Deep in your eyes

Jag nämnde igår att jag hade en idé, och här är den. Problemet var att den var bättre teoretiskt än praktiskt, men så är det alltid ^^

Deep in your eyes
Am I crazy for loving you
After all those things
You did to me
Is it wrong for me
To get into deep
When I allready know
The end of this story
I know I could never
Make you feel the same
Way as I do
But I can't let you go
Without fighting for you

Was I wrong for thinking
That you were moving on
'Cause you seemed happier
Whenever you saw my face
Your problems are burried
Deep in your eyes
And I know nothing will ever
Be the same again
But I won't give up
Before I lose this fight

Am I a fool
For feeling this way
When you won't
Return my phone calls
When you won't
Answer when I call your name
Am I losing myself
Over someone who doesn't know
That I'm still around
Hoping for you to
Finally see who I really am
I know I should give you up
But I can't stand the thought
Of losing you
Without fighting for you

Was I wrong for thinking
That you were moving on
'Cause you seemed happier
Whenever you saw my face
Your problems are burried
Deep in your eyes
And I know nothing will ever
Be the same again
But I won't give up
Before I lose this fight

Was I wrong for hoping
That you were finally
Coming around
I know what was going on
In your mind
When you saw them together
I could see it deep in your eyes
It won't be the same again
But I won't give up
Untill I win this fight

When I think of all
The times we've been through
And all the laughter
We used to share
I can't stop myself
For missing you
And I wish we were
Back in those again
A lot of things have changed
During the time
We were apart
But not the way
You make feel
Whenever I have you
All by myself in my arms
I won't give you up
Without a fight

Was I wrong for thinking
That you were moving on
'Cause you seemed happier
Whenever you saw my face
Your problems are burried
Deep in your eyes
And I know nothing will ever
Be the same again
But I won't give up
Before I lose this fight

Was I wrong for hoping
That you were finally
Coming around
I know what was going on
In your mind
When you saw them together
I could see it deep in your eyes
It won't be the same again
But I won't give up
Untill I win this fight

Ajajajajaj

Jag har så jävla ont nu!!
Jag var tvungen att stanna hemma idag i alla fall. Anledning? För att jag mådde illa på morgonen. Jag tänkte först att det var för att jag var nyvaken, och jag har inte blivit väckt av min väckarklocka på ett tag. Jag gick därför upp och tog en dusch, och jag kände att det bara blev värre och värre. Jag har inte mått illa sedan fredags -- är det inte meningen att det ska bli bättre? Det känns som att jag vet varken ut eller in längre, och jag är trött på att ha ont! Jag kan inte läsa, jag har lite problem med att titta på TV, och jag har faktiskt problem med att skriva. Det enda jag kan göra är att lyssna på musik, men det finns så många låtar jag måste undvika och majoriteten av dessa låtar är mina favoriter också.
Jag är lite orolig över morgondagen om jag ska vara ärlig -- jag måste till skolan i vilket fall som helst, men jag har en väldigt lång dag. Jag börjar halv nio och slutar först halv sex och det skrämmer mig. Innan skrämde det mig lite också, men det var mer att jag inte ville ha en sådan lång dag. Nu skrämmer det mig just p.g.a. mitt jävla huvud. Jag vet inte vad som kan hända -- om jag känner mig så här risig här hemma, hur kommer jag känna mig i skolan där det går över 700 elever kan jag tänka mig nu? Jag reagerar starkt på ljud och rörelser, och det är inte direkt så att skolan har en lugn miljö utanför klassrummen. Det är inte alltid lugnt innanför klassrummen och det gör saken ännu värre. Jag kan inte heller läsa, och jag har juridik imorgon. Jag har inte haft det än under det här läsåret, men jag gillar läraren och hans lektioner brukar vara bra, men försök studera juridik utan att läsa. Det är omöjligt! Jag har även bild på morgonen, och där behöver man inte läsa (tack och lov), men det innebär inte att det inte är rätt många där och hur många pratar inte på bildlektionerna samtidigt som man håller på med sina projekt?

Så varför måste jag till skolan imorgon? En anledning är att jag behöver signaturer från lärare angående Grekland -- en har jag på förmiddagen, och den andra fyra timmar senare. En annan orsak är att jag måste prata med Micaela och Tobbe angående projektarbetet -- det verkar som att alla vill arbeta kring olika saker, så jag måste försöka tänka igenom vad jag vill. Lite problematiskt blir det ju när allt jag vill är att lägga mig ner och sova hela dagarna. Jag klandrar varken Tobbe eller Micaela -- det är klart att man inte ska behöva tvingas till att arbeta med någonting man inte känner något starkare intresse kring. Å andra sidan känner jag samtidgt att jag inte behöver det här just nu -- framför allt inte nu när jag bara vill att smärtan ska försvinna.
Jag är så trött på det nu, och jag får också dåligt samvete som klagar hela tiden över det här när det finns så många andra som har det så mycket värre. De personerna får inte klaga, och jag har personer som stödjer mig och försöker hjälpa mig så gott det går, men jag fortsätter ändå hålla på så som jag gör. Jag är säker på att jag sårar de andra när jag klagar så pass mycket som jag gör medan de gör vad de kan för att få mig att känna mig bättre -- det är inte lättare för dem, och jag gördet definitivt inte bättre.
Vad är det för fel på mig?

Söndag

Hej igen ^^
Min dag blev inte så mycket bättre -- jag försökte läsa på kvällen, och jag lyckades göra det i ungefär en timme innan mitt huvud verkligen började bulta på. När ska det ta slut? Igår kunde jag läsa utan större problem -- visst, mitt huvud bultade då också, men inte lika intensivt. Nu bultar inte huvudet så mycket, men det kommer verkligen igång medan jag läser, och ovanpå det blir jag sömnig också.
Jag är faktiskt lite skeptisk över att gå till skolan imorgon -- vi har svenska och religion, så vi kommer helt klart läsa. Hur ska jag kunna förklara mig när jag somnar mitt under lektionen? xD
Samtidigt känner jag att det är så onödigt att inte gå. Jag måste i vilket fall som helst gå på tisdag, och resten av veckan är jag ledig. Ovanpå detta har jag ju trots allt enbart två lektioner imorgon, men jag är fortfarande osäker på om jag kommer att orka eller om jag kommer bli tvungen att gå hem igen efter svenskan.
Vi får väl helt enkelt se hur det blir -- jag börjar rätt sent på dagen, så om jag går upp "tidigt" (runt halv tio) hinner jag känna efter ordentligt. Om jag inte känner mig helt kry kommer jag såklart sjukanmäla mig, och kontakta mamma så att hon är med på noterna.

Men jag var som sagt var väldigt rastlös under dagen, och jag gjorde det jag kunde -- jag skrev. Visserligen skrev jag för hand, men sedan skrev jag av det och lade upp det här på bloggen (det här är mitt femte inlägg för idag, tror jag) så det har varit en hel del aktiviteter här :P Uppenbarligen skrev jag en "låt", eller vad man kan kalla det, och det gick som det gick. Jag ska börja på en ny snart, och jag har en bra idé. Frågan är om den är lika bra i praktiken som i teorin...
Jo, jag tittade in på statistiken nu idag, och jag hade 18 besökare igår :D Jag vet inte varför jag är glad över det, och jag ska inte försöka förklara igen, men glad är jag i alla fall :)

Hur har er söndag varit? ♥

Shine

Man kan ju tro att jag blivit bättre på det här, men det har jag inte :P Hoppas att det går bra ändå ^^

Shine
I've been living
Outside the crowd
'Cause I didn't feel welcome
When you wouldn't let me in
I used to be that girl
Who never new her way
Through the harder times
When they turned up in her life
I used to be that girl
Who didn't think of herself
As a good person
'Cause everyone seemed to
Take another step back
Away from her sight

I've never raised my voice
To explain just how I felt
During the time
When everything seemed to be wrong
I've never steped up
To make sure you knew
What I was going through
But that was long ago
And this is my revenge
'Cause it's my time to shine

Could it really have been
So hard to talk to me
Whenever I was crying
Out in the hallway
I didn't think I was worth anything
Not even a friend who could
Catch me whenever I fell down
I know I used to be a wreck
But that's not an excuse
For you to walk by
Just to avoid seeing my face

I've never raised my voice
To explain just how I felt
During the time
When everything seemed to be wrong
I've never steped up
To make sure you knew
What I was going through
But that was long ago
And this is my revenge
'Cause it's my time to shine

You didn't think
I would get this far
You never thought
I would find a way
To make me feel better
About myself
Even though I've found
My way back to reality
I still have a hard time
Trusting myself and my strength
I still have a hard time
Seeing myself clearly
And I've got a wrong
Image of myself
There are still times
When I feel unworthy to anyone
But I'm starting to move on

I've never raised my voice
To explain just how I felt
During the time
When everything seemed to be wrong
I've never steped up
To make sure you knew
What I was going through
But that was long ago
And this is my revenge
'Cause it's my time to shine

I've never steped up
To make sure you knew
What I was going through
And you never asked me
What was going on
Inside my mind
But that was long ago
And this is my revenge
It's my time to shine

Yeah, it's my time to shine
'Cause baby, it's my time
To shine

A-kassan

Jag tittade på nyheterna för inte så länge sedan, och det handlade lite om a-kassan och regeringens politik kring detta.
En arbetslösman berättade om sin situation efter att han förlorat sitt arbete för drygt en månad sedan och han sade att han skulle behöva de pengarna som han inte får, men som han skulle ha fått om det hade varit år 2005.
Journalisten frågade honom om det inte är så att man blir mer motiverad med den nuvarande regeringens politik kring a-kassan. Hans svar var nej -- han sade att det ökar chansen att man tar det första bästa jobb bara för att kunna försörja sig själv och sin familj. Han sade att man riskerar att ta ett jobb som inte ens är i närheten av det man är intresserad av och något som inte ens uppfyller ens kompetens.

Vad säger ni? Är den högre skatteavgiften en motivation till att skaffa ett jobb eller riskerar det att tvinga någon till att ta ett jobb som inte uppnår ens kompetens -- att man tar det för att man måste, för att man inte harandra alternativ?

Kändisar vs. Assistenter

Vi får ständigt höra och/eller läsa om kändisar -- det kan handla om deras senaste projekt, deras tidigare projekt, deras avslutade projekt, men det vanligaste man får nys om är deras privatliv. Många förundras över deras privatliv och blir intresserade medan andra blir arga. Antingen blir man arg på kändisen som gjort Gud vet vad, eller så blir man arg för att de på något sätt har förlorat sin rätt till privatliv.
Men hur många av oss tänker på personerna bakom kändisen, eller människorna som står vid hans/hennes sida? Hur många av oss tänker på deras livvakter och uppskattar dem för vad de gör? Hur många av oss tänker på agenterna som representerar kändisarna och som hjälper dem med att gå frammåt med sitt yrke? Hur många av oss tänker på assistenterna som arbetar för att underlätta kändisarnas börda?

Jag tittade på ett program på TV nu på eftermiddagen som handlade om just assistenterna och deras jobb. Vissa av deras arbetsuppgifter kan man redan lista ut -- som att hämta kläder i klädaffären, som att hjälpa sina arbetsgivare att komma igång på morgonen o.s.v. Det var dock en assistent som gjorde mer än detta -- hon arbetar i Los Angeles, men bor i Las Vegas (för er som inte vet det ligger städerna inte ens i samma delstat i USA) tillsammans med hennes fästman. Samtidigt som hon skulle fixa sin egen möhippa skulle hon planera sin arbetsgivares barns födelsedagskalas. Hon skulle lämna ett recept till ett bageri och lära sig en koreografi som hon sedan skulle lära barnen. Hon tog i och för sig eget initiativ med tårtan, men jag känner ändå att det inte är hennes jobb att sköta och planera barnens kalas. Jag kan tänka mig barnen -- det finns en stor chans att de kommer känna sig försummade av föräldrarna som inte gav sig tid att planera födelsedagarna. Det är sådant som får barn att känna sig speciella på sin speciella dag, och istället för att själv se till att dagen blir speciell överlåter man den uppgiften på någon annan för att man själv inte orkar.
Jag kan förstå att man inte har någon ork om man ständigt ska på intervjuer för TV och radio, men då måste man lära sig att prioritera -- är det mer väsentligt att gå på ett flertal intervjuer istället för att tillbringa tid med barnen och planera deras födelsedagar?

Det finns många kändisar som arbetar för att kunna leva så "normalt" som möjligt medan andra arbetar för att bevara sin berömelse. Genom att fortsätta vara känd måste man fortsätta vara aktiv, och då försummar man så mycket i livet. Samtidigt riskerar man att glömma bort vem man är och fokuserar på vad man är. 

Hur många kändisar använder inte hjälp för att slippa ta hand om sin egen "skit"? Det finns betjänter som städar och tar hand om huset samt lagar mat. Alla kändisar har inte haft den möjligheten från första början -- då var det dem som tog hand om detta. När man blivit känd och tjänat pengar får man möjligheterna att lasta av sig allt, och den möjligheten tar man emot med öppna armar. Man glömmer bort var man kommer ifrån och var man växte upp någonstans. Det finns till och med de assistenter som snor saker från deras arbetsgivare, och jag tror att det handlar om att de inte får tillräckligt med uppskattning och betalning.

Om jag skulle bli känd (jag vet att det är långsökt, men spela med) skulle jag inte kunna lasta av mig allt på det sättet, men jag skulle anställa hjälp. Jag skulle inte kunna förolämpa mamma på det sättet -- jag skulle inte kunna glömma bort att hon jobbar hårt för att tjäna in pengar som vi ska klara oss på. Jag kan inte heller förolämpa pappas minne genom att lasta av allt på någon annan, för det var så han kände. Det är så jag känner i många situationer, och jag skulle aldrig kunna göra så mot någon annan hur mycket jag än betalade honom/henne.

Man kan faktiskt fråga sig vem som har det värst -- kändisen som arbetar hårt för att behålla sin berömelse och som blir attackerad av papparazzi-fotografer för att deras jobb är offentliga, eller deras assistenter som ska ta hand om varje minsta lilla grej utan att få den uppskattning som de faktiskt förtjänar?



Tänk på att jag riktar mig mot Hollymoods "A-kändisar"

Irriterad och rastlös

...det är vad jag är.
Jag har fortfarande ont i huvudet, men det börjar avta nu i alla fall, så det är bra. Jag kan egentligen inte förvänta mig att huvudvärken ska försvinna tills imorgon -- jag drämde verkligen huvudet i handfatet i fredags, och med tanke på att det bara har gått två dagar sedan dess kan jag räkna med huvudvärk ett litet tag till. Problemet är att det är just det som gör mig irriterad -- jag kan inte göra större saker. Visst, jag skulle inte ha gjort så mycket i vilket fall som helst, men jag kände verkligen för att ta en promenad för en timme sedan -- solen sken och molnen hade inte hunnit komma fram. Det var riktigt härligt, och jag måste stanna inne utifall att jag skulle bli yr och/eller svimfärdig.
Tack vare hjärnskakningen kunde jag inte heller träffa Natta igår, vilket jag hade sett fram emot, och jag kunde inte vara med Micaela i fredags efter skolan och även det hade jag sett fram emot. Jag ska dock försöka gå till skolan den här veckan som kommer -- jag är ledig onsdag, torsdag och fredag och jag hoppas att jag ska kunna klara av två dagar. I vilket fal som helst behöver jag fortfarande ett par underskrifter för min ledighetsansökan, och de lärarna har jag på tisdag, så jag måste gå då. Om jag ska gå på tisdag kan jag ju lika gärna gå imorgon då vi ändå bara har två lektioner. Så jag kommer att vara sysselsatt imorgon och på tisdag, men jag vill vara sysselsatt nu... Det finns verkligen inget att göra här hemma förutom att titta på TV och sitta vid datan, men när man har gjort det ett tag börjar det kännas meningslöst. Jag försökte läsa förut, men jag fick mer ont i huvudet, för att inte nämna sömnig.
Jag vet inte vad jag ska göra...

"Dagens" fynd


Jag hade redan ett sådant här par sedan tidigare, men jag köpte ytterligare ett par -- de är ju så sköna, och när det bara finns två färger att välja bland passar man ändå på :P

Precis som med paret ovanför hade jag redan ett sådant här par xD

Den här tröjan är däremot ny, och den kostade inte alls mycket -- 149 kronor, om jag inte misstar mig.

Det fanns ingen bild på klänningen, men fin är den i alla fall ^^


Misstag

Hej ^^
Som ni vet (förhoppningsvis så vet ni det) var det meningen att jag skulle möta My, mamma och mormor vid Farsta och fika lite vid utkanten. Det blev några ändrade planer -- vi åt i centrum istället. Mamma ringde och sade det och frågade om jag orkade, och jag svarade "ja".
det var inte så farligt vid själva fiket, men det var en jobbig resväg -- bussen skakade hela tiden, så jag kunde inte ha huvudet lutandes bakåt mot sätet. Det bultade mer än vad det gjorde imorse när jag kom fram, men det lugnade ner sig efter ett tag -- det blev bättre så fort jag kom till en lugnare miljö och fått i mig lite socker.
Vi stannade kvar ett litet tag och köpte några kläder till bl.a. Greklandsresan -- jag fick en jättefin klänning av mormor från Indiska :) Mitt största misstag för dagen var nog att gå in i affären som jag själv (dumt nog) föreslog.
Jag hade med mig presentkortet från Gina Tricot som jag fick i födelsedagspresent, så jag tänkte att jag lika gärna kunde använda det. De har fina kläder där, och mycket av det är i min stil. Det största problemet är dock fjortisar som ska gå runt i hela affären, skrika och "skratta" så högt de kan. Det fanns någon som tjatade att hon ville ha en tröja -- visst, den var fin så jag klandrar inte henne för det -- men hon hade inte råd. Det enda jag tänkte då var att hon kanske skulle ha haft pengar om hon inte spenderat allt på 50 paket Idomin för att sedan se ut som en idiot! Egentligen, var kom den trenden ifrån? Jag har kompisar som använder det, men bara när det behövs. Jag har själv gjort det, men då var det något av en krissituation, men jag tog bara en liten klick på fingret istället för 50 paket på en och samma gång. Okej, alla har inte 50 -- några nöjer sig med 49 eller kanske 47, men det är ingen stor skillnad. Det är inte snyggt att det på sig -- i alla fall inte i den mängden -- och det är knappast nödvändigt att ha så mycket. Inte ens på vintern är det nödvändigt, och nu är det övergång mellan sommar och höst.

Det var inte meningen att jag skulle börja skriva om fjortisar -- min poäng var i alla fall att den här fjortisen skrek mycket och jag kunde knappt koncentrera mig på någonting när huvudet började bulta igen. Jag kände faktiskt för att smälla till mig själv i pannan (något jag tenderar att göra när jag känner att jag gjort något korkat) för att ha åkt iväg till Farsta, men jag tror inte att det skulle hjälpa huvudvärken så mycket, eler vad tror ni? Som tur var kunde vi åka hem strax efter att ha varit inne på Gina Tricot, och nu sitter jag här med mamma och tittar på Mamma Mia

Ha det bra ♥

Videoinlägg?

Hej :)
Jag vaknade inte för så länge sedan, och när jag kom in till Mys rum var datan på, så jag tänka passa på nu :P
Jag har fått några förfrågningar om videoinlägg, och jag måste medge att jag också tänkt på det -- det skulle vara betydligt lättare. Problemet är att jag inte har en fungerande kamera -- jag använder min mobilkamera just nu, och har gjort det sedan november då min kamera gick sönder. Man kan spela in med mobilen, men kvaliteten är långt ifrån bra. Jag ska försöka få min kamera fixad så snart som möjligt -- det är antingen det eller en ny kamera helt och hållet. När det är avklarat börjar jag med videoinlägg, förhoppningsvis en gång i veckan :P

Hur ser min lördag ut nu då?
Mamma och My ska iväg och shoppa, vilket inte är så bra för mig just nu (det gör inte alls lika ont i huvudet som igår, men det bultar fortfarande). Vi har däremot kommit överens om att träffas efteråt så att jag kan få njuta av det fina vädret -- det finns ett mindre café vid utkanten av Farsta där det inte är så mycket folk. Jag tror inte att jag kommer ha några problem med att komma ut -- det är mer folk som är i rörelse som jag har lite problem med, och det är ju inte direkt folktomt i ett köpcentrum på en lördag :P

Hur ser er dag ut?

Tonårsgraviditeter

Oj, det är ett långt ord, men det är även ett ord som väcker stor uppmärksamhet och många känslor.
Vad tänker ni på när ni hör ordet tonårsgraviditet, eller när ni får höra att en tonåring -- en minderårig -- är gravid? Är man en slampa?

Gravida tonåringar hamnar ofta i kläm och det händer att de kallas för slampor. Varför ska de kallas för slampor? Det är många minderåriga som har sex, så varför är inte de slampor? Skillnaden är att man bliit gravid, och om man blir gravid i en sådan ung ålder stämplas man automatiskt som korkad som inte tog sitt ansvar och använde skydd. Det enda jag kan säga är att skydd inte alltid är 100% säkert, så man bör verkligen tänka efter innan man slänger ur sig ord som slampa.
Samtidigt är det också svårt att veta vad man ska göra i den situationen -- om man är runt 20-årsåldern kan man få stöd och hjälp om man behöver det -- framför allt om man bestämmer sig för att göra abort. Det är en påfrestning trots att alla reagerar olika, men som 20-åring är man garanterad stöd. Som 15-åring däremot får man skylla sig själv -- man är tydligen korkad nog att hamna i den situationen från första början, så då får man ta konsekvenerna när man inte klarar av abort.
Tänk om 15-åringen bestämmer sig för att behålla barnet -- hur reagerar man då? Många tänker att 15-åringen är naiv och korkad som tror att hon kommer att kunna klara av det medan man är glad över 20-åringens skull. Om 15-åringen skulle få missfall säger man "det var säkert bäst så" medan man är ledsen för 20-åringens skull.
Dessa åsikter delas inte av alla människor -- det finns de som ger även 15-åringar stöd och delar glädje och sorg, men ni måste väl ändå medge att det finns en stor skillnad med att vara gravid som 15-åring än som 20-åring. Vem är det mest troligt blir kallad slampa?

Politiker pratar om jämställdhet, och jag vet att många vill nå upp dit. Vi lever inte i ett jämställt samhälle -- i vissa avseenden har männen det bättre än kvinnorna, och därför tar man bl.a. upp mäns behandling av kvinnor. Har det någonsin slagit en att vi först och främst måste tänka på varandra? Tjejer kallar varandra för slampa, hora, fitta m.m. och ändå blir vi sura på killarna när de använder samma ord. Visst, vi blir sura på de tjejer som också använer dessa ord, men det är tydligen värre när killar gör det. I vilket fall som helst är det killarnas fel när mycket av ansvaret ligger hos oss -- om vi använder dessa ord som skällsord är det klart att killarna också kommer att göra det. Om vi slutar kan vi skylla på dem och faktiskt komma med en bra poäng, men man kan inte säga "Det är fel att du gör det, men det är OK att jag gör det". Var leder den principen någonstans?

När det gäller tonårsgraviditeter måste man tänka på:
*vad är det som gör en gravid tonåring korkad, för tydligen är hon det?
*varför är hon en slampa, medan en annan tjej som haft sex lika många gånger (om än inte fler) inte är det?
*varför har inte de samma rätt till stöd inom samhället som en gravid 20-åring?
*vad är det för skillnad mellan en gravid 15-åring och en gravid 20-åring, bortsett från de sociala och ekonomiska aspekterna?



Övertalning?

Hej ^^
Nej, mitt huvud har inte slutat bulta, och jag börjar störa mig lite på det nu. Annars är det lugnt -- jag sitter här och snackar med Linn på MSN. Det är inget ovanligt, långt ifrån om man ska vara ärlig, men jag försöker få henne att läsa bloggen. Jag vet inte om jag har lyckats, men du kan väl skicka en kommentar så fort du läser det här, Linn ^^
Samma sak med dig Tess xD
Kram ♥

Fortsättning följer...

...mer eller mindre.
Mitt huvud bultar fortfarande, men det gör inte lika ont nu och jag är inte yr längre (även om det svajar till lite grann när jag reser på mig).
Mormor kom hit på eftermiddagen för att titta till mig, och vi kontaktade vårdcentralen -- varken jag eller mormor kände att det var nödvändigt eftersom att jag mådde så bra som jag kunde i situationen, men mamma var orolig med tanke på att jag hade förlorat medvetande där strax efter smällen. Det var ju inte heller bättre att jag var medvetslös ett bra tag, men jag mår faktiskt relativt bra med tanke på smällen.
Vi ringde som sagt var vårdcentralen, men det fanns ingen läkare inne som kunde ta en titt på mig. Vi fick därför ett nummer till Huddinges akutmottagning om jag skulle börja känna mig sämre. Som tur var känner jag mig inte sämre, så jag slipper åka 40 minuter till en mottagning för att sedan vänta där. Som jag skrev tidigare har jag inget emot sjukhus i sig, och inte heller personalen, men jag gillar inte den kliniska känslan. Samtidigt har jag ingen ork att åka dit, och jag är rädd att resan dit kommer att göra det sämre (om jag känner mig sämre är det ingen höjdare om jag åker till Huddinge för att känna mig sämre på resvägen).

Just nu regnar det ute, och vi ska alla snart äta -- mormor är fortfarande kvar, så hon äter här också såklart :)
Självklart ska vi äta pizza, men det är svårt att klandra oss för det -- ingen av oss har ork att stå och laga mat, och det finns inga rester kvar som man kan äta. En annan orsak är att det är fredag, och vad är fredagsmys utan pizza?
Ironiskt nog tittar jag på ett matlagningsprogram där de lagar pizza xD

Ni får ha det så bra ♥

Hjärnskakning?

Hej ^^
Klockan är lite efter 11 nu, och mitt huvud bultar så in i helvete jävla mycket!!
Efter att ha borstat igenom mitt hår nu på morgonen skulle jag ta bort hårstrån som fallit ner på golvet. Sedan hör jag ett brak -- jag vet inte om det kom från någon av lägenheterna eller utifrån, men jag blev rädd och även chockad. Jag reser mig upp för snabbt och med för mycket kraft så jag slår huvudet i handfatet. Fan, vad ont det gjorde.
Jag lyckades ta mig till mitt sovrum -- jag satte mig på sängen, och sedan vaknar jag upp på golvet en halvtimme tidigare. Det är en av de äckligaste känslorna jag varit med om -- jag visste inte var jag var någonstans, hur jag hamnat där och värst av allt var den bultande känslan i huvudet.
Jag skyndade mig med att sjukanmäla mig, så det är gjort nu, och jag ringde mamma så fort jag kunde också så att hon vet vad som hände. Jag berättade vad som hade hänt, och vi är båda lite oroliga över att det kan vara hjärnskakning.
Mamma har även ringt mormor, så hon är på väg hit -- mamma tyckte att det var bäst om mormor tittade till mig istället för att ta mig till ett sjukhus nästan en timme bort härifrån. Mormor har trots allt arbetat som sjuksköterska, så hon vet ju vad hon gör och vad hon ska titta efter.
Om jag ska vara ärlig kunde jag inte vara mer lättad -- jag orkar inte ta mig till ett sjukhus, och jag kan inte sätta mig på en buss/ett tåg. Jag tror även att jag skulle bli åksjuk om jag satte mig i en bil, så det är jag inte heller helt tänd på.

Så... Om jag har fått hjärnskakning är det den första jag fått på åtta år, och det förvånar mig -- otroligt att det inte skett tidigare. Om det inte är något kommer jag bli förvånad över det, men jag hoppas att det inte är något. Jag skulle ha hittat på något med Micaela idag efter skolan, men det går uppenbarligen inte nu. Jag SMS:ade Natta igår och frågade om vi kunde hitta på någonting imorgon. Om det inte är någon "fara" med mig kan man åtminstone överväga att fortfarande ses -- den möjligheten finns fortfarande -- men om jag har hjärnskakning kommer jag inte kunna träffa någon under hela helgen... Det är lite synd, men det är bättre att vara isolerad i lägenheten en helg (kanske lite mer) än att spendera tid på sjukhus -- sjukhus i sig är ingen fara, men jag vill spendera så lite tid som möjligt där. Jag klarar inte av den kliniska miljön -- den känns så strikt och saknar hemkänsla. Håller ni inte med?

Jag hoppas att ni har det bra, och att ni får en bra helg ♥

Åldersgräns

Det är många butiker som satt en åldersgräns på energidrycker såsom Redbull, Monster m.fl. och det har ju såklart möts av kritik. Åldersgränsen ligger på 16 år, och personligen har jag inga problem med detta. Fast å andra sidan är jag 18 och gillar inte energidrycker, så det kan vara en faktor.
I vilket fall som helst läste jag i tidningen förut (överraskande att jag läser tidningen, eller hur?) att många 13-åringar på en skola sprungit över till närbutiken precis över vägen och köpt backar med Monster så fort det var rast. De drack såklart drycken, och ni kan ju tänka er hur reaktionen blev. De kunde ju inte koncentrera sig, och de kunde inte heller sitta stilla vilket resulterade i att de andra i klassen inte kunde arbeta.
Om man tänker på det här är det inte så konstigt att man vill sätta en åldersgräns, men ska det verkligen behöva gå så här långt? Energidrycker kan faktiskt vara skadligt för kroppen i så stora mängder som dessa 13-åringar köpte, och man verkar inte inse det. Jag har även hört att det är farligt att dricka energidrycker i samband med idrottsaktiviteter -- om man idrottar strax efter att ha tagit bl.a. en Redbull riskerar man att falla ihop, och jag har även hört att det kan vara dödligt i värsta fall.
Jag vet inte om det är sant, men det får en ändå att tänka. Redbull var praktiskt taget en trend för några år sedan -- samma år som fem tonåringar dog i samband med någon form av idrottsaktivitet (främst fotboll och ishockey).
Som jag sade vet jag inte om det är dödligt att dricka stora mängder energidryck, och sedan idrotta, men det jag vet är att det är skadligt. Om man inte kan få folk (främst tonåringar) att förstå det måste man ju dra till åtgärder, och det är åldersgräns. Detta har som sagt var möts av kritik, men är det verkligen affärerna och butikerna som ska bli kritiserade när det är konsumtionen som lett till detta? Ansvaret ligger hos oss, så borde inte vi ta vårt ansar och kritisera oss själva istället?

Jag vet att jag är tråkig, men jag tycker bara att det är löjligt att man kritiserar det här när det uppenbarligen är skadligt och när man inte inser det. Man kan se det så här också, om man inte gör något kommer man bli kritiserad för att det inte finns någon åldersgräns när det händer någonting. Så då kan man fråga sig vad som är bäst -- att införa en åldersgräns innan något hemskt sker, eller att införa det efteråt?
I vilket fall som helst kommer det tillkomma kritik, så man gör sitt val och använder sitt förnuft för att avgöra det som är bäst för situationen.
Vad tycker du om att införa åldersgräns för att köpa energidrycker, och varför?

Torsdag

Hej allihopa :)
Igår hade jag 12 unika besökare -- jag vet att det är väldigt få (framför allt om man jämför med de stora bloggarna som har några hundratusen läsare per dag), men jag är glad över det :D Jag hoppas att komma upp till 15 innan årsslutet, så jag hoppas lite grann att jag kommer upp dit :P
Jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig så mycket om antalet läsare -- först och främst gör jag ändå det här för min egen skull. Jag måste verkligen bli bättre på att skriva -- ni har säkert märkt hur osammanhängande mina texter kan vara, och det är helt klart något jag måste bearbeta. Fast å andra sidan kanske jag bryr mig så mycket just för att det är kul att veta att någon läser det man skriver, att någon tar del av det och skriver en kommentar (ärligt, ni måste bli lite bättre på att kommentera xD). Det känns bra att veta att man har åtminstone lite stöd, och samtidigt är det en riktigt bra känsla när man får reda på att någon har läst ens inlägg och att det finns en chans att det som skrivs är intressant.
Idag har jag i alla fall haft sju unika besökare (hej på er om ni läser), så jag behöver bara ytterligare åtta personer för att komma upp till femton :P (jag var bara tvungen att försöka få med det på ett eller annat sätt)

Som regel uppdaterar jag bloggen varje dag, och det är inte för att jag har ett behov att skriva av allt som hänt under dagen hur tråkigt det än är (och jag är väl medveten om att det finns dagar då jag skriver mer eller mindre en essä om absolut ingenting -- precis som nu). Det är för att jag älskar att skriva, och det spelar ingen roll vad jag skriver och på vilket sätt. Mina lärare har kritiserat mig lite för det, men de skojar mer om det. Jag hade ett prov förut där jag skrev 12 sidor -- det tog fem sidor för mig att besvara de sju första frågorna, om jag minns rätt, och den mer omfattande frågan skrevs på de resterande sju sidorna. De första frågorna var bara G-frågor, och läraren sade till mig att det hade räckt med bara någon mening. Min historielärare från förra året sade att jag skriver mycket (jag tror att jag är en av de i klassen som tenderar att skriva mest), men att det jag skrev var bra. Jag hoppas att det är samma sak med bloggen, men säg gärna till om det blir alltför osammanhängande -- det är faktiskt bra med konstruktiv kritik.
 
Men nu till dagen i sig -- vi hade bara två lektioner idag, vilket var skönt. Det kommer inte vara lika skönt när vi börjar med individuella valen -- jag kommer sluta halv sex på tisdagar och torsdagar p.g.a. det, men det räknade jag faktiskt med förra terminen då jag gjorde mitt val. Imorgon kommer jag också ha enbart två lektioner, men det är permanent. I alla fall för den här terminen...
Nästa vecka kommer vara helt underbar -- jag har studiedag torsdag och fredag. Jag har bara en lektion på onsdagar, och den är inställd. Jag är alltså i skolan på måndag, då jag börjar 11.20, och tisdag (fast där slutar jag halv sex). Veckan därpå är en helt vanlig vecka, men veckan därpå är det idrottsdag på måndagen. Jag vet inte riktigt vad det innebär för min del eftersom att jag inte har idrott längre (inget jag är direkt ledsen över -- idrott kunde vara kul, men jag suger på allt som har med sporter att göra) -- betyder det att jag får en ledig dag, eller ska jag vara i skolan...?
På torsdag och fredag samma vecka är det programdag (japp, det stämmer -- båda dagarna). Jag skulle egentligen ha klagat över det, men jag bryr mig inte om det eftersom att den första programdagen sker samma dag jag åker till Kreta. Jag kommer alltså missa båda programdagarna -- jag vet att jag nämnt det tidigare, men jag är ändå glad över det så ni får helt enkelt stå ut med det ett litet tag till. Jag åker om exakt tre veckor :D

Det var egentligen allt jag hade att skriva idag, men tänk lite på det jag skrev förut:
*att kommentera mycket
*att ge mig konstruktiv kritik
*att jag älskar att skriva lika mycket som jag älskar att läsa, och det är därför jag skriver mycket om bl.a. ingenting
*om ni ändå har tagit er så här långt i inlägget kan ni väl skriva något till mig -- kan vara allt mellan himmel och jord om ni känner för det :)


Var är det här på väg någonstans?

"Den 16-årige pojke som sitter häktad för att ha mordat en jämnårig flicka utanför Borås är nu även mistänkt för att ha våldtagit sitt offer[...]"

Detta citat kommer från en notis i dagens DN. 

Det krävs inget geni för att förstå att jag blir förbannad över det här, och jag är långt ifrån den enda som känner så.
För det första har så många tonåringar dödats under en sådan kort tid, och det mest uppmärksammade fallet var mordet/dråpet på Therese Johansson Rojo. Det var så många som berördes av detta, men ändå har tonåringar dödats som flugor under den här sommaren. Om vi nu blev så berörda av detta, varför låter vi det fortfarande ske? Det har skett andra mordfall på tonåringar/ungdomar som berört oss mer än andra, men ändå dör så många. Även om det är polisens jobb att försöka förhindra denna typ av brott så ligger ansvaret ändå hos oss. Ska det verkligen vara så otroligt jävla svårt att ta sitt ansvar istället för att ta ett liv? Jag tycker att valet är alldeles för lätt, och det borde vara en självklarhet. Ändå är det så många som bestämmer sig för att beröva någon annan livet -- beröva någon annan ens framtid, berövar en annan sin son/dotter, mamma/pappa, bror/syster, man/hustru, pojkvän/flickvän, vän... Listan är oändlig, men brottet är detsamme.
I det här fallet verkade det röra sig om våldtäkt också. Jag vill inte ens tänka mig flickans sista stund i livet i sådana fall -- smärta, skräck, förudmjukelse, skam...
Jag har aldrig blivit utsatt för våldtäkt så jag vet inte hur det känns. Jag vet inte hur det är att leva med det, och det är svårt att ens säga hur det känns eftersom att alla upplever det på olika sätt (alla våldtäkter sker inte likadant), alla går igenom olika påfrestningar och alla reagerar olika för att alla är olika. De flesta vet dock att det är oförlåtligt att våldta någon -- att skada någon för att få ut sin njutning. Jag kan inte förstå hur man kan njuta av någon annans smärta -- både psykiska och fysiska. Våldtäktsmän erkänner sällan sina brott. Om de vet att det är olagligt, varför ska man då genomföra det? Om det handlar om skam över sin handling borde man inte ens ha gjort det från första början. Om det handlar om rädsla kan man väl tänka på vad offret går igenom.

Jag började tänka på en diskussion vi hade i högstadiet förut -- vi hade lektion och vi var bara halvklass. Vi började prata om just våldtäkter, och det var en som sade att många våldtäktsmän tror att de kan komma undan med sitt brott. Det är just det som är problemet -- att många kommer undan. Jag förebrår inte offren på några sätt, men det är den är vetskapen som gör att våldtäkter är ännu vidrigare. Våldtäktsmän handlar för att få ut sin njutning av att skada en annan människa på ett av de vidrigaste sätten som finns, och för att de har statistiken på sin sida -- det finns många kvinnor som inte gör en anmälan. Det är ännu färre fall som går vidare till domstol, och hur många våldtäktsmän döms? Dessutom utsätts många offer för någon form av övergrepp under rättegången. Kommer ni ihåg fallet mot Stureplan-profilerna? Där frågades offret i alla fall ut av försvarsadvokaten om hennes sexliv. Som om det har någon betydelse! Om man säger nej, så är det nej! Hur svårt kan det vara?! Man ska kunna vara prostituerad och ändå bli utfrågad om sitt sexliv efter en våldtäkt. Man kan skylla på signaler hur mycket man än vill, men den ursäkten borde inte fungera så länge ordet "Nej" har samma betydelse som den har i dagens läge.

Den här flickan som dödades i Borås blev förmodligen våldtagen av sin mördare, och frågan är om hon blev dödad i samband med våldtäkten (att det gick mer överstyr) eller om flickan dödades just för att hon blev utsatt för våldtäkt -- att det var pojkens sätt att hålla henne tyst. I vilket fall som helst räckte det inte att våldta henne -- hon dödades också och jag kan inte tänka mig vad hennes familj går igenom just nu. Inte nog med att en dotter har blivit berövad sitt liv, men det har skett på ett sådant vidrigt sätt!

Om det sker så många fall som berör, varför fortsätter man begå dessa brott och när ska det ta slut?
Var är det här på väg någonstans?
 

Onsdag

Hejhej :)
Precis som igår hade jag bara en lektion idag. Skillnaden är bara att jag bara har en lektion på onsdagarna, om man bortser från coach-tiden. En annan skillnad är att jag spenderade dagen med Micaela -- vi gick hem hit efter att ha slutat (och efter att ha ätit lunch) och tittade på Twilight.
Filmen är bra, men det är så mycket man har tagit bort. Alla som har läst boken vet vad jag pratar om när jag nämner ängen, och den har man tagit bort helt och hållet i filmen. Det var det jag såg fram emot att se om jag ska vara ärlig, så jag blev besviken över det. Jag hoppas verkligen att New Moon blir bättre, men det tror jag faktiskt om jag ska vara ärlig. För er som inte vet var det Chris Weitz som regisserade den filmen, och det är han som har gjort bl.a. Om en pojke. Översättning: Jag har höga förväntningar om den andra filmen i serien.

Apropå Twilight-serien kom min bok idag :D
Jag beställde The Host (skriven av Stephenie Meyer) från Ginza för två veckor sedan, och jag fick ett SMS där det stod att den var redo för att hämtas ut. Jag trodde faktiskt att det skett något fel med min beställning -- jag beställde ett gäng skivor därifrån, och de kom efter en vecka om jag minns rätt. Nu tog det dubbelt så lång tid, så jag blev lite orolig. Jag kollade faktiskt igenom beställningen för några dagar sedan, bara för säkerhets skull, och jag hittade inga fel. 
Jag har boken nu i alla fall i min bokhylla, så det fanns uppenbarligen inga fel med min beställnig, till min stora glädje :P

Jag har inte så mycket mer att säga nu... Jo, jag fick igång statistiken igen igår och jag har faktiskt 10 besökare per dag (mer eller mindre). Jag hoppas faktiskt att jag någon gång kan komma upp till 15, och sedan 20 :P 
Men finns det något jag kan göra för att göra min blogg bättre?
--Om det gäller designen kan jag redan nu säga att jag inte har en aning om hur man fixar en design (jag snor ju från en hemsida och ändrar typsnittet för att ge den en mer personlig touch)
--Om det gäller mina längre inlägg vill jag bara säga att jag skriver ner sådant som finns inom mig så att det inte byggs upp, och det finns rätt mycket som berör mig och som jag vill uppmärksamma (även om det bara är tio personer som läser min blogg är bättre att försöka nå ut till dessa tio än att hålla allt inom sig -- speak up)
--Om det gäller mig personligen... Ja, då är det fritt fram ^^
Men finns det något jag kan/bör skriva mer om, är det något mer ni vill vet o.s.v.?

 

Kort dag ^^

Hejhej :)
Jag hade bara en lektion idag, så jag slutade klockan 11. För att göra saken ännu bättre var det bild vi hade, och just nu håller vi på med ett collage som ska vara klart till nästa gång. Jag tror inte att det ska bli några problem med tanke på att det blir en tid på sammanlagt 5 timmar. Man bör bli klar med ett collage till dess :P Jag hade dock lite problem med att hitta bilder, så jag ska fortsätta med det här hemma, så att jag kan klistra på allt nästa gång. Temat handlar om en själv -- var man kommer ifrån, vem man är och var man är på väg någonstans. Jag har en idé att ha "kärnan" i mitten -- att jag börjar med var jag kommer ifrån, och då tänkte jag ha med min bakgrund från 1800-talets Frankrike (för er som inte visste det var min morfars mormor fransk zigenare -- en del av min bakgrund som jag är väldigt stolt över om jag ska vara ärlig) samt 1800-talets Belgien (pappas, jag vet inte vad och det gjorde inte han heller, var valoner i Belgien och även Frankrike). Därefter hade jag tänkt att ha med mina "förfäders" födelseorter tills var jag bor idag.
Den jag är idag kommer sedan komma, innan mina framtidsplaner kommer och jag hade tänkt att placer allt detta så att det blir som en spiral. Mitt i allt hade jag tänkt mig en bild av mig från när jag var ca. 6 månader gammal.
Vad tror ni om det?

Efter bilden stannade jag i alla kvar för att äta lunch med Micaela, innan jag promenerade hem medan Micaela skulle iväg till sin lektion. Vår bildlärare var så snäll att hon lät oss gå en halvtimme tidigare -- om vi hade stannat kvar tiden ut skulle Micaela inte hunnit äta eftersom att hennes lektion skulle börja 10 min senare. Jag kommer sitta i samma sits nästa vecka, och det innebär att vi börjar halv nio och får vänta till halv ett på mat. För mig är det inga större problem om jag trycker i mig en stor frukost -- jag bor bara fem minuter härifrån med buss -- men det blir betydligt jobbigare för de som på andra sidan kommunen och har mer än en halvtimmes resväg. Det finns t.o.m. de som har ungefär en timme... Vi måste försöka lösa det där på ett eller annat sätt.

Återigen kommer jag bort från ämnet, och det är väldigt lätt hänt med mig, men när jag väl kom hem gjorde jag ingenting. Jag satte mig vid datan (utan att skriva på en gång för en gångs skull), och tittade lite på TV -- jag satte på en film, O brother, where art thou. Efter någon timme bestämde jag mig för att ta en promenad (igen), och efter det har jag varit rätt slut. Jag valde att gå en skogsstig som finns här i närheten och den har rätt många backar. Samtidigt hade temperaturen höjts en hel del och solen låg på. Synd att det ine var så under sommarlovet. Aja, bättre sent än aldrig, eller hur?
 
Ni får ha det så bra ♥


Meningen med livet?

På religionen idag började vi med att besvara några frågor som stod i boken inom hela klassen. Den första frågan handlade om livets mening.
Vi fick tre alternativ -- det första var att man ska leva tills man inte lever längre. Det innebär att man lever för att slippa återfödas. Detta innefattar hinduer och buddister, och de tror att man återföds om och om igen. Meningen med livet är enligt dem att leva tills man slipper återfödas -- tills man uppnår Nirvana, som buddister tror. 
Det andra alternativet var att leva tills man kommer till paradiset -- detta är något främst kristna tror på och eftersträvar. Man lever helt enkelt ett gott liv för att kunna komma till Himlen efter döden.
Det tredje alternativet handlade om att helt enkelt leva livet. Man lever för att leva -- för att kunna uppleva så mycket som möjligt och ta in så många intryck som möjligt innan man dör. 


Det tredje alternativet stämmer in på mig -- man vet inte vad som kommer hända efter döden. Vi vet inte om man kommer att återfödas, eller om man kommer till ett paradis. Vi vet inte vad som kommer att hända, så därför ska man inte chansa -- tänk om vi inte har en andra chans i livet, eller tänk om vi får en andra chans utan att inse det. Varför ska man chansa istället för att fånga dagen och göra det man själv känner för (inom rimliga gränser)? Är det inte bättre om man lever det liv man vill leva, når fram till sina mål och drömmar för att få ut så mycket av livet som man vill få ut? 
Alla har olika drömmar, och de flesta byts lätt ut, men det finns drömmar som man håller fast vid nästa hela livet ut. Jag har velat bli skådespelare sedan jag var runt åtta-nio år, och det finns fortfarande kvar. Jag vet att det är lite långsökt, men jag ska inte ge upp för det. Det finns kurser jag kan ta, jag kan försöka kontakta en agentur som är villig att representera mig o.s.v. 
Vi har så mycket att ge, och så mycket att leva för. Vi bör inte leva enbart för stunden -- det finns vissa saker man bör tänka över innan man genomför dem, men man ska inte heller planera sitt liv till fullo. Man vet aldrig var ens väg leder någonstans och det är inget man bör styra över heller, men man bör jaga ens drömmar hur osannolika de än är. 
Det är en annan faktor som gör att det tredje alternativet passar bättre in på mig -- om man lever livet för att hamna i paradiset eller för att inte leva styr man på något sätt sin väg så att man når dit. Det är inte saker som dessa som ska avgöra hur man lever sitt liv -- man ska ändå leva det, för annars skulle vi inte ens vara vid liv. 

Problemet är att man inte kan besvara en fråga som "Vad är meningen med livet?" med tanke på att alla har olika åsikter, och lever i olika kretsar. 
Men vad tror ni är meningen med livet?

 
  

Första skoldagen

Hej :)
Jag kom hem för knappt en timme sedan, och det första jag gör är att sätta på datan. Vi kan väl åtminstone låtsas att jag gör det för att jag känner för att skriva :P
Det var faktiskt kul att se alla igen -- några var solbrända, andra hade ljusare hår och jag hade mörkare. Det var rätt kul att se kontrasten där emellan om jag ska vara ärlig.
Dagen började med att vi fick information, precis som vanligt. Som jag redan berättat skulle vi börja läsa schemat från klockan 10, och vi började halv tolv (mer eller mindre). Jag och Micaela gick hem till mig för att hämta några filmer hon ville låna. Vi passade även på att ta något att dricka. Inte för att det är särskillt intressant, men nu är det jag som skriver, så -- haha xD
Vi hade bara svenska och religion idag, så det var en mjuk start på terminen. Å andra sidan är det de enda lektionerna vi har på måndagar överhuvudtaget, så det blir mer en mjuk start på veckan istället för terminen. Men det ska faktiskt bli skönt att få sätta igång igen. Okej, det där kan misstolkas. vad jag menar är att det kommer bli skönt att vara med alla igen (på ett icke-sexuellt sätt -- dåligt skämt åsido). Skolarbetet kan man faktiskt ta sig igenom även om det är lite motigt, men det är bara att svälja det och vara mogen kring det -- att man utför sitt arbete utn att klaga för mycket. Visst, det är en sak om man har för mycket på gång (det var någon gång vi hade 5 prov på två veckor, så vi i klassen frågade om man kunde flytta runt några saker och det gick bra).

Jag plockade upp en ledighetsansökan på morgonen, och det var först på eftermiddagen och ville tjuta och hoppa runt av glädje. Jag har varit glad över Greklandsresan ett tag nu, men jag fick reda på idag att jag missar två programdagar. Så med andra ord kommer jag vara på Kreta när de andra har programdag :D För att förstå min glädje måste ni veta det här -- bara förra året hade vi runt tre programdagar under enbart höstterminen, och vi hade en temadag ovanpå det. Detta representerar bara en termin av alla fyra jag gått hittills, och majoriteten av gångerna har bestått av redovisningar kring länder vi forskat om (och med forskat menar jag att vi kopierade från Wikipedia utan att lärarna tänkte på det). Vi har även gått på föreläsningar som hållts av lärare (lite bättre, men det känns fortfarande enformigt -- istället för att eleverna håller redovisningar är det någon lärare som gör det).
De två programdagarna jag missar ligger rakt på varandra -- den ena på torsdagen jag åker, och den andra på fredagen därpå. Om jag inte var så skadeglad som jag är skulle jag vara mer sympatisk gentemot de andra (jag menade verkligen det jag skrev igår, om att jag har en bitchig sida som jag försöker tona ner, men jag undrar faktiskt hur många som ser genom mig...).

Hoppas att ni har haft en bra måndag ♥


Svar till Hannah -- Malin är en av mina vänner från klassen, som jag knappt pratat med under hela lovet. Jag är som sagt var riktigt dålig på att hålla kontakten med folk och jag hoppas att jag blir bättre på det till nästa år då vi tar studenten...

...

Jag sade ju att jag skulle skriva igen :P

Jag är rastlös, och uttråkad. Det finns ingenting att göra -- det är för sent, men främst är det för kallt, att ta en promenad. Jag kan inte ta en dusch förrän imorgon då tvätten som hänger över badkaret har torkat till sig. Att sätta på TV:n är ganska meningslöst nu när den ändå måste stängas av om en till två timmar då My ska i säng för att komma iväg till skolan imorgon. Samma sak gäller även mig...
Jag har hållt på att läsa i drygt två timmar -- visst, jag älskar boken jag läser, men det gör mig mer rastlös eftersom att jag bara sitter. Det värsta är att jag sitter nedböjd utan att tänka på det, så min rygg och nacke blir ju stel och det märks när jag sedan ska resa på mig igen.
Jag känner för att skriva av mig, men jag har inget att skriva om. Jag har inte läst tidningen än och jag kommer knappast orka göra det. Jag kommer knappast klara av det utan att stampa otåligt med foten i golvet...

Sammanfattningsvis är jag uttråkad och rastlös -- de faktorerna i sig gör mig irriterad, men tillsammans blir jag rätt sur (jag vet inte om jag nämnt det tidigare, eller om det har framkommit de senaste månaderna, men jag har en rätt bitchig natur som jag försöker tona ner).
Är det någon som har något tips på vad man kan göra?

Söndag

Hej :)
Det har inte hänt så mycket idag -- jag har tvättat. Det är faktiskt det enda som har hänt hittills. Mitt liv är verkligen tråkigt... Å andra sidan är det mitt tråkiga liv, och jag gillar det konstigt nog. Ens liv är inte tråkigt om man inte gör det tråkigt -- man bestämmer själv vilken väg man ska ta, och av någon anledning blir många kritiserade över det valet.
Okej, det var inte meningen att bli... Jag vet inte vad jag blev, men något var det i alla fall.

Jag måste försöka få i mig lite middag snart innan jag blir mer illamående p.g.a. hungern.
Jag skriver säkert mer sedan -- ha det så bra så länge ♥

Lördag

Hej igen ^^
Jag vet faktiskt inte varför jag lade till "igen", men det lät bättre än ingenting...
Idag har jag i alla fall varit med Linn och Tess -- vi åt först kinamat borta vid Länna innan vi drog oss tillbaka för att hyra film. Det roliga var att vi tog en ganska lång promenad till busshållplatsen efter att ha varit på restaurangen (i och för sig är det mer som en krog, men vem bryr sig?). Vi hade precis missat vår buss, så vi tänkte att det skulle vara bättre om vi vandrade bort till nästa busshållplats där två bussar går förbi. Vanligtvis är det en promenad på ca 10 min, men vi lyckades få det till en promenad på 30 min xD Det största skälet till detta var att Linn hade sin kamera med sig, och vi flummade oss ganska så ordentligt. Det började först med att vi hoppade framför kameran, en och en, medan en andra tog bilden och den tredje antingen tittade på eller garvade ihjäl sig (det sistnämnda gällde enbart mig). Till sist fick Linn idén att vi båda skulle hoppa medan Tess tog bild, och det slutade med att vi illustrerade en fajt där jag attackerar Linn xD
Tess bytte till sist plats med Linn (anledning: Linn var rädd för mig -- mohahaha), så jag "attackerade" Tess istället. Hon hoppade faktiskt med på noterna (jag måste lära mig nya uttryck märker jag) och lyckades knäa mig i magen. Det var inte meningen att hon skulle träffa mig, men jag var ändå tvungen att skratta ^^ Självklart tog Linn kort på mig när jag backade och skrattade, så det ser ut som att jag gråter och ropar på mamma. Kanske inte helt lyckat, men vi hade det roligt :D

Men vi lyckades komma på en buss och vi åkte vidare för att hyra en film, men när vi kommer fram ser vi att de hade stängt nästan en timme tidigare. Vi åkte därför hem hit och hyrde tre stycken innan vi åkte tillbaka igen för att se på filmerna hos Linn och Tess. Filmerna kanske är fel ord med tanke på att vi bara hann se en, men återigen -- vem bryr sig? (aa, tydligen jag...). Det blev Yes Man och det var länge sedan jag skrattat så mycket xD Det är helt klart  en film som man bör se om man vill bli på bättre humör och ha något att skratta åt.

Just nu tittar jag på Scary Movie 2 och snackar med Malin på MSN ^^ Det var länge sedan senast -- i båda fallen ironiskt nog. Filmen har jag inte sett på, jag vet inte hur länge, och Malin har jag inte pratat med på kanske två månader och jag har inte sett henne sedan avslutningen. Detta bevisar inte bara hur dålig jag är på att hålla kontakten, men även att jag är relativt sorglig som person. Well, well...
Ha det så bra nu ikväll ♥

Ålder

Varning för ännu ett långt inlägg, men läs gärna ändå ^^

Ännu en gång sitter jag med tidningen i mitt knä (kanske inte särskillt överraskande med tanke på att jag förvarnade er om det för några timmar sedan). Precis som igår är det ett ämne som ligger nära mig, och det är även någonting som påverkat så många av oss -- med stor sannolikhet alla -- på ett eller annat sätt.

I vårt samhälle finns det en rad olika typer av press som kan komma från föräldrar/familj, skola, övrig omgivning (såsom kompisar) och så har vi såklart den pressen vi lägger på oss själva, och det är kanske den mest betydande. Pressen kan handla om betyg, utseende, "kompiskretsar"/umgänge (tillhör man det "coola" gänget, eller inte?) o.s.v. En press som finns bland oss och som inte verkar ha uppmärksammats så mycket är åldern -- huruvida man uppfattas som ung eller gammal. Många flickor vill bli vuxna snabbare och försöker bete sig därefter samtidigt som äldre kvinnor tenderar att hålla sig kvar i deras ungdom.
Det finns alltså en gemensam nämnare här -- även om den inte är uppenbar försöker kvinnor/flickor fånga åldern kring den sena tonåren eller 20-25-årsåldern. Vad hände egentligen med "åldras med stil"? Flickor ska inte behöva bete sig som äldre och försöka fånga den "andan" -- är det rätt att en åttaåring har stringtrosor på sig, eller smink? Ska en åttaåring behöva bry sig om att se äldre ut för att de vill lämna barndomen bakom sig? Helt ärligt tror jag inte att åttaåringar vill lämna barndomen bakom sig, så man kan verkligen fråga sig var den här pressen kommer ifrån. Det är knappast en åttaåring som själv tänker "jag vill se ut som 16", och jag tror inte heller att familj, skola och vänner tycker det heller. Problemet är att kvinnor kring 20-årsåldern har framträtt som "den vackraste generationen" -- det är vid den åldern man precis har blivit vuxen, men man har fortfarande en liten erfarenhet. Allt är nytt och det är det man fascineras av.
Men det förklarar fortfarande inte varför man inte kan få åldras med stil. När man är ung vill man betraktas som några år äldre, och är man äldre vil man betraktas som några år yngre. Varför kan man inte bara acceptera sin ålder och leva efter det? Visst, jag har blivit smickrad när folk trott att jag är lite äldre än vad jag faktiskt är, men det är inget jag försöker efterleva.

Det är inte ovanligt att man ser tonåringar försöka bete sig äldre, men med tanke på att de är så unga blir allt fel. Det är dessa personer vi kallar fjortisar -- de försöker bete sig efter sin bild av hur vuxna är, men med tanke på att de inte är färdigutvecklade (varken fysiskt eller psykiskt) går allt åt skogen och det blir helt fel.
Fjortisar har samtidigt lyckats skapa en ny bild av hur man ska vara för att verka äldre (på ett smickrande sätt), och det är därför fjortiskulturen lyckats sjunka ner i åldrarna. 
Men var kommer den här typen av press ifrån -- varför är det så viktigt för flickor att framstå som äldre än vad de faktiskt är? En orsak kan vara grupptryck, men även puberteten. Man brukar säga att en flicka blir en kvinna så fort den första mensen har kommit, och detta sker ibland för 10-åringar. Det är klart att 10-åringar försöker bete sig som kvinnor i sådana fall eftersom att det är det som förväntas av dem.

När det gäller de kvinnor som är äldre finns det en press på att de ska se yngre ut för att det är mer vackert. Hur många reklamer för anti-rynk krämer ser man inte på TV, och vad är det de lovar? Jo, en hy som ser yngre ut och som därmed leder tillskönhet. När blev det fult att vara äldre? Det är hemskt att se kvinnor färga över sitt gråa hår med jämna mellanrum för att det anses vara tecken på ålderdom och minskad skönhet. Det är även hemskt att veta att så många använder sig av botox för att få slät hud.  

Precis som igår kommer jag upprepa mig, och den här gången kommer jag säga att vi kan skylla på media hur mycket vi än vill när det gäller bl.a. den här typen av press, men är det verkligen media som är problemet? Om det inte vore för människan skulle media inte pressa en att bevara sin ungdom när man är "gammal". Man kan faktiskt ställa sig frågan vad som räknas som gammalt -- är man gammal vid en viss ålder, eller hur är det på den fronten?
Det ännu dummare är att reklamer för anti-rynk krämer riktar sig till kvinnor. Är det för att kvinnor anses vvara mer fåfänga och bryr sig mer om sitt utseende än vad män gör? Skulle det kunna vara anledningen till varför anorexi bland pojkar inte uppmärksammas lika mycket som bland flickor?

När blev det egentligen så viktigt för flickor att försöka bete sig äldre, och när förlorade man rätten att åldras med stil?

Fredag

Hej ^^
Min dag har varit... jag vet faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig. Jag sov knappt någonting inatt -- när jag somnade vaknade jag efter ungefär en timme och kunde inte somna om förrän mer än en halvtimme senare (i vissa fall mer än en timme senare). Så höll det på bokstavligt talat hela natten fram till halv tio imorse då jag gick upp. Jag har varit trött hela dagen, men inte utmattad och det överraskade mig ärligt talat.

Idag fyller mamma år (grattis!), så vi åkte till Djurgården och gick till Blå Porten för att äta lunch. Riktigt gott och trevligt (jag börjar verkligen låta som en 70-åring, eller hur?), men det börajde regna. Det var inte så farligt, men det var så fint när vi åkte in till stan. Det blev lite deprimerande när det blev mulet och när det till sist började regna, men det är bara att ta det och försöka se det positiva. Synd att man ser det först efteråt när solen, bokstavligt talat, skiner igen. Någon som känner igen sig?

Jag kom hem för ungefär tre timmar sedan, och under den tiden har jag bara slappat -- uppenbarligen har jag bloggat (det här är mitt patetiska försök till att vara något som helst rolig), men jag har också tittat på TV. Säg till om ni blir överraskade nu när jag säger att jag tittar på Vänner i detta öginblick xD
Jag har inte mer att skriva, fast å andra sidan har jag inte hunnit titta i dagens tidning än så det finns en chans att jag skriver mer sedan. Frågan är då om vad och hur mycket... Jag lovar att skriva en varning i början om det blir för långt  ^^
Jag hoppas att ni får en bra kväll ♥

Jag var bara tvungen xD

Jag läste en intervju med Twilights Michael Welch (som ironiskt nog spelar Mike i filmen) för några dagar sedan, men man hade tagit bort den. Jag lyckades dock hitta den på en annan sida och min favorit del av intervjun kommer här nere. Om ni känner för att läsa hela finns den här ♥

Ah-nell-ee: If you met Bella in real life, what would you say to her? What would you say to Edward?

Michael Welch: I would tell Bella, "Listen girl. I know you're caught up in this supernatural love triangle, but why don't you give Mike Newton a shot? If the werewolf represents the stable option in your life, and the vampire is constantly fighting the urge to drain you of your precious blood, maybe you need broaden your horizons a bit and consider dating a HUMAN BEING! Just a thought.

"Oh! By the way, did you know that Kristen Stewart is playing you in the 4-part bio-pic of your life? Pretty cool huh?... What do you mean you've never heard of her? You haven't seen that terrible movie Panic Room?... Well, what about Into the Wild, In the Land of Women, or The Messengers?... Wow, you need to get out more, Arizona. I'm gonna make you a list of films. You ever seen The Usual Suspects?... No?? Oh boy! You're in for a treat! Come on, I'll buy you a soda, then we're renting some movies!!"

I would tell Edward, "Thanks a lot buddy! You've raised the bar to such unreasonable heights, the rest of us guys don't stand a chance. We can't sparkle you jerk! Not even Efron can sparkle. How do you think that makes him feel, huh??... Oh great, now you're making Zac Efron cry Edward! You proud of yourself, huh, you feel like a big man?... Shhh, it's ok Zac. I'm here for you pumpkin. Great, now I have to give him his juice box... And for goodness sake, would you take Bella out to see some movies? Rent Casablanca or something, or at least take her out to see The Hangover. Jeeze- louise Ed!"


Är det bara jag, eller är killen störtskön? xD

Nätmobbning

(Varning för ett riktigt långt inlägg, men jag skulle ändå vilja att ni läste igenom det utan att skriva en kommentar om att jag är tråkig/jobbig som skriver så mycket -- jag har ju trots allt varnet er :P)

Sitter här med tidningen i mitt knä och läser om nätmobbning bland ungdomar -- det är många tonåringar som är oroliga över att komma tillbaka till skolan p.g.a. att de utsatts för mobbning via bl.a. Internet och SMS. Det är därför Friends anser att skolan ska ta tag i detta -- det är meningen att elever ska känna sig trygga på sin skola. De tycker alltså att föräldrarna till en person som utsätts för mobbning ska kontakta skolan istället för mobbarens föräldrar, men det finns ungdomar som tycker att lärarna inte har med det att göra.

Själv tycker jag att det beror på i vilket sammanhang detta sker i -- om mobbningen sker på skolan måste lärarna gripa in och se till att det inte blir värre, men jag anser också att föräldrarna från båda parterna ska kunna ta del i det med tanke på att det handlar om deras barn.
När det gäller utanför skolan är det främst föräldrarna som ska ta del i det med tanke på att de har mer med saken att göra än vad lärarna har. Visst, det är lärarnas ansvar att se till att eleverna trivs på skolan, men de ska inte behöva ta ansvar för det som sker utanför skolan. Om mobboffer vänder sig till lärare för hjälp och rådgivning, då ska man ha rätt till det, men det är fortfarande föräldrarna från båda parterna som har det största ansvaret i det här.
Just när det gäller nätmobbning är det mycket svårare att stoppa det. Internet är något som används av alla, och det finns alltid någon som är inne på community-sidor som bl.a. MSN, Playahead, Facebook, Bilddagboken m.m. Här behöver man inte träffas personligen för att trycka ner en. I viss mån kan man i och för sig se vem som skrivit vad, men det finns fall då man är anonym eller skriver i en annan persons namn. Detta har faktiskt hänt mig -- någon (jag vet också vem) hade tagit sig in på Linns MSN, tror jag att det var, och skrivit en del till mig. Självklart var jag sur på Linn i flera dagar utan att hon gjort någonting överhuvudtaget...

Egentligen förstår jag inte varför man mobbar någon överhuvudtaget -- vad leder det till? Tillfredsställelse? Ett jävligt konstigt sätt att bli tillfredsställd på -- att bli glad av någon annas smärta, som man även själv står för!
Det som jag även märkt med mobbare är att de rör sig i grupper eller håller sig bakom dataskärmen -- de ser till att hålla sig skyddade. Enbart en person skulle aldrig kunna tänka sig att utsätta någon för mobbning så länge det inte är Internet. Med Internet kan man antingen vara anonym, eller så slipper man se personen i ögonen och se smärtan. I grupp får man ingenting tilbaka mot sig för att offret inte vågar.



Jag har sagt detta många gånger, men jag säger det igen -- jag har blivit utsatt för mobbning, och jag vet hur det känns. I 5 år trodde jag att jag var helt värdelös -- att ingen ville ha med mig att göra för att jag var dålig på allt, att jag inte var älskvärd på några sätt och att jag var allmänt pinsam. Det otroliga är att jag var utsatt i knappt två månader, och det är det som är det läskiga med mobbning. Det spelar ingen roll hur kort/lång tid man blir utsatt, för det sitter kvar så otroligt länge -- se hur det var för mig! Officiellt blev jag utsatt i två månader, men det var egentligen först förra året jag kom över det helt och hållet. Å andra sidan hade jag det inte så bra under min tid på högstadiet, och det kan ha förvärrat hela min situation (jag blev ignorerad flera gånger, och tog det som bevis på att jag var värdelös)...
Under dessa två månaderna i femman var det i alla fall ett flertal personer som kallade mig saker, men det skedde enbart i grupp. När dessa personer inte hade de andra som backade upp kunde de vara schyssta mot mig och säga saker som att de ångrade sig etc. men så fort resten av gruppen kom var jag tillbaka på ruta ett. Detta är inte ens löjligaste -- det löjligaste är att jag var den som kallaeds feg för att jag sprang ifrån. Vem är det som är feg -- de som inte vågar göra något utan skydd, eller den som försöker undvika skadan?

Nätmobbning är ett växande problem, och det är svårt att ta tag i det med tanke på att det inte sker vid någon speciell tidpunkt -- det kan vara på morgonen, mitt på dagen, på kvällen och på natten. Det hålls också mer diskret och det är ytterst svårt att bli tagen på bar gärning. Det är betydligt lättare att se en person bli utsatt ute i det verkliga livet och det blir därför lättare att gripa in. Man vet inte heller med all säkerhet vem som skrivit vad -- man kan som sagt var vara anonym eller använt sig av någon annans mail. Man har med andra ord inte bara dataskärmen som skydd -- förutom att man slipper se offret med egna ögon kan man se till att man har skyddad indentitet.
Som en person (jag tänker inte skriva vem) sade: "Vem som helst kan skriva vad som helst om vem som helst". Det är mer sant än vad man vill tro, och det är det som är så skrämmande. Personer har begått självmord p.g.a. mobbning, och nätmobbningen gör det inte bättre. Är man som mobbare verkligen så självisk och småsint att man vill driva en person så långt för att man själv är så otroligt feg?

The light

Här är vaggvisan jag skrev till dig, Linn. Om du inte gillar den är det bara att säga till så kan jag ändra på den (om du inte vill göra ändringar tillsammans med mig, vilket kanske skulle vara bättre :P)

The light
There's a light
Inside each of us
That starts with 
A weak flame
And grows into
A glowing warmth

There's a light
In our hearts
That will lead us
On the road
When we don't know
Where to go

There's a light
In our minds
That struggles through life
Like a snowflake
During a rough winter
It will fight
Through the darker times
And keep our strenght alive

When our fear
Tries to take control
The light will fight
To make our nightmares
Go away
And leave a trace
Of hope and happiness

There's a light
Inside each of us
That struggles through life
Until the very end
Before it starts
To fade away
But the warming glow
Will never disappear

There's a light
In you

Som jag sade Linn är det bara att säga till om det är något jag kan/bör ändra på ^^

Hemma

Hej :)
jag har precis kommit hem från bion, och precis som för två veckor sedan sitter jag här med något skakiga händer. Innan filmen började åt vi middag på ett café, och efteråt tog jag en dubbel espresso. Jag får faktiskt skylla mig själv lite grann -- jag vet hur jag blir två timmar efter att jag druckit det, men det finns inte tillräckligt mycket i en enkel.
Filmen vi såg, Augustilunch i Rom, är såklart en italiensk film. Den var rätt simpel i sig, men den var riktigt charmig och rolig. Jag kan inte berätta så mycket mer än så utan att avslöja hela handlingen, men om ni gillar utländska filmer (bortsett från engelsktalande) är det helt klart en sevärd film. 

Det finns inget mer att säga, om jag ska vara ärlig, så ni får ha det så bra ♥
 

Och så var det torsdag igen...

Hejhej :)
Jag åkte iväg till Farsta idag för att köpa några födelsedagspresenter (okej, två stycken bara, men endå). Det gick faktiskt riktigt snabbt, så jag behövde inte ens vara där i en timme. Det är fördelen med att veta vad man vill köpa redan i förväg...
Jag ska iväg till bion alldeles strax -- jag ville bara uppdatera lite snabbt innan jag åkte iväg. Varför kan man faktiskt fråga sig, men jag gillar att skriva. Det spelar ingen roll om det är mycket, eller lite.

Jag ska som sagt var gå nu, men vi hörs senare ♥


Du, Linn, jag blev klar med din vaggvisa idag, så den åker upp hit när jag kommer hem ^^

Onsdag

Hejhej :)
Det känns verkligen inte som att det är onsdag redan. Allt har gått så snabbt nu den senaste tiden, och jag vill inte att sommarlovet ska ta slut riktigt än. Jag vet att det är många som redan har börjat igen, men jag börjar först på måndag. Ärligt talat så är jag lite skadeglad över det, men å andra sidan vill jag gärna träffa alla igen. 

Men vad har jag gjort idag då? Jag har hållt på med städningen, och det tog praktiskt taget hela dagen. Jag tänkte att jag skulle passa på när mamma ändå jobbade och My var på skolan -- lägenheten har inte städats ordentligt på två veckor (exakt två veckor också, lustigt nog), så jag är glad nu när det äntligen är klart.  När jag var klar vilade jag mig genom att titta på TV, och jag har även läst lite emellanåt (det är ändå mig vi talar om här). Sedan fixade jag middag till mig och mamma och nu sitter jag här och skriver.
Mamma håller faktiskt på att hjälpa mig med att ställa mig i bostadskön -- jag hade missförstått allt förra veckan då jag trodde att jag förväntades att göra allt själv, och jag kommer få all den hjälp jag behöver. Det var ett ganska kraftigt missförstånd, och jag blev väldigt sur förra veckan p.g.a. det. Om ni inte redan insett var jag är på väg någonstans med detta går jag rak på sak nu -- förlåt.

Imorgon ska jag iväg till Farsta och köpa födelsedagspresenter till mamma och min brorsson. Det är lite jobbigt nu i augusti då alla födelsedagar ska komma samtidigt, men man får helt enkelt ta det som det kommer ^^
Men jag ska som sagt var dit, och så senare på kvällen blir det bio med familjen. På fredag är mamma ledig, så vi två ska ut till Blå Porten på Djurgården och träffa brorsan och hans son. Det ska bli så kul att träffa dem igen :D

Jag vet verkligen inte vad jag kan skriva nu för att göra det här inlägget något intressant, men ni får helt enkelt stå ut med det :P
Ha det så bra ♥
 

Tisdag

Tjolahopp ^^
Det var faktiskt det första jag tänkte på, så ni får ursäkta mig och mina uttryck från 1950-talet och jag hoppas att det ska funka bra ändå.
Idag skiner solen i alla fall, även om det har regnat lite, men främst av allt blåser det så in i helvete mycket. Det är svinkallt i mitt rum, och jag har därför svårt att sova på nätterna trots att jag har filt och allt. Jag kan ju inte heller sätta på elementet än, för det är inte oktober/november (men snart så).
Jag passade faktiskt på att ta en kort promenad efter att det hade regnat -- solen ploppade fram då, så jag tänkte "varför inte?" Jag borde egentligen ha tänkt "Varför ska jag?" -- visst, solen sken och det var riktigt skönt, men det blåste också och jag frös i min tjocktröja. Det kan dels ha med det faktum att den är relativt tunn och stickad (den är stickad med något tunt garn, så den är väldigt fläktig) och att jag hade ärmarna uppkavlade, men huvudpoängen är att jag frös. När jag kom hem begravde jag mig under täcket i min säng tillsammans med en bok och musik i bakgrunden. Jag höll faktiskt på att somna vid ett tillfälle -- den låten jag lyssnade på är en av mina (alltför många) favoriter, så jag slappnade av och somnade nästan. Det var skönt, men också lite irriterande. Å ena sidan vill man ju sova -- det är ju så skönt -- men man vill samtidigt kunna sova under natten istället för att ligga vaken till halv fem och fråga sig själv varför man sov på eftermiddagen överhuvudtaget. Det blev lättare när nästa låpt sattes igång -- det är omöjligt att kunna sove till den (den låten suger, och man måste snabbt ändra låt innan den tar kol på en).

Hoppas att det var någon som hängde med där på slutet, för jag är lite uppjagad just nu (socker+koffein+vinden utanför som slår i dörrar) och jag tenderar att skriva texter utan sammanhållning när jag är uppjagad. Jag är säker på att ni märkt det tidigare...
Ha det så bra ♥

Kommunist?

Så, nu vet jag äntligen vad som orsakat all uppståndelse i USA gällande Obamas reform.
Det finns många som faktiskt vill att reformen ska gå igenom, även om den måste finslipas, men det finns alltför många som är emot den till 100%. Varför? Jo, för att många inte vill betala skatt för någon annans sjukförsäkring.
Är det bara jag som blir förbannad på detta?
Det var en kvinna som sade under ett möte att hon vill att reformen ska gå igenom så snabbt som möjligt -- hennes 16-åriga dotter är sjuk, och hon kommer inte kunna få en sjukförsäkring när hon blir äldre eftersom att ingen vill ha henne som kund. Efter detta uttalande reste sig en man upp och sade att han vägrade betala skatt för att en annans barn ska få vård. Seriöst, hur självisk kan man bli? Visst, vi i Sverige har riktigt höga skatter, men man får också tänka på hur mycket vi får tillbaka, och det verkar ändå vara ett system som fungerar. Alla i Sverige har tillgång till fri sjukvård p.g.a. den allmäna sjukförsäkringen, och jag har inte hört någon klaga på det. I USA finns det inget fungerande system, och när man väl kommer på en idé får man kritik och kallas för kommunist.

Kommunism är ideologi, som i sig inte är något fel på. Problemet är bara att allt går åt helvete när man ska försöka sig på den i länder -- huvudpunkterna inom kommunismen är att allt ska delas mellan invånarna så att ingen är rikare än någon annan. Tanken är god, men det funkar inte i praktiken -- ska en läkare som kanske arbetar 100 timmar i veckan få samma lön som en person som jobbar deltid? Ni ser nog problemet här, och de stater som utvecklat kommunism har slutat i kommunistiska diktaturer, och vi vet alla hur bra rykten diktatorer har. 
I Sovjetunionen skickades människor till arbetsläger där man arbetade tills man dog. Detta var vanligast under Stalins tid, och jag vet inte hur många miljoner människor som dog för ingenting. I Kina och Kambodja ville man skapa en kulturrevolution som innebar att man slopade kapitalismen -- ingen fick tjäna mer pengar än annan. Det ledde till att man avrättades för att man hade glasögon -- man ansågs vara intelligent om man hade glasögon, och intelligens leder till att man får bättre jobb, tjänar mer pengar och ställer sig över alla.


Jag kan förstå att de amerikanska invånarna inte vill ha det som i Kina, Kambodja eller Sovjetunionen, men att ge alla barn fri sjukvård på skattebetalarnas bekostnad leder inte till att man avrättas p.g.a. att man har glasögon. Det här handlar ändå om att hjälpa andra, och vad gör det om man betalar lite mer i skatt för att kunna ge andra möjligheten till att få vård? Är man verkligen så självisk att man inte kan tänka sig att hjälpa andra?

Barnvakt

Tjo :)
Jag har inte gjort mycket idag -- jag har läst, och nu på eftermiddagen åkte jag iväg till Skogås för att köpa Nasin till mamma som har åkt på en förkylning.
Imorgon ska jag iväg till Sundyberg tillsammans med Linn och My (jag vet inte om Tessan ska med, men jag hoppas det), och på onsdag är det städning som gäller. Jag vet att det är något som måste bli gjort, men det är ändå inget jag ser fram emot. Det positiva är dock att jag kommer vara själv, så jag kan ta det i min egen takt utan att ha en massa folk i vägen. Problemet är att det känns som att jag sitter barnvakt -- vad som än tas fram, och vem som än tar fram det är det ändå jag som ska ta hand om det. Till och med My kan backa upp mig på det här, men det ironiska är att hon står för det mesta av allt som plockas fram.
Det känns verkligen som att jag sitter barnvakt åt min 16-åriga syster... Det hade varit någonting helt annat om hon var beroende av den typen av hjälp, men med tanke på att hon inte är det blir jag rätt sur över hela situationen. Det känns konstigt att jag också blir kritiserad för att jag hellre tar hand om mig själv i första hand än bl.a. tvätten. Jag är rätt sur över att jag förväntas ta hand om så mycket utan att ta hand om mig själv. Häromdagen blev jag faktiskt kritiserad för att jag inte hade tagit hand om tvätten. Min anledning var att jag valde att få i mig mat istället -- jag hade knappt ätit något på hela dagen, och mina val var att antingen a) ta hand om tvätten och vänta med middagen till en halvtimme senare eller b) äta middag och ta hand om tvätten någon annan dag. Vad väljer man?
Jag är rätt trött på att vara vuxen -- jag har praktiskt taget varit det sedan jag var runt 15, och det var för att jag kände mig tvingad till det. Pappa dog när jag var 14, och jag fick inte det stöd som jag behövde. Det är klart att jag tvingade mig själv att bli starkare då för att jag inte skule bryta ihop, och det har verkligen lämnat sina spår nu. Det är därför jag blir så sårad när jag får höra att jag är lillgammal -- jag är väl medveten om det, men det känns inte som att det är någonting jag själv valt. Det känns som att jag blev knuffad dit, och att jag nu hamnat där.


Hittade bilden i arkivet, och kände för att lägga upp den igen -- bara för att :P

Så, jag blir kritiserad för att jag är lillgammal, men jag blir också kritiserad för att jag inte tar tillräckligt med ansvar och värdesätter mina behov mer än andras. Man kan verkligen säga att jag hamnat i ett dåligt läge här.
Men jag ska inte klaga -- jag har det bättre nu än vad jag hade förra året (det var ett rent helvete), och det börjar faktiskt bli bättre. Det enda jag vill ha är lite hjälp...
 

Tråkigt, jag vet...

Okej, det här är bara för att jag inte har något liv xD

Vad tycker ni om reformen Obama vill införa? Är det rätt att jämföra det med Nazityskland/Sovjetunionen?

"Hatet mot Obama"

Tittade lite i gårdagens tidning -- jag visste att jag hade läst någonting där som jag reagerade på, men jag kom inte på vad. När jag öppnar den ser jag en ledare som jag inte lagt märke till, men det är en nyhet som jag hört talas om tidigare. Jag vet inte om ni hört talas om det, men Obama vill införa en ny reform gällande sjukförsäkringen -- av de drygt 300 miljoner invånarna i USA saknar bortåt 47 miljoner sjukförsäkring, vilket gör att de måste betala av dyra sjukhusräkningar för varje sjukhusbesök. De som hamnar i kläm är låginkomsttagare -- de kan inte betala för en sjukförsäkring, och när de hamnar på sjukhus blir de mer eller mindre skuldsatta. Det är antingen det, eller att inte få någon vård överhuvudtaget.
Jag tror att ni ser problemet i det här, och det är ett problem som tidigare presidenter har sett och försökt lösa. Obama vill införa en reform som gör att barnen får en obligatorisk sjukförsäkring, och att de som nu är oförsäkrade får ett billigare alternativ. För att göra det här möjligt, utan att skada ekonomin alltför mycket, funderar han på att höja skatterna.
Detta har såklart mötts av hård kritik -- främst bland "motståndare". Det finns de som jämför det här med Nazityskland och Sovjetunionen. Man har till och med jämfört detta med Sverige, och i samband med Nazityskland och Sovjetunionen ska man inte ta det som en komplimang. Folk har gått runt med plancher med Obamas bild, och man har ritat dit en Hitler-mustasch. Sarah Palin har till och med anklagat den nya regeringen för att vilja kontrollera över liv och död.
 
Min kommentar till Sarah Palin -- är det inte meningen att politiker ska vara smarta? Man har större kontroll över liv och död genom att ha kvar det systemet man har nu -- ska låginkomsttagare bli straffade för att de haft otur med arbete, och kanske rent utav boende? Ska enbart de som har råd få till gång till sjukvård? Jag vet inte om Obamas reform kommer bli lösningen för USA:s problem gällande detta, men det är betydligt bättre än det som sker nu. Jag förstår inte ens hur man kunnat dra koppling mellan detta och Sovjetunionen/Nazityskland. Kopplingen till Sverige är lättare att se, men det systemet vi har nu fungerar faktiskt. Det kanske beror lite på det låga invånarantalet, så vi får se om reformen blir en lösning i USA, men det fungerar ändå! Ska vår regering få ta skit för någonting som faktiskt fungerar, för någonting som faktiskt uppskattas?

Under den senaste tiden har man även kommit ut med ett falskt rykte om att Obama inte ens är född i USA, utan i Kenya där hans pappa ursprungligen kommer ifrån. Seriöst, när ska det här sluta?
Man har bevisat om och om igen att han är född på Hawaii, och vi vet alla att Hawaii inte tillhör Kenya. Man har tagit fram dokument som bevisar detta, men motståndare hävdar att dokumenten är förfalskade. Det spelar inte heller någon roll att specialister tagit en titt på detta -- motståndarna anser att dessa specialister arbetar för Obama, och därför ljuger dem. 
Om jag ska vara ärlig hoppades jag på att det skulle bli betydligt bättre i USA med Obama som president -- han har en stark vilja, och han är tydlig med sina mål som president. Han var tydlig redan under valkampanjen, men ändå reagerar folk starkt på reformen han vill föra fram. Han pratade ju bara om det i mer än 6 månader, så det är klart att jag förstår varför alla blir så överraskade. Det enda jag vill säga till invånarna är att tänka lite själva och dra egna kopplingar -- om man pratar om ens mål under en valkampanj bör man inte bli överraskad om de löften hålls. Här kan man faktiskt dra en koppling med Hitler -- alla visste vad han var ute efter, men ändå blev man överraskad när han genomförde det.
Obama vill inte ta död på människor -- det är därför han kommer med den här reformen, så att fler människor ska kunna få tillgång till vård. Hur kan han då styra över liv och död, som Palin sade?

Jag blir verkligen inte klok på dessa politiker -- det verkar inte som att de har egna åsikter, utan det handlar om att spela ut varandra och komma med den första dumma kommentaren man kommer på.
När började man sätta alla politiska spel före befolkningen?

Söndag

Hej :)
Till skillnad från förra helgen är det inte soligt idag -- istället är det mulet, och det blåser (inte lite heller). Jag har även riktigt ont i huvudet, det känns som att det är något som pressar på, så jag tror att det kommer åska antingen idag eller senare ikväll. Jag tycker faktiskt att det har åskat tillräckligt mycket nu, så varför kan det inte sluta? :P
Om en vecka börjar skolan igen, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det -- å ena sidan ska det bli kul att träffa alla igen, men å andra sidan kommer det inte bli särskillt kul med pressen. Det härliga är dock att schemat är rätt soft -- jag har praktiskt taget bara två lektioner per dag. Fast det hade varit ännu roligare om vi hade fått någon ledig dag istället, men man kan ju inte få allt, eller hur? ^^

Som jag sade är det en vecka kvar tills skolan börjar (okej, åtta dagar -- stor skillnad), och det är en månad kvar tills jag ska iväg till Kreta :D Jag längtar verkligen dit nu -- det ska bli kul att få uppleva sol och värme igen. Den här sommaren har haft för få varma dagar, och de varma dagarna har lett till varma nätter som har lett till att man inte kan somna. Förra veckan var det helt perfekt -- det var riktigt varmt på dagarna, och sedan när man skulle sova sjönk temperaturen tillräckligt mycket för att man skulle kunna sova bekvämt. Det är så edt ska vara :)

Jag ska gå iväg och bädda sängen (jag är inte särskillt snabb med att få sådana saker gjort), och så ska jag fortsätta läsa.
Hur ser resten av er dag ut? ♥

Lite hjälp?

Hej :)
Jag har varit 18 år i lite drygt en vecka nu, och det är först nu jag börjar bli lite smårädd. Jag har alltid vetat att det innebär ett större ansvar, men jag har inte insett hur stort det faktiskt är -- jag tänkte bara att det inte skulle bli så stor skillnad, med tanke på att jag redan är ansvarsfull. Problemet är att jag hade fel, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra, hur jag ska göra det, om jag har rätt att bli panikslagen eller om jag helt enkelt ska övertyga alla att jag fortfarande är 17.
Nemen, seriöst vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, för jag förväntas att göra allt själv. Jag måste ställa mig i kö för lägenhet så att jag kan flytta ut, jag måste skaffa jobb (men det är faktiskt något jag vill), jag måste leta reda på universitet/högskolor jag ska överväga att söka till... Det känns som att allt ramlar ner på en och samma gång, och jag vet inte om jag kan klara av det. Ska det verkligen behöva vara så här läskigt så fort man fyller 18? Är det rätt att man ska bli förväntad att ta hand om allting själv utan att få någon hjälpande hand?
Jag vet inte, det kanske bara är jag som hamnat i just den här situationen, men jag är säker på att många känner samma, eller liknande, osäkerhet. Just vår generation -- den som hamnat mitt i smeten när det gäller den finansiella krisen -- har det extrasvårt. Många, mer än många faktiskt, måste ta ut studentlån för att kunna klara sig just när man håller på att studera. Jag läste tidningen för några månader sedan, och där hade man nämnt att de som har tagit ut studielån har det mycket svårare att ta ut större lån i vuxenlivet. På senare tid har det faktiskt blivit svårare att ta ut studielån överhuvudtaget, och det känns som att allt håller på att spricka -- majoriteten blir skuldsatta redan som 19-20- åringar.
Jag sade till mamma att jag helst ville börja i en skola relativt nära just för att försöka undvika studielån -- jag vill inte hamna i en sits där jag blir skyldig banken en massa pengar redan i tidig 20-årsålder. Jag tänkte föreslå någon lösning med henne också -- bl.a. att jag betalar för min egen mat o.s.v. Jag hann dock inte komma så långt innan hon tittade skeptiskt på mig. Visst, jag kan förstå att det blir lättare för henne ekonomiskt när jag gått ut gymnasiet -- hon är inte skyldig till att försörja mig längre. Men det kändes som att hon hellre ville ha mig skuldsatt än att låta mig vara kvar. Samtidigt har jag den här pressen på mig att ställa mig i kö för lägenhet och skaffa jobb (frågan är då vad jag vill göra -- mamma sade förut att jag bara skulle ta första bästa, men jag vill kunna arbeta med något jag har ett intresse för så att jag gör en bra insats). Det känns som att alla säger åt mig vad jag ska göra utan att hjälpa mig -- jag har ingen aning vad jag bör prioritera, vad jag bör lägga krutet på och snart börjar jag det sista året på gymnasiet och där kommer tempot höjas ännu mer.
Det enda jag vill ha är en hjälpande hand som inte säger åt mig vad jag ska göra -- jag vill ha någon som berättar det för mig så att jag förstår vad som ska komma i första hand och hur jag ska gå till väga.

Är det någon som känner likadant, eller är det bara jag som är bortskämd och virrig?

Ny design

Tjo ^^
Jag har, uppenbarligen, fixat en ny design -- jag älskar verkligen sidan där jag hämtar designerna ifrån!!
Jag har dock några ändringar, men det är bara typsnitten, så det spelar egentligen ingen stor roll. Det är bara det att det blir mer personligt då, även om det är något så litet som typsnitt. Men jag gillar den i alla fall, så jag kommer hålla mig till den ett tag :)
Om ni vill titta på andra designer, klicka här

Solstugan

Hej ^^
Jag har inte så mycket att berätta, om man tänker efter. Som sagt åkte jag till Solstugan vid Kristinehamn där jag och några till från familjen skulle fira min morbror.
Det var riktigt soligt när vi åkte, men när vi kom fram regnade det, och det åskade även. Jag var faktiskt lite skeptisk till att gå till Solstugan -- restaurangen ligger rätt högt upp, mitt bland träd och nära vattnet dessutom. Kul när det åskar och regnar... Men det löste sig faktiskt riktigt bra -- vi fick sitta under tak, så vi var skyddade från regnet, och åskan hade avtagit när vi kom fram.
Vi satt där i några timmar -- vi åt, pratade om allt möjligt och drack kaffe (ingen dubbel espresso för mig den här gången, inte) innan vi till sist rörde hos hemmåt. Det var då jag för första gången såg regn på avstånd. Jag satt på tunnelbanan och tittade ut, och regnmolnen hade börjat röra sig bortåt från Kristinehamn/Alvik. Det ösregnade riktigt ordentligt på sina håll, och det var riktigt vackert att se. Man ser först och främst de mörka molnen, och det ser ut som någon mörkare form av dimma som sträcker sig mellan marken och molnen på de ställen där det regnar. Ju kraftigare regnet är, desto tydligare blir det -- det ser nästan ut som svart dimma då. Ju mer det blåser, desto mer ser det ut som att "dimman" svajar. Det är svårt att förklara -- det är något man måste se i verkligen för att förstå.

Men sedan jag kom hem har jag inte gjort mycket alls -- jag lade mig i sängen och läste samtidigt som jag lyssnade på musik. Det var länge sedan jag kunde göra det med en CD-spelare, och det är skönt att ha musiken mer i bakgrunden än skyfflat in i öronen :P
Hoppas att ni har haft en bra fredagskväll ♥
 

Kärlek?

Jag har tänkt en del på kärlek nu under den senaste tiden. Då menar jag tankar som om jag någonsin kommer hitta den rätte, tralalalalala. Aa, ni vet vad jag menar.
Det jag mer tänkte på var att det finns en sådan press att man ska hitta kärlek inom en viss tidsperiod. Om man tar mig som ett exempel, jag har varit singel hela livet, och vet att det anses som patetiskt i många ögon. Frågan är då varför? Är det egentligen så fel, och så löjeväckande att jag aldrig har haft någon pojkvän?
Det finns så otroligt många match-making sidor på Internet, och det är inget fel i sig. Det är inte heller fel att man letar efter en partner där, så länge man vet vad man ger sig ut på. Det är lite irriterande att man ständigt ser reklam på TV och Internet om dessa match-making sidor, men man kan leva med det. Det jag stör mig lite grann på är att det här har förvandlats till en industri. Det känns som sagt var att man ska ha hittat en partner inom en viss period, och det känns lite som att det är det man försöker "spela" på -- att man tjänar på den osäkerhet som många kan känna.
Som jag sade är det inget fel i sig, så om det är någon som träffat någon annan via Internet klandrar jag er inte -- tvärtom. Ni kan fatta era egna beslut, så länge ni tänker igenom vad ni ger er in på.

Men det här har fått mig att tänka mer på ämnet -- med tanke på att man förväntas ha uppnått en viss status när det kommer till sex och kärlek inom en viss period känns det som att fler blir pressade att hoppa in i ett förhållande -- ett förhållande man sedan drar sig ur för att man inte är bekväm med den. Blir man så pressad att förhållanden börjar handla mer om bekräftelse än om kärlek i sig?
Jag vet en tjej som ständigt sade att hennes lår var feta o.s.v. är hennes pojkvän var i rummet -- annars sade hon ingenting om det. Han fick gång på gång säga nej, och det är det som irriterar mig. En sak om man har dåligt självförtroende, men då går man inte enbart till sin kille för att klaga. För mig känns det mer som bekräftelse -- bekräftelse på att man är snygg och att det finns någon som faktiskt vill ha en. Det är därför jag har ansetts vara patetisk när det gäller mitt kärleksliv -- jag är 18 år, och ingen vill ha mig.
Ärligt talat bryr jag mig inte om det -- jag väntar hellre ytterligare 5 år än att hoppa in i något för att jag ska bli bekräftad som snygg. Visst, jag är den typen som vill binda mig, men jag trivs även som singel. Jag, personligen, tycker inte att det är rättvist att jag ska anses som en person med lägre status p.g.a. de val jag själv gjort, och framför allt inte när jag faktiskt trivs i den vardagen jag skapat för mig själv.

Men vad tycker ni -- handlar många fall om "kärlek" egentligen om bekräftelse, eller är jag helt ute och cyklar?

Skolk xD

Hej :D
Förlåt för att jag inte skrev igår (svar til Linn, jo jag skriver fortfarande :P), men inget hände. Jag vet, jag brukar skriva om absolut ingenting många dagar -- nästan alla, nu när jag tänker efter -- men det hände verkligen ingenting igår.
Det var meningen att jag skulle träffa Micaela och Tobbe, något jag sett fram emot, men jag hade riktigt ont i huvudet och mådde illa. Jag förstod först inte vad det var, men när åskade började huvudvärken släppa, så jag är rätt säker på att det var det som var problemet.
En annan orsak var att den stationära aldrig var på -- inte efter att det åskade i alla fall. Det slutade efter någon timme, men My (som har datan i sitt rum) låg och sov, så jag kunde inte sätta på den. Det första jag gjorde var att sätta på lap-topen, men det var något strul med det mobila bredbandet (bortsett från en halvtimmes terror med pop-up fönster) så jag kom inte ut på Nätet då heller. 

Få se, det var gårdagen. Idag har jag hunnit tvätta. Det innebar dock att jag skulle upp halv tio, så när ringklockan ringde var jag trött som satan. Självklart somnar jag om efter att ha stängt av ringklockan, men det varade bara i en kvart, och det var tur det för jag hade tvättstugan klockan tio. Så jag slängde på mig kläder, sorterade tvätten, borstade tänderna och drog ner så fort som möjligt. 
Allt gick bra, men efter andra vändan trodde jag verkligen att jag skulle spy -- jag hade inte hunnit få i mig någonting och var hungrig. Det ironiska var att jag mådde illa för att jag var hungrig, men jag kunde inte äta för att jag mådde illa. Tanken på mat fick min mage att vända sig, men till sist fick jag i mig lite, och nu är jag pigg och (nogorlunda) glad igen. 
Jag ska träffa släkten ikväll -- min morbror fyller år på söndag, men vi ska fira honom idag istället. Vi ska faktiskt träffas vid Solstugan, så det kommer säkert bli ett par bilder där ^^ 

Ni får ha det så bra i alla fall ♥

Onsdag

Hej :)
Tanken var att jag skulle lägga upp några bilder från gårdagens köp, men jag hittade bara en bild. Jag ska ta bilder med mobilen med andra ord, så det blir av först imorgon...
Jag och My åkte till Farsta även idag för att köpa en varsin present till vår morbror som fyller år snart. Vi hittade några, så dagen blev lyckad på så sätt. Imorgon ska jag träffa Micaela och Tobbe vid Zinken, och det skulle vara så typiskt mig att hoppa på fel tåg -- jag måste byta från pendel till tunnelbana vid T-Centralen, så vi får se hur det går...
Annars har jag inte gjort så mycket idag -- jag började skriva på en historia jag velat börja med i evigheter. Min twist är att jag skriver på engelska. Jag tycker faktiskt att det är kul, och det engelska ordförrådet är bättre än det svenska. Kalla mig tråkig om ni vill, men jag föredrar faktiskt engelska framför svenska.
Än så länge har jag inte kommit särskillt långt, men det är på gång. Jag funderar faktiskt på att lägga upp en länk när jag kommit en bit in i historien, så får ni säga vad ni tycker -- vad jag bör tänka på o.s.v. Fast jag är lite osäker på hur jag ska göra det först. Vem vet, jag kanske lägger upp den biten helt och hållet här på bloggen. Det skulle i och för sig vara lättare nu när jag tänker på det...
Jag har även hunnit skriva en till låt, och den är mer formad som en vaggvisa. Jag ska finslipa på den innan jag skriver in den här, men den är ganska söt faktiskt. Linn ville ha en egen vaggvisa (som Bella i Twilight, antar jag), men jag kan inte spela piano, hurmycket jag än vill det, så jag skrev en text istället som är inspirerad av en av Linns dikter som handlar om ljuset. Den var riktigt fin Linn, så den ska du vara stolt över :)

I dikten drar Linn paralleller mellan livet och ett ljust, vars låga kämpar från att vara svag tills att glöda, innan den slocknar. Hon avslutar genom att ställa frågan vem som tänker på de bortkastade ljusen.
Det fick mig att tänka på alla de människor som hela tiden dör -- antingen för att ljuset har brunnit ner till grunden, eller för att lågan blåstes bort.
Vi bryr oss inte om någon blåser ut lågan i förväg sålänge inte röken träffar oss i ansiktet. Med andra ord bryr vi oss inte om de som dör så länge det inte drabbar oss -- antingen direkt eller mer indirekt. Hur många tänker på alla de som dör i t.ex. Afrika p.g.a. av svällt? Jämför detta med antalet personer som skulle bry sig om det var en person i ens omgivning som råkade ut för brott.
Vem tänker egentligen på de bortkastade ljusen, vars låga inte fick brinna klart?

Testar bara...

Hej igen :)
Bilderna av dagens inköp kommer komma upp senare, kanske rent utav imorgon. Just nu sitter jag vid lap-topen och använder mitt mobila bredband för första gången :D My har redan hunnit använda det, så jag vet inte riktigt hur det ska tolkas xD
Jag har suttit här i drygt 30 minuter, och det är först nu jag kan komma ut på Internet -- först råkade jag avbryta kopplingen och var tvungen att börja om från början. Visserligen tar det inte så lång tid, så det är egentligen inget att bry sig om. Problemen kom efteråt -- pop-up fönster började terrorisera mig, och jag kunde inte ens stänga ner dem. Pilen kunde röra sig ur fläcken, men den drog sig tillbaka till utgångspunkten igen. När man väl lyckas få ner allt, kommer man in på en helt annan hemsida än den man hade uppe från början. I början förstod jag ingenting, men sedan insåg jag att jag på något sätt kommit åt olika länkar som tagit mig till andra hemsidor. Frågan är då hur man kommer åt de länkarna utan att faktiskt göra någonting. Jag hade inte ens försökt få pilen att röra på sig -- varför skulle det vara bra att försöka få den att flytta på sig när den ändå rör sig tillbaka? -- men jag hamnade ändå på någon annan hemsida. 
Just nu testar jag att se hur det går, och nu har jag varit ute på Nätet i fem minuter utan att någonting har gått åt skogen... Det börjar kanske gå bättre nu, men för säkerhets skull ska jag inte ta ut segern i förskott.

Just nu lyssnar jag lite musik med min nya CD-spelare -- jag har faktiskt inte haft tillgång till en egen på tre år. Jag fick låna Mys ett tag, men det sket sig. Jag har haft MP3:n och mobilen, men det känns så otympligt att ha dem på när man bäddar sängen, eller något (jag vet att jag är tråkig som bäddar sängen, men jag kan inte sova annars). I alla fall så lyssnar jag på Debussy,och jag älskar verkligen hans musik. Visserligen har jag en stor svaghet för just piano, så om ni inte gillar piano bör ni hålla er på ett visst avstånd från hans musik. Om man är som jag -- lyssna!! Av de låtar jag hört är min favorit förmodligen Passepled, men även Clair de Lune är otroligt vacker (Twilight-nördar, det är en melodi värt att lyssna på!).
Jag sitter även med New Moon bredvid datan, och läser den emellanåt -- den blev min räddning bland alla pop-up fönster. Jag vet inte hur många gånger jag läst den -- jag vet inte hur många gånger jag läst serien! Jag började med den i höstas då jag fick reda på att den skulle bli film, och sedan dess har jag varit fast. Stephenie Meyer är verkligen otrolig som författare, och för en timme sedanbeställde jag hennes bok The Host -- den kommer ut på svenska om exakt två veckor, men jag minns inte titeln på den (det var inte direkt "Värden", om man säger så). Jag hoppas bara att hon kan skriva klart Midnight Sun någon gång -- eller snarare att hon kan fortsätta skriva den. Efter att den lades ut på Nätet förra året har hon, så vitt jag vet, slutat skriva...

Aja, vi får se hur det blir med det, men jag hoppas ändå.

Tisdag

Hej ^^
Idag åkte jag och My till Farsta -- förutom att träffa Linn och Tessan skulle vi även köpa lite grejer till Greklandsresan. Jag hittade en vit klänning, riktigt söt också faktiskt, som skulle vara perfekt. Jag hittade även en vit skjorta som skulle kunna funka, men den köpte jag mer för min skull än för Greklands -- som jag sade till Tessan: "Den är 'totally me'" :P.
Jag hittade även några andra grejer som man inte alls kan ta med sig till Grekland. Bl.a. en stickad poncho som är riktigt mysig, hårfärg som jag hade tänkt att sätta i nu ikväll (vi får se om jag hinner) och en CD-spelare till mitt rum (det skulle dock vara intressant att försöka få i den i resväskan xD). Tro det eller ej, men jag köpte inget på Gina Tricot. Linn ville in och titta lite, jag följde med och kom ut utan klädpåsar (bortsett från de jag redan hade).
 
Jag måste verkligen gå och fixa i ordning vissa saker, men jag skriver mer och lägger upp några bilder på mina köp ;)

Måndag i korthet

Hej :)
Så, här är min måndag lite kort -- jag gick hem till Linn där jag träffade, aa, Linn såklart och så Tessan, men också Mikaela. Det var ett tag sedan jag såg henne, och hon är verkligen hur schysst som helst. Vi drog i alla fall ner till Sjöängen och badade innan jag vandrade hem igen för att rensa bokhyllan på böcker. Jag blev klar efter 2½ timme, och min bokhylla är 50% tommare. Alla böcker jag rensat ut ligger i tre papperspåsar som i sin tur står i vardagsrummet.
Nu på kvällen kom Linn, Tessan och Mikaela förbi -- Linn skulle bl.a. hämta en bok hon ville låna, och de stannade här någon timme innan de tre och jag åkte tilbaka hem till Linn. Jag hämtade några grejer som Linn lånat, men vi satte sedan på Scary movie 3 xD Efter det vandrade jag hem igen, och en timme senare sittar jag här. Kul, eller hur? :P

Jag är riktigt trött nu, så jag orkar inte skriva så mycket, och inte heller så detaljerat. Problemet är att det känns som att jag hela tiden läser om mord som begåtts, och jag kan bara inte låta bli att skriva om det. De många mordfallen som skett under den senaste tiden involverar tonåringar -- främst som offer. Det känns som att det håller på att bli en trend, och precis som trender kommer det här pågå under en lång tid trots att det har pågått ett bra tag.
Varför ska något sådant här bli en trend? Har vi seriöst inte lärt oss efter det som hände bl.a. Denise för drygt tre år sedan, det som hände Riccardo för snart två år sedan och det som hände Therese för två månader sedan? Hur långt ska det behöva gå innan man fattar vad fan man håller på med?! Jag vet hur det känns att förlora en familjemedlem -- det är det värsta jag någonsin varit med om. Jag kan inte tänka mig hur det blir om ens familjemedlem blivit utsatt för mord. Det är inte nog med smärtan som kan dränka en vilken sekund som helst, men man måste stå ut med utredningar och rättegångar. Man måste leva med att ens familjemedlem -- ens barn, syskon och/eller förälder -- blivit berövad livet på det värsta tänkbara sättet. Man får inte chansen att bearbeta det heller med tanke på alla omständigheter. Varför vill man ens göra så mot någon? Hur kan man ens tänka tanken att begå mord?

Jag skriver mer imorgon om jag hinner -- jag ska med största sannolikhet iväg till Farsta. Förhoppningsvis mördas ingen tills dess, men man vet ju aldrig med tanke på den skit som vi faktiskt lever i...
Det är många som får chansen att leva ett fullt liv. Varför ska så många andra förlora den chansen för att någon bestämmer sig för att handla på ett vidrigt sätt?

Parodi


Här är den där Harry Potter parodin Annika tipsade mig om i fredags xD

Innan jag går...

Innan jag fixar dryck och mat till mig själv vill jag bara ställa en fråga som har med ett tidigare inlägg att göra -- en fråga som handlar om religion.

Var går gränsen när det gäller religion -- hur långt tycker ni att man får gå? (Ska man kunna behandla homosexuella illa för att Bibeln säger att det är fel?)

Hoppas att ni förstod frågan, för det är rätt svårt för mig att kunna formulera den på ett bättre sätt -- jag försökte faktiskt i nästan fem minuter och nöjde mig med detta...
Skriv en kommentar ♥

Varmt...

Hej :)
Jag har precis kommit hem från en promenad. Jag gick inte ner till Sjöängen den här gången, men jag önskar nästan att jag ahde gjort det -- då hade jag i alla fall fått svalka mig. Istället sitter jag framför datan och håller på att svettas bort all vätska jag fått i mig idag. Jag ska försöka få i mig något att dricka så fort jag orkar resa mig från stolen -- det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta på ala fläktarna i lägenheten, och den sista är i Mys rum, där även datan finns. Jag såg att den var på (jag hade glömt att stänga av den, så smart som jag är), och stolen såg inbjudande ut xD
Här hemma är det 27 grader varmt i luften, och det finns knappt några moln på himlen. Ni kan nog själva räkna ut hur svettig man blir efter att ha knallat runt i en timme med svarta byxor :P Jag måste verkligen köpa nya shorts -- de jag fick förra året av mormor var för stora redan då. Nu, ett år senare, ramlar de praktiskt taget av bara efter att ha gått fem meter -- förra året tog det i alla fall 10-15 meter innan de föll av... Jag gillar inte när personer tar mig för att vara större än vad jag faktiskt är. Även om jag är stolt över att vara knubbig (säg inte att jag inte är det), så blir jag sårad. Det känns nästan som om man vill att jag ska täcka över min kropp för att den är "fel". Men vad är egentligen "rätt" och "fel" när det gäller utseendet?
Det var inte meningen att jag skulle skriva om det just nu, men man undrar ju eftersom att man hela tiden hör att det finns någon som är ful eller fet. Det finns ingen som är ful eller fet -- alla är olika, och alla har olika preferenser. När det gäller det där med att vara fet är det bara skitsnack!! Man har antingen undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma. Om man har undervikt måste man gå upp i vikt för att det kan leda till sjukdomar -- inte för att det är finare med kurvor. Alla är fina på sitt sätt, kurvig som smal.
Om man är överviktig bör man tänka på att gå ner lite, men det beror främst på hur pass överviktig man är. När jag vägde mig förra året hade jag 1-2 kilos övervikt, och vi (jag och skolsköterskan) konstaterade att det är muskler -- jag är ganska stark (när jag berättade det för mamma och mormor klappade de mig på magen och sade "Det finns inga muskler där" -- fan vad det sved) även om jag inte har magrutor eller biceps som står ut en kilometer. 
Om man har fetma behöver man hjälp för att gå ner, men det är för hälsans skull och inte för att man är fet. Är det vår rätt att göra narr av de som har hälsoproblem? Vi gör inte narr av de som är sjuka, så varför göra narr av de som har "fel" kropp och utseende? 

Oj, jag började skriva rätt mycket om det här, och igen var det verkligen inte meningen.
Jag ska faktiskt gå och ta någonting att dricka (för att inte nämna äta) nu ;)
Ha det bra ♥

Religion

Hej ^^
Jag började tänka lite religion förut. Jag har gjort det många gånger, och jag är faktiskt fascinerad av det. Jag själv är inte religiös -- jag tror mer på människor än på det gudomliga -- men det är ändå intressant att se hur mycket det påverkar folk. Det finns de som vänder sig till en religion för att söka tröst, styrka och rådgivning, men det finns de som lever enligt "reglerna" i bl.a. Bibeln fullt ut.
Religion är fascinerande, men också skräckinjagande -- det finns religiösa fanatiker som tar allt på djupaste allvar, och det kan sluta riktigt illa. Tallibaner är ett bra exempel på religiösa fanatiker -- de har som regel att stena de kvinnor som varit otrogna, och det finns fall då kvinnan blivit våldtagen! Jag tog tallibaner som ett exempel, för det är någonting de allra flesta känner till. Jag har inget emot islam i sig -- det jag är emot är hur man använder sig av religion, och det är inte bara inom islam utan också bl.a. kristendomen. När det gäller religiösa fanatiker känns det mer som att de söker sig till religionen i fråga för att själv få ut hämnd och använder religionen som ursäkt. Det jag ifrågesätter är deras anledning...

Det jag kan relatera mest till är kristendomen, eftersom att den står mig nämre än någon annan religion -- för mig känns den mer förekommande. När det gäller kristendomen gillar jag verkligen inte att det finns kristna som kritiserar homosexualitet för att det är fel. Anledningen är att det står i Bibeln att det är förbjudet, och därför finns det en stark homofobi bland många kristna (men långt ifrån alla). Jag är egentligen helt mållös när det gäller detta, för vi är alla människor -- vi är alla olika, och vi har alla olika preferenser när det gäller attraktioner. Säger inte Bibeln också "Du skall icke dömma"? Är det då inte bättre att personen i fråga ska "ställas inför Gud" istället för att bli ihjälslagen av en annan människa?

Under 1930-talet började KKK växa fram, och de ansåg sig själva vara Guds män som gör en del av jobbet åt honom, eller något. Hur kan man lyncha människor och tortera dem på det sättet man gjorde och sedan tro att man är Guds man? Korkat nog brände de även kors, och jag tror inte att Gud skulle ha gillat det...
Att man ens kan behandla människor på det här sättet p.g.a. sexualitet och hudfärg! Som jag sade är det inte vår rätt att döma någon för något de inte kan kontrollera -- homosexuella kan inte tvinga sig själva att bli heterosexuella lika lite som svarta kan tvinga sig att bli vita. Det är bara att acceptera det, och gå vidare med livet. Seriöst, hur svårt ska det vara?! Hur svårt kan det vara?!
För 34 år sedan slutade homosexualitet rubriceras som en psykisk sjukdom, men tiden innan det kunde homosexuella bli "behandlade" med elchockar på mentalsjukhus. De blev inte mindre homosexuella för det, och de utsattes för allt flera elchockar. Innan dess var det fängelse som gällde. Detta är helt ofattbart! Jag förstår inte heller varför det tog så lång tid att ta bort rubriceringen, och jag fattar inte heller varför det har tagit så lång tid för homosexuella att få sin rätt att gifta sig! Kan allt detta verkligen bero på homosexualitet?

För några dagar sedan, när jag var på Medborgarplatsen, var det en man som predikade om kristendomen. Det i sig är inte fel -- långt ifrån -- men det som jag tyckte var fel var att han sade att enbart Jesus Kristus kan befria en från lidande och förtryck.
En sak om man säger att tron kan ge dig styrka och hopp, men religion kan inte befria en från lidande och förtryck. Det är enbart människor som kan göra det, och i många fall ligger ansvaret hos en själv. Om man lär sig att gilla sig själv för den man är känner man sig inte lika förtryckt som om man går runt och tänker att man är värdelös. Man kan i och för sig söka styrka hos Gud då, men när det kommer till kritan är det man själv som står bakom lösningen. I många fall måste vi andra runt omkring hjälpas åt för att komma dit, men igen är det människor och inte Gud som tar bort all lidelse. Det är fel att säga någonting sådant för att försöka locka till sig flera människor -- det är upp till oss vad vi vill tro på, eller vad vi redan tror på och jag tror på människan -- inte det gudomliga.

Bilder från Sjöängen

Okej, som jag glömde lova kommer bilderna från Sjöängen nu ^^
Enjoy ♥

                  

Hoppas att ni gillade bilderna :)

Lördag

Hej :)
Jag har ägnat de senaste tre timmarna åt att lägga upp bilder på datan, på bilddagboken och till sist nu på bloggen. Fast å andra sidan ville My kollan sina mail och sådana saker innan hon skulle ut med Flum och Jocke, så det utgjorde en del av tiden bland dessa tre timmar.
Nu är jag (nästan) klar, jag ville bara skriva det här inlägget först och sedan är det duschen som gäller för min del. Jag löämnade kanske ut lite för mycket information nu, men det får ni helt enkelt leva med. Men ni ska vara glada över det faktum att jag ens duschar överhuvudtaget. har jag rätt, eller har jag rätt? xD

Idag har jag inte gjort så mycket. Jag läste en del, och sedan somnade jag så smart som jag är. Som tur var sov jag i bara någon timme, så förhoppningsvis kommer det inte sabba min natt nu. Om det händer kommer jag utan tvekan vara på dåligt humör imorgon, så jag förvarnar er redan nu.
Efter att ha ätit middag gick jag ner till Sjöängen och tog en del bilder, och jag SMS:ade lite med Linn också. Hon och Tessan är uppe på landet nu och packar ner sakerna. De har ju fått det sålt, och familjen som köpt det ska flytta in i september, om jag minns rätt. Det är såklart sorgligt för dem, så jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att trösta dem...
Jag har gett upp med att fråga Linn vilka Twilight-killar (nu pratar jag om skådisarna såklart) jag skulle passa ihop med. Jag "gav" henne tre, men hon kan inte komma på några till mig xD Jag terrade henne i en vecka kanske, med ett par dagars uppehåll, men hon har fortfarande inte kommit på några :P

Min fråga är nu; Vilka tre Twilight-killar (egentligen New Moon-killar) skulle du kunna se mig med? Bara så att ni vet menar jag inte allvar med detta -- det är bara ett sätt för mig att driva lite med Linn (jag är taskig, jag vet) :P
Jag har sållat ner till fem stycken, så här kommer dem...

Robert Pattinson (Edward Cullen)

Kellan Lutz (Emmett Cullen)

Jackson Rathbone (Jasper Hale)

Taylor Lautner (Jacob Black)

Jamie Campbell Bower (Caius)

Jag orkade inte fixa full storlek på dem -- främst för att jag inte kunde fixa det på en av dem från första början xD
Som jag sade är det här bara för att driva lite med Linn, så om ni vill haka på är det bara att svara :P

Bilder från igår

Jag träffade ju Annika igår, och här kommer de bilderna ^^

    
Här är alla bilderna från restaurangen vi gick till. Den första bilden är min mat, dn andra bilden är Annikas mat och resten står Annika själv för :P

          

Mina favoritbilder från Riddarholmen ^^



Flera bilder finns här, så det är bara att kolla ♥

Bilder från i torsdags

Äntligen har jag laddat upp bilderna på datan :D

   
Några av presenterna jag fick -- jag tog inte bilder på alla, så ni får nöja er med detta...
Det är en resväska från My och mamma, ett par örhängen och ett halsband av Linn och Tessan. Jag fick ett till halsband, och ett till par örhängen, men jag fick inga bra bilder på dem (och dessa är rätt dåliga...)

          
Några bilder från Riddarholmen... Jag orkade inte lägga upp alla här, men det ska väl gå bra ändå ;)

    
Bilderna från Gamla stan (det här är praktiskt taget alla -- jag uteslöt två stycken, dock)

 
De två sista bilderna får My stå för -- den första bilden är från Greken på hörnet, och den andra från något ställe på Söder som jag inte minns namnet på (det var där jag drack min första dubbel espresso :P)

Om ni vill se flera bilder kan ni kolla här, och sedan trycka på datumet 6 augusti i kalendern bredvid ♥


Fredag :)

Hejhej :)
Idag träffade jag Annika ^^ Grundtanken var att vi skulle ut till någon klubb, men vi båda kände igår att vi inte skulle orka det (jag har haft svårt att sova de senaste dagarna, och Annika jobbar natt). Istället för att träffas inne på Centralen runt nio träffades vi på Söder klockan fem. Mitt tåg kom före hennes, så i väntan på att hon skulle komma träffade jag Micaela! Det var riktigt kul att träffa henne -- dels för att vi inte setts på ett par veckor, men också för att ingen av oss hade räknat med det. Jag älskar sådana sammanträffande -- man vet inte vem man kommer att träffa eller se, men man brukar inte räkna med att träffa någon man känner. Framför allt inte någon som bor på ett helt annat håll (om man delar trapphus med någon bör man vara beredd på att träffa honom/henne i åtminstone affären).

I alla fall så åkte jag och Annika till Skanskvarn på Gullmarsplan och åt middag. Vi drog sedan vidare till Riddarholmen eftersom att det var så fint ute, och där köpte vi en varsin cider. Varsin och varsin, Annika betalade för min xD
Vi pratade om allt möjligt, bl.a. en parodi på trailern för Harry Potter och halvblodsprinsen. Jag har inte sett den, men jag ska göra det snart. Antingen det eller efter att jag träffat Linn och Tessan :)
De är på väg hit just nu, så mitt inlägg blir inte längre än så här -- det här är det jag gjort idag, och jag har inte hunnit se någon tidning eller titta på nyheterna som jag kan använda som ammunition till ett längre inlägg xD
Bilderna från igår och idag kommer upp (förhoppningsvis) imorgon^^ Jag ska även försöka fixa en ny design... Problemet är jag inte är så bra på det och jag tar hjälp från en hemsida innan jag gör enstaka redigeringar :P
Linn, du får lära mig det där någon gång (a)

Torsdag

Hej :)
Jag kom hem för ett tag sedan, och det är först nu jag känner att koffeinet börjar kicka igång. Precis innan vi åkte hem beställde jag en dubbel espresso -- jag älskar espresso, och jag tycker faktiskt att det är godare än kaffe latte :P Men det är nu jag känner mig flummig, och jag börjar verkligen skratta åt allt. Det är en av anledningarna till varför jag inte dricker alkohol -- det är helt onödigt när det räcker med kaffe :P
Det är många som har grattat mig, så till att börja med vill jag tacka er alla :D Dagen har varit väldigt lugn, men det är det jag föredrar. Man behöver inte göra världens största grej av att man fyller 18 så länge man har kul, och man kan faktiskt ha kul utan att dricka. Man behöver bara hitta några roliga vänner, sätta sig någonstans (i vårt fall blev det kajkan´ten vid Riddarholmen) och prata om allt möjligt -- till sist kommer någon nämna ett roligt skämt som man skrattar åt i 10 minuter xD

Det började i alla fall med att Linn och Tessan kom hit vid tolv. De hade en stor låda med sig till mig, vilket skrämde mig lite först. Det visade sig dock att den var full av ballonger, vilket var en lättnad :) Lite ironiskt att mitt senaste inlägg bl.a. berörde s.k. "ballongmagar" xD.
Jag fick även ett jättefint halsband och lika fina örhängen. Jag ska lägga upp bilder imorgon så att ni själva kan få se -- klockan är ganska mycket just nu, och mobilen måste läggas på laddning...
Vi åkte som sagt var till Riddarholmen efter det, och solen stekte på precis som vi ghade hoppats på. Efter att ha fikat (alla tog faktiskt samma sak -- det är nog då man börjar inse att man spenderar för mycket tid med varandra :P) gick vi ner till kajen och slappade. Jag vet inte hur länge vi var där, men solen brände på medan vågorna från havet stötte i mot väggen, som utgör själva kajen, och skvätte ner våra fötter. Linn och Tessan är faktiskt tillräckligt långa för att kunna nå ner till vattnet med fötterna... Varför kan inte jag också vara lång?
Vi alla kände till sist för att titta lite i Gamla stan (för er som inte vet ligger Riddarholmen precis bredvid), och jag var fortfarande varm så jag gick barfota. Riktigt skönt, men inte särskillt smart om man inte vill ha svarta fötter. Fast det var inte så illa som jag först trodde att det var -- det var verkligen svart, men det gick snabbt att tvätta bort när jag väl kom hem.

Vi var inne i Gamla stan i drygt en timme innan vi vandrade vidare till Medborgarplatsen. Jag säger bara en sak -- att gå uppför Götgatan i 28 graders temperatur och med solen över sig är inte särskillt roligt. Konstigt nog var det ändå helt farligt, och jag hade ändå klackskor på mig (som jag sade till Linn, jag måste ta chansen att känna mig längre när jag har möjligheten). Vi skulle möta mamma utanför banken där för att fixa lite pengar till Greklandsresan, så att man har det gjort (då slipper man ta hand om det senare -- mamma gick från jobbet tidigare för att kunna fira mig, och vi skulle ändå äta på Greken på hörnet som ligger en liten bit bort från Söder).
Vi blev sammanlagt 7 pers på restaurangen, så jag vet inte om personalen blev glada eller inte (mycket pengar för maten+dricks, men samtidigt mer att göra -- det var bara två personer som serverade, och vi var långt ifrån de enda där). Vi vandrade sedan tillbaka till Söder efter middagen för att ta lite kaffe och dessert. Vi skulle ha varit kvar på restaurangen om det inte hade varit för att de verkade ganska stressade. Det var många ställen som hade hunnit stänga, men vi hittade till sist ett ställe och det var där jag tog min dubbel espresso. Jag har druckit "enkla" förrut, men jag har alltid tyckt att det varit för lite, men det här känns för mycket. Det är lite synd att det inte finns något mellanting...

Jag inser nu att inlägget är betydligt längre än vad som var meningen, och jag menar det fullhjärtat den här gången (i många andra fall har jag insett redan från början att det blir ett långt inlägg). Jag ska avsluta nu innan jag skriver på om praktiskt taget ingenting.
Hoppas att ni också haft en bra tag ♥
 



Som svar till Hannah tänkte jag också först på bl.a. laktosintolerans, men bilden visade en person med en likadan mage som mig. Jag har även hört ballongmage i det sammanhanget tidigare (det var faktiskt en liten överraskning), så jag gjorde en egen koppling utifrån det. Jag kan i och för sig gjort fel koppling...
Jag vet också att det finns några av er som blir uttråkade av dessa typer av inlägg (då refererar jag till mitt tidigare), men det är mina åsikter. Jag kan ha rätt starka åsikter gentemot sådana ämnen, och jag tänker inte hålla det inom mig när jag har möjligheten att uttrycka mig. Som jag skrev förra månaden -- speak up.

Dubbelmoral

Hej :D
Idag fyller man ju arton, och än så länge är det bara fem pers som grattat mig :P Men det har nog mer med att klockan är 11 än någonting annat xD
Jag sitter och väntar på att de andra ska komma, men de kommer först om en timme så jag har en del tid att ta kol på. Frågan är då bara hur man ska göra det...

Jag började faktiskt tänka på en löpsedel Expressen kom ut med för några dagar sedan -- "Så blir du av med ballongmagen" tror jag att det stod. Egentligen, hur kan man skriva något sådant? Är inte Expressen än utav de tidningarna som kan skriva om tonåringar som svälter sig själva för att bli smala? Är man så otroligt jävla korkad att man kommer ut med en löpsedel där det står hur man snabbt blir smal?
Det är en sak om man kommer med tips på träning, för det är viktigt att hålla kroppen i form (och då menar jag inte att det är viktigt att vara smal -- det är viktigt att hålla muskelaturen igång), men det är en helt annan sak att säga "så här går du ner i vikt för att på snabbast möjliga sätt bli smal och snygg". Som Stina-Lee redan påpekat många gånger är det här en dubbelmoral, och en grov sådan. För mig känns det som att om man inte bantar är man fet, och om man gör det är man anorektiker.
Men vad ska man göra om man vill behålla sin "ballongmage"? Jag är långt ifrån smal, men jag vet att jag inte är fet (det är därför jag kan skoja om att jag är det utan att trycka ner mig själv). Jag är mullig/knubbig, och det är något jag är jävligt stolt över att vara! Jag är inte överviktigt, så jag äventyrar inte min hälsa genom att väga så mycket (inte för att det i själva verket är så mycket) som jag gör eller genom att se ut som jag gör. Jag har en "ballongmage", som Expressen uttryckte sig, men det är inget jag vill förlora. 

Man har enligt lag rätt till att skriva och publicera det man vill, så länge man inte kränker någon (visserligen har jag skrivit några inlägg som kan anses kränkande, men det är därför jag ber om ursäkt). Man kränker ingen direkt genom att skriva "Så här blir du smal snabbare", men man kränker många indirekt. De som redan har problem med sitt utseende och vikt tittar på bilden brevid texten (i det här fallet var personen relativt smal, och absolut ingen som behöver banta) och ser sig själv där. De tar det som att de ska behöva banta. Det är den där attityden som gör att folk med anorexia blir sämre istället för bättre. Det ännu dummare är att man i nästa upplaga skriver en artikel om anorexi (en gång såg jag två artiklar om dessa två ämnen brevid varandra) och sedan påstår att det är media.
För det första är dessa tidningar media, men journalisterna skyller på andra tidningar istället för ta en titt inom sin egen. 
För det andra är det inte medias fel -- media är en produkt av människan, och som även styrs av människan. Det är inte media som gör att många får ätstörningar -- det är människan bakom dem, och median i sig förstärker effekten.
När ska det ta slut?

  

Turning back

Jag är fortfarande amatör på det här, så ha det i bakhuvuddet ^^

Turning back
I'm turning back right now
'Cause baby we can
Find a way to work things out
And try to make it right
I'm on my way
Back home

I shouldn't have walked
Out on you
In the first place
I knew it would hurt me
But I never realised
It would kill me later on
If I had known another way
Around all this
I would have tried them out
Before I ran away

I'm turning back right now
'Cause everything seem
So much better than before
I wanna make things right
And baby, I'm on my way
Back home
I'm turning back right now
'Cause, baby, we can
Find a way to work things out
And try to make it right
I'm on my way
Back home 

I ran out on you
'Cause I thought everything
Would be so much better
Without having you in my life
I ran away
'Cause I thought it would be eassier
Not seein' your face every day
But now when I think of it
I know I can never
Leave your side
Ever again

I'm turning back right now
'Cause everything seem
So much better than before
I wanna make things right
And baby, I'm on my way
Back home
I'm turning back right now
'Cause, baby, we can
Find a way to work things out
And try to make it right
I'm on my way
Back home 

I know I shouldn't wanna
Spend my time with you
But I can't help it
No matter what I feel
I still want you around
It doesn't matter
Where you are
I'm still gonna run
Until I find you
And have you
Right in my arms
I wanna be able to say goodbye
Even if you don't want me
Anymore

I'm turning back right now
'Cause everything seem
So much better than before
I wanna make things right
And baby, I'm on my way
Back home
I'm turning back right now
'Cause, baby, we can
Find a way to work things out
And try to make it right
There's still hope for us
To make it work
You don't have to leave
Everything behind
'Cause I'm on my way
Back home 

Skriv gärna vad ni tycker, men tänk ännu en gång på att jag är en amatör ^^

Citat

Hej ^^
Jag verkar skriva en del idag -- jag ska komma med ett inlägg senare -- men jag var bara tvungen att lägga upp ett citat.
I söndags frågade jag er vad som gör en person till nörd, och det var bara en person som svarade.
 
"[...]Det är utstrålningen och självförtroendet som betyder nåt! Och dina kläder är oftast en reflektion av hur ditt självförtroende är - och om du låter folk trycka ner dig så kommer dom alltid att göra det, det bara är så."

Det här stämmer så jävla väl, och det är ett av de smartaste kommentarerna jag har fått (även om antalet inte är så stort så är det ändå bra).

Vi vet alla att så fort man blir nedtryckt av människor känner man sig ännu sämre, och till sist börjar det synas -- det är det mobbare använder som ammunition. Det tog mig ett tag att inse det, och jag vet att det är svårt att få det där självförtroendet. Det enda jag kan säga till er som blir utsatta för mobbning är att försöka se det bra hos er -- det som gör att andra gillar er. Mobbare har ingen grund i det de säger, utan utgår ifrån det de själva tror. Det gäller att försöka visa att det är fel. Se också till att ni har någon ni kan vända er till -- någon som du kan lite på och som kan ge dig bra råd.
Jag har själv varit med om mobbning, och jag vet hur svårt det är att kunna göra detta, men ge inte upp! Ni kommer få så mycket genom att visa vad ni går för, och vilka ni egentligen är. Se bara till att inte bli arroganta och slåss tillbaka /antingen fysiskt eller psykiskt), för då sänks ni till samma nivå som mobbare. Lova det -- för er egen skull...

Onsdag

Hej :D
Imorgon fyller man 18... Det känns konstigt, men samtidigt bra. Jag ska inte heller göra någonting stort imorgon, vilket jag vet att många gör på sin 18-årsdag. I och för sig ska jag ut med en kompis på fredag, men jag ska försöka komma hem relativt tidigt så jag kommer inte festa hela natten. Jag kan tänka mig att det är kul att gå ut och festa, om man vet vad man håller på med och var gränsen går, men för mig kan det kännas lite överdrivet mycket att hålla på hela natten. Jag vet att jag skulle bli utmattad runt 2 åtminstone, men många kan hålla på till halv fem om inte senare/tidigare (beroende på hur man ser det). Jag undrar faktiskt lite grann om alla som håller på så länge verkligen orkar med allt, eller om det finns en press på att man ska göra det. Fast å andra sidan är jag ingen partytjej, så vad vet jag? :P
I alla fall hade jag tänkt mig att några kompisar kommer hit runt 12-tiden. Vi kommer fixa i ordning några mackor till en picknick-korg (jag hade även tänkt mig en sallad som jag gör nu ikväll), och sedan hade jag tänkt att vi åker ut till Riddarholmen och sitter vid kajen. Det kommer bli lite obekvämt, och det finns inte så mycket att göra där, men jag älskar att sitta vid vattnet när solen skiner.
Tessan kom förut med idén om att bara dra ner till Sjöängen och bada. Det är en bra idé, för just det är sommar.ö Ett krux är att jag och My ska träffa släkten inne i stan och äta på Greken på hörnet -- om vi badar måste vi först hem från Sjöängen innan vi duschar av oss och gör oss i ordning för att sedan sätta oss på pendeln in till stan. Man vet inte riktigt när man ska dra hem, och man hinner inte spendera så mycket tid tillsammans. Om vi åker till Riddarholmen kommer vi redan vara inne i stan så där blir det inga större problem. Inga tidsmässiga i alla fall -- de som ska med till Riddarholmen måste ju fortsätta hemmåt utan mig och My, och jag vill inte att de ska känna sig övergivna eller något...

För er som är intresserade kommer lite mer info om Greklandsresan.
Planet från Arlanda avgår runt 7 på morgonen, vilket innebär att vi måste vara där klockan 5. Detta i sin tur betyder att jag måste upp halv fyra, och jag vill inte ens veta när mamma och de andra ska upp (jag kan göra mig i ordning på en kvart utan problem, men då skippar jag frukost). Vi bor jag vet inte hur många mil ifrån flygplatsen, så vi kommer att spendera natten i en ort 1,5-2 mil därifrån -- det är där mammas särbo bor.
Vi åker iväg den 17 september, en torsdag (det är om exakt 6 veckor och en dag), och kommer hem en vecka senare. Det planet kommer att landa vid Arlanda runt 4 på eftermiddagen, och sedan är det bara att röra sig hemmåt för att pallra sig iväg till skolan dagen därpå.
Vi kommer att åka till Rethymnon (det här är första gången jag stavar det rätt utan att behöva leta upp det) som ligger på Kreta. Hotellet ligger inne i stan, men det är bara 400 meter ner till stranden. Jag kommer med all säkerhet ta fler bilder än vad någon vill att jag ska ta, så jag ber om ursäkt för det redan nu. Inte för att det har så mycket med saken att göra, men jag ska skapa en ny kategori -- resor -- som jag ska proppa full med bl.a. bilder ^^ Jag är faktiskt lite skadeglad redan nu xD

Men ni får ha det så bra så länge -- jag har några sysslor här hemma att ta hand om innan mamma kommer hem (jag måste sluta lova för mycket i förväg...)

Greece, here I come...

Tjo :D
Jag och mamma tittade percis klart på The Duchess som vi hyrde tidigare idag. Om man gillar kostymfilmer är det ett måste!! Men den var väldigt bra, och Keira Knightley är perfekt som huvudrollsinnehavaren. Ett litet minus är att den påminner om så många andra historiska filmer -- uppbyggnaden är likadan. Det hade varit lite roligare om man hade kommit med något originellt gällande just det, men det skulle bli svårt att få med själva huvudkonceptet så jag förstår varför man använder den uppbyggnaden.

Allt är klart med resan till Grekland nu :D Mamma har skickat in inbetalningen nu så vi ska dit i mitten av september!! Jag har fortfarande inte fattat det riktigt än, men jag är så otroligt glad över det :D Jag hoppas bara att min kamera kan bli fixad innan dess -- det skulle vara kul med ett par bilder som inte ligger i mobilen. Visst, jag kan klara mig utan kameran, men det skulle vara kul att kunna använda den igen. Den har varit trasig sedan november förra året, och jag hittade kvittot förra månaden. Garantin har i och för sig gått ut, så det kommer kosta en del... Jag hoppas att jag inte verkar allt för självupptagen och girig nu :P

Jag kommer skriva mer imorgon (fast kanske inte om just detta), så vi hörs då

Tisdag

Hej :D
Jag kan inte berätta hur glad jag är idag. För det första fyller jag år snart (tro mig, jag kommer att tjata om det här några gånger till), för det andra skiner solen, för det tredje är det varmt och för det fjärde håller mamma på att boka en resa till Grekland. Vi kommer åka om ungefär 6 veckor!! Jag har faktiskt aldrig varit i Grekland (bara en fråga, heter det i Grekland eller på Grekland? Alla säger olika...), så det ska bli intressant.
Jag träffade även mamma idag -- hon hade glömt mobilen hemma, så jag åkte och lämnade den. Som tack fick jag lunch av henne ^^ Det är väl det som har hänt hittills. Wow... Vilket tråkigt liv jag har. Fast vad räknas som roligt? :P

Jag fick en kommentar om gårdagens inlägg. Jag tycker att det är sorgligt att många modebloggare måste köpa något bara för att ha något att skriva om. Personen som kommenterade påpekade att modebloggare bara berättar om det som är inne så att man inte har det som är ute.
Det är just det som är min poäng -- varför ska man ha någon som berättar vad som är inne/ute? När började man bry sig mer om det materiella än det personliga? Det var lite det här Stina-Lee var inne på -- det finns 10-åringer som blir kategoriserade som nörd för att han/hon inte har de rätta grejerna. Det räcker inte med att ha det "rätta" utseendet, och de "rätta" kläderna -- nu måste man ha de "rätta" grejerna också! Finns det inte tillräckligt mycket att tänka på?

Okej, jag måste gå nu, men ni får ha det så bra så länge♥

Måndag

Wow, det är redan måndag. Det känns inte som det, vilket gör mig mer förvirrad än vad jag redan är...
Så idag hölll jag på med städningen. Det var verkligen på tiden nu med tanke på att hela lägenheten började se ut som en dammråtta. Det är i alla fall avklarat nu, och det är skönt att ha fått det gjort. Jag gillar inte att städa, inte tvätta heller för den delen, men det är skönt när det är gjort. Då har man inte det hängandes över huvudet, och man kan njuta av att allt är rent för en gångs skull. Jag började faktiskt att tänka på någon gång då någon frågade mig om jag gillade att tvätta. "Nej, men det är skönt att ha rena kläder" :P

Jag läste EMs blogg precis där hon refererade till ett inlägg som Stina-Lee gjort förra veckan som handlade om bloggar -- att det finns så många bloggar som är ytliga. Jag är en av de som skriver rätt ytliga inlägg, även om jag har mina stunder, men det fick mig att fundera över varför man skpar en blogg från första början. Många skapar en för sin egen skull, och det är där de djupare inläggen finns. De bloggar som uppmärksammas är modebloggarna, och man kan ju fråga sig varför. Jag vill inte verka taskig, men det finns så mycket annat än kläder och prylar hit och dit, så varför ska en blogg kretsa kring dessa saker? Det är en sak om man lägger in bilder på sådant man köpt om man hittat något inne i stan, men det är en helt annan sak att hela tiden shoppa bara för att ha något att skriva om. För mig är det nästan lite sorgligt -- att man hela tiden måste shoppa för att man inte har något bättre att skriva om.

Både EM och Stina-Lee nämner att många bloggare skriver för att provocera, och jag kan förstå att det är så min blogg verkar vara. Jag skriver kring en del ämnen som jag inte har någon aning om, men som ändå påverkar mig. Bara det här inlägget kan anses vara provocerande för många, och det är inte mitt mål -- det är bara mitt sätt att skriva och jag har skrivit i samma stil i snart tre månader nu, då bloggen skapades. Jag har kanske 10 besökare per dag (jag vet inte riktigt, för statistiken visas inte på min sida -- vet någon vad det kan vara, för det har varit så i över 1 månad) och om jag var ute efter flera besökare skulle jag ändra mitt sätt att skriva. Om mitt mål var att få så många besökare som möjligt skulle jag vara mer ytlig än vad jag redan är och halvera min IQ. Jag har inga planer på att förändra mig själv för att det är det som verkar vettigast, så jag hoppas att ni som läser inte känner att jag har gjort det.

Take care ♥

Söndag

Hej ^^
Jag tror att det märktes ganska tydligt att jag var på dåligt humör igår (egentligen nu i natt, men det är en annan femma), och det var skönt att få skriva av sig. Jag hade faktiskt en dagbok under en tid, och det var inte några "Kära dagbok - studer" jag skrev om. Det handlade bara om att få uttrycka mig själv och få ut min ilska gentemot olika situationer och/eller personer. Jag är egentligen ganska temperamentsfull, och om man kombinerar det med undantryck ilska blir konsekvenserna... Ja, det blir ingen bra effekt om man säger så. Nu låter jag som om jag är hur våldsam som helst, men det är jag inte. Det är mer att jag skriker allt vad jag har och jag har haft sönder saker tidigare. En gång slog jag faktiskt till en person, och jag fick verkligen dåligt samvete efter det. Det var för flera år sedan och personen i fråga kunde lägga det bakom sig väldigt snabbt, men det var inte kul för någon av oss.

I alla fall så skiner solen idag, och det har den gjort ett tag. Jag och My bestämde oss därför för att ta en promenad, och jag blev lite besviken när den inte blev lång (kanske en kvart bara på sin höjd -- det är inte ens en promenad). Det lite ironiska var dock att det började mulna till när vi kom ut och det blåste när vi gick (det var inte anledningen till varför promenade blev så kort som den blev). När vi kom tillbaka sprack det upp och det blåste inte lika mycket.
My är nu ute med några kompisar, och jag är här inne och läser. Jag har fått höra att jag inte har något liv för att jag sitter och läser istället för att vara ute, men det är väl bättre att jag gör något jag gillar istället för något jag känner mig obekväm med, eller hur?
My sade faktiskt att jag var tråkig som hela tiden sitter inne och läser på kvällarna, men vad ska man göra när klockan är bortåt tolv, halv ett mitt i natten? Det finns ingenting att göra, och jag gillar inte att festa. Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så kul att supa sig antingen stupfull eller tills man däckar. Det kan inte vara kul för personen som ska ta hand om allt efteråt då det ligger 13 däckade personer i enbart vardagsrummet. Kalla mig tråkig, men man behöver inte dricka alkohol för att ha kul. Det är som sagt var en sak om man dricker för att det är gott, men det känns bara patetiskt att dricka någonting vidrigt för att bli full så att man kan ha kul. Förlåt, men det är så jag känner.
Jag är även trött på de som säger att jag inte har något liv bara för att jag är den jag är. Men vad innebär det egentligen? Måste man vara ute med kompisar hela tiden för att ha något liv? Ska jag vara tvungen att ge upp det jag trivs med för att andra ska tycka att jag lever? Det är så mycket lättare att respektera mitt val, framför allt när det inte skadar någon -- minst av allt mig själv. Man skadar sig själv så oerhört mycket om man ständigt dricker tills man däckar - jag menar, vem vet vad som kan hända när man väl är medvetslös? Jag ska väl inte bli kritiserad för att jag läser en bok i min säng på kvällarna när det inte skadar någon, och när jag faktiskt trivs med det?

Hoppas att ni har haft en bra söndag, och att jag inte förstörde den med mitt förra inlägg (fast å andra sidan, hur stor är chansen att ni läste det xD)
Kram på er i alla fall ♥

Nörd?

Jag vet att det är mitt i natten, men det är ändå söndag idag, så här kommer veckans fråga (wo-ho)

Har ni någon definition av hur en nörd ska vara, och vad är det för definition i sådana fall? Är det bra eller dåligt att vara nörd?

Som alltid är det inte meningen att detta ska vara kränkande, så jag hoppas att ni inte tar det på fel sätt.
Jag kommer skriva senare, så det finns en chans att jag kommer förstöra er dag. Se därför till att ha en bra söndag ♥

Confessions

Hej igen
Jag läste ett inlägg som Stina-Lee skrev för några dagar sedan som verkligen berörde mig, och som även stämmer. Hon berättade lite om hur det var i mellan- och högstadiet, att man redan då kategoriserades som bl.a. nörd eller populär. Man skulle ha den rätta attityden och de rätta kläderna för att räknas bland den sistnämnda gruppen, och det har i dags läget utvecklats till de rätta sakerna -- man måste ha de senaste mobiltelefonerna och iPod-spelarna för att "passa in" och inte klassas som nörd.
Det där är riktigt hemskt. Ska man verkligen som 10-åring behöva oro sig för att bli kategoriserad i fel grupp? Men det jag stör mig mest på är att man ens kan bli kategoriserad. Alla är olika med olika personligheter och karaktärer. Hur kan man ens bestämma att en person är en nörd? Vad innebär det egentligen att vara nörd? Är man en nörd för att man är smart, för att man gillar att göra sådant som anses vara "nördigt" (d.v.s. läsa), för att man lägger ner mycket tid på läxor i skolan och/eller för att man lär sig snabbt och vill lära sig mer? Låt mig veta, för det här är något jag velat få svar på sedan jag var tio år.

Som ni redan vet vid det här laget tycker jag att högstadietiden var den jobbigaste perioden i mitt liv. Visst, många var snälla mot mig, men där gick gränsen. Jag hade ett fåtal vänner, men inga av dem gick i min klass. Folk kan säga vad de vill om det, men om de hade varit mina vänner hade de inte låtit mig sitta ensam vid ett bord varje lektion i nästan ett år trots att jag var den första personen inne i klassrummet. Jag funderade aldrig på att begå självmord, men det fanns stunder då jag tänkte att allt skulle vara så mycket bättre då -- att ingen skulle behöva dra runt mig p.g.a. medlidande och att alla skulle må så mycket bättre då. Dessa tankar ploppade upp efter att pappa begått självmord när jag var 14 år -- för drygt 3½ år sedan, men de borde inte ha ploppat upp överhuvudtaget.

Jag kommer säkert såra dem som jag pratar om (om de läser detta), men samtidigt tycker jag att de får ta konsekvenserna av hur jag blev behandlad under en period på fyra år. Man kan också se det som så här: jag pratar inte om enskilda personer, utan min förra klass i stort sett. I vilket fall som helst hade jag hamnat i en dålig bana. Jag fick faktiskt höra från mina "vänner" att jag var klassens outsider och att det var mitt eget fel för att jag inte var social. Jag är ledsen för att jag inte var social gentemot er som fick mig att tro att allt skulle bli bättre om jag hoppade framför tåget. Finns det något sätt för mig att gottgöra det? (Hoppas att ni märkte av sarkasmen där...) Seriöst, jag har alltid varit bekväm med att vara själv så varför ska jag ta skit för det?

Allt detta började dock redan i femma då jag utsattes för mobbning. Jag kände mig värdelös redan då, och när man kommer till en ny klass (i och för sig var det tre olika grupper av femmor som sattes ihop bör att bilda en ny klass, så jag kände redan drygt hälften) med den känslan förvärras den bara. Jag har under majoriteten av mitt liv fått höra att jag inte ser tillräckligt bra ut -- att jag har fel kläder på mig (antingen är de för tajta, eller för formlösa och får mig att se fyrkantig ut), att jag har en tråkig frisyr, att jag är fet o.s.v. Första gången jag hörde att jag var fet var jag 11 år. Första gången jag fick höra att jag borde banta var jag 13 år. Jag var inte ens i närheten av att vara överviktig då, så vad handlade det om? I nian var det inte ens någon som ville dansa med mig på avslutningsbalen -- vad var felet med mig då? Den natten var långt ifrån den enda natten jag grät mig själv til sömns, men det var även bland de sista (det fanns vissa kvällar då jag tittade på Titanic precis innan jag gick och lade mig -- försök titta på den utan att gråta).

Under 4 år blev jag praktiskt taget psykiskt mobbad utan att någon insåg vad de faktiskt gjorde mot mig. Som sagt pratar jag inte om enskilda personer, utan om situationen och min klass i största allmänhet. Det käneds som att ingen ville ha med mig att göra för att jag var patetisk -- för att jag var en nörd. 
Under de två senaste åren har jag fått bättre självförtroende än vad jag någonsin haft. Jag kan ha tajtare kläder på mig trots att jag är mulligare nu än vad jag var under högstadiet. Jag är fortfarande samma person, även om jag utvecklats -- jag är fortfarande en person som älskar att läsa, och uppenbarligen skriva (lite ledsen över att ni tvingas stå ut med det, men det är den jag är), men jag är för en gångs skull säker på att jag har vänner. Inte bara det, jag är säker på att jag har vänner som älskar mig (jag har inte tillräckligt bra självförtroende att förstå riktigt varför, men det är på väg). Jag har redan sagt det, men jag har kommit längre under de två senaste åren än vad jag gjort under hela mitt liv.
Men en fråga som jag ställt mig själv då är: Ska jag klassas som nörd för att jag älskar att läsa och för att jag är smart (jag vet att jag är smart, även om jag har mina korkade stunder), eller som populär för att jag har en hel del vänner nu? Jag har alltid blivit klassad som nörd, och se var det har gjort mig. Det är helt klart bättre nu, men som 14-åring höll det på att knäcka mig.

Jag är ledsen om jag sårat någon, för det är verkligen inte det som är meningen. Det enda jag ville göra var att berätta min historia -- fylla i några tomrutor från i fredags då jag berättade "lite" om mig själv (återigen beror det på hur man ser det). Jag är inte heller ute efter sympati -- jag vill bara berätta om vad som höll på att knäcka mig totalt. Jag vill även att ni har i åtanke att kategoriseringen av personligheter bara gör saker och ting värre. Det spelar ingen roll om man är nörd eller populär så länge man är snäll, omtänksam o.s.v. Är det inte bättre att man själv får avgöra om man gillar någon eller inte istället för att låta någon annan göra den bedömningen?
Jag har inte heller påstått att jag är en ängel eller ett helgon för er som vill kritisera mig för det -- jag är väl medveten om att jag har varit taskig mot andra, men det jag vill få ut är att jag blev hårt kritiserad för min personlighet och att det är många som blir det i dagens läge. Det är antingen personligheten som är "fel" eller så har man inte det materiella som "krävs". Om kritiken jag fick stå ut knäckte mig, hur är det då med de som lever i det nu? Jag lyckades ta mig ur det, men det är inte alla som lyckas med det. Det är så man får ungdomar som är redo att begå självmord, och det ligger mer hos oss än hos media.
 

Det okända

Hej :)
Jag var precis uppe vid pappas grav och fixade till lite där -- alla blommor, bortsett från murgrönan, var uppätna och behövdes bytas ut. Då är det ju bra att blomsteraffären har semesterstängt också, men det löste sig riktigt bra. My hade hittat en hjärtformad sten som jag lade där på istället (den är rätt stor, för att inte nämna tung), så nu ligger den på graven med murgrönan omringad runt den. Jag kan se om jag kan ta en bild på det imorgon.

Men när jag var där uppe kom jag att tänka på ett tidigare inlägg som jag skrev för ett tag sedan då jag diskuterade döden och det faktum att man ite talar om det. Jag diskuterade även att man inte pratade om det för att man är rädd för det okända -- det som man inte kan få besvarat. Det slog mig faktiskt att det inte bara är döden man ogärna talar om. Hur många pratar om rymden och dess öändlighet? Om man nämner rymden är det främst planeter, stjärnor, galaxer etc. men det handlar inte så mycket om rymden i sig -- att den är oändlig och inte har något slut. Många skräms av tanken att det inte finns något slut, för det måste det väl ändå göra? Men om den tar slut någonstans, var finns på andra sidan?
Människan i största allmänhet är rädd för det okända och försöker finna svar, och det har vi faktiskt gjort. Man var nyfiken på människans anatomi, så man skar upp döda människor för att se hur allt fungerade. Man var nyfiken på hur allt är uppbyggt, och kom sedan fram till att det finns atomer som bygger upp djur, växter och materiella ting. Man var nyfiken på hur världen såg ut och reste med båtar för att kunna ta reda på det (men sedan ville man också hitta flera platser att kolonisera, men det är en annan femma). Min poäng är i alla fall att människan länge har sökt svaren till det som tidigare varit okänt, men man kommer aldrig kunna hitta svaret till vad som kommer att ske efter döden och därför undviker man det ämnet för att inte bli rädd.

Förra gången jag skrev om döden skrev jag att jag trodde på det Lisa Lopes en gång sade: "I, personally, do not believe in death. I believe in transformation", vilket innebär att själen och energin förvandlas till någonting annat istället för att försvinna. Jag vill gära tro att man kan komma till en plats som himlen, för jag skulle gärna vilja ha koll på mina vänner och familj om jag gick bort. Samtiditg skulle jag ändå vilja komma tillbaka till Jorden för att kunna leva igen. Det jag glömde göra var att fråga er, så det gör jag nu.
Vad har ni för förhoppningar kring döden och det som kommer efter det?

Tack till er som läser, och tack så mycket för era kommentarer♥

Klassen

Okej, jag har ¨fått en förfrågan att berätta mer om min klass -- bland annat vilka jag brukar umgås med.
Som jag redan nämnt är Micaela min bästa kompis i klassen, men vi har också Sabina och Milica (uttalas Militsa). Micaela är den mer lugna och jordnära personen medan Sabina och Milica är härligt flummiga. Milica är galen på det bästa tänkbara sätt (hon är värre än mig och Linn) och Sabina har en väldigt sjuk humor. Även Susan har en sjuk humor -- både hon och Sabina har en retsam sida, men det är inget man blir nedtryckt av. Det är snare något man uppskattar. 
Man måste verkligen leta noga efter en gladare tjej än Lina -- vad man än känner blir man alltid medryckt när hon kommer med sitt stora leende och Anna och Emilie är också personer man rycks med av. Alejandra har väldigt starka åsikter kring många ämnen, och hon är inte rädd att dela med sig av dem och det beundrar jag henne för (det är få som har det modet). 
Sara, Malin och Jennifer ser man alltid tillsammans och det härliga är att de är så olika samtidigt som de är lika. De kan reta varandra (på skoj!) för något de är oense om, men de kan också prata hur länge som helst om det de håller med varandra om.
Vi har en till Sara och Jenniefer som också står varandra nära, och de är båda pratglada på ett bra sätt. Även Anna (en annan Anna än den jag nämnde tidigare) har den egenskapen -- det spelar ingen roll vilket ämne man kommer med, man kan ändå prata hur länge som helst.
Maria har många vänner, och det är inte svårt att förstå varför. Hon är samtidigt ganska blyg, men när hon säger något kan det verkligen vara insiktsfullt. Samma sak är det också med Sandra, och det som är lite synd är att de båda inte inser hur smarta de faktiskt är även om saker och ting känns svårt. Eva litar på sin förmåga även om hon inte gör det fullt ut...
Andrea och Christofer är helt klart de skönaste personerna i klassen -- de kan båda komma med de rätta kommentarerna. Det roliga är att Andrea har en viss oskuldsfullhet som kan förstärka det medan Christofer har en speciell attityd. Det är svårt att förklara -- man måste se det själv för att förstå.

Vi är en rätt stor klass, så jag kan inte skriva om alla. Vi har rätt få killar också -- de flesta läser juridik och estet. Det bästa är att killarna inte har någon dålig attityd -- de är inte arroganta -- och det är en viss fördom jag har gentemot killar som sportar. Jag hade helt fel där, och jag kunde inte ha varit gladare över det.
Ni undrade lite över vilka jag umgås med, och det är olika. Jag har en ganska stor kompisskara utanför klassen, och jag brukar kunna vara med dem, men det beror inte så mycket på personerna i sig utan mer vad de sysslar med. Om jag är på humör för att spela kort, spelar jag kort (jag tog det bara som ett exempel).  Nu i tvåan hade jag väldigt långa håltimmar, och jag brukade åka hem då (jag bor 5 minuter från skolan med buss) -- jag trivs mycket i ensamheten trots att jag älskar mina vänner.

Jag hoppas att det besvarade era frågor, men kom gärna med flera om ni känner för det.