydelse betyder det inte att de inte betyder en hel del för mig. Jag har inte tatuerat mig bara för sakens skull, bara för att kunna säga "Titta på mig, jag är tatuerad". Jag bryr mig inte heller om hur många jag skaffar, eller om deras storlek. Det är därför jag blir sårad på ett plan när jag får höra någonting sådant; att mina tatueringar inte betyder något.

När jag hör det känns det som att man antyder att de är meningslösa. Om de var meningslösa skulle jag inte ens ha dem. Motiven kanske inte berättar så mycket om mig, men konsten att kunna tatuera fascinerar mig något otroligt, och det är även inspirerande på något sätt. Visste ni att den konsten funnits i Gud-vet-hur-länge -- att det användes av indianstammar, och att det fortfarande används av dem? Det går säkert betydligt fortare med nålarna, men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att man inte hade den tekniken från början. Bara för att man inte har all teknik i världen betyder det inte att man inte kan lyckas, och det är den tanken som är så inspirerande.

När det gäller motiven är det kolibrin som ligger närmast mitt hjärta. Kolibrier är otroligt små, och det är svårt att se dem. Jag har inte alltid varit liten, när jag var yngre var jag faktiskt lång för min ålder, men det tog slut när jag var runt tio år. Dock har jag känt mig osynlig under den större delen av mitt liv. Eller inte osynlig, men det har känts som att man inte har lagt märke till mig och att det har krävt en viss ansträngning till det. Jag får visserligen skylla på mig själv för det då jag inte gjorde så mycket väsen om mig, men samtidigt måste jag påpeka att man inte ska behöva göra en massa väsen av sig bara för att bli sedd. Man behövde inte ha frågat om jag ville gå på fest eller liknande, men ett "Hej" lite då och då hade inte skadat.

En tatuering jag planerar att skaffa är en text på latin som ska placeras på armen -- "Nemo saltat sobrius". Ingen dansar nykter.
Jag är inte personen som normalt dricker, även om det är gott med en cider på varma kvällar, så det är många som sagt att denna text inte passar mig. Grejen är just att det är det den gör -- kommer att göra. Jag anser inte att känslor är någonting nyktert -- glädje är ingen nykter känsla, och det är inte heller sorg. Jag anser att när man är likgiltig då är man nykter. Man behöver inte dricka för att vara "full", och det finns ingen som dansar nykter om man har detta i åtanke. Fast ni kanske känner någon som dansar likgiltigt, vad vet jag...

Mina tatueringar har en betydelse för mig även om de inte påvisar på någonting konkret. Säg då inte att de inte har någon betydelse.

//Lisa

Fredagen den trettonde

Är det någon som råkat ut för någon typ av otur idag?
Det har i alla fall inte jag, om man bortser från att hela lägenheten luktade (stank!) hårspray i några timmar. För er som inte vet det är jag allergisk mot sådana starka dofter, men det gick faktiskt rätt bra ändå. Jag satte mig på balkongen en stund medan det värsta lade sig, och jag kom precis hem från en promenad. Det blev faktiskt en rätt lång promenad, men inga bilder togs. Det är samma vända jag har gått tidigare, och dessutom höll jag mig till vägarna -- ni kanske vill se mer än stelnat cement? Men å andra sidan, vad vet jag?
I vilket fall som helst har jag inte haft någon otur. Inte än i alla fall, men jag tror verkligen inte på sådant. Jag tror att "oturen" skulle ha ägt rum i vilket fall som helst, men att man lägger större anmärkning till det med tanke på att det är "otursdagen". Vidskeplighet är inget för mig då jag inte anser att vissa dagar inte kan styra hela ens vardag på det sättet.

Jag kom som sagt var hem från en lång promenad väldigt nyligen. Jag ångrar mig att jag inte tog med mig en tofs, och att jag inte köpte något att dricka innan. Jag tänkte inte ta en sådan lång runda från början -- det blev bara så, men efter att ha kommit (nästan) halvvägs kunde jag ha köpt något att dricka. Vid det laget behövdes det verkligen, men jag gjorde inte det just för att jag inte gillar att vistas i det området. Men en tofs brukar jag alltid ha med mig oavsett vad. Just idag, av alla dagar, hade jag inte det, och det fick jag äta upp senare. Det är ca 27 grader varmt här hemma, och när man har så pass långt hår som jag börjat få blir det väldigt jobbigt i längden att knalla runt. Min kropp består nu av ingenting annat än svett, mer eller mindre, och det finns ingen deodorent i världen som skulle kunna få mig att lukta bra igen. Det finns inte ens någon dusch i världen som skulle kunna förse mig med så pass kallt vatten som jag behöver för att kunna känna mig svalare.
Vem vet, det kanske är just det som är min otur...

//Lisa

Tik Tok (parody)


Jag skrattar verkligen varje gång jag ser den här videon -- om ni lyssnar på texten förstår ni varför xD

Tik Tok Parody -- The Midnight Beast


//Lisa

Vägen till den perfekta kroppen

Många tjejer och kvinnor tränar för att få den perfekta kroppen, och samma sak gör även killar och män. Det finns till och med de som vänder sig till plastikoperationer för att få den perfekta kroppen, men är det verkligen så nödvändigt? Är det verkligen ett måste att spendera flera tiotusentals kronor på att bli "snyggare"? Nej.

Först och främst måste man inse att perfektion är någonting subjektivt. Man brukar ju säga att ingen är perfekt, och det är sant. Det är minst lika sant som att ingenting är perfekt -- inte ens utseendet. Däremot finns det vissa personer som jag anser är perfekta för mig. En annan människa skulle inte hålla med mig, men när det kommer till vad jag behöver är det ju jag som vet bäst vad som är perfekt. Hängde ni med?

Vad försöker jag säga med det här? Vad har det med "den perfekta kroppen" att göra? Tja, allt egentligen. Det kommer alltid att finnas någon som inte håller med en när det gäller vad som är perfekt, och just utseendet är ett bra exempel på detta. Det kommer alltid att finnas någon som påstår att en tjej är fet när någon annan anser att hon är smal. Det man måste fråga sig är vad man själv vill.
Ser ni var jag är på väg någonstans? Inte? Okej, jag berättar.
Genom att sluta bry sig får man den perfekta kroppen. Genom att enbart bry sig om vad man själv vill istället för vad andra säger kommer man dit. Jag har nämligen märkt att man med tiden förbiser sina brister med sitt utseende i samband med att man slutar bry sig om hur man "borde" se ut. Man ska inte behöva bry sig om mer än vad man har på sig, och hur håret ser ut. Man ska inte behöva tänka sig med större läppar, större bröst (en snabb fråga; varför vill man ha större bröst då de bara skulle vara ivägen?) etc. Man ska inte heller behöva tänka på eventuella korrigeringar till dessa brister man råkar ha.

Genom att sluta bry sig lär man sig med tiden gilla det man har, och med tiden lär man sig även att se att den kropp man har redan är perfekt som den är på sitt speciella lilla sätt. Jag anser att jag har en perfekt kropp. Jag må inte vara särskilt attraktiv, men när det kommer till kritan finns det ingenting jag skulle ändra på mitt utseende (inga större förändringar i alla fall, men håret kan jag gärna färga några gånger). Min kropp är perfekt för mig, och jag vet att korrigeringar av mina brister skulle få mig att se ännu sämre ut. Min kropp är perfekt för mig såsom den är, och därför är den perfekt.

Det finns definitivt personer som inte alls håller med mig nu, och det är det jag menar med att perfektion är någonting subjektivt. Det finns trots allt inga bestämmelser för vad som är perfekt och vad som inte är det, eller hur?

//Lisa

Allt lönar sig i slutändan

Jag fick ett samtal idag angående jobbet jag skickade en ansökan till.
Nej, jag har inte fått jobbet, men jag har inte fått ett avslag heller. Jag, liksom många andra, ska få gå en utbildning samt en provvecka innan vi får något besked. Å, jag kan knappt bärga mig. Även om risken att jag inte får jobbet är stor kan jag inte sluta tänka på att jag trots allt gett det en chans, och att jag även får en möjlighet att visa vad jag går för.
De som jag pratat med i telefon har även varit riktit trevliga. Jag missade det första samtalet, så när jag ringde upp kom jag fram till växeln. Kvinnan var väldigt trevlig, och även rar. När jag sedan blev uppringd igen pratade jag med en man, och det var väldigt lättsamt. Helt ärligt var jag rädd att det skulle bli spänt och att min röst skulle skaka av nervositet, men så blev inte fallet. Vi pratade faktiskt om att försöka förhandla om tiderna om det vore som så att jag skulle få jobbet -- tyvärr slutar arbetsdagen bara en halvtimme innan skolan börjar, och jag kommer behöva lite mer tid än så för att kunna ta mig till universitetet. Men förhoppningsvis kan det gå bra, även om det innebär att jag jobbar en timme mindre per dag. I vilket fall som helst spelar det ingen roll -- det spelar ingen roll om jag jobbar fem timmar dagligen, eller tre timmar -- så länge jag får ett jobb blir jag glad. Det här skulle i sådana fall bli mitt första jobb, och bara det betyder mycket för mig.

Om jag ska vara helt ärlig gav jag upp tanken på jobb för några år sedan. Jag sökte efter ett par annonser, men hittade ingenting som passade mig. Okej, helt ärligt var det jag som inte passade för jobbet (varför måste man vara 18 år för att kunna servera på ett kafé?), så jag gav upp. Det var verkligen tur att jag bestämde mig för att ta mig själv i kragen för att återigen söka, för det har verkligen lönat sig. Även om jag inte fått jobbet än har jag i alla fall tagit steget, och bara det betyder en hel del för mig. Jag tog steget, jag tog chansen och jag har givits en möjlighet.
Tänk hur mycket positivt tänkande faktiskt kan göra...

//Lisa

High school-drama

Jag vet inte hur det är för er, men här hemma beter sig så många tjejer som... Jag vet inte vad. Det finns så många tjejer här som sprider falska rykten om varandra, som festar mer eller mindre varje dag, som bär ett falskt leende och som sedan pratar bakom ryggen på kompisar.
Jag är riktigt trött på den attityden. Är man så beroende av high school-dramor att man skapar egna? Bara för att man saknar att se något på TV betyder inte att man kan göra vad som helst i det verkliga livet. Man måste någon gång inse att en serie bygger på ett manus som är "lite" text på en bunt papper. Ska det vara så svårt att kunna tänka själv?

Jag kan verkligen inte förstå varför man har en sådan liten respekt för varandra nuför tiden. Det finns trots allt ingen mening med att vara så falsk. Man får trots allt inte ut något av att sprida falska rykten om varandra. i slutändan i alla fall, då allting kommer fram. Man får inte heller ut något av att bära ett falskt leende inför samma människor som man sedan baktalar. Att jag nämnde festerna som pågår varje dag verkar inte ha så mycket med saken att göra, men det har det ju med tanke på att en massa annat s**t kommer fram under fyllorna. Dessutom känner jag att det är rätt meningslöst att festa varje dag. Någon gång i veckan kan jag förstå, några gånger också, men varje dag? Hur kul kan det vara att vara bakfull hela veckan?
Men som jag sade kommer så mycket annat fram på fyllan, vilket kan vara bra i och för sig, men samtidigt händer det en hel del på fester som man sedan sprider vidare till andra. Som jag sade, det är ett high school-drama på hög nivå, och det får mig att undra hur tomt ens liv faktiskt är om man lever för någonting sådant här. Förstår ni vad jag menar?
Om man är en typ av person som festar varje dag, sprider falska rykten utifrån det man ser på festerna för att sedan le mot den personen man baktalat och spridit falska rykten om -- vad har man för typ av liv då? Är det inte lite väl tomt och meningslöst?

Samtidigt måste jag säga att om man vet med sig att man blir utsätt för falska rykten, varför går man tillbaka till dessa personer?
Jag vet att jag går ut lite för hårt nu, men jag orkar verkligen inte med detta. Även om jag inte lever mitt i smeten känner jag personer som gör det. Man hör ständigt talas om nya rykten som spridits om olika personer, och därefter hör jag klagomål kring det senare. Om man inte gillar läget ska man hålla sig borta från det istället för ta sig till dess centrum för att därefter klaga om det.

Förlåt, men jag var verkligen tvungen att skriva av mig. Jag är inte typen som gillar drama i det verkliga livet. Ni kan tänka er hur förtjust jag är i att vara "inaktivt" involverad i det utan att ha haft något riktigt val...

//Lisa

Industrins baksida

Bakom varje produkt finns det en industri.
Bakom varje vara finns det en industri.
Industrin kan bestå av människor i t.ex. Europa som vill tjäna lite extrapengar. Den kan bestå av vuxna människor som gör vad de gillar att göra. Men industrin kan även bestå av människor i u-länder som får arbeta i 14 timmar per dag för en extremt liten summa pengar. Industrin kan även bestå av barnarbete.

Detta känner man till, och man försöker motverka det så mycket som möjligt. Men hur är det med industrin som ser till att djur kommer till skada? Om man tänker på köttindustrin; hur många var det som ägnade en tanke åt de djur som kom tilll skada innan dokumentet kring grisarna kom ut? Hur många tänker på att samma sak förmodligen händer andra djur som man använder inom köttindustrin?
Nu har historien kring minkarna kommit ut. Jag håller med om att det är vidrigt hur minkarna behandlas -- hur de blir inlåsta i små burar, och hur de biter sönder varandra. Å andra sidan känner jag att det inte är det mest avskyvärda som händer. Vad trodde man att man gjorde för att kunna göra pälsar? Var/är man verkligen så naiv att man tror att det finns personer som plockar hår som minkarna fäller? Kom igen nu människor, använd hjärnan!

Jag har alltid varit emot pälsar. Varför spendera tusentalskronor för en kappa som man fått fram genom att plåga djur när man lika gärna kan spendera några hundra för någonting som kanske till och med är bättre? Det är lite annorlunda om man är beroende av pälsarna för värmen o.s.v. men hur många av oss bor i det typ av klimat som kräver pälsar? Sverige är inte så kallt, även om det kan bli riktigt kyligt på vintrarna.
Om jag ska vara helt ärlig är jag sur på reaktionerna. Jag är inte sur på att man reagerar, men jag är sur över att man reagerar först nu. Pälsindustrin är inte direkt djurvänlig, så varför har man låtsas som det tidigare? Det är först nu när man får det bekräftat på band som man tänker att behandlingen gentemot djur är hemsk, och det är först nu man försöker göra någonting åt det.

Videon som visats på flera bloggar nu gjorde mig inte överraskad. Jag har känt till det där så otroligt länge, så varför är det en sådan stor överraskning för så många?
Jag är glad över att man äntligen bryr sig, men om man inte brydde sig tidigare, hur kan man bry sig nu? Det känns bara så dubbelmoraliskt...

Bilden är hämtad härifrån, och om du vill göra en förändrng föreslår jag att du klickar dig vidare här.

//Lisa

Vuxenpoäng till mig?

Jag skickade in min ansökan rätt nyligen. Jag hade otroligt svårt med att välja ett foto -- nämn en bild på mig där jag ser allvarlig ut? Ironiskt nog fick det bli en bild som jag redigerade, men det får funka. Jag tror inte att jag kommer få jobbet, men jag hoppas i alla fall. Samtidigt är jag ganska stolt över mig själv -- visste ni att det här är min första jobbansökan någonsin? Jag har sökt jobb tidigare, men det har bara inneburit att jag suttit framför datorn och letat efter annonser. Det dumma är att jag bara hittat annonser där man söker någon med antingen tidigare erfarenhet eller där man ska vara mer än 18 år. Det sistnämnda är inget problem, men det var ett problem innan den ekonomiska krisen, och när det inte längre var ett problem blev ekonomin ett. Man kan säga att ironin slagit mig ett par gånger, men nu är det min tur att slå ironin :p

Jag har även tittat på schemat inför nästa termin på universitetet. Okej, det är den enda terminen jag ska gå, men ändå. Jag ska snart skicka in papprena gällande mina studiemedel, jag måste även diska och bädda sängen. Jag ska även se till att ta en kortare promenad ikväll. Det var meningen att jag skulle fira en kompis födelsedag, men jag börjar känna mig lite febrig, så jag kommer inte gå. Det är faktiskt inte den enda anledningen. Det är inte ens mitt främsta. Syrran och Linn, som båda skulle gå, känner sig inte tillräckligt bra för det, och det är mer eller mindre bara dessa två jag känner av de som ska med. Jag vill inte hamna i ett spänt läge. Jag älskar att träffa nya människor, men jag är även blyg av mig och jag behöver ett säkerhetsnät, skulle man kunna säga. Jag vet att det låter löjligt, men det är tyvärr så det är. Åtminstone i nuläget.
Dessutom har restaurangen bara en vegetarisk rätt som ändras dagligen. Om det är något jag är allergisk mot skulle jag vara ganska körd, och jag är allergisk mot en hel del. Jag antar att de vuxenpoäng jag precis tjänat in försvann, eller vad tror ni?

//Lisa

Dirty Little Secret



Vad är din smutsiga lilla hemlighet? :p
Dirty Little Secret -- The All - American Rejects


//Lisa

Promenadbilder



Jag älskar att fotografera solljuset i olika stadier just för att olika färger kommer fram. Det är även något med solen som gör mig glad och fridfull. Samtidigt ger det mig en otrolig energi ^^





Jag vet inte om ni ser det, men det är vågor. Behöver jag förklara varför jag fotograferade vågbrytningarna?


Min favoritbild ^^


Jag älskar färgerna, men jag råkade zooma lite för mycket. Det är det som är nackdelen med att använda en mobilkamera, men annars gillar (älskar!) jag att använda den.


Jag kunde först inte sluta skratta åt den här bilden. Vill ni veta varför?
För att jag tyckte att det var kul att mina fötter kikar fram under skjortan xD



Min kända fisk-min. Jag ser så charmig ut när jag gör den, men jag har i alla fall lärt mig att hålla tungan inne. Eller har jag...? :p


Jag tänkte bara en sak när jag såg den här;
Lisa Almighty :p

 

//Lisa

Skeptiska värld

När jag stod i kön till kassan i affären för några dagar sedan slår det mig hur mycket som förändrats genom åren. Jag stod nämligen bakom en äldre kvinna. Hon var säkert kring 70 årsåldern, och hon pratade en del med personen bakom kassan. Det har hänt flera gånger att jag hamnat bakom någon som är så pass gammal, och jag tycker att det är helt underbart.
Vad är det som förändrats så mycket då? Tja, hur många av oss ungdomar ställer oss och pratar med dem som arbetar vid kassan? Det händer att jag gör det, men det är för att jag känner några av dem. Jag märker att jag inte pratar med de jag inte alls känner, och jag vet att det i mitt fall kan handla om skeptism. Det gjorde det i alla fall i början -- nu skulle det säkert bara kännas löjligt om jag försökte starta en konversation med tanke på att jag haft fem år på mig utan att göra något åt saken.

Det är faktiskt inte bara i dessa sammanhang som man märker att vi i stort sett är skeptiska kring varandra i dagens läge. Håller man inte en extra koll på de människor man går förbi när man är ute på en promenad själv? Håller man inte handväskan i ett något hårdare grepp när man äär kring många människor jämfört med när man är ensam?
Det är just det här jag tycker är så synd med oss nuför tiden. Generellt sätt har vi en sådan liten tilltro till varandra. Jag kan faktiskt förstå det till viss del, men när det kommer till kritan, är vi verkligen så farliga som vi tror att vi är? Man ska inte underskatta andra människors förmåga att skada någon, men man ska inte heller underskatta en människas förmåga att hjälpa andra människor. Man gör rätt i att vara extra försiktig, men det finns så många som tar det till en sådan överdriven nivå att man inte ens kan prata med någon man träffar flera gånger i veckan/månaden i mataffären.

Under en period på ca 50 år har man gått från att prata med varandra i mataffären till att bara säga "tack" när man får kvittot. Hur kommer det bli om 50 år om denna typ av förändring fortsätter?

//Lisa

Varför alla onödiga måsten?

Känner ni igen er?
Just att det finns så många saker man måste göra -- saker man själv känner att man måste göra, saker personer runt omkring känner att man måste göra... Varför ska det finnas en sådan massa måsten?

Jag har tänkt lite på det här under en längre tid, om jag ska vara ärlig. Jag har flera gånger gått runt med tankarna "Jag måste diska, jag måste bädda, jag måste städa, jag måste laga mat, jag måste diska igen, jag måste tvätta, jag måste ta hand om tvätten" etc. Det låter kanske inte så illa, med tanke på att detta är sådant man faktiskt bör ta ansvar över i min ålder, men om man känner att man måste göra allt detta inom loppet av en dag är det någonting som inte riktigt stämmer.

Det är så splittrat i dagens läge. Antingen måste man göra en massa saker i en sådan pass stor skala att det blir stressigt eller så behöver man knappt göra någonting i den skalan att man inte lär sig att ta sitt ansvar.
Jag säger inte att man inte ska ta sitt ansvar, men samtidigt kritiserar jag det här. Man behöver lite tid för sig själv, för att tänka och för att hinna ta hand om sig själv. Det är ett nödvändigt måste som man bortser för att man... Ja, varför? För att man absolut måste ta hand om t.ex. tvätten när man i själva verket är febrig och behöver vila?

Är jag otydlig?
Svar; ja. Jag förkarar lite närmre.
Av allt man måste göra glömmer man bort det viktigaste, det man verkligen måste göra -- att ta hand om sig själv. Nuför tiden är man så fokuserad på att behaga andra att man glömmer bort att behaga sig själv. Det där lät fel, men ni förstår väl vad jag menar? Jag säger inte att man inte ska ta sitt ansvar, men det viktigaste ansvaret man har är att ta hand om sig själv.

//Lisa

2½ timme senare

Jag sov till två idag.
Det är första gången jag sovit så länge -- någonsin! I alla fall när jag varit frisk, vilket får mig att undra om jag är sjuk eller inte. Visserligen kan man fråga sig huruvida jag är sjuk eller inte i vanliga fall, så vi kan väl lämna den frågan ^^

Jag har en kompis från London är just nu. Hon är född i Sverige, men flyttade utomlands för några år sedan. Det är alltid kul när hon hälsar på -- förra gången hon var i Sverige låg jag hemma med hög feber. Jag hoppas verkligen att det inte upprepas igen, för hon är verkligen en härlig person.
Det är inte så mycket mer som hänt idag -- jag har trots allt bara varit vaken i ca 2½ timme. Säg det inte till min mamma bara, för då kommer hon inte bli så glad. Men het ärligt funderar jag på att gå ut senare. Solen har inte varit framme hela dagen, så jag vill ta chansen nu när den faktiskt är framme. Å andra sidan känner jag att det skulle vara taskigt om jag lämnade min kompis här, även om hon står min syster betydligt närmre.

//Lisa

Min nya design

Det var meningen att jag skulle spara en bild av den förra för att man skulle kunna göra en jämförelse, men så blev det inte.
Uppenbarligen har jag en ny design uppe, men det är fortfarande en del som jag behöver fixa. Problemet är bara att jag inte vet hur man ska fixa det. Hur tar man bort den gråa gränsen som finns en bit nedanför inläggen (går ej att se på inläggssidan)? Hur kan jag fixa en bakgrundsfärg till Arkivet och en annan till Kategorierna? Förstår ni vad jag menar?

Det här tycker jag är ganska lustigt -- av allt jag kan oroa mig över, är mitt största problem bloggdesignen. Wow, blogghysterin är betydligt värre än vad jag trodde -- nu är till och med jag fångad i det! Det trodde jag inte skulle hända...
Men som jag sade har jag fortfarande en del att ta hand om gällande designen, men vad tycks än så länge?

//Lisa

Dagens fynd



Skjorta från Gina Tricot

199:-


Tröja från Gina Tricot
199:-


Cardigan från Gina Tricot
199:-


Tröja från SALT (märke:ONLY)
159,95 :-



Bomullsshorts från H&M
49,50:-

Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen.

Jag har kanske inte den bästa smaken när det gäller kläder -- jag väljer ofta plagg som är fel för min kroppsbyggnad, och som kanske inte alltid är snyggt, men jag föredrar bekvämlighet framför utseende. Är det bara jag som anser att det är en bra filosofi? :p
Nu måste jag knalla vidare, och se till att det sista av dagens tvätt blir omhändertaget. Jag tror även att jag ska fortsätta med min design som jag håller på att klistra ihop just nu, så vem vet -- jag hinner kanske byta design innan jag skriver igen ^^

//Lisa

Bilder i mängder



Dagen började faktiskt med att jag fortsatte på detta vänskapsband jag påbörjade sent igår. Jag har kommit ungefär halvvägs nu, men vad tycks? ^^


När vi var inne på Åhlens testade jag, Linn och Tessan några hattar. Linn hade visserligen håret uppsatt, så hon testade bara en hatt och lät mig inte ta en bild. Tessan tyckte dock att det var kul att posera framför kameran (mobilen).


Det gjorde jag också, i "min" alltför stora keps :p


Någon mer än jag och Linn som skrattar åt detta?


Efter att ha shoppat lite -- bl.a. denna skjorta jag tog på mig för att dölja en fläck jag fått på tröjan när jag åt -- tittade vi förbi Glitter där vi började leka lite med löshåret. Jag har sagt flera gånger att jag aldrig kommer att bli blondin frivilligt, och detta är anledningen.


Linn passade dock i det ^^


Inne på BR hittade jag dessa tre. Vem kan säga vilken figur som föreställer vem av oss tre?

Något säger mig att detta inte är bilder som intresserar er, men det här är min vardag -- om jag ändå har en blogg där jag berättar om mitt liv (i stort sett) kan jag lika gärna göra det ordentligt ^^

//Lisa

Måndag

Det känns verkligen inte som att det är måndag idag.
Det är först när man tänker efter och inser att man firade sin födelsedag på en fredag som det slår en. I mitt fall mig.

Jag har spenderat hela dagen tillsammans med Linn och Tessan i Farsta. Jag fick en mängd presentkort igår av familjen, så jag tänkte att jag skulle använda mig av ett av dem idag. Jag hittde även ett presentkort när jag städade ur min sekeritär i torsdags som jag tänkte att kunde använda mig av idag. Det slutade alltså med att jag "bara" behövde lägga ut ca 300 kronor från min egna plånbok på kläder. Jag köpte även lunch som gick på en knapp hundring, och jag njöt aven av en glass innan jag åkte hem. Om ni undrar, nej, jag har ingen aning om varför jag berättar om glassen, och jag vet att det är så ointressant som det kan bli.

Jag har nu tvätt att ta hand om -- jag har tvättstugan fram till klockan tio, och jag har inte ätit något sedan lunchen. Mina vegeburgare ligger framför mig och ropar mitt namn. Bortsett från den ena som håller på att glida ut från tallriken. Jag tror inte att det kommer att sluta bra, det här...
Jag slänger upp bilder från dagen så fort jag får chansen -- jag lovar!

//Lisa

Personligt brev

Jag kom hem för ett bra tag sedan efter att ha fikat med familjen. Okej, det blev mer av en lunch än en fika, men i vilket fall som helst proppar man i sig mat. I mitt fall blev det visserligen inte så mycket "proppa i sig mat". Tyvärr hade de bara sallader på den vegetariska menyn. Jag har ingenting emot sallader, men man måste ha någonting som bryter av det. Det blir väldigt enformigt om man enbart har sallad att äta -- hur hungrig man än är tappar man lätt suget, aptiten, i det läget. Jag kunde knappt äta upp hälften av maten just för att jag ville ha någonting till -- pasta, ris, potatis, ja vad som helst. Jag tog faktiskt de potatisar som min morbror inte orkade äta upp. Tro mig, det var eftrlängtat ^^

I vilket fall som helst har jag arbetat på ett personligt brev i...tja, några timmar. Jag nämnde som sagt ett jobb som skulle vara perfekt för mig tidigare under dagen. Jag har precis avslutat ett brev, just för att jag inte har tillräckligt många meriter för att kunna skriva ett CV (okej, jag har inga meriter), men jag vet inte hur det blev. Jag är rätt bra på att, som mamma sade, "sälja mig själv". Nej, ingen av oss menade det i den beteckningen, men jag är rätt bra på att skriva om mig själv och påpeka mina positiva egenskaper. Problemet är bara att jag aldrig har skrivit till en person med någon som helst auktoritet av den sorten, och jag är rädd för att jag blev för pådrivig och arrogant. Det är inte kul att det ska behöva vara såhär svårt -- kan man inte bara publicera ett par frågor på hemsidan som man ska besvara för att kunna få ett jobb? "Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Vad är dina bra, respektive dåliga, egenskaper?" etc. Skulle det inte bli lättare då?

//Lisa

Söndag

Jag känner mig fortfarande alldeles sömndrucken, men det kanske inte är så förvånande med tanke på att jag vaknade för drygt en halvtimme sedan. Jag var rätt korkad som gick och lade mig strax efter tre i natt, men istället för att älta kring det tänker jag lära mig av det. Frågan är bara om jag kommer ihåg "lektionen".
En anledning till att jag lade mig så sent var för att jag blev rätt uppspelt. Jag var inne på Arbetsförmedlingens hemsida och jag hittade ett jobb som jag vill söka till. Det är ett jobb som passar mig perfekt, och det är precis i närheten. Det är en bra lön också, vilket är ett plus i kanten, men det mest väsentliga är just att det är perfekt för just mig! jag tror visserligen att andra känner likadant, men i det här läget bryr jag bara om mig själv.

"Vad är problemet?" tänker säkert många av er. det är antingen det, eller så är det "Trååååkigt", eller hur?
I vilket fall som helst ska man jobba dagtid måndag till fredag. Min kurs på universitetet sker på kvällen, men jag har inte fått ett schema än (jag har inte ens fått någon information överhuvudtaget -- varken via post, eller mail) så jag vet inte hur det ser ut på den fronten. Samtidigt ligger skolan en bit därifrån, så även där kan det knaka sig.

Varför ska detta behöva vara så svårt?
//Lisa

Ny design på gång

Jag ska snart gå och lägga mig, men det är svårt att göra det då man har problem med att slita sig från datorn. Jag håller nämligen på att klistra ihop en ny design. Jag har inte kommit särskilt långt, men jag orkar inte fixa den nu. Det får jag ta och göra imorgon om jag hinner -- jag ska träffa familjen inne i stan imorgon för att ta en fika.
Jag funderar även på om jag själv ska behålla den, eller om jag ska lotta ut den till någon av er...

Vad tycker ni?
För att se designen, så "långt" jag kommit nu, klickar ni här

//Lisa

10 minuter senare

Jag kom in från en kort promenad för ett litet tag sedan. En promenad på tio minuter, så jag undrar om det ens går att klassa det som en promenad.
När jag gick ut duggade det knappt. Några minuter senare började regnet tillta. När jag var på väg hem igen hade regnet tilltagit så mycket att jag blev dyngsur efter tio steg. Okej, jag kanske överdrev lite -- 20 steg. Låt mig gissa, ni tänker att jag får skylla mig själv när jag går ut utan paraply trots att jag vet att det regnar. Om sanningen ska fram tyckte jag att det var riktigt skönt. Det var även kul att se personer springa för att komma undan regnet när jag själv gick så lugnt som jag kunde. Visserligen hade jag flipflop på mig, så jag kunde inte springa om jag ens gjorde ett försök, men jag hade inte sprungit om jag haft bra skor på mig. Jag har alltid gillat att vara ute i regn. I alla fall till en viss gräns -- en gång var jag ute så pass länge att mina tår hann bli blåa. Det var inte särskilt skönt, det...

Någonting annat som jag tyckte var kul, eller snarare coolt, var att jag såg blixten. Ja, det åskar nu, så jag ska fatta mig riktigt kort innan mitt (syrrans) Internet slås ut. Jag sitter vid min laptop, och enligt "batteriet" har jag två timmar på mig innan den stängs av.
I vilket fall som helst såg jag blixten. Jag såg himlen lysa upp ett par gånger innan jag såg själva blixten. Det är definitivt det coolaste jag varit med om, och om jag ska vara helt ärlig tyckte inte jag att det var särskilt läskigt. Visst, jag blev överraskad och rädd på det viset, men nej, jag tyckte inte att det var läskigt. Som jag skrev igår (inatt) -- jag försöker inte vara annorlunda, jag är redan annorlunda genom att vara mig själv ;)

Men vad tycker ni om åska i allmänhet?
//Lisa

Kärlek som kärlek

När Britney Spears och Madonna kysste varandra på scen jublade alla och tyckte att det var coolt.
När Adam Lambert gör samma sak blir han avstäng från TV-kanalen helt och hållet.

Detta hände för ett tag sedan, men det stod om det idag på Aftonbladets hemsida och det fick mig att tänka på det igen. Man vet att Britney och Madonna inte är homosexuella, och därför är det sexigt när de kysser varandra. I Adam Lamberts fall är det tydligen motbjudande för att han är homosexuell och för att han inte försöker anspela på någonting.
Ser ni felet med detta? Det finns mängder med par som kysser varandra på scen, och det första man tänker är "Aw, va söta de är". När det är homosexuella par blir det tydligen äckligt och man tänker att man ska stänga av personerna från en TV-kanal. När två tjejer gör det blir det däremot motsatt effekt för de anspelar mer på sex än på kärlek oavsett kön. Det där lät bisarrt till och med för mig. Tydligen går sex före viss kärlek.
Det är det jag stör mig mest på -- att man fortfarande skiljer på "olika typer" av kärlek. Jag blir så trött på det! Kärlek är kärlek i vilket fall som helst, oavsett om det är mellan två kvinnor, en kvinna och en man eller två män. Ingen kärlek är äcklig, inte ens om åldersskillnaden är stor, så varför ska kärlek mellan olika typer av personer betraktas som det då? Är det inte äckligare att det finns personer -- tjejer och killar -- som utnyttjar andra för att få sex? Eller som utnyttjar andra överhuvudtaget?

Om ni märker att ni tänker att kärlek mellan t.ex. två killar är äckligt, fråga er detta;
"Vad är det som är så äckligt med det? Vad är det som är så fel med det?"
Mitt svar: Inget.
Vad är ert svar?

//Lisa

Move Along



Är inte den här låten underbar? Bandet är helt underbart också :D

Move Along -- The All - American Rejects

//Lisa

Epoker

Jag har inget större intresse när det kommer till mode.
Det finns mycket jag gillar, men det är inte alltid jag köper det. Jag har ingen specifik klädstil, och väljer därför sådant jag tycker är bekvämt oavsett om det är trendigt eller inte. Det jag vet är att dagens mode är influerat av 80-talets.
Som jag sade, det är det jag vet, men jag har ingen större aning om vad det innebär förutom att det blir en hel del jeansjackor. I vilket fall som helst börjar jag fundera kring varför man influerats så mycket av 80-talet. Jag, personligen, tycker mycket bättre om 60-talet i sådana fall, och även 40-talet. Jag gillar linjerna hos kläderna på 40-talet, men 60-talets färger och mönster är oslagbara.


Färgglada 60-talet

      

Stilrena 40-talet
   


Som jag sade är mode inte alls mitt område, men om jag såg en klänning/kjol i 60-talsstuk finns det ingen tvekan om att jag kommer att köpa det plagget.

Har ni någon favoritepok när det gäller klädstilar?
//Lisa

Någonting jag inte berättat...

Jag har en...väldigt liten erfarenhet när det gäller pedofili.

Jag kommer ihåg när jag var elva år. På den tiden var det coolt att ha ett konto hos en comunity-sida som hette Smurfa. Jag skaffade mig ett konto, liksom flera av mina kompisar. En av dessa kompisar fick meddelande flera gånger från en kille över tjugoårsåldern. Jag vet att hon sade ifrån flera gånger, och till sist tog hon bort sitt konto. Den här 22-åringen skickade istället ett meddelande till mig. Han frågade mig om jag gillade äldre killar.
Jag var väl medveten om vad han ville, med tanke på att den här kompisen visat mig de meddelanden hon fått av honom, så jag sade ifrån direkt. Jag ville inte att han skulle skicka meddelanden med sexuella anspelningar till mig också, så även jag tog bort mitt konto strax efteråt. Det här är första gången jag berättar om det...

Jag visste inte då att det rörde sig om pedofili. Jag kände inte ens till den benämningen på den tiden. Det fick jag först höra några år senare, och vid det laget hade jag glömt bort det. Det var faktiskt för inte så länge sedan jag började tänka på det, och det slog mig att om jag inte hade sagt ifrån och om min kompis inte fått dessa meddelanden hade vad som helst kunnat hända.

Jag kom även att tänka på någon annan gång då en kille som var några år äldre än mig började skicka meddelanden till mig via Playahead. Ja, jag hade ett konto på Playahead, men det tog jag bort flera år innan sidan stängdes ned. I vilket fall som helst skrev även han meddelanden med sexuella antydningar, och jag blev nästintill livrädd när jag insåg att han inte alls drev med mig. Jag var femton år då.

Varför delar jag med mig om det här?
För att det här är de risker som finns när man gör sig tillänglig på Internet. Man kan få meddelanden/kommentarer med sexuella anspelningar oavsett ålder -- oavsett om man är elva, fjorton eller nitton. Många har en bild av att man kan skriva exakt vad som helst till vem som helst bara för att man har möjligheten att vara anonym. Man behöver inte ange sitt exakta namn, och inte heller ålder. Den där 22-åringen kunde lika gärna ha varit 42 år gammal. Jag berättade inte för någon vuxen för att jag kände att det inte behövdes, men när det kommer till kritan måste man berätta när sådant här förekommer. Men hur ska man berätta när man inte vet den verkliga faran bakom det? Det här är faktiskt anledningen till varför man bör prata med om just pedofili. Ju mer man vet som yngre -- oavsett hur läskigt det verkar -- desto bättre blir det för barnen. I mitt fall tyckte jag bara att det var läskigt och äckligt, men jag insåg inte hur farligt det var.



Jag läste någonstans att nätpedofilin ökat på bl.a. Facebook.
Jag tänkte att det skulle vara värt att tänka på det...


//Lisa

Lördag

Jag är så trött nu.
Visserligen är det inte så svårt att förstå varför -- jag kom trots allt i säng väldigt sent, och när jag väl grävt ned mig under täcket började jag frysa som en galning. Jag vaknade flera gånger på morgonen, och nu regnar det vilket gör det ännu värre. Det är rätt otroligt hur trött man kan bli så fort det blir lite mörkare. Har ni tänkt på det också, eller är det bara jag som har lite för mycket tid att ta kol på?

Jag har faktiskt spenderat hela dagen med att besvara kommentarer. Nu fick jag det att låta som att jag fått många kommentarer, men det har jag inte. Jag är bara väldigt seg idag, och jag vill kommentera ett inlägg innan jag besvarar en kommentar. Det känns inte riktigt rättvist annars, om man säger så.
Någonting som förundrar mig nu idag är att vareje gång jag tittar in på statistiken så har antalet besökare ökat. Flera personer har tittat in idag jämfört med igår. Betyder det att jag tjänar på att vara ointressant, eller att ni är nyfikna på vad som hände igår?

//Lisa

Bara för att jag inte kan sova...

Jag är jättetrött, och vill (borde!) lägga mig, men jag har fått en koffeinkick som gör detta omöjligt för mig

DU...

Smeknamn:
Liisiish, Lajsa, Gubben
Födelsedag: 6 augusti
Bor: I en liten ort ca 1,5 mil utanför Stockholm
Arbete: Räknas "Blogga" som ett arbete, även om man inte tjänar pengar på det?

FAVORIT…

Färg:
Marinblå
Plats: Det finns många beroende på årstid
Drog: Koffein
Fordon: Båt
Film: Titanic
Affär: Bokia/Akademibokhandeln
Serie: Grey's Anatomy
Café: Jag vet inte vad det heter, men det finns ett sött ställe vid Djurgårdsbron. Priserna kan man diskutera, men det är verkligen ett underbart läge :D
Skor: Allt med en 5 cm klack (minst!) ^^

BRUKAR DU…

Titta på dig själv i spegeln:
Det blir väldigt svårt att inte göra det när spegeln är det första man ser när man går på toa -- jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte hålla mig i några dagar :p
Gnälla: Halva bloggen består av gnäll och gnöl, så ja.
Skrika: Riktigt sällan, och när jag gör det gör jag det mest för skojs skull -- det är så kul med tanke på att ingen förväntar sig det av mig.
Drömma mardrömmar: Inte fullt lika ofta nu som tidigare.
Drömma sexdrömmar: Nope.
Försöka vara annorlunda: Jag försöker vara mig själv, och tydligen är jag annorlunda.
Klä dig i svart: Mina pyjamasbyxor är svarta. Jag tror det säger allt.
Ha sex: Inte riktigt
Hata folk: Nej. Det finns otroligt få människor jag hatar -- vanligtvis tycker jag "bara" att de är väldigt sorgliga.
Lita på folk: Ja, och det är sådant som gör mig naiv.

NÄR…

Åt du senast:
 Räknas muffinsen jag åt för två timmar sedan?
Läste du en bok senast: Igår innan jag gick och lade mig.
Var du på konsert senast: Förra hösten (Muse måste man verkligen höra live någon gång under sin livstid -- de är så grymma!)
Köpte du något senast: Idag. Det är svårt att baka utan ingredienser ^^
Kysste du någon senast: Det var ett tag sedan...
Hade du sex senast: I mitt förra liv.
Svor du senast: För inte alls länge sedan.
Sjöng du senast: Tio minuter innan jag svor.
Klagade du senast: För ett par timmar sedan.
Är det sommar: Om minus två månader :p

VEM…

Saknar du:
Pappa.
Rörde dig sist: Mamma
Kysste dig sist: En gammal kompis :p
Gjorde dig riktigt glad senast: Hela kompisgänget :D
Fick du sms från senast: Bella
Älskar du: Många personer
Sov du med senast: Huvudkudden (ja, det är en person som heter Bosse xD)


HAR DU…

För många vänner:
Hell no!
Tvångstankar: Nope
Någon annan psykisk sjukdom: Nej, och jag hoppas att det förblir så.
Färgat håret: Måste faktiskt färga om det igen snart.
Brutit några ben: Konstigt nog har jag inte det.
Några piercings: Nej.
Egen dator: Japp :D
Gjort bort dig rejält: Finns det någon som inte gjort det?
Bra självförtroende: Över lag har jag det.
Kysst någon: Japp
Haft sex: Nope
Köpt kondomer: Inte vad jag vet, men det kan hända att jag gjort det på skoj tillsammans med en kompis.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Inte hunnit -- de alla sover nu (vilket jag också borde och vill göra -- dumma koffeinkick).
Varit kär: Nej, men jag hoppas...
Blivit kär i någon på nätet: Nej
Dumpat någon: Japp, om det räknas. Jag dejtade en kille för flera månader sedan, även om vi bara träffades en gång. Han ville ses igen, men jag kände mig obekväm med de SMS jag fick av honom så...
Blivit dumpad: Inte än. Är det bra eller dåligt?
Velat vara otrogen: Jag hoppas inte att jag någonsin kommer att vilja det -- jag har sett hur det påverkat några av mina kompisar, och jag vill verkligen inte utsätta någon annan för den typen av smärta.

HUR….

Går du:
 Framåt
Fördriver du tiden: Sitter vid datorn, läser, promenerar...
Mycket pengar har du: Lite mindre än vad jag hade igår, men mer än vad jag hade för två dagar sedan.
Tjänar du pengar: Nej.
Ofta diskar du: Rätt ofta faktiskt -- ibland flera gånger per dag.
Ofta städar du: Bara de gånger jag blir tillsagd.
Ofta träffar du din familj: Jag bor hos min familj, så riktigt ofta.
Mycket äter du: Oftast för mycket än vad jag egentligen klarar av.

ÄR DU..

Förstående:
Oftast, men det finns vissa ämnen jag väljer att bli oförstående kring.
Öppensinnad: Ja, det måste jag säga att jag är.
Arrogant: Inte i stort sett, men det finns vissa arroganta drag hos mig.
Osäker: I vissa situationer. Okej, i många situationer.
Blyg: Skoja inte!
Smart: Ja, det måste jag ändå säga
Sentimental: Oja!
Pratglad: Det kommer och går ;)

Listan tog jag av Felicia, vars blogg ni hittar här

//Lisa

Min födelsedag

Det har varit riktigt kul!!
Till att börja med träffade jag Linn och Tessan på morgonen tillsammans med syrran och ett gäng kompisar. Vi fick alla skjuts ner till Lidingö för att därifrån åka båt över till Waxholm. Jag är så otroligt glad över att solen var framme, men också för att Linn och Tessan ordnade detta tillsammans med sina föräldrar. Det var verkligen någonting underbart gjort, och det är den bästa presenten jag kunde få. Just att så pass många jag frågat kunde följa med var ett annat stort plus för dagen, för när det kommer till kritan behöver man inte mycket för att en dag ska bli perfekt. Det enda man behöver är bra väder och vänner. Vädret kan ibland vara för mycket begärt, men jag har alltid haft en sådan otrolig tur med vädret på mina födelsedagar. Jag har bara varit med om regn två gånger -- den ena gången regnade det under kvällen, och den andra under dagen. I vilket fall som helst har det inte varat i mer än två timmar. Jag hoppas att min tur gällande födelsedagar håller i sig (*ta i trä*).





































Vi stannade inte på Waxholm så länge, vilket var lite synd, men några av de andraq började bli rätt varma. Helt ärligt blev jag också det. Jag kan inte utsätta tatueringen för solljus, och försök att vara ute i solen och säkert 27 graders värme med jeanslegings och en halv svart strumpa (jag var ju tvungen att skydda blomman på foten, och jag kan inte ha skor på mig om de inte är flip-flop) utan att svettas som en kalkon inför Thanksgiving. Jag vill verkligen ut till Waxholm igen någon gång. Vi brukade åka dit varje år, men det slutade när pappa dog. Att vi samma år även förlorade bilen gjorde det betydligt svårare för oss att komma dit.

Nu på kvällen kom ytterligare två kompisar över. Vi åt tacos (quorn för min del -- jag stekte den igår för att slippa stå med den idag, och det blev riktigt gott), och en tårta som jag och några av kompisarna fixat ihop i sista sekund. Vi gjorde två kladdkakor som vi satte ovanpå varandra med grädde emellan, och med grädde på toppen. De hade även dekorerat den med en text i chokladsås. Oläslig, visserligen, och inte särskilt smickrande men det var riktigt kul.

//Lisa

Mobilinlägg

Någon gång måste ju vara den första :p
Jag ville bara skriva lite snabbt för att dels säga att jag nu officiellt är 19 år, så gratta mig gärna :)
Jag kommer troligtvis inte kunna skriva idag, men jag ska försöka. Jag kommer dock inte låta bloggen gå före mina kompisar, vilket jag hoppas att ni förstår ^^

Men jag hoppas att ni alla får en bra dag.
 //Lisa

Harder To Breathe




Ett minus med den här låten -- den är för kort.
Harder To Breathe -- Maroon 5


//Lisa

Väx upp någon gång!

Någonting jag älskar med att blogga är den underbara responsen jag fått. Jag har fått en del härliga kommentarer som motiverat mig till att fortsätta skriva. Jag skulle ha skrivit i vilket fall som helst, men inte i den här graden. Ni förtjänar verkligen ett stort tack, så det är det ni ska få -- tack!

Jag ska dock inte förneka att jag fått några dåliga kommentarer. Det har inte handlat om konstruktiv kritik, dessa tar jag emot med öppna armar för jag vill verkligen försöka bli bra på detta som möjligt samt att utveklas, och de har verkligen sårat mig. I majoriteten av dessa kommentarer har jag fått läsa, eller fått en antydan till, att jag skulle vara korkad/blåst. Jag säger bara en sak; Ni kan kalla mig fet, och jag viftar bort det. Ni kan säga att jag är äcklig och att jag stinker, och jag skulle säga till er att ni inte behöver stoppa upp näsan i min armhåla om det nu luktar så illa. Men när det gäller min intelligens tänker jag inte ta emot en massa s**t. Jag är trött på att höra att jag är korkad. Jag är inte det, och det vet jag med mig. Jag vet även med mig att jag inte heller är den smartaste personen, men jag har aldrig påstått någonting annat. Egentligen borde jag inte bry mig, men det gör jag. Jag orkar inte höra att jag är korkad, för jag har hört det för många gånger. Jag har även fått höra att jag är inkapabel till en massa saker, och det enda jag tänker är att man åtminstone borde ge mig en chans innan man dömer mig på det sättet.

Samtidigt känner jag bara att... Om min blogg nu är så hemsk, varför ens lägga ner energi på att hata den och att skriva kommentarer? Jag respekterar andras åsikter, det gör jag faktiskt, men när det kommer till personliga angrepp finner jag inga åsikter. Det enda jag ser är en person som inte tänker överhuvudtaget, och som inte ens kan stå för det som sägs. Det är bara en person som skrivit sitt namn (jag tror i alla fall att det var hans namn). Även om det han skrev sårade mig hade han i alla fall mod nog att stå för det. Nej, vänta, det handlar inte om mod -- det handlar om förnuft. Om man inte kan stå för en åsikt, eller ett påstående, ska man inte ens uttrycka den. Det är en sak om man formulerar sig dåligt (det händer mig alltför ofta), men hur kan man misstolka "Du är så jävla blåst"?

Till er som inte gillar min blogg; Sluta läs. För er egen skull, och för min, sluta läs! Det gör ingen nytta att ni håller er till en blogg ni avskyr.
Till er som gillar min blogg; Tack!!

//Lisa

Torsdag

Puh, va svettig jag är.
Vi i familjen har haft storstädning här hemma. När man upptäcker dammtäcken lite här och var inser man att det var på tiden. Jag är faktiskt lite stolt över oss. Till och med en kompis som var över här blev förvånad hur det såg ut. Det är en kompis som aldrig sett luckan till min sekeritär stängd.

Men vi har alla städat riktigt ordentligt, och det värsta är att hela dagen gått åt till det trots att det varit soligt och varmt ute. Det kändes inte helt okej att behöva spendera hela dagen inomhus när man vill vara utomhus mer än någonting annat. Samtidigt behövdes det verkligen städas, ochdet känns så skönt att det är klart nu. Nästan. Jag har fortfarande lite att ta itu med. Vi åt i vilket fall som helst pizza nu till middag. Jag är inte ett dugg mätt, och det säger nog en hel del om hur hungrig jag var med tanke på att jag nu för tiden blir mätt efter en halv pizza. Jag var även tvungen att plocka bort halva fyllningen då den bestod av skinka. Trevligt...

Jag har inte så mycket mer att berätta nu. Jag ska som sagt var iväg imorgon. Om vädret håller i sig blir det en..tja, en utflykt. Annars blir det säkert bowling, men frågan är om alla (d.v.s. jag) har råd med det.
//Lisa

Tatuering nr. 3

Så, vad kan jag säga om tatueringen?
Till att börja med är jag riktigt nöjd. Den blev så fin, och jag längtar tills svullnaden har lagt sig. Just nu är tatueringen alldeles röd, och även om det är fint med en mässingfärgad tatuering längtar jag tills den blir underbart svartvit.






Tatueringen sträcker sig från foten upp en bit på smalbenet. Konturerna var det första som tatuerades in, och det är inte så svårt att första. Det finns visserligen tatuerare som börjar med konturerna på en blomma för att sedan fylla i skuggningar, men här var det alla konturer som tatuerades in först. Det var dock inte där det började. Blommorna var redan ritade och de lades på benet och foten. Stjälkarna ritade han för hand på mitt ben, och fy vad det kittlades!

Jag var säker på att det skulle göra riktigt ont igår, men det gjorde det faktiskt inte. Det var i sådana fall när blomman på foten skulle tatueras in. Den sträcker ut sig på sidorna där jag är som mest känslig, så där brändes det en hel del. Över lag var det ändå inte helt farligt. Det var nog värre för tatueraren än vad det var för mig.
Det finns ju så många nerver kring foten, och jag vet inte hur många nerv- och muskelryckningar jag fick. Det enda jag vet är att antalet steg mot 53 bara när skuggningarna lades. Mina tår åkte upp och ner, mit knä flög upp ett flertal gånger och min lårmuskel spändes flera gånger. Jag lyckades även få en muskelspänning i rumpan, vilket kändes rätt otippat.



Jag blev som sagt var otroligt nöjd med den här, och det var absolut värt den smärta jag kände.
Det är nu efteråt som det är som "värst". Det här är ett känsligt område, så det är väldigt svullet nu. Det är inte så farligt i sig, men jag har problem med att böja på fotleden, vilket gör att jag instinktivt går med ett rakt ben. Jag kan inte ta mig fram då snabbt, vilket gör att jag ser ut som en pingvin när jag går. Det blöder även en del. Det är inte farligt, inte på långa vägar, men det är irriterande. Det svider även fortfarande -- man kan faktiskt jämföra det med att bränna sig på brännässlor, men som jag sade är det inte så farligt. Det är mest irriterande, och man kan definitivt förbise detta med tanke på hur fin tatueringen faktiskt blev ^^


Jag tror även att Linn och Tessan håller med mig om detta :)

//Lisa

Onsdag

Hej på er :D
Jag hann inte skriva tidigare idag, men jag hade inte så mycket att skriva då heller. Skulle ni verkligen ha velat läsa om hur det gick till när jag vaknade? Jag tänkte väl inte det... :p

Jag åkte i alla fall iväg för att tatuera mig idag. Linn och Tessan följde med, men tyvärr kunde inte Bella göra det. Hon skickade ett SMS till mig igår och berättade att hon inte alls mådde bra, den stackaren.
I vilket fall som helst sitter jag nu med min nya tatuering, och jag berättar mer om den i nästa inlägg där jag även slänger upp en bild. Jag tänkte att det skulle vara bättre om jag berättar allt om det i ett inlägg just för att det inte ska bli så splittrat.
Istället tänkte jag berätta om vegeburgaren jag precis åt upp. Jag vet att det låter löjligt, men den var verkligen sjukt god. Jag köpte mat på Burger King efter att ha gått av tunnelbanan. Vanligtvis har jag problem med skräpmat, men det här var riktig gott, det måste jag medge. Det var en grönsaksburgare -- den var fylld med bl.a. morötter, bönor, och jag tror även att det fanns paprika i. Det var verkligen gott, och prisvärt. Återigen är vegetariska alternativ betydligt godare än kött, och det är synd att jag inte insåg det tidigare.

Jag har precis ätit upp en bit kladdkaka med lite glass, så nu är jag proppmätt ^^
Vad har ni haft för er denna dag?

//Lisa

Sjukdomar

Det finns flera olika typer av sjukdomar.
Både fysiska och psykiska.
Egentligen finns det ingen större skillnad mellan dessa två typer, men man behandlar patienterna olika.

Om jag skulle säga att jag var psykiskt sjuk, hur skulle ni reagera då? Skulle ni tänka "Åh, jag hoppas att hon blir bättre snart", eller skulle det snarare vara "That girl's craaaazy"? Något säger mig att det är det senare. Chansen att jag skulle stämplas som galning är större än att jag skulle stämplas som en sjuk person som förtjänar en kycklingsoppa.

Jag är riktigt kritisk till det här sättet att tänka. Bara för att man är psykiskt sjuk betyder det inte att man är galen. I sådana fall skulle fysiska sjukdomar bero på att man är svag och har en svag kropp. Hur många skulle få för er att peka på en cancersjuk person och säga att denne har drabbats p.g.a. svaghet? Det är precis det här jag menar.
Av någon anledning anses det mer skamligt att ha en psykisk sjukdom än att ha en fysisk sjukdom. Om man tar cancer som ett exempel igen -- om jag skulle ha det skulle folk anse att jag är stark och förmodligen modig också. Jag håller med om att cancerpatienter besitter ett mod som jag inte alls kan förstå eller relatera mig till, men om jag istället hade lidit av schizofreni... Skulle jag i det läget anses som stark som klarar av att leva så normalt som man kan, eller skulle man se mig som en mordisk galning som väntar på rätt tillfälle?

Det finns så många brottslingar, många mördare har jag märkt av tidningsartiklar, som döms till psykiatrisk vård. Psykiatrisk vård är inget man får om man är psykiskt frisk, eller hur, och det är det som fått mig att undra över vissa saker. Om man tog bort den här "galningsstämpeln", skulle man då våga vara mer öppen om sin sjukdom och inte skämmas över att söka någon form av vård? Är denna stämpel anledningen till att man inte söker hjälp och att man till sist begår en ödesdiger handling?

Det här ämnet ligger rätt nära mig då vår familj har en historik av mental ohälsa. Jag vill inte att någon av dessa familjemedlemmar ska stämplas som galningar, för det var de inte. De var kärleksfulla, omtänksamma och precis som vem som helst om man tänker efter. Den enda skillnaden var att de var sjuka. De skadade aldrig någon, så därför vill jag inte att man tänker på dem på det viset. Samma sak gäller det andra människor. Man får inte heller glömma bort att det finns/funnits personer med fysiska sjukdomar som begått brott...

//Lisa

Tisdag

Hej på er :)
Jag kom hem för drygt en timme sedan efter att ha följt med syrran till tatueraren. Förutom vi två följde två kompisar med, och mamma kom lite senare när tatueringen nästan var klar. Imorgon är det min tur, och jag ska ha min på samma ställe som min syster -- på foten. Jag är ganska nyfiken på hur det kommer att gå. Det är så många som tror att jag kommer att skrika och gråta, men samtidigt sade man samma sak när jag gjorde min första. Vad hände då? Jag bet sönder min läpp för att hålla mig från att skratta -- det kittlades så otroligt mycket. Den här kommer göra något ondare, det är jag medveten om, så jag kommer säkerligen inte skratta. Jag tvivlar dock på att jag kommer att gråta av smärta.

Linn och Tessan, som jag trodde skulle vara borta hela veckan, kom hem idag så de följer med mig imorgon tillsammans med min kompis Bella, som faktiskt var med idag. Åh, jag ser fram emot den här så mycket! Jag har en aning om vad det kommer bli (jag känner till temat, och jag känner till vilken typ av motiv det kommer att vara), men jag vet inte hur designen ser ut så det blir spännande att se vad tatueraren har ritat fram.
Mamma har även sagt att hon kan betala halva priset om jag betalar den andra halvan. Det är inget jag bett om, jag lovar, men hon ger mig detta som en tidig födelsedagspresent. Tack så mycket, mamma!! :D

Just nu håller jag på att tvätta. Det är inte det roligaste man kan göra, men samtidigt behövs det göras. Det finns inte så mycket mer man kan säga -- alla har sitt ansvar, och tyvärr är det inte många som tar det trots att man har åldern inne.

//Lisa

Förändring eller utveckling?

Jag har flera gånger påstått att jag har förändrats en hel del de senaste åren.
Jag har flera gånger sagt att jag har förändrats mycket under gymnasietiden.
Men ju mer jag tänker efter, desto mer inser jag att jag inte har förändrats. Inte på långa vägar...

Man blandar ofta ihop utveckling med förändring. Det gör till och med jag, men jag insåg precis att det inte alls är samma sak. Jag har utvecklats som person under gymnasietiden, och man skulle kunna tro att jag förändrats. Det gjorde jag av alla personer, men när det kommer till kritan är jag fortfarande den blyga och lekfulla boknörd jag alltid varit. Åtminstone under den tid jag kunnat läsa.
Jag har fortfarande kvar mina principer, och jag avskyr fortfarande hyckleri. Det är dessa drag som verkligen definerar vem jag är, och om dessa drag inte förändrats under 15 år har jag då förändrats som person? Det har jag svårt att tänka mig. Istället har jag utvecklats. Jag är fortfarande blyg, men om jag träffar en social person plockas en social sida hos mig fram. Jag är fortfarande lekfull, och det spelar ingen roll om jag är ensam eller inte för att den sidan ska visas. Jag är fortfarande en boknörd. Tja, vad mer behöver man säga?

Vad är min poäng med det här inlägget?
Jag har inte förändrats på 15 år. Jag har "bara" utvecklats som person. Det har fungerat otroligt bra för mig, så det är så sorgligt att det finns personer som tror att de måste förändras för att kunna bli accepterade. Det finns de som försöker förändra mig nu. Förändra, inte se till att jag utvecklas. Jag har faktiskt ingen direkt vilja att bli full, ändå finns det personer som försöker få mig dit trots att jag säger "nej". Folk har sagt åt mig att dra ner på vissa principer. Jag har även fått höra att jag ska skaffa ett liv istället för att läsa/skriva.
Den frågan man måste ställa sig i den här situationen är; "Varför ska jag göra det, och vem gör jag det för?" Om jag förändras är det inte för min egen skull. Att utvecklas och att ständigt lära mig nya saker, det är något jag gör för min skull. Men att förändras...nej. Inte på långa vägar.

Man ska inte behöva förändra sig för att andra skulle se det som en bekvämlighet. Människor är inte modellera som man själv kan skulptera och forma. Det är bättre att istället göra det man är bäst på -- att vara sig själv. Genom att förändras upphör man med att vara sig själv.
Man får dock inte glömma bort att tillsägelser eller tillrättavisningar är ett sätt att försöka forma en -- de är till för att lära ut och för att hjälpa till vid utvecklingen. Alla människor måste utvecklas på alla möjliga olika sätt, men man ska inte förlora sina grunder som utgör de särskilda dragen hos en.

Jag har utvecklats som person, och jag kommer alltid att göra det. Jag kommer dock aldrig förändra den jag är bara för att andra skulle se det som passande. Man är den man är, och man gör bättre ifrån sig genom att vara sig själv än genom att vara någon annan.

//Lisa

Alone


Hur många kommer ihåg den här låten?
Alone -- Heart

//Lisa

Mobbning

Under de första fem månaderna på det här året rapporterades 385 fall av mobbning bland skolelever.
385 fall!

I det här läget kan jag inte sluta fråga mig själv varför skolorna inte gör någonting åt saken. Om 385 fall rapporteras, hur många fall förekommer det då egentligen? Om 385 fall rapporterats under ett lopp av fem månader, under skolornas vårtermin, hur kommer höstterminen se ut? Om det hade varit tio fall skulle det ha funnits en chans att skolorna missat det. Man kan knappast använda den ursäkten när det handlar om såhär många fall -- när det nästan överskrider 400.

Hur kan man förbise personer, barn, i den här graden? Hur kan man se på när barn blir knuffade och kanske rent utav misshandlade på skolgården? Hur kan man sedan skylla på att man inte visste att det var mobbning, att man helt enkelt trodde att det var en lek? Skolor, lärare, har ett ansvar att se över vad som händer på skolorna. Det är deras jobb att se till att elever inte kommer till skada innanför skolområdet. Man upptäcker inte alla fall, det måste jag hålla med om, men det måste väl ändå finnas någon som ser något. Eller?

Det är så vidrigt att mobbningen ökat så pass mycket som den har. Årets rapporteringar är 40% fler jämfört med förra årets under samma period. Det blir även mer våldsamt, och man använder sig av nätmobbning i en högre skala. Det fanns till och med en grupp på Facebook som gick ut på att mobba en flicka. Många SMS skickas även, och det enda jag kan säga är... Helt ärligt är jag mållös. Det finns så mycket att säga, och jag vet inte vilken ände jag ska börja med. Det enda jag kan säga är att jag vet hur mycket jag har påverkats av mobbningen. Tro mig, det är inget jag vill att någon ska vara med om, och just därför reagerar jag så kraftigt när man läser om fall där 11-åringar blir slagna utan att någonting händer. Det är så många som försökt ta sina liv p.g.a. mobbning, och det finns en del som lyckats. Varför är man så angelägen om att en ungdom ska skadas på det här sättet?
Man pratar så ofta om att man ser över eleverna och deras välmående. På vilket sätt då? Bara för att man har en plan nedskrivet på ett papper innebär det inte att man ser över elevernas välmående i praktiken. Bara för att det finns ett papper betyder det inte att "jobbet är klart".

Jag blev utsatt för mobbning när jag var elva år. Jag fick i tre månader, nästan fyra, höra att jag var ful och äcklig. Efter sju år känner jag fortfarande hur det sitter kvar då jag inte kan ta emot en komplimang när det rör mitt utseende. Jag har hört att jag är snygg, men jag har aldrig trott på det. Det var faktiskt för bara något år sedan jag slutade tro att jag var ful, och det säger en hel del om mobbning.
Flera dagar ville jag inte gå till skolan även om mobbningen inte ägde rum där. Jag ville inte gå dit för att några i min klass tillhörde de som utsatte mig för mobbning. Jag berättade för en lärare ganska tidigt, och jag hade hennes stöd. Jag önskar att det kunde finnas flera lärare som henne. Istället för att ignorera fall som ägde rum på skolan tog hon tag i ett som ägde rum utanför skolan för hon visste hur det börjat påverka mig. Det var faktiskt den läraren som fick mig att vilja gå tillbaka till skolan -- jag visste att jag inte var ensam. Men det höll mig inte borta från att skolka några dagar.


Jag blir så arg över att man inte pratar om mobbning i skolorna. Man berättar att det är fel, och att det är förbjudet. Man beskriver det som en regel att man inte får mobba andra. Vet ni hur många ungdomar som bryter mot regler för att det är kul, för att det finns en utmaning med det?
Under mina 13 år i skolan har jag aldrig hört någon vuxen prata om mobbning på ett djupare plan. Bara att det inte får förekomma och att det kan leda till konsekvenser för den som utsätter någon annan för denna typ av övergrepp. Och man anser att man ser över elevernas välmående...

Mobbning är inget ämne som man kan ignorera. Det är någonting som sker i nuet och som tydligen ökar för varje år. Om man ignorerar problemet, hur ska man då kunna lösa det?

//Lisa

Vegetarian

Jag känner en "bitterfitta" som kommer bli stolt över mig nu.

Jag lagade spaghetti med quornfärssås till middag igår, ch jag åt upp resterna efter det för bara någon timme sedan. Man använder sig av samma ingredienser som köttfärssås, förutom att man byter ut köttfärsen mot quornfärs. Det var faktiskt bland det godaste jag ätit på riktigt länge. Man behöver inte kött för att en måltid ska vara god. I många fall är faktiskt de vegetariska alternativen betydligt godare än de icke-vegetariska.
Hälsokökets hamburgare är underbara, och samma sak kan jag säga om bullarna (köttbullarnas motsvarighet) och schnitzlarna. Halloumiburgare är också helt underbart goda, tofu är inte helt farligt och quorn är definitivt inte farligt. Jag är inte vegetarian, även om jag nu kör på en vegetarisk månad (jag skulle ha haft det i april, men det sket sig med tanke på påsken), men jag anser ändå att man kan se över olika typer av alternativ och vara öppen för allt -- åtminstone så mycket som möjligt.

Den enda anledningen till varför jag äter kött är för att jag bor i en köttälskande familj som gör det svårt för mig att tänka på andra alternativ. Nu tänker jag ta mig själv i kragen och se till att det blir gjort. Jag lovade mig själv som åttaåring att bli vegetarian som tjugoåring -- senast! -- så då är det dags att jag sätter igång, eller hur?
I vilket fall som helst finns det många andra alternativ som man kan ha i åtanke. Bara för att en rätt är vegetarisk betyder det inte att det inte är gott. Man får även i sig alla typer av näringar som kroppen behöver, så varför inte?

Många har använt argumentet att människor är rovdjur, och att vi -- liksom lejon -- behöver kött för att klara oss. Men man måste även ställa sig frågan huruvida lejon kan klara sig på någonting annat än kött. Det är bevisat att människor kan klara sig på någonting annat än kött. Varför ska man försöka vifta bort ett faktum som det med handen?

Jag försöker inte övertyga någon att bli vegetarian. Det skulle vara hyckleri från min sida, och jag avskyr verkligen hyckleri. Det jag istället försöker påpeka är att det finns andra alternativ som man kan ha i åtanke. Många egetariska rätter är godare än kötträtter, och jag tycker verkligen att man kan vara mer öppensinnig när det gäller mat och att man inte låser sig fast alltför mycket på just kött.

//Lisa

Måndag

Det regnar en hel del nu. Jag börjar faktiskt bli lite halvt orolig, om jag ska vara ärlig. Jag fyller år nu på fredag (innan ni frågar; ja, jag gör lte smygreklam för min födelsedag) och jag är rädd att det ska regna då också. Jag gillar regn, det gör jag verkligen. Framför allt nu då regn verkligen behövs. Jag har gjort planer för fredagen i både sol och regn, men jag ser fram emot planerna Tessan och Linn pratade med mig om. Dessa planer går bara om det är soligt, så jag håller tummarna nu.

Jag följde med syrran och min kompis Bella till tatueraren. Syrran ska tatuera sig imorgon, och det blir min tur på onsdag. Bella sade att hon foljer med då, så förhoppningsvis kan hon ta några bilder när foten tatueras. Jag vet att det kommer att göra ont, men jag hoppas på att det inte ska vara så farligt. När jag fick höften tatuerad skrattade jag ftt det kittlades. Visst, det högg till när tatueraren kom upp mot revbenen, men det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara och då var jag inte heller beredd på det. Nu är jag det, så jag hoppas att det inte blir så farligt.

//Lisa

What About Love



Jag lovade Tessan att slänga upp den här låten, och jag försöker alltid hålla mina löften :D

What About Love -- Heart


//Lisa

Errare humanum est, ignoscere divinum

Vi gör alla misstag.
Så enkelt är det. Det finns ingen som är "felfri" när det gäller misstag. Om så är fallet skulle det vara ett misstag. Det är även meningen att man ska lära sig utifrån sina egna misstag, men det känns inte som att man är tillåten att begå några misstag nuför tiden som man ska dra lärdom utav. Man gör en handling som anses vara fel av någon annan, men man inser inte själv var misstaget låg någonstans då man blir utskälld innan man hinner reflektera över handlingen.

Jag vet att det blev krånglgt nu, men man måste låta varandra begå sina misstag. Visst, det finns undantagsfall, men överlag måste vi kunna begå misstag. Samtidigt måste man inse att det inte alltid rör sig om misstag. Om jag börjar jaga mina drömmar nu kommer en hel del människor anse att jag begår ett misstag, men borde inte mitt verkliga misstag vara att jag som 35-åring kommer känna att jag borde ha tagit min chans när jag väl hade den?

Varför skriver jag detta? Jag har begått misstag flera gånger, men många misstag har jag begått mer än en gång just för att jag aldrig lärde mig något från den första gången. Jag blev utsk'lld, men jag insåg aldrig vad jag gjorde för fel. Jag fick ingen tid att reflektera över det eller få det förklarat. Jag ansåg då att jag blivit orättvist behandlad. Min ursäkt är att jag då gick på dagis. Det var först när jag fick en av mina dåvarande kompisar att gråta som jag insåg hur fel det var.

"Errare humanum est, ignoscere divinum"
                                 Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt

Alla begår som sagt var misstag. Vi är trots allt människor som söker erfarenheter. Men det är jämförelsevist få som faktiskt förlåter andra för deras misstag och brister. Är du en av dessa få, eller är du en i mängden?

//Lisa

Katastrofernas år

Året inleddes med en jordbävning i Haiti. Över 200 000 människor förlorade sina liv till direkt följd av det.
I februari dog lite drygt 800 människor till direkt följd av en jordbävning som ägde rum strax utanför Chile.
Två månader senare dör närmre 2 000 människor i nördöstra Kina till följd av en jordbävning.
I mars dog 200 människor i Sierra Leone efter ett jordskred. Det är samma månad som Moskvas tunnelbana samt över 70 människor faller offer för två självmordsbombare.

Ett sjuttiotal människor dör i Kirgizistan efter att den då sittande regeringen störtas i en blodig revolt i början av april. Några dagar senare dör Polens president tillsammans med en rad militärer och högt uppsatta politiker i samband med att deras flygplan störtar. Det var även i april som BP:s oljerigg i Mexikanska golfen exploderade, och det var bara för några veckor sedan som man lyckades stoppa oljeflödet som tillkom som en följd av explosionen.

Bara under maj dör sammanlagt mer än 250 människor i två olika flygolyckor.

Nu har det inträffat ytterligare en katastrof. ovädret i Pakistan har krävt 900 liv, enligt
Aftonbladet.


Man har inte kunnat påverka många av dessa katastrofer. Inte när de har skett, men hur mycket har vi gjort efteråt egentligen?
Vi människor kan inte styra över hur kontinentalplattorna rör sig. Det är inte människors fel att det blir jordbävningar, men om vi brydde oss skulle så många människor inte behöva dö. Med fallet i Haiti krävdes det att flera tusentalsmännsikor skulle förlora sina liv innan vi började bry oss. Visst, vi alla tyckte att det var hemskt, men vad mer? Det var först när man insåg hur förödande det var som man började bry sig, och vid det laget hade tusentalsfamiljer förlorat sina släktingar -- en man, en hustru, en son, en dotter, en bror, en syster...
Jag är oerhört glad över att vi faktiskt kunde göra något till sist -- att vi gick ihop för att samla ihop pengar till mat och medicin. Jag är dock ledsen över att det dröjde så pass länge som det gjorde. Jag är även ledsen över att det fortfarande finns personer som skadas utav det här. Det finns fortfarande otroligt många människor som inte har någon mat, och hur många bryr sig om det nu när det nästan gått sju månader?

Det har skett så många andra katastrofer där hundratals människor har dött, men dessa har inte fått lika stor uppmärksamhet då de inte krävt lika många offer. Det betyder dock inte att de inte har varit minst lika förödande, men när det gäller katastrofer räknar man antalet döda, och tydligen måste det antalet nå en viss nivå innan det blir någonting man ska bry sig om. Inte ens skyfallen i Pakistan har fått oss att reagera trots att siffrorna är otroligt höga, och siffran fortsätter att stiga i samband med att regnet fortsätter att falla. Det värsta är att detta bara är början, och jag tror verkligen att om vi inte hjälper till redan nu kommer det vara för sent. På sätt och vis är det redan för sent med tanke på hur många som dött redan.

Bortsett från naturkatastroferna har det skett mycket annat som människor själva har varit bakom. Mord, militära kupper... Det är så vidrigt att det inte är sant, och det upphör aldrig. Varje dag berövas en människa livet. Varje dag utsätts en människa för någon form av våld. Varje dag blir människor förföljda, diskriminerade, bevakade, torterade...
Jag ser faktiskt mänskligheten som ett enda stort skämt. Det finns många männsikor som är snälla, men hehetsmässigt är mänskligheten ett enda stort och vridet skämt. Man pratar om inhumana handlingar, men vad räknas som inhumant? Inhumana -- omänskliga -- handlingar kan bara existera om mänsklliga handlingar gör det, och man räknar mänskliga handlingar som goda gärningar etc. Man säger att det är inhumant att tortera och att förslava. Detta är bara två exempel, men det roliga är att det just är det som är humant. Människor har förslavat varandra i tusentals år på flera olika sätt. Det är inte över nu, inte ens i Västvärlden, så varför ska man prata om slaveri som någonting omänskligt när det är det mänskligheten håller på med? Vi vägrar se oss själva med klara ögon, och det är det som gör oss till hycklare och ett enda stor och snedvridet skämt.

Det var inte meningen att inlägget skulle bli såhär långt, och inte heller att jag skulle bli så pessimistisk mot slutet. Det är bara det att jag är så trött på hyckleriet. Jordbävningen i San Fransisco 1989 fick mer uppmärksamhet än den utanför Chiles kust och den i nordvästra Kina trots att den inte krävde i närheten av så många liv. När det gäller Västvärlden reagerar man på skador av byggnader. I övriga världen är det antalet tusentals döda som får oss att reagera. Varför kan man bara inte försöka räcka ut en hjälpande hand från första början istället för att vänta på att katastrofen sätter sina spår?

//Lisa

7 sanningar om mig själv

Jag blev utmanad av Madde att skriva detta, och jag utmanar alla som läser detta ^^

1. Jag hatar när folk besvarar en fråga med ordet "kanske". Det är knappt ett ord -- hur skulle det då kunna vara ett svar?

2. När jag var liten brukade jag sjunga om allt jag såg så fort jag var på en utflykt tillsammans. Som tur var växte jag från det rätt snabbt, men sjunger gör jag fortfarande. Även om det låter något värre nu jämfört med då.

3. Jag har aldrig varit full i hela mitt liv trots att folk har försökt få mig att supa så mycket det bara går. Jag planerar inte att bli full heller, för jag ser ingen mening med det. Jag kan ha kul utan att vara full -- jag kan till och med ha kul utan alkohol. Som "bevis" på detta -- jag har aldrig varit ute på en nattklubb. Den enda gången jag var ute var på min studentskiva, och jag svimmade nästan av utmattning strax efter midnatt.

4. Min klaustrofobi utvecklades först efter pappas död. Jag kände att jag inte fick något utrymme att vara mig själv -- att kunna sörja "normalt", att kunna vara glad, att kunna dansa till musik... Det gjorde att jag kände mig instängd i mig själv, och under årens lopp har det gått från någonting psykiskt till någonting fysiskt.

5. Jag hatar att stå i centrum för uppmärksamhet, vad mina horoskop än säger.

6. Jag började blogga för att jag blev övertalad av mina kompisar till att börja med det. När jag väl gjorde det insåg jag att det var ett bra sätt att utveckla ett skrivande, och jag blir så otroligt glad när jag får höra att jag driver en bra blogg -- det var bland det sista jag hade förväntat mig.

7. Det krävs inte mycket för att jag ska gilla en person (som vän!), och tyvärr är det just det som tenderar att stöta bort andra.

//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Jag kom hem för flera timmar sedan, men jag fastnade för ett datorspel som jag har suttit framför i över en timme. Det är så typiskt mig -- jag sätter på datorn för att jag får en blogglust, men jag gör allt förutom att just skriva.

I vilket fall som helst blir det inga bilder som åker upp. Jag och Tessan pratade om allt idag igen, så jag hade ingen tanke på att ta bilder. När jag är själv kan jag stanna upp, försöka lista ut hur jag kan få en bra bild med rätt vinkel etc. När jag är med en kompis händer det lätt att jag struntar i att plocka upp mobilen från väskan var femte sekund.
Det var riktigt mysigt nu, trots att vi gick så tidigt. Vi knallade ner till min favoritsjö (av de sjöar som finns i närheten), satte oss på bryggan och badade fötterna. Vi gick tillbaka hem till henne efter att ha varit ute i över en timme. Det var meningen att jag bara skulle komma förbi för att dricka vatten (jag säger bara en sak; kranvatten är verkligen underskattat och det är synd med tanke på att vi har så bra vatten här i Sverige), men jag fick även stanna för att äta lite frukost. Jag ska inte ljuga -- det var riktigt gott, och det behövdes verkligen.

Tessan, om du läser detta, tack för frukosten!

Precis som igår lyssnar jag på musik, men till skillnad från igår sjunger jag inte falskt. Det är visserligen svårt att sjunga falskt när man håller munnen stängd, men det är fortfarande en förbättring. En stor en också ^^

//Lisa

God morgon!

Jag ska träffa Tessan om ca fem minuter, så jag ska fatta mig kort.
Jag träffade faktiskt henne igår på kvällen, och vi pratade om allt möjligt. Skola, kompisar, drömmar -- ja, allt! Det var verkligen otroligt mysigt, så det är inte så konstigt att vi ska göra samma sak igen.

När jag kom hem fastnade jag framför "Amercan History X", och när den slutade grät jag för mycket för att ens orka sriva, trots att jag hade världens blogglust.

Wow, jag kan verkligen skriva kortfattat när jag har har viljan. Det visste jag inte.
I vilket fall som helst måste jag sticka iväg nu, men jag skriver senare under dagen, och förhoppningsvis har jag ett par bilder att slänga upp ^^

//Lisa