"Ska inte du på fest?"

Det var den frågan som ställdes senast till mig. Innan var ställdes frågan om inte jag skulle ut för att träffa kompisar. Det här är faktiskt en anledning till varför jag inte gillar valborg överhuvudtaget. Visst, jag älskar värmen från majbrasan om man träffas i närheten av en och att man är med personer man gillar, men jag gillar inte att det finns en press på att man måste göra något idag -- inte minst att det finns en press gällande festandet. Om man inte festar är man inte rolig.

Frågan som ställdes möttes av mitt svar att jag inte är den personen som super. Som jag skrev tidigare sitter en cider lite då och då aldrig fel, men jag kan inte supa på det sättet. Även om man inte behöver bli full på fester enligt teorin (enligt praktiken är det annorlunda då jag blivit kritiserad för det) just för att man kan ha kul ändå. Ja, man kan ha kul utan sprit -- det är det jag försöker säga -- men det är inte kul att vara den enda som är nykter eller klartänkt bland massa människor som är fulla. Jag har faktiskt blivit kritiserad för att jag inte heller är avslappnad när alkohol är med i bilden, men det är inte det som är problemet. Jag är en avslappnad typ i sällskap med andra, men det är när folk börjar bli fulla och högljuda som jag känner mig illa till mods. Av någon anledning är det dock jag som är det svarta fåret som vägrar släppa loss och acceptera dem andra -- jag känner bara att jag inte kan acceptera någon som inte kan acceptera mig, och det är ganska uppenbart att man inte accepterar mig om man ber mig vara någon jag inte är.

Som jag sade är jag trött på den här pressen på att man måste festa. Vad hände med att helt enkelt vara -- att bara vara ett gäng (stort som litet) och prata om allt mellan himmel och jord? Med "allt mellan himmel och jord" menar jag inte allt mellan "god cider" till "öh, hörru, skicka vodkan vafan!".

Jag tycker inte att det är helt oresonligt att jag inte vill festa när jag inte är den typen av person, så jag förstår inte varför så många ska motsätta sig med det valet jag gör. Är det verkligen så fel av mig att inte dricka? Jag säger inte att det är fel om man är den typen av person, men vad händer om man inte är det? I mitt fall blir man dömd och stämplad som tråkig, men varför ska man vara tråkig? Är det så fel att jag gillar ett lugnt liv? Är det så fel att jag inte vill vakna upp med en baksmälla? Är det så fel att jag inte vill förändra den jag är bara för att göra andra glada? Jag ser faktiskt inget fel med något av dessa, så varför är det så fel att jag gör valet att inte festa?

//Lisa

Budskap

Rektorn höll såklart ett tal innan vi tog på oss mössorna, och han berättade historien om elefanten på zoo. Att elefanten som liten hade bundits fast med ett vitt band så att han inte skulle kunna rymma. När han blev stor blev han den starkaste elefanten, men han lät sig hållas med det vita bandet som han lätt kunde ha slitit av. När besökare frågade personalen om det vita bandet verkligen kunde hålla tillbaka elefanten som de "Ja". Varför? För att elefanten inte gjorde några försök med att ta sig loss.

Rektorn sade att detta var ett budskap att ständigt våga testa något nytt för att kunna lära oss av livet. Visst, det är viktigt det med oavsett om det är någonting litet eller stort. Allt nytt man testar behöver inte vara lika stort som fallskärmshoppning eller bungyjump -- det kan vara någonting litet som att testa en annan typ av sås till maten någon gång.
Men vad tycker jag om budskapet? Jag hittar någonting mer värdefullt i denna berättelse än vad rektorn tog upp, något som han borde ha tagit upp och något som är så självklart att det inte finns. Att man ska förlita sig på sin egen förmåga. Elefanten tror fortfarande inte att han kan slita sig loss från det vita bandet då han inte kunde göra det som liten, och det handlar mer om självförtroende (kan lätt förväxlas med självkänsla, men dessa är faktiskt två olika saker) än att våga testa någonting nytt. Visst, dessa håller ihop på ett sätt -- om man inte vågar testa någonting nytt vet man inte hur mycket man klarar av -- men när det kommer till kritan är budskapet att man ska förlita sig på sin egen förmåga. Bara för att man en gångi tiden inte klarade av en uppgift behöver detta inte betyda att samma sak fortfarande gäller efter flera år.

Detta är ett viktigt budskap för alla människor, inte bara elever som ska ta studenten inom kort. Det är viktigt för alla människor att själva utforska sina gränser och se hur mycket de faktiskt kan. Vi alla känner någon gång att vi inte klarar av de uppgifter som ges, att vi känner oss mer korkade än vad vi faktiskt är. Det dumma är att man "mäter" intelligens utefter skolresultat och betyg i många fall, men bara för att man har dåliga betyg betyder det inte att man inte är smart. Det är faktiskt "mätningar", fördomar, som dessa som gör att många helt enkelt slutar lita på sig själva. Vi är alla smarta på våra sätt -- om det är att man är påläst, att man har en kreativ förmåga eller en social kompetens är frågan, men bara för att man saknar något av dessa innebär inte att man är korkad.
Det är så hemskt att det finns människor som tänker att de vill bli någonting som stor, och att de vill uträtta något, men att de inte har självförtroendet nog att förlita sig på att det faktiskt kan hända med lite ansträngning.

Vi alla kan uppnå något -- vi alla kan slita sönder det där vita bandet även om vi en gång inte haft den möjligheten. Ska vi verkligen ge upp innan vi verkligen gjort ett försök?
//Lisa

Fredag

Hej alla söta ^^ (psst, hälsa gärna tillbaka )
Idag är det inte bara fredag -- det är även valborg. För de flesta innebär detta fest, men vad innebär det för mig? Tja, ingenting. Jag kommer vara ensam hemma (kanske dumt av mig att säga det, men ingen kan komma in ändå :p), och nej, jag kommer inte ha någon fest. Jag är fortfarande inte den typen, även om jag kan ta en cider lite då ooch då. Istället ska jag försöka ta det lugnt, och jag måste bli klar med juridiken någon gång. Jag ska försöka skicka in den ikväll, men jag vet inte om jag kommer hinna med det. Jag vill försöka få ett bra resultat som möjligt, och det är en del paragrafer jag vill kolla upp för att veta vad de innebär (jag vill gärna se om man kunde ha dömt annorlunda utifrån andra paragrafer ^^). Även om jag inte hade haft plugget hade jag valt att bara ta det lugnt för en gångs skull. Jag vill inte låta arrogant, men jag känner att jag ändå förtjänar så mycket, och jag är inte den enda som förtjänar det.

I vilket fall som helst var det mössprovtagning idag i skolan, och det var även fotografering -- grupp- och porträtt bild. Jag säger redan nu att jag inte tänker beställa hem något av dem. Gruppbilden kommer hamna på Facebook inom kort i vilket fall som helst, och porträttbilden vill jag inte ens gå in på. "Ställ ena foten där, andra foten lite bakom och luta dig på den". Det skulle inte ha varit så farligt om jag inte hade haft 8 cm höga klackskor på mig. Som tur var hade jag ett par extra med mig utifall att mina fötter skulle bli misshandlade av skorna. Det dumma var att det var 5 cm klackskor. Apropå det var dagens största tabbe att jag glömde mina 8 cm i skåpet i skolan. Jag lade dem där för att slippa bära runt på dem (det kändes tillräckligt mycket med påsen som innehöll kartonglådan med studentmössan och min handväska som jag proppat ner jackan i. Vill ni höra någonting ironiskt? Det var de skorna jag satt med på busshållplatsen, där jag insåg att jag hade glömt mössan hemma. Jag hade mina 5 cm på mig och försökte gå som fort som möjligt innan bussen skulle komma (det var mindre än fem minuter kvar, och med de skorna tar det kanske två, tre minuter att gå hem). Jag hann hämta mössan, men när jag kom ut från porten såg jag bussen långt bakom mig. Jag insåg att det skulle ta för lång tid att gå med skorna, så jag tog av mig dem och sprang barfota till busshållplatsen för att där slänga på mig skorna igen. Mina fötter blev ganska smutsiga efter det :p

Men i vilket fall som helst tog fotografen bara två bilder på mig, men jag och bli bra på porträttfoton är lika möjligt som mig utan att slå i mig under en hel dag -- helt omöjligt, med andra ord. Man kunde titta på bilderna och själv avgöra om man ville ta nya, men jag struntade i det. Om jag vill ta bilder med studentmössan är det bättre att jag gör det under mer naturliga förhållanden med min kamera, och att jag därefter skickar dem med mail till olika familjemedlemmar. För de som inte har datorer kan jag skriva ut på fotopapper. Om man ska betala för något ska det vara för något man gillar, och jag gillar inga bilder (porträttbilder i främsta hand) på mig själv.

Det är mer eller det som har hänt idag och som kommer att hända idag. Det jag har lämnat ute är att Bella kom över hit -- jag har inte sett den bruden på evigheter, så till och med jag undrar varför jag skriver istället för att hänga med henne :p
//Lisa

Monster



Här har vi en otroligt fin låt som jag fastnat för.
Jag var dock väldigt korkad när jag senast lyssnade på den -- jag var redan ledsen, och jag ville inte göra någonting annat än att slå på saker och ting och skrika rakt ut i luften. Det kändes faktiskt som att någonting höll på att äta sönder mig själv innifrån.

Monster -- Itchy Daze


//Lisa

Inspiration

Mycket i livet handlar inte bara om motivation, men även inspiration. Hur skulle man kunna vara kreativ om man inte inspireras till det, och hur ska man kunna leva utan kreativitet?
Det där lät fel, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Livet handlar inte bara om att supa varje helg, eller så fort man får chansen överhuvudtaget. Livet handlar inte om att man ska kasta bort sin framtid för att man fokuserar alltför mycket på nuet, även om det är nuet vi lever i. Livet handlar enligt mig om att skapa möjligheter för sin egen del -- även om man inte vet vad man vill göra bör man skapa möjligheterna att kunna fullfölja vad som än dyker upp längre fram. Livet handlar även om att ta vara på de stunder som getts och att inte kasta bort allt man lärt sig genom åren. Det handlar också om att vara så lycklig och tillfredställd med sig själv som möjligt. När allt kommer till kritan är det nog inspiration som krävs. Med inspiration kommer även motivation att kunna leva sitt liv, och en kreativitet som gör det möjligt att kunna se längre fram än näsan räcker.

Varför tar jag upp det här? För att jag precis varit inne på Bloglovin' och läst igenom över 70 (!) inlägg. Jag har inte varit inne där på några dagar, och det var faktiskt dags nu kände jag. I vilket fall som helst är det faktiskt det som ger mig inspiration till att skriva ett inlägg. Jag läser så många olika bloggar, inom så pass många olika genrer att jag inte kan hjälpa att bli inspirerad. Man ser vackra bilder som tagits, otroliga porträtt som ritas och man läser tankar som är värda att ta del utav. Hur skulle man inte kunna inspireras och motiveras när man spenderar så pass mycket tid till någonting sådant?

Många av de bloggar jag följer inspirerar mig även till att ta vara på de stunder som getts. Det var därför jag tog upp det som en punkt här ovanför. Man läser om andra som varit med om så otroligt mycket, men som på något sätt lyckats ta sig upp ur skiten och som lyckats ta vara på tillvaron och sig själva. Det är sådant som får mig att motiveras till att bli bättre som person. Jag klagar väldigt mycket (mer än vad som märks av på bloggen, vilket säger en hel del), och för vad? Det är inte uppmärksamhet, det kan jag lova, men det är för att jag vill ha saker och ting på ett visst sätt. Jag har ett favoritinlägg av en bloggare där hon ständigt frågar "Är det verkligen värt det?", och det fick mig att verkligen tänka efter. Är det verkligen värt att klaga så pass mycket som jag faktiskt gör, när det finns så mycket att vara glad över? Är det verkligen värt att klaga så pass mycket och få andra på dåligt humör? Nej, och i det fallet tar man heller inte vara på tillvaron. Man uppskattar inte det man har, vilket är väldigt ledsamt.

Som jag sade är det på många sätt inspiriation som allt kommer tillbaka till oavsett om det är livet rent allmänt, skola, jobb eller helt enkelt blogg. Utan inspiration skulle det inte finnas någon motivation, och inte heller kreativitet. Ändå låter vi oss sällan inspireras av andra...
//Lisa

Gårdagen

Ni som är intresserade av vad som hände igår, eller ni som känner er så pass uttråkade att ni gör vad som helst bara för att ha någonting att göra, bör fortsätta läsa inlägget ;) Annars är det bara att ni klickar på en kategori vid sidan av (Tankar&Åsikter är min personliga favorit) och läser där, om ni inte vill läsa ett av mina favoritinlägg från i somras.

Jag åkte som sagt var in till stan tillsammans med Linnéa igår, och precis som vanligt vandradde vi runt överallt och pratade om allt mellan himmel och jord. Den här gången gick vi dock inte till vårt favoritställe vid Djurgårdsbron -- jag var tvungen (tvungen och tvungen, jag kände att det behövdes) att lämna tillbaka de böcker jag lånade till mitt projektarbete. Böcker jag lånade, som verkade intressanta, som verkade innehålla information som jag behövde, men det visade sig såklart att böckerna ine tog upp sådant som jag var ute efter eller som jag kunde använda mig av. De har därför bara legat här hemma på min byra -- den enda plats som fanns i mitt rum för dem -- och det var på tiden att de lämnades tillbaka, även om inlämningsdatumet är nästa februari.

Vi gick alltså från T-centralen till utkanten av Gamla stan, och därefter tog vi en kort promenad till Riddarholmen där vi satte oss vid vattnet. Om ungefär en månad kommer utecaféet där ha öppet, om jag tänker rätt, så jag ska tvinga dit Linnéa igen i slutet av maj :p Det är otroligt mysigt där ute, i alla fall när det är sol, och om ni inte varit där är det definitivt något jag rekomenderar. Ta tunnelbanan till Gamla Stan, och sväng höger när ni kommit ut från spärrarna. Om ni svänger till vänster kommer ni komma till Gamla Stan, vilket inte är helt fel, men det är Riddarholmen jag ska ta upp nu. När ni kommer ut ska ni svänga till höger igen, och därefter är det bara att följa vattnet. Ni kommer att gå förbi en relativt stor parkering, och när ni gjort det kommer ni se utecaféet jag pratar om.

Jag hade lite väl kul när jag redigerade bilden som jag tog igår :P

Jag och Linnéa satte oss som sagt var vid vattnet på en bänk. Helt ärligt var vi lite skeptiska till det då bänken var så pass när kanten -- med tanke på min klumpighet skulle det inte vara någon överraskning om vi båda slutade upp i vattnet, men vi klarade oss faktiskt från det. Det dröjde inte länge förrän vi vandrade vidare till Centralen igen, och vi gick runt överallt kring Sergels torg för att hitta ett fik som passade vår smak. Vid det här laget hade vi börjat bli småhungriga, och när vi till sist hittade ett fik delade vi på en foccacia (stavas det så?).
Vi gick därefter vidare till Kungsträdgården för att köpa mjukglass, och återigen satte vi oss ned för att prata om allt mellan himmel och jord. "Problemet" var bara att det starka solskenet och värmen som funnits under dagen började försvinna. Okej, det hade försvunnit -- istället var det grått och kallt. Lägg till en stor mjukglass i ekvationen får ni två riktigt frusna tjejer. Det var faktiskt här vi bestämde oss för att vandra tillbaka till T-centralen för att börja röra oss hemmåt igen.

På kvällen, efter att ha sovit och ätit, tittade jag och My på Avatar. Vill ni veta vad jag tyckte om den? Den var helt underbar! Jag fick höra någon månad efter filmpremiären att från en person att den var överskattad, men det var den inte! Det var verkligen den bästa filmen jag sett på riktigt länge. Jag finner inga fler ord för att beskriva den, och samma sak är det med Titanic. Varför nämner jag den mitt i allt? För att det är min favoritfilm, och även den skrevs, producerades och regisserades av James Cameron. Det är faktiskt min dröm att en gång få arbeta med honom om jag skulle bli skådespelare. Jag bryr mig inte så mycket om Oscarn då det inte är min dröm...

//Lisa

Torsdag

Hej på er!! :D
Idag har utan tvekan varit årets varmaste dag -- i alla fall för vår del här hemma. Det var 19 grader varmt ute när jag kom hem efter skolan, och då var klockan ändå kvart över fem. Det är helt underbart!
Något mindre underbart var att jag nu egentligen skulle ha varit på en konsert på skolan nu. Varför är jag inte där? Jo, för att jag med största sannolikhet tappade biljetterna på vägen dit så smidig som jag är. Jag trodde först att jag hade glömt dem här hemma, men jag har inte hittat dem någonstans. Det var tur att Linn tackade nej när jag frågade om hon ville med -- det kanske inte är det bästa att dra med en kompis ut för att titta på en konsert som man inte ens kan komma in på.

Det är inte så mycket som har hänt. Jag började väldigt sent idag, och jag trodde att jag skulle hinna skriva nu på morgonen. Grejen var bara att jag var otroligt trött när jag vaknade, så jag ställde om min väckarklocka och sov vidare. Man skulle kunna tro att min "tupplur" till halv tolv skulle vara pigga upp mig, men nej det gjorde den inte. Jag var minst lika trött när jag vaknade som när jag först gick och lade mig. Ni kan chansa er fram till hur trött jag är nu...
I vilket fall som helst har jag några saker att ta itu med -- juridiken ska vara klar tills imorgon, och det är något jag behöver spendera en hel del tid på. Som tur är har min lärare överseende med att jag varit sjuk, och han sade att det inte är hela världen om jag skickar in arbetet till honom under helgen.

Jag har tyvärr lite att göra nu, men jag ska berätta om gårdagen så fort jag kan ^^
//Lisa

Avatar

Hejhej ^^
Jag var för trött för att orka skriva när jag kom hem från stan -- det är sådant som händer när man bara sover i fyra timmar. Jag är ensmart person, jag... Det slutade med att jag somnade strax efter att jag slängt mig ner på min säng, och jag sov säkerti två timmar. Det var verkligen härligt, men jag undrar hur det kommer gå att somna nu inatt.

Jag hinner tyvärr inte skriva så mycket mer än det här -- jag och My hittade filmen Avatar nere på ICA när vi skulle handla middag. Jag har faktiskt inte sett den tidigare (ja, jag vet att jag är lite efter när det gäller att titta på filmer på bio när de kommer ut), men den verkar verkligen otroligt bra. Vi har kanske sett drygt en halvtimme av filmen nu, och det är otroligt vackra scener.

Men jag lovar att skriva imorgon, och eventuellt lägger jag upp dagens enda bild (som var av havet) då också ;)
Peace out ^^
//Lisa

Onsdag

Tjolahopp på er :p

Nej, jag är inte hög, jag är bara trött och efter tre glas coca-cola börjar jag även känna av koffeinet och sockret vilket inte är en bra kombination med trötthet. I vilket fall som helst skiner solen ute (eller, den gjorde det för fem minuter sedan), och jag ska åka in till stan tillsammans med Linnéa idag. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig böckerna jag lånade till mitt projektarbete -- jag var tvungen att åka till Riksdagsbiblioteket i Gamla stan i två vändor för att jag beställt så pass många böcker att låna. Vissa kom ju in senare än andra, och nu har jag åtte böcker att lämna tillbaka, och det är inte lite tunga kan jag säga er. Jag hoppas att de får plats i min väska, och sedan får vi ses hur tungt det blir. Det är även en bit att gå från tågstationen i Centralen dit, så jag antar att jag kommer ha träningsvärk i ena axeln imorgon. Okej, om jag känner min veka kropp rätt kommer jag säkert ha ont redan ikväll, men vi säger att jag inte får någon överhuvudtaget. Det är det som är lite kul med bloggvärlden -- man kan skapa sin egna lilla värld, sin egna lilla bubbla. Det är även det som är lite det hemska -- man kan ljuga och sedan påstå att man är ärlig, för vem kan säga att det man skriver är lögn?

Någonting som faktiskt hände var att jag kom till skolan för att hitta ytterligare fyra andra personer från klassen där. En femte kom lite senare, men det var bara vi sex. Vi håller på med ett arbete på geografin, och jag tror att de flesta trodde att man fick arbeta på egen hand idag. Så var inte fallet, och självklart gick jag och fyra till (en av dem var Malin) för att äta lunch efter drygt en halvtimme. Efter att ha pratat med min svenskalärare fick jag och en kompis klartecken att arbeta på egen hand med vår uppsats, så istället för att sitta och vänta i nästan tre timmar på att lektionen skulle börja slutade vi klockan elva.

Snacka om toppendag, eller vad säger ni? :D
Jag hoppas att er dag har varit lika bra ^^
//Lisa

Förändring

Jag känner att jag är i behov av förändring i mitt liv. Det behöver inte vara någonting stort eller drastiskt, men någonting som gör att dagarna inte repeterar sig själva om och om igen. Jag känner nu att mitt liv är rätt enformigt på sitt sätt. Det är i och för sig så jag har format det, och jag gillar mitt liv just för att jag är så pass förtjust i enkelheten. Jag blir bara lite uttråkad och rastlös när samma sak sker om och om igen.

De flesta av er kommer säkert tipsa mig om att gå ut och ha lite kul, men jag är inte den typen av person och jag vill inte förändra mig. Jag vill bara förändra min vardag -- bara göra någonting annorlunda för en gångs skull. Jag vill kunna göra någonting för min egen skull utan att behöva oroa mig för mycket över de andra. Det dumma är att det är just den jag är -- jag har en beskyddande sida, och i många fall är jag överbeskyddande. Det är någonting jag vill och försöker tona ner, men det är svårt att tona ner sin egen personlighet och karaktär.

Men som jag sade vill jag att någonting ska ske, bara för att bryta banan av skola, "plugg" (d.v.s. TV-tittande och dator), plugg i sista sekund och kompisar lite då och då. Jag vill inte att det ska vara någonting drastiskt, men bara något...

Samtidigt undrar jag varför jag är så inne på det spåret -- varför är jag beroende av någon typ av förändring? Ju mer jag tänker på det inser jag att det inte enbart beror på att jag blir rastlös och uttråkad. Det handlar nästan mer om att jag själv vill ha berättelser att berätta. Jag märker hur några kompisar berättar om flera olika upplevelser, och jag kan enbart säga något i stil med "Jo, jag hörde talas om det där från honom/henne på Facebook". Men varför är det så viktigt att man har otroliga berättelser att berätta?
Det finns ju sådana som överdriver sina berättelser, eller som vinklar dem på så sätt att man själv ser ut att vara den bättre, mer coola personen. Mycket av det handlar säkert om att få uppmärksamhet, och det är väl just det saker och ting handlar om nu för tiden -- att få så mycket uppmärksamhet som möjligt oavsett priset.

I vilket fall som helst undrar jag om det inte är som så att jag är ute efter en förändring för att det på många sätt finns en press på mig att jag bör förändras. Att jag faktiskt bör vara mer si eller så för att tillfredsställa...ja, vem då egentligen?
Kan det vara så att jag faktiskt är beroende av en förändring just för att inte bli kritiserad mer än någonting annat?
//Lisa

Fix You




Jag lyssnade på den här på Elins blogg igår, och jag har haft den i huvudet hela dagen.
Fix You -- Coldplay


//Lisa

Att ge upp...

Jag är inte någon som gillar att ge upp, men efter att ha suttit med ett och samma tal i nästan 10 minuter inser till och med jag att det är för svårt för mig. Jag måste be om hjälp med den... Det dumma är att jag bara hade två tal kvar (tekniskt sett fyra då den ena bestod av a)-, b)-, c)-frågor), och efter att ha tittat på de andra kunde jag lett konstatera att det var för svårt för mig.

Som jag sade är jag inte en person som gillar att ge upp, men till och med jag vet att jag kan komma till en punkt då det blir för mycket, då jag måste ta ett steg tillbaka. Problemet är att det blivit ganska mycket nu mot sluttampen överhuvudtaget. Inte bara med skolan, utan med allting. Jag har tagit några kliv tillbaka och jag försöker att ta det lugnt just för att inte stressa sönder mig själv. Nu har jag kommit till en punkt då jag inte vet om jag faktiskt gett upp nästan helt och hållet eller inte...

Det känns nästan som att jag gjort det, och på många sätt är det det värsta som har hänt mig. Det är i alla fall bland det värsta. Det är inget som får mig att inte vilja gå upp ur sängen på mornarna som det var de första dagarna efter att pappa dött, eller som då jag blev mobbad och inte ville gå till skolan (även om mobbningen skedde utanför skolan gick ett par av dem i min klass, och trots att jag hade lärarnas stöd fanns det dagar jag inte ville möta dem). Det är mer att jag inte kämpar på som jag brukade göra. Jag gör inte läxor förrän i sista stund för att jag vet att de måste in. Förut handlade det om att jag ville bli klar med sådant för att få bra resultat, men jag har slutat bry mig om sådant nu. På många sätt känns det som att jag inte blir uppskattad för det jag gör -- man ser mig fortfarande som en viss typ av person istället för den jag faktiskt är.

Om jag ska vara helt ärlig tror jag att det här med skolan har något att göra med just det -- hur man ser på mig. Jag är rätt flitig i skolan, men det är en bråkdel av vad jag en gång brukade vara. Jag kämpade för att få så många höga betyg som möjligt, men jag fick ständigt höra att jag inte har något liv utanför skolan. Jag fick faktiskt höra att jag inte hade några riktiga vänner, vilket sårade mig på djupet. Jag fick höra att jag inte hade någon social kompetens just för att jag är så pass blyg som jag faktiskt är. Det är faktiskt bland det värsta jag någonsin fått höra.
Nu är jag mer med kompisar, och jag försöker balansera skolan i det hela, men jag bir ändå kritiserad för att jag inte har något liv. Det känns som att jag jobbar hårt för att hålla i så många trådar som möjligt, att jag försöker balansera en hel del för att inget ska gå utöver det andra. Det känns som att jag arbetar hårt för att ha kontroll på allt, men jag blir ändå kritiserad för det. Vad är det då för mening? Varför ska jag arbeta så hårt om inget jag gör är tillräckligt?

Så ja, jag tror att jag har börjat ge upp nu...
//Lisa

Dags att skriva kanske?

Det tycker jag i alla fall att det är :p

Nej, jag kom inte iväg till skolan idag heller, men imorgon blir det andra puckar (det var mitt favorituttryck när jag var liten -- jag undrar varför jag inte använder det längre...). Imorgon är det skola som gäller, och om jag inte kommer iväg har ni min fulla rätt att smälla till mig i huvudet.
Vad har jag gjort idag då? Jag har arbetat ikapp med matten. Jag har hamnat efter med tanke på de lektioner jag missat, men jag har även hamnat efter planeringen rent allmänt så jag ska försöka komma ikapp den. På så sätt har jag inte alltför mycket att plugga till när provet väl kommer, och än så länge har jag ett par tal kvar som jag måste räkna för att komma dit jag vill. Jag gillar matte, även c-kursen hur svår den än är. Jag lär mig mycket enbart från boken, men det är när proven kommer som allt jag lärt mig försvinner. Med tanke på att vår lärare vill ha talen uträknade på ett visst sätt, d.v.s. på ett sätt som inte boken tar upp, blir det betydligt svårare. Framför allt med tanke på att jag missat en del. Jag tycker faktiskt att man ska ha rätt att kunna vara sjuk och ta igen det som missats med hjälp av boken. På förra provet fixk jag avdrag för att jag använt mig av "fel" uträckning trots att jag använt mig av bokens förklaring och trots att jag gjort en fullständig uträckning som förklarar mitt tankesätt. Om samma sak händer igen kommer jag vara ganska så väldigt körd...

Okej, vad mer har hänt idag? Förutom att jag duschat, klätt på mig, ätit och varit på toa ett par gånger har inget annat hänt. Mitt liv är så meningsfullt... Nej, men måste man plugga så måste man. Så enkelt är det, och jag har skjutit på det alldeles för länge nu. Det var verkligen dags för mig att sätta igång med det, men jag trodde inte att det skulle ta sådan lång tid. Jag tror jag suttit med matten i sammanlagt tre, kanske fyra, timmar. Jag hade hamnat långt efter, och det är lite klurigt att förstå allt. Så länge jag gör mitt bästa kan ingen klandra mig, eller hur? ^^

Som jag sade är mitt liv otroligt meningsfullt, nästan lika meningsfullt som det här inlägget, så jag borde kanske fortsätta med pluggandet :p
Jag skriver senare ikväll då jag förhoppningsvis är klar.
//Lisa

Irritation

Visserligen är jag irriterad rent allmänt idag, men det här gjorde inte saken bättre.

Jag får fortfarande in kommentarer angående inlägget om våldtäkter, och det i sig är helt underbart. Det är underbart att många bryr sig, men det är minst lika hemskt att läsa om andra erfarenheter från andra personer.
Jag har fått ta emot komplimanger och konstruktiv kritik, och jag värdesätter andras åsikter. Jag åsidosätter ingens åsikt bara för att den är olik min, och det kommer jag aldrig göra. Men det är en sak som gör mig lite irriterad nu.

Jag har fått flera kommentarer angående texten som står på bilden "Om en man har samlag med en kvinna utan hennes samtycke har han gjort sig skyldig till våldtäkt" (jag tror att citatet löd så, jag har inte bilden framför mig). Jag är redan medveten om att män också kan falla offer för våldtäkter och jag borde ha haft med det i inlägget. Det var ett misstag jag gjorde, men jag tycker inte att jag ska stå till försvars för det som står på bilden framför allt inte då det ligger sanning i det. För det första behöver våld inte vara inblandat i våldtäkter -- inte enligt lag i alla fall, men sedan är det ju frågan om vad som faktiskt behövs i praktiken. Ett nej är alltid ett nej som ska respekteras, och så är det på båda hållen. Bilden säger inte direkt att en kvinna som våldatgits ska klandras om hon haft "fel" klädsel på sig, eller hur? Bilden talar en viss sanning, även om det inte är den hela. Även samlag med män utan deras samtycke är en form av våldtäkt.

Jag förstår att man inte har sett mina senare inlägg om man klickar på länken som lagts upp på blogg.se's hemsida där jag ber om ursäkt över att inte ha haft med andra perspektiv redan från första början, och jag har haft överseende med det. Nu blir jag bara irriterad för att det på något sätt känns ganska återkommande. Jag vet att jag överreagerar, och om det hade varit någon annan dag hade jag inte brytt mig, men jag har varit på ett ganska dåligt humör nu under kvällen och det börjar "skvallpa över" nu.

Jag ska verkligen försöka att tänka på vad jag skriver, hur jag formulerar mig i framtiden, men jag måste be er om att göra detsamma. Jag fick nyligen en kommentar om att jag borde ha haft överseende med att det finns kvinnor som ljuger om sådant här i domstolar, vilket jag har väldigt svårt att tro. Om det finns fall som läggs ner i brist på bevis trots spermaprover från förövaren, hur kan ett fall utan dessa prover fortsätta till domstol?
Ja, jag vet att man skulle kunna få tag på prover om det är en tjej som felaktigen anmäler ett ex i hämnd, men jag tror inte att alla 5 453 fall som anmäldes förra året var rena lögner. Jag tror inte heller att de närmre 2 000 fall som inte klarades upp skulle baseras på lögner och inte heller de närmre 2 000 fallen som inte gick till åtal skulle vara felaktiga anmälningar. Om det ens finns något fall där kvinnan ljuger -- inte misstar sig, ljuger -- i rätten är det inte tillräckligt många för att kunna påverka statistiken så pass mycket. Framför allt inte med de berättelser som berättats i form av kommentarer av minst sagt modiga tjejer.

Som jag sade, jag är minst sagt irriterad...
//Lisa

Lika värde

Enligt de mänskliga rättigheterna ska alla människor ha lika värde. Det är väldigt uppenbart att så inte är fallet, eller vad säger ni? Det finns fortfarande människor som inte blir accepterade för den de är -- det finns många länder där man inte accepterar flickor/kvinnor, det finns många länder där man inte accepterar människor för deras hudfärg, det finns många länder där man inte accepterar människor för deras utseenden, det finns många länder där man inte accepterar människor för deras sexualitet...

Ens kön, utseende, etnicitet eller sexualitet avgör inte vem man är även om det gör en viss påverkan. Just människor som blir utsatta för fördomar och trakasserier p.g.a. deras sexualitet är någonting som sällan nämns i bloggar. Det finns många som skriver om kvinnans roll, och om skönhetsideal. Rasism är inte heller något som nämns i regel, men det är någonting jag sjäv har skrivit om många gånger. Jag har inte skrivit om sexualiteter på det sättet.

Det finns flera olika typer av sexualitet -- hetero-, bi-, homo-, och transsexualitet. Av någon anledning anses det vara "normal" att vara hetero, men vad är det som är så "normalt" med det? Visst, det är mer vanligt, men man kan knappast säga att det är normal. Skulle det i sådana fall vara onormalt om man istället var gay? Nej, för vi kan inte kontrollera vilka vi faller för eller vilka vi attraheras av. Jag kan inte bestämme mig för att bli attraherad av en kille bara för att en kompis tycker att han är snygg. Det funkar inte så, eller hur? Jag förstår inte hur man ens kan tänka tanken att homo-/bisexualitet skulle vara fel -- det som är det verkliga felet är hur man kan döma människor för vem de gillar. Det är inte som att man automatiskt är pedofil om man är gay (en fördom som togs upp i filmen Patrik 1,5) och man får inte glömma bort att det faktiskt finns heterosexuella män som förgriper sig på barn. Det som också är irriterande är att det ständigt sprids rykten om att den och den personen är gay. Vem skulle få för sig att sprida ett rykte om att jag är hetero? Ingen, så varför ska man sprida sådana rykten överhuvudtaget? Vad spelar det för roll om de är sanna, det är fortfarande människors privatliv vi pratar om!

Transsexualitet är någonting som verkligen känns som ett tabu i vårt samhälle. Man pratar mycket om att homo- och bisexuella ska få fler rättigheter i andra länder, men transsexuella då?
Det finns många som tycker att det är fel att man byter kön, men man måste förstå varför man väljer att göra någonting sådant. Det är inte som att man byter kön som kille för att kunna stirra på sina egna bröst, och kvinnor byter inte kön för att undslippa eventuella könsdiskrimineringar. Det handlar inte heller om vem man gillar -- jag hörde en gång en kommentar som sade att det borde räcka med att bli gay, men det är ju inte det det handlar om.
Jag såg en dokumentär (ja, jag gillar -- nej, älskar -- dokumentärer) om personer som gjort könsbyten. De man intervjuade hatade sina kroppar. De hatade sina kroppar, inte sina utseenden. Det är det som är skillnaden mellan könsoperationer och skönhetsoperationer -- hur många väljer att byta kön för att kunna anses vara mer vacker?
Jag är en sådan person som tycker att man ska göra allt man kan för att bli lycklig, och hatar man sin kropp så mycket som dessa människor man intervjuade gjorde kan man inte bli lycklig. Man kan intala sig själv om att man blir lycklig om man skönhetsopererar sig, men det är inte på utseendet "felet" sitter. Det är en bristande självkänsla som är problemet. Opererar man näsan, hittar man snart fel med läpparna. Tar man "hand om" läpparna är det sedan hakan som är fel o.s.v. Hatar man sin kropp för att man är av visst kön (sin kropp, inte situationen som man fötts in i), varför skulle man då inte få genomgå ett könsbyte om det är det som gör dem lyckliga?

På många sätt klandrar vi andra länder för hur de behandlar bl.a. homosexuella, och att den behandlingen faktiskt är laglig. I Sverige legaliserar vi inte tortyr mot homosexuella (tack gode Gud för det!) och det är olagligt att trakassera dem. Men samtidigt kan man inte säga att homosexualitet är helt accepterat då man fortfarande gör en stor sak av det. Helt ärligt hoppas jag aldrig att mitt barn kommer ut ur garderoben -- inte för att jag är homofob, men det är för att mitt barn aldrig skulle hamna i den situationen om han/hon var hetero.
Av någon anledning sker samma sak mot de som byter kön, och jag förstår inte varför man har ett sådant stort behov av att tränga sig in på en annan människas privatliv...

//Lisa

Måndag

Jag kom inte iväg till filosofin, vilket gjorde att jag missade provet.
Nej, det var inget jag ville missa. Det skulle i sådana fall innebära att jag pluggade två timmar helt i onödan, och jag gillar även filosofi. En kurs som går ut på att tänka -- finns det någon bättre kurs för mig? Kursen handlar ju om att kritisera och ta del av andra filosofers teorier. Det handlar om att själv kunna komma med egna teorier, och på så sätt är kursen som gjord för mig i många avseenden. Det som är så synd är att det är mer teori än tänkande -- vi läser mer om andras sätt att tänka, vilket är lite av en begränsning. Man kan ta upp olika teorier, men man måste också själv få frihet att dra egna slutsatser.

I vilket fall som helst suger det att jag missade det, och ännu värre är att hostan höll mig naken ett tag. Inte nu i natt -- då kund jag somna rätt snabbt, men imorse väckte den mig och höll mig vaken i någon timme. Det var mysigt. Jag hoppas bara att febern hinner gå ner tills imorgon, för jag hade tänkt att masa iväg till skolan då. Jag kan inte missa mer nu, framför allt då det bara är en dryg månad kvar av terminen, av min skolgång. Jag vet att jag ska plugga nästa termin, men helt ärligt kommer jag nog inte klara av det. Om jag hittar ett jobb kommer jag att prioritera det, just för att jag inte känner mig motiverad till att plugga vidare. Det känns så onödigt att studera något som man inte har någon riktig passion över. Visst, litteraturvetenskap låter väldigt intressant i mina öron, men det är bara det. Att det låter intressant, och jag behöver mer än det.

Aja, jag kommer inte på så mycket mer att skriva, så ni får ha det så bra så länge ;)
//Lisa

Söndag

Åh, vilken härlig dag det blev! Efter städningen, vill säga :p

Jag och Linnéa åkte in till stan, och vi promenerade lite överallt i någon timme. Det var nog det mest korkade ur ett hälsoperspektiv, men det är inget jag ångrar. Visst, det känns nu när jag sitter framför datorn igen och nu när effekten av tablettena jag tog innan jag åkte börjar försvinna -- okej de har försvunnit. Nej, jag tog inte så många tabletter som jag fick det att låta som -- jag tog bara en mot hostan, en mot snuvan, en mot febern och en mot allergin. De hjälpte faktiskt, men allt började komma tillbaka när jag satt på tåget hem. Jag hade tur som kände av det när det bara var någon station kvar tills jag skulle av.

I vilket fall som helst träffade jag ju Linnéa efter att ha städat min del av lägenheten. Det var så härligt ute med solen, värmen och våren. Jag har velat gå ut hela veckan, så det kändes otroligt bra nu när jag äntligen kom ut. Visst, jag kom ut lite i fredags, men man kan inte jämföra känslan av att promenera med en närstående kompis kring Djurgården med att promenera själv till skolan. Linnéa är även en person man kan snacka med exakt allt om, vilket är något beundrasvärt hos henne då jag saknar den förmågan. I alla fall i nyktert tillstånd -- vem vet, jag kanske blir lite mer pratglad när jag är full. Å andra sidan är det lika stor chans att jag blir mer självmordsbenägen som full...

För att återgå till ämnet -- vi gick först till H&M där jag hittade en snygg top. Det var tyvärr inte den jag först tittade på, men i den modellen fanns det ingen i min storlek. Jag valde därför en annan modell i min storlek och i samma färg som kommer att funka minst lika bra när sommaren väl kommer. Vi vandrade sedan vidare, och jag tappade koll på var vi gick någonstans. Vi gick verkligen överallt, och vi slutade upp på Djurgården. Det var först då vi tog något att äta (bara en enkel hamburgare), men efteråt satte vi oss på en brygga i närheten av där båtarna (färjona) mellan Djurgården, Skeppsholmen och Slussen går. Jag satt där med en mjukglass i handen och med solen i ansiktet -- om det hde varit 15 grader varmare hade jag kunna klassa det som en av de bästa sommardagarna.

Nu känner jag hur min snuva börjar återvända. Jag kan med andra ord knappt andas med näsan, och febern börjar också komma tillbaka. Hur vet jag det? För att jag känner av feberfrossorna, och min skjorta börjar bli genomsvettig (förlåt för den onödiga informationen). Precis när jag ska skriva att hostattackerna inte börjat än börjar jag såklart hosta som en galning :p Ja, jag gillar ironi hur dumt det än verkar vara.

Jag hoppas att ni fått en bra dag!! :D

//Lisa

Svaren på frågorna

Vad har du för framtidsplaner?
Jag har inga konkreta framtidsplaner just nu. Det jag fokuserar på nu är att ta studenten, och att klara av studierna fram tills dess. Jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra efteråt, så jag försöker att tänka mer på nuet än på framtiden om jag ska vara helt ärlig ;)


Drömresemål?
Oh, det här kan ta ett tag... Jag vill bokstavligt talat resa Jorden runt -- jag har redan varit i Paris, men jag skulle gärna vilja åka till Nice, men det är bara en stad av så många. När det gäller länder vill jag åka till Kanada, USA, Chile, Argentina, Egypten, Marocko, Tunisien, Sydafrika, Spanien, Portugal, Turkiet, Belgien, Italien, Malta, Kina, Indien, Japan, Thailand, Vietnam, Kambodja, Australien, Fiji, Nya Zeeland... Jag kan hålla på i alla evighet :p


Sexigaste kändis?
Den var svår, men jag måste nog säga... Johnnny Depp och Joel Kinnaman.


Har du någon idol? Favorit artist?
Idoler har vi nog alla, och en person jag verkligen ser upp till är Kate Winslet.

När det gäller favoritartist är det svårt att välja ut en, just med tanke på att jag lyssnar mycket på band. Mitt favoritband är Muse, så självklart är Matt (lead-singern) en favorit, men jag gillar även Jennifer Hudson. Inte bara att hon har en otrolig röst, hon har väldigt bra ståndpunkter som jag gillar och som jag respekterar henne för. Kelly Clarkson gillar jag också då hennes energi smittar av sig så otroligt lätt ^^


Vad vill du helst av allt göra i sommar?
Leva för stunden. Jag vill kunna njuta av allt -- solen, fåglarna, vattnet... Att helt enkelt bara vara.

Varför började du blogga?
Man skulle kunna tro att det var för att jag ville uttrycka mig själv på ett annat sätt -- genom skrift -- men det är snarare orsaken till varför jag har fortsatt blogga genom året. Anledningen till varför jag började var faktiskt att jag blev övertalad av mina kompisar. Det ironiska var att en av dessa slutade blogga två dagar efter att jag börjat, och hon lade ner den helt och hållet xD

Vad är det roligaste med att blogga?
Det finns två saker. Det första är att helt enkelt skriva. Jag har alltid gillat att skriva, och när jag var liten ville jag faktiskt skriva en bok och få den publicerad. Det tog mig dock ett tag för mig att inse att det inte finns åttaåriga författare i världen...

Det andra är att få en sådan bra respons som jag faktiskt har fått. Jag har fått ta emot många komplimanger och en del konstruktiv kritik, vilket har varit helt underbart. Ett undantag var dock i vintras då en person verkligen trampade ner mig med sina kommentarer, och det var faktiskt han som fick mig att börja granska kommentarerna innan jag publicerade dem.

Om du var ett djur(inte människa då ;)) vilket skulle du vara? Varför det? :)
När jag var liten ville jag alltid vara en delfin just för att jag då ständigt skulle vara i vatten, och så får man inte glömma bort att de är otroligt lekfulla (något jag kan känna igen mig i). Det sitter fortfarande kvar, men nu är jag mer inne på på att vara en apa eller havsörn. Apa för att de är söta, och för att jag gillar att klättra i träd. Havsörn för att de är otroligt vackra, och för att jag alltid har velat kunna flyga. Om jag fick välja en "superkraft" skulle det vara förmågan att flyga.

Favoritmaträtt?
Indisk kycklinggryta med ris (smaskens!)


Om du vann 100.000 kr, vad skulle du göra med pengarna?
Jag skulle spara dem. Jag skulle gärna vilja flytta hemifrån och försöka klara mig sjäv, och då skulle pengarna komma väl till hands.

Vad är din favoritaffär?
Jag har ingen speciell favoritaffär -- jag har olika smak när det gäller kläder, men mycket av det jag har kommer från Gina Tricot.

Vad är din viktigaste ägodel av alla dina saker?
Den kan jag inte riktigt svara på, för jag har tre saker. Den första är en silverring som jag mer eller midre alltid har på mig. Varför jag gillar den så mycket vet jag inte, men jag blev nästan knäckt när jag tappade bort den (tre månader senare hittade jag den under min säng -- det var rätt otroligt att den inte sugits in i dammsugaren xD).

Den andra är min mobil. För det första var det den första sak som jag lagt pengar på, bortsett från kläder och mat, och det gör att den verkligen känns som min. Jag har även alla låtar inlagda där, och jag kan inte överleva utan musik. Det är det som piggar upp mig oavsett hur jag mår.
Den tredje saken är mitt bankomatkort. Det låter väldigt självupptaget, men det är något med det som får mig att känna mig vuxen. Samtidigt vet jag hur jag skulle reagera om det kom bort, och därför ser jag till att jag alltid vet var jag har det någonstans.

Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Det var en svår fråga... Jag vet att jag skulle spara en del, men jag vet inte om jag skulle spara allt eller inte. Jag vill tro att jag skulle donera en hel del till olika organisationer, men jag vet verkligen inte hur girig jag skulle bli om jag faktiskt hamnade i den situationen.

Det här var egentligen inte en fråga som egentligen skulle tas upp här, men jag tar upp den ändå :p
Hur lång är du då?
Jag är antingen 1,66 eller 1,67 meter lång. Japp, jag är en kort liten skit :p

 

//Lisa

Svar kommer senare

Hejhej :)
Jag kommer att svara på de frågor jag har fått in till min frågestund (även om det var färre än 15 :p), men först måste jag bara ta tag i städningen. Jag har dammat av nästan halva lägenheten nu, om jag tänker rätt. Jag har några sängar att bädda också, men jag ska prata med syrran om hon kan ta resten (d.v.s. dammsugningen).

Jag pratade lite med Linnéa och jag ska eventuellt träffa henne. Jag vet, det kan vara en av de mest korkade sakerna att göra just nu, men jag måste komma ut för lite frisk luft känner jag. Jag har varit instängd i lägenheten i snart en vecka, om man bortser från min korta skolvistelse i fredags (det var i och för sig väldigt nödvändigt). Tanken var att vi skulle promenera på Djurgården, men vi får se om jag kommer orka med det. Det är otroligt fint där, så jag hoppas verkligen, men annars känner jag till ett annat bra ställe som inte är lika full av människor och rörelse ^^

Men som sagt, jag måste fortsätta med städningen, och jag hoppas att ni alla får en bra dag!! :D
//Lisa

*suck*

Nu på kvällen kom allt tillbaka. Jag var trött imorse, men jag fick energi igen när jag tvättade, men den energin försvann helt och hållet för några timmar sedan. Jag börjar verkligen tröttna på den här förkylningen nu -- inte nog med att min näsa rinner som f*n, den blöder till och med. Febern som hade gått ned har stigit igen och mina hostningar är lika illa nu som de var under påsklovet för tre veckor sedan. Det var dessa hostningar som höll mig vaken till halv fyra, en gång halv fem (men det var efter lovet), så jag är inte särskillt pigg på att gå och lägga mig även om jag är hur trött som helst (var det någon mer än jag som såg ironin i den meningen?).

En bra sak är i alla fall att jag inte känt av min magvärk på ett tag. Å andra sidan kan den komma när som helst, vilket är ännu värre. Det hade varit bättre om jag känt av den under veckan då jag redan var hemma, för jag vill inte riskera att missa ännu mer i skolan. Fast nu när jag tänker på det kanske det är bättre att jag inte känt av den -- det hade definitivt slutat med mitt huvud över toalettkanten. I vanliga fall kan jag hålla tillbaka illamåendet, men det är svårt att hålla tillbaka illamående då man mår illa redan från första början.

Jag vill bara bli frisk någon gång -- jag är trött på att inte kunna tänka klart, och på att ständigt glömma bort var jag lagt saker och ting (det är värre nu än vanligt, vilket är riktigt illa). Det är inte kul att man roas av de roliga figurerna som formlerna i matteboken ser ut som i mina ögon just nu när man ska försöka plugga inför ett prov. Ännu värre är det med svenskan -- jag har inte ens satt igång med det arbetet (jag ska skriva en uppsats om psykofarmaka) då psykofarmaka låter som ett roligt ord.

Jag hoppas verkligen inte att ni hra drabbats av den här typen av förkylning...
//Lisa

Lite allmän info om mig

Bara så att ni vet är jag väldigt uttråkad, och jag väljer återigen att skylla på min förkylning :p
Om ni inte orkar läsa igenom allt kan ni väl passa på att gå in här? :)

3 frågor om förhållanden
-Är du singel?
Japp
-Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Bara mellan en förälder och ett barn efter födseln ^^
-Är du kär just nu? Nope

9 frågor om dig själv
-Fullständigt namn?
Lisa Sara Margareta Fors
-När fyller du år? 6 augusti
-Några piercingar? Nej, men två tatueringar :p
-Vilken årstid är bäst? Jag gillar alla årstider minst lika mycket, men om jag måste välja någon... Sommaren (min födelsedag förändrar min syn ite grann xD)
-Hur ser den perfekta morgonen ut för dig? Att vakna upp helt utvilad till solsken.
-Vad tycker du mest om hos dig själv? Att jag är lojal (förhoppningsvis är jag det) och att jag står för min åsikt.
-Vad är du bra på? Att skriva, tydligen :p
-Vem älskar du mest på denna jord? För många...
-Sover du hellre själv än tillsammans med någon? I min säng -- själv! Det är inget snack om saken! Om ni fick se hur smal den är skulle ni förstå varför.

11 frågor om din familj
-Vem står dig närmast?
Min mormor
-Har du bra kontakt med båda dina föräldrar? Nja, inte riktigt -- pappa dog ju för några år sedan, så...
-Vem är farligast i din familj? Jag är inte den mest aggressiva, men jag har vampyrtänder så det står lika mellan mig och min syster xD
-Vem är coolast? Jag såklart :p Men samtidigt är jag nog den enda i familjen som verkligen står för min åsikt, och det har betydelse i mina ögon ^^
-Har ni något husdjur? Japp, en liten katt :)
-Vem har du mest gemensamt med? Jag har faktiskt inte så mycket gemensamt med någon i min familj, om jag ska vara ärlig...
-Vem står för underhållningen? Alla står för den på sitt lilla vis ;)
-Vem sover du oftast med? Räknas huvudkudden?
-Roligaste kvällen med familjemedlem? Har funnits så många...
-Hur länge sedan var det du träffade din morsa? Drygt 6 timmar
-Hur länge sedan var det du träffade din farsa? Drygt fyra år

11 frågor om idag
-Vad har du gjort?
Tvättat och bloggat
-Har du varit glad idag? Oja ^^
-Har du varit ledsen idag? Om jag sätter på Titanic eller Försoning blir jag det.
-Har du gjort något bra idag? Jag ser tvätten som en god gärning (a)
-Vad ska du göra nu? Fortsätta svara på detta
-Har du gjort något dåligt idag? Gett mig in på det här xD
-Vad har du ätit/druckit idag? Som jag kommer på nu -- några mackor och lite läsk
-Har du duschat idag? Inte än...
-Är du trött nu? Ni skulle bara veta
-Vad händer imorgon? Lägenheten ska städas av, och sedan är det plugg inför filosofin som gäller
-Har du varit i skolan idag? Nope

Annat
-Hur mår du just nu?
Sämre jämfört med tidigare idag "/
-Har du piercat dig? Fortfarande nej
-Är du hungrig nu? Inte det minsta...
-Vad är klockan just nu? 19.40
-Vilka sidor på Internet är du inne på just nu? Bara bloggen

Telefon/Mobil
-Vem ringde dig senast?
Mamma, tror jag...
-Vem ringde du senast? Mamma
-Vem SMS:ade till dig senast? Linn ^^
-Vem SMS:ade du till senast? Linn

Musik
-Gillar du punk?
Sex pistols är inte helt fel att lyssna på ;)
-Lyssnar du på musik just nu? Nej, men jag kan höra musik som kommer från min systers rum.
-Vilket är ditt favoritband? MUSE!! :D Men jag gillar även Fall out boy, Kings of Leon och Plan three
-Vad gillar du för musik? Lite allt möjligt, men det är främst alternative rock, lite emo, hårdrock opch metal funkar också...

Smink och hår
-Har du sminkat dig idag?
Nepp
-Använder du mascara? Bara när jag sminkar mig ;)
-Använder du wax? Nej
-Använder du ögonskugga? Bara till mer speciella stunder
-Använder du kajal? Alltid till mascaran
-Använder du hårspray? Är allergisk
-Använder du volymspray? Fortfarande allergisk
-Använder du mousse? Nej
-Använder du deodorant? Varje dag
-Använder du skinspray? Nej
-Använder du parfym? Väldigt sällan -- bara till riktigt speciella stunder (senaste gången var för en månad sedan till min stundentskiva)
-Använder du läppglans/läppstift? Mer eller mindre aldrig
-Använder du brunkräm? Bara när mitt ansikte är rödfläckigt (d.v.s. mer eller mindre varje dag nu för tiden)
-Använder du rouge? Nej
-Uppsatt hår eller hängande? Lite både och faktiskt -- jag kan ha uppsatt för att sedan ångra mig och då ångrar jag mig oftast igen. Det är så det har varit idag
-Plattar/Lockar du håret varje dag? Gör det aldrig
-Duschar du varje dag? Så gott som :p
-Målar du tånaglarna efter varje gång du duschat? Jag tror faktiskt att jag aldrig gjort det under hela mitt liv överhuvudtaget ^^

Kärlek
-Är du kär just nu?
Fortfarande nej
-Har du kysst någon idag? Jag tror inte ens att det finns någon som skulle vilja kyssa mig idag xD
-Har du ett förhållande? Nej
-Är du romantisk? Det beror nog på
-Har du snott en kompis pojkvän/flickvän? Skulle aldrig falla mig in!
-Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Det har jag säkert -- det krävs inte mycket för att få mig att gråta
-Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Det senare, om jag ska vara helt ärlig...
-Har du varit tillsammans med två samtidigt? Nope
-Vem sov du senast bredvid? Räknas katten?
-Vem sade senast att han/hon tyckt om dig mer än som en vän? Det känns lite taskigt om jag säger det :p
-Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Oj, det har jag ingen som helst aning om :s
-Har du någon gång velat ha ditt syskons pojkvän/flickvän? Nej
-Vad gillar du för stil på tjejen/killen? Den naturliga -- att han inte försöker vara någon han inte är. Men jag har även svårt för hip-hop stilen (jag hoppas att ingen tar illa upp, men jag är mer av en rocktjej ^^)

 

 
Om det är något ni undrar över är det bara att fråga här :p

 


//Lisa

 

Snabb vändning

Jag vill inte verka arrogant, men det är lite så jag känner just nu. Visserligen kommer det säkert vända tillbaka så småningom, men jag väljer att "njuta av nuet" istället ^^

Det här är anledningen till varför jag är lite rädd för att det ska låta arrogant -- jag pratar om antalet besökare. För två veckor sedan hade jag runt 15-20 unika besökare per dag. Mitt rekord låg på 45, och jag hoppades hela tiden på att en dag få 46. Den senaste veckan har antalet unika besökare legat på minst 100 i antal -- någon dag var det 90, men det är inte så stor skillnad. För några dagar sedan hade jag 504 olika personer som besökte min blogg (att jag var en av dem kan vi strunta i), och därefter har jag haft ungefär 200 personer som besökt bloggen -- 200 personer som läst mina inlägg. Några av er har skrivit helt underbara kommentarer som verkligen har värmt mig, och ni vet vilka ni är. Många andra har jag inte ens svarat på just för att det fortfarande känns så overkligt på något sätt. För två veckor sedan hade jag flera inlägg som ingen kommenterat, och de senaste dagarna har jag alldtif haft minst en person. Jag tror som sagt var inte att detta "flyt" kan hålla så länge -- jag tror mer att det kommer hålla så länge mitt inlägg fortfarande finns kvar på blogg.se's hemsida, men jag är ändå riktigt glad över att ha fått vara med om någonting sådant här. Jag trodde att det skulle dröja drygt ett år innan jag fått besöksantalet över 50 personer, men två veckor senare blev det 500.

Jag vet inte varför det betyder så mycket för mig, men det känns på något sätt att det jag skriver blir uppskattat. Jag ser konstruktiv kritik som en bra sak, och det har jag fått i några mängder, men det är inte som det var förra sommaren då jag fick höra att jag borde skriva kortare texter och att jag borde skriva mer om mode etc. Att skriva långa texter om allt förutom mode (bortsett från de dagar jag tar en shoppingtur) är den jag är, så på något sätt kändes det då att man ville ersätta mig med någon annan. Nu är det ändå bevisat att man kan vara sig själv oavsett vad och ändå komma långt. Jag tycker att jag har kommit långt även om det finns de som tycker att 10 000 unika besökare per dag är få (jag slår vad om att Kissie skulle få hjärtstopp om hon vid midnatt såg att "enbart" 10 000 människor kollat in hennes blogg). Det här ser jag som min framgång, och det spelar ingen roll hur länge den varar.

Tack till er som följt mig de senaste dagarna och som kommenterat. Ett större tack (hoppas att ingen tar illa upp nu) till er som följt mig under en längre period och som fortfarande håller er kvar.
//Lisa

"Fetto"

Jag har väldigt svårt att första varför man i största allmänhet ska sträva efter att vara så liten som möjligt -- att man ska vara så smal som möjligt, att man ska ha den smidigaste kroppen som möjligt och just att det blir extra viktigt till sommaren slår mig fortfarande. Är det inte bättre att sträva efter att vara så hälsosam som möjligt?

Jag försöker lista ut vad det innebär att vara "fet" -- vilka kriterier som måste uppfyllas, men jag kommer inte på någonting konkret. Om man är i min längd och väger mer än 55 kilo så är man uppenbarligen fet, om man inte är riktigt vältränad. Jag ser inte mig själv som fet (jag kan skoja om det, men jag ser inte mig själv som det), men tydligen är jag det då jag väger 65 kilo och då jag inte är så vältränad. Folk som är mindre än mig får ta emot kommentarer om deras utseenden, och det är skrämmande att det ska vara så!

Jag är trött på att man dömer människor utefter utseendet, främst vikten, på det sätt man gör. Om en tjej är riktigt smal anses hon automatiskt vara anorektisk. Grejen är att hon kan vara så smal av genetiska skäl, och även om hon skulle vara anorektisk är det inget man ska snacka skit om! Ja, det finns de som lider av anorexia, och mår de bättre av att andra pratar skit om dem? Nej, och så är det med alla andra människor.Om en tjej istället är överviktig förmodar man att hon inte gör någonting annat än att äta dag ut och dag in. Om hon är som mig, otränad och kurvig, blir det blandade åsikter. "Hon ser hälsosam ut, men borde träna den här kroppsdelen och den här" etc.
Om en kille skulle vara riktigt smal skulle man säkert klaga mer på att han inte är vältränad, och att han är för spinkig. Om en kille skulle vara större skulle man även där klaga på att killen inte är vältränad nog.

Det är i alla fall detta jag har plockat upp, men man kanske är mer öppensinnig än vad jag faktiskt tror. I vilket fall som helst har jag plockat upp dessa åsikter från andra, och jag fattar inte alls hur man tänker. Måste man vara vältränad som kille för att bli accepterad, för att kunna räknas som snygg? NEJ! Jag förstår faktiskt inte vad det kommer ifrån. Helt ärligt bryr jag mig mer om ansiktet och dess drag än magrutor när det kommer till utseendet hos killar. Jag fascineras mer av hur kindbenen korsar hans ansikte än hur mycket han kan ta i bänkpress, och någonting som alltid får mig att (bildligt talat) falla ner på marken är smilgropar. När har biceps någonsin haft smilgropar?
Grejen är också att det endast är utseendet! Man kan inte reflektera hur en person är bara att titta på hur mycket han/hon väger och kan ta i bänkpress. För mig är det utseendet som först fångar min uppmärksamhet, men det är personligheten som fångar intresset. Jag kanske tittar lite mer på den kille jag attraheras av, men om jag märker att han har en dålig personlighet tappar jag intresset och riktar blicken mot den som är glad och som kan komma med någonting vettigt att säga förutom en busvissling.

Jag har blivit kallad fetto, jag har kompisar som blivit kallade fetton och jag har kompisar som fortfarande blir kallade för det. Vad är det för nytta att trampa ner på en person på det viset? Även om man har det dåligt hemma har man ändå ett val -- man blir inte den man är för att man blivit instyrd på ett visst spår, man gör ett val. Min pappa begick självmord, och det var inte riktigt lätt att hantera det. Gick jag runt och sade att alla andra skulle "gå och dö" för det? Nej, för jag gjorde det valet.
Man kan säga vad man vill, men det finns ingen ursäkt att trampa ned någon -- varken när det gäller utseendet eller någonting annat. Så enkelt är det, så varför ska det vara så svårt att förstå?

//Lisa

Snuva och tvätt

Hej på er!!
Solen skiner ute nu, och det är så härligt så. Kan jag njuta av det? Inte fullt ut, då jag inte kan vara ute, men visst sitter man inne i lägenheten och hoppar av glädje över att solen är framme och att temperaturen håller på att stiga :D Självklart hoppar jag av glädje innan jag hoppar in i vardagsrumsbordet. Det är egentligen rätt otroligt att jag aldrig lär mig, fast å andra sidan är det svårt att lära sig då man hoppar in i allt. Det skulle i sådana fall innebära att jag inte kan hoppa av glädje överhuvudtaget, och det är ju det jag så gärna vill göra när våren kommer igång -- då sommaren är på väg.

I vilket fall som helst har jag tvättstugan hela eftermiddagen. Egentligen hade jag velat skjuta upp på det ett par dagar till, men det finns inte så mycket man kan göra då man inte har rena kläder. Jag är inte direkt den typ av person som kan vända ut-och-in på underkläder bara för att kunna använda dem någon dag till :p
Min förkylning är på bättringsvägen, tror jag. Febern har gått ner i alla fall, och snuvan är inte lika svårthanterlig. Det lite värre är att mina hostningar har blivit värre och jag har börjat blöda näsblod också. Det har faktiskt aldrig hänt mig tidigare -- jag har aldrig fått näsblod i hela mitt liv, inte ens när jag skrapade upp halva ansiktet i samband med att jag ramlade rakt ner på asfalten. Ska jag vara glad eller ledsen över att det har kommit nu?

Jag hoppas i alla fall på att bli bättre så fort som möjligt. Jag har prov på måndag i filosofi, och det är något jag måste göra. Det är antingen det eller att göra det på omprovstiden, och risken finns att omprovstiden är den måndagen jag är i London. Jag har testat att skriva prov tidigare då jag varit sjuk. Det har gått bra på några få, men i stort har jag alltid gjort ett halvtaskigt jobb då jag kämpat för att hålla tillbaka illamåendet.

Nej, nu måste jag kila ner till tvättstugan. Det skulle vara så typiskt mig om jag började nysa mitt bland den vita tvätten...
//Lisa

Ny design

Hej på er ^^
Jag håller på att klistra ihop en ny design på en provsida jag har. Jag ska göra några smärre ändringar, och jag kommer nog inte använda den själv. Visserligen skulle den vara riktigt fin till sommaren, men jag gillar min såsom den är nu -- grön och gulaktig :)

Jag har i och för sig gjort några ändringar på min nuvarande design också. Jag klarade inte av att ha en enfärgad bakgrund till mina inlägg. Jag vet att det störde e flesta av er, men jag kände att det inte funkade då det inte var jag. Jag gjorde om bakgrundsbilden så att den blev lite suddigare för att man texten skulle kunna synas bättre, och det funkar bättre än som jag hade förut om jag får säga det själv ;)

 

Det är dags för mig att sova nu, men ni får ha det så bra ^^

//Lisa

Den nakna sanningen

Jag fick en kommentar gällande ett inlägg jag skrev för ett par dagar sedan, då jag skrev om stora bröst. Det där lät fel, men i vilket fall som helst känner jag nu att jag vill berätta varför jag tycker som jag gör.

I det inlägget, och i tidigare inlägg, beskriver jag mina åsikter om bröstförstoringar. Jag tycker verkligen att det är bortkastade pengar. Jag har själv stora bröst, och det är det jag har blivit lite kritiserad för (inte på ett dåligt sätt -- inte den här gången i alla fall) just för att jag inte kan sätta mig in i den situationen. Jag vet inte hur det känns att ha små/mindre bröst, men tro mig det önskar jag. En sak jag hatar med mina bröst är att jag har otroligt svårt att hitta BH:ar som faktiskt passar. Jag har en som passar, och den behöver ju tvättas precis som alla andra plagg. Det enda val jag har då är en BH som skär in i huden.
Det är en orsak, men det är inte den verkliga -- det är inte den orsaken som är den mest avgörande på det sättet.

Under större delen av mitt liv har jag fått höra att jag inte är snygg nog -- att jag har ett tråkigt utseende, att jag är fet, att jag har fel frisyr, att jag har en ful rumpa (som om jag inte redan visste det!), att mina höfter är väldigt runda, att mina anklar är feta (för vi vet alla hur sexigt det är med anklar) etc. Men det jag fått komplimanger för är mina bröst. Några har sagt att jag har en snygg kropp och endast fokuserat på det, jag har fått höra kommentarer som "vilka bomber!" och att jag är lyckligt lottad. I högstadiet fick jag höra från en av tjejerna att jag var en av dem med de största brösten.
Jag ska inte förneka att jag blev smickrad till en början, men ju mer jag tänkte på det desto mer började jag se kritiskt på det. Var det det enda man såg hos mig? Var det det som gjorde att man kom ihåg mig?

Någonting jag älskar med att blogga är att jag kan uttrycka mig på ett helt annat sätt. Jag kan låta mig själv komma fram på ett helt annat sätt, jag kan framhäva mitt inre på ett helt annat sätt. En fördom man har om mig är att jag är tråkig med stora bröst och att det inte är så mycket mer än det. Man bortser lätt från att jag är smart, att jag faktiskt har en lekfull sida och att jag har en sarkastisk humor. I och för sig gäller detta inte så mycket i nuläget som det gjorde för fyra år sedan. Jag var visserligen otroligt innåtvänd, men det var de där fördomarna som gjorde saken ännu värre. Det var faktiskt därför jag blev smickrad när jag fick höra att jag hade stora bröst, men nu ser jag det bara som någonting dåligt. Inte nog med att de är i vägen hur jag än vänder och vrider på det, men jag känner också att det finns mer hos mig att "beundra". Jag blir även trött på att höra att jag borde ha vissa kläder på mig för att "framhäva det jag har". Återigen handlar det om att man inte ser mitt verkliga jag.

Jag är mer öppen nu, och det är lättare för andra att se mitt lekfulla och verkliga jag, men i många fall är det första man ser mina bröst, och man drar olika paralleller utifrån det. Det är det som är så sårande och på många sätt förnedrande. Många dagar önskar jag att jag kunde göra en bröstförminskning bara för att jag inte klarar av att leva med "öppna skjortan mer och visa mer av dina bröst -- det är mycket sexigare". Förlåt att jag är gammalmodig och tycker att det enkla är det bästa!

Det är svårt att beskriva exakt hur jag känner just för att det inte verkar finnas många som kan sätta sig in i min situation på det sättet. Bara att skriva det här är svårt, och jag blir faktiskt tårögd då jag tänker igenom saken. Jag har även tagit många pauser mitt i skrivandet för att samla krafter igen. Det är även svårt att förklara varför det känns som ett slag i ansiktet när jag hör att andra funderar på att förstora sina bröst bara för sakens skull -- bara för att man tror att det är ett sätt att bli mer sexig eller att få fler killar.

 

Jag är väl medveten om att jag inte kan sätta mig in i att ha små/mindre bröst, men ni har som sagt var ingen aning om hur avundsjuk jag faktiskt är på er. Jag vill kunna bli igenkänd på ett annat sätt än "bruden med de stora brösten" eller "snyggingens (d.v.s. min syster) tråkiga syster". Jag vill bli igenkänd för den jag är, inte för det jag har. Ska det verkligen vara så mycket begärt?
//Lisa

Björn Gustafsson

Min kompis Asia (det uttalas Asha om ni undrar) var här för en liten stund sedan, och på något vänster började vi prata om humor -- utländsk som svensk. Vi kom såklart in på Björn Gustafsson när vi pratade om svensk humor, och jag hade faktiskt glömt bort hur mycket jag brukade skratta åt hans skämt. Jag hittade faktiskt en video på YouTube (var annars?) där man samlat ihop några av hans bästa klipp från Parlamentet.

Jag älskar när han ska vara pubertal, och när han kommer in på norska maffian xD

 

//Lisa

Jämställdhet

Just de senaste dagarna har jag tänkt en hel del på jämställdhet, och vad det faktiskt innebär rent praktiskt och teoretiskt. I teorin handlar det om att behandla båda könen likvärdigt, men i praktiken vill man i många fall höja kvinnan på ett sådant sätt så att hon hamnar högre upp än män. Det är inte jämställdhet, om ni frågar mig.

Jag vet att det är mycket som måste förändras, att kvinnan i många fall har ett visst underläge, men samtidigt så kan man inte kategorisera kvinnor på det sättet. Man kan inte märka henne som ett offer medan män är det svarta fåret. Vi är alla en del av samhället, och vi har alla ett ansvar som måste tas. Man kan inte tala för alla i en grupp då det finns de som har andra åsikter. Jag kan säga att det inte finns någon kvinna som är förtryckt lika lite som en annan kan säga att alla kvinnor i själva verket är det.

Det är kvinnor som i "regel" blir utsatta för våldtäkter, och det är vidrigt att många av dessa fall inte utreds på det sätt som de faktiskt ska göras. Men samtidigt har kvinnor en viss fördel gällande just det. Det var inte meningen att det skulle komma fram på det sättet, men vem har störst trovärdighet egentligen -- flickan som blev våldtagen av en kille utomhus, eller killen som blev våldtagen av tjejer utomhus? Även om det senare inte är fullt lika vanligt får killen inte lika fullt stöd som tjejen skulle få. Det hemska är också att man målar ut kvinnor som uppenbarliga offer för våldtäkter. För det första kan man inte märka ut en person som ett offer på det viset, och för det andra kommer även killar till skada, men det tar man sällan upp. Jag är en av dem, och det borde jag ha tagit upp redan från första början...

Om man pratar om ätstörningar, anorexi i främsta hand, tänker man automatiskt på tjejer som svälter sig själva. Har jag rätt, eller har jag fel? Grejen är bara att även killar svälter sig sjäkva för att de mår så pass dåligt. Det är inte som så att man svälter sig själv för skönhetsidealen (även om de knappast gör saken bättre), men man gör det för att man tappat kontrollen över många saker i sitt liv och man vill kunna ta en viss kontroll gällande mat. Har ni tänkt på att många med anorexia (okej, nu utgår jag ifrån en dokumentär jag såg förra året) räknar antalet kalorier? Det är ett tecken på kontroll, problemet är bara att det blir så kontrollerat att man går överstyr. Det blir så kontrollerat att kontrollen till sist försvinner. Detta sker killar som tjejer, men återigen märker man ut tjejen som offret medan killen hamnar i skuggan av henne.

Någonting jag skrev i somras, och som fortfarande irriterar mig, är att man har som mål att få in flera kvinnor i Riksdagen. Jag antar att ni tror att jag är mer eller mindre dum i huvudet som kommer med detta utsägande, men tänk efter lite. Vore det inte vara bättre om man hade som mål att sätta in de politiker som är mest lämplig för jobbet, och att det inte spelar någon roll vilket kön det är? För mig spelar det ingen roll om Riksdagen enbart består av män eller kvinnor så länge den består av de som är bäst.

För att ett samhälle ska bli mer jämställt måste man tänka bortom könen, man kan inte tänka att man ska göra det bättre för kvinnor då det inte är det det handlar om. Det handlar om att alla ska behandlas lika oavsett kön. Det är den utgångspunkten man bör gå efter, eller vad säger ni? Det är därför jag på många sätt ser radikalfeminister som jämställdhetens fiende -- de vill mer eller mindre höja kvinnansstatus på ett sådant sätt att män blir förtryckta. Jag är feminist, det ska jag inte förneka, men jag tillhör den gruppen som anser att inget kön kan klara sig utan det andra och att man därför ska behandla män och kvinnor likadant.
För att få ett jämställt samhälle måste man släppa tankarna om att kvinnan är offret med männen är samhällets svarta får. Vi vet alla att det inte är sant, och vi borde agera utefter det.

//Lisa

London

Vi kommer att åka till London om ganska så exakt tre veckor :D
Det är i alla fall det som är planerat, och nu får vi hoppas på att alla vulkaner håller sig lugna och att det inte blir något annat strul som förhindrar resan.

Hej förresten :p
Jag åkte uppenbarligen till skolan idag, men det var enbart för att få informationen gällande resan. Det var bra att jag var där av andra skäl -- den lärare som planerar allt behövde veta vilka som ska med redan idag för att kunna boka biljetter. Med tanke på att vi ska åka så pass snart blir det riktigt kort varsel om en biljett ska avbokas. I vilket fall som helst är jag väldigt trött nu, men det är inte så överaskande. Febern är mer eller mindre oförändrad, snuvan lika så, men hostan har blivit något värre. Det tog sin lilla tid för mig att somna, men det var värt det om det var det som krävdes för att jag skulle kunna få min smak tillbaka :D
Det stämmer, jag känner av fler smaker än nässpray nu till min stora glädje. Jag har ätit några kakor nu på morgonen för att fira det, men inte så många som man skulle kunna tro då min aptit fortfarande är på noll. Förhoppningsvis kommer den tillbaka snart, men än så länge är jag bara glad över att jag känner av smaker igen och att hjärnsubstans inte försökt rymma iväg via min näsa.

Solen är även framme idag, vilket är ett stort plus i kanten då jag inte sett röken av den på tre dagar. Det finns inte så mycket mer jag kan säga om min dag, om jag ska vara helt ärlig ^^


Glöm inte bort min frågestund :p


//Lisa

Boktips

Jag har sett många inlägg med bra filmtips, men jag har sett otroligt få med bra boktips. Det beror nog främst på att vi i största allmänhet inte gillar att läsa -- vi tittar hellre på filmatiseringarna än att läsa de faktiska böckerna.
Jag älskar att läsa, och jag tror inte att det är någon större hemlighet, så jag tänkte tipsa om några som jag kom att tänka på.

Brittiska klassiker

  • Jane Austen; Förnuft och Känsla

Denna bok handlar om de två syskonen Marianne och Ellinor som efter sin fars död "tvingas" flytta ut till landet tillsammans med modern och deras yngre syster. De blir båda förälskade, men den ena blir utnyttjad och den andra är för reserverad för att våga visa sina rätta känslor. Båda deras hjärtan blir krossade, och det är bara den enas som kan läka helt och hållet...

  • Jane Austen; Stolthet och Fördom

Denna bok handlar om Elizabeth, den andra av fem döttrar i familjen Bennett. Hon har en styrka som få förstår sig på, och som också är beundrasvärt hos henne. Hennes karaktär blir dock ifrågasatt när hon en dag träffar Mr. Darcy...

  • Jane Austen; Mansfield Park

Fanny blir i en väldigt ung ålder adopterad av sin förmögna moster och ingifta morbror då hennes egna mamma inte har råd att försörja henne. Hon kommer dock inte överens med sina äldre kusiner, bortsett från en -- Edmund. De delar allt med varandra och blir varandras bästa vänner. Vad Edmund inte vet är att Fanny är förälskad i honom, och känslorna fortsätter att växa med tiden. När familjen får nya grannar förälskar sig Edmund i, inte bara vackra, men även givmilda Mary Crawford...

  • Charlotte Brontë; Jane Eyre

Jane förlorar sin mamma och pappa i en väldigt ung ålder, och hennes morbror adopterar henne. Han älskar henne som om hon vore hans egna dotter, men när han dör får Jane leva med oanade konsekvenser -- hennes ingifta moster var likgiltig gällande Jane, som även fick utstå hån och slag från sina kusiner. Hon skickas till ett internat för föräldralösa barn, och det är där hennes karaktär byggs upp -- hon kämpar för jämlikhet, och hon är inte rädd för att uttrycka sin åsikt.
Som vuxen får hon ett jobb på skolan, men hon lämnar det för att arbeta hos Mr. Rochester. De förälskar sig i varandra, men Jane ställs med tiden inför ett svårt val -- ska hon stanna hos mannen hon älskar, eller ska hon följa sitt samvete?

  • Emily Brontë; Svindlande Höjder

Boken berättas ur ett berättarperspektiv. Det hela börjar när en hyresgäst (Mr. Lockwood) kommer till huset Wuthering Heights (Svindlande Höjder) i sitt letande på Thrushcross Grange. Det är storm ute, och han behöver ett rum att spendera natten. Det är även i det huset hans hyresägare -- Mr. Heathcliff -- bor.
I sin sömn blir Mr. Lockwood hemsökt av spöket efter den avlidne Catherine Linton. I sina skrik väcker han Heathcliff som sedan förklarar sin kärlek till Catherine.

Nästa dag kommer han fram till Thrushcross Grange, och där träffar han Ellen Dean. Hon har följt Heathcliffs uppväxt under sitt liv, och hon berättar sin historia...

Man bör verkligen slänga in Shakespears verk här, och jag har läst ett par stycken, men de är nog lite väl många för att kunna skriva upp här då det är pjäser och sonetter.


Svenska författare

  • Stieg Larsson; Millennium-serien

Jag tror att alla vet vad böckerna handlar om med tanke på att filmerna har blivit så stora succéer, men det är ändå bra att läsa dem då man inte tar upp allt från böckerna i filmerna. Det gör man sällan, men filmerna lämnar en del saker oförklarade.

  • Emma Granholm; Simon & Sophie

Simon är den killen som antingen ignoreras eller mobbas i skolan. Han har en lojal vän, men han önskar att han hade mer. Sophie är den snygga tjejen i skolan, och hon är en av de som är på Simon. De hatar varandra, men när Sophie flyttar från sin mamma till sin pappa förändras deras relation. Simon och Sophie blir inte bara grannar, de blir vänner. De lär känna varandra, och de utvecklar starka band. Detta sker utanför skolan, men inom skolbyggnaden är det "de populäras" regler som fortfarande gäller...

  • Emma Granholm; Liv och Lovisa

Liv är på många plan en medelmåtta -- hon klarar sig i skolan, men det är inget märkvärdigt. Hon har inte "det rätta" utseendet, men så länge hon har sina vänner bryr hon sig inte. Hon har dock blivit bra på att kontrollera sina känslor, inte minst sin vrede, men det finns en gräns för hur mycket hon tål.
När Livs mamma blir tillsammans med Lovisas pappa kommer hon allt närmre den gräns. Lovisa, skolans mest populära och begåvade tjej, är någon Liv minst av allt gillar och vice versa. Till sist kommer Liv till den gräns hon hållt sig borta från, och det är då katastrofen kommer...

  • Per Nilsson; Hjärtans fröjd

Man får aldrig veta huvudkaraktärens namn, bara hans historia om hans första kärlek.
Boken inleds med att han har föremål uppradade framför sig, och varje föremål har sin speciella historia. Alla leder till Ann-Katrin, hans första kärlek. Men en sommar skulle förändra allt...

  • Katarina Wennstam; Smuts

Boken skrivs utifrån olika perspektiv, men det är en familj som är centralt i hela boken. Mannen är en advokat som bevakar ett fall rörande trafficking. Hustrun är journalist vars kollega tänker skriva en artikel rörande just trafficking och prostitution. Dottern är i tonåren. Hon har utvecklats fort rent fysiskt, och tyvärr får hon ta emot kritik för det.
Alla tre har dessutom hemligheter som de döljer för varandra, och frågan är vad som sker när de kommer ut...

  • Vera Efron, Natasja S.; Såld

Detta är en sann historia om hur en fattig flicka från Ryssland luras av en man, om hur han lockar henne till att bli bartender och om hur han sedan säljer henne till hallickar. Hon är ett av de många offren inom trafficking, och hon utsätts dagligen för våldtäkter och misshandel. Hennes resa tar henne så långt som till Sverige, och det är här hon hittar lösningen. Trodde hon...

  • Kristina Hansen, Bengt-Åke Cras, Agneta Cras; Bakom stängda dörrar

Även denna bok är en sann berättelse om hur den norskfödda 14-åriga Kristina flyttar till sin pappa i Sverige tillsammans med sin yngre bror. Till en början verkar allt vara perfekt, och hon får äntligen leva med den pappa hon har drömt om. Pappan åkte in i fängelse när Kristina var vädigt ung för mordförsök på modern, men Kristina har svårt att förstå hur han kan ha gjort någonting sådant.
Det dröjer dock inte länge förrän Kristina tvingas hållas inomhus och hon berättar om pappans sexuella övergrepp mot henne. Hon födde två döttrar, men hon genomgick ett missfall där emellan. Flera anmälningar gjordes till den svenska polisen, men sådana här fall var ovanliga på 1980-talet, och övergreppen gick över styr. När polisen väl gör någonting åt saken rasar Kristinas värld samman...


Utländska författare

  • Dan Brown; I cirkelns mitt

Detta är faktiskt min favoritbok som skrivits av Dan Brown. Det var dock länge sedan jag läste den, så jag minns inte alla detaljer, men den innehåller en del konspirationer och karaktärerna kommer även till den punkt då de inte riktigt kan lita på någon...

  • Gayle Forman; Om jag stannar

Mia och hennes familj råkar ut för en bilolycka. Mias föräldrar dör, men hon håller sig kvar i livet. Problemet är bara att hon själv hamnat i koma, och hennes själ vandrar runt på sjukhuset. Man får där veta hennes bakgrund -- hennes relationer inom familjen, hennes relation till hennes bästa vän, hennes relation till hennes pojkvän samt hennes passion till musik. Frågan är bara vad hon ska välja -- ska hon återvända till sina föräldrar, eller ska hon stanna kvar i livet och leva utan dem?

  • Jenny Downham; Innan jag dör

En hjärtskärande historia om hur 16-åriga Tessa lever med sin leukemi. Hon har levt med sjukdomen i fyra år, och hon har slutat med behandlingen. Hon har inte mycket ork kvar, och sover för det mesta, men till sist tar hon sig själv i kragen. Hon behöver en förändring och väljer att leva livet innan det är för sent. Hon skriver en lista på de saker hon vill göra innan det är för sent. Första punkten; att bli av med oskulden...

  • Alice Sebold; Flickan från ovan

Filmatiseringen hade premiär för mindre än en månad sedan, och jag vet inte hur många som sett filmen än. I vilket fall som helst inleds boken med att 14-åriga Susie Salmon våldtas och mördas av sin granne. Efter sin död följer hon utredningen och sin familj som försöker gå vidare. Det tar inte lång tid innan hon inser att det enda sättet för dem att gå vidare är för henne att göra detsamma, men hur ska hon kunna gå vidare?

  • Kathy O'Beirne; Säg det inte till någon

Ännu en självbiografi som skrämmer mig in på djupet.
Kathy växte upp under terror från sin far, och när han säger att han ska ta med henne till havet blir hon så lycklig att hon släpper sina hämningar. Det visar sig sedan att han fört henne till ett kloster där hon vistas. Där blir hon våldtagen av pastorn, och när hon försöker berätta det för abbedissan blir hon förd till ett mentalsjukhus. Övergreppen fortsätter där, men hon blir även utsatt för övergrepp. Hon förs därifrån till ett Magdalenatvätteri. Hon tvingas tvätta lakan och kläder tillsammans med många andra flickor under hemska förhållanden där kemikalierna frigjordes i luften.
Det kom även dagar då man "bjöd in" män från olika byar i närheten, och det dröjer inte länge förrän Kathy blir gravid...

Hoppas att ni hittade något som verkade intressant ;)
//Lisa

Time To Pretend




Jag vet inte varför, men det är något med den här låten som gör mig varm
Time To Pretend -- MGMT


//Lisa

Inte kul...

Jag somnade nu under kvällen och var "borta" i ungefär tre timmar, tror jag. Jag vet faktiskt inte hur länge jag sov då jag har svårt att få någon klarhet överhuvudtaget nu. Jag hade problem med att lista ut hur mycket klockan var efter att ha tittat på den digitala i hörnet på skärmen. Det ska inte ta lång tid för mig att lista ut hur mycket klockan är då den visar på 19.55, och min första reaktion ska inte vara "Oj, vad sent det är -- klockan är nästan tio".

Jag fick i mig middag för inte så länge sedan. Eller middag och middag, det enda jag kunde få i mig var en macka. Självklart kunde jag inte känna av dess smak. Jag har inte känt någon smak på hela dagen, bortsett från nässpryen jag råkade få i munnen. Det kändes lite typiskt -- jag kan inte känna av smaken på mina favoritkakor, glass eller mat, men nässprayen känner jag av smaken direkt. Det var en rätt vidrig smak, kan jag tala om för er.
Igår tänkte jag att det måste bli värre för att det ska bli bättre, men när smaken försvinner försvinner mitt positiva tänkande. Inte nog med att jag inte känner av någon lukt av min favorittvål (den har en doft av mandarin -- otroligt gott, med en sötma), jag känner inte av någon smak när jag äter min favoritglass. Det låter rätt självupptaget när jag skriver om det, men när jag blir sjuk blir jag beroende av glass. Nu känns det bara som en riktigt kall dusch inombords istället för njutning av smaken. Samma sak blir det om jag försöker ta något att dricka, bara att effekten blir något värre då det är vätska vi pratar om.

Imorgon måste jag till skolan hur jag än vrider och vänder på det. Jag behöver inte komma till min första lektion, men den andra ska jag försöka gå till om jag klarar av det. Vi kommer där få viktig information gällande en uppgift som vi ska göra, men jag kan alltid prata med läraren om det nästa vecka. Vi kommer även få information gällande London-resan, och det är viktigt att jag går på den. Jag ska alltså sitta i ett relativt kallt rum tillsammans med 50 elever. Jag kommer alltså inte bara frysa häcken av mig, jag kommer säkerligen smitta minst en fjärdedel av gruppen. Jag hoppas bara att mitt "Shrek"-utseende skrämmer folk tillräckligt mycket för att hålla sig undan från mig...

//Lisa

Londonresan

Det finns en chans att vi kan åka till London trots allt.
Jag skulle ha åkt till London tillsammans med engelska c-gruppen i söndags, men flyget ställdes in (som tur var fick vi reda på detta redan i lördags -- vilket tur vi hade där, för jag skulle ha blivit minst sagt förbannad om vi kommit till Arlanda klockan sex på morgonen för att där få veta att vi inte kan åka) p.g.a. askmolnen.
Jag fick ett SMS från en kompis för inte så länge sedan där det stod att vi ska träffas imorgon för ett möte angående detta. Det ska tydligen finnas en chans att vi kan åka en annan gång istället. Ni kan ju tänka er hur glad jag blev över att få veta det, och hur glad jag fortfarande är! Jag har alltid velat åka till London, men jag har aldrig gjort det. Jag kan även säga att jag hade lite tur i oturen -- jag är hellre förkyld här hemma än i London, om jag ska vara ärlig och jag har en till kompis som skulle ha följt med som är lika sjuk som mig (jag tror faktiskt att det är hon som har smittat mig :p).

I vilket fall som helst hoppas jag verkligen att det blir av -- jag hoppas även att vi kan få lite bättre restider den här gången, men så länge vi kan komma iväg spelar det ingen roll vilka tider som gäller ^^
//Lisa

Aura

Jag har alltid undrat om det finns som ett energifält runt människor och djur som berättar om hur man är som person. Jag har alltid undrat om det finns som ett energifält som kan locka människor eller som skjuter människor ifrån en.

Vetenskapligt skulle det inte kunna finnas auror, men samtidigt skulle inte personligheter finnas heller för den delen enligt vetenskapen. Enligt vetenskapen påverkas hjärnan av olika händelser som i sin tur skapar oss, men det skulle i sådana fall innebära att bebisar inte har någon personlighet eller att de skulle vara likadana till beteendet, och det är de inte. Allt kan inte beskrivas med vetenskapliga studier, så vem vet? Det kanske finns någonting hos människor och djur som avger ett energifält -- en aura.

Det är rätt uppenbart att jag tror på att människor har en aura kring sig även om det inte kan bevisas, men som jag sade behöver saker och ting inte alltid bevisas för att det ska vara sant. Det skulle i och för sig vara riktigt häftigt om man kunde se ens aura -- se vilken färg den har, och vilken utsträckning den har. Jag undrar också om det skulle vara som så att det är vissa färger som passar bättre ihop med varandra än med andra. Att t.ex. en rödfärgad aura skulle passa bättre ihop med en grön än med en blå.
Sedan undrar jag också vad som skulle avgöra aurans färg -- är det själen som avger det, att det är själen som avger en viss energistyrka som skapar färgen, eller beror det på någonting helt annat?

Jag inser att det låter ganska fånigt, men man måste även se över tid. Jag menar, hur många tyckte inte att det var befängt att det var solen som var centralpunkten och inte Jorden? Att Jorden var en av de planeter som kretsade kring solen istället för att solen kretsade kring Jorden? Hur många tyckte inte att det var befängt att Jorden har existerat i mer än 10 000 år? Att det trots allt inte är Gud som skapat världen på sju dagar?
Visserligen kunde man bevisa allt detta, men det tog sin lilla tid. Vem vet, man kanske lyckas bevisa att människor har en aura inom sinom tid. Än så länge har man inga bevis, och därför borde man kunna ha denna tro oavsett hur fånigt det låter.

//Lisa

God morgon!!!

Okej, än så länge är dagen mer negativ än positiv för min del, så morgonen kanske inte är så god. Visserligen är det inte ens morgon, men för mig är det det med tanke på att jag varit vaken i endast en timme.

Förkylningen har trappats upp ännu mer, och jag hostar som en galning. Min näsa är mer uppriven efter att ha snytit mig så många gånger. Jag är allmänt svettig tack vare febern, så jag är i stort behov av en dusch som jag inte ens orkar ta då jag bara vill fortsätta sova.
Ute är det mer senhöst än vår -- det snöar faktiskt. Även om det är blötsnö som inte lägger sig på marken är det fortfarande snö, och det här är andra dagen på raken. Jag hoppas innerligt att det blir sol imorgon. Även om jag inte kan vara ute i det är det betydligt bättre än det vi har nu, och solsken gör mig alltid glad oavsett vad. Jag börjar sakna det nu...

Det positiva är att jag fått in flera kommentarer, och jag blir glad när jag läser dem. Inte minst p.g.a. de komplimanger jag får, men även att ämnet har belysts på ett helt annat sätt än vad jag trodde att det skulle göra. Jag har även blivit kritiserad, men det är inget jag tar på ett dåligt sätt. Män blir ju också våldtagna, och det tog jag inte upp förrän sent igår kväll (eller var det nu i natt?). Det finns män som felaktigen anklagas för våldtäkt, och det tog jag inte upp överhuvudtaget. En anledning till det är för att jag bara tänkte på de kvinnor som påstår att de blivit våldtagna (ja, det sker), och jag tycker att det de gör är värre än våldtäktsmännens handlingar. Jag blev rasande när  jag tänkte på att det faktiskt finns kvinnor som ljuger om någonting sådant här -- inte nog med att de ska anklaga en oskyldig människa, men också att de på något sätt hånar de som faktiskt blivit utsatt för det.
Jag borde ha tänkt på de män som blivit oskyldigt anklagade efter att en tjej (eller kille också för den delen) faktiskt blivit våldtagen, men jag skojade inte igår när jag sade att jag har en fördomsfull sida. Jag tänkte inte på de situationerna som faktiskt kan bli missförstådda i en sådan kraftig grad.

Nej, jag måste verkligen hoppa in i duschen nu, och sedan ska jag försöka få i mig mat. Frågan är bara om det kommer gå -- senast jag hostade så här kraftigt hostade jag nästan ut maten ett par gånger. Det ledde såklart till att mina hostningar blev värre. Det var verkligen ljuva tider det...

Glöm inte bort min frågestund :)

//Lisa

Ombytta roller

Jag fick en otroligt bra kommentar som jag tänkte ta upp nu (trots att jag borde gå och lägga mig) angående mitt inlägg om våldtäkter.

Som denna person påpekade skrev jag endast utifrån en kvinnas perspektiv, men jag är fullt medveten om att det förekommer våldtäkter gentemot män också. Jag vet inte varför jag inte tog upp det då, för jag har tagit upp det tidigare.
Jag pratade med en kompis om det tidigare -- ett fall som verkligen har fastnat i mitt huvud rörde sig om en man som blev våldtagen av fem kvinnor. Om jag minns saken rätt var han i tonåren medan kvinnorna var i 20-årsåldern. Tro mig, jag tycker verkligen att det här är vidrigt. Det är hemskt att kvinnor blir utsatta för övergrepp, men att det finns kvinnor som faktiskt gör likadant själva har jag ingen som helst förståelse över. Visserligen har jag ingen som helst förståelse över varför man våldtar någon överhuvudtaget...

Men när sådant här sker, vad händer då? Man kan inte direkt plocka spermaprover från killen på samma sätt som man kan plocka sperma från tjejer. Det bästa man kan komma med i sådana fall säkert misshandel, men inte så mycket mer än det. Samtidigt finns det inte särskillt stor trovärdighet i det. Det har hänt att jag återberättat det här fallet för andra utan att det tas på allvar just för att det verkar så otroligt på något sätt, men ja, det har hänt! Jag önskar faktiskt att jag visste hur det fallet slutade -- om det klarades upp eller om det lades ned helt och hållet.

Sedan förekommer det även fall då män våldtar män. Även här är det ett fall som dyker upp i mitt huvud. Ett fall där en 19-åring blev våldtagen i en bastu på ett bad. Jag kan inte sätta mig i den situationen -- jag kan i och för sig inte sätta mig i situationen hos något våldtäktsoffer överhuvudtaget, men det är lättare för mig att förstå hur tjejerna känner sig då jag själv är en. Samtidigt undrar jag om känslan av förnedring inte är värre bland män än bland kvinnor då det första är mer sällsynt, skulle man kunna säga. Jag vet som sagt var inte, och jag har en ganska fördomsfull natur, men... Jag vet inte vad jag kan säga just för att det är så hemskt att någonting sådant faktiskt sker -- både mot kvinnor och män.

Jag tycker verkligen att man ska behandla män och kvinnor lika i alla frågor (det är därför jag kritiserar många former av feminism då det finns de som vill höja upp kvinnan till ett sådant läge att män förtrycks), och det gäller även våldtäkter. Det var riktigt dumt av mig att inte ta med männen i mitt tidigare inlägg, och jag ska verkligen tänka på att se saken från flera olika synvinklar kommande gånger. Det är inte bara kvinnor som utsätts för sådant här, även om det är de fall som uppmärksammas i en större skala. Om det beror på att kvinnor utsätts för våldtäkter i större grad eller om det är flera kvinnor som vågar anmäla vet jag inte, även om jag chansar på det förstnämnda.

Till dig som skrev denna kommentar -- det var otroligt bra att du rättade mig där, och jag är ledsen att jag inte tog upp det utifrån mäns synvinklar redan från första början. Jag har gjort det tidigare (det här är inte mitt första inlägg om våldtäkter), och jag borde ha gjort det den här gången också.

//Lisa

Heartbeats




Jag behöver nog inte säga mer än att låten är underbar ♥
Heartbeats -- José Gonzáles



//Lisa



Kommentarer

Jag har spenderat större delen av kvällen med att försöka svara på så många kommentarer som möjligt. Jag har fått in så många angående mitt inlägg, och jag ville bara tacka er alla. Tro mig, de uppskattas verkligen och jag hoppas som sagt på att vi kan tillföra någon typ av förändring. Det är som sagt var på tiden att det sker!

Det som slår mig är att det är många av er som antingen känner någon som blivit utsatta för våldtäkt eller som själva blivit det. Jag önskar innerligt att det inte var så -- att ni inte varit med om det ni varit med om. Tyvärr finns det inget man kan göra för att ta tillbaka den händelsen, vilket gör det ännu viktigare att belysa vad som faktiskt sker!

Jag har inte så mycket mer att skriva just nu -- det finns inte så mycker mer att säga överhuvudtaget förutom tack. Tack för att ni läste mitt inlägg, tack för att ni delade med er av era åsikter, tack för att ni visar att ni bryr er. Även om jag aldrig blivit utsatt för en våldtäkt kan jag inte vara någonting annat än tacksam.

//Lisa

Typiskt...

Först är jag hostig hela påsklovet, sedan blir jag mer eller mindre frisk och nu är den tillbaka igen. Som tur var är det inte med samma kraft, men det är tillräckligt för att göra mig irriterad. Min näsa är uppriven efter att jag har snytit mig så många gånger, och ändå fortsätter den rinna. Febern har gått upp lite och min huvudvärk från igår har blivit värre. Ovanpå det känns min hjärna... tom, skulle jag nog säga. Jag har svårt att tänka, att få någon klarhet i saker och ting. Jag försökte öppna matteboken, men det gick inte särskillt bra då jag tyckte att formlerna såg ut som roliga figurer.

Jag tänker dock att det måste bli värre för att det ska bli bättre. Det gick bra att hålla sig vid den tanken tills jag insåg att jag är lika attraktiv som Shrek just nu. Visserligen är jag inte grön, men det är nog bara en tidsfråga innan det sker :p

Det var inte meningen att klaga, men det är lätt hänt när man är sjuk. I mitt fall händer det tyvärr ofta, och det får man helt enkelt lära sig att leva med...


Glöm inte bort frågestunden ^^



//Lisa

Jag hoppas verkligen

Jag är så glad över en sak nu.
Jag såg på blogg.se's hemsida att mitt tidigare inlägg om våldtäkter finns med.

Precis som med alla andra inlägg vill jag inte kränka någon eller såra någon, och jag hoppas att ni förstår det. Det är bara det att det finns så många brister just gällande våldtäkter och hur dessa fall sköts. Det är därför jag är så glad över att inlägget hamnat på hemsidan -- jag hoppas verkligen att problemet kan belysas på ett helt annat sätt, att vi faktiskt kan se problemet nu och vi kan göra någonting åt det. Jag hoppas verkligen att vi kan stå som en enad front för att konfrontera det, för det krävs verlkigen en förändring nu. Att det även är valår gör att jag är ännu mer angelägen om detta. Det är viktigt att tänka på sjukvården, utbildning, skatter etc. men man måste även tänka på säkerheten här i landet. Jag känner mig inte särskillt säker när jag är ute så fort det är mörkt, ibland känner jag mig osäker även när det är ljust. Jag vill kunna känna att det finns ett skydd om jag skulle bli våldtagen, för jag vet att det skyddet inte finns för så många människor. Det är just därför det är så få som vågar anmäla vådtäkter, för att inte nämna skräcken.

Som jag sade, jag hoppas verkligen att detta kan belysas på ett sådant sätt att det sker en förändring. Det är vi alla värda, eller vad säger ni?

Tack!!
//Lisa

Onsdag

Det känns konstigt att det redan är onsdag -- att det redan är 21 april. Främst för att det snöar här utanför, men också för att tiden överhuvudtaget går väldigt fort. Att jag fortfarande är sjuk gör inte saken bättre, och jag ,känner mig något sämre idag än vad jag gjorde igår. Å andra sidan måste det bli värre för att man ska kunna bli bättre, eller vad säger ni? :p

Jag gör inte så mycket, och jag har inte planerat att göra så mycket heller. Jag tittar på TV, vilket jag hade tänkt att fortsätta med då jag inte har någon ork när det gäller plugget. Jag vet att jag har vissa saker jag måste ta itu med, men jag har verkligen ingen ork just nu.
Jag sitter uppenbarligen vid datorn, och det är en annan sak jag hade tänkt att fortsätta med trots att jag inte pluggar. Det där lät ju bra... Jag hade tänkt att läsa, men det hade jag även tänkt att göra de senaste två dagarna, men jag har inte öppnat min bok sedan söndags. Ännu en sak som låter bra. Det är verkligen synd att det är så få som läser -- verkligen läser -- nu för tiden. Man anser att det är tråkigt, men hur kan det vara det? Jag får faktiskt ut mer av att läsa än att se på TV just för att man kan använda sin fantasi på ett helt annat sätt när man läser. Man kan själv tänka sig hur det går till när karaktärerna gör si och så etc. Jag borde kanske starta en bokklubb till sommaren nu när jag tänker efter, men å andra sidan är det svårt att starta en bokklubb när det är så få som läser någontng annat än baksidan av ett mjölkpaket och skvallertidningar. Fast det är väl också någonting man kan diskutera -- vilka typer av stringtrosor som används av kändisar...

Jag har faktiskt kletat in mitt ansikte med en ansiktsmask (ni som sett min hy den senaste tiden vet varför, ni som inte sett mig på ett tag -- ni ska skatta er lyckliga, för jag ser ut som ett grottroll), och jag måste tvätta bort den så att jag kan snyta mig. Det är inte lätt att försöka lyxa till det hemma hos sig när man har en rinnande näsa.

Hoppas att ni får en bra dag!
//Lisa

Våldtäkter

Läs vad jag skrivit innan ni bestämmer er för att det är för mycket att läsa.

Jag har ägnat de senaste två timmarna med att leta efter information om våldtäkter (det skulle inte ha tagit så lång tid om jag inte haft TV:n på), och jag letade efter statistik gällande våldtäkter från förra året. Jag hittade det jag behövde förutom antalet dömda, men det kan säkert vara för att alla fall inte förts i statistik då många väljer att överklaga.

I vilket fall som helst hittade jag följande gällande våldtäkter i hela landet förra året:

  • 5 453 anmälningar om fullbordade våldtäkter genomfördes
  • 3 502 fall klarades upp
  • 1 830 fall ledde till åtalsbeslut

Om jag har tolkat statistiken rätt innebär det allts att 1 830 fall av de 5 453 anmälda våldtäkterna leddes till åtal trots att 3 502 fall klarades upp. Det jag undrar då är vad f*n som händer med de resterande 1 672 fallen som faktiskt klarades upp!

Det förvånar mig faktiskt inte att det finns relativt få personer som vågar göra en anmälan efter att ha blivit våldtagen. Det handlar just om att man är rädd att man inte ska bli trodd, att man sedan ska bli klandrad för det eller att man ska bli trakasserad på ett eller annat sätt. Sedan är det påfrestande i sig när man gör en utredning. Hur kul kan det vara när en läkare ska leta efter spermaprov i en efter någonting sådant?

Är det det här som är det värsta enligt mig? Nej, tydligen handlar det även om vilken typ av person man är för att ha någon trovärdighet i domstol oavsett bevisning. Jag menar, oavsett bevisning gällande skador etc. skulle man kunna tro att en prostituerad är ett våldtäktsoffer? Skulle man tro på en prostituerad kvinna när hon säger att hon våldtagits av en rik och framgångsrik man? Nej, det skulle man inte för man tänker sällan ett steg längre när det gäller de som säljer sig själva som leverne. Skulle trovärdigheten öka om man ersatte den prostituerade kvinnan med en narkoman, hemlös eller helt enkelt en kvinna som anses vara slampa -- av en kvinna som har en viss sexuell historik? Nej!
Att man sedan försöker skylla på hennes klädval är minst lika vidrigt. "Ja, det är ditt fel att du blev våldtagen på ett sadistiskt sätt för att du hade en kort kjol på dig". Vad har det med saken att göra? Jag hade åtsittande byxor på mig i skolan igår -- ska jag vara lycklig som inte blev våldtagen på toaletten då? Nej, för klädvalet har ingen egentlig betydelse. Man ska kunna ha vilka kläder på sig man vill -- man ska kunna gå naken utan att bli överfallen!

Det som även stör mig är att av de 5 453 anmälda våldtäkterna var det 3 502 fall som klarades upp. Även om många fall kan vara svåra att klara upp kan det väl ändå inte komma upp i nästan 2 000, eller? Har man ens gjort ett bra jobb vid utredningarna? Har man ens gjort det man ska för att kunna komma fram i utredningen?
Jag känner personer som har blivit utsatta för våldtäkt. En av dessa gjorde en anmälan, men fallet lades ned efter tre månader. En annan jag känner gjorde också en anmälan. Det fallet lades ned efter bara några dagar trots att hon var tvungen att vistas på sjukhuset, trots att man hittat DNA i sperma!
Man behöver inte vara juridikstudent för att fatta att det är något som inte stämmer, och det är faktiskt fall som dessa som gör att jag inte längre vill arbeta inom rättsväsendet. jag har inget förtroende för det, och jag vägrar arbeta för något jag inte har förtroende för! Hur ska man kunna ha förtroende för något som gör att en bråkdel fall anmäls från första början och som sedan leder till att en tredjedel av fallen leder till åtal? Jag tvekar faktiskt på att jag skulle göra en anmälan om jag själv blev utsatt för våldtäkt. Det enda som gör att jag tvekar, att jag kan fundera på att göra det, är att jag har trovärdighet. Jag är duktig i skolan, jag har bra betyg, jag är ärlig, jag har inte utmanande kläder på mig, jagdricker inte, jag har ingen sexuell historik... Vad skulle försvarsadvokaten kunna gå på om fallet togs upp i domstol? Tänk på att jag skriver om, och inte när fallet tas upp i domstol...

En våldtäkt är en våldtäkt oavsett kläder. En våldtäkt är en våldtäkt oavsett den sexuella historiken. En våldtäkt är en våldtäkt oavsett mängden alkohol. Ska det vara så svårt att förstå det? Det ska inte spela någon roll om det är jag eller en prostituerad kvinna som våldtas -- om bevisningen har samma styrka i båda fallen ska de behandlas på samma sätt. Gör dem det i praktiken? Det tvivlar jag starkt på! Jag tvivlar på att man ens skulle bry sig om att utreda en våldtäkt om en prostituerad skulle vara offret då de har sex som jobb. Det skulle inte förvåna mig om man skyllde på att kunderna säkert trodde att dessa tjejer gillar hårdare tag etc.

Alla kvinnor är någons dotter, syster, mamma och/eller någons hustru etc. Om man inte kan vådta sin egen syster eller dotter, hur kan man då våldta någon annan kvinna? Om man stödjer sin dotter efter att hon våldtagits, varför ska det då bli så svårt att stödja någon annans dotter? Vi måste lära oss att ta hand om varandra -- snart!
//Lisa

Ett inlägg jag starkt rekomenderar är Linnéas -- hon skrev om samma ämne förra veckan, och hennes åsikter är definitivt läsvärda.

Om ni undrar hittade jag information här och här.

Tisdag

Hej på er ^^
Jag har varit hemma hela dagen. Igår fick jag feber, och idag har det blivit värre. Min näsa kan inte sluta rinna heller (tro mig, det är mysigare för er att läsa om det än för mig som måste se till att tangentbordet inte skadas), och min hals värker betydligt mer nu än vad den gjorde i morse. Mitt huvud värker också, och den vägrar försvinna så dum som den är. Bortsett från detta är allt bra, men jag hatar att vara förkyld, och det dumma är att den kommer då jag även känner av min pollenallergi. Det värsta är dock att jag inte orkat vara ute överhuvudtaget, och det har varit så otroligt fint ute hela dagen. Jag tittade på nyheterna häromdagen, och de sade att det skulle vara molningt och åtta grader varmt ute idag. Istället var det 13 grader varmt och soligt -- det är fortfarande soligt nu, och det är åtta grader varmt ute nu.

Min skalle känns även allmänt tomt, så jag kommer inte skriva mer nu. Glöm inte bort min frågestund ^^
//Lisa

En bra blogg

Jag har ständigt fått höra att jag ska sluta skriva så mycket, att jag ska lägga upp mer bilder, att jag ska skriva mer om mode etc. Man vill med andra ord att jag ska sluta vara den jag faktiskt är för att få fler besökare, men varför ska man ens behöva göra det?

När det gäller bloggar har jag olika smak, men det som är gemensamt för alla jag följer är att de är personliga. Inte personliga på det sättet att man får läsa om problem och om sådant som ligger och gror djupt inom en, utan de personer som faktiskt skriver på ett sådant sätt som släpper fram personligheten. Jag kan inte läsa en blogg där inläggen enbart beskriver vad man gjort under dagen, vad man har köpt under dagen och vad man ska göra för att få en bra hy. Det gör inget att några inlägg är så, men när alla inlägg byggs upp av det mönstret blir det väldigt ytligt och man får ingen glimps av vem personen i fråga är. Det är personligheten som lyser fram i bloggen som gör den unik. Om jag enbart skriver om mode -- om jag enbart skriver vilka typer av kläder man ska/bör ha på sig eller inte kommer min personlighet inte fram. Vem skulle komma ihåg mig i sådana fall?

Det är faktiskt sådana kommentarer som sårar mig. Jag vet att jag skriver mycket lika väl som ni gör det. Om ni inte gillar det behöver man inte läsa allt. Det är inte så att jag ägnar hela inlägg åt att hacka på personer -- att kalla andra fetto och liknande. Samtidigt måste man inse att jag skulle ha haft 200 000 läsare dagligen nu om jag skrivit sådana inlägg just för att jag väcker provokation. Det är sorgligt att det ska vara så. Varför kan man bara inte låta personer driva sina egna bloggar på det sätt de själva vill (till en viss gräns förstås, man kan ju inte kränka människor)? Om man inte gillar en blogg kan man väl vara smart nog att hålla sig undan från den istället för att komma med taskiga kommentarer. Är det verkligen så mycket begärt? Jag tycker inte det...


Vad tycker ni att en bra blogg ska innehålla?


//Lisa

Glöm inte bort min frågestund ;)

Frågestund?

Jag funderar faktiskt på att ha en frågestund här på bloggen. Jag hade en i somras, men efter två veckor och inga frågor var jag tvungen att lägga ned den. Visserligen tror jag att jag skulle bli tvungen att lägga ned den här också, men det skulle vara rätt kul att se om jag kan få igång något ^^

Som jag sade -- det skulle vara kul med en frågestund, och det är bara att ställa hur många frågor ni vill. För att det ska bli en "vettig" frågestund kommer jag inte ägna ett inlägg åt dem om jag fått in mindre än 20 frågor. 15 kan funka om de är bra (med andra ord, om jag är desperat).
Men vad sägs som det?

Den håller på tills på söndag, då jag besvarar frågorna, så det är bara att börja fråga på ;)
//Lisa

Fallen Leaves




Lite nostalgi nu på måndagskvällen är aldrig helt fel, eller vad säger ni? ^^
Fallen Leaves -- Billy Talent


//Lisa

Brösförstoring


"Bröstoperation är något av det vanligaste som finns, även nu i Sverige.
Det låg mammor brevid mig på kliniken som hade operatat sig,
som hade gjort större bröst än vad jag hade!
40 000 kr kan nog vem som helst som har jobb spara ihop.
Eller så är mina bloggläsare väldigt fega och vågar inte se möjligheter.
Synd om er fulingar, haha!!"


Ett citat från Kissies blogg.
Det äcklar mig faktiskt att hon är i min ålder, att hon faktiskt är född samma år som mig -- att det faktiskt bara skiljer några månader mellan oss. Det äcklar mig att hon faktiskt driver en blogg som har flest besökare i landet, att hon har ett sådant pass stort inflytande och att hon utnyttjar sin ställning för vad? För att inte förlora sin plats inom bloggvärlden?

Jag förstår inte ens varför man skulle vilja operera brösten överhuvudtaget för att göra dem större. Bröstförminskning kan jag förstå, men inte förstoring. Vad är det som är så fantastiskt med stora bröst? Man ser lika bra ut oavsett vad, så varför spendera 40 000 kronor på någonting som inte ens gör en snyggare -- någonting som faktiskt gör det motsatta -- då man uppenbarligen har det i sikte? Visst, jag håller med Kissie på en punkt i citatet och det är att man kan spara ihop 40 000 kronor om man jobbar och om man ser till att spara, men det ska f*n inte gå till något så ytligt som det där! Jag tar hellre pengarna för att resa Jorden runt -- bara den upplevelsen är värd mer än att trycka i sin kropp med en massa skit.

Jag har själv rätt stora bröst. På en punkt vet jag faktiskt vad jag talar om. Jag har otroligt svårt att hitta BH:ar som passar, och nej det är inte sexigt eller tursamt. Det är faktiskt jobbigt, och det kommer stunder då jag faktiskt hatar det. Det är just det som gör att jag har ännu mindre förståelse för bröstförstoringar -- ni som har mindre bröst anar inte hur avundsjuk jag faktiskt är på er. Jag vill kunna köpa underkläder som passar utan att behöva leta järnet på Lindex' plus-avdelning. Varför ska man ens förstöra något som redan är vackert? Man är inte ful för att man har mindre bröst, men man är inte snyggare heller. Vad jag försöker säga är att det inte är brösten som är avgörande för ens utseende. Det är ens insida som utgör den största delen. Är man glad och ler mycket utstrålar man något som är ovärderligt. Det spelar ingen roll hur man ser ut så länge man har en fin insida. Nej, jag säger inte detta för att jag är ful, jag säger det för att det är sant. Vem lägger ni märke till -- den som är glad, men som har ett alldagligt utseende, eller den som har "den perfekta kroppen" men som är vidrig på alla plan?

Samtidigt är inte bröstförstoringar det vanligaste i Sverige även om det sker i en större skala nu än för 30 år sedan. Det ger inte heller några möjligheter -- att däremot spara ihop samma summa och resa världen över ger möjligheter, erfarenheter och upplevelser på högsta nivå. Tänk er att få chansen att snorkla kring Stora Bariärrevet, att få vandra i regnskogar, att få hjälpa till i u-länder... Skulle ni kunna ge upp det för att få större bröst? Trodde inte det... Man får inte fler möjligheter om man förstorar brösten -- man begränsar snarare dem.

Jag blir minst sagt äcklad av att människor håller på så här -- finns det inget mer än utseendet? Är man verkligen så ytlig? Tydligen med tanke på att det är människor som faktiskt håller på med sådant. Det värsta är att det finns ungdomar som redan nu kan tänka sig att operera sina bröst för att förhindra hängbröst efter graviditet eller när man blir äldre. Det finns t.o.m. de som inte vill skaffa barn enbart p.g.a. att brösten riskerar att bli hängiga.
Helt ärligt orkar jag inte med den här skiten mer. Kan man inte bara fatta vad som verkligen räknas istället för att spendera en massa pengar för att bli en plastdocka?
//Lisa

Det här är ett inlägg jag skrev efter att ha inspirerats av Ida

Måndag

Hej på er alla :D
Det kändes lite konstigt att komma tillbaka till skolan, då jag inte förväntat mig att komma dit förrän på tisdag, men vad ska man göra? Man kan inte skolka för att en vulkan sprutar ut aska. Jag hörde från några i min klass att det finns de som tänker skolka hela veckan -- de dagar vi skulle ha varit i London -- som en protest. Det är i mina ögon bara löjligt, då vi inte skulle ha varit i London utan utbildning. Det är även irriterande att det finns människor som är riktigt sura över saken. Ja, det är roligare att åka dit med hela gruppen än själv, men London finns fortfarande kvar så länge någon inte får för sig att släppa en atombomb över staden. Vi fick även information i tid, och vi fastnade inte i skiten -- det måste vara ett helvete att vara utomlands utan att kunna komma hem. Det finns även en chans -- en väldigt liten en, men fortfarande en liten -- att vi kan åka senare den här terminen. Om man lyckas flyga hem alla igen, och om man lyckas få allt under kontroll innan terminen tar slut kan man säkert göra om bokningarna. Det är inte hela världen att vi missade resan.

I vilket fall som helst hade vi bara en lektion idag, kan man nog säga. Vi fick jobba på egen hand på svenskan, det var bara närvaro som skulle tas på filosofin och på geografin fick vi arbeta på egen hand, men eftersom vi var i skolan fick vi arbeta där. Läraren skulle hålla i en föreläsning, så vi slutade tidigare. Det har med andra ord varit en väldigt slapp dag, och det var bra det -- det är så soligt och varmt ute nu att jag inte skulle ha kunnat koncentrera mig på skolarbetet. Jag klarar knappt av det här hemma, minst av allt i skolan.

Imorgon är det tisdag... Okej, inget intressant händer då, men jag har inte så mycket att skriva om måndagen förutom att det är tisdag imorgon. Jag tror det säger en hel del om hur pass uttråkad jag faktiskt är nu och hur intressant mitt liv är. Ibland önskar jag att det fanns lite dramatik i mitt liv, men samtidigt är jag glad över att jag lever ett tråkigt och stillsamt liv just för att det är det jag behöver när det väl kommer till kritan.

Hoppas att ni får en bra måndag ♥
//Lisa

Dagens bilder

I och med att jag enbart köpte två plagg, varav ett av dem inte kommer visas förrän studenten, tog jag ingen bild på mina köp. Det kändes onödigt att ta en bild på ett plagg, men om ni vill veta var det en vit t-shirt med marinblåa ränder ;)

Vi fem -- jag, syrran, Linnéa, Matilda och Tessan -- tog som sagt var en promenad bort till Djurgårdsbron för att äta lunch där, och fika lite ;)




Syrran


Linnéa


Matilda och My


My, efter att jag bett henne att flytta sig lite xD


Matilda


Linnéa


...och My igen :p



//Lisa

Closer




En låt som varit i mitt huvud hela dagen...
Closer -- Kings of Leon



//Lisa

Veckans fråga

Apropå mitt senaste inlägg -- om ni fick välja mellan två olika typer av personer att vara tillsammans med, vem skulle det då vara?

Den som anses vara ful, men som är smart eller den som anses snygg och som har en mognadsgrad som en treåring?

//Lisa

Utseende betyder allt?

Det är lite så det känns nu för tiden, vilket är riktigt skrämmande. Inte bara det, det är riktigt irriterande -- varför ska man bry sig så mycket om hur andra ser ut? Ska man välja pojk-/flickvän efter utseendet eller ska man välja en person som faktiskt har karaktär? Tyvärr känns det som att man väljer det första alternativet. Kanske för att det är så det är i många fall -- de flesta tror jag faktiskt, om jag ska vara helt ärlig...

Jag blir riktigt irriterad på de tjejer som håller på så -- att man inte vill träffa någon för att killen i fråga är "ful". Spelar det någon roll hur han är som person? Tydligen inte. Så länge han är snygg är allt bra, eller hur? Nej, det är inte bra -- det är bara ytligt, och vad leder det till? Det finns så många härliga killar -- och tjejer också, för den delen -- som är singlar för att man anser att de skulle vara fula på något sätt. Jag förstår inte hur man kan bli äcklad av en person p.g.a. utseendet. Jag förstår inte hur man kan säga att man hellre vill bli våldtagen av en snygg kille än en ful -- det är bara idiotiskt att komma med sådana påståenden, och jag har hört dem så många gånger nu att jag börjar undra om man ens bryr sig om innebörden av att bli våldtagen överhuvudtaget...

Tillbaka till ämnet -- varför är det så viktigt med att ha en snygg pojk-/flickvän? Är det verkligen så nödvändigt för tjejer att ha killar med sexpack? Är det verkligen nödvändigt för en tjej att ha en timglas-formad kropp? Vad ger det i längden? Vad ger det kortsiktigt? Jag känner till personer som visar upp sin nya flick-/pojkvän som en trofé för sina kompisar, bara för att understryka att man har "en fin sak" som man kan "ha kul med" när man vill. Bara en fråga; är det inte lättare att köpa en docka om man vill ha en "fin sak att ha kul med"?
Helt ärligt har jag aldrig förstått mig på utseendefixeringen -- visst, det är utseendet som fångar mitt intresse, men det är inte det som är det nödvändiga. För mig spelar det faktiskt ingen roll hur killen ser ut så länge han har en fin insida. Jag träffade en kille i vintras, och det fanns personer som tyckte att jag skulle försöka träffa honom flera gånger trots att jag kände mig obekväm med honom efter en veckas SMS av "Jag saknar dig så mycket" (vi hade träffats en gång, en timme -- kan man verkligen sakna en så mycket då?) bara för att han såg bra ut. Vem bryr sig om bekvämligheten och tryggheten så länge han ser bra ut...

Det har verkligen gått utför den senaste tiden. Man kan inte kräva att människor ska vara något dem inte är, och sedan säga att de är fula som stryk och kalla dem för "Fuck-Face" för att de inte uppnår kraven. Ska det behöva ta så lång tid att fatta att man inte behöver ha ett fint yttre för att betyda något? Ska det ta så lång tid att fatta att det är den inre skönheten som skapar ett fint yttre?
//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Jag hann inte uppdatera imorse -- jag åkte in till stan tillsammans med min syster, och några kompisar (däribland Linnéa). Vi åkte in rätt tidigt, och vi kom hem för några timmar sedan så det blev en rätt lång dag. Lång, men mysig på sitt sätt.

Vi började med att gå runt i några butiker och kolla runt lite. Jag letade efter något att ha på mig på mösspåtagningsceremonin som ska äga rum om drygt en vecka, men det slutade med att jag hittade en studentklänning istället. Det var i och för sig bättre, och jag tror att jag kommer att köra på samma sak som på studentskivan. Det behövs egentligen inte så mycket större förändring än det jag planerar i klädväg, och på så sätt sparar man även pengar. Det känns lite onödigt om man spenderar för mycket pengar helt i onödan (det kanske låter onödigt att jag redan nu spenderade pengar på en studentklänning, men den är fin -- enkel och stilren -- och kostade 300 kronor).

I vilket fall som helst tog vi även en promenad till samma café där jag och Linnéa var i onsdags. Det var kallare den här dagen, men det var fortfarande mysigt. Bara för att det inte är varmt betyder det inte att det är mindre mysigt, eller vad säger ni?

Jag slänger in bilder lite senare, men nu måste jag äta -- när jag kom hem var jag så pass trött att jag somnade. Jag vaknade för mindre än en timme sedan av att min mormor ringde. Det var bra att hon gjorde det, men man kan samtidigt inte vara någonting annat än irriterad när det väl sker :p
//Lisa

Welcome To my Life




En låt som säger mycket...
Welcome To My Life -- Simple Plan


//Lisa

Lördag

Hejhej ^^
Det blev en lång dag för min del, men den var inte mindre härlig för det.

Jag träffade som sagt var Tessan idag -- på morgonen försökte jag hjälpa till så gott det gick med loppisen som hennes klass höll i, på eftermiddagen mötte jag upp henne i Farsta efter att jag varit hemma med lit fikabröd och nu på kvällen efter att ha varit på mötet i skolan och ätit middag tillsammans med Natta.

Mötet idag kunde ha gått bättre, även om jag redan visste att London-resan ställdes in. Är jag arg över det? Nej. är jag besviken? Nej. Varför? För att London alltid kommer att finnas, om inget and får för sig att spränga upp staden med hjälp av en atombomb bara för sakens skull. Man kan inte klandra någon för att vulkanen fortsätter spruta ut aska, man kan inte klandra någon för att det skett ytterligare en naturkatastrof. Jag är faktiskt glad över att vi inte hunnit åka än -- det hade varit betydligt värre att vara fast i London utan pengar och utan någon vettig plats att bo, och det hade varit betydigt värre om vi faktiskt åkt till Arlanda för att där höra att flyget är inställt. Det är betydligt bättre att få veta det dagen innan än att man får reda på det klockan sex på morgonen och varit vaken i två timmar för ingenting. Jag har redan växlat in pengar till pund, så jag har det att köra på i sommar om jag åker till London då. Det här är ingen tragedi, och det finns ingen att klandra, så varför vara sur och negativ? Även om det kostar mer att åka själv än med skolan som kan sponsra med en del så är det fullt möjligt. Som sagt, varför vara negativ när det faktiskt finns en lösning? Visserligen hade det varit kul att åka med hela gruppen...

I vilket fall som helst var jag med Tessan nu på kvällen, och vi gick runt lite varstans och pratade om allt möjligt. Vi gick även hem till henne för att öva att spela på gitarr. Jag vill verkligen lära mig det, men med tanke på att jag är lika musikalisk som Hitler var empatisk... Tja, ni förstår nog vilken katastrof det blir när jag försöker spela, och värre blir det när jag försöker sjunga (det typiska är också att det är något jag älskar att göra). Vi hade även tänkt att skriva ett par låtar tillsammans, och jag ska faktiskt sätta mig ned med dem så snart som möjligt. Jag är snart färdig med en som jag började för några veckor sedan, och jag har en idé för en till. Det var länge sedan jag gjorde det, men jag är lika dålig nu som jag var då :p

Om ni har några synpunkter på min design vore det jättebra om ni kom med råd :)
//Lisa

God morgon :D

Jag trodde att det skulle bli lika mulet idag som det var igår, men solen skiner faktiskt in genom fönstret nu -- det är riktigt härligt, även om det finns många moln på himlen. Det är rätt varmt också, om man tänker på hur "mycket" klockan är så jag hoppas på en fin dag ^^

Jag ska åka iväg om ungefär en timme för att träffa Tessan. Hennes klass har en loppis, så om det finns något jag kan göra för att hjälpa till kommer jag såklart göra det. Förhoppningsvis kan vi hitta på någonting efteråt ;) I vilket fall som helst ska jag till skolan på kvällen för att få information gällande London-resan. Som det ser ut nu kommer vi inte kunna åka imorgon, men man kan alltid hoppas på att vi alla kan åka vid ett annat tillfälle. Om inte har jag alltid sommarlovet. För oss som inte kan åka utomlands finns det alltid en lösning, men för de som inte kan ta sig hem... Det är hemskt att de är fast i ett annat land än sitt hemland, och just att många av dem inte har pengar till mat och hotell efter att ha varit borta ett tag ä hemskt. Man borde göra något för dem när jag tänker på det -- flygplatserna står ju inte för de kostnaderna då det inte är deras fel att det blivit som det blivit, och jag tror inte att man kan kräva pengar från islänningarna bara för att det var en vulkan i deras land.

Okej, jag ska inte bli dyster -- det är fint väder, jag ska träffa en kompis jag inte träffat på ett tag... Jag borde verkligen fokusera på det istället ;)
Men jag hoppas att ni får en bra dag!
//Lisa

Innan jag går och lägger mig...

Jag sitter och huttrar i min säng nu efter att ha kommit ut från duschen (tro mig, det behövdes -- jag hade egentligen tänkt att ta det imorgon bitti, men så blev det inte). Jag var korkad nog att inte stänga fönstret till mitt rum när temperaturen började sjunka framåt kvällen, så det är rätt kallt hos mig nu. Jag hade faktiskt tänkt att fixa lite varm choklad. Jag vet att man inte ska få i sig något sött så här pass sent, men det skulle verkligen få upp värmen. Å andra sidan tror jag inte att vi har tillräckligt med mjölk här hemma och det skulle göra saken lite mer problematiskt...

I vilket fall som helst hade jag tänkt att gräva ner näsan i en bok som jag läser just nu -- en bok som är lite seg, men som jag nu börjat gilla. Om jag greäver ned mig under en filt eller trycker i mig varmchoklad är en annan femma :p 


Jag vet att min smak av böcker är lite annorlunda -- jag är faktiskt en av de få i min kompisskara som gillar klassiker av Brontë-systrarna och Jane Austen -- men jag älskar verkligen enkelheten man använde sig av förr. Just Brontë-systrarna var även moderna i sitt sätt att skriva. Emilys bok Svindlande Höjder skulle ha kunnat vara skriven på 1900-talet om det inte var för språket. Det är en av anledningarna till varför just den är min favorit :)

God natt på er ♥
//Lisa

Angående designen -- jag kommer att lägga till en header så fort jag får bra vårbilder på mig. Min kompis Linn ska hjälpa mig med att ta bilder, och förhoppningsvis redigera dem. När det gäller resten av designen ville jag bara säga att jag fortfarande är nybörjare på det, och om ni har några tips vad jag kan göra annorlunda skulle jag vara oerhört tacksam om ni kommenterade. Jag vill bli bättre på designer, och hur ska man bli bättre om man inte vet vad man ska göra?
Jag kommer inte att låta er bestämma allt då det är min design, och då jag vill att den ska reflektera så mycket av mig som möjligt, men det är ändå ni som bl.a. ska kunna läsa vad jag skriver.

Radio

Det var ett litet tag sedan jag slängde upp sådana här bilder, och något jag inte haft med än är olika typer av radio.




En väldigt passande radio, om ni frågar mig :p


Den häftigaste radion jag någonsin sett, men något säger mig att jag skulle ta sönder den här efter två timmar om jag köpte en. Jag och min klumpighet...


Man kan inte säga att den inte är unik ;)



Kul tanke bakom detta, men kanske inte så praktisk om man är stressad och ska packa ner shampoo i en resväska...


Något för fotbollsälskare? :)
Se bara till att inte sparka den :p


Det var dessa jag hittade, men jag kan leta efter flera om ni vill ^^
Jag vill även säga det här lite snabbt. Det är många som hittat hit de senaste dagarna, och jag har redan fått anklagelsen att jag gör som Foki gör -- att lägga upp bilder på roliga saker. Visst, jag håller med om att jag går in på det hon gör, men jag måste även säga att jag alltid har gillat inredning. Jag började med denna kategori för inte så länge sedan, men det tog ett tag för mig att inse hur mycket mer man faktiskt hittar på Google om man använder sig av engelska sökord istället för svenska.
Jag fokuserar mer på just inredning och sådant som man annars hittar i ett hem. Jag skulle inte leta reda på bilder av roliga mobiltelefoner just för att det är en mer personlig sak jämförelsevist med ett bord. Jag vet inte hur det är med er, men jag går inte runt med ett bord i bakfickan :p Men jag måste medge att det hade sett väldigt roligt ut...

//Lisa

Manliga bloggare

Det är ingen nyhet att bloggvärlden -- åtminstone här i Sverige -- regeras av tjejer. Jag har inget emot det, men det är synd att det ska finnas så få killar i jämförelse. Det är även synd att de inte heller får lika stor uppmärksamhet som tjejerna.
Jag har faktiskt försökt övertala några killkompisar om att börja blogga, men de ser det som en "fjortisgrej" samtidigt som de anser att det inte skulle vara något för killar. Just det sistnämnda är ett ganska korkat påstående -- okej, det är ett väldigt korkat påstående. Det finns många killar som är bra på att skriva. Att blogga handlar i grund och botten om att uttrycka sig själv utan att kränka andras känslor genom att hoppa på dem för hur de ser ut. Jag tvivlar på att det var meningen att man skulle skriva "Amen herregud shit asså hon va så jävla feeet!" i varannat inlägg. Det är även i samband med sådana inlägg som fjortisstämpeln kommer in i bildern, och det är bara förolämpande.

Jag ska inte säga att jag är den bästa personen, men jag är inte någon fjortis. Det är i alla fall det jag hoppas på, för det är svårt att själv avgöra om det stämmer eller inte. I vilket fall som helst finns det många bloggare som ger uttryck åt sina åsikter och tankar som faktiskt har någon betydelse eller som har någon mening. Jag förstår vad man menar att det finns en "fjortis-ton" över det hela om man endast känner till bloggare som inte skriver någonting annat om "feta" (ja, jag hatar fortfarande det ordet om det inte har med osten att göra -- i de fallen är det mer än utmärkt ^^) människor som har fel kläder på sig. Ja, det finns människor som har fel kläder på sig, men de kommer inte ändra sin inställning så om man inte vill titta är det väl bara att titta bort, eller att helt enkelt suta bry sig.

Man är inte mindre som person om man driver en blogg, men det som märks är vad man skriver, hur man utvecklas -- hur man sköter det helt enkelt. Man ska inte skaffa en blogg för att få så många läsare som möjligt på snabbast mmöjliga tid. Det är bara löjligt om man tänker så -- om man vill ha flera besökare är det en sak, men man behöver inte sjunka till låga nivåer bara för sakens skull.
Vad har detta med maniga bloggare att göra? För att det finns många manliga bloggare bland toppen som beter sig på det sättet. Jag känner endast till en kille som ligger i toppen bland de manliga bloggarna som fortfarande är jordnära. Jag känner till andra manliga bloggare som förtjänar, verkligen förtjänar, mer uppmärksamhet än vad de faktiskt får just för att de inte skriver för att provocera.

Det borde finnas flera killar inom bloggvärlden, bra killar också, men p.g.a. att det är som det är -- att man mer eller mindre måste ha ett visst betéende för att "lyckas" är det få som vill det. Även jag var osäker på om jag skulle börja blogga eller inte av samma anledning. Det och att jag inte visste vad jag skulle skriva om. Bloggvärlden är mer attraktiv än vad den var för några år sedan just för att man kan bli känd genom det, och man kan tjäna pengar. Å andra sidan har den en sådan ful baksida att man drar sig undan från den... Tjejer verkar inte ha så stora problem med att börja blogga, så nu tycker jag att det är killarnas tur att satsa lika hårt ;)

//Lisa

Fredag

Hej där :)
Det var meningen att vi skulle åka till London nu i helgen, men som det ser ut nu verkar det inte bli av. Jag hoppas fortfarande, men jag förbereder mig ändå. Jag har alltid velat åka till London, så jag hoppas verkligen att vi kommer iväg -- om inte på söndag så någon gång senare.
Jag tittade på nyheterna imorse, och man intervjuade Arlandas informationschef på plats. Flygplatsen kommer vara nedstängd hela dagen, det är inget snack om saken, och det kommer troligtvis vara likadant imorgon. Han sade att flygen kommer vara inställda även på söndag, men det är osäkert. I vilket fall som helst är inte Arlanda det enda problemet -- vi kommer inte kunna flyga till London om inte Heathrow Airport har öppet. Vi som ska åka till London (vi åker med skolan i samband med engelska c-kursen) ska träffas imorgon i skolan för ett krismöte, skulle man kunna kalla det. Jag hoppas att vi får den information vi behöver...

I vilket fall som helst hade vi en kort skoldag idag -- precis som alla andra fredagar, men jag tog det lugnt efter att ha kommit hem. Jag har haft ont i huvudet hela dagen, och jag vet inte om det beror på sömnbrist eller om det är något som ligger i luften. Jag hoppas att ni ser ironin i den meningen med tanke på att askan från Island ligger över stora delar (om inte nästan hela) av Europa. Har någon av er också känt av någon huvudvärk, eller någon typ av tryck i luften?

//Lisa

Vad kommer att hända?

Ni har säkert hört talas om vulkanutbrottet på Island.
Själv blev jag chockad när jag fick höra det -- jag visste att det fanns vulkaner där, men jag trodde inte att det fanns några som var aktiva. Jag kan inte tänka mig hur det är för de som bor där -- jag får en klump i magen bara jag tänker på det, och jag bor inte ens i närheten av Island.

Trots detta kan jag samtidigt bara tänka på en sak -- Londonresan. I samband med utbrottet har alla flygplan från bl.a. Arlanda ställts in, och enligt Aftonbladet ska det sättas igång igen först på måndag. Jag hade verkligen sett fram emot resan, det var något jag hoppades på i höstas och som jag sett fram emot sedan januari. Jag hoppas att vi kan få information om det i skolan, för om flygplatsen är avstängd tills på måndag krävs det några omplaneringar -- om inte resan måste ställas in helt och hållet. DET hoppas jag verkligen inte på.

Kan ni tänka er hur äcklad jag även känner mig? Inte över situationen i sig, men över mig själv -- att jag sitter och oroar mig över en resa som jag lika gärna kan ta i sommar. Jag sitter och oroar mig över min egen situation trots att jag har det jag behöver, och mer utöver det. Jag äcklas av hur självisk jag är just nu, och jag äcklas över att jag fortfarande skriver om det. Det är trots allt vulkanutbrott vi pratar om. Det är inte några enstaka regnskurar som inte gör någonting, det är lava som tar sig fram. Jag är mer än säker från det, och ändå är det resan som jag skulle ha gjort som är det värsta just nu. Det är verkligen nu man ser hur materialistiskt samhället är...

Enigt Aftonbladet kommer aska från utbrottet att röra sig mot övriga Europa, och enligt rubriken tog man i artikeln upp hur detta påverkar Sverige. Det jag tänker på nu är hur det påverkar människorna kring det drabbade området. Invånarna på Island kan inte ha det så kul just nu, eller hur? Oavsett hur lite detta påverkar just oss, är det trots allt oss själva vi prioriterar i första hand. Det är bra i och för sig, men nu -- och kring liknande händelser som detta -- är det långt ifrån bra...

//Lisa

Integritet

Det är många som har det, men det är samtidigt väldigt få när man tänker efter. Det är på så sätt bloggvärlden är väldigt ytlig på sitt sätt -- man skriver vad man vill, och man uttrycker sig helt fritt. Det kan i och för sig vara bra på sitt sätt, men när man börjar skriva vidriga saker om andra människor bara för att få flera besökare har man verkligen gått över gränsen. Samma sak är det om man gör sig själv till en skandal enbart för uppmärksamhetens skull.
Hur långt är man redo att gå för att bli populär, eller känd?

Det känns som att nästan allt har med det att göra -- att bli känd, att få uppmärksamhet och att helt enkelt få vara i centrum. Det finns människor som hamnat i det rampljuset av en ren slump, men det finns människor som gör vad som helst för att hamna där. Man kan göra sig själv till en skandal och man ligger med kändisar för att sedan säga att man haft en kärleksrelation med denne etc. Jag kan faktiskt inte förstå hur man låter sig själv sjunka så långt ned. Är kändislivet så viktigt att man lämnar sitt faktiska jag för att bli fotograferad och omtalad om i skvallertidningar som redigerar sönder bilderna?

Popularitet då? Det är en mildrare form av kändisskap, så åtgärderna är inte lika drastiska där, men de finns fortfarande. Hur många tjejer är inte tillsammans med en kille, trots att hon inte riktigt gillar honom, bara för sakens skull? Jag har själv fått rådet att bli tillsammans med en kille bara för att han är snygg -- att jag inte gillade honom eller var attraherad av honom på det sättet spelade ingen roll. Poängen var att han såg bra ut... Kalla mig gammalmodig, men är det inte bättre att vara med en kille för att man gillar honom istället för att han råkar se bra ut?

Jag förstår inte hur man kan leka med någons känslor på det sättet. På vilket sätt skulle det vara bra? Är det för att en bild av att man inte är ful och patetisk, att en bild av att man är någon byggs upp? Det är det löjligaste jag har hört, så jag hoppas innerligen att det inte är sant. Samtidigt kan man fråga sig vad det annars skulle kunna vara. Det finns nämligen de som blir betraktade som fula enbart för att de är singlar och varit det ett bra tag. Jag vet i alla fall att jag fått höra en "ursäkt" från andra om att de i alla fall har en pojkvän.
Att det sedan finns singlar som är stolta över det och trivs med det är underbart -- till en viss gräns. Även här finns det en chans att man utnyttjar andra bara för att man har den möjligheten, bara för att man inte är "uppbunden" till någon annan. Man håller på med flera killar samtidigt utan att bry sig om att de kan fatta tycke för en.

Nu handlar det bland många sammanhang att ha så hög status som möjligt, och det spelar ingen roll hur man får det så länge man kommer dit. På något sätt har vi som helhet blivit desperata efter bekräftelse att man kan gå nästan hur långt som helst för att sedan bli populär eller rent utav känd. Grejen är just att det funkar -- några av toppbloggarna skriver provocerande bara för sakens skull, tjejer som ligger med kändisar stämplas som slampor och får mycket publicitet och uppmärksamhet i samband med det. Det finns tjejer som opererar sönder sig själva för att få den typen av publicitet i skvallertidningar, och det dumma är att de lyckas just för att vi som helhet går på det.

Det är bara sorgligt att så många inte har integritet nog att kunna klara av att vara sig själv en hel dag. Det är riktigt sorgligt...
//Lisa

Bra och dåliga stunder

Vi har alla varit med om det, och vi har alla önskat att vissa stunder aldrig inträffat -- att man kunde spola tillbaka för att ändra en speciell handling. Det kan vara små som stora -- det kan vara allt från att oavsiktlingen släppa sig när man böjer sig ned för att plocka upp en penna man tappade, eller att man förlorade en vän över ett löjligt bråk som spårade ut.

Det finns så många som vill leva i evig lycka för att slippa smärtan, och jag hade liknande tankar för inte alls längesedan, men ju mer jag tänkte på det desto mer började jag se felet i det. Om man lever i ständig lycka uan dåliga stunder skulle man inte lära sig uppskatta det man har. Om man tar vädret som ett exempel -- hur ska man kunna uppskatta solskenet om det aldrig regnat? Hur ska man kunna uppskatta våren och sommaren om det aldrig blivit vinter?

Jag har tänkt många gånger att jag vill kunna spola tillbaka tiden till den dag då pappa gick ut från dörren sista gången. Jag var faktiskt vaken den morgonen -- han hade väkt mig av misstag, och jag var irriterad på honom då han väckte mig halv sju på morgonen. Han skulle inte jobba, så jag blev förvirrad men jag trodde att han tagit något extraskift. Det hände ibland att han bytta skift med en arbetskamrat i sista sekund, och jag trodde att det var en sådan dag. Det var faktiskt en bidragande faktr varför jag klandrade mig själv för hans död i efterhand -- det fanns alltid en liten röst som sade att om jag hade gått upp ur sängen den dagen och frågat honom vad han skulle göra skulle han inte ha begått självmord. Det låter hårt, men det var så jag kände, men det gör jag (som tur är) inte längre då jag vet att han skulle ha gjort det i ett senare skede.
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte önskar att just den stunden när han gick skulle ha varit annorlunda -- att han stannat ändå. Samtidigt lärde det mig att växa upp -- visserligen alltför snabbt, men jag var tvungen att komma ner på jorden. Jag var rätt bortskämd av mig när jag var liten, även om jag var tacksam över att ha det jag fick, och jag lärde mig prioritera på ett helt annat sätt. Jag uppskattar mina vänner nu på ett helt annat sätt. Okej, jag hade inte så många vänner i högstadiet (ingen var taskig mot mig, men gränsen gick just där -- man var snäll mot mig, vissa snällare än vad jag förtjänade, men där tog det slut) då jag blev mer inåtvänd, men ni förtår nog min poäng ändå.

Jag är långt ifrån glad över att pappa dog, men sett från det stora hela skulle jag inte ta tillbaka den stunden just för att jag lärt mig så mycket av det och just för att jag utvecklats till det bättre med det i åtanke då jag uppskattar det jag har på ett helt annat sätt. Jag vet att det är svårt att tänka på det, men samtidigt kan man inte tänka att det skulle ha varit bättre om det var på ett speciellt vis. Det funkar inte, och det är verkligen någonting jag känner till. Man kan inte heller önska att det inte fanns någon smärta då det är smärtan som lär oss hur mycket vi klarar av, även om smärtan inte hade behövt vara så stor.

Det var bara något jag ville säga just för att jag sett många inlägg under den senaste tiden där man önskar att all smärta och alla dåliga stunder ska försvinna. Man måste vara med om dåliga stunder för att uppskatta de bra.
//Lisa

Torsdag

Åh, det var en sådan härlig dag idag :D
Solen sken, det var minst 15 grader varmt när jag kom hem för snart tre timmar sedan... Helt underbar med andra ord, i alla fall när det gäller vädret, men bara det gör en stor skillnad. Så är det i alla fall med mig -- så fort det blir soligt blir jag glad och sprudlande. Det roliga är också att jag blir lite mer lekfull. Jag tror att mina kompisar kommer lämna för det inom kort...

I vilket fall som helst har jag ändå en del att ta itu med nu. Jag åker till London nu på söndag tillsammans med engelska c-gruppen (vilket innebär att 60 18-/19-åringar ska sätta sig på ett plan halv åtta på morgonen), och det är vissa saker jag behöver köpa innan dess, för att inte nämna ett par uppsatser som jag bör börja med innan jag åker iväg. Jag ska även tvätta så fort som möjligt så att jag har rena kläder med mig, och därefter är det packning som gäller. Jag hoppas verkligen att det är bra väder där borta -- jag har en kompis som kom hem från London för någon vecka sedan, om jag tänker rätt (vilket jag sällan gör), och hon sade att det hade regnat en hel del. Stackaren ligger nu hemma med feber och förkylning så jag hoppas verkligen att hon blir bättre snart.

Jag vet att det här blev ett onödigt inlägg, men det är ändå rättvist att säga till att jag åker. Jag har börjat få flera besökare nu (va kul att ni hittade hit ^^), och jag kommer inte kunna blogga när jag är i London. Jag lovar att försöka ta många bilder som jag slänger upp här när jag kan (det kommer såklart ta några timmar) :)

Jag hoppas att ni får en bra torsdag!! ♥
//Lisa

Bildregn ^^

Jag såg nu att de bilder från picknicken jag hade tillsammans med Linnéa, Linn, Tessan och Tove förra veckan inte publicerades, så jag slänger upp dem tillsammans med de bilder som togs idag (inte bara av mig, men även Linnéa ^^).


Från förra veckan :)


Linnéa...


...Linn, Tessan...


...jag, och till sist Tove :)


Bevis på att vi hade med oss god mat ^^ Eller snarare bevis på att Tove hade det :p


Picknick inne i stan... Det skulle inte ha varit särskillt överraskande om Jobbig Jävel från femmans "Ballar av stål" spran fram till oss xD


^^


Vi gick till Gallerian för att värma oss efteråt ;)




Bilder från idag :) Jag redigerade några av dem, om jag ska vara ärlig, och ni får själva avgöra (och gärna berätta) vilken som var den bättre bilden ;)


Jag och Linnéa vandrade över Djurgårdsbron, har jag för mig att det var (jag och lokalsinne...), och jag såg ett litet kafé precis vid vattnet som vi gick till :)
Före...


...och efter


Före...


...och efter


Ja, jag har en speciell relation till hallonpaj :p
Före...


...och efter


Galen? Nej, bara lite sötsugen xD
Före...


...och efter


Före...


...och efter


Linnéa hade beställt en stor kanelbulle (någonting som jag blir sugen på nu när jag ser bilden) som hon åt av medan jag... tja, posade med min paj med konstiga miner :p
Före...


...och efter














Före...


...och efter


Vi fick faktiskt besök av några fåglar. En and flög upp till hos innan svanen kom fram och efter det flög en massa fisk- och skrattmåsar över våra huvuden. Bara för att undvika att få fågelbajs i hela håret gick vi därifrån :p


Ni ser ju brygan som börjar vid bildens hörn (det är ganska svårt att missa den då den tar upp halva bilden), och vi satt längst bort till vänster ^^
Onödig info, jag vet...



//Lisa

Sen uppdatering

Men tro mig, jag har velat skriva i flera timmar nu...

Hej på er!! :D
Jag åkte in till stan tillsammans med Linnéa idag, och med tanke på att vi åkte ganska så direkt efter att jag slutat hann jag inte uppdatera då. Jag kunde ha uppdaterat under lunchen, men min lunch tog upp all min uppmärksamhet :p

Det är visserligen inte därför jag skriver så pass sent. Nej, jag kom hem för fyra timmar sedan, men jag har under hela kvällen gått igenom kataloger från universitet för att kunna leta upp kurser som intresserar mig. Valet ska ska skickas in senast imorgon, och jag har inte gjort det än. Det är det som är så  frustrerande med att inte veta vad man vill göra -- om man inte vet, hur ska man då kunna? Förstår ni varför jag har spenderat nästan fyra timmar med det här?
Jag har faktiskt, till min stora överraskning, hittat ett flertal kurser som jag hade tänkt att söka till och de alla hittas på Stockholms universitet. Jag ska nog sätta igång med det nu, så att det blir gjort och därefter är det duschen som gäller. Det var otroligt soligt och fint idag, och det leder till svettiga kläder om man inte har en deodorant med sig. Personligen är det inget jag brukar ha i handväskan (om det inte är extremt varm och om jag vet att jag inte kommer att kunna hoppa ner i en sjö på ett väldigt bra tag).

Jag skriver mer sedan, och jag kommer även slänga upp bilderna jag tagit under dagen ;)
//Lisa

Härlig dag!!

På så många sätt :D
För det första är det inget mer projektarbete nu -- det är klart, och jag är säker på att jag blir godkänd på det. Visst, det skulle sitta fins med ett högre betyg än G då jag spenderat så pass mycket tid med det, men så länge jag blir godkänd blir jag nöjd.
För det andra skiner solen, och det skulle inte förvåna mig om det var 17 grader varmt ute. Det skulle snarare förvåna mig om det inte varit det då det var 16 grader varmt när jag kom hem för en timme sedan. Det leder faktiskt till bra sak nummer tre -- vi fick sluta tidigare från engelskan idag efter att ha fått info inför London-resan, och vi kommer inte ha någon engelska på torsdag vilket gör att jag slutar runt fyra istället för halv sex.

För det fjärde spenderade jag lunchen tillsammans med Carro och Alex (två nära vänner från skolan -- Carro har jag faktiskt känt sedan jag var runt åtta-nio år) här i Trångsund på en sushirestaurang. Att jag inte orkade äta upp min portion är en annan femma... Det var när jag satt där nere jag fick SMS från Linnéa som undrade om vi kunde träffas imorgon efter skolan. Där har vi bra sak nummer fem -- att jag är så pass fri från läxor nu att jag kan göra upp planer relativt spontant utan att få ångest över det och utan att stressa ihjäl mig ^^ Att få träffa henne kommer bli morgondagens bra händelse ;)

Få se, det var fem bra saker för dagen. Jag tror att det får räcka tills vidare ^^ Varför? För att jag har tvätt att tvätta om tio minuter och jag känner att jag behöver prioritera den för tillfället :p
//Lisa

Summer


 

Apropå mitt förra inlägg :)

Summer -- Neverstore


//Lisa

Sommarminnen

Det var så härligt idag -- solen sken, det blev ca 15 grader varmt, och fåglarna kvittrar som galningar ute nu för tiden. Det märks att våren är här, och snart är även sommaren här.

Jag kan faktiskt inte hjälpa att börja tänka på några härliga minnen från förra sommaren -- de dagar då det var varm och härligt. Jag kan samtidigt inte sluta tänka på de kalla dagarna och jag hoppas innerligen att denna sommar inte inleds med 13 grader i luften och regn.
I vilket fall som helst började jag tänka på några härliga sommarminnen, och det som verkligen är återkommande var den dagen jag tog mitt första sommardopp.

Jag gick hem till Linn den kvällen, för vi hade planerat att hitta på någonting. Jag missade bussen, vilket gjorde att jag gick, och när jag kom fram var jag genomsvettig. Klockan kan väl inte ha varit mer än halv nio när jag kom fram, men det var nästan 30 grader varmt i luften. Det hade även regnat dagarna innan, så luften var även fuktig och klibbig.
Efter att ha handlat småsaker till Linns familj bestämde vi oss för att bada. Jag fick låna badkläder av Linn, så snäll som hon är, och vi tog en tur ner till Sjöängen -- sjön som ligger närmast där vi bor. Hon tog cykeln medan jag gick, och emellanåt sprang jag. Det finns inget härligare att springa när det är varmt ute och känna vinden fläkta i håret ^^ Linn skjutsade mig även, men det finns ställen på asfalten där rötter från träd trängt igenom eller som rent utav spruckit upp i samband med skyfall. I vilket fall som helst blev det rätt guppigt, och det är ingen mysig känsla att få kanterna av en pakethållare intryckta i innerlåren.

I vilket fall som helst kom vi fram runt tio tiden, och solen höll på att gå ner. Det var svalare i luften, och det var riktigt skönt. Jag var faktiskt rädd att vattnet skulle vara svinkallt, men efter att ha värmts upp hela dagen var det så varmt som det kunde bli.



Så härligt, och så vackert ^^

 

Ett annat minne jag har -- tja, det är egentligen flera jag pratar om -- var från Linns och Tessans landställe. Jag fick följa med upp till Väddö i samband med att Tessan skulle konfirmeras (sommarläger). Den första kvällen badade jag och Linn i kanalen som flyter igenom Väddö. Jag hade inte tagit med mig badkläder då jag trodde att det skulle vara kallt i vattnet -- det var rätt kallt i luften då, "bara" runt 20 grader. Jag kunde inte ha haft mer fel -- vattnet var varmare den kvällen än den kvällen vid Sjöängen. Så vad gör jag? Jag hoppar i med kläderna på. Okej, jag dumpade mina byxor och min kofta på bryggan, men resten blev blöta tillsammans med mig. Jag och Linn hoppade från en plattform som ligger och flyter i vattnet, och jag halkade faktiskt från den (jag och Linn skulle hoppa tillsammans, men när jag skulle ta sats halkade jag på det blöta träet och det var ren tur att jag hamnade i vattnet).

Ett annat minne jag har är dagen då Tessan konfirmerades. Vi hade gjort om bilen till ett flak. Jag och Linn satt där på vägen till kyrkan, och på väg tillbaka till huset åkte Tessan med. Solen sken, vinden lekte med håret, jag lekte med Linn... :p Nej, men, seriöst var det härligt med vinden i håret på det sättet, men det bästa var att jag träffade Tessan för första gången då på veckor. Jag hade verkligen saknat henne, och att se henne igen var verkligen kul. Mina vänner är verkligen allt, och ni kan tänka er vad jag känner för mina bästa vänner.

På väg till kyrkan :)


Det sista minnet jag tänker ta upp är dagen efter min födelsedag då jag träffade min vän Annika. Det var meningen att vi skulle ut och fira på någon krog eller klubb, men jag kände att det var för fint ute för att göra det och samtidigt kände jag att det inte riktigt var det jag ville -- det är något jag fortfarande känner till viss del. Som tur var kände Annika samma sak då hon skulle iväg till jobbet på kvällen, så vi höll oss till någonting enkelt. Vi åkte till Skanskvarn som ligger borta vid Gullmarsplan. Bortsett från att man ser tågspåren och Essingeleden från restaurangen har man en otroligt fin utsikt över vattnet. Vi åkte därefter till Riddarholmen och njöt av solen som fortfarande låg på och vi tog en varsin Cider.
Som ni vet älskar jag enkelheten -- att bara ta det lugnt, att njuta av stunden i solen tillsammans med en kompis är något av det bästa jag vet.


För att vi har fina fötter ^^


Har ni några fina sommarminnen som ni vill dela med er av, eller var mina för härliga att ni inte kan tänka på någonting annat än det jag berättat? :p
//Lisa

Psykiskt eller fysiskt?

Som ni vet har jag inte mått så bra den sesnaste tiden, och med den senaste tiden menar jag de senaste sex månaderna. Istället för att börja känna mig bättre blir det värre -- en anledning till varför jag inte kunde somna i natt var för att jag frös, men jag var för varm för att slänga på en ny filt. Jag var för varm hur man än vrider och vänder på det, och det blev för kallt när jag slängde bort filten. Ni vet den känslan man har när man har hög feber -- man är ruggig, men samtigt varm (ja, jag vet att det kallas feberfrossa). Jag är även trött på att fortsätta gå ner i vikt -- jag måste snart till Farsta för att köpa nya byxor, för de jag har nu klarar inte av att krympas i tvätten länge till med tanke på att de börjar bli otroligt slitna av att tumlas.
Min hudfärg är inte direkt av samma färg som den var för ett år sedan, vilket skulle vara helt okej om det inte var så skrämmande. Jag har som sagt var ingen som helst aning vad som pågår med min kropp, och jag vågar inte ta reda på det heller...

Jag har ingen aning om det är psykiskt eller fysiskt -- som min syster sade, det kan vara någonting psykiskt, men det kan lika väl vara någonting fysiskt. Ändå är de flesta så övertygade om att det är stress. När jag säger att jag inte tror på det (hur stor är chansen att jag har varit stressad i ett halvår?) antyder man att jag är korkad och naiv som inte tror på dem. Kul att man blir tagen på allvar...
Samtidigt finns det de som är så övertygade om att det är psykiskt att jag blir galen. Det där lät verkligen fel i det sammanhanget, eller vad säger ni? :p
Vad jag menar är att man antar att jag mår på ett visst sätt för att jag påvisar ett slags beteende. Om jag är arg någon dag och slänger kuddar omkring mig (det är roligare att slå kuddar som flyger halvvägs genom rummet än att slå människor och åka in för misshandel) har jag plötsligt agressionsproblem. När jag är trött -- mer trött än vanligt vill säga -- tror man att jag är deprimerad. Man utgår från det man ser istället för att höra hur det faktiskt är. Jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt, men något är det i alla fall och jag vill gärna utesluta det senare innan jag går in på det förstnämnda. Man hittade inget i mina blodprov för fyra månader sedan (exakt fyra månader sedan nu när jag tänker på det), men det man kollade var blodsockret och blodvärdet -- blodvärdet är någonting varierande, och om det sker någon mindre skillnad syns det inte alltid.

Okej, jag erkänner att jag kom av mig från ämnet, men jag känner bara att... Det känns som att man försöker stämpla mig, och när jag säger ifrån vägrar jag ta emot råd för att jag är så hopplöst arrogant. Jag ska inte förneka att jag har en arrogant sida, men jag tvivlar starkt på att den sidan är så illa. Jag får väldigt lite att säga till om och det var ett tag sedan någon frågade hur jag faktiskt mår för att kunna ge mig bra råd. Senaste gången någon frågade mig hur jag mådde gällande just det här slutade det med att jag blev utfrågad om jag är deprimerad eller om jag hör röster -- just för att jag var så omöjlig att resonera med då jag vägrade (och vägrar) acceptera att det är stress och inget annat.

Jag är ledsen att det blev osammanhangande, men jag behövde skriva av mig för att få ut allt och jag blir så lätt frustrerad när man håller sig fast vid att det är stress jag lider av för att sedan påstå att jag är schizofrenisk och har agressionsproblem etc. när jag säger att det inte är så. Det finns andra som förstår att det inte är stress, men det är ändå jag som utgjör ett "problem". Det suger...
//Lisa

Lättnad på hög nivå!!

Hejhej ^^
Jag kom inte iväg till skolan idag, för det första, men det var inte för att jag var sjuk. Jag kom uppenbarligen i säng sent igår, men det skulle inte ha varit några problem om jag faktiskt hade somnat. Istället ligger jag vaken hela natten och gör vad jag kan för at försöka somna. Jag var otroligt trött, men trots det somnade jag inte förrän efter sju på morgonen! Jag fick i mig några timmars sömn, men jag kunde som sagt var inte komma iväg till skolan. Imorgon blir det andra puckar :p

Jag blev klar med mitt projektarbete för några timmar sedan, men det skulle ändå vara för sent för att skicka in det till min handledare för en sista bedömning, så jag tänker låta det vara. Så länge jag blir godkänd i kursen är jag nöjd ;) Fast jag hoppas på ett litet högre betyg än G ^^
Vad har jag mer gjort idag? Jag läste en bok som Asia och My rekomenderade -- Hjärtans fröjd heter den. Den är rätt gammal, men den är bra och de flesta har "redan" läst den. Den är inte alls tjock, och jag läste ut den på kort tid. Den är rätt annorlunda skriven om man jämför med andra böcker, men den är fortfarande bra och jag rekomenderar den definitivt till er som inte läst den ;)

//Lisa

Äntligen klar!!!

Typ, det är några saker som ska fixas, men det gör jag imorgon under min håltimme ;)
Det jag har kvar  på arbetet i sig är sammanfattningen och innehållsförteckningen, och därefter är det projektrapporten som ska fortsättas skrivas. Imorgon kommer jag vara klar med allt, och redan nu är jag så lycklig och lättad som man kan bli. Känslan som jag kände för drygt en vecka sedan är ingenting jämfört med det jag känner nu :D

Klockan är nu väldigt mycket, och jag är väldigt trött så jag måste gå och lägga mig. Det är trots allt måndag imorgon vilket innebär en ny skoldag. Som vanligt ser jag inte fram emot skolan så mycket i sig, men däremot ser jag fram emot att träffa kompisarna igen ^^

Jag skriver mer imorgon då jag är piggare, något gladare och förhoppningsvis kommer jag ha mer än skolarbete att berätta om :)

//Lisa

Paus mitt i allt ;)

Hejhej :D
Solen skiner idag, det är 13 grader varmt ute (eller, det var det när jag senast kollade på termometern, och nu när jag tänker efter tror jag att det var för ungefär två timmar sedan). Med andra ord har det varit en härlig dag, som jag inte kunnat ta del utav då jag varit inlåst framför datorn. Jag håller fortfarande på med mitt projektarbete, men nu är det snart klart. Det enda jag behöver är information om en sak (rasismen i dagens läge i USA), och därefter är det diskussionsdelen som ska skrivas. Jag hoppas på att bli klar om sisådär tre-fyra timmar som senast, men då räknar jag inte in projektraporten. Den kommer också ta lite tid, men jag tror inte att det är så farligt med tanke på att det är mycket jag inte ens behöver ha med i samband med att mitt arbete är en uppsats. Jag längtar verkligen tills på tisdag då detta ska in -- jag är trött på att känna ångest varje gång jag får ett mail från min handledare då hon bifogat arbetet som hon tittat igenom och kommenterat. Okej, det har bara hänt en gång, men jag vågade inte öppna filen på två dagar för att jag trodde att det var mängder jag hade gjort fel på. Självklart var det inte så farligt som jag trodde, vilket är synd för jag hade då satt igång med arbetet för flera dagar sedan. Det är typiskt mig att vara ute i sista sekunden...

I vilket fall som helst tänkte jag bara kika in här lite snabbt och låta er veta att jag fortfarande lever, men jag kommer inte kunna uppdatera särskillt mycket de närmsta dagarna då jag har arbetet som måste skrivas klart, och efter det måste jag börja tänka på sökningar till universitet/högskola. Därefter är det London som kommer ta upp all plats i mitt huvud och om en vecka kommer jag inte kunna uppdatera överhuvudtaget då jag faktiskt är i London. Ni kommer med andra ord få se den gamla vanliga Lisa först i maj. Låter det kul? Det beror på hur man ser det -- många gillar inte att jag skriver som en galning sex gånger per dag, men det är den jag är ^^

Jag har precis ställt upp i en Veckans blogg-tävling hos Emma, och om ni är intresserade är det bara att delta ;)
Ni får ha det så bra tills jag skriver igen :)
//Lisa

Suck...

Efter fyra timmars plugg har jag inte kommit någon vart överhuvudtaget. Jag hade tydligen skrivit fel med fotnoterna, vilket jag inte hade förväntat mig, så jag har varit tvungen att redigera dem. Testa själva att redigera om 110 fotnoter -- det är inte det lättaste, framför allt inte då man ska leta efter skribentens namn till en text upphittad på Nätet. Det är inte alltid de står angivna, och det suger kan jag tala om för er.

Okej, någonting bra -- det var bara det jag skulle redigera på arbetet. Okej, det var vissa ord jag skulle ta bort och det fanns en mening jag skulle omformulera, men det blir man klar med på tio minuter (till skillnad från resten). Nu har jag bara mängder kvar, och det är mängder jag trodde jag var klar med. Det var tydligen en del jag glömt på faktadelen trots allt, men jag ska bli klar med det ikväll har jag bestämt mig för! Imorgon ska jag bli klar med hela arbetet innan jag skickar in det för sista koll och om det är något som ska redigeras ska jag göra det på måndag om jag hinner få respons på arbetet tills dess. På tisdag ska det in, och jag kommer verkligen vara helt harmonisk då. Inget mer arbete på det, ingen ångest över det och jag kommer även ha London-resan att se fram emot på ett helt annat sätt :D

Men tillbaka till det dåliga (det där lät något fel) -- jag måste sitta vid den stationära datorn då det är mycket att redigera och jag hade tänkt att klistra in bilder i texten för att det ska bli något lättare att ta sig igenom arbetet och för att man ska få en klarare bild av saken. I och med det har jag begränsad tillgång till att få arbetet klart (datorn står i min systers rum), men det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt -- hoppas jag...

//Lisa

Lördag

Är det bara jag som tycker att det känns som söndag idag? Det tog mig faktiskt ett tag att lista ut vad det faktiskt var för dag idag, och det är inte direkt så det ska vara. Å andra sidan är det lätt att tappa koll på dagarna när man har lov och när man tenderar att sova till ett på dagarna :p

Men vad har jag gjort idag? Tja, idag var en av de dagarna jag sov till halv ett, men jag är ändå trött och vill sova igen. Jag blir bara tröttare och tröttare nu för tiden, men å andra sidan går jag även och lägger mig senare så jag får faktiskt skylla mig själv där. Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt, men jag kan inte lova något då jag har projektarbete att ta hand om. Jag gillar verkligen inte den här kursen även om den är intressant på sitt underliga sätt och trots att man själv får välja vad man vill göra, men på tisdag ska den lämnas in och jag kommer vara minst sagt harmonisk då. Fram tills dess kommer jag dock vara nästintill hysterisk, bara så att ni vet.
I vilket fall som heslt tog jag och mamma itu med städningen då jag gjorde knappt hälften i onsdags. Jag hann även åka till Farsta och växla in pengar inför London-resan som ligger och lurar runt hörnet -- tänk att det bara är en vecka (okej, åtta dagar) kvar tills vi åker... Det kommer verkligen bli helt underbart. Jag har faktiskt aldrig varit i London, och med tanke på att de talar ett språk jag faktiskt kan kommer det inte bli några större problem :p Visst, jag klarade mig på engelska på Kreta i höstas, men det var lite svårt. Frankrike var dock värst -- sex års studier av franska och jag kan nästan bara grunderna. Som tur var lyckades jag i alla fall beställa mat :p

Nu är det som sagt var projektarbetet som är prio ett, så jag kommer inte kunna uppdatera på ett riktigt bra tag (om jag inte bestämmer mig för att ta en paus emellan).
Vi hörs (kanske) ikväll ;)
//Lisa

Rasism i Sverige

Jag har arbetat lite smått med mitt projektarbete (jag har fortfarande en del kvar, och det ska in om tre dagar -- bra jobbat där, Lisa) och jag har börjat tänka en hel del på Sveriges roll i det hela. Okej, det där lät nästan korkat med tanke på att jag skrivit flera inlägg om det tidigare, men jag har tänkt mer på det nu den senaste timmen. Ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag sticka härifrån för att bosätta mig utomlands. Vad håller vi på med egentligen?
Hur många av er vet att Gustav III hade en koloni i Västindien? Tror inte ni att slavar användes i arbetet på plantagen... Hur många av er vet att Sverige var ledande i rasbiologiforskningen i 1900-talets början, främst under 1920-talet, och att det var härifrån nazisterna fick sin inspiration till sin hierarki som de utgick efter när de utrotade alla människorna under andra världskriget?

Vi kanske inte arbetar aktivt för att hålla rasismen vid liv, men genom att inte ta upp sådana här saker är det just det som sker. Man kan inte radera historiken, så varför försöka? Är det för att försöka behålla en idyll, en fasad? Tro mig, fasaden är länge sedan borta...
Man kan inte hålla på att låtsas längre -- man kan inte låtsas som att Sverige inte gjort någonting när det är en ren lögn. Man måste kunna få lära sig sådant här i skolan -- är det trots allt inte bättre att få veta i skolan att en av våra tidigare kungar hade kolonier i Västindien istället för att höra att han var så underbar som man kan bli innan han dog? Är det inte bättre att man faktiskt får veta landets historia för att själv få en inblick vad detta fakitiskt haft för innebörd, hur det faktiskt har påverkat människor? Rasbiologiforskningen ledde inte bara till att en grund för nazismen lades, men den lade även grund för rashygienen som innebar att man ville rena människornas blod som möjligt. Detta gjorde att människor tvångssteriliserades från 1930-talet och 40 år framåt, och jag, detta var i Sverige. Hur många visste det? Det gjorde inte jag i alla fall för två år sedan -- det var något jag fick lära mig för ca 16 månader sedan. Hur patetiskt är inte det?

Just att man rättfärdigar ett parti här i Sverige som har en rasistisk grund äcklar mig! Några av mina närmsta kompisar har utländsk bakgrund -- jag har vänner som är födda i Somalia, Grekland, Serbien etc. och det är inget som helst fel på dem! Tvärtom är de några av de snällaste människorna man någonsin kan träffa, och även några av de smartaste. Varför skulle inte de vara välkomna här i Sverige? För att de kan prata ett annat språk? Okej, skicka ut alla då för hur många kan inte prata engelska? Är det för att de har en annan hudfärg som är otillåten? Då borde man väl passa på att förbjuda solarium och visstelser på stränderna i samma vända. Är det för att de skulle vara mer korkade än de som är födda i Sverige? Kasta ut alla fjortisar då! Är det för att de skulle vara mer kriminella? I sådana fall kanske man bör kasta ut alla vita som sitter i fängelset också!

Jag vill inte kritisera ens politiska ställning -- främst för att det inte är tillåtet, men också för att jag inte vill kritisera någons åsikt på det sättet. Det enda jag egentligen vill är att ställa en tankeställare då jag inte står för något som SD gör. Det jag i sådana fall kritiserar är att många inte ens har någon som helst aning om vad de faktiskt står för -- det enda som spelar roll är att de har en punkt som man bör tänka på, resten är inte viktigt. Grejen är att det är just det som är viktigt -- jag vill f*n inte bo i ett land där ett parti som tänker i dessa banor får en viss ställning och som står för att mina kompisar inte ska känna sig välkomna. Det är så otroligt vidrigt så att det inte är sant.

Jag har stora problem med att man använder sig av ordet "neger" för att sedan ursäkta det med att det heter så. Nej, det heter människa! Om man ser en svart person med en ful jacka är det större chans att man säger "Jag såg en neger med en ful jacka" än "Jag såg en brud med en ful jacka". Om det istället hade varit en vit tjej hade man valt det andra alternativet istället för att ersätta "neger" med "viting" eller "blekfis". Har jag rätt?
Många har ett behov av att märka ut att det var en svart -- nej, en "neger" -- för att trycka ned den personen, för att göra honom/henne mindre värd på något sätt. Varför är inte detta rasistiskt? Varför är det mer rätt att kalla någon neger jämfört med fetto?
Jag har flera personer i min kompiskrets som säger "neger", och de vet hur mycket jag avskyr det. De påstår ändå att det är så det heter och antyder sedan att jag är blåst. Om ni tänker likadant om mig tänker jag bara fråga er vad det är som gör mig så blåst? Är det för att jag inte ser hudfärgen som personlighetsdrag? Är det för att jag ser svarta på samma sätt som vita -- som faktiska människor? Är det för att jag vet att världen inte består av svarta och vita, att det faktiskt finns andra typer av människor? Är det för att jag vet att dessa människor inte är mer eller mindre värda än du och jag? Är det för att jag vet att ordet användes av människor som inte ens såg svarta som individer, av människor som stympade dem helt utan anledning för att själv vinna någonting på det? Berätta varför jag är så otroligt blåst om det är så du tycker!

Jag har 15 unika besökare per dag, mer eller mindre, och jag är glad över att kunna driva en mindre blogg även om jag gärna skulle vilja få chansen -- möjligheten -- att nå ut till fler läsare. Det här är egentligen första gången jag önskade att jag hade en lika bred "publik" som bl.a. Kenza just för att det här är någonting man måste tänka på. Rasism är inget att leka med om man tänker på vad den åstadkommit -- slavhandel, KKK, nazism... Jag vill inte känna att jag begär för mycket av er, men det skulle betyda en hel del om ni som har bloggar kunde skriva om detta också. Alternativet är ju att ni länkar till detta inlägg om ni är så pass lata :p Personligen skulle jag föredra det första...

Sverige har tidigare haft en stor roll inom rasismen som man inte pratar om. Varför man inte pratar om det kan man verkligen fråga sig -- är det för att man inte känner till det, för att man är så dumsint eller är det för att man helt enkelt har satt ett tabu på det för att kunna bygga upp en sådan bra fasad som möjligt? I vilket fall som helst är det något som bör diskuteras, det är något som man bör ta upp för att inte riskera att öppna samma dörrar som man gjorde på 1920-talet.


"All that is necessary for the triumph of evil
is for good men to do
nothing"

Edmund Burke

//Lisa

Middagsdags ;)

Hejhej :D
Jag är med ingen annan än Asia nu, och jag har varit det hela dagen. Vi har sett på film tillsammans, och vi gick faktiskt igenom olika filmer för att se tabbarna från dessa (tabbarna från Narnia-filmerna är klockrena och måste ses även om man inte gillar filmerna i sig xD).

Jag har precis blivit klar med min middag -- jag låter den stå ovch svalna lite nu då jag brände tungan (på en redan bränd tunga) igår när jag åt middag med tjejerna på Kungshallen. Jag har med andra ord lite prblem med att äta varm mat för tillfället, men det går över snart ^^

Hur är det med er då? Har ni lyckats klara er från förkylning och allt vad det är? Det är rätt många här som verkar vara det -- jag och mamma är fortfarande hostiga, och för min del har det pågått i två veckor. Det är inte direkt någon höjdare, men det börjar bli bättre nu. Min hals har värkt också, men återigen är det bättre med det.

Jag skriver mer ikväll då min mage inte skriker efter mat ♥

//Lisa

The Face



En vackrare låt måste man leta efter...

The Face -- RyanDan

//Lisa

Galen eller skarpsinnig?

Shutter Island utspelar sig ju på ett mentalsjukhus, och vissa av de patienterna är verkligen dåliga. Det finns en scen, en scen som visas i trailer, när huvudkaraktären går förbi en kvinna med mer eller mindre inget hår som håller upp sitt pekfinger framför munnen när deras blickar möts. Det var som att hon vill att han ska vara tyst, att han skulle bevara en hemlighet.

Just den scenen fick mig att tänka på ett avsnitt jag en gång läste i en bok -- en självbiografi som heter "Säg det inte till någon" (finns att beställa här). Det handlar om en kvinna som föddes i 60-talets början, och man får följa hennes uppväxt utanför Dublin. Hon blir grovt misshandlad av sin far, och därefter våldtagen av prästen vid ett institut, skulle man kunna kalla det, och när hon försöker berätta om övergreppen för en vuxen blir hon placerad på mentalsjukhus. Många av oss klagar på vår situation under tonåren, men ingen av oss blev placerade på ett mentalsjukhus vid fjortonårsåldern.
Kathy, som det handlar om, användes som ett medicinskt experiment precis som många andra patienter. Man proppade i dem olika mediciner och tabletter per dag utan att riktigt känna till bieffekterna. Kathy berättar även om de gånger hon utsattes för kraftiga elchocksbehandlingar, och även de gånger hon blev antastad och våldtagen av en av de manliga sjukvårdarna. Även här försökte hon berätta vad som hände, men det slutade med att man proppade i henne ännu mer "medicin".

Det är sådant här som gör att patienter är betydligt sämre efter en månad på sjukhuset ämfört med när de först kom in. Jag säger (återigen) att detta inte gäller alla patienter, men man kan inte förneka att det faktiskt förekommer öergrepp på patienter -- framför allt inte efter att ha läst denna bok!
Det är sjukt att man kan göra någonting sådant här -- hur man faktiskt klarar av att behandla människor på det här sättet. Det är hur enkelt som helst för sjukvårdare på mentalsjukhus att förgripa sig på en patient och komma undan med det. Vem tror på en "galning" som säger att han/hon blivit våldtagen av någon som ska ta hand om en? Hur ska man kunna förklara för en sjukvårdare att medicinering faktiskt skadar en på ett eller annat sätt när medicinen ska göra en bättre (de är ju sjukvårdare, så de borde väl veta vad som är bäst, eller hur)? När man stretar emot är man plötsligt agressiv och blir i tvingad en massa lugnande medel helt i onödan (något som hände Kathy). Om man misstänker att en sjukvårdare ska våldta en igen är man mytoman och paranoid... Förstår ni vad jag menar med att man lätt kommer undan med brott mot patienter på mentalsjukhus som sjukvårdare?

Jag respekterar verkligen de sjukvårdare och läkare som gör ett ärligt jobb, som faktiskt ser till att ens patienter blir bättre utan att utnyttja dem på några som helst sätt. Man behöver minst lika mycket vård om man har fysiska skador som psykiska. Alla förtjänar en chans att kunna leva så normalt som möjligt, men hur kan leva normalt om man olyckligtvis hamnat hos läkare och sjukvårdare som använder en som experiment och utnyttjar dem? 

Vi reagerar starkt när en kvinna utsätts för våldtäkt. Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom är det bra att vi visar ett typ av stöd till dessa tjejer. Varför kan vi inte visa samma stöd till de tjejer/kvinnor som upplever samma sak av läkare? Varför kan vi inte visa samma stöd till de som råkar vara inlagda på mentalsjukhus? Varför ska deras historier vara mer osannolika än "en normal persons" berättelse? Bara för att man är inlagd på mentalsjukhus kokar man inte ihop en massa skit, och man är inte mindre värd för att man inte mår psykiskt bra. Man är inte "galen". Bara för att jag ligger på ett "vanligt" sjukhus betyder det inte automatiskt att jag är förlamad, så varför ska dessa typer av patienter stämplas som galna och inkompetenta? Vem har sagt att dessa personer inte är skarpsinniga trots sin sjukdom, om de ens är sjuka (Kathy var ju inte sjuk, och ändå skickades hon till mentalsjukhus)?

//Lisa

Härlig dag :D

Hejhej :D
Jag kom hem för inte så länge sedan, så jag tänkte passa på att skriva kort (eller "kort") om dagen.

Jag åkte som sagt var in till stan tillsammans med Linn, Tessan, Linnéa och Tove. Vi tänkte från första början åka ut till Djurgården, men det vísade sig att det inte var lika soligt inne i stan som här hemma när vi väl kom dit. Jag vet inte om ni tänkt på det, men att sitta vid havet då det redan är mulet och blåsigt är en dålig idé. Vi gick därför mot Kungsträdgården, men där håller de på med vägarbeten som skulle förstöra stämningen :p

Ni som känner till området vet att Dramaten ligger en liten bit bort, och framför teatern finns ett stort torg med bänkar som man kunde sitta på och äta. Visserligen ligger det nära vattnet, men det är ändå en bit ner dit så det ger en härlig utsikt (på sätt och vis) utan att egentligen påverkatemperaturen :p
I vilket fall som helst blev det mycket flum när Tove och Linn ville bli fotograferade framför plancher, fotografier som förstorats och satts upp. Det blev faktiskt så mycket flum att vi tog konstiga bilder medan turister en bit bort tog bilder av oss. Det är synd att de inte hälsade på oss -- det hade varit kul att se de bilderna ^^

Nu på kvällen gick vi på bio -- Tove kunde dock inte följa med, vilket var rätt (läs riktigt) synd, men vi andra hade det roligt. Vi såg Shutter Island, och jag måste säga att den överraskade mig. Trailern tydde på en skräckis, och helt ärligt finns det inte en bra skräckfilm gjord i USA. När jag fick höra att den bygger på en bok tänkte jag att den kanske skulle vara lite läskig, men man hade verkligen plockat fram en psykisk sida. Den var inte läskig på det sättet, men den gav en krypande känsla som, enligt mig, är helt underbar.

Jag tog ett par bilder idag som jag ska slänga upp så fort jag får chansen ;)
//Lisa

Lycka

Jag fick en väldigt bra fråga från Evangelina som jag tänkte svara på här ^^

[...]jag undrar: vad gör dig lycklig? Och vad har du för drömmar, livsmål, liksom? Vore så fint att få veta! Och jag tror att om du vet vad som gör dig lycklig och vad du vill göra är det lättare att bli lycklig :)

Jag blir lycklig av flera olika saker. Mina vänner är definitivt en faktor -- mina vänner är mitt allt. Det låter kanske banalt, men så är det. Det finns (nästan) inget jag inte skulle göra för mina vänner, och att se de glada och lyckliga gör mig lycklig. Samma sak är det om jag ser någon annan överhuvudtaget som är lycklig -- man kan inte göra någonting annat än att känna glädje för -- med -- den som skiner dag ut och dag in :)
En annan typ av lycka är den jag upplever när jag kan dela med mig av min glädje, och ibland sorg, till andra. Det är tacksamheten över att jag har någon som kan ta emot den skit (ursäkta språket) som jag kommer med.

När det gäller mina drömmar hoppas jag på att någon dag kunna bli skådespelare. Det låter ganska (okej, väldigt) orealistiskt, men samtidigt känner jag också att det inte är mer orealistiskt än något annat jobb. Jag behöver inte bli känd, det är absolut inte det jag är ute efter -- om så var fallet skulle jag försöka satsa på att lära mig att gå på vatten för att sedan säga att jag är Guds utsända dotter.
Jag håller faktiskt på att leta efter information kring en audition till ett filmprojekt som börjar senare i år. Det är visserligen utomlands, men rollen är liten så jag hoppas på att det är en "öppen" audition (jag tror inte att jag hinner träffa en agent innan, om man säger så :p).

Du har verkligen rätt med att det är lättare att bli lycklig om man vet vad som gör en det -- om man vet orsaken är det såklart det man på något sätt jagar efter :D

//Lisa

Solsken och vårkänslor

Nej, sommarkänslor till och med!! :D

Hej på er ^^
Jag har varit vaken ett bra tag, men jag spenderade hela morgonen med att titta på Atonement (Försoning). Det betyder med andra ord att jag spenderade hela morgonen med att gråta, men det är svårt att göra någonting annat när man ser filmen. Jag grät trots att jag satt med en korsordstidning framför mig, och det brukar aldrig hända. Jag brukar vara så upptagen med det att jag inte gråter, men mitt ansikte blev ändå rött av alla tårar. Vad säger det om filmen? :p

Ni som inte sett den -- se den! Även om den är sorglig är den otroligt vacker och otroligt bra.

Om en timme sitter jag förhoppningsvis på tåget in mot stan. Det skulle vara så typiskt mig att missa det bara för att det är mig vi pratar om, men jag ska försöka vara ute i god tid. I vilket fall som helst ska jag och några kompisar ha en picknick ute på Djurgården -- det blir jag, Linnéa, Linn, Tessan tror jag också följer med och till sist en tjej som heter Tove (jag har bara träffat henne två gånger tdigare, men hon är otroligt rar). Efter det är det bio som gäller, så jag kommer inte kunna uppdatera på ett tag. Jag ska försöka komma ihåg att ta bilder, men först och främst ska jag komma ihåg att ta med mig kameran så att jag kan ta bilder och förhoppningsvis hinner jag slänga upp dem här på bloggen när jag kommer hem ^^

Jag hoppas verkligen att ni har det bra och att ni får en bra dag -- här hemma skiner solen och det är rätt varmt ute nu för en gångs skull, och det har smittat av sig på mig ^^
//Lisa

Kuddar

Jag ska snart lägga mig (förhoppningsvis). Finns det någon bättre känsla än att kura ihop sig under ett täcke och gräva ned huvudet i en kudde? Just nu är det en av mina favoritkänslor, så därför bjuder jag på några bilder på kuddar av olika slag ^^



Det jag undrar är om man tappar eller återfår ett sötsug om man vaknar upp på dessa efter en tupplur :p


Om man gillar rått kött (eller vill reta vegetarianer) :p


Tänk att få vakna upp till pannkakor varje morgon xD


Rostad macka?


Stekt ägg?


...eller kanske kyckling? :p


Jag trodde först inte att det här var en kudde, men det var det till min förfäran :p


Vad härligt att vakna upp till texten "I ♥ U" varje morgon -- då vet man att man får hör det varje dag ^^


Jag gillar faktiskt sushi, även om det var ett tag sedan jag åt det...


Den här tog jag med bara för att det var lite kul. Om man vill vara riktigt taskig ska man köpa denna till Halloween xD

 

Skriv gärna vad ni tyckte :)

//Lisa

Första gången

Det finns en första gång för allt -- första gången man börjar gå, första gången man börjar prata, första gången man cyklar, första gången man går till skolan, första gången man går hem till en kompis, första gången man får en pojk-/flickvän, första gången man kysser denne, första gången man har sex, första gången man håller med Kissie i någon fråga...

Ja, det finns en första gång för allt, och det är oftast denna stunder man kommer ihåg och värderar. Det är inte konstigt att förstå varför man värderar den första gången mer än den andra, tredje, fjärde etc. men det är samtidigt synd att det är så det ska vara. Om man inte värderar den andra gången, hur kan man veta när man ska värdera den gång som kan bli den sista?

Jag har inte tänkt på detta tidigare, men jag har faktiskt försökt lista ut vad det sista jag sade till pappa var. Jag minns inte, och det är rätt förståeligt efter fyra år, men jag önskar att jag hade tänkt på det tidigare. Om jag gjort det hade jag kanske skrivit ned dem på ett papper för att inte glömma bort dem. Jag har verkligen ingen som helst aning om vad jag sade -- det kan ha varit "God natt" såväl som "Gå ut därifrån, jag måste in NU!". Det hade inte förändrat någonting, men det hade kanske påverkat mig på ett annat sätt. Om jag kommit ihåg mina sista ord skulle jag kanske ha kommit ihåg hans sista ord till mig, och det är det som börjar ta kol på mig nu. Jag har inte hört hans röst på över fyra år, och jag kommer inte ens ihåg vad det var han sade då.

Jag hoppas innerligt att ingen av er har förlorat en förälder, eller någon annan närstående, men om ni har det kan ni nog tänka er hur jag känner det. Det enda jag egentligen vill är att få prata med honom igen. Det är egentligen bara det, och det räcker inte med att gå till hans gravsten. Jag förlitade mig mycket på hans råd -- han var en av de få som verkligen lyssnade på mig och som kunde ge mig råd som funkade för mig. Jag gick till kuratorn ett par gånger i femman i samband med mobbningen, men hon kunde aldrig ge bra råd för mig -- hon kunde ju inte lära känna mig och var tvungen att ge ett oprtiskt råd, och det funkar inte alltid då man är så olika som individ.
Det är det jag saknar mest av allt -- samtalen. Någonting annat som gör att jag saknar honom mer nu än vad jag gjort tidigare är att jag hittat sådana intressen som han hade. Jag hittade en samlingsbok av Shakespears alla verk, och jag har läst igenom några av pjäserna och sonetterna. Samlingsboken tillhörde en gång pappa. Jag tror även att vi kunde ha pratat om böcker på ett helt annat sätt än vad jag kan prata med någon om. Jag gillar böcker som många andra inte ens läser -- jag tror inte att jag läst en bok som mamma någonsin har läst och just böcker utgör en stor del av mig.

Det här är faktiskt första gången jag tänkt såhär -- apropå första gånger -- och det är verkligen nu jag känner samma typ av tomma känsla som jag kände då jag fick reda på hans död. Det är inte lika smärtsamt som det var då -- jag kan fortfarande andas, tänka och hålla mig uppe, men tomheten jag känner påminner om den jag upplevde som 14-åring.

Jag skulle vilja ha ett samtal med honom, det räcker med enbart ett. Även om jag skulle vilja prata mer med honom efteråt skulle jag åtminstone värdera det samtalet och komma ihåg vem som sade vad. Det är något jag inte gör nu trots alla mina försök att minnas.

//Lisa

Triggers


 

Bara för att låten är sjukt bra, och för att jacob har en sjukt bra röst ;)
Triggers -- Plan Three

 

//Lisa

"Gå dig smal"

...och nu börjas det igen. Visserligen har denna typ av artikel aldrig upphört att existera, men just nu under våren och innan sommaren ser man sådana här artiklar överallt och i en stor grad. I en alldeles för stor grad om ni frågar mig. Träna för sin hälsas skull i all ära, men man ska inte använda vikten som ett argument. Man behöver inte vara smal för att vara hälsosam. Okej, jag är inte så hälsosam, men jag har ingen äventyrande hälsa (varken övervikt, högt blodtryck eller högtblodsocker etc.) trots att jag inte är särskillt smal. Vad säger det egentligen?

Det här har verkligen gått för långt nu -- alldeles för långt. Skulle man bli mindre uppskttad om man inte var smal? Skulle man bli mindre accepterad för den man är bara för att man har "fel" vikt? I teorin ska det inte behöva vara så, men i praktiken är det just så det är för många. Vad f*n spelar det för roll vad man väger -- hur påverkar det ens personlighet? Det typiska är att man ofta pratar om att man måste slopa dessa skönhetsideal, att man ska kunna se ut som Michelinmannen utan att bli dömd för det, och vad händer en vecka senare? Man läser rubriker som ger tips på hur man snabbast och enklast går ner i vikt. Man läser rubriker som säger hur man på bästa sätt kan trimma sin kropp inför den kommande sommaren!

Dubbelmoral? Det kan man ge sig f*n på att det är! Hur kan man ens stödja ett sådant här beteende? Ska man slopa idéerna om ideal så ska man göra det. Man ska inte prata om att göra det för att därefter ångra sig och börja om från första början. Man ska inte träna för att bli smal, man ska inte äta en mer hälsosam kost för att bli smal, man ska inte genomgå en massa operationer för att bli smal. Man ska träna för att bli mer hälsosam, för att det faktiskt hjälper kroppen och för att motverka sjukdomar och skador. Man ska äta en mer hälsosam kost för att även där motverka sjukdomar, för att minska riskerna för hjärtinfarkt. Operationer ska man inte vända sig till överhuvudtaget om det inte är absolut nödvändigt. I vissa fall är det livsviktigt med gastric by-pass, men man ska absolut inte vända sig till fettsugning -- vad är det som är så bra med det? Att det lämnar ett stort ärr över magen och att man lättare kan få återfall och gå upp igen?

Jag ska inte nämna hur många gånger jag tittat mig själv i spegeln och tyckt att jag varit fet, ful och äcklig. Ett par gånger fick jag även höra "tipset" om att själv betrakta mig noga i spegeln för att se varför jag inte kan ha vissa typer av kläder p.g.a. min kroppsform. Allt tack vare dessa idiotiska ideal. När jag vägde som mest hade jag två kilos övervikt (kanske fem som absolut max då jag undvek vågen under ett år kring den perioden), och det är inte farligt. Det tycker inte jag i alla fall -- det är inget man ska kallas fet för, men jag fick höra att jag var tjock när jag vägde mindre än det, när jag hade ett BMI på 22 (normalvikt: BMI 20-25). Trevligt, eller hur?
Jag är en av de som tagit stor skada av detta beteende, och det finns personer som mått betydligt sämre p.g.a. detta. Jag försökte aldrig svälta mig själv och jag har inte kräkts upp maten (medvetet i alla fall, men det är svårt att behålla det man ätit om man drabbats av matförgiftning). Ska det vara så svårt att förstå att det är någonting som detta som gör att många ungsomar faktiskt tar sina liv? Att detta lägger grund för mobbning som får en att känna sig så värdelös att man helt enkelt inte vill leva längre?

//Lisa

Uppdrag städning: Misslyckat

Hejhej :)
Det var meningen att jag skulle städa idag, men det gick långt ifrån bra. Jag kunde bara dammtorka av badrummet och städa toaletten (för mycket info? :p) innan jag blev yr och illamående. Mitt nästa mål är att bli klar med köket tills imorgon...
Min hosta har börjat ge med sig nu, men det är fortfarande svårt för mig att somna på kvällarna. Det positiva är dock att jag inte längra vaknar på mornarna och förväntar mig att åtminstone ena lungan ska ligga på golvet intill sängen. Jag är bara rädd att jag nu smittat Linnéa som jag träffade igår.

Jag har faktiskt inte så mycket att skriva -- det är inte så mycket som har hänt mig än. Det är inte direkt som att jag åkt till Farsta (som igår) eller att jag åkt på en ny hjärnskakning (förhoppningsvis dröjer det ett tag innan jag åker på en igen). Det här är säkert anledningen till varför så många anser att jag inte har något liv, men det är mitt liv och helt ärligt gillar jag det även om det finns vissa saker som saknas. Å andra sidan tänker jag inte tvinga fram det -- det är bara att vänta och se vart saker och ting leder någonstans ;)

//Lisa

Badkar

Vi är en av de familjer som har ett badkar istället för en dusch (vilket kan kompicera saker och ting när man är stressad), men det är inte i närheten av dessa.




Jag kommer i alla fall ihåg när jag var liten och tog ett bad tillsammans med kompisar (med badkläder), men vi kunde inte riktigt få plats. Vi borde kanske ha skaffat en sådan här :p


Fast den här är inte heller helt fel ^^


Om jag ska vara helt ärlig tror jag att ljuset skulle vara en "mood-killer"...


Badkar med diamanter? Kanske inte den bästa presenten...


Badkaret i sig gillar jag, men jag tror inte att ägarna tänkte igenom det då de satte parkettgolv runt om...


Denna kallas för Nirvana-badkar och jag förstår faktiskt varför :)


Kanske lite väl ömtålig...?


Är det bara jag, eller ser det ut som att mamman hade tänkt att använda sig av barnet i ett bakverk? :p

Fast jag måste säga att jag gillar konceptet med att ha ett "badkar" för en bebis bortsätt från diskhon ^^


Jag tänker på en val när jag ser denna :p


Om man gillar bad kanske man även kan tänka sig en simtur xD Förlåt, men den är verkligen djup :p

//Lisa

Materialiserat samhälle

Tro det eller ej, men det är ett sådant samhälle vi bor i.

Det är inte alls ovanligt att man ber sina föräldrar om pengar för att kunna köpa sådant som man inte ens behöver. Det är inte ovanligt att man lånar pengar av andra för att få det man vill ha -- vill, men inte behöver. Någonstans på vägen har många glömt bort att man kan tjäna ihop sina egna pengar genom att helt enkelt spara -- hur många får inte sitt barnbidrag i månaden? Hur många har inte ett jobb, och/eller får in sitt studiebidrag? Dessa pengar behöver inte spenderas på en gång, eller hur? Hur tror ni att jag har råd med allt jag köper? Jag sparar -- jag har just nu flera tusen på mitt konto just för att jag sparat och om jag klarar av det klarar vem som helst det.

Men det var inte (enbart) det jag ville få sagt. Jag och Linnéa pratade om saken på väg till Haninge från Farsta. Hur kom vi in på ämnet? Vi pratade om prostitution. Det är inte bara sjukt, men även läskigt att man kan prissätta en annan människa på det sättet man gör som torsk. Det är inte bara sjukt, men även läskigt att de prostituerade blir dömda på det sätt de blir p.g.a. det de gör. Många prostituerade blir tvingade till det -- många har själva inget val. Hur många människor säljs inte över gränser av män som misshandlar tjejerna för att själva kunna tjäna pengar på dem? Vet ni hur många män, och även kvinnor, som ser till att hundratals -- nej, tusentals -- människor blir sålda som sexslavar? Vet ni hur många kvinnor som kommer till skada p.g.a. detta? Förmodligen inte, för att det man tänker är att det är "en hora och inget annat". Självklart tänker inte alla så, men jag slår vad om att de flesta aldrig ens ägnat en tanke åt detta ämne. I stort bryr man sig inte vad som händer dessa kvinnor, ofta barn (ungdomar under 18), just för att de är prostituerade, just för att de säljer sex. Om de blir tvingade till det eller inte är tydligen inget man ska diskutera.

I vilket fall som helst berättade Linnéa att det faktiskt finns sådana som funderar på att sälja sig själva för att t.ex. få pengar till en ny mobil. Jag hoppas att ni inser felet i det lika väl som jag och Linnéa gör. Det handlar inte bara om att man faktiskt funderar på att sälja sin egen kropp för att få det man vill ha, det handlar om att man faktiskt har den valmöjligheten. Det där lät fel, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Man ska inte kunna sälja sin kropp -- om någon ställer upp på att sälja sig själv ska man vara mänsklig nog att säga "nej". Samtidigt, anser jag i alla fall, att man ser ned på kvinnor som faktiskt är prostituerade om man gör någonting sådant. Visst, det finns kvinnor som gör det frivilligt för pengarnas skull, men hur många är det på en skala? Det känns som att man gör narr av dem genom att ställa upp på någonting sådant för en mobils skull. Vad i helvete tänker man med om man ens funderar på att göra någonting sådant?

Jag har riktigt svårt att förstå hur man kan prissätta en människa såsom man faktiskt gör. Man behandlar andra människor som objekt, och vad händer? Det finns tjejer som mer eller mindre dör inombords p.g.a. detta. Det är som att de förvandlas till objekt efter att ha behandlats som ett under en längre tid.
Jag kan inte heller förstå hur man kan köpa en annan människa -- har det något med maktposition att göra? Är det då inte bättre att ligga med en tjej gratis, så att man faktiskt vet att hon vill det, och sedan köra rollspel? Hur skulle det ens vara om man fick veta att ens syster/dotter håller på med prostitution som torsk? Skulle man hjälpa henne? Det skulle man säkert, men man skulle inte bry sig om att alla kvinnor är någons syster och/eller dotter. Jag tänker lägga fram samma poäng som jag gjorde för någon vecka sedan; om man inte kan tänka sig att köpa sex av sin dotter och/eller syster, varför kan man då tänka sig att köpa sex av en annan kvinna?

//Lisa

Dagens inköp

Tja, Linnéa, du tappade ju kollen på allt jag köpt xD




Scarf från Cubus -- 79:-


Klänning från Gina Tricot -- 199:-


Shorts från H&M -- 199:-


Ytterligare ett par shorts från H&M -- 149:-


Tröja (som ser betydligt bättre ut i verkligheten) från H&M -- 129:-


Ni ser vilken bok -- 79:- på Akademiebokhandeln

 

//Lisa

Tisdag

Hej på er :D
Jag kom hem för en timme sedan efter att ha varit med Linnéa hela dagen :D
Det var verkligen kul att träffa henne -- vi tog en tur till Farsta för att shoppa lite, och konstigt nog åkte jag därifrån med enbart två plagg :p Lite värre blev det när vi tog bussen därifrån för att åka ända bort till Haninge centrum (det blev en resa på ungefär 30 minuter, om jag tänker rätt) -- jag kom ut från H&M med tre plagg och jag köpte även en till bok på Akademiebokhandeln.

Min dag började dock inte särskillt bra. Jag vaknade runt sju för att jag hostade, och det fortsatte i två timmar. När det väl var över flåsade jag som om jag sprungit ett maraton, men jag lyckades i alla fall somna om för att vakna några timmar senare. Jag börjar verkligen tappa tålamodet för hostan nu -- varje gång jag lägger mig ned kommer den igång, och det är en av anledningarna till varför jag stannar uppe så sent nu för tiden. Om det är det som får mig att inte hosta då är det klart att jag väljer det och håller mig till det valet så länge jag bara kan. Å andra sidan ger man lätt upp då klockan börjar närma sig halv fyra på morgonen. Just den biten är inte så rolig, och att man sedan hålls vaken ytterligare 30-60 minuter är defintivt ingen höjdare.

Men om man återgår till dagens alla plus -- förutom att ha varit med Linnéa hela dagen (vi har faktiskt pratat om att gå på bio senare i veckan) har solen även kikat fram, mycket av snön som kom igår är borta och jag åt årets första mjukglass (McDonald's "Glass med topping" räknas inte :p). Snart väntar middag och kvällen kommer att bli en TV-kväll ^^
Om det inte hade varit för hostan skulle dagen ha varit mer eller mindre perfekt :)

//Lisa

Blekfis

Japp, det är vad jag är, och vet ni vad? Det är en av de få saker jag gillar med mitt utseende. Jag gillar faktiskt att jag är blek, och det är därför jag färgar mitt hår mörkt. Det blir en sådan fin kontrast och det framhäver mina ögon på ett helt annat sätt. Det är även därför jag blir så irriterad på de som tycker att jag ska klä mig i speciella färger och färga håret ljusare för att se mer brun ut.

Jag har nämnt detta förut, men precis som med allt annat väljer jag att skriva om det här en gång till. nej, det är inte för att jag gillar repriser, det är för att det ska vara så svårt att förstå att man inte behöver vara brun för att kunna se bra ut (det är nu jag ber er att låtsas att jag ser bra ut). Det är precis likadant med att man inte behöver vara blond för att vara sexig, man behöver inte vara brunett för att se mogen ut etc.

Men vad är det som gör att man måste vara brun för att vara snygg? Alla solar sönder sig nu för tiden, så det kan inte handla om att man sticker ut från mängden genom att vara brun här i Norden. Visst, jag måste hålla med om att jag gärna är brun på sommaren, men det är för att jag är ute så mycket då -- det känns lite oroväckande att vara ute i solen tre timmar utan att få färg, men när det väl kommer till kritan är det inget jag bryr mig om just för att jag gillar att vara blek. Jag kan faktiskt inte förstå varför många blir så överraskade över det -- det är inte som att jag säger att jag vill operera in silikon i mina bröst för att få de större när jag redan har svårt att hitta underkläder som passar.

I andra länder (som Thailand och Indien) är det ett skönhetsideal att vara blek -- ju blekare man är desto mer vacker är man.  Det finns medel där som påstås göra en blekare. Jämför det med Sverige där brun-utan-sol krämer säljs i varje hörn. Skönt att veta att man kan vara naturlig i alla lägen, eller vad säger ni?
Min poäng är i alla fall att man inte ska behöva få sig själv att se mer brun ut om man är blek -- det är bättre att framhäva sådant och vara stolt över det istället för att dölja något som faktiskt utgör en del av hur man ser ut. Utseendet utgör en otroligt liten del om man tänker på det stora hela, och om ni som solar sönder er tänkte på det argumentet kan ni ju passa på att fråga er själva varför ni utsätter er själva för hudcancer. Det är bättre att vara stolt över sitt utseende istället för att dölja det. Det kommer alltid att finnas någon som är missnöjd med hur man ser ut, så man kan väl lika gärna fokusera på sig själv och sina egna åsikter istället för andras åsikter.

Jag är blek, och jag gillar det. Jag har mörkt hår för att jag färgar det mörkare, vilket kan ses som dubbelmoraliskt då jag ständigt skriver att man ska satsa på naturligt. Visst, det finns en viss dubbelmoral i det, men jag trivs som bäst i mörkt hår just p.g.a. kontrasten som bildas. Om ni trivs bättre med en mer solbrun hy än blek -- okej, fine. Man behöver inte vara brun för att se bra ut, men om det är det enda som kan få er att känna er bra... Tänk bara på att det finns andra alternativ -- man ska inte riskera att få cancer bara för att se bra ut. Man ska inte heller försöka övertala andra, sådana som mig, att ha på sig andra färger för att se mörkare ut när man trivs som man är (nästan :p).

Jag kan inte säga att jag kör på en helt naturlig look, men jag försöker i alla fall hålla mig till det så mycket som möjligt. Jag har sällan smink, och när jag har det har jag bara foundation (en nyans som "överraskande nog" inte är mörkare än min naturliga hudfärg), mascara och eyeliner som mest. Jag färgar även håret emellanåt, men det sker relativt sällan.

//Lisa

Handfat

Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men det publicerades aldrig trots att det låg sparat i arkivet. Tänkte bara säga det :p

Det är inte ofta man får se handfat i ett inlägg, och jag tyckte faktiskt om några av dessa :)



Det här är nog det coolaste handfatete jag har sett :p Å andra sidan är det antingen det här, eller vanliga vita man hittar överallt xD


Om fiskarna är äkta -- räknas detta som djurplågeri då?


Kanske inte så speciellt med denna bild, men det är kul att veta att man kan servera en buffé på ett annat sätt än att dra fram fem bord xD


Jag är nästan osäker på om vattnet åker ut i ledningarna i stället för ut på golvet, men det var en fin design ^^


Om lampan i taket skulle slockna :p


Jag älskar att det är så modernt men ändå gammalmodigt :D


Jag trodde först att det här var en tvål, om jag ska vara helt ärlig :p


Ironiskt att en möbel som ska föra ner rinnande vatten i avloppssystem är format som vattenfall ;)


I...love...it :D


Som jag skrev för några dagar sedan -- jag älskar sådant som är naturinspirerat ^^

 

//Lisa

Måndag

Hej på er :)
Är allt bra med er? Själv kunde det ha varit bättre. Min hosta vägrar ge med sig -- tvärtom håller det på att bli värre nu, men jag antar att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Det var faktiskt meningen att jag skulle åka till några vänner till familjen tillsammans med syrran och mamma, men jag kände att jag inte skulle kunna klara av det -- mamma frågade mig till och med om jag fått lunginflammation för att jag hostar som en galning :p Jag har faktiskt aldrig haft det, apropå det, och jag hoppas att det förblir så.

I vilket fall som helst blir det film med en massa glass (och mat också för den delen) som gäller för min del, och det är något jag definitivt inte klagar över ^^ Om jag haft ett gäng kompisar här, om det hade varit soligt och om jag inte varit hostig skulle det ha varit en perfekt filmkväll, men man kan ju inte få allt. Fast sol hade verkligen inte skadat -- det har varit mulet hela dagen, men det är nte det värsta. Snön, som precis börjat försvinna, bestämde sig för att komma tillbaka nu under natten. Visserligen har hälften hunnit smälta bort under dagen, men den andra hälften finns fortfarande kvar. Att den aldrig ska lära sig att den inte är välkommen i mars/april. Jag gillar snö, men bara under rätt årstid. Det kan vara snö över julen och nyår, och jag älskar stämningen då den ligger kvar över Alla hjärtans dag, men därefter kan den gott och väl försvinna för att komma tillbaka först i december igen.

Jag ska nog återgå till filmen, och springa för att hämta glassen som ligger och ropar efter mig i frysen ;)
//Lisa

Min dröm...

Det är nog ingen överraskning vid det här laget att jag vill bli skådespelare och att det har varit min dröm sedan jag var runt sju-åtta år gammal. Det är inte heller någon överraskning om vad det är jag gillar med det, den känslan jag får när jag är på scen. Det är nog inte heller någon överraskning att det är relativt få som stöttar mig i det här...

Mina kompisar tycker att det är coolt att jag tänker försöka satsa på ett filmprojekt som tar vid i höst/vinter, och jag har deras stöd. Linn kan till och med ställa upp att följa med mig till audition om det krävs, och hon är inte den enda. Grejen är bara att jag inte har samma stöd från min familj som tycker att jag ska börja med amatörteater, men frågan är vad det är som gör att de tycker det. Jag vill som sagt helst göra film. Nej, det handlar inte om att få så mycket uppmärksamhet som möjligt -- det handlar om att inte riskera att ramla ned från scenen eller att ramla överhuvudtaget. Jag behöver utrymmet att kunna göra bort mig då jag är den jag är -- den klumpigaste människan ni någonsin kommer att höra talas om. Natta har till och med börjat kalla mig för Bella (ni som läser/har läst Twilight-böckerna fattar vad hon menar).
Problemet med film är att det oftast krävs ett visst utseende -- ett utseende som jag utan tvekan saknar, och det är det som är det värsta. Jag är inte "Hollywood-snygg" -- jag ser inte mig själv som snygg överhuvudtaget. Jag är kort och bred. Jag har ett kantigt huvud med runda kinder. Mina ögon är små, min läppar likaså och vi ska inte ens gå in på näsan. Samtidigt känner jag dock att man behöver en viss mångfaldhet inom filmbranchen, så jag hoppas fortfarande på en skala ^^

Vad vill jag få sagt med detta? Jo, att det känns som att vissa försöker anspela på mitt utseende för att försäkra mig om att jag inte kan få det jag vill ha. Andra verkar även indikera på min intelligens -- att jag är så smart och att jag kan bli vad jag vill bortsett från det jag faktiskt vill. Det känns som att man säger att jag är för ful och smart för att kunna bli skådespelare. Det där med utseendet kan jag visserligen förstå, men jag har ändå svårt att tro att det ska kunna hindra mig från att bli det jag vill bli.

Jag kommer ihåg i trean när jag hade drama som Elevens Val. Vi körde på stolpmanus för att vi lättast skulle kunna spela -- för att vi lättast skulle kunna ha någonting att säga, och för att vi inte skulle riskera att förlita oss för mycket på ett manus som vi sedan skulle glömma bort. Jag hade visserligen en liten roll, men den karaktären var rätt betydande och jag minns den känslan jag fick när jag och min "man" satt där.
Vi skulle spela en variant av Hans och Greta, och jag var mamman (det var inte tänkt från början, men min kompis vile byta med mig då hon inte visste vad hon skulle säga). Jag skulle därför försöka övertyga min "man", och för mig kom replikerna naturligt. Jag har alltid varit reativt bra på att övertala andra, och det var den sidan jag kunde använda mig av och efteråt sade några av de andra att jag var bra -- att jag var jättebra till och med. Det kändes som att jag blev uyppskattad genom att helt enkelt vara mig själv. Det var faktiskt den dagen som gjorde att min dröm kom till liv även om jag haft ett intresse tidigare.

På något sätt har jag svårt att tro att mitt utseende skulle utgöra ett hinder för mig. Brist på talang är fullt förståeligt, men utseende? Det är inte direkt som att jag försöker komma med i en amerikansk såpopera där man kan vara hur dålig som helst så länge man ser bra ut.

Det känns så fel att alla kan bli vad de vill bli förutom jag p.g.a. hur jag ser ut...
//Lisa

Söndag

Hejhej ^^
Jag har känt mig ganska borta hela dagen, att jag inte riktigt varit närvarande på något sätt. Låter det konstigt? Ja, men när har jag varit någonting annat än konstig? Jag tror att det är det som är min charm ^^ Inte är det min klumpighet i alla fall -- på den fronten är jag minst sagt patetiskt (hur många gånger ska jag behöva gå in i Mys resväska för att inse att den ligger där den har legat i en vecka nu?).

Hur har ni haft det idag? Det skulle vara kul om ni svarade på frågan (ni svarar aldrig på mina frågor, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det :p), för det hade jag tänkt att göra. Visserligen har jag redan gjort det, men jag kan ändå göra ett försök.
För det första kom jag upp rätt sent idag, men det beror ju på att jag stannade uppe så sent. Det blev defintitvt inte bättre av att jag därefter hostade i en halvtimme. Jag skojar inte när jag säger att det känns som att min lunga försöker rymma.

Jag har sedan spenderat dagen med främst My och Asia, men jag har även suttit vid datorn en hel del -- jag har försökt mig på inlägg flera gånger under dagen, men jag kan inte koncentrera mig på skrivningen (vilket gör att inläggen blir så osammanhängande som de kan bli) och jag får inte längre någon inspiration på det sätt jag brukade få. Å andra sidan tror jag att jag kommer att komma igång igen nu till sommaren med allt som sker då -- tonåringar som försöker banta ihjäl sig själva för att "komma i form" och personer som kallar andra för fetto bara för sakens skull... Det är hemskt att det ska behöva vara så för så många människor.
Nu på kvällen har jag försökt att rita, men det har gått åt helvete. Jag avundas verkligen er som har den förmågan, för jag saknar den helt. Jag har fått till vissa bilder, men det är en handfull och i jämförelse med alla mina försök är det en droppe i havet.

Imorgon är det sova ut som gäller, och samma sak gäller resten av veckan :D Det här lovet behövdes verkligen, och jag är snart helt klar med projektarbetet nu. Jag hade tänkt att sätta mig ned med min projektrapport snart -- med tanke på att jag skriver en uppsats som arbete är det inte så mycket jag behöver skriva i min rapport. i uppsatsen har jag ju mina frågeställningar samt val av metod av material etc. Jag hoppas bara att det blir bra...

Jag har ingen aning om hur jag kom in på det, om jag ska vara helt ärlig, men jag är bara så lättad att det snart är över och därefter är det London som gäller!! :D
 
//Lisa

Igår

Som jag skrev igår, det finns inga ord som kan beskriva vad jag, My, Linn och Tessan gjorde igår xD






Jag är lite besviken över att My och/eller Linn inte filmade mig när jag gungade. Eller gungade och gungade -- jag fastnade i gungan och kunde inte ta mig loss. Tessan försökte vinkla gungan så att jag kunde stå upp, men vad som hände var att jag stod nadböjd med ett stort däck runt rumpan som putade utåt. För mig gjorde det ont, för de andra var det bland det roligaste som de någonsin sett.

//Lisa

Lev!

Om man inte har något liv, vad gör man då? Man fortsätter leva.

Det är så jag känner. Man behöver inte städigt vara med kompisar för att ha ett liv så länge man själv låter sig ha ett liv. Vad ett liv är kan endast vi själva bestämma -- vad är vi mest bekväma med? Vad trivs vi med? Vad behöver vi för att känna att dagen har varit bra?
Alla har olika synpunkter på vad ett liv är -- inget är fel, men det finns inte heller något som är rätt. Det är subjektivt -- när någon säger att man inte har ett liv kommer det alltid finnas någon som inte håller med. Det är just därför man ska se till att leva även om andra anser att man inte har ett liv, och genom att leva följer man sin egen väg istälet för att kravla sig in på andras för sakens skull. Hängde ni med på vad jag menade?

Det finns många som bir utsatta för mobbning med just "liv" som grund. Vad händer? Man slutar leva. Man slutar vara sig själv -- antingen för att man blir så tillbakadragen att man till sist skyggar undan från den man en gång var, eller så lämnar man den personen bakom sig för att bli någon helt annan och därmed undkomma mobbningen. Det är det som är det värsta med mobbning, och man hittar inte riktigt tilbaka till sig själv igen. Mobbningen sätter sina spår och påverkar en på ett sådant djupt plan att man inte glömmer bort det. Man glömmer aldrig bort vad man utsattes för, vilka personer som var med och hur man själv kände. Just känslorna har en tendens att återkomma -- om man en gång känt sig värdelös, ful och äcklig krävs det inte mycket i ett senare skede att göra det igen. Människor har en tendens att gräva ner sig i sådant som påverkat en negativt -- jag tänker mer på de gånger jag blivit kallad fet och korkad än på de gånger jag hört att jag är söt och smart. Jag antar att det har att göra med att man inte har tillåtelse på det sättet att se det positiva hos sig, och det gör att man fokuserar på det negativa och tror att det är det som är sant... Men har ni inte tänkt på det? Om jag skulle skriva i en personbeskrivning "Hej, jag heter Lisa och jag är söt" skulle jag direkt anses vara arrogant, självupptagen och/eller utseendefixerad.

Jag har själv blivit utsatt för mobbning -- en mopbbning som varade i tre-fyra månader, tror jag. Det började lite smått i mars, och det blev ett helvete i maj/juni. Jag var elva år då, skulle fylla tolv. Det var alltså för sju år sedan, och jag kommer fortfarande ihåg vad jag utsattes för och hur jag kände mig. Personer sprang ifrån mig så fort jag frågade om vi kunde hitta på något. Jag ställde frågan, och de sprang ifrån mig mitt framför mina ögon. Ibland hände det att de srang ifrån mig när jag skulle byta skor eller hämta mina nycklar för att kunna låsa upp cykellåset. I vilket fall som helst sprang de ifrån mig, och jag fick en hypotetisk förklaring att det skulle ha något med min vikt att göra. Jag blev kallad fet i ett senare skede, men just detta kommer jag ihåg så otroligt väl. Det var därför jag reagerade så starkt för några månader sedan när jag blev kallad för "Lilla gumman" -- jag kallades det ett par gånger under de där månaderna. Det är även nedlåtande i det sammanhanget hur man än vrider och vänder på det, men just de orden överuvudtaget... Det är något jag har väldigt svårt för än idag, och jag hoppas att ni respekterar det. Jag har inga problem med att man kallar mig "gumman" eller "plutten", men just "lilla gumman"...
I vilket fall som helst blev jag så inåtvänd och skeptisk i många avseenden att jag förlorade mig själv, och på så sätt slutade jag leva. Jag vågade inte ta risker, vilket jag sedan blev kritiserad för. Även det sårade mig oerhört mycket, men jag har gått vidare med mitt liv. Jag har gått vidare med mitt liv, men jag glömmer inte och jag påverkas fortfarande av det i vissa sammanhang. Just känsan av att vara fet och ful har suttit sig kvar. Även om jag inte längre tror på att jag är tjock och ful kan jag ändå inte se mig själv som attraktiv. Det är mitt nya mål i livet på mitt psykiska plan ;)


Ojdå, jag kom av mig (igen, men jag antar att det inte är någon överraskning vid det här laget :p), men jag har en poäng med det -- förhoppningsvis. Man måste lära sig att ta till sig de komplimanger man får -- åsikter är alltid subjektiva, men de är ändå åsikter så det finns en sanning i dem. Om någon tycker att man är snygg, är man snygg i dennes ögon och det är betydligt bättre att fokusera på den tanken än tanken om att man är ful. Det kommer alltid finnas någon som tycker någonting dåligt om en, så fokusera på de bra kommentarerna istället för de nedlåtande! Det kommer säkert finnas någon som säger att man inte har något liv, men vad gör det? Så länge man är nöjd med det man har ska det inte spela någon roll, eller hur? Det är som sagt var bättre att man lever sitt liv hur tråkigt det än kan anses vara -- om man ständigt gör sådant man inte känner sig bekväm med, sådant som man ständigt ångrar lever man inte ett liv. Ja, man måste våga ta risker, men det måste samtidigt vara risker man är villig att ta.

Även om man inte har något liv ska man inte sluta leva.
//Lisa

Påskafton

Hej igen ^^
Ja, jag är medveten om att de flesta sover -- det är antingen det eller andra grejer (hehe), men jag är den som håller mina löften så gott det går, och jag lovade att skriva senare så gissa vad jag gör nu ;)

Men som jag sade gjorde jag inte så mycket under dagen i sig -- först var det tvättstugan (även om jag inte använde tiden "fullt ut" -- jag hade den i två timmar istället för de fyra som ges vid bokning), och det var mellan vändorna som jag fick reda på att jag hade feber. Därför stannade jag hemma medan My och mamma åkte till mormor, men det var skönt att vara ensam. Jag tittade på en film, lade patient (av alla jag lade, och bara Gud vet hur många jag lde, förorade jag alla -- vad säger det om mig?) och löste korsord (eller, jag påbörjade några i en Knep och Knåp-tidning, men jag har inte tillräckligt mycket tålamod för dem om jag ska vara helt ärlig xD). Det var även skönt att kunna lyssna på musik och sjunga (visserligen ganska-så-vädigt-jättemycket faskt) som en idiot medan jag lagade mat ^^

Det var först nu på kvällen min dag fick lite liv -- Linn och Tessan kom förbi, och vi tog en promenad till en mindre lekplats man satt upp precis utanför min skola nyligen. Jag har en -- eller flera -- filmer därifrån som jag hade tänkt att lägga upp här på bloggen, men först måste de upp på YouTube och med tanke på att bara uppladdningen i sig tar 50 år hade jag tänkt att vänta med det tills imorgon (tekniskt sett blir det senare idag) som tidigast. Man kan inte beskriva med ord vad vi höll på med, så jag hoppas på att jag kan få upp filmen/filmerna imorgon så att ni sjäva får se xD
I vilket fall som helst kom vi hem rätt sent, och klockan är rätt mycket nu så ni kan gissa er fram till hur trött jag är. Fast det roliga är att jag fått i mig så mycket koffein nu mot slutet att jag är mer skakig (en stor nackdel med hjärtklappningar) än trött just nu. Jag undrar hur det ska gå när jag ska lägga mig -- hmm...

Jag hade hoppats på att ge fler detaljer, men det enda jag egentligen kan berätta om kan inte ens beskrivas med ord för att det ska bli rätt, så där blev det ett litet dilemma för mig :p Jag hoppas att ni inte somnade när ni läste detta, men om ni gjorde det är det säkert en bra sak -- speciellt om ni läser detta mitt i natten :p

Återigen, jag hoppas att er påsk har varit bra :)
//Lisa

Fortfarande vid liv

...Det var bara det jag ville få sagt -- i alla fall innan jag går och lägger mig ^^
Jag hoppas att ni alla har fått en bra påsk. Själv har jag varit febrig hela dagen, men det blev bättre nu på kvällen. Det var som sagt var meningen att jag skulla åka hem till mormor under dagen, men jag hade inte orken imorse -- framför allt inte efter att jag hade tvättat (det är sådant man måste göra när katten kissar bland de nytvättade kläderna), så jag var hemma och tog det lugnt framför TV:n och en korsordstidning :)
Nu på kvällen träffade jag Linn och Tessan, men jag kommer gå in på fler detaljer senare om det går bra :p Jag och My tittar på New Moon (My passade på att köpa den när vi var nere på ICA) just nu, och jag får faktiskt ont i ryggen att sitta såsom jag gör. Stolen är inte så flexibel, och min rygg är helt vriden, vilket börjar känas nu :p

Jag hör av mig senare under kvällen (eller snarare natten) ;)
Kram på er, och glad påsk!!
//Lisa

Ansvar

Vi har alla ansvar.
Vi har alla olika uppgifter att se till att få gjort -- som student har man som ansvar att se över sina studier, som förälder har man ett ansvar för sina barn, som barn har man ett ansvar att hjälpa sina föräldrar... Jag tror att ni förstår min poäng vid det här laget.

Som bloggare har man också ansvar, inte minst om man står bakom de större bloggarna. Man har ett visst ansvar då man vet att man har många läsare, unga läsare, som läser det man skriver. Bara för att man har den typen av status betyder det inte att man bör utnyttja den för att kunna ta ännu mer plats i samhället. Det är fel av läsare att döma en person enbart utifrån det som skrivs på en blogg, men det är minst lika fel av bloggare att skriva sådant som man inte står för.

Det finns bloggare som redan har fått mycket publicitet, men som ändå ska ha mer bara för sakens skull. De skriver sådant de inte står för när det väl kommer till kritan, och det är riktigt patetiskt. Om man inte står för en åsikt ska man inte uttrycka den. Så enkelt är det, men tydligen ska det vara just det. Man skriver kränkande åsikter för att man ska...ja, vadå? Framstås som ännu mer korkad än vad man faktiskt är? Ja, faktiskt, men till vilken nytta? Är det inte bättre att helt enkelt vara sig själv? Det är så dumt att bygga upp en fasad då den ändå kommer att riva, och framför allt när man bygger upp en fasad om att vara korkad blondin. Fast å andra sidan måste jag medge att det funkar då det är det de flesta dras till -- uppenbarligen...

Okej, jag är trött nu och det märks verkligen på inlägget, men för att gå rakt på sak tar många unga åt sig det som skrivs. Om man har dålig självkänsla och läser att det är äckligt att vara "fet", hur tror ni de reagerar då? Det är det som är det läskiga med bloggvärlden -- bloggare kan få en sådan inverkan på personer bara genom sina åsikter, eller sina "åsikter", och just därför är det extra viktigt att man står för det man skriver och att man inte skriver något kränkande. Problemet är bara att de bloggare som ligger i toppen är ungdomar, och precis som många andra ungdomar tar man inte sitt ansvar -- man tror helt enkelt att man kan komma undan med vad som helst. Detta gäller definitivt inte alla storbloggare då det faktiskt finns de som inser var gränsen går.

//Lisa

Fredag

Hej på er :)
Det känns som att det var ett tag sedan jag satt och skrev, och på ett sätt stämmer det nog -- det var ett tag sedan jag faktiskt publicerade något (i alla fall för att vara mig), men jag har försökt att skriva inlägg tidigare under dagen som jag sedan fastnat vid. Varför ska det behöva vara så svårt att formulera sig? Just att skriva rakt från hjärtat borde egentligen vara relativt lätt, men det är svårt.

I vilket fall som helst har jag inte gjort mycket idag. Det betyder att jag inte gjort någonting förutom att hosta som en galning. Jag skojar inte när jag säger att det känns som att min ena lunga försöker rymma från min kropp :p Jag kom inte heller iväg till vårdcentralen, men det gör inte så mycket. Jag är ganska lättad över det faktiskt, för jag har -- av någon anledning -- svårt för att hosta på buss och tåg. Jag vet att jag inte är den enda, och det är definitivt något man måste börja prata om. Varför ska det behöva vara så svårt att hosta på en buss? Om man måste hosta ska man väl kunna göra det -- det är ju inte direkt samma sak som om man behöver gå på toa (det kan man verkligen vänta med tills man kommer ut från bussen).

Imorgon är det påskafton, och vi har planerat att åka hem till mormor för att fira den med henne och vår morbror. Vi blir inte många, men man behöver inte ha så många människor för att ha det roligt, eller hur?
Har ni några speciella planer inför den kommande helgen?
//Lisa

Beach 2010

Åh, vad jag längtar till sommaren nu. Jag längtar tills det blir för varmt för mig att kunna somna (det där kommer jag få äta upp när det väl blir så varmt), jag längtar tills jag kan ta årets första dopp, jag längtar tills man kan äta utomhus på restauranger, jag längtar tills man kan ta kvällspromenader då det fortfarande är ljust ute... Som sagt, jag längtar till sommaren.
Men det finns vissa saker jag inte alls ser fram emot med sommaren -- bantningspressen, "Beach 2010". Även om jag personligen inte tar åt mig känns det även jobbigt att det ständigt dyker upp tips hur man snabbast går ner i vikt så att man har det klart när sommaren kommer. Det är även jobbigt att det ständigt dyker upp löpsedlar för Aftonbladet och Expressen där man kommer med nya "supermetoder" för hur man går ner tio kilo på tre veckor, eller vad det nu kan vara. Kan man inte komma ut med tio tips om hur man får bättre självkänsla? Nej, för istället kör man på bantning.

Det kom vissa år då jag hade ångest över det här. Värst var det sommaren för snart två år sedan. Jag kunde inte ens bada i bikini då -- det var linne som gällde för min del. Jag kände mig så pass fet vid den tidpunkten, och hur bättre tror ni att jag kände mig varje vecka när löpsedlar om hur man snabbast går ner i vikt dök upp? Jag kunde faktiskt gå in på dessa tidningar och kolla upp dessa tips och träningsformer som jag försökte hålla mig till. En gång testade jag tio olika grejer på en och samma gång, vilket såklart resulterade i världen träningsvärk som gjorde att jag lade av med det.
På många sätt kände jag mig även okvinnlig. Det är svårt att förklara, men det var det bästa ord jag kom på -- på något sätt kändes det som att det skulle vara kvinnligt att vara smal, men ändå ha kurvor. Kurvor har jag alltid haft, men de har alltid legat på fel ställen. Nu gillar jag det hos mig, men då kände jag mig okvinnlig och nästan äcklig. Det är verkligen inte så det ska vara. Ingen ska behöva känna sig äcklig för att man har ett visst utseende.

Det är så sjukt att man säger "Killar vill ha tjejer med kurvor" när man sedan går ut med någon propagand-liknande-form som säger det motsatta. Vad ska man följa för ideal om man blir kritiserad oavsett vad? Varför ska det ens finnas ideal överhuvudtaget? Det räcker faktiskt med personlighet -- det är faktiskt det som gäller när det kommer till kritan. Vad är det som gör att man blir riktigt kär i någon -- är det för att den andra personen har sex-pack eller snygga bröst, eller är det för att personen i fråga har en härlig personlighet?

Vi borde faktiskt slopa hela konceptet med "Beach 20**" -- man är lika snygg oavsett om man är rund eller pinsmal, så varför utsätta sig själv för något för ett ideals skull? Är det inte bättre om man istället satsar på sig själv -- att man satsar på att gilla sig själv och förbättra sin självkänsla?
//Lisa

Whataya Want From Me


En låt jag tycker är väldigt fin och som fastnat i min hjärna ^^
Whataya Want From Me -- Adam Lambert


//Lisa

Duktig flicka

Jag hatar det uttrycket, men det är det jag känner att jag är nu -- jag är klar med mitt projektarbete!! Okej, bara teorin, men det är den jobbiga delen. Det enda jag har kvar nu är analysdelen där jag ska slänga in mina egna tankar om saker och ting, och med tanke på hur många gånger jag har skrivit om rasism här på bloggen tänker jag att det inte kommer ta lika lång tid som resten av arbetet. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit med det, men ämnet är ingenting jag ångrar -- jag vet att jag valt ett väldigt omfattande ämne, men det är någonting jag har en passion för. Och nu är jag klar.

Ni har ingen aning om hur lättad jag är just nu -- jag vill hoppa runt och dansa, men det går inte för att jag är så trött. Jag är även otroligt hungrig då jag glömt bort att äta middag. Det var verkligen inte meningen, och det är långt ifrån bra, så jag ska ställa mig och laga mat så snart jag kan. Det blir som tur var bara någonting enkelt och någonting väldigt okomplicerat och otroligt gott (jag älskar Hälsokökets vege-schnitzlar -- de kostar lite mer, men det är definitivt något jag rekomenderar till er).

Om jag lyckas sluta hosta är det förmodligen träning imorgon som gäller, men jag är nästan osäker på om jag kommer kunna klara av det. Jag hoppas verkligen det, för det är kul att träna med Linn. Det är så lätt att prata med henne, och det är alltid bra att ha någon att prata med när man tränar -- man tänker inte så mycket på ansträngningarna när man lyfter vikter (eller vad man nu gör), man blir motiverad på ett helt annat sätt och man kan hjälpa varandra.

Okej, jag måste äta innan jag svälter ihjäl.
Jag hoppas att ni haft en bra dag ♥

//Lisa

Första april

Hur många av er har blivit utsatta för ett första-april-skämt? Hur många av er har legat bakom ett?
Jag kan redan nu säga att jag varken blivit utsatt för ett, eller på något sätt varit delaktig i ett. Jag är faktiskt ganska glad över det förstnämnda -- senaste gången jag utsattes för det kallade en person mig för fetto, och det är inte direkt något jag kallar för skämt eller rackartyg.

Jag kommer ihåg när jag var liten -- att säga att någons kläder var fläckiga var det typiska skämtet. Okej, det var det enda skämtet, men det gick alltid hem bland oss sexåringar. Jag försöker faktiskt lista ut vilka typer av skämt som gäller nu, men jag kan inte komma på något. Det är väl det som är nackdelen med att inte bli utsatt för något skämt xD

idag ska jag även påbörja med vegetariska månad, så vi får se hur det kommer att gå :p Jag vet redan nu vad jag vill äta ikväll, tror jag i alla fall, men om ni känner till något som går snabbt och som är enkelt att fixa får ni gärna skriva en kommentar. Jag har fått ett tips om att göra som en köttfärssås fast med quornfärs istället för kött. Sedan finns det schnitzlar jag kan köpa och jag ska leta rätt på vegetariska vårrullar också ^^
Men som sagt, kom gärna med förslag som jag kan testa ;)
//Lisa

Bilder -- gamla som nya ^^

Jag tänkte först börja med de bilder jag egentligen skulle ha lagt upp för snart en vecka sedan, nämligen de från kvällen hos Linnéa ^^


Hela gänget hos Linnéa ^^

 


Jag och Linn -- jag hade tänkt mig att Linn skulle vara mer spexig än vad hon var, och jag hoppades på att jag inte skulle se ut som en uppblåst ballong xD


Jag och Matilda :)





Linnéa, Kim och Linn ^^


Så uppskattad är jag xD





Det var synd att Linnéa inte kom med :p


Kvällens sista bild


Några bilder på min studentmössa...



Vad tycks? ^^





Någonting säger mig att jag borde hoppa ur min pyjamas snart (a)


...och till sist min tatuering ;)

Angående finnarna -- försök själv att smörja in ryggen med hudkräm fyra till sex gånger per dag utan att få finnar.


//Lisa

Torsdag

Helvete!
Jag kom inte iväg till skolan idag. Jag låg hela natten och hostade, vilket gjorde att jag fortfarande var vaken runt fyra på morgonen. Hostan sitter fortfarande kvar, men inte sömnbristen -- efter fem timmars sömn gick jag upp för att göra mig i ordning för skolan, men det blev för mycket (plus att jag hade feber, men det var så lite att jag inte ens bryr mig om det :p) så jag stannade helt enkelt hemma. Bra att jag missar en redovisning på engelskan...

Jag har faktiskt kommit en bra bit på mitt projektarbete nu, apropå ingenting, så jag ska fortsätta med det nu idag för att sedan skicka in det. Jag har äntligen hittat en hel del om nazism, och jag har skrivit drygt två A4-sidor om enbart det :D Mer kommer också, och anledningen till varför jag är stolt över det...tja, skulle inte du vara stolt om du såg slutet på ett stort arbete? Jag är verkligen vid slutet nu -- jag har skrivit lite om medborgarrättsrörelsen för hand och jag har text om Martin Luther King... Jag är nästan klar med arbetet nu!! Det är i sådana fall om jag vill tillägga lite saker (koloniseringen av Mexico och eventuellt rasismen i Sverige), men annars har jag bara analysdelen kvar, och den vill jag vänta med tills jag fått respons på teoridelen. Det kanske dyker upp något jag måste tillägga eller ta bort, och jag vill inte skriva ned egna tankar/analyser på någonting jag inte ens vet om det ska vara med eller inte. Hängde ni med på hur jag tänker?

Ett annat plus är att det är lov nu för min del :p Synd bara att det skulle få en sådan här början, men det får duga. Det bästa är dock att det regnade hela morgonen här och det finns knappt någon snö på marken. Jag har även kommit på var jag lagt min kamera så bilder från förra fredagen kommer ploppa upp här senare idag, och jag slänger även upp bilder på min studentmössa ^^
//Lisa