Konsten att inte hamna på väggen

Någonting som kommit fram allt mer och mer (någonting som jag, om inte annat, lagt märke till i större grad) är föreställningen om att jag skulle kunna se bättre ut.
Detta är något jag tagit upp flera gånger tidigare, men det är också någonting som är så pass förekommande att man inte kan undgå att ta upp det fler gånger. 
Och vad exakt menar jag med detta?
 
Jag tänker inte hålla undan med att jag, under en period, gick ner en del i vikt.
Jag tänker inte heller hålla undan med att jag stannat kvar kring den vikten/den kroppsformen de senaste två åren. Just när det väl hände var det många som prompt skulle påpeka att jag var smalare och att jag såg bättre ut. Men vet ni vad?-jag såg precis likadan ut. Jag såg fortfarande ut som jag, bara att jag var lite smalare. 
Någonting jag fått höra en hel del de senaste åren är att jag måste se till att hålla figuren -- att jag måste akta mig för att gå upp i vikt (igen). Detta trots att jag aldrig någonsin varit stor. När jag vägde som mest bar jag runt på bara några få kilos övervikt. Jag kan nog inte påstå att jag mådde fysiskt bra under den perioden, men det handlade inte om min vikt så mycket som vad jag åt. Ja, jag tänker återkomma till det.
 
Som sagt, jag ska tänka mig för att gå upp i vikt, för Gud förbjude att jag skulle bli större än vad jag är nu. 
Gud förbjude att jag skulle få njuta av en kanelbulle på jobbet när blodsockret börjar sjunka, eller bara när jag vill ha någonting gott till kaffet. För vad som än händer, får jag inte gå upp i vikt.
Vad som än händer får jag inte bli "ful".
Och det är nu jag börjar närma mig min faktiska poäng. 
När jag vägde som mest och var som "störst", fick jag höra flera gånger om att jag skulle gå ner i vikt för att kunna se bra ut. Vad upptäckte några av dessa personer när jag väl gick ner i vikt? Å ena sidan fanns det personer som skulle hävda att jag såg bättre ut. Å andra sidan fanns det personer som försökte ge mig "tips" på hur jag skulle se ännu bättre ut. Det senare sker fortfarande, i viss mån, och jag kan inte låta bli att undra vad det beror på. 
Beror det på att man vill få mig att se så bra ut som möjligt, och att det inte räckte med viktnedgång?-insåg man att jag fortfarande såg likadan ut som tidigare, om än smalare?
 
Min vikt är inte ett lika stort problem för andra nu som det var under gymnasietiden, även om vissa fortfarande är noga med att påpeka att jag inte får gå upp i vikt igen.
Men däremot finns det andra aspekter av mitt utseende som irriterar.
Det kan handla om vad jag borde göra åt de ärr jag fått under åren. Det räcker med att jag skär mig på kartong för att jag ska få ärr. Med tanke på alla myggbett jag fått under åren; med tanke på alla gånger jag ramlat; med tanke på brännsåren jag fått när jag lagat mat (ett tips är att inte plötsligt skrika till när en person i närheten har armen inne i en ugn, redo att ta ut en pastagratäng, för det kan leda två brännsår som, efter några dagar, börjar vara); med tanke på att jag har haft dålig hy (och fortfarande har) som lämnat efter sig ärr...tja, låt oss bara säga att jag inte är så ärrfri som jag vill vara. Lägg märke till att jag skrev "vill vara", för vad tror ni det beror på? Min dåliga självkänsla? Ja, delvis, men var kommer den dåliga självkänslan från? Jo, den kommer från alla kommentarer om vad jag borde göra åt saken. Den kommer från alla kommentarer som säger att jag inte är tillräckligt fin som jag är. Tro mig, om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte brytt mig. Om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte varit självmedveten. Hade det inte varit för alla kommentarer hade jag inte fått för mig att undra vad människor egentligen tycker om mina armar och skulderblad. 
Jag har fått höra att jag borde försöka bleka mina ärr med tomater.
Jag har fått höra att jag borde tatuera över ärren.
Jag har fått ta emot tips på diverse medel jag kan använda mig av för att kunna se "fin ut att titta på".
Jag har även fått höra att min dåliga hy inte är någonting man tänker på, men då av de personer som känner mig bäst. För uppenbarligen tänker folk på min hy tillräckligt mycket för att kommentera den. De som känner mig tänker mer på mig som person än någonting annat. 
Återigen, detta är något jag tänker komma tillbaka till.
 
Precis som med min vikt kan jag inte låta bli att tänka vad nästa steg är.
När folk inte längre kunde anmärka på min vikt, började de anmärka på min hy. 
Så vad blir nästa steg när människor inser att jag fortfarande kommer se ut som jag gör, oavsett om jag har felfri hy eller inte?
Jag har redan fått höra vad jag borde göra och inte göra med mitt hår, trots att jag försöker styla det på ett sätt som jag känner mig mest bekväm med.
Jag har fått höra att jag borde tänka mer på min klädstil, trots att jag har de kläder jag känner mig bekväm i.
Jag har fått höra att jag borde sminka mig mer, även när jag står på jobbet, trots att jag inte trivs vidare bra med det.
Jag har fått höra att jag borde noppa ögonbrynen, även när jag påpekat att jag inte kommer göra det då det gör alldeles för ont (och ja, detta kommer från tjejen skrattade när hon fick nyckelbenet tatuerat). 
Jag har fått höra att jag borde ha mer smycken på mig trots att jag har mer än tillräckligt. När det kommer till smycken föredrar jag ringar framför allt annat, men tydligen är det inte tillräckligt.
 
Vilka fysiska "förändringar" jag än genomgår kommer jag fortfarande se ut som mig själv.
Man kommer alltid hitta någonting man kan förbättra hos mig, men när det kommer till kritan kommer man aldrig kunna förbättra mitt utseende då jag alltid, i slutändan, kommer fortsätta se ut som jag gör. 
Mina kindben kommer alltid finnas där. Precis som mina käkar, mina axlar, mina höfter, mina ögon, min mun, min näsa... Även om jag skulle göra någonting åt att förbättra min hy skulle den "blossa upp" när jag får min ägglossning. Den enda permanenta lösningen vore att göra någonting åt det, men vad skulle en hysterektomi göra för nytta för mig, som inte behöver en? 
Det är detta jag menar med att det finns en föreställning om att jag skulle kunna se bättre ut.
Mer än så finns det dessutom en föreställning om att jag skulle må bättre av att se bättre ut, men det stämmer inte. Jag mår inte fysiskt bättre nu när jag är smalare av den anledning att jag är smalare. Jag mår fysiskt bättre för att jag är mer medveten om vad jag äter; jag är mer medveten om att försöka få i mig så många näringsämnen som möjligt vid varje måltid. Mängden tänker jag inte på, så länge jag blir mätt.
Även om jag varit smal under gymnasietiden, och även om jag gått upp i vikt de senaste åren istället för ner, hade jag mått fysiskt bättre nu pga den mat jag äter (för ja, även smala personer kan må dåligt rent fysiskt pga dålig kost, oavsett om man äter mycket av dålig mat eller om man inte äter alls).
 
Nej, jag kommer aldrig må bättre av att bli tagen för ett utseende och inget annat.
Jag kommer aldrig må bättre av att ständigt få ta emot kommentarer som endast är till för... Ja, för vadå? För att bli någon man ska slippa skämmas över att bli sedd med? För att bli mer av en tavla man kan hänga upp på väggen än en faktisk person?
Saken är den att jag är en person.
Jag må vara blyg, men jag har en stor personlighet.
Det är det som gör att mina vänner inte tänker på hur jag ser ut. Det är det som gör att de inte tänker på min dåliga hy, min vikt (inte längre i alla fall; när jag förlorade som mest blv de oroliga), hur jag stylar mitt hår, att jag inte sminkar mig, att jag inte noppar ögonbrynen... De lägger märke till mig. 
Detsamma gäller alla personer.
Folk får säga vad de vill, men när det kommer till kritan skiner personligheterna igenom. Det spelar ingen roll hur söt/snygg någon är om denne har en hemsk personlighet på samma sätt som en bra personlighet blir det enda man ser "trots" utseendets brister.
 
Så nej, jag kommer aldrig kunna bli "finare att titta på".
Dels för att mina drag alltid kommer finnas där, om jag inte bestämmer mig för att genomgå operationer, men främst för att min personlighet kommer förbli densamma. Oavsett hur jag ser ut/kommer se, kommer min personlighet alltid ta över.
Är inte det någonting värt att satsa på snarare än att försöka få så fin hy som möjligt? Att satsa på sin personlighet snarare än sitt utseende ger trots allt mer i längden.
 

Än finns jag kvar

Jag kommer ihåg hur jag, "en gång i tiden" (så att säga). inte kunde hålla mig en dag från att blogga.
Jag kände då att jag hade för mycket inom mig som jag ville få ut på ett eller annat sätt.
Jag vill inte påstå att det är någonting jag har nu. Just då, när jag var runt 18-19 år (även 20, för den delen), var det just den formuleringen jag själv använde mig av gång efter annan -- "jag har mycket inom mig". Som sagt vill jag inte påstå att så är fallet nu, men visst tänker jag lika mycket nu som jag gjorde då.
Jag är fortfarande lika åsiktsstark nu som jag var då, om inte mer.
 
Just när jag var runt 18-19 år trodde jag inte att jag skulle kunna sluta med det här just av den anledningen. Jag hade delvis rätt. Jag behöver fortfarande skriva av mig för att kunna sova ordentligt om nätterna -- för att kunna somna överhuvudtaget. Jag tenderar att tänka på allt mellan himmel och jord även när jag ska sova. Det är sådant som kan hålla mig vaken till halv fem på mornarna. Vissa nätter har jag inte kunnat somna överhuvudtaget, vilket har gjort arbetsdagarna lagom roliga. 
Mer än så blir detta mer påtagligt om jag inte skrivit av mig. 
Som sagt använde jag mig av bloggen till det.
Nu skriver jag för hand. 
Och otroligt nog har det gett mig mer. 
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, om man tänker efter. När man skriver för hand, för enbart en själv, behöver man inte redigera. Man kan skriva ur sig allt som faller en in utan att riskera att känna sig blottad. Hur öppen man än må vara på en blogg, är det en hel del man behåller för sig själv. Jag vet inte hur det är/varit för andra, men för mig har det handlat om att få kunna behålla en del av en själv -- en del som tillhör bara en själv, och ingen annan. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här framför datorn, eller ens vad jag håller på med, för att vara helt ärlig. 
Jag vet att en del av mig tänkte att jag skulle "make the most of it" när jag fick igång en dator som inte varit igång på några år, men det förklarar inte riktigt hur jag hamnade här, eller varför en jag ens skriver. 
Jag antar att...
Tillfället kom, och jag ville väl ta reda på om jag saknat detta.
För att vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin gjort det. 
Jag älskar att skriva, det har då inte förändrats, men jag finner så pass stort nöje med att skriva för hand att jag aldrig saknar skrivandet. Det hade varit annorlunda om jag förlorat den möjligheten på något som helst sätt, men det har jag inte. 
Däremot saknade jag idén om att blogga, men det handlade mer om självuppfyllelse än någonting annat; att jag på något sätt ville bekräfta mig själv. Rousseau sade en gång "Jag tänker, alltså finns jag". I den tid vi lever i nu, för att uttrycka sig som så, handlar det nästan mer om "Jag syns, alltså finns jag". Användning av sociala medier är praktexempel på detta, och bloggar likaså. Och jag tror faktiskt att det var det jag ville göra, när det kom till kritan. Jag försökte glorifiera det hela genom att påstå att jag ville nå ut till åtminstone någon person när det kom till mina åsikter (nej, inte ens i min glorifiering handlade det om att få någon att tänka som mig, utan att få folk att tänka till överhuvudtaget, vilket jag inser nu låter förminskande), men jag tror faktiskt att det beror på någonting så pass banalt som att jag ville synas, och därmed få min existens bekräftad.
 
...och ändå sitter jag kvar här.
Återigen; Jag vet inte varför jag sitter här igen, och slänger ur mig alla dessa tankar. Jag menar, är det inte en form av hyckleri att skriva så bryskt om mitt egna bloggande i ett blogginlägg?
Eller ska jag "nöja mig med" att se det som självkritik gentemot mitt 18-/19-åriga jag?
 
"Jag syns, alltså finns jag"...
Tja, jag måste medge att jag syns nu. Jag menar verkligen inte att låta arrogant, det är bara det att jag är lättare att känna igen här omkring där jag bor. Dels för att jag har fler tatueringar sedan sist, som är rätt synliga, och dels för att jag kapat av några decimeter hår, men jag trivs så bra med mig själv för en gångs skull att jag inte längre försöker gömma mig. Och människor omkring där jag bor lägger märke till det.
Även människor "utanför" lägger märke till det, och det har hänt ett par gånger att jag kunnat stanna upp för att prata med främlingar då de börjat prata med mig (tro mig, jag är fortfarande alltför blyg för att kunna initiera någonting själv). 
Jag måste medge att jag saknar anonymiteten. 
Så nej, den här gången handlar det inte om att jag vill få min existens bekräftad. 
Däremot har jag precis gått ut på semester nu. Risken finns att jag inte klarar av att befinna mig i mitt eget huvud helt själv; Risken finns att jag inte vill vara ensam med mina tankar, och med tanke på att de flesta jag känner befinner sig antingen utomlands eller på sin jobb.. Tja, det är en smäll jag får ta när jag visste att det här skulle hända (samma sak hände nämligen förra året, när jag gick ut på semester). 
Så vem vet?-jag kanske dyker upp igen någon gång de kommande tre veckorna
 

Ett brev från mig, till dig som kund

Du fick en dålig start på dagen.
Tro mig, det är fullt förståeligt. Vi har alla dåliga morgnar, som kan leda till dåliga dagar.
Mer än så är vi alla människor -- varken mer eller mindre.
Man orkar trots allt bara med så mycket.
Tro mig, jag förstår det. 
Jag förstår att du inte orkar vara på bra humör när ungarna stretar emot när det är dags för dem att kliva upp för att komma iväg till dagis eller skola. Jag förstår att du inte orkar vara på gott humör när du inser att du kommer missa tåget och därmed för sent till jobbet. Jag förstår irritationen när du inte ens blir försenad till jobbet då tågen strular; då du inte ens kommer iväg. Jag förstår att du inte har det i sig att vara på topp när allt verkar vara emot dig på morgonen. Jag förstår att frustrationen blir så överväldigande att du behöver lätta på trycket.
Och jag har förstått att det många gånger är lättare för dig att släppa ut all irritation på en helt okänd person som gör sitt bästa för att själv klara av sin arbetsdag.
 
Jag förstår att det är lättare att släppa ur sig sin ilska på en person du vet med dig att du (med största sannolikhet) inte kommer träffa igen. Jag förstår att det är lättare det än att möta konsekvenser av någon du känner. Jag förstår att du egentligen inte menar någonting illa -- att jag helt enkelt befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Jag förstår att jag inte gör saken lättare för dig när jag nekar dig cigaretter då du saknar några kronor.
Jag förstår att jag inte gör det lättare för dig när jag inte alls är medgörlig och kan bjuda på de där sista fyra kronorna. Det rör sig trots allt om bara fyra kronor. Det är väl ändå någonting jag kan bjuda på?-det är trots allt ingenting, och du kan trots allt komma förbi senare med de där kronorna om det ska vara så illa.
Jag förstår att ingenting går din väg.
Jag förstår att jag gör saker och ting svårare när jag nekar dig nikotin -- just det du behöver mest av allt en morgon som denna. 
Och jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
På min arbetsplats.
 
Det är mycket jag förstår, men nu vill jag att du förstår.
Jag gör bara mitt jobb, och precis som vem som helst har jag mina arbetsuppgifter som jag behöver göra. 
Detta på samma sätt som jag har riktlinjer jag behöver följa.
Mellan varven är det inte ens riktlinjer det rör sig om, utan faktiska lagar. Det är inte av elakhet jag nekar dig att köpa Triss-lotter som du kan skrapa tillsammans med ditt/dina barn. Det är inte av elakhet jag nekar er det nöje du en gång hade med dina föräldrar. Jag nekar dig detta köp för att lagen säger att det är det jag ska göra. 
Att jag nekar ett sådant köp gör mig inte löjlig.
Det finns dock inget i lagen som hindrar mig från att bjuda på de där sista kronorna (inte vad jag vet om, i alla fall). Men jag måste få ihop en kassa som stämmer när jag ska sluta mitt arbetspass. Fyra kronor är inte mycket i "det verkliga livet", men det blir mycket på arbetsplatsen. Du må säga att du kommer dyka upp igen, men det finns ingenting som tyder på det. Kan du lova att du kommer dyka upp innan jag slutat? Kan du lova att dyka upp överhuvudtaget? Du må vara ärlig, men hur kan jag veta att du inte är glömsk eller att du kommer bli stressad under dagen?
 
Jag gör vad jag kan för att hålla god ton. 
Jag vet inte hur mycket du märker av detta, men en del av mig tycker synd om dig. Jag är inte beroende av nikotin, men jag är beroende av koffein, och jag försöker sätta mig i din sits; tänk om det varit jag som stått på din sida av kassan med för lite pengar till kaffe. 
Vem vet, du kanske märker detta. Vem vet, det kanske handlar om att du inte vill lämna butiken tomhänt. 
I vilket fall som helst bestämmer du dig för att köpa någonting litet.
Jag frågar om du vill ha kvittot efter att du har betalat. 
Du tittar på mig och snäser "Nej, vad ska jag med det till?!"
I det här läget vill jag återigen påminna dig om att jag bara vill sköta mitt jobb, och att jag faktiskt måste fråga om du vill ha kvittot. Även om du skulle vara stamkund, och även om jag vet om att du inte vill ha kvittot, måste jag fråga dig om du vill få med det. Jag vill inte vara den som ser till att personerna jag jobbar för åker på en bot på flera tusen kronor. Det må låta överdrivet, men den risken finns faktiskt, och när det kommer till kritan är det faktiskt någonting bra då det är en försäkran för dig om att köpet gått rätt till. Att köpet inte är svart.
Men jag slänger kvittot i tystnad för att inte riskera att starta något bråk.
 
Stunder som dessa är allt annat än roliga.
I början. Men det dröjer inte länge förrän man blir van och därefter hårdhudad.
Det tar inte lång tid innan man slutar ta åt sig när man får höra att man inte kan sitt jobb. Inte bara för att det är något man får höra så många gånger om, men också för att man får ta emot så mycket mer än bara det.
Att jag skulle vara dålig på mitt jobb för att jag inte alltid låter kunden ha rätt är en normal dag på jobbet. Många gånger räknas det som en av de bättre dagarna, faktiskt. 
Vill du veta hur en dålig dag kan se ut för min del?
 
Att ha kunder som kallar en löjlig är någonting man viftar bort.
Att ha kunder som kunder som säger att man måste lära sig sitt eget jobb även efter något/några år är ingenting som längre får mig att tänka till då jag vet att jag är bra på det jag gör. Hur kan jag vara så säker på det? För att jag har mina chefers och kollegors förtroende; för att jag har kollegor som arbetat längre än mig som inte är rädda för att ringa och fråga om hjälp med ett och annat. Och för att stamkunders anstikten spricker upp så fort jag kommer tillbaka från semestern. 
Jag är inte en otrevlig person mot kunder.
Det krävs mycket för att jag ska bli arg och köra ut någon. Mer än en gång har det krävts sexistiska kommentarer. 
Mer än en gång har berusade medelålders män tittat på mina tatueringar och min läppiercing och genast antagit att jag är kinky. De har, mer än en gång, varit väldigt öppna med det och sagt att jag är tråkig som inte vill ha sex med dem.
 
Mer än en gång har kunder antagit att jag är korkad.
Det är någonting som sårat mig lika mycket som de sexistiska kommentarerna gjort mig illa till mods. 
Detta är någonting jag har pratat med kollegor om för att få stöd, och vi har kommit fram till samma sak. 
Bara för att man har ett lågavlönat jobb som "vem som helst" kan få antas man vara korkad. Inte minst om man inte har detta jobb vid sidan av studier. 
Mitt lågavlönade jobb är "allt" jag har. 
Jag har ingen examen att visa upp.
Jag har ingen skola att åka till.
Det enda jag har att luta mig tillbaka mot är min gymnasieutbildning. 
Och om du måste veta gick jag ut skolan med ett snitt på 18,1 (av 20). Detta lyckades jag med trots att jag gick in i väggen under sista året. Jag pressade mig själv så pass hårt redan då att jag inte klarar av att plugga vidare. Jag försökte mer än en gång, men efter tre grundkurser på universitetet gav jag upp. Dels för att jag inte fastnade för något, men också för att jag stängde av under tentaveckorna. Många gånger åt jag ingenting om dagarna för att jag helt enkelt inte hade något sug. 
Du kanske också vill veta att jag läser en hel del. Just nu läser jag "Anna Karenina". Jag kunde hitta den på svenska när jag skulle beställa boken, så det fick bli på engelska. Det är förvånansvärt lätt att läsa den, men samtidigt har jag läst Shakespeare på engelska sedan jag var 17 år. Böcker på engelska började jag läsa när jag var 11. Det var även då jag började läsa kortare texter antingen upp och ner eller spegelvänt bara för att kunna utmana mig själv.
Jag är inte bara "booksmart", som man säger, passande nog, på engelska. Jag kan vara, om jag får säga det själv, insiktsfull mellan varven. Jag har äldre kompisar som beundrar mig för det jag säger. De är inte heller rädda för att be mig om råd och ofta glömmer de bort att jag faktiskt är yngre än dem. 
 
Så nej, korkad är jag inte, men det är det jag många gånger antas vara.
Det på samma sätt som jag antas vara en "jävla fitta" när jag nekar, vad jag misstänker är, minderåriga cigaretter. 
Eller på samma sätt jag antas vara kinky då jag har en piercad läpp.
Eller på samma sätt som jag antas måste hålla en god ton när jag blir utskälld av dig som kund när du känner att jag gör dig orätt genom att inte låta dig ha rätt. "Kunden har alltid rätt", eller hur?
 
Men nej, många gånger har kunden fel.
Även du.
 
Ja, jag förstår att du har en dålig dag.
Men jag vill också att du ska förstå att du riskerar att ge mig en dålig start på en dag som inte kan garantera mig någonting gott. 
Jag förstår att det blir mycket för dig när allt som kan gå fel går fel. 
Men jag vill också att du ska förstå att saker och ting går fel för mig också. Det är inte bara du som kund som drabbas när kortterminalen bestämmer sig för att strejka, och i det läget finns det lika lite för mig att göra som för dig; i det läget hjälper det inte att sucka och att be mig att skynda mig.
Jag förstår att det till sist blir för mycket för dig.
Jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Men jag vill också att du ska förstå att jag befinner mig på min arbetsplats vid, enligt schemat, rätt tidpunkt.
Jag förstår att du vill ha rätt och att du vill att jag ska sköta mitt jobb som butiksbiträde.
Men jag vill också att du ska förstå att det är just det jag gör. 
Jag förstår att du är stressad över att bli försenad till ditt jobb och att du riskerar att missa ett viktigt möte.
Jag förstår att du har ett bredare ansvarsområde än vad jag har -- kanske rent utav vad jag någonsin kommer få -- och att mycket står på spel. Jag förstår att du har ett viktigare jobb än vad jag har.
Men jag vill också att du ska förstå att jag blir påmind om detta varje dag av andra personer.
Jag förstår att det krävts mycket slit från din sida för att komma så långt som du kommit.
Men jag vill också att du ska förstå att det krävts en hel del slit från min sida också även om jag inte hamnade där jag ville hamna.
Jag förstår att inte vem som helst kan ha det jobb du har.
Men jag vill också att du ska förstå att inte vem som helst hanterar mitt jobb heller då det, till mesta del, består av att hantera otrevliga personer utan att låta kommentarer krypa under skinnet.
Det innefattar även kunder som dig. 
 
Och som jag skrev tidigare:
Vi är alla människor -- varken mer eller mindre.
Och man orkar bara med så mycket.
 
Jag orkar bara med så mycket...

Någonting att vara tacksam över?

Det är många som fått för sig att man ger mig en komplimang genom att kalla mig söt, snygg eller rent utav sexig. 
Å ena sidan är det inte svårt att förstå varför -- det är inga direkt elaka/dåliga kommentarer, och om det är en bra kommentar måste det väl ändå vara en komplimang?
Det är just det sista som gör mig smått...fundersam, skulle man kunna kalla det. Det handlar inte bara om att man ser det som en komplimnag, det handlar också om att jag förväntas vara tacksam över att höra det. Vad det beror på har jag ingen som helst aning om; beror det på att jag ska vara tacksam över att någon ser mig på det sättet överhuvudtaget?-att jag är så oattraktiv att jag ska vara glad över att någon ser bra drag hos mig?-eller beror det på att jag le, tacka och bocka för att det är det "rätta" att göra i sociala sammanhang? 
 
Jag vet med mig själv att jag ser rätt alldaglig ut i andras ögon. Jag själv ser mig som snygg, men det handlar mer om att jag accepterat mig själv. Jag vet med mig att jag kan göra precis vad jag vill med mitt utseende och ändå vara varken mer eller mindre attraktiv än vad jag redan är. Det handlar mer om att jag bär upp det jag har istället för att korrigera för att bli någon jag inte kommer kunna känna igen. 
När jag säger att jag tycker att jag ser bra ut handlar det inte om att jag tror att jag kan få vem som helst, för det vet jag att jag inte kan. Att andra ser mig som alldaglig är inget jag har emot, för att vara helt ärlig, för jag vet med mig att det finns mer som ligger under ytan.
Det är så det sett ut för mig under min uppväxt. Det är bara det att jag önskade att saker och ting var annorlunda när jag växte upp. Jag var tvungen att närma  mig 19 innan jag accepterade mig själv. Innan dolde jag min kropp så gott det gick för det var det jag tidigare blivit "ombedd" att göra. När jag växte upp fick jag höra att jag uppenbarligen var överviktig -- att det var någonting man kunde se på en gång -- och att jag behövde gå ner i vikt. Att få höra sådant när man befinner sig mitt under puberteten och har ett BMI på 22 (gränsen för övervikt är 25) stärker inte direkt självkänslan. När jag väl fick höra att jag var söt kunde jag gå runt med ett leende i flera dagar för att jag tänkte att det kanske var sant, trots allt. Det var också så man lätt kunde utnyttja mig. Det är lätt att styra en osäker 14-åring som får ta emot så pass många pikar att en liten positiv kommentar känns som en gåva. 
 
Detta är något jag inte förväntar mig att någon ska lista ut om mig, men det är det som gör att jag känner ett obehag när någon säger att jag är, exempelvis, söt. Jag kan inte låta bli att undra vilken baktanke som ligger och gror. 
Men mer än så kan jag inte se detta som en komplimang då jag, som jag redan skrivit, har mer än ett ansikte att erbjuda. Utseendet är det första man ser, registrerar och mer-ofta-än-sällan bedömer. Det är den första informationen man får, och den spontana "reaktionen" är en sak. Men det jag pratar om (eller snarare försöker prata om) sträcker sig längre än så. Om det är någonting jag upplevt är att allt kommer tillbaka till utseendet. 
När jag växte upp var jag inte tillräcklig för att jag inte hade rätt utseende. 
Jag har fortfarande inte rätt utseende, men jag bär upp det på ett annat sätt och tar inte åt mig kommentarer på samma sätt längre. Men visst händer det att jag får "tips" på hur jag ska klä mig. Nej, det handlar inte om råd ("Det här skulle passa dig"), det handlar om att jag borde byta stil och visa upp mina kurvor på ett mer uppenbart sätt. För hur annars ska jag locka till mig killar?
Jag har även fått "tips" på hur jag ska göra för att se finare ut -- för att bli fin att titta på, var den mer exakta formuleringen. 
 
Visserligen är dessa exempel de mer "extrema", och det är de dåliga. Jag har fått ta emot en del "bra" kommentarer, men det rör sig ändå om samma princip, att det återkommer till utseendet. Där det tillkommer kritik ska jag ta till mig den, och där det tillkommer beröm ska jag vara tacksam.
Det jag blir mest kritiserad för är mitt utseende. 
Det jag ska vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
Det finns mycket hos mig som person att kritisera. Jag kan förstå om man vill akta sig för det i risk att såra mig, men kritik över utseende kan såra det också. 
Det finns även mycket hos mig som person att berömma, men ändå ska jag vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
 
Jag vet att jag babblat på rätt bra nu, men jag är snart framme vid min poäng -- jag lovar.
 
Jag har pratat med vissa av mina tjejkompisar, och de har upplevt liknanade; Att vad som än händer går det tillbaka till utseendet, och det sträcker sig mer än till "den spontana reaktionen". En kollega till mig känner igen sig i mycket av det jag sagt, och hon känner likadant som mig -- att det finns mer hos oss än bara utseendet, och ändå är det just det man blir förminskad till.
Vi pratade om att man inte är tillräcklig om man inte ser bra ut.
Samtidigt blir man inte sedd för sin person om man råkar ha ett bra utseende.
Man förväntas vara mer tacksam om man får höra att man är söt än om man får höra att man är smart. 
Just det sistnämnda ser jag som ett problem, för att vara helt ärlig.
 
Jag ser mig själv som smart, ambitiös, många gånger livlig, åsiktsstark, kanske rent utav intressant. Om inte annat är min personlighet mer intressant än mitt utseende, men ändå är det mitt utseende som man fastnat för oavsett vad man tycker om det.
Av allt att berömma mig för, väljer många mitt utseende snarare än min personlighet.
Av allt att kritisera mig för väljer många mitt utseende istället för karaktärsdrag.
När detta sträcker sig längre än en spontan reaktion blir det allt man ser -- ett utseende.
 
Jag förväntar inte att man ska veta på förhand att jag känner ett obehag när man ger mig en komplimang för mitt utseende, men det var ändå någonting jag kände att jag ville förklara. Jag förväntar mig inte heller att man ska försöka se min person innan eller samtidigt som man sett mitt utseende för första gången. Men det jag förväntar mig är att man håller ögonen öppna och kan finna fler bra/dåliga saker hos mig än bara mitt ansikte efter en viss tid. 
Jag förväntar mig, att man efter en viss tid, börjar se mig för den jag är istället för enbart det ansikte jag har.
Om det är någonting jag inte tänker tillåta, är det att jag förminskas till just det -- ett ansikte.
 

Det som satte igång allt detta för mig är allt jag varit med om den senaste tiden på jobbet.
När man har det jobb jag har stöter man på en hel del stamkunder. Med tiden börjar man känna igen varandra, och med tiden börjar man prata med varandra. 
Med tiden börjar vissa stöta på en, och det är främst dessa som tenderar att se en bara för utseendet och även för en illusion snarare än ens personlighet oavsett hur många gånger man stannat upp och snackat.
En av dessa killar sade till mig att en tjej förtjänar alla komplimanger hon kan få, men allt han kunde beskriva mig som var söt. 
En annan kan säga att han saknat mig om jag varit ledig ett par dagar, men allt han kan säga om mig är att jag är söt och/eller snygg. 
Jag har via omvägar fått reda på att en tredje, en som tidigare försökt stöta på en f.d. kollega utan framgång, kille tycker att jag är snygg och vill ligga med mig. Även han är en av stamkunderna. 
Alla har försökt närma mig på ett eller annat sätt, men det är bara de första två som inte gått lika hårt fram. Men någonting alla tre har gemensamt är att de inte vill ha mig som person utan mig som illusion. Mitt utseende och mitt "ansikte utåt" som jag visar på jobbet. Jag påstår inte att det inte är en del av mig, den glada och trevliga tjejen, men det finns mer än bara det som man inte ser. Mina sidor är inget jag döljer. Ser man inte mig är det för att man gör det valet.
 
Och detta är någonting jag fått höra att jag ska vara tacksam över.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är söt.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är snygg.
Jag ska vara tacksam över att någon vill ligga med mig. 
Tydligen.
 
Jag inser att detta kommer låta snorkigt, men jag känner att om man inte kan se mig för mig -- eller snarare, om man väljer att inte se mig för mig -- har man inte heller gjort sig förtjänt av mig. 
Marilyn Monroe sade en gång att om man inte kan hantera hennes värsta förtjänar man inte hennes bästa.
Jag håller med henne och utökar det; Om man vägrar se mig, förtjänar man inte mig. Om man bara vill se mig för en illusion, är det illusionen man får hålla sig till, för uppenbarligen är verkligheten inget för dem.
 
Jag förväntas vara tacksam när någon kallar mig söt, men jag känner att jag vill spara min tacksamhet åt någon som faktiskt lagt ner någon form av energi för att lära känna (till) någon av mina sidor. Det är trots allt dessa som förtjänar det, eller hur?
 


Den senaste månaden

 
 
Å ena sidan känner jag knappt igen mig nuförtiden. Å andra sidan är jag mer mig själv än tidigare.
För att förklara lite närmre; Jag är klantigare än någonsin. Jag har alltid varit klumpig, men inte på det här sättet. På den fronten är jag så mycket mig själv att jag inte längre känner mig som mig själv. Det känns som att jag är en sorglig karaktär från någon dålig komediserie.
 
Men det är mer än så, vilket skrämmer mig något.
Inte bara har jag glömt bort att jag tagit mig ann ett par pass på jobbet, det är sådant jag missat. Det har gått bra i slutändan, men inte bara är det olikt mig att glömma bort sådant -- det är allt annat än likt mig att missa sådant. Där jag tidigare glömt bort något har det åtminstone ringt en klocka i efterhand, men inte den här gången.
 
Det är faktiskt så det sett ut den här månaden.
Så fort jag gjort någonting jag kan känna mig stolt över klantar jag till det, och inte lite heller.
Dels handlar det om jobbet, men det handlar om...tja, allt annat också, för den delen. Inte minst teckningen jag påbörjade. Den dag jag kände att jag skulle kunna få till någonting av det var också den dag jag spillde ut den enda kopp kaffe jag hade kvar i kaffekannan (vilket skulle ha blivit morgonens första kopp). Inte bara drabbade det teckningen, men även telefonen och datorn. Som tur var klarade de två sistnämnda sig, men visst blir man lite modfälld.
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med detta, för att vara helt ärlig.
 

Alla dessa skönhetstips

Om man intresserar sig för smink, hud- och hårvård och dylikt, är det en sak.
Det har man all rätt att vara, men om det är någonting jag fortfarande har svårt för så är det just skönhetstips. Jag kan inte tala för killar, men jag kan säga att man har alltför många saker att tänka på som tjej.
Och många gånger är det just det det kommer tillbaka till; utseendet.
Det är någonting jag tagit upp tidigare -- att det inte spelar någon roll att jag är ambitiös av mig som person, eller att jag bryr mig om andra då jag ändå inte är tillräckligt söt. Det är någonting jag accepterat, men det betyder inte att det inte känns när det kommer på tal. Oavsett om man tycker om mitt utseende eller inte är jag trött på att bli sedd för det. Utseende är det första man lägger märke till hos en person, men därefter gör man ett val att försöka se personen. Är det verkligen någonting man gör när man hellre tipsar mig om hur jag på bästa sätt ska sminka mig istället för att rekommendera böcker? Ja, jag är väl medveten om att inte alla gillar att läsa, men samtidigt är det någonting man lär sig väldigt snabbt om mig; Om man valde att försöka se mig som den jag är istället för den jag "borde" vara skulle det inte dröja länge innan man insåg att jag föredrar att läsa framför att sminka mig. Har jag inte läst på en vecka är det något som inte stämmer på samma sätt som man vet att något inte stämmer om jag sminkar mig två gånger inom loppet av samma vecka. 
 
Vad jag snabbt tröttnar på när man ger mig alla dessa skönhetstips är inte bara att det får mig att bli illa till mods. 
Att få höra att man borde sminka sig för att se finare ut kan smälla till min självkänsla. Tänk er själva att flera gånger få känna att man är otillräcklig bara p.g.a. sitt utseende. Mer än så, tänk att flera gånger känna att andra försöker säga att man kommer få det så mycket bättre bara man gör sig lite finare. På vilka sätt skulle det vara bättre? Bara för att man ser lite finare ut betyder det inte att alla ens problem försvinner. Man har fortfarande sin vardag att ta itu med. Ens laster som påverkat en försvinner inte heller med ett svep. Det som kan hända är att man får lite fler blickar på sig, och vad hjälper det på en skala? Vad hjälper det när man blir sedd för en fasad mer för sin person?
Det jag blir mest irriterad över är att... I mitt fall har vissa en sådan klar bild av hur jag skulle kunna se ut -- av hur jag borde se ut. Och tydligen borde jag sminka mig oftare, jag borde klippa och färga håret (mer än så har jag fått höra att jag borde strunta i att donera håret -- vilket jag hoppas kunna göra om bara några månader -- och att jag överdrivit det hela och att jag därför borde sluta upp med det), att jag borde noppa ögonbrynen, att jag borde ha andra typer av kläder på mig då jag hållt mig till samma stil i så många år...
För det första är det inte en bild av mig de har. Börjar man se mig för den jag borde vara istället för den jag är har man problem, om ni frågar mig. För det här sträcker sig längre än "Den där skjortan är så osmickrande på dig, testa den här istället". Vill man ändra på min stil, och om man är så pass tydlig med det som vissa har varit, då har man verkligen problem med hur jag ser ut. Det är i det läget som en del av mig bara vill säga "Om du har sådana problem med mig behöver du inte titta på mig". 
 
Nu kom jag, som vanligt, av mig.
Det jag funderar mer på är vad alla dessa skönhetstips är till för; Är de till för att tipsa personer hur man på bästa sätt kan lyfta fram sina bästa drag så att man kan känna av en växande självkänsla, eller är de helt enkelt tips på hur man ska göra sig finare för omgivningen, så att dessa kan få sig en fin utsikt mellan varven?
 

En bra start på dagen

 
Gårdagens frukost bestående av amerikanska pannkakor, kaffe, juice och mackor.
 
Jag måste säga att jag börjar gilla det här med frukost nu, till skillnad från tidigare.
Men det beror också på om man pratar om mina lediga dagar eller inte, eller mer bestämt morgnar.
När man ska upp och jobba tidigt hinner man inte ta sin tid. Om inte annat vet jag med mig själv att jag vägrar gå upp halv fem på morgonen för att kunna få en lugn start på dagen när jag kan gå upp 1½ timme senare. 
 
De lugna morgnarna kommer så fort jag blir ledig.
Då kan det ta några timmar innan jag får i mig frukost, men det känns skönt. Jag har svårt att äta det första jag gör när jag kliver upp. Det gör mig smått illamående, men när jag tar min tid hinner jag bygga upp en hunger. Den där tiden det tar innan jag blir hungrig gör det också möjligt för mig att verkligen göra någonting av det hela. Det handlar främst om amerikanska pannkakor och äggröra, men det kan även röra sig om scones. 
Jag hinner sätta på kaffet och kan njuta av det utan att bränna sönder munnen.
Egengjord varm choklad är inte heller helt fel på vintrarna.
Det var visserligen ett tag sedan jag åt rostat bröd, men det är skönt att kunna stanna upp och bara lukta. Doften av nyrostat bröd är bra härlig, och ännu bättre blir det när man inte behöver rusha -- när man inte behöver stressa förbi hela morgonen för att hinna komma till jobbet.
 

Ingen sida är bättre

Just på Facebook vet jag med mig att jag sett mycket om både vänster- och högerextremismen. 
Vad som är smått oroväckande är att många ställer sig på de vänsterextremas sida. 
Missförstå mig inte; Jag är stolt över att de jag känner ställer sig mot högerextremismen -- mot rasismen, mot nazismen -- men jag ser inte hur det ena skulle vara bättre än det andra. Inte minst när båda sidor använder sig av våld, och det är väl det som varit "det stora" sedan vänsterextremister blivit dömda till fängelse för det som hände i Kärrtorp förra året.
 
Jag tror verkligen att vi lever i en tid där våld förskönas om det kommer från "rätt" håll. 
Jag vet att jag tänkte i de banorna när jag var yngre. Det finns något heroiskt i att använda sig av våld för de svaga, eller hur?
När högerextrema använder sig av våld för att, enligt dem, på bästa sätt driva ut "fel" personer är det dåligt.
När vänsterextrema använder sig av våld för att driva bort de högerextrema som attackerar personer som redan befinner sig i utsatt läge är det bra. 
Det är just det jag inte kan hålla med om, till skillnad från mitt 16-åriga jag. Våld är våld oavsett från vilket håll det kommer från. 
Man försöker påstå att våld ibland är den enda lösningen, och till viss del kan jag hålla med. Jag kan inte tänka mig att jag skulle resonera med en våldtäktsman som attackerar mig; Jag tror knappast att jag skulle be honom lugna sig, dra några djupa andetag och låta honom tänka på konsekvenserna och fråga "Har det slagit dig att jag kan ha gonorré?".
Jag tror inte på våld, men jag tror på försvar. Det finns en skillnad där, även om man själv inte tror det. 
Om man ser någon bli slagen kan man ringa polisen.
Man kan hojta till för att låta dem veta att de har blivit sedda.
Man kan, om man är dumstridig nog, försöka skilja personerna åt (inget att rekommendera i första taget då man själv riskerar att bli slagen) och i värsta fall kan man använda det våld som krävs för att få bort personen, men då ska det vara proportioneligt. Att i det läget dra fram en kniv är inget jag kan säga att jag står för, oavsett vad man har för avsikter.
 
Många verkar tro att man inte kommer komma någon vart utan våld, men det är inte sant.
Jag kan däremot se hur man skulle kunna tro det. Segregationerna i förorterna runt om i Stockholm uppmärksammades (minst sagt!) förra året i samband med alla bränder. 
Hade människorna tagit till fredliga medel hade personerna inte uppmärksammats.
Men det var just det som blev problemet. I samband med bränderna började man lägga märke till personerna, men inte problemet. Politiker pratade om ungdomar som inte kunde respektera svensk lag snarare än att erkänna segregationen. 
En månad senare satt folk runt om i Stockholm inte längre fastklistrade framför TV:n och följde utvecklingen. Det hade blivit "gamla nyheter". 
 
Vad bidrog våldet till? Ingenting.
Precis som man anser att fredliga medel skulle ha gjort.
Den främsta skillnaden är väl att våldet orsakade skada på ett sätt som fredliga demonstrationer inte skulle ha gjort.
 
Det var det som var det stora bakslaget i Kärrtorp. Den fredliga demonstrationen blev inte vidare fredlig, vilket berodde på både...tja, alla sidor.
Högerextrema som gick till attack.
Vänsterextrema som svarade på våldet.
Att polisen var underbemannad var även det bra konstigt, om ni frågar mig, då man vet med sig mycket väl vilka reaktioner dessa demonstrationer väcker (väcker, inte "kan väcka"!)
 
Det finns en förskönande bild av vänsterextrema -- en romantiserande, herotisk bild -- som skrämmer mig lite smått. I alla fall när det kommer till våldshandlingarna. Ingen sida är bättre än den andra när det kommer till våld. Vilka personer som än blir skadade, blir personer skadade. Oavsett vad personen står för måste man på något sätt komma ihåg att denne är någons vän, pojkvän, flickvän, man, fru, bror, syster, dotter, son och/eller kanske rent utav förälder. 
 
Jag tänker dock erkänna att jag tar bredare avstånd från högerextrema än vänsterextrema.
Om dessa två är fredliga är chansen större att jag håller med den vänsterextrema.
Men jag tar lika stort avstånd från våldet som "kampen om att försvenska Sverige".
 
Som fotnot kan jag även tillägga att jag tycker att det var bra att de vänsterextrema som gick till attack i Kärrtorp fick det straff de fick då de använde sig av kniv. Men i många avseenden känner jag också att de högerextremister som var inblandade kom lindrigt undan (bortsett från den som blev knivhuggen)
 

Vad hände med studietekniken?

Det känns som att det är det jag håller på med just nu; plugga.
Det märks tydligt att jag har tappat mycket av min studieteknik som jag hade under skoltiden, men det gör inte så mycket av två skäl:1) Jag har inget prov/ingen tenta att stressa inför och det handlar mer om att ta ställning snarare än att mata in information till den grad där man känner att pizza inte vore en helt dålig idé (jag gillar inte pizza, om den inte är hemlagad -- det är någonting jag tröttnat på) och 2) Min tidigare studieteknik var att stressa sönder mig själv. Nu när jag inte har någon stress, har jag inte heller någon teknik. 
Det känns rätt bra, för att vara helt ärlig.
 
Jag håller på att läsa mig in på Europaparlamentsvalet.
Säg vad ni vill, men jag tycker att det är viktigt att rösta. Dels för att man får chansen att tycka till, dels för att jag tycker att det är viktigt att man tar ställning i det man är del av (inte alla är glada över att Sverige är del av EU, men det är så det är, och då kan man lika gärna ta ställning), men främst för att vi ändå har en rösträtt. Det är allt annat än givet runt om i världen, framför allt om man är kvinna. Är man berättigad till rösträtt ser jag ingen anledning till varför man inte ska utnyttja den. Jag själv vill gärna ta chansen att vara med och ta ställning oavsett om det gör skillnad eller inte, så jag sitter och läser på, men jag tycker att man kan rösta blankt om man inte vill rösta överhuvudtaget. Det i sig blir ett ställningstagande i sig; "Jag bryr mig inte". 
Jag vill hellre se att man tar bredare ställning än så, men det är bättre att rösta blankt än att strunta i det helt och hållet. 
 
*  *  *
Nej, nu blir det att återgå till att läsa på lite.
Jag håller allt annat än med vissa av partierna, men det kan vara bra att läsa på lite om dessa också. 
 
Det är vad jag tycker, men av någon anledning kan jag inte sluta tänka på att Gisele Bündchen håller på att förstöra Blondies "Heart of Glass" för mig...

Ljuva vår?

 
 
Jag vet inte om jag ska vara glad över att jag kom ut i det här fina vädret, och att jag tog en snabb tur i skogen med kameran för första gången på snart ett år, eller om jag ska vara förbannad på mig själv som gjorde det. 
Jag vill verkligen gilla våren, och jag gör mitt bästa, men när pollensäsongen får fart är det svårt att inte vilja hålla sig inne och gräva ner sig i sängen tills allt är över.
 

Den ofelbara fasaden

 
 
Vi människor är mycket för perfektion och försköningar, eller hur?
Inte minst när det gäller den yttre fasaden. 
Det är någonting man lägger märke till på sociala medier. Oavsett om det handlar om bilder, statusuppdateringar eller rent utav blogginlägg ser man i regel till att det är en ofelbar fasad som visas. Man målar upp det liv man själv vill ha -- där allt är perfekt -- eller ett liv som andra ska avundas. 
Jag tror att många är mer än nöjda med sin tillvaro, och jag vet att de allra flesta inte vill skriva om sina privatliv på sociala medier (vilket faktiskt är rätt sätt att tänka) och man vill ogärna ta upp alla bråk. 
 
Jag säger inte att det är någonting man ska göra, men det kanske är dags att man börjar se saker för vad de är. Även om man är nöjd med sin tillvaro är den inte perfekt. Det finns alltid något som inte tillhör den perfekta ytan. Man behöver inte peka ut alla "felaktigheter", eller någon, om man vill det, men jag tycker inte heller att man ska måla över dem, så att säga.
För att vara helt ärlig tycker jag inte att man ska berätta någonting alls i det läget. Vad är det för mening att berätta för "världen" om sitt perfekta liv när man inte har ett? 
 
Å andra sidan är det väl så det alltid varit, eller hur?
Det är bara det att man blir mer varse om det i takt med att man använder sig av sociala medier i allt större grad. Visserligen tillhör jag den sista generationen som kommer ihåg tiden där man pratade med varandra och umgicks med varandra istället för att vara fastklistrad vid telefonen, så jag har lite mer att jämföra med, men att alltid visa upp en perfekt fasad har alltid varit det främsta "uppdraget" då man varit mer orolig över vad andra ska tycka om en mer än någonting annat. Det är trots allt andra som ska acceptera en, eller hur? Att man ska acceptera sig själv är inte på tal om -- man ska accepteras av andra, till att börja med.
På något sätt är det viktigare att man målar upp en perfekt bild som andra kan/ska beskåda och avundas än att man själv ska göra det.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med allt detta; jag sitter främst och spånar, men att måla upp en perfekt fasad är någonting man tidigt lär sig att göra -- att man ska göra.
Det roliga är att man gör det för att inte riskera att bli kritiserad, men det är just det man till sist blir då man på något sätt blundar för sin egen verklighet. Det är en sak att se det positiva med ens egen tillvaro, det är en annan att förneka det negativa. 
 
Det är det jag vill ha sagt med bilden.
Jag tog den ett litet tag efter att jag vaknat bara för att visa att inte ens tjejer ser bra ut på mornarna. Oavsett vad reklamer och tv-serier/filmer visar, vaknar tjejer upp antingen osminkade eller med gårdagens smink utsmetad över halva ansiktet. Tjejer vaknar inte upp med stylat hår som faller i perfekta vågor. Det är många gånger trassligt, spretigt och större än ens eget hus. 
När man är morgontrött ser man allt annat än storögd ut och man är allt annat än glad om man tvingas till att gå upp tidigt på morgonen. 
 
Så där har ni en bild på mig när jag är hyfsat nyvaken, med svullna, osminkade ögon, trassligt hår och iförd ett slitet linne.
Och tänk också på att jag varit vaken ett tag innan bilden togs. Det var trots allt jag själv som tog den. Jag var uppe en liten stund, hämtade telefonen, lade mig ner i sängen igen och kollade igenom mina mail. Så även jag drog till med några försköningar, vilket jag inte är rädd för att medge.
 
Jag bryr mig inte om den perfekta ytan.
Jag har helt enkelt varken ork eller lust till att låtsas att mitt liv är något det inte är, och att jag är någon jag inte är. 
 

Den stora flickan

Redan strax efter nyår såg jag en hel drös med statusuppdateringar på Facebook där främst tjejer "taggar inför Beach 2014" och sådant börjar komma igen. 
Alltför många tjejer gör mer eller mindre allt de kan för att bli smala och snygga till sommaren, och någonting hemskt i det är att de är smala redan från början. Jag pratar inte om tjejer som är trådsmala, utan om tjejer som är smala -- som är normalbyggda. Jag pratar inte om tjejer som kan riskera att hamna på sjukhus om de blir smalare, utan jag pratar om de tjejer som "har råd att bli smalare". 
Varför använder jag mig av den frasen?
För att det är så vissa ser på mig -- att jag kan bli smalare. Visst, det ligger någonting i det. Jag kan bli smalare utan att riskera min hälsa, men det är inget jag behöver. Detsamma gäller dessa tjejer. De behöver inte gå ner i vikt, men ändå verkar många av dem känna just ett sådant behov -- att bara för att man kan bli smalare måste man bli smalare. Det handlar inte om att bli "för smal", men det handlar om att befinna sig på gränsen. 
 
Jag skäms lite över att erkänna att det först är nu när jag befinner mig där som jag tänker på det.
När man pratar om tjejer och skönhetsidealen talar man ofta om de tjejer som befinner sig på varsin sida, om man ska uttrycka sig så. Man talar ofta om tjejer som är större och som inte ska gå ner i vikt om det inte är nödvändigt för hälsan, eller om tjejer som är så pass smala att de måste gå upp i vikt för att inte riskera att falla ihop. Det finns vissa som tar en titt på de större tjejerna och anser att de försöker införa ett ohälsosamt skönhetsideal där det är okej att vara överviktig på samma sätt som vissa tar en blick på de smala tjejerna och anser att de är benrangel som skulle se bättre ut om de hade lite mer kött på benen. 
Först vill jag bara understryka att en kvinnas storlek inte har någonting med hennes skönhet att göra. Bara för att man är lite större/rundare betyder det inte att man är "ett fetto" och bara för att man är smal betyder det inte att man är "ett benrangel". Även detta talar man mycket om, men hur är det med tjejerna som faller däremellan? När "vi" tränar tänker de flesta att det är hälsosamt då "vi" gör det för att stärka fysiken. Ja, många gör det, det tänker jag inte förneka, men när man ser dessa typer av tjejer lägga upp "före"- och "efter"-bilder för att därigenom visa att de snart är redo för Beach 2014... Hur kan det handla om hälsan om man tränar för att bli smal och snygg? Hur kan det handla om hälsan när man pressar sig själv till att förlora vikt man inte behöver förlora bara för att man har råd med det?
 
Jag har ett BMI på 22, vilket är normalvikt. Utöver det är jag rätt stark av mig (ni ska se mig när jag tar emot varor på jobbet -- en av mina kollegor kallar mig Hulken), och muskler väger mer än fett. Helt "fettlös" är jag inte, men det är inget jag lägger större energi åt att tänka på. Men ändå har jag fått det påpekat att jag kan gå ner mer i vikt och jag har beskrivits som "en stor tjej". Jag vet inte hur man har tänkt där, när man slängt ur sig den kommentaren, men ibland känns det som att man kan säga att jag kan gå ner mer i vikt för att jag har råd med det, och det är okej att påpeka det då jag är för smal för att ta åt mig -- för att jag inte är tillräckligt stor för att kunna känna mig kränkt eller illa till mods. 
 
Allt detta...
Att tjejer som redan är smala tränar för att bli smala inför Beach 2014, och som i viss skala uppmuntras till det, att tjejer som har råd med att gå ner i vikt kan göra det av den enkla anledningen att de inte förlorar något på att gå ner i vikt annat än vikten i sig och min egna erfarenhet av att bli kallad "stor"...
Är det bara jag som uppfattar det hela som att man inte kan vara smal förrän man inte längre har råd att förlora kilon? Att om man har råd med detta kan man inte ses som smal och att man ständigt måste uppnå det? 
Man är trots allt inte tillräckligt smal för att ses som "smal och snygg", och man är inte tillräckligt stor för att ses som "kurvig och sexig". Att gå ner i vikt är det enda alternativet som finns då man inte kan gå upp i vikt utan att måla upp ett skönhetsideal där man hyllar övervikt. 
Nu kom jag av mig något, men man pratar om ofta om kvinnors storlek, men var går gränsen för vad som är stort egentligen?
 
Det kanske bara är jag som tänker på det här viset, men...
Att befinna sig i något av dessa spektrum -- att vara antingen "för stor" eller "för smal" -- har många nackdelar då man blir en lätt måltavla för glåpord. Å andra sidan befinner man sig också där man kan förvänta sig ett stort stöd. Just det sistnämnda behövs det dock lite (!) mer av, men när man befinner sig i mellanläget kan man nästan inte vänta sig någonting. I alla fall utifrån det jag fått uppleva. Jag är inte tillräckligt stor för att bli kränkt när någon kallar mig stor då jag är tillräckligt smal för att veta bättre, och jag är inte tillräckligt smal för att kunna bli kallad "äckligt benrangel" då jag har kurvor som bevisar motsatsen. 
Men ändå får jag ta emot kommentarer. De är inte direkta glåpord som "fetto", men antydningar kan även de ha sin verkan.
 

En kväll i april

Jag blev faktiskt inte lurad den första april, men en del av mig ville lura en hel del människor. 
Det är inte mycket, men jag funderade faktiskt på att ändra min relationsstatus på Facebook. Som jag sade är det inte mycket, och det är rätt banalt om man tänker på det, men jag vet att mina vänner hade blivit galna på mig. Det enda som egentligen hindrade mig var att jag knappt hade något Internet kvar då. Det kom först igår. 
 
Men jag undrar om inte Moder Natur bestämde sig för att lura oss alla. Jag vet inte hur det varit för er del, men just här gick det från en klar morgon, till en mulen förmiddag, till snöfall som upphörde efter tio minuter för att sedan återgå till regn. På eftermiddagen blev det fint igen. Det är också någonting som hållt i sig. Det finns många som lärt sig linjen med att varken klä sig för tunt eller för kallt, men det finns många (däribland jag) som ser ut att känna sig som fån som valde helt fel jacka för dagen. Det är verkligen ett fånigt i-landsproblem, men också ett som är återkommande varje april. Och detta är inte som ett "oj-jag-trodde-inte-att-det-skulle-snöa-redan-nu-den-andra-veckan-i-december"-problem, som innebär att man måste byta däck på sin bil s¨fort som möjligt, utan bara om någonting så enkelt som en jacka och/eller skor.
 
En bild från i tisdags. Jag hade faktiskt tur där -- det var efter mitt pass på jobbet som solen kom fram igen. Det var när jag jobbade som det var som värst. 
Det känns som att jag missade det värsta och kunde uppleva det bättre. Vanligtvis är det tvärtom
 
Okej, det här blev lite väl flummigt, men till mitt försvar är jag rätt flummig nu. Det har jag varit framför allt de senaste dagarna, men det är sådant som händer när jag inte får tillräckligt mycket sömn. Det är faktiskt därför jag blir galnare under somrarna. Det är sant -- under hösten och vintern lugnar jag ned mig och under somrarna är jag som värst. Det beror just på att jag i regel har så svårt att sova under somrarna. På mornarna lyser solen rätt in i mitt rum och på eftermiddagarna reflekteras solljuset mot byggnaden mitt emot rakt in i mitt rum. Att sova ut på eftermiddagarna är lika omöjligt som att sova ut på mornarna. 
Att jag varit mer flummig än vanligt de senaste dagarna säger en hel del när det kommer till mig, och tro mig, det har märkts. Till att börja med skulle jag trampa ner sopor på jobbet. Precis innan tömning av den stora tunnan är den vanligtvis välfylld och för att stänga locket behöver man trycka ner dem. Det behövs faktiskt en hel kroppsvikt för att klara av det, så därför ställer man sig på toppen av "högen" och trampar på. För att klara av det behövs en trappstege. Och jag som är så höjdrädd som man kan bli tycker att det är underbart. Inte minst när trappstegen inte är helt stadig och när den vinglar till så fort man lyfter ena foten. 
Kort sagt fick jag nog och satte mig på soporna. Och för att trycka ned dem ordentligt var jag tvungen att hoppa till. 
 
Tycker ni att det är roligt? -vänta tills jag bryter ner allt.
Jag satte mig alltså på sopor för att jag var för rädd för att ställa mig på dem.
Varför inte?
 
Men det är det som varit det främsta problemet den senaste tiden. Att jag sovit dåligt.
Och utöver det har det varit tidiga mornar, så jag har inte kunnat sova ut heller. Jag har inte sovit en hel natt igenom på flera dagar nu, och just nu i natt vaknade två gånger bara under knappt sju timmar. Jag har sådana problem med att somna om också efter att jag vaknat. Framför allt när det är mardrömmar som väckt mig. 
 
Mardrömmar...
Jag har skrivit det tidagara, att jag har tendenser till mardrömmar. Om de inte väcker mig, håller de mig på vakt, skulle man kunna säga, och jag sover väldigt rastlöst då. Om jag vaknar tar det lång tid för mig att somna om just för att jag har svårt att känna mig tillräckligt trygg. Å ena sidan undrar jag vad jag ska göra för att bli kvitt mina mardrömmar, men det vet jag redan. Mardrömmarna handlar inte så mycket om drömmarna i sig utan om känslan de för med sig. Jag kan drömma om de mest vardagliga sakerna, men så fort ångestkänslor och otryggheten kommer in i bilden förvandlas det hela till en mardröm -- inte p.g.a. drömmen, men p.g.a. stämningen, och det kommer alltid tillbaka till otryggheten.
Jag har fått tipset att köpa ett speciellt täcke som tynger ner en, och som ska få en att känna sig omfamnad. Visst, det är en sak jag "längtar till", men för mig går det längre än så. Jag vill inte ha någon som skyddar mig, men någon som kan ge mig stöd. Det är där den främsta otryggheten ligger. När jag vaknar upp från mina mardrömmar vill jag nödvändigtvis inte ha någon som håller om mig, men snarare någon att se så att jag vet att jag inte är (helt) ensam.
 

Den ytliga vardagen

För knappt ett år sedan skrev jag att det fanns två skäl till varför jag inte bloggade -- 1. att jag inte hade tid/ork efter jobbet, inte minst de kvällar jag kom hem sent (det kunde hända att jag kom hem strax innan midnatt) och 2. att jag inte mådde bra. Det senare var den främsta anledningen då jag många gånger bestämde mig för att sätta mig ner framför datorn innan jag åkte iväg till jobbet.
Hur är det nu?
Tja, många gånger beror det på att jag inte har mycket att berätta. Många dagar mår jag bara allmänt dåligt, det tänker jag inte förneka. Jag försöker då läsa så mycket som möjligt, av någon anledning, men det brukar inte hjälpa då jag inte kan koncentrera mig på handlingen. Vad som brukar hjälpa är däremot musik, som jag kan lyssna på i timmar utan att sluta. Det är det som håller mig igång när jag har svårt att hitta motivation på annat håll.
Men nuförtiden handlar min brist på blogginlägg om att jag sällan sätter mig ner vid datorn överhuvudtaget. Det skulle i sådana fall vara när jag betalar räkningar, men annars håller jag mig till telefonen, och inte ens där surfar jag mycket. När jag väl får lust att skriva vänder jag mig till mitt block. 
 
Jag har skrivit detta flera gånger tidigare, men en del av mig är verkligen trött på hela grejen.
Jag har tyvärr förlorat respekten för sådant som rör bloggandet -- inte i alla avseenden, men i många. Under årens gång har jag lärt mig att det är mycket man måste förhålla sig till, och många gånger har jag tänkt/känt att man knappt kan förhålla till sig själv för att kunna ses som en bra bloggare. Många anser att en bra blogg ska ha en snygg design och att den dessutom ska uppdateras flera gånger dagligen. Och innehållet? Tja, vad jag fått läsa ska inläggen inte vara alltför djupa/tunga -- en bra blogg ska vara rolig, inte tråkig. Men vad hände med att vara personlig? 
 
Jag är inte redo att sluta helt. Dels för att det kommer dagar där jag känner att jag måste få dela med mig om ett och annat, men jag har också skrivit så mycket tidigare som jag gärna vill bevara. Jag har vuxit en hel del genom åren vilket är något som märks av här. Det är här jag tydligast ser hur jag en gång tänkte och jag får det svart på vitt hur jag har utvecklats. 
Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på de bloggare i utlandet som riskerar att hamna i fängelse, om inte sina liv, genom att bara publicera sådant de upplever i sin vardag. Många bloggare förföljs i andra länder. De använder sina bloggar som ett verktyg för att få omvärlden att öppna upp ögonen och genomskåda den cencurerade fasaden. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta med många svenska bloggare som skriver för att provocera. 
Om det är det jag håller på med just nu vet jag faktiskt inte -- mitt mål är inte att provocera, men samtidigt håller jag inget tillbaka när jag säger att den svenska bloggvärlden känns som ett ytligt skämt jämfört med andra.
Jag säger inte att bloggare är ytliga.
Jag säger att den svenska bloggvärlden är det då man uppmuntras till att endast förhålla sig till det ytliga -- där man uppmuntras till att skriva om en fantastisk vardag, oavsett hur fiktiv den är, snarare än om hur ens verklighet faktiskt ser ut.
 
Jag är för mycket av en idealist för att inte tänka att jag borde fortsätta blogga och förhålla mig till den jag är mer än till den "typiska bloggläsare" vill att jag ska vara bara för att visa att det finns andra alternativ, så att säga. Det kanske skulle vara uppfriskande att stöta på en bloggare vars liv inte är perfekt, där allt inte är en dans på rosor och där ett bra utseende inte är givet.
Å andra sidan skäms en del av mig över att vara en bloggare, och att erkänna det, och jag vill inte skämmas över den jag är. Vad för typ av person skulle jag då vara? -En hycklare! 
Vi vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om hycklare.
 
Vi får se var detta tar vägen, men ett "hej då" blir det inte.
Inte på ett tag, i alla fall
 

Ljuva vårdag

 
 
Visserligen är det frukost från förra veckan, men den hade suttit fint idag; yoghurt, ostmackor och amerikanska pannkakor med lönnsirap och såklart apelsinjuice och kaffe till.
Till mitt försvar hade jag legat vaken i över två timmar innan jag tog tag i kragen och gick upp. Det är lite underligt hur hunger kan växa under illamående som hindrar en från att äta...
 
Jag hoppas verkligen att de kommande dagarna blir lika fina som idag.
Det var lite småkyligt när jag gick hemifrån, men redan när jag satt på perrongen på väg in till jobbet bara några minuter senare ångrade jag att jag inte tog min skinnjacka. Visst har det blåst lite, men i mitt fall behövdes det. Jag hade i alla fall solglasögonen med mig i väskan, och de användes väl kan jag säga er. 
Jag brukar annars inte gilla att det är så här pass varmt så här pass tidigt på året, men det är svårt att inte ryckas med i vårkänslorna. Och det kommer från mig -- pollenallergikern. Det tror jag kan vara det enda som varit dåigt med den här dagen. Jag är inte alls van vid att ta min allergimedicin (precis som vid början av varje pollensäsong), så jag har gått runt och känt mig trött hela dagen. Inte ens två koppar kaffe på jobbet hjälpte mig under dagen. Det brukar sällan hjälpa helt och hållet, men lite piggare brukar jag bli. Det krävdes en hel del självbehärskning för att inte slänga mig över en tredje kopp. Det här var nämligen innan jag fått i mig lunch. Och jag började tolv. Min dag har varit något skakig, om man säger så -- bokstavligen.
 
Precis som igår jobbade jag idag.
Till skillnad från idag började jag inte sju på morgonen för att sedan sova bort hela eftermiddagen. Till skillnad från idag kunde jag gå upp klockan tio istället för sex på morgonen, men i likhet till idag vaknade jag mer än en timme innan väckarklockan skulle ringa. Det var mer irriterande igår än idag kan jag säga er. Jag må vara en morgonmänniska, men jag är inte gjord för att gå upp klockan fem på morgonen. Egentligen är jag inte gjord för att gå upp innan halv tolv om dagarna, men det är en annan femma. 
 
Vad som händer imorgon får vi se då.
Det var länge sedan (!) jag var ute med kameran. Å andra sidan är det skönt att bara vara ute och gå med musik i öronen. Jag saknar att ta bilder, det gör jag verkligen, men jag har...vi kan väl säga att jag vistats med fel personer som förstört det hela för mig. Jag har inte brytt mig alltför mycket om hur bilderna blivit rent estetiskt och jag lägger upp bilder som jag själv känner att jag kan stå för. Tänk er hur det är att vara kring personer som bryr sig mer om att få uppmärksamhet med sina bilder (som på fullaste allvar blir på dåligt humör om bilden inte får tillräckligt många likes på diverse sidor) än att bara dela med sig av sig själv.
 
Om inte annat kommer jag säkert sätta mig ner och läsa någonstans.
Det är någonting jag inte gjort mycket av, känner jag. Jag medger att jag läst en del jämfört med andra, men när jag bara läst elva böcker på över två månader, så vet man att jag varit seg.