Promenad i solskenet
Jag tog faktiskt till mig en Pilates-övning för att få till denna, men vad är inte lite Pilates på ett berg med myror krypandes runt omkring? :p
Jag stannade hemma idag istället för att följa med syrran och Linn för att sola; allergin slog till rätt hårt mitt på dagen, så jag var glad över att jag gjorde det. Istället tittade jag på en film och...tja, det är svårt att motstå att gå ut när solen skiner. Dessutom var det 28 grader varmt vid ett tillfälle; det var lika varmt utomhus som det var inne i vardagsrummet. Jag vet inte om jag ska säga att det var sjukt eller om jag bara ska njuta av det. Det jobbiga nu blir att jag måste sova med fönstret öppet i natt för att inte svetta ner sängkläderna. Det kommer vara härligt att vakna upp i morgon...
Nej, jag ska inte klaga över det, även om det är irriterande. Jag ska istället njuta av sommarvärmen som kommit -- det känns bäst så :)
11:09
Klockan är inte ens tio över elva och redan nu är det 22 grader ute.
Hur underbart är inte det?
Jag har solen i ryggen just nu, och jag säger då det, det bränner! Jag borde egentligen inte gilla det, men det gör jag. Hur det blir senare idag vet jag inte riktigt; syrran och Linn ska träffas för att sola, och jag funderar på om jag ska följa med eller inte. Det som väger emot är att det fortfarande är höga halter björkpollen i luften och nu har även gräspollen börjat komma igång. Jag avskyr när denna krock kommer, men vad ska man göra? Det enda man egentligen kan göra är att hålla sig inomhus och stänga alla fönster. Hur kul är det på en skala? Äh, vi får helt enkelt se hur det blir.
Jag skulle egentligen ha åkt i väg på en föreläsning tidigare, men efter ännu en natts dålig sömn... Det här är också någonting jag avskyr; att jag kan få sådana problem med att sova ordentligt och att det kan pågå i veckor, i värsta fall. Det är inte så att jag inte kan somna när jag går och lägger mig, men jag vaknar gång efter annan under nattens gång. Häromnatten vaknade jag så fort jag vände på mig i sömnen. Det var något irriterande, det kan jag säga er.
Nej, jag ger upp nu!
Jag har suttit framför datorn alldeles för länge och skrivit alltför lite; mina ögon och näsa rinner utav bara helvete trots att jag tagit allergitablett. Jag kanske måste stänga alla fönster och stanna inne trots allt.
*
The glass has turned,
the sand is trickling --
Glowing stars in the night;
Beaming sun in the day
Alone in an empty space
Surrounded by observing eyes
The clock is ticking
There is no place to hide,
and no place to be seen
Always running, always turning
Never at rest, never in motion
Caught in a room between
reality and dream;
An impasse, if you will
Walking on a path unknown
Away from home, away from all
Back to where it all began
The sand has run out
Time has come
En dikt jag skrev ner för ett tag sedan; jag har bearbetat den ganska ordentligt, men jag ska bearbeta lite mer på den (ändra ordval, bland annat). Jag hade velat vänta med den ett litet tag till, tills den är het färdig, men den känns mer passande nu än vad jag tror den kommer vara framöver.
Var börjar allt?
Jag försöker leta jobb, men det... Det känns nästan förgäves; vem skulle vilja ha mig på en arbetsplats?
Jag har altför många gånger fått höra att jag borde börja på McDonald's, trots att jag varit väldigt öppen med att det inte är någonting jag kan tänka mig. Jag har svårt med dofterna där överhuvudtaget, så att jobba där blir svårt. Inte minst med tanke på att jag dessutom inte är vidare stresstålig. Men det är det jag fått höra. Jag har även fått höra att det är det som är en bra början. Bra början på vadå?
Jag vill inte finna mig själv om dryga fem år på ett kontor.
McDonalad's kan jag tänka mig är bra som extraarbete, eller någonting man har mellan studierna, men det är just det -- jag vill inte fortsätta studera. Jag vill försöka uppnå någon dröm jag har istället för att fastna i någon bana bara för att det är det som förväntas av mig med tanke på de betyg jag gick ut med från gymnasiet. Jag är ingen teoritiker även om jag studerat många teoritiska ämnen. Jag vill kunna arbeta med någonting där jag får chansen att uttrycka mig själv. Men var ska jag börja någonstans?
En del av mig vill bli författare. Därför tycker vissa att jag borde studera journalistik.
Problemet är att jag inte vill arbeta som journalist. Om författarskapet inte skulle fungera, vad har jag då? Ett jobb jag egentigen inte vill ha.
Lärare, då?
Ja, jag skulle kunna skriva vid sidan av, men det förutsätter också att jag ska vilja bli lärare.
En del av mig vill fotografera.
Men med tanke på att det är en "hobby-grej" kan jag, precis som det ovannämnda, göra det vid sidan av ett annat yrke. Frågan är bara vad.
En del av mig vill sjunga eller dansa. Det som sätter krokben för mig här är att jag inte kan göra något av dessa, så jag lägger dem på hyllan (en hylla jag sedan bränner upp).
Skådespel, då?
Det har varit min främsta dröm sedan jag var liten. Jag har fått höra flera gånger att jag borde söka in till någon sådan utbidning i sådana fall, men med tanke på att bara 10 personer blir antagna till den utbildning jag läste om ser jag mina chanser som minimala. Dessutom är jag rädd för att tänka på de "regler" som dyker upp mer än på mig själv.
Men återigen; Var börjar allt?
Börjar det med utbildning?
Erfarenheter?
Jobb?
Eller måste det gå så långt att jag behöver genomlida någon form av karriär för att ens ha en chans?
Innan jag gick ut gymnasiet fick jag höra att jag hade så pass fina betyg, att jag var så pass smart att jag kunde bli exakt det jag vill. Hur kommer det då sig att det jag vill är det jag inte kan/får bli?
Sprudlande sommarkänslor
Jag älskar när man kommer till denna del av året; värmen kommer tillbaka, och solen likaså. Visserligen är det fortfarande lite kallt i vattnet, men jag ser fram emot att kunna hoppa i sjön och simma/bada. Det enda jag egentligen kan klaga över är att jag dels alltid får en sådan lust att köpa nya kläder men just nu behöver jag verkligen det. Jag har fortfarande inte tagit tag i att rensa ut bland gamla kläder, men det får jag vänta med till efter nästa tenta. Jag vet bara inte hur lite jag kommer att ha efteråt, och pengar har jag inte. Eller, pengar har jag egentligen, men det är på mitt sparkonto. Tyvärr har mycket redan gått åt (inte minst förra året då jag gick miste om mitt studiebidrag) och jag vill inte förlora ännu mer. Som tur är har jag tillräckligt mycket att klara mig på om någonting skulle hända (i alla fall tillfälligt), men jag vill ogärna gå in på det kontot.
Nej, åter till dagen.
Efter att ha städat bestämde jag och syrran för att spela kubb tillsammans med ett par vänner. Det gick åt skogen för mig (vi ändrade bland lagen efter varje omgång, och av någon anledning var det alltid mitt lag som förlorade), men vem bryr sig om det när man har kul? Det enda jag egentligen kan klaga på är att gräset var så pass högt och vildvuxet att man inte såg tistlarna. Jag fick ett par utslag på fötterna, men de har dragit sig tillbaka. Det överskuggas dock av att...tja, det är såhär sommaren ska vara! Man träffar ett par vänner och har kul, punkt slut!
Den äkta varan
Jag ska inte förneka att jag gick emot mina egna åsikter för att passa in när jag var yngre.
Det handlade visserligen om småsaker, men ärlig var jag inte. Jag kunde dessutom komma med ett par lögner för att få mitt liv att verka mer intressant än vad det faktiskt var. Det fanns de som tvivlade på mig, och jag kan inte förebrå dem! Jag var väldigt oärlig på den tiden -- mot andra och mot mig själv. Det är inget jag är stolt över, men som jag skrev är det inget jag tänker förneka. Genom att förneka det gör jag samma sak som då; jag ljuger för mig själv och andra för att få mig själv att se bättre ut.
För att passa in.
Jag har aldrig känt att jag tillhört någonstans fullt ut, om man tänker över lag, men det var länge sedan jag kände mig malplacerad. Jag hamnar inte utanför på samma sätt längre och jag kämpar inte längre med att passa in någonstans. Jag är trött på att försöka anpassa mig mer till andras förväntningar av mig än mig själv, och det är ingenting jag längre gör. Jag är den jag är -- jag låtsas inte vara någon annan över Internet och jag låtsas inte vara någon annan bland mina vänner och familj. Vissa personer drar fram olika sidor hos mig, men dessa sidor är ändå "Jag".
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag fått ta emot så många glåpord de senaste åren som blivit allt värre. Jag är trött på att bli kallad en massa namn (däribland "fitta", "subba" och storfavoriten "korkad") för att jag är den jag är. När det kommer till kritan är jag inte en person som försöker utnyttja andra människor och jag arbetar inte heller för att såra någon. Tyvärr händer det då det sker något missförstånd eller när jag öppnar munnen utan att tänka mig för, men jag har inte den intentionen -- det sista jag vill är att såra någon.
När det kommer till kritan är jag snäll, glad, positiv, ärlig (mer eller mindre; det händer fortfarande att jag "böjer på sanningen" för att undvika vissa ämnen), öppen (om än något blyg), energisk, integritetsfull och självständig (jag kan banne mig sitta på ett café för mig själv -- det ni! :p).
När det kommer till kritan vet jag att jag är en bra person, även om jag har mer än ett par brister och trots att det många gånger blir fel. Men är det inte det som är huvudsaken, ändå? Att jag vet med mig själv att jag är godhjärtad? Eller är det någonting jag måste bevisa för andra för att ens kunna kalla mig det?
Jag har, med andra ord, fått mer kritik de senaste åren för att jag vågat visa den jag är i bredare grad.
Jag fick kritik för att jag inte var äkta, och nu när jag visar mitt äkta jag blir jag kallad "subba" fler gånger än någonsin tidigare.
Vad visar det på egentligen?
Att man vill ha den äkta varan tills man inser att den inte lever upp till förväntningarna? Tills man inser att den äkta varan inte var någonting att föredra överhuvudtaget?
Nej, helt ärligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag hellre är hatad för den jag är än älskad för en fasad. Om jag ska kunna ge mig själv en ärlig chans måste jag kunna vara mig själv.
Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag är den jag är mer än för sådant som jag gjort.
Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag inte är perfekt; för att jag har en personlighet.
Det är ingenting man bör göra heller, för den delen.
Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta?
Ingen kan gillas av alla människor. Det finns inget sätt att komma undan det, och enligt min erfarenhet stör sig andra mer av att man går sin egen väg istället för att följa deras. Men enligt min erfarenhet är det också den väg att föredra om det innebär att man kan trivas med sig själv.
Första dagen avklarad
Jag och syrran har ägnat större delen av dagen med att tvätta alla fönster här hemma. Nu talar jag inte enbart om fönstrena i sovrummen och köket (de var enkla), men också fönsterrutorna på balkongen. Vår balkong har skjutfönster, så man kan "glasa in sig" lite när man vill, men dessa rutor skulle plockas ner, rengöras och sättas upp igen. Syrran tog hand om rengöringen (hennes val, faktiskt), men jag hjälpte till på annat håll där. Det var lite synd att det tog sådan tid, för det var verkligen oerhört fint ute. Å andra sidan är jag lite glad över att vi tog fönstrena; vi fick njuta lite av solen på balkongen, och jag passade även på att njuta av den när jag tvättade fönstrena i mitt rum. Det var bara att sätta sig på fönsterbrädan samtidigt som man tvättade av utsidan.
Problemet är nu att vi måste städa i morgon också, och då kommer vi hålla oss inomhus... Äh, vi kanske blir klara snabbt.
Jag vet att det är tråkigt att jag skriver så mycket om städning, och jag har en sak att säga om det -- jag tycker också att det är tråkigt (inte bara att skriva om det, men att faktiskt ta itu med det), men det är sådant som måste göras emellanåt och bara för att det är tråkigt betyder det inte att det behöver vara någon pina. Man kan alltid göra det bästa av det hela och försöka njuta av de små stunderna. Det är bättre det än att vid dagens slut känna att man gott miste om "precis allting".
Det är faktiskt inte mer än det som hänt under dagen. Det är lite synd, men vad ska man göra? Jag hade gärna velat ta en promenad, men jag var trött efter städningen (tro mig, det var mer än vad jag får det att låta som). Äh, det är så det är -- man kan inte vara på topp alla dagar. Dessutom kan man inte säga att jag inte rörde på mig; syrran satte på musik, och... Ja, det säger väl allt -- jag har svårt att inte röra mig till musik :)
Hur har ni haft det denna soliga dag?
Busy Little Bee
...or, something like that...
c(:
Tisdag
Det slog mig först att det är den 22:a idag. Jag har vetat det, men det är först nu det verkligen slår mig -- om mindre än 10 dagar är vi inne i juni. Är det bara jag, eller har maj gått förbi riktigt fort? Eller är det bara jag som haft fullt upp med än det ena och än det andra?
Det känns att sommaren hänger i luften -- det var minst lika varmt idag som igår, och solen låg på lika mycket. Jag har rent utav blivit solbränd. Att brännan är allt annat än jämn är en annan femma, men så länge jag inte slutar upp som Ross ska det bli bra :) Jag kunde inte bädda in videon, men titta gärna på den om ni inte vet vad jag pratar om
Det är inte mycket som hänt idag; jag åkte till skolan för en föreläsning och bara den bidrog till en del skratt. Vi pratade om etniska grupper och kom in på supportergrupper och de s.k. "Julgranarna" (firmaledares öknamn på de supportrar som klär sig, mer eller mindre, från topp till tå i sitt lags färger). Jag ska inte förneka att jag fick en oroväckande bild i huvudet av barn som dansar runt Julgranen. Av någon anledning var det först när jag kom hem som jag började tänka på presenterna under julgranen, för att inte nämna kulorna (japp, jag är så trött).
I vilket fall som helst stannade jag och H kvar efter skolan för att äta lunch ihop. Därefter satte vi oss på en av gräsmattorna och pratade om allt möjligt i ett par timmar. Det var faktiskt då jag fick brännan -- jag måste komma ihåg att smörja mig! -- men det var inte det som var det härliga i det. Jag älskar när man kan prata med vänner (singular som plural) timmar i streck utan att man egentligen tänker på hur mycket klockan är. Tyvärr höll jag på mycket med min klocka; min hud sväller lätt i värmen och det gör att min klocka sätter sig lite tajt runt min handled.
Bild från förra året; jag hade inte kameran med mig idag, vilket jag ångrade i efterhand
Meet Mike
Mina fötter
Jag älskar den här vårvärmen!
Solen har varit framme hela dagen (jag har rent utav blivit brunare), det har varit... Jag har faktiskt inte haft koll på temperaturen under dagen, men just nu är det 15 grader varmt ute. 15! Och klockan är halv elva! Förra veckan var jag glad om det var 15 grader varmt mitt på dagen, och nu är det det sent på kvällen. Jag vet att jag säger det här alltför ofta, men det är banne mig underbart!
Men jag har haft det fullt upp idag; jag följde med syrran och ett par vänner till deras gamla skola där de hade ett litet ärende. Därefter var det lunch, ett snabbt besök på en badplats som låg helt åt tjottahejti (vattnet var lite kallt, men det blev skönt efter en liten stund), sedan var det bara att köra tillbaka en bra bit åt samma väg vi kom för att åka hem till Bella som skulle rasta sin hund och dagen avslutades här hemma där vi alla åt middag efter att vi besökt ytterligare en badplats där "vi" badade (varken jag eller Linn, som var med, badade men resten av gänget gjorde det).
Japp, jag inser hur dåligt skrivet det där är, men det var det enda sättet för mig att fatta mig kort. Det roliga är att jag knappt lyckades med det, men vi vet alla hur jag kan babbla på i all evighet om absolut ingenting. Jag vet inte om det gör mig till den mest intressanta personen eller den tråkigaste. Jag kanske är en blandning; Jag är tråkig till den grad att det blir intressant.
Jag är riktigt trött nu, men på ett bra sätt. Jag har varit ute hela dagen, jag har även spenderat den med ett gäng härliga vänner, och jag fixade till god mat till oss alla. Nu väntar visserligen disken, men det är en annan femma. Även plugget väntar; jag har föreläsning att gå på i morgon och jag har en text till att läsa. Äh, det ska nog gå bra/snabbt :)
Hur har er start på veckan varit?
När jag blir trött...
Jag tenderar att tänka på de konstigaste sakerna när jag blir trött. Vanligtvis brukar det vara "Undra hur mitt liv skulle vara om jag var..."-tankar, men även de är något...vi säger unika. Jag har tänkt på hur mitt liv skulle vara om jag var anka. Jag kom inte fram till något svar annat än att småbarn skulle mata mig utan att jag skulle bry mig om var de haft sina händer någonstans. För ett litet tag sedan var det sushi (det skulle bli ett väldigt kort liv) och tidigare i veckan var det ett träd. Helt ärligt, av dessa är jag hellre sushibiten. Tänk att vara ett träd som är fast i marken år ut och år in... Nej, det skulle bli jobbigt.
Nu började jag tänka om jag fortfarande skulle gilla te om jag blev en sköldpadda.
Helt ärligt tror jag inte att det är någonting jag skulle få svar på då ingen skulle få för sig att göra te till en sköldpadda (japp, det är anledningen till varför jag inte skulle få svar på den frågan).
En annan tanke som precis slog mig var om man skulle känna igen ett ljud (att man skulle veta att det var ett ljud, vill säga) om man vuxit upp i ett ljudisolerat rum. Att vara döv är inte samma sak för då är man medveten om att andra människor gör ifrån sig ljud när man ser deras munnar formas. Det gör man inte i ett ljudisolerat rum. Om det inte har fönster man kan öppna.
En annan fråga som jag ställt mig många gånger är hur vi människor kan fungera. Vad är det som gör oss vi -- människan är trots allt bara uppbygda av atomer, när det kommer till kritan, och hur kan dessa atomer få oss till att bli de vi är? Jag vet att hjärnan utgör detta, men även den är uppbyggd av atomer -- hur kan elektriska impulser skpas?
Jag hatar att fundera på den här frågan då den får mig att känna tom, på något sätt. Det är därför den är så luddigt formulerad -- jag har inte tänkt på den frågan på flera år och jag var 10 år när jag först fick den tanken.
När man minst anar det...
En helt okej bild på en gröngrå snok
Jag tänker inte förneka det -- den här krabaten skrämde skiten ur mig!
Den var perfekt kamouflerad bland trädgrenar som låg på marken, och utöver det förväntade jag mig inte en snok i den skogen då jag varit där så många gånger utan att ha stött på en.
Jag hörde ett pysande ljud, lite som när luft åker ur ett däck, och jag hörde det flera gånger om. Jag såg ingenting och tänkte att det var min inbillning, och sedan tittade jag ner på marken och... Tja, jag skrek i alla fall inte och jag hoppade inte på den. Jag tog ett snabbt steg bakåt och skyndade mig en liten bit bort, men jag stannade tillräckligt nära för att kunna ta en bild på långt avstånd (jag har ett objektiv som "når" långt och med lite zooming fick jag fram det här resultatet).
Jag tycker att det är lite coolt att jag lyckades få med den på bild, men det hade varit roligare om den inte överraskat mig som den gjorde. Jag är vanligtvis inte rädd för ormar, än mindre snokar, men... Kort sagt ska man aldrig underskatta "kraften" hos överraskningar.
2 av 2
Ha, jag hade rätt!
Matchen avgjordes på straffar efter en 1-1-ställning, och precis som jag hoppades vann Chelsea!
Som jag skrev i förra inlägget brukar jag inte följa Champions League, men jag vet att Chelsea inte har legat bland toplagen tidigare. Det här är andra gången de kommer till final, och de vann! De har verkligen överraskat nu; det kan inte ens jag förneka :)
Det roliga är att jag ofta har rätt angående sådant här. Vid förra fotbolls-VM hade jag från första början en känsla av att Spanien skulle vinna. Vad hände? Jo, Spanien vann. Om Argentina vinner nästa blir det banne mig läskigt för det var någonting jag sade strax efter Spaniens vinst. Ju längre tiden går desto mer osäker blir jag, men jag har fortfarande en känsla om att det blir ett sydamerikanskt land som tar hem vinsten. Jag vet inte om man ska säga att jag är läskig på det sättet eller att det är mina "zigenar-gener" som gör sig påminda. Det sägs trots allt att de kan förutspå framtiden...
Nej, nu ska vi inte vara sådana; jag är glad över att Chelsea vann detta. Om inte annat är det alltid kul att se ett lag resa sig och överskrida förväntningar med råge. Så nu ska jag gå och lägga mig (jag är verkligen trött nu) med ett leende på läpparna. Det är det jag hoppas på att kunna göra, men jag måste bädda min säng först (jag köpte nya lakan förut och råkade ta ett som var alldeles för stort -- jag läste 1 där det stod 2 -- så att bädda sängen med dessa lakan är lite av ett projekt; ett projekt jag avskyr).
Champions League
Jag har inte följt Champions League den här säsongen (jag brukar inte göra det annars heller), men jag tänkte att den här matchen skulle bli intressant -- Bayern är en stor favorit (om ni undrar utgår jag från Twitter där Bayern nämns fler gånger i Storbrittanien än Chelsea), men samtidigt måste jag medge att Chelsea har överraskat mig genom att ta sig såhär pass långt; Bayern har vunnit Champions League 4 gånger tidigare (senast var 2001) men Chelsea har inte kammat hem någon vinst (än) även om de kommit till final en gång tidigare.
Så, har den här matchen varit intressant?
Nja, första halvlek var inte så intressant. Visst, Bayern hade ett par målchanser som Chelsea kunde förhindra, men det blev inte så mycket mer intressant än det -- Bayern styrde mer eller mindre hela matchen under första halvlek medan Chelsea bara hängde på. Det har hänt att jag flera gånger tänkt att de borde ligga på lite mer, men vad ska man göra?
Andra halvlek då?
Om man säger såhär; Med tanke på att så många hejar på Bayern hoppas jag på Chelsea (jag tenderar att heja på "The Underdog"), så när Bayern fick in bollen i mål i offside... Jag kunde inte göra någonting än skratta över den tur Chelsea hade där.
Det var även kul att se när andra halvlek började; jag missade när första halvlek började, så jag vet inte om det var likadant där, men Bayern gick ut rätt hårt redan från början och tog över spelet. Skillnaden är att det verkar som att Chelsea börjat svara nu.
Jag vet inte varför, men jag har en känsla av att denna final kommer att avgöras på straffar. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ätit en bit vattenmelon idag trots att jag vet med mig att jag inte gjort det (jag var faktiskt tvungen att slänga de två sista bitarna vi hade), så min magkänsla är inget att lita på. Men samtidigt verkar det inte som en "konstig" tanke då det, 20 minuter kvar av matchen, fortfarande är mållöst. Det roliga är cock att jag har en känsla av att det kommer bli 1-1 innan straffarna påbörjas...
