Irriterad

 

"Men snälla. Hon har ett eget liv. Det är HON som bestämmer om hon ska dricka mer, inte du. Om hon nu skulle ha ramlat och slagit sig så lär hon sig ju av det, dagen du inte är där kommer hon slå sig riktigt illa om hon ska ha en "morsa" som alltid ska skicka in henne på sitt rum, det var hennes fest och det är hennes liv! så snälla låt henne leva!"

För det första:
Du vet inte varför jag gjorde det jag gjorde, så håll bara klaffen istället för att låtsas att du vet vad jag faktiskt tänkte. Mitt sufte vara att hålla henne kvar på sitt rum för att hon skulle få i sig vatten och för att hon skulle kunna klarna till. Om du inte redan visste det behöver man vatten när man dricker alkohol -- det handlar inte bara om att försöka nyktra till, tro mig, då är kaffe bättre, men alkohol kan torka ut en riktigt ordentligt. an åt saken? MAN DRICKER VATTEN!!!

För det andra: Snacka om att vara feg som inte vågar stå för sina åsikter -- skriver man någonting ska man våga stå för det istället för att stå bakom ett "namn" som "irriterad..." (fast jag måste tacka dig för inspirationen till rubriken). Det är flera stycken som varit anonyma, och det är lite synd, men så länge den kommentaren får mig att känna mig bättre bryr jag mig inte. Men jag tycker att man ska stå för det man säger istället för att vara feg och gömma sig bara för att man har chansen, för att man har den möjligheten.

För det tredje har inte min åsikt kring alkohol förändrats på 5-6 år -- det är ingen överraskning att jag slutar dricka när jag känner att jag börjar bli lullig, i vanliga fall hinner jag sluta innan. Om man har haft sex år på sig att vänjas vid den tanken tycker jag faktiskt att man har haft tillräckligt lång tid på sig. Men bara för att understryka vet ni vem ni inte ska bjuda på nästa fest så att ni kan "leva livet". Jag försöker inte hindra någon att göra det, men jag har en beskyddande natur -- det är den jag är. Vad mer ska jag säga? Förlåt? Knappast -- som jag skrivit tidigare kommer jag inte be om ursäkt för att jag är den jag är, och än så länge har ingen kommit till skada för att jag är mig själv. Ingen förutom mig själv då jag blivit kritiserad för de val jag gör, för de val som jag själv känner är de rätta. Å andra sidan kan jag leva med att skada mig själv på det sättet, men räkna inte med att jag kommer hålla klaffen när det händer.

För det fjärde: Jag är säker på att personen i fråga var irriterad på mig vid tillfället, men det verkar också ha gått över. Det känns därför konstigt att jag får starkare reaktioner från er än från henne. Om hon fortfarande skulle ha varit irriterad på mig, skulle jag ha varit irriterad på henne, men så är inte fallet. Det är därför som jag mer eller mindre är ursinnig nu -- jag skakar av ilska, och jag svär på att jag kommer gråta snart. Det händer, men det är rätt sällan, så det säger säkert en hel del. 

För det femte orkar jag egentligen inte med det här. Jag har förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och om det gör mig till en "morsa" -- fine! Är det verkligen så fel att jag har moders känslor? Det är väl bättre det än att jag är en fjortis som går runt och klagar för att folk inte dricker tillräckligt mycket alkohol? Du får tolka det hur du än vill.

Jag är säker på att det kommer komma flera påhopp efter det här, men som jag sagt så otroligt många gånger tidigare behöver man inte läsa min blogg om man tycker att jag är patetisk eller vad som helst. Det finns inget tvång, men jag skulle uppskatta om ni inte läste min blogg för att sedan klaga på det jag skriver. Jag är väldigt öppen om mina känslor, jag har inte sagt något annat och det kommer jag inte heller göra. Jag börjar inse att jag har gått över linjen i många sammanhang, men det är på bättringsvägen. Jag accepterar dock människor, även om jag inte alltid respekterar deras val. Ni behöver inte respektera mina val, men försök åtminstone aceptera mig. Om det är omöjligt har ni inget med mig att göra -- svårare än så är det inte.

 

Röda bandet

Imorgon är det internationella AIDS-dagen. Jag skrev om det i fredags, och jag fick en del respons kring det.
Men hur många av er kommer att ha på er ett rött bandpå bröstet på samma sätt som man har ett rosa band under oktober?

Under hela oktober säljer man rosa band för att kunna skänka pengar till bröstcancer-forskningen, och missförstå mig inte -- jag tycker att det är något helt fantastiskt, men det känns konstigt att man säljer band enbart för bröstcancer. Det finns blåa band för att vissa sitt stöd till de som drabbats av prostatacancer, vita band mot kvinnovåld, lila band mot djurplågeri och röda band för att vissa sitt stöd till de som drabbats av HIV/AIDS. Om man ska visa sitt stöd till de som har bröstcancer kan man visa sitt stöd till de som kommer dö av en sådan här sjukdom. Bromsmediciner bromsar upp sjukdomen, men man blir inte botad. Som jag skrev i fredags kan cancer återkomma, men HIV/AIDS är någonting man har livet ut och det är inget man behandla -- har man väl blivit smittad har man mer eller mindre fått en dödsdom som drar ut på tiden. Många ser cancer på samma sätt, men det är i alla fall något man kan överleva.
Man kan också fråga sig varför det är cancer-patienter som ska få stöd -- man behöver få pengar till AIDS-forskningen också. För några år sedan lyckades man utveckla något som kan vara ett vaccin mot HIV, och än så länge ser det bra ut, men detta var för bara några år sedan. Sjukdomen har dödat, jag vet inte hur många människor, och jag hörde talas opm röda bandet för tre år sedan. Vad säger det om samhällets stöd gentemot dessa patienter?

Jag hade faktiskt hoppats lite på att mitt tidigare inlägg skulle uppmärksammas så pass mycket att det skulle hamna på startsidan för blogg.se -- jag bryr mig inte om att min blogg har få besökare då det är helt oväsentligt, men jag hade hoppats på att ämnet hade uppmärksammats. Jag har aldrig stött på ett inlägg när man tar upp detta ämne. Cancer har jag sett ett flertal gånger (återigen, middförstå mig inte för det är något man också bör läsa om, något man bör få veta någonting om), men aldrig HIV/AIDS. Som jag påpekade i fredags är det ett tabu, man pratar aldrig om HIV på det sättet. Man pratar om könssjukdomar rent allmänt, man kanske går in på klamydia då det är den vanligaste könssjukdomen i Sverige, men aldrig AIDS. Det man vet är att man dör av det, men det är det.
Man får hela tiden höra på sexualkunskapen man har i samband med NO:n under högstadiet att man måste ha skyddat sex, men många tror att det gäller enbart graviditet och många tjejer tar p-piller mot det. På så sätt har könsjukdomar fått en större radie, och fortfarande fattar man det inte riktigt.



Jag kommer att ha ett rött band på mig imorgon, och det skulle betyda otroligt mycket om ni följde mitt exempel -- sprid det gärna vidare till så många ni känner. Är det inte på tiden att vi visar vårt stöd? Är det inte på tiden att vi visar att det inte finns något skamligt att ha blivit drabbad av en könssjukdom -- inte ens en sjukdom som HIV?

Feeling good

Hej där :)
Jag kom precis hem från tandläkaren -- äntligen!!!
Okej, det där kan misstolkas -- vad jag menar är att det äntligen är fixat. Visst det känns fortfarande lite, men det kommer såklart bli bättre. Jag behövde inte ens vara där länge. Det var inga större skador på tänderna, vilket jag är glad över, så det räckte med att enbart lägga på lite plast. Det innebar att jag kunde gå efter tio minuter. Det känns lite konstigt att jag för en timme sedan gick runt och letade efter mina nycklar och nu sitter jag här framför datorn.

Men allt känns bra nu (om man bortser från att jag är hungrig och att jag är så trött som man kan bli då mamma och My väckte mig imorse ), och ironiskt nog sitter jag och lyssnar på låten Feeling Good av Muse.
Jag ska försöka fixa lite mat som jag kan proppa i mig (det stämmer, jag äter inte -- jag proppar i mig maten) och sedan är det väl plugg som gäller. Det är svårt att säga om det blir så för jag har en viss tidspress, och jag kan inte koncentrera mig under tidspress (det är en av anledningarna till varför jag kan sitta kvar så länge i klassrummen när jag skriver prov).

Jag hoppas att ni får en bra måndag ♥

God natt

Jag måste verkligen gå och lägga mig nu, men jag vill inte. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen för att läsa. Jag har snart läst ut den bok jag håller på med, och det dumma är att jag har hållt på med den i snart tre månader. Det är inte det att den är dålig -- jag har bara inte tillräckligt med tid. Egentligen har jag inte tid nu heller, men jag kan inte påbörja något plugg nu.
Vi åt en väldigt sen middag ikväll, följt av en sen fika för att "fira" första advent. Jag har fått duscha, och kollat mail och lite annat och nu är klockan över ett. Snart kommer jag säkert behöva någon att slå till mig för att jag ska kunna plugga.

Jag hoppas i alla fall att ni är smartare än mig som inte stannar uppe såhär sent -- i normala fall skulle det inte göra så mycket (vi har eget arbete på svenskan, och jag är fortfarande inte klar med min del än så det är det jag ska fokusera på, men det betyder att min skoldag börjar halv två), men jag ska upp tidigare för att komma iväg till tandläkaren. Åh, jag längtar verkligen nu. Jag är så trött över att ha ont i mina tänder. Jag kan inte ens dra in djupa andetag utan att det gör ont, och det inkluderar näsan. Kan ni tänka er hur det kan bli när jag äter? Man kan med andra ord säga att jag haft lite problem nu, men jag börjar lära mig nya tekniker när det gäller mat -- att inte äta hamburgare. Jag brukar inte bita ta i gaffeln (eller bestick överhuvudtaget) närjag äter, men med hamburgare åker framtänderna rakt ner. Jag åt det tidigare under veckan, och det gjorde nästan ondare där än när jag tatuerade mig då nålen skulle över revbenen. Det är svårt att beskriva det -- smärtan kring tatueringen var mer intensiv, men dovare på något sätt. 

Aja, jag ska sluta låtsas vara poet och gå och lägga mig.
Sov gott ♥
 

Tandläkarbesök

...först imorgon, men det är definitivt något jag ser fram emot.
Det börjar verkligen göra ont i de tänderna nu -- jag råkade bita sönder två tänder för ungefär två veckor sedan nu tror jag, och imorgon ska jag till tandläkaren. Jag kan inte berätta hur mycket jag ser fram amot det -- jag gillar faktiskt att vara hos tandläkaren om jag ska vara ärlig. Det verkar vara få som gillar det, och jag har aldrig förstått varför. Visst, det är inte särskillt kul när man ska ta röntgenbilder på tänderna, när man får den där saken intryck i munnen och hoppas på att kinderna inte ska slitas sönder inifrån. Det är en väldigt trevlig känsla, eller hur?

Jag måste försöka sätta igång med att plugga, men jag känner ingen motivation till det längre. Jag satt hela dagen med plugget, och nu riskerar jag att sitta hela kvällen. Nu när jag tittar på klockan inser jag att jag faktiskt kommer få sitta med det hela kvällen. Jag har även projektarbete jag måste ta itu med -- jag längtar tills den kursen är avslutad så att man inte behöver ha ångest över att aldrig få det gjort dag ut och dag in.

När man behöver muntras upp...

Jag känner att jag behövermuntras upp lite, så varför inte ta reda på vad bokstäverna i ens namn säger om en? Bara för sakens skull använder jag hela mitt namn ^^

A . Gillar att festa

B . Alla vill ha dig

C . Riktigt bra i sängen

D . Gillar att dansa loss

E . Oh. Jättebra kyssare

F . Bra personlighet o utseende

G . Skiter i va andra tycker

H . Gosig som en nallebjörn

I . Du är den bästa flickvännen !

J . Alla avgudar dig

K . Vild och galen

L . Alla älskar dig

M . Du har de vackraste ögonen

N . Helt underbar i sängen

O . As sexig !

P . Populär bland alla

Q . Mindre snygg

R . Helt galen

S . Lätt att bli kär i

T . Omtänksam och snäll

U . Kung på att bara ta de lungt

V . Alltid lika glad

W . Otur i kärlek

X . Inte alls duktig i skolan

Y . Bästa pojkvännen som finns !

Z . Alltid redo

Å . Har en dold talang

Ä . Kan inte behålla hemligheter

Ö . Ruskigt smart

L - Alla älskar dig (det tvivlar jag på)
I - Du är den bästa flickvännen ! (har aldrig varit någon flickvän, så jag har inga kommentarer där)
S - Lätt att bli kär i (ska vi slå vad?)
A - Gillar att festa (inte särskillt...)

S - Lätt att bli kär i (yeah, right)
A - Gillar att festa (fortfarande nej)
R - Helt galen (äntligen något som stämmer)
A - Gillar att festa (nej...)

M - Du har de vackraste ögonen (synd att man inte kan se dem bara...)
A - Gillar att festa (Men, nej)
R - Helt galen (tackar)
G - Skiter i vad andra tycker (en andra sak som stämmer)
A - Gillar att festa (nej,nej,nej,nej)
R - Helt galen (mmm...)
E - Oh. Jättebra kyssare (jag hoppas det faktiskt ^^)
T - Omtänksam och snäll (en annan sak jag hoppas att jag är)
A - Gillar att festa (för sista gången, nej) 
 
F - Bra personlighet och utseende (nja...)
O - As sexig (om man har dålig smak)
R - Helt galen (tihi)
S - Lätt att bli kär i (jag trodde att vi konstaterat att det inte stämer).

Berg-och dalbana

Allt går upp och ner för min del. Jag kan sitta och vara glad den ena sekunden med musik i bakgrunden, och i nästa sekund sitter jag och gråter på min säng. Jag har även varit arg under större delen av dagen, vilket inte gör saken bättre och nu är jag rörd över en kommentar som jag precis läste (tack Mikaela, jag behövde verkligen det ^^).

Jag har fått höra att jag är älskad, men hur kan jag vara det när jag ständigt blir kritiserad för den jag är? När man ständigt försöker ändra på den jag är, och inte respekterar det jag står för? Det är inte mig man älskar, det är tanken att jag alltid finns till hands som är tilldragande.
Det enda jag egentligen vill är att bli älkad av de jag älskar. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket begärt, men just nu är det så det känns. Har jag verkligen gjort mig så oförtjänt av att bli älskad, är det så omöjligt att ha den typen av känslor för mig?
Jag önskar att jag visste vad jag ständigt gör för fel...

Vad ska man göra när man börjar tvivla på sig själv?

Förlåt så j***a mycket då...

Det första jag frågar My när hon kommer hem är om hon har baksmälla från igår. Hon sade nej. Hon frågade sedan mig om jag hade det, och lade sedan till "Vilket skämt".

Jag är så sjukt trött på den här attityden! Ska jag behöva ta skit för att jag gör mitt val att inte supa mig full, att jag gör mitt val att inte dricka för att andra tycker att jag ska göra det? Är det rättvist att jag ska behöva ta skit för att jag säger "stopp" när jag känner att jag har fått nog?

Något som jag har blivit kritiserad för mycket sedan igår var att jag ville att Linn skulle stanna kvar uppe på sitt rum för att jag kände att hon hade fått i sig för mytcket, och jag ville inte att hon skulle få i sig mer. Drickan var nästan slut, men det fanns fortfarande Mintu kvar. Visserligen gömde jag den efteråt, men den fanns fortfarande kvar vid det tillfället. Jag får sedan kritik över att jag inte respekterar att hon vill dricka mer, och att jag inte accepterar det.
Om jag ska vara ärlig vill jag att någon ska ta hand om mig om jag har druckit för mycket, jag vill att det ska finnas någon som kan hjälpa mig att få i mig vatten när det behövs, jag vill ha någon som har någon som helst kontroll över situationen om något skulle hända, jag vill att det ska finnas någon som kan se till att jag får den hjälp som jag behöver och om jag skulle bli full vet jag att jag skulle bli beroende av den hjälpen. Jag behandlade de andra på samma sätt som jag själv skulle vilja bli behandlad, och det är något jag sedan får skit för! Det har tagit mig över en timme att lugna ner mig själv för att jag var så otroligt arg, men jag känner mig fortfarande sviken. Jag hade Madde och Nathalie igår, och det är jag verkligen tacksam över, men jag blev mer eller midre lämnad i sticket och sedan är det jag som blir kritiserad för att jag försöker kontrollera de andra. Visserligen kom inte kritiken från alla, men känslan av svek sitter fortfarande kvar.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är den jag är. Jag tänker inte säga förlåt för att jag känner mig beskyddande gentemot andra människor, inte minst mina vänner. Jag ska inte behöva stå till svars för att jag vill försöka hindra en kompis att dricka mer när jag anser att hon fått nog. Men det är ändå det jag tvingas till att göra. Jag måste respektera andra och acceptera dem för deras val, och det gör jag till en viss gräns -- om jag känner att det gått för långt känner jag ett visst ansvar att försöka hindra det från att gå längre -- men om jag nu ska tvingas till att respektera något som jag inte står för borde man väl respektera mig för den jag är, eller hur? Varför ska jag hamna i kläm för den jag är och för något jag står för? Varför är det jag som ska få kritik för att jag försöker hindra någon annan för att dricka mer när ingen blir kritiserad för att försöka tvinga i mig mer? Nej, vänta det var någon som blev kritiserad -- JAG!!!

Okej, vill ni att jag ska be om ursäkt? Förlåt så j***a mycket då -- förlåt så j***a mycket för att jag är ett j***a controlfreak som försöker ta hand om sina kompisar, förlåt så j***a mycket för att jag inte är typen som kan dricka mig full och förlåt så j***a mycket för att jag har någon typ av integritet och för att jag står för det jag säger! Räcker det, eller vill ni ha mer?!




Jag önskar att jag kunde prata med någon -- jag känner mig så otroligt sviken nu, för att inte nämna besviken. Kan ni förstå hur ensam jag känner mig just nu?

 

Utfyllnad

Jag har inte blivit tillräckligt trött än, så här kommer lite utfyllnad i form av en lista (säg gärna till när ni har läst igenom allt -- om ni har gjort det) som jag hittade hos Madde.

OM MIG
1. Namn – Lisa Fors
2. Bor - Stockholm (Trångsund)
3. Syskon - En äldre bror och en yngre syster 
4. Född - 6 augusti, 1991
5. Ögonfärg - Grå-gröna vad jag vet om 
6. Längd - 1.67
7. Sko storlek – 38-41 (min fötter är små, men breda så om man kan töja ut skorna har jag storlek 38-39)
8. Höger eller vänsterhänt - Högerhänt
9. Stjärntecken - Lejon
10. Hårfärg – Egentligen mellanbrunt, men nu när det är färgat är det mörkbrunt 
11. Födelseort - Fisksätra
12. Hudfärg - Blek med en olivfärgad underton


Dagens...
1. Låt -  Muse -- Uprising
2. Saknad – Pappa
3. Kläder – Svarta jeansleggings, vit topp och en melerad kofta.
4. Dagens humör – Glad
5. Underkläder - Underkläder, kanske xD
6. Mat – Oj, va fick vi nu igen...
7. Köp – 4 småburkar cider (varav tre av dessa hälldes ut av mig för att ingen slulle få för sig att dricka det)
8. Göra sen – Bädda, läsa och sova :D
9. Godis – Räknas glass? ^^
10. Pinsammaste – Nada ;)

 

SVARA ÄRLIGT!
1. Tycker du om att plocka svamp – Jag föredrar blåbär -- de tycker jag i alla fall om
2. Var någonstans på kroppen har du mest muskler – Ehm... Benen förmodligen, och kanske armarna.
3. Tycker du att du själv är söt/snygg – Nja, inte riktigt, men jag tycker att jag ser helt okej ut
4. Du ger mycket komplimanger till andra – Det händer väl, men jag säger inget jag inte menar
5. Är du nöjd med ditt förnamn – Jo, men jag skulle vilja ha ett smeknamn förutom Smurfballe.
6. Du tycker att du själv är smart - Japp, det gör jag
7. Vad är det sämsta hos dig – Att jag kan var påträngande
8. Vad är det bästa hos dig – Att jag i stort sett är en glad liten skit :P
9. Har du bra självförtroende – Japp, men den behöver finslipas
10. Hur många timmar om dagen sitter du vid datorn – Inga kommentarer
11. Du tycker om att vara med tjejer - Ja, varför skulle jag inte det?
12. Känner du dina grannar – Inte riktigt...
13. Vad har du för färg på dina underkläder – Vita
14. Använder du trosor varje dag – Japp, men jag förstår inte vad som är så intressant med det...
15. Svär du ofta - Hell yeah!!
16. Gillar du skolan – Inte skolan i sig, men människorna :D
17. Har du någon gång skolkat - Ja...
18. Spelar du något instrument – Nej, men jag vill kunna spela piano och gitarr.
19. Vilka sporter/aktiviteter har du gått i – Simning, men det varade bara i en termin (mamma och pappa trodde inte på mig när jag sade att jag kunde simma, så de satte mig i simskola igen och där blev uppflyttad till en simningsgrupp).
20.Vad ska du jobba som? – Jag har ingen som helst aning...
22. Har du några piercningar – Nope, men jag har en tatuering :)
23. Hur många gånger tittar du dig i spegeln per dag? - Så fort jag får chansen, och däribland räknas fönster
24. Tycker du om djur - Jag älskar dem -- därför får jag dålgt samvete när jag äter kött, men jag gillar kyckling och lam för mycket för att kunna motstå "/
25. Har du kysst någon av samma kön – Nej
26. Har du varit full? - Nepp :D
27. Har du haft sex med någon i sommar - Gissa svaret...

BRUKAR DU...
1. Sova – Så fort jag får chansen :P
2. Ta mediciner du inte borde ta – Nej, men det har hänt att jag råkat ta ett läkemedel som jag inte behövt vid det tillfället.
3. Röka - Aldrig! Jag testade två gånger i sexan, men det är inet jag gör om.
4. Snusa - Nej
5. Dricka – Brukar gör jag inte, men det kan hända.
6. Skada dig - Ja -- försök att inte skada dig då ditt huvud far in i en dörrkarm.
7. Klä dig i svart – Jag har alltid något klädesplagg som är svart på mig.
8. Hata folk – Nej, det känns så onödigt att slösa energi på de som inte förtjänar det.
9. Lita på folk - Japp. Jag är ganska naiv på det sättet.
10. Skada dig med flit - Varför skulle man göra det?
11. Drömma mardrömmar - Inte längre...
12. Gå i skolan - Japp
13. Gå i kyrkan - Nej
14. Ljuga – Det händer faktiskt, men inte särskillt ofta och det är oftast vita lögner.
15. Vilja dö – Har ingen anledning till att göra det :)

NÄR...
1. Åt du senast – För kanske nio timmar sedan
2. När läste du en bok senast – För två dagar sedan
3. Köpte du något senast - För tio timmar sedan :P
4. Svor du senast - Nyss
5. Sjöng du senast - Under Linns fest
6. Klagade du senast - För en knapp timme sedan
7. Klantade du dig senast – Händer hela tiden...

Festen

Hej ^^
Efter att ha tvättat av mig, borstat tänderna, tagit på mig pyjamasen och hoppat lite i sängen (jag var bara tvungen) kan jag äntligen sätta mig ner och skriva :)
Jag kom hem för en timme sedan, så det blev lite senare än vad jag trodde att det skulle bli, men det var kul. Vi fick en jättegod middag (till att börja med) och därefter spelade vi ett kortspel som skulle avgöra hur många klunkar alkohol man skulle dricka. Det är inte alls min stil att göra någonting sådant, men jag var med i alla fall. Nej, jag blev inte full -- tro mig, ni skulle märka av det. Det är jag i alla fall säker på, men jag vet inte säkert då jag aldrig varit full.

Problemet var att det blev för mycket efter ett par timmar. Jag hade precis kommit tillbaka efter att ha hållt Mikaela sällskap när hon väntade på bussen, och allt var så annorlunda jämfört med när jag först gick. Jag följde även med en tjej, Erica, upp till tåget där hennes mamma skulle möta upp henne, och när jag kom tillbaka ville jag mer eller mindre bara hem. Jag hade sagt till Linn att jag skulle gå så fort jag kände att det blev för mycket, men den linjen hade man korsat ett bra tag innan.
Jag gick direkt ut till köket för att förse mig med glass (jag var den sista som tog med tanke på att jag hade följt med de andra två till bussen och tåget), men när jag satte mig ner i soffan försökte tre pers få mig att dricka ännu mer. Jag hade redan vid det laget druckit mer än vad jag gjort tidigare -- det är inget jag är stolt över, men så var det och det tänker jag inte förneka -- och jag kände mig något yr, så jag ville inte. Självklart var det något jag blev kritiserad för senare -- jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte drack så mycket som ni ville, jag är så otroligt ledsen över det! 

Som tur var var jag inte den enda som var klar i huvudet (man kan knappast säga att vi var nyktra med tanke på att vi druckit, men vi var klara i huvudet och vi kunde tydligt se att det inte var bra) -- även Nathalie och Madde var klara, så vi försökte få de andra att inte dricka mer. Vid det här laget var det mer eller mindre slut, men vi hittade en Mintu-flaska (Mintu är en alkoholdryck med 40% alkohol som jag tvekar på är gott) som jag sedan gömde i min väska (jag måste dock pängtera att det var Madde som tog den innan hon gav den till mig).

Under de sista timmarna (wow, det där lät lite väl dramatiskt) fick jag höra just att jag borde ha druckit mer, och att jag måste testa på att bli full någon gång för att uppleva känslan. Jag fick höra att det är något som gör att man slappnar av, att man blir glad och mer öppen och att man vågar göra saker som man i vanliga fall anses vara pinsamma. Men om man redan är där som nykter? Jag ser mig själv som glad (ni skulle förstå om ni träffade mig i verkligheten) och öppen. Så länge situationen inte är spänd blir jag avslappnad och mer öppen och jag kan hålla på att sjunga och dansa hur som helst så länge jag inte är den enda. Vad skulle jag tjäna på att bli full? En baksmälla? Jag tror faktiskt att jag kan skippa den om jag ska vara ärlig. Om jag ville bli full skulle jag se till att försöka gå på hemmafester varje helg, men det är inget som jag föredrar -- det är inget som tilltalar mig. Jag gillar att ha kul med kompisar, och det kan man ha utan alkohol. Det är inget fel om det skulle finnas men då är det viktigt att man vet när man ska sluta.
Ikväll skrattade jag åt allt, och det var när jag var som värst. Där visste jag att jag inte skulle dricka mer, så jag gjorde inte det. Jag var inte den enda som slutade -- Nathalie hade faktiskt slutat innan mig -- men det var många som fortsatte och det blev som sagt var jobbigt. Jag ville gå, men samtidigt ville jag inte att Nathalie och Madde skulle hamna i en knepig sits utan mig -- jag ville försöka underlätta för dem på ett eller annat sätt. Vi plockade undan tomma glas, skålar och bestick och hjälptes åt med disken för att dels underlätta för Linns föräldrar och dels för att hålla oss sysselsatta (jag kan bara tala för mig själv på det sista).

Överlag var det roligt, det kan man inte förneka, men det blev faktiskt jobbigt då de flesta skrek då man försökte prata med dem och det kändes bara för mycket vid ett läge innan alla hade börjat nyktra till sig. Det som dock "sitter kvar" är kritiken jag fick ta emot. Jag är den jag är, och min åsikt kring alkohol borde inte var en överraskning då jag haft samma åsikt under hela tonåren. Jag tycker att det är onödigt då man faktiskt inte behöver det, men det är okej att dricka alkohol om man tycker att det är gott och om man vet när man ska sluta. Om man börjar känna sig yr ska man inte fortsätta. Tro mig, kompisarna kommer bli irriterade. Visserligen kommer kompisarna bli irriterade om man inte dricker mer, men i slutändan handlar det trots allt om ens egna vilja.
Jag vill som sagt var inte bli full, men jag måste medge att jag är lite nyfiken på hur jag skulle vara som full, och jag tänker definitivt inte bli det när det är andra som vill det. Jag ska leva mitt liv, inte andras. Det kan anses vara hyckleri då jag avrådde (och skrek, men det var bara kul för det är sällan jag får chansen attanvända den rösten) andra från att dricka mer, men jag vill inte att någon ska riskera att ramla ner för trappan. Det är större chans att man skadas om man är påverkad av alkohol än om man är nykter (i mitt fall var jag klar, men det är egentligen tillräckligt så länge man inte ska balansera på en lina fem meter upp i luften).

Jag hoppas att ni har fått en bra lördag ♥

Klar

Hej ^^
Förlåt för den dåliga uppdateringen, men jag har arbetat med religionsupgiften hela dagen. Efter drygt fem timmar är jag äntligen klar. Jag är så lättad över att ha det bakom mig nu, och när jag kommer hem ikväll ska jag försöka sätta mig med essän till svenskan som jag vill kompletera (främst för att jag måste -- jag är fortfarande arg på mig själv för att jag hade missat några punkter för G-kriteriet, för min lärare sade att texten i sig var bra). Den här gången hade jag tänkt att skriva om någonting helt annat än vad jag gjorde förra gången, men det är fortfarande samma ämne. Jag hoppas att det ska gå bra...

Ikväll ska jag över till Linn som ska ha fest. Hon fyller år på måndag, så vi ska fira henne nu. Jag är faktiskt lite orolig över att några kommer ta med sig mängder av sprit -- lite cider kan funka för mig, men jag är inte bekväm med att vara med någon som är full. Jag är ganska tråkig på det sättet, men om jag inte känner mig bekväm med det så gör jag helt enkelt inte det. Det handlar inte om att jag är pryd eller någonting sådant (inte för att jag någonsin förstått varför det är fel med att vara det), det handlar helt enkelt om att jag blir obekväm. Så enkelt är det. Jag känner också ett visst ansvar -- eller jag känner mig snarare beskyddande -- gentemot människor, framför allt de som står mig nära, och jag vet att jag inte kommer ha ork eller styrka att ta hand om ett gäng fulla tonåringar. Inte själv i alla fall...

Aja, vi får se hur det går. Förhoppningsvis blir det ingen fyllefest, och förhoppningsvis kan jag ha kul utan att behöva oroa mig över att någon kanske har ramlat ner för trappan. Jag har faktiskt aldrig förstått hela den här grejen med fyllefester -- hur kan man leva livet om man är full halva den tid man är ledig och försöker hantera baksmällan den andra halvan? Förlåt, men det är bara korkat om ni frågar mig. Sedan finns det de som dricker så mycket att man inte kommer ihåg någonting dagen därpå. Bra sätt att leva livet -- man glömmer bort det halva.

Jag hoppas att ni får en bra lördag ♥

HIV/AIDS

Jag känner ingen som har drabbats av denna sjukdom, men precis som med cancer kan man inte vara helt säker. Precis som när man har fått reda på att man är sjuk i cancer finns det en stor chans att man förnekar det för sig själv och att man därför inte kan berätta för andra. Skillnaden är dock att man automatiskt får sympati hos människorna runt omkring. Med HIV är det lätt hänt att människor kring omgivningen ser ner på en. Det är lätt hänt att man beskyller offret för att själv ha hamnat i den här situationen -- HIV är ändå smittsamt, vilket cancer inte är. När jag tänker vidare ligger det säkert något mer under ytan -- bl.a. att HIV smittas via utbyten av kroppsvätskor, och där inräknas sprutor som använts till droger och sex. Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu eller inte, men det känns som att HIV/AIDS är ett tabu i smhället. Hur många vet ens att det finns en internationell AIDS-dag? Hur många vet när den inträffar?


Röda bandet är en internationell symbol som man bär för att visa sitt stöd till de som drabbats av HIV/AIDS.
Den internationella AIDS-dagen faller in 1 december -- denna tisdag --, så jag ber att ha på er ett rött band på tisdag för att visa ert stöd, för att visa att ni inte ser ner på de som är sjuka.  


Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu eller inte, men det känns som att HIV/AIDS är ett tabu i samhället. Hur många vet ens att det finns en internationell AIDS-dag? Hur många vet när den inträffar?
En annan sak som jag tänkt på är att denna sjukdom är vanlig bland afrikanska länder då det finns många människor som tror att man blir kvitt sjukdomen om man har sex med oskulder. Detta är ju ren och skär lögn, oh det leder till att många flickor blir våldtagna för att sedan dö i sjukdomen då de inte kan få någon medicin som bromsar upp den. Kan detta tabu ha något med att sjukdomen har en så pass stor grad i Afrika jämfört med här i Västvärlden?


Det finns många barn som föds med sjukdomen. Flickor som blir våldtagna riskerar att bli gravida, och med tanke på att de inte kan göra abort föds barnen med sjukdomen. Är det rätt att barn, som inte ens fått en chans, ska komma till världen och bli dömda till ett straff som detta?


I vilket fall som helst tycker jag att det är något man bör ta upp, något man bör prata om mer än ett par gånger under ens livstid. Till skillnad från cancer kan man inte överleva HIV på det sättet -- man behandlar inte sjukdomen, man bromsar upp den. Man kan leva ett långt liv trots att man har HIV, men man kan inte bli kvitt den. Cancer kan man bli av med, och den kan komma tillbaka -- det kan jag inte förneka -- men har man fått HIV har man den resten av sitt liv. Det är så mycket som förändras -- om man vill ha barn blir man fråntagen den möjligheten.

Men varför ska människor kunna bli klandrade så fort de drabbas? Det är väldigt sällan man har sex självmant med någon som är HIV-positiv, så där handlar det antingen om våldtäkt eller om att den ena parten inte visste om det. Ibland vet inte ens båda parterna om det då sjukdomen inte syns i blodet förrän efter tre-sex månader om jag minns rätt.
Narkomaner som blivit smittade genom gemensamma sprutor ska få hjälp med sitt beroende istället för att klandras. Även de narkomaner som inte drabbas blir klandrade, men att behandla en människa illa hjälper inte till någonstans att motverka droger, eller hur?!

Jag kan skriva hur mycket som helst om detta, men jag inser att jag inte kan skriva hur långa inlägg som helst (jag menar faktiskt det), men det här är ett oerhört känsligt ämne. Man kan inte säga att man har drabbats, att man bär på smittan, för att det anses vara skamligt i många ögon. Man är en kämpe om man överlever cancer, men vad är man om man går runt på en sjukdom som man vet kommer bli ens död? Man kan inte bekämpa den även om det går att hejda dess framfart, men förtjänar inte dessa människor också stöd?
Jag säger inte att man inte har stöd som patient, jag är kanske inte världens smartaste person, men jag är inte så korkad att jag påstår att det inte finns. Jag är dock tillräckligt smart för att veta att det finns de som anser att det är skamligt att gå runt med denna sjukdom och enligt mig är det... Jag finner faktiskt inga ord för det -- det är rent svek att man har dessa åsikter. Det är som att säga "det är ditt eget fel att du dör". Hur många av er skulle vilja höra det?



Är det rimligt att en människa klandras för att de mer eller mindre blivit tilldelade en dödsdom?


Jag önskar faktiskt att man kunde ta upp detta mer i skolor, men man talar tyvärr inte om sex på det sättet. Man nämner risker med att ha oskyddat sex -- att man kan bli gravid, och att man kan få könssjukdomar, men man nämner inte de verkliga konsekvenserna och många tar inte detta på allvar. Man tänker enbart på graviditeten, och så länge tjejen går på p-piller är det "problemet" löst. Det är faktiskt på så sätt som klamydia har lyckats sprida sig så pass mycket här i Sverige, och det är inte alltid man känner av några symtom. Klamydia kan faktiskt leda till att man blir steril, och även om man inte vill ha barn i nuläget kan man aldrig veta om man vill ha det i framtiden. 
Skolor tar gärna upp problemen kring droger, men inte problemen kring könssjukdomar. Är det bara jag eller tycker ni också att det är något man bör ändra på? 



12/1-2010 -- jag är just nu med i en tävling hos EllaMarie och detta inlägg är mitt tävlingsbidrag :) 

Cancer

Nej, jag har inte cancer, och jag känner inte någon som har det (vad jag vet om, och jag hoppas verkligen inte det).

Kommer ni ihåg då jag skrev om "myter" -- att man bl.a. får hudcancer om man sitter naken på en stubbe i solljus, och om man äter ett kilo chips om dagen? Man kanske får cancer om man äter ett kilo chips om dagen, man jag tror knappast att det är problemet, och man behöver nog ingen stubbe om man är naken i solljus hela dagarna för att få hudcancer. Jag har även hört att man får bröstcancer om man har mobilen i BH:n som tjej, och prostatacancer om man som kille har den i framfickan. Okej, kommentar på den sista -- borde inte chansen för testikelcancer öka då prostatan ligger mer på andra sidan?

Helt ärligt vet man inte längre vad man bör undvika förutom det mest uppenbara, och det är faktiskt lite skrämmande att det ska behöva vara så. Det finns så många olika typer av cancer som man kan drabbas av, och man kan bli drabbad av det på så många olika sätt. Man riskerar att få hudcancer om man utsätter sig själv för ständigt UV-ljus, det vet alla. Sedan finns det faktiskt vissa virus som kan orsaka cancer, det finns andra typer av strålningar, och till sist finns det genetiska orsaker.
I vilket fall som helst vet man inte om man någonsin kommer att drabbas, och om man kommer att drabbas vet man inte när. Även om cancer inte innebär döden i alla fall förekommer dessa fortfarande, och det är ingen behaglig död. Jag har sagt tidigare att jag inte är rädd för döden, och det stämmer, men det är viktigt att förstå att jag inte är rädd för döden i sig -- jag är rädd för den eventuella smärtan. Om jag fick välja att antingen bli torterad så kraftigt att jag är så när döden man kan bli utan att faktiskt dö, eller att skjuta skallen av mig direkt för att slippa smärtan skulle jag välja det senare (snälla, kidnappa och tortera mig inte). Jag är långt ifrån redo att dö, men jag tror att det säge en hel del om vad jag skulle göra om jag hamnade i den situationen.

Men tillbaka till ämnet -- det finns människor som ständigt är rädda. Vad tror ni händer om man hittar en leverfläck som man tidigare inte haft och att den sedan börjar förändras? Vad tror ni händer om man hittar en knöl någonstans på kroppen? Man går genast till doktorn, och det är verkligen något man bör göra, men det är inget man bör frukta så pass mycket. Ibland är det inte ens någon fara, det är inte alltid något man bör oroa sig över, och under den senaste tiden har det blivit som en hysteri. Man ska inte beöva vara livrädd för att man hittar en knöl på sin kropp, även om man måste var apå säkra sidan och gå till en läkare. Även om det skulle vara en tumör betyder det inte att den är elakartad. Om den är godartad måste man fortfarande operera bort den -- även godartade tumörer växer och de kan i värsta fall växa till sig så stora att de orsaker stora skador på kroppen -- men den utvecklas inte till cancer.

På senare tid har jag blivit blekare, jag har gått ner en del i vikt (inget jag ville, så det resulterar i många pizzor :P), jag är sjuk ofta och jag har en del blåmärken som jag inte har någon aning om var de kom ifrån. Dessa symtom tyder på leukemi, så jag går runt och väntar på att näsblodet ska komma. Är jag orolig? Nej, inte riktigt, även om jag håller ögonen öppna. Jag är rätt klumpig så blåmärkena komer säkert från när jag åkt in i ett bord o.s.v. Att jag är sjuk ofta kan bero på stress, att jag gått ner i vikt kan ha med matförgiftningar att göra (framför allt den i vintras -- jag kunde inte behålla någonting jag åt på tre dagar). Jag borde därför inte hålla ögonen öppna för när jag får näsblod, men så är det just för att det har blivit en sådan hysteri kring allt.
Jag har faktiskt tänkt en hel del kring vad som skulle hända om jag fick diagnosen akut leukemi -- när skulle jag påbörja behandlingen? Hur lång tid skulle det ta innan mitt hår ramlar av och jag inser att det är verkligt? Hur länge skulle jag behandlas? Skulle jag överleva?

Som jag sade är det viktigt att man går till läkaren om det skulle vara något man är orolig över -- det skulle kunna vara cancer, och då är det viktigt att man upptäcker det i tid. Cancer är något så otroligt skrämmande för så många, och jag vet själv att jag inte skulle vilja bli drabbad. Därför blir jag så irriterad när man kommer ut med myter om att man får cancer om man äter vissa saker och vad det nu kan vara. Det är inte rättvist att man underblåser den här rädslan genom att komma ut med sådana här saker när det inte ens finns någon logik bakom det. Ett kilo chips om dagen leder till största sannolikhet till hjärtinfarkt och inte cancer, håller ni inte med? Vem skulle ens vilja proppa i sig ett kilo chips om dagen? Vi får i oss ungefär ett kilo mat om dagen -- tänk er att ni ersätter alla måltider med enbart chips. Det låter inte så aptitligt, eller hur?
Min poäng är i alla fall att man inte ska sprida uttalande som inte ens stämmer överens med verkligheten när det handlar om ett sådant här känsligt ämne. Människor har dött i cancer, människor dör i cancer, och det finns de som kommer dö p.g.a. sjukdomen. Det finns människor som är sjuka och fruktar för sin död, och det finns människor som fruktar över att få den diagnosen. Man kan inte leka med människor på det här sättet -- man kan inte underblåsa den typen av skräck. Jag undrar varför man ens gör det från första början -- skulle det vara kul på något sätt?

Håltimme...igen

Jag börjar störa mig på alla håltimmar nu. Det är egentligen bara torsdagar som vi inte har det, men i och för sig hinner vi sluta på onsdagarna innan vi får en håltimme, så den dagen hamnar lite i gråzonen.
Än så länge har jag bara haft juridik, och det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Vi fick instuderingsfrågor som skulle besvaras i grupper, och trots att det var 15 frågor hann man med de under lektionstiden -- man hann till och med sluta tidigare.

Just nu håller jag på att laga mat, så jag är lite disträ. Antingen kommer jag äta när jag är klar med det här nlägget eller så kommer jag bränna maten. Något med lukten här i köket antyder på det senare... Jag borde kanske sluta skriva för att hålla koll på maten.

Måste sova...

Jag borde egentligen sova, men av någon anledning gör jag inte det.
Jag är trött, men jag sitter ändå här framför datorn och skriver, percis som jag brukar göra när jag är trött. Jag är konstig...

Jag är mer eller mindre nyduschad nu -- jag har hållt på med engelskan hela kvällen (om man bortser från när jag bloggade senast, och när jag åt middag), och jag har inte ens kommit halvvägs än. Jag håller på och försöker lista ut vad man kan rader från manuset för att det inte ska bli för mycket för oss att memorera, och jag håller samtdigt på att korigera stavning och grammatik samt struktur av texten i sig (inte handlingen, där finns det faktiskt en struktur). 
Jag hade hoppats på att bli klar idag, men jag får sitta med den imorgon. Jag hade faktiskt tänkt försöka skriva lite på religionen nu, bara för att försöka få det undan. Jag känner att jag måste sätta igång med läxor nu. Det är det jag får göra under helgen, om man räknar bort större delen av lördagen då vi ska fira Linn. Om man tänker efter är det egentligen inte så mycket som ska göras, men jag kommer aldrig till skott med det. Det är när jag påbörjar ett arbete och känner att jag kommer någon vart som jag snabbt blir klar med det. Jag skrev en uppsats till svenskan om Shakespeare innan sommarlovet. Visserligen tog det lång tid med att hitta fakta, men jag blev klar på en dag och fick VG/MVG på den (jag var bara tvungen att skryta om det, förlåt). 
Jag hoppas att jag ska känna att det går framåt med religionen, och därför vill jag sätta igång med den nu, så att jag kan avsluta den imorgon. Jag har redan skrivit upp en del som jag ska ha med i min analys/egna åsikter-del, och jag kan lätt bygga på därifrån. Det är informationen som jag har problem med att hitta då jag skriver om fundamentalism -- jag hittar enbart subjektiva sidor (främst bloggar). Kul...

Önska mig lycka till :)
 

Äntligen hemma

Hej ^^
Jag hade hoppats på att kunna skriva tidigare, men jag hann inte -- min dag började sent, men det gjorde tydligen jag också. Jag lyckades fixa en tandläkartid -- jag hade försökt boka via Internet tidigare, men det gick tydligen inte. Det gör inte så mycket, för jag fick en tid p måndag vilket hade funkat bäst för mig i vilket fall som helst. Det blir dock inte min ordinarie tandläkare, vilket är lite synd. Jag har inte träffat henne på snart fyra år, så jag saknar henne lite. Jag kanske träffar henne till våren :)

Jag hade även utvecklingssamtal, vilket gick relativt bra. Jag skulle egentligen ha haft det nu i tisdags, men jag hade råkat skriva in tisdag nästa vecka i mobilen, så jag fick ingen påminnelse och kom på det tre timmar efter att jag skulle ha haft samtalet. Jag känner mig så begåvad, men jag fick en tid nu idag i alla fall, och det var tur det. Min bildlärare hade skrivit i omdömet att jag riskerar IG i kursen för att jag inte lämnat in arbeten.
Det där sista gjorde mig inte bara förvånad, men även arg. Jag har arbetat rätt hårt för att bli klar med arbeten i tid och för att sedan kunna lämna in dem, och det finns bara ett undantag och det är det senaste projektet, men det har jag inte ens hunnit bli klar med då jag varit borta vid två tillfällen. Allt annat har jag lämnat in, och jag har även skrivit namn på dessa saker. Det känns fel att jag ska bli underkänd i en kurs för att man tappar bort saker. Visst, man kan inte tro något annat än att jag inte lämnat in saker då de tappats bort, men då ska man prata med mig om det först så att man inte släpper ned en bomb på utvecklingssamtalet. Om jag har så många grejer som inte lämnats in borde jag ha haft tid på mig att lämna in dem (nu pratar jag bara hypotetiskt sätt -- jag har ju lämnat in dem) istället för att få reda på det en månad innan kursen avslutas. Det känns inte rätt -- man måste få en chans att antingen göra klart uppgiften, lämna in en uppgift eller i mitt fall förklara att man gjort dessa saker och att man även skrivit namn.

Det var inte meningen att jag skulle babbla på om skolan, som vanligt, men det tar upp majoriteten av min tid. Om man jämför med i somras -- jag skrev mer eller midre aldrig om skolan då det inte hade någon betydelse för mig just då. Just när det gäller torsdagar (och tisdagar) tar skolan upp bokstavligt talat upp hela dagen. Bättre blir det inte att man måste sätta sig ner för att plugga så fort man kommer hem. Jag vet inte om det märks, men jag är på lite dåligt humör nu. Jag hann dock åka till Farsta lite snabbt för att köpa en present till Linn, så nu är det avklarat, och jag älskar att vara i Farsta av någon anledning. Det är aldrig för många människor där (om man inte åker på en lördagseftermiddag) och jag älskar att vara bland folk (så länge jag inte står i rampljuset).
Okej, tillbaka till verkligheten och plugg. Det är aldrig kul, men det är skönt att ha det gjort.

Dagens enda inlägg...

Hej ^^
Jag ska göra allt jag kan för att kunna fatta mig kort, men det är mig vi talar om så det är bara att hålla tummarna.
Jag hade ingen lång skoldag, så jag spenderade hela eftermiddagen med att tvätta. Jag skulle egentligen ha gjort det i måndags, men jag var för trött då så jag tog hand om det idag. Det var inte särskillt givande att springa upp och ner mellan tvättstugan och lägenheten när det regnar (tvättstugan ligger inte i min byggnad, eller vad man kan säga, så man måste springa ut) -- i alla fall om man bortser från att man slutar upp med rena kläder när man väl är klar, men vi förbiser det nu bara för att jag känner för det.

Kvällen spenderades med mamma, My och en familjevän (jag vill inte lämna ut namn) på ett café inne på Söder. Jag älskar deras focaccia -- om ni inte är vegetarianer och har lätt tillgång till Söder rekomenderar jag Chicken Bob (focaccia med kyckling, spenat och fetaost) på Café Baresso. Det finns en vegetarisk också för den delen -- Hey Papa Pope (någon mer än jag som gillar namnet?).

Just nu tittar jag på So You Think You Can Dance -- ni som följt mig sedan juni vet hur mycket jag gillar det programet, och nu när den sjätte säsongen försöker jag titta på det så mycket som möjligt. Fast det är svårare nu när My måste vara hemma -- i somras var hon ute rätt mycket så jag kunde se på det. Hon gillar nämligen inte programet... Det känns som att jag har ett visst beroende för det här programet (och Vänner xD).

Förlust

Det är många som bloggar för enbart bloggandets skull -- att det är kul att skriva, och för att det är kul att få någon enstaka kommentar lite då och då. Det finns även de som bloggar enbart för uppmärksamhetens skull. Det finns de som bloggar för att enbart få leva i strålkastarljuset, och det är oftast de som sjunker så otroligt j***a lågt för att hamna där.

Kissie säger att hon bara anspelar på en roll -- hon är inte den hon utger sig för att vara på sin blogg i verkligheten. Säg vad ni vill, men jag anser inte att det gör saken bättre. Om man låtsas vara korkad för att få besökare, är man lika korkad som man utger sig att vara. Man säger inte att personer är feta, eller fula i sin blogg om man är någonting annat än smart. Man kan inte heller säga att man enbart anspelar på en roll om man pumpar sönder sina läppar med botox -- det är ingenting man fixar i PhotoShop, om man säger så. Om man gör en "fysisk justering" blir det ju permanent, och då är det verkligheten som visar sig. Man spelar inte längre...

Man trycker upp sina bröst i kameran så fort man tar bilder, man blåser upp läpparna för att man tror att det gör bilderna bättre och man bleker håret så mycket att det riskerar att ramla av innan man fyllt 20. Är det så det ska vara? HELL NO!!!
Men det är tydligen sådant folk vill läsa -- man vill tydligen läsa om korkade blondiner som inte vet att det finns mer i världen än fejkad solbränna, fem kilo brunkräm som ska på ansiktet varje morgon innan man lägger på ytterligare fem lager på eftermiddagen. Sedan är det samma personer som klagar på bloggarna. Visst, läs dem om ni vill -- jag bryr mig inte, men klaga inte efteråt om att de är så otroligt taskiga etc. Jag har aldrig läst Kissies blogg (tack gode Gud för det), men jag vet andra som gör det och det är samma personer som klagar efteråt. Det är en sak om man följer en blogg som man gillar, som man dras till, men det är bara patetiskt att läsa en blogg för att ha något att klaga på efteråt. Visst, om det är något/några inlägg man stör sig på, men om man stör sig på bloggerskan ska man inte följa bloggen. Det är på så sätt man uppmuntrar skiten (ursäkta mitt ordval, men finns det något annat sätt att beskriva Kissies blogg?). Det finns bara en person som har kommit undan med att reta andra bloggerskor, men hon gör mer narr av dem än klagar.

När det gäller bloggvärlden handlar det om att vara så ytlig som möjligt för att få många besökare på kortast möjliga tid, och många använder sig av det. Men varför ska alt handla om att få så många besökare som möjligt? Jag har aldrig förnekat att jag blir glad när jag ser att antalet besökare stiger, men det är inte nödvändigt för min del. Jag ser inte mig själv som ytlig på det sättet även om jag kan ta upp shopping lite då och då, men jag vet också att det finns så mycket mer än kläder och smink.
Problemet är just att jag känner att jag håller på att förlora mig själv -- jag har förändrats mycket under en väldigt kort tid, och mycket har med bloggen att göra. Jag har fått bättre självförtroende då jag utvecklat en förmåga att våga öppna mig själv. Jag undanhåller väldigt lite om mig själv, och det har bidragit till att jag kan öppna mig på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra tidigare. Problemet är just att jag är rädd att jag börjat förlora mig själv, och jag hoppas att jag inte förlorar mig själv på samma sätt som Kissie har gjort -- hon har gått från att anspela på en karaktär, men nu är den verklig utan att hon själv är medveten om det.

Än är dagen inte över

Hej ^^
Jag fick bara fem timmars sömn i natt, så ni kan tänka er hur motiverad jag var till att åka till skolan imorse. Jag gjorde det dock, och jag var faktiskt tvungen att stressa lite mot slutet för att hinna med bussen. När jag väl kom till skolan gick jag mot bildsalen, och ni förstår nog redan nu vad jag kommer att skriva, men jag berättar ändå att bilden var inställd. Det är inte det värsta. Vi fick veta förra veckan att vi inte skulle ha någon juridik idag, så istället för att min dag började halv nio, börjar min första lektion kl. 15.00. Jag har med andra ord tre kvart på mig att...ja, ta på mig skorna, jackan och knalla iväg till busshållplatsen. Med tanke på att busshållplatsen ligger mindre än 100 meter härifrån tror jag att jag har lite tidsutrymme att skriva här. Ärligt talat klagar jag inte -- jag hade gjort det i vilket fall som helst ^^

Jag blev faktiskt klar med min scen till engelskan igår, men det finns vissa saker jag måste finslipa på -- bl.a. måste jag skriva in rätt namn på karaktärerna -- jag kommer inte ihåg alla, så jag har skrivit in gruppmedlemmarnas namn istället (inklusive mitt eget -- det känns konstigt att skriva i tredje person om sig själv om inte Linn svarar). Jag måste också se till att det funkar ihop med det de andra har skrivit, men det ska nog inte vara några större problem. Det finns även vissa repliker jag måste ta bord, men det är svårt att välja bort någon av dem (en av karaktärerna ska sjunga med till Beyoncés Single Ladies). Jag är dock lite orolig över att pjäsen enbart kommer att bestå av skämt som tar bort all fokus från handlingen, och jag är även rädd att det ska bli överdrivet. Det finns en anledning till varför jag inte gillar Adam Sandler eller Jim Carey särskillt mycket.

Som jag skrev är dagen inte över än, och även om skoldagen var över har jag fortfarande en del att ta hand om -- så fort man blir klar med en läxa kommer det en ny. Det finns ingen chans att bli klar, inte utan att stressa ihjäl sig i alla fall. Det blir ine bättre av att jag har begränsad tillgång till en dator här hemma -- när mamma är hemma kan jag inte sitta vid laptopen, och jag kan inte sitta i Mys rum då hon oftast vill plugga med musik på. Det är antingen det eller att se på film -- i vilket fall som helst kan jag inte koncentrera mig och jag kan inte säga åt My att gå ut från sitt eget rum för att jag ska kunna koncentrera mig. Det är inte rättvist mot henne, eller vad tycker ni?
Idag kommer jag även att komma hem tidigast klockan sex, så jag har en halvtimme på mig att plugga vid en dator. Hur mycket hinner man göra då?

Jag lovade mig själv att fatta mig kort, och att försöka vara glad. Två löften jag bröt efter två minuter. Det är bara att jag försöker hantera allt på bästa sätt oavsett om det är svårt eller inte.

Linns tur att prata!

¨

Hej allihopa!
Jag heter Linn Hammarlund och är en utav Lisas kompisar. Jag fick frågan om att gästblogga som Lisa så fint kallade det. Jag tänkte att jag skulle vara en frisk fläkt här på bloggen då jag inte alls skriver om samma saker som Lisa vanligtvis brukar göra. Jag är inte alls lika smart och jag hittar inte inspiration ifrån tidingar som Lisa brukar göra. Jag är lättsammare och jag skriver oftast om det som först kommer upp i skallen på mig. Och jag hoppas att ni läsare kommer att uppskatta min tid här.

Jag går på Berga Naturbruksgymnasium där man sysslar med djur och natur. Jag går 2:a ring och jag har för tillfället ingen aning om vad jag vill syssla med efter gymnasiumet. Men en idé jag har är att hitta något komvux där man kan "läsa" som frissör och make up artist. Skulle vara riktigt roligt, plus att man kan jobba ganska mycket svart inom den branchen (a) Men det är som sagt bara en idé jag har..

Vad mer finns det att säga om mig? Hmm..
Jag är beroende utav The Twilight Saga, och jag älskar ALLT som har med Robert Pattinson att göra. Så jag kan lova redan nu att det kommer att komma inlägg om både TTS och Robert! Men jag hoppas iallafall att ni kommer att gilla mig!

Min egna blogg: onlylinn.blogg.se
Många kramar Linn

Dåligt humör

Hej :)
Jag är inte på något vidare humör just nu -- jag skyller på att jag inte har ätit på ett tag och att jag behöver socker. Det handlar även om att jag är lite förvirrad just nu över vissa saker, och jag hatar att känna mig förvirrad. Jag tror att ni också gör det för att, så förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Om inte kan ni testa att ställa er ett par meter från en dörr, blunda, snurra runt i 20 sekunder och försöka leta efter dörren med ögonen stängda. Helt ärligt är det ett roligt tidsfördriv som jag slutade med för ett par år sedan då jag märkte att mitt knä alltid åkte in i vardagsrumsbordet.

Jag är inte heller på något vidare blogghumör just nu, men förhoppningsvis vänder det. Jag har hållt på med lite matte sedan jag kom hem, och det kan också ha bidragit till mitt något dåliga humör. Jag börjar förstå nu, men det tar fortfarande en kvart för mig att lösa ett tal då det är så många mellansteg man ska ta hänsyn till. Alltid lika roligt...

Ni får ha det så bra ♥

Favorisering

Jag vet inte hur det är med er och i era familjer, men här finns det ett stort problem gällande favorisering. Som jag skrev tidigare känns det som att jag blir kritiserad för vad jag än gör, men gränsen går inte där. Även när något annat sker, något som jag inte kan rå för, något som jag står utanför och inte är inblandad i känns det som att jag får skulden. När jag påpekar att det inte är jag som bär ansvaret får jag höra tillbaka att jag är uppkäftig, att jag har en dålig attityd, att jag är självupptagen etc.

Jag ska inte argumentera emot det, för jag är uppkäftig, jag har en dålig attityd och jag är självupptagen, men jag låter inte de sidorna ta över mig. Jag blir såklart uppkäftig när jag känner att jag behöver försvara mig, min åsikt och mitt handlande. Det är klart att jag fåren dålig attityd i samband med det, och jag skriver enbart utifrån mina perspektiv och försöker få mig att hamna i centrum av allt dåligt och det gör mig självupptagen. Okej, jag tror att jag ljög lite när jag skrev att jag inte låter dessa sidor ta över, men i vilket fall som helst är det inget man vill höra. 
Vad är min poäng med detta -- vad vill jag få sagt?
Jag vet inte om det bara är jag, men det känns som att min syster blir favoriserad just för att jag är mer lik pappa. Jag kanske är paranoid, och det är säkert inte sant, men jag kan inte bortse från det faktum att det är så jag känner. Jag vet att mamma känner sig otroligt sviken av pappa, och grunden till det finns över 15 år bak i tiden -- långt innan han dog. Det känns som att hon lagt sin irritation som hon kände gentemot honom på mig istället för att jag är så pass lik honom -- jag har några av hans utseendemässiga drag, jag har ärvt det gråa i mina ögon från honom (My har ärvt mammas rakt igenom), men jag har även vissa personlighetsdrag som han hade.

Häromdagen sade hon någonting som jag sent kommer glömma (jag är medveten om att det där lät som en replik tagen från en dålig amerikansk såpopera).
Vi hade bråkat innan, och hon sade till mig att det enda som gör att hon fortfarande lever är hennes pliktkänsla -- annars skulle hon ha gjort likadant som pappa p.g.a. att hon sitter i en pressad sits nu, och att min dåliga attityd inte gjorde saken bättre. Jag vet inte hur ni tolkar det, men jag tolkade det som att hon försökte lägga skulden på mig för det. För 3½ år sedan klandrade jag mig själv för pappas död, och det var inte det som var meningen. Nu försöker mamma klandra mig för att jag gör hennes situation ännu mer pressad.
Jag kan förstå att hon har det pressat, men jag tycker verkligen inte att man ska använda det på sättet hon gjorde det på -- man säger inte heller till sina barn att det enda som håller en kvar är ren pliktkänsla. Det handlar inte om att man inte vill lämna barnen, det handlar om att man inte vill lämna sin plikt. Det är två helt olika saker -- moderskänslor medför oftast plikt, men plikt medför inte moderskänslor.

När jag säger att jag klandrade mig själv för pappas död, något jag inte berättat för henne tidigare, säger hon med detsamma att hon försökte hjälpa oss genom att kontakta kuratorn. Det hände bara två gånger, och vi behövde ingen kurator. Vi behövde stöd. Vi behövde någon som kände oss som lyssnare och rådgivare -- inte någon kurator som vi aldrig ens sätt på skolan (hon hade nyligen fått jobbet). Sedan känner jag också att det är ren lögn -- jag har inte fått något mentalt stöd från mammas sida sedan jag var 12 år. I fyra år har jag fått stöd från min mormor. De senaste två åren har det varit kompisar jag förlitat mig nästan helt och hållet på. Mina vänner (främst Linn och Tessan) känner mig bättre än någon annan och tyvärr har de fått lida p.g.a. det.

Jag hyser så pass starka agg mot mamma som går långt bak i tiden. Därför reagerar jag starkare när vi bråkar än när vi kommer överens. När vi kommer överens kan jag lägga mina agg åt sidan, men när vi bråkar kommer allt på en gång. Eller allt är fel ord att säga med tanke på att det knappt är en bråkdel som kommer ut, och det är något som ständigt byggs upp. När jag har försökt att säga någonting om detta blir jag återigen kritiserad för att jag inte uppskattar det jag fått, att jag är bortskämd och återigen självupptagen. Jag får ingen chans att ta itu med mina problem, och det är klart att jag får en dålig attityd som en bieffekt. Min irritation växer för att jag blir kritiserad för mina känslor, och jag får ingen chans att släppa ut dem. Mamma vill inte ens läsamin blogg för att jag hänger ut henne, och jag har en bra förståelse för det, men även det tyder på att hon flyr från att ta itu med saker och ting mellan oss istället för att bemöta dem.

Jag avundas verkligen de som står sin familj nära -- min syster och min mamma är bara min familj via blodet. Min mormor, morbror, bror, "svägerska" (de är inte gifta, men bara för att hon juridiskt sett inte är min sväerska betyder inte det att det inte stämmer) och min brorsson är min familj via blod och band. Mina vänner är min familj p.g.a. starka band. Där tog det slut...

Jag orkar inte...

Jag har försökt plugga hela kvällen. Läs försökt.
Jag fick inte sitta vid laptopen (vilket jag gör nu), och den stationära datorn står i Mys rum. Det är även My som har TV:n och vad händer när hon vill titta på en film? Jag blir distraherad och kan inte koncentrera mig. Jag kan inte heller säga åt henne att stänga av TV:n då det är hennes rum -- vad ska hon annars göra om hon inte har några läxor? Hon kan inte sätta sig i vardagsrummet och glo in i väggen, och det är inte rättvist av mig att be om det heller.
Jag har inte ens skrivit en sida på det arbetet, men jag ska försöka skriva så mycket det går imorgon efter skolan och under lektionen. Förhoppningsvis... Nej, jag ska göra det. Det tar mig lång tid innan jag sätter igång med ett arbete, men när jag väl gör det går det som på räls och jag blir klar rätt snabbt om ingenting krånglar. Imorgon ska jag även försöka hinna med engelskan och påbörja matten. Jag vill helst avsluta matten, men jag har tvätt att ta hand om på kvällen, så jag tror inte att det kommer att gå. Jag hade även svenska tills imorgon, men man skulle bara kolla upp information och läsa sig in på det. Det gör man på fem minuter, och det har jag gjort.

Helt ärligt så känner jag bara att jag inte orkar längre. Jag blir inte uppmuntrad när jag gör någonting bra, jag blir kritiserad för att jag skryter om det efteråt. Jag får ingen hjälp här hemma när jag behöver den, och jag blir kritiserad för att jag inte frågat läraren om problemet tidigare (vilket, enligt min mening, är svårt att göra då man inser problemet på en lördagkväll och lyckas lösa problemet tre timmar senare). Jag kan sitta och plugga efter skoldagarna (det händer inte ofta, men det händer), och jag blir kritiserad för att jag behöver mer tid på kvällarna.
Det känns som att allt blir fel vad jag än gör. Förstår ni varför jag har tappat motivationen, varför det känns som att jag inte orkar med någonting just nu?

Nya bilder

Jag lovade att ladda upp bilder som togs idag med min kamera, så jag passar på att slänga upp dem. Jag slänger även upp bilder från gårdagen ^^


Utanför bion igår-- de hade inte öppnat när vi kom, och klockan var ändå halv tre. Vi knallade därför vidare för att äta lunch...

...på Tacobar :D

Det blev kycklingfajitas och cola för oss båda ^^

Det är ingen nyhet att jag gillar cola (mmm, cola...)

Efter filmen gick vi vidare till pendeln för att på det enklaste sättet komma hem. Självklart gick vi in på Åhléns City där Linn kollade igenom sminkavdelningen

Hon tyckte att det var kul, och jag tyckte att det var kul att ta bilder. Vi båda tjänade på det ^^

"Linn, din hand är mer sminkad än Kissie"
"Det hoppas jag verkligen inte"

Dagens bilder

Klockan hade hunnit bli nästan halv fyra när vi kom in till stan, och det är så fint nu med alla dekorationer.

Eller vad tycker du, Linn?

Efter konserten gick vi tillbaka till parkeringshuset för att kunna hämta bilden, men det blev ite problem med betalningen så Linn och Tessan köpte en varsin cola medan jag lekte fotograf.

Linn :)

Tessan och Linn :)

Jag älskar av någon anledning inzoomningen på Linn (något hon kommer döda mig för imorgon xD)

Linn fick för sig att vi alla tre skulle posa framför väggen, men Tessan ville inte och agerade som fotograf tillsammans med deras mamma.

Det ser nästan ut som att hon flyter ^^

Detta bevisar att vi är allt annat än normala

Tessans pose vid trapan när vi började röra oss uppåt. Lägg märke till min gula mössa vid Tessans fot xD

Jag är inte fotogenisk, så varför inte göra sig till lite?

Linn tänkte samma sak...

Charmtroll nr. 1 och 2. Gissa vem jag är?

Linns tolkning av egopics

...och vår tolkning av hur det är på fyllan.
Slutsats: Alkohol för vår del är onödigt xD


Och anledningen till varför man ska vara rädd för mig -- om Linn, min bästa kompis och 1½ dm längre, är det vem skulle då inte vara det?

Gospel in the air

Hej ^^
Jag kom hem för ungefär två timmar sedan från konserten -- jag har ätit sedan dess, och suttit ett tag vid datorn. Det verkar säga en hel del om mig av någon anledning...

Så hur var konserten?
Om man börjar med att säga såhär -- det var gospel. Jag brukar inte lyssna på gospel, men jag gillar det verkligen och det var härligt att lyssna till det nu. Kören bestod av nästan 800 personer, och publiken bestod av 1200 personer. Man hade också tagit in ett par gästartister -- bl.a. Tommy Körberg.
En sak som var lite synd var att ljudet var för högt -- det var ingen fara så, men det kunde vara jobbigt när man nådde upp till de högre tonerna och höll ut dem. Annars var det jättebra, så om det var någon annan som var på Konserthuset idag kan ni väl säga till ^^

Jag måste gå och försöka plugga lite grann nu -- det är konstigt hur lite informaton man hittar om fundamentalist när man söker upp det på Google. Antingen kommer flera bloggar upp, eller så är det wikipedia. Ingen av dessa är bra källor (bloggar är väldigt subjektiva och många bloggar baseras på rykten enligt mina uppfattningar) och så har vi wikipedia. Behöver jag säga mer?

Finn fem fel


Finn "fem" fel med denna video xD

God morgon

Hej ^^
Jag vaknade för inte så länge sedan, men jag sitter nu med blött hår, sminkat ansikte (även om det bara är ögonen) nyborstade tänder och med kläderna på. Jap, det stämmer -- jag är snabb på att göra mig i ordning (i alla fall när jag inte har musik på).
Jag ska träffa Linn och Tessan idag igen, och tillsammans med deras famij ska jag gå på en konsert som deras moster sjunger i. Det ska verkligen bli -- dels p.g.a. konserten i sig, men jag har aldrig träffat Linns kusiner någon gång (till Linns stora överraskning). Det jag inte ser fram emot är att vara 1½ dm kortare än mer eller mindre alla. Fast om jag tar klackskorna minskar jag skadan med 8 cm... Helt ärligt hade jag tagit dem i vilket fall som helst.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga, förutom att jag hoppas att ni hittills har fått en bra helg, och att ni får en bra söndag ♥

New Moon

Hej :)
Jag var och såg New Moon idag tillsammans med Linn -- Lizzie SMS:ade mig på morgonen och sade att hon var sjuk (jag hoppas att du blir frisk snart). Jag och Linn åkte därför in till stan för att se på New Moon.
Så, vad tyckte jag om filmen?
Skådespelarna gjorde bättre ifrån sig här än i första filmen, det är ju bättre handling och man har tagit en hel del grejer från boken, vilket är helt underbart. Men det finns vissa scener där replikerna känns hämtade från amerikanska serier. Å andra sidan är Melissa Rosenberg mer van vid att skriva manus till serier (hon har skrivit manus till många avsnitt av O.C.). Samtidigt hoppade man mellan scenerna för snabbt -- man får inte lika stort intryck av hur djup Belas depression faktiskt är. Hon var helt katatonisk första veckan som inledde hennes depression, men det tar man inte upp i filmen. I boken berättar Charlie för Alice hur det varit att bo med Bella då hon varit livlös, men i filmen träffar de inte ens varandra.
Man hade kunnat göra filmen 40 minuter längre för att man ska få större intryck av allt, men man valde att hålla sig till 2 h 1 min (den minuten är livsviktig xD). Varför fattar jag inte riktigt, men så är det. Jag hoppas att Eclipse blir längre för där finns det mer känslor man måste få med...

 

Klar

Hej ^^
Äntligen är jag klar med uppsatsen, och jag blev klar ganska precis. Jag hade 20 min på mig innan inlämningen skulle ske. Nu är det bara att hoppas på att jag blev godkänd -- jag valde en rätt svår låt att analysera, och som jag trodde skulle vara lätt. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var därför det tog så lång tid för mig. Jag skrev ungefär 1½ sida, och ni som känner mig vet hur lite det är för att vara jag. Ni som har följt bloggen under en längre period än en vecka har en aning om hur lite det är för att vara jag. Jag hoppas på att jag bir godkänd i alla fall, och sedan får vi se vad det blir. Om jag skulle vara ärlig skulle jag bli nästan besviken på mig själv om jag inte fick ett högre resultat, men jag får i sådana fall skylla mig själv för att jag glömde bort uppgiften. Jag kan alltid glädja mig åt att jag blev klar med den i tid. I nuläget är det faktiskt något jag är riktigt glad och lättad över.

Vilket liv jag har -- skriver ett helt inlägg om läxor. Det säger nog faktiskt en hel del om mig, men om sanningen ska fram hållerjag på att begravas i läxor. Jag har ingen motivation längre att göa dem. Tidigare har jag alltid tyckt att det varit skönt att ha det gjort, och jag gjorde de i många fall tidigt för att kunna ha fria händer. Förra året orkade jag inte göra det, men jag hade någon form av motivation där jag sade åt mig själv att bara ta hand om det. Nu gör jag läxorna för att jag inte har något annat val. Jag vet att jag måste bli klar, så därför blir jag klar. Även om jag är lättade kring vissa uppgiter när de är avslutade känner jag mig ofta likgiltig. Därför ser jag fram emot att träffa Linn och Lizzie imorgon -- jag behöver komma bort från verkligheten för ett litet tag. Jag tror att de flesta känner så nu i slutet av terminen då vädret inte är på topp och då det blir mörkt så mycket fortare. Tänk att det är mörkt redan vid fyra nu. Så är det i alla fall i Stockholm.

Läxor som jag behöver ta tag i:
Svenska -- Vi har börjat med ett grupparbete om ismer, och vi ska ha gjort vissa saker tills på måndag
Svenska -- Jag har fortfarande kompleteringen av essän, men jag hade tänkt att skriva om något annat ämne,så det kommer ta sin lilla tid.
Svenska -- Vi ska göra en romananalys som sista uppgit på kursen.
Religion -- Fördjupningsarbetet inom islam som ska in på torsdag, men av någon anledning har två inlämningsmappar öppnats på Fronter -- en för på onsdag, och en för lördag. Säger man torsdag, så är det väl det som ska gälla (i alla fall som ett "minimum"). 
Matematik -- Jag ska arbeta ikapp för de gånger jag varit borta nu under veckan
Engelska -- Jag ska skriva en av scenerna till vår julpjäs. Tydligen ska min karaktär kallas för BabyFace för att dte passar mig. Smickrande...
Geografi -- instuderingsfrågor.

Det är väl bara att sätta igång... Efter att jag har duschat (jag känner mig ganska varm och äcklig nu).
God natt och sov så gott ♥

Stress

Hej :)
Jag pluggade sönder mig själv nu i natt (!) inför provet i EG-rätt som jag skrev idag för att då inse att jag inte hade behövt göra det. Vi hade ju fått instuderingsfrågor, och provet byggdes på några av dessa. Jag stressade alltså mer än vad som var nödvändigt, så det är jag inte riktigt glad över.
Apropå stress har jag en uppsats till engelskan som ska in om tre timmar. Jag kom på att jag hade den kvar för bara några timmar sedan, trots att jag i skolan sade till mig själv att det är det första jag måste ta hand om när jag kom hem. Så blev det inte, och nu är jag lite stressad. Jag kommer alltså inte kunna uppdatera mer ikväll, om jag inte genom ett under skulle bli klar inom den närmsta timmen.

Kram på er ♥

Slampa, eller...?

Jag kom percis hem från skolan, och det gick faktiskt rätt bra om man bortser från att jag mådde illa när jag pecis hade kommit fram. Det hade kanske med bussturen att göra för jag känner mig illamående igen nu när jag sitter här.

Jag kom faktiskt att tänka på en sak när jag stod vid busshållplatsen -- jag hade bytt ut mina denimleggings mot ett par strumpbyxor (som jag snodde av mamma) för att det skulle funka bättre med mina klackskor. Jag hade också min trenchcoat på mig, så jag kan förstå att folk fick tanken om att jag var blottare (bara så att ni vet kan jag inte ens blotta mig för migsjälv framför spegeln, än mindre för någon annan -- framför allt inte ute). Men jag kände mig rätt osäker då ett par tjejer tittade på mig på busshållplatsen. Jag vet inte varför men plötsligt kände jag mig som en slampa. 
Men vad innebär det egentligen att vara slampa, eller att ens se ut som en?

Man sätter lätt en stämpel på andra tjejer att de är slampor för att de har ett visst beteende, vissa intressen (det där lät ganska fel) och/eller för att de har vissa kläder och klädstilar. Vi sätter stämpeln utan att egentligen veta varför -- vad är det som gör att en människa ska kallas slampa? Handlar det om att tjejen har sex med många killar? Om det gör tjejen till slampa är inte killar som gör likadant inte mycket bättre, men de behandlas ändå på annat sätt. Jag vet en tjej som blivit kallad slampa av en kille för att hon ligger runt med alla när det är han själv som haft sex med flera tjejer under samma period, och även är det hon som får ta all skit.
Handlar det om vad tjejen har på sig för kläder? Om det är så har samhället verkligen börjat gå utför. Visst, det finns kläder man bör undvika och det finns definitivt kompinationer av kläder man ska undvika, men man kan inte kalla någon för slampa för att hon har en viss klädstil. Man ska inte ha folk som snackar bakom ryggen -- antingen accepterar man det, eller så rekomenderar man en shoppingrunda i det närmsta köpcentret.
Ska man verkligen kalla någon för slampa p.g.a. vissa beteenden? Ska man bli kallad slampa p.g.a. sin personlighet? Om vi tjejer kallar varandra för slampor ger vi killarna rätten att göra samma sak. Ordet är ndvärderande och har ingen betydelse. Nämn någon slags person som är slampa? Man kan vara helt blåst -- där finns det många exempel -- och man kan ha "fel" kläder med fel kombination. Betyder det att man är slampa?

Det är det här jag menar med att feminister kan vara jämlikhetens fiende även om man inte vill erkänna det. Det finns de feminister som kallar andra för slampor för att de nedvärderar sig själva, men dessa feminister inser inte heller att det är dem som trycker ner andra kvinnor istället för att hjälpa dem som behöver en hjälpande hand. Man kan inte favorisera den "ideala" kvinnan då vi alla har någonting att säga. Det blir inte heller bättre av att det finns feminister som anser att man mer eller mindre ska trycker ner män för att de tryckt ner oss. Det leder inte heller till ett jämlikt samhälle. Det är inte heller män som pressar kvinnor till att träna för att få den perfekta kroppen -- det är kvinnor som pressar varandra.
När ska vi lära oss att ta hand om varandra istället för att trycka ner de som finns i vår omgivning?

Skolfoton

Jag fick bilderna för två vckor sedan, men jag glömde bort att lägga upp dem här.


Spexfotot! Försök hitta mig xD


Porträttfotot var inte det bästa, men det är betydligt bättre än förra årets då jag såg ut som en bakfull clown.

Bortdomnad fot

Hur ofta läser man den rubriken?
I vilket fall som helst har jag en bortdomnad fot -- det är konsekvenserna jag får ta när jag sitter på den. Jag är inte särskillt smart på den fronten.

Det blir en dag hemma idag också -- jag åkte dock till skolan för att vaccinera mig, och jag ska säkert tillbaka dit till engelskan. Vi håller på med en pjäs där, och det är den här veckan som den ska vara färdigskriven. Det var även den här veckan vi började med den, och med tanke på att jag var borta i tisdags känner jag att jag borde vara där idag så att jag kan bidra med något -- jag vill inte flyta med utan att ha behövt göra något. Det känns taskigt mot de andra.
Jag gick in på sf.se för att kolla hur många platser det finns kvar till New Moon-premiären. Jag blev riktigt förvånad över att det fanns så många kvar -- Rigoletto har 400 platser kvar på halv fyra föreställningen. Om ni slutar sent kan ni som vill se filmen alltid försöka boka. Jag hade tänkt fråga Natta om hon kan tänka sig att se den med mig imorgon om hon har tid. Jag måste i vilket fall som helst tvinga mig själv att bli frisk. Jag har för det första prov imorgon, och jag ska träffa Linn och Lizzie på lördag i Gamla Stan. Tessan är fortfarande osäker på om hon vill följa med, men jag hoppas att hon kan tänka sig det. Det skulle vara kul om vi alla fyra träffades :)
Som jag sade hoppas jag att Natta kan -- man kan i sådana fall åka efter skolan och äta middag där inne ^^ Håll tummarna...

Ska ni se New Moon imorgon?

Everything

Jag vet att den är lite löjlig -- okej, väldigt löjlig och banal, men det var kul att börja igen ^^

Everything
I can feel it by the way
It's creepin' up on me
And how it's leavin' traces
On my skin
I can't seem to find my words
I can't seem to catch my breath
And you're the one to blame
Since you made me feel this way
There's no way for me
To turn my back on you now
When you already got me
Head oven heels
How do you feel
When I walk in the room
What's on your mind
When you meet my gaze

You know I would never leave you behind
You know I won't be far away from you
Even when everything's fallin' apart
I'll be right next to you
You're all I ever wanted
You're all I ever needed
You're all I could have hoped for
You're everything
You're everything

It doesn't feel real to me
When you look at me
Like I'm someone you can't be without
It doesn't feel real to me
When you call out my name
Like I'm someone you want around
You've got me livin' a dream
That doesn't belong to me
When you make me
Feel this way
How do you feel
When you see me smile
What's on your mind
When you hear me laugh

You know I would never leave you behind
You know I won't be far away from you
Even when everything's fallin' apart
I'll be right next to you
You're all I ever wanted
You're all I ever needed
You're all I could have hoped for
You're everything

I don't know if I should
Let myself get into deep
Knowin' it might be a mistake
I just need to know
If I should spend my time with you
I just wanna know
If I'm wastin' my life on someone
Who can't feel the same way
I need you to catch me
Whenever I fall
I need you to find me
Whenever I get lost
I know I can't run away
I need you in my life

You know I would never leave you behind
You know I won't be far away from you
Even when everything's fallin' apart
I'll be right next to you
You're all I ever wanted
You're all I ever needed
You're all I could have hoped for
You're everything I could have dreamed of
You're everything missing in my life
You're everything
You're everything
You're everything

Nationella provet

Jag har precis kommit hem från skolan... Nej, det har jag inte -- jag har inte varit retsam på ett tag, så det här är min enda utväg.
Jag kom faktiskt hem för ett par timmar sedan -- min skrivkramp släppte för inte så länge sedan. Det är något man får räkna med när man skriver i 2½ timme. Jag hoppas bara att det gick bra -- jag valde att skriva en krönika, men man skulle använda sig av information från ett häfte vi fick. Det är svårt att blanda fakta med åsikter då essäer har liknande stam. Jag är också rädd att texten blev för utredande -- krönikor ska beskriva ens åsikter, och den ska vara personlig. Personlig var den, det kan man inte förneka, men jag är som sagt var rädd att den blev mer utredande än någonting annat och det är en stam till essäer. Jag avslutade även texten med en retorisk fråga, och jag hoppas att det går bra ändå -- jag gillar att avsluta texter med retoriska frågor för att man ska kunna få en tankeställare, men jag vet inte om lärarna förstår det när de ska rätta.
Det kändes bra när jag gick ut därifrån, men nu känner jag mig riktigt osäker. Texten i sig blev bra, men om den hamnade mer åt essä än krönika kommer jag inte bli godkänd på detta moment, och det är det jag är orolig för. Om man ser den som en krönika är det inga större problem. Frågan är då hur man vet vilken lärare det är som rättar, och sedan fråga om det var en krönika eller essä... Det är en svår situation, det där.

Men hur känner jag mig idag? Jag är inte lika utmattad (tur det!), men jag hostar mer nu, och jag känner mig mer varm på något sätt -- jag har ingen feber (vad jag vet om), men jag känner mig varmare idag än vad jag gjorde igår, och idag är alla fönstren öppna. Jag vet inte varför jag lade till det där sista, om jag ska vara helt ärlig...
Det skulle vara så typiskt om jag drabbades av svininfluensan dagen/dagarna innan jag ska vaccineras -- en kompis till mig drabbades faktiskt för några veckor sedan. Som tur var är hon frisk nu, men tänk om jag åkt på det... Jag hoppas innerligt inte det.

Sömnbrist?

Jag har varit vaken i sex timmar, och jag har varit nära på att somna ett flertal gånger trots att jag har MP3:n på högsta volym och lyssnar på Sonic Syndicate. Jag vet inte vad ni tycker, men det är allmänt illa. Jag kan inte direkt skylla på sömnbrist då jag sovit i sammanlagt 11 timmar. Det händer att jag blir trött då jag sovit för mycket, men då känner jag mig allmänt seg -- nu känner jag mig mer utmattad.
Jag har inte kollat tempen idag, vilket mamma har varit på mig lite grann om, men jag har tagit smärtlindrande tabletter (p.g.a. kraftig huvudvärk) som sänker temperaturen. Om man vill ta reda på den ska man inte kolla efter att ha tagit Ibumentin.


Just nu lyssnar jag vidare på musik, men det är Kelly Clarkson den här gången (jag har en rätt blandad musiksmak) -- hennes låtar är så glada så jag blir lite mer energisk :)

Självmord

Det är väldigt få som tar upp detta, men det är ett stort problem.
Håller inte du med om att det är et problem att det finns människor som ser döden som den enda utvägen? Att det finns människor som är så pass utsatta att de känner sig värdelösa, misslyckade och att det skulle vara så mycket bättre om man inte fanns att man till sist överväger att begå självmord innan man faktiskt gör det? Att det finns människor som blir utsatta för en sådan grov mobbning så att de till sist inte orkar med någonting?



Varje dag utsätts någon människa för mobbning -- det kan vara i skolan, efter skolan och/eller via Internet och SMS. Det har till och med gått så långt att det finns bloggar där det står att man är ful och äcklig för att man har ett visst utseende (känner du dig träffad, Kissie?). Hur man än vänder sig finns det alltid någon som kommer med kommentarer om att man inte ser tillräckligt bra ut och att man som person inte är tillräcklig. Man är antingen för smart eller inte smart nog, fjortis eller emo, fet eller skelett o.s.v. Listan fortsätter i all evighet, men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte vara den man är, och bli respekterad/accepterad för det?

Det är inte nog med att man får dåligt självförtroende när man utsätts för mobbning -- man börjar tvivla på sig själv fullt ut. "Är jag tillräckligt snygg? Ser jag tillräckligt bra ut, eller är jag så ful och fet som de säger? Är jag värdelös? Är jag misslyckad?" Man förlorar sin syn på allt som är bra hos en själv för att man inte tror att man har några som helst bra sidor. Konsekvenerna av detta är att man blir inåtvänd och man vågar inte öppna sig för andra. Man får et svårt att skaffa vänner, att lära känna nya personer, och vad händer då? Man tror att man får det bekräftat att man är så pass värdelös som man tidigare fått höra att man är. Vet någon av er hur det känns att ständigt gå runt med känslan av att vara värdelös? Det gör jag, och jag hade tur som inte begick självmord -- som inte ens övervägde självmord som en utväg. Pappa hade precis dött p.g.a. det, och jag vet hur det känns att förlora någon på det sättet. Även om jag då tvivlade på att jag var älskad av min familj ville jag inte utsätta dem för det. Jag hade tur på det sättet -- jag ville fortsätta leva, och jag har även haft oerhört mycket tur som kunnat öppna mig för andra människor och som nu kan tala öppet om mobbningen jag utsattes för. Det finns så många som inte har styrkan som krävs att vilja fortsätta leva, men jag på något sätt hade jag det. Många tappar så lätt motivationen att fortsätta leva, så varför inte korta av livet -- varför inte avsluta det på en gång?



När man pratar om mobbning i skolan tar man aldrig riktigt upp konsekvenserna av det. Man säger att det är taskigt och att offret känner sig hemskt utsatt, men man berättar inte mer ingående hur det faktiskt känns. Man berättar inte att många som blir utsatta försöker begå självmord, och man berättar inte hur många som faktiskt lyckas. Mobbare förstår inte innebörden i det de gör -- i det de utsätter någon annan för, och många runt omkring försöker inte ens att få dessa personer att förstå konsekvenserna i deras handlingar. Det handlar inte bara om att man inte ska såra någon annan människa -- det handlar mer om att man ska se till att de håller sig kvar vid liv. Det är först när den utsatta begår eller försöker begå självmord som man förstår hur pass stor skadan verkligen är, och då är det för sent. Antingen har offret så pass låg självkänsla att man inte riktigt kan ta sig ur det, eller så ligger han/hon död under en bro med ett självmordsbrev i fickan.



Låter det överdrivet att man kan begå självmord för att man blivit utsatt för mobbning? Kanske, men det är verkligheten så som den ser ut idag, och så som den har sett ut ett bra tag. Är det bara jag, eller tycker ni också att det är något man bör åtgärda?

 

 

 

 

Förkyld

Jag har åkt på en förkylning, så jag stannade hemma idag.
Det låter ganska fjuttigt när man uttrycker sig på det viset, men sant är det. Min näsa rinner, jag har stora problem med att prata för att halsen gör så ont, jag har legat och frusit hela natten (jag hoppas att det inte var feberfrossa för jag svettades också), jag har hostat en del och jag vaknade precis. Jag gick upp vid halv åtta för att göra mig i ordning inför skolan, men jag kom bara till badrummet. Jag SMS:ade även lite med Linn innan hon skulle börja och efter det slocknade jag och vaknade för en liten stund sedan av att mamma ringde. Det var bra att hon gjorde det, för jag måste ju komma upp. Det roliga var att jag trodde att det var ett tidtagarur som går i gång vid den här tiden, så jag väntade på att den skulle sluta. När jag insåg att det var telefonen väntade jag på att My skulle svara. Det dröjde inte länge förrän jag blev irriterad och gick ut i köket för att själv svara. Det var där jag insåg att My var i skolan och det var där jag insåg att klockan var kvart över ett. Bra av mig där...

Jag måste försöka få i mig något att äta känner jag. Jag bör egentligen plugga, men jag tror att jag bara kommer stressa upp mig igen så det blir en lugn dag framför TV:n och datorn. Jag har nationella proven i svenska imorgon (den skriftliga delen), så jag vill försöka bli bättre tills dess -- att sitta fem timmar i ett klassrum är ingen höjdare överhuvudtaget, och ännu värre blir det med hosta (man försöker vara diskret och hålla tillbaka en del av hostan, men när man gör så tar det aldrig slut, och man kan inte "släppa ut det" när det är tyst i klassrummet). 

Ni får ha det så bra ♥

 

God natt

Jag vet att det är sent, och jag ska upp tidigt imorgon, men jag är för uppjagad för att kunna sova. Jag har precis avslutat mitt pluggande med juridiken -- jag har två frågor kvar att besvara bland instuderingsfrågorna. Den ena är för omfattande för att kunna skriva ner nu, och den andra ska jag fråga några kompisar om då jag är osäker på svaret. Jag ser verkligen inte fram emot provet på fredag -- inte bara för att det är svårt, men också för att jag ska vaccineras på torsdag. Jag kommer vara mer eller mindre borta, liksom halva klassen. Det är verkligen bra tajmat med allting där :P

Imorgon har jag en lång dag, och ovanpå det har jag utvecklingssamtal. Tidigare har det gått bra för mig på de samtalen, men nu är jag inte lika säker. Det här har inte varit min termin -- min essä till svenskan var något bland det värsta jag någonsin har skrivit, och det har känt som att allt skitit ihop sig rent allmänt. Vi får se hur det går imorgon -- förhoppningsvis går det bra, men jag är som sagt var osäker. Jag vet varken ut eller in längre...

Jag SMS:ade lite med Linn tidigare och vi har planerat in en heldag på Gamla stan nu på lördag. Om ingenting dyker upp är det förmodligen det som gäller (vi kommer säkert hitta på någonting annat om det åskar). Jag har inte varit där sedan min födelsedag, så det är definitivt något jag ser fram emot. Jag behöver en liten flykt från verkligheten känner jag -- jag vill kunna spendera en hel dag med vänner utan att behöva oroa mig över skolan. Jag vet inte ens varför jag gör det överhuvudtaget. Jag antar att jag pressar mig själv för hårt, och när det väl skiter sig får jag dåligt självförtroende. Mycket av mitt självförtroende sitter i min hjärna, min förmåga, och inte mitt utseende. När det går dåligt för mig känner jag mig korkad, och vad har jag då att förlita mig på?

Nej, nu ska jag gå och läsa lite för att kunna lugna ner mig.
God natt ♥

Jag visste det...

Jag ska ner till tvättstugan om 15 minuter, så jag ska fatta mig kort. Jag glömde faktiskt bort att jag hade en inbokad tvättid idag om jag ska vara ärlig -- när jag kom på det slängde jag ner tvätten i olika påsar, så det är gjort nu. Jag håller faktiskt på att proppa i mig middag nu så att jag har det gjort.
Jag glömde även bort att boka tandläkartid, och det kom jag på nu. Jag glömmer bort allt nu känns det som. Även om det inte gör lika ont nu som det gjorde förut känns det fortfarande, och det är inte kul. Jag ska prata med mamma och fråga om hon kan påminna mig om att göra det imorgon.

Jag måste kila vidare, men jag skriver senare ♥

Måndag

Hej, ni som läser (hälsa gärna tillbaka) ^^
Jag kom hem från skolan för inte alls länge sedan. Jag skulle som sagt var skriva matteprovet idag, och det gick bra. Det tog ett litet tag för mig att förstå vissa uppgifter i sig då de var konstigt formulerade, men det gick bra. Jag är dock lte sur över att jag inte kan få högre än G på det -- med tanke på att jag fick skriva provet på omprovstillfället skrev jag det tillsammans med de som blev underkända förra gången. Jag förstår varför det är så, men jag tycker ändå att det är något orättvist att jag inte kan få högre än G trots att det här är mitt första försök. Det betyder att jag verkligen måste visa vad jag går för vid nästa prov. Ingen press där, inte...

Jag kom faktiskt hem under lunchen -- svenskan varade bara i 20 minuter för de som redan hållt sina tal. Jag åt, jag tittade lite på TV och var inne på datorn en sabbis, men jag somnade och vaknade 1½ timmar senare. Då hade jag missat mer eller mindre hela min religionslektion och det var 20 minuter tills jag skulle åka här hemifrån. Som tur var missade jag inget på lektionen -- vi påbörjade ett arbete förra torsdagen, och vår lärare ville ta reda på hur långt vi hade kommit. Det där tyckte jag var ganskaonödigt med tanke på att man inte har kommit långt efter en lektion. Jag vet att det var några som inte riktigt bestämt sig än för vilket ämne man skulle skriva om och då är det bra att fråga dem om de kommit på något och om de hittat någon information.
Jag missade som sagt var inte mycket, men jag har ju inte fått någon närvaro och med tanke på att min frånvaro inte var gilltig får jag skolk för den lektionen.

Jag har varit trött den senaste tiden. Visserligen har jag dåliga sovvanor som tog fart under lovet, men jag har känt mig näst intill utmattad ett bra tag nu -- det har med andra ord varit så sedan innan lovet, i över en månad faktiskt. Det har varit en hel del stress som gjort att jag sovit dåligt, så jag vet vad jag ska undvika för att kunna sova gott. Problemet är att det är svårt att undvika något som slängs över en.

Jag måste plugga juridik -- jag har prov på fredag. Det är ett v mina favoritämnen i skolan, men det är även det svåraste ämnet. Jag hade inga problem med de andra kurserna inom juridiken, men EG-rätt är inget att leka med. Man lär sig grunderna snabbt, men det är en massa olika principer som man måste kunna -- vad de heter (ganska självklart, eller hur?), hur de uppkom, vilka krav som krävs för att fall ska räknas under den principen... Det är en del -- om det enbart hade varit en princip hade det inte varit några problem, men nu är det en mängd olika principer med en mängd olika fall som man ska/bör ta upp.

Ha det så bra ♥

Muslim=terrorist?

På religionen förra veckan frågade vår lärare vad vi tänkte på först då vi hörde ordet "muslim" eller "islam". De flesta svarade de fem pelarna. Vår lärare blev något imponerad -- ingen hade svarat "terrorist" vilket han hade befarat. Han berättade att många har fått det ordet i hjärnan när man nämner religionen.
Är det verkligen så att man är terrorist för att man är muslim?

Den mest fruktade terroristgruppen al-Quaida består av muslimer. Det finns många självmordsbombare som råkar vara muslimer. Betyder det att alla muslimer är terrorister?
Nej. Det finns fundamentala muslimer som tror ordgarant på det som Koranen säger, och det är dessa som utvecklas till terrorister, men detta gäller inte enbart inom islam. Man kan inte påstå att alla kristna är godhjärtade då det finns fundamentala kristna män som våldtar sin dotter för att driva ut djävulen ur henne. Det finns fundamentala kristna som slår familjemedlemmar för att de inte följer Guds ord och måste bestraffas.
Ser ni var jag försöker komma? Det är inte religionen i sig som är farlig -- det är när det fundamentala börjar komma fram, när man blir fanatisk, som faran tillträder.

Även talibaner är fruktade, och även dessa människor är fundamentalister. Trots att Koranen förespråkar för jämställdhet riktar fundamentalister in sig på det som gör att kvinnor ska hamna i underläge. Ett exempel är att kvinnan, enligt skapelseberättelsen, är skapad utifrån mannens revben. Mannen är även skapad utifrån Guds avbild, och ska därför ha högre status. Detta gäller dock inte enbart musimer -- för inte alls länge sedan betraktades kvinnor här i Europa på samma sätt, även om det inte var lika grovt. Ska man verkligen klandra andra människor för samma misstag vi tidigare gjort för att sedan tillägga att vi är mycket bättre?

Inom islam förekommer det även hedersrelaterat våld. Vi har alla hört talas om s.k. hedersmord, vilket enligt min åsikt inte har någonting med heder att göra. Om en familjemedlem (i de fall jag läst om handlar det främst om en kvinna -- vanligtvis dottern) dragit skam över resten av familjen har man rätt att döda denna person för att få sin heder tillbaka. Hur kan man få sin heder tillbaka efter att ha dödat sin dotter? Ett av de tio buden sade att man inte ska döda en annan människa. Ärdet verkligen hederligt att döda någon annan människa, någon som är mer eller mindre försvarslös för att upprätthålla sin egen fasad?
Det konstiga här är att Koranen inte alls nämner hedersmord, eller heders relaterade brott, men det gör däremot det Gamla Testamentet. Det står i femte Moseboken att en man har rätt att skjuta sin dotter om det framkommer på bröllopsnatten att kvinnan inte var oskuld -- att hon haft utomäktenskapligt samlag, med andra och mer formella ord (det här är anledningen till varför My kallar mig för lexikon och ordbok). Kristna anser dock att vi lever i nya tider, mer moderna tider, och att denna regel inte är gällande. Problemet är att det finns muslimer som fortfarande ser det här som en tradition (eller liknande) som bör följas. De är vidrigt att man fortfarande följer detta, men de följs för att hela Europa var katolskt när islam växte fram. Katolicismen är en "inriktning" inom kristendomen, vars heliga bok består av Gamla Testamentet där man talar för hedersmord. Kan ni dra några paralleller utifrån denna information?

Jag har muslimska vänner, och de är några av de snällaste personerna jag känner. Om de var terrorister för att de var muslimer skulle jag inte vara vän med dem. Jag skulle inte ens ha överlevt såhär länge om så var fallet -- om de var terrorister borde de väl ha bombad sönder mig för flera år sedan, eller hur? Är det bara jag, eller tycker ni också att jag är lite väl levande för att kunna vara död?

Man kan inte dra alla över en kant på det sättet -- man måste acceptera människorna för deras personligheter istället för att döma dem utifrån bakgrund och religion. Om man drar alla muslimer över en kant borde man göra samma sak med kristna, eller hur? Men den tanken är helt otänkbar här i Västvärlden. Muslimer kan man smutskasta hur mycket som helst tydligen, men att göra så med kristna är otänkbart trots att det är dem som stod bakom alla de korstågen som framkom under medeltiden.
Vi är för Guds skull (bara för att jag gillar ironi) människor -- inte religioner, hudfärger eller etniciteter, så därför ska vi behandlas som människor och ingenting annat.

Söndag

Hej :)
Förlåt för min sena uppdatering, men min dag har varit ganska hektisk, och jag visste inte vad jag skulle skriva. Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad jag kan skriva nu, men jag gör ett försök i vilket fall som helst sedan är det upp till er om ni tycker om jag borde ha skrivit något från första början eller inte.

Vi har alla här hemma hjälpts åt att städa, och det tog bokstavligt talat hela dagen. Vi körde på stort nu, så jag spenderade majoriteten (nästan all) av min tid inne i mitt rum. Jag rensade ut bland saker i min sekeritär (jag tror att det stavas så), och bara det tog fyra timmar. Visserligen fick jag bort en hel del -- jag hade tre fulla lådor, och nu är två av de halvfulla, och eden tredje är tom (om man bortser från tre objekt som ligger där). Man kan äntligen stänga luckan/skivan som gör det till ett skrivbord -- någonting jag inte har kunnat göra sedan i somras. Jag har rensat ut så pass mycket att jag får plats med skolböcker på själva insidan vilket kommer underlätta en hel del. Jag känner att jag har vissa saker kvar att ta itu med (jag vill/ska bl.a. slänga ut ett par riktigt gamla CD-skivor jag har).

Nu sitter jag och pluggar -- jag vet att jag inte är den smartaste personen, men jag vill bli klar med detta, och jag har bara 15 sidor jag ska läsa igenom och anteckna. Jag håller på med projektarbetet och just nu läser jag om koloniseringen av Nordamerika. Efter att ha läst tre sidor har jag antecknat ned tre punkter. Jag är glad över att det är så pass lite -- ju mindre jag behöver anteckna desto snabbare går det, men jag trodde att det skulle vara värre. Jag hoppas bara att allt inte kommer som en bomb mot slutet.

God natt ♥

Trött

Jag har suttit med matten de tre senaste timmarna. Visserligen tog jag en dusch däremellan, men jag tycker inte att den ska räknas då den varade i enbart 10 minuter.
På tre timmar har jag gjort fem tal, och jag har det sista kvar nu. Jag hade hoppats på att kunna börja med juridiken, men det går inte. Jag kommer inte heller kunna arbeta med projektarbetet nu ikväll, fast det finns faktiskt en chans att jag kan läsa igenom några sidor i boken. Jag har hållt på med projektarbetet i 1½ månad nu, och jag har inte ens börjat skriva ner någonting på datorn än. Just nu håller jag på att läsa om olika kolonisationer -- Amerika, Australien och Kongo hade jag tänkt att rikta mig in på. Det finns så mycket att läsa om när det gäller koloniseringen av Amerika -- först har vi spanjorernas upptäckt av Syd-och Centralamerika, och när man kommer upp till Nordamerika måste man läsa sig in på de olika striderna som tillkom mellan spanjorerna, fransmännen och britterna. Jag måste sedan läsa mig in på slavhandeln, kanske det amerikanska inbördeskriget som tillkom då slavhandeln förbjöds, Ku Klux Klan, andra världskriget, FN:s konvention om förbud mot rasdiskriminering samt personer som Martin Luther King jr. och Nelson Mendela.
Allt detta tillhör enbart den första frågeställningen. Det är nu jag tror att jag åtagit mig alltför mycket, men samtidigt är det något jag vill skriva om då rasism har påverkat mig en hel del. Även om jag inte blivit utsatt för direkt rasism har den påverkat mig indirekt. Som jag skrev för några veckor sedan ser jag mig varken som vit eller svart -- när det gäller min hy har jag en olivfärgad underton, även om jag är blek. I vilken kategori ingår jag i enligt rasister som tänker "svart" och "vitt"? Jag hade faktiskt lite av en identitetskris en period när jag var yngre -- jag kunde inte identifiera mig med någon av dessa hudfärger, och jag kände mig fel på något sätt. Som tur var gick det över snabbt.

Jag vet verkligen inte hur jag gick från att skriva om matten till detta, men på något sätt lyckades jag. Snacka om att jag har en udda tankegång...
Jag måste i alla fall försöka göra klart det här talet, så får vi se om jag kan läsa igenom några sidor i en av böckerna jag lånat.
God natt ♥

Lördag

Hej :)
Jag har spenderat hela eftermiddagen hos min bror, och jag kom hem för snart två timmar sedan.
Det var kul att träffa honom igen -- jag vet att jag skrev att det har gått tre månader sedan jag träffade honom senast, men det var fyra månader. En liten detalj som jag tänkte att jag skulle rätta -- jag vet att det är betydelselöst, men jag vill försöka vara så ärlig som möjligt. I alla fall har minb brorson verkligen vuxit under den här tiden -- han hade precis lärt sig gå när jag senast såg honom och nu springer han runt i lägenheten. Han dansar även till några av sin favoritlåtar.
Eftermiddagen bidrog till många samtal, och många skratt. Jag och My pratar faktiskt om att eventuellt åka ner till Trollhättan nästa sommar och träffa "resten" -- jag har inte träffat mina kusiner på fem år (om man bortser från en av dem som var här uppe i Stockholm förra året).

Vad har jag gjort sedan jag kom hem? Inte mycket om jag ska vara ärlig -- jag har lyssnat på musik, och självklart kunde jag inte hålla mig från att sjunga med. Det spelar ingen roll att jag låter som en åsna som blir påsatt av en kratta när jag sjunger -- det är fortfarande något jag älskar att göra. Det är i och för sig inte lika kul när man får kommentarer efteråt, men det är sådant man får leva med. Jag skulle få kommentarer i vilket fall som helst, så jag orkar inte bry mig om vad de andra tycker längre. Jag försöker såklart respektera de andra, men jag känner samtidigt att jag inte kan sluta vara mig själv för deras skull -- jag har lika mycket rätt att vara mig själv som de har, eller hur?

Nu är det matte som gäller. Önska mig lycka till -- jag ska försöka bli klar med allt ikväll utan att tappa tålamodet, utan kasta boken i väggen och utan att slå huvudet i sänglampan.

Droger

Festpress blev ett omtalat ämne sedan Carro tog upp ämnet på sin blogg, och jag har inspirerats mycket av det. Det finns en press bland många att man måste festa och supa mer eller mindre varje helg för att anses ha ett liv. Visst, det är många som själva väljer att göra detta för att släppa loss, men jag har själv haft den pressen på mig så jag vet vad jag pratar om. Jag har fått höra ett flertal gånger att jag inte har ett liv och att jag är tråkig för att jag väljer att leva mitt liv så som jag faktiskt gör, och det finns de (läs många) som ifrågasatt mitt drickande -- de ifrågasätter mitt val att dricka så pass lite som jag gör.

Det var inte riktigt det jag skulle prata om -- det jag är lite nyfiken kring är om inte denns festhets har lett till någonting annat. Jag har hört talas om väldigt många som testat på droger på fester bara för att få reda på hur det är att vara hög. Jag känner ingen (som jag vet om) som testat droger, men jag blir ändå något omskakad när mina kompisar säger att de känner några som testat att röka marijuana. Droger är verkligen något som kan förstöra liv -- det handlar inte bara om sitt eget liv som missbrukare, utan även om de som finns runt omkring en. Hur tror ni föräldrar till missbrukare reagerar? Hur tror ni att barn till missbrukare påverkas av det?

Utifrån det jag har hört och det jag har läst kan man aldrig enabrt testa droger en gång, och sedan vara klar. Man vill vara med om känslan igen efter att ha testat, och det fortsätter i en cirkel tills man är helt beroende. Man testar allt tyngre droger och man tar allt högre doser tills man åker på en överdos.
Jag har inte så mycket mer att skriva kring droger -- det finns så mycket man kan säga, men frågan är hur man ska kunna få ner dem på ett papper (eller i mitt fall, på en datorskärm). För mig känns det bara hemskt att man inte tänker sig för -- hur kan man testa droger när man vet att man med största sannolikhet kommer att förstöra sitt liv?
När jag skrev om sexpress förra veckan var min ståndpunkt att man bör tänka igenom sina val så att man inte gör något man kommer att ångra i framtiden (jag vet inte om jag var tydlig med det, eller inte), och samma ståndpunkt har jag nu. Det finns inte en missbrukare som inte ångrar sig över sitt val när det gäller droger, så varför ens överväga att testa det? Här handlar det verkligen att ta sitt ansvar, men det handlar mer om att använda sitt förnuft. Man kan inte vara impulsiv och leva för stunden när det gäller droger. Om man tar droger för att kunna "leva för stunden" lever man knappast i framtiden.

Det finns många stunder då jag ångrat mina val under mitt liv, men när jag blickar tilbaka finns det egentligen bara en sak som jag verkligen ångrar och det är att jag inte var ett tillräckligt starkt stöd för pappa. Bortsett från det skulle jag säkert göra om samma val igen (fast den här gången skulle jag försöka vara mer ödmjuk). Jag kan leva med de val jag har gjort, och det är det som gäller när det väl kommer till kritan -- vi får bara en chans att leva, så varför ska man kasta bort det för ett par stunder?

Gruppvåldtäkter

Ni vet redan vid det här laget vad jag tycker om våldtäkter, och jag är långt ifrån ensam om att ha dessa tankar och åsikter kring det.
Det är otroligt fegt att hoppa på någon bakifrån så att man inte har en chans att försvara sig, och det är otroligt fegt och vidrigt att hoppa på någon överhuvudtaget. Man ska inte behöva bli släpad in i ett mer skuggat område, man ska inte behöva ha någon som våldför sig på en medan man själv försöker göra motstånd. Det är vidrigt att det finns män som vill utöva sin makt över kvinnor på det här sättet för att kunna få högre status, och det är vidrigt att dessa män tror att det är ett sätt att få respekt. Hur har man rätt till respekt när man utsätter någon som hamnat i underläge för något sådant här? Hur har man rätt till respekt när man attackerar någon bakifrån, eller när man drogar någon? Hur har man rätt till respekt när man är ett sådant j***a svin?

Värst av allt är att gränsen inte alltid går där. Det finns flickor/kvinnor som våldtas av flera män. Det kan vara två, tre eller som i det värsta fallet jag någonsin hört talas om -- tio. Tio våldtäktsmän... Hur kan man ens tänka tanken att våldta någon strax efter att hon blivit utsatt av den första killen? Hur kan man ens tänka tanken att fullborda ytterligare en våldtäkt efter att sju killar haft sin "omgång"?

Det finns ett fall här i Sverige som jag hörde talas om för flera år sedan. Flickan hade inte blivit utsatt för gruppvåldtäkt, men det var en kille som våldtog henne medan den andra filmade. Värre blev det när filmen lades upp på Internet. Som tur var hann man stoppa filmen innan den hunnit sprida sig, men det är ändå hemskt att man får idén att ens spela in det och att därefter lägga upp det på Internet.
Killarna fick två respektive tre år med tanke på deras låga ålder -- den äldste var 17 år gammal. 

Ett annat fall som inträffade här i Sverige var när en flicka attackerades av tio killar i en gränd. Alla våldtog henne inte, men det var trots det ett flertal som var med medan de andra antingen hjälptes åt med att hålla fast henne eller helt enkelt tittade på. Jag kommer inte ihåg hur det gick för våldtäktsmännen, men jag vet att flickan var tvungen att spendera en längre tid på sjukhus för de skador hon fick.

Var finns njutningen med att se andra lida? Var finns njtningen med att gång på gång utsätta en annan människa för den smärtan? Var finns njutningen med att skicka någon till sjukhus? Var finns njutningen med att göra kvinnor i största allmänhet osäkra så fort det är mörkt ute?  

Sönderbiten tand

Tråkigt ämne, jag vet, men jag tänkte att det skulle vara kul att skriva ner ändå -- jag är faktiskt ganska nyfiken på hur min reaktion blir när (och om) jag läser igenom detta om några år. Jag älskar av någon anledning mina reaktioner då jag hittar t.ex. gamla dagböcker från när jag var elva år.
Men som rubriken säger har jag en sönderbiten tand. Det hände faktiskt igår då jag åt middag, och ajg upptäckte det först för några timmar sedan, så på måndag måste jag ringa tandläkaren. Främst av allt måste jag komma ihåg att göra det, och där ligger den verkliga utmaningen.
Igår när jag åt råkade jag bita tag i gaffeln, och jag gjorde med för mycket kraft att en bit av min tand lossnade och sidan har även skrapats upp. Min otursdag kom en dag före med andra ord. Av någon anledning tycker jag att det är lite komiskt -- varför kan man verkligen fråga sig.

Men vad har jag gjort idag? Det var meningen att jag skulle arbeta med matten, men jag gav upp efter ett tal då jag tappade tålamodet. Jag ska sätta mig med det igen så fort som möjligt -- jag har inte alls mycket kvar nu, så jag känner att jag måste bli klar med det. Jag måste även läsa igenom det förra kapitlet -- jag ska göra matteprovet jag missade för några veckor sedan på måndag under omprovstillfället. Även där finns det en viss utmaning med att komma ihåg det...

Imorgon ska jag åka hem till min bror och träffa honom för första gången på tre månader. Det är otrolitg att vi träffas så sällan med tanke på att han bor så pass nära som han gör. Det säger ganska mycket om våra familjeband, eller hur?
Vad ska ni göra nu i helgen?

Fredag

Hej ^^
Jag har varit hemma ett tag nu -- jag hade bara en lektion i skolan, och jag slutade för ett bra tag sedan. Jag hade tänkt att plugga, men det har inte blivit av. Min näsa rinner lika mycket som mina ögon nära slutet av filmen Titanic. Ironiskt nog rinner mina ögon också för den delen.
Jag hoppas att jag inte håller på att bli sjuk -- jag ska hem till min brorsa imorgon, och jag kan inte träffa min brorson om jag åkt på en förkylningen. Vi ska även vaccineras nästa vecka (mot svininfluensan -- jag förstår inte varför man kallar det för baconsprutan även om jag färstår idén bakom den), och det är inget man bör göra om man redan åkt på en förkylning.

Jag sitter här och letar upp recept på enchiladas -- jag känner faktiskt för att äta det, men jag vill gärna göra det från grunden. Det är dock svårt att göra det från grunden när det står på alla recept att man ska använda sig av kryddmix. Trevligt...
Är det någon som har ett bra recept på enchiladas med kyckling?

Derivata

Jag blev klar med geografin för inte alls länge sedan, och det tog mig mindre än femminuter att avsluta den uppgiften. Matten är något annorlunda. Vi håller på med derivata just nu, och det är ingen idé att fråga mig vad det innebär då knappt jag själv gör det.
Det är en v de svåraste områdena jag hållt på med inom matte. Nej, vänta, det är det svåraste området jag någonsin hållt på med inom matte. I alla fall än så länge, och jag ser verkligen inte fram emot de kommande två kapitlen om det kommer vara så här svårt.
Jag börjar dock förstå mig på det, men det har verkligen tagit sin tid, och jag hatar den snubben som kom på allt det här. Kan man inte bara använda sig av linjal och nöja sig med det? Med derivata är det möjligt om man har en graf framför sig, men nu måste man lösa allt algebraiskt och jag får lust att dunka huvudet i väggen (ironiskt nog brukar det hända att jag slår huvudet i väggen av misstag). Jag har aldrig känt mig så korkad i hela mitt liv -- jag har lltid varit bra på matte. Jag har inte varit bland de bästa, men jag har alltid varit bra. Nu känner jag mig knappt som en medelmåtta. Jag lär mig grunderna rätt snabbt, men det är det. Jag kan lära mig grunderna, men jag kan inte lära mig att tillämpa dem på rätt sätt. Jag är på god väg att göra det nu, men vi har hållt på med detta i tre veckor nu. Det borde inte ta så här lång tid för mig att förstå...
Det är i sådana här stunder jag är oerhört tacksam över att jag valde att läsa samhällsprogrammet istället för natur -- om jag reagerar så här på matte C, hur hade det blivit om jag läst D-kursen?

Okej, nog om matte (för den här gången). Jag sitter faktiskt i köket just nu -- för en gångs skull orkade jag inte ta in datorn till mitt rum. Visserligen är det bekvämare att sitta i sängen och skriva istället för på en köksstol, men det funkar. Samtidigt slipper jag allt krångel (inte för att det är särskillt mycket krångel) med att flytta tillbaka datorn till köket. Det är inte så jobbigt i sig, men jag kan inte tända någon lampa när jag går ut i hallen -- jag riskerar att väcka mamma då -- vilket resulterar till att jag går in med datorn i dörrkarmen så att den åker in mellan mina revben. Det hände faktiskt häromdagen, och det gjorde inte lite ont.
Jag undrar hur många gånger jag nämnt att jag gått in i en vägg/dörr/dörrkarm/bokhylla etc. här på bloggen... Någon som känner för att räkna, och berätta antalet för mig?

Nätpoker

Spelberoende är ett växande problem, och det påverkar så otroligt många människor och alla vet inte ens om det. Man söker spänning i spel -- man jagar efter den kicken man får efter att ha vunnit pengar på spel. När man förlorar vill man bara testa att spela en gång till för att försöka vinna tillbaka pengarna. Om man vinner vill man se hur länge den turen håller. Det är i alla fall de intryck jag har fått från spelberoende, men jag vet inte med säkerhet då jag själv inte är direkt drabbad.

Det har funnits spel sedan, Gud vet när, och det är inget man kommer komma undan. Man har kunnat spela på trav, Greyhound racing, och andra typer av sporter i årtionden. Poker är också ett populärt spel där man vinner pengar, och detta har man tagit vidare till en högre nivå -- Internet.
Det finns sidor på Internet där man kan satsa pengar på andra spel, men det är poker jag väljer att fokusera på då man ser mest reklam gällande just det. Jag vet inte om ni har andra erfarenheter, men för mig känns det som att man ser reklam på TV och plancher som gör reklam för just nätpoker överallt. Var man än tittar, vad man än vänder sig till -- tidningar, TV, reklamplancher överhuvudtaget -- finns det alltid reklam om sidor på Internet där man kan spela poker. Många unga blir nyfikna och intresserade och ger sig in i leken utan att käna till de verkliga konsekvenserna. Det framgår i reklam att det finns så måna fördelar med just nätpoker istället för live-poker, vilket jag inte kan hålla med om (även om det är lättare för en själv att bluffa, bir det svårare att lista ut om någon annan spelare gör det).

När jag ska söka information kring nätoker på Google för att se hur mycket man riskerar att förlora får jag upp sidor där man först och främst spelar nätpoker och det finns de sajter där de lär en hur man spelar. Det är ganska förvånande för min del -- det är just sådant här som underblåser spelberoende. Det finns de människor som förlorar flera tusen varje månad på sådant här, och trots det håller denna typ av branch på att expandera.
Kalla mig gammalmodig, eller vad f*n som helst, men jag tycker att det är fel att man underblåser spelberoende på det här sättet. Jag har inga problem med spelen i sig, men det är det att man lätt kan hamna i ett beroende. Jag skulle inte ha emot poker på Internet om det handlade om ett par vänner som spelar och som sätter upp sina egna gränser, men detta är globalt och man riskerar att förlora så mycket -- dels pengar, men man kan även förlora familjemedlemmar. Om man är gift och spelar bort alla pengar finns chansen att man blirlämnad just för att man inte är pålitlig.

Dagens samhälle har på något sättblivit alltmer ansvarslösa, och det här gör definitivt inte saken bättre. Det är illa nog att man måste supa bort halva sin lediga tid som tonåring för att "ha ett liv" och inte klassas som tråkig.
Någonstans på vägen hände någonting oss, men vad?

Kass uppdatering

Hej :)
Jag vet att min uppdatering inte varit den bästa idag, men jag anser ändå att jag har en bra anledning då jag kom hem för ungefär en timme sedan från skolan. Jag har inte heller några håltimmar på torsdagar, vilket gör att jag inte kan skriva då.
Det här är faktiskt den första hela torsdagen jag har haft på över en månad, och det känns konstigt. Jag har inte haft svenska på torsdagar på ett litet tag, så jag har haft sovmorgon ett par gånger. Samtidigt har jag inte haft religion på någon torsdag på ett väldigt bra tag (om man bortser från förra veckan), så jag har haft en rejäl håltimme där. Det känns därför ovant att det inte är så längre... 

På senskan hade vi genomgång (eller vi och vi) inför nationella provet vi har på onsdag. Det är den skriftliga delen som vi får sitta med i fem timmar. Vi ska med andra ord sitta där mellan halv nio och halv två, och i vanliga fall hade jag börjat klockan tio och slutat en timme senare. Å andra sidan är det bra att vi får mycket tid på oss, och det kommer säkert behövas. Som tur är (i alla fall för min del) väger den skriftliga delen tyngre än den muntliga. Jag kan vara bra på att skriva om jag verkligen anstränger mig, så nu gäller det att verkligen ge järnet :)
På religionen påbörjade vi arbetet som ska in om två veckor. Jag hann bara lägga ut en grund för vad jag ska skriva om, men det ser bra ut än så länge. Jag hoppas bara att det fortsätter så, och att resultatet blir bra.
På matten arbetade vi vidare, så det finns inte mycket att berätta om där. På engelskan hade vi en genomgång, innan vi fick dela in oss i grupper för att förbereda oss inför en pjäs som vi själva ska få skriva. Vår pjäs är helt sjuk, och jag sade till vår lärare att de kommer tro att vi är höga. Fast det är sådant som händer när två personer som jag och Natta hamnar i samma grupp xD

Besöksrekord

Hej igen :)
Jag vet att det är sent, men jag är nästan klar med svenskan nu. Jag har inte skrivit ner allt, men jag har lyckats kategorisera artiklarna, och jag vet varför de tillhör den genren de tillhör. Det där blev väldigt osammanhängande, men glad är jag i alla fall -- jag trodde att det skulle vara så mycket svårare än vad det faktiskt var.

Det har gått en timme på dygnet, och redan har jag haft fyra besökaer. Jag vet att det inte är mycket, men det är rekord för mig -- vanligtvis brukar det vara fyra besökare på eftermiddagen, och när jag börjar skriva kommer det in flera. Igår hamnade det totala antalet på 21, och de tio sista ramlade in inom loppet av mindre än två timmar. Jag är ingen kändisblogg, så det här gör mig glad. Jag borde egentligen inte bry mig så mycket, men det gör jag.

Jag börjar känna mig väldigt trött nu, så jag borde verkligen gå och lägga mig.

Ångest

Av de tre uppgifterna jag tänkte ta hand om i första hand har jag fått en avklarad. Jag har inte så mycket matte att att ta igen, så jag tänkte vänta med det tills imorgon. Jag har matte imorgon, och jag tänkte att jag kunde använda mig av den lektionen att se hur långt jag kommer innan jag frsöker arbeta ikapp. Det är inte så många nu när man tänker efter, så jag kan skjuta på det en dag till (dock inte mer).
Jag har alltså enbart svenskan kvar, och den kommer bli ganska svår. Jag har läst två artiklar som jag sedan ska kategorisera (är det en insändare, ledare, debattartikel m.m.?) och förklara varför jag kategoriserar den som jag gör. Jag fick den här uppgiften för flera veckor sedan, jag tappade bort artiklarna mindre än en vecka senare och hittade dem igen förra veckan. Jag har haft gott om tid på mig att göra detta, men här sitter jag nu med ångest över att inte ha gjort den. Jag måste börja skärpa till mig ordentligt när det gäller skolan.

Få se... Jag slutar halv sex imorgon, och då är det först och främst geografin jag ska ta hand om innan jag ger mig på matten. Om jag hinner klart med båda måste jag ägna mig lite tid åt projektarbetet. Det tror jag att jag kan klara av.
På fredag slutar jag halv tre och då måste jag arbeta med instuderingsfrågorna till juridiken. Resten av helgen får gå åt till dels juridiken, men också engelskan. Jag har en uppgift till religionen som ska lämnas in om två veckor, men det arbetet har vi inte kommit igång med en då vi fick uppgiften i slutet av måndagens lektion. Något säger mig också att vi får lektionstimmarna på oss, så jag ska försöka arbeta så gott som möjligt där för att inte behöva få ånest över det till helgen. Något säger mig att det kommer sluta så i alla fall, men om jag håller mig till planen kommer det säkert att gå bra.
Min bror ringde hem till oss tidigare i veckan och berättade att en av våra fastrar kommer upp till Stockholm nu till helgen. Jag vill gärna träffa dem, men jag vet inte när det blir av. Jag borde nog ringa/SMS:a honom imorgon för att fråga... Jag borde egentligen ha gjort det idag, men jag prioriterade studierna (även om det tog ett par timmar för mig att inse att det är det jag borde göra).

Jag måste arbeta vidare om jag vill komma i säng innan halv två -- tur att jag börjar sent imorgon.
Sov gott ♥

6 månader

För exakt sex månader sedan skapade jag denna blogg.
För exakt sex månader sedan skrev jag mitt första inlägg.
För exakt sex månader sedan började jag blogga för första gången.

Det känns konstigt att jag har skrivit under en sådan pass kort tid. För sex månader sedan visste jag inte vad jag skulle skriva, hur jag skulle kunna formulera mig och jag var väldigt försiktig när jag skrev. Jag visste inte vad jag kunde ta upp, men nu under den senaste tiden har jag fått kritik för att jag skriver för långt.
Under sex månader har jag vågat öppna mig och visa vem jag faktiskt är. Människan har många olika sidor, och alla framträder inte i det verkliga livet, men jag har försökt göra de flesta tydliga. Jag är rätt schysst, men jag har fortfarande en arrogant sida. Jag har en bitchig sida, men jag har även en hjälpsam sida. Jag är korkad (som om ni inte har märkt det) samtidigt som jag är smart. Jag är klumpig samtidigt som jag är... Nej, jag är helt enkelt bara klumpig.

Tack till er som läser bloggen ♥

Miranda har i sin blogg utsett mig till en av de tio finalisterna till Veckans Blogg, så det är bara att titta in hos henne och rösta på er favorit :D

Kvinnomisshandel

Jag tittade på Oprah idag -- något jag aldrig gör, men dagens avsnitt handlade om kvinnomisshandel, så jag blev intresserad. Det där lät väldigt fel -- det jag menade var att det är så otroligt många kvinnor som blir misshandlade i sina förhållanden. För ungefär 15 år sedan misshandlades ungefär 25% av kvinnorna i förhållanden av sina pojkvänner. Nu är siffran uppe i en tredjedel. Man tog även upp Rihannas relation med Chris Brown. Chris dömdes som skyldig till misshandel på Rihanna, och hon tog tillbaka honom. Hon kritiserades för detta då man ansåg att hon var en dålig förebild för kvinnor vars pojkvänner misshandlar dem. Varför blev hon kritiserad för att hon tog tillbaka honom när det finns så många andra kvinnor som fattar samma beslut utan att bli kritiserade?
Det man glömmer bort är att Rihanna är en tjej -- hon är bara 21 år, och hon är inte mer annorlunda än någon annan 21-åring bortsett från att hon är känd för sin sång. Hon är inte en politisk ledare, och därför borde hon inte ha blivit kritiserad. Det är en sak om man stödjer henne och avråder henne från att gå tillbaka, men man ska inte kritisera henne.
På programmet berättade en del tonårstjejer att de tappat respekten för henne efter detta, vilket jag å ena sidan kan förstå, men å andra sidan tycker inte jag att det är rätt. Jag kan sitta här nu och säga att jag aldrig kommer låta en kille skada mig (varken fysiskt eller psykiskt), men hur kommer det vara när det är jag som är i den situationen. Kommer jag sitta framför datorn och blogga om att killen inte menade det, att han aldrig kommer göra det igen för att nästa dag bli slagen en gång till? Det vet jag inte. Jag vet inte om jag kommer kunna ha det modet, den styrkan, för att kunna lämna honom. 

Det värsta med misshandel är att den inte är enbart fysisk. Enligt de artiklar jag läst, och de dokumentärer jag sett börjar allt med psykisk misshandel. Mannen vill tydligen känna att han har makt över kvinnan, och därför försöker han trycka ner henne för att hon ska känna sig mindre värd. Därefter kommer den fysiska misshandeln som bekräftar att kvinnan inte är värd någonting bättre. Kvinnan känner alltså att hon inte är värd mer, och hon lever i fara när den fysiska misshandeln tar sin början. Det kan ibland vara hon som sedan får skuldkänslor för att hon känner hat gentemot mannen.
Man vill så gärna tro att han talar sanning när han säger att han förändrats, att han aldrig kommer slå henne igen, och man är så pass övertygad själv om att det är sant. En anledning är att man har en sådan låg självkänsla att man tror att man inte kan klara sig själv och man tror att det inte finns någon annan som vill ta hand om en. Samtidigt vågar man inte berätta för vänner eller familj för att man känner skam -- att man lät det hända. Det är dels det, och att man kan känna att det inte är någon idé att ta upp det och skapa konflikter när det inte kommer upprepa sig. Det finns de som tror att det handlar om naivitet, men det handlar mer om dålig självkänsla och förnekelse -- förnekelse som förklär sig som hopp.



Vad ska man göra i dessa typer av förhållanden?
Man måste hålla ögonen öppna från första början -- man måste säga ifrån redan när killen verkar ägande på något sätt (det finns ett bättre ord på engelska -- possessiv). Om killen börjar bestämma vilka man får och inte får träffa, eller ens prata i telefon med, måste man ta tag i det och säga ifrån. Det verkar kanske inte som att det kan leda till kvinnomisshandel, men det är därifrån det utvecklas.
Man måste även säga ifrån när killen försöker få en att känna sig mindre värd -- det finns inga människor som är mer värd än den andra. Att han försöker få dig att känna dig värdelös tyder mer på hans osäkerhet. Han har ingen rätt att ta ifrån dig ditt självförtroende eller styrka! Försöker han få dig att känna dig värdelös borde du redan där göra slut -- förhållanden ska varken skada någon fysiskt eller psykiskt.
Vad ska man göra när den fysiska misshandeln sätts igång?
Det kan jag inte svara på. Det mest självklara är att söka stöd hos vänner och familj så fort som möjligt. Även om man skäms bör man alltid veta att familj och vänner stödjer en. Det finns även organisationer man kan vända sig till, och som man kan kontakta via antingen mail eller telefon (klicka här om ni antingen känner er träffade, eller om ni vill ha information rent allmänt).
Anledningen till varför jag själv inte kan svara på den frågan är för att jag själv inte vet hur det känns. Jag har däremot bevittnat ett förhållande där killen försökte kontrollera tjejen -- han var sur när hon gjorde planer med andra personer förutom han själv utan att han visste om det från första början, han blev sur när hon träffade personer han personligen inte gillade. Som tur var kunde hon säga ifrån, men det var efter att några vänner hade sagt till henne att det inte kunde fortsätta så här. Hon skulle inte behöva vara tvungen att hållas fången i ett förhållande, och hon sade att om det inte skedde en förbättring skulle hon lämna honom. Hon kunde säga till i god tid, och det blev faktiskt bättre.
Var uppmärksamma från första början, och säg ifrån om det går för långt. Detta gäller inte enbart kvinnan i förhållandet, men även vännerna runt omkring. Försök vara uppmärksamma på hennes humör och stämningen kring henne. Var uppmärksam om hon börjar ställa in planer för att enbart spendera tiden med sin pojkvän. Det kan faktiskt rädda liv då det finns personer som misshandlas till döds.

 

Jag vet att inlägget blev väldigt långt, men tänk på att kvinnomisshandel inte bara innebär blod och blåmärken. Att ge kvinnan en örfil räknas som kvinnomisshandel. Att nedvärdera kvinnan och får henne att känna sig mindre värd är kvinnomisshandel. Att ta ifrån kvinnan hennes styrka och självförtroende är kvinnomisshandel.
Tänk på det.

 

 

 

Studierna kommer först

Hej :)
Jag kom hem för ett bra tag sedan, och jag har sedan dess pluggat. Inte för att jag gjort ett bra jobb -- My är hemma, och hon tog med sig Bella också (man kan inte göra något annat än att älska henne). Självklart sätter jag mig ner och pratar med dem, men nu sitter jag i köket framför lap-topen. Jag tänkte att jag skulle "paxa" den innan mamma kommer hem -- jag behöver göra några sökningar på Internet för att kunna klara av en uppgift, så jag känner att det är bra att ha tillgång till en dator när man behöver Google.

Bara en fråga, har ni hört uttrycket "studierna kommer (alltid) först"? Jag har hört det alltför många gånger, och jag gillar verkligen inte det uttrycket. Det kanske inte var så svårt att lista ut, men det känns så konstigt att man ska prioritera någonting annat än sig själv. Om man inte kan plugga, om man har fått för lite sömn eller riskerar att få i sig för lite sömn, ska man inet behöva känna sig pressad till att man måste göra det. Visst, man måste lära sig att planera saker och ting -- man måste planera in sina studier, men man ska inte äventyra sin hälsa. Jag känner många som går till skolan trots att de är sjuka med relativt hög feber. Det är inte så det ska vara, eller hur? Man måste kunna känna att man kan stanna hemma om man är sjuk istälet för att vänta tills man kolapsar.
Man ska prioritera skolan före nöjen, men man måste hitta en balans så att man inte begravs i läxor. Viktigast av allt är dock att man hittar en balans för sin hälsas skull. Jag fick världens sammanbrott för några år sedan då jag tyckte att jag inte var någonting annat än korkad. Anledningen var att jag hade glömt bort att plugga till ett prov, och jag satt med det hela kvällen dagen innan. Den veckan hade jag antingen tre eller fyra prov (varav ett av dessa var omprov), två inlämningsuppgifter, en bok som skulle läsas ut och ett läxförhör. Det är så trevligt när allt trycks ihop på det viset, och sedan är det vi som kritiseras för att man inte planerar sina studier tillräckligt. Även om det fans en del brister i planeringen kan man inte förvänta sig någonting annat då man får uppgift oanpå uppgift som ska lämnas in under samma period.
Man får ingen chans att kunna ta hand om sig själv för att man ständigt är stressad. Hur ska man kunna ta hand om studierna när man inte ens kan ta hand om sig själv? Hur ska man kunna få motiveringen till att avsluta uppgifter när man känner att det är hopplöst i vilket fall som helst? Hur ska man orka prestera bättre om man känner att det inte längre spelar någon roll?

Skärpning

Jag har varit hemma sedan halv tolv, och vad har jag gjort?
Allt förutom... tja, någonting överhuvudtaget. Jag har tittat på TV, och det är allt (om man bortser från att jag åt upp glassen jag påbörjade igår, men det är en hemlis så sprid det inte vidare). Jag ska försöka sätta mig ner och plugga -- jag har svenska som jag måste se till att göra (jag fick en uppgift för flera veckor sedan som jag inte har tagit itu med), och apropå svenskan har jag en kompletering på essän som jag känner att jag måste göra.
Jag har projektarbete att ta hand om (vad har projektarbetet för syfte egentligen?), och jag har även matte som jag måste arbeta ikapp. Jag ligger efter i boken enligt planeringen, och jag har ett prov på måndag att ta igen. Bra att jag har matte imorgon, och matteboken i skolan. Jag måste komma ihåg att ta med den hem.
Jag har även några frågor på geografin som jag inte hann besvara idag -- vi fick instuderingsfrågor under dagens lektion, och jag blev inte helt klar. Som tur är har jag bara tre frågor kvar, men det kännns ändå onödigt. Jag har även ett juridikprov att plugga till, men det kan jag försöka göra i helgen då det är nästa fredag.
Få se, vad har jag glömt? Jo, jag ska läsa ett par sidor i religionsboken (även den glömde jag i skolan, och vi skulle läsa igenom sidorna till morgondagens lektion -- tur för mig). Vi har även ett arbete vi ska göra till religionen, och det ska vara inne om två veckor. Vi håller på med islam nu, så jag tänkte på att skriva om fundamentalismen inom den religionen. Vad tror ni om det?

Jag tror att det var allt, men det är ändå en del. Jag tänker nog åka till skolan för att hämta böckerna, så att jag får allt gjort. Jag måste med andra ord gå nu så att jag inte missar nästa buss också (den "första" bussen går om tre minuter, så den hinner jag definitivt inte med, men kanske den som går en kvart senare).
Jag skriver senare ♥

Tisdag

Hej :)
Det här var något senare än vad jag tänkt mig, men vad ska man göra när man inte har tillgång till någon dator? Man väntar och ser när man kan få tillgång till en. Det är dock lite synd att jag år vänta så länge, men jag har ett val att låta saken vara. Som ni inser har jag inte den förmågan.

Strax efter att ha skrivit det senaste inlägget skulle My dammsuga sitt rum, så jag gick in i mitt rum där det var svinkallt. Jag måste lära mig att man ska stänga fönstret när det är kallt i ett rum, men jag kurade ihop mig under täcket -- min säng var fortfarande obäddad -- och somnade. Om det ahde varit en power-nap på 20 minuter hade det inte varit några problem, men det blir något probleatiskt när man väcks av mamma nästan 2½ timme senare som undrar vad jag vill ha för mat. 
Efter att ha fått i mig tre glas coca-cola var jag pigg igen (fast jag var långt ifrån glad -- trots att jag var pigg var hjärnan fortfarande inte riktigt med mig), och en del av det sitter fortfarande kvar. Jag undrar om jag ens kommer få någon sömn i mig i natt. Jag ska försöka läsa -- jag påbörjade en bok innan jag åkte till Kreta, men jag har haftså mycket i skolan så den har stått kvar i bokhyllan. Det är nästan löjlgt, för jag har inte mycket kvar nu. I och för sig har jag lika mycket kvar nu som jag hade för ungefär en månad sedan.
Som sagt var ska jag definitvt läsa den -- jag kommer inte kunna läsa ut den innan jag går och lägger mig, men jag känner att jag behöver läsa för skojs skull nu. Jag har läst en del till projektarbetet, och det är intressant -- det kan jag inte förneka -- men jag måste vara noga med va jag läser, vara noga med att anteckna och jag saknar att läsa någonting som är mer skönlitterärt än informativt.

Jag fick ett gäng böcker av mamma när ag fyllde år -- åtta om man ska vara mer exakt, och jag beställde ytterligare en bok strax efteråt. Jag har alltså haft nio böcker att läsa sedan augusti. Jag har inte ens läst ut tre av dem. Det värsta är att jag vill ha flera böcker i julklapp, och mamma har redan beställt en bok till mig från en av bokklubbarna. Precis som med skor får jag inte nog av böcker, och det blir lätt hänt att jag tar mig vatten över huvudet när det gäller dessa två. Böcker kostar inte så mycket, men det tar sin tid att läsa ut alla, och jag bygger på högen. När det gäller skor är det klackskor som jag riktar mig in på, och de kan vara dyra för att inte nämna att de behöver klackas om efter några månader.

Okej, nu på kvällen ha jag förskt besvara några mail -- jag fick tillgång till en dator av och till, men det varade inte länge då de andra två behövde någon av dem.
Jag ska försöka trycka ner näsan i boken nu.
God natt på er ♥

Tack till er som kommenterade mitt förra inlägg också -- tack till er som kommenterar överhuvudtaget :D

Jag är den jag är

Hej ;)
Jag har verkligen börjat förlora läsare nu. Jag bryr mig inte egentligen (även om jag bryr mig mer än vad jag vill), men det bevisar verkligen hur tråkig jag har blivit. Det är något inte ens jag kan förneka, men vad ska jag skriva för att vara rolig? Smink kan jag inte skriva om då jag knappt använder något själv (mascara och eyeliner), och jag kan skriva lite om kläder när jag har köpt någonting nytt.
Jag kan inte skriva om mode då jag inte har något starka intressen för mode -- visst, jag kan lätt falla för tips på nya kläder, men där går gränsen. Jag följer min egen stil, och ibland får jag det att funka (fast majoriteten av tiden orkar jag inte bry mig och slänger på mig det första jag ser -- resultat: katastrof).

Just nu skriver jag mycket om det som hänt i skolan för att det är det som tar upp majoriteten av min tid. Jag försöker att inte skriva alltför mycket om mina skoldagar, men det är svårt. Mina resultat tar jag också gärna upp då jag är stolt över mig själv, och för att det finns en sida hos mig som gillar (läs älskar) att skryta. Det har faktiskt mer med att jag är stolt än att jag kräver uppmärksamhet och att jag är arrogant (även om jag tenderar att vara det också). 

Något som också anses tråkigt med min blogg är de längre inläggen där jag kan diskutera allt från självförtroende till trafficking. Det finns de som inte orkar läsa, och som tycker att det är långtråkigt. En anledning till varför jag tar upp sådana saker är för att det är en del av verkligheten -- verkligheten består inte av smink och kläder, den består av personer. Jag kan inte heller skriva om något som jag knappt har några åsikter kring. Det närmsta jag har kommit mode i mina inlägg är då jag lägger upp bilder på eventuella köp, och när jag diskuterade kroppsidealet i modevärlden för några månader sedan. Jag visar gärna upp nya kläder, främst för att jag själv ska komma ihåg det, och för att lätta upp stämningen på bloggen. Jag diskuterar (även om det bara hänt ett fåtal gånger) kroppsidealet i modevärlden för att det drabbar så många människor -- inklusive mig själv. Jag är allt man inte får vara inom modevärlden -- jag är kort, jag är för rund, jag har korta ben o.s.v. Men vem har sagt att jag skulle vara dålig som modell p.g.a. mitt utseende? Jag är dålig som modell för att jag inte är fotogenisk, och det är där skon faktiskt bör klämma. Istället finns det flickor som är otroligt vackra som går runt och tror att de är "feta" och måste banta. 
Jag känner inte att det är rätt att ta upp någonting som för mig är allmänt ointressant och glömma bort de som kämpar för att få den "perfekta" kroppen. Jag har inget emot att andra skriver om mode och smink om det är ett intresse för dem, men för mig är det inget intresse och det vore fel att låtsas vara någon jag inte är.
Jag är helt enkelt den jag är, och jag försöker få fram mina olika sidor i bloggen, även om jag misslyckas halvt. Läs om ni vill, men klaga inte på mig efteråt om ni tycker att jag är tråkig -- det är trots allt inte jag som spenderar fem minuter på att läsa ett "värdelöst" inlägg, eller hur?

Kram på er ♥

Ben & Jerry's

Hej :)
Jag är hemma nu under håltimmen, precis som jag brukar vara, och jag ska börja trycka i mig en Ben & Jerry's så fort som möjligt. Jag var väldigt sötsugen, så jag gick ner för att köpa glass. Synd bara att den ska vara så fruktansvärt dyr, men den är fruktansvärt god också, så priset hamnar i gråzonen.

Jag sitter även här och lyssnar på Muse -- låten heter Undisclosed desires, och det är verkligen en låt jag rekomenderar. Man behöver inte gilla muse för att gilla låten :)
Jag ska även sätta på Vänner så fort låten är över -- kan det bli mycket bättre?
Kanske inte i nuläget, men det kan bli betydligt värre. Jag har fortfarande två lektioner kvar, och det är matte och engelska. Jag har tappat tålamodet för matte nu, och jag trodde aldrig att det skulle kunna hända, och det har gjort att jag är på ganska dåligt humör när engelskan börjar. Det blir inte heller bättre av att man nästan somnar på de båfa lektionerna -- det är rätt kallt i skolan, så man dagdrömmer om sin säng och två sekunder senare ligger man mer eller mindre tvärs över bordet och sover. Trevligt...

 

Idioti

Hej :)
Jag sitter uppe fortfarande, och klockan börjar närma sig ett. Det är inte bra att jag håller på så som jag gör, men det är nu det börjar bli intressant med mitt projektarbete. Jag vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag håller på att skriva om rasismen -- dess historik, dess utveckling, vilka händelser/personer som påverkat rasismen och såklart rasismen idag -- vilken roll har rasismen idag o.s.v. 
Jag har fått låna ett par böcker av min religionslärare, som var min historielärare förra året, och jag skyller på honom för att han lånat ut intressanta böcker. Vanligtvis brukar jag inte gilla informativa böcker då det är information på information, men man har tillåtit en personlig ton i texterna och man har använt sig av citat och referatmarkörer för att det ska underlätta med att förstå. 
Jag har fortfarande lite kvar jag måste göra innan jag går och lägger mig, och jag hoppas att jag inte fortsätter läsa -- jag har min tidigaste dag imorgon, och det är även en av de senaste. Det är ingen höjdare att börja halv nio och sluta halv sex. I och för sig har jag en håltimme på två timmar mitt på dagen, men det är ändå jobbigt nu när det blir mörkt så pass tidigt. Det är inte så jättekul att sitta med matteboken framför näsan då det är bäcksvart ute, och det blir värre då man inser att man ska vara i skolan ytterligare 1½ timme.

Sov gott ♥

Studentmössa

Hej :)
Jag kom hem för inte alls länge sedan -- jag var ju tvungen att stanna kvar efter skolan för att prova ut studentmössor. Allt gick bra förutom att jag hamnade mellan två storlekar, men jag valde den mindre av dem då den andra skulle falla av efter fem minuter.
Vi fick även chansen att beställa allt i skolan, och då får man välja själv vad man vill ha för brodyr, om man nu vill ha det, o.s.v. Man fick även chansen att beställa kläder som man kan ha på t.ex. flaket (försök stå där med fina kläder och få Gud vet vad sprutad över en). För min del landade allt på 1 673 kronor. Det låter mycket, och det är dyrt, men jämförelsevis med andra var det ändå helt okej. Hur man än vänder sig kommer det bränna iväg på en del. Nu är det också jag som betalar för det, så den enda som "skadas" är jag själv och min ekonomi.


 


Snart är det dags...

God morgon

Hej :)
Jag börjar som sagt var halv två, så jag ska åka härifrån om en timme. Jag har fortfarande en del att göra (jag har inte ens hunnit äta än), men jag tänkte att jag skulle skriva lite snabbt.

Idag ska jag pröva ut studentmössor. Det blev väldigt sent den här gången -- vanligtvis brukar man göra det kring september. Vi får göra det först idag, men bättre sent än aldrig, eller hur?
Priserna på studentmössorna är också löjligt höga, så vi får se hur jag gör med min beställning senare ikväll.

Jag måste kila vidare och äta, men jag skriver som sagt var senare.
Kram på er ♥

God natt

Jag börjar första halv två imorgon, så det är därför jag fortfarande är uppe och sitter framför datorn. Jag ska gå och lägga mig alldeles strax, men jag har fortfarande vissa saker jag måste ta itu med.
Jag sitter faktiskt med hörlurarna i öronen, och lyssnar på Bon Jovis låt It's my life. Jag vet att den är gammal, men den är fortfarande bra. Jag gillar även nostalgin man får genom att lyssna på den här låten -- jag var åtta år då den kom ut, och jag och My tyckte att John Bon Jovi var ruskigt lik vår bror.
Det är otroligt hur mycket man kan förändras på 10 år -- hur mycket ens omgivning kan förändras på tio år.

Jag börjar bli ganska trött nu, och jag har varit det under nästan hela kvällen. Jag lyckades bli klar med städningen idag, men jag blev klar så sent att vi åt middag först efter nio. Det är långt ifrån bra, och det hade såklart blivit tidigare om jag inte varit så seg.
Det blev god mat som tur var, och det behövdes verkligen. Jag är fortfarande rätt trött i axlarna efter att ha flyttat runt på en massa saker, men det kan ha mycket med att jag sträckte den ena i fredags då jag tvättade (fråga inte hur jag lyckades med det, för jag märkte av det en halvtimme efter att jag kommit upp med det sista). Jag är så begåvad...

God natt ♥

Skolmat

Jag pratade med Tessan häromdagen gällande skolmaten. Jag är inte förtjust i maten på min skola, och därför åker jag hem och äter, men jag är en av de få som har den möjligheten.
Tessan går fortfarande kvar på högstadiet, och hon har ingen möjlighet att gå hem under lunchrasten för att kunna äta vettig mat. Därför får hon nöja sig med den mat som skolan serverar. Den kan vara ätlig, men det finns dagar då skolan serverar rester i oätig form.
Jag gick på samma skolan som Tessan i hennes ålder, och jag kommer fortfarande ihåg smaken av den så kallade köttfärssoppan som bestod (som fortfarande består) av köttfärsklumpar från gårdagens köttfärssås nerslängda i oljigt vatten.

När man gör sådana här nedskärningar slutar det med att elever inte äter lunch överhuvudtaget under skoldagarna, och vad resulterar det i? Eleverna känner sig såklart dåliga framåt eftermiddagen då de inte ätit något sedan frukosten. Ovanpå detta är det många elever som inte klarar av att äta någonting på morgonen, och måste vänta tills det är dags för middag på kvällen.
Eleverna kan inte prestera i skolan och de blir kritiserade för att de äter för lite mat under lunchen. Hur ska man kunna äta ordentligt av någonting som är motbjudande?

Vet ni hur mycket pengar som spenderas åt skolmat? Det är knappt någonting. Det finns de skolor som inte ens betalar 15 kronor per elev. Det är ingenting! Det är klart att maten är av låg kvalitet om man inte spenderar mer, och det är klart att eleverna inte får i sig tillräckligt med mat för att kunna klara av resten av dagen.

Jag har även varit med om att maten varit kall när man väl ska äta, och då händer det att man slänger halva portionen. Hur frestande låter det att äta mat som legat framme i någon timme, eller kanske till och med några timmar, utan att den blivit uppvärmd? Där har vi anledningen till varför jag inte är så förtjust i potatis längre...
En annan sak är att maten snabbt tar slut de dagar då den är god. Där handlar det inte om att man inte kan äta för att man inte gillar det som serveras -- där handlar det om att man inte kan äta för att man inte har den möjligheten. Jag har aldrig varit med om detta, även om jag varit med om att riset tagit slut när skolan serverat det tillsammans med en gryta. Det är inte särskillt givande att äta enbart gryta kan jag säga er, och med tanke på att klockan var så pass mycket vid det laget hade man inte fixat till någonting annat som man skulle ha kunnat ta.
Jag har läst att elever i nuläget inte presterar lika mycket i skolan jämfört med tidigare och man skyller på att eleverna inte pluggar lika hårt efter skoltid. Har det någonsin slagit någon att det kanske handlar mer om att man inte har orken att prestera på topp i skolan? Har det någonsin slagit någon att skolk kan vara en bieffekt av dåig skolmat då man väljer att åka bort för att få i sig vettig mat?

Jag läste precis en artikel där en skola satsade mer pengar på skolmaten för att eleverna skulle kunna bli mätta. Det som gjorde att skolan agerade på detta sätt var att barnen klagade så pass mycket -- de kunde inte äta sig mätta för att maten var mer eller mindre oätlig. Nu äter de upp allt som läggs upp på tallriken.
Varför kan inte alla skolor göra likadant? För att man väljer det billigare alternativet före det dyrare. Alla gör det, men i skolor kan man märka av det på ett annat sätt å det faktiskt går ut över elevernas välmående.

Det här med skolmaten har även diskuterats en hel del i vår klass då många anser att det är fel att maten är bättre i fängelserna än i skolorna. Vi tycker inte att fångarna ska få dålig mat, men vi anser att vi inte gjort oss rätten till att få någonting annat än god mat. Det som också är orättvist, för att inte nämna irriterande, är att det är vi som blir kritiserade. Vi borde veta bättre än att fortfarande gå hungriga efter lunchen, och om så är fallet borde vi ha med oss ett mellanmål till skolan. Jag har till och med hört att jag är för kräsen när det gäller mat, och det stämmer faktiskt till en viss grad, men till och med ni måste hålla med om att man inte kan servera köttfärsklumpar som blivit över från gårdagens köttfärssås i oljigt vatten.

Pornografi

Pornografi är ett väldigt omtalat ämne, och det finns i olika former. Vi har de "vanliga", vi har gayporr och den vidrigaste formen -- barnpornografi.

Man räknar med att kvinnorna inte är något mer än slampor och horor i många ögon för att de ställer upp med att göra porrfilmer eller ställer upp på fotografering. Det man inte tänker på är att det finns de kvinnor som tvingas till att ställa upp -- att det inte är ett val de gjort. Det kan handla om sociala tvång -- att det står en annan människa som föser fram henne i den typen av industri. Det finns ekonomiska tvång som gör att hon måste tjäna snabba pengar för att få sin vardag att gå runt (många kvinnor som utsätts för dessa ekonomiska tvång prostituerar sig också). Jag har ett minne från högstadiet där min dåvarande klassföreståndare berättade att hon sett en dokumentär som handlade om produktionen av en porrfilm. Flickan som skulle vara med ville inte, och hon var tvungen att ställa upp på analsex som plågade henne mer än någonting annat. Är det rätt av oss att döma dem?
Självklart finns det de som ställer upp på detta frivilligt, utan några tvång från sin omgivning (varken socialt eller ekonomiskt) -- är det rätt att de ska bli dömda utifrån sina egna val? Visst, det finns så otroligt många risker med att medverka i porrfilmer -- dels för hälsan, och dels för sitt privatliv. Jag tycker personligen att det inte är ett bra val, och det är definitivt inget jag skulle göra, men det betyder inte att man ska döma dessa människor. Är det inte bättre att försöka övertala dem att ta hand om sig själva istället för att kalla dem för horor bakom deras ryggar?
En annan sak jag har tänkt på -- kvinnor som medverkar i porrfilmer är slampor och horor, men vad är männen? Varför ska kvinnor undervärderas p.g.a. detta medan männen har en chans att få högre status?

Jag har aldrig förstått "förtjusningen" med porr -- är det verkligen njutbart att se andra ha sex med varandra? Är det inte bättre att vara en del av det istället för åskådare? Om det handlar om fantasi kan man i sådana fall fantisera om det. Ännu svårare för mig att förstå är vad som är så otroligt med gay-porr. Om man själv är gay är det lite lättare att förstå, men hur kan en kille tycka att sex mellan två tjejer är sexigt? Att två tjejer ligger med varandra handlar antingen om att de är lesbiska eller att de är bisexuella. I vilket fall som helst innebär det inte att de automatiskt skulle ställa upp på trekant, och jag förstår inte ens det roliga med att ha sex med två tjejer samtidigt. Jag vet, jag vet -- det är svårare för mig att förstå då jag själv är tjej, men jag skulle aldrig kunna ha trekant med två killar.

De grejer jag tagit upp är bara sjuka i mina ögon, men barnpornografi är vidrigt på alla plan. Det är otroligt att aman kan utsätta barn för våldtäkter för att andra människor ska få ut sin njutning.
Jag kan tänka mig att det finns en tilldragelse hos barnens oskuldsfullhet -- jag kan dras till barn p.g.a. deras oskuldsfullhet, men det är inte på några som helst sexuella plan. Jag känner mig mer beskyddande än någonting annat. Jag vill inget hellre än att barn ska kunna leka och inte behöva oroa sig för någonting annat än att få hål i sina nya kläder. Barn ska inte behöva leva under terror där de våldtas inför en kamera, där de tvingas att ta av sig kläderna inför en kamera, där de lever i ständig rädsla över att ständigt utsättas för övergrepp för att någon ska kunna sitta framför en TV eller en dator och faktiskt njuta. Någonstans inom mig är jag rädd över att någonting ska hända dessa barn -- att de ska kidnappas på väg hem från en kompis, och sedan bli utsatt för övergrepp.
Det finns t.o.m. fall där en förälder våldtar sina barn. Jag har läst en bok, sett en dokumentär och sett ett repotage på TV där en pappa övergripit sig på sin dotter som sedan blivit gravid. Hur kan man utsätta ett barn för detta? Hur kan man utsätta sitt eget barn för detta?

Men var går gränsen för barnpornografi? Filmer där barn klär av sig och tvingas till sex är definitivt barnpornografi, men kan bilder från en familjesemester där barn badar nakna räknas under den kategorin? Fast det kanske har mer med tillämpningen av dessa att göra än själva situationen -- man räknar nog inte med att en man ska onanera framför semesterbilder på samma sätt som filmer där barn våldtas. I det senare kommer barnet till större skada, medan de i det tidigare exemplet känner sig trygga då det är föräldrarna som tagit bilderna. Problemet är att föräldrar inte alltid är en säker hamn...

Shoppingrunda

Hej :)
Jag var i Farsta tillsammans med My, Asia, Linn och Tessan och idag hittade jag faktiskt några saker -- en tjocktröja och mössa från Gina Tricot och ett par skor. Jag måste sluta köpa skor, det är jag väl medveten om, men jag älskar skor vilket gör det svårt. Linn och Tessan var tvungna att dra i mig för att jag inte skulle gå in i skoaffären när vi gick förbi den. Mindre än fem minuter senare var jag där inne, och stod i kön för att kunna betala. 

Jag ska försöka städa av lägenheten nu -- jag lovade mamma att jag skule göra det imorogn, men Tessan vill att jag ska följa med henne upp till Rockville, och det är något jag också vill. Därför ska jag försöka städa nu så att jag har det klart. Frågan är när jag börjar... 

Jag skriver mer senare ♥

 

Se mig, hör mig!

Jag måste verkligen i säng snart, men jag känner mig inte trött nu. Det är ganska ironiskt om man tänker efter -- mitt på dagen var jag trött, jag höll faktiskt på att somna vid ett tillfälle. Det var mitt på dagen, och nu när det är natt känner jag för att vara upp längre. Man kan verkligen undra vad som är fel med mig...

Av någon anledning har jag känt mig tom på något sätt de senaste timmarna. Jag har velat skriva under hela kvällen, men jag har inte kommit på någonting att skriva om. Jag har försökt lista ut vad jag känner, men jag känner ingenting. Ingen glädje, ingen sorg, ingen ilska -- inte någonting.
Ovanpå det känner jag att jag är så medelmåttig som man kan bli -- om ens det. Jag är relativt bra i skolan, men det är för att jag pluggar som en galning inför ett prov. Hur mycket minns jag av det efter en månad?
Jag har inga musikaliska förmågor -- det enda jag känner att jag kan göra är att skriva. Jag kan vara en bra skribent, men på senare tid har jag börjat förlora den förmågan. Det känns som att jag får kämpa mycket hårdare för att kunna sätta ord på mina känslor och få fram mina åsikter. Det känns inte bra att veta att den enda egentliga förmåga man har börjar gå förlorad. Allt börjar kännas så hopplöst nu av någon anledning.

Jag har hört folk säga att jag kan bli vad jag vill, men det är bara tomma ord då det inte stämmer i praktiken (och knapt i teorin). Det börjar kännas som att allt jag får höra inte är något mer än tomma löften. Det är därför jag vill få konstruktiv kritik -- jag vill kunna förbättra mig. Problemet är att jag antinen möts av ord som att jag inte behöver förbättra mig, eller så möts jag av enbart dålig kritik som inte ens nämner vad jag bör tänka på. Antingen får jag höra att jag är bra som jag är, vilket stärker mitt självförtroende, eller så får jag höra att jag inte gör tillräckligt vilket gör att det känns som att jag sjunker under jorden.

Jag blir inte heller tagen på allvar för att jag anses vara väldigt ung i många ögon. Visst, jag är ung, men det betyder inte att jag inte har något att komma med. Det kanske just det som är problemet -- med tanke på att man inte tar mig på allvar kan jag inte få chansen till att utvecklas. Den stora anledningen till att jag vänder mig till bloggen så pass mycekt som jag gör är för att jag kan dela med mig av mina åsikter utan att någon avbryter och säger att jag tänker helt fel innan jag hinner förklara varför jag tycker som jag gör. Ibland undrar jag ens varför jag öppnar min mun när det inte är någon som lyssnar överhuvudtaget. Det är inte så att det aldrig finns någon som lyssnar, men det är det att man själv väljer vad man ska lyssna på. Jag försöker höra vad alla har att säga och ta till mig deras åsikter, men det är sällan någon vill höra på vad jag har att säga för att det är tråkigt och ointressant. Det känns inte ens som att jag har rätten till en åsikt.
Det har kommit många dagar då det känts som att jag skriker utan att någon vänder sig om. Det har till och med funnits dagar då jag inte haft någon som kan fånga mig när jag faller, och ändå är det sådant alla förväntar sig att jag ska göra. Självklart är det något jag i många fall gör när någon behöver stöd, men det känns som att jag ska trösta alla inklusive mig själv utan att få hjälp.

Jag har en del ouppklarade frågor/problem med min familj, och det är något jag har försökt att prata om. Problemet är att det är jag som är uppkäftig, att jag inte inser hur jobbigt de andra har det. Jo, jag inser det när det är mig de oftast pratar med då jag frågar hur det är. Frågan är om de verkligen inser hur jobbigt jag har det, och om de ens vill inse det.

Bloggar

För er som undrar vilka bloggar jag följer kommer de här ^^

Alina
En tjej som älskar musik

Anders
Jag har inte följt hans blogg särskillt länge, men han håller på med fotografi och hans bilder är värda att se.

Carro
Den här tjejen har inspirerat mig mycket under en kort tid. Hon skriver främst om vardagen, men det kommer inlägg som får en att tänka.

Daniel
Han skriver mer vardagligt, och jag föredrar de bloggar som tar upp djupare inlägg, men han har en skruvad humor som alltid går hem ;)

Denise
Denise driver en fotoblogg, och några av hennes bilder är otroligt vackra.

Ella-Marie
Den här tjejen är helt fantastisk -- hon är mamma till tvillingar, och hon är 15 år. Det finns de som har fördomar mot så pass unga mödrar, men det är något hon motbevisar.
Hon skrev mer när hon var gravid, vilket är helt förståeligt då hon inte kan priritera sin blogg för barnen.

Foki
En av Sveriges mest lästa bloggar som handlar om vardagen och asiatisk konst/prylar. Foki är så pass populär som hon är p.g.a. sitt ständigt glada humör och sin sprudlande personlighet.

Fröken Bitterfitta
Den här bruden har den skönaste humorn. Hon kommenterar kändisar och de största bloggarna, och hon har en sarkastisk ton på det hela (för er som inte vet det älskar jag sarkasm som humor).

Johanna
En av mina kompisar som tar upp sin vardag -- det kan vara om allt från skolan till hennes medryttarhäst.

Juno
Till er som behöver en skjuts för självförtroendet. Hon kommer med tips och råd för vad man bör göra och tänka på. Hennes utgångspunkt är också att man ska vara sig själv oavsett vad.

Linn
En av mina två bästa kompisar, och även hon skriver om sin vardag (allt mellan skolan, kompisar och stallet där hon rider). Hon är även ett stort Twilight-fan, och lägger gärna upp bilder/klipp från den kommande filmen.

Lisa
En tjej som jag tappat kontakten med de senaste åren, men hon skriver om allt möjligt. Skola, kompisar och musik.

Malin
En härlig tjej som gärna skriver om mode även om hon tar upp sin vardag.

Malin
En tjej som älskar sina vänner. Det är hennes vardag man läser om, men hon skriver en del om sina vänner också.

NOESCAPE
Härlig tjej, som tar upp allt möjligt.

Sabina
En tjej med en skruvad humor, och som lever livet (nej, hon festar inte som en galning, hon lever helt enkelt i nuet) utan att ta någonting för givet.

Sara
Precis som Sabina har Sara en skruvad humor, men den framtyder inte lika skarpt i bloggen. Det förändrar inte det faktum att Sara är en av de smartaste personerna jag känner ^^

Sara
En väldigt enkel blogg som man lätt fastnar för. Handlar om hennes vardag, men det finns mycket mode att läsa om :)

Sofiesanna
Det här är också en blogg som jag inte följt länge, men hennes personlighet faller man för.

Stina-Lee
En av mina favoritbloggerskor, och en av de mest lästa här på blogg.se. Hon skriver om allt mellan himmel och jord -- det är allt från vardag, mode och hon tar upp sådant som berör och som bör uppmärksammas.

Tessan
Den andra av mina två bästa vänner :)
Det är mycket om hennes vardag som tas upp här -- främst skolan.


Lördag

Hej!
Jag kom hem från Farsta för en bra stund sedan. För en gångs skull har jag inte köpt någonting (men det känns som att jag kommer göra det inom en snar framtid) -- ingenting överhuvudtaget. Det var meningen att jag skulle till Apoteket för att köpa Helosan till tatueringen, så jag gick till Apotekshoppen. Det fanns inget där, och jag hittade inte till Apoteket. Man flyttade på den (igen) för två veckor sedan. Visserligen har man skrivit upp adressen, men det säger inte mig så mycket när jag knappt vet namnen på gatorna där jag bor. Det är nog på tiden att jag börjar lära mig dem...

Jag känner mig riktigt seg idag trots att jag är pigg. Jag borde plugga, men min hjärna fungerar inte med mig. Jag skulle kunna läsa om det inte vore för att mörkret gör mig tröttare än vanligt nu för tiden. Jag borde även tänka ut något att äta till middag, men det enda som finns i mitt huvud just nu är Ben and Jerry's. Något säger mig därför att jag kommer sätta på Vänner om fem minuter -- max.

Hoppas att ni får en bra lördag :)
Kram på er ♥

Sexpress

Jag har skrivit en del om den press som finns på oss när det gäller festandet (jag inspirerades av Carro).
Jag har skrivit om pressen tonåringar har på sig är det gäller att få "den rätta stämpeln".
Jag har dock inte tagit upp en av de största presserna (kan man säga så) -- sex.
Nu för tiden förlorar många oskulden i väldigt låga åldrar -- jag känner några som förlorat den som 13-årinar och jag har hört talas om några som förlorat den i 11-årsåldern. Hur tror ni de tänker i nuläget? De flesta ångrar sig faktiskt -- de tycker att de hoppade in i det alldeles för tidigt, och nu finns det ingen återvändo. Det finns till och med de tjejer som blivit kallade för slampor p.g.a. detta.

Förr i tiden såg man sex som ett tecken på kärlek, men idag handlar det i många fall om bekräftelse. Man vill bli bekräftad av att man är attraktiv, att man är värd någonting. Sex har i många fall blivit en biverkning av dåligt självförtroende, och det har blivit nästan farligt. Chansen att bli utnyttjad ökar och man förlorar ett visst skydd i domstol om man blivit utsatt ör våldtäkt. Sex är någonting man aldrig kommer kunna ta tillbaka -- när man begår misstag kan man be varandra om förlåtelse och gå vidare, men hur kan man på enkelt sätt gå vidare om man blivit utnyttjad?
Just när det gäller oskulden är det extra viktigt att man vet vad man ger sig in på -- man minns alltid de första gångerna (första skoldagen, första förälskelsen, första pojk-/flickvännen, första kyssen, första kärleken o.s.v.), och man får bara en chans att göra någonting första gången.

Men varför ahr den här pressen uppkommit? Varför är det så uppenbart att man har förlorat sin oskuld som 16-åring? Varför är man på någon skala mindre värd om man inte har haft sex vid den här åldern?
Jag är 18 år, och jag är fortfarande oskuld. Är det något jag skäms över? Nej -- det är helt enkelt så det är, och det är bara att leva med det. Visst, det är ingenting jag skriker om så fort jag ställer mig mitt på ett torg, fast hur många ställer sig på ett torg och skriker att man har haft sex? Även om det skulle vara komiskt är det inte många som väljer att göra det...
Det finns de som blir riktigt förvånade när jag berättar det, och det har mer med min ålder att göra än någonting annat. Är det verkligen så det ska vara? Ännu värre är att jag har fått höra saker som "Jag har i alla fall en pojkvän" och "Jag är i alla fall inte oskuld". Man använde den frasen för att sänka mitt självförtroende -- för att få mig att må så mycket sämre. I nuläget hör jag knappt sådant överhuvdtaget, men jag hörde sådant under den period då mitt självförtroende var som lägst -- då jag inte trodde att jag var värd något. Hur tror ni att jag kände mig när jag fick höra det? Det är även sådant som fått mig att tro att det i många fall handlar om enbart bekräftelse -- om man har förlorat oskulen har man plötsligt högre status.

Den här pressen har lett till att så många tonåringar/ungdomar har sex utan att tänka sig för -- det är en biverkning av tonårskrisen. Om man får högre status om man haft sex, om man blir populär för att man inte längre är oskuld, väljer många att gå den vägen för att inte få en dålig stämpel. Problemet är att de inte tänker sig för -- antingen har man hoppat in i det alldeles för tidigt, när man inte riktigt är redo, och det finns de som är så pass fulla att man inte kommer ihåg någonting av det morgonen därpå.
Som jag sade till en kompis igår -- jag förlorar hellre oskulden som 28-åring än att ha sex och sedan ångra mig.

Skit i mig

Jag festar inte varje helg, och det gör mig tråkig.
Jag har inte gått ut på någon nattklubb, och det gör att jag inte har något liv.
Jag föredrar att stanna hemma och bara ta det lugnt -- läsa en bok, eller se på en film, och det har jag blivit kritiserad för.
Är det inte bara lättare att skita i mig om jag är så patetisk som jag framstås vara?

Det är fredag idag -- jag antar att ni också har märkt det -- och hur många festar inte? Hur många väljer inte att åka till en kompis och festa, eller att bara åka till någon bekant för att kunna supa sig full?
Överallt dricker tonåringar bara för att bli full -- det behöver inte vara gott, det behöver bara vara starkt för att man ska bli påverkad så snabbt som möjligt.
Jag har skrivit om det här ett flertal gånger tidigare, och ni bör vid det här laget veta vad jag tycker om detta. Det är så korkat att man säger att man lever livet genom att ständigt festa när man spenderar halva sin tid på att bli full, och den andra halvan på att hantera baksmällan. Man lever inte livet -- man missar det. Hur kan man leva livet då man inte tänker bortom alkoholen? Hur kan man leva livet då man hinner däcka innan man säger "hej"?

Jag kan inte leva det livet -- jag är inte den tjejen som kan dricka vad som helst bara för sakens skull. Jag tänker inte riskera att bli någon som jag senare i livet kommer att hata. Jag har inte varit den tjejen, och det kommer krävas en hel j***a del för att det ska ändras.
Det sårar mig faktiskt att jag inte kan få leva det liv som jag är mest bekväm i -- det som faktiskt gör mig glad. Jag är trött på att folk säger att jag borde gå ut bara för att ha lite kul. Visst, jag har många tråkiga helger där jag antingen plugger eller tar hand om bl.a. tvätten (som nu ikväll), men det är så det är. Jag kan inte leva i en drömvärld där man kan festa hur mycket som helst -- man måste lära sig att ta ansvar. Hur kommer det annars bli när man studerar på universitet/högskola? Man får knappt in några pengar överhuvudtaget, och de pengar man tjänar in går direkt till en nattklubb. Är det verkligen så omöjligt att hoppa över en fest när den kommer? Är det så omöjligt att vara nykter för två veckor? Jag har varit nykter sedan augusti, och då blev jag inte ens full. Man kan klara sig utan alkohol och ändå ha roligt. Det enda som krävs är smågalna vänner så är vardagen en fest på sitt speciella sätt.





Något för mig? Inte nödvändigtvist...


Bara för att jag inte festar antar man att jag har tråkigt, och det är därför jag förtjänar att ha lite kul. Alla förtjänar att ha lite kul i veckans slut, men det finns en gräns. Jag har haft mitt roliga -- man kan inte ha tråkigt med Linn och Tessan. Oavsett vad blir det alltid för många skämt att kunna hantera, och det behöver inte vara mer än det.
Jag är trött på att det fortfarande finns de som försöker få mig att "ha lite kul". Lämna mig bara i fred och låt mig själv ta det i min egen takt. Om jag vill festa gör jag det. Om jag vill dra ut på krogen kontaktar jag ett par kompisar så att vi alla kan gå. Nu gör jag inte det -- jag behöver inte den typen av bekräftelse! Jag känner inte att jag ska dricka tills jag blir medvetslös och riskera att hamna på sjukhus (något som har hänt alltför många gånger). Kalla mig f*n vad ni vill, men säg inte att jag inte har något liv. Jag väljer själv min väg, och det är enbart min ensak så länge jag inte skadar andra eller mig själv. Just nu ser jag inte skadan i att sitta hemma med en bra bok i händerna. Gör ni? Tänkte inte det...
 
Om ni inte kan respektera mig för den jag är kan ni lika gärna skita i mig -- jag behöver inte ha någon som säger att jag lever mitt liv på fel sätt för att jag inte super bort halva av den fria tiden jag har. 
Skit i mig om det är det bästa ni kan göra!

 

 

Fredag

Hej igen :)
Jag hade geografi nu på eftermiddagen, och jag skulle iväg till Tessan efteråt. Enligt schema slutar hon en halvtimme senare än mig, och jag tänkte att det skulle vara perfekt -- det skulle ta ett litet tag för mig att gå i mina skor även om hon går i skolan som ligger tvärs över gatan.
På geografin gick vi igenom de frågor vi fick besvara i onsdags, och sedan var det dags att få reda på reslutatet på inlämningsarbetet vi skrev innan lovet. Kommer ni ihåg att jag knappt kom någon vart med den för att jag inte hittade tillräckligt med information, och att jag blev klar runt halv två? Det var den uppsatsen jag fick MVG- på. Jag blev såklart otroligt glad, och det sitter fortfarande kvar. Jag hade blivit glad över ett G -- jag trodde knappt att jag hade nått upp till kritierierna för att bli godkänd (och det är jag som hela tiden säger till Linn att hon ska lita på sin egen förmåga...).

Jag träffade Tessan, men eftersom att vi fick sluta efter att ha pratat med vår lärare på lektionen slutade jag trekvart tidigare än väntat. Jag stannade kvar en stund för att vänta på Sabina (nej, jag är inte din undersåte xD). Jag kunde som tur var sitta med och kolla på Tessans lektion (idrott), så det blev inte så tråkigt som jag först trodde att det skulle bli. Ni skulle ha sett hennes min när jag visade tatueringen -- hon har sett bilder, men det är inte samma sak som verkligheten.
Efter att ha kommit hem hit spelade vi kort i någon timme innan hon skulle börja rulla hemmåt. Jag följde såklart med henne för att visa Linn den (tack, Linn för att du kallade mig Smurfballe -- väldigt smickrande).

Nu sitter jag här hemma och inväntar på att klockan ska bli sju. Att tvätta är inte det roligaste aqtt göra på en fredagskväll (det är inte särskillt roligt överhuvudtaget), men det är skönt med rena kläder, och det är något jag har brist på i nuläget. Det är det som händer när man inte tvättar på två veckor.
Jag tänker också på att jag måste vara expert på att förlora läsare xD Jag bryr mig inte så mycket egentligen, men man blir ju nyfiken. Jämfört med igår har jag förlorat 75% av läsarna. Det är då man börjar inse hur tråkig man egentligen är, men det är den jag alltid varit och jag kommer alltid att vara tråkig ^^

Har ni något speciellt för er ikväll? ♥

 

Hemma

Tjo :D
Jag kom nyligen hem från skolan -- jag har en håltimme nui på två timmar, så jag passar på nu när jag ändå har chansen. Jag passade även på att ta en dusch nu med tanke på att jag inte hann det imorse, och snart är det lunch som gäller. Frågan är då vad man kan ta... Jag löser det på ett eller annat sätt -- i värsta fall får jag äta chokladbollar till lunch (sade jag verkligen "i värsta fall"? :P).

Jag har bara haft en lektion nu -- juridik -- där vi skulle göra en tävling. Vi delade in oss i grupper och vi skulle komma på nio frågor utifrån tre häften (tre frågor per häfte) som vi skulle läsa. ´Sammanlagt var det fyra grupper, och det var två stycken som skulle möta varandra. Man skulle ge motståndargruppen sina frågor som de skulle läsa upp och sedan besvara. Det blev mycket flum, främst p.g.a. gruppnamnen, och många skratt när vi insåg att samma fråga dök upp i fyra olika omgångar bland olika grupper. Det blev inte heller bättre av att "min" grupp och vår motståndargrupp hade mer eller mindre samma frågor.

Jag måste knalla iväg ner till Ica om jag ska få någon mat i mig (jag nöjer mig inte med chokladbollar), men först måste jag stänga av skivan jag har på i bakgrunden (låten som spelas nu suger nästan).
Jag skriver mer senare ^^
Ha det så bra så länge ♥

Skolan

Hejhej.
Skulle ni tro mig om jag sade att jag precis kom hem från skolan?
Det spelar ingen roll, för jag kom hem för knappt fyra timmar sedan. Det var meningen att jag skulle ta hand om tvätten, men den är flyttad till imorgon kväll. Jag känner mig i stort behov av rena kläder nu -- jag måste nog ha samma kläder på mig imorgon som idag, men det är ingen större fara -- jag har använt luftiga kläder, och min dag har varit kort så det ska funka. Hoppas jag... Jag får nog ta ett dopp i deodorant bara för säkerhets skull.
Men i skolan idag var det många som var intresserade av tatueringen. Det var faktiskt ganska kul att se de olika reaktionerna -- de var så olika. Det var roligt när jag vek ner byxorna (jag har ju en blomma som slutar nedanför höftbenet) och vecklade upp tröjan -- jag tror inte att många hade förväntat sig att den skulle sträcka sig så långt. 
Ännu roligare var det när jag berättade att det kittlades -- jag älskar skeptiska miner (varför vet jag inte, men det gör jag). Alla tror att jag har en låg smärtgräns, och det har jag till viss del, men jag skulle aldig säga att det kittlades om det inte var sant för att spela coolt. Om så var fallet skulle jag säga att jag inte kände något överhuvudtaget, och det hade varit en ganska stor lögn (tatuering över revbenen är inget jag rekomenderar -- i alla fall inte om det är den första). Ni som fortfarande inte tror mig kan alltid fråga tatueraren på studion. Jag lägger inte upp hans namn här, men ni kan alltid fråga mig antingen öga mot öga, eller via kommentar/mail :P

En till sak jag måste skryta om när jag har chansen (det är trots allt mig vi pratar om) -- jag fick tillbaka religionsprovet som jag skrev i måndags. Vi var bara nio personer som skrev det, så det var inte så överraskande att han blivit klar med rättningen. Gissa vad jag fick? ^^

Men vad har jag haft för mig sedan jag kom hem?
Inte ett skit om jag ska vara ärlig. När jag kom hem var jag så pass hungrig att jag inte tänkte på någonting annat än mat. Jag var väldigt korkad som ställde mig med maten en timme senare, men det var ganska nödvändigt. Jag var tvungen att få upp värmen -- mina naglar var blåa och efter fem minuter började mina händer bli röda för att de reagerade så kraftigt på värmen i lägenheten.

Hur har er torsdag varit?

God morgon ^^

Hi there :)
Jag sitter här framför datorn i väntan på att skolan ska börja -- det finns fortfarande de som ska göra det muntliga delprovet i svenska, så jag behöver inte gå på den lektionen (det är faktiskt onödigt att jag gör det med tanke på att jag inte kan sitta i klassrummet medan de andra redovisar). Det innebär att jag börjar halv två, och det är inget jag klagar på.
Jag hade egentligen inget direkt syfte med det här inlägget -- jag tänkte bara att jag kunde slänga in något nu när jag ändå har chansen.

Hoppas att ni får en bra dag ♥

Tonårskris

Jag har tänkt på en sak -- när man kommer in i medelåldern går man igenom en medelålderskris och man försöker fånga sin ungdom på nytt.
När man kommer in i tonåren går man igenom en tonårskris, men då handlar det inte om att fånga sin ungdom på nytt -- hur många 13-åringar vill vara fem igen? Nej, men försöker hoppa in i vuxenlivet och göra det som man tror många vuxna gör. Man röker, man festar och dricker, man använder smink i mängder -- allt för att inte riskera att hamnautanför och få stämpeln som en outsider. Det är i tonåren man försöker identifiera sig själv med hjälp av sin omgivning, och man faller lätt för grupptryck då man vill identifiera sig själv som den populära. Vad är man helst -- populär eller tönt?

Jag gillar faktiskt inte något av dessa uttryck om jag ska vara helt ärlig -- jag gillar att läsa, och jag älskar klassiker som Wuthering Heights och Sense and Sensibility. Som ni kanske märker läser jag dessa på engelska. Det gör mig tydligen till en tönt. Samtidigt har jag rätt många vänner, men det gör mig inte populär för att jag redan fått tönt-stämpeln. Vad hände med att helt enkelt nöja sig med att vara människa? Vad hände med att bli accepterad enbart för att man är schysst som person istället för att ha en schysst häck?
När jag var 13 år fick man en stämpel på mindre än fem minuter, och den här stämpeln satt kvar oavsett hur mycket man förändrades över tid. Som 15-åring var jag tydligen samma person som jag var 2-3 år tidigre. Jag kan inte säga att jag håller med, och det är det som är så sjukt. Om man är en tönt i sjuan, är man det fortfarande i nian. Är man en outsider i sjuan är man det fortfarande i nian. Är man populär i sjuan, är man det fortfarande i nian.
Det är klart att man gör vad man kan för att inte få den här stämpeln, men se också vad det har lett till. Det finns tusentals tjejer som bleker håret och pratar med en falsk och gäll röst för att de tror att det är fjortisar man vill ha. De är säkert smarta, men de förstör så otroligt mycket för sig själva genom att låtsas vara någon annan -- de får till sist ingen respet, och de framstås som korkade. Samtidigt tror alltför många tjejer att man inte duger för den man är om man inte är smal, har stora läppar o.s.v. Det innebär att många tjejer svälter sig själva, och de pressar upp botox i läpparna utan att inse att slutresultatet är värre än orginalet. Alltför många tjejer tror att allt hänger på det yttre.

Man kommer ofta in på medelålderskrisen, men det så är det inte med tonårskrisen. Man gör en annan bedömning när det gäller tonåringar -- det är inte bara klasskompisar som sätter en permanent stämpel. Jag har sett vuxna göra samma sak. Med medelålderskrisen vet man att det bara är en fas som går över. Tonårskrisen är också en fas som går över, men den pågår så mycket längre. Det är där man får stämpeln som fjortis och bimbo. Det är inte okej att utsätta tonåringar för detta, eller människor överhuvudtaget.
Varför uppmärksammas inte tonårskrisen?

Tatueringen

Hej :D
Jag har precis ätit klart, så nu är jag redo för att blogga.
Jag kommer hoppa direkt på tatueringen som jag fixade idag (äntligen!!), och det gjorde inte så ont som jag hade trott -- det gjorde faktiskt inte ont överhuvudtaget om man bortser från ett undantag.

Under dagen har många frågat mig om jag var nervös. Det har jag faktiskt inte varit. När jag satt på bussen på väg till Farsta tänkte jag bara att det är nu det sker. När jag kom fram började nerverna visa sig lite, men det var ingen större fara. Jag hade lugnat ner mig när jag skulle lägga mig ner och få det hela gjort.

Tatueraren började med blomman i mitten -- han gjorde väldigt tunna konturer, vilket gjorde att de skulle bli de värsta. När han drog den första linjen började jag skratta. Det kittlades så mycket! Många hade sagt att det skulle göra hur ont som helst, men det kittlades. Det trodde jag aldrig att jag skulle vara med om. Det var samma sak när han gjorde den nedersta blomman, och virvlarna, men smärtan kom när den översta blomman skulle göras.
Den översta blomman ligger på revbenen, och det är ett av de värsta ställena. Man kan jämföra det med när man bränner sig på en platta -- även om smärtan är mer intensiv när man placerar en hand på en varm spisplatta var det samma känsla som kom krypandes. Där var det inte mycket skratt, kan jag säga er. Som tur var tog tatueraren det väldigt lugnt -- han vet att det är min första, och han anser inte att det ska vara en plåga att tatuera sig. Jag skulle därför säga till om det blev för mycket för mig så att vi kunde ta en paus, men det blev aldrig för mycket för min del.



Slutresultatet -- fin eller hur?
Den blev större än vad jag förväntat mig -- inte för att jag klagar -- och det kostade bara 2 000 :-

Jag är otroligt glad över detta, men jag måste bara säga en sak innan jag går. Till er som funderar på att skaffa er första tatuering -- tänk noga på vad ni gör. Jag har velat ha den här i evigheter, och jag valde också ett ställe som man kan dölja. Man måste tänka på att det här är någonting man ska ha livet ut -- om ni hittar ett motiv tänk er att ha den, och fatta inga beslut innan tre månader har gått. Det är bara något jag rekomenderar -- vill man inte ha den i tre månader, hur ska man vara förmögen att tvingas ha den resten av sitt liv?
Ett annat tips är att vänta tills ni fyller 18 -- som 15- eller 16-åring gör man oftast något sådant här på impuls. Det måste vara igenomtänkt.

Ni får reda på detta när ni bokar tid, men tänk på att få i er mycket socker. När man ligger där går det åt en massa blodsocker, och man måste kunna fylla på det lagret. Min främsta rekomendation är frukt och juice då det innehåller druvsocker som åker direkt ut i blodet. Själv drack jag en liten flaska juice på vägen dit, och jag hade med mig en flaska PEpsi och en kexchoklad (som ligger kvar i min handväska).

Hoppas att ni får en bra kväll -- själv ska jag titta på Grey's anatomy som börjar om en timme ♥

Var tar tiden vägen?

Imorgon (eller senare idag, nu när jag tittar ordentligt på klocken) ska jag tatuera mig :D
Många har frågat om jag är nervös.
Det är jag faktiskt inte. Jag är exalterad -- jag har hoppat av glädje mer eller mindre varje dag sedan jag bokat tid. Nu blir det av -- äntligen!

Det är svårt att tro att det redan är november. Om 1½ månad är det jullov. Inte långt därpå är det julafton och nyår. Jag vet inte om det är för tidigt eller inte, men jag vet några som redan börjat köpa in julklappar till sina kompisar. Det är kul att få det gjort, men jag har inte ens hunnit fundera på vad jag ska ge till Linn när hon fyller år, och hon fyller år om mindre än en månad (du ser fram emot det, eller hur Linn? :P). 
Man har även börjat sälja julmust i mataffärerna, och det är alltför tidigt enligt min mening. Julmusten ska komma kring julen, inte kring Halloween. Det är väntan som gör det hela kul -- varför förstöra allt genom att sälja det så här tidigt? 

Det regnar en hel del nu för tiden, och jag längtar tills snön kommer. Jag tycker att det är så vackert när tunga flingor faller ner på marken och bildar ett lager av snö. Det är vackert när solen väljer att titta fram så att snön får en chans att blänka även om man blir blind efter fem minuter (vem har sagt att man inte kan ha solglasögon på sig under vintern, för det finns inte en person som har det trots att det behövs?). Det är mysigt när man kommer in i lägenheten efter att ha varit ute med kylan för att ta en kopp varm choklad tillsammans med ett par vänner. På kvällen sätter man på någon mysig film (i mitt fall blir det oftast en typisk chick-flick, men jag är tjej så jag har en ursäkt) och kurar ihop sig under en varm filt.
Hur kan man inte gilla detta?
Självklart finns det de dagar då man önskar att det var sommar igen, men alla årstider har sina för- och nackdelar. Under våren kommer allt till liv, men det finns en del pollen i luften. Under sommaren är det varmt och härligt, men det kan även vara varmt på ett jobbigt sätt. På hösten kommer alla färger fram även om det regnar mer, och nackdelen med snön är främst när den smälter (vet ni hur många gånger jag har halkat bara på väg till bussen då snön börjat smälta?).
Jag längtar faktiskt tills vintern kommer. Jag kommer säkert ångra att jag sade det om två månader -- så är det varje år, men det är inget som kan hjälpas.

Jag måste gå och lägga mig -- jag måste få mer sömn känner jag (jag nickade till lite när jag höll på med disken -- beåvat?).
Sov gott ♥

Glädjespridare

Världen är full av glädjespridare, men man lägger inte alltid märke till dem. Varför är det så?

Precis som alla andra har jag dåliga dagar liksom bra dagar. Just när man är på dåligt humör är det lätt hänt att man inte ser det som är positivt -- att man enbart fokuserar på det negativa. Det kan handla om allt från väder till skolmaten, eller skolan överhuvudtaget, till ett stökigt hem när man haft mycket att stå i. Precis som alla andra vill jag kunna vara glad i dessa situationer, men av någon anledning känns det nästan omöjligt -- åtminstone om man inte tar en närmare titt.
Man glömmer lätt bort de personer som kramar om en när man kommer till skolan, man glömmer lätt bort de som hälsar på en med ett brett leende, eller de som helt enkelt ler bara för att försöka skänka någon typ av tröst och glädje. Man är för fokuserad på alla de saker som gör att ens dag blir jobbig, men det finns även de tillfällen då dessa mindre grejer förgyller ens dag.
Jag vet att när jag varit på dåligt humör behöver man bara le mot mig, så känns allt bättre. Det finns en ljusare sida trots allt (det var inte meningen att jag skulle låta så dramatisk), och glädje smittar av sig väldigt lätt om man tillåter det.

Men varför uppmärksammas inte glädjespridarna på samma sätt som de som är på dåligt humör?
Jag kan tänka mig att det dels beror på att man inte behöver muntra upp en redan glad person (det som skulle funka är marijuana, men med tanke på att det är olagligt -- för att inte nämna skadligt -- är det en riktigt dålig idé att ens överväga det), men det beror främst på att man vill få andra att känna sig lika misserabla som en själv om man mår dåligt -- man vill på något plan att kompisarna inte ska känna sig bättre till humöret, samtidigt som man vill få tröst av de andra i sin omgivning.
Jag vet inte hur det är med er, men jag tenderar att prata på om det är någonting dåligt som hänt mig bara för att få tröst. Jag ska försöka förbättra mig på den fronten, och det har jag faktiskt gjort till en viss del om jag ska vara ärlig.

Jag önskar att jag kunde visa min uppskattning till er som sprider glädje -- ni kan verkligen förgylla en dag med enbart ett leende, enbart med ordet "Hej" och något så enkelt som en kram (för er som inte vet det gillar jag att krama folk, men jag är osäker på om folk gillar att krama mig). En komplimang sitter alltid fint, men man ska inte tvinga fram en komplimang bara för sakens skull. Det handlar inte bara om att visa sin glädje rent allmänt för att få en person på bättre humör -- det handlar även om att visa att man bryr sig genom att göra även de minsta grejerna. Det finns alltför många människor som går ensamma som behöver den typen av tröst.



Tack till er, alla glädjespridare! ♥

 

Tråkig dag

Hej^^
Jag skulle egentligen ha skrivit tidigare, jag borde ha skrivit tidigare, men jag har känt att jag inte haft någonting att berätta.
Jag åkte tillbaka till skolan efter håltimmen för att få reda på att matten ar inställd. Det var med andra ord bara att vänta på att engelskan skulle börja en timme senare. Jag är inte rätt person att klaga -- jag hade åtminstone chansen att åka hem emellan. En av mina kompisar väntade i skolan i tre timmar på att matten skulle börja för att sedan få reda på att han skulle vara tvungen att vänta ytterligare en timme. Jag hade i alla fall chansen att komma hem och slappa framför TV:n (i Mys säng också, men berätta inte det).

På engelskan började vi se på A Christmas Carol (en filmatisering -- en av det första såvitt jag vet -- av romanen med samma titel skriven av Charles Dickens). Det tog dock ett litet tag innan filmen sattes igång då det var genomgång, men det är inget man inte kan leva med.
Efter att ha slutat följde jag med Natta upp till Skogås Centrum där hon skulle köpa något att äta -- när mn slutar halv sex blir man något hungrig. Bättre blev det inte när vi kom iväg därifrån rätt sent -- jag var hemma till halv sju, och Natta bor drygt 30 min härifrån med buss. Ni kan tänka er hur hungrig jag var, så det skulle inte förvåna mig om jag har gått upp 5 kg efter att ha ätit all den mat jag åt (måste man, så måste man :P).

Det är det som har hänt. Det finns inget mer än det jag egentligen kan skriva om.
Jag har läst några av mina favoritbloggar också nu under kvällen, och jag känner mig så tråkig jämfört med dem. Tidigare har jag skyllt på skolan -- att detär mycket press nu det sista året, men Foki har också en hel del i skolan och honlyckas vara glad och sprudlande. Hennes blogg är rolig att läsa, så jag har förlorat min ursäkt. 
Men sedan när har man varit tvungen att ha ett "roligt" liv för att kunna blogga? Jag har långa dagar på tisdagar, och framför allt då orkar jag inte skriva roligare texter. Jag är bara glad över att äntligen få vara hemma, och jag vet att det är själviskt att tycka så med tanke på att jag är hemma mitt under dagarna, men det förändrar inte vad jag tycker.

Jag kan inte heller skriva om sådant som många anser är roligt -- smink och mode. Visst, jag kanskriva om mina senaste inköp, men jag kan inte skriva om mode i sig då jag följer min egen stil. Ibland kan jag få det att funka med trender, men det är inte nödvändigt för mig. När det gäler smink använder jag enbart mascara och kajal. Ska jag skriva ett helt inlägg om vilka märken jag använder? Det verkar ganska meningslöst... Man kan diskutera om detta inlägg är meningslöst eller inte, men jag lovar att jag kommer till min poäng snart.
Jag har hört att min blogg är tråkig, och det sårar faktiskt mig. Bloggandet har blivit en stor del av mig nu -- jag kan äntligen skriva av mig utan att kasta pennan i golvet när bläcket eller stiftet tar slut. Att få höra att mina tankar är tråkiga får mig att känna mig tråkig. Visserligen är jag det, men det är inget jag vill höra. Jag tror inte ens att det är någonting någon vill höra.
När var det viktigt att ha ett "roligt" liv för att kunna skriva bra inlägg till sin blogg? När blev det nödvändigt att man har något roligt att skriva om för att bli accepterad i bloggvärlden?

Håltimme

Hej ^^
Jag sitter hemma framför datan -- med tanke på att jag går i en skola fem minuter hemifrån mig har jag en möjlighet att åka hem och äta lunch. Tro mig, det är en möjlighet jag är väldigt förtjust i.
Det dumma med tisdagar är att jag börjar halv nio och har lunch först fyra timmar senare. Det är klart att man blir hungrig. Jag började faktiskt äta för tre kvart sedan, och jag har fortfarande mat kvar. Jag har inte mat kvar för att jag tog mycket (för att vara mig var detta rätt lite), men jag var så hungrig att jag blev illamående och det är inte rofyllande att tänka på mat när man mår illa.
Jag känner mig bättre nu när jag har fått lite mat i mig, men jag är fortfarande för hungrig för att kunna äta. Kul...

Om en timme ska jag tillbaka till skolan för att ha matte. Jag har faktiskt aldrig varit tveksam till matte tidigare -- det har alltid varit ett av mina favoritämnen (jag vet, jag är en nörd), men nu känns det så motigt att åka till skolan för mattens skull. Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag är trött på matte, men det gör jag nu.

Ni får ha det så bra ♥

Styrka

"Att vi verkligen kan påverka mer än vad vi tror är något jag lärt mig av detta. Ensam är stark - men tillsammans är vi tusen gånger starkare!" Detta är ett sittat skrivet av en tjej som heter Carro.
Hon skrev ett inlägg för inte alls länge sedan som handlar om att man i nuläget synonymiserar fest med liv -- det finns en press som säger att vi tonåringar måste festa mer eller mindre varje helg för att ha något liv. Detta har väckt en debatt och har fått många positia responser, och inom en snar framtid kommer detta uppmärksammas i media.

Det började som ett inlägg, fortsatte till en debatt och det uppmärksammas av media. Det säger en hel del om vad människan kan göra. Man behöver inte vara en världsledande politiker för att kunna göra en påverkan, man behöver inte vara en känd person överhuvudtaget för att få sin röst höd. Det enda som krävs är att man pratar, eller ropar, och därefter se hur många som lyssnar och tar till sig. Man behöver inte vara en grupp människor -- det räcker att man är ensam. Vi bär alla någon form av styrka inom oss, men alla dessa styrkor är olika beroende på individen. Vi har alla olika förmågor som gör oss unika. Det finns ingen förmåga som är mindre värd än en annan förmåga. Vi är alla olika till sättet att vara människa, och det gör att vi är mycket starkare tillsammans än ensam.

Carro skrev ett inlägg, någonting hon gjorde själv för att påpeka att ordet fest har blivit en synonym till liv. Det är någonting som växt fram bland ungdomarna, och det är någonting som pressar tonåringar till att supa sig fulla på sprit bara för att inte få stämpeln. Det var inte meningen att såhär många skulle reagera, men det gjorde vi -- vi har sagt ifrån nu, och vi har lyckats göra en påverkan.
Man behöver inte vara den bästa skribenten för att kunna göra en påverkan. Man behöver inte vara den bästa retorikern för att kunna göra en påverkan. Man behöver inte vara den smartaste människan på Jorden för att göra en påverkan. Det enda som krävs är att man har en bra ståndpunkt. Vi människor bär alla på olika typer av styrkor och förmågor inom oss, och ingen är mindre värd än den andra. Vi är alla olika till sättet att vara som människor, och det gör oss unika. Det gör att vi ensamma är starka, men olikheterna gör oss ännu starkare tillsammans.

Tack, Carro för att du tog upp ämnet ♥

RAW

Maten blev faktiskt god :D Förvånande, eller vad säger ni? :P

Just nu tittar jag på RAW Comedy Club. Jag har faktiskt sätt fram emot andra säsongen, och vi har roliga komiker här i Sverige, men det blir överdrivet när man hela tiden ska driva med andra personer. Jag kan vara rolig, och jag driver med mig själv och situationerna jag hamnat i -- om man hoppar på någon annan handlar det alltid om att den personen är fet, har konstig dialekt o.s.v. Hur ofta räknar man med att man ska säga att man själv är fet utan att låta misserabel? Jag brukar kalla mig själv för knubbsäl, och det kan vara lite roligt. Hur många räknade med att jag skulle säga:
"Jag funderar på att klä ut mig till Michelinmannen eller Heffaklumpen"?
Det blir inte så mycket som blir roligt, och ibland går det alldeles för långt. När blev det kul att göra narr av en annan person?


Okej, jag ska inte skriva på -- jag ska fortsätta titta, och jag klagar säkert senare.
Vad har ni för er? ♥

 

Måndag

Hej :)
Jag är riktigt trött nu, så jag kommer inte skriva så mycket -- jag orkar inte skriva så mycket.
Jag åkte till skolan för att skriva religionsprovet. Jag tror att det gick bra även om jag var tvungen att chansa på några. Det som var lite synd var dock att man inte kunde föra en diskussion på någon av frågorna utan att ta omvägar.
Jag åkte vidare till Farsta för att fixa pengar till tatueringen (tänk att det bara är två dagar kvar tills jag skaffar den), och jag passade även på att köpa en ny väst (impulsköp) och en wok (det var ett måste -- den vi hade innan kunde man mer eller mindre inte använda längre).

När jag kom hem var det bara att köra igång med städningen, och mamma blev irriterad på mig för att jag inte hade blivit klar när hon kom hem. Samma visa igen med andra ord -- hon sade att hon inte kunde lita på att någonting blir gjort om hon själv inte gör det. Jag måste dock säga att jag är klar med städningen, jag har precis blivit klar med maten (jagt har inte ätit något sedan halve ett-tiden, så ni kan förstå hur hungrig jag är) och ska knalla iväg för att äta. Jag testade att woka ihop lite grönsaker, nudlar och räkor. Det var lite synd att Ica inte hade så många av de grönsaker som jag ville ha. Det finns såklart påsar med asiatiska grönsaker, men jag ville göra allt från grunden. Jag hoppas att det blev gott -- det brukar gå åt helvete när jag testar att laga en ny rätt, och den här rätten gjorde jag mer eller mindre på måfå. Det kan inte sluta bra...

God morgon ^^

Hej ^^
Jag börjar inte förrän halv två, så just nu sitter jag här hemma och äter lite lunch.
Det blev lite väl sent igår när jag satt med projektarbetet, men den första boken är i alla fall utläst, vilket är bra. Det som är mindre bra är att jag pluggade till kvart över tre i natt, och att min syster väckte mig när hennes mobil ringde. Det tar ett tag för henne att svara, och när hon väl svarar pratar hon riktigt högt. Jag bad henne vara tyst, och då säger hon "Nu vill Lisa att jag ska vara tyst". Det är klart att jag vill att du ska vara tyst när försöker ligga och sova!!

Jag är lite sur över det, men jag är glad över att jag kunde somna om lite snabbt. Tills hennes mobil ringde igen. Kan man inte ha den i en ficka eller något istället för på byrån i hallen, precis utanför mitt rum? Det är inte så svårt, och om man inte har några fickor kan man åtminstone ha den med sig.
Aja, jag ska sluta klaga -- inte för att jag någonsin kommer kunna sluta klaga, men jag är hungrig och vill äta.

Ha en bra måndag ♥

Fortsättning följer...

Det här blir mitt sista inlägg innan jag går och lägger mig. Det är faktiskt mitt nionde för dagen -- eller dygnet snarare. Ska man ta det på ett bra eller dåligt sätt?
Även om det är mitt sista inlägg innan jag kryper ner i min säng, ner i värmen (jag blir sömnig av enbart tanken), måste jag försöka plugga lite till. Jag måste läsa igenom sidorna i boken ytterligare en gång till för att verkligen få in det i skallen. Jag ska även fortsätta med projektarbetet som börjar få ett bra flyt nu. Jag hoppas att jag kan hitta en balans mellan allt -- mellan skolan, läxor och mitt sociala liv med kompisar. Även om mitt liv inte är så socialt i vanliga fall kan jag inte låta skolarbetet ta över, och jag kan samtidigt inte låta kompisar och/eller nöjen tar över.

Önska mig lycka till med pluggandet...

Veckans fråga

Självförtroende för mig innebär som sagt var att man litar på sin egen förmåga -- att man inte behöver få bekräftelse från andra kring sin omgivning för att må bra.

Men vad innebär självförtroende för er -- vilken betydelse har det ordet för er?

Självkänsla

Självkänsla är någonting som många saknar och något som många vill ha. Hur många vill inte kunna känna sig säker med sig själv oavsett hur man ser ut, vad man har på sig och hur man är som person överhuvudtaget. Ett litet problem är dock att alla har olika definitioner av ordets innebörd -- för mig handlar självkänsla om att man respekterar sig själv och att man utefter det känner sig säker med den man är.
Många andra anser att det handlar om att man ska kunna känna sig attraktiv, men hur kan man känna sig attraktiv om man inte respekterar sig själv?

Jag, My och Asia började prata lite om självkänsla, och jag blev intresserade av vad de hade att säga. Den ena sade att hennes självkänsla satt i håret, och den andra svarade piercingen. Det jag blev intresserad av var att de sade att deras självkänsla sitter i något som är materiellt, och om jag ska vara ärlig känns det ganska ytligt. Man kan inte säga att ens självkänsla sitter i något som man kan förlora -- man kan förlora sin hårfärg och hålet där piercingen satt kan växa igen. Om självkänslan sitter i dessa saker, hur känner man sig när dessa saker "försvinner"?
Det är en sak om man känner sig bättre med sig själv tack vare någonting man har, men det är itne självkänsla. Det är någonting som man har inom sig -- det är vad man anser om sig själv. Om man respekterar sig själv kan man må betydligt bättre. Jag respekterar mig själv, och därför anser jag att jag har bra självförtroende trots att jag inte ser mig själv som attraktiv. Man behöver inte gå runt och tycka att man är den snyggaste personen i världen för att kunna vara nöjd med sig själv, och det är väl ändå det som är det viktiga?

Samtidigt är det synd att man inte ska behöva se sig själv som snygg -- vi ser alla bra ut på ett eller annat sätt, så vi ska egentligen inte behöva den typen av bekräftlese. Det är också synd att man kopplar ihop självförtroende med utseende nu för tiden när det handlar om så mycket mer. Ska man inte kunna ha bra självförtroende för att man är smart? Ska man inte kunna ha bra självförtroende för att man har principer? Är det enbart utseendet som gäller?
Jag svarar nej på samtliga frågor. Om man lyssnar på bara ordet i sig -- självkänsla. Det innefattar det man anser om sig själv. För mig handlar självförtroende mer om att man har förtroende för sig själv -- att man kan lita på sig själv, och sin egen förmåga. Man måste lita på att man inte är värdelös, ful, korkad eller vad det nu kan vara.


Det är tack vare er som jag har fått förtroende för mig själv <3









Tacos

Vi har bestämt oss för tacos, och just nu står My och lagar till det. Jag ska börja skära upp grönsaker och sådant så fort jag är klar här -- köttfärsen måste hinna få lite färg först, och jag tänkte att det här var ett bra tidsfördriv. Det var faktiskt länge sedan jag åt tacos, men jag skulle vilja testa "orginalet" -- jag är säker på att det är godare i Mexico än här i SVerige -- jag gillar stark mat, och med tanke på att vi i Sverige inte är vana vid starka kyddor har man tagit bort en hel del för att det ska kunna vara ätligt.

Lukten börjar sprida sig nu, och jag måste tacka Linn för förslaget (även om det inte var medvetet).
Tack så mycket, Linn ♥



Middag?

Jag läste klart för inte alls länge sedan. Det blev lite mer intressant mot slutet när man tog upp reformationen och upplysningstiden. Man tog även upp korstågen till Jerusalem, men det stod bara ett stycke om det. Det är synd att man inte tar upp de kristna korstågen när man tar upp kristendomen, men det kommer säkert mer i kapitlet om islam.

Just nu funderar jag på vad man kan ta till middag, men det är svårt. För det första är det tre personer som ska äta här (om inte Asia väljer att äta med oss -- då blir vi fyra ^^), varav en av dem är på jobbet, varav en sitter i sitt rum och tittar på TV och den tredje sitter i sitt rum bredvid framför datorn. Gissa vem jag är av dessa tre.
Jag känner faktiskt för att laga mat, men jag orkar inte riktigt med det. Jag känner för att äta pizza, men det känns så uttjatat. Jag känner för kinamat, men jag orkar inte åka hela vägen till Farsta. Micromat är lätt att fixa till, men det är så fantasilöst och det smakar inte ens gott.
Jag är egentligen sugen på allt, så jag kan inte bestämma mig för vad jag vill ha. Istället sitter jag här och dagdrömmer om en buffé med all den mat jag älskar (asiatiska rätter, medelhavsrätter och mexikanska rätter samt coca-col -- jag var bara tvungen att lägga till det där sista xD).
Med tanke på att vi alla tre gör olika saker kan vi inte komma överens om vad vi kan fixa ihop med tanke på att alla inte kan "närvara" vid beslutet. Jag hade faktiskt en tanke om att woka lite nudlar, några räkor, kanske lite kyckling och grönsaker, men vi har ingen wokpanna som kan användas utan att allt bränns fast i bottnen. Det blir inte heller bättre av att My varken gillar räkor eller grönsaker.

Jag måste springa ner till Ica nu -- My är där nere tillsammans med Asia, och de ska tydligen köpa mat. Bra att vi inte vet vad vi ska äta...

Paus

Hej ^^
Jag tänkte på att ta en paus mitt i allt pluggande -- inte för att det går så bra överhuvudtaget, men det får man helt enkelt leva med. Vad annars kan man göra?
Jag har knappt kommit lite mer än halvvägs nu -- det är ganska jobbigt att läsa 70 sidor om kristendomen. Det var intressant i början, men efter 30 sidor har man inte kommit särskillt långt i "berättelsen" och det blir jobbigt att läsa (jag ska försöka bättra mig på den fronten). Det blir inte heller lättare av att My tittar på Ronny och Ragge i rummet bredvid med högt ljud på, och med högtalarna inkopplade i TV:n. Ännu värre blir det när min mage kurrar och jag börjar tänka på en stor matbuffé (mmm, mat...).

Jag måste verkligen återgå till studierna nu. Jag skriver mer när jag är klar (som om jag ens behöver berätta det).

God morgon ^^

Det blev rätt sent igår, så jag vaknade för knappt en timme sedan. Jag tror att vi alla kan konstatera att jag inte är en morgonmänniska.
Det var meningen att jag skulle försöka få en del av projektarbetet gjort -- jag har verkligen börjat komma igång nu, och det var på tiden. Jag har snart läst ut den första boken, och ska börja på den andra. Det är så svårt att veta vad man kan ha med, och man bör sålla ut, men jag tror att jag har lyckats rätt bra med den första boken.
Det var inte meningen att jag skulle börja skriva om mitt projektarbete (det ingår i arbetet i sig att göra det, så det känns lite onödigt att göra det här också :P). Det var meningen att jag skulle berätta att det rengnar ute, och att det suger. Å andra sidan ska jag städa här hemma, så det är ingen fin dag jag missar. Men det hade faktiskt varit kul med lite sol så att man blir mer motiverad till att avsluta allt snabbare.

Lovet är slut, mer eller mindre, och det suger det också. Vi har tydligen religionsprov imorgon (man fick välja mellan att antingen skriva ett prov eller ett arbete -- jag valde det första), och det visste inte jag. När vi fick reda på uppgiften sade läraren att det var torsdag som var "slutdatumet". Jag har visserligen missat lite i skolan, men man kan väl åtminstone skicka ut mail för att berätta att datumet är ändrat så att man vet om det.
Jag har som tur var boken här hemma, men jag har int pluggat någonting på det då jag fokuserat på projektarbetet -- jag trodde att jag var ledig imorgon, så jag hade tänkt att läsa in kapitlet då. Just nu ser det ut som att jag kommer få det rätt stressigt. Trevligt...

Jag har en del att göra idag, så det är nog bäst att jag sätter igång.
Hoppas att ni får en bra dag ♥

Trafficking

Trafficking är ett av det allvarligaste probemen som finns på Jorden. När jag tänker efter är det faktiskt det största problemet på Jorden. Finns det något värre än att personer säljs mellan flera olika länder, mellan flera olika personer för flera olia ändamål? Det är vanligt att man kopplar trafficking till påtvingad prostitution, men det handlar även om slavar som tvingas utföra andra typer av arbeten bortsett från de sexuella, barnsoldater m.m.
Det är så otroligt många som drababs av det -- man uppskattar att upp till 600 000 - 800 000 människor drabbas per år. 600 000 människor som säljs vidare världen över, och detta är "enbart" för de sexuella syftena. Det är främst kvinnor (många unga, och det finns många som inte ens blivit myndiga) som drabbas, men det händer att även barn under femton år drabbas.


600 000 människor säljs vidare från män till män. 600 000 människor tvingas stå ut med våldtäkter flera ånger om dagen. 600 000 människor blir dagligen exponerade för könssjukdomar, och de riskerar att bli dödade när de uppvisar tecken på könssjukdomar då de inte längre kan tjäna sitt syfte. 
Många tror att detta enbart sker i Afrika, Asien och kanske Östeuropa, men trafficking -- människohandel -- är en global handel. Även folk från Sverige drabbas -- jag läste någonstans att bortåt 600 svenska kvinnor drabbas varje år. Detta är inget man brukar läsa om i tidningen. Man uppmärksammar inte att detta existerar över hela Jorden, och det har gjort att man inte är lika försiktig. Bara för att vi bor i Sverige betyder det inte att vi inte ska vara försiktiga och tro att det aldrig kan hända oss med tanke på att det enbart händer i u-länder. Även om det är flera kvinnor som förs in i Sverige än vad som förs ut måste man ha i åtanke att man själv an bli drabbad vilken dag som helst.
Jag är ledsen över att jag fick det att låta som import och export, men det är just det vad det är -- säljarna och köparna bryr sig inte om personerna. De bryr sig om pengarna och "varan" -- för dessa personer har offren inte ett högre affektionsvärde än en mobiltelefon. Man ses som en sak istället för en varelse med känslor, en person som kan känna fysisk som psykisk smärta.
Majoriteten av befolkningen tänker på våldtäktsoffret som det står om i tidningen, eller som det pratas om på TV och tänker att det är vidrigt och hemskt. Tänk er kvinnor som blir våldtagna tio gånger per dag under perioder som kan vara i veckor innan man tar en paus då man åker vidare till nästa ställe. Är inte det minst lika vidrigt? Ändå pratar man inte om dem. Om man ser dem tar man för givet att de är prostituerade av egen vilja och därför är de slampor som själva försatt sig i den situationen. Men även om de är prostituerade av egen vilja, förtjänar de fortfarande inte hjälp? De går trots allt så passlångt för att kunna få pengar att kunna klara sig...


Det finns de tjejer som tvingas sälja sig själva på bordeller där, som jag har förstått det, sjukdomar sprids betydligt lättare.

Det är inte ovanligt att barn kidnappas och säljs vidare som slavarbetare. Detta sker även vuxna, men det är lättare att kidnappa barn om föräldrarna inte har uppsikt. Om barnen är ute och leker är de ett lätt byte för kidnappare -- barnen kan inte göra motstånd, och med tanke på att de kommer bekifrån har kidnapparna ytterligare ett övertag.
Det är även många barn som söker arbete för att kunna samla in pengar, och detta utnyttjar fabriksägare. Barn tar inte mer i betalt, och därför kan fabriksägarna ha kvar barnen på arbetsplatsen i flera timmar för att sedan ge dem en skitlön. Detta är också en typ av slaveri som försigår, och många barn arbetar ihjäl sig för att de inte klarar av att arbeta 14 timmar i sträck för att sedan få jag vet inte hur lite pengar. För att kunna försörja sig behövs betydligt mer än det, och jag kan se tydligt framför mig hur barnen arbetar trots att de skadat sig och trots att de blivit sjuka. De måste fortsätta arbeta oavsett vad.
Tror ni att dessa barn får någon vila när de sedan kommer hem? Det tvekar jag på. Jag är övertygad om att de måste hjälpa till i hemmet, och jag tvekar på att de sysslorna är lätta. Vi klagar väldigt mycket över att ta hand om disken efter oss, över att bädda våra sängar och hjälpa till med att städa. Tror ni att dessa barn har det så lätt? Det gör verkligen inte jag då jag vet att det finns de familjer som måste driva gårdar med boskap för att få sin vardag och ekonomi att gå runt. Jag är riktigt tveksam till att barnen får någon vila direkt när de kommer hem om jag ska vara ärlig, men det kanske bara är en fördom jag har.


Inte nog med att barnen tvingas till denna typ av arbete -- många blir även misshandlade, och det finns fall är barnen kedjats fast vid sin plats för att inte kunna fly.

Vi vet alla vad barnsoldater är, men hur många vet vad det innebär? Hur många vet hur det är att vara barn och tvings skjuta ihjäl någon för första gången som tio år, om ens det?
Alltför många vet hur det är -- alltför många barn vet hur det är att hålla i ett vapen, alltför många barn vet hur det är att avfyra det mot en annan person för att sedan se hur deras blickar blir tomma i takt med att de dör. Alltför många barn lever med skuldkänslor över att ha dödat en annan människa -- att ha tagit en förälder från ett barn, ett barn från en förlder, en syster från en bror etc. Alltför många barn har mardrömmar om detta och mår psykiskt dåligt till följd av detta. Alltför många barn tvingas att lämna sin barndom bakom sig innan de fyllt tio år för att därefter tvingas att tjäna en militär kraft.
I västvärlden växer många barn upp alldeles för snabbt -- alltfler lämnar sin barndom bakom sig för att bete sig mer vuxet för att det är det de tror förväntas av dem. Alltför många barn börjar regebundet att sminka sig varje morgon trots att de är 10-11 år gamla.
Jag klagar en hel del på att jag har fått växa upp alldeles för tidigt, men när jag tänker på vad barnen som tvingas bli soldater går igenom varje dag blir jag nästan äcklad med mig själv som inte kan uppskatta det jag har. Jag kan i alla fall lägga det här bakom mig och blicka framåt. Hur kan barnsoldaterna blicka framåt? Hur kan dessa barn komma undan skuldkänslorna och blicka framåt utan att vara medvetna om att de berövat en annan människa hennes framtid?


Barnsoldater har använts ofta i samband med inbördeskrig då militära grupper försöker ta över makten i landet.

Poltiker pratar väldigt ofta om att kris efter kris måste lösas, att krig efter krig måste få ett slut och att handel länder emellan måste stärkas. Hur många politiker fokuserar på människohandeln? Jag har hört enbart en person ta upp frågan, och det var en person som höll föreläsning för oss i skolan inför valet till Europaparlamentet. Jag är glad över att en person tog upp frågan, men det är synd att han är den enda som jag hört nämna det. Hur kan man fokusera på krig när det inte är det största problemet? Man kan fly från krig, även om det är svårt, men hur ska man fly från människohandeln när man redan är fast? Det är mer eller mindre omöjligt. Det är också ett krig, men det är ett krig som inte sker lika offentligt och som många glömt bort. Det sker inga självmordsbombningar inom människohandeln, och man finner inte 50 döda människor liggandes på marken när det gäller handeln. Man har inget att rapportera om, och därför är det lätt bortglömt. Det betyder dock inte att det inte existerar -- det är den mest lönsamma handeln som jag känner till, men det är också den handel som är den mest skadliga. Människor förvandlas till en vara som man utnyttjar -- de vanligaste är i form utav slavarbete, barnsoldater eller sexslavar. Människor säljs för höga summor pengar, och den summan ska offren själva arbeta igen.

Jag läste en bok som handlar om just människohandel. Det handlar om en flicka från en fattig by i Ryssland som hamnar i dessa banor. Hon säljs av en man som hon träffat av en slump på en bar och som hon sedan börjat dejta.
Hon förstår inte vad som händer när utbytet sker, men hon får reda på det när hon kommer till köparens bostad i Estland. Hon får sedan höra att hon måste arbeta för att betala tillbaka de pengar som spenderats på henne, och hon tvingas till prostitution. Hon blir ständigt misshandlad, och hon det kommer ständigt nya omkostnader som gör att hon måste arbeta mer. 
Det vidriga med den här boken är att det i många fall står i detalj vad som sker -- jag grät flera gånger, och tänkte på alla de människor som ständigt utsätts för detta. 



Hur kan vi prata om våldtäktsoffer utan att nämna dessa offer? Hur kan man nämna krig utan att nämna barnsoldaterna? Hur kan vi prata om långa arbetsdagar när det finns barn som jobbar 14 timmar om dygnet för en skitlön för att vi i väst ska kunna få kläder?

  

Typiskt mig...

Hej ^^
Den senaste timmen har jag sprungit runt i hela lägenheten för att försöka hitta min ring. Det är ett av mina favoritsmycken -- den är silvrig och har ett mönster av flera cirklar. Det är svårt att förklara, men jag gillar den och nu är den borta.
Vill ni höra något ironiskt?
Jag lägger den alltid på ett speciellt ställe i min bokhylla för att den inte ska försvinna. Kul att den försvinner också...

Jag brukar inte bry mig om saker som försvinner, men jag gillar verkligen den här ringen, och jag känner mig så korkad som lyckas tappa bort den trots att jag lägger den på ett speciellt ställe. Jag har kollat runt i alla tänkbara fickor, på golv, bakom och nuder min säng... Jag tittade t.o.m. under badkaret vid ett tillfälle, men där var den inte. Jag vet faktiskt inte om jag ska vara glad eller ledsen över det. Jag antar att jag är något lättad -- golvet under badkaret är lång ifrån den renaste ytan här hemma, och det säger en del nu när vi inte har städat på ett tag.

Men vad har jag haft för mig under dagen?
Jag åkte in till Söder tillsammans med mamma för att ta en fika. Jag har aldrig förstått mig på de människor som abslout måste åka in till själva staden för att ta en fika -- det finns otrolitg bra ställen på Söder. Jag antar att det beror på att många anser att det är mer "skabbigt" inne på Söder än i stan, men den enda relevanta skillnaden är priserna. Jag har ingen lust att betala över 20 kronor för ett litet glas cola om jagska vara ärlig.
Jag har inte gjort så mycket under tiden då jag varit hemma, men det är skönt att bara ta det lugnt. Många anser att man måste festa när det är storhelg som Halloween och nyårsafton, men varför kan man inte bara njuta av stunden? Man lever inte livet om man festar enligt mig. Man missar så mycker mer då -- man spenderar mer eller mindre halva sin tid på att dricka, och den andra halvan går åt till att hantera baksmällan.
Jag har aldrig festat, och många tycker att jag är tråkig p.g.a. det, men å andra sidan har jag aldrig blivit full och jag har aldrig blivit bakfull. Är inte det bättre?