Året som gått

Alla verkar ha besvarat dessa frågor, så jag tänkte göra samma sak ^^

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Japp, en hel del faktiskt ^^
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade bara ett, så ja :)
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte vad jag vet...
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, och det är jag glad över.
5. Vilka länder besökte du?
Grekland
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
En solig skolavslutning
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
24 oktober (Muse-konserten) <3
8. Vad var din största framgång 2009?
Att jag blev mer självsäker
9. Största misstaget?
Att jag lät mig sj'lv tro att jag var anledningen till varför begick självmord
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Om man säger så här -- jag är mer klumpig än Bella i Twilight-serien, och jag är sjuk nu xD
11. Bästa köpet?
Konsertbiljetten
12. Vad spenderade du mest pengar på?
I stort var det kläder, men mobilen var definitivt det dyraste jag någonsin har köpt. Kameran kommer på en andra plats.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Definitivt :D
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Muse - Uprising, Beyoncé - Halo, The All -- American Rejects - Gives You Hell
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, men det har såklart kommit dagar som varit betydligt sämre i år jämförelsevis med det förra.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Badat under sommarlovet
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat och hakat upp mig på allt.
18. Hur tillbringar du julen?
Med enbart familjen -- mamma och syrran ^^
19. Blev du kär i år?
Nope
20. Favoritprogram på TV?
Grey's Anatomy
21. Bästa boken du läste i år?
Wuthering Heights
22. Största musikaliska upptäckten?
Muse och Kings of Leon
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En varm och solig sommardag med kompisar och familj :D
25. Något du önskade dig men inte fick?
En födelsedagstårta xD
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Åkte till Riddarholmen tillsammans med My, Linn och Tessan innan jag träffade familjen på "Greken på Hörnet".
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Förmodligen, men jag gillar året som gått om jag ska vara ärlig ^^
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Varierande
29. Vad fick dig att må bra?
Vännerna <3
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Det ni ;)
31. Vem saknade du?
Pappa
32. De bästa nya människorna du träffade?
Oj... Den var svår... Jag har träffat så många nya människor nu under året som alla är helt underbara, och de kommer från helt olika kretsar också.

Nyårslöften

Med tanke på att det är nyårsafton och allt, så tänkte jag lägga upp nårslöftet för i år, och de kommande. Det var faktiskt första gången jag skapade nyårslöften för ett år sedan, och jag måste säga att jag lyckades rätt bra.

2009
- Våga pröva nya saker så fort chansen dyker upp

Som jag sade har jag lyckats ganska bra med detta -- jag har testat på nya maträtter (bl.a. sushi), klädaffärer, stilar (klädmässigt och musikmässigt -- dessa har suttit faktiskt suttit kvar) och jag började som sagt var blogga (det var definitivt någonting nytt för mig).

Jag hade inte så många nyårslöften för detta år, men listan har blivit längre.

2010
- Satsa allt nu den sista terminen i skolan
- Få en mer aktiv blogg (och försöka komma över 30-gränsen gällande unika besökare)
- Att bli vegetarian, eller alternativt ha en vegetarisk månad
- Att våga ta risker (inom vissa ramar -- aldrig att jag hoppar fallskärm!!!)
- Tatuera mig
- Resa utomlands
- Vara mer tolerant gentemot andra människor
- Att försöka lita mer på min egen förmåga -- jag har märkt att jag (tydligen) kan mer än vad jag inser
- Inte ta någonting för givet


Mytcket av det här är ytligt, men jag behöver någon form av riktlinjer för att fullgöra allt detta. Jag har skrivit ner alla saker jag vill få gjort under 2010, och jag vill verkligen se till att dessa punkter bockas av.

Vad har ni för nyårslöften?

Intresseväckande?

Bloggvärlden handlar till största del om vardagen och mode, men det verkar även som att bloggkrig har blivit något populärt mellan de större bloggarna. Man hackar ned på varandra för att man inte delar samma åsikt om t.ex. lös etc. Jag har faktiskt hört talas om ett sådant bloggkrig, och det var inte minst sagt patetiskt när jag fick reda på det. Man försöker verkligen provocera sig upp bland läsarna -- ju mer provocerande man är desto mer populär blir man.

Även modebloggar är uppmärksammade, och det finns ett visst intresse där, även för mig. Problemet är att det finns för mycket mode bland bloggarna nu för tiden -- det är inte längre intresant, men däremot tjatigt om ni frågar mig. Det handlar inte så mycket om att inspirera nu för tiden utan att påpeka vad som är "rätt och fel" att ha på sig. Jag håller med om att det finns klädesplagg man ska hålla sig så långt borta från som möjligt, men i stora hela tycker jag att man ska acceptera folks olika stilar och låta de vara.

Man märker även när man loggar in på blogg.se att det är moderelaterade inlägg som är regerande -- det är de som oftast kommer upp på hemsidan, och det stör jag mig lite på. Jag gillar att blogga med blogg.se, men det irriterar mig att man prioriterar moderelaterade inlägg då jag vet att det skrivs så många andra inlägg som har av större betydelse. Jag vet att det kanske inte är intressant att läsa om mina åsikter kring trafficking och HIV/AIDS, men det är tyvärr så det ser ut i nuläget -- folk dör i sjukdomen, och människor säljs hit och dit utan att man direkt uppmärksammar det. Man tror att sådant inte ska hända en själv tills den dagen kommer. Genom att uppmärksamma problemet kan man motverka det, eller hur? Men nej då, tydligen är mode så otroligt mycket viktigare.

Förlåt att jag är så sur nu, men jag mår skit och är på dåligt humör -- det är klart att detta inte gör saken bättre. Det finns många dåliga bloggar i toplistan. Det är bl.a. bloggar som gör vad de kan för att provocera fram läsare för att sedan betraktas som blonda idioter -- enbart för att kunna bli kända. Jag blir irriterad över att dessa bloggar har fått en stor skara läsare att skribenterna (om man ens kan kalla dem för det) blivit kända. Det finns betydligt bättre människor som förtjänar den uppmärksamheten betydligt mer. Vad är det som hindrar dem? Jo, att de har vettiga åsikter och synpunkter.

Jag säger inte att alla stora bloggare är dåliga, eller att de inte förtjänar uppmärksamheten, men jag skulle gärna vilja se att Kissies blogg hamnade under "topp-linjen". Hon kanske är snäll och smart som person, men jag förstår inte hur hennes skrivande kan ha lockat så många läsare.
Jag kan inte säga att min blogg är den mest intressanta -- jag vet att läsare vill ha flera bilder, men jag kan tyvärr inte lägga upp bilder på måfå för att tillfredställa andra. Jag trodde att det skulle räcka med att lägga fram synpunkter, åsikter och bra resonemang för att väcka något intresse, och jag antar att jag har gjort det till viss grad. Jag trodde bara inte att det var ett krav på att man måste vara mer eller mindre IQ-befriad för att komma upp till toppen (igen, detta gäller inte alla stora bloggare).

Man då återstår frågan -- vad är intressant i ett blogginlägg?

Årets sista städning

Hej :)
Jag har hjälpt till med städningen hela dagen. Eller, hela och hela -- jag vaknade runt 1, så jag har hjälpt till sedan halv två. Mamma håller på att dammsuga av lägenheten, men sedan är det klart. Det går verkligen snabbare när man hjälps åt -- det blir bättre också för den delen.

Det känns inte som att det redan gått ett år, men det har det uppenbarligen gjort. Än så länge är det här ett av de bästa åren jag varit med om -- jag har fått en bättre självkänsla, och en bättre känsla rörande humor (inte för att den är bra, men det har mer med mig att göra). Jag har fått flera vänner, och lärt känna flera personer. Jag besökte Greklnd för första gången, och jag tatuerade mig. Jag har även... Det är väl egentligen det som är bra som har hänt mig nu i år. Vad är nackdelarna?
Jag gick ner mängder i vikt. Många har sagt att det är bra, men bara för att man är smalare betyder det inte att man är snyggare och jag hade inget behov av att gå ner i vikt. Jag fick en hjärnskakning på ett av de mest korkade sätten, och det kommer faktiskt dagar då jag känner av smärtan (sådant är lite läskigt tycker jag).

Men hur ser mitt nyårsfirande ut idag? Tja, jag har fortfarande feber (det känns som det i alla fall, men om det är sant vet jag inte då jag inte hunnit kolla det än), så jag kommer stanna hemma och ta dt lugnt. Mamma kommer också att vara hemma, så det blir vi två. Vi kommer förmodligen se på en film tillsammans -- det är antingen det eller att vi sitter vid datorerna. Det är mest troligt att det blir det senare alternativet, om jag inte sätter mig ner och läser förstås, men det funkar ju också ^^
Man behöver faktiskt inte göra så mycket mer än så. Visst, jag hade sett fram emot att träffa kompisar -- vi hade inga planer på att festa på det sättet, utan bara hänga och ta det lugnt. Det är faktiskt det som jag ser som ett perfekt firande -- jag har aldrig förstått mig på de personer som har ett starkt behov att festa, att verkligen festa, på nyår. Det är egentligen bara en vanlig dag i mängden om man tänker efter, förutom att det är slutet på ett år och början på ett annat. En annan skillnad är fyrverkerierna, men de började några skjuta upp redan igår, så det känns inte lika speciellt längre.
 
Om man vill fira nyår kan man väl göra det på ett sätt som gör att man faktiskt kommer ihåg det istället för att dricka bort det.
"Vad gjorde du i nyår?"
"Jag kommer inte ihåg..."
Smart? Inte riktigt...

Tatuering?

Hejhej :)
Jag känner mig mer mosig än vanligt, men jag är relativt nyvaken efter nästan 1½ timmes sömn så jag får skylla mig själv lite grann.
Jag har inte kunnat koncentrera mig på svenska-arbetet idag, men förhoppningsvis kan jag skriva på det imorgon. Jag har däremot läst en del idag, och jag ska fortsätta så fort jag har skrivit klart.

Jag funderar faktiskt på att skaffa en till tatuering innan sommaren. My vill göra samma sak, så det finns en stor chans att vi gör dem tillsammans. Jag funderar på att skaffa en på svanken. Bella varnade mig för att det skulle göra ont som fan, men jag kommer göra den ändå -- det är en jag velat ha alldeles för länge för att kunna avstyra. My varnade mig för att det har blivit en "horstämpel" nu, vilket jag tycker är hemskt då svanken är ett sådant populärt ställe att ha tatueringar på.

Det är antingen den jag vill eller så blir det kollibrin på migg skulderblad. Just nu lutar det åt en förstnämnda (mitt födelseår som binds ihop med någon tribal och att det ska finnas som en kärna i mitten -- "1 9 *kärna* 9 1"). Vi får se vad det blir, men jag ska ha en till innan sommaren i alla fall. Jag har redan en hel del pengar på mitt konto, och om jag fortsätter spara kommer det inte bli några problem. Om jag samtidigt sprar de pengar jag har kontant har jag 2 000 redan där. 


 
En dålig bild jag fixade ihop lite snabbt -- texten lade jag till för att ni skulle få en inblick hur jag ville ha det. Den kommer vara black-and-grey och kanske inte nödvändigtvist en fjäril som "kärna", men det är så min idé ser ut i alla fall.

Sjuk...igen

Jag är sjuk väldigt ofta, men det var inte det jag menade med igen. Det här är faktiskt tredje året på raken jag avrit sjuk kring nyår. Som jag sade till Linn hade jag hoppats på en roligare tradition...

Jag har i alla fall feber, och jag mår fortfarande illa. Ovanpå det är det samma sak som jag känt i snart två månader nu. Om det inte redan gått två månader än...
Jag börjar allvarligt talat bli orolig nu -- jag vet inte varför jag känner mig så pass utmattad som jag gör, och skuggorna under mina ögon blir alltmer markerande. På vårdcentralen hittade de ingenting, men något måste det vara. Mamma tror inte direkt på mig, och vill skicka mig till BUP och det är det jag tycker är jobbigast. Inte nog med att man inte vet vad det är -- mamma tror inte ens på mig. Hon tror mer eller mindre att jag spelar för att få uppmärksamhet, eller något. Tro mig, om jag ville ha uppmärksamhet skulle jag skaffa en helkroppstatuering. Jag skulle kanske till och med bleka sönder håret, prata in i en kamera som en blåst jag vet inte vad och trycka upp brösten i kameran på varenda bild jag tar av mig själv. Det skulle vara mer effektivt om et var uppmärksamhet jag var ute efter, eller vad säger ni?
Om det var sympati jag var ute efter skulle jag säkert raka av mig håret och säga att jag är cancersjuk. Okej, nu överdrev jag, men ni förstår säkert min poäng.

Jag vill inte ha uppmärksamhet, och jag vill definitivt inte ha sympati. Jag vill bara få ett svar och jag vill att man ska ta mig på allvar istället för att anta någonting utifrån de fördomar man har om mig.

Trafficking del 2

För snart två månader sedan skrev jag om trafficking, och jag hade hoppats på att det skulle ha uppmärksammats då det är ett sådant stort globlat problem. Man tror att det inte ska kunna drabba ett land som Sverige, men enligt en bok jag läste för några år sedan drabbas bortåt 600 svenskar varje år av detta. Detta är såklart bara en uppskattning då mörkertalet är ännu högre.
Vad innebär trafficking egentligen? Det innebär att människor säljs. Man pratar främst om kvinnor och barn som utnyttjas och säljs för sexuella ändamål, men det kan också handla om slavarbete och många barn säljs som barnsoldter. Något som jag också tänkt på är att många har en bild av att trafficking enbart sker över gränser, men det sker även inrikes. Det är därför man är osäker på hur många personer som faktiskt drabbas.

Förra gången jag skrev berättade jag lite om alla dessa typer, men nu tänkte jag fokusera på de kvinnor och barn som säljs för sexuella ändamål. Det är besläktat med prostitution, men vad är skillnaden melan dessa egentligen?
Jag vet inte riktigt, men enligt mig handlar prostitution om att man säljer sig själv medan trafficking handlar om att sälja andra. Hallickar utgör därför en stor roll när det handlar om trafficking.

Om man ser en prostituerad på gatan är det enbart en hora man ser -- man ser int kvinnan bakom utstyrseln. Det är inte ovanligt att hon har en hallick som tvingar henne till detta, och att det sedan är han som ska ha hälften av det hon tjänar in. "En hora är en hora" (citat från "Flickan som lekte med elden"), eller hur?
De män som sedan köper kvinnorna använder int alltid skydd, och vad tror ni händer? Jo, kvinnorna riskerar att bli drabbade av könssjukdomar -- klamydia, gonorré, HIV... Jag har inga bevis för detta (jag var bara tvungen att få det "sagt"), men helt ärligt tror jag att det finns kvinnor som mördas av sina hallickar då de får en könssjukdom. Anledning? För att kvinnorna inte är "brukbara" -- man kan inte sälja dessa kvinnor vidare och tjäna pengar, och man kan inte heller låta dem söka vård själv för då skulle ju sanningen ut.

Man objektivfierar kvinnan på det mest extrema sättet -- inte nog med att man säljer henne som en vara, man kastar bort henne då hon inte är "brukbar" längre. Man behandlar kvinnor på samma sätt som en leksak -- när leksaken går sönder och man inte längre kan leka med den kastar man helt enkelt bort den för att därefter leta efter en ersättning.
En annan jämförelse är hur man behandlar kvinnorna -- hur många gånger slänger man inte leksaker i marken, slår dem mot någonting utan att bry sig om repor samtidigt som man ser till att de inte går sönder? På samma sätt kan kvinnorna behandlas -- det finns kvinnor som blivit misshandlade, grovt misshandlade också, men som inte dött eller blivit så pass skadad att man inte kan sälja henne vidare.

Som jag skrev -- man dömer prostituerade alltför snabbt allför hårt utan att veta hennes bakgrund. Hon kan ha blivit tvingad till det livet, hon kan ha fått utstå misshandel av högsta grad, hon kan ha blivit våldtagen om och om igen och hon kan riskera att åka på en könssjukdom som kan bli hennes död genom mord. Alla fall är såklart inte lika extrema som detta, men man måste ändå ha i åtanke att det inte var ett val man själv gjorde -- det var någonting andra valde åt henne.

Det finns såklart de kvinnor som självmant säljer sig själva, men hur många bryr sig om anledningen bakom det? Många skulle göra nästan vad som helst för att kunna få pengar och överleva. Det finns de som begår stölder och rån och det finns andra som prostituerar sig själva. Ska man verkligen döma en kvinna så hårt för att hon är desperat efter en lösning och gör någonting drastiskt, någonting extremt? 
Som ag tidigare skrivit dömer man de prostituerade mer än torskarna -- det är de som säljer sig själva som får ta den största smällen i samhället även om det är torsken som köper sex. Tydligen är det mer skamligt att sälja sin kropp än att köpa den.
Det är någonting som verkligen inte stämmer här...



För er som vill läsa den första delen hittar ni den här

För er som vill läsa boken Såld -- en bok som handlar om en tjej som hamnat i trafficking. Det är en självbiografi som berör en på djupet. Jag har läst den en gång för två år sedan, men jag kommer tydligt ihåg hur hon behandlades och hur hon kände sig. Den kan man i alla fall beställa här till ett bra pris.

Update

Hejhej ^^
Jag borde nästan skriva "God morgon" då jag vaknade nyss. Jag borde verkligen gå och lägga mig så sent som jag gör, men jag har precis börjat läsa Millenium-trilogin och jag kunde inte lägga ifrån mig boken. Jag påbörjade den igår (eller var det nu inatt?) och jag har redan kommit en bit. Jag har i och för sig en större bit kvar av boken, men det tar man igen på nolltid. Förhoppningsvis... Jag har fortfarande Romananalysen till svenskan att skriva -- inte bara skriva klart, men också påbörja. Jag vet vilken bok jag ska skriva om, och det är något jag vetat om i några månader nu, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva. Så är det hela tiden med mig och skrivning -- jag vet aldrig hur jag ska påbörja, hur jag ska inleda texten, men när jag väl gjort det flyter allt på.
Det dumma med den här uppgiften är att vi inte fick någon beskrivning på vad man skulle ha med -- visst, det är bra att kunna skriva fritt, men det skulle hjälpa om man fick några hjälpmedel. Det hade varit bra om vi fick med ämnesområden som skulle kunna leda oss på rätt spår (okej, leda mig på rätt spår). Förra gången vi skulle göra en bokanalys fick vi två sidor med områden som skulle mede, och det är för mycket -- man var tvungen att kämpa för att få med allt. Egentlign räcker det med tre-fem punkter som kan vara ledande. Förstår ni vad jag menar?

I vilket fall som helst ska dagen spenderas med att skriva den. Det är i alla fall det jag hoppas på, men jag vill så gärna fortsätta läsa boken. Det är rätt ironiskt att jag vill skippa att skriva en bokanalys för att kunna läsa en bok. Jag är en konstig person, jag... Men jag måste själv medge att jag gillar det.

Så, det var dagens planering (vi får se hur väl den håller), men jag har gårdagen kvar att berätta om  (förlåt att det blir så mycket, men det här blir kort).
Jag åkte som sagt till Farsta tillsammans med My, Bella, Linn och Tessan för att bl.a. kunna utnyttja mellandagsrean. Jag hittade faktiskt ingenting på rean, vilket jag var lite ledsen för, men det är inte hela världen. Jag gick inte från Farsta tomhänt -- jag hittade ett par underkläder och en stickad tjocktröja. Jag lyckades även köpa en ny mobil -- det blev inte den jag hade riktat mig in på från första början då jag hittat en annan jag gillade bättre. Tyvärr hade man inte kvar den i lager på OnOff, så jag ska hämta ut den troligtvist nästa vecka (i bästa fall den här veckan, men det tvekar jag på då nyårshelgen kommer).
Men detta var inte gårdagens höjdpunkt -- jag var tvungen att ta ut pengar från mitt konto för att ha råd med den mobil jag tänkt mig från början. Jag tog ut 1 000 kronor (jag behövde egentligen bara 500, men jag tänkte att det skulle vara bra med en försäkring också), och efter att ha fått minneslappen fick jag reda på att jag hade 7 000 kronor kvar på mitt konto. Jag som gck runt och oroade mig över att jag inte skulle ha råd med en ny mobil, så har jag råd med två... Det var ganska kul när jag fick reda på det -- det lönar sig att spara. Även om jag köper en del saker har jag inte tagit ut mer än 1 000 kronor från kontot per månad -- jag tror att det var 1 500 någon månad, men det är inte poängen.

När jag kom hem på kvällen var det bara att städa, men jag klarade bara av dammningen innan jag blev illamående och hungrig. Det kanske är något jag också måste ta itu med idag, men jag mår fortfarande illa så jag vet inte hur det ska kunna gå "/

Besviken...

Jag är faktiskt förvånad över att ingen har kommenterat Linns inlägg än, och ärligt är jag något besviken. Hon lade fram en bra poäng -- det finns många blonda som anses korkade enbart p.g.a. deras hårfärg, och det är sant att det finns blonda kändisar som målar upp bilden "korkad blondin".
Linn har även rätt med att man får höra att man ser mer mogen ut som brunett, men det är inte riktigt sant. Visst, man ser mer mogen ut som brunhårig om man jämför brunetter med de personer som har sönderblekt hår, men det handlar mer om kvaliteten på håret i sig än färgen. Bara för att det finns personer som bleker håret betyder det inte att man är fjortis -- om man däremot går runt och spelar korkad bara för sakens skull är man det.
Samtidigt finns det självklart personer som är födda naturligt blonda -- är de korkade? Långt ifrån, och jag har levande bevis på det.

För inte så länge sedan kom det upp en debatt kring blondiner och brunetter som reaktion på Anna Ankas uttalande om att brunetter är fula, eller vad det nu var hon sade -- bloggaren frågade vad som är hetast, och många svarade såklart brunetter då de anses mer mogna. Jag känner ett gäng mogna blondiner, och jag känner till ännu fler omogna brunetter. Vad säger det egentligen?

En annan sak som gör mig lite besviken är att jag hade hoppats på att Linns inlägg skulle uppmärksammas. Jag tipsade redaktören om detta, men det har inte kommit upp på blogg.se:s startsida. Istället har man lagt upp ett inlägg om en person som är avundsjuk på Fokis resa till Thailand. Jag kan inte förbrå henne, för jag är minst lika avundsjuk, men jag tycker att man kan göra vissa prioriteringar. Samma sak hände när jag skrev ett inlägg om HIV/AIDS -- mitt hittills mest uppmärksammade inlägg som lästes av nästan 10 pers bara den första timmen (för mig är det mycket, tro mig), men även det inlägget kom inte upp på startsidan. Man valde istället att ha med moderelaterade inlägg.
Förlåt, men det visar egentligen hur ytligt saker och ting kan vara. Som jag sade är jag besviken på detta...



Om ni vill läsa mitt inlägg om HIV/AIDS kan ni göra det här

Linns tur att prata!

¤ Först vill jag bara ursäkta att jag inte har skrivit som jag lovat, men jag har varken haft lusten eller tiden till att göra det. Vid det här laget så minns ni säkert inte ens att jag är Lisas gästbloggare.. Men det är jag iallafall, och jag heter Linn.
¤ Och för det andra så ber jag om ursäkt att jag har en så.. Jag tror inte riktigt att man kan säga att bilden är snygg.. Men i vilket fall som helt, det är en väldigt vulgobild om man säger så. Och ni som inte gillar den, ni som stör er på den, jag har faktiskt en poäng med det hela.

----------------------------------------------

Nu är det så att jag har ett problem, jag ska nämligen färga håret. Och som alla brudar där ute, så vet ni att hårfärgen är ganska viktig. Om håret ser förjävligt ut så vill man inte lämna huset. Eller, aa så är det iallafall för mig.
Men jag står inför dilemmat, blondin eller brunett?
Vad är snyggast? Vad passar jag bäst i? Ja, ni vet alla dessa jävla frågor man frågar sig själv. Men samtidigt säger en pipröst i bakhuvudet "Färga inte håret i över huvudtaget!" Men den skiter man fullständigt i. Man vill helt enkelt frächa upp sig, ändra image liksom.

Det som fick mig att lägga upp den här bilden just idag var för att jag sökte på blondin på Google. Och vad för bilder fick man upp? Jo, en halvnaken Pam Anderson! Vad fan är det liksom!? Jag skrev inte "Upppumpad, gammal porrmodell", jag skrev blondin. B L O N D I N. Menar folk seriöst att blondiner ser ut såhär som på bilden. För jag kan säga redan nu - sådär ser verkligen inte jag ut. Kanske om jag gick ner 100kg, pumpade upp mina misslyckade strutar som man kallar bröst och om man retuscherade hela mig på Phootoshop. Då kanske jag skulle se ut som henne, men bara kanske. Men jag menar, verkligen dra alla över en och samma kamm?

Men jag tror faktiskt att det är den synen människor får av blondiner. För alla kändisar som är blondiner är ju inte dem smartaste om man säger så. Kolla bara på Britney Spears, Paris Hilton, Lindsay Lohan, Nicole Richi, Pam Anderson med flera. Dem ger ju inte blondiner ett så bra rykte. Man brukar ju säga att "blondes have more fun", men menar man då att man ska uppföra sig som en.. en hora rent ut sagt?

Jag skulle vilja bli blond, men jag vill inte få känslan av att folk ska tycka att man är något annat än vad man egentligen är. Alla fjortisar bleker ju sitt hår så pass mycket att det nästan är vitt.. Min syster har redan sagt att jag kommer att bli en fjortis om jag bleker mitt hår.. Och när man frågar andra om vad dem tycker jag passar bäst i så får man oftast svaret:
"Du ser mer mogen ut som brunett"
"Som brunett ser du mer vuxen ut"

Och vad menar man med att brunetter ser mer vuxna ut? Jag blev så arg nu när jag skrev det här att jag sökte på brunettGoogle också. Och vad får man upp för bilder? Jo en snäll collegetjej med knäppt skjorta och med ett "girl next door"-utseende. En sån där tjej alla gillar, en röda korset brud som klappar kattungar och räddar sniglar från att bli ihjäl trampade. Är det så brunetter är? Duktiga, snälla, lojala tjejer som aldrig gör en fluga förnär?

Ni kanske tycker att jag är jättelarvig nu, men jag ville verkligen skriva om det här.. Så nu stor jag fortfarande inför dilemmat. Blondin eller brunett? Slampa eller the good girl?

Nää, jag ska fan ta och trotsa allt och bli.. Rödhårig!

Linn

...

Jag är äntligen klar med tvätten, och jag är helt slut nu. Mina axlar värker fortfarande efter att ha hämtat två fulla (varav en av dem var nästan överfull) IKEA-säckar med kläder. Knappt hälften av det är torrt, så jag får väl spendera resten av kvällen med att hänga upp grejerna på tork. Det kommer verkligen att bli kul...

Jag måste ändå säga att jag är glad över att äntligen ha dem rena, men det känns så drygt på något sätt att jag inte kommer kunna använde majoriteten av dem på förmodligen två dagar för att tvättmaskinerna var så sega, och att jag hade extra stora lakan som skulle in i torkskåpet (att vika dem fyrdubbelt försvårar torkningen en hel del -- tro mig).

Jag ser verkligen fram emot Farsta imorgon -- även om jag inte kan få tag på mobilen (förlåt för att jag ständigt tjatar om det) kan det vara skönt att bara gå runt och titta på kläder som jag med största sannolikhet kommer att köpa. Det jag kan lova är att jag inte kommer att köpa skor förrän i mars -- jag har gjort ett avtal om att betala Linn, Tessan och Micaela en hundring var för varje par skor jag köper i december och januari  -- i februari sänks summan ner till en 50-lapp. Det kanske inte är så mycket, men om jag har möjligheten att undvika att betala 150 kronor extra kommer jag ta den.

Måndag

Hejhej ^^
Jag har faktiskt varit hemma ett tag, men jag var tvungen att få i mig mat så fort som möjligt -- jag har en konstig aptit nu för tiden. Jag var inte hungrig på hela dagen, och efter att ha ätit är jag fortfarande hungrig. Jag är faktiskt sugen på pizza om jag ska vara ärlig, så det kanske blir det till middag. Vilken bra vecka jag får -- julmat i fyra dagar och sedan pizza. Jag hoppas bara inte att Anna Skipper hoppar på mig nu...

Jag var på bio med Micaela idag -- filmen började kl. 12, så det var bara för mig att åka hemifrån runt 11. Det låter tidigt, men det var faktiskt helt okej, och man slipper trängseln på tåget.
Efter filmen gick vi runt i några affärer och tittade på kläder -- eller det var Micaela som tittade på kläder. Även om jag kände att jag inte kunde köpa något följde jag även med henne, och vi gick in i affärer som jag inte ens varit inne på. De hade båda två riktigt coola kläder, så det är synd att jag inte kommer ihåg namnen på dem...
Tyvärr var jag tvungen att åka efter att ha varit inne i dessa två affärer då klockan började närma sig tre -- jag hade pratat med mormor när jag vaknat på morgonen, och vi bestämde att träffas imorgon i Farsta (men nu har vi avbokat det då mormor är rädd att hon inte kommer att ha den ork som krävs -- det är en liten bit att åka för hennes del). Det var tur det, men jag skulle ändå förbi Länna för att köpa dammsugarpåsar.

När jag till sist kommer till Skogås för att ta bussen därifrån råkade jag gå på fel buss -- jag tittade inte så noggrant på nummret på bussen och antog att det var rätt då den skulle komma vid den tidpunkten. Som tur var inser jag mitt misstag snabbt och hinner gå av vid nästa hållplats, men jag blev ändå tvungen att vandra tillbaka för att vänta i nästan en kvart. Den bussen var också "fel" -- jag steg på rätt, men den skulle inte ta mig hela vägen upp till det område jag skulle till, vilket resulterade i en 15 minuters promenad. Det var något jag valde själv, och promenaden i sig var inte jobbig. Det jobbiga var att min ena hand domnade bort av köld trots att jag hade tjocka vantar på mig.
Väl framme gick jag först till Elgiganten och sedan till OnOff, och jag hittade inte rätt påsar någonstans. Jag letade då efter mobilen som jag vill köpa, och den hittade jag faktiskt. Det var lite tur det, men det var synd att det var fel färg -- jag föredrar den svarta framför den vita och den rosa...

Det är väl det som har hänt idag, fast det är vissa saker jag glömt att ta med (förlåt):
- Jag fick min julklapp av Micaela -- en kokbok med vegetariska/veganska rätter som hon själv skrivit ned
- Mormor lämnade över busskorten hos mamma på jobbet, så jag och My kommer att få dem så fort mamma kommit hem. Vi fick även 1 000 (!) kronor var av henne, så jag har nu råd med mobilen. Jag och My funderar därför på att åka till Farsta så att jag för det första kan köpa mobilen om den finns där, men för det andra att utnyttja mellandagsrean med presentkorten vi fick i julklapp.
- Jag har tvättstugan om drygt en halvtimme, så jag måste kila vidare.


Jag hade fel

...och det är jag glad över, även om det är en konstig grej att vara glad över.
Jag började faktiskt tänka lite grann på morgondagen, och den är rätt (!) fullspäckad -- jag ska träffa Micaela imorgon för att gå på bio. Jag fick tillbaka pengarna av mamma idag, och hon blev nog lite irriterad över att jag inte sagt något tidigare. Men i alla fall så börjar filmen klockan tolv och slutar två. Därefter måste jag åka till Länna för att köpa dammsugarpåsar till dammsugaren. Jag ska titta in lite snabbt på Elgiganten och se om de har den mobil jag vill ha där, men mitt främsta mål är OnOff då jag kan få den för ett lägre pris. Problemet är att Farsta ligger en halvtimme med buss från Länna, men det ska väl kunna gå bra ändå.

Jag kommer troligtvist inte köpa mobilen imorgon -- om jag inte spenderar några pengar (bortsett från morgondagens bio) den här månaden har jag råd med en nästa månad då jag får in pengana. Det är antingen det eller låna femmhundra kronor av någon, men det känns fel att låna så mycket pengar av en annan människa.
På något vänster måste jag även försöka åka förbi mormor för att hämta busskorten som hon köpt till mig och My -- hon brukar göra det inför terminerna och sommarloven, och det är något vi är otroligt tacksamma över, inte minst mamma som redan spenderar mängder av pengar på SL-kort som hon måste ha. Det är sjukt hur dyrt det är nu för tiden... Å andra sidan vill man undvika ytterligare en bussstrejk, så jag förstår varför även om jag inte gillar det.
Men i alla fall måste jag försöka hinna med det, även om det inte nödvändigtvist behöver vara imorgon. Vem vet -- vi kanske rent utav kan träffas i Farsta... Det skulle faktiskt vara trevligt nu när jag tänker på det.

På kvällen ska jag i alla fall tvätta. Med tanke på att det inte blev gjort idag måste jag göra det imorgon. Så är det bara, men jag ska nog hinna med allt. Jag hoppas det i alla fall...
Det känns som att hela mitt lov är fullspäckat. Det är kul till en viss gräns, men gränsen har börjat överskridas nu -- jag är inte van med att inte kunna vara för mig själv under loven. Jag var för mig själv idag utan några krav, eller vad man kan säga, men det var för att jag inte hade någon ork -- inte för att jag själv valt det. Sådant suger faktiskt lite, men jag antar att det är en sådan grej man måste leva med.

Jag ska gå och läsa nu, och sedan är det läggdags.
Sov gott på er ♥

Mitt sista inlägg?

För dagen, alltså.
Jag ska nämligen gå och duscha nu (porrigt värre, jag vet), så vi får se om jag hinner skriva mer innan tolv-slaget eller inte. Jag antar att intresseklubben antecknar för fullt nu...

Wow, det här blev verkligen ett kort inlägg -- det är en ganska stor skillnad mellan detta och det föregående, eller hur?

Människors värde

Man kan säga vad man vill om det, men vi vet alla att människor inte är av samma värde i praktiken trots att det teoretiskt ska vara så. Man behandlas inte på lika sätt, och det beror inte enbart på kön, religion, politisk åskådning, sexuell läggning etc. Det kan även handla om utseendet, och ens ställning i samhället. Hur mycket värderar man en mäniska som prostituerar sig, eller som hamnat i ett drogmissbruk? Jämför detta med en person som arbetar hårt, bor i ett hus och har familj.

Just när det gäller prostituerade förstår jag inte hur folk tänker. Det är hemskt att kvinnor ska tvingas till att sälja sig själva för att kunna klara sig, och det är vidrigt att det finns män som är villiga att köpa dessa, men det finns inget skamligt med det. Det tycker i alla fall inte jag...
Jag är för det här att man ska hjälpa och ta hand om varandra -- hur ska man kunna göra det om man anser att det finns människor som inte förtjänar det för att de hamnat i en sådan knepig sits att de tar till sig några av de mest drastiska åtgärderna? Just när det gäller prostitution har vi många fördomar om att de är drogmissbrukare, och att det därför är deras fel att de hamnat i den sitsen. I själva verket har de flesta hamnat i ett missbruk efter att ha prostituerat sig. Det är i alla fall så jag har uppfattat det, men det spelar väl ingen roll hur det ligger till när det gäller missbruk i samband med prostitution. Hur man än vänder och vrider på det är det en person som säljer sig själv. Dessa personer värderas på ett lägre sätt än torskarna. Det torskarna gör är skamligt, men med tanke på att det inte är de som säljer sig själva är det de prostituerade som hamnar i centrum. Det är i alla fall något jag har tänkt på, och på något sätt är det mer skamligt. Man använder "hora" som skällsord, men vem skulle få för sig att kalla någon torsk?

När det gäller hemlösa ska jag inte ens gå in på ämnet då jag skrivit så pass mycket om dem. Jag har inget mer att tillägga än det jag skrivit tidigare under veckan, men om det är något som är oklart är det bara att säga till. Jag tycker fortfarande att det är vidrigt att man inte gör vad man kan för att se till att dessa människor får hjälp att skaffa ett hem för att man har fördomar om att de förlorat allt genom droger. Alla har inte gjort det, men om ni vill tro det och leva i den förnekelsen -- fine!

Vad menar jag att man värderas på ett annorlunda sätt p.g.a. utseendet?
Det finns faktiskt inte så mycket att förklara där -- man behandlas på ett annat sätt för att man har ett annat utseende. Det kan handla om att man är mer attraktiv än andra -- då kan man få den typen av uppmärksamhet som personer som jag inte får, men samtidigt kan man bli stämplad som ytlig och korkad.
Men det finns mer som ligger bakom utseendet -- det jag tänker på är en sjukdom som orsakar tumörer i hela ansiktet. Många blir minst sagt äcklade av dessa människor, och stirrar ut dem. Jag kan inte tänka mig något mer hemskare än detta -- tänk er själva hur det skulle vara om människor stirrade ut dig för att du hade en sjukdom, eller undvek att titta på dig för att inte bli äcklad. Man försöker behandla dessa människor på samma sätt som friska, men indirekt blir de utsatta då man visar sina reaktioner så pass tydligt.

Jag tänkte även ta upp kändisskapet -- hur många tror att de värderas på ett högre sätt?
Det stämmer faktiskt till viss del, men tänk också på de kändisar som får sina privatliv exponerade i skvallertidningar, eller att det sprids falska rykten om ens privatliv. Hur kul är det att folk läser att man varit otrogen när man inte är det? Förlåt, men det är allt för många kändisar som är otrogna med allt för många att det bara är löjligt nu, och jag tror inte längre på det.
Om en kändis' förhållande skulle ta slut skriver man extra upplagor om det också. Är det inte svårt nog att hantera uppbrottet utan att ha en j***a mässa fotografer och "journalister" som följer det steg för steg? Man tycker inte synd om dessa människor då man köper tidningen -- man är bara ute efter en sak, och det är skvaller (för er som inte vet det är skvaller detsamma som skitsnack då minst 90 % av journalistiken bakom det bygger på falska rykten och bilder retuscherade met PhotoShop).

Till sist har vi de mest påtagliga som jag tog upp i början (jag vet inte om ert minne sträcker sig så långt) -- religion, etnicitet, kön, politisk åskådning, sexuell läggning etc. Alla vet vad dessa kan ha för påverkan när det gäller människors värden -- framför allt i fundamentalistiska stater då man dödas om man har "fel" åsikter till politiken och "fel" sexualitet.
Just när det gäller homosexuelitet förstår jag mig inte på vissa människor, de människor som anser att det är emot naturen att vara homosexuell för att vara mer specifik (och nu tar jag bara ett exempel). Kärlek som kärlek, det spelar väl ingen roll vem man älskar så länge båda parterna mår bra. Något som är onaturligt är att man tvingas in i ett förhållande som man inte vill vara delaktig i, för att inte nämna äktenskap. Äktenskap ska byggas upp av kärlek, inte av familjens sociala ställning eller vad det kan handla om. Så länge man är lycklig ska det väl inte spela någon roll, eller vad säger ni?

Lycka

Efter att ha läst EM:s inlägg om hennes tankar kring lycka har även jag börjat tänka på det. Vad är lycka egentligen, och vad är det som gör oss lyckliga?

Lycka är enligt mig ingen känsla man besitter om man är ständigt glad. Man kan inte vara ständigt glad, men man kan vara lycklig, och enligt mig är det större än glädje. Jag blir glad när jag ser mina vänner, men jag blir inte lycklig. Jag är däremot lycklig över att jag har de vänner jag har. Jag blir inte lycklig när jag kommer hem efter en lång skoldag, men jag är lycklig då jag har ett hem överhuvudtaget. Förstår ni skillnaden mellan dessa? Det är i alla fall så jag känner.

Även om jag inte alltid kommer överens med min familj, och att jag i alltför många sammanhang känner mig utstött p.g.a. våra olikheter kan jag ändå inte säga att jag inte är lycklig. Jag må inte ha allt i världen, men det gör inte att jag är olycklig. Det finns mycket jag vill ha, och jag har då chansen att sträva efter det och söka lyckan på det sättet. Bara strävandet i sig kan vara lycka -- varför skulle det inte kunna vara det? Man vet att man kommer allt närmre sitt mål, att man har allt färre steg att ta när man har tagit det föregående...

Så vad är lycka för mig egentligen? Att inte ha allt det man vill ha, och behöva sträva efter det är en typ. Att jag har det jag redan har -- vänner, familj o.s.v. -- är en annan typ av lycka. Samtidigt kan jag glädjas åt andras lycka, och bara det är en lycka för min del. Lycka är inte produkten av en faktor utan flera.
Jag sitter faktiskt här med ett leende på läpparna då jag skriver -- jag kan inte sluta tänka på mina vänner som kommit att ha störst betydelse i mitt liv. Tack för att ni finns ♥

Dagens visdomsord när det gäller lycka:
"Gå inte efter utseende -- det kan bedra.
Gå inte efter rikedom -- den kan ta slut.
Gå efter det som gör dig glad, för det behövs
bara ett leende för att göra en dålig dag bättre.

De lyckligaste människorna är inte de som har det
som är bäst, utan de som på bästa sätt använder det
som de har"


 

Ytterligare ändringar...

...för dagen.
Jag bokade om tvättstugan tills imorgon på kvällen. Jg har ingen ork nu, men det som gör att jag har lite dåligt samvete över detta drag är att jag egentligen skulle ha gått på bio med Micaela imorgon. Problemet är att jag inte har några pengar -- jag har lånat ut sammanlagt 400 (egentligen 396, men jag avrundar lite) kronor som jag ännu inte fått tillbaka ännu. Det suger faktiskt, men jag får väl skylla mig själv -- man ska inte låna ut så mycket pengar, även om det inte gäller en och samma person. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska kunna be om att få dem tillbaka -- en av personerna är mamma, och jag vet att hon behöver hålla i sina pengar, som hon själv uttrycker det -- julklapparna till mig och My kostade en hel del, räkningarna utgör också en del (även om den inte är stor) och det faktum att mamma behöver ett nytt busskort som man höjt priserna på. Det är löjligt att det ska kosta mamma  3 000 kronor för att åka buss i tre månader när det kostar drygt 1 000 kronor för mig att åka buss dygnet runt i fem månader. Varför måste man höja priserna så otroligt mycket?
Vi är inte fattiga på det sättet, men vi har inte mycket pengar -- vi lever bara på en inkomst, och även om jag hade haft ett jobb skulle man knappt ha kunnat kalla det för inkomst då det inte är tillräckligt mycket för att kunna utgöra en försörjande del. Det är även svårt att hitta något jobb nu överhuvudtaget tack vara lågkonjunkturen. Det blir inte heller bättre av att alla arbetsplatser vill att man ska ha erfarenhet -- hur ska man kunna få erfarenhet om man intew har någon från början då det är något alla kräver? Hänger ni med på vad jag menar? Om man som jag inte jobbat under sitt liv har man ingen erfarenhet, och om alla arbetsplatser kräver det kan man inte heller få någon för att kunna skaffa ett jobb. Allt känns så löjligt just nu...

Söndag

Hejhej ^^
Tanken var att jag skulle åka till Länna för att bl.a. titta på en ny mobiltelefon, men jag har inte orken till det. Jag känner mig helt slut, och jag har ändå sovit gott nu i natt. Tur för mig att jag sedan har tvättstugan, men om ens rena kläder tagit slut, har de tagit slut och då behöver man tvätta. Så enkelt är det. Att jag har tre, eller kanske till och med fyra, stickade tröjor att tvätta för hand försvårar saken något. Att tvätta dem är inte så farligt, men det jobbiga är när man ska hänga upp dem. Blöta tröjor kan vara tunga, men tänk er hur tunga stickade tröjor är när de är dyngsura. Det är inget att leka med, säger jag nu på en gång...

Just nu lyssnar jag på musik -- det är inte världens bästa låt jag har på, men det är min favorit. Den får mig alltid på bättre humör hur jag än känner mig. Jag fick kläderna på mig för inte alls länge sedan, och jag lyckades även bädda sängen. Det är första gången på tre dagar, så jag kände att det var dags nu. Jag klarar inte av att sova i skrynkliga lakan hur länge som helst.
Jag har även hunnit proppa i mig lunch och tittat på Vänner lite snabbt. Det är mycket man hinner göra på 1½ timme, eller vad säger ni?

Nej, nu ska jag gå och... Jag vet inte, läsa kanske, men i vilket fall som helst har jag inget mer jag vill skriva. Det där lät taskigare än vad jag menade...

God natt

Jag ska gå och lägga mig snart. Jag borde verkligen inte vara uppe så här sent, men jag var inne på Elgigantens hemsidan för att titta på mobiler -- min är trasiga på flera olika sätt (två knappar fungerar inte, och alla har spruckit, högtalaren fungerar inte alls, den är ihop tejpad och man kan inte sätta på den om man stängt av den). Jag ska kanske åka upp till Länna tillsammans med Linn och Tessan imorgon, och där finns Elgiganten. Förhoppningsvis hittar jag en, och förhoppningsvis kan jag utnyttja mellandagsrean. Hur jag än vänder mig kan jag dock inte köpa en imorgon -- jag har inte tillräckligt med pengar på mig, eller på mitt konto, så jag måste åka till banken för att fixa det. Å andra sidan känns det onödigt att ta ut så pass lite pengar från sparkontot. Jag kanske kan vänta ett par månader för att sedan kunna önska mig en ny mobil i studentpresent ^^

Nej, men jag ska titta på en imorgon i alla fall, och vi får se då om jag hittar någon till ett bra pris. Håll tummarna för mig...

Fel intryck

Vad tänker folk om mig?
Det är faktiskt någonting jag går runt och tänker på -- vad är det för första intryck man får av mig, och vad har man för åsikter efter att ha lärt känna mig? Är det bra eller dåliga saker? Är det ens någonting jag vill känna till?

Jag kan redan nu säga att jag vet att folk inte tycker att jag är rolig, och det ska jag inte förneka. Främst för att jag inte kan, men också för att det är löjligt att försöka förneka någonting man är -- i mitt fall, tråkig. Problemet är man anser att jag är tråkig för andra saker än enbart humorn. Jag har fått höra att jag är tråkig för att jag inte festar mycket, att jag inte dricker mycket och att jag bara sitter hemma varje helg. Med andra ord anses jag vara tråkig för att jag inte har något liv.
Det är sådant som verkligen kan såra mig -- det där med humorn har jag vetat om sedan jag föddes, även om jag fortsatte hoppas tills jag var femton, så där är det inga störe problem. Jag har en sarkastisk sida som kan gå hem ibland, men det är inget jag bryr mig om. Däremot bryr jag mig om de personer som säger att jag inte har något liv. De kommentarerna har inte kommit särskillt ofta under den senaste tiden, men det betyder inte att det inte händer. Jag har även fått höra att jag kanske borde skaffa ett liv om jag nu vill att de ska sluta tjata, och det gjorde lika ont. Vad innebär det egentligen att ha ett liv? För mig handlar det om att göra det man själv trivs med, att inte göra sådant som andra vill och att helt enkelt köra sitt eget race.
För andra, de flesta när jag tänker på det, handlar det om att festa så mycket som möjligt och supa så fort man får chansen. Enligt mig är det löjligt -- hur ska man kunna leva om man jämt festar? Det är en sak om man gillar att göra det, men vad har man för liv om man gör det mot sin egen vilja? Man lever inte livet då -- hur ska man kunna leva livet då man lever en annans liv, då man lever det liv som man förväntas leva? Förstår ni vad jag menar?

Jag gillar att sitta hemma själv på helgerna, även om jag blir rastlös. Jag trivs med ensamheten, och jag vill inte tvingas in i en situation som jag känner mig obekväm i. Väldigt många har sagt att jag måste lära mig att slappna av och dricka lite mer, men hur ska man kunna slappna av om man känner sig obekväm? Helt ärligt tror jag inte att det skulle hjälpa om jag fick i mig sprit -- ju mer obekväm jag känner mig, desto större koll känner jag att jag behöver ha över läget. Om man placerar mig i en bekväm sits blir jag avslappnad. Så enkelt är det.
Ibland känner jag bara att jag vill vara ifred för att t.ex. läsa, skriva o.s.v. Jag ser inget fel med det, så varför ska alla andra göra det?

Att jag är smart är en annan uppfattning man har om mig, men jag kan ibland ha svårt att se det.
Jag vet att jag inte är korkad, men jag ser inte mig heller som smart. Jag läser som sagt var väldigt mycket, så jag gör br ifrån mig i skolan, men det är det. Jag är påläst, jag har relativt bra minne, men vad är det bra till när man hamnar i en knepig sits i det verkliga livet?
Om man blickar tillbaka till högstadiet ser man också att jag inte var särskillt påläst -- jag gjorde mina läxor, men jag fick inte alltid bra resultat. Det hände faktiskt ganska sällan att jag fick ett VG eller högre på en uppgift, så jag var en medelmåtta i många avseenden. När pappa dog blev jag mer och mer inåtvänd då jag kände att jag inte hade tillräckligt många peroner att vända mig till -- inom familjen kände jag att jag inte hade någon överhuvudtaget. Vad hände? Jag pluggade som en galning, och det mönstret sitter kvar än idag. Samtidigt har jag faktiskt en press från min familj att prestera högt trots att de inet riktigt bryr sig om mina resultat. Om jag får MVG och berättar det är jag en skrytmåns. Om jag får ett G är jag mer eller mindre en besvikelse -- det är åtminstone så jag känner mig.

Det dumma är att jag nu har fått höra att jag är en fjortis. Jag måste erkänna att det sårade mig lite grann, men det dumma var inte åsikten i sig, utan orsken bakom den. Jag tar en hel del bilder på mig själv i badrummet, men det är för att jag har tillgång till speglar där som hjälper mig att placera kameran/mobilen på ett bra sätt som gör att bilden blir bättre. Jag behöver all den hjälp jag kan få när det gäller bilder på mig, så det är klart att jag använder mig av speglar när jag får chansen. Men med tanke på att många fjortisar tar bilder i badrummet är det anledningen till varför jag är det. Jag som alltid har tyckt att det är posen som gör allt, men tydligen är det rummet. Det spelar tydligen ingen roll om man trycker upp brösten mot kameran eller inte så länge man inte är i badrummet.
Förlåt, men jag tycker att det är så dumt att placera mig i samma höjd som en person som trycker upp brösten i kameran i sitt sovrum då jag tar en bild på mitt ansikte i badrummet.

Många har fått fel uppfattning om mig, och det kan jag leva med. Vad jag inte kan leva med är att man håller sig kvar vid dessa åsikter för att sedan ge mig pikar om att jag lever mitt liv på fel sätt. Hur skulle det ens kunna vara möjligt? Jag trivs med att vara ensam, så varför skulle jag inte kunna vara det? Jag behöver inte dricka alkohol, även om det kan vara gott, så varför skulle jag vara tvungen till att dricka? Om jag trivs med mitt liv, varför ska jag då få höra att jag inte ens har något? Det är någonting som inte riktigt stämmer här...

Bloggar

De flesta av er vet vid det här laget att jag inte följer många av de större bloggarna, men hur många av er vet anledninen bakom det? Är det för att jag inte gillar bloggare som kommer med de mest korkade sakerna att skriva om? Är det för att jag är trött på blondiner (även brunetter, måste jag säga) som blåser upp sig själva framför kameran för att man tror att det är sexigt? Är det för att jag är irriterad över att det mest skrivna ämnet är utseende och/eller festande?
Dels är det så, men dessa bloggar utgör inte hela listan av de större. Mycket har såklart med det ovanstående att göra, men den främsta anledningen är att det i många fall är ytligt. Man behöver inte ha blivit lika extrem så att man skriver att det finns vissa människor som ska nedvärderas för att de har ett "oacceptabelt" utseende -- det kan räcka med att man inte har någon som helst variation och skriver om enbart mode, shopping och sin vardag. Det finns mer i livet än det, och det är det jag menar med att jag har blivit väldigt ytlig under den senaste tiden -- jag har ingen större variation i mina inlägg, och det handlar mest om min vardag.

Det finns såklart mindre bloggar vars inlägg handlar om vardagen som jag följer, men det finns faktiskt en skillnad mellan de mindre och de större även om de handlar om samma sak. Jag har lagt märke till att de mindre bloggarna innehåller mer personlighet än de större. Man använder ett annat typ av sätt att skriva, att uttrycka sig och man tenderar att använda sarkasm på ett annat sätt (ni som följt mig ett tag vet att jag äskar sarkasm som humor).

Det känns så orättvist att det är de större bloggarna som blir mer och mer uppmärksammade -- det finns så många som är betydligt bättre trots att de är mindre, men de får inte samma typ av uppmärksamhet. Alla vet vilka de större bloggerskorna är, och om man inte vet är det ett tecken på att man inte bryr sig. I vilket fall som helst har det på något sätt blivit för mycket, och det är verkligen synd att bloggar som är betydligt bättre ska hamna i skuggan av någon som är helt blåst och som inte har någon direkt åsikt att komma med. Det är väl också på så sätt man märker av att många människor runt omkring oss är ytliga -- om man följer en ytlig blogg för att sedan klaga på den är det någonting som inte riktigt stämmer.
Det är klart att vi alla har påverkats av detta, men man kan även göra någonting åt det. Många av oss säger gång på gång att vi hatar fjortisar, och självklart är det många tjejer som använder sig av det till sina bloggar för att väcka provokation. Samma sak tror jag att det är i det verkliga livet, men genom att driva dessa bloggar opch bli kända på det visar man även att man kommer långt genom att vara blåst. Det där var en konstig mening, men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Oj, jag kom verkligen av mig... Min poäng är i alla fall att det finns många mindre bloggar som förtjänar mer uppmärksamhet än de större. Många av de större är ytliga åt det extrema hållet, och man har blivit så pass stor genom att provocera fram läsare. Är det bara jag, eller tycker ni också att det är rätt patetiskt? Är det inte bättre att vara sig själv rakt igenom och bli respekterad för den man är istället för hatad för den man låtsas vara?

Hemma hos mig

Jag kom hem för en liten stund sedan, och har sedan dess hunnit ta ut soporna och... Ja, det var väl det.
Jag sitter vid min laptop i min säng (min obäddade säng -- jag måste skärpa mig med sådant), och jag har inte insett förrän nu hur frusen jag var. Jag kände mig inte frusen när jag var ute, men så fort jag kom in började mina kinder och fötter stickas.

Hur var resten av kvällen hos Linn och Tessan?
Det var lika kul som innan -- jag fick ju äta middag hemma hos dem (tro mig, jag hade åkt hem betydligt tidigare om så inte var fallet -- jag måste ha mat!), och det var hur gott som helst. Vi fick hasselbakspotatis (med och utan ost), fläskfilé och svampsås. Det fanns även kex som man kunde ta med ost, och vi fick även vindruvor. Fast jag undrar hur många som fick det -- jag och Linn åt upp det mesta...
Vi tittade även lite på Simpsons -- det är ju maraton fram till elva ikväll, men jag tror ine att jag kommer att orka se det. Det finns en chans att jag går in till Mys rum och tittar på det ett litet tag, men jag känner mer för att antingen skriva eller läsa (jag har ca 80 sidor kvar av min bok, som jag ska försöka läsa ut ikväll -- önska mig lycka till).

Tänk att det snart är nyår... Det känns fortfarande overkligt att året redan har gått -- det går verkligen snabbt nu. Jag tar studenten tillsammans med många av mina kompisar (jag har fortfarande många kompisar som är yngre än mig, och som tar studenten först nästa år), och sedan fyller jag 19 år. Av någon anledning ser jag faktiskt fram emot det, men jag har ingen aning om varför. Jag hoppas bara att jag hittar ett jobb fram tills dess, men det är svårt. Skol- och ämnesmässigt är det inte så stora problem -- jag har vissa kunskaper inom språk som jag kan använda mig av, men jag har ingen erfarenhet av arbetsmarknaden och det är där skon klämmer. Många vill ha personer som har arbetat tidigare, och då hamnar jag lite i klistret. Jag och Linn har faktiskt pratat lite om att försöka hitta ett jobb tillsammans ^^

Till er som har jobb, och som fortfarande pluggar -- hur hittade ni jobbet, och hur kombinerar ni det med skolan?

Hemma hos Linn och Tessan

Wow, det var en lång rubrik, men vad ska man säga?

Hejhej ^^
Jag sitter just nu i Linns rum -- så snäll som hon är lät hon mig låna hennes daor (tack, Linn ♥) Det var meningen att vi skulle fira Mys födelsedag idag, då hon är upptagen imorgon, men med tanke på att det är annandag idag är det stängt överallt -- mamma hade tänkt att vi skulle äta middag ute någonstans.
I alla fall åke jag hit då Tessan fyller år idag -- grattis, gumman!!! Det har varit riktigt kul och trevligt -- Linn och Tessan är lika härliga som vanligt (vilket innebär att de är härligt flummiga) och deras familj är så varma som man kan bli. Även om jag är så osocial som man kan bli är ingen otrevlig mot mig. Det där lät väldigt fel, men det har faktiskt hänt att folk har varit otrewvliga mot mig för att jag inte alltid känner mig bekväm med vissa situationer. Det är antingen det eller att bli behandlad som att man är mer korkad än vad man faktiskt är. Kul...

Jag kom verkligen av mig nu, men det är ingenting ovanligt, eller hur? Jag ska försöka slita mig loss från datorn så snart som möjligt. Jag ville bara säga tack till er som tittat in flera gånger idag -- jag har inte kunnat vara inne på datorn förrän nu. Jag fick tillgång halv tolv igår kväll, men då hade jag ingen ork att skriva, vilket faktiskt är ovanligt för att vara jag. Jag ska förbättra mig när det gäller det, men tack till er som tittat in ett par gånger.
Kram på er ♥

Dagen efter doppardagen

Om man ska räkna dagarna före kan man väl räkna dagarna efter, eller vad säger ni?

Hejhej ^^
Linn och Tessan är på väg hit, jag kan tänka mig att de är här om ca 5 minuter, så jag ska bara skriva lite kort (förhoppningsvis).
Det var riktigt kul igår -- vi var bara tre stycken som firade jul här hemma, och det funkade även om jag hade önskat att vi var några fler (innan jag dör vil jag ha f¨tt chansen att fira jul med en massa folk). Det roligaste var nog julklappsöppningen. Det där kan misstolkas -- även om jag var glas över det jag hade fått var mammas min bäst när hon fick julklappen som My köpt. Det var bl.a. ett Kinderägg (ett intärnskämt -- jag och My retar mamma när hon kommer med vissa kommentarer som för oss är väldigt uppenbara, och det har lett till att vi kallar mamma för kinderägg då hon är brunett på utsidan, blondin på insidan och att hennes hjärna består av en leksam tillverkad i Kina).

Själv fick jag:
-Syntettäcke+syntetkudde
-Milleniumtrilogin
-Kolpennor+block
-Persentkort som gäller i hela Farsta
-Parfym

Man skulle kunna tro att jag började läsa på troogin direkt, men jag håller på med en annan bok just nu, så jag tänkte vänta lite. Jag började faktiskt rita. Jag är inte så bra på det (jag är inte bra alls, men jag har mina stunder), men det är så roligt. Det är mindre kul sedan när man ser att det har kommit kol på örngottet, men det får helt enkelt vara så. Jag gillar faktiskt det, men mamma kommer inte bli så glad när hon får reda på det.

Hur hade ni det igår? Fick ni det ni ville ha? Gjorde ni något speciellt? Tycker ni att jag ska sluta ställa dessa frågor?

 

Julafton

Hejhej ^^
Jag kommer inte skriva särskillt mycket nu -- jag ville bara önska er alla en riktigt god jul, och jag hoppas att ni får en bra dag ♥

Kram på er!!!

Bakom scenerna


Innan jupjäsen skulle spelas upp på engelskan flummade Natta såklart till sig xD


Jag passar även på att lägga upp några bilder här -- en på Natta när hon är klar med sminkningen (hon tog på sig mustaschen ju närmre "premiären" vi kom) och en på oss båda.


Några bilder

Jag lovade ju att jag skulle ladda upp ett par bilder här från i tisdags, och jag vet att jag bröt mitt löfte då jag sade att de skulle upp igår, men jag tänker ändå lägga upp dem nu för att plåstra om såren lite ^^


Den här bilden tog jag efter att ha släppt ut håret, och det är meningen att det ska vara en skämtbild -- det var denna jag skickade till Linn och Tessan, och jag tycker att jag ser ut som ett penntroll här xD


Efter skämtbilden ville jag ta någon bra, men jag gav upp efter 8 försök, vilket resulterade i denna.


En timme senare hade håret börjat lägga sig lite, och jag gillade faktiskt det ^^
Gisa hur många försök det tog för mig att få den här bilden. Jag måste bara redan nu säga att jag slutade räkna efter fjärde gången...



Den här tog jag när jag var ute på en promenad senare på kvällen. Det syns inte så tydligt, men det snöade en del, vilket jag tyckte var jättemycigt. Det var inte lika mysigt att få snö i ögonen, men när vinden kom från ett annat håll ändrade jag genast åsikt ^^


Det var ovant att inte ha luggen nedhängandes, men det spelade inte så stor roll ^^

God jul ♥

Hejhej ^^
Jag vet att jag uppdaterade väldigt dålgt, men jag fick tillgång till datorn först nu. Det är nog det som är nackdelen med att ha två datorer i min systers rum -- mamma väljer såklart att sitta vid den tredje i köket (den jag sitter vid nu) och när My vill vara själv finns det inte så mycket mer att göra än att läsa en bok. Som tur var är boken jag läser bra, trots att Micaela avrådde (är det ett ord?) mig att läsa den. Det är vid sådana här tilfällen man märker hur olika smakvi har, men jag älskar henne ändå ^^

Hur som helst är det julafton nu, så god jul på er allesammans!!!
Jag ser verkligen fram emot att vakna imorgon och sätta igång med att laga maten. Om jag nu får hjälpa till med den -- jag är rätt bra på att laga mat, men det är få rätter jag kan tillaga och dessa har jag övat på. När jag lagar en ny rätt för första gången lyckas jag alltid förstöra det, men med lite träning (okej, mycket träning) blir det alltid bättre.
Att jag får mina julklappar imorgon spelar inte så stor roll -- det är känslan som är det viktiga, och som jag skrivit tidigare ger jag hellre bort presenter än att få. Det är därför jag önskat mig muffins av Linn och Tessan i julklapp xD

Vad ser ni fram emot?
Kram på er, och god jul ♥

Update

Hejhej ^^
Jag kom hem för inte så länge sedan efter att ha handlat mat tillsammans med mamma. Allt fick inte ens plats i kylskåpet, så vi har julmusten ute på balkongen. Vi får hoppas att flaskorna inte exploderar imorgon när de ska öppnas... Fast å andra sidan kommer det finnas mer plats i kylen efter att vi har ätit middag.

Få se, jag beövde inte åkapåsar till Farsta för att köpa påsar till dammsugaren då My redan åtagit sig att göra det. Problemet var att det inte fanns några, så vi får helt enkelt sopa bort sanden med den vanliga sopborsten. Det funkar det med, om man tänker på det. 
Julpyntet ska hämtas upp så snart jag är klar här, och när My har kommit hem från Farsta är det dags att sätta igång med granen. 

Jag måste knalla iväg ner till källaren nu, men jag lovar att bilder från igår och till och med förra veckan kommer att komma upp. Visst är det lite överraskande att jag kommer ihåg det löftet?

 

1 dag kvar

God morgon på er ♥
Jag vaknade för 20 minuter sedan -- jag vet att det inte är särskillt bra att sova så här länge, men det är skönt.
Det slog mig just också att det bra är en dag kvar till julafton. Kan ni tro det? En dag kvar!
Det känns som att att det var Halloween för inte alls länge sedan, och samma sak gäller Muse-konserten (och ja, jag kommer att nämna den yterligare ett par hundra gånger just för att de var så grymma). Det här helt otroligt hur snabbt tiden går. Det bästa av allt är dock att det är mängder av snö på marken. Vi har inte haft snö på julafton på flera år, och förhoppningsvis ligger den kvar fram till nyår också.

Idag ska vi försöka dammsuga av den del av lägenheten som vi inte kunde bli klara med igår då densista påsen till dammsugaren blev full. Jag ska alltså försöka pallra mig till Farsta och köpa det. Vi ska även börja julpynta innan vi tar in granen och fixar den med. Vi ska även försöka handla lite mat att ha imorgon. Det är verkligen nu det händer :D

Ni får ha det så bra ♥

Mjölk och pepparkaka

Jag sitter här med ett glas mjölk och en mjuk pepparkaksmuffins som jag fick hem från mormor. Jag bör verkligen inte få i mig socker nu, det är inget jag rekomenderar då blodsockret höjs. Tro mig, det är inte det bästa som finns när innan man ska gå och lägga sig. Å andra sidan hade jag tänkt att vara uppe ett litet tag till -- jag håller på att läsa en bok som jag verkligen fastnat för. Jag påbörjade den för ett tag sedan, och det är först nu jag verkligen kan läsa den. Tur att jag läst en fjärdedel redan nu, för det finns en hel del andra böcker jag vill läsa, som jag bör läsa. Jag fick åtta böcker när jag fyllde år i somras, och jag beställde en nionde i efterhand. Av dessa nio har jag läst ut tre, tror jag. Sedan dess har jag även fått en till bok av mamma, och jag har önskat mig ytterligare tre i julklapp. Förhoppningsvis har jag läst ut alla dessa böcker innan jag fyller 19. Helst innan jag tar studenten, men det kan man inte räkna med. Tänk att det bara är en halv termin kvar tills jag slutar skolan...

Jag kommer inte kunna ladda upp några bilder nu i natt, men de kommer imorgon. När vet jag inte, men jag lovar att de kommer imorgon. Jag hoppas bara att jag kommer komma ihågdet löftet. Ni måste hjälpa mig nu -- jag hade även tänkt att lägga upp några bilder från när jag tog några pauser mitt i städningen. Jag hade håret uppsatt, och när jagsläppte ut det såg jag ut som ett penntroll -- ett icke-guligt penntroll (jag tycker faktiskt att de är jättesöta).

Jag ska gå iväg och läsa nu (eller jag ska börja med att fylla på mitt mjölkglas som tömdes för fem minuter sedan).
God natt på er ♥

Rykten

Det är egentligen helt otroligt hur snabbt rykten kan spridas, men det svåra är att ta tillbaka dem.

Av någon anledning tenderar människor att sprida rykten om varandra. Jag vet att det är långt ifrån alla som gör så, men det slår ändå mig hur många det är. Värst av allt är att det finns väldigt många skvallertidningar som gör detta mot kändisar. Det som också är slående är att det är dåliga rykten som har lättast spridning -- kärleksrykten sprids inte snabbt om de inte involverar otrohetsaffärer, och då är det otroheten som är intressant. Rätta mig om jag har fel, men jag har aldrig sett ett rykte om att två singlar inom kändisvärlden blivit tillsammans och att det fått en stor och snabb spridning.

Men vad är det som gör dessa rykten så fascinerade? Slås vi av att dessa kändisar inte är så perfekta som vi skulle vilja tro? Ärligt talat tror jag inte det. Jag tror att vi på något sätt fascineras av andras lidande -- hur kunde den personen göra detta mot sin pojk-eller flickvän?
Det som jag tycker är mest fascinerade när det gäller rykten är att det är så många som går på dem. Även om det inte handlar om skvaller tror många på rykten som sprids mellan kompisar, mellan skolelever o.s.v. Under det första året nu på gymnasiet fick jag höra rykten om att två tjejer var bisexuella. Det jag inte förstod då var hur det kunde ha spridit sig så snabbt, men också vad det intressant i det var. Hur många skulle gå runt och viska: "Vet du vem Lisa Fors är? Hon går i trean, sam-juridik... Aja, hon är straight". Ingen, så varför ska man gå runt och prata om andra som är bisexuella? En av dessa är inte ens det, vilket jag tycker är ännu konstigare. Vad får man ut av att sprida falska rykten av andra?

Det värsta är att man kan bli utsatt för värre saker än detta, och precis som med alla rykten är det svårt att ta tillbaka detta, och bevisa motsatsen. Man är så ovillig att inse faktum då man trott på ryktet. Sedan har rykten en större framgång och når längre ut än "sanningen", eller vad man kan kalla det.
Det gick faktiskt ett rykte om mig i högstadiet om att mamma skulle ha nekat mig middag och allt. Det är nog bland det värsta jag har varit med om -- inte nog med att det handlade om mig, det handlade om en annan person som inte ens fått en chans att säga som det var. Även om jag och mamma inte alltid kommer överens har hon aldrig nekat mig mat. Det som hände den gången var att hon var så arg på mig att jag inte ville äta middag tillsammans med henne. Jag gjorde själv det valet, och när jag berättade det för andra tolkades det på helt fel sätt. Det hann gå över två månader, om jag tänker rätt, innan det lade sig och jag hade ändå förklarat gång på gång hur det verklgien låg till. Det gick faktiskt så långt att lärarna blev oroliga för mig, så jag var tvungen att förklara för de med. Det var väl i och för sig bra det, för de lyssnade i alla fall på mig och ställde frågor om det var något som var oklart.
Jag känner personer som varit med om värre saker, och det är verkligen vidrigt. Jag känner ett par tjejer som, enligt rykten, legat runt med flera killar och att de är slampor. Det har inte varit sant -- någon enstaka gång har det varit en kille inblandad, men det är allt. Är tjejen en slampa för det? Vad händer egentligen med de killar som faktiskt ligger runt med en massa tjejer? Det kan spridas rykten, men det händer inte så mycket mer än det. Om killar ska kunna ligga runt med en massa tjejer utan problem borde väl tjejer kunna ha samma möjlighet? Om man nu måste kalla tjejen för slampa då hon har sex med en kille på två månader kan man väl kalla killar som gör likadant för det också? Jag röstar för det första förslaget då slampa är ett sådant nedsättande ord...

Det är vissa grupper av människor som drabbas hårdast, och det är få som går direkt till källan för att ta reda på om det verkligen stämmer. Man tror på den person som berättat ryktet från första början, och det är det som gör det så svårt att säga vad som verkligen stämmer.

Är vi verkligen så oförmögna att vi inte ens kan ta hand om varandra genom att låta varandra ha vårat egna privatliv?

Promenad

Kalla mig korkad om ni vill, men jag fick en plötslig lust att ta en promenad, så jag gjorde det. Jag kom faktiskt hem för mindre än fem minuter sedan efter att promenerat i snön i 40 minuter. Det var helt underbart -- det snöade, och flingorna var lagom små, men tunga. Jag kan inte förneka att det var jobbigt när snön började komma in i ögonen då det blåste, men annars var det som sagt helt underbart.
Jag förstår inte varför man inte kan ta promenader i snön längre. I alla fall inte utan att klaga -- med bra sällskap, eller bra musik, och rätt kläder är det riktigt skönt. Nu skulle det sitta riktigt fint med en kopp varm choklad, men med tanke på att det var det jag drack precis innan jag gick tänker jag att det inte är så bra att dricka det igen. Å andra sidan kan jag säkert slänga i mig ett glas mjölk -- mjölk går alltid ner för min del ^^

Jag har inte så mycket mer än det att säga. Jag tog ett par bilder (två bilder, rättare sagt) som jag lägger upp senare ikväll. Aa, tekniskt sätt blir det senare i natt -- jag måste nämligen gå och ta en snabb dusch för att få upp värmen. Hur underbart och skönt det än var kan man inte ungå att bli lite frusen, främst i ansiktet. Jag har faktiskt ingen känsel i hakan eller kinderna.

Misstag?

Ingen här hemma tar mig på större allvar. När jag läser många av era kommentarer blir jag rörd just för att ni förstår min poäng, ni förstår vad jag vill få sagt, men när jag försöker prata med min familj om sådant blir jag ständigt avbruten och ingen har lust att höra på vad jag har att säga. Sedan får man höra att man är tråkig...

Det kommer många stunder då jag känner mig misslyckad på alla möjliga sätt -- det kommer stunder då jag känner mig misslyckad som elev, som vän, dotter, syster, som person i största allmänhet. På något sätt blir jag klandrad för mycket som jag inte ens rår för -- det är mitt fel att jag inte har någon koll över läget, det är mitt fel att jag inte har någon aning om vad som har hänt hemma när det ser ut som en enda stor röra i diskhon trots att jag varit hemma i fem minuter...
När det gäller skolarbetet förväntar man sig inget mindre än MVG:n i så många ämnen som möjligt, och det är någonting jag uppnått även om jag arbetat häcken av mig. När jag sedan är stolt över mitt/mina resultat kan jag inte ens berätta det här hemma för att man anser att jag skryter om det. Man frågar inte längre mig hur det gick på provet just för att man har de förväntningarna på mig. Det kanske låter smickrande, men det är inte smickrande att veta att ens familj inte stödjer ens skolarbete och att man har så pass höga förväntningar. Vad tror ni händer när jag får ett G? Jag känner då bara att jag vill bränna upp pappret för att aldrig behöva se det igen. Jag vill inte gå runt och tänka på det, jag vill bara glömma det och gå vidare. Jag känner att jag misslyckats som elev.

När det dyker upp problem här hemma är det mig man vänder sig till för at få det löst trots att det i många fall inte är alla som vill samarbeta för att komma fram till en kompromiss. Jag hamnar i kläm då och tvingas springa fram och tillbaka för att få något svar på vad man kan göra. Det går inte bra att sitta ner tillsammans i ett rum, nej, jag måste bokstavligt talat springa fram och tillbaka över hela lägenheten. När man inte kommer fram till en lösning är det mig man skyller på för att jag är den enda som egentligen varit aktiv.
Det finns så många dagar då jag bryter ihop inne i mitt rum och gråter i över en timme. Jag orakar inte med allt -- framför allt inte alla dessa krav. Jag orkar inte med att jag blir mer kritiserad för mina misstag än uppmuntrad och uppskattad för det jag klarar av. Jag har kompisar och kompisars föräldrar som är gladare och mer stolt över mina resultat än min egen familj.

Det värsta är också att man inte tar mig på allvar. Jag kan inte prata med min familj om djupare grejer för att man anser att det är tråkigt, men det man inte inser är att det betyder mycket för mig. Jag försöker lyssna på de andra så gott det går för att jag vet att de vill prata ut om någonting som har av någon som helst betydelse för dem, men när det kommer till mig avbryter man hela tiden, och jag blir tvungen att upprepa min mening för att kunna fortsätta. Till och med jag tycker att det är irriterande när en person upprepar samma sak om och om igen, så vad tror ni att de tycker?
Det händer till och med att jag kan få min mening sagd, men utan någon som helst respons. Det är sällan de lyssnar på vad jag har att säga när det väl handlar om någonting jag känner för. Jag har försökt ta upp situationen för de hemlösa, men när det väl blev ett samtal varade det i fem minuter, och jag får inte mycket sagt.

Detvar inte meningen att jag skulle babbla på om ingenting i all evighet, men man tar mig inte på allvar. Jag är bara någon som finns och vars existens går ut på att lösa problem hit och dit. Man tänker sällan på att jag också lider, att jag faktiskt känner som jag gör. När jag gör någon form av antydan till att berätta vad jag ibland går igenom får jag direkt höra att jag borde gå till kuratorn. Visst, jag borde faktiskt göra det, men hur kan jag lite på kuratorns stöd om jag inte har min familjs?
Ibland undrar jag faktiskt om jag inte bara var ett misstag som man, oturligtvist, måste leva med resten av sitt liv...

Efter städningen

Nu är jag helt slutkörd, men det mesta är klart nu.
Jag har hjälpt till med att damma av större delen av lägenheten och dammsugit en tredjedel av den. Värst avallt var när jag skulle dammsuga bakom spisen -- det var inga problem med att dra ut den, men det tog ett tag innan den kunde ställas tillbaka. Den hamnade hela tiden i fel läge, så jag fick dra ut och trycka in den fyra gånger innan den sattes på plats.
Något som slog sint var också att påsarna till dammsugaren tog slut, och den enda vi har blev full. Vi måste därför fortsätta dammsuga av lite grann imorgon också, men jag tror att det ska kunna gå bra. Vi får hoppas på det i alla fall...

Okej, åter till någonting intressant
...
Visst, ja, jag är inte intressant. Det var lite synd det, men jag hoppas att ni fått en bra tisdag. Jag vet att det finns några som fick jullov först idag. Jag vet inte om någon av er läser bloggen, men jag är i alla fall glad över er skull och att ni äntligen fått jullov. 
Kram på er ♥

 

...och städningen är igång!

Det har den faktiskt varit i ett tag nu, och jag tänkte att jag skulle ta en kort paus mitt i allt efter att ha dammat av halva lägenheten. Nu är det bara den andra halvan kvar, och den hade jag tänkt påbörja så snart jag skrivit klart.
Att städa är inte den roligaste sysslan man kan göra, men det är skönt att få det gjort. Imorgon ska julgrejerna up, vilket jag ser fram emot. Det är svårt att tro att det nu är enbart två dagar kvar till jul -- det är helt underbart, men det innebär också att jag snart tar studenten. Jag kommer verkligen sakna alla jag lärt känna via skolan, och det är definitivt det värsta. Att jag fortfarande inte vet vad jag vill göra efteråt är ett annat problem. Jag vill försöka plugga vidare på universitetet så att jag har utbildningen bakom mig, men jag har fortfarande ingen som helst aning om vad jag ska plugga. Jag är inne på litteratur och kriminologi, men det är allt. Aja, vi får se vad det blir -- jag har fortfarande ett par månader kvar.

Jag måste återgå till städningen nu så att jag får det avklarat. Innan jag gör det har jag bara en sak att säga -- tack gode Gud för Muse!!! Utan deras musik hade jag inte klarat av den här dagen ^^

Ändrade planer

Det blev ingen filmkväll, vilket var lite synd. Min syster kom hem, och hon ville vara ifred. Med tanke på att det är hon som har TV:n i sitt rum var det svårt att sätta på någon film då, men det är inte hela världen. Det är inte som att jag missade ett meteorregn -- en film kan jag ju alltid titta på någon annan gång, och jag tror inte att stämningen kommer att försvinna ^^
Det är snart midnatt nu, och när klockan går över 0.00 är det officielt två dagar kvar till julafton. Å, vad jag längtar nu. Vi ska nämligen städa imorgon, vilket kanske inte är det roligaste, men på onsdag ska vi klä granen och julpynta här hemma. Det märks att det inte är långt kvar nu.

Jag hade faktiskt tänkt att försöka leta efter några recept på olika maträtter man kan ha nu till jul. Jag vet inte om det är något jag kommer få laga till, men det är ändå kul att ha några valmöjligheter. Vad brukar ni äta på julafton? Något speciellt?

Själv brukar vi äta det vanliga, men då brukar det vara mormor som lagar till det. Med tanke på att vi ska fira jul hemma blir det vi som lagar mat, och jag vet att mamma vill aha det så enkelt som möjligt -- jag är faktiskt likadan, men det skulle vara kul om man hade många maträtter som man kan välja bland (jag gillar nämligen inte julskinka -- något som får mina kompisar att tro att jag är född och uppvuxen på en annan planet).

Klockan har passerat midnatt nu, så jag antar att det här blev dagens första inlägg instället för det sista.

Hemlös i Sverige

Det finns 17 000 hemlösa peroner i Sverige.
Det finns i detta ögonblick 17 000 människor som ligger ute och fryser, som tvingas att sova i den här kylan, medan vi sitter hemma och huttrar innan vi höjer värmen på elementet. Det är inte så det ska vara.

Många hemlösa tvingas stjäla för att kunna klara sig. Många säljer sina stöldgods vidare för att kunna få pengar till mat, och när man sedan får höra att en hemlös person egått stöld är det hans/hennes fel. Vems fel är det egentligen? Om vi inte hade haft en fungerande system från första början, om vi haft ett system som innebar att alla får rätt till ett hem skulle alltfärre stölder begås. Det är i alla fall vad jag tror, men vad tror ni?

Som jag tog upp i mitt förra inlägg om hemlösa är det många som anser att det är deras eget fel att de hamnat i den situationen. Det är deras fel att de hamnat i drogmissbruk och sedan slöst bort pengar på droger istället för mat och hyra. Jag ska inte säga att jag gillar drogmissbrukare, men de måste få hjälp. Om jag skulle ligga på marken med ett brutet ben skulle man genast ringa efter en ambulans. Hur många skulle gå fram och säga: "Det är ditt eget fel att du har ett brutet ben då du inte såg dig för innan du ramlade".
Jag är säker på att flertalet av er tänker att man inte ramlar med avsikt, men helt ärligt tror inte jag att man hamnar i ett drogmissbruk med avsikt. Situationerna är inte lika på några som helst sätt, men man ska inte säga "Skyll dig själv" till någon som hamnat i ett missbruk och förlorat sitt hem. Den personen är i stort behov av hjälp -- om man kan tänka sig att hjälpa mig med ett brutet ben borde man väl ändå kunna tänka sig att kunna hjälpa någon som förlorat sitt hem, oavsett orsaken som ligger bakom det?

Av någon anledning har man fått en bild av missbrukare att de är mindre värda än resten, och att de är sämre människor. Jag tycker att det är vidrigt att ha den typen av samhällssyn -- det var samma syn man hade för olika "raser" bland människorna, och denna syn finns fortfarande. Vad är det som gör dem till sämre människor? Är det för att de gör något som anses vara skamligt? Är det för att de gör någonting som skadar dem själva och människor runt omkring sig? I sådana fall borde man väl se ner på många amerikanska f.d. presidenter, men det gör man inte. Man tittar på dem med en viss avsky, men man har fortfarande respekt för deras arbete just för att de varit ledare för ett sådant stort land.
Men återigen, vad är det som gör missbrukare till sämre människor -- till människor av mindre värde? Helt ärligt ser jag inte det -- alla människor ärvärda lika mycket, och om manhamnat i ett missbruk förtjänar man all den hjälp man kan få. Den vidriga människan i det här fallet skulle därför vara den som rangordnar personer i ens omgivning och nekar behövande människor den hjälp de behöver. Men vem skulle få för sig att tänka på det viset?

Man kan inte heller dra alla över en kant -- alla som är hemlösa är inte missbrukare. Det kan vara "vanliga" människor som förlorat sina jobb, eller personer som inte fått en chans till ett arbete överhuvudtaget. Människor som växt upp i dåliga förhållanden och som inte kunnat prestera på topp i skolan för att ens föräldrar missbrukat droger har en liten chans att få ett arbete på många platser i världen. Jag vet inte hur det är i Sverige, men det skulle förvåna mig om Sverige var ett undantag. I vilket fall som helst blir det svårt för den här personen att få ett jobb, och vad tror ni händer?

Det är inte de hemlösas fel att de hamnat i den situationen de lever i. Om det är någons fel är det vårt -- vi har makten att antingen hjälpa dem eller att ignorera dem. Vi väljer oftast det sistnämnda innan vi lägger skulden på dem. Men hur skulle det kunna vara deras fel? 
Om man börjar droga ska man hjälpa till så fort som möjligt innan det utvecklas till ett missbruk. Visst, personen ska inte börja droga från första början, men man kan inet förlita sig på att han/hon ska sluta självmant. Samma sak gäller faktiskt alkohol. 
Är det också deras fel om de blir avskedade? Bara om de försummat jobbet och struntar i att komma, men jag tror inte att man tar ett jobb för att sedan strunta i det. 
Som jag sade, hur skulle det kunna vara deras fel för att de inte har någonstans att bo?

Filmtips?

Hejhej ^^
Jag har fortfarande inte satt på någon film -- just nu lutar det åt att jag tittar på en film själv, men det är nästan skönare om jag ska vara helt ärlig. Av oss i familjen är jag den som skrattar mest -- om jag har möjligheten att skratta tar jag den just för att det är bättre att skratta än att vara sur. Ironiskt nog gör mitt skratt andra sura, men det är ett annat problem.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner för att titta på. Jag har ett par filmer här hemma som jag hyrde igår (de ska in på onsdag, så jag har fortfarnde lite tid att se på dem), och så har vi ett par filmer här hemma överhuvudtaget. På TV går det en film som jag kan se på, och det är Constantine. Jag har hört att den ska vara dålig, så den ska jag inte titta på.

Men är det någon av er som har något bra filmtips? Just nu känner jag för lite allt möjligt när det gäller genre...

Filmkväll?

Jag sitter nu med mat framför mig, och ni anar inte hur gott det luktar. Vi fick med oss rester från mormor igår, och mamma och My sade att jag kunde ta det (tack så mycket!!!).

Det är så mysig stämning här hemma nu -- det har inte snöat idag, och solen var framme lite snabbt, men snön liger fortfarnde kvar och snart är det jul. Det är svårt att tro att det bara är två dagar kvar nu -- för inte länge sedan satt jag här framför satorn och skrev inlägg om HIV/AIDS. Det känns som att det var igår, men det var det definitivt inte. Det var för tre veckor sedan... Det är mycket som har hänt under de tre veckorna -- jag är inte längre stressad över läxorna, även om jag har ett par uppgifter som måste göras, och jag har jullov (precis som de flesta). Vi har julen som tittar ut bakom hörnet. Kan det bli bättre?

Jag och mamma funderar på att sätta på en film senare ikväll, så vi får se hur det blir. Även om mamma inte vill se någon film känner jag mig sugen på att göra det, även om det är det enda jag har gjort under dagen. Mina dagar har inte haft så stor variation :P

Juste, hur går det med att hjälpa "tre personer-utmaningen"? Än så länge går det inte så bra för min del då jag enbart hjälpt mamma med ett par småsaker. Jag kanske kan hjälpa fem människor imorgon istället, men jag känner mig ändå som en hycklare då jag ber er göra en sak som jag sedan struntar i.

Intressant eller korkad?

Jag vet att jag inte har varit så intressant idag, och inte heller de senaste dagarna överhuvudtaget, men man kan även fråga sig vad som räknas som intressant.
Jag har hört flera gånger att jag borde skriva kortare inlägg för att ingen orkar läsa, och det är uppenbarligen något jag har struntat att lyssna på. Jag har däremot försökt variera mig med mitt sätt att skriva -- jag vill beskriva min vardag, hur kul det än är, samtidigt som jag vill visa att jag är mer än vad ytan visar. Jag är mer än en ytlig Stockholmstjej på 18 år, och jag är roligare än "morsan" som jag blivit stämplad som.

Jag kan inte förneka att jag blivit alltmer ytlig under den senaste tiden, och det var inget jag hade förväntat mig. Det var inte heller något jag ville. Det händer därför att jag ibkland vill försöka bevisa att jag har ett djupare plan, och det leder till de längre inläggen. Jag menar det jag skriver -- jag må vara ytlig, men jag är inte falsk -- men det känns på något sätt påtvingat i vissa fall. Det där lät fel, men jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det -- den känslan. Det är inte så att jag inte har lust att skriva -- ni känner ju mig, om jag har motivation skriver jag. Annars håller jag mig borta från datorn. Det kommer såklart dagar då jag inte har någon inspiration, men då är det problemet -- jag kan sitta i en halvtimma framför datorn och fundera ut på vad jag kan skriva. Det slutar upp med ett par rader, men det är bättre än ingenting. Ni kanske inte håller med, men det känns bättre att inte skriva så mycket än att inte skriva någonting då man har lust att skriva.

Jag kom av mig något nu -- inte för att jag vet vart jag var på väg i vilket fall som helst, men ändå...
Hur jag än vänder och vrider på saker och ting kommer det alltid finnas någon som anser att det jag skriver är ointressant, eller att mina inlägg är för långa för att folk ska orka läsa. Det stämmer faktiskt till viss del, men jag skriver som sagt var främst för min egen skull. Att jag har personer som läser är ett underbart plus i kanten, men jag jagar inte läsare på det sättet. Även om jag blir glad över att 20 pers läste min blogg igår är det inget jag behöver i mitt liv. Det är så synd att man försöker forma en blogg just för att få så många läsare som möjligt. Det är ju det många bloggare håller på med, och de lyckas, men hur bra förebild är man om man anser att det är fult och äckligt att se ut på ett visst sätt? För mig handlar det om att försöka vara bättre som person och inte ha så många läsare istället för att ha många läsare just för att man framstår sig själv som en uppblåst bimbo. Man sätter inte upp ett bra exempel för de som är yngre -- 13:åringar har svårt som det är, de behöver inte mer press på sig att man ska vara på ett sätt för att bli accepterad. Det är illa nog att det finns 18-åringar som fastnat i den pressen.

Jag är ledsen över att jag blivit såhär ytlig som jag varit på bloggen under den senaste tiden. Det var inte meningen att jag skulle framstå mig själv som en uppblåst diva som tycker synd om mig själv, för det gör jag inte. Visst, det är irriterande och frustrerande att ständigt vara trött utan att veta varför, men jag känner de som har det värre. Jag tycker inte synd om mig själv, och jag vill inte ha sympati då j a g inte behöver den. Det var inte meningen att jag skulle klaga på att jag har sysslor att göra här hemma, för det handlar trots allt om ansvar. Det var inte heller meningen att jag sedan skulle skriva på ett sätt som gör att jag försöker få mig själv att framstå som den perfekta personen, för jag är långt ifrån perfekt.
Vad är min poäng med detta?
Jag har påverkats av besökarantalet trots att det är så oväsentligt som det kan bli. Jag tänkte att om jag skrev på ett mer lättsamt sätt skulle flera personer vilja läsa, men det är faktiskt där jag har tappat läsare. Det är när jag skriver längre inlägg, som är djupare, som jag fått fler besökare. Jag inser verkligen nu att jag bara ska följa mitt eget race istället för att konkurrera med andra. Jag har försökt väcka ett intresse, men jag har framstått som korkad.

Jag håller fortfarande fast vid att jag inte bryr mig om besökarantalet, trots att det gör mig glad, men på något vänster har jag lyckats bli påverkad av det. Jag önskar egentligen att vi alla skulle kunna sluta bry oss om det -- många bloggare skriver enbart för att bli kända, för att enbart få så många besökare som möjligt på kort tid. Dessa personer sätter inga bra exempel för deras yngre läsare som får höra att det är fult och äckligt att ha ett speciellt utseende. Dessa ord kommer inte enbart från mig, men att jag skriver dem gör nog inte saken bättre. Även om jag inte anser att man kan vara ful kan man nog inte säga att jag sätter ett bra exempel på hur man ska vara då jag låtit mig påverkas av den ytliga delen av bloggvärlden.

Bloggtorka

Hejhej ^^
Jag har inte haft någon som helst motivation till någonting idag. Jag har bara tittat på TV, ätit (oja, jag har börjat äta igen nu när aptiten är tillbaka) och nästan sovit. Jag känner nu att jag måste plocka undan efter mig -- jag har dragit fram en del disk som jag ska försöka ta hand om, och samma sak är det med min bäddning. Jag ska även försöka plocka lite i min sekeritär och därefter tror jag att det är middag som kommer. Det beror lite på hur snabb jag är med att plocka undan sakerna, och nu när jag lyssnar på musik blir jag lite extra seg. Man får inte så mycket gjort när man håller på att hoppa runt som en galning i vardagsrummet istället för att plocka undan efter sig.

Nej, nu måste jag skärpa mig och göra det som måste göras -- det är trots allt jag som dragit fram allt, så därför ska jag plocka undan det. Jag skrivier inte detta för att försöka bevisa att jag är en söt liten ängel som hjälper till med allt här hemma -- jag påpekar bara att det är mitt ansvar att ta hand om sådant som jag själv dragit fram. Jag hoppas att ni gör detsamma, för jag vet att många lämnar det till andra.

Brittany Murphys död

Nej, jag är inte seg -- jag vet att hon dog igår, men det är mer eller mindre först nu jag har lyckats smälta det. Det känns fortfarande overkligt -- hon var så ung...

Men vad tycker jag om detta?
Som jag sade har jag haft svårt att smälta det med tanke på att det är så overkligt på något sätt. Hon var en bra skådespelerska -- när jag var yngre var min favoritfilm faktiskt "Pojkarna i mitt liv" där hon har en viktig biroll. Det var även den första filmen jag såg med henne, och det var där jag föll för henne.
Något jag också kommer sakna är hennes personlighet -- efter att ha sett henne på bl.a. Jay Leno förstod man att hon var glad och skämtsam, och man ryktes verkligen med hennes goda humör. På många sätt påminde hon mig om Heath Ledger, så när jag fick höra om hennes död igår tänkte jag självklart på honom. Jag började även tänka på andra personer som dött i en väldigt ung ålder -- Lisa Lopes, Aaliyah Haughton, Selena Quintanilla-Perez...



Brittany Murphy, 10 november 1977 -- 20 december 2009

Jag kan inte skriva särskillt mycket om henne då jag inte kände henne, men jag kommer definitivt sakna henne. Även om jag inte kommer påverkas mycket av detta blir man fortfarande chockad när man får höra/läsa det igen. Jag läste ett inlägg där det stod att man inte bör ha blivit så förvånad över hennes död då det sägs att hon drogade, men om jag ska vara ärlig tror jag inte på det. Man ska inte lite på rykten hit och dit -- framför allt inte när de säger att alla kändisar ständigt drogar. Man kan även tänka såhär -- skulle det ha varit mindre hemskt om hon drogat? Skulle det ha varit hennes eget fel i sådana fall? Nej, så det är inget man ska skylla på. Om hon haft cancer i 8 år kanske det inte hade varit lika överraskande, men så var inte fallet.
I samma inlägg stod det att man måste gå vidare, och det kan jag förstå -- vi kände inte Brittany, och vi vet inte hur hon var som person även om vi kan ha de rätta gissningarna. Man får även inse faktum att man kommer sakna henne som skådespelerska än henne som person.

Läggdags

Även om jag är ledig imorgon är jag otroligt trött nu, så jag måste gå och lägga mig. Jag måste i alla fall försöka. Hur det går återstår att se imorgon.

Det är härligt att det är lov nu -- julkänslorna håller verkligen på att explodera inom mig nu, men det är synd att det finns så många människor som våndas av julen. Det är även synd att så många människor ska gå miste om julfirande för att de inte har ett hem.

Jag skrev tidigare att det finns många som anser att det är deras eget fel att de hamnat i den situationen, men vad tycker ni?

Hemlös i jul

Jag började tänka på de som är hemlösa efter att ha läst (okej, ögnat) igenom mitt senaste inlägg. Snön är härlig på alla tänkbara sätt, men jag måste medge att det måste vara ett helvete för de som inte har tak över huvudet. Det värsta är att många hemlösa tvingas leva ute på gatan över julen medan vi andra får julklappar, och klagar på att datorn är seg.
Vi har tak över huvudet, vi har mat på bordet -- vi kan till och med köpa godis om vi känner för det --, vi har varmt vatten till duschen etc. Trots att vi har tillgång till allt detta kräver många av oss att vi ska ha julklappar hit och dit, och många klagar när det är fel sak som köps in.

Jag tänker faktiskt mycket på de som är hemlösa, men dessa människor behöver mer än en tanke. Tyvärr är det allt de får av mig, till och med nu över julen. Jag är inte stolt över det, men det är så det är och jag tänker inte låtsas som att jag är en ängel sänd från ovan. Däremot kommer jag ställa frågan varför det ska vara som det är -- varför ska det vara så svårt för mig att ens köpa en kopp kaffe till de som inte har ett hem? Även om jag inte kan erbjuda en plats här hemma finns det annat jag kan göra, eller hur? Ändå frågar jag aldrig någon som jag vet är hemlöst m han/hon vill ha en kopp kaffe eller vad det nu kan vara. Det är inte mycket, men det är bättre än ingenting. Det är väl det minsta man kan göra, framför allt när man själv vet om att dessa personer inte kommer få njuta av en stor helgmåltid med sina vänner och/eller familj. Jag vet att många anser att det är deras fel att de hamnat i den situationen. Jag vet att det är många som anser att de har sabbat sina egna liv genom att bry sig mer om droger istället för hyran. Ska man verkligen vara så småsint?

Jag vet att det finns de som är skeptiska till att göra detta utav säkerhetsskäl, men om jag ska vara ärlig är det egentligen inget man bör vara rädd för om man är väldigt försiktig. I och för sig är jag naiv, men om jag var hemlös är jag säker på att jag skulle vara så pass desperat efter hjälp att jag inte vågar slösa bort den chansen, den möjligheten, genom att skada någon. Varför ska man ens vara mer rädd för någon som är hemlös än för någon annan person som man ser inne i stan, eller något?

Det är väldigt sällan man stöter på en hemlös person, i alla fall om man bor utanför storstäderna, men det betyder inte att man inte kan hjälpa de som finns i närheten. Jag har stött på många som inte vill hjälpa kvinnor som ska försöka få upp en barnvagn på bussarna, och jag förstår fortfarande inte vad problemet ska vara -- det är väl bara att resa på sig och hjälpa till?
Men nu till jul har jag en tjänst att be er alla om -- att hjälpa minst tre olika personer varje dag. Egentligen är det något man bör göra varje dag, men det är inget jag kan begära från er, men jag ber er ändå att göra det varje dag ända fram till nyår. Vad säger ni? Det är inte mycket man behöver göra -- ta hand om disken, bädda sängar och ta ut sopor för att hjälpa föräldrarna. Man kan hjälpa personer som ska försöka få upp en barnvagn i bussar, man kan låna ut någonting (t.ex. en penna) om det hjälper. Det är inte mycket man behöver göra, så vad säger ni? Julen handlar trots allt om att hjälpa varandra -- hemlösa som de med en stor villa...

Härliga snö

Jag har läst en hel del bloggar där man klagar på den snö som har kommit nu, och överallt hör man människor som gör likadant. Om jag ska vara ärlig älskar jag den snö som har kommit. Visst, det blir riktigt kallt och blött, men det är samtidigt mysigt och det finns en viss skönhet med att snön har kommit och lagt sig på marken.
Snö hör även till den här årstiden, och för första gången på säker 7-8 år kommer vi få en vit jul. Det är i alla fall så det ser ut i nuläget här i Stockholm, och jag tycker att vi ska vara tacksama över det. Det hade varit ett problem om det hade varit så här mycket i mars, men nu är det december så man kan väl vara glad över att man får den jul som man önskat sig i nästan 10 år.

Det blir förseningar i kollektivtraffiken p.g.a. snön och kylan, men det hade varit förseningar i vilket fall som helst. Jag vet att de förseningar som varar nu är något värre, men man kan inte skylla på snön för det -- vi bor trots allt i Sverige, så det borde inte vara någon överraskning att snö kommer. Framför allt inte då det är december och då man pratat om det flera dagar i sträck innan snön kommit.
Kallt är det för att man antingen valt fel kläer eller för att man inte rör på sig tillräckligt mycket för att hålla blodet igång. Återigen är det inte snöns fel för att man har gympaskor på sig (om man vet med sig att det är ett snölager på en meter utanför fönstret bör man kanske inte ha den typen av skor, eller hur?). Man kan klaga hur mycket man vill på kölden och att man fryser, det är trots allt det jag gör, men klaga inte på snön i sig då den inte gjort något. Okej, det där lät lite fel, men ni förstår min poäng.

Jag vet att många av er gillar snön lika mycket som jag gör, men jag vet också att det finns människor som hoppades på att få en vit jul (på ett icke-rasistiskt sätt), och när den väl kommer klagar man för att snön antingen har kommit för tidigt och/eller för att det är så mycket. Själv tycker jag att den kom helt perfekt -- den kom på Luciadagen, den kom i den sortens mängd som gör att den med allt större sannolikhet håller sig kvar på marken ytterliggare fyra dagar...

Jag är den typen av person som väljer att vara glad om det valet finns. Om jag har möjligheten ser jag det om är positivt istället för det negativa. Det är vackert med snö -- tack er när solen tittar fram och snön gnistrar... Ett av de vackraste sakerna jag någonsin har sett är just den synen, men solen gick ner vid det tillfället så snön och de moln som fanns runt solen sken i olika nyanser -- lila, rosa och orange... En sak som skulle ha gett den synen perfektion skulle ha varit en frusen sjö -- solljuset som reflekteras över isen, med (förhopningsvis) en skog i bakgrunden.
Samtidigt älskar jag känslan av att komma hem och dricka en mugg varm choklad efter att ha varit ute i kylan. Jag älskar den krypande värmen som sedan växer och sprider sig till resten av kroppen. Hur mycket jag än gillar kaffe kan man inte dricka det för att uppnå samma känsla av värme. Främst för att man får en koffeinkick som förstör allt, men även den varma mjölken har en bra effekt. Så är det med mig i alla fall...

Snabb uppdatering

Hejhej :)
Jag vet att det blev lite sent, men jag hann inte uppdatera imorse, och det blev för sent igår kväll. Egentligen hade det hunnit bli natt, och jag kände att det inte var så smart att fortsätta sitta vid datorn när klockan började närma sig tre och när man vet med sig att man ska upp halv tio. En annan faktor var såklart att jag faktiskt somnade lite när jag höll på med datorn, men det är en annan femma.

Idag åkte jag och My till Liljeholmen för att titta på en ny lap-top till henne. Där träffade vi vår morbror och mormor, och det dröjde inte länge förrän vi gick ut från Expert med en ny dator och rörde oss hem till mormor.
Jag och My kom faktiskt hem först nu, och vi åkte för snart 6 timmar sedan. Vi åt nämligen där borta, och hade vår lilla julklappsutdelning då vi inte kommer träffas på julafton. Jag och My har lyckats hyra ett par filmer som vi ska titta på, och My håller på med att titta på sin nya dator. Hon har precis upptäckt att hon fick med en fjärrkontroll till datorn.

Jag ska definitivt skriva mer ikväll, men jag har ingen ork just nu -- det tog mig och My en timme att ta oss hem då det var förseningar på tvärbanan, och då vi precis missade tåget, så jag (My också för den delen) är ganska så väldigt frusen nu. Det är så kul att man missar tåget och måste vänta på nästa i Årstaberg då perrongen ligger så pass högt upp och då det redan är minus tio grader i luften. Bara för att göra saken ännu roligare började det blåsa också. Trevligt...

Lång dag...

Så mycket för att enbart vara, men det har ändå varit helt okej.

My behövde julhandla, så jag följde med henne till Farsta. Hon hittade som tur var alla sina julklappar, så hon är klar nu, precis som jag. Jag träffade faktiskt Malin när vi var inne på Lagerhaus, så det var en trevlig överraskning :D
Jag och My lyckades även få tag på en julgran i Skogås, och den köpte vi efter att ha träffat Linn, Tessan och deras föräldrar. Vår gran är faktiskt större än deras, så det är vi lite skadeglada över det. Å andra sidan skulle vi ta med den på pendeltåget, och Linn var så snäll så att hon kunde hjälpa till med att bära granen. Hon lät stammen vila mot hennes axel medan My bar på toppen. Jag själv fick bära Mys påsar, vilket fick mig att känna mig mer svag än vad jag faktiskt är. Jag kanske inte är stark, men jag är starkare än vad folk tror att jag är -- bara för att jag är, vad några få faktiskt anser att jag är, "fet" betyder det inte att jag inte kan lyfta tyngre saker.
I alla fall fick My för sig att döpa granen till Edvin (så om du skulle läsa det här Edvin vet du att du har en gran som är uppkallad efter dig -- grattis!!), och hon fick även för sig att slå mig i huvudet med den. Alltid lika trevligt att få en gran i huvudet, eller vad säger ni?
Efter att ha kommit hem tittade vi alla tre på en film innan Linn skulle börja rulla vidare. Jag och My följde med Linn hem, och vi bestämde oss för att gå upp till Skogås igen då vi var så pass nära. Vi handlade det som skulle handlas (plus lite till) innan vi åkte hem igen för att hjälpa mamma med tvätten.

Jag har inte gjort så mycket idag, men det har ändå varit en del omständigheter kring allt detta som gjort det mer jobbigt än vad det låter som. Farsta på en lördageftermiddag är inte den roligaste platsen, även om man träffar folk man känner. Jag kommer inte heller kunna ta det lugnt på ett bra tag framöver nu, och det var därför jag ville försöka hålla mig hemma. Å andra sidan får jag skylla mig själv om jag säger att jag kan följa med när jag vet vad som väntar, och det är bara att leva med det.
Jag kommer säkert skriva senare, men om jag inte gör det önskar jag er god natt redan nu ♥

God morgon ^^

Jag ser att ett par stycken har tittat in mer än en gång, så jag tänkte att det kanske är dags att skriva. Egentligen tänkte ag att det skulle vara bra at skriva i vilket fall som helst då klockan är bortåt halv två.
Om sanningen ska fram vaknade jag för en timme sedan -- jag kom i säng så sent igår, men jag hade rätt när jag skrev att det skulle bli bättre om jag kunde skriva lite. När jag blundade kändes det inte längre som att ögonen skulle pressas in i skallen. Ett minus är som sagt var att jag vaknade så pass sent som jag gjorde, men jag får helt enkelt stå mitt kast och leva med det.

När jag vaknade snöade det även utanför. Det var så vackert -- flingorna var stora och tunga. De sensta dagarna har de varit små och irriterande, men då var det verkligen vackert. Nu är det inte lika vackert då det har slutat snöa, men jag hoppas att solen kan ta sig fram förbi molnen. Jag älskar kombinationen av snö och sol (så länge man inte tittar rakt på snön -- det är lite väl bländande).

Hur ser min dag ut då?
Jag vet faktiskt inte... Hur jag än vänder mig måste jag få i mig mat så snart som möjligt och jag ska till Skogås senare för att köpa en gran tillsammans med My. Egentligen känner jag inte för at göra så mycket -- jag har varit igång hela veckan så nu känner jag bara att jag bara vill vara. Jag kommer ha fullt upp de närmaste dagarna också, så jag vill kunna ta det lugnt och inte behöva göra så mycket idag.

Trött och sömnig

Det är nu allt kommer tillbaka mot mig.
Jag har varit igång hela veckan, och det var först idag jag kunde ta det lugnt och slappna av. Vad händer? Jo, allt som byggs på under veckan kommer mot mig. All utmattning...

Just nu är jag faktiskt för utmattad och trött för att kunna sova. När jag blundar känns det som att mina ögon pressas in i skallen. Jag hoppas på att det kan bli bättre genom att skriva lite (okej då, mycket -- kanske rentav för mycket). Jag lyssnar även på musik för att försöka hålla humöret uppe, men trots att det är min favoritlåt som spelas (jag har den på till och med på repeat) känner jag mig nere. Jag fick reda på svaret från blodprovet förra veckan, och det var inget fel med det. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller inte. Å ena sidan är det bra att man inte hittat någonting dåligt, men jag hade hoppats på att man hade kunnat hitta någonting så att man hade kunnat åtgärda det.

Okej, jag måste sluta vara så ledsam som jag är. Jag kan dock inte vara särskillt glad just nu då jag håller på att somna, och då jag vet vad som med all säkerhet kommer att hända om 5-10 minuter. Jag sitter vid den bärbara datorn inne i mitt rum, och jag vet att mamma vill kolla igenom sina mail imorgon innan hon åker iväg till jobbet. Jag ska därför placera den inne i köket, men hallen måste vara nedsläkt för att de andra inte ska vakna och det är på så sätt jag fått datorn inskjuten mellan revbenen (det är svårt att se dörrkarmarna när det är nedsläkt överallt).

God natt på er ♥

"Helsvensk"

Jag hatar verkligen den frasen. Varför? För att man inte kan vara helsvensk. Man kan ha föräldrar som båda är födda i Sverige, precis som i mitt fall, men det gör inte att man är helsvensk. Jag är definitivt inte helsvensk -- jag har fransk och belgisk bakgrund med förfäder som var romer (zigenare), vilket jag är stolt över. Jag skäms inte över min bakgrund, och det känns som att man försöker dölja sin bakgrund genom att använda sig av en sådan här fras.

Så varför kan man inte vara helsvensk? För det första kom människan inte till i Sverige -- Norden har faktiskt bara varit bebodd i 10 000 år (det låter mycket, men det är lite om man jämför med andra delar av världen). Jag tvekar även på att det finns människoled som stannat i Sverige genom alla dessa år. Håller ni inte med?

Jag vet faktiskt inte hur jag kom in på ämnet -- jag började tänka på det helt plötsligt då jag tittade på en film. Det säger en hel del om min hjärna, men i vilket fall som helst kände jag att det var viktigt att ta upp med tanke på att det finns så många människor som har fel uppfattning om verkligheten. Alla upplever saker och ting olika, och det gör att våra bilder av verkligheten varierar, men ett faktum kvarstår och det är att man inte kan vara 100% svensk. Något annat jag tänkt på är att det tydligen finns vissa "krav" man måste ha uppfyllt för att få kalla sig svensk. Enligt mig krävs det enbart medborgarskap, men det finns personer som tittar snett på andra om man säger att man är svensk och är född i Nigeria (bara som ett exempel). Är det inte sorgligt att det ska behöva vara så här?
Men om det är så det ska vara, vad krävs det då för att vara svensk? Ska man vara blond, lång, snygg etc? I så fall är jag inte svensk på några punkter. Måste man vara född i Sverige? Det funkar i många fall, men inte alla...

Det finns många bra saker med dagens samhälle, men samtidigt finns det så mycket som har slagit slint och som blivit helt fel. Vi som människor har gått framåt när det handlar om utvekling -- tekniskt, intellektuellt, socialt, politiskt... Ändå blir man ändå kategoriserad på olika plan. Det kan antingen handla om utseende, kompisskara (är man populär eller inte?), intellekt och etnicitet.
Om jag träffar en ny person kan det hända att jag frågar var den personen föddes någonstans för att skapa ett samtalsämne. Det är inte direkt så att jag frågar "vilken nationalitet tillhör du?" då jag anser att alla som är svenska medborgare är svenskar. Samtidigt vet jag inte ens varför det ska vara viktigt att veta vilken nationalitet/etnicitet man tillhör. Det är väl ändå viktigare att veta var personen bor i nuläget för att se om man kan skapa någon form av relation, eller vad det nu kan handla om. Vi är trots allt människor, och det om det är något som man ska bli dömd utefter är det personligheterna. Vad spelar det för roll att människor har olika hudfärger? Vad gör det att det finns människor som inte kommer från Västvärlden, att det finns människor i Asien och Afrika också (bland annat)? Man är inte sämre som person bara för att man råkar ha mörkare hy -- däremot är man sämre som person om man har dessa fördomar och vägrar se förbi dem.
Alla människor får fördomar om andra -- bra som dåliga -- och med tiden lär man sig att man antingen haft rätt eller fel. Jag har haft felaktiga bilder av människor många gånger i mitt liv, och det är jag inte rädd för att erkänna. Det finns personer som jag först trott varit mer fjortisar än någonting annat innan det visade sig att de var några av de smartaste personerna jag träffat. Jag har även varit med om fall där det varit tvärtom, vilket är väldigt synd...
Min poäng är i alla fall att man måste inse att ens bilder av andra människor inte alltid stämmer. Rasisters bilder stämmer definitivt inte då de anser att ett visst människoslag är mindre värt än andra. Tydigen är det svarta och invandrare som snor alla jobb från svenskar, men är det verkligen så?

Rasister har en bild av att man kan vara helsvensk, och det är bara patetiskt. Det finns ingen som helst logik bakom det, och vad har rasism lett till i historien? Det var inte svarta som startade andra världskriget, om man säger så. Det var inte svarta som startade ett krig som dödade 60 miljoner invånare.
Vad är det för mening med att vara rasist då det skapat, och skapar, ännu fler problem för samhället? Man måste kunna acceptera människor för deras bakgrund och döma dem utifrån personligheten istället. Vem vill man helst vara vän med -- en svart person som är den snällaste och smartaste personen man kan hitta, eller ett svin som råkar vara vit? Jag säger inte att det inte finns de invandrare och svarta som är svin, men det är ingenting som styrs av hudfärgen.

Som avslut vill jag bara säga att vi måste göra någonting åt det här med fraser som helsvensk och kraven som krävs för att man ska kunna kalla sig svensk. Man är enligt lag svensk medborgare om man fått medborgarskap. Borde inte det vara tillräckligt? Även om nationalitet inte har någon stor betydese när det gäller människornas personligheter är det ändå viktigt att man känner sig trygg, och att man har en plats att vända sig till om det skulle hända något. Det finns de som inte har någon nationalitet överhuvudtaget -- hur tror ni att de känner sig?
Min poäng är att vi måste slopa alla dessa krav, fraser och man måste inse att ens bild av andra inte alltid stämmer. Det är bl.a. detta som krävs för att man ska kunna skapa en trygg miljö, och jag vet att det är något jag skulle vilja ha om jag flyttade utomlands, eller om jag i värsta fall skulle tvingas fly...

Genomfrusen

Hej ^^
Jag och My åkte för tre timmar sedan in till Västerhaninge för att hålla Bella sällskap medan hon åt. Vi följde sedan med henne hem till sin kille innan vi rulade vidare.
Vi satte oss på tåget runt åtta, efter att ha köpt en varsin varm choklad på pressbyrån, och tåget åker från stationen kort därpå. Vad händer sedan? Jo, det visade sig vid Skogås att det var något strul med tåget så vi måste stanna till där. Under den tid då jag och My satt där hann tre tåg från motsatt håll åka förbi. Vi pratade faktiskt att ta bussen, då det finns tre bussar i Skogås som åker förbi Trångsund. Självklart hade vi precis missat den tredje bussen när tåget rullade in på perrongen, så vi hade två val -- i kunde antingen stanna kvar på tåget eller vänta 20 minuter på nästa buss, då de går en gång i halvtimmen så här dags. Vi valde det första alternativet, och när klockan började närma sig halv nio utan att något hände gick vi till bussen.

Jag har väldigt stora problem med att skriva enbart detta inlägg då mina fingrar är så pass stelfrusna som de är -- en resa som annars skulle ha tagit runt 20 min tog oss nästan 50 min. Det är alltid trevligt när någonting sådant händer...
Jag sitter under min filt nu, och jag kommer säkert inte kunna ta en dusch ikväl då vattnet kommer att bränna sönder min hud.

Hoppas att ni har fått en bra fredag ♥

Skolavslutning

Hej :D
Äntligen är det jullov!!
Jag kan inte berätta hur glad jag är -- det är inte enbart lov, men för första gången på flera år är det faktiskt snö på marken. Jag kommer inte ihåg när det senast var snö på julavslutningen, men nu ligger ett tjockt lager snö på marken, solen skiner och jag hoppas verkligen att snön ligger kvar en vecka till.
Jag delade ut julklappar till en del kompisar också, och de blev så glada. Det är egentligen det enda som räcker för min del -- jag behöver inte ha saker så länge de är glada och nöjda :)

Men vad har varit dagens minus? Rektorns tal.
Han började med att berätta om skolan, att det finns en bra atmosfär där, och det gör det faktiskt. Å andra sidan är inte skolan så bra som han säger att den är -- jag tvekar faktiskt på att elever kommit till skolan för att plugga då de annars skulle ha varit lediga då de flesta bor bortåt tre kvart från skolan. Det känns även konstigt att en lärare ska ha kramat om en elev i 15-20 minuter. 5 minuter hade jag kunnat gå med på, men 20 minuter känns något överdrivet. Vad var det mer han sade? Jag vet inte riktigt, för jag slutade lyssna -- det är svårt att göra något annat, och jag vet att några av lärarna tyckte att det blev långrandigt.
Därefter skulle han predika om julen, och jag tappade fokus efter de första meningarna då jag ansåg att han hade fel helt och hållet. Det hade inte varit några problem om han nämnt det och berättat lite varför han tycker som han gör -- alla har rätt till sina egna åsikter. Jag av alla borde veta det, eller vad säger ni?
Han sade att julen handlar om Jesus och hans födelse, och han berättade då en hel historia om det, och kom på något sätt in på 1500-talets Sverige. I alla fall anser jag inte att julen handlar om Jesus. Vi firar julen i samband med Jesu födelse, men det skedde för över 2000 år sedan. Även om det är kärnan till firandet från första början så finns det mer idag. Om det inte vore för människorna överhuvudtaget skulle helgen inte firas överhuvudtaget. Julen för mig handlar om att ta hand om varandra istället för att få de dyraste presenterna.

Vad anser ni julen handlar om?

Dilemma

Jag har verkligen börjat lägga märke till hur ytlig jag har blivit nu under den senaste tiden. Jag har alltid varit ytlig på någon skala, men nu har det verkligen spridit sig som ett virus.

Det var inte det här som var meningen. Jag började blogga dels för att mina kompisar hade lyckats övertala mig, men också för att jag ville utveckla mitt skrivande. När jag hade kommit in i det ville jag försöka förmedla någonting, och det var då jag började skriva långa inlägg. Jag brydde mig inte om att folk sade åt mig att skriva kortare inlägg för att det var ändå jag som skrev. Jag brydde mig inte om antalet besökare per dag, och det gör jag egentligen inte nu heller, men det händer väldigt ofta att jag blir glad över att det är fler personer som hittar hit och då skriver jag ofta till Linn för att berätta det.

Nu när jag tittar tillbaka på de inlägg jag skrivit undr den här månaden ser jag hur ytlig jag blivit. Jag klagade en hel del förra veckan då jag var sjuk, men det var så jag kände och det är faktiskt så jag fortfarande kände (det blir inte bättre av att jag fortfarande väntar på telefonsamtalet från Vårdcentralen -- jag börjar bli rätt nervös nu). Det är ingen bortförklaring, men jag ska inte ta tillbaka det jag skrev. Det enda jag egentligen vill göra om är mitt sätt att formulera mig -- jag var inte sugen på att få uppmärksamhet och sympati, även om det verkade som det. Jag vet i bakhuvudet att det finns personer som har det betydigt värre än mig. Det finns personer i min närhet som har det betydligt värre, och jag hade inte dem i åtanke.Samtidigt har jag skrytit om mina studieresultat många gånger. Visserligen gillar jag att skryta, men det är ingenting som ska användas som grund för mitt beteende. Samtidigt är det inget jag ens ska gilla att göra -- jag har ingen aning om varför jag gillar att skryta. Det kan handla om att jag på något sätt vill ha bekräftelse på att jag är duktig, att jag är smart, men i vilket fall som helst är det inget man ska ta upp. Åtminstone inte på det sättet jag har gjort det på. Det är en sak att berätta, det är en sak att vara stolt och det är en annan sak att skryta om det. Jag är verkligen ledsen om jag fått någon att känna sig otillräcklig p.g.a. det här. Jag vet själv att jag kände så när personer gick runt och skröt om sina studieresultat i högstadiet...

Jag ser inte mig själv som en hemsk människa, i alla fall inte i det här sammanhanget, men jag vet inte om jag gillar den person jag har blivit. Visst, jag är mer öppen ch social nu än vad jag var förra året, och det tycker jag är härligt. Å andra sidan har det stigit mig över huvudet då jag ständigt ska påpeka hur mycket jag förändrats under en så pass kort tid. Jag är långt ifrån den enda som har förändrats. Även Linn har förändrats -- hon har faktiskt förändrats lika mycket som jag, men det finns en stor skillnad. Hon har inte förlorat sig själv, vilket jag tror, vilket jag känner att jag gjort.

Igår (tekniskt sätt i förrigår) skrev jag att det skulle bli förändring -- att jag skulle försöka vara mindre ytlig. Vad händer? Jo, tre inlägg senare skriver jag ett lika ytligt inlägg som jag gjort under resten av månaden. Jag har alltid stört mig på ytliga bloggar, men jag har inte insett att min har varit på väg åt samma håll. Om jag ska vara helt ärlig skulle det nog vara bäst för mig om jag tog en paus tills jag fått reda på mig själv, men jag älskar att skriva. Det kommer flera dagar då jag inte vet vad jag ska skriva, men jag vet att det är det jag vill göra. Jag skulle inte klara av att ta en paus då skrivandet har blivit en sådan pass stor del av mig.

Hemma igen

Hejhej ^^
Jag kom hem för en timme sedan. Jag vet inte om ni undrar var jag har varit eller inte, men i vilket fall som helst kommer jag att berätta det lite senare (utan att gå in på detaljer). Nyfikna? Jag hoppas det, om jag ska vara helt ärlig ^^

Senast jag skrev väntade jag på att matten skulle börja. Självklart var den inställd, så jag blev lite sur över det. Å andra sidan hade jag Malin som sällskap under hela håltimmen, så det gjorde inte så mycket. Det hade varit värre om jag åkt hem under den tiden för att sedan komma tillbaka helt i onödan.
När jag kom hem var My redan här, vilket inte var något jag alls förväntat mig då jag trodde att hon slutade sent idag. Tydligen slutade hon några timmar tidigare än vad jag trott, och Bella hade följt med henne hit. Tillsammans åkte vi alla tre in till Haninge centrum (det ligger två tågstationer härifrån) för at handla julklappar. Vi träffade även en tjej som går i Mys och Bellas klass, om jag tänker rätt, när vi kom fram (egentligen 5 minuter, men det spelar inte så stor roll).
Jag hittade faktiskt julklappar till mer eller mindre alla -- jag har julklapp till min bror och hans familj kvar, men det kan jag ta under lovet då vi inte kan träffas förrän tidigast under mellandagarna. Det som väntar nu är att slå in presenterna så är de klara att ges bort imorgon. Jag hoppas verkligen att alla blir nöjda och glada -- det är något jag alltid är rädd för, att de inte ska gilla presenten. Det är inte så att det känns som slöseri med pengar (så länge jag inte har spenderat mycket), men det känns så hemskt på något sätt att man inte kan ge ens kompisar vad de vill ha. Jag vet inte hur det är med er, men för mig känns det som att jag inte känner dem tillräckligt, att jag inte känner dem så bra som jag borde. När man har varit kompisar i över två år känns det som att jag borde veta vad de gillar. Ni får hålla tummarna för mig...

Så, vad gjorde jag efteråt? Det här är anledningen till varför jag kom hem så sent, om man bortser från förseningar på tågen. Jag var på en date med en kille jag träffade i söndags.
Jag vill inte gå in på detaljer, men jag kände ändå att det skulle vara kul att berätta. Jag skriver detta främst för min egen skull -- som jag har sagt tidigare älskar jag nostalgi, och jag kommer med all säkerhet läsa igenom detta inlägg i något skede i mitt liv. Kanske inte nästa år, eller ens om fem år, men någon gång. Jag undrar hur jag kommer att reagera då...

Förutom att jag ska slå in julklappar ska jag försöka ta en snabb dusch. det är egentligen inget som behövs i nuläget, men jag hnner inte duscha imorgon då jag måste åka in till skolan lite tidigare för att fixa med några saker. Jag vill inte riskera att krocka med mamma i badrummet då hon ska iväg till jobbet och stressa upp henne. Det är tillräckligt stressigt som det är med de stora förseningarna på tågen vi har. Det är det största problemet med snön -- att kollektivtraffiken drabbas så hårt.
Jag har även vissa bilduppgifter att försöka ta hand om. Kursen avslutas nu under hösten, och betyget sätts i januari om jag tänker rätt. Jag har redan ett VG, men jag frågade min bildlärare om jag har en chans till MVG. Hon sa att jag kan försöka göra m ett par uppgifter -- det är skriftliga delar, och om jag klarar av dem har jag en chans. Annars har jag mitt VG, och det är jag nöjd med :) Så länge jag inte får ett G är jag nöjd (missuppfatta mig inte -- det är inget fel med ett G i betyg, men hittills är mitt lägsta VG och jag vill gärna behålla det mönstret).

Vad mer kan jag säga? 
Det är en vecka kvar till jul, det är julavslutning imorgon, det finns snö på marken... Jag älskar julkänslorna som jag känner av just nu ♥

 

I skolan

Hej ^^
Jag sitter i skolan just nu tillsammans med Malin. Vi har bara en lektion kvar, matte för min del. För en timme sedan kände jag att det var onödigt att gå till matten -- det enda vi ska göra är at skriva en utvärdering. Nu känner jag att jag lika gärna kan gå på den då jag ändå stannat i skolan så pass länge som jag har gjort (vi har haft håltimme sedan halv ett).

Ute snöar det för fullt -- och då menar jag verkligen för fullt. Det har varit snöstorm mer eller mindre halva dagen, även om det har lättat upp en hel  del nu. Jag må gilla snö, men nu börjar det bara bli för mycket -- jag gillar när den fallen ner, inte när den åker in innanför jackan och tröjan (det är riktigt kallt, om man säger så).

Jag har faktiskt ingen som helst fantasi eller inspiration nu, så jag har ingen aning om vad jag kan skriva. Så har det varit hela veckan, och jag är själv medveten om hur ytlig jag har blivit under den senaste tiden. Det var verkligen inte min avsikt, men jag hoppas att det ska kunna bli bättre innan veckan är slut.
Ni får ha det bra så länge ♥

"Tiden läker alla sår"

Jag är så trött på det där uttrycket då det inte stämmer överhuvudtaget -- alla sår kan inte läkas med tiden. Varken fysiska eller psykiska, och det är ingen tröst att höra det när man mår dåligt. Tro mig när jag säger att jag borde veta det, och jag är definitivt inte den enda som gör det.

Efter att pappa hade dött fanns det de som sade så till mig, men det har gått fyra år nu och mina sår efter det är inte alls läkta. Det är bara okänsligt att man kommer med den kommentaren, och detbevisar egentligen bara hur lite man vet. Precis som med fysiska sår finns det de som läks helt och hållet med tiden, men andra sår lämnar ärr efter sig. Tiden läker inte alla sår, men med tiden lär man sig att leva med dem.

Jag tänker inte lika mycket på pappa nu som jag gjorde för tre år sedan, då vi firade jul utan honom för första gången. Det första året är enligt min erfarenhet värst då allting är nytt -- man tvingas fira helgdagar utan den avlidne för första gången, och det är verkligen då det slår en. Andra gången slår en inte lika hårt, och inte heller tredje eller fjärde o.s.v. Det betyder dock inte att man har glömt bort personen -- man kommer fortfarande ihåg de helgdagar man spenderade tillsammans, man minns även smärtan man kände då man hörde nyheten om personens död. Sådana här saker lämnar ärr -- det är sår som inte kan läkas med tiden.

Ny design

Hej :)
Som ni märker har jag en ny design som Natalia har gjort. Jag måste säga att jag älskar designen, och jag önskar själv att jag hade någon form av kunskap gällande html-koder. Det är synd att man inte kan ta sådana kurser, men jag får väl göra vad jag kan för att läsa mig in på det.

Men som jag sade är jag jätteglad över att du kunde fixa den så snabbt, och det blev jättefint. Tack så mycket :D 

Julpjäsen

Hejhej ^^
Jag kom precis hem från skolan. Det var nog inte meningen att dagen skulle bli såhär lång, men det blev den. Det var i alla fall riktigt kul att titta på de andra pjäserna -- vi var det första som spelade upp pjäsen, så vi hade den största publiken. Ju längre det höll på desto färre blev det, men desto fler platser fanns det i aulan, där pjäserna spelades upp.

Malin, er pjäs ägde!!! Jag var tvungen att säga det ;)


Om jag ska vara helt ärlig var jag inte så nervös innan pjäsen som jag var igår -- jag älskar känslan av att stå på scen, även om jag hatar uppmärksamhet. Jag vet att det inte riktigt går ihop, men jag antar att det hade varit värre om jag stått på scenen ensam -- nu var jag hela tiden med någon.  

Nu sitter jag och tänker på vad jag ska fixa till middag. Med andra ord sitter jag och dagdrömmer om världens största buffé med mina favoriträtter. Dumt nog kan jag inte tillaga någon av dessa rätter, så det får helt enkelt bli något annat. Frågan är då vad. Hmm...
Jag skriver senare
 

Tisdag

Hej ^^
Förlåt för min kassa uppdatering, men jag har inte haft någon större lust att skriva idag överhuvudtaget -- i alla fall inte sedan jag kom hem från skolan.

Jag har gått runt om känt mig som en zombie hela dagen. På morgonen var det inte så farligt, men på eftermiddagen satte det verkligen igång. Det kändes som att någon hade slagit till mig med en vägg, och den känslan sitte kvar nu. Det roliga var att de satte igång på matten också, och jag som tyckte att det var illa nog att det var prov på ett område jag hade noll koll på (jag kommer inte få högre än ett VG, så det är det jag hoppas på).
Efter det var det engelska, och jag fick faktiskt tillbaka energin när vi höll på att repa inför pjäsen imorgon. Mina repliker börjar sätta sig nu, men jag har ett par längre som fortfarande är ett problem.

Vad har jag gjort sedan jag kom hem? Det första jag gjorde var faktiskt att äta, men jag har även lyckats somna av och till flera gånger -- sammanlagt tror jag att jag fått 2½ timmes sömn sedan jag kom hem, och det är betydligt värre än vad det låter som. Jag har ingen tvean om att jag kommer kunna somna igen -- tro mig när jag säger detta -- men jag vet inte hur jag ska kunna klara av allt. Den här veckan känns som en enda stor stressfaktor för min del -- prov idag, pjäsen imorgon, redovisning på torsdag (även om den inte är så farlig) och samtidigt går jag runt och väntar på ett telefonsamtal från vårdcentralen angående provsvaren från förra veckans blodprov. Det är den sista som är värst -- jag hoppas att man har hittat något, för jag vet inte hur länge jag orkar gå runt och vara trött. Frusen kommer jag vara i vilket fall som helst nu när snön är här, så just nu är utmattnigen och skuggorna under ögonen mina största problem. Jag hade hoppats lite grann om att det skulle bli bättre att komma tillbaka till skolan, jag hade hoppats på att få energin tillbaka, men nu är det värre än någonsin. 

Det var inte meningen att skriva ett inlägg där det framstår som att jag tycker synd om mig själv och kräver er sympati, så för att lätta upp stämningen lite tänkte jag att jag skulle kunna berätta något som jag blev väldigt glad över. Jag fick reda på resultatet på mitt juridikprov jag hade för en månad sedan, ganska så exakt nu. Jag fick hjärnsläpp efter halva provet, så jag förväntade mig ett G+ på sin höjd, men fick ett MVG. Jag blev väldigt glatt överraskad där, minst sagt.

Jag ska rulla iväg nu för att sova -- jag tänker att det är bättre att somna i sin egen säng än på en köksstol framför laptopen.
God natt på er ♥

Taylor Lautner i SNL

Jag letade efter klipp från Saturday Night Live då Taylor Lautner var värd för det. Tyvärr har man tagit bort mitt och Linns favoritklipp, men jag lägger upp det så fort jag hittar det.
Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg det klippet, men de som kommer här är också roliga (om man gillar den typen av humor).










Derivata=?

Jag kommer ingen vart med matten!
Jag trodde att jag hade greppat det, men nu sitter jag lika handlingslös som för drygt en månad sedan. Det var efter det som jag började få grepp om vad jag höll på med. Det här är ett svårt kapitel, och vår lärare är inte bra på att lära ut vilket gör det ännu värre.

Det som irriterar mig lite i det här läget är också att vi enbart har fyra kapitel i boken att arbeta med -- man kan lätt flytta provet till efter jullovet utan större problem. Tro mig, ångesten bland eleverna som läser kursen skulle lätta upp. Det är ett fåtal som har grepp om det här -- jag känner till två stycken. Två av bortåt 20 elever, om jag tänker rätt. Man kan inte kräva att alla ska göra ett prov då det är så få som vet vad man sysslar med. Det kanske är nu det är dags för oss elever att smöra för läraren...
Jag får även se vilka jag kan få hjälp av imorgon -- jag känner ett flertal personer som arbetat med derivata tidigare, så förhoppningsvis kan de hjälpa mig lite. De vet i alla fall hur man kan förklara på ett sätt som man förstår, och man kan fråga dem utan att känna lärarens irritation växa när man fortfarande inte förstår vad som skall göras. Nackdelen är dock att det finns en risk att de glömt bort det, eller förtryckt det...

God natt på er ♥

Smart? Inte riktigt...

Hej igen ^^
Det var meningen att jag skulle sätta mig ner för att plugga efter att ha skrivit mitt förra inlägg, men så blev det inte.
Jag träffade Linn och My vid fyratiden, och det dröjde inte länge förrän jag och Linn bestämde oss för att åka till Farsta. Jag ville försöka få tag på lite flera julklappar, men jag hittade knappt något. Eller rättare sagt, jag hittade ingen julklapp, men jag hittade en födelsedagspresent till Tessan. Jag hittade även en svart klänning till mig själv som jag skulle kunna ha på skolavslutningen nu på fredag tillsammans med en röd kofta.

Efter att ha ätit kinamat (alldeles för mycket också för den delen) åkte vi båda hem till henne där jag träffade Tessan. Jag hade inte träffat henne på ett tag, med tanke på skolan och allt. Det är samma anledning till varför jag träffar Linn så sällan också, men vi håller ändå kontakten vilket är bra :)
Jag kom hem för en timme sedan, och inte mycket har hänt sedan dess. Därför är det verkligen dags för mig att sätta igång och se till att mycket blir gjort -- jag har bl.a. ett matteprov att plugga till. Som tur är börjar jag förstå nu, men det är också problemet -- det ska inte ta såhär lång tid för mig, eller oss i mattegruppen överhuvudtaget, att förstå vad kapitlet går ut på. Finns det någon som gått C-kursen i matte som kan förklara för mig hur man på enklaste sätt kan förstå derivata?

Nej, nu är det dags att trycka ner näsan i matteboken och se till att komma någon vart.

Shoppingrunda

Hejhej :)
Dagens enda lektion i skolan slutade efter knappt en halvtimme, så jag åkte in till Farsta tillsammans med Micaela där vi delade på oss för att köpa julklappar. Jag hittade ett par stycken, men jag har fortfarande några kvar -- jag vet på ett ungefär vad jag ska köpa till alla, om man bortser från de tre personerna jag inte har någon aning om vad jag ska ge.
Jag får försöka åka tillbaka in till Farsta imorgon för att köpa de sista grejerna, men det bör inte ta så lång tid. Jag hoppas i alla fall inte det, men man vet aldrig. Å andra sidan var jag i Farsta en knapp timme, så jag tror att jag ligger rätt bra till när det gäller tiden.

Bortsett från dagens julklappsinköp köpte jag en ny topp på Gina Tricot, där jag även köpte ett halsband som man kan ha till :)


Den har lite mer färg i verkligheten -- på bilden är den väldigt matt ^^

Hoppas att ni har det bra ♥

En snabb uppdatering

...innan jag åker iväg till skolan.
Jag börjar halv tolv idag, så jag ska åka in till skolan om drygt en halvtimme. Jag passar därför på att skriva lite snabbt för att bl.a. berätta om att det snöar ute :D
Det är inte lite snö på marken, och det är nu julkänslor verkligen börjar komma för min del. På fredag är det julavsutning, torsdagen därpå är det julafton och torsdagen därpå är det nyår. Jag sitter här med en underbart varm känsla i bröstet just nu :)

Få se, vad ska göras idag?
Jag har plugg att gå igenom, men det tror jag att jag kommer fixa utan några större problem -- jag hoppas på det i alla fall... Hur jag än vänder mig måste jag åka till Farsta och julhandla lite -- jag har som sagt var en del julklapps-inköp att göra, men jag har i alla fall en aning om vad jag ska köpa (jag måste dock be om ursäkt pnu på förhand för min alltför dåliga fantasi när det gäller julklappar).

Jag hoppas att ni får en bra dag ♥

Plugget väntar

Hej igen ^^
Jag har inte riktigt lugnat ner mig helt och hållet än, men jag är mer skakig än flummig nu. Det låter kanske inte bättre, men tro mig det är det -- nu handlar det mer om att jag är mer rastlös än någonting annat.
Jag ska försöka fatta mig kort nu, för jag har lite plugg jag måste ta mig igenom. Det är lite dumt att lärarna trycker in så mycket som möjligt nu mot slutet. Ännu dummare är det att jag missade två prov nu under veckan. Det är det dumma med att vara sjuk, och det var egentligen meningen att jag skulle åka till skolan för att kunna göra proven. Jag kände dock att jag inte skulle ha kunnat koncentreera mig på det andra provet då det var på morgonen -- jag höll på att somna flera gånger på eftermiddagen, så tänk er hur det hade varit på morgonen.
Det första provet var religion, men det skulle skrivas på omprovstillfället, och det var samtidigt väldigt oklart vilka som skulle få skriva det -- läraren hade bokat ett antal platser, och det var osäkert om alla skulle få plats. Jag ska i vilket fall som helst prata med dessa lärare imorgon för att försöka reda ut det.

Som jag sade har jag lite plugg att ta hand om, så det är det jag ska fokussera på ikväll (jag har sovmorgon imorgon och börjar inte förrän halv tolv, så jag har fortfarande lite tid att gå på). Jag hoppas bara att jag får det gjort på ett bra sätt...

Jag hoppas att ni alla har fått en bra Lucia, och en bra tredje advent ♥

Koffeinkick

Hejhej :)
Förlåt för min dåliga uppdatering idag, men jag har inte haft någon lust att blogga under dagen, och nu under kvällen kunde jag inte blogga.
För första gången på över en vecka var jag ute. Med ute menar jag att jag var på ett längre avstånd än härifrån till ICA, för där har jag varit ett par gånger -- bokstavligt talat ett par gånger. I alla fall träffade jag mamma inne på Söder, och vi gick till ett av mina favoritställen -- Café Baresso. Vi åt middag, pratade om allt möjligt, så det var ett bra avslut på den här veckan. Jag passade även på att ta en dubbel espresso, och eftersom att det var för två timmar sedan känner jag hur koffeinet börjar kicka igång. Det är därför jag skriver så pass osammanhängade jag gör nu, och ju mer jag skriver desto värre blir det. Jag är ledsen över att förvarningen kom så här pass sent.

Egentligen är det inte så mycket mer än det som har hänt, och det som väntar nu är plugg. Jag har ett matteprov på tisdag, om jag minns rätt, och den här gången ska jag vara närvarande. Jag har bestämt mig för att visa vad jag faktiskt går för med tanke på att jag inte fick en chans att få högre än ett G på det förra provet (det var i alla fall så det såg ut som med tanke på svårighetsgraden på frågorna). Jag är fortfarande lite irriterad över att jag inte fick samma chans bara för att jag var tvungen att göra omprovet trots att det var mitt första provtillfälle, men det är inte så mycket man kan göra åt nu, och om jag får högre resultat på kommande prov har jag egentligen inget att oroa mig över. Om jag ska vara ärlig kommer jag bli lite sur på mig själv om jag får G i matte, eller i något annat ämne överhuvudtaget -- det lägsta jag har är VG än så länge, och om man har haft det mönstret i två av tre år vill man gärna klara av det tredje på liknande banor.

Förlåt för mitt betygsnack, och förlåt för att det återigen blev osammanhängande.
Jag skriver igen när jag lugnat ner mig ♥



Jo, juste, jag vann tävlingen hos Natalia. Jag vet inte om ni som följt mig i drygt en vecka (minst) kommer ihåg att jag skrev ett inlägg om att jag ställt upp i en tävling om att få en ny design, men det är den tävlingen jag vann. Tack så mycket, Natalia!!! :D

Odödlighet

Dokumentären jag tittade på tidigare idag handlade om en flicka som slutat växa. Hon är 16 år, 70 cm lång och väger 7 kilo. Hennes hjärna har inte heller utvecklats på det sätt som den ska göra, så hon är ett spädbarn på så många olika sätt. Den här flickan är även helt unik då hon är den enda med dessa symtom, och ingen vet vad det handlar om -- ingen vet vad det är som orsakat dessa symtom. Läkare tror att när man hittar den "missbildade" genen så hittar man källan till odödlighet.
Vad skulle du välja om du fick chansen att antingen dö ung eller att aldrig behöva dö överhuvudtaget?

Jag förstår mig inte på människor -- varför ska det vara så viktigt att hitta "källan till odödlighet"? Vad är det som ska behöva vara så otroligt skrämmande med döden? Det är bara hemskt om man får chansen att leva ett odödligt liv -- tänk att få uppleva alla sina vänner dö medan man själv är ensam. Tänk att bli tvingad att begrava sina barn om och om igen. Tänk att inte få åldras med den man älskar...
Om man tänker att alla skulle få chansen till detta -- jag tror knappast att det skulle hjälpa de som är så pass fattiga att de lever på en bråkdel av det vi äter vid en måltid och försöker klara sig på det hela dagen. Om man inte kan dö p.g.a. åldern kommer vattnet definitivt ta slut, och mord skulle säkert ske i en allt större grad med tanke på konkurrensen. Är det verkligen något man bör sträva efter?

Ärligt, det här börjar spåra ur. Det är en sak om man vill hitta botemedel till människor, för det har med deras välbefinnande att göra, men på vilket sätt skulle det vara att inte dö överhuvudtaget? Man skulle inte motiveras till att leva livet, till att göra det man verkligen vill. Vi lever med vetskapen att vi kommer att dö förr eller senare, och jag tror att det är det som gör att vi är redo att ta risker. Om man inte tar dessa risker kommer man ångra sig i ett senare skede.
Vi lever alla med vetskapen att vi alla kommer att dö förr eller senare, och det är inget man ska fly ifrån även om det inte är något man ska påskynda. Allt som har en början måste ha ett slut -- så enkelt är det. Som svar på min fråga i början av inlägget måste jag säga att jag hellre dör ung. Även om jag inte är redo för att dö riktigt än är döden någonting jag accepterar på ett annat sätt än ett evigt liv.

Det var inte meningen att jag skulle låta pessimistisk nu, men jag blir irriterad på e människor som inte vet var gränsen går. Jag tycker faktiskt att det är otroligt hur tekniken har utvecklats bara de senaste 10 åren, men det finns en gräns för mycket vi kan göra. Just detta blir på en bekostnad av en 16-årig flicka vars utveckling (fysiska och mentala) har stannat helt och hållet. Det är inget man ska se som mirakel, även om flickan är ett mirakel som hållt sig vid liv trots alla sjukdomar hon åkt på och trots att man inte förväntade att hon skulle hålla sig vid liv efter femårsåldern. Tänk att aldrig få chansen att åldras, att se människor runt omkring en leva sitt liv medan man själv är fast i ett stadie. Även om man är vuxen och lever i en 20-års perfektion (vad det nu innebär) kan det inte vara kul att ens vänner blir gamla. Det kanske låter som en dröm att inte behöva åldras, men det är det som är naturligt. Om ni frågar mig skulle det vara en förbannelse att inte åldras, och inte en välsignelse.
Har vi verkligen kommit till en tidsålder där vi är så fåfänga att vi vill vara unga resten av våra liv? Har vi verkligen kommit till en tidsålder där man ryggar tillbaka från döden och väljer något som kan ses som en lösning för att inte möta det okända?

Städning

Hej ^^
Vi har hjälpts åt med städningen här hemma hela dagen, och vi blev klara för två timmar sedan. De andra har åkt in till Söder för att fika, men jag stannade hemma -- mer än så orkar jag inte göra. Så självklart sitter jag framför TV:n och funderar ut på vad jag kan ta till middag. Det går ihnte så särskillt bra med tanke på att jag är mer intresserad av dokumentären jag tittar på än maten jag inte har. Jag tror att ni alla skulle tycka samma sak ^^

Ute snöar det. Vet ni hur glad jag är? Det snöade igår också, men snön lade sig aldrig på marken. Det har den börjat göra nu. Jag vet att det inte är tillräckligt kallt för att den ska kunna hålla sig kvar under en längre period, men det är fortfarande härligt att snön är här :D
Det enda som saknas nu är ett 10 centimeters lager av snö, vänner (det där lät lite fel), varm choklad med mini-marshmallows och en julgran. Det där den ultimata julkänslan finns, i alla fall för mig.

Jag måste verkligen se till att försöka få i mig mat -- jag har inte haft någon aptit idag överhuvudtaget, så jag har fortfarande inte ätit något. Snälla, vad ni än gör, följ inte mitt exempel.
Hoppas att ni har haft en bra lördag ♥

Julhandla?

Tänk att det snart är jul...
Om mindre än två veckor sitter jag här hemma med en massa mat på tallriken och lika mycket i min mun. Det är även då jag kommer undvika vågen så mycket som möjligt, men det är någonting jag lyckas bra med.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska köpa till alla än. Jag har fixat två grejer till två kompisar, och jag har några idéer på vad jag kan skaffa till min familj. Ett litet problem är också att jag inte vet vilka som ska få julklappar av mig heller för den delen. Jag skrev upp flera personer på en lista, och jag har fick det till nästan 30 personer. Efter att ha strukit bort ett par namn hamnade listan på 21 personer, men det är fortfarande många. Ovanpå det kommer två födelsedagar upp precis efter jul.
Jag har inga problem på det ekonomiska planet, men jag har ingen fantasi överhuvudtaget. Hur ska man komma på vad man kan köpa till 21 personer när man har problem med att införskaffa saker till fem?

Ett annat problem är tiden -- den enda tiden jag har kvar att kunna köpa julklappar är nu i helgen då jag vill ge dem på skollavslutningen, men jag tvivlar starkt på att jag har den orken som krävs. Det är precis att jag orkar gå ner till ICA och köpa mat, hur ska jag då klara av att åka bort till Farsta och julhandla för 20 personer?

Mamma har varit på mig sedan oktober om att jag måste skriva ned en önskelista, men vad ska man skriva ned? Det är egentligen bara två grejer jag vill ha -- ett nytt täcke och en bokserie. Det låter lite, men det kommer kosta en del om man tänker på det, men även om det sammanlagda priset hade gått upp i 20 kronor skulle jag inte önska mig något mer. Det är inte mer än det jag vill ha, och det är egentligen bara täcket jag behöver.
Om jag ska vara helt ärlig undrar jag hur folk kan tänka -- att barn är lite giriga är inte så svårt att förstå, för det är på något sätt naturligt. Däremot har jag stora problem med folk i min ålder som ska ha allt på sina föräldrars bekostnad. När man är runt 18-årsåldern borde man kunna inse att det finns mer att leva för än det materiella. Om man själv köper prylar för sina egna pengar går det bra -- jag gör ju själv så -- men att leva på andra för att själv ha så mycket som möjligt är bara patetiskt. Enligt mig finns det en gräns för hur mycket vi kan begära av våra föräldrar, och många överskrider den gränsen (förlåt, men jag anser faktiskt att en fjällräven-jacka för jag vet inte hur många tusenlappar är alldeles för mycket begärt då man inte vistas mycket i fjällområden -- ni kan ju gissa hur glad jag blev när den trenden försvunn).

För mig handlar julen mer om att ge än att ta. Jag vill ge julklappar till 20 personer, och jag förväntar mig inte att de ska ge mig någonting tillbaka (inget materiellt i alla fall, men det skulle inte skada om presenterna användes). Att man mår bättre av att ge mer än vad man får i presentväg är ett fint plus i kanten, och om jag ska var helt ärlig väljer jag den glädjen, den känslan, framför materiella presenter. Vad väljer ni?

Sen morgon

Hej :)
Jag ville bara berätta lite snabbt att jag fortfarande är vid liv, och att ingenting egentligen har förändrats. Jag fryser fortfarande häcken av mig trots att svettfläckar börjat dyka upp. En sak som egentligen är nytt är att mina naglar är blåa, men jag har suttit vid datorn ett litet tag nu, så det har med det att göra.

Få se nu... Jag vaknade för en timme sedan och insåg att essän ska in idag klockan tre. Jag har därför spenderat den senaste timmen med att skriva klart den, men jag kopierade en del från den förra för att på något sätt behålla en viss stam. Jag lade till vissa grejer, och jag tog bort en hel del från det förra arbetet. Jag är definitivt säker på att jag får minst ett G på det här arbetet -- till skillnad från förra gången kom jag faktiskt på nu att ha med fotnoter som källhänvisning. Jag använde mig även av två källor som vi gått igenom på svenskan överhuvudtaget, så jag hoppas att det inte är något jag behöver korrigera för att bli godkänd. Det var illa nog första gången, och det dumma var att jag enbart hade missat källhänvisningen. Ni kan ju tänka er hur korkad jag kände mig då...

Jag måste springa iväg och göra mig i ordning -- med tanke på att jag sprang från sängen till datorn har jag varken hunnit äta eller borsta tänderna. Jag har inte ens hunnit med att tvätta av mitt ansikte, och tro mig när jag säger att det behövs.
Jag skriver mer senare, och jag hoppas att ni får en bra fredag ♥

Love or Obsession?

Det var länge sedan jag hade en engelsk rubrik för den här typen av inlägg, men det låter bättre på engelska än på svenska.
Men när det gäller kändisar vet vi hur många reagerar när de går ut på röda mattan till en premiär, eller till någon form av gala etc. Folk -- främst tonårstjejer, om jag förstått det rätt -- skriker som galningar så fort de syns, man köper skvallertidningar för att se vad de gjort den senaste månaden och man tror sig att man älskar dem. De som personer, inte deras arbeten. Hur kan man älska någon man aldrig lärt känna?

Man kan inte lära känna dessa kändisar genom att läsa tidningar -- för det första är säkert 90% av dessa ren lögn, och för det andra finns det mycket mer hos personen än att hon/han äter på en restaurang en fredagskväll efter jobbet. Jag förstår inte varför sådant är roligt att läsa om -- ingen vill ju veta vad jag gjorde i fredags (i och för sig avslöjar jag det i bloggen, men det är otroligt få som bryr sig om det), och jag tror inte att en känd persons fredagskväll är mer intressant. Mer händelserik, självklart, men inte nödvändigtvist mer intressant. Fast i och för sig, vad vet jag, det kanske är kul att läsa att Robert Pattinson åt Gud-vet-vad på Gud-vet-vilken-restaurang med Gud-vet-vem på en fredagskväll. Seriöst, kan man inte låta dessa personer få ha ett privatliv?

Men i alla fall, tillbaka till poängen, man skapar lätt en felaktig bild av hur kändisar är i det verkliga livet. Man skapar en bild av att de inte har några som helst brister, och det är den bilden man blir förälskad i. Det är den bilden som får oss att tro att vi älskar dem, men om sanningen ska fram är det större chans att vi blivit mer eller mindre besatta av dem. Vi måste läsa tidningarna för att se att de fortfarande är singlar för att kunna hålla fantasierna vid liv (det där lät helt fel).

När jag läser andra bloggar, främst de större (de är få, men det finns ett par större bloggar jag följer), ser jag bland kommentarerna att flera skriver "Jag älskar dig". Där handlar det om samma sak -- man älskar inläggen, men enligt mig kan man inte riktigt älska personen bakom den, så länge man inte känner honom/henne. Bloggarna främhäver vissa sidor av oss, men långt ifrån alla. Jag har faktiskt en stor förmåga att älska (det låter arrogant av mig att säga det, men så är det ^^), men det är svårt att tro det när man läser inlägg som denna, eller hur? Men som jag säger tror jag inte på att man kan älka peronen bakom bloggen om man inte känner honom/henne, men jag tror att man kan gilla personligheten som kan sippra ut från den. Det är möjligt att älska den personligheten, men man kan inte älska en person om man inte känner till alla de sidor som finns där. Hur kan man älska en person då man inte accepterar bristerna, och hur kan man acceptera bristerna om man inte känner till dem?

Rasism

Jag har tänkt på en sak... Visserligen händer det ofta, men ändå.
Jag har inte hört detta på ett tag, men jag har hört från andra personer att invandrare bara kommer hit och lever på socialbidrag utan att arbeta. Med andra ord lever de på svenskarnas pengar och klarar sig på det utan att behöva arbeta, medan svenskar arbetar häcken av sig.
Någon mer än jag som tycker att det är skitsnack?

Vi som redan bor i Sverige, vi som är födda här och har ett relativt svenskt namn har det så otroligt lätt att hitta ett jobb. Kanske inte i det här läget, med tanke på den situation vi lever i nu med den svackande ekonomin, men för de som kommer hit till Sverige som invandrare har det mycket svårare. Det finns många som inte får något jobb överhuvudtaget p.g.a. fördomar, och de måste därför leva på a-kassa och socialbidrag. Det är inte ens något man kan leva på, så man kan knappast säga att de lever det ljuva livet på våra pengar, eller hur?
Ännu värre är att det finns personer som tagit steget ännu längre och sagt att invandrare är sämre människor -- intellektuellt och socialt -- för att det finns så många som måste ta jobb som t.ex. trädgårdsmästare när de har en utbildning i neurokirurgi. Man är inte sämre som människa för att man har en annan geografisk bakgrund -- man blir inte automatiskt korkad för att man är mörkhyad. Man blir inte automatisk brottsling om man kommer från ett annat land, och det är fel att påpeka att fängelserna är överrepresenterade av bl.a. svarta för att de är födda kriminella. Visst, det stämmer att många fängelser är överrepresenterade av svarta -- det har jag själv läst -- men när man inte får något jobb, när man behöver pengar blir man lätt desperat och gör vad som helst för att kunna klara sig. Om man tittar nämre på brottsstatistiken (nu pratar jag om den statistik jag såg förra året i samband med ett samhällskunskapsarbete jag gjorde) ser man att det främst är brott som rån som begås. Ser ni samma röda tråd som jag ser, och som jag redan berättat om?

Jag vet inte riktigt hur jag kom in på det teoretiska, men det är samtidigt bra att man får reda på hur det verkligen är. Skulle inte du göra vad som krävdes om du kom till ett främmande land utan att få något jobb för att du är utländsk? Jag vet att jag skulle ha gjort det, framför allt om jag hade en familj att ta hand om. Gör det mig till sämre människa? Ja, kanske, men det gör inte alla som bor i Sverige till sämre människor. Om jag skulle spränga upp ett torn och döda 1 000-2 000 människor tillsammans med 15 andra personer som delar samma politiska och religiösa åskådning skulle det vara vi som straffas och dömd. Efter World Trade Center attacken har man dragit muslimer över en kant och ansett att de är terrorister.
Det finns ingen chans att vita skulle bli behandlade på samma sätt med tanke på att det är vi som utgör majoriteten av Västvärlden, och med den teknik som finns i Västvärlden tror många av oss att vi ska få en högre status. Det är helt fel att tänka så om man tänker längre bak i historien. Egyptiptierna var otroliga matematiker, och de visste hur man skulle bygga pyramider för flera tusen år sedan. Araberna, muslimerna, hade en otroligt rik kultur och otroligt stora kunskaper som gjorde dem överlägsna européerna kring medeltiden och renessansen.
Tiderna förändras ständigt, men vi förändras inte lika mycket.

Sedan européerna koloniserat större delen växte de rasistiska tankarna som vi har kvar idag. Koloniseringen började för över 500 år sedan, och tiderna har verkligen förändrats sedan dess, men det finns fortfarande människor som lever kvar i det stadiet. Är det inte löjligt?
Enligt lag ska man inte bli diskriminerade p.g.a. etnicitet, hudfärg, religion m.m. och det är synd att det inte ska fungera praktiskt när det fungerar teoretiskt.

Ni har säkert redan förstått vad jag anser om rasism, men jag säger ändå att det inte finns något löjligare. Om man vill bevisa att man är smartare borde man kanske sluta vara så korkad och tro att det finns något som 100% svensk. Det finns ingen i Sverige som är 100% svensk. Alla som bor i Sverige är svenskar enligt min åsikt, oavsett om man bott i t.ex. Turkiet mer än halva sitt liv. Det är så korkat att separera människor på det sättet när man har en möjlighet att gå samman och samarbeta. Man kommer ingen vart i livet om man inte lär sig att acceptera människor för deras hudfärg -- om man inte klarar av det, hur ska man kunna klara av någonting annat?
En till sak också, om man nu avskyr mörkhyade så mycket, varför spenderar man varje sommar för att bli så brun som möjligt?

Läkarbesöket

Jag sitter framför datorn och äter just nu. Jag kom hem från vårdcentralen för ldrygt en halvtimme sedan, och det gick relativt bra. Jag vet nu att jag har ett normalt blodsockervärde, och ett normalt blodvärde. Man passade även på att ta ett prov för sköldkörteln, men det provsvaret kommer jag inte få förrän nästa vecka. Jag blir med andra ord garanterat ett telefonsamtal nästa vecka, vilket alltid är något att se fram emot för min del.

Jag hoppas att man hittar någonting så att jag får något svar. I nuläget spelar det inte så stor roll om det är bra eller dåliga nyheter -- jag vill bara veta. Fast jag vet att jag inte kommer gilla de dåliga nyheterna när (om) jag väl får dem, så i stort hoppas jag på bättre nyheter.
Jag sitter fortfarande och velar om jag ska åka till skolan eller inte. Jag vet att jag måste, men samtidigt mår jag lite illa efter att ha varit hos vårdcentralen. Jag har inget problem med blod på det sättet, men det sprutade inte lite i den lilla tuben. Sedan är jag lite orolig över bussresan i sig... Om jag ska vara helt ärlig lutar det åt att jag stannar hemma, men jag får dåligt samvete av att enbart tänka på det. Jag hoppas att jag åtminstone kan bli frisk tills nästa vecka -- vi ska spela upp pjäsen då, och jag hoppas att det ska kunna gå bra. Jag tenderar att prata snabbt, så jag är rädd att jag inte kommer se upp och rabbla upp allt i en enda veva. Som tur är har jag en snabb replik som kommer vara helt underbart att säga -- där behöver jag inte ens tänka på att vara tydlig, utan bara rabbla upp alla ord så snabbt som möjligt. Det kommer att bli riktigt roligt xD

15 minuter kvar...

Hej :)
Det lät nästan lite väl dramatiskt med "15 minuter kvar..." som rubrik, men så är det -- om en kvart ska jag pallra mig ned till vårdcentralen. Förhoppningsvis kan jag få reda på vad det kan vara -- jag bryr mig inte om jag tvingas till at ta en massa blodprover så länge man kommer med en eller två teorier på vad det kan vara. Som jag sade igår är det så enerverande att inte veta vad det kan vara. Jag är trött på att gå runt med skuggor under ögonen hela tiden, och jag är trött på att alltid känna mig så utmattad.
Värst av allt är frossan -- jag kan skaka av köld och ändå svettas som om jag satt i en bastu. Jag var faktiskt tvungen att slänga ned mina sängkläder i tvätten igår för att de stank svett, och jag tvättade dem för inte alls länge sedan.

Mamma är fortfarande övertygad om att det är stressreaktioner, men jag har aldrig hört talas om frossa i samband med stress. Jag har inte heller hört talas om att man blir blekare när det gäller stressreaktioner. Man kan såklart dra paralleller mellan stress och utmattning, där är det inga problem, men resten då? Man får inte heller glömma bort det faktum att jag känt mig såhär i 1½ månad nu, om jag räknat rätt.
Aja, vi får se vad läkaren säger. Håll tummarna för att det inte är något allvarligt.
Kram på er ♥


Onsdag

Jag har ringt vårdcentralen idag, och jag lyckades komma fram. Jag har en tid imorgon på eftermiddagen, vilket är en stor lättnad för min del. Inte nog med att jag kunde få en tid så snabbt, men också att jag förhoppningsvis kan få något typ av svar då. Det är så enerverande att inte veta vad felet är.
Jag har även haft någon typ av motivation att plugga idag -- jag har börjat på essän, och jag har kommit en bit på vägen. Jag har en aning om vad jag vill få ner, och jag har den förra som en mall. Egentligen behövde jag inte ens skriva en ny -- det enda som egentligen behövdes var några korrigeringar, men jag kände att jag ville försöka skriva en bättre text då jag har chansen. Jag vet att jag är nördig ;)

Jag har faktiskt inte så mycket plugg nu -- jag har svenskan, matten, engelskan och juridik. Nej, jag tror inte att jag har glömt något ^^ Det känns skönt att börja få det avklarat.
Ni som går i skolan, har ni också mycket att stå i nu innan lovet?

Ny design?

Hej :)
Jag har precis vaknat, så jag känner mig långt ifrån klar i huvudet. Det var meningen att jag skulle till skolan idag (det känns som att jag skriver det mycket nu för tiden), men jag kunde inte somna i natt då jag låg och skakade hela natten. Jag rykte även till ett flertal gånger som gjorde det ännu svårare för mig att somna, så när min väckarklocka ringde hade jag kanske sovit tre timmar. Jag får helt enkelt prata med min geografilärare om när jag kan göra omprovet...

Men nu till poängen -- jag fick en kommentar av Natalia som håller i en tävling just nu. Priset är en design som man själv får vara med och bestämma utseendet på. Jag är mer eller mindre desperat efter en ny design, och jag kan ingenting när det gäller HTML_koder, så ni kan ju förstå hur glad jag är :D
Om ni också är intresserade kan ni klicka här för att ställa upp i tävlingen.

Kram på er ♥

Singel/Partner?

Jag tappade räkningen på hur många reklamer jag såg idag där man rekomenderar dejtingsidor om man är singel. "Är du trött på att vara ensam?", "Vill du hitta den rätte?" o.s.v. Någon mer än jag som börjar tröttna på det?

Det finns fördelar med att ha den typen av reklam -- det finns de som vill ha lite hjälp på traven för att hitta någon, men det har blivit alltför mycket nu. Det har till och med blivit överdrivet mycet under den senaste tiden. Jag har stött på reklam som "18 och singel?". Trevligt för mig då jag är 18 och singel, men om jag ska vara helt ärlig ser jag inget fel med det. Jag ser inte ens felet med att vara 40 år och singel, men man målar ändå upp den bilden.
Det känns alltmer som att det finns en politik inom kärlek som man måste följa -- när man varit tillsammans med någon, och det förhållandet tar slut, måste man vara först ut med att ha en ny pojk- eller flickvän för att bevisa något. När den ena parten har hittat någon ny blir den andra parten mer desperat efter bekräftelse, och det skrämmer mig lite grann. Okej, det skrämmer mig faktiskt en hel del. Vad hände med att ta saker och ting utefter sin egen takt?

Jag har även stött på personer som sagt "Jag har i alla fall en pojkvän" som att det gör de till bättre människor, som att det gör att de har en högre status i samhället. Det är inget fel med att vara singel. Det är inget fel med att inte ha pojk- eller flickvän och det gör inte att vi får en lägre status. Det borde det inte göra i alla fall, men jag antar att det är svårt att bli sedd på ett annat sätt i tonårsvärlden, eller vad tycker ni? Vem vet, det kanske är så i alla typer av åldrar, men jag vet att det fortfarande är så i många anseenden bland tonåringar. Man måste av någon anledning ha skaffat en pojk-/flickvän inom en viss ålder, man måste ha förlorat sin oskuld i samma veva och man måste tydligen ha supit sig full inom samma tidsperiod för att inte anses som patetisk. Jag antar att jag, i sådana fall, är den mest patetiska person som finns. Jag ser det inte -- jag ser inte det patetiska hos mig, även om jag i vissa fall är något löjlig. Å andra sidan måste man kunna vara löjlig lite då och då.

Men varför nämner jag det här? För att julen nästan är här, och det följs av nyårsafton och inte långt därpå kommer Alla Hjärtans Dag. Det finns många som känner ångest inför dessa helger då man känner sig fullkomligt ensam, just för att man inte har någon partner att fira det med. Med jul och nyår anser jag att det är löjligt att tänka så då man ska fira det med familj och vänner, men också tänka på de andra runt om i världen som inte har den tur som vi har. Med Alla Hjärtans Dag hatar jag nästan dagen i sig -- egentligen är det ingen speciell dag, men det är så den behandlas. Om man har en partner är det ett måste att dagen ska firas, och om man är singel blir man bara självmedveten om sin situation. Seriöst, när jag får en pojkvän kommer jag tvinga honom att bojkotta dagen tillsammans med mig bara för sakens skull. Jag kommer inte gå med på att gå på bio, eller vad det nu kan vara, den dagen -- det kan man väl lika gärna göra dagen därpå eller innan. Jag kommer insistera på att sitta hemma med mjukisbyxor och skjorta med en förpackning Ben & Jerry's (efter en timme kommer den vara tom, såklart) i knät. Låter inte det roligt? ^^

Det här kravet på att man måste ha en partner har verkligen spårat ur nu, och det är bara löjligt att man ska behöva anses som patetisk eller mindre värd eller attraktiv också för den delen enbart för att man är singel. Mitt utseende kommer inte förändras så fort jag får en pojkvän, eler hur? Om jag är snygg då, är jag snygg nu. Om jag är ful nu kommer jag fortfarande vara ful då. Det är bara något man måste leva med -- så enkelt är det. Visst, jag skulle viljag ha en pojkvän, för jag är den typen av person som vill binda mig till någon annan på ett djupare plan. Det är därför jag har så pass många nära vänner som jag har. Det är bara det att jag vill ta mig fram i min egen takt istället för att bli pressad av andra.

Men vad säger ni? Är det bättre eller sämre att vara singel eller att ha en partner nu när storhelgerna kommer?

Frusen...

Hej, ni få som läser ^^
Jag spenderade även denna dag hemma av samma anledning som igår, men nu var det faktiskt något värre. Jag behöver nog inte gå in på detaljer -- ni har säkert fått en bild av hur jag mår, så jag ska sluta tjata om det.
Jag ringde faktiskt till vårdcentralen efter att ha åkt förbi skolan lite snabbt för att hämta geografiböckerna jag glömde förra veckan (jag har ett prov imorgon som jag ska tvinga mig själv att gå till). Båda gångerna jag ringde var telfonkön för lång för att jag skulle kunna "ställa mig" i den. Jag ska med andra ord försöka igen imorgon, och jag hoppas på bättre lycka då. 

Jag är ledsen över att jag inte har varit så intressant den senaste tiden, men det finns inte så mycket att göra... Jag ska försöka ändra på det, men jag behöver lite inspiration. Tro mig, det är inget man får genom att sitta i min systers rum och stirra på väggarna. 
Hoppas att ni har haft en bra dag ♥

 

Skolarbete...

Hej igen ;)
Jag sitter här och försöker rita klart en grej till bilden (som jag har imorgon). Hur jag än känner mig imorgon måste jag masa iväg till skolan -- jag har missat alltför många bildlektioner, och vi har bara ett fåtal lektioner kvar innan kursen avslutas. Synd bara att jag inte kan rita, och att det är det hela uppgiften går ut på att göra. Vi har hållt på en hel del med bildanalys under den här terminen, vilket jag har ansett vara helt fantastiskt då det är min grej. Jag gillar att rita också för den delen -- jag hade inte valt bild om det inte vore så -- men jag kan inte rita. Visst, jag har mina dagar då det går bra för mig på den fronten, men i stort kan jag inte göra det. Linn, du måste lära mig hur man gör någon gång.

Jag är ledsen över min dåliga uppdatering, men jag har mått dåligt hela dagen. Jag mår fortfarande dåligt, så jag ska göra vad jag kan för att fatta mig kort. Jag fick i mig mat först runt tre för att jag hade så lite energi. Som tur var fick jag tillbaka en del av energin när jag lagade maten, men jag blev ännu mer utmattad efteråt. Jag har faktiskt bara sett på TV hela dagen, och jag har lagt upp några nya bilder på datorn. Min kväll har varit väldigt händelserik, eller hur?
Jag ska verkligen försöka ringa vårdcentralen imorgon -- ni får försöka påminna mig om det (jag kommer med all säkerhet kolla in bloggen under min håltimme imorgon), för jag har en känsla av att jag kommer glömma bort det. Det är antingen det eller att jag somnar och inte hinner göra det. Så smart som jag är kommer det sistnämnda säkert ske.

Jag orkar verkligen inte med det här längre... Jag är trött på att ständigt vara trött (det där var en konstig formulering...) och jag vill inte behöva gå runt med en filt överallt och fortfarande frysa. Just nu sitter jag med en tjocktröja över min pyjamas, och över den har jag min morgonrock på mig och ändå fryser jag. Det är inte ens kallt i lägenheten -- det ska det inte vara i alla fall med tanke på att My inte verkar frysa vilket rum hon än vistas i.
Mamma verkar inte heller tro på vad jag säger -- hon verkar tro att jag överdriver, så därför ska vi prata ut om det. För jag älskar ju att ständigt vara trött, att ständigt frysa och samtidigt svettas, att sakta men säkert bli blekare och få mer utmärkande skuggor under ögonen. Det är här inget man kan skylla på stress. Efter en vecka, ja, men inte efter drygt en månad.
Som jag sade -- jag orkar inte med det här längre. Jag vill bara veta vad som kan vara problemet, och just nu verkar mormors teori om lågt blodvärde mest logiskt. Det är antingen det eller stress...

Låga blodvärden?

Hej :)
Jag stannade hemma idag -- precis som igår vaknade jag imorse med värk över hela kroppen. Värst var det i magen och huvudet. Jag ringde faktiskt till mormor alldeles nyss för att få reda på vad det skulle kunna vara. Jag har känt mig utmattad i över en månad nu, och det är bara löjligt att det har hållt på såhär länge. Jag skakar även av köld och jag har börjat förlora färg i ansiktet. Om jag hade haft feber hade jag trott att det var det som var problemet, men nu har jag inte det och det har gjort mig galen de senaste dagarna.
Mormor sade att det kunde ha något med låga blodvärlden att göra, och hon rekomenderar att jag ringer vårdcentralen för att kunna ta ett blodprov. Jag hade tänkt att ringa mamma först innan jag gör det, så att hon är med på vad som händer.

Få se, vad har jag hunnit med idag? Jag vaknade runt halv tio när My kom hem från sin stalltjänst tillsammans med Bella. Efter att ha bett My hämta telefonen sjukanmälde jag mig själv, och sedan somnade jag om. Jag vaknade faktiskt för en timme sedan, efter att ha fått 10 timmars sömn går jag ändå runt med skuggor under ögonen.
Jag ska fixa mat så snart jag har bestämt mig för vad jag vill ha, för vaed jag är sugen på. Det finns en chans att jag måste gå ner till ICA för att handla lite mat, men det är bättre det än att stanna hemma och inte få i sig någonting överhuvudtaget. På så sätt har jag tur att ICA ligger bara några hundra meter bort ^^

Hoppas att ni får en bra måndag ♥

Vad är felet?

Hej :)
Jag märker att jag inte alls har varit rolig här på bloggen under den senaste tiden, men jag har inte haft någon direkt motivation, så det har en hel del med det att göra. Jag säger inte att jag kommer att sluta blogga -- jag har precis börjat -- men jag har inte haft någon direkt inspiration. Jag har gått in här på bloggen ett flertal gånger för att kunna skriva, men jag har inte skrivit någonting just för att jag inte vet vad jag vill få sagt. Jag har i och för sig ingen aning om vad jag vill få sagt med det här inlägget heller för den delen, men jag vet i alla fall vad jag vill få ner.

Just nu sitter jag och tänker igenom mina valmöjligheter inför nästa år. Jag har relativt många, men jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra. Inför gymnasiet kan man alltid välja det som intresser en, men med högskola/universitet känns det så annorlunda och det blir inte bättre av att det finns lärare som säger att det vi är med om i gymnasiet inte är någonting i jämförelse med det vi kommer vara med om i universitetet. Jag håller redan på att stressa ihjäl mig, så vilken tur jag har som har ännu mer stress att se fram emot.
Samtidigt sitter jag under en filt och kämpar för att inte somna. Jag har inte kunnat öppna mina ögonlock helt och hållet under hela dagen, jag har inte kunnat plugga (vanligtvis är jag för lat för att orka göra det, men nu kan jag inte göra det) -- det enda jag har skrivit är ett par meningar till svenskan. Visserligen kan den informationen åka upp direkt på planschen som vi ska använda oss av under redovisningen nästa vecka, men det känns jobbigt att det är allt jag kunnat göra idag.
Det blir inte heller bättre av att jag sitter och nästan skakar av köld trots att jag är invirad i en filt, i ett rum där elimentet är inställd på sin maxtemperatur, där inte enbart datorn, men även TV:n är på. Att jag är blek och har mindre färg på läpparna gör mig något orolig, och det hjälper inte att mamma säger att allt jag behöver är sömn. Det är mer som ligger bakom det... Jag har känt mig utmattad i över en månad nu, och jag har faktiskt stannat hemma p.g.a. det. Jag har fått tillrcäkligt med sömn de senaste dagarna, men jag känner ändå att jag kan fortsätta sova resten av eftermiddagarna. Jag har försökt att vara pigg på dagarna när jag är i skolan och så, men när jag kommer hem kastar jag ner mig själv i sängen, och det tar ett tag för mig att ta mig upp och att sedan fixa något att äta om jag nu är hemma under någon håltimme under skoldagen.

Det känns som att det är någonting fel med mig, men jag vet inte vad, och jag vill inte ringa vårdcentralen för att fråga vad problemet kan vara -- jag är rädd att de kommer reagera likadant som mamma, och jag hatar känslan av att folk anser att jag är mer korkad än vad jag faktiskt är.
Jag vill egentligen bara få ett svar på vad det kan vara...

*suck*

Har jag pluggat? Ja.
Har jag gjort ett bra jobb? Nej

Jag har verkligen försökt att plugga, men det har inte gått särskillt bra. Jag hade hoppats bli klar med en text till svenskan -- den som mer eller midre raderades i onsdags -- men jag har inte ens kommit halvvägs på den. Ovanpå detta hade jag hoppats bli klar med min essä. Jag undrar om jag ens kommer hinna påbörja det arbetet.
Det här suger verkligen... Jag börjar även känna mig lite hungrig nu också, men det finns ingenting här hemma. Det är i så fall om man vill ha mackor, men det känns så ensidigt att äta mackor till middag när det är frukostmat. Å andra sidan orkar jag inte äta så mycket, så det kommer säkert bli mackor.

Jag kommer inte på något mer att skriva, så det kanske är dags för mig att sluta försöka. Jag vet att det inte var ett väldigt intressant inlägg, men det är bättre än tre punkter, eller hur? xD

Snabb uppdatering

Hej ^^
Jag har hållt på med att ladda upp bilder de senaste två timmarna då jag egentligen borde ha pluggar. Vi kan alla lista ut vad jag ska göra härnäst, eller hur?
Men det är bara att att jag mår skit just nu. Jag har ont överallt, jag fryser trots att jag svettar och jag har ingen feber. Jag mår illa och jag måste försöka proppa i mig mat då min mage skriker efter det. Det är inte en rolig känsla -- att vara hungrig, och att samtidigt vara äcklad vid åtanken av mat. 

Jag skriver senare när jag har tid -- om jag ens får någon tid över...
 

Dödsstraff

Så, nu har jag ätit färdigt (det gjorde jag faktiskt för över 1½ timme sedan, men ni fattar poängen), och det känns skönt att ha magen full med mat igen. Samtidigt känner jag mig ganska hemsk just p.g.a. att jag är lättad över att vara mätt när det finns miljardtals människor som går hungriga varje dag utan att få någon mat i magen. Jag började även tänka på de som är dömda till döden -- man får alltid be om en sista måltid, och jag har undrat lite grann vad jag skulle ha valt i det läget. Förmodligen våfflor, men jag tvekar på om jag ens skulle kunna pressa i mig den maten.

Dödsstraff... Det finns så många åsikter kring det där, och det har förts så otroligt många debatter kring det. Vill ni veta vad jag tycker? Om inte är det lika bra att ni slutar läsa redan nu...
Dödsstraff är enligt mig mord -- legaliserat mord. Det är det jag tycker är vidrigt -- ska man verkligen legalisera ett mord på en person, begå samma brott som personen i fråga begick från början, för att det anses vara rätt? Ansåg inte mördaren/den dödsdömde att mordoffret förtjänade döden? Om staten använder samma argument borde man väl som person kunna använda sig av samma princip?
Jag avskyr verkligen hyckleri, och dödsstraff är hyckleri i högsta grad. Man kan inte säga att den ena varianten av mord är olagligt, och at en annan är laglig. Det finns egentligen bara en variant av mord, och det är inte okej att ta en annan människas liv hur man än vrider och vänder på det.

Jag kan förstå att man vill ha ut någon form utav hämnd om man förlorat en familjemedlem eller nära vän till en mördare, men man straffar inte mördaren genom att döda honom/henne. Döden i sig kan vara frigivning på sitt sätt -- man slipper plågorna. De man straffar är gärningsmannens anhöriga. Man vill med andra ord hämnas sin familjemedlems död genom att straffa oskyldiga människor. Förstår ni vad jag menar? Förstår ni felet med det?

När man tänker tillbaka på 50-talet, vet ni hur många som avrättades utan att ha begått brott överhuvudtaget? Visste ni att majoriteten av dessa var svarta?
Det finns många människor som döms till fängelse utan att ha begått ett brott. Det finns även många som döms till avrättning utan att ha begått något brott, och det händer att dessa personer hinner bli avrättde innan sanningen kommer fram. Det finns t.o.m. länder som avrättar folk utan någon laglig grund för att landets ledare anser dem som ett hot. Människor som kämpat för frihet och demokrati i diktaturer har avrättats, folk som skrivit något som ansetts olämpligt har blivit avrättade. Folk som öppet yttrat sin åsikt har blivit avrättade.

Man har tagit dödsstraffet till en helt annan nivå, och många länder missbrukar det. Å andra sidan kan man inte göra någonting annat än att missbruka det när det är lagligt överhuvudtaget. Enligt de mänskliga rättigheterna har man rätt till liv. Det finns ingenting som ska kunna ta ifrån människan den rätten -- inte ens lagar!
Om jag dödade pesonen som dödade, låt oss säga, min bästa vän skulle det räknas som mord. Om staten sedan skulle avrätta mig, döda mig, skulle det anses vara bra för samhället. Varför är det inte bra för samhället om den första mördaren dör? Min poäng är att jag inte har någon rätt att döda nåon annan, så därför har inte politiker heller den rätten.

En sak som gör att jag gillar att bo i Sverige är just för att det inte finns något dödsstraff här i Sverige. Jag vet att det finns de som vill få det ändrat, men man måste tänka igenom vad det faktiskt innebär. Som jag skrev, hur man än vrider och vänder på det är det fortfarande mord, och mord ska inte kunna legaliseras på något som helst sätt.

Hemma igen

Hejhej ^^
Jag kom precis hem från bion, och jag är riktigt hungrig nu, så jag håller på att laga mat. Jag vet att det är alldeles för sent för det, men det känns allför ensidigt med mackor.
För att inte riskera att bränna maten måste jag sticka iväg för att kolla till den. Jag vet att det här inte var det roligaste inlägget, men jag ville på något sätt ändå visa att jag fortfarande lever.

Jag skriver senare ♥

Fantasilös

Hej ^^
Jag har inte haft någon ork att skriva överhuvudtaget idag. Varför kan man fråga sig, men så är det. Jag väljer att skylla på vädret den här gången -- jag var så glad över att det har legat frost på marken och att det har varit minusgrader de senaste dagarna, men nu är det plusgrader och det regnar en hel del. Det är december, det ska inte regna. Det ska ligga snö på marken och man ska komma in med röda kinder efter att ha varit ute i en timme -- inte med dyngblött hår. Jag skyller på växthuseffekten för det här -- det kommer vara svårt att övertala er att inte köra bil, men ni som använder tre flaskor hårspray varje dag kan väl dra ner till en flaska per dag?

Om ungefär 1½ timme ska jag åka in till stan för att träffa Natta. Tillsammans med hennes mamma ska vi gå på bio och sse New Moon igen. Jag och Natta hade lovat varandra att vi skulle se den tillsammans, så det gör vi idag. Jag har även lovat Micaela att vi ska se den nästa vecka, så där blir det en tredje gång.
Det enda jag behöver göra innan jag åker är att få igång min hjärna igen och se till att inte somna. Jag har ingen aning om vad det är för fel på mig -- jag är utmattad. Jag börjar tvivla på om det ens är stress nu -- jag har känt mig utmattad i mer eller mindre två månader nu. Jag ska kanske prata med mamma om det, och kanske rent utav gå till någon läkare om det skulle vara något. Det känns faktiskt konstigt att stress skulle vara orsaken till varför jag håller på att somna nu när jag sitter och skriver när jag sov till halv tolv idag. Det här funkar snart inte längre...

Har jag sagt någonting annat?

"Ingen bryr sig egentligen, men om du hänger upp dig själv och tror att det har nånting med utseendet att göra så är du så ytlig själv och du är inte bättre än någon annan bara för du klagar..."

Jag vet att jag är ytlig, och jag har inet påstått någonting annat även om jag vet att det finns mer i världen än utseendet. Jag vet äen att mycket har med utseendet att göra, och jag talar utifrån mina egna erfarenheter -- jag har som sagt var fått höra att mitt utseende är ett hinder för mig om jag vill bli t.ex. skådespelare. Jag vet att jag hänger upp mig väldigt mycket på utseendet, men faktum kvarstår att det är många som känner sig otillräckliga tack vare sitt utseende -- jag har kompisar som känner så, och även jag känner så i många sammanhang. Hur många går inte runt och tror att de är fula och tjocka? Hur många får inte anorexia för att de har hört att de är feta och äckliga? Hur många försöker egentligen banta för att bli "modellsmala"?

Samtidigt vet jag att det finns de tjejer som är smala och som får höra att killar inte gillar tjejer utan kurvor. De har fått höra att de är skelett (igen känner jag till personer i den här situationen). Man tror att man gör saken bättre genom att försöka få dessa personer att gå upp i vikt, men det finns de som är genetiskt smala och som inte kan gå upp i vikt. Det är det jag menar med att vad man än gör åt sitt utseende finns det alltid någon som klagar -- det var därför jag skrev att man inte bör lägga ner mycket tid åt sitt utseende, men ändå händer det.

Okej, jag kom av mig något nu med tanke på att jag inte riktigt svarade på din kommentar -- min poäng är i alla fall att vi som människor är utseendefixerade hur man än vänder och vrider på det, och i många sammanhang har det gått för långt. Jag ska inte få höra att jag är för "fet" för att kunna bli skådespelerska, och det ska inte heller någon anan tvingas höra. Att jag hänger upp mig på detta är för att jag har kompisar med riktigt dåligt självförtroende när de inte ska behöva ha det. Jag har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan för att jag klagar om det (och ja, jag är medveten om att jag klagar om det). Jag är väl medveten om att jag är en människa precis som resten av er. Jag är väl medveten om att jag är en tonårstjej som fortfarande går i skolan, som inte haft något arbete i hela mitt liv, som är så klumpig att mina kompisar inte längre blir förvånade om jag dyker upp med ett stort blåmärke på armar och/eller ben, att jag sitter här framför datorn och nyser för att jag fått dun i ansiktet etc. 
Jag har aldrig sagt, eller ens antytt, att jag är bättre än andra för att jag skriver det jag skriver. Jag har inte ens särskillt höga tankar om mig själv då jag är omringad av personer som är betydligt snällare, smartare och mer talangfulla än vad jag är. Jag använder inte bloggen till för att klaga utan för att skriva av mig (precis som jag gör nu), och det händer väldigt ofta att jag klagar just p.g.a. det.

 

SACO-mässan

Hejhej ^^
Hela förmiddagen har spenderats på Älvsjömässan där SACO-mässan hölls. Det där blev en konstig mening, men så var det i alla fall.
Jag mötte upp Eva på perrongen runt nio-tiden -- vi tänkte att det skulle vara bäst att komma iväg så tidigt som möjligt så att man slipper trängseln kring tolv-tiden. Så fort man får chansen att ta sovmorgon är det ju såklart det man gör. Eftersom att det är programdag i skolan idag behövde vi inte åka tillbaka till skolan för att ha lektioner -- dagen skulle tillbringas på Älvsjömässan för vår del, och jag och Eva var ute efter en timme. Det var inte så mycket som intresserade oss, och det var bara personerna från Stockholms universitet som kunde ge oss bra information och tips inför nästa år. Jag ska definitivt söka in dit, men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill gå -- jag kan såklart ta ett par kurser innan jag bestämmer mig för en linje, om det nu är någonting jag vill gå, och jag hade tänkt att ta antingen en eller ett par kurser nu i sommar och just nu lutar det åt drama och/eller literatur.

Det fanns även en språkutbildning som jag var lite smått intresserad av, men detta fanns på någon anan skola, och jag har ingen aning om namnet. Varför? För att linjen tilldrog mig inte. Visst, utbildningen ser såklart till att man kan plugga utomlands, vilket jag har varit lite intresserad av (förra läsåret funderade jag faktiskt på att spendera det här läsåret i Kanada som utbytesstudent), och det är valfritt var man vill plugga någonstans. Det som gjorde mig lite skeptisk var att man var vag gällande informationen. Tydligen kan man studera vilket språk man vill -- alla finns tydligen med i utbildningen. 
Det enda jag tänkte på "Ska vi slå vad?" -- det finns många mindre språk som jag tvekar starkt på att man har, och det finns mängder av olika dialekter. Jag vet att det där låter väldigt fjuttigt, men jag behöver mer information för att det ska bli tilldragande -- man kan läsa alla språk och man kan studera var man vill i världen. Alla länder kan jag förstå, men man kan inte säga att alla platser runt om i världen är tillgängliga -- den här skolan kan inte ha så många samarbeten, eller hur? 
Nej, det är Stockholms universitet som gäller för mig -- där finns ju också språkutbildningar om det intresserar en (jag har en kompis som studerar kinesiska där). Se vad bra information och en glad person kan göra :)

Jag kom hem strax efter elva, och nu är klockan halv två. Under den tiden har jag tittat på Flickan som lekte med elden. Vanligtvis brukar jag inte gilla svenska filmer, men den här är så sjukt bra! Den första filmen i serien är också grymt bra, men den här måste jag säga är bättre. Jag ska försöka övertala ett par personer att gå och se uppföljaren, och den sista delen på serien, med mig på bio. Har någon sett den -- Luftslottet som sprängdes?

Fysiska hinder

Bortsett från min brist på talang, vad är det som hindrar mig från att bli en skådespelare?
Jag har faktiskt fått höra att mitt utseende är ett problem, och jag ser faktiskt en poäng i det. Jag är kort utan några proportioner, jag är knubbig (knubbig, inte kurvig) och jag ser ganska konstig ut rent allmänt. Men ska det verkligen vara ett hinder för mig?


Om man tittar på filmer inser man att alla skådespelare inte är trådsmala, och de är inte alltid överdrivet vackra. Även är det de vi uppmärksammar mest och det är de vi har i åtanke när vi vill banta. I många anseenden har man lyft fram dessa personer, och man glömmer lätt bort de som är rundare trots att de är minst lika kända. Att mitt utseende skulle vara ett hinder är inget mer än s**tsnack, och det är en felaktig bild vi har fått av branchen.

Det är hemskt att tonåringar ska behöva tro att det som hindrar dem är deras utseenden. Det är hemskt att det finns ungdomar som sälter sig själva för att uppnå idealen som samhället har byggt upp, men vad innebär ideal egentligen? Är det bilder av hur vi ska och bör se ut? Svaret på båda frågorna är nej -- om man tänker efter finns det inga ideal. Vill ni veta hur jag tänker? Generellt sätt vill inte alla killar ha någon som är trådsmal, men man måste ha i åtanke att killar rent allmänt inte vill ha någon som är rundare. Alla är olika som personer och vi attraheras av olika typer av personer. Även om det ibland kan vara utseendet som fångar vår uppmärksamhet är det personligheten som fångar upp vårt intresse. Säg till om jag har fel.

Igen är dessa ideal en felaktig bild av samhället -- det finns många som är smala och som har lyckats i brancherna, och det är klart att dessa har uppmärksammats. Problemet är att det finns brancher som lyfter fram dessa personer mer än vanligt och som trycker ner de som är rundare. Jag har hört talas om kvinnor som har fått höra att de är för stora för eventuella modevisningar, och att de väger för mycket för att bli modeller. Det är denna typ av beteenden som får många av oss att känna oss otillräckliga. Bara för att man väger lite mer betyder det inte att man skulle vara sämre på någonting. Man blir inte automatiskt bättre inom det område man är intresserad av för att man går ner fem kilo.
När det gäller modeller kan man också tänka sig att de ska kunna representera olika typer av människor världen över -- alla tjejer är inte trådsmala och 1,80 meter långa. Det finns de som är korta och runda, precis som jag, som har ett intresse för mode. Har inte de också rätt att kunna köpa modedesignade kläder (om de nu vill spendera alltför mycket pengar på ett klädesplagg)?

Vi lever i en alltför ytlig värld där utseendet spelar stor roll. Man får ständigt höra att man inte är smal nog, att man är för smal, att man har för kort hår eller att det är för långt, att man är för kort eller för lång, att man har för små bröst eller för stora som gör att man ser ut som en slampa vad man än har på sig...
Det tog mig flera år att se det här mönstret -- under en lång tid ville jag vara lång, ha långa ben (egentligen vill jag det nu också, men nu bryr jag mig inte så mycket), men framför allt ville jag vara smal. Jag kom till sist fram till ett läge där jag inte brydde mig. Jag insåg att vad jag än gjorde skulle jag ändå bli kritiserad för mitt utseende. Det är sorgligt att det ska kunna behöva vara så -- vi människor är så mycket mer än ett ansikte och en vältränad kropp, så varför ska det vara en av de saker vi oroar oss mest över? Generellt sätt är det få av oss som kan titta i spegeln och säga till oss själva att vi ser bra ut. Jag kan definitivt inte göra det, men jag försöker hitta bra saker med mitt utseende för att känna mig bra över den biten. Jag vet redan att jag har en hyffsad personlighet -- jag är glad av mig och i många fall är jag faktiskt positiv. Jag är även snäll även om jag har en bitchig sida (tro mig, den finns där).

Det känns faktiskt konstigt att jag ska behöva tänka på mitt utseende när det är så oväsentligt, men så är det, och jag försöker hitta bra drag hos mig varje gång jag tittar mig i spegeln. Jag har ganska höga kindben, vilket är helt okej. Jag har en smilgrop på min vänstra kind, vilket jag älskar och jag har hört att jag har fina ögon. Även om det bara är småsaker kan man verkligen hålla sig på gott humör hela dagar så länge man har dessa i åtanke. Mitt råd till er är att titta på er själva i spegeln -- ta enbart ansiktet om du känner dig obekväm med din kropp (det gör jag även om jag är stolt över att vara knubbig) och titta inte bört förrän du hittat åtminstone tre bra saker med dina drag. Tänk på sådant som kompisar sagt. Kompisar, inte "kompisar". Tro mig, det hjälper mer än vad man kan tro.


 
Varken Kate Winslet och Jennifer Hudson är trådsmala, och ändå har de en stor plats när det gäller filmbranchen -- framför allt Kate. Deras talanger är inte kopplade till deras vikt, och man kan inte heller undgå att de är otroligt vackra -- det är de i mina ögon i alla fall, och vi har alla någon typ av skönhet.

 

Det finns inga fysiska hinder -- man ska kunna göra det man vill utan att behöva bli påhoppad för att man har ett "felaktigt" utseende.

Torsdag

Hej ^^
Jag kom precis hem från skolan, och nu väntar ännu mer plugg. Jag gjorde engelskan och juridiken igår, men det var det. Man bör i och för räkna in svenskan, men då mer än halva arbetet raderades (hur vet jag inte) känner jag att det inte är något att ta upp.
Även om jag är lite (läs mycket) sur för att arbetet raderades känner jag mig ändå rätt glad. Det låg frost kvar på marken idag, och jag tycer att det ger en härligt mysig känsla. Ovanpå det var det soligt idag igen. Det var länge sedan jag såg solljus två dagar i rad, men det betyder också att det knappast kommer vara soligt imorgon.

Men vad har hänt idag då? Dagen började med religion mitt på dagen. Av 30 persoenr var det 13 där, så det var väldigt lugnt. Lite för lugnt om ni frågar mig -- vår lärare tenderar som sagt var att komma bort från ämnet, och jag var nära på att somna minst tre gånger. Jag tror faktiskt att jag var uppe i fem, sex gånger, men det är en annan femma. Det blev inte bättre av att matte var nästa lektion, men engelskan var lika flummig som den varit de senaste gångerna. Nu var det faktiskt ännu värre -- Natta spelar en tomte som är en italiensk maffiaboss. Man kan inte göra någonting annat än att skratta när hon pratar engelska med italiensk brytning och avbryter sig själv halvvägs då hon inser att det är rysk brytning istället för italiensk. 

Efter engelskan då? Om man säger så här, det var engelskan jag kom hem från för drygt en halvtimme sedan. Vad säger det? xD
Hoppas att ni haft en bra dag ♥

 

Provokation

Vad är det med oss människor egentligen?
Vi kan gå runt i evigheter och klaga på varenda lilla minsta grej utan att göra någonting åt det. Visst, vissa saker kan man inte alltid göra någonting åt, och då har man rätt att klaga. Man har rätt att klaga i vilket fall som helst, men om man kan göra någonting åt saken ska man väl åtminstone försöka? Är inte det bättre än att ständigt gå runt med ett agg?

Det finns otroligt många bloggare som har en otrolig talang, men som aldrig blir uppmärksammade på det, och det finns de bloggare som enbart skriver för att provocera. Varför? För att kunna få flera besökare. Jag har alltid tyckt att det är korkat. Jag har alltid trott att det inte kan leda någon vart i livet, och att det inte är något någon vill läsa. Jag tror fortfarande inte att det leder någon vart i livet att skriva på det sättet, men jag hade fel när jag trodde att det inte skulle vara något som folk vill läsa. Hur vi än vänder på det kan man inte förneka att det är de typerna av bloggar som är de mest besökta. Man hör sedan folk ständigt klaga på det -- man får sedan höra att den bloggaren är taskig, kanske rent utav vidrig o.s.v. Varför kan man inte bara göra någonting så enkelt som att sluta läsa den bloggen i sådana fall?

Jag kommer ta Kissies blogg som ett exempel -- igen -- bara för att hon skriver Sveriges mest lästa bloggar, om jag minns rätt. Ärligt talat vet jag inte varför det är så, men så är det. Tydligen ser många henne som förebild (igen, ingenting jag förstår mig på -- vem vill ha en person som säger att det är äckligt att vara "fet" som förebild?), men det är riktigt många som ratar den och som ständigt klagar på att hon håller på som hon gör. Har det någonsin slagit er som läser den att ju fler som läser det desto mer uppmuntrar ni den typen av beteende? Jag säger inte åt er att inte läsa den om ni inte vill det, men läs inte för att sedan klaga. Jag har stött på sådana personer, och det är så meningslöst att ens ägna sin energi åt att läsa en blogg som man inte gillar, att skriva en kommentar och att därefter klaga hela dagarna.

Vanligtvis när jag skriver sådana här inlägg, inlägg då jag uttrycker mina tankar på ett mer djupare plan, klagar jag en hel del på andra människor. Jag har aldrig riktat min energi mot mig själv på det sättet, och nu tycker jag att det är dags.
Jag kommenterar andras sätt att blogga, och klagar på det, och det är först nu jag inser att även jag uppmuntrar till det. Även om jag inte läser dessa bloggar är jag inte mycket bättre, eller vad säger ni? Jag har inte heller tänkt på hur mycket jag faktiskt klagar utan att ta mig igenom det. Jag har klagat i månader på att min läxhög håller på att växa, men jag gör ingenting åt saken. Nu håller jag på att få bort läxhögen, vilket jag är lättad över, men jag är själv medveten om att jag har en hel del kvar, och det måste jag göra någonting åt.
Jag har inte heller ansett att mina inlägg är provocerande, men under den senaste tiden verkar det som att det är provokation jag väckt bland vissa människor.  Jag har en viss syn på alkohol som inte alla kan respektera, och det måste jag lära mig att leva med. När jag först startade bloggen ville jag bara få chansen att uttrycka mina känslor på ett skriftligt sätt -- det är mer eller mindre det enda jag är något som helst bra på. Jag kan inte uttrycka mig muntligt på ett bra sätt, och vi ska inte ens nämna min musikalitet (det är något jag saknar helt och hållet) och inte heller mina ritkunskaper (de börjar dock bli bättre). Jag kan uttrycka mig skriftligt, och jag har fått höra att jag är bra på det (tack till er som berättat det för mig), men nu under den senaste tiden har jag börjat märka att mina inlägg väcker mer och mer provokation. Det var inte min poäng, inte på långa vägar. Även om jag är medveten om att det finns mer i livet än att enbart blåsa upp läpparna och trycka upp brösten i kameran, men jag tenderar ändåp att skriva för att provocera, för att försöka uppmärksamma ett ämne. Det var inte det som var meningen...

Jag tror inte ens att det var meningen från början när man startade dessa bloggsidor överhuvudtaget -- man tänkte nog sig inte att den skulle ta upp en stor del av samhället, och inte att bloggvärlden skulle bli så omtalad som den är. Det var väl bara meningen att man skulle kunna skriva, för att kunna berätta det man vill få "sagt". Hur har man kunnat göra en värld så ytlig och så full av provokation? 

Middag

Hej ^^
Äntligen är jag klar med allt -- i alla fall tvättstugan och städningen. Jag kan även passa på att säga att jag har ont nästan överallt -- jag råkade tappa munstycket till dammsugaren på foten, gå in med axeln i en dörrkarm (fast detta hände redan i skolan, men det gör ändå ont)... Jag har även sovit konstigt så jag har ont i mina ben och min rygg.
Jag har inte heller ätit på jag vet inte hur många timmar, och det var inte särskillt mycket. Jag är med andra ord utsvulten nu, och jag sitter och väntar på att få stoppa i mig pasta med räksås som mamma fixade till mig. Det kommer bli gott...

Plugget väntar såklart på mig, och förhopningsvis hinner jag bli på bättre humör innan dess. Man ska inte bråka med en svettig, trött och hungrig tjej säger jag bara. Framför allt inte om hon är tonåring...

Förlåt

Förlåt för min dåliga uppdatering, men som sagt var håller jag på med tvätten samtidigt som jag fixar med städningen. Jag har snart dammat klart, så det enda som faktiskt är kvar är dammsugningen. Jag kommer behöva femtio flaskor deodorant efter det här, känner jag.
Jag ska försöka hinna med plugg ikväll, och jag tror att jag kan hinna det. Jag har en svenskaläxa jag definitivt måste ta hand om idag, och jag vill gärna bli klar med min bildläxa (eller det var snarare en uppgift jag åtog mig att göra här hemma med tanke på att jag missat den i skolan då jag varit sjuk).
Men vad är det jag har i läxväg?
Jag har fortfarande de tre svenskaläxorna (jag har inte ens påbörjat kompleteringen på essän, så korkad som jag är), bildläxan, juridik (men jag ska bara läsa igenom några sidor där, så det är inga problem), engelska (om jag bara kunde lära mig mina repliken någon gång!) och geografi (prov nästa vecka, men det ska nog gå bra).
Okej, få se här...
Den ena svenskaläxan måste jag göra ikväll, och jag kan även ta hand om juridiken samtidigt och förhoppningsvis kan jag hinna med bilden.
Engelskan kan jag ta imorgon, och geografin kan jag definitivt ta hand om på fredag (jag ska kanske träffa Tessan då så att vi kan plugga tillsammans -- hon kanske kan hjälpa mig med engelskan också då...). Essän ska jag försöka påbörja på fredag, och jag måste försöka bli klar med den tills på söndag. Den sista svenskaläxan är en bokanalys, och jag tror inta att det kommer ta så lång tid att skriva den -- kanske 3-4 timmar (för mig är det ganska lite). Här handlar det ju om att analysera, och när jag gjorde en analys av Shakespeare tog det mig enbart två timmar att skriva analysen i sig. Fakta delen var svår och tog betydligt längre tid att skriva ned.

Jag är ledsen över att jag skriver ned vad jag har för läxor, för jag vet hur kul det är att läsa om det, men jag känner att jag måste skriva ner det för att kunna få en struktur. Samtidigt är det svårt att veta när man kan göra vad då allt tar så olika lång tid. Jag tror dock att juridiken och bilden blir de lättaste, och det är därför jag ska försöka med dessa nu ikväll. Svenskan kommer bli svår, men den måste jag bli klar -- så är det bara.

Jag skriver mer senare, det lovar jag (jag kommer behöva lite tid att kunna slappna av -- ni vet ju hur jag blir när jag skriver ^^).
  

Onsdag

Hej ^^
Det tog faktiskt ett litet tag för mig att koppla att det är onsdag idag -- det känns inte som det. Det känns inte ens som att det redan är december, men det börjar märkaas av på vädret nu. Det är inte snö på marken än, men frost finns det fortfarande gott om. Jag tycker faktiskt att det börjar bli mysigt nu när det har blivit minusgrader ute -- något Natta tycker att jag är galen för, men vi vet redan att jag är lite smått galen så det var ingen direkt nyhet.

Jag slutade tidigt idag, vilket jag gör varje onsdag, men den här gången blev det något senare. Jag skulle ha haft handledarmöte idag för mitt projektarbete, men min handledare var väldigt stressad inför programdagen på fredag (som jag missar då jag ska vara på SACO-mässan) då det skett dubbelbokningar på vissa klassrum o.s.v. Vi bestämde oss för att träffas nästa vecka istället, vilket funkar perekt för min del -- jag skulle göra ändringar i min loggbok (jag gillar inte att föra loggbok -- inte nog med att man måste fokusera på att göra arbetet, man måste föra loggbok om vad man gjort, hur man gjort det, vilka källor man använt sig av o.s.v.), men jag glömde lämna in den. Jag har fortfarande vissa saker att fylla i, så det funkar perfekt att ta det nästa veka som sagt var.
Natta hade samtidigt en lång håltimme, så vi bestämde oss för att gå upp till Skogås Centrum för att ta en fika där eftersom att caféterian var stängd under lunchen. Jag har faktiskt ett fåtal bilder som jag kan slänga upp senare (om jag känner att jag har någon lust -- min mobil har börjat glappa, så det tar ett litet tag för mig att överföra bilder från mobilen till datorn).

Jag måste verkligen se till att försöka plugga nu, men jag har samtidigt lovat mamma att ta hand om städningen och jag har sedan tvättstugan ikväll. Jag hade räknat med att komma hem tidigare, men jag ångrar inte att jag följde med Natta upp till Skogås -- det är alltid kul att vara med henne då vi har liknande personlighetsdrag. Vi är båda flummiga, men kan samtidigt vara seriösa och vi kan båda plötsligt skratta åt något vi tänker på...
Jag hoppas att ni får en bra dag.
Kram på er! ♥

Min vanliga tur

Jag har varit på ett ganska dåligt humör de senaste dagarna, men det börjar bli bättre nu när jag träffat mina kompisar i skolan. Problemet är att jag fortfarande är lättirriterad vilket resulterar i många inlägg där jag är mer eller mindre ursinnig.
Under de senaste dagarna har jag skrivit en hel del om alkohol (igen) och HIV/AIDS. Jag tror att ni håller med om att det är ganska tunga ämnen, så jag hade tänkt att lätta upp stämningen här på bloggen genom att "prata" om min vanliga klumpighet -- något jag inte tagit upp på ett tag.

Få se, vad ska vi börja med...
Jo, när jag var hemma för att äta lunch råkade jag bita mig i läppen när jag åt. Det är inte så farligt, men det var egentligen där allt började. Jag somnade sedan i Mys säng (säg inget till henne) framför Vänner (man kan inte räkna med att jag ska göra någonting annat än att se på det) och vaknade en halvtimme innan jag skulle gå av att telefonen ringde. Jag var glad över att den personen som ringde gjorde det, för annars hade jag inte vaknat, men det skulle vara roligare om man väntade efter mer än fem signaler så att man hinner svara. Även om man är vaken har man ganska lite att gå på om man lägger på efter fem signaler.
Jag åkte sedan till skolan för att ha matte, men precis innan fick jag veta att engelska-uppgiften jag arbetade med igår kväll inte skickats vidare till mina gruppmedlemmar. Vi skulle ha läxförhör på matten, så jag tänkte att vi kanske skulle få sluta efter det. Men så blev det inte. Vi gjorde läxförhöret, och sedan var det arbete i boken. Min kompis frågade om vi två kunde sitta i biblioteket för att jobba så att jag kunde åka hem för att kunna skicka arbetet, men vid det laget hade bussen precis gått, så jag gick mot tåget.
När jag kom hem hade jag 20 minuter på mig innan jag skulle börja, så jag fick förhoppningar om att jag skulle hinna tillbaka utan att bli sen (även om min kompis skulle säga att jag var lite försenad ville jag inte vara det). Men när jag sätter mig vid datorn råkade jag logga in på mammas sida. Jag tänkte dock att det kanske skulle gå ändå, och jag fick vänta ett par minuter på att allt skulle laddas upp. Efter fem minuter konstateras det att det inte går, så jag måste logga ut från mammas sida, in på min, och vänta tills allt laddats upp igen. 
När jag var klar hade jag missat tåget som jag hade hoppats hinna med, även om det var snärjigt, och det var knappt tio minuter innan jag började. Jag sprang ut från Mys rum, ut i hallen och sedan ut i trapphuset, men jag lyckas få en dörr i mina revben på vägen, vilket inte underlättade för mig när jag skulle försöka springa till skolan. 

Enligt schemat kom jag fem minuter för sent, men lärarna var också lite sena så jag klarade mig. Där hade jag verkligen tur.
Det hände inte så mycket där förutom att min sida bultade (det bultar fortfarande lite grann, så jag ska gå och ta en värktablett så fort jag kan). Jag kom dock på att jag glömt att boka tid till tvättstugan ikväll -- jag hade en tanke om att försöka tvätta, för jag fick inte med allt förra veckan, och det börjar märkas av nu. Det finns ingen tid kvar när jag väl kommer hem, och det är även då jag inser att min kompis har kvar mina mattesaker som jag inte kunde ta med mig hem då jag  skyndade mig hem under lektionen. 

Jag blev även glad nu när jag såg att Carrou hade skrivit om ett ämne jag har tagit upp ett par gånger, och att det även har uppmärksammats så pass mycket som det har. Jag skrev ju förut att jag rekomenderat det första inlägget till redaktören, och att jag blev besviken när man valde ett moderelaterat ämne före det. Nu ämnet äntligen blivit uppmärksammat, och Carrou är verkligen bra på att skriva (tycker jag i alla fall ^^), så kika gärna in där.

Internationella AIDS-dagen

Idag är det den internationella AIDS-dagen, och jag hoppas att ni vet vad det innebär, då detta är tredje gången jag tar upp det.
Det känns så konstigt att man ständigt får höra att man ska ta hand om sina medmänniskor och att det samtidigt finns människor som ryggar tillbaka om man säger att man smittats. Det jag också tycker är konstigt är att man inte har en hel månad där man ägnar sig åt denna forskning på samma sätt man gör med bröstcancer. Man samlar in miljontals kronor till bröstcancerforskningen, och det ska man absolut fortsätta med, men det är otroligt få som vet vad denna dag har för innebörd.

Det dumma är att inte ens jag har pratat om HIV -- jag har sagt att jag anser att det är ett tabu att prata om det öppet och att jag tycker att jag har varit öppen kring det då jag vid det tillfället inte läst en blogg som tagit upp ämnet. Nu har ämnet tagits upp av en tjej, och äntligen har det uppmärksammats och lagts upp på hemsidan till blogg.se. Jag kan inte beskriva hur glad jag är -- jag hoppas att människor kan förstå nu att det är en viktig dag idag, och vi måste göra vad vi kan för att visa vårt stöd!
Skillnaden mellan oss två är att Carrou faktiskt har berättat vad HIV är för typ av virus. Jag hade tänkt att göra samm sak, men jag kände mig tvungen till att berätta att jag snodde idén från henne.

HIV står för Human Immuniodeficiency Virus (på svenska blir det Humant Immunbristvirus), och det finns två olika typer av detta. Den första typen smittas lättare, och den är mer global än den andra typen som är begränsat till västra Afrika. Viruset tar sig in i en cell vid överföring av kroppsvätskor (kan ske via samlag, förlossning, amning blodtransfusioner -- jag har faktiskt hört talas om ett sådant fall -- och om man delar med sig av sprutor när det gäller bl.a. drogmissbruk) och sedan tar det sig in i cellkärnan där vårt DNA finns.
Precis som med alla virus finns det inget botemedel mot detta. Med virus som förkylning kan man bara vänta och se när det går över, men det finns såklart vissa saker man själv kan göra för at underlätta för kroppen. När det gäller HIV finns det ingenting man kan göra förutom att bromsa upp sjukdomens utveckling. Man kan inte vänta och se när det går över. Man kan inte kura ihop sig på soffan med en skål glass som ska hjälpa till med att lindra halsen och bli frisk inom en vecka. Har man blivit smittad har man det. Ibland märker man inte ens av symtom förrän flera år senare, och då kan det vara försent -- vid det laget kan HIV ha utvecklats till AIDS.
Immunförsvaret har vid det här läget brytits ned så kraftigt att man kan drabbas, enligt en lärare jag hade i högstadiet, av symtom liknande lunginflammationens (om inte sjukdomen själv) efter en vanlig förkylning. Man får även lättare cancer
Jag ska inte skriva mer om det -- jag hoppas att ni har fått bilden av hur det är teoretiskt. Det är svårt att tänka sig hur det är praktiskt -- i alla fall om man själv inte är drabbad. Man kan inte riktigt sätta sig in i den situationen, man tror att man själv vet hur man skulle reagera, men det är inget man riktigt kan förbereda sig för.

 

Jag hittade tyvärr inget ställe där man kunde köpa bandet, men jag klippte till ett eget för att på så sätt visa mitt stöd. Det var först efter att ha läst Carrous blogg som jag hittade en sida som hon länkat till där man kan beställa band. De kostar inte mycket, och de försöker skicka ut banden så fort som möjligt. Även om forskningen kring HIV/AIDS går framåt har man fortfarande inget vaccin (det finns dock goda förhoppningar att man är på rätt väg) behövs det fortfarande pengar om det ska kunna funka. Beställ ett rött band för en god gärning -- om man gör det för bröstcancerforskningen kan man även göra det för AIDS-forskningen, eller hur?
Klicka här om ni är intresserade.

Snart slår jag huvudet i väggen...

"Vad menar su om det där med fjortisar?
Menar du att vi som dricker för att det är gott och för att ha lite roligt är fjortisar?
De tolkar jag som, i don't understand"


Om du hade sett vad jag hade skrivit hade du läst "Det är väl bättre det än att jag är en fjortis som går runt och klagar för att folk inte dricker tillräckligt mycket alkohol?". Man kan dricka för att ha kul, det är det jag gör när jag väl gör det och trots att jag slutar i ett tidigt skede för att kunna ha kontrol över mig själv i fall någonting skulle hända (kom inte och säg att någonting aldrig har hänt på en fest där det serverats alkohol). Man behöver inte vara fjotis om man går runt och klagar på att människor i ens omgivning inte dricker tillräckligt mycket bara för att man själv gillar att göra det -- som jag har sagt så många gånger tidigare kan alla människor få köra sitt race tills man kommer till en gräns. Jag har fått höra från ett flertal nu de senaste dagarna att jag måste lära mig slappna av, men tror ni seriöst att jag går runt som en spänd idiot hela dagarna? Nej, jag är bara idiotisk som person, det är allt.
Det jag ville påpeka är att det finns så många personer än mig som är värre, och ja, jag har vissa moderskänslor och är beskyddande gentemot mina vänner. Det är den jag är, och jag anser att det är fel att hacka på en person för det. Ska man verkligen hacka på en person som är beskyddande och anser att man ska sluta dricka vid ett skede när det finns fjortisar som går runt och inte gör någonting annat än att dricka för att man tror att man har kul om man ligger huvudet före i ett dike?

1 december

Nu är klockan efter tolv, så tekniskt sätt är hösten över och vintern har kommit. Synd bara att det fortfarande är höstväder här, men det får man helt enkelt leva med -- vad annars ska man göra?
Om jag ska vara helt ärlig vill jag faktiskt att snön ska komma. Jag börjar sakna den, och jag lovar att jag kommer att äta upp mina ord när snön väl är här.

Det är inte långt kvar till jul nu, men jag har inte riktigt fått någon julkänsla ännu. Man ser julpyntet överallt, men det är ändå någonting som saknas. Dels är det snön, och så ska höstvädret bort förstås, men det är även människorna i sig. Vem vet, ni har kanske inte heller fått de där julkänslorna som man längtar till så fort sommaren är över.

Jag är ledsen över min dåliga uppdatering, men jag har pluggat hela kvällen (för en gångs skull), och mer blir det. Jag måste bara ta en snabb dusch först för att fräscha till mig, och för att inte behöva gå upp tidigare imorgon. 
Jag är även ledsen över att jag varit på så dåligt humör de senaste dagarna, och det blir inte heller av att jag får ta emot skit från olika människor. Visst, jag förtjänar det till viss del med tanke på att jag överskridit vissa gränser och det är bra att man säger ifrån, men det skulle var betydligt bättre om man var mer taktfull. Jag har aldrig varit så här ursinnig i hela mitt liv. Sårad, ja. Besviken, ja. Sviken överhuvudtaget, ja. Ursinnig, nej. 
Det känns bara så typiskt att det är jag som ska rätta efter alla andra och sedan bli kritiserad för att jag agerar på det sätt som jag själv vill att någon ska göra om jag hamnade i den situationen. Jag vet att man inte kan följa principen "behandla andra som du själv vill bli behandlad" då alla är olika, men det var den principen jag tog till mig i lördags för det var det enda jag visste, det var det enda jag kom att tänka på. 
Egentligen orkar jag inte med det här, men det känns som att jag måste förklara gång på gång varför jag gjorde som jag gjorde -- som om jag vore en seriemördare, eller något. Men jag vet nu i alla fall vad jag ska göra nästa gång någon ska ha fest -- stanna hemma. Jag orkar inte vara med om det här igen, så vad ska jag annars göra? Inte för att jag tror att jag kommer bli bjuden, men ändå... Det känns faktiskt skönt att veta vad man bör fokusera på redan i förväg. Visst, det är skönare att vara spontan, men jag vill inte försätta mig i en sådan här situation igen. 
Bara så att ni vet kommer många av mina inlägg de närmsta dagarna förmodligen se ut så här -- jag har fortfarande inte riktigt lugnat ner mig även om jag inte är lika arg längre. Just nu är jag bara besviken, och jag känner mig nästan tom...