Tentaångest
Jag borde ha pluggat idag, men det har jag inte gjort.
Jag ska nog läsa igenom åtminstone några av texterna innan jag går och lägger mig, men jag har lite ångest över det hela. Som tur är ska jag träffa H i morgon för att plugga, men jag har fortfarande lite (!) dåligt samvete över att jag inte gjort det ännu. Jag kan skylla på än det ena och än det andra, men när det kommer till kritan handlar det bara om ursäkter.
Någonting annat som suger lite är att jag missade seminariet tidigare idag. Där har jag ändå en bra anledning; jag kunde inte sova i natt för att jag mådde illa. Jag vet inte vad det var; jag hade trots allt läst igenom alla texter, jag förstod dem (på sätt och vis) så det var inte nervositet över det. Jag hade mått bra för övrigt under kvällen, men i natt slog det mig alltför hårt. Jag hoppas att det ska gå bättre i natt, i alla fall.
Men jag gillar inte den här veckan för fem öre.
Det gick bra för mig under förra salsskrivningen, så jag vill tänka att jag är bättre på dem än vad jag är på hemtentorna, men då handlade det om flersvarsalternativ och det var bara att mata in information, vilket jag tenderar att vara bra på. Vad jag inte heller gillar är att efter denna tenta är det "sommarlov", eller vad man kan kalla det. Jag har inte fått tag på något sommarjobb, så jag kommer sitta sysslolös under större delen av sommaren. Om jag inte hittar något jobb under sommaren måste jag dessutom plugga vidare, vilket jag inte vill. Jag hade hoppats på att inte komma in på några av de program jag sökt till, men jag har behörighet för samtliga med mina gymnasiebetyg -- till och med för socionomprogrammet. Jag avskyr att mina betyg från gymnasiet är så pass höga att jag kommer in på de mesta utan att det ger mig frihet till att göra det jag vill...
Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på Death Cab For Cutie och glömma bort resten
Parfois, quand j'écris...
Det är såhär det kan se ut när jag skriver dikter.
När jag var yngre kände jag alltid att det kom betydligt lättare jämfört med nu, men nu är jag mer petig med att försöka få till dem så bra som möjligt. Jag skriver helst på engelska p.g.a. ordförrådet och det är det som blivit det knepiga nu; vilka ord ska man välja? Vilken ton vill man ge?
Vad vill jag säga med det här?
Ingenting är perfekt från första början. Ingenting kan bli perfekt överhuvudtaget, men om man inte ger fler än ett försök vet man inte var man skulle ha kunnat hamna någonstans. Bara för att man är dålig på något de första gångerna betyder det inte att man kommer fortsätta att vara det. För att fatta mig kort; Ge inte upp bara för att det är svårt. Det gäller allt när det kommer till kritan. Jag ville påminna er om det då det är lätt att glömma bort, men mer än så ville jag påminna mig själv om det.
Känslan när...
...man inser att det där stycket består av tre meningar. Bourdieu må ha varit en fantastisk sociolog -- hans texter är intressanta, men meningarna är så pass långa att man tappar greppet om vad han försöker få fram. Jag tror att jag förstått hans poäng; jag har förstått en del av det jag läst, men att förstå fragment av 16 sidor är allt annat än bra.
Det var meningen att jag skulle spendera dagen med att plugga. Dels har jag gjort det; jag läste halva denna text innan jag tog en paus för att äta lunch. Det skulle jag inte ha gjort för pausen varade i åtta timmar. Att jag dessutom satte mig sent redan från första början för att läsa har inte gjort saken bättre. Å andra sidan resulterade det i två bilder av såpbubblor så jag har inte slösat bort dagen helt och hållet.
Många av er har firat Mors dag idag (vilket påminner mig om en sak; Grattis alla mammor -- barnlösas som ni med barn!!), men det har inte jag gjort. Det blev lite fika nu på kvällen, men Mors dag-firandet blev av igår istället tillsammans med mamma såklart, men även mormor. Jag ska inte gå in på det då jag inte hinner; det är sent, jag har ytterligare två texter att läsa och jag måste hoppa in i duschen (varför ska jag alltid komma på dessa saker när det egentligen är för sent?).
Med det i åtanke tänker jag faktiskt inte babbla på så mycket mer.
Det gäller både nu och under veckan som kommer i stort; jag har en tentaskrivning nu på lördag (någon som kan tänka sig att skada mig tillräckligt allvarligt för att jag ska kunna slippa den, men inte tillräckligt allvarligt för att jag ska få allvarliga men resten av livet?) som jag kommer råplugga inför. Jag undrar verkligen hur det här ska gå...
Blowing bubbles
Ett gäng wannabes?
Det känns som att få artister kör sitt eget race i kvällens Eurovision.
Norges bidrag var inte lite lik Eric Saade.
Tjejen som sjunger för Grekland påminner alltför mycket om Helena Paparizou.
För att inte nämna baladerna framförda av kvinnorna -- samma typ av klänning, även vissa frisyrer är liknande och sist, men absolut inte minst, "sträcka-ut-handen-mot-kameran"-gesten.
Det finns såklart bidrag som stått ut, men jag har hakat upp mig på att det finns ett gäng "wannabes" bland alla artisterna. Det får mig att tänka på det inlägg jag skrev för ett bra tag sedan -- att musikvärlden har alltför många artister som hoppar på trender bara för att få en ökad popularitet. När ska man inse att originalitet är det som håller i längden? När ska man inse att det är bättre att söka/skapa sin egen stil istället för att haka på andras?
Nej, jag ska hoppa in i duschen nu.
Av någon anledning verkar det som en bra idé just nu
Promenad i solskenet
Jag tog faktiskt till mig en Pilates-övning för att få till denna, men vad är inte lite Pilates på ett berg med myror krypandes runt omkring? :p
Jag stannade hemma idag istället för att följa med syrran och Linn för att sola; allergin slog till rätt hårt mitt på dagen, så jag var glad över att jag gjorde det. Istället tittade jag på en film och...tja, det är svårt att motstå att gå ut när solen skiner. Dessutom var det 28 grader varmt vid ett tillfälle; det var lika varmt utomhus som det var inne i vardagsrummet. Jag vet inte om jag ska säga att det var sjukt eller om jag bara ska njuta av det. Det jobbiga nu blir att jag måste sova med fönstret öppet i natt för att inte svetta ner sängkläderna. Det kommer vara härligt att vakna upp i morgon...
Nej, jag ska inte klaga över det, även om det är irriterande. Jag ska istället njuta av sommarvärmen som kommit -- det känns bäst så :)
11:09
Klockan är inte ens tio över elva och redan nu är det 22 grader ute.
Hur underbart är inte det?
Jag har solen i ryggen just nu, och jag säger då det, det bränner! Jag borde egentligen inte gilla det, men det gör jag. Hur det blir senare idag vet jag inte riktigt; syrran och Linn ska träffas för att sola, och jag funderar på om jag ska följa med eller inte. Det som väger emot är att det fortfarande är höga halter björkpollen i luften och nu har även gräspollen börjat komma igång. Jag avskyr när denna krock kommer, men vad ska man göra? Det enda man egentligen kan göra är att hålla sig inomhus och stänga alla fönster. Hur kul är det på en skala? Äh, vi får helt enkelt se hur det blir.
Jag skulle egentligen ha åkt i väg på en föreläsning tidigare, men efter ännu en natts dålig sömn... Det här är också någonting jag avskyr; att jag kan få sådana problem med att sova ordentligt och att det kan pågå i veckor, i värsta fall. Det är inte så att jag inte kan somna när jag går och lägger mig, men jag vaknar gång efter annan under nattens gång. Häromnatten vaknade jag så fort jag vände på mig i sömnen. Det var något irriterande, det kan jag säga er.
Nej, jag ger upp nu!
Jag har suttit framför datorn alldeles för länge och skrivit alltför lite; mina ögon och näsa rinner utav bara helvete trots att jag tagit allergitablett. Jag kanske måste stänga alla fönster och stanna inne trots allt.
*
The glass has turned,
the sand is trickling --
Glowing stars in the night;
Beaming sun in the day
Alone in an empty space
Surrounded by observing eyes
The clock is ticking
There is no place to hide,
and no place to be seen
Always running, always turning
Never at rest, never in motion
Caught in a room between
reality and dream;
An impasse, if you will
Walking on a path unknown
Away from home, away from all
Back to where it all began
The sand has run out
Time has come
En dikt jag skrev ner för ett tag sedan; jag har bearbetat den ganska ordentligt, men jag ska bearbeta lite mer på den (ändra ordval, bland annat). Jag hade velat vänta med den ett litet tag till, tills den är het färdig, men den känns mer passande nu än vad jag tror den kommer vara framöver.
Var börjar allt?
Jag försöker leta jobb, men det... Det känns nästan förgäves; vem skulle vilja ha mig på en arbetsplats?
Jag har altför många gånger fått höra att jag borde börja på McDonald's, trots att jag varit väldigt öppen med att det inte är någonting jag kan tänka mig. Jag har svårt med dofterna där överhuvudtaget, så att jobba där blir svårt. Inte minst med tanke på att jag dessutom inte är vidare stresstålig. Men det är det jag fått höra. Jag har även fått höra att det är det som är en bra början. Bra början på vadå?
Jag vill inte finna mig själv om dryga fem år på ett kontor.
McDonalad's kan jag tänka mig är bra som extraarbete, eller någonting man har mellan studierna, men det är just det -- jag vill inte fortsätta studera. Jag vill försöka uppnå någon dröm jag har istället för att fastna i någon bana bara för att det är det som förväntas av mig med tanke på de betyg jag gick ut med från gymnasiet. Jag är ingen teoritiker även om jag studerat många teoritiska ämnen. Jag vill kunna arbeta med någonting där jag får chansen att uttrycka mig själv. Men var ska jag börja någonstans?
En del av mig vill bli författare. Därför tycker vissa att jag borde studera journalistik.
Problemet är att jag inte vill arbeta som journalist. Om författarskapet inte skulle fungera, vad har jag då? Ett jobb jag egentigen inte vill ha.
Lärare, då?
Ja, jag skulle kunna skriva vid sidan av, men det förutsätter också att jag ska vilja bli lärare.
En del av mig vill fotografera.
Men med tanke på att det är en "hobby-grej" kan jag, precis som det ovannämnda, göra det vid sidan av ett annat yrke. Frågan är bara vad.
En del av mig vill sjunga eller dansa. Det som sätter krokben för mig här är att jag inte kan göra något av dessa, så jag lägger dem på hyllan (en hylla jag sedan bränner upp).
Skådespel, då?
Det har varit min främsta dröm sedan jag var liten. Jag har fått höra flera gånger att jag borde söka in till någon sådan utbidning i sådana fall, men med tanke på att bara 10 personer blir antagna till den utbildning jag läste om ser jag mina chanser som minimala. Dessutom är jag rädd för att tänka på de "regler" som dyker upp mer än på mig själv.
Men återigen; Var börjar allt?
Börjar det med utbildning?
Erfarenheter?
Jobb?
Eller måste det gå så långt att jag behöver genomlida någon form av karriär för att ens ha en chans?
Innan jag gick ut gymnasiet fick jag höra att jag hade så pass fina betyg, att jag var så pass smart att jag kunde bli exakt det jag vill. Hur kommer det då sig att det jag vill är det jag inte kan/får bli?
Sprudlande sommarkänslor
Jag älskar när man kommer till denna del av året; värmen kommer tillbaka, och solen likaså. Visserligen är det fortfarande lite kallt i vattnet, men jag ser fram emot att kunna hoppa i sjön och simma/bada. Det enda jag egentligen kan klaga över är att jag dels alltid får en sådan lust att köpa nya kläder men just nu behöver jag verkligen det. Jag har fortfarande inte tagit tag i att rensa ut bland gamla kläder, men det får jag vänta med till efter nästa tenta. Jag vet bara inte hur lite jag kommer att ha efteråt, och pengar har jag inte. Eller, pengar har jag egentligen, men det är på mitt sparkonto. Tyvärr har mycket redan gått åt (inte minst förra året då jag gick miste om mitt studiebidrag) och jag vill inte förlora ännu mer. Som tur är har jag tillräckligt mycket att klara mig på om någonting skulle hända (i alla fall tillfälligt), men jag vill ogärna gå in på det kontot.
Nej, åter till dagen.
Efter att ha städat bestämde jag och syrran för att spela kubb tillsammans med ett par vänner. Det gick åt skogen för mig (vi ändrade bland lagen efter varje omgång, och av någon anledning var det alltid mitt lag som förlorade), men vem bryr sig om det när man har kul? Det enda jag egentligen kan klaga på är att gräset var så pass högt och vildvuxet att man inte såg tistlarna. Jag fick ett par utslag på fötterna, men de har dragit sig tillbaka. Det överskuggas dock av att...tja, det är såhär sommaren ska vara! Man träffar ett par vänner och har kul, punkt slut!
Den äkta varan
Jag ska inte förneka att jag gick emot mina egna åsikter för att passa in när jag var yngre.
Det handlade visserligen om småsaker, men ärlig var jag inte. Jag kunde dessutom komma med ett par lögner för att få mitt liv att verka mer intressant än vad det faktiskt var. Det fanns de som tvivlade på mig, och jag kan inte förebrå dem! Jag var väldigt oärlig på den tiden -- mot andra och mot mig själv. Det är inget jag är stolt över, men som jag skrev är det inget jag tänker förneka. Genom att förneka det gör jag samma sak som då; jag ljuger för mig själv och andra för att få mig själv att se bättre ut.
För att passa in.
Jag har aldrig känt att jag tillhört någonstans fullt ut, om man tänker över lag, men det var länge sedan jag kände mig malplacerad. Jag hamnar inte utanför på samma sätt längre och jag kämpar inte längre med att passa in någonstans. Jag är trött på att försöka anpassa mig mer till andras förväntningar av mig än mig själv, och det är ingenting jag längre gör. Jag är den jag är -- jag låtsas inte vara någon annan över Internet och jag låtsas inte vara någon annan bland mina vänner och familj. Vissa personer drar fram olika sidor hos mig, men dessa sidor är ändå "Jag".
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag fått ta emot så många glåpord de senaste åren som blivit allt värre. Jag är trött på att bli kallad en massa namn (däribland "fitta", "subba" och storfavoriten "korkad") för att jag är den jag är. När det kommer till kritan är jag inte en person som försöker utnyttja andra människor och jag arbetar inte heller för att såra någon. Tyvärr händer det då det sker något missförstånd eller när jag öppnar munnen utan att tänka mig för, men jag har inte den intentionen -- det sista jag vill är att såra någon.
När det kommer till kritan är jag snäll, glad, positiv, ärlig (mer eller mindre; det händer fortfarande att jag "böjer på sanningen" för att undvika vissa ämnen), öppen (om än något blyg), energisk, integritetsfull och självständig (jag kan banne mig sitta på ett café för mig själv -- det ni! :p).
När det kommer till kritan vet jag att jag är en bra person, även om jag har mer än ett par brister och trots att det många gånger blir fel. Men är det inte det som är huvudsaken, ändå? Att jag vet med mig själv att jag är godhjärtad? Eller är det någonting jag måste bevisa för andra för att ens kunna kalla mig det?
Jag har, med andra ord, fått mer kritik de senaste åren för att jag vågat visa den jag är i bredare grad.
Jag fick kritik för att jag inte var äkta, och nu när jag visar mitt äkta jag blir jag kallad "subba" fler gånger än någonsin tidigare.
Vad visar det på egentligen?
Att man vill ha den äkta varan tills man inser att den inte lever upp till förväntningarna? Tills man inser att den äkta varan inte var någonting att föredra överhuvudtaget?
Nej, helt ärligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag hellre är hatad för den jag är än älskad för en fasad. Om jag ska kunna ge mig själv en ärlig chans måste jag kunna vara mig själv.
Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag är den jag är mer än för sådant som jag gjort.
Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag inte är perfekt; för att jag har en personlighet.
Det är ingenting man bör göra heller, för den delen.
Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta?
Ingen kan gillas av alla människor. Det finns inget sätt att komma undan det, och enligt min erfarenhet stör sig andra mer av att man går sin egen väg istället för att följa deras. Men enligt min erfarenhet är det också den väg att föredra om det innebär att man kan trivas med sig själv.
Första dagen avklarad
Jag och syrran har ägnat större delen av dagen med att tvätta alla fönster här hemma. Nu talar jag inte enbart om fönstrena i sovrummen och köket (de var enkla), men också fönsterrutorna på balkongen. Vår balkong har skjutfönster, så man kan "glasa in sig" lite när man vill, men dessa rutor skulle plockas ner, rengöras och sättas upp igen. Syrran tog hand om rengöringen (hennes val, faktiskt), men jag hjälpte till på annat håll där. Det var lite synd att det tog sådan tid, för det var verkligen oerhört fint ute. Å andra sidan är jag lite glad över att vi tog fönstrena; vi fick njuta lite av solen på balkongen, och jag passade även på att njuta av den när jag tvättade fönstrena i mitt rum. Det var bara att sätta sig på fönsterbrädan samtidigt som man tvättade av utsidan.
Problemet är nu att vi måste städa i morgon också, och då kommer vi hålla oss inomhus... Äh, vi kanske blir klara snabbt.
Jag vet att det är tråkigt att jag skriver så mycket om städning, och jag har en sak att säga om det -- jag tycker också att det är tråkigt (inte bara att skriva om det, men att faktiskt ta itu med det), men det är sådant som måste göras emellanåt och bara för att det är tråkigt betyder det inte att det behöver vara någon pina. Man kan alltid göra det bästa av det hela och försöka njuta av de små stunderna. Det är bättre det än att vid dagens slut känna att man gott miste om "precis allting".
Det är faktiskt inte mer än det som hänt under dagen. Det är lite synd, men vad ska man göra? Jag hade gärna velat ta en promenad, men jag var trött efter städningen (tro mig, det var mer än vad jag får det att låta som). Äh, det är så det är -- man kan inte vara på topp alla dagar. Dessutom kan man inte säga att jag inte rörde på mig; syrran satte på musik, och... Ja, det säger väl allt -- jag har svårt att inte röra mig till musik :)
Hur har ni haft det denna soliga dag?
Busy Little Bee
...or, something like that...
c(:
Tisdag
Det slog mig först att det är den 22:a idag. Jag har vetat det, men det är först nu det verkligen slår mig -- om mindre än 10 dagar är vi inne i juni. Är det bara jag, eller har maj gått förbi riktigt fort? Eller är det bara jag som haft fullt upp med än det ena och än det andra?
Det känns att sommaren hänger i luften -- det var minst lika varmt idag som igår, och solen låg på lika mycket. Jag har rent utav blivit solbränd. Att brännan är allt annat än jämn är en annan femma, men så länge jag inte slutar upp som Ross ska det bli bra :) Jag kunde inte bädda in videon, men titta gärna på den om ni inte vet vad jag pratar om
Det är inte mycket som hänt idag; jag åkte till skolan för en föreläsning och bara den bidrog till en del skratt. Vi pratade om etniska grupper och kom in på supportergrupper och de s.k. "Julgranarna" (firmaledares öknamn på de supportrar som klär sig, mer eller mindre, från topp till tå i sitt lags färger). Jag ska inte förneka att jag fick en oroväckande bild i huvudet av barn som dansar runt Julgranen. Av någon anledning var det först när jag kom hem som jag började tänka på presenterna under julgranen, för att inte nämna kulorna (japp, jag är så trött).
I vilket fall som helst stannade jag och H kvar efter skolan för att äta lunch ihop. Därefter satte vi oss på en av gräsmattorna och pratade om allt möjligt i ett par timmar. Det var faktiskt då jag fick brännan -- jag måste komma ihåg att smörja mig! -- men det var inte det som var det härliga i det. Jag älskar när man kan prata med vänner (singular som plural) timmar i streck utan att man egentligen tänker på hur mycket klockan är. Tyvärr höll jag på mycket med min klocka; min hud sväller lätt i värmen och det gör att min klocka sätter sig lite tajt runt min handled.
Bild från förra året; jag hade inte kameran med mig idag, vilket jag ångrade i efterhand
Meet Mike
