Inga konstigheter
Det regnade tidigare idag.
Eller rättare sagt, regnet öste ned tidigare idag. Just därför tog jag en en-timmes promenad. Jisses, vad blöt jag blev! Det tog två timmar för håret att torka, och mina kläder hänger fortfarande på tork, åtta timmar senare.
Rent vädermässigt har det varit väldigt mycket fram och tillbaka. Det har regnat av och till större delen av eftermiddagen/kvällen. Jag ska inte klaga; jag gillar verkligen när det regnar. Men samtidigt får jag lätt huvudvärk vid sådana här väderväxlingar, och till och med jag måste erkänna att det är skönare att ha en skur som varar i några timmar för att sedan få solsken än att det växlar gång efter annan. Om inte annat underlättar det om man vet när det ska/kommer att regna och inte; jag tog ytterligare en promenad nu under kvällen i hopp om att det skulle regna. Det gjorde det såklart inte. Är jag alltför konstig om jag säger att jag känner mig smått grundlurad av Moder Natur?
Som sagt, rent vädermässigt har det varit fram och tillbaka.
Rent generellt har jag haft en riktigt bra dag.
Inte bara hann jag promenera i regnet, och inte bara stannade en taxiförare vid mig för att fråga om han kunde köra mig någonstans utan några som helst kostnader (jag måste medge att jag älskar förvåningen när jag berättade att jag begett mig ut i regnet frivilligt och att det var någonting jag väntat på hela dagen), men jag träffade också en gammal kompis från skoltiden.
Jag kan inte ens börja med att beskriva hur härligt det var att träffa henne igen!
Jag hade inte träffat henne sedan höstas. Sedan dess har så mycket hänt -- det "största" är att jag har ett jobb nu.
Det riktigt härliga var att det inte kändes som att vi varit från varandra så pass länge. Just när det gått så pass lång tid är det så lätt hänt att man inte vet var man ska börja någonstans, men med oss... Vi hälsade på varandra och sedan började vi prata på om det som först föll oss in. Det var det som var så kul när vi väl satt på mitt absoluta favoritcafé (Tully's på Götgatan här i Stockholm); vi pratade på om allt möjligt i några timmar innan hon blev tvungen att bege sig av.
Det enda jag hoppas nu är att hon kunde njuta av mitt sällskap minst hälften så mycket som jag njöt av hennes. Det tvivlar jag på, men det beror mycket på en sak som hon sade till mig -- en sak som fortfarande sitter kvar.
Jag började skriva på en bok förra sommaren, men jag lade projektet på hyllan (där den också fått stanna kvar) bara tills jag vet hur jag ska formulera mig för att undvika ungdomsroman-genren. Allt annat är solklart för mig -- karaktärerna, handlingen, konceptet... Men inte formuleringen.
I vilket fall som helst berättade jag om min idé för henne, och det första hon sade var "Du måste skriva den".
Så, vad mer?
Jag kan inte säga att jag tycker att teckningen börjar likna någonting, men jag löste problemet med håret häromdagen och har idag börjat med den andra sidan. Jag har fortfarande mycket kvar (!) och jag är inte helt nöjd med den, men missnöjd är jag banne mig inte heller! ;)
Som sagt; jag har fortfarande en hel del kvar, och jag är inte helt nöjd med det. Hur jag än försöker får jag det inte att se bra ut. Samtidigt tog jag förbi ett hinder -- mig själv -- och lyckades få den högra sidan att se bättre ut med lite hjälp från vänner, någonting jag inte trodde att jag skulle klara av.
Samtidigt är detta bland det bästa jag ritat hittills i hårväg, vilket även det gör det svårt för mig att vara (helt) missnöjd.
Nej, jag ska upp rätt tidigt imorgon för att jobba, så... God natt på er!
Min lediga tid
Så, idag har jag ritat lite, bakat en rabarber- och hallonpaj, gjort en egen vaniljsås och nu blir det lite läsning innan jag sätter igång med kvällens middag. Just middagen kommer bli riktigt intressant då det blir första gången jag försöker mig på den här rätten. Men det ska nog gå bra. Det har gått överraskande bra med att laga mat det senaste året. Det är kul att veta att jag håller på att bli bättre, men samtidigt känns det väldigt konstigt att vara (ganska) bra på någonting, för en gångs skull.
Jag vet att det finns de som tycker att jag är bra på att fotografera och att skriva, men när det kommer till kritan är jag inte det. Jag har ren tur med mina bilder, och mycket handlar också om tålamod, och när det kommer till mitt sätt att skriva... Tja, man kan knappast påstå att jag är bra på det, om man tar en närmre titt, men jag är allt annat än dålig på att använda mig av kommatecken. Jag skriver inte alltid sammanhängande, det vet jag alltför väl, men det är inte svårt att förstå det jag skriver. Hoppas jag.
Jag har full förståelse för om man har t.ex. dyslexi, men när man skriver "ja" istället för "jag" i ett längre blogginlägg kan det bli svårt att hänga med. Samma sak är det med "de" istället för "det".
eller e de bara ja som tycker så????
Det är det här jag har skissat fram; jag började för två dagar sedan och efter sammanlagt fem timmar är jag fortfarande så långt från nöjd som man kan bli. Sedan jag tog bilden har jag suddat lite och lagt till mörkare "linjer" för att få fram mer kontraster, men det ser fortfarande lika illa ut.
Jag behöver verkligen hjälp/råd med hur jag kan få det att se bättre ut. Det behöver inte vara realistiskt (precis som med alla andra teckningar har denna "tjej" lång hals, överdrivna kinndben och hon ska få stora ögon); det behöver bara se bra ut.
Så vad kan jag göra?
Jag har försökt fråga runt lite grann, men jag har inte fått något svar (än)...
High and Dry
"It's the best thing that you ever had,
The best thing that you ever, ever had
It's the best thing that you ever had,
The best thing you ever had has gone away"
The best thing that you ever, ever had
It's the best thing that you ever had,
The best thing you ever had has gone away"
Jag har verkligen fastnat för den här låten.
Jag hörde den för första gången för ett bra (!) tag sedan, och redan då föll jag för den, men det är först nu jag kunnat ha den på repeat i... Jag vet inte hur länge. Mindre än en timme i alla fall, så mycket kan jag säga.
"High and Dry" -- Radiohead
5 saker om mig själv
1. Jag avskyr när man kallar mina skjortor för blusar.
Det är löjligt, det inser jag, men jag kan inte låta bli att ogilla det. Jag har skjortor -- inte blusar! För mig har blusar detaljer av olika slag på ett sätt som skjortor inte har. Det kan handla om något mönster, spets lite här och var... Kort sagt har blusar detaljer som gör plagget mer "feminint", och "kvinnligt". Jag tror att det är just därför jag inte gillar att höra att jag har blusar; jag har hört alltför många gånger att jag måste ta mig till fler kvinnliga attribut -- värst var det för några år sedan när jag klippte håret kort. Jag fick höra att jag var tvungen att använda mer smycken för att man skulle kunna se att jag var tjej.
Nej, jag föredrar skjortor. Jag föredrar deras enkelhet framför spetsdetaljer och "femininitet". Och jag vill att mina skjortor förblir skjortor även i andras ögon. Återigen, jag vet att det är löjligt, men jag kan verkligen inte hjälpa det.
2. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för de jag älskar.
Jag har svårt att uttrycka mina känslor rent muntligt, så jag försöker uttrycka mig på andra sätt. Skrift och foto är två saker, men handling är den främsta -- framför allt när det gäller personer jag älskar.
Många tror att det är någonting andra utnyttjar mig för. Det finns de som försöker utnyttja mig. Lägg märke till att jag skriver "försöker". Jag vägrar låta mig utnyttjas, men främst märker jag här vilka som är mina vänner och inte. Mina vänner vet vad jag är redo att göra för dem, men de förväntar sig inte att jag ska släppa allt och vara där för dem vid minsta vink. Att jag skulle göra det är en annan femma, och det är någonting de vet om, men mina vänner frågar mig istället för att ta denna egenskap för givet.
3. Min klumpighet är inte överdriven.
Jag måste skriva det, ytterligare en gång, för jag vet själv hur jag låter när jag berättar om vad jag lyckas med.
Jag måste också påpeka att det inte finns någon som helst anledning varför jag skulle överdriva det hela för att få mig själv att låta viktigare, eller liknande. Herregud, jag fick en fraktur (jag är rätt säker på det i alla fall med tanke på hur ont jag hade, med tanke på hur svullet det blev och med tanke på att det finns en knöl) i näsbenet när jag slog i mig i en stol. Är det verkligen någonting man vill skryta om? Nja, knappast...
4. Jag har rätt många hobbys.
Jag skriver, jag ritar (om än väldigt dåligt), jag läser, jag promenerar, jag fotograferar och jag lagar mat.
Det är först när jag radar upp allt som jag inser att det är en del (dessa sex punkter är inte allt), men det är för att jag lätt blir rastlös och uttråkad. Jag söker hela tiden utmaningar och någonting som kan hålla mig sysselsatt ett tag. Det är inte så att jag har problem med koncentration, och att jag av den anledningen hoppar mellan olika sysselsättningar. Det handlar snarare om att jag behöver stimulans för att inte bli uttråkad och rastlös.
5. Jag är så pass ointressant att jag inte kommer på en femte sak att skriva om mig själv.
Missuppfattad
Ett stort misstag man kan göra är att uppfatta min lekfullhet som omogenhet.
Jag har en lekfull sida, vilket kan uppfattas som charmigt när jag befinner mig bland barn eller djur (att jag är den enda som har den uppfattningen är en annan femma). Men jag visar upp min lekfulla sida även när jag är bland personer närmre min ålder -- framför allt när jag är med mina vänner. Jag vet att det är just denna sida som gör att jag kan uppfattas som omogen då man får en bild av att jag vägrar växa upp -- då man får en bild av att jag vägrar bete mig utefter min ålder.
Jag är inte omogen för min ålder.
Jag kan inte heller säga att jag är mogen för min ålder samtidigt som jag inte kan påstå att jag beter mig såsom man ska som 21-åring. Just det sistnämnda handlar om att jag inte vet hur man ska "vara" som 21-/22-åring mer än någonting annat...
Men som sagt, jag kan uppfattas som omogen p.g.a. min lekfullhet.
Jag kan också uppfattas som tämligen korkad. Om inte annat är det någonting jag har uppfattats som.
Vad det beror på vet jag inte, men jag har själv märkt av att folk förklarat ett och annat för mig på ett överdrivet pedagogiskt och noggrant sätt som känns mer nedlåtande än någonting annat. Vissa saker behöver man förklara på ett grundligt sätt, det förstår jag, men det finns gränser för hur långt det ska gå. Man behöver inte upprepa samma saker om och om igen, och man behöver inte gå igenom de mest grundläggande sakerna med mig på de mest grundläggande sätten. Jag vet trots allt hur man steker kyckling, och att man inte serverar kyckling rått...
Utöver det är det många som reagerar på min huvudräkning.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte; å ena sidan är det, faktiskt, lite kul att överraska andra med de rätta svaren på svårare huvudräkning, men samtidigt är det mindre roligt att överraska andra med de rätta svaren till väldigt lätta tal. Just detta märker jag av på jobbet när jag lämnar växel tillbaka till kunder. Jag har rent utav fått ett "Oj, det var till och med rätt".
Jag vet inte om jag hade reagerat likadant om jag inte blivit sedd/behandlad som, och kallad, korkad så många gånger som jag blivit under årens gång, men i det läget kunde jag inte sluta tänka "Varför skulle det inte vara rätt?" och samma tanke slår mig nu.
En del av mig har trott att det berott på mina tatueringar då tatueringar ofta förknippas med just låg intelligens. Å andra sidan kan jag inte låsa mig fast vid den tanken då alltför många är tatuerade; det finns för många personer som är tatuerade för att man ska kunna förknippa tatueringar med låg intelligens. Eller hur?
Men samtidigt vet jag att den uppfattningen fortfarande finns. Jag vet också att tatueringar på tjejer antingen kan ses som "white trash" eller som ett tecken på att man har en vildare sida -- en mer rebellisk sida.
Jag är varken korkad, "white trash" eller rebellisk.
Utöver min huvudräkning har många reagerat på hur stark jag är, rent fysiskt.
Jag kan inte påstå att jag är den starkaste personen jag känner till, men svag är jag inte. När man tar en titt på mig kan man se att jag har muskler, och man behöver inte ta en ordentlig titt. En av mina vänner sade att jag såg stark ut bara när jag satte upp mitt hår.
Är jag så pass spinkig att man kan tro att jag inte har några muskler? Inte för fem öre!
Kan det handla om min längd och att jag inte borde ha så lätt att lyfta vissa lådor för att jag inte har rätt längd att kunna balansera dem? Kanske. Det har trots allt hänt att jag haft problem med att lyfta vissa lådor just för att jag inte kunnat finna rätt balans.
Kan det handla om min längd och att jag inte borde ha så lätt att lyfta vissa lådor för att jag inte har rätt längd att kunna balansera dem? Kanske. Det har trots allt hänt att jag haft problem med att lyfta vissa lådor just för att jag inte kunnat finna rätt balans.
Kan det handla om att jag är tjej? Jag gillar inte att tänka i de banorna. Dels för att jag inte vill tänka i stereotypa banor, och att tänka "han ser mig som svag för att jag är kvinna" känns som en rätt stereotyp tanke. Inte bara för att jag är en kvinna som uppenbarligen försöker hävda någon form av rätt med det här inlägget, men också för att jag läst genusvetenskap.
Samtidigt kan jag inte slopa den tanken helt då någonting säger mig att mina killkompisar inte skulle ha bemötts av samma kommentarer oavsett längd.
Vi har alla gjort det här. Vi har alla missuppfattat personer utifrån det vi ser. Det i sig är inget fel så länge man ändrar sin uppfattning i takt med att man lär känna personen.
Jag har blivit bemött på liknande sätt flera gånger om -- som om jag vore omogen, korkad och (fysiskt) svag -- och det är någonting jag börjar bli trött på. Visst, jag skulle kunna dölja min lekfulla sida. Jag skulle kunna bli bättre på att dölja mina tatueringar och jag skulle kunna ta ut min läppiercing. Jag skulle också kunna spänna mina armar mer för att det ska synas att jag är stark, men det känns lite väl paradoxalt att börja dölja stora delar av mig själv för att kunna visa den jag är...
När jag lämnar kameran hemma...
Förra året tog jag, mer eller mindre, alltid med mig kameran så fort jag tog en promenad. Jag tänkte att det skulle vara bättre att ha med kameran utan att ta bilder än att inte ha kameran med mig när jag känner för att ta bilder.
Nuförtiden lämnar jag kameran hemma. Det kommer stunder då jag har med mig den, men det är inte ofta. En del av mig tycker fortfarande att det vore bättre om jag hade kameran med mig. Inte minst med tanke på att jag hamnar i lägen där jag vill ta bilder när kameran ligger kvar hemma. Samtidigt känns det ganska skönt att inte ha med den. Jag behöver inte kånka runt på kameran/kameraväskan överallt och jag har märkt själv att jag letar efter saker att ta bilder på istället för att invänta stunderna.
Men självklart önskar jag att jag haft med mig kameran nu när jag var ute.
Det roliga var att jag inte ens hade planerat att ta en promenad och jag tänkte då att det bara skulle vara dumt att ha med sig kameran.
Jag kan inte påstå att jag tog en promenad, men jag gick runt lite innan jag satte mig ner på en gräsplan och läste. Det var faktiskt därför jag inte hade kameran med mig; för att jag skulle läsa. Jag ångrade mig ganska snabbt. Gräset var inte bara riktigt högt, men också riktigt grönt. Solen var framme (det är den fortfarande), himlen var -- och är -- alldeles klarblå med några moln. Det låter kanske löjligt, men jag kände verkligen att jag hade kunnat få till en riktigt härlig sommarbild där; om jag vinklat kameran rätt hade jag kunnat få med gräset, och ett gäng maskrosor, samt himlen. Med tanke på hur molnen var formade hade bilderna kunnat få ett rätt häftigt djup.
Men den möjligheten låg kvar på vardagsrumsbordet.
Klagar jag?
Tja, det är först nu i efterhand jag är irriterad på mig själv, men det var riktigt underbart att bara kunna ligga där i gräset med boken. Jag vet inte vad det är, men det är någonting speciellt med att läsa utomhus...
Jag har sagt det många gånger förut, men jag säger det igen; För mig är det här att leva livet.
Jag brukar skoja om att jag inte har något liv, men det är också många som anser att jag inte har det -- dels för att jag inte är personen som festar. Saken är den att jag inte känner för att göra någonting jag inte vill. Jag ser ingen anledning till varför jag ska supa mig redlös varje helg, så därför gör jag inte det. Det handlar inte bara om att jag har ett visst kontrollbehov som hindrar mig från att vilja förlora kontrollen över mig själv helt och hållet, men det handlar också om sådant jag inte vill gå miste om.
Jag inser att det där lät lite väl dramatiskt, men... Visst, det kan vara kul att festa om man är med rätt personer, men dagen efter då? Jag vill inte vara den som spenderar halva min lediga tid med att återhämta mig från utekvällar. Jag vet att det finns mer-än-vissa som känner att man lever livet genom att festa gång efter annan. Det är en sak om man gör det någon gång ibland, men när man gör det så många gånger att man går miste om allt annat...
Det är just det där "allt annat" jag vill försöka ta del av. Det är det där "allt annat" jag vill försöka uppleva. Jag vet att jag inte är bra på det, men jag försöker. Det är därför jag tar så många promenader som jag gör, och varför jag sätter mig och läser utomhus. Jag gillar tanken på att ta del av någonting som många verkar ha glömt bort.
Någonting att vara glad över?
Sedan jag började på jobbet har jag blivit smalare.
Jag ser det varken som någonting bra eller dåligt, när det kommer till kritan. Det är bara ett faktum.
Det jag ser som dåligt är dock hur vissa har reagerat på det. Vissa antyder, och vissa har sagt, att jag ser bättre ut nu när jag är smalare. Jag har till och med fått höra ett "du är inte överviktig nu" och att jag inte ska klaga över att jag har blivit smalare då det är någonting jag ska vara glad över.
Vad exakt är det jag ska vara gad över?
Ska jag vara glad över att jag inte är överviktig längre?
Ja, det är någonting jag är glad över, men jag har inte varit överviktig på flera år, så varför ska jag vara glad nu helt plötsligt? Dessutom var jag inte kraftigt överviktig när jag vägde som mest; ja, det var några kilon, men det var inget som äventyrade min hälsa. Det jag blev glad över då, när jag kom ner till gränsen för "normalvikt" var att jag inte behövde oroa mig längre. Det är trots allt väldigt lätt hänt att man fortsätter gå upp i vikt trots att man bär på övervikt, så ja, jag blev glad över att jag lyckades bli av med de kilona. Vad jag blev mer glad över var att jag kunde hålla mig vid den vikten.
Så varför ska jag vara glad nu helt plötsligt över att inte vara överviktig då jag varit glad över det i flera år?
Ska jag vara glad över att jag ser bättre ut?
Nej, varför ska jag vara det?
Jag ska inte ljuga och säga att en del av mig önskar att jag såg bättre ut, men vid de tillfällena tittar jag på mina ansiktsdrag och önskar att mina ögon inte var så små, att min mun var mindre bred, att ansiktet i sig inte var så brett, att kindbenen var mer markerade, att jag önskar att jag inte hade så starka käklinjer som jag har... Kort sagt kan det hända att jag önskar att mina ansiktsdrag var mer proportionerliga. Jag kan även titta på mina armar, axlar och även rygg och önska att jag inte hade så många ärr (nej, inget är självförvållat -- det är bara det att jag får ärr väldigt lätt och jag har en hemsk ovana att klia sönder myggbett).
Har mina ansiktsdrag förbättrats sedan jag blivit smalare? Har ärren försvunnit?
Nej. Jag ser fortfarande ut som jag -- jag ser likadan ut nu som för ett år sedan, bortsett från att mitt hår är längre att kläderna passar sämre.
Det är faktiskt någonting jag inte alls gillar; att jag behöver köpa nya kläder. Jag menar verkligen behöver. Som tur var har jag underbara vänner som lovat mig att de kommer dra med mig ut någon dag så att jag får det gjort, men det tar ändå emot, måste jag säga. Jag köpte en del kläder för några veckor sedan, och det har hjälpt mig en del, men jag behöver en ny garderob, så att säga.
Det som stör mig mest med dessa kommentarer, om att jag ser bättre ut nu, är just att man fokuserar så mycket på hur jag ser ut. Det har varit det vanligaste sättet jag blivit bemött på; när jag inte har haft en snygg kropp har jag haft feta lår.
När jag inte varit fin har jag varit ett "fuckface".
När jag inte haft fina kurvor har jag haft stora, feta höfter.
Utöver det har vi kommentarerna kring mina bröst. Jag vet att jag återkommer till det väldigt ofta, men kommentarerna har varit väldigt återkommande. Antingen har de fått mig att se ut som en slampa eller så har jag inte "visat upp dem" tillräckligt mycket. Jag har till och med fått höra att jag måste gå på ett annorlunda sätt då brösten hoppar för mycket när jag går normalt för att det ska vara smakfullt. Samtidigt har jag fått höra att en av "huvudanledningarna" till varför jag fortfarande är singel är för att jag alltid ska försöka dölja brösten -- för att jag alltid ska dölja det jag har.
Så frågan är om jag verkligen vill vara/bli smalare och se bättre ut, och få mig själv att återigen vara ett utseende när jag har en personlighet. Den må inte vara den bästa (!!!), men den påvisar ändå att jag är mer än min kropp och mitt ansikte. Det är min personlighet jag vill visa upp, och för att vara helt ärlig känner jag att det är någonting jag är bra på. Jag må vara blyg, och jag må ha ett tjockt skal, men jag är väldigt öppen och ärlig om vem jag är. Jag är inte den som ställer sig upp och säger "Hej, jag är en ängel sänd från ovan". Jag sitter hellre kvar på pallen, med två glassar i munnen (den ena "stulen" från en kollega) och säger "Jag är en pedantisk besserwisser".
Varför vissa är så angelägna om att jag sak visa upp min kropp på ett mer uppenbart sätt har jag ingen aning om. Jag försöker hellre visa upp min intelligens (det där fick inte alls mig att låta självgod). Jag försöker hellre göra min röst hörd, helst inför en väldigt liten publik, då jag ändå har så pass stakta åsikter som jag har. Jag försöker hellre visa upp min generella glädje, entusiasm och även lekfullhet -- inte bara för att jag, en gång i tiden, var rena motsatsen men också för att det är sidor hos mig som verkligen talar för mig. Jag visar hellre upp min kapacitet att älska och det faktum att det inte finns mycket jag inte skulle göra för dem.
När det kommer till kritan är det min personlighet som är viktigare än mitt utseende.
Så varför säga att jag ser bättre ut nu när jag är smalare när jag dels inte gör det och när det dels inte påverkar den jag är? Jag är mer än ett utseende -- jag har en personlighet. Om min personlighet gör mig vacker eller ful är en annan femma, men jag är mer än mitt ansikte och min vikt.
Jag är jag.
Har jag någonting att klaga över?
Egentligen inte, men jag har inte heller någonting att fira över. Det finns trots allt mer i livet än att sträva efter att bli "smal och snygg".
Den här sommaren...
Jag gör fortfarande en stor grej av födelsedagar -- framför allt när det kommer till mina egna.
Det känns som att många i min ålder slutat bry sig om sina födelsedagar, och att jag, på ett smått-oroväckande-barnsligt sätt, är en av de få som fortfarande håller hårt tag om dem -- som fortfarande vill göra en stor grej av det.
Det roliga är att jag inte bryr mig om födelsedagen i sig.
Det är inte så att jag vill ha ett stort firande där all fokus ligger på mig och/eller där jag spenderar flera minuter med att öppna presenter. Det handlar snarare om att samla så många jag älskar på en och samma plats. Med skola, jobb och en massa annat blir -årndet sällan att vi ses, och så har det varit ett tag, men jag har kunnat samla ett par vänner just när jag fyller år. Det är det jag sett fram emot varje år -- att kunna vara med alla. Visserligen blir det aldrig så att jag kan vara med "alla", men den speciella känslan av att man har personer man älskar samlade dyker ändå upp och saknaden blir inte lika stor.
Precis som tidigare år är detta någonting jag ser fram emot vid min nästa födelsedag om några månader.
Det roliga är att jag dessutom ser fram emot att fylla 22. Jag har haft problem med att greppa att jag fyllt 20, än mindre att jag är 21. I många avseenden känner jag mig fortfarande som 19, men på senare tid har jag känt mig alltmer som en 22-åring. Av en ren slump läste jag min beskrivning i sidmenyn (en beskrivning jag måste uppdatera, men för att vara helt ärlig är det inget jag orkar göra, vilket jag tror är ett säkert tecken på att jag befinner mig på toppen av lathet) och såg "Ålder: 21". Detta hände för några veckor sedan, och det första jag tänkte var just "Är jag inte äldre?".
För första gången känner jag att befinner mig där jag vill vara. Ja, det finns fortfarande en del jag vill ha och som jag önskar vore annorlunda, men för första gången trivs jag där jag befinner mig. Jag älskade gymnasietiden, men jag gick ofta runt och gnagde på frågan "Vad ska jag göra sen?" Samma sak var det när jag pluggade på universitetet, men där blev det ännu mer påtagligt då jag enbart pluggade några enstaka kurser och då pressen på att ta reda på vad jag ville göra med mitt liv blev allt större och större vid varje terminstart.
Nu har jag inte den pressen på mig. Jag tror inte att jag kommer vilja vara kvar på det här jobbet livet ut, men jag trivs och jag har fått tid till att försöka lista ut ett och annat utan att ha ett svärd hängandes ovanför mitt huvud.
För första gången kan jag påstå att jag trivs där jag befinner mig så jag har ingen anledning till att inte se fram emot att åldras. Jag har ingen anledning till att förneka att jag blir äldre; jag har ingen anledning att försöka få mig att verka så ung som möjligt för att på ett desperat sätt försöka köpa mig själv mer tid.
Jag ser inte längre mig själv som en 19-åring. Jag känner mig redan som 22, så jag kan inte vänta tills jag faktiskt blir det.
Vänta...VAD?!
Det är mycket som händer just nu.
Inte så mycket på personligt plan, men rent allmänt. Vi ska börja med ATG på jobbet den kommande veckan, så jag är mitt uppe i en Internet-baserad utbildning just nu. För att vara helt ärlig vet jag inte riktigt "hur det går", men det är nästan att jag är redo att säga upp mig bara för att slippa det.
Ja, jag var ironisk, men tanken är lockande när man läser:
"För att räkna ut vad ett spel kostar tar man antalet hästar [...] man valt och multiplicerar med antalet hästar -1 [...] dividera resultatet med 2 [...] multiplicera med vald insats"
Jag gillar verkligen att man försökt hålla det så enkelt som möjligt...
Tyvärr är det jobb som tagit upp en del av min tid den här månaden.
Det finns bra sidor med det också, och jag pratar inte om lönen. Jag trivs fortfarande riktigt bra med mitt jobb, och nu har jag kommit till den punkt där jag har lättare att prata med kunderna (många av dem, om inte annat). Jag har rent utav blivit så pass bekväm att jag kan skoja med en del av dem. Vissa av dem har rent utav blivit så vana att se mig att de kan skratta åt min klumpighet (tro mig, jag önskar att jag överdrev där). Jag kan inte påstå att jag är vän med alla kunder, men efter ett tag börjar man känna igen ett par ansikten. När den punkten är nådd tar det inte lång tid innan man börjar lära känna dem, och det är just det jag gillar.
Men jag känner själv att jag behöver lite "egentid"; om inte annat känner jag att jag behöver komma ikapp med verkligheten -- till att börja med är det snart juni! Och med snart menar jag mindre än 8 timmar. Hur gick det till? Vi är banne mig inne på försommaren, och just idag märks det av här hemma med 25 graders värme. (Apropå det kanske det är en bra idé att ta av mig mina svarta jeans och plocka fram ett par shorts -- inte minst med tanke på att jag även har en svart tröja på mig...)
Jag har, på något vänster, lyckats läsa en del, men jag känner att jag vill läsa mer.
Jag vet inte alls varifrån denna törst på böcker kommer från, men jag tror att det handlar om uniiversitetstiden. När man studerar hinner man sällan läsa "egna" böcker. Det är studentlitteraturen det handlar om, och där blir det verkligen att man läser mycket. Att läsa skönlitterära böcker skiljer sig markant från tunga facklitteraturer där nästan varenda mening är minst 12 rader långa. Jag vet också med mig själv att när jag väl fick tid att läsa en egen bok, orkade jag inte med det just för att jag spenderat all annan tid med att läsa.
Så, kort sagt, håller jag på att ta igen 2 års läsning som försvann.
Jag håller också på att ta igen flera års dålig smak av böcker och söker mig till klassikerna. Jag föll för de brittiska klassikerna för flera år sedan, men på senare tid har jag börjat söka mig till de amerikanska. Det skulle vara kul att "lära känna" även de ryska, franska och svenska, men det är nog en bra idé om jag tar en sak i taget till att börja med.
Är det bara jag som ser ironin med att jag vill komma ikapp verkligheten genom att läsa böcker skrivna under 1800-talet/början av 1900-talet?
Read All About It
"You've got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we're a little different
There's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows
So stop hiding it away"
Det är vanligtvis inte min typ av låt, men den är så hjärtskärande ärlig och just dessa textrader beskriver alltför väl hur jag känner just nu.
Read All About It part 3 -- Emeli Sandé
Något jag har svårt med...
Jag har, tro det eller ej, väldigt svårt att prata om mina känslor.
Att skriva om dem är allt annat än problematiskt, men samtidigt kommer skrivandet mer naturligt för mig än någonting annat (bortsett från att gå in i en dörr, vill säga). Jag vet inte varför det är så. Jag skulle kunna säga att det beror på att jag aldrig haft någon att anförtro mig mina känslor, men det stämmer inte på långa vägar då jag har några av de bästa vännerna man kan tänka sig, och då jag haft några av dem i flera år.
Jag kan säga att det beror på att jag inte stått min familj riktigt nära och att det därmed inte varit naturligt för mig att prata om känslor i en hemmamiljö, än mindre någon annan miljö, men det stämmer inte det heller då jag stod min pappa väldigt nära innan han dog.
Jag antar att det helt enkelt är en sådan sak som "finns" bara för att det finns. Men det är lite lustigt att jag inte har några problem med att skriva om det. Visst, man distanserar sig betydligt lättare när man skriver än när man pratar med någon annan, ansikte mot ansikte (jag antar att det är därför nätmobbning blivit så pass populärt som det blivit), men det är mer än så. Jag har lättare att finna orden när jag skriver än när jag pratar; jag har lättare att uttrycka mig själv när jag skriver än när jag pratar. Jag undrar om det inte är den största anledningen till varför jag har lättare att skriva om mina känslor än att prata om dem -- för att jag finner de rätta uttrycken när jag skriver, vilket gör att jag kan berätta mer tydligt hur jag känner.
Det är någonting som blivit lite av ett problem de senaste månaderna (herregud, det har faktiskt gått månader...!).
Jag har velat skriva av mig ett bra tag, men jag har velat prata med, åtminstone mina närmsta, vänner först.
Jag har aldrig haft några problem med att finna attraktiva drag hos killar -- inte hos tjejer heller, men jag attraheras inte av tjejer på samma sätt som av killar (d.v.s. inte alls). Jag har inte heller haft några större problem med att bli attraherad av dem, men -- förhållandevis -- har det funnits väldigt få killar som jag börjat gilla.
Ni kan tänka er hur få gånger jag verkligen gillat någon.
Det har hänt mer än en gång att jag misstagits för någon med Aspergers, och det beror inte enbart på att jag har bra sifferminne eller för att jag är blyg/"socially awkward", men också för att jag är, som man säger på engelska "set in my ways". Det är någonting som märks av, inte minst när det gäller mitt kärleksliv.
Inte bara har man misstagit mig för någon med Aspergers, men många har även trott att jag är kräsen av mig när det gäller killar. Så är det inte; det är bara det att det krävs en del för att få mig på fall, så att säga, då jag är den jag är -- "set in my ways". Men det är också någonting som går åt båda hållen; när jag väl börjat gilla någon krävs det rätt mycket för att jag ska komma över denne oavsett hur mycket jag än försöker.
Senaste gången jag verkligen gillade någon tog det mig nästan sju månader innan jag kom över honom, och det trots att jag visste att han redan hade flickvän.
Jag nämnde tidigare, bara i förbigående, att jag börjat gilla en kille mer än jag borde.
Det är lite (!) av en underdrift.
Inte nog med att jag blivit hjälplöst kär i honom (ja, jag vet hur banalt det låter, men det är verkligen så jag känner), jag har inte känt honom länge och bara under den tiden har han lyckats bli en av mina bästa killkompisar. Det roliga var att jag inte ens lade märke till när jag började få känslor för honom. Det var någonting som ständigt byggdes upp inom mig. När jag väl insåg att jag hade känslor för honom... Det slog omkull mig -- mer bokstavligt än vad jag trodde var möjligt.
Så vad gör jag?
Å ena sidan har det gått så pass långt att han förtjänar att veta det; han förtjänar mer än att bli förd bakom ljuset. Jag vet också att det skulle vara skönt för mig att bara få ur mig det -- att helt enkelt få det gjort. Å andra sidan vet jag hur smärtsamt det är att inte kunna besvara någons känslor. För mig är det nästan lika smärtsamt som att ha obesvarade känslor för någon. Jag kan inte säga att han tycker likadant som mig i det avseendet, men den chansen finns alltid. Jag kan inte riskera att såra honom på det sättet; jag ser inte hur han skulle kunna gilla mig på något sätt mer än vänskapligt, så jag kommer bli sårad hur man än vrider och vänder på det. Det sista jag behöver göra är att dra ned honom i samma skit.
Samtidigt känner jag också att...
Jag har varit med om en del.
Det är inte så pass mycket att jag borde skriva en hel bok om det, men det har varit tillräckligt mycket för att jag ska känna att jag förtjänar det här. Jag förtjänar att vara kär och lycklig, och en (alltför stor) del av mig har börjat tänka att jag förtjänar honom. Japp, jag är så pass egenkär att jag tänker att jag varit med om så pass mycket att jag förtjänar den finaste killen jag träffat/lärt känna.
Men jag kan inte heller sluta fundera kring vad han skulle ha gjort för att förtjäna mig. Så vitt jag vet förtjänar han någon betydligt bättre. Om inte annat förtjänar han någon som skulle vara bra för honom.
Jag har fått höra från en gemensam vän att vi skulle vara bra för varandra, men jag är inte så säker på det. Att han skulle vara bra för mig vet jag redan, då han redan nu är bra för mig, men jag ser som sagt inte hur jag skulle vara bra för honom.
Jag önskar att jag kunde berätta om honom, men jag är rädd att jag bara skulle babbla på utan att kunna hejda mig. Det jag kan säga, däremot, är att ni kan lita på att han är någonting extra. Som jag skrev krävs det mycket för att jag ska "ändra riktning", eller hur man ska uttrycka sig. Det är få gånger jag verkligen gillat någon, och det här är första gången jag är kär. Om det inte säger någonting om honom, om hur stark hans påverkan varit (och fortfarande är), vet jag ärligt talat inte vad.
Är han perfekt?
Nej.
Han är långt ifrån perfekt. Men det är också det som gör det här mer verkligt. Inte bara han, utan också mina känslor. Jag har inte byggt upp någon perfekt illusion av honom. Det är inget jag behövt göra heller -- jag har fallit för honom ändå.
Vill ni veta vad det värsta med allt detta är?
Otroligt nog är det inte just grejen med att jag fallit för en av mina bästa killkompisar, inte vetskapen om att han aldrig kommer att "bli min" (det är ett ganska hemskt uttryck egentligen; det är inte som att han är en bok jag beställt hem från Adlibris), inte vetskapen om att jag aldrig kommer vara tillräcklig för honom hur mycket jag än försöker (det spelar ingen roll hur bra man tycker jag är som person, eller hur bra jag är som person -- så länge jag inte kommer vara en bra person för honom, mer än enligt, kommer jag aldrig vara tillräcklig), inte det faktum att det nästan smärtar att tänka på allt detta och inte heller att jag, innan jag somnar, ofta tänker "Om jag inte kan få ha honom i verkligheten, låt mig bara få ha honom i mina drömmar".
Nej, otroligt nog är det värsta mina mardrömmar.
Mina mardrömmar har inget med just detta i sig att göra -- det är inte så att jag har mardrömmar där jag bokstavligt talat faller för honom, eller liknande. Däremot väcktes jag av en mardröm häromveckan. Mina mardrömmar väcker mig sällan, men denna gjorde det och ett tag var jag halvt rädd för att somna om trots att jag var alldeles för trött för att ens kunna hålla ögonen slutna.
Tidigare har jag avskytt att vara singel av just den här anledningen; att vakna mitt i natten utan att ha någon intill en som kan få en att känna sig trygg igen. Just nu avskyr jag den stunden ännu mer just för att jag nu vet vem jag vill söka trygghet hos.
Jag har fått råd -- vissa har varit bättre än andra -- om vad jag bör göra. För att vara helt ärlig är det inte råd jag är ute efter. Jag vill bara kunna berätta hur jag känner.
*
Behöver jag förklara varför jag gillar regn, vad jag gillar med det, eller kan jag låta bilden tala för sig själv?
Dagarna som gått
Jag kan inte påstå att jag varit fullt upptagen. Visst, jag jobbade både igår och idag, men jag var ledig hela kvällen igår för att inte nämna hela dagen idag.
Så vad har jag haft för mig?
Tja, till att börja med fick jag hem mina böcker, som jag beställde förra veckan, i...kan det ha varit torsdags?-Jag har tappat kollen på dagarna igen -- så jag har läst på som en galning. Visserligen har jag inte påbörjat några av de nya böckerna då jag inte ens läst alla från förra beställningen, men jag blir sporrad när jag vet att jag har ytterligare en drös böcker att se fram emot.
Det har varit en anledning till varför jag läst en del nu.
En annan är att jag inte orkar med -- jag säger det rakt ut -- korkade människor, så jag isolerar mig själv.
I samband med upploppen kring Stockholmsförorterna -- varav en av dem ligger drygt 2 km från där jag bor -- har kommentarer på bl.a. Facebook dykt upp. Det har varit oroväckande många som skrivit någonting i stil med att det är på tiden att "svenskarna" börjar se klart, och så det klassiska "ut med dom jävlarna!". Ja, för det är någonting missnöjda ungdomar med invandrarbakgrund behöver -- främlingsfientlighet att bli missnöjd över.
Det är inget vi behöver överhuvudtaget; Har inte historien lärt oss någonting? -Har inte historien lärt oss vad trångsynhet och fördomar kan leda till? Man kan inte heller dra alla över en kam. Ja, det råkar finnas många ungdomar med bakgrund i andra länder bland de som deltar i kravallerna, men det finns också många personer -- vuxna som unga -- med liknande bakgrund som ställer sig emot våldet helt och hållet. När man skriver "ut med dom jävlarna", och syftar på invandrare, ska man även kasta ut de som inte gjort någonting av den enkla anledning för att de råkar vara födda någon annanstans?
Jag kan inte låta bli att undra hur man tänker när man skriver sådant där.
Tänker man att det vore lättare att slänga ut alla "invandrare" för att det då inte skulle finnas några brott?
Tänker man att det skulle vara en bra idé att hålla Sverige svenskt -- att hålla Sverige "rent"?
Tänker man att man kan klara sig utan alla "invandrare" och att man då lika gärna kan kasta ut dem?
I sådana fall har jag en sak att säga; Grattis -- ni är lika pantade som merparten av 30-talets tyskar.
Nej, jag står verkligen inte ut med korkade människor.
Det är en sak om man har svårt att förstå ett och annat, men när det kommer till människor känner jag att man har ett val att antingen se individer för individer -- att man ser andra för vad de är istället för en etnicitet. Man måste se en kriminell som kriminell och inte som en etnicitet. Dessutom kan man även se det såhär; Om jag flyttade till ett annat land och begick ett brott, skulle ni då vilja att jag ensam sågs som skyldig eller skulle ni hellre vilja se att alla svenskar sågs ned på det sättet?
Just när det gäller människor har man ett val och väljer man att dra alla personer inom en viss "grupp", oavsett om det handlar om etniciteter, sexualitet, religion, kön eller rent utav hårfärg, har man medvetet valt att vara dum. Att välja sin egen dumhet för att sedan skylla på andra är någonting jag inte kan respektera för fem öre...
Så, ja, jag har varit i stort behov av att isolera mig själv. Det har varit det enda som hållt mig igång; att läsa sådana kommentarer ger inte mig någon framtidstro, om man säger så. Man talar ofta om utveckling, men var befinner sig utvecklingen när man börjar gå tillbaka till ett tankesätt man hade för 80 år sedan? Efter allt människan varit med om, bara de senaste 100 åren, borde man verkligen veta bättre.
Nej, jag ska fortsätta läsa nu innan jag blir bedrövad igen. Till skillnad från de senaste dagarna kan jag inte ta en promenad av ren frustration. Jag gillar att ta promenader sent på kvällarna, men till och med jag måste säga att det är lite väl överdrivet att gå ut klockan halv ett mitt i natten.
"Vi mot dem"
Nu har upploppen nått en del av Stockholm som ligger två km därifrån jag bor.
Det här kommer låta själviskt, men det är verkligen nu jag inser hur verkligt detta är. Nu sker upploppen på en plats där några av mina kompisar bor och jag har börjat tänka på vilka av dessa som kommer att drabbas. En del av mig börjar även tänka vilka av gamla kompisar som var med i det hela...
Det hemska är att det blivit en "Vi mot dem"-anda.
Å ena sidan finns det personer som ställer sig på ungdomarnas sida och förkastar polisen. Å andra sidan finns det personer som ställer sig på polisens sida och förkastar ungdomarna. Den ena sidan förkastar och skyller på den andra, och vad gott gör det?
När det kommer till kritan handlar det här inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som måste göras för att få ett slut på det hela, och genom att hela tiden förkasta "de andra" bygger man bara upp frustrationen. Man har pratat flera gånger om att en dialog behövs mellan polis/politiker och ungdomarna, men hur kan en dialog föras när båda står på varsin ände och kämpar mot varandra?
Nej, det här handlar inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som behöver göras för att få ett slut på våldet.
Som jag skrev igår kan jag nästan förstå ungdomarna som är med i kravallerna. Som jag skrev igår kan jag förstå att man kommer till en punkt där man gör vad som helst för att synas och för att kunna säga att saker och ting inte är så bra som man påstår.
Men jag håller också fortfarande fast vid att man kan göra annat än att ta till våld. Ja, det är någonting som verkligen fått ögon att äntligen öppna sig, men jag vet också att man kan gå fredligt fram och ändå lyckas få fram sin poäng även om det tar längre tid. Jag vet också att det är något som gör att man tas på allvar på ett annat sätt; det är, trots allt, motsägelsefullt att demonstrera mot våld genom att använda våld. Det är motsägelsefullt att använda sig av våld för att belysa polisens övervåld.
Det är också i det läget man måste fråga sig själv om man är verkligen är den bättre personen eller inte.
Många har sagt att man inte kan nå fram på fredligt sätt. Det är när jag hör sådant som jag börjar tänka på Gandhi. Han är en av historiens främste, störste och viktigaste ledare. Hur mycket våld använde han sig av?
"Vi mot dem"...
Inte bara handlar det om personer som ställt sig på varsin sida -- antingen ungdomarnas eller polisens -- men på något vänster har det även blivit en fråga om "svenskar" mot "icke-svenskar". På något vänster har det även börjat handla om etnicitet. Det roliga är att man tror att missnöjet bland ungdomarna, där många råkar ha invandrarbakgrund, kommer att avta om man säger åt dem att sticka härifrån för att de inte är välkomna.
Om det är någonting vi borde ha lärt från historien så är det väl ändå att trångsynhet, fördomar och segregation inte har lett till någonting bra.
Jag kan knappt få till någon text av det här. Jag har så många tankar att jag inte vet var jag ska börja, och jag vet inte vilken tanke jag ska skriva om först. Än mindre vet jag hur jag kan få ner en tanke i klartext då en ny tanke ploppar upp innan jag hunnit avsluta den första.
Vad jag ständigt återkommer till, dock, är just "Vi mot dem".
Som jag skrivit flera gånger redan handlar detta inte om "vi mot dem".
Det handlar inte om att visa vem som har rätt, och därmed även vem som har fel.
Det handlar om att tvinga människor att se verkligheten som de blundat för.
Det var åtminstone så det började.
Nu handlar det om att få ett slut på detta. Det har redan nu gått för långt, och bättre blir det inte av att människor bestämmer sig för att ställa sig på någons sida. Det är en sak att ta ställning, men det är en annan sak att ställa sig på en sida för att förkasta den andra.
Själv väljer jag att stå på min egen sida.
Den varken förkastar eller stödjer någon part.
Jag ställer mig varken mot poisen eller ungdomarna som vandaliserar.
Jag ställer mig mot våldet, hur banalt det än låter...
Den spridande elden
Om det undgått någon vad som hänt i Husby de senaste dagarna/kvällarna/nätterna; Snälla, sätt på nyheterna. Det tar bara en halvtimme -- max fem minuter om ni enbart tittar på de inslagen.
Jag har velat skriva om det hela veckan, men jag har haft problem med att finna orden.
Jag försökte sätta mig ner och skriva om det igår. Det slutade med att jag raderade allt då jag själv kände att jag var alldeles för splittrad för att klara av att skriva ett vettigt inlägg. Jag vet att det är någonting jag har problem med överhuvudtaget, men jag känner ändå att inlägg om sådant här behöver vara klara. Tro mig, jag var allt annat än klartänkt igårkväll. Visserligen är jag inte vidare klartänkt nu heller, men jag klarar inte av att vara tyst längre.
Jag vet mer än väl att jag inte har många läsare; jag vet mer än väl att jag inte kommer nå ut till någon. Det är inget jag bryr mig om. Vissa saker bör man inte vara tyst om oavsett om man har någon som hör (i det här fallet, läser) eller inte. Det finns en anledning till varför jag skriver just det; oavsett om man driver en blogg med många eller få läsare är det viktigt att man tycker till, enligt min mening. Jag finner det frustrerande att så många fokuserar på mode och/eller skönhet i dessa lägen. Jag säger inte att man inte får ha dessa intressen, men med tanke på allt som händer runt om i Stockholm känner jag att man -- åtminstone som Stockholmsbo -- bör ställa sig upp och göra sin röst hörd istället för att skyffla undan det för att det är tråkigt och/eller för att det är ointressant (för att det finns oskrivna regler för vad man ska skriva och inte skriva på en blogg).
Det som fått mig att känna att jag inte kan vara tyst längre är för att det inte bara handlar om Husby längre.
Det var tillräckligt skrämmande bara när upploppen enbart gällde Husby, men det har spridit sig till andra förorter runt Stockholm och spridningen fortsätter. Jag kan inte göra någonting annat än att känna att det måste få ett slut, på ett eller annat sätt.
På något konstigt sätt kan jag nästan förstå de som är med i upploppen.
Jag förstår alltför väl frustrationen över att inte ha något jobb och att skicka ut ansökningar efter ansökningar utan att ens få något svar. Jag kan delvis förstå känslan av utanförskap och jag vet vad den känslan kan driva en till att göra. Att utöver det bli försummad av politiker, och samhället i stort, och för att inte nämna vad polisen gjort -- dödsskjutningen och den motsägelsefulla informationen var det som till sist blev, alltför bokstavligen, startskottet, men det sträcker sig längre än så, om man ska lita på intervjuerna som visats på nyheterna. För att vara helt ärlig har jag ingen anledning att misstro det de säger.
Så, ja, jag kan nästan förstå de som är med i kravallerna.
Bara nästan.
Jag förstår frustrationen. Jag förstår känslan av att vara utanför, att vara maktlös, och jag förstår allför väl att man kommer till en punkt där man gör vad som krävs för att bli hörd. Budskapet har nått fram nu, men till vilket pris? Det är inte polis eller politiker som drabbas av upploppen. Det är "vanliga" privatpersoner. Det är dessa som kommer i kläm. Det är de som drabbas hårdast just nu. Man pratar om att polisen inte sköter sitt jobb och de utnyttjar sin post för att kunna göra vad de vill, men just nu är det inte polisen som tänder eld på bilar och byggnader. Det är inte polisen som hindrar folk från att arbeta när de måste hämta sina barn tidigt från skolan för att de inte ska riskera att komma till skada.
Polisen må ha utgjort startskottet, men att besvara fel med fel gör inte saken rätt -- det har det aldrig gjort, och kommer aldrig att göra.
Och vad händer sedan när allt är över?
Ungdomar kommer inte få ett bättre rykte om sig. Redan nu har kommentarer som "jävla förortsungar" dykt upp.
Jag vet verkligen inte vad som kan hända härnäst.
Jag kan annars bygga upp en bild av vad som kan hända, vilka konsekvenser som kan dyka upp, men det kan jag inte nu. Allt beror också på hur snabbt allt vänder -- om det vänder.
Okej, det där lät lite väl dramatiskt, även för mig, men man kan inte hjälpa att undra när upploppen sprider sig så snabbt som de gör. Nu efter att Husby blivit så pass omtalat visar andra ungdomar från andra orter att även de är frustrerade och att även de befinner sig i ett utsatt läge. Bättre blir det inte av att Reinfeldt sade att dessa ungdomar försöker sätta sig över svensk demokrati och lag; när det kommer till kritan är det inte det som är problemet, och att inte se situationen för vad den är... Tja, det är att inte ta det på allvar.
Återigen, jag kan nästan förstå varför man deltar i upploppen. Men bara nästan.
Vad jag inte kan förstå är varför man inte startar fredliga demonstrationer. Man har sagt att det inte hjälpt tidigare. Jag kan likväl tänka mig att det stämmer -- en hel ort var tvungen att bli vandaliserat innan man lade märke till saken -- men jag kan inte heller sluta tänka "Använd Facebook".
Man har kunnat samla ihop tusentals människor genom att starta en grupp/sida på Facebook och genom att dela information via sociala medier överhuvudtaget. Just nu är frustrationen så pass välkänt att det är överflödigt med en spridning, och vem hjälper man genom att starta nya upplopp i andra orter för att kunna poängtera att det finns ett missnöje på andra platser än Husby?
Att fortsätta med upploppen -- att starta nya upplopp -- kommer inte göra någon som helst förbättring. Om något kommer det bara skapa mer frustration, mer ilska och mer missnöje -- framför allt bland de "vanliga personerna" som drabbas hårdast.
"An eye for an eye only ends up making the whole world blind"
~Mohandas 'Mahatma' Gandhi
