Jag är trött

Jag är trött på att ha mer moral än mamma.
Jag är trött på att vara den vuxna här hemma.
Jag är trött på att tvingas till att respektera hennes val,
även om jag anser att de är oetiska,
när hon inte respekterar min vilja.
Jag är trött på att jag är den som ska trösta
utan att själv få den tröst jag behöver.
Jag är trött på att jag inte kan prata med min mamma
då hon är för omogon.
Jag är trött på att vända mig till bloggen eller kompisar i första hand
om någonting hänt istället för till min mamma.
Jag är trött på att jag inte får den hjälp jag behöver här hemma.
Jag är trött på att jag sedan blir kritiserad när jag begår ett misstag.
Jag är trött på att alla andra ska ha min hjälp
när mina rättigheter till hjälp tagits ifrån mig.
Jag är trött på att bli nedvärderad för att jag inte har ett jobb.
Jag är trött på att jag aldrig fått chansen att vara tonåring
-- att jag tvingades till att växa upp som fjortonåring.
Jag är trött på att möjligheten till ett tonårsliv har passerat.
Jag är trött på att vara trött på allt detta
-- jag är trött på att vara trött på allt.

Jag och mamma pratade om min student tidigare idag, och jag berättade att jag ville ha med släkten från Trollhättan -- min släkt från pappas sida. Mamma blev arg och sade att hon inte skulle kunna hantera det. Jag förstår att de har problem med varandra, men de är för i h*****e vuxna människor! Ska det behöva vara så svårt att komma överens för en dag?
Jag anser inte att det jag ber om är för mycket begärt, men tydligen är det så. Jag får inte bjuda hit dem för att mamma inte kommer att kunna hantera det, och det måste jag respektera. Jag måste samtidigt respektera alla andra val som hon gjort -- val som jag inte anser är etiska. Varför kan hon helt enkelt inte respektera mig för mitt val? Varför ska jag vara den enda som inte kan ha min familj med mig när jag går ut skolan? Varför ska det finnas en sådan rivalitet mellan dem som gör att de inte kan bete sig utefter sin egen ålder?
Är det verkligen så svårt att ha på sig en mask för en dag? Jag tvingades trots allt ha på mig en mask i fyra år!

I väntan på något bättre


Vad finns det att göra i väntan på att få komma in i duschen? Hmm...



Vilken svordom använder du mest?
Helvetesjävlaskit är rätt vanligt xD

Äger du en iPod?
Nej, men en MP3 :P

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
10.00

Hur många resväskor äger du?
En -- den jag fick i födelsedagspresent.

Använder du flip-flops?
Japp -- de är bekväma (så länge det inte regnar)

Var köper du dina matvaror ifrån?
Ica (ligger bara några 100 meter härifrån)

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Jag tar hellre, men det är kul att vara med om det blir bra

Vilken var den senaste filmen du såg?
The Shining

Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?
Med en vän :)

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Det beror på hur mycket jag vann, men förmodligen ett hus.

Har någon någonsin kallat dig lat?
Händer hela tiden :P

Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nej, men det har hänt att jag somnat snabbare då jag gått på medicin (dock 12 timmar senare)...

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?
Muse -- The Resistance

Vilken är världens bästa artist/grupp just nu?
Muse -- utan tvekan :D

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD?
För det första: nej. För det andra skulle jag inte berätta den här.

När var senast någon stötte på dig?
Ibland undrar jag om någon ens vill stöta på mig :P

Vad åt du till middag senast?
Älggryta med potatis

Använder du huvtröjor?
Nej -- jag gjorde faktiskt av med ett par stycken häromdagen.

Kan du vissla?
Ja

Vem var den senaste som ringde dig?
My

Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält?
Jag brukar inte gå på nöjesfält, men jag är barnsligt förtjust i radiobilarna xD

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Det skulle inte förvåna mig -- alla snackar skit någon gång, så det skulle vara överraskande om jag slapp undan.

Vilket riktnummer befinner du dig i?
-08

Tittade du på tecknat när du var liten?
Det gör jag fortfarande (älskar The Simpsons)

Hur stort är ditt närmaste köpcentrum?
Jag har inte kollat, men jag tar med mig en linjal nästa gång jag åker dit...

Hur många syskon har du?
Två -- en äldre "halv"bror (var kommer det där uttrycket från -- "halv"?) och en yngre syster.

Är du blyg inför det motsatta könet?
Jag är rätt blyg överhuvudtaget, och det har inget med könet att göra.

Vilken film kan du alla replikerna till?
Ingen, men efter att ha sett Titanic ett par gånger (för att inte nämna alla Vänner-avsnitt) känner man igen vissa repliker ^^

Äger du några band t-shirts?
Nope -- jag skulle köpa en förra lördagen, men det är läskigt när man blir ihop trängd bland personer som är 1½ dm längre.

När flög du senast?
Förra månaden då jag skulle hem från Kreta.

Hur många stolar står kring ditt köksbord?
Fyra.
 
Läser du för skojs skull?
Alltid :D

Pratar du några andra språk?
Engelska, franska (den är dock väldigt begränsad) och ett par meningar på spanska (inte för att det är något att skryta om).

Diskar du din egen disk?
...och de andras...

Har du gråtit offentligt?
Japp, och det är inget jag skäms över ;)

Har du en stationär dator eller en laptop?
Båda, även om det bara är lap-topen som är min (och knappt det...)

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Nej -- jag gillar att lära mig nya saker, men jag har inte orken.

Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?
JA!! :D

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Nej -- jag tycker att man kan betala för sitt eget ^^

Kan du kasta macka?
What?

Har du någonsin varit på Jamaica?
Nej.

Vad har du med dig in på bion?
En kompis och i vissa fall något att dricka ^^

Har du dejtat någon av en annan religion?
Jag brukar inte fråga andra vad de har för religion -- vad spelar det för roll?

Vad har du för väder?
Grått...

Har du en blogg?
Skulle ni tro mig om jag sade nej? :P

Vilket är ditt favoritämne på gymnasiet?
Juridiklektionerna :)

Gillar du att flyga?
Ironiskt nog, ja.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Ödmjukhet och humor. Ett annat måste är att han måste acceptera mig för den jag är (inte för att det är ett personlighetsdrag, men ändå)

När sov du senast på golvet?
Det var faktiskt ett bra tag sedan...

Vilken är din favoritdrink?
Jag har smakat två stycken -- tequila sunrise och mojito. Den förstnämnda är godast av dessa två ^^

Gillar du din boende-situation?
Nja... Jag skulle föredra att bo själv för att slippa pressen som finns här hemma "/

Vilken är din mammas hemstad?
Linköping

Din pappas hemstad?
Trollhättan

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
8-10 -- mindre än det är jag för trött för att kunna fungera, och mer än det gör att jag inte riktigt vaknar.

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Det händer att de är det...

Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna?
Nope ^^ Jag är en tyst liten skit :P

Vilken är din favoritfrukt?
Tsatsumas (när de är söta och goda)

Hur gammal blir du nästa födelsedag?
19

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Om man förstår vad det står spelar det inte så stor roll, men jag stör mig på de som skriver "Ja" istället för "Jag". Allt blir så osammanhängande!! :P

Tror du på liv på andra planeter?
Det verkar lite väl otroligt att Jorden skulle vara den enda planeten i hela rymden med jag vet inte hur många solsystem.

Tror du att Gud är man eller kvinna?
Jag tror inte på Gud överhuvudtaget, men varför kan man int leka med tanken att det finns en gud, och en gudinna?

Vad var det senaste du åt?
Älggryta med potatis. Har inte jag svarat på den här frågan tidigare?

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta?
Det är inte könet som avgör om jag kommer överens med en person eller inte -- det är personligheten.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Jag har hört flera anledningar, men en som jag faktiskt kommer ihåg är att jag fick mitt namn från min farmor.

Gillar du senap?
Nej, nej och åter nej.

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?
Suck it up.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
ALDRIG I LIVET!!!

Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv?
Jag vet inte...

Tycker du om att krama folk?
Japp, men det verkar vara få som gillar att krama mig :P

Skulle du säga att du är trendig?
Inte alls -- jag har en egen stil som jag följer, och ibland kan jag få det att funka.

Äger du en digitalkamera?
Ja.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Inga än så länge. Jag hoppas på att det är bra ^^

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det?
Japp -- varför kan man inte vara ärlig från första början?

Tycker du att du är attraktiv?
Långt ifrån, men jag tycker inte att jag är ful :)

Får du dåligt samvete efter du ätit kött?
Det händer faktiskt.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Jag har aldrig frågat :P

Min fredagskväll

Hej ^^
Det tog ett litet tag för mig att komma hem till mormor -- jag var tvungen att först handla en sak åt henne här hemma på Ica, och det blev lite struligt i kassan så jag missar såklart tåget precis.
Jag går till perrongen, då det inte fanns något annat att göra, och väntade där i en kvart. Det var inte så farligt i sig -- musik kan verkligen utföra underverk, men det blev rätt kyligt då det började blåsa. När tåget väl kom kände jag knappt av ena halvan av mitt ansikte. Det är nog den underligaste känslan jag någonsin varit med om...
Hemma hos mormor var allting lugnt, och jag hjälpte till så gott jag kunde. Det fanns dock inte så mycket att göra, så jag tror att jag var mer i vägen än någonting annat, men det gick bra ändå (tills jag skar mig på fingret -- hur vet jag inte).
Vi fick en riktigt god gryta, en riktigt god dessert. Vi pratade och skrattade, och sedan var det dags att åka hem.

Vad har jag haft för mig sedan jag kom hem?
Jag tittade inte på Idol för en gångs skull (även om jag knappt följer det överhuvudtaget), och fastnade för Morden i Midsomer på trean. När Linn påminde mig om att The Shining gick bläddrade jag snabbt förbi trean för att gå över till nian. Jag hade aldrig sett filmen tidigare, och jag var spänd. Jag har hört från flera att den ska vara skitbra och riktigt läskig. Jag var med andra ord taggad, men det dröjde inte länge förrän jag blev besviken. Filmen var rätt bra, men inte ett dugg läskig.
Det är synd att det finns så få skräckfilmer -- jag har bara sett en som verkligen var bra, och det är One missed call (den japanska versionen -- orginalversionen). Om ni vill se en bra skräckfilm rekomenderar jag definitivt den.
Har ni några tips på bra skräckfilmer?

Nära ögat?

Hej ^^
Jag ska snart åka hem till mormor -- jag ska äta middag hos henne tillsammans med familjen, och jag hade tänkt åka lite tidigare för att hjälpa till hos henne. Det är taskigt att lämna allt jobb åt henne när man har möjlighet att hjälpa till. Det betyder i alla fall att jag måste skriva lite snabbt, så det här inlägget blir inte så långt (förhoppningsvis).

Igår bestämde jag mig för att inte åka hem till Micaela -- hon ska ha en halloween-fest imorgon, och jag hade sagt att jag skulle komma. Jag har svikit henne så många gånger tidigare, och det är därför jag har så pass dåligt samvete över att bryta ännu ett löfte till henne.
Jag sade att jag kanske inte skulle nämna anledningen, men jag tänkte göra det ändå.
Ni vet att jag var ute på promenad i onsdags, och det var inte så farligt med det. Problemet var dock i slutet av den -- jag tror aldrig at jag har varit så rädd i hela mitt liv. Ingenting hände, men jag har fortfarande svårt att smälta det.
Jag var i närheten av en pizzeria, och jag skulle gå förbi en parkering. Den ligger i skuggan -- det finns inga lyktstolpar där -- och bakom finns det träd som inte gör saken lättare. Jag brukar alltid skynda på stegen när jag går där, och det gjorde jag nu också. Killarna kom dock inte bakom mig -- när jag gick på trottoaren kom det två killar emot mig. Jag tänkte gå över över vägen för att låtsas som att jag var på väg åt det hållet, och det finns även ett bostadsområde där som jag tänkte skulle skydda mig något.
När jag går över vägen blockerar en av killarna mig. Jag hade lite tur som kunde smita iväg emellan dem, men läskigt var det, och det blev inte bättre av att de ropade efter mig tills jag kommit en bit längre bort. Jag vet inte vad de hade tänkt göra om de lyckats "fånga in" mig, men i vilket fall som helst känner jag mig otroligt tacksam och lättad -- tänk om jag faktiskt tog mig ur en situation innan den satts igång. Det där lät konstigt, men ni förstår vad jag menar. 
Jag vet inte om jag hade tur, om det var nära ögat, eller om jag bara är paranoid. Jag vet dock att man inte blockerar någon helt utan anledning  och att man inte ropar efter någon för att höra hur man mår. 

Kalla mig vad ni vill, men som jag sade har jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Så fort det blir mörkt kan man inte ens gå ut utan att oroa sig över att bli våldtagen, och i domstol är det tjejens fel att hon blivit våldtagen för att hon antingen haft fel kläder på sig eller för att hon gick ut i mörkret överhuvudtaget. Vad har hänt egentligen?
Man ska kunna gå runt i de kläder man vill, och i de områden man vill utan att behöva oroa sig. Seriöst, vad är det med killar som håller på såhär? Är det verkligen en merit att attackera en tjej bakifrån så att hon inte har någon chans att hinna reagera, eller i grupp då tjejen inte har någon chans att göra motstånd överhuvudtaget?

Jag har inte riktigt hunnit smälta det här än, så jag känner mig lite osäker på att åka buss i 30-40 min för att sedan gå i 10 min när klockan är runt nio. Jag känner mig osäker att enbart åka buss den sträckan.
Jag ser faktiskt inget fel i just det här (det var inte meningen att låta arrogant -- jag är bara ärlig), men det är fortfarande jobbigt att jag känner mig tvungen att bryta mitt löfte (igen) då jag är för rädd.
Jag trodde alldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Ni skulle säkert tycka samma sak om ni såg mig :P (för er som inte märkte det skojade jag bara).

Rätt eller fel?

Jag är vidrig...
Det är så jag känner mig nu. Varför? För att jag kommer svika en av de snällaste människorna som finns, för att jag kommer bryta mitt löfte till henne, för att jag med största sannolikhet kommer att såra henne -- och det är inte första gången. Hon har alltid varit där för mig, och jag sviker henne gång på gång.

Jag trodde en gång i tiden att jag inte var värd några vänner. Nu frågar jag mig istället om mina vänner inte förtjänar någon bättre...

Jag kommer berätta mer imorgon vad det hela handlar om, och kanske varför jag gör som jag gör (det är av personliga skäl, så jag väljer kanske att inte berätta om det). Min poäng med hela det här inlägget handlar delvis om det jag kommer att göra, men främst om vad som är rätt eller vad som är fel. Jag vet att det är fel att behandla sina vänner illa -- jag är medveten om det. Det är just därför jag har så dåligt samvete, men samtidigt kan jag inte låta bli att göra det för min egen skull. Det låter oerhört själviskt, och det är det också, men jag känner att jag måste göra det som är rätt för min egen skull. ag har alltid tyckt att man ska göra det som är rätt för sin egen skull, men i det här fallet blir det på bekostnad av en av mina närmsta vänner.
Det är det här jag menar med att jag är vidrig.

Det är så sällan man vet vad som är rätt och fel i vissa sammanhang. I det här vet jag att jag gör fel, men jag kan samtidigt inte förmå mig själv att göra det rätta.
Vad har hänt med mig egentligen?

Spegel

Hej :)
Jag har tänkt (när slutar jag någonsin göra det?) på en sak gällande bloggar/bloggare -- man verkar vara en annan person i verkligheten än på bloggen. I vissa fall (egentligen sker detta i många fall) försöker man anspela på någon annan för att bli mer framgångsrik (inte för att jag egentligen förstår varför man vill bli framgångsrik genom att anspela på någon annan än sig själv, men det är en annan femma), men i andra fall framhävs bara vissa sidor.
Jag är egentligen en rätt glad person som gillar att vara på gott humör. Jag anser inte att man kommer särskillt långt genom att ständigt vara sur, arg och allmänt bitter, men när jag tänker tillbaka på de saker jag skrivit är det just bitter jag framstått att vara. Det var verkligen inte det som var meningen -- jag är i viss mån stolt över mig själv, och det skulle jag inte ha varit om jag inte varit glad. Jag har till och med kompisar som stör sig på att jag skrattar så pass mycket som jag kan göra.

Så varför är jag så bitter (någon måste hjälpa mig med ett bättre ord) på bloggen?
Trots att jag är så pass glad som jag är (jag fick det där att låta som att jag ständigt är hög eller något) finns det mycket som sårar mig, som irriterar mig. Jag är positiv av mig (ett klokt val jag rekomenderar till alla), men det finns mycket jag inte kan ta emot och slänga bort.
Jag tål inte feminister som vill att män ska förtryckas -- det finns de som tycker att det är rättvist, men det är inte rättvist att gå efter principen "Öga för öga, tand för tand". Det innebär bara att man sjunker till samma låga nivå.
Jag tål inte människor som säger att man inte duger som den man är -- att man är ful om man är blek, och äcklig om man är fet.
Jag tål inte människor som anser att vissa är bättre än andra p.g.a. bland annat hudfärg, etnicitet och bakgrund.

Jag ser bloggen på många sätt som en spegel (om skärmen är blank blir det nästan bokstavligt talat en spegel) -- man är sig själv i vilket fall som helst, men det är "fel" sida som visas.
Det som är högerhanden för oss är vänsterhanden för spegeln. Jag är glad i verkligheten, och framstås lätt som en bitterf***a på bloggen för att det finns som en spegeleffekt.
Jag kan inte tala för andra -- jag använder enbart mig själv som ett exempel, och jag drar inte alla över en kant.

"Du kan bli vad du vill"

Jag har hört den frasen flera gånger, och jag slår vad om att ni också hört den frasen en hel del gånger, men för mig känns det mer som hyckleri än som en uppmuntran.
Jag har varit osäker på vad jag vill bli alltför länge -- jag hade en period då jag ville bli åklagare, men den banan har jag lämnat nu. Det var faktiskt därför jag valde juridik nu till gymnasiet, och även om jag inte vill bli åklagare eller arbeta inom juridiken överhuvudtaget längre ångrar jag inte mitt val -- jag har fortfarande ett stort intresse för det, och det kommer jag aldrig komma ifrån. Det finns dock en skillnad mellan att studera ämnet och att faktiskt utföra det.

Så vad svarar jag när någon frågar mig vad jag kommer att göra nästa år. Jag är ärlig och svarar att jag inte riktigt vet ännu -- att jag kanske kommer resa runt, men om jag kommer på vad jag vill göra kommer jag fokusera på det. Om det finns något jag kan studera på universitetet kommer jag att göra det i första hand för att bli klar med studierna helt och hållet. På så sätt har man det gjort, men vad ska man studera när man inte har någon aning om vad man vill?
Det är här jag i många fall fått höra "du kan bli vad du vill", men frågan är om det faktiskt stämmer. Jag är själv väldigt osäker på det... Jag har ett visst intresse för ett yrke, och det har jag haft sedan jag var nio år. Problemet är att det tillhör en av de mest osäkra industrierna i världen. Sedan jag var nio år har jag varit intresserad av skådespel. Förstår ni vilken sits jag själv har försatt mig i? Det är det här hyckleriet kommer in i bilden -- tydligen kan jag bli vad jag vill bli, förutom det som faktiskt väckt ett intresse. Tydligen måste jag hålla mig inom vissa ramar, och jag kan förstå hur man tänker med tanke på att skådespel är en osäker industri, men det känns inte uppmuntrande när man får en respons som säger "Nej, det kan du inte bli. Tänk på någonting annat".

Jag är en person som anser att man ska stå för det man säger -- det är en sak om man formulerar sig på fel sätt som lätt kan misstolkas (tro mig, den situationen har jag hamnat i alltför många gånger), men hur kan "Du kan bli vad du vill bli" misstolkas? Om man menar någonting annat får man tillägga det på ett eller annat sätt -- det är antingen det eller att faktiskt visa stöd.

Hur kom jag in på det här från första början?
För att jag inte har någon j***a aning! Jag får höra att jag är så smart, att jag är så intelligent och att jag kan komma långt i livet, men tydligen har jag fel typ av intresse. Det är inte bara irriterande, men det sårar rent utav mig otroligt djupt -- det känns som att jag inte är tillräckligt bra på att bli det jag vill oavsett vad folk säger.
Börjar jag svamla på för mycket så att allt blir osammanhängande, eller hänger ni med på vad jag menar?

Tatuering

Hej :)
Jag kom hem för ett tag sedan, men jag fick tillgång till datorn först nu. Det är inte så överraskande att det första jag gör är att blogga, men jag är inte direkt oförutsägbar som person överhuvudtaget.
Jag åkte till Hökarängen tillsammans med My och Lizzie för att boka tid hos House of Pain. Det stämmer, näste onsdag ska jag tatuera mig. Det kommer ta ungefär tre timmar, och det kommer koste 2 000 kronor. Med tanke på hur stor den kommer att bli är det väldigt billigt -- jag hade en skiss som redan var rätt stor, och den brehövde ett flertal förbättringar. Den kommer säkert bli lite större, och den kommer slingra sig mer kring min höft. Jag tror verkligen att den kommer bli jättefin -- det är tre liljor. Visserligen kommer de vara svart-gråa, vilket My är skeptiskt till, men jag ska skaffa flera tatueringar som kommer vara antingen svarta eller svart-gråa. Jag gillar tanken på att alla mina tatueringar är sammankopplade på ett eller annat sätt -- färgtemat. Svart-grått är också lite mer min stil, så jag tror att jag kommer bli nöjd.

Jag kan knappt bärga mig -- Lizzie och My har frågat mig flera gånger om jag ät nervös. Om jag ska vara ärlig är jag inte det, jag är faktiskt exalterad och förväntasfull. Fast å andra sidan är det en vacka kvar, så jag kommer säkert vara mer nervös ju närmre onsdagen kommer.

Det här är en bra dag, än så länge -- för det första har jag fixat det här och för det andra skiner solen för första gången på flera dagar. Kvällen kommer dock vara lite mer sorgsen -- jag ska på en manifestation vid Sockenplan för de som hedrar Therese Johansson Rojo och som anser att domen mot 16-åringarna som ligger bakom hennes död var för mild. Ni som kan och känner för det kan åka till Sockenplan som ligger på tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra. Man ska vara där till klockan 18.00 och man ska ha ett ljus med sig som ska tändas en kvart senare.

De jag skulle åka med var slutkörda vid kvällen, så vi sade att vi skulle tända ett ljus här hemma istället.

Facit

Människan har länge försökt få svaret på allt, och för 500 år sedan hade man religionen att vända sig till -- religion hade svaret på allt. Det var under upplysningstiden som man började ifrågasätta detta i större grad, och man genomförde egna experiment. Människor var tvungna att få reda på svaret på alla möjliga frågor.
Det har hjälpt oss på vägen till att utvecklas -- hur skulle vi kunna utföra operationer för att rädda människor om vi inte kände till människans anatomi? Hur skulle vi kunna ge människor de rätta medicinerna och behandlingarna om vi inte kände till sjukdomen?

Problemet är att vi därefter vill ta reda på mer eller mindre allt -- inte ens framtiden får vara okänt längre. Många läser horoskop, och det finns de som besöker spågummor för att ta reda på om deras framtid är säkrad.
Varför måste människor ha svar på allt? Det räcker inte med uppbyggnad av människor, djur eller organismer överhuvudtaget -- vi måste ha svar på de saker som inte ännu är nedskrivna. Varför har vi ett begär att ha kunskap om allt? Kommer vi någonsin att få ett slut på denna kunskapstörst -- kommer vi någonsin nöja oss med de svar vi redan har, eller kommer vi försöka motbevisa den ena forskaren efter den andra?

Samtidigt finns det en sak som vi inte söker svar på, och det är döden. Är det för att vi inte vill veta svaret, att vi är rädda för vad som kommer att komma fram?

Insidan

Jag satt precis med näsan i tidningen från i tisdags (jag tänkte att jag skulle läsa den nu för att komma ikapp då jag inte läst den), och jag kom till avsnittet Insidan i DN. Den handlar om en kvinna vars särbos 13-åriga dotter är alltför blyg -- hon tar inga egna initiativ då det bl.a. är soligt, och kvinnan ser detta som en påfrestning då hon vill att de alla ska kunna bli en familj -- paret, hennes två döttrar samt mannens 13-åriga dotter. Denna 13-åring svarar tydligen bara på direkta frågor, och då med låg röst, och hon ler lite blekt då kvinnan pratar med henne.
I slutet av sitt brev skriver kvinnan: "Jag har svårt att få ihop hur han, som är så varmhjärtad och människoinriktad, kan ha misslyckats i så hög grad med att fostra sitt barn".

Även om man inte får läsa ur 13-åringens synvinkel, då det var kvinnan som skrev brevet, måste jag ändå säga att jag känner igen mig i henne. När jag var 13 var jag minst lika blyg och lika inåtvänd, och det handlar inte om hur man blivit fostrad -- det handlar om vad man varit med om.
Som 13-åring hade jag hunnit bli utsatt för mobbning, en tjej i klassen som jag då ansåg var min kompis sade att jag hade ett tråkigt utseende, och jag kände mig därför värdelös och tråkig. Mina föräldrar försökte få mig på bättre tankar, men i den typen av situation tror man att föräldrar bara säger sådana saker för att de måste, för att de inte ska framstås som dåliga föräldrar.
Om man tänker igenom på vad den här 13-åringen varit med om -- hennes föräldrar är skillda, och hon är det enda barnet. Något som jag har märkt är att barn utan syskon tenderar att klandra sig hårdare när någonting sådant sker. Jag kan ha fel, men det är något jag har tänkt på, och om man inte pratat om detta ordentligt kan det ha haft en bidragande effekt.
Att 13-åringen också är blyg tyder på att hon föredrar att vara åskådare istället för en mittpunkt. Detta vet jag för att jag är likadan. Även om jag inte är likablyg nu som jag var för fem år sedan, finns den sidan fortfarande kvar och jag hatar att stå i centrum och få alla blickar riktade mot mig. Om den här tjejen känner likadant är det klart att man får många spända stunder då man riktar all energi mot henne för att få henne att öppna sig. Det är inget som kommer att kunna ske under loppet av den dag -- det måste ske successivt. Samtidigt behöver man inte heller fokusera sin energi för att få henne att öppna sg -- jag är säker på att hon gärna delar med sig av sina åsikter då det inte blir ansträngt och då hon inte är under press.

Det var allt jag hade tänkt att skriva om den "psykologiska delen", och nu till min egentliga poäng -- den här kvinnan jämför sin sambos 13-åriga dotter med sina döttrar som är de sociala motsatserna. Man kan inte jämföra olika personer på det viset -- man kan jämföra olika personer som genomgått samma typ av situationer, men med tanke på att barnens situationer ser alltför olika ut är det inget man bör jämföra. Alla är olika, och alla reagerar annorlunda kring olika situationer. Det är inget man kan göra åt, och det är något man måste acceptera. Så fort vi stöter på något hinder kämpar många av oss för att riva ner det istället för att gå runt det. Man försöker pressa sig förbi hindret på det sätt som man själv tror är lämpligast istället för att använda sig av den metod som är lämpligast för situationen.
Förstår ni vad jag menar?
Om man tar den här kvinnan som ett exempel -- hon tror att den lämpligaste metoden är att ställa många frågor och försöka få 13-åringen glad för att få henne att öppna sig. Det gör att 13-åringen med största sannolikhet känner sig mer pressad och det gör henne mer inåtvänd. Den lämpligaste metoden för situationen är därför att vara sig själv, att visa att man värdesätter 13-åringens åsikter utan att pressa ut dem ur henne. Låt henne sitta med vid konversationer och ställ konkreta -- dock inte direkta -- frågor.
Ni som inte hängde med från början, förstod ni nu vad jag menade?

Den här flickan kanske också är blyg av rent personliga skäl -- att det är ett av hennes karaktärsdrag. Ska man klandra henne och/eller hennes föräldrar för det? Nej, det är något man måste acceptera. Hon kommer att förändras under tiden och utvecklas -- hon kommer inte alltid vara den blyga tjej hon är nu. Jag vet att jag inte är samma tjej nu som jag var för fem år sedan, och jag tvekar på att ni inte har förändrats/utvecklats under de senaste fem åren.
Hur många av er var inte blyga i tidiga tonåren? Hur många av er var inte osäkra på om ni dög för att hamna i en större kompisskara eller bli upptäckta av killar/tjejer? Det är naturligt att man går igenom en sådan period i livet, och det är inte alltid något man behöver oroa sig över. Som förälder räcker det med att visa att man alltid finns där som stöd och att man värdesätter åsikter.

Det var inte meningen att babbla på, och vara överdrivet moralisk (mer eller mindre), men jag känner igen mig så pass mycket i den här flickan. Två blyga 13-åringar med dåligt självförtroende och med pappan som bästa vän. Det är inte dålig uppfostran som leder till detta, utan osäkerheten som kommer från människor runt omkring en rent allmänt. Alla tonåringar känner sig mer eller mindre osäkra över hur pass mycket man duger -- är man för fet, har man för små bröst, har man en för säckig rumpa, är man tillräckligt smart o.s.v.
Det är där skon klämmer -- att man på något sätt inte kan vara sig själv utan att känna sig osäker. Det är det verkliga problemet.

Tillbaka till värmen

Nej, jag ska inte åka utomlands, men det låter nästan som att jag ska göra det, eller vad säger ni?
Jag kom precis hem från en promenad -- jag gick hemifrån för drygt en timme sedan. Jag har med andra ord varit duktig, så jag förtjänar de kakorna jag redan tryckt i mig.

Det är så få som tar en promenad nu för tiden bara för sakens skull. Det finns många som är ute och går för att gå ner i vikt (hur många löpsedlar har inte satts upp för att påpeka hur man kan gå ner genom att ta promenader?), många gör det för att träna, men hur mångaq gör det bara för sakens skull -- bara för att gå runt, få frisk luft och tänka?
Ett litet problem med att gå ut vid den här tiden är att det är svinkallt, så nu sticker det i hela kroppen då jag börjar få känseln tillbaka (när jag kom in i lägenheten kunde jag inte känna av mina kinder), men det var faktiskt värt det. Även om jag gick lite överdrivet långt känns det bättre nu när jag kommit hem -- det är ett sätt att fly från verkligheten för ett litet tag. Man behöver inte tänka på läxhögen som väntar när man kommer hem -- det är bara att lyssna på musik och tänka på låttexterna.

Jag ska gå iväg för att läsa lite nu -- jag har sagt flera gånger att jag ska göra det, men det har nog aldrig blivit gjort. Jag är verkligen bra på att hålla mina löften...
Kram på er ♥

God morgon

...jag har varit uppe i två timmar, så för mig är det fortfarande morgon. Att det är mulet och allmänt grått här hemma gör inte saken bättre. Vad hände med de soliga dagarna? Vad hände med det mysiga höstvädret?

Det är redan onsdag, och höstlovet är snart slut. Med den här dagen är det bara fem dagar kvar -- bara och bara, det räcker med fem dagar, men jag har en del saker inplanerat redan så tiden kommer flyga förbi. Jag ska åka till House of Pain antingen ikväll eller imorgon på förmiddagen, på fredag ska jag först in till stan innan jag ska till mormor för att äta middag. På lördag ska jag på en Halloween-fest, och jag har ingen som helst aning om vad jag ska klä ut mig till. Jag tänkte på Michelinmannen och Heffaklumpen (stavning?), men det är svårt att hitta en elefant-kostym.
Har ni några idéer?


Vad har ni för planer inför den kommande helgen? ♥

Sonett nr. 27

Jag satt och tittade igenom några sonetter som skrevs av William Shakespeare...

Weary with toil I haste me to my bed,
The dear repose for limbs with travel tired ;
But then begins a journey in my head,
To work my mind, when body's work's expired :
For then my thoughts (from far ware I abide)
Intend a zealous pilgrimage to thee,
And keep my drooping eyelids open wide,
Looking on darkness which the blind to see :
Save that my soul's imaginary sight
Presents thy shadow to my sightless view,
Which, lika a jewel hung in ghastly night,
Makes black night beauteous, and her old face new.
   Lo! thus by day my limbs, by night my mind,
   For thee, and for myself,no quiet find.

Något jag inte förväntade mig

Jag sitter framför datan igen, men det är inte den stationära.
Det stämmer, min lap-top har fått tillbaka sin åtkomst till Internet igen.
Jag träffade mormor i Farsta tillsammans med My och Asia. Jag hade min lap-top med mig, och det var meningen att jag skulle lämna in den på lagning hos The Phone House. Ni som följt mig ett litet tag kommer kanske ihåg att jag skrev om att jag åkte dit med mitt mobila bredband, då jag trodde att det var fel på det. Självklart var det inget fel på det, så felet måste alltså finnas hos min dator.
Jag kunde välja att antingen lämna in den där, eller ringa supporten. Jag valde det första alternativet och åkte in med datorn idag. Där sade dem att det kan vara antivirus-programmet som blockerar åtkomsten, så jag behövde inte lägga in den på lagning (jag var dock tvungen att å runt med datorn resten av vistelsen i Farsta, men det är en annan femma).

För ungefär en timme sedan avinstallerade jag det antivirusprogram vi hade (nej, det är inte fritt fram att skicka virus till mig), och efter att datorn startats om upptäckte jag en sak...
Vet ni varför jag fick ett mobilt bredband till min lap-top från första början? Det var för att jag skulle kunna komma åt Internet på den dator jag fick när jag fyllde 15 år (förstår ni vad jag menar med att jag är bortskämd?). Till en början hade jag trådlös internetuppkoppling på den, men det slutade fungera efter ett halvår.
Vi fick det åtgärdat förra året, men i vintras slutade det fungera efter att ComHem gjort en omprogrammering.
Jag trodde att det var den omprogrammeringen som gjorde att det trådlösa nätverket inte fungerade, men så var inte fallet.
Vet ni var jag försöker komma någonstans?
Om inte kommer svaret här på en gång -- det var såklart antivirusprogrammet som blockerat det hela, så nu när det är avinstallerat behöver jag inte ens det mobila bredbandet. Inte här hemma i alla fall -- mamma sade att det fortfarande var bra att jag fick det om jag tar med mig datorn någonstans då jag berättade detta för henne -- jag var rädd att min morbror slösat alltför mycket pengar på en födelsedagspresent till mig helt i onödan.

Kort sagt sitter jag vid min lap-top med tillgång till Internet för första gången på snart två månader, och jag behöver inte ens använda mitt mobila bredband för att antivirusprogrammet som blockerat åtkomsten till Internet från första början är avinstallerat.
Det var väl en bra sammanfattning?

Jag måste gå och lägga mig nu, men vi hörs senare under dagen ♥

Aschberg

Jag tittade på Aschberg som gick tidigare ikväll (tekniskt sätt igår kväll) -- Kissie, Paow och Dessie var gäster, så självklart var man tvungen att titta på det. Jag satt här hemma och hoppades på att de skulle bli kritiserade för deras sätt att blogga -- egentligen hade jag hoppats på en catfight, men det struntar vi i nu.

Jag blev väldigt besviken om jag ska vara ärlig -- det första Aschberg säger är att dessa tre bloggerskor är de tre häftigaste inom bloggvärlden just nu. Därefter gick man vidare till att ställa frågor, och det var såklart Kissie som var den mest utmärkande av alla tre. Hon sade bl.a. att det är hon som har tagit över BlondinBellas plats när Aschberg ställde frågan om hon var "ute" nu. Kissie sade även att en orsak till att BlondinBella är ute är för att hojn färgat håret brunt -- läsarna vill ha en korkad blondin i minikjol så varför inte anspela på den rollen för att tjäna pengar på sin blogg?
Ni kan ju tänka er att jag har en hel del åsikter kring detta (ganska uppenbart med tanke på att jag har en hel del åsikter kring många saker, och med tanke på att jag bloggar om detta). Ni kan nog även tänka er vilka vid det här laget. Jag är en person som anser att man inte ska lämna sig själv bakom för att bli känd -- det är bättre att bli känd för den man är istället för den man har skapat. Det är också bättre att vara känd och respekterad istället för känd och hatad.
Jag förstår inte heller varför man vill sträva efter att bli känd så pass mycket överhuvudtaget -- vad får man ut av det? Respekt? Nej, det får man ut för att man förtjänar det. Vänner? Samma sak är det där -- man får vänner fr att man förtjänar dem. Uppmärksamhet? Det är det som är en stor kärna i kändisskapet, men det finns många som ryggar sig tillbaka mot den. Å andra sidan har dessa personer inte strävat mot att bli kända utan för att utföra ett yrke som de gillar, så svaret på min fråga blir då uppmärksamhet.

Jag har aldrig gillat uppmärksamhet -- jag kan inte vara i centrum av någonting. Jag känner mig så utpekad och exponerad att jag blir generad. Jag kan inte ens låta mina vänner sjunga för mig på min födelsedag här hemma i lägenheten utan att jag blir generad och rodnar (någonting Linn retar mig för). Därför har jag aldrig förstått mig på den här jakten av att hela tiden uppmärksammas -- att hela tiden försöka hamna i centrum och få ögon riktade emot mig. Jag skulle aldrig kunna nedgradera mig själv genom att vara någon annan för att stå i centrum.
Jag vet att jag tenderar att skriva på ett sätt som kan verka provocerande, och det kan lätt tolkas som att jag försöker få flera besökare/läsare på det sättet, men så är inte fallet. Jag är nöjd över jag är där jag är, även om jag blir glad varje gång någon ny person tittar in, men det är svårt att inte påverkas av personer som mer eller mindre anser att det inte räcker med att vara sig själv -- att man måste vara någon annan för att kunna bli accepterad/respekterad av andra. Det är faktiskt jag har hört under den större delen av mitt liv -- jag har fått ta emot kritik för att jag är den jag är och att jag måste ändra mitt sätt att vara, men varför? Är det inte bättre om man lär känna den rätta personen bakom fasaden istället för den uppbyggda "perfektionen"?

Enligt Kissie, Paow och Dessie ska man hålla sig borta från vissa ämnen när man bloggar för att bli känd. Två av dessa är politik och känslor. Jag antar att jag blir underkänd i båda fallen.
Politik kan jag förstå då många anser att det är ointressant, men känslor...? Blir det inte lite väl platt om man inte har med sina känslor i sina inlägg? Ska man enbart prata om smink och kläder utan att ta med någonting som ligger på ett djupare plan? Jag vet inte vad ni tycker, men det är nästan värre än poltik (fast å andra sidan kan jag ta upp politik, så det har kanske något med det att göra).
Jag tänker faktiskt på Stina-Lee när jag hör detta -- hon skriver en hel del om sina känslor, och hon har tagit upp en del politik och ändå är hon också en av Sveriges största bloggerskor. Om man inte blir känd för att man går djupare ner, hur kommer det då sig att hon ahr lyckats?

Man kan inte säga "Det här är vad människor vill ha" med tanke på att vi alla dras mot olika saker. Har ni tänkt på att jag inte har skrivit att folk vill att man ska vara sig själv på bloggen, bara att det är bra om man är det för att låta andra se personen bakom fasaden istället för "perfektionen"? Ni får vara precis hur ni vill, men tänk på vad som är bäst för din egen skull på längre sikt. Är det bättre att vara en uppblåst idiot eller sig själv? Visserligen tenderar jag att vara en uppblåst idiot som mig själv, men det är ett helt annat problem som jag måste ta itu med.
Vad jag försöker säga är att man inte kan säga att folk vill ha en korkad blondin med minikjol när det finns personer som Stina-Lee och Foki -- den ena smart och blond, och den andra orginell och brunett. Själv föredrar jag de personer som är sig själva och jordnära, och jag hoppas att jag kan inräknas i den senare "kategorin".
Vilka typer av bloggare föredrar ni?

Ingen inspiration

Hej, ni som läser ^^
Jag har inte haft så mycket för mig idag -- jag åkte till Farsta för att lämna in min lap-top på lagning, men i kassan sade man att det förmodligen bara var virusprogrammet som blockerade åtkomsten till Internet. Jag ska därför testa att avinstallera det och testa igen.

Det är det som har hänt.
Jag har inte haft tillräckligt mycket inspiration för att orka göra någonting annat än att ta det lugnt här hemma. Jag måste egentligen sätta mig ner och plugga, men jag känner att jag inte orkar. Jag måste verkligen skärpa mig gällande skolarbetet -- det här har inte alls varit mitt år. Det är nu man ska vara motiverad, men motivationen finns inte kvar längre. För två år sedan var man motiverad för att det var någonting nytt, någonting spännande. Förra året var det lite jobbigt, men man gav inte upp. Nu vill man bara att det ska ta slut.

Jag kanske får mer inspiration efter att ha läst tidningen.
Ha det så bra så länge ^^

"Muslimerna är vårt största utländska hot"

Så avslutade Jimmie Åkesson (partiledare för Sverigedemokraterna) sin debattartikel i Aftonbladet för drygt en vecka sedan.
Jag har hört talas om den här debattartikeln, men jag har hindrats av att läsa den av etiska skäl. När My idag nämnde den kände jag att jag behövde läsa den. Jag är relativt glad att jag gjorde det, men jag har ett begär att trycka upp en sko i hans arsle bara för att han skrev det han skrev.
Han beskriver den muslimska invandringen som ett dåligt fenomen för den svenska befolkningen -- han skriver att det har skett ökade våldtäksfall under de senaste 20 åren och att dessa varit och att Sverige har de högsta siffrorna gällande just våldtäktsfall i Europa och att det är muslimer som är överrepresenterade bland förövarna. Han skriver även att skattebetalarna får stå för omskärelse på pojkar som är friska och han beskriver det som slöseri med pengar. Tydligen är det muslimernas fel att man inte längre serverar fläskkött i skolorna och att man har infört lediga dagar i samband med Ramadan.

Fattar ni varför jag vill trycka upp en sko i hans arsle?
Man kan inte dra alla över en kant på det sättet -- det finns muslimer som begår brott, men det finns även vita och svarta som begår brott. Man kan inte skylla på religionen, hudfärg eller etnicitet när det handlar om brott -- det finns så mycket mer än det som ligger bakom allt detta. Man kan också se det så här -- vilken ursäkt ger man kristna och/eller vita när de begår brott? Om svarta begår brott, är det för att de är svart. Om muslimer begår brott är det för att de är muslimer. Om vita begår brott, eller om det är kristna som gör det, vad har man för ursäkt då? Av någon anledning finns det ingne ursäkt för att dessa personer begår brott -- är det för att det är en norm att vara vit och kristen i Västvärlden?
I vilken kategori ingår jag?
Jag är inte religiös, och jag ser mig själv inte som vit. Jag är blek, ja, men jag har en olivfärgad underton. I vilken kategori inräknas jag i om jag varken är svart eller vit i en värld där man enbart tänker på dessa färger?

Man stöter på rasister överallt, och det finns ingenting man egentligen kan göra åt det. Det kommer alltid finnas någon typ av främlingsfientlighet inom samhället. Även om främlingsfientlighet och rasism inte är samma sak grundas rasism i främlingsfientligheten. 
Att en politiker av alla typer av människor har samma åsikter är enligt min mening riktigt oroväckande -- om man låter en rasist få en plats i riksdagen är det något som inte stämmer. Man ska värna om invånarna i sit land. Läs invånare och inte "svenskar". Alla som fått medborgarskap är invånare, och som politiker är det dessa man ska skydda -- de som invandrat lika väl som de som är födda här. Hur kan man se efter en befolkning om man ratar hälften av dem? 
Jag har en del vänner som inte är födda i Sverige, eller vars föräldrar inte är det, och jag skulle inte vara vän med dem om de var vidriga. Nu är det till och med så att dessa personer råkar vara några av mina närmsta vänner -- några av dessa är t.o.m. muslimer. Överraskande? Det bör det inte vara. Jag älskar att det finns så många olika kulturer här i Sverige -- hur många av er gillar inte kinesisk mat? Hur många gillar inte indiskt, thailändskt eller kanske rent utav mexikanskt? 
Enligt mig är det skillnader som dessa som utvecklar ett samhälle -- om man var instängd skulle ingenting fungera. Man kan dra samma paralleller med enskilda personer -- hur bra går det för de som inte vågar öppna sig för andra? 

När det gäller att skolor inte längre serverar fläskkött, och att man infört lediga dagar i samband med Ramadan tror jag inte att det finns många klagomål bland eleverna. För det första serveras det fortfarande fläskkött i skolorna (i alla fall de som jag gått på), men det finns specialkost för de som inte äter fläskkött. Detta gäller faktiskt inte enbart muslimer, utan judar också. Samma sak är det med omskärelse på killar, och ändå är det muslimerna man hoppar på. 
Vad är det dåliga med helgdagar i samband med Ramadan? Vi är ju lediga kring jul, och med tanke på att det är en judisk/kristen högtid finns det religiösa baktankar där också. Jag tror inte heller att många klagar -- skolelever gillar att ha många lediga dagar, och det ger oss även chansen att ta igen missade skoldagar och komma ikapp med läxor. Samtidigt blir man inte mer korkad om man är ledig från skolan i samband med Ramadan -- det är inte direkt ett år man missar, eller hur? Man är smart för att man antingen är född smart, eller att man med tiden lärt sig att bli det -- intelligens räknas inte med antalet skoldagar. I sådana fall skulle arbetande vuxna bli mer och mer korkade, men så är definivt inte fallet.

"Muslimerna är vårt störtsa utländska hot sedan andra världskriget". Detta är ett fiendefientligt uttalande, och även ett rasistiskt om ni frågar mig, och det finns även en ironi i den här meningen. Hur startades andra världskriget? Det hände efter att Hitler invarderat Polen och "öppnat" gettot i Warzawa där han stängde in alla judar.
Jimmie Åkesson uttrycker sin mening i rasistisk anda och hävdar att muslimerna är det största hotet sedan andra världskriget när rasism var kärnan i det kriget. Ser ni ironin i det hela? Ser ni också det korkade i hela uttalandet?
I vilken kategori ingår jag?
Jag ser inte mig själv som vit, då jag inte är det. Jag ser mig inte som religiös då jag inte är det. Jag ser mig själv som människa, då det faktiskt är något jag är. Jag är ingen hudfärg, jag är ingen religion -- jag är mänsklig med en hudfärg, som inte tillhör någon religion, som har förutsättningar och som har känslor. Jag är mänsklig precis som alla andra.

Förlåt för mitt kilometer-långa inlägg...

  

Veckans fråga

Jag tror inte att jag gjort det här på över en månad. Det var meningen att det skulle bli varje söndag, men det är så få som svarar. Jag kommer dock inte ge upp, och jag fortsätter med det här hur irriterande det än är.

Med tanke på mitt senaste inlägg undrar jag om ni någonsin känt er utnyttjade av vänner eller familj på ett eller annat sätt -- har ni också försökt bli accepterade/respekterade av andra kring er omgivning genom att försöka hjälpa till med allt möjligt, så pass mycket att det blivit nästan överdrivet?

Ni behöver inte svara, men det skulle vara kul om ni gjorde det.

Askungen

"Gör det där, sen det här, och det här och det här..."
Jag har känt mig som en jojo idag -- jag skulle första tvätta, ta hand om disken, rensa ut bland kläder, diska en gång till efter middagen, ta ut sopor, gå ner till grovsoprummet tre gånger med sopkassar fulla med trasiga kläder, vika ihop tvätten, lägga upp mat och min katt...
Mycket av dessa är en självklarhet, och jag valde själv att rensa kläder, men jag har farit fram och tillbaka hela dagen. Jag tänkte inte så mycket kring det då -- jag ville bara vara hjälpsam. Det var dock när de andra började kalla mig för Askungen som det verkligen slog mig att jag inte har fått den hjälp jag egentligen behövt.
Asia har varit här den större delen av dagen, och hon har hjälpt mig med så mycket -- det kan jag inte ta ifrån henne och jag är så tacksam man kan bli. Problemet är att hon har hjälp mig mer än vad mamma och My gjort tillsammans, och det är inte rättvist mot någon av oss.

Men vad var min poäng egentligen?
Om Asia inte hade varit här hade jag varit den som verkligen gjort alla de ovanstående sysslorna idag. Jag har alltid vetat att jag inte fått den uppskattningen som jag velat ha, som jag i många fall även förtjänat, men det har inte slagit mig hur utnyttjad jag faktiskt blir. De andra vet att jag kommer att ta hand om saker och ting här hemma så länge de lämnar det. Det handlar inte enbart om att jag inte kan leva på det sättet, men också för att jag vill bevisa att det finns en positiv sida med att mig här hemma.
Jag har nämnt det här alltför många gånger, det vet jag, men under flera år trodde jag att jag var mer eller mindre värdelös. Jag har försökt bevisa motsatsen genom att utföra vissa sysslor, och det sitter fortfarande kvar. Samtidigt fick jag ta på mig en slags vuxenroll för ett par år sedan, strax efter att pappa dog, för att allt inte skulle falla samman för min del. Jag hade nästan inga vänner jag kunde lasta av mig på, och jag var tvungen att hålla mig stark genom att hålla mig sysselsatt. Jag började plugga mer, jag hjälpte till mer här hemma och jag blev mer inåtvänd. Det här var samma period jag klandrade mig själv för pappas död, och jag kände att jag inte förtjänade någonting annat än ett tomt liv -- det var ändå mitt fel att pappa var död, så varför skulle jag få leva om han inte fick det?
Det var då jag började bli betydligt bättre i skolan -- jag hade alltid varit bra, men jag var mer eller mindre en medelmåtta när det handlade om betygen. Efter pappas död hade jag höjt mina betyg i åtta ämnen, men detta var till följd av att jag spenderade varje dag efter skolan hemma.
Mitt självförtroende var inte på topp, och jag tänkte många gånger att det hade varit bättre om jag hade varit den som dog istället för pappa. Jag försökte vid det här laget inte bara bevisa för andra, utan också för mig själv att det var bra att ha mig kvar.

Det har snart gått fyra år sedan pappas död, men jag har hamnat i ett visst mönster att ta hand om saker och ting här hemma. Det kommer dock vissa dagar då jag tröttnar på allt och låter det vara, men då får jag kritik. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det är orättvist att jag ska få kritik för att jag inte tar hand om deras skit (jag orkar inte vårda mitt språk nu) när de är lika fullt kapabla till att ta hand om det som jag är. Jag är trött på att jag har fått ta på mig vuxenrollen, framför allt i ett sådant tidigt stadium som jag tvingades in i det. Det enda jag vill är att ha chansen att vara tonåring, och nu är det för sent. Att vara tonåring handlar inte om att festa, och jag har aldrig saknat den delen. Däremot har jag saknat att ha kompisar att klaga till -- det är någonting som är relativt nytt för mig om man jämför med hur lång tonårsperioden är. Jag hade gärna velat växa upp i min egen takt istället för att gå från fjortonåring till vuxen under ett halvår. Det är inte rättvist!
Det värsta är att jag blir så pass utnyttjad av min familj utan att någon märker av det -- inte ens jag har egentligen tänkt på det. Visst, tanken har kommit och gått i mitt huvud, men det är inget jag lagt (tillräckligt) stor tanke på.

Jag är trött på att jag i vissa sammanhang är äldre än min mamma, att jag i många fall får sitta barnvakt åt min snart sjuttonåriga lillasyster, att jag blir utnyttjad och får blir tillsagd att ta hand om flera olika saker, att jag blir kritiserad när jag inte har någon ork kvar eller prioriterar annat före. Jag är trött på att ha en Askungen-roll utan sin drömprins väntandes. Jag är trött på att känna mig naiv, och att bli tittad på som om jag vore det. Jag är trött på att inte kunna vara mig själv utan att någon tittar snett på mig. Jag är trött på att jag ännu inte riktigt hittat mig själv?
Är det för mycket begärt att jag vill ha tid för mig själv att hitta mitt rätta jag?

Konserten

Precis som lovat ska jag försöka skriva om konserten, men det finns fortfarande inte tillräckligt många ord för att beskriva hur bra den var. Även om musikstilen är annorlunda påminner Muse mig lite om Metallica -- de båda banden kan leverera lika mycket på scen som på CD-skivor, de båda banden är proffs i sig, och de båda banden har fått människor från flera olika generationer att lyssna på musiken. Det fanns folk i min ålder på konserten, folk som var något yngre, äldre och t.o.m. personer som satt med kostym. Alla dessa typer av människor sjöng med i låtarna, reste sig upp och rörde sig i takt med musiken.

Redan vid kön in till Hovet insåg man hur stort allt skulle bli -- kön var flera meter lång, och det var enbart ena entrén. Jag och Tessan sprang iväg före Linn för att inte hamna alltför långt bak. När Linn kom några sekunder senare hade fem personer redan hunnit ställa sig bakom.
Väl inne var det nästan kaotiskt då så många som möjligt skulle ha tröjor med Muse-loggan på. Även jag, Linn och Tessan ställde oss mitt i klumpen (man borde förska bilda ett kösystem där också, om ni frågar mig -- det är inte kul att vara den enda korta personen i en klump med 1,80-människor), men när vi insåg hur mycket klockan var bestämde vi oss för att inta våra platser (det där lät nästan lite väl dramatiskt).
Strax efter att vi tagit av oss jackorna och satt oss ned på våra platser började förbandet spela. De var relativt bra, om man bortser från att man inte hörde vad sångaren sjöng. Jag vet inte heller vad bandet heter, vilket är synd -- jag hade gärna velat höra hur deras låtar låter efter en studioinspelning, om man hör låttexten överhuvudtaget.
Förbandet lämnade scenen efter knappt en timme, och man märkte hur laddade publiken började bli. Folk började komma in i allt större skaror då de flesta hade valt att inte lyssna till förbandet. Vi skrek ett par gånger, vi gjorde vågen och applåderade innan man släckte ned för att släppa in Muse. När man väl släckte ned började jublet, men det var ingenting jämfört med deras entré -- som ni sett på bilderna höjdes de upp på plattformer, och därefter började de spela. De inledde med en av mina favoriter -- deras första singel från deras femte album, Uprising. De gick därifrån till titellåten Resistance och fortsatte med andra favoriter -- Map of the Problematique, Supermassive Black Hole, New Born, Cave, Plug In Baby m.fl.
Innan jag, Linn och Tessan visste ordet av det lämnade bandmedlemmarna scenen. Vi applåderade och skrek, men vi visste inte om spelningen var över eller inte. Självklart var den inte det -- efter några minuter återvände alla tre och körde igång igen. Publiken blev som galna -- på ett väldigt bra. Dock dröjde det inte länge förrän de spelade den sista låten -- Knights of Cydonia.

Det är det här jag menar med att de är proffs -- de vet hur de ska göra för att ge en bra show som ger mer än vad som utlovas. De vet hur man skojar runt på scenen utan att det blir för fjantigt, de vet hur man ska få med publiken och låta de vara en del utav det hela utan att det blir överdrivet. De är väldigt naturliga av sig och kan skoja på scenen utan att det tar över spelningen. Det är inget man egentligen tänker på -- det är något man lägger märke till och som för de närmre jorden. Det låter väldigt banalt (jag vet vad det rimmar på) av mig att säga detta med tanke på att det är mitt favoritband, men jag skulle nog i vilket fall som helst tycka som jag gör. Jag hoppas bara att jag har kommit på ett bättre sätt att formulera mig tills nästa spelning i Sverige (när det nu blir -- jag hoppas dock att det inte dröjer ytterligare tre år).

Från igår...

När jag var i Farsta var mitt mål att för det första hitta hårfärg, men också att hitta lite nya kläder. Jag köpte bara ett plagg, men det är ett plagg jag är nöjd över :)


Finns på Gina Tricot för 299 kr

Från i måndags...


Jag köpte ju ett par tröjor i måndags, och nu hittade jag bilder på dem på Internet. De finns på Gina Tricot för 149 kr styck. Vad tycker ni?


Samma modell, men olika färger.

Lång dag...

...eller kanske inte så lång, beroende på hur man ser det.
Jag vaknade rätt sent -- klockan var efter 11 då jag masade mig ur sängen, och nu -- tre timmar senare -- håller jag på med tvätten. Som jag skrev tidigare är det inte det roligaste man kan göra, men det är skönt att ha rena kläder. För att få rena kläder måste man tvätta dem -- det är antingen det eller att man slänger bort kläder så fort de blir smutsiga och köper nya. Det hade kanske funkat om jag sket ut pengar i stora mängder, och om jag inte gillade mina kläder för mycket för att kunna slänga bort dem utan vidare.
Ironiskt nog håller jag även på att rensa ut kläder -- de är inte nya, och det är kläder som jag inte längre använder eller kan använda. Jag har faktiskt fått undan en del bara från byrån, men jag har två lådor under min säng som jag måste gå igenom också. Det är faktiskt det jag menar med att den här dagen kommer att bli lång. Jag hoppas att vi kan hyra ett par filmer och ha en mysig filmkväll -- det var länge sedan vi hade det i familjen...

Jag måste gå iväg om jag vill bli klar med allt idag (tro mig, det är något jag vill -- jag har behövt rensa ut kläder i flera månader och nu ska det bli klart!). Jag skriver mer senare, och då berättar jag lite mer om konserten ^^
Ha det så bra ♥

Trött...

Jag har hållt på att kolla mail den senaste halvtimmen, och det är nu jag känner hur trött jag faktiskt är. Jag ska därför knalla iväg till badrummet för att tvätta av mig innan jag kryper ner under täcket i min, förhoppningsvis, varma säng. Imorgon kan jag sova ut (om My inte väcker mig när hon går upp för att jobba) innan jag tar hand om tvätten. Det är inte det roligaste man kan göra på en söndag, men det är skönt att ha rena kläder igen. Samtidigt känner jag också att jag har nästa vecka på mig att vara med kompisar då det är lov. Visserligen har jag en del att plugga (jag har bl.a. ett religionsprov direkt efter lovet), men om jag lägger upp allt rätt ska det inte bli några problem. Frågan är om jag kan lägga upp allt rätt...


               Bilden togs i onsdags, men den är ändå passande då jag åt Ben & Jerry's för en timme sedan :P


Jag, Linn och Tessan pratade i alla fall om att åka till House of Pain på måndag för att höra med dem om min framtida tatuering -- jag måste veta på ett ungefär hur lång tid det kan ta, och hur mycket det kan kosta. Jag ska även försöka boka tid till ett senare tillfälle nästa vecka. Jag hoppas att jag kan få det gjort då -- jag har velat ha en sedan jag var tolv år gammal, och det var meningen att jag skulle göra det kort efter min födelsedag. Å andra sidan kom Kreta-resan upp, så då var det bara att vänta lite längre. Jag börjar faktiskt bli lite trött på att vänta (tålamod är någonting jag har brist på, som ni kanske märker), så jag ska försöka få det gjort. Om jag inte kan skaffa tatueringen under lovet vill jag i alla fall ha fått reda på den information som jag behöver, och bokat tid. 
Det är i princip det jag har planerat än så länge, men mer än så behöver det egentligen inte vara.

För er som har lov nästa vecka -- ska ni göra något speciellt?

God natt på er ♥

MUSE

Hej ^^
Jag kom hem för en bra stund sedan från konserten, och jag kan inte beskriva den med ord. Muse är helt fenomenala live -- det är få band som kan frmföra sina låtar lika bra live som i en studio, men Muse kan det.
De inledde sin spelning med Uprising och Resistance, och avslutade med Knights of Cydonia. Andra låtar de spelade var Map of the Problematique, Supermassive Black Hole, Plug In Baby, New Born, Starlight, Cave, Time is Running Out, Hysteria m.fl. Det enda som man ens kunde klaga på gällande kvällen var förbandet, men även de var realativt bra.
Man kan inte beskriva bandmedlemmarna med något annat ord än proffs -- Matthew hoppade runt på scenen, DOminic körde sin grej på trummorna och Chris körde sin grej på gitarren. De har ett otroligt samspel med varandra på scen, och de skojade lite med varandra när Matthew testade pianot inför en av låtarna. De gav allt på scenen, och vi som publik gav lika mycket tillbaka.

Jag skriver mer imorgon (tekniskt sett senare idag) -- då har jag förhoppningsvis fått tillbaka min skrivförmåga. Jag är fortfarande så pass mållös att jag inte vet hur jag ska kunna formulera mig på ett bra sätt. Det enda jag kan säga är att Muse är mitt favoritband, och det har inte alls varat länge. Tidigare var jag mer inne på R'n'B, men under senare tid har jag övergått mer och mer till rock.
Muse är proffs i sina yrken trots att de är så pass unga, och det märks på scen. I studio kan man få vad som helst att låta bra, men det är live man verkligen får höra hur de är. Det här bandet ger oss samma låtar live som på skivor.

Jag tog ett par bilder, men batteriet tog slut mitt i konserten så det är betydligt färre än vad jag hade hoppats på. Bildkvaliteten är inte heller den bästa, men jag fick med ett par som var bra.


Deras sätt att inta scenen :D


De inleder med låten Uprising


Uprising


...och fortsätter med Resistance


Därefter kom Map of the Problematique följt av Supermassive Black Hole


Jag undrar om det inte var här de spelade Cave...



Tack så mycket för att jag fick följa med <3

Snart händer det...

Om fyra timmar börjar konserten.
Jag kan knappt tro att den här dagen har kommit så snabbt -- jag satt och drogade Muse-låtar igår kväll, och nu idag fortsatte jag med det.

Jag hann faktiskt få mitt hår klippt idag (dock betydligt senare än vad som var meningen), jag har precis satt färg i det (samma nyans som de senaste gångerna) och snart ska jag träffa Linn och Tessan för att äta inne i stan. Om jag har uppfattat det rätt ska vi även gå runt och kolla lite i affärer (något säger mig att jag inte kommer gå därifrån tomhänt).
Jag kan inte beskriva på ett bra sätt hur glad jag är, och hur tacksam jag är för att Linn och Tessan hjälpte mig med att få en biljett (TACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACKTACK!!!).

Jag har fortfarande lite att göra, så jag ska gå och fixa med det innan jag rullar vidare.
Jag är osäker på om jag kommer kunna blogga efter att ha kommit hem, men i vilket fall som helst kommer det komma upp en del bilder imorgon (jag hoppas att det blir en del -- annars blir det något av en besvikelse...)
Kram på er ♥

God natt

Förlåt för mitt långa inlägg, men jag var tvungen att få ut mina tankar.
Mamma vill in på datorn för at kunna logga ut, så jag ska kila iväg. Det är även bra om jag går och lägger mig -- jag sa försöka klippa mig imorgon kring 10 med tanke på att jag inte kunde göra det idag. Jag ska även försöka åka till Farsta och köpa hårfärg och lite nya kläder, och sedan måste jag rensa ut lite kläder känner jag.
På kvällen bir det kinesiskt (förhoppningsvis -- jag håller mina tummar) inne i stan innan vi drar vidare till konserten. Tänk att den dagen äntligen har kommit :D

Sov gott ♥

Ytlig värld, ytlig tjej

Jag har gjort allt för att inte påverkas av många av de stora bloggarna genom att inte läsa dem -- jag läser inte Kissies blogg för att en del av det hon skriver är verkligen avskyvärt -- hon har påstått att man är ful om man är blek, och äcklig om man är fet. Jag är ganska blek och mullig (vilket jag är stolt över, för er som inte vet det), men det finns de som anser att jag är fet så jag måste ju vara hennes favoritperson. Jag tycker att det är riktigt pinsamt att hon är i min ålder och beter sig som hon gör -- borde man inte veta vid det här laget att man ska kunna se ut som man gör utan att bli kritiserad? Kom igen kvinna, du är 18 år -- väx upp någon gång!
Jag kan inte säga att jag är attraktiv, men jag är inte ful för att jag är blek, och jag är långt ifrån äcklig som är "fet". Man kan int hoppa på personer på det sättet (jag vet att jag låter som en hycklare nu, men jag säger i alla fall inte att man är äcklig om man är "fet", och jag säger inte att någon är ful) -- för att man har något som anses vara fel utseende. Om det finns ett fel utseende så måste det finnas ett rätt, och vad är det rätta utseendet? Om du känner dig träffad kan du väl svara och komma med en jävligt bra motivation, eller så får du helt enkelt tänka om (jag föreslår det senare alternativet).

Varför skriver man sådant också? Är det för att provocera fram läsare/besökare? Det är bland det dummaste jag någonsin hört. Är det inte bättre om man är sig själv? Är det inte bättre om man skriver utefter sitt eget hjärta, erfarenheter och principer än att man slänger bort allt man tror på för att skapa en illusion av sig själv där man framstås som en idiot (jag vet att det kan hända mig, men det är för att jag i många sammanhang är en idiot -- en smått galen idiot)?
Varför vill man ens skapa en sådan här bild av sig själv? Varför vill man skapa en bild av att man är en uppblåst blondin som inte vet vad kvadratroten ur 9 är trots att man har en miniräknare? Jag har fått höra att jag är patetisk, att jag är en outsider och att jag inte har något liv, men hur kan man ha ett liv om man inte har principer? Hur kan man vara något annat än patetisk om man kritiserar andra människors utseenden på sin blogg för att det är det enda man kan skriva för att ens liv är så tomt?

Jag läste igenom tidigare inlägg för en stund sedan, och jag har inte riktigt insett hur ytlig jag faktiskt är. Jag skrev för ett tag sedan att jag blivit relativt ytlig under den senaste tiden, men jag har inte insett hur ytlig jag har blivit. Jag har gjort allt för att inte läsa dessa ytliga bloggar för att påverkas av dem, men någonstans på vägen har jag lyckats förlora en del av mig själv. Jag inser nu att jag inte skriver för min egen del på samma sätt som jag gjorde i början. Dels beror det på att jag på något plan faktiskt vill ha flera läsare, men jag vill inte få flera besökare på det här sättet -- i utbyte mot att jag förlorar greppet på verkligheten och delar av mig själv.
Stina-Lee skrev i ett inlägg att man inte bör börja blogga, och min första tanke var "Tyvärr är det lite för sent för min del". Jag tänkte inte på hennes mening med det -- att det finns en press på att man ska ha så många besökare som möjligt och att man därefter ska försöka skriva så mycket som möjligt för att behålla de läsare man har. Det är klart att man förlorar sig själv på vägen, att man blir mer och mer ytlig för att det är det man tror att läsarna vill ha.
Det är därför jag beundrar Stina-Lee så pass mycket som jag gör -- hon har inte förlorat sitt fotfäste, hon har utvecklats. Hon har inte blivit ytlig även om den större delen av bloggvärlden har det, och hon är trots allt en av Sveriges största bloggerskor. Hon är faktiskt en stor inspirationskälla för mig, men jag har inte tagit till mig det hon skrivit på det sätt som jag gjorde från början.
Jag lever i en ytlig värld, och har på vägen blivit en ytlig tjej -- något jag minst av allt ville när jag först började blogga. Jag skriver om min vardag i allmänhet (vilket inte är så farligt i sig) och klagar på varenda lilla minsta sak utan att tänka mer objektivt och ur andra perspektiv. Jag kan inte hålla på med att framställa mig själv som offret i alla gräl när jag är en stor del av dem.
Linn, Tessan, Milica -- ni lovade mig att ni skulle klippa till mig om jag blev en fjortis. Var beredda -- den dagen kan komma när som helst nu...

Idol 2009

Hejhej :)
Jag kom precis ut ur duschen och tittar nu på Idol. Jag tittade på det innan jag duschade, men jag har ändå missat ett par uppträdande. Det är lite synd, men jag hann se mina två favoriter (Erik och Eddie -- säg vad ni vill, men jag gillar dem) uppträda så det är lugnt.
Jag älskar det här rocktemat -- idolerna får verkligen chansen att komma fram ur sitt skal, men å andra sidan kan det vara en svår genre -- framför allt om man inte gillar rock, eller om man inte har den rätta attityden.

Det är reklam nu, så jag tänker torka av mig och ta på mig pyjamasen. Jag ska nog även fixa lite varm choklad för att få upp värmen här hemma. Jag tycker att det är mysigt att hösten har kommit och att vintern snart är här. Jag säger inte att jag inte saknar värmen, men det finns fördelar med kylan också. Tänk att komma in efter att ha varit ute en vinterdag och ta en kopp varm choklad, kura ihop sig under en filt och titta på en film. Tänk att samtidigt titta ut genom fönstret och se när snön faller (nu pratar jag om tunga snöflingor -- det är inte lika mysigt om det är storm utanför, eller vad tycker ni?), att man räknar ner dagarna till jullovet (för er som går i skolan) och funderar på vad ni ska köpa för julklappar till vänner och familj.
Jag älskar de dagarna -- jag ser mina kompisars ansikten framför mig när de öppnar presenterna (i mina tankar är de betydligt gladare än i verkligheten), och bara det är en underbar känsla i sig.

Jag ska knalla iväg nu ♥

Singaporenudlar

Jag köpte en kokbok i måndags med inspiration från Asien. En av rätterna som jag fallit för är just Singaporenudlar -- även om jag inte har lagat till den än, ser den väldigt god ut.




Det man behöver:
250 g torkade tunna äggnudlar
2 msk jordnötsolja
4 ägg, lättvispade
3 vitlöksklyftor, krossade
1 msk färskriven ingefära
1 silverlök (150 g), tunt skivad
2 msk mild currypasta
230 g vattenkastanjer på burk, avrunna och gravhackade
3 salladslökar, tunt skivade på diagonalen
200 g kinesiskt grillat fläsk, skuret i tunna skivor
500 g råa räkor, skalade och rensade
2 msk ljus sojasås
2 msk ostronsås

Tillagning:
1. Koka nudlarna i en stor kastrull utan lock tills de är nätt och jämnt mjuka. Häll av vattnet.

2. Hetta under tiden upp hälften av oljan i en varm wok eller tjockbottnad stekpanna. Tillsätt hälften av ägget och vicka lätt på woken så att det bildas en tunn omelett. Ta upp omeletten ur stekpannan och rulla ihop den. Skär den i strimlor och gör samma sak med resten av ägget.

3. Hetta upp resten av oljan och fräs vitlök och ingefära ca 1 minut. Lägg i lök och currypasta och fräs i två minuter eller tills det doftar gott.

4. Lägg i vattenkastanjer, salladslök och fläskkött. Woka ca 2 minuter eller tills vattenkastanjerna fått lite färg.

5. Läggi räkorna, och fräs tills de nätt och jämnt ändrat färg. Tillsätt nudlarna, såserna och omeletten. Woka under under omrörning tills såsen tjocknat och nudlarna är genomvarma.

Receptet finns i Asiatisk mat till vardags som jag köpte på Åhléns.

 

Ny design

Ännu en design (hittad här), men jag gillar den här -- enkel på något sätt, och det är min stil. Jag tycker inte att saker och ting behöver vara komplicerade för att vara eleganta -- på något sätt har många glömt bort att det är de enkla sakerna som vi uppskattar mest.
Jag lovade at skriva så fort jag hade något intressant att berätta om, men hur många av er vill veta vad jag haft för mig under dagen? Tänkte väl det...
Allvarlit talat börjar jag känna mig betydligt bättre nu -- jag fick inte i mig så mycket av skagenröran som tur var. Det betyder dock inte att jag inte är lite skakig fortfarande, men det kan ha mer med min hunger än någonting annat att göra. Det dumma är att jag är sugen på asiatisk mat -- kinesiskt, japanskt, indiskt, thailändskt... Med andra ord är jag sugen på någonting starkt, vilket inte är dt bästa för mig just nu (för mycket information?).

Jag känner att jag behöver få i mig något, så jag ska knalla ut till köket och hämta en frukt att tugga på (fast jag känner faktiskt för glass nu...).
Jag skriver senare ♥


 

Matförgiftning

Rubriken säger allt, eller hur?
Jag har sprungit fram och tillbaka mellan badrummet och resten av lägenheten ett par gånger nu (bokstavlit talat ett par gånger -- två gånger hittills med andra ord). Det här är tredje gången, och nu var det för att jag igår åt skagenröra som gick ut då. Det dumma är att den köptes in tre timmar innan jag åt av den.
Vanliga dagar skulle det här suga. Idag hatar jag det här -- jag är rädd att jag inte kommer kunna ta mig till konserten imorgon. Förhoppningsvis ska det gå -- jag är inte så risig, men jag hindras ändå från att gå till skolan (det är inte så kul att gå till badrummet mitt i allt under lektionen för att fastna där i en halvtimme). Min poäng är i alla fall att jag tror, jag hoppas, att jag kan bli bättre tills imorgon.

Just nu tittar jag på Vänner, och jag har precis avslutat min skål med soppa -- jag var hungrig och jag behöver få i mig vätska. Den var god ^^
Jag skriver mer när jag har fått mer inspiration ♥

2 dagar kvar...

Det är ganska otroligt att det redan är oktober -- än mindre att det nästan är i slutet av månaden. Det är svårt att tro att det redan är höstlov (mer eller mindre). Det är ännu svårare att tro att det bara är två dagar kvar till konserten :D
Den dagen kommer att bli helt fantastisk -- börjar bra, blir bättre under dagen och avslutar med det jag sett fram emot mest sedan min födelsedag ^^ Jag och Linn pratade lite om att vi alla ska försöka äta kinesiskt till middag inne i stan innan vi rullar vidare (fast det är större chans att Linn och Tessan tvingas att rulla mig till Hovet). Jag måste försöka få mitt hår klippt tills dess, men jag vet fortfarande inte hur jag vill ha det. Jag kanske gör som Asia och klipper håret uppklippt med tre "etapper" (jag har uppklippt nu, fast med två "etapper") och att jag klipper ner min lugg lite grann (jag har egentligen snedlugg, men den har blivit så pass lång nu att det inte syns :P).
Jag ska fundera mer på det tills imorgon då jag måste få det fixat -- det finns ingen chans att jag hinner med det på lördag. Jag är ledsen att jag är så pass ytlig som jag är, men jag är så glad nu och jag vill försöka se bra ut (önska mig lycka till med det) på lördag. Jag kommer kanske köpa lite nya kläder, men jag känner att jag behöver rensa ut några först -- i somras rensade jag inte ut allt för att det är sådant som jag fått och som inte passar och jag får dåligt samvete över att göra mig av med dem trots att det är plagg jag inte använt på två år.

Jag måste gå och fixa till i köket, men vi hörs imorgon.
God natt på er ♥

Plugg,plugg,plugg,plugg,plugg...

...så roligt har jag det just nu.
Jag har inte ens varit hemma i 1½ timme nu, och det jag har gjort hittills är att handla mat och plugga. Jag har inte ens hunnit äta middag än, så min mage håller på att vända sig av hunger. Inte den bästa känslan kan jag tala om.
Det värsta är att jag håller på att skriva för hand nu. Sedan ska det renskrivas på datorn innan det ska skickas över till en tjej i min grupp på juridiken som ska sammanställa allt. Jag kan inte göra det alltför sent, men jag vet inte om mamma kommer lyckas slita sig loss från datorn. På något sätt känns det som att jag är en mamma till en tonåring när det är hon som är det. Det är faktiskt sådant som får mig att undra om jag kommer bli en bra mamma när jag blir äldre eller om jag då kommer vara en tonåring i en 40-årings kropp. Jag hoppas verkligen att jag kan göra ett bra jobb, för jag vill verkligen ha barn någon dag i livet. Definitivt inte de kommande åren (jag vill gärna bli klar med studierna först), men jag har inget mål att skaffa mig en karriär innan jag bildar familj. Det är inte helt omöjligt att bilda karriär om man är mamma, och om man har en karriär innan man skaffar familj måste man ändå se till att man behåller den så att man inte blir degraderad (heter det så, eller cyklar jag på tunn is?).
Det är faktiskt lite därför jag tycker är dumt att planera sin karriär före familj om man vill ha båda -- man ska gå efter känslan och avgöra när man är redo. Om man är redo för att bli mamma som 25-åring ska man inte vänta tills man är 30 då man eventuellt har en karriär. Det är inte alltid att man hamnar där så "enkelt". I vissa fall hamnar man där som 40-åring, och då är det mer eller mindre för sent att skaffa barn. Det är relativt få som lyckas vid den åldern, och barnet riskerar att få genetiska problem (Downs syndrom är ett exempel).

Jag undrar hur många feminister som hatar mig. Jag anser själv att jag är en, men jag är en av de som anser att det inte finns en balans utan könen och jag tycker att man ska behandla båda könen lika (att män över lag får högre straff än kvinnor är lika fel som att män får högre lön -- det finns ingen jämställdhet). Så hur reagerar feminster när jag säger att man inte ska tänka så mycket på karriären om man även vill bilda familj? Det är en knepig en...
Nej, nu måste jag kila iväg för att bli klar med uppgiften.
Ha det bra ♥

Torsdag

Den här dagen är verkligen inte min dag.
För det första hade jag den muntliga delprovet i nationella på svenskan för en timme sedan, och det gick åt helvete. Jag skrev ner det jag skulle säga igår lite snabbt på ett papper (egentligen två papper --tre sidor) och där lät det bra. Jag tänkte även att jag skulle skriva för hand för att det skulle bli lättare att läsa. Jag tänkte aldrig att jag inte skulle kunna läsa min egen handstil, men tydligen kan jag inte det. Jag tappar därför bort mig, och jag börjar improvisera. Jag nämner ett citat i mitten av allt när jag hade skrivit ner det i slutet... Allt gick som sagt var åt helvete! Men det är gjort i alla fall, så det är bara att begrava huvudet under kuddar och gå vidare.
För det andra ramlade jag nästan på bussen. Jag var på trappavsatsen när busschauffören tvärnitade (han hade saktat ner innan han bromsade) och jag ramlade ner för trappan. Som tur var lyckades jag fånga räcket, men då slungades jag mot det istället. Brösten åker in i räcket och jag sträcker ena sidan (om någon ser mig dra handen mot mina revben är det p.g.a. detta).
För det tredje har ska jag till skolan och vara där fram till halv sex, och när jag kommer hem måste jag plugga.
För det fjärde är det svinkallt, det regnar och det blåser.

Som jag sade -- inte min dag, och bara halva har gått än så länge. Önska mig lycka till med resten av dagen :P

True blood

Linn har fått mig att se på True blood -- det här är första gången jag ser det, och det har precis börjat så jag håller mina fingrar korsade (bildlit talat -- annars hade det varit ganska svårt att skriva) och hoppas på att det är bra. Just nu tycker jag att det är lite halvlöjligt, men jag är inte så förtjusta i tjejer som trånar sig så det kan ha något med det att göra. Samtidigt är det rätt roligt, så än så länge ser det ändå relativt bra ut.
Ett litet problem är att jag inte känner till några karaktärer och jag tror att jag kommer få det svårt att minnas alla. Linn sade att det skulle vara lätt att hoppa in i serien, men jag undrar om det berkligen stämmer.

Om jag ska vara ärlig är jag inte så förtjust i vampyrfilmer/serier/böcker. Jag blev förtjust i Twilight-serien, men det var för att Stephenie Meyer leker så mycket med myterna -- ni som känner mig vet att jag gillar det som sticker ut.




Vad gör ni ikväll? ♥

 

"Lägg ner bloggen nu"

Jag fick en kommentar om att jag bör lägga ner blogga nu. Trevligt...
Jag vet inte vad anledningen bakom detta var, men jag bryr mig inte om det -- det jag bryr mig om är att jag fick kommentaren från första början. Vem skriver något sådant egentligen? Jag började blogga för min egen skull, inte för någon annans. Visst, jag blir glad när jag ser att jag haft besökare, och jag blir ännu gladare när jag får kommentarer. Det brukar jag bli i alla fall, men det är är ett undantag.

Visst, det kan vara lite stressigt med skolan och så vidare, men bloggen gör det inte värre -- tvärtom. Jag älskar att kunna skriva av mig, det är min stora passion, och bloggandet underlättar faktiskt för min del. Det är mitt sätt att hantera min ilska -- jag släpper allt genom bloggen istället för att ha allt inom mig i all evighet. Det är även mitt sätt att hantera stress -- genom detta kan jag få perspektiv på saker och ting. Jag ser vad jag måste ta i tu med framför mig och jag vet då vad jag ska priritera.
Jag har sagt det här många gånger tidigare -- om ni inte gillar min blogg behöver ni inte läsa den, men det är alltid kul att någon gör det. Jag satsar inte på att bli en av Sveriges största bloggare. I sådana fall hade jag tryckt upp brösten i kameran på varenda bild jag tagit av mig själv, spelat 18-årig fjortis och tryckt in botox i hela ansiktet. Men så är inte fallet -- jag har mina pronciper och jag tänker inte bli någon j***a bimbo bara för att locka till mig läsare. Jag har alltid varit mig själv, och det är inget jag kommer sluta med. Det spelar ingen roll om jag blir stor eller inte -- jag har hellre tio läsare per dag och är den jag är än att ha 100 000 läsare per dag och har förlorat fotfästet på jorden. 

Jag har inte bloggat länge, men jag vet relativt mycket om bloggvärlden. Många blir utsatta för nätmobbning för att idioter väljer att läsa en blogg de hatar. Om man hatar en blogg så mycket ska man inte läsa den. Svårare än så är det inte. Bloggvärlden är väldigt ytlig på det sättet, men jag tänker inte låta mig själv bli ytlig som gör vad som helst för uppmärksamhet. För er som inte vet håller jag mig hellre borta från uppmärksamhet än att stå i dess centrum.
Det som gör mig arg är också att ingen skulle få för sig att komma fram till mig personligen för att säga "Lägg ner bloggen". Den som skrev det nu skrev inte ens sitt namn, vilket får mig att undra om man verkligen står för sin åsikt eller om man bara vill ha uppmärksamhet. Med tanke på att datorer och mobiltelefoner finns kan man komma åt en person så mycket lättare och skriva sådant som man annars inte vågar säga. Det är inte bara vidrigt, men också papetiskt. Om ni inte skulle få för er att säga att jag ska sluta blogga öga mot öga ska man inte ens skriva det. Försök att fatta det!

Funny cats

Man har lagt till ljud för att det ska bli roligare. Enjoy ^^

God morgon ^^

Det kanske är lite fel sak att säga nu, men jag vaknade för drygt en timme sedan, så för mig är det fortfarande morgon.
Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska försöka få avklarat först i läxväg. Egentligen är det en stor lögn då jag sitter och SMS:ar med Linn och äter mat, men nu börjar jag faktiskt tänka på det. Jag har det muntliga delprovet i nationella imorgon (svenska), och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Att jag har scenskräck gör inte saken bättre -- även om det bara är ett par personer som ska göra det imorgon känner jag mig ändå osäker. I vanliga fall skulle jag säga att det rätta är att "suck it up" och ta det som det kommer, men det kan jag inte göra nu. Jag kan prata i större grupper -- det händer att jag och några vänner vänner sätter oss ned och pratar och då kan jag vara aktiv, men då handlar det mer om att jag pratar med dem och inte till dem.

Jag listar väl ut vad jag ska göra förr eller senare -- förhoppningsvis inom den närmsta timmen så att jag inte blir tidspressad som igår ^^
Ha en bra dag ♥

 

Äntligen klar...

Äntligen blev jag klar med arbetet.
Det tog betydligt längre tid än vad jag trott, men det är klart nu så jag ska bara lämna in det på Fronter innan jag går och lägger mig.
Jag är så otroligt trött nu -- jag hämtade aldrig glass som skulle hålla mig vaken. Jag bestämde mig för att det skulle vara korkat gjort -- jag och glass i kombination med ett tangentbord. Det kan inte sluta lyckligt där inte. Jag trycker i mig glassen imorgon istället. Jag är nämligen "ledig" imorgon (jag har inge skoldag, men jag har fortfarande en del att plugga -- bland annat muntliga delprovet i svenska som jag har på torsdag), så jag har åtminstone chansen att sova ut.

Jag ska inte hänga här länge till, så jag säger god natt till er ♥

Mellan studierna

Hej :)
Jag håller på med ett skolarbete -- faktiskt samma skolarbete jag pratade om igår kväll -- så jag kan inte skriva på alltför länge. Lättade? Jag tänkte väl det... :P
Min dag har varit lugn, men samtidigt långtradig -- skoldagen börjar halv nio och jag slutar först halv sex. Man kan verkligen säga att det är ett smakprov inför arbetslivet, och jag försöker tänka på det positiva med det. Det är dock svårt att vara glad och positiv när man längtar hem till sin säng halvvägs genom matten och inser att man fortfarande har nästan två timmar kvar. Det är verkligen härligt... Å andra sidan har jag en två timmars lång håltimme som jag spenderar hemma -- det är många som inte har den möjligheten, så jag har verkligen ingen rätt att klaga på mina långa dagar när jag ändå har möjlighet att vila ut på eftermiddagen.

Jag kom hem strax innan sex i alla fall, och sedan dess har jag inte gjort något annat än att plugga och äta (man måste ju få i sig middag, och man måste även inse faktum att det är mig vi talar om xD), och mer plugg blir det. Jag ska alldeles strax springa ut till köket för att hämta lite glass -- jag behöver socker för att hålla mig pigg. Det är i alla fall det jag försöker övertala mig själv, men jag vet lika väl som ni att jag ska hämta glass för att det är farligt gott.

Hur har er tisdag varit?♥


God natt :)

Tänkte skriva lite kort innan jag går och lägger mig. Inte för att jag har så mycket att skriva om, men det är det som är hela vitsen med bloggen -- att kunna skriva av sig trots att det inte handlar om något konkret, eller vad säger ni?

Imorgon har jag en lång dag som jag inte alls ser fram emot, och när jag kommer hem är det bara att fortsätta plugga igen. Mamma vill såklart sitta vid datan nu när hon är sjuk, och jag tycker att hon har all rätt att kunna göra det. Problemet är bara att jag inte kan arbeta då. Jag behöver en dator med tillgång till Internet, och det är bara den här som har det. Mamma har blivit irriterad på mig då jag har börjat skriva på mitt arbete till geogrfin och frågat flera gånger hur lång tid det kommer ta, och óm jag inte kan sätta mig vid den bärbara. För det första kan man aldrig veta hur lång tid någonting tar om man inte kan se in i framtiden. Även om jag önskar att jag hade den förmågan har jag inte det. När det gäller den bärbara skulle jag gärna vilja ha möjlighet att sitta vid den, men det är något med den som gör att åtkomsten till Internet blockeras och med tanke på att det är det jag behöver är det tyvärr inget alternativ. Mamma kom också med argumentet att det är hon som betalar för datorn och därför ska hon kunna sitta vid den. I normala fall skulle jag inte ha något emot det, men jag tycker ändå att skolarbete ska komma före Facebook.
Mamma kom även med argumentet att jag kan plugga i skolan. Visst, det skulle jag göra om det inte vore en stressfaktor för min del. Jag kan inte sitta och arbeta med så mycket rörelse och ljud kring mig som det finns på skolan. Det är lugnt i slutet av dagen, men jag kommer inte ha någon ork att sitta kvar efter skoltid för att göra klart ett arbete jag kan hålla på med här hemma. Jag slutar halv sex, och man låser dörrarna en halvtimme senare så det handlar inte bara om att jag inte vill -- jag kan inte.

Jag hade tydligen mer att skriva om än vad jag trodde. Det händer väldigt ofta med mig, och det händer främst när jag är irriterad. Det är det som också känns så jobbigt på något sätt -- jag är egentligen en glad person som gillar att hoppa runt till bra låtar, och den sidan av mig kommer inte fram här för att det finns en del saker som tynger ned mig och som jag inte kan lasta av mig utanför teknikens kretsar (d.v.s. datorer och mobiltelefoner -- SMS).

Jag är även ganska trött på att man förväntar sig att jag ska ha ork att ta hand om alla här hemme, och problemet är att jag lätt får skuldkänslor. Jag försöker stå på mig, men det är svårt att inte ge vika då det bildas en hög av skuldkänslor. Jag får även kritik för att jag inte gör det man ber mig att göra -- det spelar ingen roll om jag har den orken eller inte.
Många vill flytta hemifrån för att verkligen kunna påbörja det vuxna livet och att få vara självständig. Jag är enligt min mening redan vuxen och relativt självständig. Jag vill därför flytta hemifrån för att kunna ta hand om mig själv utan att få dåligt samvete för det eller för att bli kritiserad för att jag inte ställer andras behov före mina. Jag ska inte behöva göra det, och det ska inte ni heller göra. Det är klart att ni ska hjälpa till, men det handlar om att sätta sina behov först (så länge de är rimliga -- man ska inte lämna någon annan ensam med att städa lägenheten för att man känner för att dra ut med kompisar och bara sitta på en bänk och röka i tre timmar) så att man inte kör ut sig själv.

Nu måste jag verkligen försöka få lite sömn -- ska upp snart igen (snart och snart -- när man väl sover går tiden snabbt).
God natt på er, och sov så gott ♥

Följ min blogg med bloglovin

Måndag

Ny dag, ny vecka, men definitivt inte ny månad även om den kommer allt närmre nu. Det är sjukt att mer än halva oktober redan har gått. Jag vet inte hur det är för er, men för mig har tiden gått riktigt fort. I och för sig har jag en sak att se fram emot, så det har kanske något med det att göra.

Min skoldag var väldigt kort -- en kvart, om jag ska vara ärlig. Vi har börjat med den muntliga delen i nationella i svenska B, och jag var en av de som inte skulle redovisa idag. Jag skulle dock åka till skolan för att hämta två artiklar som jag ska arbeta med. Onödigt? Lite, men jag vaknade ändå relativt tidigt, och det var vissa saker ag ändå skulle göra. Samtidigt bor jag bara fem minuter från skolan (med buss), så det var inte hela världen.
Jag passade faktiskt på att åka till Farsta nu på eftermiddagen -- jag har köpt ett par CD-skivor som jag velat ha ett tag nu (bl.a. Muse -- The resistance). Resten får jag önska mig i julklapp xD
Jag passade samtidigt på att köpa en ny kokbok med inspiration från Asien. Jag älskar asiatisk mat -- kinesiskt, japanskt, thailändst, indiskt... Jag ska försöka mig på en av rätterna någon gång, och vi får hoppas att de blir goda. Det betyder med andra ord att jag hoppas att allt inte bränns fast i bottnen, men jag får ta det då helt enkelkt -- vad mer kan man göra?

Jag måste sätta mig ner och arbeta med geografin nu -- den ska in på onsdag, och man kan komma på lektionen och göra klart om man vill. Fast jag känner inte för att börja halv nio istället för tio, och när man kan vara ledig ser man gärna till att man kan ta den chansen. I vilket fall som helst vill jag gärna bli klar med arbetet, och det är bäst att jag sätter igång med det. Främst för att inte behöva sitta med det imorgon också, men också för att jag inte har kommit så långt än.
Ha det bra ♥

Ny dag, nya tag...

Hejhej ^^
Jag måste sluta skriva så sent som jag gör nu för tiden -- datan står i Mys rum, och jag försöker verkligen inte väcka henne. Å andra sidan är hon så van vid det här laget, så jag tror inte att hon kan vakna av ljudet från tangentbordet, men jag vill ändå inte riskera att väcka henne då hon ska upp så tidigt imorgon.

Jag åkte in till stan för att träffa mormor -- vi skulle gå på teater och se Muntra fruarna i Windsor. Den var rätt bra -- det är en komedi som skrevs av William Shakespeare. För att behålla den komiska tonen har man uppdaterat skämten (det sker vissa förändringar under en period på 500 år), men man tog det nästan ett steg för långt. Vissa skämt var överdrivna, och jag tycker att det är synd. Jag gillar Shakespeares pjäser, och genom att ta det ett steg för långt förlorar man den "gamla andan" -- det blir nästan löjligt. Ensemblen var dock otrolig -- det var bra skåespelare som alla spelade sin roll bra, och de arbetade bra ihop.
Jag träffade Linn och Tessan nu på kvällen -- Linn skulle låna en bok, och jag skulle få tillbaka en som hon tidigare hade lånat. Tänk att det bara är sex dagar kvar till konserten (Muse för er som inte visste det ^^)... Jag ser faktiskt fram emot den lika mycket som jag såg fram emot min födelsedag. Jag ska åka till Farsta och köpa deras sensate album -- jag har velat ha det ett tag nu, men det är inte mycket man kan göra om man inte har några pengar, eller vad säger ni?

Jag läste gårdagens inlägg igår, och jag vet inte vad som hände med mig där. Jag ångrar inget av det jag skrev, för igår kände jag mig verkligen misslyckad, men nu när jag tänker efter ´har jag ingen direkt anledning till att göra det. Jag har rätt att göra misstag, och jag kan alltid åtgärda dem i efterhand. Det är inte hela världen, och om jag tänker om ska det inte vara några problem. Så länge det inte blir misstag ovanpå misstag har jag inget att oroa mig för, och när det gäller essän vet jag också vad som blev fel. Det enda jag behöver göra är att korigera arbetet och sedan skicka in det igen. Ska det vara mycket svårare?
Jag har en alltför stor press på mig själv, och jag måste lära mig att tänka om. Jag är jävligt nöjd över mina skolresultat, men jag frågar även mig själv om jag presterar så som jag gör för min egen skull eller för andras. Det är bra att jag lyckats så pass bra, men jag är osäker på vad jag kan få ut av det i framtiden. Jag vet inte ens vad jag vill göra med mitt liv... Egentligen skulle jag vilja bli skådespelare -- som jag nämnde igår får jag en sorts känsla när jag agerar, en adrenalinkick, och det är en av de härligaste känslorna jag avrit med om. Frågan är dock om jag är bra, och hur jag i sådana fall ska kunna försörja mig på det yrket då det är en instabil industri...

Jag hoppas att ni haft en trevlig helg, för det har jag :)
God natt ♥

 

Pricken över i:et...

...är att min svenska-lärare flyttat datumet igen på inlämningen av essän. Jag är säker på att hon skrev in fel datum när hon öppnade inlämningsmappen, och nu har hon ändrat den till 15 oktober. Som tur är finns det en annan mapp för restarbeten som jag kan vända mig till, men det förändrar inte det faktum att jag är irriterad på mig själv nu -- om jag hade haft pappret med kriterierna från första början hade det här inte hänt.
Malin har rätt när hon säger att jag lägger för mycket press på mig själv, men jag hatar att jag känner mig så misslyckad -- det känns inte som att någonting blir rätt nu för tiden.

Vad i h*****e ska jag göra?

Fan, fan, fan...

Hej ^^
Idag har det inte hänt så mycket -- jag träffade inte Lizzie vilket jag hade hoppats på, men å andra sidan hade hon inte lämnat något svar så jag inte klandra henne för att hon brytit något löfte.
Jag hjälpte istället mamma med städningen innan jag åkte till Västerhaninge för att lämna en sak till My som hon behövde. Det är egentligen det som har hänt...

Jag tittade igenom betygskriterierna till essän -- något jag inte hade förra veckan då jag arbetade med den. Det står att man ska använda sig av två behandlade verk -- två verk som vi gått igenom -- vilket jag inte har gjort. Detta måste man göra för ett G. Med andra ord har jag arbetat med en essä för att sedan få reda på att den ligger på IG-nivå. Kul, verkligen... Jag är så otroligt sur på mig själv just nu, och jag måste verkligen sätta igång med att ändra det.
Men pricken över i:et är att man ska ange källor via antingen Harvard- eller Oxfordsystemet (man nämner källan direkt i texten eller via fotnoter). Jag har nämnt källorna mer diskret för att texten ska bli mer personlig, men jag vet inte om det räknas... I vilket fall som helst måste jag ändra en hel del -- jag vet redan hur jag ska få in den första biten, där är det inga problem. Frågan är dock hur jag ska få in den andra biten. Det är verkligen vid sådana här tillfällen jag känner mig misslyckad -- det enda jag är något bra på kan jag inte ens göra rätt. Min främsta talang är skrivandet, men inte ens det kan jag göra rätt -- det jag är bäst på är jag egentligen en medelmåtta på om man jämför med andra i enbart min ålder. Det finns så många som kan sjunga, dansa, rita o.s.v. Vad är jag bra på egentligen?
Jag älskar att sjunga, men med tanke på att jag är tontöv utan någon vidare sångröst kan man stryka det. Musikalitet överhuvudtaget ryker för min del så jag inte heller kan spela något instrument.
Dans kan man också "radera från listan" då jag inte ens kan gå in i ett rum utan att slå i mig i något (nästan helt bokstavligt talat).
Rita önskar jag att jag kunde göra -- jag är betydligt bättre nu än vad jag var för tre år sedan, men oj så dålig jag är på det.
Jag har alltid velat agera, och jag ansåg att jag var bra när jag var yngre -- jag brukade välja drama som Elevens val när den möjligheten fanns, och vi använde oss av stolpmanus (be en nioåring memorera ett helt manus på bara någon vecka -- det kommer att gå åt skogen kan jag säga dig), och jag älskade känslan av att stå på scen. Problemet är att jag nu har en annan typ av scenskräck än vad jag hade då -- det här var innan jag utsattes för mobbning, och det har verkligen gjort mig så in i helvete osäker på mig själv. Då tänkte jag att någonting skulle kunna gå fel, men när det händer är det bara att försöka ta sig förbi det. Nu tänker jag att det kommer att gå fel oavsett vad, och det var sådant som gjorde att jag blev utskrattad för ett par år sedan. Även om chansen är extremt liten att ett gäng 18-åringar ska skratta åt en vid ett misstag finns osäkerheten fortfarande kvar. Mobbning sitter på så sätt kvar hela livet hur länge det en pågår...
När det gäller de "inre talangerna" är jag inte mycket mer än en medelmåtta där heller. Det finns personer som är betydligt snällare än vad jag är, jag har ingen form av ledarinstinkt, jag gillar att se mig själv som lojal även om jag inte är det, jag är allmänt tråkig även om jag kan komma med de rätta kommentarerna lite då och då etc.

Jag är van att vara medelmåtta, så jag klagar inte särskillt mycket på det nu. Problemet är att jag är trött på att vara det och med tanke på att jag funderat så mycket kring döden under den senaste tiden kan jag inte sluta tänka på vad man skulle minnas hos mig? Skulle man ens minnas mig efter 2-3 år, eller har jag hunnit bli bortglömd vid det laget?

Skvaller

När jag var nere på ICA såg jag en skvallertidning med en bild på Katie Holmes på framsidan. Tydligen skrev man om hennes hämnd till Tom Cruise efter att han hånglat med Cameron Diaz.
Jag har inte läst tidningen, och jag har inte heller läst om affären mellan Tom och Cameron, men däremot har jag sett bilder på dem. De bilderna jag såg var att de gick bredvid varandra och när de kramade om varandra. Vilket grovhångel, jag hoppas att de skyddar sig...

Jag vet inte vad som är sant och vad som är fiktion -- nu för tiden kan man Photoshopa ihop ett flertal bilder för att kunna bygga upp ett falskt rykte utifrån dem. Är det inte patetiskt?
Jag erkäner själv att det är intressant att läsa om skådespelarnas projekt, men deras privatliv är någonting helt annat! Bara för at kändisarna har ett offentligt jobb ska deras liv inte heller bli offentliga. Man ska kunna ha rätten till att göra det man älskar utan att bli exponerad i varenda jävla tidning!! Det är en sak om man själv gått med på en intervju, men man går över gränsen när man skriver var kändisarna äter lunch någonstans.
Man kan faktiskt fråga sig om bråken mellan kändispar uppstår successivt, eller om det är tidningarna som står bakom detta. Det känns nästan som det -- vid varje minsta lilla grej ska tidningarna blåsa upp det. En av de värsta gångerna var när Twilights Nikki Reed och Kristen Stewart kramade varandra när de träffade varandra för första gången på, vad jag kan tänka mig, veckor. Man hade såklart fotat det och sedan gåt ut med att de var homosexuella och hade ett "kärleksförhållande".
Överdrivet? Det är en underdrift. Jag kramar om mina vänner, och jag har inget förhållande med någon av dem. Om så var fallet skulle jag vara bisexuell (jag är inte det, men det skulle faktiskt vara coolt om så var fallet), otrogen mot en jävla massa människor med deras kompisar, pojk- och flickvänner. Vilket krångligt kärleksliv jag har, eller hur?

Men egentligen varför kan man inte låta kändisarna leva sina liv? Man läser inte i tidningar var en student som jag äter middag någonstans, om eventuella dejter eller när hunden rastas så varför ska man läsa om skådisar som gör allt detta? På vilket sätt är det mer intressant? Om man respekterar dem måste man se till att de har ett privatliv, för det är de värda. Man kan inte säga att man är ett fan för att sedan inskränka deras rättigheter, eller vad säger ni?

 

Danstävling

Hejhej ^^
Jag hade bara en lektion idag, vilket var juridik. Låter det kul? I normala fall skulle det vara det, men idag fick vi göra ett oförberett test. Det är inget betygsunderlag -- det var bara på grunderna för att se var vi ligger någonstans. För er som inte vet det är EG-rätt ett svårt ämne. Hur mycket vet ni om det nu, förutom att det har med EU att göra? Jag visste säkert lika lite som ni gör, och vi har det som kurs i vår studieplan.
Det var inte så farligt som man kunnat tro -- jag chansade på fem av de sex frågorna, och mycket av det blev rätt. Den sjäte frågan kunde jag inte överhuvudtaget trots att jag hade läst det i boken igår kväll. Det säger mycket om mitt minne.
Jag åkte sedan hem i två timmar innan det var dags för danstävlingen på skolan. Alla var verkligen riktigt duktiga, men jag är lite osäker på om rätt grupp vann showdansen. De var bra, de var sykroniserade med varandra och de hade bra steg, men det fanns ingen direkt röd tråd. De hade kunnat använda sig av betydligt färre låtar för att skapa en viss stämning -- nu blev det mycket fram och tillbaka och tempot förändrades hela tiden. Det är en sak om den ändras successivt, men så var inte fallet den här gången. 

Buggdansen var något roligare, men det var många par som man inte såg och som borde ha fått mer uppmärksamhet. Skillnaden mellan buggdansen och showdansen är att alla par i buggen dansar samtidigt, och det händer lätt att par fastnar i mitten och de syns inte -- varken av lärare eller av elever. Det fanns som sagt var många par som kunde ha uppmärksammats mer, men jag måste ändå säga att det vinnande paret var värt första platsen -- även om de kom av sig lite hade de en komplicerad koreografi som de lyckades med. Det är inte lätt som 17-åringar att kunna klara av den typen av koreografi som de körde -- det är inte ens lätt för vuxna som ändå är relativt kunniga att klara av den.

Det var inte meningen att jag skulle babbla på om det här, men det är trots allt mig vi pratar om. 
Just nu är jag bara glad över att det är fredag och att helgen precis har börjat. Jag ska bara försöka ta det lugnt ikväll och vila ut. På söndag ska jag på teater, och imorgon ska jag kanske träffa Lizzie -- jag föreslog morgondagen, men jag har fortfarande inte fått något svar från henne, så jag vet inte om hon kan eller inte. Tanken är i alla fall att jag ska till House of Pain i Hökarängen för att prata med dem om tatueringen jag vill skaffa. 
Har ni några speciella planer? ♥

 

För tydligen har jag inget liv...

1. Tre namn jag lyssnar till:
Lisa
Liisiish
Lajsa

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Att jag är "äkta" -- jag försöker inte vara någon jag inte är, och jag har mina principer

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Att jag fortfarande känner mig osäker om mig själv -- det går åt rätt håll, men jag är inte riktigt där än...

4. Detta är jag rädd för:
Höjder

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Mat, sömn och dryck xD

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Hoppa fallskärm, bungyjump och titta på Titanic utan att gråta.

7. Detta tycker jag om att göra:
Lyssna på musik, läsa och vara med kompisar.

8. Detta vill jag göra just nu:
Dricka varm chokald och kura ihop mig under en filt. Jag kanske gör det så fort jag är klar här ^^

9. Bästa känslan:
Lycka

10. Värsta känslan:
Att känna sig inlåst i sig själv -- att man inte kan vara den man är för att andra int vill det.

11. Egenskaper jag gärna ser att min partner har:
Gillar mig för den jag är. 

12. Är jag kär just nu?
Nej 

13. Jag vill gifta mig…
Kan jag inte svara på just nu...

14. Följande tre saker vill jag göra innan jag dör:
Utforska ett korallrev, åka till Fiji och även New York :)

15. Min käraste ägodel:
Har inget speciellt...

16. Något jag vill ha i present:
En massa skivor ^^

17. Detta har jag på mig just nu:
Jeansleggings, top och cardigan.

18. Favoritkläder:
De jag har på mig :D

19. Favoritdjur:
Pälsdjur över lag -- det är mysigt at gräva ner ansiktet i deras päls.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Alterative :)

21. Favoritlåtar just nu:
You Found Me -- Kelly Clarkson (man blir så glad och sprallig av den)

22. Roligaste/tråkigaste ämne i skolan:
Juridik/massa annat...

23. Stjärntecken:
Lejon.

24. En bok jag älskar:
Wuthering Heights

25. En film jag älskar:
Titanic

26. Tv-program jag gillar:
Vänner ^^ (något man inte kunde förutse, eller hur? xD)

27. Favoritdoft:
Nyklipt gräs på somrarna...

28. Detta äter jag gärna:
Glass.

29. Dricker helst:
Varm choklad för att bli varm, cola för att svalka ner mig, mjölk lite då och då och vatten innan jag går och lägger mig ^^

30. Favoritgodis:
Choklad -- det enda jag egentligen gillar ;)

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
Fiji/New York/Rom

32. Färg på mina ögon:
Gröngrå-aktiga (många säger att de är lite gula också xD)

33. Min längd:
1,67 meter (jag är en kort liten skit xD)

34. Jag tror på:
Männsiskans förmågor...

35. Jag spelar:
Kort när jag är uttråkad, men ingte mer.

36. Person jag beundrar:
Alltför många... Linn för hennes lojalitet, Tessan för hennes energi, Alejandra för hennes ledarinstinkter, Micaela för hennes hjärta (snällare person får man leta efter)...
När det gäller kändisar är det Kate Winslet för att hon är så jordnära trots sin framgång och trots sin unga ålder.

37. Så här bor jag:
Lägenhet med familjen -- min  mamma och syster 

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Inga som är helt döda, men ett par som är halvt döda (vi säger att de hamnat i koma :P)

39. Det här tänder mig:
Fina leenden och ögon :)

40. Det här gör mig avtänd:
Fjortisar (en 19-årig fjortis försökte stöta på mig förrut -- lite smickrande att någon stöter på mig, men en 19-årig fjortis av alla är inget att skryta om , eller vad säger ni?)

41. Favoritfärg:
Lite olika... Jag gillar brunt, marinblått, svart, vitt och rött.

42. Favoritcitat:
"I, personally, do not believe in death. I believe in transformation" Lisa "Left-Eye" Lopes

43. En hemlighet jag vet:
Ska fortfarande vara hemligt

44. Bästa present jag fått:
Oj...

45. Senast köpta skiva:
Jag undrar om det inte var Bandits första blandskiva :P ...och den köpte jag i somras :P

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Mitt ansikte -- jag hoppas att jag inte låter arrogant.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är:
Min rumpa xD

48. Udda förmåga/egenskap:
Jag vet inte riktigt... Vad tycker du, Linn? Du är nog den som känner mig bäst...

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
En apa -- det skulle vara roligt ^^

50. Vad lyssnar du på just nu?
Ljudet från Vänner som är på TV just nu (DVD-box)

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Skolan som svar på båda frågorna...

52. Var är dina föräldrar födda?
Linköping och Trollhättan

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Ingen aning...

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Förmodligen Greken på hörnet :)

55. När badade du i en pool senast?
När jag var på Kreta.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Skolpjäs och skolpjäs... Den största publiken var tvåorna när jag gick i trean på grundskolan xD

57. Hur många barn vill du ha?
Minst ett i alla fall.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Schlager, reagge och rap 

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Inte än...

60. Vad har du för TV-kanaler?
Tillräckligt många.

61. Har du åkt moped någon gång?
Jag har blivit skjutsad av Linn ett par gånger ^^

62. Har du busringt någon gång?
För flera år sedan

63. Har du fått felparkeringsböter?
Jag har ingen bil, så dra din egen slutsats :P

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
HELL NO!!!

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Kreta.

66. Har du en egen trädgård?
Nej.

67. Vilken är din favorit bland tecknade serier?
Simpsons :P

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Jag hoppas det...

69. Badkar eller duschkabin?
Badkar.

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Män som hatar kvinnor 

71. Favoritpizza?
Oxfilépizza

72. Chips eller popcorn?
Chips

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Inget

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Nej, aldrig... 

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Har inte ens tänkt tanken...

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Apelsin ^^

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Oj, det kommer jag inte ihåg...

78. Favoritchoklad?
Mörkchoklad!

79. När röstade du senast?
Om ett år

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
Har aldrig gjort det...

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Ehm...

82. Är du bra på matlagning?
Jag kan laga ett fåtal rätter, och de är goda :)

83. Klarar du att tanka själv?
På vilket sätt? Mobil eller bil? :P

84. Har du beställt något från något av de där shoppingprogrammen som går på reklamteve-kanalerna?
Inte ens i närheten

85. Pepsi eller Coca Cola?
Pepsi :)

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Nope.

87. Vad var det senaste du handlade?
Mat.

88. Har du kräkts offentligt?
Nej, och jag hoppas att det inte händer.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?
Sann kärlek.

90. Tror du på kärlek vid första ögonblicket?
Inte riktigt

91. Har du ringt något betalnummer?
Inte vad jag är medveten om :P

92. Kan man vara vän med sitt ex?
Japp, jag har själv sett det, och jag hoppas på att jag skulle kunna vara det.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast?
Jag tror inte att jag besökt någon på sjukhus överhuvudtaget.

94. Hade du mycket hår som liten bebis?
Nej -- jag var en liten flintis då :P

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?
"Personen du söker är inte tillgänglig för tillfället [...]" xD

96. Vad har du i din väska?
Skol- eller handväska?

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?
Läser :)

98. Vad är du tacksam för idag?
Att den är kort :P

99. Var hittade du den här listan?
Lisa

Exorcism

Jag tittade på Skräckministeriet som gick på tvåan, och man tog upp exorcism.
Ni alla känner säkert till filmen Exorcisten som kom ut på 70-talet. Filmen är en av tidernas mest omtalade filmer och den lever kvar än. Det man inte visste då var att ett fall av exorcism skulle dyka upp i verkligheten i Tyskland. Anneliese Michel föddes i 50-talets Tyskland och växte upp med en stark katolsk tro.
Hon blev psykiskt sjuk i tidig ålder, och medicinering fungerade inte. Hon blev sämre och sämre och till sist var man övertygade om att hon var besatt av demoner. Hon dog som 23-åring till följd av detta -- hon var uttorkad, undernärd och vägde 30 kilo.

Jag får rysningar när jag tänker på detta, och det blev inte bättre av att man visade bilder på henne. Tänk er en kvinna som väger 30 kilo -- hon är riktigt utmärglad, och ovanpå detta var hon alldeles blåslagen. Det är en syn som man inte på långa vägar kommer att glömma bort, och det visar hur långt man är redo att gå när det gäller sin tro. Hennes föräldrar var redo att låta det gå så här långt för att de var övertygade om att hon blivit besatt av demoner. Jag kan inte tänka mig att man kan vara så djupt troende att man skulle kunna offra vad som helst -- andra människor, till och med sina barn -- för att kunna upprätthålla sin religiösa tro. I vanliga fall blir jag förundrad över en djup tro -- jag personligen är inte religiös, och därför tycker jag att det är härligt att det finns de som är djupt troende. Jag är dock medveten om att det finns en skillnad mellan att vara djupt troende och att vara fundamental -- jag respekterar de som är troende för att de inte ger upp sin tro och för att de står för sin åsikt. Fundamentalister skrämmer mig -- man vet inte hur reaktionerna kan bli kring olika situationer. Igår nämnde jag kvinnor som stenas efter att ha blivit våldtagna för att man ansett att de begått äktenskapsbrott. Detta begås av fundamentalister som tror att de utför Guds jobb. Man tar saken i sina egna händer för att man tror att det är det Gud vill att man ska göra. Varför? För att det står så i en bok skriven av människor.



Jag hade stora problem med att kunna söka upp den här bilden, spara den för att sedan lägga upp den här, men jag kände att jag var tvungen att visa er hur Anneliese Michel såg ut strax innan hon dog. Hur många av er skulle kunna utsätta er dotter för detta?

Jag tror inte på att det finns någon Gud, men jag kan inte säga att det inte finns någonting överhuvudtaget. Däremot vet jag att Bibeln säger att Gud är den som ska döma -- varför agerar då människor som domare (utanför rättsväsendet)? Det är en sak att straffa någon för skada som tillförts, men det är inte rätt att ta saken i egna händer och döda andra människor. Detta gäller staten lika mycket som civila...

Det här får mig faktiskt att tänka på homosexualitet -- det finns många kristna som anser att det är fel, men varför är det fel? Varför är det inte okej för en man att vara tillsammans med en annan man eller att en kvinna är med en kvinna om de älskar varandra? Varför är inte okej att vara någonting annat än heterosexuell?
Jag har hört att det har med sexet att göra -- sex är till för att kunna skaffa barn och inte för att tillfredsställa oss själva. Hur många av oss har egentligen sex för att enbart kunna få barn? Hur många kvinnor planerar sitt sexliv utifrån sin ägglossning? Hur många gånger blir man gravid?
Jag läste någonstans att man trodde att man var besatt om man var homosexuell. Jag vet inte om det var en individuell åsikt eller allmän, men det är löjligt i vilket fall som helst. En av de stora anledningarna till att jag inte är troende är för att jag inte vill ta ifrån ögonen på människan. Jag tror inte att världen består av onda/goda andar. Jag tror på människans goda och onda sidor -- det är trots allt männskan som skapar krig och elende, inte någon rödfärgad djävul. Det är människor som räcker fram en hjälpande hand, inte Gud. Jag vill inte leva i en värld där man bortser från det människor kan uppnå. Det är trots allt det vi lever med i fysisk form, och enligt mig är det människan man bör fokusera på. Det finns alltför många som skyller än det ena, än det andra på Djävulen och demoner. Vad hände med personen som faktiskt utförde handligen?
Jag kan inte leva med en tro som kan skada människor så pass svårt som man skadade Anneliese -- det är som sagt var männsikor vi lever med och det är de vi ska ta hand om istället för att skada dem för att upprätthåla tron. Det är skamligt, vidrigt och jag blir illamående när jag tänker på det. Jag vet att långt ifrån alla lever så här, men jag väljer ändå att tro på människans förmågor istället för Guds underverk -- det är trots allt det vi har. 

I skolan...

Hejhej ^^
Jag sitter i skolan just nu, och jag har precis slutat. För att göra saken ännu "värre" gick bussen ganska så precis, och jag kommer inte hinna med nästa. Nice :P
Jag skriver mer när jag kommer hem, för just nu har jag absolut ingen fantasi, och jag har Faduma och Virre här bredvid mig som flummar sig. Ni som känner mig vet hur mycket jag gillar flum :P

Ha det bra så länge ♥

Lyx eller självklarhet?

Mina inlägg har varit rätt ytliga de senaste dagarna. Egentligen har de varit väldigt ytliga de senaste dagarna. Jag försöker lista ut en bra ursäkt, men det finns inga sådana. Man kan inte skylla på att samhället är ytligt -- det är ingen ursäkt för att själv vara det, men det har en stor påverkan.

I den tid som vi lever i nu har det materiella fått en stor betydelse, och det har jag skrivit om många gånger tidigare. Av någon anledning är det plötsligt viktigt med att ha den senaste mobilen, den senaste kameran, den senaste MP3:n... Nu när jag tänker på det verkar det som att MP3:n är "ute" -- nu är det mobil eller iPod som gäller. Man ska även ha de rätta kläderna och kunna bära upp dem på ett bra sätt. Allt detta för att kunna bli accepterad. Är det inte tragiskt att det ska behöva vara så?
Det händer väldigt ofta att vi klagar över de grejer vi inte fått, eller att det kanske rent utav är fel sak -- det var int det märket, det var inte den färgen o.s.v. Vi tar saker och ting för givet -- hur många i världen har de förutsättningar som givits oss? Vi betalar ingenting för att kunna gå i skolan för att lära oss, vilket många inte kan. För många är skolgång en förutsättning för de som har pengar och därför går många utan utbildning. Vi däremot går runt och klagar om att vi måste gå i skolan för att få de möjligheter som vi är värda.
Många av oss klagar på att man inte får tillräckligt med många saker när det finns familjer som kämpar med att få mat på bordet. Många av oss klagar över att maten vi får är äcklig, när många familjer skulle kunna göra allt för att få en tugga av något som inte ens är hälften så gott. Många av oss klagar för att lägenheten/huset man bor i inte är tillräckligt stort när många familjer bor ute på gatan. Många av oss klagar på att det är kallt i lägenheten/husen innan vi sätter på elementen i våra rum när många familjer kurar ihop sig för att kunna klara sig på kroppsvärmen över natten. Många av oss klagar på att det inte finns något kallvatten att dricka på en varm dag när det finns människor som måste vandra flera kilometer till närmsta vattenpump för att få smutsigt vatten.
Ser ni min poäng?

Ännu en sak som vi klagar över, och som vi tar för givet, är jämställdheten. Jag håller med om att det finns många brister som bör åtgärdas, men i Sverige fokuserar man, enligt min mening, på fel sak -- man fokuserar på att få in flera kvinnor i olika sammanhang istället för de som är mest lämpliga för jobbet. För att komma fram till ett jämlikt samhälle ska man inte förbise någon utan anlita de som är bäst för jobbet i fråga.
I många länder kämpar man för samma fråga, men i en helt annan ände. Det finns kvinnor som våldtas och blir bestraffade för det, som blir beskyllna för det. De blir skyldiga till ett äktenskapsbrott för någonting de själva fallit offer för. Dessa kvinnor blir dömda till döden genom bl.a. stening.
Det finns många brister i Sverige när det gäller våldtäktsfall -- förundersökningar läggs ner, väldigt få misstänkta våldtäktsmän blir åtalade och ännu färre blir dömda. I rätten kan offret även få kritik för val av kläder ("Du hade dessa kläder på dig, därför är det ditt fel -- du skickade ut signaler" o.s.v.), och i ett fall blev offret kritiserad för sitt tidigare sexliv. Det är en sak jag verkligen avskyr med Sveriges rättssystem, men vi kan alltid räkna med att chansen finns att våldtäktsmannen åker fast. Som offer kan man inte dömas till döden genom stening av staten, även om man drabbas hårdare än gärningsmannen. Vi har en chans till stöd vilka många andra inte har.
Jag säger inte att vi tar det för givet -- jag säger bara att det är något som inte uppmärksammas nog. Man pratar sällan om dessa kvinnor, och man kan fråga sig varför -- är det för att vi själva inte kan sätta oss in i den typen av situation, eller är det för att vi inte bryr oss -- att vi på något sätt undervärderar människor från någon annan del av världen än Västvärlden? Om det här hände inom Europa skulle vi prata om det på ett annat sätt än vad vi gör i dagens läge...

Onsdag

Hej :)
Jag kom precis hem från Farsta -- jag köpte lite näsdroppar på Apoteket (min feber är borta, men det är inte snuvan) och jag gick till PhoneHouse för att kunna fixa mitt mobila bredband. Det roliga är att det inte är något fel på bredbandet utan på vår LapTop -- det är säkert ett program på datan som gör att Internetuppkopplingen på något sätt blir blockerad. Vi kan antingen ringa support eller ta med datan till PhoneHouse. Fördelen med supporten är att det inte blir lika dyrt, men nackdelen blir att man får hjälp via telefon. Det är inte alltid man kan förklara vad felet kan vara om man själv inte tar en titt. Därför lutar det åt att vi tar med datan till Farsta och för att få den fixad där.
Jag har även köpt ett nytt tangentbord till datan -- alla här hemma störde sig på ljudet av den gamla, så jag tänkte att jag lika gärna skulle kunna köpa ett när jag ändå var där. Det är ju inte hela världen med det, eller hur?
Jag gjorde även någonting som jag hade lovat mig själv att inte göra, något som jag är säker på att Linn himlade med ögonen åt när jag berättade det för henne -- jag köpte två toppar. Jag lovade mig själv att det var färdigshoppat för året för några veckor sedan, då jag köpte min trenchcoat och mina skor. Självklart träffades jag och mormor helgen därefter och shoppade, och nu har jag gjort det igen. Linn hade rätt -- det fanns ingen chans att jag var klar med shoppandet för det här året. Jag trodde inte på det heller, men jag hoppades på att jag skulle hålla mig till vintern. Jag lyckades hålla mig i en vecka. Bra jobbat, Lisa...

Jag vet verkligen inte varför jag köper så mycket kläder nu för tiden -- jag hade inte behovet förra året, inte ens för ett halvår sedan. Jag gillar att tro att det har något med mitt ökade självförtroende att göra, att jag nu känner att det är mer som faktiskt passar mig, men det betyder inte att jag ska köpa kläder hit och dit. Jag är medveten om hur mycket pengar jag har och därför försöker jag hålla igen, och jag gör det faktiskt. Jag tänker på att köpa kläder till bra priser (trenshcoaten och skorna var undantag), men jag vet också att jag inte kan hålla på som jag gör. Det är en sak att unna sig nåonting lite då och då, men det här börjar bara bli löjligt.
Jag vet att mamma tycker att det är bra att jag kan handla så pass mycket som jag gör -- även hon tror att det har något med mitt ökade självförtroende att göra, så det glädjer henne. Jag tycker att det är skrämmande hur mycket jag har förändrats under den senaste tiden -- under de två senaste åren överhuvudtaget...

Jag ska inte babla på mer, så ni får ha en fortsatt bra dag♥

Tisdag

Hejhej ^^
Jag känner att jag inte är tillräckligt aktiv här på bloggen, men jag ska försöka bli bättre på det.
Idag har jag i alla fall haft en bra ursäkt -- jag har pluggat hela dagen, och är nu klar med alla uppgifter som byggts upp på en hög. Jag är klar med min essä, jag har gjort klart reklamanalysen till bilden (jag var seg på att börja, men snabb på att få det gjort) och jag har precis skrivit klart mitt logginlägg till min loggbok för projektarbetet. Det "enda" jag ska göra nu är att skriva klart geografi-uppgiften och läsa ikapp på juridiken. Jag hoppas på att kunna få lite hjälp med juridiken, men jag kan inte förlita mig helt på mina kompisar, eller hur? :P
Jag visste att jag skulle missa mycket genom att stanna hemma, men jag var rädd att jag skulle bli sämre om jag valde att gå kvar -- då hade jag fått stanna hemma under en ännu längre tid och missat ännu mer. Samtidigt har jag inte missat så mycket om man tänker efter -- jag har varit med om betydligt värre och ändå klarat mig. Bara för att jag är hemma från skolan betyder det inte att jag ska ta på mig mindre ansvar gällande skolan. Snarare tvärtom -- med tanke på att jag missar en del i skolan har jag ett ansvar att ta igen det på hemmaplan, och det är ett ansvar som jag är villig att ta.

Okej, lite mindre snack om ansvar, eller vad säger ni?
Det var faktiskt meningen att jag skulle åka till skolan idag och skriva matteprovet -- jag hade varit skeptisk hela dagen och pratat med Linn om att stanna hemma och skriva provet på torsdag, men jag bestämde mig för att åka till skolan och skriva det. Vad tror ni händer en timme innan jag ska åka? Jo, jag somnar i min säng -- jag hade läst lite i tidningen och kurat ihop mig under täcket. Badabing-badaboom, klockan var halv fyra och provet hade börjat en halvtimme tidigare. Kul...
Jag vet att många faktiskt skulle ha tyckt att det var kul, men jag kände att jag kunde det här (jag är relativt bra på matte) och jag vill inte vänta på att behöva skriva det. Förhoppningsvis kan jag skriva edt på torsdag -- det är antingen det eller vänta till nästa omprovstillfälle, och jag vet inte när det är. Vi har omprovstillfällen på utvalda måndagar. I bästa fall skulle det innebära nu på måndag, men jag vill inte vänta så länge (tålamod har aldrig varit min starkaste egenskap).

Jag måste gå nu innan jag irriterar ihjäl My.
Jag ska försöka skriva om något mer intressant imorgon, men med tanke på att det är mig vi talar om bör ni inte vänta er det (jag är en ganska tråkig person, men jag trivs med det, även om jag är lite ledsen över det).
God natt ♥

Måndag i korthet

Jag måste gå och lägga mig snart, så här är min dag i riktigt stora drag:

  • Febern har gått upp och ner -- den var uppe i 38.4, men efter att ha sovit och tagit Ibumetin lyckades jag pressa ner febern till 37.8.
  • Jag åkte till skolan för att hämta matteböckerna och höll på att spy på bussen på vägen hem. Inte alls kul...
  • Det enda jag har pluggat är matte för det är det enda jag orkat med. Jag har bestämt mig för att min essä är klar, men jag ska göra ett par få korrigeringar.
  • Jag ska stanna hemma imorgon också för säkerhets skull, men åker till skolan för att skriva matteprovet (jag känner att jag kan det, och orkar inte vänta flera dagar tills jag kan göra det).
  • Jag har SMS:at med Linn hela kvällen, och hon kom med en kommentar som gjorde min dag (tack för det Linn :D)

Det är väl det som är det väsentliga (inte för att något av det var väsentligt, men ändå).

Sakta, men säkert...

...börjar jag få tillbaka mitt förstånd.
Jag har inte förlorat mitt förstånd, men jag har varit så pass virrig nu de senaste dagarna att jag knappt haft något vett kvar inom mig. Det känns fortfarande som att jag inte har det, men det börjar röra sig åt rätt håll. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om febern som stigit något. Det här känns så jobbigt -- jag har sovit den större delen av dagen, men jag är fortfarande trött och ska gå och lägga mig snart.

Jag har faktiskt arbetat med essän idag, och jag har kommit på en del som jag kan placera i mitten (d.v.s. mellan inledningen och slutet). Jag har kommit en bra bit på vägen nu, men den måste finslipas -- jag märkte att jag upprepade mig själv måg gånger -- och jag ska försöka föra in någon form av diskussion innan den ska lämnas in. Jag hoppas på att kunna bli klar med det imorgon -- jag sade förut att essän skulle in idag, men datumet har blivit ändrat, så jag hoppas på att kunna lämna in den imorgon. Som jag sade är det inte så mycket som är kvar nu, så det ska bli skönt att få det avklarat.

Imorgon kommer jag stanna hemma igen (febern har som sagt var stigit något, och jag mår lika illa som alltid), men jag måste förbi skolan för att hämta hem mina matteböcker. Vi har prov på tisdag, och böckerna är kvar i skolan. Inte det roligaste, men jag har inte så mycket att ta igen här hemma. Vi får dock se om jag har någon motivering då eller inte...

Ha det så bra ♥

Hjälp mig...

Hejhej :)
Jag försökte arbeta på en ny design igår, men det gick åt skogen. Jag kan verkligen ingenting om bloggdesigner -- jag tar hjälp av en annan hemsida. De är otroligt fina, men de är inte personliga.
Jag har ett par idéer om hur jag vill att min blogg ska se ut, men det är lättare att rita ner det på papper än att faktiskt fixa det (och jag kan inte ens rita, så ni ser nog problemet).

Är det någon som är bra på designer som kan tänka sig att hjälpa mig?

Orklös

Hejhej ^^
Gårdagens fina höstväder har dragit förbi och det regnar här hemma. Det är något man får räkna med under den här årstiden, men det suger ändå.
Jag borde egentligen plugga, men jag har ingen motivation -- jag vet att det måste bli gjort, men jag känner mig ändå likgiltig när det gäller studierna. Jag vet inte vad som har hänt -- förra året kunde det hända tt vissa uppgifter blev färdiga i sista minuten, men jag var motiverad då. Nu saknar jag den motivationen. Jag har inte ens börjat på mitt projektarbete än -- jag har bara lånat ett par böcker och börjat läsa igenom en av dem, men det är allt. Om jag hade haft samma typ av motivation som förra året skulle jag ha varit klar med den boken (den är på enbart 200 sidor).

Jag har alltid ansetts vara "den duktiga", och det i sig är egentligen inget fel -- jag har varit mig själv, och jag tänker inte förändra den jag är bara för att man anser att jag är tråkig. Jag har ansetts ara snäll, generös och smart. Jag har fått höra att jag kan göra vad jag vill med mit liv, men vad ska man göra när man själv inte vet vad man vill göra med det? Jag har ingen aning om vad jag vill göra efter att ha tagit studenten. Det har jag i och för sig aldrig vetat om -- jag har bara tagit den dag som den kommer och fixat skolan just för att kunna ha många möjligheter när jag ska söka in på universitetet, men nu vet jag inte ens vem jag gör det här för.
Teoretiskt vet jag att jag sliter häcken av mig för bra resultat för min egen skull, men det känns inte som det i praktiken. Jag har ingen aning vad jag vill göra med mitt liv efter studenten, och jag vet inte ens vilka valmöjligheter jag kommer att få. Samtidigt får jag kritik här hemma -- My som säger att jag inte har något liv och som inte gör något annat än att sitta hema och plugga, mamma som förväntar sig att jag ska hjälpa till med att hålla lägenheten ren (fast det slutar oftast med att jag gör det själv, eller att mamma tar hand om det och blir sur på mig för att jag inte fixade det från första början). Jag har haft press på mig de senaste två åren, så jag har själv valt att inte skaffa ett jobb för att inte gå under. Självklart har jag blivit kritiserad för det också. Det känns som att allt jag gör blir fel, och det är aldrig tillräckligt. Jag undrar om det är därför jag mer eller mindre har gett upp...
Det finns faktiskt dagar då jag känner mig värdelös för att jag inte klarar av att hantera de uppgifter som jag åtagit mig att göra. Jag är ingen person som törstar efter bekräftelse, och jag behöver inga komplimanger för att kunna ta mig igenom dagen, men det skulle vara kul med någon typ av uppskattning lite då och då...

Jag hade egentligen ingen direkt poäng med det här -- jag ville bara skriva av mig och få ut allt som byggts upp inom mig (om man tar det där bokstavligt låter det som att man har en växande soptipp istället för inre organ -- ännu ett konstigt uttryck med andra ord xD).
Jag hoppas att ni fått en bra helg ♥

Lördag

Mamma håller på med städningen och My med maten. Gissa vad jag håller på med... :P

Jag gick ner för att möta mamma vid tåget -- vi skulle gå och handla och jag tänkte att jag lika gärna kunde hjälpa till då jag ändå behövde frisk luft. Det var verkligen härligt att komma ut -- luften var så frisk, det var soligt. Det var det perfekta höstvädret. Synd bara att illamåendet kom som ett slag när vi var inne på ICA för att handla -- det kändes som att magen vände på sig. Jag hade hoppats på att bli frisk nu under helgen, och jag har lyckats pressa ner febern vilket jag är glad över. Fast nu vill jag nästan ha tillbaka den höga febern jag hade i onsdags -- inte ens då mådde jag så här dåligt. Jag var mest bara trött, men det är jag i vilket fall som helst.
Hur mycket jag än hatar det här är jag glad över en sak -- jag kunde ha blivit sjuk till konserten. Jag är hellre sjuk nu och genomgår ett helvete (inte för att det är ett helvete, men jag vill bara poängtera en sak) nu än att jag blir så pass sjuk inför konserten att jag inte kan gå. Jag kommer inte vara sjuk i två veckor (det har bara hänt mig en gång tidigare, men då åkte jag på två rejäla förkylningar på en och samma gång) och jag tvekar på att jag blir sjuk två gånger inom loppet av två veckor igen.

En sak som jag verkligen stör mig på nu är att alla är på dåligt humör -- så var det i alla fall för två timmar sedan. Alla har sina själ att vara på dåligt humör, men jag försöker i alla fall att se saker och ting från den ljusa sidan. Jag försöker vara glad för man kommer ingen vart genom att ständigt vara sur på allt och alla. Det finns positiva och negativa sidor i allt och det gäller att fokusera på de positiva sidorna. Det finns såklart de saker som man bör se negativt på (ska man verkligen se positivt på krig och illegal vapenhandel?), men man behöver inte gå runt och vara arg jämt och ständigt.
Det känns så onödigt att jag ska försöka vara glad när min familj får mig att känna mig på dåligt humör -- jag vill inte vara sur 24/7. Jag vill kunna vara glad och sprallig utan att riskera att bli kritiserad och utan att man skriker åt mig att "sluta hålla på som jag gör". Det känns som att jag inte får chansen att vara mig själv ända ut till fingertopparna av min familj just för att jag är så olik dem.


I feel like a prisoner because I'm not allowed to be 100% me...


Snyggast är smartast?

Efter att ha loggat ut från Hotmail kommer man till MSN:s hemsida, och där finns det en massa notiser om skvaller. Bl.a. fanns det en notis om att en studie visar att man är smartare ju snyggare man är. Jag antar att de som uppdaterar sidan är väldigt fula i sådana fall.

Intelligens har ingenting med utseendet att göra -- det är någonting man antingen föds med eller lär sig att bygga upp under livets gång. Utseendet är genetiskt (om man inte opererar sig 50 gånger per år för att se ut som en plastdocka) precis som intelligens. Man har vissa fallenheter inom vissa områden, och man lär sig att bygga upp andra kunskaper. Självklart finns det många som är snygga som är smarta, men det finns lika många "fula" (jag hatar verkligen det ordet, och jag vet inte ens den verkliga innebörden av det -- vad räknas som fula utseenden?) som är minst lika smarta.

Jag kommer ihåg en artikel som Aftonbladet gick ut med för ett par år sedan -- vackra par har tydligen 60% större chans att få flickor för att flickor har större användning för skönheten än vad killar har.
Någon mer än jag som smällde till pannan för att det är hur korkat som helst? För det första kan man inte säga att flickor har större användning för skönhet än killar -- är vi verkligen så ytliga? Tack för den, säger jag bara nu på en gång.
För det andra styrs inte könet av genetisk uppbyggnad hos föräldrarna -- könet avgörs ju av x-och y-kromosomerna hos spermien. Om man har 60% större chans att få flickor om man är ett vackert par måste spermierna ha en förmåga att byta ut x-och y-kromosomerna utefter hur tänd man blir av kvinnan. Seriöst människor, skaffa ett förnuft!!

Människan har kommit långt inom genetiken, men hur lång tid ska det behöva ta för oss att verkligen lära oss någonting av det? 60% större chans att få en flicka om man är vacker... Hur korkad kan man bli!?

Äntligen!!!

Hej :D
Ni kan inte ana hur glad jag är just nu. Det finns tre anledningar -- den första är att det är soligt ute (det var det igår också, och även då var jag glad), för det andra har jag fått ner febern till 38,1 grader (det fick jag i och för sig igår, men det har hållt sig nu, så jag hoppas att jag blir frisk snart) och för det tredje kan jag komma ut på Internet.
Vi kunde inte komma ut på Internet igår, så jag hade stora problem med att plugga. Det enda jag kunde göra var att skriva på essän, men jag har kommit en bit på vägen nu -- jag har en inledning och ett avslut, men ingen del i mitten. Jag ska försöka arbeta på den idag (främst för att den ska in imorgon), men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det tog mig tre dagar att komma på ett avslut -- hur ska jag kunna hinna med delen i mitten på en dag? Vi får helt enkelt se hur det går med det...

Men vad gjorde jag igår? Som jag sade arbetade jag lite med essän, och kommit ungefär halvvägs skulle jag kunna tro (har äntligen kunnat skriva en hel sida -- inte illa med tanke på att jag hade ett stycke till att börja med). Jag ska skicka över den till Linn så kan hon berätta vad hon anser saknas -- vad man skulle kunna ta upp. Mamma kommer inte orka läsa igenom den (hon är på jobbet just nu, trots att hon är hostig och allt). My kommer inte göra det -- dels för att hon inte heller orkar efter att kommit hem från praktiken, men också för att hon inte har något intresse för det jag skriver. Jag har faktiskt försökt få henne att läsa bloggen i tre-fyra månader (jag är dock inte helt säker). Den enda gången hon var inne var när jag hade lagt upp bilderna från Kreta. Vilket härligt stöd jag får från hennes sida... Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte -- om hon inte vill, så vill hon inte helt enkelt och jag kan inte tvinga henne till något som hon inte vill/känner för att göra.
Vad mer hände igår? Jag tittade på TV, SMS:ade med Linn... Det var väl det -- vad mer finns det att göra?

Det känns verkligen inte som att det är lördag idag... Om två veckor ska jag, Linn och Tessan på konsert. Jag coch Linn började bråka om vem som längtar mest -- hon sade att det var hon, jag sade att vi båda längtade lika mycket -- det var antingen det eller att jag längtar mer. Till sist gick Linn med på att vi båda längtar lika mycket, så det slutade bra i alla fall :P

Jag skriver mer senare under dagen -- förhoppningsvis med någonting intressant, men det är mig vi talar om, så det kanske inte blir något att räkna med :P
Jag kan inte tacka er nog som läser bloggen, och kommenterar -- ni vet inte hur glad jag blir av det ♥

Torsdag

Hej :)
Jag fick (eller fick och fick, jag valde att göra det själv) stanna hemma idag också -- jag är fortfarande rätt febrig, men det börjar gå åt rätt håll i alla fall. Det är bara lite synd att det inte går åt rätt håll lite snabbare, men det är en helt annan femma.

Men vad har jag gjort idag då?
Jag tänkte att jag skulle försöka plugga, men det enda jag verkligen kan arbeta på är essän till svenskan. Det är det enda man inte behöver söka upp information på Internet till. Problemet är att man måste veta hur i h*****e man ska formulera sig, och det vet jag knappt hur man gör i normala fall. Tänk er hur det blir när jag är sjuk? I och för sig tror jag att ni märker det enbart på hur jag skriver, så vi skippar det :P
Jag har SMS:at med Linn och tittat på TV hela dagen. Jag SMS:ade även lite med Tessan tidigare på dagen, men hon är ju i skolan nu, och jag vill inte störa henne eller orsaka problem för hennes del. Linn har praktik uppe i Uppsala (det där lät ganska passande) -- i och för sig stör jag henne säkert lika mycket, men hon svarar när jag skriver, så då svarar jag tillbaka.
Jag vet att det är en vag ursäkt (nästan för vag), men det är svårt att inte skriva tillbaka till Linn -- vi har samma typ av humor, och vi försöker båda driva varandra till vansinne :P Nej, jag skojade bara, men vi retar varandra väldigt mycket -- hon kallade mig neiiird (blandning av nerd och weird med utdragna i:n), jag kallade henne Jätte (vet ni hur lång den bruden är?!), hon kallade mig Tummelisa (tack för det smeknamnet förresten) och jag kallade henne för Alien (det var det bästa -- okej, det första -- jag kom att tänka på). Som jag sade är det vår typ av humor, och ingen förstår sig på den xD Jag gillar att tro att vi är unika på det planet, men jag tror att de flesta tycker att vi är konstiga... :D

Jag tror faktiskt att jag ska gå och läsa nu -- jag börjar känna mig lite illamående (för mycket information?), så jag vill helst gå och vila mig. Jag kan i vilket fall som helst inte plugga, så jag kan väl lika gärna göra något "nyttigt" på annat håll. Ett plus i kanten är att jag gillar att läsa -- det verkar vara få som gillar det nu för tiden. Det är den stora nackdelen med filmer -- alla böcker man läser blir filmatiserade nu för tiden. Det har sina fördelar också, men det är synd att man hellre vänder sig till filmatiseringarna än till böckerna.
Okej, nu ska jag faktiskt gå.
Hoppas att ni fått/får en bra torsdag ♥

Tänk om...

Hur många har inte ställt den frågan till sig själv -- tänk om det här och det här händer etc.?
Jag vet att jag har haft många sådana tankar, och jag har i vissa fall tagit det till en helt annan nivå. Ni vet att jag tänkt "Tänk om jag aldrig födds" och jag trodde att allt skulle vara betydligt bättre då. Även om jag mår bättre idag än för tre år sedan finns det fortfarande spår av dessa tankar kvar inom mig. Jag tror dock inte längre att allt skulle ha varit bättre om jag inte funnits, och jag tror inte heller att det hade varit värre -- situationer är konsekvenser utifrån val och beslut.
Under den senaste tiden har jag tänkt hur det skulle vara om jag skulle dö -- tänk om jag skulle bli påkörd av en bil (det händer alltför ofta) eller om jag skulle få cancer (jag hade en dröm för någon månad sedan att jag drabbades av leukemi) och tänk om jag skulle dö till följd av detta. Jag undrar lite grann hur människorna i min omgivning skulle reagera. Jag hoppas på något plan att jag kommer bli saknad (annars har jag verkligen gjort något fel med mitt liv), men jag hoppas också att de kan gå vidare som vanligt.

Man vet aldrig vad som kommer att ske under livets gång, men vi vet alla att vi kommer att dö förr eller senare och ändå är det något man ryggar undan från. Döden behöver inte nödvändigtvist vara något negativt...
Jag vill inte dö än, jag har mycket jag vill hinna uppleva innan min tid kommer, men jag är inte rädd för döden i sig -- jag är rädd för stunden innan (det sista jag vill är att bli torterad till döds). Många ryggar undan det som är okänt, men jag fascineras faktiskt av det (jag vet Linn, jag är neiiird) -- man kan inte tänka mycket kring det som redan är upptäckt, det som man redan funnit svaret på. Det var en v anledningarna till varför jag valde sam-linjen på gymnasiet -- det är mycket om människan, och allt om människan finns inte inristat i sten.
Min poäng är i alla fall att man inte vet vad som kommer att hända, och man borde vara föreredd på allt möjligt -- jag vet till och med var jag vill bli begravd någonstans om någonting skulle hända mig, och jag har pekat ut platsen för mamma. Det är nog en av de dummaste sakerna man kan göra för en förälder, men det är bra att låte de veta vad man vill ha -- jag har inte så mycket att säga till om när jag är död, så jag bör passa på nu när jag är vid liv.
Jag vet också vilka låtar jag vill att de spelar upp i kyrkan, och jag vet vilken typ av gravsten jag skulle vilja ha. Jag vill t.o.m. att ett motiv ska finnas med -- tre liljor som sitter ihop som en triangel, eller vad man kan säga. Jag ska skaffa en sådan tatuering, och det är min första tatuering också.

Jag har allting planerat i fall någonting skulle hända just för att min familj ska kunna känna att de ger mig det jag vill ha -- som en sista grej innan de verkligen säger adjö till mig.
Det låter kanske hemskt när man uttrycker sig så här, men jag vet att jag skulle bli glad om jag visste vad t.ex. mamma ville ha till sin begravning -- det skulle trots allt handla om henne, och det är bättre om man har hennes åsikter i åtanke än sina egna.

Jag lovar att jag inte är självmordsbenägen, och jag har definitivt inga planer på att dö än så länge, men som sagt är det alltid bra att veta på förhand och det är sådant här jag har tänkt på under den senaste tiden (de senaste två dagarna vill säga -- det finns inte mycket att göra här hemma).
Jag hoppas att jag inte har förstört er dag (jag tenderar tydligen att göra det) ♥

Vänner eller familj?

Varning: kort inlägg!!! xD

"Vem/vilka betyder mest för dig?"
Känner ni igen frågan? Den frågan stöter man på lite överallt i olika sammanhang, men svaret verkar alltid vara detsamma oberoende på vilka personer det är -- vänner och familj.

Jag tycker att det är underbart att svaret är detsamma hos varje person, men jag tycker att det är något irriterande att man håller i sär familjen och vännerna -- de personer som betyder mest för mig är vännerna. Jag ser min familj som mina vänner, jag har två bästa vänner, jag har en del närstående vänner och jag har "vanliga" vänner. I vilket fall som helst älskar jag dem -- även om det är olika typ av kärlek finns det inga undantag.
Ser ni varför jag blir irriterad när jag ser att man håller i sär sina vänner och sin familj? Det känns som att man håller i sär olika kretsar. Visst, det är olika kretsar, men alla vännerna tillhör inte direkt samma krets om man säger så.

Mina vänner betyder allt för mig, och det finns inget undantag om det är familj eller "vanliga" vänner. Jag skulle kunna offra lika mycket för var och en av dem, och därför håller jag inte i sär dem.
Det är mitt svar på frågan.
Vad är ditt?

Designbyte?

Vem försöker jag lura egentligen? Det spelar ingen roll om jag är sjuk eller inte -- så fort jag har för mycket tid som jag måste ta kol på skriver jag, och idag är inget undantag.
Jag har precis virat in mig i min filt och nu lyssnar jag på Plug In Baby (Muse igen) och funderar på att ändra min design igen (med andra ord ta en design från Blogghjälpen). Jag gillar den här, men jag vill gärna att texten ska synas över "hela" skärmen -- just nu tar designen bara upp en del av den. Det får mina texter att se betydligt längre ut än vad de faktiskt är, och jag saknar den jag hade i somras.

Bara en snabb -- vet någon av er hur man fixar fina designer på bloggen? Jag behöver seriös hjälp med att lära mig det. Linn har försökt lära mig ett par grejer (tack Linn), men de är väldigt grundläggande (jag hoppas att du inte tar det här på fel sätt Linn, för jag vill verkligen inte såra dig).

Onsdag

Hej alla som läser (hälsa gärna tillbaka om ni känner för det).
Jag skulle inte ha börjat förrän tre idag, men inte ens då åkte jag till skolan. Var det för att jag var lat? Delvis... Nej, jag skojade bara. Jag pratade med Linn tidigare under dagen och berättade att jag var helt slut och höll på att somna trots att jag hade fått tillräckligt med sömn, och samtidigt inte för mycket sömn. Hon trodde att jag hade feber, men jag sade att det kändes som att jag hade hög feber så trött som jag kände mig -- jag var varken varm eller frusen så jag sade att det inte var det. För att vara på den säkra sidan ringde jag skolan för att sjukanmäla mig.

Två timmar senare börjar jag kallsvettas så jag kollar tempen i alla fall. Tur att jag sjukanmälde mig tidigare under dagen för jag hade 38,8 grader. Jag har säkert varit febrig tidigare under veckan och det skulle kunna förklara varför jag varit så trött -- varför jag är så trött (jag somnade nästan nu precis xD). Jag behöver verkligen en dos koffein. Undra om mamma känner för en esspresso när hon kommer hem...
Jag åt faktiskt glass för en liten stund sedan, men den gjorde mig ännu mer frusen även om värken i halsen mildrades. Var det bra eller dåligt av mig att äta glass? :P

Nej, jag kan verkligen inte skriva mer -- trots att jag lyssnar på Supermassive Black Hole (Muse) och SMS:ar med Linn håller jag på att somna. Det här börjar verkligen gå över styr...
Har någon av er också åkt på en förkylning, eller har ni lyckats hålla er friska?

Tisdag

Hej ^^
Jag håller på md tvätten just nu, så jag tänkte skriva lite snabbt då jag fortfarande har ork.
Vi hade spexfoto idag, och jag tog det verkligen till det yttersta -- vi hade nördtema, och jag var verkligen supernörden :P Jag blev lite orolig när en av mina lärare sade "You've got the look" till mig, men jag valde att ta det som en komplimang (just nu vet jag inte riktigt varför).

Just nu är jag verkligen trött -- jag har varit det sedan tre-tiden idag, och jag vet inte riktigt varför. Jag sover bra på nätterna, men somnar nästan framför datan varje dag. Kul...
Men nu måste jag börja röra på mig.
Jag skriver igen imorgon (ingen överraskning, eller hur?)

Essäskrivning

Hejhej :)
Jag är ledig från skolan idag, så satte mig ner för att skriva på en essä till svenskan. Problemet är att jag bara har skrivit ett stycke, och nu vet jag inte vad jag kan skriva. Jag läste igenom ett par gamla inlägg här på bloggen, och många av dem påminner just om essäer, så jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Det kanske är för att det här är ett bestämt ämne -- ett ämne jag inte har så många synpunkter på.

Jag blir så frustrerad på mig själv -- det ska inte vara så här svårt att skriva en essä. Framför allt inte med tanke på att jag skriver varje dag -- ibland (okej, lite alltför ofta) skriver jag långa inlägg, och jag har inga problem med att formulera mig då. Vissa av de inläggen har jag skrivit på mindre än en halvtimme och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva. Efter en timmes betänketid har jag skrivit ett stycke. Det kändes som att jag började komma igång, men sedan tog det bara stopp och det är just det som är så frustrerande.

Jag får väl försöka igen när jag fått mer inspiration, men det här känns så onödigt -- senaste gången vi skrev en essä till svenskan blev jag klar på två-tre timmar. Innan sommarlovet skrev jag en uppsats om William Shakespeare och det tog en dag -- informationsdelen var värst då man skulle ha med en massa saker, men analysen jag skrev tog inte ens två timmar och jag tittade ändå på film då jag skrev den. Jag vet inte vad som har hänt med mig -- antingen har jag blivit sämre på att skriva och formulera mig, och en av aledningarna till att jag började blogga från första början var just för att jag skulle kunna utveckla mitt skriftliga språk, eller så saknar jag helt enkelt inspiration, vilket är nästan ännu värre då ämnet är relativt vardagligt.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra...

Fler konstiga uttryck

Jag och Linn började prata mer om konstiga uttryck, så här kommer flera ^^

Fastna med skägget i brevlådan - Snacka om knepig sits...
Djuriskt sex - Mysigt...
Drick upp glaset - "Jag tror jag avstår"
Stirra inte, dina ögon kommer trilla ur - Ojdå 
Dina ögon blir fyrkantiga av att se på TV - De är fortfarande runda...
Glasögonorm - Det var ett tag sedan jag såg ett par glasögon kräla sig fram och äta möss
Lipsill - Förlåt, men jag tänker bara på gråtande fiskar...
Tungan rätt i mun - Finns det andra sätt att ha tungan i munnen?
Kiss-och bajsåldern - Finns det verkligen en åldersgräns för att utföra något av dessa?
Gå på toaletten - Är det inte lättare om man sätter sig ner?
Ta en dusch - Det skulle bli ganska tungt...
Leende på läpparna - Det är ändå läpparna som ler

Konstiga uttryck

Jag, Asia och My började prata om ett par konstiga uttryck -- tänk om man skulle ta dem bokstavligt. 
Här kommer ett par som vi diskuterade...


Släng dig i väggen - Jag tror att jag skippar det 
Hoppa in i duschen - Säg till om ni försökt hoppa in i duschen och klarat er xD
Lyssna till ditt hjärta - Vad ska man lyssna efter?
Vad säger ditt hjärta dig? - Dunk-dunk, dunk-dunk...
Öppna ditt hjärta - Visst, ge mig en skalpell, så ska det säkert gå
Smällde dörren i ansiktet - Det måste göra ont 
Plöja igenom boken -
Är det inte bättre om man läser?
Vika ut sig - Var man ihop vikt från början?
Palla - Används när man inte orkar, men den egentliga betydelsen kommer från bl.a. "Palla äpplen" som betyder att man ska sno äpplen från ett träd.
Skita/grisa ner sig - Ska man rulla sig i bajs eller grisar?
Prata om ingenting - Vad man än pratar om, pratar man alltid om någonting -- även om man inte pratar om något speciellt ämne pratar man ändå om någonting.
Lyssnade igenom låtarna - Det är mer att man lyssnar låtarna mer än igenom dem xD
Sätta på någon - Vem har bestämt att det här ska betyda att man har sex med någon? Om man tar det bokstavligt får det en helt annan betydelse xD

Känner ni till flera konstiga uttryck? Kommentera gärna i sådana fall ^^

Hora eller hingst?

En tjej som ligger med flera killar blir automatiskt en hora eller en slampa.
En kille som ligger med flera tjejer anses vara "värsta hingsten".
Någon mer än jag som ser orättvisan med det här?


Jag, My och Asia kom in på den här diskussionen tidigare idag -- tjejer som har sex med mer än tre killar på ett år blir kallade för horor och slampor av killar och tjejer kring sin omgivning. Killar som har sex med lika många tjejer på en månad blir kallade för svin av tjejer, men det är praktiskt taget allt. Man kallar inte dessa killar för manshoror, för tydligen har killar rätt att ligga med hur många tjejer som helst med tjejer har en gräns att hålla sig inom. Killar som har sex med många tjejer får högre status, men tjejer får en betydligt lägre rank.
Vem har bestämt att det ska vara så? Om en tjej är en hora, varför kan inte killar vara manshoror?
Sedan har vi hela konceptet med det där överhuvudtaget -- varför måste man vara hora överhuvudtaget? Kan man inte bara få leva sitt liv? Visst, det är inte bra att man ligger med så många killar som möjligt (eller tjejer också för den delen), men de är inte horor för det. Det kan finnas många orsaker till varför man gör som man gör, och det finns fall då det handlar om låg självrespekt -- tror ni att man käner sig bättre om man blir kallad för hora? NEJ!!!

I ett välkänt våldtäktsfall ställde man till och med frågor till offret gällande hennes sexuella vanor, och tyvärr var hon en tjej som hade ett dåligt rykte för att hon hade haft sex med många killar, men det var långt ifrån relevant i det sammanhanget. I det här fallet ser man så tydligt vilken status en tjej får -- har man någonsin tänkt på att fråga killen om han våldtog en tjej för att han var så van att få ett ligg att han tvingade på sig på en flicka när hon sade nej? Nej, det har man inte -- inte så vitt jag vet -- men tjejer frågar man ut om ens sexuella vanor, och till och med klädstil.
När det gäller sexfrågan har tjejer en betydligt lägre status än killar -- det är illa nog med att det sker i det vardagliga livet, men måste det ske inom det rättsliga systemet också? Är det verkligen så svårt att förstå varför så få kvinnor vågar anmäla våldtäkter när det är de som får skit för det efteråt?

Vi tjejer pratar så mycket om ett jämställt samhälle -- att det är män som förtrycker oss, men vad gör inte vi mot varandra? Vi tjejer kallar varandra för horor och vad fan som helst -- vi ger killar rätt till att kalla oss för det, och ändå är det fel på dem. Män har gjort mycket mot oss, men vad har inte vi gjort mot varandra?

Idealvikt?

Jag gjorde något test på Facebook för att ta reda på mitt BMI (jag bryr mig inte särskillt mycket om det egentligen, men det är bra att veta för säkerhetsskull). Jag är normalviktig, och det är inget att bry sig om, men det stod att jag bör gå ner 4 kilo för att nå min idealvikt. Trevligt...
Jag måste bara säga det här -- jag kanske inte är smal, men det är inte farligt för min hälsa att väga så mycket som jag gör. Så länge det inte är farligt för hälsan ligger min vikt på en idealnivå. Därför är det helt fel att någon annan föreslår att man ska gå ner för att uppnå idealvikt -- det är en sak om man säger "Du bör gå ner 4 kilo för att det är farligt för din hälsa", men å andra sidan är 4 kilos övervikt ingen större hälsofara -- det hade varit något annorlunda om vi pratat om 104 kilos övervikt.

Till er som bantar -- tänk på vilken metod ni använder er av. Det finns så många olika metoder som gör att man går ner snabbt, men som inte är bra för kroppen. För er hälsas skull tänk på att äta och träna rätt. Tänk även på att sluta banta när ni är normalviktiga -- tänk då mer på att hålla kroppen i form än på att förlora mer vikt.

Fuckface

Vem bestämmer vilka som är fula?
Jag ställer frågan just för att det finns så många som blir beskrivna som fula, och man kan verkligen fråga sig vad det innebär att vara ful. Om man tar mig som ett exempel -- jag är inte särskillt attraktiv, men det gör mig inte ful.
Jag har hört ett par personer beskriva andra som "fuckface" vilket med andra ord betyder att man är ful som stryk. Jag skakar faktiskt och har tårar i ögonen av ilska -- hur kan man ens kalla någon annan för fuckface? Var får man den idén ifrån? Världen består inte av människor som är snygga och de som är fula -- alla ser olika ut, och det finns de som råkar se bättre ut än andra. Det betyder dock inte att man ska använda det emot de som inte ser lika bra ut, och man behöver inte ens vara snygg för att ha ett bra inre -- är inte det inre viktigare än det yttre?
När jag var yngre ställde jag den frågan till en person. Svaret jag fick var att det är något fula personer säger. Min reaktion då -- ingenting. Jag var så pass sårad att jag vände mig om och gick. Jag var 11 år, och jag grät för att jag kände mig ful och värdelös. Ska en 11-åring verkligen behöva känna sig ful och värdelös? Det är verkligen någonting här som inet stämmer, och det gör mig allvarligt talat äcklad. Vi har ingen rätt att få andra att känna sig mindre värda p.g.a. utséendet. Vi har ingen rätt att kalla andra fula, eller fuckface också för den delen, men ändå händer det.

Fuckface... Vem kommer ens på ett sådant uttryck? Vad innebär det egentligen? Är man ett fuckface bara för att man inte ser ut som kändisar? I sådana fall skulle praktiskt alla vara fuckface, men så är inte fallet, eller hur? Så vad utlöser det? 
Ärligt talat, varför bryr man sig så mycket om det yttre? Jag säger inte det här för att jag är ful -- jag säger det för att jag har ett sunt (någorlunda sunt) förnuft. Vem är man helst tillsammans med -- någon som anses vara snygg, men som har ett hemskt inre eller någon som har ett fantastiskt inre, men som anses vara oattraktiv? Det är ett väldigt dåligt exempel, men det får en att tänka eller hur -- man tänker att det är uppenbart att man väljer den med det fina inret, men sker det verkligen? Det man tänker är något annorlunda jämfört med hur man agerar, eller hur?
Det är klart att man blir attraherad av de som ser bra ut, och den attraktionen kan växa fram till någonting annat, men en annan sak som kan väcka starkare känslor är ens inre -- ens inre gör att det yttre blir vackert. Det är det jag menar med att Nivea-reklamerna har fel -- skönhet är inte utstrålning, utstrålning är skönhet.
Tänk på det...
   

Fredag

Hi there :)
Den hälsningen har jag inte använt på ett tag, så den kör jag säkert med ett tag till. Ärligt talat så tror jag inte det, men man vet aldrig när det gäller mig.
Jag spanade in en ny blogg (den skapades igår, om jag såg rätt på datumet) och bloggerskan är verkligen hur skön som helst -- hon har skrivit ett inlägg som jag skrattade åt och var tvungen att visa My och Asia. Klicka här om ni vill spana in den -- jag rekomenderar det ^^

Jag tittar på Vänner just nu med My och Asia, samtidigt som jag SMS:ar med Linn -- av någon anledning har vi börjat prata med varandra i tredje person ("Lisa undrade precis var Linn är någonstans" xD). Fåga inte varför vi gör det -- vi har faktiskt gjort det tidigare, men det har inte varat så här länge. Å andra sidan är det vår typ av humor. Vi är ganska tråkiga om man tänker efter, eller hur? :P

Så hur har min dag varit? Jag hade bara en lektion, och det var juridik vilket är en av mina favoritkurser. När jag kom hem fixade jag mat, tittade på TV, somnade framför TV:n och vaknade framför TV:n igen... Jag ska inte berätta mitt livs historia utan väntar tills jag har något intressant att skriva om, eller något att klaga om. Det kommer inte dröja länge -- jag hittar alltid någonting att klaga om och ändå anser jag mig själv vara en relativt positiv tjej. Hur ska man tolka det?

Hoppas att ni får en bra helg ♥

Ansvar

Hejhej :)
Jag kom hem från skolan för ungefär en halvtimme sedan. Jag slutar halv sex på torsdagar (tisdagar också för den delen), men det är nåpgot jag själv har valt så jag kan inte klaga. Samtidigt är det inget jag har ångrat -- det är bra kurser jag går på individuella, och jag gillar de kurserna (det är få som gillar matte, men jag är en av dem). Problemet är just att jag är så trött när jag kommer hem, och idag är jag även utsvulten.
Jag ska ut och handla, samt fixa mat, så fort som möjligt (det vill säga så fort jag har vaknat från min tupplur). Mer än det känner jag att jag inte orkar, och det ska väl inte vara så svårt att förstå?

My ska hålla på i tvättstugan, men hon bad mig ta hand om det första passet. Jag skulle ha kunnat hjälpa henne om det inte vore för en sak -- att hon frivilligt åker hemifrån när hon vet att hon inte hinner tillbaka i tid. Jag känner bara att hon springer från sitt ansvar och försöker lägga det på mina axlar (jag är trött, så det är därför jag använder banala uttryck -- jag ska försöka sluta med det, men jag kan inte lova något). Det är en sak att hjälpa till, och att ta ansvar för något som man inte ska behöva göra från första början. Som jag skrev till Linn hade det varit annorlunda om My hade varit kvar i skolan för att hon missat bussen -- då hade det inte varit snack om saken, men jag tycker inte att hon kan förvänta sig att jag ska ta hand om hennes kläder för att hon själv väljer att sticka härifrån. Ovanpå det är det jag som blir kritiserad av henne -- hon gjorde konstiga ljud när jag försökte förklara varför jag inte tar hand om hennes grejer, vilket jag anser är riktigt jävla (ursäkta min franska) respektlöst. Ni som följt min blogg en längre tid, eller bara de senaste två veckorna, vet att jag hatar den typen av respektlöshet (och nej, jag har inte kollat upp om det ens är ett ord eller inte än, men det låter som ett ord så jag kör på). Jag ska inte behöva bli kritiserad eller reta för att jag pririterar mig själv i denna typ av situation.
Förra året tog jag på mig mer ansvar än vad jag behövde ta på mig -- en gång skulle jag städa och tvätta samma dag. Det kan man leva med, men man blir riktigt utmattad om man gör dessa saker med 38-graders feber. Dagen därpå hade min kroppstemperatur stigit till över 39 grader.

Vad jag förösker säga är att jag inte kommer ta på mig extra ansvar när det inte behövs -- My gjorde sitt val, hon får stå sitt kast och det är inget jag ska behöva bli klandrad för. Jag tänker prioritera mig själv i den här situationen med tanke på att jag är så pass trött som jag är -- jag bröt ihop flera gånger förra året för att jag hade för mycket press på mig som kom från alla olika håll och kanter. Jag tänker inte försätta mig själv i den situationen igen.

Torsdag

Hejhej ^^
Jag ska snart åka iväg till skolan, men jag tänkte skriva ett litet snabbt inlägg nu när jag ändå var tvungen att sätta på datan.
Jag börjar om 40 minuter -- jag älskar torsdagarna just p.g.a. sovmornarna ^^ Jag har precis ätit frukost och kämpar med att få bort brödsmulor mellan tänderna. Det är inte det roligaste kan jag säga er, men det känns bättre när man fått ut dem :P

Jag hinner egentligen inte skriva mer -- jag måste fortfarande göra mig i ordning, men jag skriver igen när jag kommer hem (förhoppningsvis).
Kram på er ♥